SOU 2019:32

Straffrättsligt skydd för barn som bevittnar brott mellan närstående samt mot uppmaning och annan psykisk påverkan att begå självmord

Till statsrådet Morgan Johansson

Regeringen beslutade den 14 juni 2018 att ge i uppdrag åt en särskild utredare att utreda ett utökat straffrättsligt skydd för de barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar som begås av och mot närstående samt överväga ett straffrättsligt ansvar för uppmaning eller annan psykisk påverkan att begå självmord (dir. 2018:48). Till särskild utredare förordnades rådmannen Linn Pantzar.

Den 19 juli 2018 förordnades Amanda Bertilsdotter Nilsson (Barnombudsmannen), Cecilia Eneman (Justitiedepartementet), Ylva Glantz (Folkhälsomyndigheten), Rebecca Lagh (advokat), Johan Sundqvist (Polismyndigheten), Anders Hirsch (Åklagarmyndigheten), Björn Tingberg (Linköpings Universitet/Barnafrid), Annika Öster (Brottsoffermyndigheten) och Jonas Österlund (Helsingborgs tingsrätt) som experter i utredningen.

Hovrättsassessorn Charlotte Eklund Rimsten har varit sekreterare i utredningen.

Härmed överlämnas slutbetänkandet Straffrättsligt skydd för barn

som bevittnar brott mellan närstående samt mot uppmaning och annan psykisk påverkan att begå självmord. Utredningens uppdrag är där-

med slutfört.

Stockholm i maj 2019

Linn Pantzar

/Charlotte Eklund Rimsten

Förkortningar

Barnkonventionen FN:s konvention om barnets rättigheter Barnrättskommittén FN:s kommitté för barnets rättigheter BO Barnombudsmannen

Brottsofferdirektivet Europeiska unionens råds direktiv om miniminormer för brottsoffers rättigheter samt stöd till och skydd av brottsoffer BrP Lagen (1964:163) om införande av brottsbalken Brå Brottsförebyggande rådet

BUP Barn- och ungdomspsykiatrin

Dir. Direktiv

Dnr Diarienummer

Ds Promemoria i departementsserien

Europadomstolen Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna Europakonventionen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna FN Förenta nationerna

Hbtq Homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer med queera uttryck och identiteter HSLF-FS Socialstyrelsens gemensamma författningssamling avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst, läkemedel, folkhälsa m.m. HVB Hem för vård eller boende

ICD Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem Istanbulkonventionen Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet IVO Inspektionen för vård och omsorg

Ju Justitiedepartementet

Kap. Kapitel

LPT Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård LVU Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga NASP Nationellt centrum för suicidforskning

NE Nationalencyklopedin

Noa Polisens Nationella Operativa Avdelning Prop. Proposition

PTSD Posttraumatiskt stressyndrom

RF Regeringsformen

RFSL Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter RLC Polisens regionkommunikationscentral

SCB Statistiska centralbyrån

SiP Samordnad individuell plan

SiS Statens institutionsstyrelse

Skr. Regeringens skrivelse

SoL Socialtjänstlagen (2001:453)

SO Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien SOSFS Socialstyrelsens författningssamling

SOU Statens offentliga utredningar

TF Tryckfrihetsförordningen

UC Mitt Polisens Utvecklingscentrum Mitt

UC Väst Polisens Utvecklingscentrum Väst

Unicef United Nations Children's Fund

WHO World Health Organisation

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen om skydd för barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar och ansvar för uppmaning att begå självmord har haft regeringens uppdrag att utreda ett utökat straffrättsligt skydd för de barn som bevittnar brott som begås av och mot närstående. Utredningen ska enligt sina direktiv särskilt:

  • analysera och ta ställning till om det bör införas en särskild kriminalisering av att låta ett barn bevittna brott som begås av och mot närstående,
  • oavsett ställningstagande i sak föreslå hur en sådan kriminalisering bör vara utformad och lämna fullständiga författningsförslag,
  • med utgångspunkt från den valda utformningen av kriminaliseringen analysera hur tillämpningen av den särskilda straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 8 brottsbalken påverkas och lämna förslag på nödvändiga förändringar,
  • med utgångspunkt från den valda utformningen av kriminaliseringen analysera hur möjligheten för barn att få skadestånd och brottsskadeersättning påverkas och redogöra för sin bedömning av hur rätten till brottsskadeersättning bör utformas under dessa omständigheter samt lämna nödvändiga författningsförslag, och
  • analysera och ta ställning till om och hur den rättsliga ställningen för barn på annat sätt kan stärkas under förundersökningen och i en eventuell efterföljande rättegång avseende det brott som barnet har bevittnat samt oavsett ställningstagande i sak lämna nödvändiga författningsförslag.

Utredningen har också haft regeringens uppdrag att överväga ett straffrättsligt ansvar för uppmaning eller annan psykisk påverkan att begå självmord. Utredningen ska inom ramen för detta uppdrag:

  • analysera och redogöra för vilket straffansvar som i dag finns för den som uppmanar någon annan att begå självmord samt analysera behovet av en särskild kriminalisering för uppmaning eller annan psykisk påverkan att begå självmord, och
  • oavsett ställningstagande i sak föreslå hur en sådan kriminalisering bör vara utformad och lämna fullständiga författningsförslag.

Utredningens bedömningar och förslag

En straffbestämmelse om barnfridsbrott bör införas

Utredningen föreslår att det införs en ny straffbestämmelse om barnfridsbrott i fjärde kapitlet brottsbalken. Den nya bestämmelsen innebär ett särskilt straffansvar för den som begår en brottslig gärning mot en närstående person och gärningen bevittnas av ett barn, om gärningen är ägnad att skada tryggheten eller tilliten hos barnet i förhållande till någon av dessa personer.

Utredningen har kommit fram till att det straffrättsliga skyddet för barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar behöver stärkas. Att utsätta barn för att bevittna våld eller andra brottsliga handlingar mellan närstående föranleder påtaglig fara eller skada. Barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar mellan närstående är en utsatt och skyddsvärd grupp. Att utsätta barn för att bevittna våld eller andra brottsliga handlingar mellan närstående är en så allvarlig gärning att en kriminalisering får anses vara nödvändig. Det har under utredningens arbete framkommit att barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar mellan närstående i dagsläget inte synliggörs tillräckligt inom rättsväsendet, hos sociala myndigheter och i hälso- och sjukvården. Polisen når mycket sällan denna grupp, dels för att gärningarna inte utreds som brott mot barnen, dels för att vårdnadshavarna har rätt att vägra polisen att förhöra barnen. Barnen saknar inom rättsväsendet en status som brottsoffer, vilket gör att de inte kan få någon direkt hjälp därifrån. De alternativa sanktioner och åtgärder som står till buds kan enligt utredningens uppfattning inte ersätta en kriminalisering. Kriminalisering är enligt

utredningens bedömning också ett effektivt medel för att motverka att barn utsätts för att bevittna våld eller andra brottsliga handlingar mot närstående.

De brott som kan föranleda ansvar för barnfridsbrott, i det följande benämnda grundbrott, är sådana som innehåller moment som kan skada barnets trygghet eller tillit i förhållande till en närstående person. Det är en särskilt kvalificerad form av trygghet för barnet som åsyftas, nämligen den i relationen mellan barnet och personer som barnet har en nära och förtroendefull relation till. Bestämmelsen kommer att ha stor betydelse vid t.ex. vålds- och sexualbrottslighet. Även vid andra typer av brottslighet kan bestämmelsen dock vara relevant, till exempel i det fallet att en förälder hotar den andre föräldern eller inför barnen slår sönder det gemensamma hemmet. Av uttrycket ägnat att följer att det är tillräckligt att grundbrottet typiskt

sett är sådant att barnets trygghet eller tillit till t.ex. en förälder kan

skadas. Det behöver alltså inte i det enskilda fallet bevisas att så verkligen har skett. I subjektivt hänseende krävs inte heller något syfte från gärningspersonens sida att skada barnets trygghet eller tillit, utan det är tillräckligt att gärningspersonen haft uppsåt beträffande de faktiska omständigheterna som varit ägnade att skada barnets trygghet eller tillit. Vilka brott som uppfyller det angivna kriteriet får således bedömas utifrån samtliga omständigheter. Så torde dock regelmässigt vara fallet då barnet bevittnat exempelvis våld av mer allvarligt slag mot en närstående till barnet.

Det är den som begår grundbrottet mot en närstående som är ansvarig för barnets bevittnande av detsamma. Vid bedömningen av vem som ska räknas som närstående kan ledning hämtas i den personkrets som omfattas av de grova fridskränkningsbrotten i 4 kap. 4 a § brottsbalken. Här måste emellertid finnas en tydlighet kring relationerna i ytterligare ett led, eftersom det typiskt sett är tre personer som inkluderas: det bevittnande barnet, den som utsätts för grundbrottet och gärningspersonen. Barnet som utsätts genom bevittnande, ska vara under 18 år och närstående till både gärningspersonen och den som utsätts för grundbrottet. Det finns inte någon begränsning vad gäller åldern för den som utsätts för grundbrottet eller för gärningspersonen. Det går att t.ex. att tänka sig en situation där ett barn bevittnar brott som begås av ett äldre syskon till barnet mot barnets förälder. Ett barn kan också bevittna att en förälder utsätter

barnets syskon för brott. Kretsen närstående ska i det här sammanhanget tolkas brett. Av avgörande betydelse för straffansvar blir om bevittnandet av grundbrottet är ägnat att skada tryggheten eller tilliten hos barnet i dess förhållande till någon av de närstående personerna.

För straffansvar krävs att barnet har bevittnat den brottsliga gärningen. Det innebär att barnet ska ha sett eller hört gärningen. För straffansvar när barnet har hört den gärning som utgör grundbrottet torde krävas att barnet, utifrån sin förmåga, har kunnat uppfatta att det varit fråga om våld eller en annan brottslig handling. En bedömning måste således göras av om barnet dels har befunnit sig i sådan direkt anslutning till händelsen att barnet kunnat uppfatta gärningen, dels har uppfattat gärningen i sådan utsträckning att gärningen kan skada barnets trygghet eller tillit i förhållande till en närstående person. Bestämmelsen ska vara tillämplig även på de yngsta barnen, som saknar förmåga att berätta om sina upplevelser. För straffansvar ska i sådana fall krävas att det går att fastställa att barnet har varit närvarande vid gärningen på ett sådant sätt att det objektivt går att dra slutsatsen att barnet har sett eller hört gärningen. Om gärningen har varit sådan att den har varit ägnad att skada tryggheten eller tilliten hos barnet i relation till en närstående person så ska straffansvar kunna komma ifråga.

En förutsättning för straffansvar för att ha utsatt ett barn för att bevittna våld eller annat brott mot en närstående, är att ett sådant brott de facto har begåtts enligt de straffrättsliga principer som gäller i svensk rättsordning. Grundbrottet måste vara styrkt på det sätt som krävs i ett brottmål. Detta torde i många fall kunna ske genom att grundbrottet och bevittnandet prövas i samma rättegång. Även om så inte är fallet, kan grundbrottet prövas som en del av bevittnandet. Det kan exempelvis bli aktuellt om huvudbrottet redan har prövats och bevittnandet av någon anledning utreds och prövas vid en senare tidpunkt. Även om det inte bör finnas något formellt krav på att det ska finnas, eller i samband med prövningen av bevittnandet ska meddelas, en fällande dom eller motsvarande beslut gällande grundbrottet, torde detta i de flesta fall krävas i praktiken. En jämförelse kan göras med straffbestämmelsen om skyddande av brottsling enligt 17 kap. 11 § brottsbalken. För ansvar enligt den bestämmelsen krävs att den som på något sätt har skyddats är en brottsling i straffrättslig

mening. Alla objektiva och subjektiva rekvisit för brottet denne har begått ska vara uppfyllda.

För barnfridsbrott döms till fängelse i högst två år. Straffet ansluter till vad som gäller för misshandel av normalgraden. I mindre allvarliga fall ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Vad som ska bedömas som mindre allvarligt får avgöras i det enskilda fallet, men enstaka fall av bevittnande av en gärning som till sin natur är att bedöma som mindre allvarlig bör falla in under en sådan tillämpning. Ett exempel på sådana gärningar kan vara ofredande.

Utredningen föreslår en särskild strängare straffskala för grovt brott. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen som bevittnats har varit av särskilt skrämmande och traumatisk art. Den bedömningen ska göras främst utifrån svårighetsgraden av grundbrottet. Det mest uppenbara exemplet på en sådan gärning är att ett barn har bevittnat att en närstående dödas eller utsätts för mycket allvarligt våld, även om detta inte leder till döden. Frågan om ett brott ska bedömas som grovt, ska emellertid avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet.

Barnfridsbrott kommer att kunna ingå i brottet grov fridskränkning om förutsättningarna för straffansvar enligt den bestämmelsen i övrigt är uppfyllda.

Barnfridsbrottet kommer inte att påverka straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 8 brottsbalken på ett sådant sätt att några förändringar behöver göras i den bestämmelsen.

Rätten till brottsskadeersättning för barn som bevittnat brott bör tas bort

Genom införandet av ett särskilt barnfridsbrott kriminaliseras de handlingar som tidigare kunde ge rätt till brottsskadeersättning enligt 9 § brottsskadelagen (2014:322). Av 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) följer att skadestånd kan dömas ut med anledning av den kränkning som barnfridsbrott har inneburit. Skadestånd för personskada enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen, för psykiskt lidande utan koppling till egen kroppsskada, torde också kunna dömas ut. Det behov som tidigare funnits av brottsskadeersättning som framgår av 9 § brottsskadelagen, föreligger därmed inte längre. Utredningen föreslår därför att denna bestämmelse ska tas bort. Förändringen kommer enligt utredningens bedömning inte att sätta några barn som i dag

har denna rätt i ett sämre läge. Tvärtom kommer det straffbara området att omfatta fler gärningar än som i dag ger rätt till brottsskadeersättning för bevittnande barn, och en mer nyanserad bedömning av ersättningsnivån kommer att vara möjlig. Om skadeståndet inte betalas av den dömde, kommer barnet att kunna ansöka om brottsskadeersättning för utdömt skadestånd enligt den ordning som finns för detta i brottsskadelagen.

Uppdraget för särskild företrädare för barn bör utvidgas

En särskild företrädare för ett brottsutsatt barn har i uppdrag att tillvarata barnets rätt under förundersökning och rättegång. Enligt nuvarande reglering har särskilda företrädare för barn ett begränsat uppdrag. De övertar vårdnadshavarnas ansvar och rättigheter under förundersökning och rättegång när det gäller vissa angelägenheter som rör processen. Uppdragets omfattning såvitt avser ersättningsgillt arbete är litet och det är ovanligt att den särskilda företrädaren har en möjlighet att etablera kontakt med och förtroende i relation till barnet i någon större utsträckning. Samtidigt är det den särskilda företrädaren som har möjlighet att tillvarata barnets intresse under hela rättsprocessen, utan att behöva ta hänsyn till några andra intressen som kan uppkomma.

Utredningen föreslår att 3 § lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn tillförs en formulering om att en särskild företrädare ska ta tillvara barnets rätt i angelägenheter som rör verkställighet för utbetalning av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning. Bestämmelsen föreslås också utökas med vissa förtydliganden om vad uppdraget omfattar, nämligen att hämta barnet till förhör, att inför barnets deltagande i utredningsåtgärder tillse att barnet har den information det behöver för att känna trygghet i situationen samt informera barnet om utfallet av förundersökning och eventuell rättegång. För att den särskilda företrädaren ska kunna få ersättning för arbete med verkställighet av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning föreslås också en rätt enligt 5 § förordningen (1999:998) om särskild företrädare för barn att ansöka om sådan ersättning särskilt, senast ett år efter att dom eller beslut i målet vunnit laga kraft.

Vissa frågor om ytterligare åtgärder för att stärka barns rättsliga ställning bör utredas vidare

Många som arbetar med utredning av brott mot barn och stöd till barn, vittnar om att gruppen barn som upplever våld mellan närstående i vissa fall kan vara osynlig i myndigheternas hantering. Samtidigt vet man att dessa barn har en hög risk för att själva utsättas för våld, utöver de skadeverkningar som upplevelserna av våld i sig kan medföra. För att barnen ska få ett adekvat skydd, både de som bevittnar och de som utsätts direkt, krävs att de myndigheter som har ansvar för att utreda och erbjuda skydd samverkar eller samarbetar med varandra. De flesta barn behöver också få prata om sina upplevelser och känna att de blir hörda. Barn har generellt en stark lojalitet mot båda sina föräldrar och andra närstående, oavsett om dessa har utövat våld. Det gör att barnen kan komma att befinna sig i en lojalitetskonflikt när våldet uppdagas och utreds. Många barn känner en stark skuld i relation till en närstående som t.ex. döms till fängelse på grund av att barnet har berättat om vad som har hänt. Dessa aspekter av barnens behov och upplevelser måste omhändertas av dem som har att utreda dessa gärningar och att arbeta med barnen.

Det går att komma till rätta med en del av problemen genom ett införande av en särskild straffbestämmelse om barnfridsbrott och en utvidgning av uppdraget för särskilda företrädare. Detta är emellertid inte en lösning på hela problembilden. Det kan behövas åtgärder utöver dessa för att ge utsatta barn den hjälp och det stöd de har behov av med anledning av våld från och mellan närstående. Utredningen menar att en ny form av ombud för barn skulle behöva utredas särskilt. Någon utomstående aktör kan behöva kunna träda in om barnets vårdnadshavare av olika skäl saknar förmåga att uppfylla sina plikter som barnets ställföreträdare, utöver de befogenheter som tillkommer den sociala barnavården med stöd av tvångslagstiftning. Föräldrar som själva har utsatts för våld eller andra brott kan ha en nedsatt förmåga att omhänderta barnens behov av stöd och hjälp. Det är inte heller ovanligt att det utöver våld kan förekomma andra problem i en familj, t.ex. missbruk eller psykisk ohälsa. Barn som har bevittnat, eller för den delen utsatts för brott, kan ha ett särskilt behov av att någon utomstående tar omhand deras intressen. Det kan exempelvis handla om att se till att barns behov av insatser i samband

med trauma tillgodoses. Även i samband med infekterade vårdnadstvister kan det möjligen finnas ett behov av att någon utomstående kan träda in för att tillvarata barnets intressen, liknande de ställföreträdare som förordnas i LVU-mål.

En annan fråga som behöver utredas vidare är barnahusens verksamhet. Barnahusen finns på ett trettiotal platser i landet. Det är en samverkansform där polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård samt i vissa fall ytterligare aktörer arbetar tillsammans med barn som utsatts för brott. Tillgången till och innehållet i verksamheten varierar emellertid i olika delar av landet, vilket enligt utredningens uppfattning är problematiskt med hänsyn till alla barns rätt till likvärdigt stöd och likvärdiga myndighetsinsatser. Utredningen menar därför att det i lämpligt sammanhang behöver utredas om det finns behov av reglering eller annan central styrning, för att öka likvärdigheten i barnahusens verksamhet.

En straffbestämmelse om uppmaning och annan psykisk påverkan att begå självmord bör införas

Utredningen föreslår att det införs en ny straffbestämmelse om uppmaning till självmord i fjärde kapitlet brottsbalken. Den nya bestämmelsen innebär ett särskilt straffansvar för den som hetsar, uppmanar eller på annat sätt utövar psykisk påverkan mot någon att begå självmord, och det till följd av särskilda omständigheter har funnits en inte obetydlig risk för att agerandet skulle leda till sådan handling.

Det svenska samhället har genom den nollvision som antogs av riksdagen år 2008 förklarat att självmord är något som i möjligaste mån ska förhindras och förebyggas. Självmord ska ses som psykologiska olycksfall som samhället har ett ansvar för att motverka, på liknande sätt som trafikolyckor och andra olycksfall. Självmord är en komplex företeelse som kräver insatser på många olika nivåer, vilket i sin tur kräver stor kunskap och samverkan mellan olika aktörer. Den suicidala process som många självmordsnära personer enligt klinisk erfarenhet går igenom är något som måste förstås för att denna fråga ska kunna hanteras på rätt sätt. Ett självmord är sällan ett resultat av en rationell beslutsprocess. Det är tvärtom ofta så att en självmordsnära person är mycket ambivalent inför att ta sitt liv. På samma gång som ett avslut av livet planeras, kan sådant som hand-

lar om att livet ska fortsätta ta lika stor plats i medvetandet. Att uppmana någon till självmord är ett beteende som föranleder påtaglig fara eller skada. Det saknas alternativa sanktioner eller mindre ingripande metoder för att stävja uppmaningar till självmord. Beteendet är hänsynslöst och klandervärt på den nivå som krävs för att överväga en kriminalisering. Gärningen riktas mot grundläggande värden som rätten till liv och hälsa, vilket är att betrakta som legitima skyddsintressen som väger mycket tungt. Ur ett samhällsperspektiv anser utredningen att en kriminalisering bör betraktas som effektiv. Intresset av att kriminalisera sådana angrepp är så pass starkt att det överväger de motstående intressen det kan komma i konflikt med. Utredningen anser sammantaget att starka skäl talar för en kriminalisering.

Enligt utredningens förslag ska en straffbar uppmaning till självmord vara riktad till en viss person. Uttryckliga uppmaningar med innebörden att någon ska ta livet av sig, kan föranleda straffansvar. Detsamma gäller att hetsa någon till att begå självmord. Var gränsen sedan går när det rör sig om mer subtila uttalanden, blir ytterst en fråga för rättstillämpningen. Här kan sådant som relation, historik och kontext spela in när bedömningen ska göras. Uttalanden som, rent semantiskt, inte uttryckligen innebär en direkt uppmaning kan falla inom det straffbara området om dessa utgör ett led i en psykisk påverkan mot någon att begå självmord. En serie av uppmaningar bör kunna bedömas som en gärning om dessa har ett samband med varandra vad gäller tid och sammanhang. Om en person systematiskt uppmanar en annan att begå självmord, men detta inte uppfyller kriterierna för ett fridskränkningsbrott eller olaga förföljelse i övrigt, ska dessa kunna bedömas som psykisk påverkan i ett sammanhang. Det är utifrån ett sådant resonemang också möjligt att bedöma att någon har ägnat sig åt en psykisk påverkan till självmord, utan att ha formulerat en uttrycklig uppmaning. Det ska inte krävas att just ordet självmord finns med i uttalandet. Alla uttalanden som uppmanar till något som i praktiken betyder att någon ska ta sitt liv ska kunna leda till straffansvar. Detsamma gäller uttalanden som uppmanar till självmordsförsök. För att straffansvar ska komma ifråga, krävas att uppmaningen handlar om sådana handlingar som typiskt sett kan räknas till självmord eller självmordsförsök.

Det finns inte något krav på effekt i den föreslagna straffbestämmelsen, utan straffbudet är utformat som ett konkret farebrott. För straffansvar förutsätts att det till följd av särskilda omständigheter

har funnits en inte obetydlig risk för att agerandet skulle leda till handling. Det ska röra sig om en inte obetydlig risk eller fara i det enskilda fallet. Bedömningen kan göras utifrån såväl förhållanden hos den utsatte som omständigheter kopplade till sammanhanget där uppmaningen sker samt hur uppmaningen görs. Exempel på sådana särskilda omständigheter som kan medföra en inte obetydlig risk för handling som är kopplade till den utsattes personliga förhållanden, är att den utsatta personen lider av psykisk ohälsa eller annars är särskilt skör. Vidare kan omständigheten att den utsatta är ung ha betydelse. Så kan särskilt vara fallet om uppmaningen görs av någon som intar en förtroendeställning i relation till den unge.

Särskilda omständigheter kan alltså även vara kopplade till sammanhanget där uppmaningen sker. En uppmaning som sker i en våldsam nära relation kan medföra en påtaglig risk för att uppmaningen ska leda till att den som utsätts agerar på den. Detsamma gäller om uppmaningen eller motsvarande sker för att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder. Det gäller också om uttalandet har gjorts i ett mycket slutet sammanhang eller kontrollerande miljö, alltså inom något som kan betecknas som en sekt. Slutligen kan sättet uppmaningen sker på vara en sådan särskild omständighet som medför en inte obetydlig risk för handling. Uppmaningar som är mycket påträngande och ihärdiga kan medföra en större risk än en enstaka uppmaning som uttalas utan någon särskild intensitet. Psykisk påverkan som pågår under en längre tid kan också medföra en inte obetydlig risk. En uppmaning som är allmänt hållen torde utgöra en mindre risk för efterföljd än en uppmaning som tar sikte på personliga förhållanden hos den utsatte eller den utsattes känslor. Att gärningar utförs av flera gärningspersoner som agerar tillsammans kan förstärka effekten och skadligheten i uppmaningar till självmord och öka utsattheten hos den som drabbas, vilket medför en högre risk för handling enligt uppmaningarna.

Om uppmaningen har lett till ett självmord eller självmordsförsök bör det prövas om dödsfallet eller kroppsskadan kan falla under bestämmelserna om vållande till annans död eller vållande till kroppsskada. Det kan i sådana fall bli aktuellt att döma för t.ex. uppmaning till självmord och vållande till annans död i konkurrens.

Utredningen föreslår en särskild mildare straffskala för oaktsamt brott. Den som uppmanar någon till självmord och är oaktsam

beträffande de särskilda omständigheter som inneburit en inte obetydlig risk för att agerandet skulle leda till sådan handling, ska enligt förslaget dömas för oaktsam uppmaning till självmord. Gärningspersonen måste ha haft uppsåt till själva uppmaningen eller motsvarande, men det räcker med oaktsamhet i förhållande till de särskilda omständigheter som ingår i farerekvisitet. Oaktsamhet kan bli aktuellt framför allt i relation till omständigheter som har med den utsattes personliga förhållanden att göra. Ett exempel är att någon som utsätts för uppmaning till självmord lider av svår psykisk ohälsa, men detta inte är känt för gärningspersonen. Så kan t.ex. vara fallet när någon hetsar en okänd person till självmord via nätforum eller sociala medier.

För uppmaning till självmord döms till fängelse i högst två år, eller i oaktsamma fall till böter eller fängelse i högst sex månader. Av särskild betydelse vid bedömningen av straffvärdet är uppmaningens karaktär, de inblandades personliga förhållanden och sammanhanget den uttalats i.

Utredningen föreslår att vissa gärningar ska undantas från straffansvar. Det ska gälla fall då gärningen begåtts under sådana omständigheter att det skulle framstå som oskäligt att döma till ansvar. I det sammanhanget bör sådana omständigheter som att närstående har levt under stor press p.g.a. en närståendes psykiska ohälsa under lång tid och uttalandet gjorts i en desperat situation, vägas in. Utrymmet för ansvarsfrihet ska emellertid begränsas till de mest uppenbara undantagsfallen, där straffansvar framstår som oskäligt med hänsyn till omständigheterna i anslutning till uttalandet eller uttalandena.

Uppmaning till självmord kommer att kunna ingå i fridskränkningsbrotten om förutsättningarna för straffansvar enligt den bestämmelsen i övrigt är uppfyllda. Genom en föreslagen ändring i bestämmelsen om olaga förföljelse kommer uppmaning till självmord också kunna ingå i det brottet.

Uppmaning till självmord torde i vissa fall kunna ge en rätt till skadestånd för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Gärningar av detta slag som allvarligt kränker den som utsätts, kan jämföras med vissa fall av ofredanden som enligt Brottsoffermyndighetens praxis ger rätt till kränkningsersättning. Har personskada lett till döden, ska enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära.

Summary

Remit

The Inquiry on protection for children who witness violence or other criminal acts and responsibility for inciting a person to commit suicide has had the remit from the Government of investigating increased protection under criminal law for children who witness violence committed by and against persons close to them. Under its terms of reference the Inquiry is, in particular, to:

  • analyse and take a position on whether a special criminalisation of letting a child witness offences committed by and against persons close to the child should be introduced;
  • propose how a criminalisation should be designed and to present complete legislative proposals irrespective of the substantive position taken;
  • analyse, on the basis the design chosen for criminalisation, how the application of the special ground for more severe penalties in Chapter 29, Section 2, point 8 of the Penal Code is affected and present proposals for the necessary amendments;
  • analyse, on the basis the design chosen for criminalisation, how the possibility for children to obtain damages and criminal injuries compensation is affected and to give an account of its assessment of how the right to criminal injuries compensation should be designed in these circumstances and to present proposals for the necessary amendments; and
  • to analyse and take a position on how else the legal position of children can be strengthened during the preliminary investigation and in any subsequent trial regarding the offence the child has

witnessed and present the necessary legislative proposals, irrespective of the substantive position it takes.

The Inquiry has also had the remit from the Government of considering criminal responsibility for incitement or other mental influence to commit suicide. Within this remit the Inquiry is to:

  • analyse and give an account of the present criminal responsibility for a person who incites another person to commit suicide and to analyse the need for a special criminalisation of incitement or other mental influence to commit suicide; and
  • to propose how such a criminalisation should be designed and to present complete legislative proposals irrespective of the substantive position taken.

The Inquiry's assessments and proposals

A penal provision on violation of a child's integrity should be introduced

The Inquiry proposes that a new penal provision on violation of a child's integrity be introduced in Chapter 4 of the Penal Code. The new provision entails a special criminal responsibility for a person who commits a criminal act against a person close to them when the act is witnessed by a child, if the act is liable to harm the security or trust felt by the child in relation to either of these persons.

The Inquiry has concluded that the protection under criminal law for children who witness violence or other criminal acts needs to be strengthened. Subjecting a child to witnessing violence or other criminal acts between persons close to the child results in clear danger or harm. Children who witness violence or other criminal acts between persons close to them are a vulnerable group deserving of protection. Subjecting a child to witnessing violence or other criminal acts between persons close to the child is such a serious act that criminalisation must be considered necessary. During its work, the Inquiry has learned that, at present, children who witness violence or other criminal acts between persons close to them are not made visible enough in the judicial system, at social service authorities and in health care. The police very seldom reach this group, both because

the acts are not investigated as offences against the children and because the custodians have the right to refuse the police permission to interview the children. In the judicial system, these children do not have the status of crime victims, which means that they cannot receive any direct help from that direction. The alternative sanctions and measures that are available cannot, in the view of the Inquiry, replace criminalisation. In the assessment of the Inquiry, criminalisation is also an effective means of countering children being subjected to witnessing violence or other criminal acts between persons close to them.

The offences that can result in responsibility for violation of a child's integrity, called underlying offences below, are offences containing components that can harm the security or trust felt by the child in relation to a person close to them. What is meant is a particularly qualified form of security for the child – namely that in the relationship between the child and the persons with whom the child has a close and trusting relationship. The provision will be of great importance in the case of violent and sexual crime, for instance. However, the provision can also be relevant to other types of crime; for instance, when a parent threatens the other parent in front of the child or wrecks the common home. It follows from the expression

liable to that it is sufficient for the underlying offence to be one that

can typically harm the security or trust felt by the child in, for instance, a parent. So, it does not need to be proved in the individual case that this actually happened. In subjective terms, no purpose is required on the part of the perpetrator to harm the child’s security or trust either, and it is, instead, sufficient for the perpetrator to have had intent regarding the actual facts that were liable to harm the security or trust felt by the child. So, the assessment of what offences fulfil the stated criterion has to be made on the basis of the circumstances as a whole. This ought generally to be the case when the child has, for example, witnessed violence of a more serious kind against a person close to the child.

It is the person who commits the underlying offence against a person close to them who is responsible for the child witnessing it. Guidance in making an assessment of who is to be counted as being a persons close to the child can be obtained from the group of persons covered by the gross violation of integrity offences in Chapter 4, Section 4a of the Penal Code. Here there must, however, be clarity about relationships in one more dimension, since typically three

people are included: the child witnessing the act, the person subjected to the underlying offence and the perpetrator. Children who are subjected by witnessing an act have to be under 18 years and close to both the perpetrator and the person subjected to the underlying offence. There is no restriction regarding the age of the person subjected to the underlying offence or the perpetrator. It is, for instance, possible to conceive of a situation in which a child witnesses an offence committed by an older sibling of the child against the child’s parent. A child can also witness a parent subjecting the child’s sibling to an offence. In this context the group of persons close to the child can be given a broad interpretation. The point that is of crucial importance for criminal responsibility is whether the witnessing of the underlying offence is liable to harm the security or trust felt by the child in its relationship to any of the persons close to the child.

For there to be criminal responsibility, the child must have witnessed the criminal act. This means that the child must have seen or heard the act. For there to be criminal responsibility when the child has heard the act that is the underlying offence, the requirement ought to be that the child was able to perceive, on the basis of its abilities, that violence or some other criminal act was involved. So an assessment must be made both of whether the child was in such close proximity to the incident that the child was able to perceive the act and of whether the child perceived the act to such an extent that the act can harm the security or trust felt by the child in relation to a person close to the child. This provision should also be applicable to the youngest children, who are not able to describe their experiences. For there to be criminal responsibility in these cases, it must be possible to establish that the child was present at the act in such a way that it is objectively possible to draw the conclusion that the child saw or heard the act. If the act was one that was liable to harm the security or trust felt by the child in relation to a person close to the child, then it may be covered by criminal responsibility.

One requirement for criminal responsibility for subjecting a child to witnessing violence or some other offence against a person close to the child is that such an offence has de facto been committed according to the principles of criminal law that apply in the Swedish legal system. The underlying offence must be proved in the way required in a criminal matter. In many cases it ought to be possible

for this to be done by considering the underlying offence and the witnessing of it in the same trial. Even if this is not the case, the underlying offence can be examined as part of the witnessing. This can, for instance, happen if the underlying offence has already been examined and the witnessing is being investigated and examined at a later point in time for some reason. Even though there should not be any formal requirement that there should be a conviction or a corresponding order or decision regarding the underlying offence, or that one is issued in conjunction with the examination of the witnessing, this will probably be required in most cases in practice. A comparison can be made with the penal provision on protection of a criminal in Chapter 17, Section 11 of the Swedish Penal Code. A requirement for responsibility under that provision is that the person who has been protected in some way is a criminal in the meaning of the criminal law. All the subjective and objective requirements for the offence that person has committed must be fulfilled.

The penalty for violation of a child's integrity is imprisonment for at most two years. The penalty is in line with what applies to assault of normal severity. In less serious cases, the person should be sentenced to a fine or imprisonment for at most six months. What is to be assessed as less serious has to be determined in the specific case, but isolated instances of witnessing an act that is, by its nature, to be assessed as less serious should come under that application of the provision. One example of such acts can be molestation.

The Inquiry proposes a separate, more severe scale of penalties for gross offences. In assessing whether the offence is gross, particular consideration should be given to whether the act witnessed was of a particularly frightening or traumatic nature. That assessment should mainly be made on the basis of the seriousness of the underlying offence. The most obvious example of such an act is that a child has witnessed a person close to them being killed or subjected to very serious violence, even if this has not resulted in death. However, the question of whether an offence is to be assessed as gross should be determined having regard to all the circumstances at the time of the offence.

It should be possible to include violation of a child’s integrity in the offence of gross violation of integrity if the other requirements for criminal responsibility under that provision are fulfilled.

Violation of a child’s integrity will not affect the ground for more severe penalties in Chapter 29, Section 2, point 8 of the Penal Code in such a way that any changes need to be made in that provision.

The right to criminal injuries compensation for children who have witnessed an offence should be removed

The introduction of a separate offence of violation of a child’s integrity criminalises the acts that could previously entitle the victim to criminal injuries compensation under Section 9 of the Criminal Injuries Act (2014:322). It follows from Chapter 2, Section 3 of the Tort Liability Act (1972:207) that damages can be awarded on account of the violation entailed by violation of a child’s integrity. It ought also be possible to award damages for personal injury under Chapter 2, Section 1 of the Tort Liability Act for mental suffering not linked to an individual’s own bodily injury. This means that the previous need for criminal injuries compensation as set out in Section 9 of the Criminal Injuries Act no longer exists. The Inquiry therefore proposes that the provision be removed. In the assessment of the Inquiry, this change will not place any children who currently have this right in a poorer position. On the contrary, the punishable area will cover more acts than currently give children witnessing an offence the right to criminal injuries compensation, and a more nuanced assessment of the level of compensation will be possible. If the damages cannot be paid by the sentenced person, the child will be able to apply for criminal injuries compensation for damages awarded according to the system for this in the Criminal Injuries Act.

Assignment of special representatives of children should be extended

A special representative of a child who is a crime victim has the assignment of safeguarding the child’s rights during the preliminary investigation and trial. Under current regulations, special representtatives of children have a limited assignment. They assume the custodians’ responsibilities and rights during the preliminary investigation and trial regarding certain matters concerning the proceedings. The scope of the assignment regarding work entitling to compensation is small, and it is unusual for the special representative to be able to

establish any great degree of contact with and confidence in relation to the child. At the same time, it is the special representative who is able to safeguard the child’s interests throughout the legal proceedings, without needing to take account of any other interests that may arise.

The Inquiry proposes adding wording to Section 3 of the Act on special representatives of children (1999:997) to the effect that a special representative shall safeguard the rights of the child in matters concerning the payment of damages and an application for criminal injuries compensation. The Inquiry also proposes expanding this provision by adding some details about the scope of the assignment, i.e. collecting the child for interviews, to ensuring, ahead of the child's participation in investigative measures, that the child has the information it needs to be able to feel secure in the situation and informing the child about the outcome of the preliminary investigation and any trial. To enable the special representative to be paid for work on the enforcement of damages and the application for criminal injuries compensation, the Inquiry also proposes a right under Section 5 of the Ordinance on special representatives of children (1999:998) to apply for such compensation no later than one year after a judgment, order or decision in the case has gained legal force.

Certain questions concerning additional measures to strengthen the legal position of children should be investigated further

Many people working with investigations of offences against children and support for children testify that the group of children that experience violence between persons close to them can be invisible in certain cases in the handling of these matters by public authorities. At the same time, it is known that these children have a high risk of being subjected to violence themselves, in addition to the harm that may result from their experiences of violence as such. For these children, both those who witness violence and those who are subjected to it personally, to be given adequate protection, the authorities responsible for investigating and offering protection must collaborate or cooperate with one another. Most children also need to talk about their experiences and feel that they are being listened to. Children generally have strong loyalty to both their parents and to other persons close to them, irrespective of whether they have

used violence. This means that the children may be subject to conflicting loyalties when the violence comes to light and is investigated. Many children feel strong guilt in relation to a person close to them who has, for instance, been given a prison sentence because the child has described what happened. These aspects of children’s needs and experiences must be taken on board by those who have to investigate these acts and work with the children.

It is possible to deal with some of these problems by introducing a special penal provision on violation of a child's integrity and an expansion of the assignment of special representatives of children. This is, however, not a solution to the whole set of problems. Additional measures may be needed to give the children affected the help and support they need on account of violence from and between persons close to them. The Inquiry is of the view that a new form of representative for children needs to be investigated separately. An outside actor may need to be able to step in if the child’s custodians are unable, for various reasons, to meet their obligations as the representatives of the child, over and above the powers available to children’s social services under compulsory legislation. Parents who have themselves been victims of violence or other offences may have an impaired ability to deal with their children’s need of support and assistance. Nor is it unusual for there to be other problems in addition to violence in a family, for example substance misuse of mental ill health. Children who have witnessed – or who have, indeed, been subjected to – offences may have a special need of an outside person who takes charge of their interests. This can, for example, involve ensuring that the child’s need for interventions in connection with a trauma is satisfied. There may also be a need, in connection with infected custody disputes, for an outside party who can step in to safeguard the child’s interests, in a way similar to the representatives appointed in cases under the Care of Young Persons Act.

Another question in need of further investigation is the activities of the barnahus, or children’s houses. There are services of this kind at some thirty places in the country. This is a form of inter-agency working in which the police, social services, health care and, in some cases, additional bodies work jointly with children who have been subjected to offences. However, access to and the content of these services vary greatly between different parts of the country; this is problematic, in the view of the Inquiry, considering that all children

have the right to equitable support and equitable interventions by public authorities. The Inquiry therefore considers that an investigation is needed, in an appropriate context, of whether there is a need for legislation or some other central governance to increase equity in

barnahus services.

A penal provision on incitement of suicide should be introduced

The Inquiry proposes that a new penal provision on incitement of suicide be introduced in Chapter 4 of the Penal Code. The new provision means a special criminal responsibility for a person who urges or incites or exercises some other mental influence on a person to commit suicide, and there was, on account of special circumstances, a not insignificant risk that this conduct would lead to such an act.

Through the ‘vision zero’ adopted by the Riksdag (Swedish parliament) in 2008, Swedish society has declared that suicide is something that should be prevented and countered as far as possible. Suicides should be seen as psychological accidents that society has a responsibility for countering, in a way similar to traffic accidents and other accidents. Suicide is a complex phenomenon that requires interventions at many different levels, which then require a great deal of knowledge and collaboration between different actors. The suicidal process that many people close to suicide go through according to clinical experience is something that must be understood in order to be able to deal with this issue in the right way. A suicide is seldom a result of a rational decision-making process. On the contrary, it is often the case that a person close to suicide is very ambivalent about taking their life. At the same time as a person is planning to end their life, things that are about life continuing can take as much space in their consciousness. Inciting someone to commit suicide is a behaviour that results in clear danger or harm. There are no alternative sanctions or less intrusive methods for counteracting incitement of suicide. This behaviour is ruthless and reprehensible at the level required to consider criminalisation. The act is aimed at fundamental values such as the right to life and health, which are to be regarded as legitimate protective interests that carry a great deal of weight. The Inquiry considers that a criminalisation should be regarded as effective from a societal perspective. The interest of criminalising attacks of this

kind is so strong that it outweighs the opposing interests that it may come into conflict with. The Inquiry considers that, in an overall assessment, there are strong reasons for criminalisation.

According to the Inquiry’s proposal, punishable incitement of suicide has to be directed at a particular person. Explicit incitement to the effect that someone should take their life can result in criminal responsibility. The same applies to urging someone to commit suicide. Ultimately, where to draw the line regarding more subtle statements will be a question for the application of the law. Here factors like relationship, history and context may be relevant when the assessment is to be made. Statements that, in purely semantic terms, do not explicitly entail direct incitement can fall within the punishable area if they form part of mental influence on someone, that, taken in context, entails incitement to commit suicide. It should be possible to assess a series of incitements as an act if they are related to one another in terms of time and context. If a person systematically exposes another person to incitements to commit suicide, but this does not fulfil the criteria for violation of integrity or other unlawful persecution, it should be possible to assess this as mental influence in a single context. On the basis of this kind of argument, it is also possible to make the assessment that a person has engaged in mental influence to commit suicide, without having formulated any explicit incitement. There should not be a requirement that the specific word

suicide is included in the statement. It should be possible for all

statements inciting something that means, in principle, that a person should take their life to lead to criminal responsibility. The same applies to statements inciting attempted suicide. For criminal responsibility to be considered, the incitement of acts that can typically be regarded as suicide and attempted suicide is required.

There is no requirement of any effect in the proposed penal provision, and the offence is formulated as a concrete danger offence. For there to be criminal responsibility, there must, on account of special circumstances, have been a not insignificant risk that the conduct would lead to action. It has to involve a not insignificant risk or danger in the specific case. The assessment can be made both on the basis of circumstances relating to the subject and of facts linked to the context in which the incitement takes place and how it is carried out. Examples of special circumstances that can result in a not insignificant risk of an act that is linked to the subject’s personal situation

are that the subject is suffering from mental ill health or is particularly fragile for some other reason. The fact that the subject is young can also be of importance. This can, for instance, be the case if the incitement comes from a person who holds a position of trust in relation to the young person.

So, special circumstances can also be linked to the context in which the incitement takes place. An incitement that takes place in a violent close relationship can result in a clear risk that the incitement will lead to the subject acting on the basis of it. The same applies if the incitement or corresponding action is intended to preserve or restore the honour of a person or a close or extended family or of some other similar group. This also applies if the statement was made in a very close context or controlling environment, i.e. something that can be designated as a sect. Finally, the way in which the incitement is given can be a special circumstance that results in a not insignificant risk of action. Incitements that are very obtrusive or persistent can result in a greater risk than an isolated instance of incitement stated without any particular intensity. Mental influence that continues for a long time can also result in a not insignificant risk. An incitement framed in general terms ought to lead to a smaller risk of compliance than an incitement aimed at personal circumstances of the subject or the subject’s feelings. If acts are carried out by several perpetrators acting together, this may amplify the effect and harmfulness of the incitements of suicide and increase the vulnerability of the subject, resulting in a higher risk of action in accordance with the incitements.

If the incitement has led to suicide or attempted suicide, an examination should be made of whether the death or bodily injury can come under the provisions on causing another’s death or causing bodily injury. In that case, it may be relevant to convict for incitement of suicide and for causing another’s death, for instance, separately.

The Inquiry proposes a separate, more lenient scale of penalties for a negligent offence. According to this proposal, a person who incites someone to commit suicide and is negligent regarding the special circumstances that meant a not insignificant risk that this conduct would lead to such an act is guilty of negligent incitement of suicide under the proposal. The perpetrator must have had intent for the actual incitement or corresponding statement, but it is sufficient for there to be negligence in relation to the special circumstances

included in the requirement of danger. Negligence can chiefly be relevant in relation to circumstances that concern the subject’s personal situation. One example is that a person who is subjected to incitement of suicide is suffering from severe mental ill health, but the perpetrator is not aware of this. This may, for instance, be the case if someone urges an unknown person to commit suicide via a net forum or social media.

The penalty proposed for incitement of suicide is imprisonment for at most two years or, in negligent cases, a fine or imprisonment for at most six months. The nature of the stated incitement, the personal circumstances of the persons involved and the context of the incitement are of particular importance in the assessment of penal value.

The Inquiry proposes that certain acts should be exempted from criminal liability. This should apply to cases when the act was committed in circumstances where it would appear to be unreasonable to convict. In this context, weight should be attached to circumstances such as a close relative living under great pressure on account of a close relative’s mental illness for a long period and the statement being made in a desperate situation. However, the scope for freedom from responsibility should be limited to the most obvious exceptions, where the penal value appears to be unreasonable in view of the circumstances in conjunction with the statement or statements.

It will be possible to include the incitement of suicide in the gross violation of integrity offences if the other requirements for criminal responsibility under that provision are fulfilled. An amendment proposed to the provision on unlawful persecution means that it will also be possible to include incitement of suicide in that offence.

In certain cases, incitement of suicide will probably be able to entitle to a right to damages for violation under Chapter 2, Section 3 of the Tort Liability Act. Acts of this kind that are severe violations of the victim are comparable to certain cases of molestation that entitle victims to compensation for violation of integrity under the case law of the Swedish Crime Victim Compensation and Support Authority. If a personal injury has led to death, Chapter 5, Section 2 of the Tort Liability Act provides that compensation shall be paid for a personal injury suffered by a person who was close to the deceased on account of the death.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att det i balken ska införas två nya paragrafer, 4 kap. 3 § och

4 kap. 7 a § av följande lydelse,

dels att 4 kap. 4 b § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

3 §

Den som begår en brottslig gärning mot en närstående person döms, om gärningen bevittnas av ett barn och är ägnad att skada barnets trygghet eller tillit i förhållande till någon av dessa personer, för barnfridsbrott till fängelse i högst två år.

Om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse som mindre allvarligt, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt döms för grovt barnfridsbrott till fängelse i lägst nio månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen som har bevittnats har

varit av särskilt skrämmande och traumatisk art.

4 b §

Den som förföljer en person genom brottsliga gärningar som utgör

1. misshandel enligt 3 kap. 5 § eller försök till sådant brott som inte är ringa,

2. olaga tvång enligt 4 kap. 4 § första stycket,

3. olaga hot enligt 4 kap. 5 § första stycket,

4. hemfridsbrott eller olaga intrång enligt 4 kap. 6 §,

5. kränkande fotografering enligt 4 kap. 6 a §,

6. olovlig identitetsanvändning enligt 4 kap. 6 b §,

7. olaga integritetsintrång enligt 4 kap. 6 c §,

8. ofredande enligt 4 kap. 7 §,

9. uppmaning till självmord enligt 4 kap. 7 a §,

9. sexuellt ofredande enligt

6 kap. 10 §,

10. sexuellt ofredande enligt

6 kap. 10 §,

10. skadegörelse enligt 12 kap.

1 § eller försök till sådant brott,

11. skadegörelse enligt 12 kap.

1 § eller försök till sådant brott,

11. ringa skadegörelse enligt

12 kap. 2 §, eller

12. ringa skadegörelse enligt

12 kap. 2 §, eller

12. överträdelse av kontaktför-

bud med elektronisk övervakning eller överträdelse av kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud

13. överträdelse av kontaktför-

bud med elektronisk övervakning eller överträdelse av kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud

döms, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, för olaga förföljelse till fängelse i högst fyra år.

7 a §

Den som hetsar, uppmanar eller på annat sätt utövar psykisk påverkan mot någon att begå självmord, och det till följd av särskilda omständigheter har funnits en inte obetydlig risk för att agerandet skulle leda till sådan handling,

döms för uppmaning till självmord till fängelse i högst två år.

Den som begår en gärning som avses i första stycket och är oaktsam beträffande de särskilda omständigheter som har inneburit en inte obetydlig risk för att agerandet skulle leda till sådan handling, döms för oaktsam uppmaning till självmord till böter eller fängelse i högst sex månader.

För gärning i första stycket ska inte dömas till ansvar om det med hänsyn till omständigheterna vid gärningen framstår som oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.

1.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

En särskild företrädare skall, i stället för barnets vårdnadshavare, som ställföreträdare ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång.

En särskild företrädare ska, i stället för barnets vårdnadshavare, som ställföreträdare ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång samt vid åtgärder som rör

verkställighet för utbetalning av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning. Till företrädarens uppgifter hör att hämta barnet till förhör, att inför barnets deltagande i utredningsåtgärder tillse att barnet har den information det behöver för att känna trygghet i situationen samt informera barnet om utfallet av förundersökning och eventuell rättegång.

Företrädaren får dock inte väcka åtal och får inte heller väcka någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har väckts.

Det som i 23 kap.10 och 11 §§rättegångsbalken sägs om målsägandebiträdes närvaro vid förhör

skall tillämpas på den särskilda

företrädaren.

Det som i 23 kap.10 och 11 §§rättegångsbalken sägs om målsägandebiträdes närvaro vid förhör

ska tillämpas på den särskilda

företrädaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.

1.3. Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (2014:322)

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsskadelagen (2014:322)

dels att 9 § brottsskadelagen (2014:322) ska upphöra att gälla vid

utgången av december 2020.

dels att 2, 13, 15, 19 och 32 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Brottsskadeersättning betalas om brottet har begåtts i Sverige. Brottsskadeersättning enligt 4 och 5 §§ betalas även om brottet har begåtts utomlands, om den skadelidande vid tidpunkten för brottet hade hemvist i Sverige.

Brottsskadeersättning enligt 9 § betalas även till ett barn som har bevittnat brott utomlands, om barnet vid tidpunkten för brottet hade hemvist i Sverige.

Brottsskadeersättning enligt 4 och 5 §§ betalas även om brottet har begåtts utomlands, om den skadelidande vid tidpunkten för brottet hade hemvist i Sverige.

9 §

Brottsskadeersättning betalas till ett barn som har bevittnat ett brott som varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnet i hans eller hennes förhållande till en närstående person.

Brottsskadeersättning till barn som har bevittnat brott bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till hur grovt brottet är.

13 §

Vid bestämmande av brottsskadeersättning ska ett grundavdrag göras.

Ett avdrag ska inte göras om brottet har begåtts av någon som avses i 6 § och brottet har begåtts på eller i närheten av en anstalt eller annan plats där han eller hon var intagen eller häktad. Ett avdrag ska inte heller göras i fråga

om ersättning till barn som har bevittnat brott, eller om det i övrigt

finns särskilda skäl.

Ett avdrag ska inte göras om brottet har begåtts av någon som avses i 6 § och brottet har begåtts på eller i närheten av en anstalt eller annan plats där han eller hon var intagen eller häktad. Ett avdrag ska inte heller göras om det i övrigt finns särskilda skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om avdragsbeloppet.

15 §

Om allmänt åtal har väckts, ska en ansökan om brottsskadeersättning göras inom tre år från det att dom eller slutligt beslut vann laga kraft. Om allmänt åtal inte har väckts men förundersökning inletts, ska en ansökan göras inom tre år från det att förundersökningen lades ned eller beslut fattades i åtalsfrågan. I övriga fall ska en ansökan göras inom tre år från det att brottet begicks.

Om brott har begåtts mot ett barn eller om ett barn har bevitt-

nat brott enligt 9 §, får barnet trots

första stycket göra en ansökan fram till den dag han eller hon fyller 21 år.

Om brott har begåtts mot ett barn får barnet trots första stycket göra en ansökan fram till den dag han eller hon fyller 21 år.

Om det finns synnerliga skäl, får en ansökan prövas även om den har kommit in för sent.

19 §

I fråga om preskription av ett anspråk på brottsskadeersättning gäller 2 och 3 §§preskriptionslagen (1981:130). Ett anspråk på brottsskadeersättning ska då anses som en fordran på skadestånd i anledning av brott.

Om brott har begåtts mot ett barn eller om ett barn har bevitt-

nat brott enligt 9 §, preskriberas

barnets anspråk på brottsskadeersättning tidigast den dag han eller hon fyller 21 år.

Om brott har begåtts mot ett barn preskriberas barnets anspråk på brottsskadeersättning tidigast den dag han eller hon fyller 21 år.

32 §

Ett anspråk på brottsskadeersättning enligt 4, 5 eller 9 § får inte utmätas för den skadelidandes skuld. Livräntebelopp får dock utmätas enligt 7 kap. utsökningsbalken.

Ett anspråk på brottsskadeersättning enligt 4 eller 5 § får inte utmätas för den skadelidandes skuld. Livräntebelopp får dock utmätas enligt 7 kap. utsökningsbalken.

I fråga om förbud mot utmätning sedan brottsskadeersättning enligt 4, 5 eller 9 § har betalats ut tillämpas 5 kap. 7 § andra stycket utsökningsbalken.

I fråga om förbud mot utmätning sedan brottsskadeersättning enligt 4 eller 5 § har betalats ut tillämpas 5 kap. 7 § andra stycket utsökningsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021. Äldre bestämmelser i fråga om brottsskadeersättning till barn som har bevittnat brott gäller fortfarande för ansökningar som grundar sig på händelser som ägt rum före ikraftträdandet.

1.4. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:998) om särskild företrädare för barn

Härigenom föreskrivs att 5 § förordningen (1999:998) om särskild företrädare för barn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Kostnadsräkningen skall lämnas in till den domstol som skall besluta om ersättningen.

Kostnadsräkningen ska lämnas in till den domstol som ska besluta om ersättningen.

Ersättning för åtgärder som vidtas efter att dom eller slutligt beslut meddelats kan begäras senast ett år efter att domen eller beslutet vann laga kraft. Kostnadsräkningen ska då lämnas in till den tingsrätt som beslutade om förordnande av särskild företrädare för barn.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2021.

2. Uppdraget

2.1. Kommittédirektivet

Utredningen om skydd för barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar och ansvar för uppmaning att begå självmord har fått regeringens uppdrag att utreda ett utökat straffrättsligt skydd för de barn som bevittnar brott som begås av och mot närstående. Utredningen ska enligt direktivet:

  • analysera och ta ställning till om det bör införas en särskild kriminalisering av att låta ett barn bevittna brott som begås av och mot närstående,
  • oavsett ställningstagande i sak föreslå hur en sådan kriminalisering bör vara utformad och lämna fullständiga författningsförslag,
  • med utgångspunkt från den valda utformningen av kriminaliseringen analysera hur tillämpningen av den särskilda straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 8 brottsbalken påverkas och lämna förslag på nödvändiga förändringar,
  • med utgångspunkt från den valda utformningen av kriminaliseringen analysera hur möjligheten för barn att få skadestånd och brottsskadeersättning påverkas och redogöra för sin bedömning av hur rätten till brottsskadeersättning bör utformas under dessa omständigheter samt lämna nödvändiga författningsförslag, och
  • analysera och ta ställning till om och hur den rättsliga ställningen för barn på annat sätt kan stärkas under förundersökningen och i en eventuell efterföljande rättegång avseende det brott som barnet har bevittnat samt oavsett ställningstagande i sak lämna nödvändiga författningsförslag.

Utredningen har också fått regeringens uppdrag att överväga ett straffrättsligt ansvar för uppmaning eller annan psykisk påverkan att begå självmord. Utredningen ska inom ramen för detta uppdrag:

  • analysera och redogöra för vilket straffansvar som i dag finns för den som uppmanar någon annan att begå självmord samt analysera behovet av en särskild kriminalisering för uppmaning eller annan psykisk påverkan att begå självmord, och
  • oavsett ställningstagande i sak föreslå hur en sådan kriminalisering bör vara utformad och lämna fullständiga författningsförslag.

Utredningens fullständiga direktiv finns som bilaga till betänkandet.1

2.2. Hur arbetet bedrivits

Utredningen har arbetat brett och utåtriktat när det gäller båda de frågeställningar som omfattas av direktiven. Möten och studiebesök har skett hos såväl myndigheter som ideella organisationer samt representanter för olika professioner med kunskap på respektive område. Utredningen har också tagit del av berättelser från personer som har erfarenhet av våld mellan närstående och av närstående som har begått självmord. Möten har också genomförts med personer som har erfarenhet av uppmaningar till självmord, antingen genom att själv ha blivit utsatt eller genom en närstående som utsatts. Utredningen har därutöver fört en dialog med Barnafrid kring deras regeringsuppdrag att utvärdera Sveriges barnahus.2

Till sin hjälp i utredningsarbetet har utredningen haft en expertgrupp. Expertgruppsmöten har hållits vid fyra tillfällen. I expertgruppen har deltagit representanter från rättsväsendets myndigheter, Brottsoffermyndigheten, Barnafrid, Barnombudsmannen, Folkhälsomyndigheten, en advokat och sakkunnig vid Justitiedepartementet.

1 Dir. 2018:48. 2 S2018/00212/FST.

3. Betänkandets disposition, begrepp och definitioner

3.1. Disposition

Detta betänkande är upplagt i tre huvudsakliga delar. Kapitel 4 till 9 utgör den första och deskriptiva delen av betänkandet. Här avhandlas problembeskrivning (kapitel 4), vad de som drabbats säger (kapitel 5), gällande rätt (kapitel 6), lägesgenomgång i Sverige (kapitel 7), Sveriges åtaganden enligt vissa internationella rättsakter (kapitel 8) och internationella jämförelser (kapitel 9). I den andra delen återfinns kapitel 10, som är det mest omfattande kapitlet och behandlar utredningens analys, överväganden och förslag. Där finns också de straffrättsliga utgångspunkter som är styrande för frågorna om kriminalisering. I kapitel 11 behandlas ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Den tredje delen, kapitel 12, ägnas åt konsekvenser av utredningens förslag. I kapitel 1 finns utredningens författningsförslag och i kapitel 13 finns författningskommentar.

3.2. Begrepp och definitioner

Inledning

I betänkandet behandlas två huvudsakliga områden: barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar mellan närstående samt uppmaning att begå självmord. Inom alla områden finns ord och begrepp som används på ett visst sätt inom just det området. Utredningen försöker i det här avsnittet presentera några av de begrepp som förekommer mer frekvent i betänkandet och vilka definitioner som då används. En del begrepp är sådana att de behöver fyllas med

innehåll genom en juridisk analys och diskussion. Detta sker i förevarande fall i betänkandets tionde kapitel.

Våld

Våld är ett begrepp som förekommer många gånger i detta betänkande. Begreppet kan ha olika innebörd i olika sammanhang. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionens, artikel 19 ska t.ex. alla barn ges skydd mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp. I viss psykologisk och socialt orienterad forskning används en mycket bred definition av våld. Våld kan då omfatta fysiskt, psykiskt, sexuellt, ekonomiskt, materiellt och latent våld. Utredningen har hänvisat till en del sådan forskning i framför allt kapitel 4. I en del av den forskning som utgör underlag till resonemangen i kapitel 4 används i stället en snävare definition av våld, vilket framgår av framställningen. När juridiska resonemang om våld förs i betänkandet, menas gärningar som uppfyller kriterierna för de straffbestämmelser som ingår i brottskategorin brott mot person.

Självmord och suicid

I betänkandet används både begreppet självmord och begreppet suicid för att beskriva den handling som innebär att någon tar sitt eget liv. Självmord är det begrepp som används mest i dagligt tal, även om konstruktionen kan ifrågasättas med hänsyn till att ordet

mord beskriver en brottslig gärning som utförs mot någon annan.

Utredningen väljer ändå att använda detta begrepp då det är så vedertaget i vårt språkbruk. Suicid är en klinisk term som används inom såväl forskning som sjukvård.

Bevittna

I utredningens direktiv formuleras uppdraget som rör barn utifrån begreppet att bevittna våld eller andra brottsliga handlingar mot närstående. Med bevittna avses enligt t.ex. kommentaren till brottsskadelagen att se eller att höra något. Utredningen ansluter sig till denna definition, som får anses vara etablerad i svensk rättsordning. Definitionen används i betänkandets alla delar.

Uppleva

Det finns olika definitioner av begreppet uppleva. Enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO) från 2009 och enligt Nationalencyklopedin (NE) är innebörden att vara med om något som direkt berörd part, med avseende på skeende etc., gärna på något anmärkningsvärt sätt. Utredningen använder begreppet uppleva enligt denna definition.

Uppmana

Att uppmana är enligt SO och enligt NE att begära ett visst handlande av någon, vanligen med viss kraft, dock inte nödvändigtvis från en maktposition. Denna definition används i betänkandets alla delar och förekommer även i författningsförslaget.

Trauma

Ett trauma är enligt den definition som används i detta betänkande och som är hämtad ur NE ”påverkan av människokroppen förorsakad av yttre faktorer och/eller händelser som ger en övergående eller kvarstående effekt”. Psykiskt trauma utgörs av ”psykisk påverkan efter en händelse av chockartad eller smärtsam art, vanligen en separations-, katastrof- eller kränkningsupplevelse”.

4. Problembeskrivning

4.1. Barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar mellan närstående

4.1.1. Förekomst

Allmänt

Det finns cirka 2,1 miljoner barn i Sverige.1 Flera studier tyder på att ungefär vart tionde barn i Sverige någon gång har upplevt våld mellan närstående vuxna.2 I absoluta tal innebär det ungefär 210 000 barn. I den senaste nationella kartläggningen av våld mot barn uppgav 14 procent av eleverna att de upplevt att en förälder (eller motsvarande) utövat psykiskt och/eller fysiskt våld mot en annan förälder (eller motsvarande). Nästan åtta procent av eleverna uppgav att de upplevt att en förälder utsatt en annan förälder för fysiskt våld, varav tre procent hade upplevt det vid flera tillfällen. Det var papporna som stod för majoriteten av det fysiska och systematiska våldet.3 Socialstyrelsen uppskattar att runt 3 000 barn årligen vistas i skyddat boende.4 Enligt flera studier är det mycket vanligt att våld mellan vuxna som lever med barn utövas i barnens närvaro; i en av dessa studier uppges att barn varit närvarande vid 69 procent av våldstillfällena.5 Det finns också studier som pekar på att barn under sex år i större utsträckning än äldre barn tenderar att befinna sig i våldets direkta närhet.6 Barn

1 Enligt SCB:s officiella statistik fanns år 2017 2 121 598 barn i Sverige. 2 Gilbert m.fl. (2009) Child Maltreatment 1 Burden and consequences of child maltreatment in

high-income countries.

3 Jernbro och Jansson (2017) Våld mot barn 2016, s. 30. 4SOU 2017:112, s. 22. 5 Almqvist och Broberg (2004); Fusco och Fantuzzo (2009); Holden (2003); Janson m.fl. (2011) och Spilsbury m.fl. (2007). 6 Fusco och Fantuzzo (2009) Domestic violence crimes and children: A population-based

investigation of direct sensory exposure and the nature of involvement.

kan också bevittna våld och andra brottsliga handlingar mot sina syskon. Barn som är utsatta för människohandel kan också vara utsatta för våld alternativt ha bevittnat våld eller andra övergrepp av och mot närstående.7

Svårt att upptäcka utsatthet

Mycket talar för att det finns stora mörkertal när det gäller barn som på olika sätt upplever våld mellan närstående, av samma orsaker som när det handlar om våld som riktas direkt mot barn. I en studie uppgav mindre än tio procent av de barn som rapporterat om utsatthet för våld i familjen eller bevittnande av sådant våld att de hade berättat om sin utsatthet för socialtjänsten.8 Äldre brottsofferstudier indikerar att endast 20 procent av alla som utsatts för våld av någon i sin närhet rapporterat detta till polisen.9 Av de elever som deltog i Allmänna Barnhusets elevstudie år 2016 och som varit utsatta för någon form av misshandel (exklusive sexuella övergrepp) hade 45 procent berättat för någon person om misshandeln. Det vanligaste var att eleven berättat för ett syskon eller jämnårig vän. Drygt tio procent hade berättat för en professionell inom skola, socialtjänst, polis, hälso- och sjukvård eller ungdomsmottagning.10

Det är vanligt att barn och unga anpassar sig utifrån de konsekvenser som kan följa om de skulle berätta om sin utsatthet. Det kan handla om allt från en oro för ökad risk för ytterligare våld till en oro för att bli omhändertagen av sociala myndigheter och liknande. Barn och unga som lever med våld i familjen kan också uppfatta detta som normalt. Barn och tonåringar som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck (en företeelse som förklaras närmare under avsnitt 4.2.3) är särskilt utsatta. Barnet kan inte söka stöd och skydd hos sina föräldrar eller andra närstående eftersom det ofta är de som utövar förtrycket och alltså inte ser sina handlingar som brottsliga. Det som utmärker hedersrelaterat våld och förtryck är att det är systematiskt och kollektivt, det vill säga flera personer försvarar och sanktionerar förtrycket.

7 Socialstyrelsen (2018) Barn i internationell människohandel och exploatering. Vägledning för

socialtjänsten, s. 27.

8 Annerbäck m.fl. (2010) Prevalence and characteristics of child physical abuse in Sweden – Findings

from a population-based youth survey.

9 Överlien, (2012) Våld i hemmet – barns strategier, s. 22. 10 Jernbro och Jansson (2017). Våld mot barn 2016, s. 45.

Ett barn eller en tonåring som berättar om förtrycket och våldet riskerar att mista sin familj och sitt sammanhang.11

Förutsättningar för att kunna berätta är trygghet, skydd och tillgång till stöd. Svåra påfrestningar under lång tid kan dessutom göra att minnet påverkas. Det kan bli svårt att skilja ut tillfällen, exakta tidpunkter och detaljer, vilket i sin tur kan medföra att berättelsen upplevs som mindre tillförlitlig av rättsväsendet, även om kunskapen om denna problematik torde ha ökat något.12 Av de intervjuarbeten som behandlas i kapitel 5 framgår att många barn efterlyser information om vad som händer när de berättar om sin utsatthet. Det finns en okunskap om rättsprocessen och socialtjänstens arbete, vilket hos barnen leder till rädsla och föreställningar om att situationen bara skulle bli värre om de berättade. Barnen har också svårt att veta vem de ska vända sig till och flera efterlyser anpassade frågor om våld från vuxna i sin närhet. En ytterligare svårighet är att barn som bevittnar våld, som alltså inte själva är målsägande enligt dagens ordning, endast kan höras om vårdnadshavarna samtycker till det. Det innebär inte bara att barnet är beroende av att vårdnadshavaren tillåter att barnet hörs, utan det kan också påverka barnets möjlighet att synliggöras för att på så sätt få tillgång till eget stöd och skydd.

Våldets karaktär

Våldet som barnen bevittnar kan ha olika karaktär. Det kan vara allt ifrån livshotande eller dödligt våld till mer vaga hot och handgripligheter som ligger på gränsen till det brottsliga. Även om vissa handlingar inte är straffbara, kan de upplevas som mycket skrämmande för barnet. Våldet kan pågå under längre eller kortare perioder i barnets liv, eller förekomma vid ett enstaka tillfälle.

Flera svenska studier har undersökt på vilket sätt barnen bevittnar våldet och var de befinner sig när det sker. Barnen är exempelvis närvarande genom att befinna sig i det hus där våldet sker, genom att bevittna våldet i rummet där det pågår eller till och med genom att försöka stoppa våldet.13

11 https://www.bris.se/for-vuxna-om-barn/vanliga-amnen/utsatta-ituationer/hedersrelateratvald/ 12 Unicef Sverige (2018) Vem skyddar mig från våld? s. 20. 13 Broberg m.fl. (2011) Stöd till barn som bevittnat våld mot mamma. Resultat från en nationell

utvärdering. s. 13.

Överlappande utsatthet

Ett barn som upplever våld i hemmet löper, jämfört med andra barn, större risk att under sin barndom bli utsatt för fysisk och psykisk omsorgssvikt samt andra typer av fysiskt och sexuellt våld av någon i sin omgivning. I en analys av 30 forskningsrapporter fann man att mellan 30 och 60 procent av barn som upplevt våld i hemmet även blivit utsatta för fysisk misshandel av en omsorgsperson. En äldre svensk studie visade att 58 procent av ungdomarna som upplevt våld i hemmet också blivit utsatt för direkt våld av en närstående en eller flera gånger.14 Studier och kartläggningar visar att våldet inte alltid är isolerat till barnens mamma. Det förekommer även att barn vars mamma utsätts för våld själva blir utsatta för våld av båda sina föräldrar.15 Allmänna Barnhusets nationella kartläggning av våld mot barn i Sverige (2016) visar att drygt 54 procent av barn som upplevt våld mellan föräldrar själva är utsatta för fysisk misshandel, drygt 49 procent för psykisk misshandel, 20 procent för försummelse och knappt 20 procent för sexuella övergrepp.16

4.1.2. Konsekvenser

Allmänt

Barn som bevittnar våld mot en förälder som de är beroende av för sitt välbefinnande utsätts för en form av psykiskt våld. Barn kan enligt vissa forskare omöjligt ses som opåverkade vittnen till våldet, utan de hör, ser, känner och agerar. Det går inte att utskilja en viss typ av våld, t.ex. det fysiska, som svårast för barn att uppleva. Det är kombinationen av våld, utsatthet, kränkningar och kontrollerande beteende som är av betydelse. Hoten, kränkningarna och oron kan upplevas som lika svårt som det fysiska våldet mot den närstående och dem själva.17

Det kan enligt viss forskning vara psykiskt mer skadligt för ett barn att uppleva våld i familjen än att själv utsättas för våld. När

14 Överlien, (2012) Våld i hemmet – barns strategier, s. 37 f. 15 Broberg m.fl. (2011) Stöd till barn som bevittnat våld mot mamma. Resultat från en nationell

utvärdering, s. 12.

16 Jernbro och Jansson (2017). Våld mot barn 2016, s. 32. 17 Överlien (2012) Våld i hemmet – barns strategier, s. 171.

barnets ena förälder slår eller förgriper sig mot den andra föräldern blir barnet känslomässigt övergivet och skyddslöst. Den ena föräldern är då en hotfull angripare och den andra är ett utsatt offer.18 Detta är något som kan skada barnets anknytning till sina omsorgspersoner.19

Studier har visat att barn som upplever våld tenderar att utveckla posttraumatiskt stressyndrom i högre utsträckning än barn som utsätts för andra trauman.20 Flera studier visar att barn som har erfarenheter av våld mellan sina föräldrar generellt sett mår sämre än barn som inte har sådana erfarenheter, vilket utvecklas i det följande.

Exponering hos små barn

Barn till mammor som utsätts för våld under graviditeten riskerar att påverkas negativt av våldet redan innan de föds, t.ex. genom att de kan skadas fysiskt och påverkas av mammans stress. Det går att ända ner i ettårsåldern se tydliga negativa responser hos barn vars mamma utsätts för våld av en närstående. Yngre barn löper större risk att visa negativa reaktioner av upplevt våld. Exempel på sådana reaktioner är oro och stress, eftersom de har svårare än äldre barn att förstå och begreppsliggöra det de upplever och att distansera sig från våldsepisoden. Små barn befinner sig generellt fysiskt närmare sina omsorgspersoner och har mindre möjligheter än större barn att fjärma sig från upplevelserna av våldet.21

Erfarenheter under de första åren av livet grundlägger strukturen för hjärnans utveckling. Långvariga och höga nivåer av stress (t.ex. genom våld i familjen) innebär en hög risk för att hjärnans strukturering skadas. Om omsorgspersonen är skrämmande och kränkande kan barnet inte utveckla en trygg och organiserad anknytning, eftersom det inte är möjligt att söka tröst och skydd hos förövaren. Ett barn som växer upp i en omgivning där hot och våld när som helst kan förekomma, lever i ett förhöjt spänningstillstånd som innebär

18 Broberg m.fl. (2011) Stöd till barn som bevittnat våld mot mamma. Resultat från en nationell

utvärdering. s. 11.

19 Hultmann och Broberg (2015) Family Violence and Other Potentially Traumatic Inter-

personal Events Among 9- to 17-Year-Old Children Attending an Outpatient Psychiatric Clinic,

s. 5 f. 20 McAlister Groves (2001) When home isn´t safe: Children and domestic violence. 21 Överlien (2012) Våld i hemmet – barns strategier, s. 27.

att ett ängsligt anknytningsbeteende ständigt är aktiverat. Det innebär också att barnets utveckling hämmas, eftersom det utforskande beteendet hämmas när anknytningsbeteendet aktiveras.22 Barn som antingen utsätts för våld av sina anknytningspersoner eller ser en omsorgsperson bli utsatt för våld av den andre omsorgspersonen, riskerar också att få sitt anknytningsmönster påverkat, vilket innebär att barnet inte har några fungerade strategier för hur de på bästa sätt ska få sina behov tillgodosedda. Det gäller i relation till båda omsorgspersonerna.23

Barn som upplevt våld mot sina omsorgspersoner löper större risk att utveckla symtom som ångest, nedstämdhet, posttraumatisk stress (PTSD) samt beteendeproblem som trots och uppförandestörning än barn som inte har sådana erfarenheter. Vidare har våld mellan barnets omsorgspersoner visat sig medföra sämre skolprestationer hos barn. Våldet tycks även kunna inverka negativt på utvecklingen av verbal förmåga och minnesförmågor hos förskolebarn. Dessa barn är även mer utsatta för mobbning i skolan än andra barn.24

Långsiktiga konsekvenser

Upprepad exponering för våld mellan närstående påverkar kroppens stresshanteringssystem och riskerar att leda till att systemet störs långsiktigt.25 Det finns risk för långsiktiga effekter på både den psykiska och den fysiska hälsan. Att växa upp i en familj där det förekommer våld och/eller försummelse kan leda till förhöjd risk för missbruk, hjärt- och kärlsjukdomar, generellt nedsatt fysisk hälsa, psykisk ohälsa, förtida död och självmord.26 Även högre förekomst av astma och allergier hos barn som levt med våld mellan sina omsorgspersoner har dokumenterats i både internationella och svenska studier.27

22 Howe m.fl. (1999) Attachment theory, child maltreatment and family support. A practice and

assessment model.

23 Hultmann & Broberg (2015) Family Violence and Other Potentially Traumatic Interpersonal

Events Among 9- to 17-Year-Old Children Attending an Outpatient Psychiatric Clinic, s. 5 f.

24 Lucas m.fl. (2016) Bully, bullied and abused. Associations between violence at home and bullying

in childhood.

25 McEwen och Gianaros (2011); Moffitt och Klaus-Grawe Think (2013) och Shonkoff och Garner (2012). 26 Felitti m.fl. (1998) Relationship of Childhood Abuse and Household Dysfunction to Many of

the Leading Causes of Death in Adults: The Adverse Childhood Experiences (ACE) Study.

27 Graham-Bermann och Seng (2005); Kuhlman, Howell och Graham-Bermann (2012) och Olofsson m.fl. (2011).

Studier av långsiktiga konsekvenser visar att barn som upplevt våld mellan sina föräldrar och mot sina syskon löper en ökad risk för att också uppleva våld eller att utsätta andra för våld i en vuxen relation. När barnen själva är i tonåren och börjar etablera nära relationer finns alltså risk för att de både utsätts för och utsätter sin partner för våld.28

Dödligt våld

Barn som upplever att en omsorgsperson dödas av en annan omsorgsperson drabbas av ett svårt trauma och kan drabbas mycket hårt av detta. Studier har visat att barn som förlorat en eller båda sina föräldrar efter våld från en närstående och i vissa fall efterföljande självmord, har en högre risk än andra att drabbas av t.ex. psykisk ohälsa, självskadebeteende och missbruk. Barn som var under 18 år vid dödsfallet löpte sju gånger högre risk än andra att drabbas av psykisk sjukdom eller svår psykisk ohälsa och sex gånger högre risk att hamna i missbruk eller utveckla självskadebeteende enligt en studie. Även de som var över 18 år vid dödsfallet hade högre, om än inte lika hög, risk för psykisk ohälsa, självskadebeteende och missbruk.29

Det saknas officiell statistik kring förekomsten av fall där en förälder dödar den andra föräldern. En fråga som kan göra situationen extra svår för efterlevande barn, är vårdnaden om dem efter dödsfallet. I november 2013 publicerade Socialstyrelsen rapporten Vård-

nadsöverflyttning i samband med våld i familjen. Socialstyrelsen skick-

ade ut en enkät till landets 321 kommuner och stadsdelar. Av de 207 kommuner och stadsdelar som besvarade enkäten angav elva att de under åren 2010–2012 hade haft ärenden där den ena vårdnadshavaren – i samtliga fall pappan – hade dödat den andra vårdnadshavaren. Dessa ärenden rörde sammanlagt 23 barn som alla tycks ha placerats i familjehem. När det gäller fem av barnen hade socialnämnden i september 2013 ännu inte väckt talan om överflyttning av vårdnaden. För övriga 18 barn hade socialnämnden väckt en sådan talan och domstolen hade också flyttat över vårdnaden till en särskilt förordnad vårdnadshavare. I drygt hälften av fallen dröjde det mellan

28 Renner och Slack (2006) Intimate partner violence and child maltreatment: Understanding

intra- and intergenerational connections.

29 Lysell m.fl. (2016) Killing the Mother of Ones Child – Psychiatric Risk Factors Among Male

Perpetrators and Offspring Health Consequences.

1 och 1,5 år från det att barnet berövades sin mamma till dess att vårdnaden flyttades över. En tredjedel av barnen fick en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare inom ett år. Att stå under vårdnad av den person som orsakat en förälders död kan i sig framstå som kränkande för barnet. Det kan också få praktiska konsekvenser, eftersom exempelvis vårdinsatser som huvudregel kräver samtycke från vårdnadshavaren. Barnet riskerar alltså att inte få möjlighet att inom rimlig tid söka professionell hjälp för det trauma det har drabbats av genom dödsfallet.

4.1.3. Barns strategier

Det finns två begrepp som återkommer i forskning om barn som upplever våld i familjen: coping och resiliens. Coping kan enkelt uttryckt förklaras som det människor gör för att övervinna svårigheter. Det finns anledning att dela upp begreppet i det här sammanhanget i problemfokuserad och emotionsfokuserad coping. Problemfokuserad coping handlar om att lösa situationen och de problem som uppkommit. Emotionsfokuserad coping handlar om att reducera stress och andra känslor som svårigheterna ger upphov till. Hanteringen av stress och andra komponenter som gör barnet tåligt mot påfrestningar, är det som kallas resiliens (”studsa tillbaka”). Hur denna process ser ut beror på barnens livssituation i övrigt, deras personliga egenskaper och kontextuella faktorer såsom gatuvåld och kulturell förståelse av våld. Utfallet av denna process kan sägas vara det som avgör i vilken utsträckning barnet tar skada av det våld som upplevs. Det finns forskning som pekar på att barnens resiliens minskar för varje potentiellt traumatisk upplevelse, vilket understryker vikten av tidiga interventioner.30

Det finns forskning kring barns strategier före, under och efter perioder/händelser av våld i familjen. Före en våldshändelse är det vanligt att barns handlingar är inriktade på att förebygga och dämpa, för att minska risken för att en närstående ska utsättas för våld av en annan närstående. Barn som lever med våld i hemmet lär sig att tyda såväl små subtila signaler som tydliga tecken på att våld är på väg att

30 Överlien (2012) Våld i hemmet – barns strategier, s. 30 ff.

inträffa. Barn som lever med våld i familjen kan därför bli mer känsliga för konfliktsituationer och reagera starkare emotionellt.31

Under en våldsepisod är det inte ovanligt att barn går emellan och försöker stoppa våldet. De går emellan föräldrarna fysiskt, verbalt och på andra sätt. Barnen gör detta med insikt om att de själva riskerar att bli skadade, men väljer detta över risken för att den våldsutsatta föräldern ska bli allvarligt skadad eller dödad. Samtidigt kan våldet vara djupt skrämmande och framkalla ångest. Det kan leda till handlingsförlamning hos barnen men det kan också vara en direkt strategi att dra sig undan och inte agera, eftersom ett ingripande kan innebära risker för både barnet och den våldsutsatta föräldern. Barn agerar också genom att försöka tillkalla hjälp från utomstående, i synnerhet när det för barnen framstår som oundvikligt att föräldern annars riskerar att dö. Efter en våldsepisod försöker barn i alla åldrar trösta, stötta och hjälpa sin våldsutsatta förälder, som oftast är mamman. Barnen gör detta på olika sätt, t.ex. genom att torka mammans tårar, föreslå lösningar på problemet eller att sova i hennes säng. En annan strategi är att på olika sätt försöka hämnas det som har inträffat. Barn kan fantisera om och planera att hämnas på våldsutövaren på olika sätt. Detta belyser vikten av att barnen får hjälp att kanalisera sina känslor efter en våldshändelse.32

4.1.4. Barns behov efter upplevelser av våld

Det viktigaste stödet för barn som bevittnat våld mot en förälder är skydd från fortsatt utsatthet. Barnen har också ett stort behov av information och delaktighet och att vara en del av säkerhetsplaneringen som görs efter ett uppbrott från en våldsam miljö. När barnens säkerhet är tryggad behöver deras situation, symtom och behov bedömas individuellt. Många barn vill och behöver tala om våldet. Att barn ges möjlighet att berätta om sina upplevelser har visat sig kunna minska och förebygga beteendeproblem och posttraumatiskt stressyndrom. Den vanligaste formen av stöd till barn internationellt är samtal i grupp. Gruppsamtal anses generellt passa äldre barn bäst, medan det för förskolebarn rekommenderas individuella samtal. Som komplement till stödsamtal rekommenderar flera forskare att man samlar de

31 A.a., s. 97 f. 32 A.a., s. 119 f.

resurser och det sociala stöd som finns hos exempelvis barnets föräldrar, släkt och skola för att stödja barnets återhämtning och framtida trygghet.33

Barn som är föremål för en brottsutredning kan reagera olika på denna upplevelse. I anslutning till en stor genomgång av barnahusens verksamhet i Norden, gjordes intervjuer med barn som varit på svenska barnahus. Barnen kände i allmänhet oro och obehag inför att bli kallade till barnahus, och de kände inte att de fick tillräckligt med information inför sitt besök. Föräldrar och andra trygghetspersoner saknade ofta kunskap om barnahusens verksamhet, medan socialsekreterare och särskilda företrädare verkade motvilliga att ge information till barnen inför besöket. Barnen upplevde att de inte fick svar på sina frågor, vilket ledde till skrämmande tankar om att de själva var anklagade för att ha gjort något fel eller att något farligt hade hänt någon i deras familj. När barnen väl kom till barnahus var de förvånade över att poliserna inte bar uniform och att det inte såg ut som en polisstation. Många av barnen framhöll värdet av att den särskilde företrädaren och i vissa fall socialsekreteraren på barnahus kunde förklara saker och ting för dem och hjälpa dem att lugna ner sig i anslutning till polisförhöret. Barnen framförde i allmänhet en positiv syn på barnahus som ett barnvänligt polishus där man kan prata om allvarliga saker i en trygg miljö. Barn som kommit till barnahus utan att föräldrarna underrättats om det kunde uppleva blandade känslor. De var nervösa och oroliga, samtidigt som de kände lättnad och hopp om förändring. Barnen uppskattade att de blev lyssnade på och att de fick stöd. Barnen kände emellertid i allmänhet ett behov av mer information om vad som skulle hända inför ankomsten till barnahus.34

33 Broberg m.fl. (2011) Stöd till barn som bevittnat våld mot mamma. Resultat från en nationell

utvärdering. s. 14, 58 ff.

34 Johansson m.fl. (2017) Collaborating against child abuse – exploring the Nordic barnahus –

model, s. 61 ff.

4.2. Självmord, självmordsförsök och uppmaning därtill

4.2.1. Inledning

I detta avsnitt behandlas först självmord och självmordsförsök på ett generellt plan. Detta då frågan om uppmaning till självmord svårligen kan belysas utan en viss grundläggande kunskap om förekomst av självmord och självmordsförsök samt de bakomliggande orsakerna och riskfaktorerna.

4.2.2. Förekomst av självmord och självmordsförsök

Enligt statistik från Folkhälsomyndigheten dog under år 2017 1 189 personer av suicid i Sverige. År 2016 var den siffran 1 134 personer.35Enligt andra källor uppgick antalet självmord år 2016 till 1 478, en siffra som inkluderar både säkra och osäkra självmord. Enligt den Internationella klassifikationen av dödsorsaker och sjukdomar (ICD), är säkra självmord de fall där inget tvivel råder om att avsikten har varit att ta sitt liv. Termen osäkra självmord används när man är osäker på om det var en avsiktlig handling eller ett olycksfall. I Sverige är andelen osäkra självmord relativt hög, cirka 20 procent av det totala antalet. De flesta osäkra fall är förgiftningar.36

Sedan mitten av 1980-talet har antalet självmord minskat i alla åldersgrupper utom i gruppen 15–24 år. Sett över tid har suicidtalet sjunkit mest bland de äldsta, särskilt bland männen. Antalet suicid bland män var knappt 16 per 100 000 invånare under år 2016 jämfört med nästan 26 år 1987. Motsvarande siffror för kvinnor är knappt elva respektive dryga sju.37 I gruppen 15–24 år har en ökning på ungefär en procent per år skett sedan 1990-talet. Detta är enligt forskare en oroande trend.38

Enligt Folkhälsomyndighetens nationella folkhälsoenkät var det år 2018 sammanlagt fyra procent av kvinnorna och tre procent av

35 https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/ 971c5b8bdc304db6864ee7d51b0be450/suicid utvecklingen_1987_2017.pdf 36 https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/om-sjalvmord/fakta-om-sjalvmord/ 37 https://www.folkhalsomyndigheten.se/suicidprevention/statistik-om-suicid/utvecklingenover-tid/ 38 https://www.svd.se/sjalvmord-bland-unga-okar

männen i åldersgruppen 16–84 år som uppgav att de övervägt att ta sitt liv under det senaste året. I åldersgruppen 16–29 år var det åtta procent av kvinnorna och sex procent av männen som uppgav att de övervägt att ta sitt liv. Motsvarande andel i åldersgruppen 65–84 år var en procent.39 Enligt den nationella folkhälsoenkäten har 1 000 personer av 100 000 invånare försökt ta sitt liv under det senaste året. För en mindre del av de som gjort självmordsförsök, 72 personer per 100 000 invånare, har detta lett till vård på sjukhus. Det är något vanligare med vård för självmordsförsök bland kvinnor, jämfört med män. Sjukhusvård för självmordsförsök är som vanligast i åldern 15–19 år, 166 personer per 100 000 invånare.40

4.2.3. Bakomliggande orsaker till suicidalitet

Allmänt

Att tänka på döden och på att ta sitt liv är inte i sig något onormalt eller farligt, utan tvärtom något som kan vara skyddande vid en upplevelse av intensivt lidande. Tanken på döden eller självmord kan då tjäna som en ventil, som gör att det är möjligt för personen att ta nästa steg i att lösa en svår situation.41 Vem som löper risk att gå från tanke till handling kan vara svårt att förutse. Självmord är ett resultat av komplexa interaktioner mellan genetiska, individuella och sociala faktorer. Självmord är inte en följd av en enda faktor eller händelse. Psykisk sjukdom och psykisk störning är starka bakgrundsfaktorer för självmord. Även impulsivitet spelar en viktig roll. Psykiska störningar, drogmissbruk och användning av olika berusningsmedel, kan påverka en persons förmåga att klara av olika stressfaktorer och personliga konflikter.42 Den vanligaste enskilda underliggande orsaken till att människor tar sitt liv är depression.43

39 https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/psykisk-halsa-ochsuicidprevention/statistik-psykisk-halsa/vuxnas-psykiska-halsa/ 40 https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/om-sjalvmord/fakta-om-sjalvmord/ 41 Beskow m.fl. (2013) Suicidalitet som problemlösning, olyckshändelse och trauma, s. 63 ff. 42 https://mind.se/wp-content/uploads/who_media_jan_2012.pdf 43 Nyberg (2018) Suicidprevention i praktiken, s. 28.

Äldre personer

Äldre personer, i synnerhet män, löper en hög risk att drabbas av depression och för att begå självmord i samband med att en partner avlider. Andra underliggande riskfaktorer hos denna grupp är svåra psykosociala omständigheter, ärftlighet för psykisk sjukdom och svårbehandlad fysisk sjukdom, exempelvis smärta. Akuta riskfaktorer, som går att påverka, hos gruppen äldre personer kan vara sådant som djup depression eller annan psykisk sjukdom, obearbetad sorg, känslor av skuld och skam, föreställningar om att vara en belastning för närstående, längtan efter återförening med en avliden person samt brist på hopp om att en förändring är möjlig. Skyddande faktorer är t.ex. en positiv grundpersonlighet, ett stabilt och stödjande nätverk, ett ordnat liv, avsaknad av ekonomiska problem, många fritidsintressen, goda vardagsrutiner och vana vid regelbunden fysisk aktivitet.44

Unga

Hos unga människor kan det vara svårt att skilja mellan depression och annan psykisk ohälsa, utvecklingsrelaterade förändringar eller en naturlig reaktion på yttre omständigheter. En belastande familjesituation och avsaknad av vuxenstöd ökar sårbarheten för utveckling av depression hos unga. Riskfaktorer för suicidala handlingar hos unga är symtom på svår psykisk ohälsa, även om diagnos saknas, ångest och uppgivenhet, allvarliga förluster samt svårigheter att formulera sitt hjälpbehov och att ta emot hjälp som erbjuds. Självdestruktivitet, t.ex. självskadebeteende, och kontakt med andra unga som har en negativ livssyn och en destruktiv livsstil är ytterligare riskfaktorer, liksom tydliga förberedelser för suicid, t.ex. rituella eller symboliska handlingar som fokuserar på döden. Suicidal kommunikation i skrift eller tal samt allvarligt suicidalt beteende, t.ex. att vistas på spårområdet eller förbereda sig för att hoppa från hög höjd, är andra exempel på riskfaktorer hos unga.45

44 A.a., s. 32 f. 45 A.a s. 62.

Psykisk sjukdom

Det finns ett samband mellan vissa psykiatriska diagnoser och en ökad suicidrisk. PTSD, bipolär sjukdom, schizofreni och depression är några exempel. Även vissa former av personlighetsstörning associeras med ökad suicidrisk. Personer som har en komplicerad sjukdoms- och problembild har generellt högre risker. Samsjuklighet mellan olika tillstånd kan därför sägas vara en riskfaktor. Tiden som följer nära inpå utskrivning efter ett tidigare självmordsförsök är särskilt kritisk.46

Missbruk

Personer som har vårdats på sjukhus för alkoholmissbruk har en fem till tio gånger högre suicidrisk jämfört med normalbefolkningen. Bland svenska män som begått självmord kan konstateras att 25–55 procent har haft ett beroende/missbruk. Kopplingen mellan suicid och missbruk hos kvinnor är inte lika studerat, men även där kan man i forskningen se ett samband. Hos personer med alkoholmissbruk sker självmord oftast under en period av aktivt missbruk, men även under andra faser. Personer som har ett missbruk/beroende av narkotika har en 15–16 gånger högre risk att dö i suicid jämfört med andra. Särskilt höga risker förknippas med opiatberoende.47

Hbtq-personer

Personer som befinner sig i minoritetsposition på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck riskerar i större utsträckning att utsättas för olika stressfaktorer, till exempel diskriminering och negativt bemötande. Det skapar ökad psykisk ohälsa och det är vanligare med bland annat depressioner, psykoser och riskbruk av alkohol i gruppen hbtq-personer jämfört med befolkningen generellt. Det finns även en ökad risk för självmord.48 Transpersoner är en särskilt utsatt grupp som rapporterar hög förekomst av psykisk ohälsa i form av tankar på självmord eller självmordsförsök.49

46 Svenska psykiatriska föreningen (2013) Suicidnära patienter – kliniska riktlinjer för utredning

och vård. s. 19 ff.

47 A.a., s. 19. 48 Socialstyrelsen (2016) Psykisk ohälsa bland personer i samkönade äktenskap, s. 7. 49 Folkhälsomyndigheten (2015) Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer för transpersoner. En

rapport om hälsoläget bland transpersoner i Sverige, s. 12.

Hederskontext

Hedersrelaterat våld och förtryck kan generellt beskrivas som kopplat till s.k. hedersnormer, vilka bygger på starka patriarkala och heteronormativa föreställningar. Kännetecknande är att individens intresse anses vara underordnat familjens, att individens handlingar anses påverka hela familjens anseende och att individens sexualitet är hela familjens angelägenhet. Till normerna hör bl.a. uppfattningen att familjens rykte och anseende är avhängigt kvinnliga familjemedlemmars kyskhet och oskuld samt deras faktiska och påstådda beteende i förhållande till dessa ideal. Vad som här sägs om familjen kan även gälla släkten eller en annan jämförbar grupp, t.ex. en klan.50

Att tvingas anpassa sig till familjens normer och värderingar och/eller vara utsatt för våld och förtryck kan få många olika psykosociala konsekvenser på både kort och lång sikt. Det kan till exempel leda till svårigheter kopplade till nära relationer och sexualitet, depression, sömn- och ätstörningar, koncentrationssvårigheter, ångest, skuld- och skamkänslor samt att den utsatta blir isolerad från andra. Socialstyrelsens undersökning Frihet och familj om ungdomar som placerats i skyddade boenden på grund av hedersrelaterat våld eller risk för att utsättas för det, har visat att en stor majoritet av dem hade psykosomatiska och psykiska problem som hade samband med vad de hade utsatts för. Cirka 70 procent hade ofta eller alltid huvudvärk och svårt att sova, och en lika stor andel hade ofta eller alltid ångest eller kände sig deprimerade. Cirka 30 procent hade självmordstankar. En uppföljning efter ett år visade att många fortfarande mådde psykiskt dåligt. Bland hbtq-ungdomar som lever i familjer med hedersnormer finns det en ökad risk för psykisk ohälsa och självdestruktivitet. Enligt RFSL Stödmottagning har det även förekommit att hbtq-personer som lever i en hederskontext har tagit sitt liv.51

4.2.4. Människors mottaglighet för yttre påverkan

En människa uppfattar inte omvärlden som en verklighet isolerad från henne själv. Människor är sociala varelser som påverkas av sin omgivning och av interaktionen med andra människor. Mottagligheten

50SOU 2018:69, s. 64. 51 http://www.hedersfortryck.se/hedersfortryck/vad-ar-hedersrelaterat-vald-ochfortryck/konsekvenser-av-att-utsattas-for-hedersrelaterat-vald-och-fortryck/

för påverkan från andra människor är beroende av många olika faktorer. En del av dessa är naturligtvis knutna till individens personlighet. Kultur och den direkt sociala omgivningen har också en stor inverkan på hur individen upplever och tolkar intryck, men även omständigheter i den direkta situationen spelar in. Människor utsätts i regel dagligen för olika former av övertalningsförsök. Det är en del av att leva tillsammans med andra. Hur lyckosamma dessa övertalningsförsök- eller handlingar är kan bero på ungefär samma faktorer som vår allmänna mottaglighet för påverkan från andra. En faktor som står ut särskilt är hur trovärdig vi uppfattar den som försöker övertala oss.52

Av intresse är den psykologiska dynamik som förekommer inom vissa religiösa sekter, där psykologisk kontroll av människor kan bli särskilt tydlig. I boken Sektsjuka beskrivs på olika sätt de processer som kan få från början ”normalfungerande” och självständiga personer att bli en del av en grupp som frånhänder sig kontrollen över sina liv. Det kan t.ex. ske genom social bekräftelse, tjänster och gentjänster, isolering samt genom utnyttjande av affekter.53 Det finns flera exempel från andra länder på sekter som har drivit sina medlemmar till att begå kollektivt självmord. Så var fallet med samfundet Folkets tempel, där medlemmarna drevs och tvingades till att kollektivt ta sina och sina barns liv av ledaren Jim Jones, i ett avlägset område i Guyana år 1978. Över 900 personer, varav många barn, dog.54 Ett annat exempel är den sammanslutning som kallade sig för Heavens Gate. I tre olika omgångar, den 22, 23 och 24 mars 1997, tog sammanlagt 39 medlemmar av gruppen sina liv.55

Inom den psykologiska forskningen och bland dem som arbetar kliniskt med människor är det sedan länge känt att personer som är drabbade av sjukdom, lidande och stress eller är påverkade av alkohol, narkotika eller läkemedel, kan vara mer mottagliga för yttre påverkan än andra. Den som känner stor ångest, smärta och hopplöshet har en tendens att uppleva ett snävare tidsperspektiv än andra och kan ha svårt att se utanför sin egen upplevelse av lidande. En person som är drabbad av depression har generellt en nedsatt för-

52 Passer & Smith (2011) Psychology. The science of Mind and Behavior, s. 636 ff. 53 Järvå (2009) Sektsjuka, s. 22 ff. 54 https://www.britannica.com/event/Jonestown-massacre 55 https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/heaven-s-gate

måga att fatta beslut, vilket är en del av sjukdomsbilden. Till sjukdomsbilden hör också svårigheter att koncentrera sig, låg självkänsla och misstro mot den egna förmågan.56 En person som befinner sig i ett sådant mentalt tillstånd måste anses ha en nedsatt förmåga att värdera och värja sig mot andra som försöker påverka dem.

4.2.5. Den suicidala processen

Suicidavsikt varierar över tid och påverkas av många faktorer. Termen

suicidal process används av många som arbetar kliniskt med suicid och

beskriver utvecklingen från den första allvarliga tanken på självmord till självmordsförsök eller fullbordat självmord. Under processen kommunicerar personen ofta sina avsikter med omgivningen på något sätt. Den suicidnära personen kan dock agera motsägelsefullt och ge tvetydiga signaler, varför det kan vara svårt för närstående att förstå vad som är på väg att hända. Som närstående kan det också vara svårt att tolka signalerna p.g.a. de känslomässiga banden till personen.57

Tankar på och planering för suicid kan ha funnits länge, men själva suicidhandlingen är ofta impulsstyrd. Svenska psykiatriska föreningen har i sina kliniska riktlinjer för suicidnära patienter lyft den skada som kan orsakas av att suicidnära personer exponeras för material med instruktioner för självmord via internet.58 Inte sällan kan ett självmord eller självmordsförsök framstå som oväntat, trots en lång kontakt med personen. Det kan bero på att suicidplaner som utvecklats under lång tid stimuleras av även små yttre stimuli och triggas till en oväntad och många gånger även oavsedd självmordshandling. I det perspektivet ligger det nära till hands att betrakta självmordet som ett olycksfall.59

4.2.6. Risk för spridnings- och smittoeffekter vid rapportering

Världshälsoorganisationen (WHO) har tagit fram ett antal riktlinjer för yrkesverksamma inom framförallt media, i syfte att motverka en riskhöjande rapportering om självmord. Riktlinjerna bygger på en

56 Passer & Smith (2011) Psychology. The science of Mind and Behavior, s. 549, 562. 57 Svenska psykiatriska föreningen (2013) Suicidnära patienter – kliniska riktlinjer för utredning

och vård. s. 15.

58 A.a., s. 23. 59 Beskow (2009) Kognitiv Suicidprevention – Ett nytt sätt att förstå suicidalitet.

analys av att viss form av rapportering om självmord kan leda till imitation av självmordsbeteenden. Imitationsrisken är tidsberoende med högst risk inom de första tre dagarna efter rapportering. Risken avtar efter ungefär två veckor. Ibland kan dock imitationsrisken vara högre under en längre period efter den första rapporteringen, t.ex. om nyheten har ett starkt genomslag. Risken accentueras vid hög igenkänning när personegenskaper, känslor eller situation känns igen av läsare eller tittare. Kändisskap och idolisering är också något som kan öka risken för imitation. En ingående beskrivning av en viss metod för självmord kan också leda till särskilt stor ökning av självmordsbeteenden. Vissa grupper i befolkningen, t.ex. ungdomar och personer som lider av depression, kan vara särskilt sårbara och löpa större risk att imitera suicidala beteenden.60

4.2.7. Förekomst av uppmaning att begå självmord

Allmänt

Det finns ingen officiell statistik kring förekomst av uppmaningar till självmord. Det är ett till stora delar dolt problem. Den information som finns består av iakttagelser som återgetts i media och av yrkesverksamma inom polisen, räddningstjänsten, hälso- och sjukvården samt intresseorganisationer.61 Man kan i vart fall konstatera att detta är något som förekommer och att det kan ske på en rad olika sätt. Det kan t.ex. röra sig om personer som uppmanar och hetsar andra till självmord på nätforum och via sociala medier, eller som i den fysiska världen ropar till någon som står på t.ex. en bro och synes vara på väg att hoppa att göra slag i saken. Det kan också röra sig om anhöriga som i en upprörd situation säger något i desperation till en närstående som hotar att ta livet av sig, eller någon som instruerar en annan person i tillvägagångssätt för självmord.

60 https://mind.se/wp-content/uploads/who_media_jan_2012.pdf 61 Utredningen har bl.a. varit i kontakt med räddningstjänsten i Jönköping, Norra Stockholms psykiatri, Mind och Suicide Zero.

Två särskilt uppmärksammade fall

Det finns i Sverige ett par fall av självmordshets eller uppmaningar till självmord som har fått relativt stor uppmärksamhet medialt. Dessa fall ledde till en diskussion om straffriheten för uppmaningar och hets till självmord.

”Balkongflickor”

En företeelse som har uppmärksammats på senare år är också de s.k. balkongflickorna, tonårsflickor som hoppar från balkonger eller fönster för att ta sina liv. I många fall misstänks de ha varit pådrivna av familjer och släktingar. Sådana handlingar har också förekommit bland pojkar och även andra tillvägagångssätt än att hoppa från hög höjd har använts. Enligt polisen handlar det ofta i själva verket om förtäckta hedersmord, där familjerna klarar sig undan straff eftersom sättet att gå till väga är självmord. I en artikel av Annika Norée, docent i straffrätt, diskuteras elva sådana fall, varav tio rörde flickor. Fyra av flickorna avled, andra skadades svårt. Av de elva fallen bedöms fyra vara hedersrelaterade mord eller mordförsök. I fyra andra ärenden var det fråga om olyckor och i två ärenden rörde det sig om självmordsförsök. I ett ärende gick det inte att utreda vad som hänt. I samtliga ärenden utom två fanns en hedersproblematik i botten. En av slutsatserna i artikeln är att även när en flicka eller pojke medvetet tar sitt liv torde det finnas möjligheter att döma en förälder för någon form av medverkan till mord. I sådana fall handlar det i regel om tonårsflickor med invandrarbakgrund som lever under ständigt våld eller hot om våld och annat förtryck i hederns namn, ofta i skräck för sina pappor. Ett självmord kan i ett sådant sammanhang knappast anses vara frivilligt.62

4.2.8. Internet och sociala medier

I betänkandet av Utredningen om ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten görs en omfattande genomgång av forskning om kränkningar av den personliga integriteten på

62 Norée (2017) Balkongflickor, JFT 2–4/2017 s. 697 ff.

internet.63 En slutsats som redovisas är att när vi människor interagerar på internet tenderar vi att vara mer öppna och kommunicera mer ohämmat jämfört med när vi interagerar med personer ansikte mot ansikte. Anonymiteten på internet bidrar till den mer ohämmade interaktionen då vi oftast inte ser personen vi kommunicerar med. Vi får inga direkta fysiska responser på det vi säger eller skriver. Det faktum att interaktion via internet gör att vi inte alltid kommunicerar i realtid gör oss också mindre hämmade, då vi slipper den andra personens omedelbara reaktion på det vi säger eller skriver. Det tycks på så sätt vara lättare att kringgå sociala normer på nätet då vi inte omedelbart blir påverkade av andras reaktioner på vad vi kommunicerar. Det faktum att ens status utanför internet kan vara en helt annan gör också att gränserna för ens personlighet på nätet kan förändras och man kan uppleva internet som en parallell värld.

Det har gjorts flera kartläggningar av hot och kränkningar via internet under senare tid. En sådan är Brå:s rapport om polisanmälda hot och kränkningar mot enskilda personer via internet från 2015. I de ärenden som har rubricerats som ofredande har gärningspersonen ofta skrivit något nedsättande eller på annat sätt kränkande meddelande till den utsatta. Några exempel som har lyfts fram är kränkande texter såsom ”du ska brinna i helvetet” och ”jag önskar att du tar livet av dig”.64

Organisationer som arbetar med att förebygga självmord rapporterar om företeelser på internet som kan ha en mycket negativ påverkan på människor som befinner sig i riskzonen för självmord. Det handlar t.ex. om s.k. självmordsmanualer, som i detalj beskriver metoder för självmord, och diskussionsforum kopplade till detta. Tjänster för dokumentation av självmord, t.ex. att filma dem, förekommer också. Utöver denna typ av material och tjänster förekommer också att människor hetsas att begå självmord på diskussionsforum och i sociala medier.65

63SOU 2016:7 s. 131 ff. 64 Brå (2015) Polisanmälda hot och kränkningar mot enskilda personer via internet. Rapport

2015:6 s. 62 f.

65 Information från organisationerna Mind och Suicide Zero.

5. Vad säger de som drabbats?

5.1. Barn som upplevt våld i familjen

5.1.1. Vem skyddar mig från våld? – Unicef:s rapport

Unicef Sverige gav år 2018 ut rapporten Vem skyddar mig från våld? som bygger på barns egna berättelser om upplevelser av våld. Det rör sig både om våld som riktats direkt mot barnet och våld mot närstående som barnet bevittnat.

En 17-årig flicka berättar om sin pappas våld mot hennes mamma. Pappan var alkoholist, men närvarande och kärleksfull under sina nyktra perioder. När han var full blev han våldsam. Flickan beskriver hur hon trodde att bråk betydde att man slogs, att det var så man fick sin vilja igenom. Hon tog själv till sig sin pappas våld och slog sin mamma.

En 11-årig flicka beskriver hur hon har flyttat runt i halva sitt liv p.g.a. pappans våld mot mamman. Första gången de flyttade kom polisen mitt i natten och hon hade ingen aning om vad som hände, vilket var skrämmande. Hon var rädd att pappan skulle komma och ta dem när de hade flyttat, för då skulle hon aldrig få träffa sin mamma igen. Hon var tvungen att lämna alla sina vänner utan att säga hej då, och nu kan hon inte kontakta dem. Trots att hennes mamma säger att det inte är farligt där de bor nu, känns det som att det är farligt. Hon får en konstig känsla, som att något dåligt ska hända. Hon har flyttat runt och fått byta skola så många gånger. Hennes dröm är att bara hitta ett hus och få leva ett vanligt liv.

En 10-årig pojke berättar att han inte ville vara där när hans mamma blev slagen av hans pappa. Han var instängd och om han skulle gå ut kanske han skulle bli slagen själv. Han berättade inte för någon vad som hade hänt innan de kom till ett barn- och mammor-hus. Då fick han prata med Vera (som var familjebehandlare på socialtjänsten) om hur det kändes för honom när mamma blev slagen och han fick

titta på. Innan kunde han inte prata. Han behövde prata för han kunde inte låta det vara. Och han försökte ju stoppa det, men det gick inte, ingen lyssnade. När han berättade och fick slå på stolen med ett svärd var det läskigt, för det kom illusioner. Det kunde vara häxor som ville döda honom, och det var som på riktigt. Sedan vet han inte vad som hände, det slutade bara. Nästan.

En 8-årig flicka vittnar om hur det kändes när hennes pappa bråkade med hennes mamma. Hon beskriver att hon var rädd och att hon blev orolig av svordomar och att man slåss. Hon blev lite arg och lite ledsen på sin pappa och sprang till sitt rum. Hon grät tyst för att hon inte ville att de skulle höra. Om hon hade ramlat och slagit sig skulle hon ha gråtit högt så det hördes, men när man ser bråk vill man inte att de ska se att man gråter. Om hon var vuxen skulle hon säga ifrån, att så här får man inte göra. Barn kanske knuffas lite, men vuxna kan använda mycket våld. Vuxna borde ju veta hur man ska göra tycker hon, men i stället gör de något konstigt och dumt. Man ska göra det tryggt för barn.

5.1.2. Utredningen om stärkt barnrättsperspektiv i skyddade boenden

Utredningen om stärkt barnrättsperspektiv i skyddat boende lade fram sitt betänkande i början av år 2018.1 Under arbetet genomförde utredningen samtal med 20 barn och unga som hade erfarenhet av att vistas i skyddat boende. Flera vittnade om att vuxna i deras omgivning inte förstod att något inte stod rätt till hemma: Man tror kanske

att barn som lever i våld ska vara i missbruksmiljöer, och när barnet inte sköter skolan. Men det kan finnas en våldsam pappa även i perfekta miljöer. Ingen anade något, förklarar en flicka. I skolan försökte jag hålla uppe en fasad för att skydda mamma. Jag kom också med blåmärken, men ingen frågade. Han var kampsportare och visste hur han skulle slå så det inte syntes. Det saknas en så stor kunskap om detta i skolan, där borde man ha mer ansvar. Jag bytte skola flera gånger, för att jag skolkade så mycket. Jag har börjat skolan tolv gånger från fyran till nian, berättar en annan flicka.

Många barn lever med våld under lång tid: Min pappa var vålds-

man, det började när jag var tre år, det var dagligen våld, jättejobbigt.

1SOU 2017:112.

Han fick fängelse när jag var 11 år. Mamma hade träffat ny kille, och pappa blev helt galen, då ringde mamma till polisen. Han hade då suttit inne i sex månader, fick komma ut tidigare från fängelset. Då fick vi också skyddad identitet, berättar en flicka. Den enda gång jag verkligen kände mig tacksam för min pappa var när han höll i mitt långa, mörka hår när jag hängde över toaletten och kräktes för att jag var så otroligt rädd för honom, berättar en annan flicka, som redan som 4-åring

brukade höra sin mammas skrik och gråt.

Flera barn berättar att de varit rädda att deras mamma ska skadas allvarligt, eller t.o.m. dödas: Jag hade mardrömmar om att mamma

hade blivit mördad. Jag kände sådant ansvar, berättar en flicka. Att

barnen tar ansvar för sin förälder kan bl.a. ta sig uttryck i att de håller sig vakna på nätterna: Om jag släcker lampan så kan mamma vara död

i morgon.

5.1.3. Barnombudsmannens samtal med barn

Barnombudsmannen publicerade år 2012 årsrapporten Signaler. Intervjuer hade genomförts med 34 barn som på olika sätt levt med våld och sexuella övergrepp i familjen. Många av barnen vittnar om att de på olika sätt har försökt signalera till omvärlden att något inte står rätt till hemma, men att det är väldigt svårt att få gehör. Jag försökte

flera gånger som barn signalera och bete mig för att folk skulle förstå att det inte var okej. Jag trodde att det första man gjorde då skulle vara att ifrågasätta hemmiljön, men det gjorde man tydligen inte. Däremot har jag inte sagt att jag behöver hjälp, utan jag har haft ett utåtagerande beteende där de har misstolkat det helt och hållet. Bland annat trodde de att jag hade koncentrationssvårigheter, vilket jag inte hade. I högstadiet märktes det extremt mycket, men det var ingen som frågade någonting, berättar en flicka. Att inte bli hörd kan leda till att man

tar till mer kraftfulla metoder: Jag överdoserade tabletter två gånger.

Det är ju ganska starka signaler i min värld. […] Jag var jätteuppkäftig mot min lärare. […] Jag visste att det var dåligt. Samtidigt så kunde inte jag låta bli, för jag ville bli sedd. Jag bråkade jättemycket. Jag gjorde dumma grejer. Men återigen, allt för att få uppmärksamhet. Däremot när jag blev äldre, då blev det så att jag började rikta allting mot mig

själv. Jag började dra mig ifrån alla mina klasskompisar. Jag var jättejätteensam ute på rasterna, i klassrummen, och sen blev det bara värre, det var då jag började skära mig, berättar en annan flicka.

Flera av barnen har berättat att de först i sina möten med Polisen kände att de blev tagna på allvar. Det gäller såväl barn som bevittnat våld som barn som själva varit utsatta. Polisen som tog emot mig och

min mamma var alldeles underbar. Hon kom ner direkt, presenterade sig och var lugn och vänlig. Stabil, precis vad jag behövde, berättar en

flicka. Jag blev tagen på allvar, vilket var en av de största rädslorna jag

hade, berättar en annan flicka. Ytterligare en annan flicka säger: De hade frågor som fick en att kunna koppla samman. Så jag fick alla bitar att falla på plats, inifrån liksom. Andra har inte samma positiva upp-

levelser: Sedan var jag tvungen att gå in i det där rummet med en

videokamera i ansiktet, jag känner inte ens personen jag ska prata med, vi har aldrig träffats förut över huvud taget. Ja då ska de bara hitta ett mysigt rum där med två fåtöljer och massa gosedjur, det här ska vara mysigt och tryggt. Men det var inte tryggt för mig när jag aldrig har träffat personen innan. […] Så fick man en festis och en macka, ja nu ska vi ha så trevligt liksom. Nej, det var inte alls trevligt faktiskt, tyckte jag. Även andra har vittnat om att förhörssituationen har varit obe-

haglig: Det tog så mycket av mig att sitta där och anmäla min pappa, och

sen sitter hon och trycker ner mig. Jag tog så himla illa upp av det.

Barnen berättar också om det stora behov de har av att få information om vad som händer, i synnerhet när utredningar läggs ner.

En bra sak var att en av poliserna kom hem när det lades ner, och sa att hon tyckte att det var fel och att hon trodde på det jag berättat, berättar

en pojke som själv utsatts för våld. Det var väldigt bra att alla var

med och de förklarade väldigt tydligt vad det innebar. Att det inte var jag som inte var trovärdig utan att det var just att det fanns ingen bevisfråga. […] Det handlar om att jag måste ha tydligare minnen, för att just nu så var det så pass outvecklat, säger en flicka.

Barnombudsmannen har också gett ut rapporten Oskyddad (2012), som återger samtal med barn som lever med skyddade personuppgifter. Barnen och ungdomarna uppgav att de tänker ofta på den eller dem som orsakat att de nu måste leva med skyddade personuppgifter. Ibland känner de en frustration över att förövaren kanske inte har fått något straff eller att han eller hon i dag lever ett normalt liv, medan de själva har fått flytta långt ifrån sin hemort och sitt sociala sammanhang. Det känns ju inte helt rimligt. […] Om man har skyddat,

då lever man ju själv med rädsla hela tiden liksom. Och det den andra personen får utstå det är ju nästan ingenting då, resonerar en flicka.

Det var vanligt att ha tvingats flytta långt bort från sin tidigare hemort för att komma undan den eller dem som hotar dem. I synnerhet under den första tiden kan rädslan vara stark och känslan av otrygghet kan finnas kvar i många år efter att man börjat ett nytt liv någon annanstans. En av orsakerna är att man inte litar på det skydd man har. Man går bara runt och kollar på folk. Är detta han, är detta

han, är detta han? De två första åren så höll jag mig borta från alla ställen där det fanns människor. Och körde det en bil bredvid mig så kollade jag in i bilen, vem finns där och sånt, berättar en pojke.

Att leva med skyddade personuppgifter kan också betyda att man måste avstå från att delta i sådant som är självklart för andra barn och ungdomar. Jag har aldrig fått gå på lägerskola. Jag har aldrig fått sova

hos en kompis, uppger en flicka.

5.1.4. Röster från kvinno- och tjejjouren Somaya

Somaya kvinno- och tjejjour tar emot mammor tillsammans med barn i alla åldrar. År 2015 tog man emot 97 barn i skyddat boende. I skriften Min röst har Somaya sammanställt berättelser från sju av de barn som har vistats i deras skyddade boende.

Stephanie, åtta år, berättar att hennes pappa slog hennes mamma. Hon får egentligen inte prata om det, för det är hemligt. Men hon kan säga en liten bit. De ville inte att hon skulle veta om det, men när poliserna kom så berättade hennes mamma. Hon blev rädd när poliserna kom. Det är en lång historia som hon inte kan säga mer om, men hennes pappa är knäpp. Han äter något ur en rund grej, som luktar blä, sen blir han galen. Det är med i hennes drömmar. Han slåss då. Det är inte bra. Men vilken tur att det finns en kvinnojour, tycker Stephanie.

Fatima, 16 år, berättar att hon och hennes mamma och bror flyttade till Somaya för att de var tvungna att lämna allt. De bodde på Somaya i ett år. Hon var ledsen för att hon lämnade precis allt; hemmet, kompisarna, bästa kompisen, skolan och hennes dator. Hennes pappa slog hennes mamma och att hon gick emellan en gång. Hon sade sluta. Då slog han henne i stället. Han kunde sitta på stolen och bara bli arg av sig själv.

Hevi, 15 år, säger att det var konstigt att flytta så där plötsligt som de gjorde. Hennes mamma berättade inte så mycket innan, men hon undrade ju varför hennes mamma blev så ledsen och pratade med hennes storasyster i smyg hela tiden. När de hade flyttat ringde släktingarna hela tiden och undrade var de var, så då fick de stänga av telefonerna för att de inte skulle hitta dem. Hon mår ganska bra, men måste tänka på att inte säga var hon bor och så. Hon kan bli ledsen och orolig. Hon har ju alias i skolan nu och när de ropar reagerar hon inte alltid så att de måste ropa flera gånger tills hon förstår. Det är ju läskigt, allt var läskigt från början när hon började.

5.1.5. Utredningens möte med våldsutsatta och personer som levt med våld i familjen

Utredningen har inom ramen för arbetet, i samarbete med organisationen Se Barnen, hållit en hearing med kvinnor som på olika sätt levt med våld i familjen. Nedan följer deras berättelser. Namnen har ändrats med hänsyn till dessa och andra personers säkerhet.

Erica, 26 år

Ericas f.d. styvpappa utsatte hennes mamma för fysiskt och psykiskt våld och Erica för att se, höra och känna till våldet. Våldet, hoten och kontrollen pågick från att Erica var 12 år till hon var 15 år.

Det började med ett kontrollbehov. Han tittade mycket på telefonen och vilka nummer som hade ringts. Mamma och jag fick inte duscha mer än tio minuter åt gången. Man fick absolut inte vara sen hem, då fick man ingen mat. Jag fick utegångsförbud om jag glömde att stänga köksluckorna. Vi fick inte äta i vardagsrummet. Jag visste att han var kapabel till hemska saker. I början backade han när jag gick emellan, men över tid blev han bara mer våldsam och aggressiv när jag gjorde så. Han gick också på mig. Det blev värre och värre när han insåg att han höll på att förlora mamma.

Jag var aggressiv och agerade ut i skolan. Jag försökte göra min röst hörd. Jag ville aldrig vara hemma, men det är svårt att fly från sitt enda hem. Det var som en krigszon. Samtidigt vågar man inte säga något

till andra heller, för om han får reda på det kanske man inte överlever. Jag tror inte att skolan visste så mycket.

Min relation till mamma fanns inte. Vi kunde bara prata när han sov eller var borta. Hon orkade inte vara en mamma och säga ifrån. Det var bara hans röst som hördes, hon hade ingen röst kvar. När vi hade bott på kvinnojouren och rättegången hade varit skulle hon försöka bli en mamma igen, men det gick ju inte. Jag gjorde exakt som jag ville. Det var nog den jobbigaste tiden. Det är svårt att försöka komma tillbaka till en relation som inte har funnits på så lång tid.

Jag hade svårt att berätta i skolan om hur det var hemma, men de hade nog kunnat lirka fram det om de hade ställt frågor. T.ex. ”Äter ni middag tillsammans?”, då hade jag svarat att jag inte får någon mat efter klockan fem. Eller ”När går du och lägger dig?”, då hade de nog börjat fundera om jag svarade att jag måste gå och lägga mig klockan åtta varje dag. De måste fråga på ett barnsligt sätt, för man kan inte bara berätta rakt upp och ner. Jag bär på mycket hat och är väldigt arg. Jag lider av panikångest och depressioner. Jag är otroligt rädd att det ska hända mig också. Jag vet inte vad som är normalt.

Marie, 52 år

Marie är mamma till Erica och har blivit utsatt för fysiskt och psykiskt våld av sin före detta sambo. Våldet, hoten och kontrollen pågick under 2,5 års tid och den före detta sambon blev dömd för grov kvinnofridskränkning.

Det kom små portioner med kontroll. Från början fungerade saker och Erica var tillmötesgående mot honom. Sen sade hon ifrån mer och mer och gick inte med på att det skulle vara så här. Då blev jag rädd att han skulle utsätta henne. Jag fogade mig ganska bra, man gör det i en sådan här situation. Jag försökte skydda Erica. Till slut fick jag känslan att jag inte kunde ta mig därifrån. Han sade att han alltid skulle hitta mig.

Jag fick inte låsa badrummet, så en dag kom Erica in och såg att jag var alldeles blåsvart på armen. Jag sade till henne att jag hade gjort mig illa på jobbet. Erica sade att det måste bli ett stopp, att jag hade en månad på mig, annars skulle de ta henne. Då började jag ordna med

en ny bostad i hemlighet. Men jag fick dåligt samvete och berättade det för honom, så han tvingade mig att visa var vi skulle bo.

När vi hade flyttat höll han mig fången i ett par timmar innan jag kunde ta mig därifrån. Jag var livrädd att han skulle få tag på mig och Erica. Han hotade med att ha ihjäl henne. Till slut tänkte jag att det enda jag kunde göra för att rädda mig och Erica var att ta livet av mig. Jag hade tappat allt hopp. Om polisen hade kommit hade jag förnekat. Jag hade ju min förövare bakom mig. Man vet inte vad man har för nätverk, vad samhället kan göra. Vi hann bara bo i den nya lägenheten i tolv dagar, sedan flyttade vi till kvinnojouren. Det fanns inte mycket kvar av mig som människa och mamma. Erica tog hand om mig, det är så hemskt och sorgligt. Hon var 15 år och fick ta hand om sin mamma. Hon fick sköta alla samtal och tala om för folk att ”min mamma är bara en spillra”.

Maya, 24 år

Maya har upplevt sin pappas psykiska och fysiska våld mot hennes mamma från att hon var tre år till att hon var elva år.

Min första minnesbild är från när jag är tre år. Jag satt i mammas knä och det gjorde ont i kroppen. Han var en mörk gestalt i bakgrunden. Jag kände att det var fel och att det inte skulle vara så. Jag kände spänningen i luften, han utsatte mamma för våld dagligen. Fysiskt och psykiskt. Det var hot, slag, sparkar, och att han kastade saker, som vaser och tallrikar. Jag såg inte så mycket av våldet, men jag hörde. Han sade åt mig att gå in på mitt rum och satte mamma på soffan, för att han skulle slå henne. Sen höll det på länge. Jag hade panik och kunde gråta i flera timmar. Jag höll för öronen och satte på tv:n eller radion på hög volym.

En gång sade han att om du inte slutar gråta ska jag slå dig. Jag stängde av mina känslor men var samtidigt väldigt rädd. Vi pratade aldrig om våldet. Jag och mamma hade blickar sinsemellan och vi kände av varann, men vi satte aldrig ord på det. Hon kunde inte svara när jag frågade vad som hade hänt. Hon kunde ha blåmärken och blåtiror och jag upptäckte att hon hade dålig hörsel. Jag förstod att han slog henne mot huvudet och att det var därför.

Jag hörde att han skrek på henne, det var det jag upplevde mest. Jag pratade aldrig med någon, hade ingen tillit till vuxna. Jag kände skam. Pappa var boxare så han visste hur han skulle slå för att det inte skulle synas. Jag kunde inte prata om det. Jag visste att det var fel, men vem skulle förstå. Det blev också normalt.

Jag minns särskilt en gång när mamma satt i badkaret med nattlinne på sig. Jag satte mig i badkaret med henne. Hon hade ett tydligt handavtryck på kroppen. Jag frågade varför hon såg ut så, men hon mumlade bort det. Jag sade att det här går inte, vi måste ringa polisen. Polisen var tryggheten och de kunde få bort pappa.

Skolan hade behövt informera om våld, men på ett barnsligt sätt så att man förstår. Man behöver prata om det här. Jag visste att det var fel och ville inte prata, men om någon hade pratat om det hade jag kanske kunnat öppna mig. De skulle kunna fråga sånt som ”har du ont i kroppen”, ”när får du mat” osv. Jag visste ingenting annat eller vad jag behövde. Det måste vara tydligt att det finns vuxna som lyssnar och förstår att det kan vara jobbigt hemma.

Jag har en hatkärlek till mamma nu. Vi pratar inte om det här. Det är fortfarande jobbigt att höra om hennes känslor. Vi har aldrig pratat om mina känslor. Jag blir lätt irriterad och arg på henne, men annars har vi en ganska bra relation. Jag har ingen kontakt med pappa i dag. Jag var tvungen att besöka honom i häktet, men jag sparkade på mamma på vägen dit och sade att jag vägrade. Då behövde jag inte träffa honom mer.

Vendela, 35 år

Vendela har sett och hört sina föräldrar slå varandra från att hon föddes tills hon var 15 år, själv blivit slagen och även sett sina syskon bli slagna av deras mamma. Hon har också blivit utsatt för våld av sin f.d. sambo inför deras gemensamma dotter.

Pappa var alkoholist och psykiskt sjuk, och han var extremt våldsam. Mamma var inte missbrukare men inte heller psykiskt frisk. De slogs och bråkade alltid, med kniv, yxa, stolar, sparkar och slag. Väggar och dörrar var alltid trasiga. Pappa bodde med oss tills jag var åtta år. Jag hade ständigt ont. Men det värsta var att se mina föräldrar slåss

med varandra och se mina syskon bli slagna. Jag är äldst och skyddade mina syskon, både genom att gå emellan fysiskt och försöka lugna dem på olika sätt. Mamma kunde baka med oss och gjorde allt man ska, men samtidigt gav hon oss ingen kärlek. Jag tänkte att det var pappas och vårt fel att hon slog oss.

En gång hade pappa varit ute och druckit och fick inte komma in. Han bankade på dörren och skrek. Han försökte slå in dörren med den trubbiga sidan av en yxa. Vi gick in i sovrummet och gömde oss under sängen. Jag var runt sju år, de andra var fem och två. Jag försökte lugna dem. Det var bara jag som kunde lugna pappa. Polisen kom till slut, någon av grannarna måste ha ringt. När de kom försökte jag trösta mina syskon. Polisen pratade inte med mig, kanske för att jag inte hade brutit ihop utan verkade lugn.

Mamma tog ut allt hat på oss. Hon sade att hon hatade oss och att vi skulle dö. Vi vågade inte säga något, för hon sade att socialtjänsten skulle ta oss och separera oss syskon från varandra. En gång försökte mamma attackera pappa med kniv och jag försökte gå emellan. Syskonen kom efter och jag skrek att de skulle gå upp igen. Mamma hade kniven i högsta hugg och var svart i ögonen. Hon satte kniven mot min hals. Det värsta var mina syskons miner när de såg det. Jag försökte ju skydda dem. Jag försökte le och säga att det inte var någon fara. Sen måste jag ha svimmat. När jag vaknade var polisen där. De måste ha sett att jag var avsvimmad, men de frågade inte mig något. Ingenting hände.

Det är det värsta, och det som har gjort mest ont, att de vuxna inte har gjort något. Jag bråkade aldrig i skolan, men fick mer och mer svårt med fokus. Jag trodde att jag var osynlig, eftersom ingen agerade. Jag fick för mig att jag var en häxa. Jag kände att jag inte hade något egenvärde.

Jag lämnade min dotters pappa efter att han försökt strypa mig inför henne. Jag blev erbjuden skyddat boende, men ville inte flytta dit först. Nu har vi skyddade personuppgifter. Det pågår en vårdnadstvist. Han har umgängesrätt, trots att hon har sett och hört att han har slagit mig. Jag är jätterädd för att han ska hitta oss. När vi någon gång är inne i stan har jag ett kodnamn för min dotter så att jag inte ska behöva ropa hennes riktiga namn. Hon förstår inte varför, utan jag säger att det är en lek. Vad händer om hon råkar säga vår nya adress eller namnet på sitt dagis? Då kommer vi vara tvungna att gömma oss igen.

Emelie, 25 år

Emelie upplevde våld i hemmet från att hon var åtta år till och med att hon var tolv år. Pappan fick fängelse för misshandeln av mamman.

Jag minns att jag väldigt tidigt kände mig otrygg med pappa. Han var hotfull och kontrollerande. Väldigt misstänksam. Det var särskilt mycket fel på mamma enligt honom. Han tryckte ner oss och började ge sig på mamma inför oss. Han tog strypgrepp och slog henne med föremål. Jag sov alltid med öppen dörr för att kunna springa ut och skydda mamma. Jag kände en skyldighet att ställa upp för de andra. Jag kunde springa in om han ströp henne eller rev sönder kläder, jag skrek och han slutade ofta då. Familjen runt oss visste, men locket skulle på. Det var viktigt att upprätthålla fasaden. Våldet eskalerade, samtidigt som vi hade det bra materiellt. Det fanns inget missbruk. Vi var duktiga i skolan och hade aktiviteter, för det var viktigt att det såg bra ut.

Den jobbigaste händelsen var en gång när vi satt vid matbordet. Pappa pratade alltid öppet om andra kvinnor och hade varit otrogen. Mamma berättade något kul om en manlig kollega, och pappa bara svartnade. Han kastade alla tallrikar i golvet så att det flög mat överallt. Han tryckte upp mamma mot väggen. Jag tänkte att om jag inte är här kommer mamma inte att klara sig. Han ströp henne och vi försökte ta bort hans händer. Sen skallade han henne. Hon skulle städa upp allt, och pappa tog fram en flaska Ajax och sprayade henne i ansiktet. Mamma kom in till mig på kvällen och var så rädd att hon skakade. Hon frågade om hon fick sova inne hos mig. Jag sade att hon måste gå in till deras sovrum för att det skulle bli värre annars. Redan när jag var elva visste jag vad en våldtäkt var, för att pappa hade tvingat sig på mamma.

När min bror skulle konfirmeras hade mamma varit uppe hela natten och ordnat med saker. Pappa sade att hon inte kunde fixa någonting. Han kom in från trädgården och fick se att mamma satt och grät tillsammans med mormor och morfar. Hon hann inte torka tårarna, och pappa sade elaka saker till henne. Morfar blev arg och pappa snedtände. Han knuffade morfar i väggen och slog honom. Jag gick emellan och drog bort pappa. Vi åkte iväg och sov över hos mormor och morfar. Men nästa dag åkte vi hem igen. Mamma för-

sökte skilja sig, men pappa vägrade att skriva på och gömde skilsmässopappren. Morfar polisanmälde efter några månader. Polisen började fråga mamma, men hon vågade inte berätta. Pappa började agera ut mer för att han kände att han började tappa kontrollen. Familjevänner började förstå. Morfar sade till polisen att han inte visste vad pappa kommer göra med mamma. Pappa blev häktad, och jag var jätterädd att han skulle få komma hem igen. Men han satt kvar. Jag har aldrig pratat med polisen men med socialtjänsten. Mamma fick ensam vårdnad och det blev bättre. Men det är fortfarande jobbigt.

5.2. Efterlevande till personer som begått självmord och andra röster från drabbade

5.2.1. Inledning

Utredningen har under sitt arbete mött efterlevande till personer som tagit sina liv, bl.a. genom Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd (Spes). Utredningen har också tagit del av berättelser från efterlevande genom litteratur och vetenskapliga rapporter. Utredningens uppdrag är att undersöka problematiken med uppmaning till självmord. För att förstå hur detta kan påverka efterlevande, är det centralt att även förstå hur självmord generellt påverkar de närstående och vilka psykologiska mekanismer som spelar in i de efterlevandes hantering av det som hänt.

5.2.2. En litteraturstudie

I en litteraturstudie baserad på självbiografier, Anhörigas upplevelser

av att förlora en närstående i självmord, framkommer några intres-

santa iakttagelser som går igen i de berättelser som utredningen har tagit del av.

2

Det som kom fram hos alla anhöriga i självbiografierna

när de fick beskedet att en närstående tagit sitt liv, var att informationen kom som en chock för dem även om de flesta hade kännedom om att den närstående mått dåligt en längre tid och att det fanns en ökad risk för att den närstående kunde ta sitt liv till följd av sitt nedsatta psykiska mående. Samtliga anhöriga kände sig alldeles tomma inombords precis när de fått reda på att den närstående tagit sitt liv,

2 Carlsson och Eriksson (2012) Anhörigas upplevelser av att förlora en närstående i självmord.

hela deras värld vändes upp och ner. De anhöriga hade många frågor och undrade vad som hade hänt. Vidare uppkom tankar om de själva som anhöriga gjort något fel, om de kunde ha gjort något annorlunda samt om de gjorde tillräckligt för sin närstående. Känslor av orättvisa växte när de anhöriga frågade sig själva hur detta kunde hända dem. Förutom dessa frågor kände de flesta av de anhöriga stor skuld. Den ständiga frågan varför den närstående tog sitt liv kommer att följa med samtliga anhöriga genom livet. Samtliga anhöriga skrev inte bara om upplevelser av psykiska symtom, som tomhet och sorg, utan även om fysiska symtom. Alla kände sig trötta, hade ingen ork och hade även humörsvängningar. Särskilt stort livslidande upplevdes vid högtider, så som födelsedagar, första julen, första fars dag och andra traditioner som familjerna hade tillsammans. Samtliga anhöriga beskrev att det blev en förändring i hur de blev bemötta av omgivning och vänner efter att de förlorat någon närstående i självmord. Omgivningens rädsla återkommer i alla studiens självbiografier, omgivningen är rädda för att säga fel saker, så i stället väljer de att inte säga någonting alls. Detta har en negativ effekt på de anhöriga som alla är överens om att de behövde stöttning och någon att tala med, för att kunna bearbeta sin förlust. Samtliga anhöriga beskrev det som en lång process att kunna gå vidare efter sin förlust av den närstående. Det går inte att komma över det, utan det är något de anhöriga får lära sig att leva med.

5.2.3. Efterlevandes berättelser genom Spes och Suicide Zero

Organisationerna Spes och Suicide Zero har på utredningens uppdrag samlat in ett antal berättelser från och förmedlat kontakt med personer som upplevt att en anhörig tagit sitt liv. Här återges tre av dessa berättelser. Personernas namn har ändrats.

Maria

Min 22-åriga son tog sitt liv efter en ganska kort tid av psykisk ohälsa. Flera livshändelser som lades till varandra gjorde att han till slut blev djupt deprimerad. Även om processen sannolikt pågick i hans inre under lång tid så kändes det för oss närstående som att det gick ganska snabbt. Han tog kontakt med psykiatrin och bad om samtalsstöd. Där lovade de skicka en remiss men efter tre veckor utan svar

så var han djupare deprimerad. Han började undvika familjen. Han åkte till slut till psykakuten och fick frågan om inläggning, men svarade blankt nej. Vi fick ta emot dödsbudet av två poliser som kom till vårt hem. Poliserna förklarade så gott de kunde vad som hänt. De berättade vart de skulle föra kroppen och att den skulle obduceras. De rådde oss att inte se honom eftersom han nu inte såg ut som vi var vana vid. Nu i efterhand vet jag att det var ett dumt råd. Det är väldigt viktigt att ta farväl, viktigt för sorgeprocessen. Det finns alltid någon kroppsdel som är hel och fin som man känner igen och kan ta farväl av.

Poliserna kändes lugna och hade ingen brådska. Jag fick en lapp av dem med ett telefonnummer som vi kunde ringa om vi behövde. Därefter blev vi helt lämnade till oss själva. Här kan jag som anhörig se många brister. Vi visste absolut ingenting om självmord. Vi hade ingen aning om hur vi skulle agera. Vi visste inte vart vi kunde vända oss. Någon vecka efter dödsbudet ringde polisen upp mig och frågade hur jag hade det och om jag undrade över något. De berättade var min son nu fanns och hur lång tid det skulle ta innan han var tillbaka i vår kommun. Detta samtal var väldigt positivt, det gav mig en känsla av att någon brydde sig. Psykiatrin ringde också någon vecka efter dödsbudet och frågade om vi ville träffa dem för att höra hur det gått till hos dem när min son var där den sista helgen i hans liv. Jag var väldigt arg på psykiatrin just då, men åkte ändå dit och samtalade med dem.

Annars var vi väldigt ensamma i vår sorg och i vår vardag. Jag har många gånger efter min sons död förbannat mig själv för att jag inte förstod bättre, men kunskapen om suicid och dess varningstecken är i allmänhet ganska låg. Med ökad kunskap och bättre information tror jag att vi skulle kunna minska antalet suicid i Sverige. Det finns så mycket stigma och tabun som omgärdar ämnet och myterna är många. Men det är precis vad det är, myter. Vi väcker inga björnar som sover. Vi triggar inte igång självmord genom att fråga om personen har självmordstankar. Vi kan rädda den som ”bestämt” sig för att begå självmord. Vi kan rädda liv ända fram till dödsögonblicket. Vi måste bara öka allmänhetens kunskap. Tystanden som följer på ett självmord är enormt tärande. Självmordsrisken för anhöriga ökar och ensamhetskänslan är total. Rädslan hos vänner och bekanta för att ”påminna” om den döda och göra mig ledsen är nog det som gör att folk runt omkring väljer att låtsas som om allt är som vanligt.

Men livet blir aldrig mer som vanligt. Livet blir möjligt att leva igen men det tar mycket lång tid att inse.

Annelie och Johan

När vår son, som var 17 år, tog sitt liv hade vi inte förstått att han mådde så dåligt. Det kom verkligen som en riktig chock för oss. Han hade haft det tufft i grundskolan men kämpat på och det verkade gå mycket bättre på gymnasiet. Efter hans död framkom det att han försökt kommunicera via nätet med jämnåriga om självmord, men att de flesta då hade blockat honom eftersom han frågat så mycket. Vi upptäckte ganska omgående att han varit inne på “svenska självmordsguiden.se”, senaste inloggningen var samma kväll som han försvann. Vi kunde få fram att han varit inne på sidan flera gånger tidigare. För någon som mår dåligt kan en sån sida vara helt förödande. Alla tänkbara sätt att avsluta sitt liv gick att läsa där mycket detaljerat vilket, enligt vår åsikt, kan jämställas med att hetsas (triggas igång) när man befinner sig i en ensam och utsatt position. Inga andra alternativ, som t.ex. att söka hjälp, fanns där för den som är i kris. Nu vet vi att just den sidan inte finns kvar men förmodligen finns det liknande och det borde absolut ses som kriminellt. Det gjorde också ont att vi som föräldrar inte hade en aning om att sådana hemska sidor överhuvudtaget fanns, och då hade vi ändå varit på en föreläsning ett par veckor innan som handlade om unga och faror på nätet.

Vi tycker att det är bra om myndigheterna utreder suicid för att kunna få fram orsaker till vad som leder fram till det. De flesta efterlevande vill också ha svar på hur det kunde hända. Utredningen bör göras med största hänsyn till de närstående och den komplicerade sorg som ofta följer. De som utreder bör vara mycket väl insatta i komplexiteten runt suicid. Genom kunskap går det att rädda liv och samtidigt förhindra att andra drabbas av denna livslånga sorg.

Anne

Min dotter var en vanlig tjej på 21 år. Hon hade ingen historia av psykisk ohälsa, missbruk eller annat. Hon hade jobb, vänner, hundar, lägenhet och massor av drömmar och planer. Under hösten 2012 förändrades något. Det var knappt så man märkte det till en början. Men

hon var aningen mer rastlös. Hon ville något mer än hemtjänsten där hon jobbade, hon tyckte att hennes jämnåriga sprang ifrån henne med studier. Hon började fundera över framtiden och kände sig osäker. Det hände saker, inte så dramatiska i sig, men någonstans fanns ett mönster som vi inte riktigt såg. Det fanns också något som skavde i mig, en oro för min dotter, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

Hon åkte tillsammans med ett par vänner och hälsade på sin mormor. På resan hade de skrivit varsin ”bucket-list”, en lista saker de ville uppleva i livet. Hennes mormor var nära nittio år och hade vid den här tiden börjat utveckla demens. Min dotter bestämde sig för att åter åka upp till mormor några dagar en tid senare och hålla henne sällskap. Hon kom hem som planerat efter tre dagar. Resten av den veckan träffade hon så gott som alla sina nära vänner, nästan som ett schema hon följde. En fika, ett träningspass, en promenad, ett glas vin. Farvälmöten troligen, men det visste vi inget om då. Troligen fanns det också med i tankarna när hon åkte till mormor, att det var en resa för att säga hej då till sin älskade mormor.

Så kom den 12 januari 2013. Vi hade passat min dotters hundar över natten. Hon dök inte upp som hon skulle och det började kännas olustigt. Jag satte mig framför Tv:n kl. 20:15, tiden har för alltid ristat in sig mig, och det ringde på dörren. Utanför stod två poliser. De ville komma in och vi satte oss i köket. Den ena sade att min dotter inte fanns längre. Jag förstod ingenting. Först stirrade jag bara. Sen började jag förklara att det inte kunde stämma att hon inte fanns. För vi skulle aldrig klara det, alltså kunde det inte hända. Helt irrationella tankar såklart, men i mitt chocktillstånd var det kristallklart. Min man kom hem och jag mötte honom i hallen. Jag sade att polisen var där och att det värsta hänt vår dotter. Han rasade ihop på golvet. På något sätt måste vi ha berättat för de andra barnen. Den biten är nästan helt borta och förträngd.

Poliserna frågade om vi hade någon att ringa. De tyckte inte att vi skulle vara ensamma. Först tvekade vi, det var ju ändå lördag och folk hade väl annat för sig. Jag ringde i alla fall min ena bror, min svägerska och en vän. De kom snabbt och till min förvåning var hela familjerna med. Poliserna frågade om vi ville ha någon utomstående att prata med och ordnade så att en diakon från kyrkan kom. Poliserna vägrade åka innan de var säkra på att vi hade det stöd vi behövde. Innan de åkte lämnade de en lapp med sina namn och telefonnummer.

Det som hänt spred sig snabbt och huset fylldes med fler och fler personer. Det blev början på en tid när vi ständigt hade folk hos oss. Så många hörde av sig och ville komma och visa sitt stöd. All denna omtanke betydde så mycket för oss. Den bar oss genom den första förfärliga tiden. Det fantastiska var att efteråt var det många som tackade OSS för att vi öppnat vårt hem för andra mitt i vår djupaste sorg.

Jag var sjukskriven i nära ett år och gick i samtalsterapi i två år. Vår andra dotter fick en djup depression till följd av att hennes syster dog. Hon mår bra i dag men det tog lång tid. Vi har återhämtat oss men ärren finns kvar. Det hugger till i magen flera gånger per dag när vi minns något särskilt kring henne. Eller när vi hör om hennes kompisar som får barn eller gifter sig, blir vuxna helt enkelt. Vi saknar henne oerhört och den saknaden går aldrig över. Avgörande för vårt mående i dag är den hjälp vi fick i början och möjligheten att prata om det som hänt. Det är absurt för mig att tänka sig att någon skulle uppmana någon att ta sitt liv, eller hetsa till det. I mina ögon är det samma sak som mord. Att utnyttja någon som är svag eller mår väldigt dåligt.

5.2.4. Utredningens möten

Utredningen har under sitt arbete träffat två personer som har erfarenhet av uppmaningar eller uppmuntran till suicid på olika sätt. Den ena av dem är närstående till en man som begick självmord efter att han fått uppmaningar och liknande kommentarer i en tråd på ett nätforum. En bildsändning av självmordet gjordes också i forumet. Den andra personen som utredningen har träffat var med om att av en vän få instruktioner kring hur hon skulle gå till väga för att ta livet av sig, sedan hon meddelat att hon mådde dåligt och inte orkade leva. Båda dessa personer har delat med sig av sina berättelser och sina känslor för utredningen.

Den person som var närstående beskriver att det är väldigt svårt att förlora en närstående som tagit livet av sig. Det väcker en massa frågor och reaktioner, både hos en själv och hos omgivningen. Det var en fruktansvärd upplevelse att folk i nätforumet hetsade hennes närstående som de gjorde. Det var också många som skrev om hennes närstående och om familjen på nätet, vilket kunde ske i mycket hårda ordalag. Efter att hennes närstående tog livet av sig behövde hon

intala sig att han verkligen hade bestämt sig och att det inte var något som hade gått att påverka. I dag tror hon inte riktigt att det är så, utan att han påverkades mycket av det som folk skrev till honom på nätet. Hon menar att det är bra att man utreder om det ska bli brottsligt att uppmana någon till självmord. Det är dock viktigt att utredningar av sådana händelser inte handlar om hur de anhöriga inte räckt till för den som tagit livet av sig, det skulle vara fel. Stödet till anhöriga behöver också bli bättre.

Den andra personen som utredningen talat med hade lidit av depression och ångest i perioder. En kväll skrev hon till en vän att hon hade försökt ta livet av sig, men att det var för svårt. Han svarade med instruktioner om hur hon skulle gå till väga för att ”lyckas”, vilket chockade henne. I det tillståndet var hon så impulsiv och öppen för påverkan att hon vände från att försöka få hjälp att ta sig igenom smärtan till att ställa in sig på att dö. Hon var väldigt nära att ta sitt liv, men blev uppringd av en annan vän som gav henne stöd. Så småningom tog hon sig igenom den här svåra perioden och till slut fick hon väldigt bra professionell hjälp. I dag har hon ett jättebra liv och att det är mycket märkligt att tänka tillbaka på hur hon var under den där perioden. Depressionen gör att man fattar dåliga och märkliga beslut och det kan vända oerhört snabbt. Den där kvällen gick hon från att försöka få hjälp, till att vara väldigt nära att dö, till att åter ta emot stöd för att orka leva vidare, allt på ungefär en och en halv timme. Under den perioden hade hon planer på att ta sitt liv flera gånger, men en småsak kunde få henne att ändra sig. Samma sak gällde när hon mådde lite bättre, då kunde en liten sak få henne att bestämma sig för att avsluta allt. Man är inte rationell, utan måste hålla sig vid liv tills man får hjälp. Hon tror inte att folk i allmänhet förstår hur mycket man kan påverka någon som mår så dåligt. Hon hoppas att det blir olagligt att uppmuntra någon att ta livet av sig, eftersom det är så farligt. Det kanske kunde få folk att förstå hur allvarligt det kan vara att agera på det sättet, hur mycket skada det kan göra.

6. Gällande rätt

6.1. Barn som bevittnar våld eller andra brottsliga handlingar mellan närstående

6.1.1. Inledning

Det finns inte något brott i svensk rätt som uttryckligen tar sikte på barn som bevittnar brott av och mot närstående. Att som barn utsättas för att bevittna t.ex. ett misshandelsbrott mot någon närstående person kan dock ses som en form av psykiskt våld, även om det i dagsläget är mycket svårt att lagföra någon för det. Att låta barn bevittna brott mot närstående kan vara en försvårande omständighet.

Barn som är närstående till en person som har utsatts för brott kan under vissa förutsättningar ha rätt till skadestånd eller brottsskadeersättning. Det finns också bestämmelser som tar sikte på barns ställning under förundersökning och rättegång. Även socialtjänsten har vissa lagstadgade skyldigheter gentemot barn som har upplevt våld mellan sina närstående.

6.1.2. Misshandel

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Kroppsskada eller sjukdom kan ha tillfogats offret och misshandel föreligga utan att handlingen behöver ha inneburit tillfogande av smärta. Med smärta avses ett fysiskt lidande som inte är alltför obetydligt. Sjukdom inbegriper också psykisk sjukdom och psykisk invaliditet. Under sjukdom faller också sådant psykiskt

lidande som medför en medicinskt påvisbar effekt, t.ex. en psykisk chock.1

När ett barn har bevittnat brott mellan närstående, kräver alltså misshandelsbrottet att barnet har tillfogats en kroppsskada, sjukdom eller smärta. För ansvar krävs också att gärningen (det psykiska våldet) har orsakat effekten (t.ex. psykisk chock) samt att orsakssambandet mellan gärningen och effekten är adekvat, dvs. det måste röra sig om en effekt som typiskt sett kan uppkomma i samband med gärningen. Vidare krävs att gärningsmannen har haft uppsåt till både gärningen och effekten. När det handlar om ett barn som bevittnat våld eller andra brottsliga handlingar kan det ofta antas vara svårt att bevisa både att en medicinskt påvisbar effekt har uppstått och att den har ett adekvat samband med det psykiska våldet. Förutsättningarna för att döma någon för misshandel mot barnet i bevittnandefallen måste därför anses vara mycket begränsat.

6.1.3. Ofredande

Enligt 4 kap. 7 § brottsbalken döms den som fysiskt antastar någon annan eller utsätter någon annan för störande kontakter eller annat hänsynslöst agerande, om gärningen är ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt, för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 2018.2

Högsta domstolen har genom rättsfallet NJA 2005 s. 712 slagit fast att det inte kan vara fråga om ofredande att låta ett barn bevittna övergrepp i hemmet, ens om det sker i betydande utsträckning. Domstolen uttalar bl.a. att de i målet aktuella övergreppen i betydande utsträckning ägt rum i närvaro av sönerna till den tilltalade och målsäganden eller någon eller några av dem. På grundval av vad sönerna berättat vid förhören i hovrätten stod det klart att det varit förenat med ett starkt obehag för dem att behöva bevittna dessa övergrepp. Den tilltalade syntes enligt domstolen ha varit helt likgiltig för att han med sitt hänsynslösa beteende utsatte sönerna för dessa upplevelser. Det skulle emellertid otvivelaktigt innebära en pressad tolkning av straffbestämmelsen, om den tilltalade skulle anses ha gjort sig skyldig till ett ofredande. Något stöd för en sådan tolkning finns inte

1 Bäcklund m.fl., Kommentar till brottsbalken (Zeteo 2018-04-25). 2Prop. 2016/17:222.

vare sig i lagmotiven eller i hittillsvarande praxis. En sådan tillämpning i fall av nu aktuellt slag skulle i viss mån få karaktär av en dubbelbestraffning med hänsyn till straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 8 brottsbalken, fortsätter domstolen. En sådan tillämpning av straffbestämmelsen skulle enligt domstolen också kunna ge upphov till besvärliga gränsdragningsproblem i andra fall då någon haft ob