NJA 2020 s. 753

Genom tredskodom ogillade tingsrätten Alphas talan mot konkursboet och förpliktade Alpha att ersätta boet för rättegångskostnad med cirka 1 miljon kr. Hovrätten undanröjde tredskodomen på grund av domvilla och återförvisade målet till tingsrätten.

Konkursboet ansökte därefter om kvarstad på så mycket av Alphas egendom att konkursboets fordran på rättegångskostnad enligt den undanröjda tredskodomen kunde antas bli täckt vid utmätning. Tingsrätten biföll kvarstadsyrkandet. Hovrätten har upphävt tingsrättens beslut och anfört att en fordran på rättegångskostnader inte omfattas av bestämmelserna om kvarstad.

HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om möjligheten att besluta om kvarstad avseende den fordran på rättegångskostnader som omfattas av konkursboets yrkande om kvarstad. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.

Prejudikatfrågan är alltså om kvarstad kan beviljas för att säkerställa en fordran på ersättning för rättegångskostnad som avser det mål där yrkandet framställs.

Om någon visar sannolika skäl för att han eller hon har en fordran, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i annan liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala skulden, får domstol förordna om kvarstad på så mycket av motpartens egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning (se 15 kap. 1 § RB). Kvarstad får som huvudregel beviljas endast om sökanden ställer säkerhet för den skada som kan tillfogas motparten (se 6 §).

Kvarstad har som huvudsyfte att säkerställa framtida verkställighet och på så sätt förstärka civilrättskipningens handlingsdirigerande och trygghetsskapande effekt. Eftersom syftet med kvarstad är att säkerställa framtida verkställighet måste sökanden i normalfallet föra en fullgörelsetalan avseende det anspråk som kvarstaden är tänkt att säkerställa. En fullgörelsetalan förutsätter som huvudregel att tiden för fullgörelse har inträtt eller kommer att inträda senast när målet avgörs (se 13 kap. 1 § RB).

Utgångspunkten är att ett civilrättsligt anspråk kan säkerställas med kvarstad. Fordringar som inte har uppkommit vid tidpunkten för kvarstadsyrkandet kan dock inte omfattas av ett beslut om kvarstad. ( Jfr Peter Westberg, Det provisoriska rättsskyddet i tvistemål, Bok 4, 2004, s. 53 och s. 59–62 samt Torkel Gregow, Kvarstad och andra säkerhetsåtgärder, 2014, s. 43.)

Bestämmelser om ansvar för rättegångskostnader i tvistemål f inns i 18 kap. RB. Huvudregeln i tvister som rör fordringsanspråk och andra dispositiva tvistemål är att den part som vinner målet har rätt att av den förlorande parten få ersättning för rättegångskostnad som skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt (se 1 och 8 §§). Det f inns dock ett flertal bestämmelser som kan leda till att fördelningen av kostnadsansvaret ska göras på annat sätt (se t.ex. 3, 4 och 6 §§).

Beslut i kostnadsfrågor ska meddelas när rätten avgör målet (se 14 §).

Frågan om kvarstad avseende en fordran på rättegångskostnaderna i målet berördes i förarbetena till den senaste ändringen av 15 kap. 1 § RB. I propositionen uttalades att de dittills gällande bestämmelserna inte syntes medge att blivande rättegångskostnader beaktades vid meddelande av kvarstad och att det skulle vara mindre lämpligt att tillåta kvarstad för en sådan framtida fordran. Det framhölls att en dom på betalningsskyldighet enligt 3 kap. 6 § UB kan verkställas genast. (Se prop. 1980/81:84 s. 228.)

Förarbetsuttalandena har i den juridiska litteraturen ansetts innebära att kvarstad inte kan meddelas avseende en fordran på ersättning för rättegångskostnaderna i målet. Uppfattningen hade en viss förankring i rättspraxis och i den juridiska litteraturen även tidigare.

I anslutning till en prövning av skingringsförbud (numera kvarstad) i brottmål enligt 26 kap. 1 § RB uttalade HD att skingringsförbud inte lagligen kunde meddelas till säkerhet för en målsägandes anspråk på ersättning för rättegångskostnader (se ”Skingringsförbudet” NJA 1966 s. 541). En särskild förutsättning för en sådan säkerhetsåtgärd, som i tvistemål har sin motsvarighet i kvarstad enligt 15 kap., är att anspråket rör ersättning på grund av brottet. (Se beträffande den juridiska litteraturen bl.a. Torkel Gregow a.a. s. 125 och Peter Westberg a.a. s. 73 f.)

För utländska kärande f inns i vissa fall en skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader (se lagen, 1980:307, om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader). Skyldigheten tar sikte på fall där det saknas möjlighet för en svarande att få en dom på rättegångskostnader verkställd i kärandens hemland.

Vid en prövning av frågor om tillämpningen av säkerhetslagen har HD uttalat att huvudregeln i svensk rätt är att en part i ett tvistemål inte har rätt till säkerhet för den fordran på ersättning för rättegångskostnader som processen kan leda till. Vardera parten står alltså risken för motpartens oförmåga att betala. Lagen utgör enligt domstolen ett undantag från den huvudregeln. (Se ”Tillräcklig säkerhet?” NJA 2017 s. 857 p. 6.)

Den sedan länge rådande uppfattningen i den praktiska tillämpningen är att kvarstad inte kan medges för rättegångskostnad i det mål där yrkandet framställs. Också i den juridiska litteraturen återges rättsläget samstämmigt på det sättet; några påtagliga nackdelar med det rådande synsättet har inte heller framförts.

När det gäller rättegångskostnader som uppstått sedan en tvist har pågått en tid f inns det i och för sig skäl som talar för att kvarstad skulle kunna medges. Lagtexten i sig ger inte något tydligt besked i frågan. Bestämmelsen är dock knappast utformad för den situationen. Det framstår inte heller som en lämplig ordning att såväl en kärande som en svarande under processens gång ska kunna få till stånd prövningar av om kvarstad ska meddelas för dittills upparbetade kostnader. Den skulle bl.a. innebära att handläggningen av huvudsaken kompliceras och fördröjs. Rätten skulle vidare behöva ta preliminär ställning till den fördelning av kostnadsansvaret som ska ske när målet avgörs, vilket kan inrymma svåra frågor och ge anledning till invändningar av principiellt slag ( jfr ”Intresseprövningen” NJA 1982 s. 175 och Peter Westberg a.a. s. 30–33). När det gäller ännu inte upparbetade rättegångskostnader f inns det ännu starkare skäl som talar mot att kvarstad skulle kunna omfatta kostnaderna.

Av det som nu har sagts följer att den ordning som gällt sedan lång tid har fog för sig. I den mån de behov som f inns av att stävja illojal processföring anses kräva en möjlighet att säkerställa betalning för rättegångskostnader, är det något som i första hand får övervägas inom ramen för ett lagstiftningsärende. Det sagda hindrar inte att det undantagsvis kan f innas utrymme att i rättstillämpningen beakta ett syfte att kringgå regler om ansvar för rättegångskostnader ( jfr ”Processbolaget” NJA 2014 s. 877).

Slutsatsen är alltså att det inte är möjligt att besluta om kvarstad för en fordran på rättegångskostnader som avser det mål där yrkandet om kvarstad framställs. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska därför besvaras på så sätt att det inte är möjligt att besluta om kvarstad avseende den fordran på rättegångskostnader som omfattas av konkursboets yrkande.

Det f inns inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.