NJA 2020 s. 1142

Schablonersättningen för den sveda och värk som till följd av ett uppsåtligt dödande åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära har tillämpats även då ett barn bevittnat mordet på sin mor.

Södertörns tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Södertörns tingsrätt åtal mot A.H. för mord enligt följande gärningsbeskrivning.

A.H. har dödat M.B. genom att med trubbigt våld mot halsen strypt henne och/eller genom att med trubbigt våld mot huvudsvålen, pannan och skallbenet samt genom skarpt, stickande, eventuellt skärande våld i ryggen orsakat henne djupa sårskador i huvudet och på ryggen vilka lett till yttre förblödning. Det hände den 2 april 2019 i hennes hem på – – – i närvaron av hennes son W.Z.

W.Z., son till M.B., yrkade att A.H. skulle förpliktas att till honom betala skadestånd med 100 000 kr jämte ränta. Beloppet angavs avse ersättning för sveda och värk, anhörigersättning, enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen. Vid tidpunkten för gärningen var W.Z. ett år och tre månader gammal.

S.Z., make till M.B., yrkade skadestånd med 80 000 kr jämte ränta för sveda och värk i form av psykiskt lidande.

A.H. förnekade gärningen och bestred skadeståndsyrkandena. Han vitsordade som skäliga belopp i och för sig 60 000 kr för vardera av målsägandena.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Peter Grym) meddelade dom den 3 januari 2020.

Tingsrätten fann åtalet styrkt och dömde A.H. för mord till fängelse på livstid. I skadeståndsdelen anförde tingsrätten följande.

Hur ska skadeståndsyrkandena bedömas?

A.H. har, med denna utgång i skuldfrågan, medgett att betala skadestånd enligt gällande schablon, dvs. med 60 000 kr jämte ränta till vardera målsäganden (jfr rättsfallet NJA 2017 s. 1208). Frågan är om det finns skäl döma ut en högre ersättning till någon av eller båda målsägandena.

De medgivna beloppen motsvarar en akut sjuktid om två år enligt Trafikskadenämndens hjälptabeller för annan vård än sjukhusvård. Som skäl för att döma ut ett högre belopp än gällande schablon har målsägandena anfört att omständigheterna är speciella. I W.Z:s fall var han närvarande när modern mördades och var därefter ensam med hennes döda kropp i lägenheten under flera timmar. I S.Z:s fall var han med när kroppen påträffades i det gemensamma hemmet och han blev sedan själv misstänkt för mordet.

Tingsrätten kan konstatera att skadestånd för sveda och värk, till skillnad mot vad som gäller för exempelvis kränkningsersättning, inte ska bedömas objektivt utan med hänsyn till den faktiska skada som den skadelidande drabbats av i varje enskilt fall. Schablonen innebär i detta avseende en bevislättnad för den skadelidande i fråga om skadans omfattning. Schablonen tar däremot inte hänsyn till att efterlevande kan drabbas olika hårt beroende på de närmare omständigheterna kring den anhöriges död. För den sakens skull finns det emellertid inget som hindrar att ett högre skadestånd än schablonen döms ut om den skadelidande visar att han eller hon faktiskt har lidit en mer omfattande skada (se rättsfallen NJA 2004 s. 26 och NJA 2006 s. 738).

HD har i och för sig öppnat för att tillämpa olika schabloner beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Man framhöll dock att syftet med schabloniseringen var att rättstillämpningen skulle förenklas och att detta syfte skulle motverkas om många olika schabloner skulle gälla vid sidan av varandra. Enligt HD måste skilda schabloner kunna motiveras utifrån generella antaganden om hur olika förhållanden inverkar på de psykiska besvärens karaktär och omfattning (se rättsfallet NJA 2006 s. 738).

För att tingsrätten i detta fall ska bestämma skadeståndet till ett högre belopp än 60 000 kr krävs det alltså antingen att utredningen i målet konkret visar att respektive målsägande lidit en mer omfattande skada än vad som motsvaras av gällande schablon, eller att generella antaganden om förhållandena vid brottet motiverar tillskapandet av en ny schablon (jfr Hovrätten för Nedre Norrlands dom den 18 september 2019 i mål nr B 944-19).

När det gäller S.Z. saknas det utredning om hans psykiska mående efter mordet. I W.Z:s fall har K.Ö. lämnat generella uppgifter om hur barn skulle kunna reagera i ett fall som detta och S.Z. har därutöver lämnat vissa uppgifter om W.Z:s mående. Någon dokumenterad professionell hjälp har dock inte förekommit. Tingsrätten ifrågasätter inte att W.Z. visat tecken på dåligt mående men konstaterar att det är svårt att nu bedöma hur länge eventuella psykiska besvär kan komma att bestå.

Den presenterade utredningen i målet kan således inte anses visa att målsägandena i detta fall har lidit en mer omfattande skada än vad som motsvaras av schablonen. Enligt tingsrättens mening ligger det i och för sig nära till hands att utgå från att en anhörigs lidande i allmänhet förstärks av att de exempelvis bevittnat delar av brottet. Detta skulle enligt ovan kunna motivera tillskapandet av en särskild schablon i dylika fall. Tingsrätten anser emellertid – i likhet med Hovrätten för Nedre Norrland i domen den 18 september 2019 i mål nr B 944-19 – att det i första hand bör ankomma på HD att ta ställning till en sådan utveckling av praxis. Sammanfattningsvis anser tingsrätten alltså att skadeståndet för båda målsägandena ska bestämmas till 60 000 kr enligt gällande schablon.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde A.H. för mord till fängelse på livstid.

A.H. skulle betala skadestånd till vardera av W.Z. och S.Z. med 60 000 kr jämte ränta.

Svea hovrätt

A.H. överklagade och yrkade i första hand att hovrätten skulle frikänna honom från åtalet och som en följd därav avslå målsägandenas respektive skadeståndsanspråk. I andra hand yrkade han att hovrätten skulle sätta ned fängelsestraffets längd.

Målsägandena W.Z. och S.Z. yrkade helt bifall till sina skadeståndsyrkanden.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Ingela Perklev, adjungerade ledamoten rådmannen Lars Engell, tf. hovrättsassessorn Therese Klang, referent, och nämndemannen Lars Berglund) meddelade dom den 6 mars 2020.

Hovrätten gjorde samma bedömning som tingsrätten i frågorna om skuld och påföljd. I skadeståndsdelen anförde hovrätten följande.

Skadestånd

I fråga om skadestånd delar hovrätten tingsrättens bedömning att det inte är visat att någon av målsägandena har lidit en mer omfattande skada än vad som motsvaras av den schablon som är tillämplig i dessa fall. Beträffande frågan om det finns skäl för att skapa en ny schablon är även hovrätten av uppfattningen att det i och för sig ligger nära till hands att utgå från att en anhörigs lidande i allmänhet förstärks av att den bevittnat hela eller delar av ett brott mot en närstående. Mot bakgrund av den försiktighet som påkallas vid skapandet av nya schabloner – för att inte motverka det förenklande syfte denna typ av schabloner har – instämmer hovrätten dock i tingsrättens ställningstagande att det i första hand bör ankomma på HD att ta ställning till en sådan utveckling av praxis. Även hovrätten anser alltså att skadeståndet till var och en av målsägandena ska bestämmas till 60 000 kr. Tingsrättens dom ska därmed inte ändras i fråga om skadestånd.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Nämndemannen Ove Andreassen var skiljaktig i fråga om skadestånd till målsäganden W.Z. och anförde följande.

Med hänsyn till att det inte framstår som möjligt för W.Z:s del att föra bevisning som visar på att han har lidit en mer omfattande skada än vad som motsvaras av den enligt praxis gällande schablonen anser jag att det finns skäl att för hans del tillämpa en högre schablon och att yrkat belopp är rimligt. Min bedömning är därför att W.Z:s skadeståndsyrkande ska bifallas i dess helhet.

Högsta domstolen

W.Z. överklagade och yrkade att HD skulle förplikta A.H. att betala skadestånd till honom med 100 000 kr jämte ränta.

A.H. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit styrkt.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Josefin Odelid, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Punkterna 1 och 2 motsvarar punkterna 20 och 21 i HD:s dom.

3.

W.Z. har gjort gällande att han har lidit en mer omfattande skada än vad som generellt kan anses rymmas inom den schabloniserade ersättningen till efterlevande vid uppsåtligt dödande. Som grund för detta har han åberopat bl.a. att han har bevittnat sin mors död och sedan blivit liggande jämte henne i flera timmar.

4.

A.H. har utöver sitt bestridande inte anfört något i sak.

Frågan i HD

5.

Målet i HD gäller storleken på den schabloniserade ersättning för psykiskt lidande som kan utgå till en person som har bevittnat mordet på en nära anhörig.

Rättsliga utgångspunkter

Punkterna 6 och 7 motsvarar punkterna 1 och 2 i HD:s dom.

8.

Regleringen om ersättning till nära anhörig tar främst sikte på make eller maka, registrerad partner, sambo, barn och föräldrar. Vad som ersätts är psykiska besvär som går utöver sådana känslor av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra för anhöriga. För att besvären ska anses som personskada krävs att de är medicinskt påvisbara. Den anhörige har emellertid en bevislättnad på så sätt att det normalt sett inte krävs läkarintyg eller liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären är att hänföra till personskada. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk samt smärre belopp avseende kostnader och inkomstförlust, bör man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär innebär en personskada. (Se prop. 2000/01:68 s. 71 f.)

9.

Enligt rättspraxis gäller en bevislättnad även i fråga om förlustens storlek för den som begär skadestånd för sveda och värk till följd av en nära anhörigs död. Den skadelidande kan därför tillerkännas en schabloniserad ersättning utan att det krävs någon utredning om skadan i det enskilda fallet. Schablonbeloppet är för närvarande 30 000 kr, vilket motsvarar ett års akut sjuktid med annan vård än sjukhusvård. Vid uppsåtligt dödande eller då dödsfallet orsakats av grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt dödande är schablonbeloppet det dubbla, dvs. 60 000 kr. När det yrkas ersättning med ett belopp som överstiger schablonen, bör det krävas utredning som visar att dödsfallet har orsakat den anhörige psykiska besvär som överstiger vad som innefattas i schablonen. (Se NJA 2017 s. 1208.)

10.

HD har iakttagit restriktivitet när det gäller att utöka antalet schabloner som skulle kunna bli tillämpliga vid sidan av varandra. Ett syfte med schablonerna för ersättning för sveda och värk till följd av en nära anhörigs död är att rättstillämpningen ska förenklas. Detta syfte skulle motverkas, om många olika schabloner skulle gälla vid sidan av varandra beroende på förhållanden i olika fall. Skilda schabloner måste kunna motiveras utifrån generella antaganden om hur olika förhållanden inverkar på de psykiska besvärens karaktär och omfattning. Det behövs olika schabloner, men antalet bör vara begränsat och förhållanden i de enskilda fallen bör föranleda avsteg från en tillämplig schablon endast om närmare utredning motiverar det. (Se NJA 2006 s. 738, NJA 2007 s. 953 och NJA 2011 s. 638.)

Barn som bevittnar brott

11.

I 9 § brottsskadelagen (2014:322) regleras en rätt till ersättning för barn som har bevittnat ett brott som varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnet i hans eller hennes förhållande till en närstående person. Av lagmotiven framgår att det ligger i sakens natur att just barn som bevittnar allvarligt uppsåtligt våld mot en närstående person lätt drabbas av sådana psykiska besvär som utgör personskada. Reaktionerna liknar dem hos ett barn som själv utsatts för brott och kan, enligt viss forskning, till och med vara allvarligare när barnet bevittnat våld än om det själv varit utsatt för det direkta övergreppet. (Se prop. 2005/06:166 s. 21 ff.)

12.

I SOU 2019:32 föreslås att det ska införas en ny bestämmelse som gör det straffbart att utsätta ett barn för att bevittna brottslig gärning som begås av och mot en närstående person och är ägnad att skada tryggheten och tilliten hos barnet i förhållande till någon av dessa personer. I utredningen uttalas att barn som bevittnar våld mot en förälder som de är beroende av för sitt välbefinnande utsätts för en form av psykiskt våld. (Se SOU 2019:32 s. 58 och 186.)

Det ska inte skapas en ny schablon

13.

För att motivera skapandet av en ny schablon krävs att det går att göra vissa generella antaganden (jfr p. 10). Det är nu frågan om det går att göra sådana generella antaganden om hur ett bevittnande av mordet på en nära anhörig påverkar karaktären och omfattningen på de psykiska besvär som en efterlevande närstående kan drabbas av.

14.

Som framgår ovan (jfr p. 11 och 12) finns det underlag för antagandet att barn som bevittnar våldsbrott mot en närstående i allmänhet drabbas psykiskt av detta på ett alldeles särskilt sätt. Det framstår som att dessa psykiska besvär inte är jämförbara med de som vuxna personer kan drabbas av vid en liknande upplevelse. Detta talar för att det inte är möjligt att göra samma generella antaganden i fråga om barn som vuxna som bevittnat mordet på en nära anhörig. Att ha flera olika schabloner gällande vid sidan av varandra i detta avseende är inte ett alternativ då det skulle motverka syftet med att förenkla rättstillämpningen (jfr p. 10).

15.

Mot denna bakgrund är det HD:s bedömning att det förhållande att en person har bevittnat mordet på en nära anhörig inte lämpar sig som grund för en särskilt schabloniserad ersättning. Om den akuta sjuktiden blir längre då någon har bevittnat mordet på en nära anhörig, bör det i det särskilda fallet krävas utredning som visar att dödsfallet har orsakat den anhöriga psykiska besvär av ersättningsbart slag som överstiger vad schablonen innefattar.

Bedömningen i detta fall

16.

A.H. har uppsåtligen berövat M.B. livet. W.Z. är son till M.B. och är således berättigad till ersättning för de psykiska besvär som han har drabbats av till följd av dödsfallet. Hovrätten har funnit att det inte är visat att W.Z. lidit en mer omfattande skada än vad som motsvaras av den schablon som är tillämplig i dessa fall.

17.

Det har inte framkommit några omständigheter som motiverar HD att i höjande riktning göra avsteg från tillämplig schablon eller skapa en ny schablon (jfr p. 15). Hovrättens domslut ska därför fastställas.

DOMSLUT

Se HD:s dom.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff, Johnny Herre, referent, Agneta Bäcklund och Cecilia Renfors) meddelade den 29 december 2020 följande dom.

DOMSKÄL

Rättslig bakgrund

1.

Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada ska ersätta skadan. Har en personskada lett till döden, ska ersättning betalas för bland annat sådan skada som till följd av dödsfallet har åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. (Se 2 kap. 1 § och 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen.)

2.

Skadestånd för personskada omfattar ersättning bland annat för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur, dvs. sveda och värk (5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen). Med sveda och värk avses lidande under den akuta sjukdomstiden efter skadan till dess att skadan läkts eller ett varaktigt invaliditetstillstånd inträder.

3.

Alltsedan rättsfallet ”Skadan vid takarbetet” NJA 1972 s. 81 bestämmer domstolarna normalt ersättningsnivåerna avseende sveda och värk med ledning av de hjälptabeller som utarbetas av Trafikskadenämnden. I rättsfallet ”Den schabloniserade anhörigersättningen” NJA 2017 s. 1208 slog HD fast att den skadelidande schablonmässigt bör ha rätt till ersättning med 30 000 kr för sveda och värk när personskadan har lett till döden och den skadelidande är en nära anhörig. Det motsvarar ersättning för ett års akut sjuktid med annan vård än sjukhusvård. Vid uppsåtligt dödande eller då dödsfallet orsakats av grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt dödande bör enligt domstolen en dubbelt så hög anhörigersättning utgå, dvs. 60 000 kr.

Prejudikatfrågan

4.

Prejudikatfrågan är om det finns skäl att bestämma en särskild, högre schablonersättning än normalt för sveda och värk i form av psykiskt lidande till dem som har bevittnat ett mord på en nära anhörig, i vart fall om det är barn som har bevittnat mordet.

Närmare om anhörigersättningen

Bakgrunden till nu gällande reglering

5.

Regleringen av anhörigersättningen i 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen har sin huvudsakliga bakgrund i ett antal avgöranden från HD under 1990-talet (se särskilt de båda pleniavgörandena ”Anhörigersättning vid mord I” NJA 1993 s. 41 I och ”Anhörigersättning vid mord II” NJA 1993 s. 41 II samt ”Anhörigersättning vid grov vårdslöshet” NJA 1996 s. 377 och ”Anhörigersättning vid vållande till annans död” NJA 1999 s. 632).

6.

Dessa avgöranden föregicks av en praxis i domstolar och hos försäkringsbolag där skadestånd betalades ut för psykiska besvär som tillfogats någon som bevittnat att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt genom våldsbrott och när någon antingen bevittnat en nära anhörigs död i en trafikolycka eller strax efter olyckan kommit till platsen och sett personen död eller skadad. Däremot hade bedömningen gjorts att den som hade underrättats om en nära anhörigs död eller allvarliga skada inte hade rätt till ersättning (jfr NJA 1979 s. 620, SOU 1995:33 s. 131 ff. och prop. 2000/01:68 s. 31).

7.

Genom 1993 års pleniavgöranden ändrades emellertid rättsläget. HD uttalade här att när en person har dödats genom en uppsåtlig handling, är psykiska besvär hos de närstående en typisk och närliggande skadeföljd. Starka billighetsskäl talade för att skadestånd skulle kunna utgå om det visades att sådana besvär uppstått och det även om de närstående inte bevittnat dödsfallet eller i övrigt vistats på eller i närheten av brottsplatsen och trots att det förflutit en viss tid innan de underrättades om det inträffade. Avgörandena innebar att det beträffande rätten till ersättning inte längre gjordes någon skillnad mellan bevittnandefallen och de fall där den nära anhörige underrättades om dödsfallet; även den som enbart underrättades om den nära anhöriges död fick alltså rätt till ersättning. Det gjordes inte heller någon skillnad i fråga om ersättningens storlek.

Närmare om den nuvarande regleringen

8.

En rätt till anhörigersättning förutsätter att skadan har åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Regleringen tar främst sikte på make eller maka, sambo, barn och föräldrar.

9.

För att besvären ska anses som personskada krävs att de är medicinskt påvisbara. När någon dödas genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling kommer dödsfallet plötsligt och drabbar de anhöriga på ett chockartat sätt. Till det kommer den särskilda påfrestning som följer av att den avlidne dödats genom brott. De som har stått den avlidne särskilt nära drabbas då i de allra flesta fall av psykiska besvär utöver sådana känslor av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk samt smärre belopp avseende kostnader och inkomstförlust, bör man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär innebär en personskada. (Se prop. 2000/01:68 s. 71 och ”De presumerade psykiska besvären” NJA 2000 s. 521.)

10.

För de nära anhöriga som är ersättningsberättigade gäller alltså en presumtion för att sveda och värk har uppkommit; normalt krävs därför inte läkarintyg eller liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären utgör en personskada.

11.

Med avseende på ersättningens storlek har avsikten varit att denna ska bestämmas med hjälp av schabloner utan krav på närmare utredning om de psykiska besvären i det enskilda fallet. Däremot kan det finnas skäl att ha olika schabloner för situationer som typiskt sett skiljer sig åt på ett tydligt sätt. Detta har motiverat att det beträffande ersättningens storlek görs en åtskillnad mellan å ena sidan dödsfall orsakade av uppsåt eller grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt dödande och å andra sidan dödsfall orsakade av oaktsamhet (se p. 3; jfr ”Anhörig-ersättningen vid uppsåtligt dödande” NJA 2004 s. 26).

12.

Ett viktigt syfte med schablonerna är alltså att underlätta för den skadelidande men också att rättstillämpningen ska förenklas. Dessa syften skulle motverkas om många olika schabloner tillämpas vid sidan av varandra beroende på förhållandena i de enskilda fallen. Skilda schabloner måste därför kunna motiveras utifrån generella antaganden om hur olika förhållanden inverkar på de psykiska besvärens karaktär och omfattning. HD har mot den bakgrunden iakttagit restriktivitet när det gäller att utöka antalet schabloner som skulle kunna bli tillämpliga vid sidan av varandra (se ”Bevisprovokationen” NJA 2011 s. 638 p. 36 och 37 med hänvisningar).

13.

I ett avgörande där dödsfallet hade orsakats av en grovt vårdslös handling som låg nära uppsåt valde HD därför att tillämpa samma schablon som för uppsåtligt dödande (”Schablonersättning vid grov vårdslöshet” NJA 2006 s. 738). Domstolen hänvisade till intresset av att begränsa antalet schabloner. Rättsfallet ”Schablonersättning vid förlust av flera anhöriga” NJA 2007 s. 953 rörde en situation där den skadelidande mist två nära anhöriga. Här konstaterade domstolen att det i ett sådant fall är fråga om en och samma läkningsprocess och att det förhållandet att den akuta sjuktiden kan bli längre då någon mister två nära anhöriga inte lämpar sig som grundval för en särskild schabloniserad ersättning.

Bör det skapas en särskild schablon för bevittnandefall?

14.

En särskild schablon för bevittnandefall kräver att den nya schablonen kan motiveras utifrån generella antaganden om hur olika förhållanden inverkar på de psykiska besvärens karaktär och omfattning och att det även i övrigt ter sig lämpligt (se p. 12).

15.

Den som bevittnar att en närstående uppsåtligen dödas kan drabbas av allvarligare och mer utdragna psykiska besvär än den som endast underrättas om en sådan händelse. Om och i vilken utsträckning det är fallet torde dock vara situations- och personberoende och anknyter alltså i första hand till omständigheterna i det enskilda fallet.

16.

När det är ett barn som har bevittnat ett våldsbrott finns det stöd för vissa antaganden om barnets reaktioner i situationer som delvis påminner om den nu aktuella. Reaktionerna av ett bevittnande kan i vissa fall vara allvarligare än när barnet självt har varit utsatt för övergrepp (se prop. 2005/06:166 s. 23 och SOU 2019:32 s. 58). Beträffande barn går det att ända ner till ettårsåldern se tydliga negativa reaktioner när deras mödrar utsätts för våld. Yngre barn löper också större risker för negativa reaktioner än äldre barn, bland annat därför att små barn generellt befinner sig närmare sina omsorgspersoner än äldre barn och har mindre möjligheter att fjärma sig från upplevelserna av våldet. (Se SOU 2019:32 s. 59.)

17.

Det finns alltså vissa skäl som talar för att bevittnandefallen eller en kategori av dem borde särbehandlas. Det är emellertid svårt att finna ett tillräckligt underlag för utgångspunkten att den som bevittnar ett uppsåtligt dödande av en närstående i allmänhet drabbas hårdare psykiskt än den som enbart får besked om vad som inträffat. När det gäller barn finns det visserligen ett tydligare stöd för att barnet drabbas särskilt hårt av att bevittna våld mot närstående. De negativa effekterna kan dock variera med hänsyn till barnets ålder och utveckling.

18.

Det är därmed knappast möjligt att med hänvisning till generella antaganden motivera en särskild schablon för alla bevittnandefall. Detta skulle också utan bärande skäl medföra en återgång till den ordning som gällde före 1993 års pleniavgöranden (p. 7). Även för de fall där ett barn har bevittnat brottet är det svårt att göra antaganden som är tillräckligt generella. Ytterligare schabloner skulle också medföra svåra gränsdragningsfrågor.

19.

Det saknas mot den bakgrunden tillräckliga skäl för att bestämma en särskild schablon för alla bevittnandefall eller för några av dem. Detta ligger också i linje med den restriktiva synen på ett utökat antal schabloner. I stället bör den schablon som gäller för uppsåtligt dödande tillämpas även när någon – ett barn eller en vuxen person – bevittnat ett mord på en nära anhörig.

Bedömningen i detta fall

20.

Genom hovrättens dom, som i denna del har fått laga kraft, har det fastställts att A.H. har gjort sig skyldig till mord genom att uppsåtligen beröva M.B. livet. Av domen framgår också att mordet på M.B. skedde i närvaro av hennes son W.Z., som vid tidpunkten för mordet var knappt ett år och tre månader gammal.

21.

W.Z. är enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen berättigad till ersättning för de psykiska besvär som han har drabbats av till följd av dödsfallet. Hovrätten har funnit att det inte är visat att W.Z. lidit en mer omfattande skada än vad som motsvaras av den schablon som är tillämplig i dessa fall. Domstolen har därför tillerkänt W.Z. en ersättning om 60 000 kr.

22.

Eftersom någon ny schablon inte bör etableras för fall av nu aktuellt slag (jfr p. 19) ska hovrättens domslut fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut om skadestånd till W.Z.