NJA 2021 s. 139
Straffmätning vid grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott.
Malmö tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Malmö tingsrätt åtal mot T.P. enligt följande.
Grov misshandel. T.P. har misshandlat K.S. genom att tilldela honom två stick eller hugg med en kniv i låret. Det hände den 18 mars 2020 i Malmö. Av misshandeln har K.S. orsakats en genomgående stickskada med en 13 cm lång stickkanal, med en delvis avskuren knäartär och knäven, skada på lårmuskeln och utblödda inre organ och en stickskada med en 5 cm lång stickkanal med skada på lårmuskulaturen. Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen varit livsfarlig, T.P. har tillfogat K.S. svår kroppsskada och visat särskild hänsynslöshet eller råhet då misshandeln riktats mot ett försvarslöst offer. T.P. begick gärningen med uppsåt.
Vållande till annans död, grovt brott. T.P. har genom ovannämnda misshandel orsakat K.S:s död. Det hände den 18 mars 2020 i Malmö. T.P. begick gärningen av oaktsamhet. Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag då döden orsakats genom misshandel förövad med kniv i alkoholpåverkat tillstånd.
T.P. erkände de faktiska omständigheterna i gärningsbeskrivningarna samt medgav ansvar för grov misshandel och grovt vållande till annans död. Avseende de rekvisit åklagaren angett som grund för att bedöma misshandelsbrottet som grovt erkände T.P. att han tillfogat K.S. svår kroppsskada men bestred att han haft uppsåt till att gärningen varit livsfarlig samt bestred att han hade visat särskild hänsynslöshet eller råhet på den grunden att misshandeln riktats mot ett försvarslöst offer.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Petter Selberg) meddelade dom den 15 juli 2020.
DOMSKÄL
Av en inledande redogörelse i domskälen framgår bl.a. följande.
Vid ett telefonsamtal kvällen innan hade T.P. och K.S. stämt träff den 18 mars 2020. De umgicks till en början i Rönneholmsparken i Malmö där de förtärde alkohol. De begav sig sedan till T.P:s bostad där de fortsatte att förtära alkohol. Strax före klockan 15 begav sig T.P. till Systembolaget där han handlade mer alkohol, varefter han återkom till lägenheten där alkoholförtäringen fortsatte.
Vid huvudförhandlingen i målet hade T.P. endast vaga och fragmentariska minnesbilder av vad som skedde efter det att han kom tillbaka från Systembolaget. Vid ett polisförhör som hållits med T.P. den 19 mars hade han emellertid uppgett att han mindes att han hade huggit K.S. en gång i knäet.
Poliser som tillhörde de patruller som hade anlänt till brottsplatsen redogjorde vid vittnesförhör för vad T.P. hade berättat för dem den aktuella kvällen. Enligt det händelseförlopp T.P. beskrev hade han och K.S. börjat bråka verbalt och han hade huggit K.S. i benet en första gång och efter en stund ännu en gång. K.S. hade då suttit i fåtöljen och det sista hugget hade orsakat en kraftig blödning.
Tingsrätten anförde vidare bl.a. följande.
Tingsrätten konstaterar att det fortfarande delvis är höljt i dunkel vad som omedelbart föregått och utlöst de båda huggen. Under alla förhållanden har T.P. inte ens påstått och utredningen ger inte heller något stöd för att det förekommit något handgemäng eller någon slags fysisk provokation från K.S:s sida. Det går inte att utesluta att det förekommit någon typ av verbal provokation eller – i vart fall – något som T.P. i sitt berusade tillstånd uppfattat som provocerande från K.S:s sida, men det är i så fall ingen omständighet som är i sådan grad förmildrande att det påverkar bedömningen av gärningens straffvärde. Att det funnits något bakomliggande motiv till gärningen finns det inget konkret stöd för. – – –. Allt talar istället för att en dispyt av någon anledning blossat upp i omedelbar eller nära anslutning till gärningen. Med hänsyn till de inblandade personernas kraftiga alkoholkonsumtion behöver det nödvändigtvis inte ens ha rört sig om något som för utomstående framstår som något som ger anledning till missämja. – – –.
Åtalet är styrkt i dess helhet. När det gäller de omständigheter åklagaren har anfört till stöd för att bedöma misshandeln som grov är det utrett att T.P. tillfogat K.S. svår kroppsskada. Gärningen har lett till döden och har således varit livsfarlig. Även i sitt alkoholpåverkade tillstånd måste T.P. ha haft sådan insikt om vad han gjorde att han haft uppsåt till att gärningen – att hugga en annan person i låret med kniv två gånger – varit livsfarlig. Därutöver får det genom de uppgifter T.P. lämnat till poliserna samma kväll och vad som framgår av brottsplatsundersökningen, särskilt den kraftiga blodansamlingen nedanför fåtöljen men ingen annanstans i vardagsrummet, anses klarlagt att K.S. åtminstone vid det andra, dödande hugget suttit ner i fåtöljen. Med hänsyn till det och med beaktande av den mycket höga alkoholkoncentrationen i hans blod samt vad som kommit fram om hans allmänna fysiska hälsotillstånd kan det inte råda någon tvekan om att K.S. när det dödande hugget utdelades hade kraftigt begränsad, om någon, möjlighet att freda sig. T.P. har därför – utöver att han tillfogat en svår kroppsskada och agerat på ett sätt som inneburit livsfara för annan – visat ytterligare särskild hänsynslöshet och råhet i och med att K.S. i vart fall vid det dödande hugget varit i praktiken försvarslös. Misshandeln är således att bedöma som grov, bland annat med hänsyn till samtliga de omständigheter som åklagaren lyft fram i gärningsbeskrivningen.
Genom att i alkoholpåverkat tillstånd hugga K.S. två gånger i låret med kniv har T.P. agerat grovt oaktsamt. Gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, varför även vållandebrottet är att bedöma som grovt.
T.P. har således gjort sig skyldig till grov misshandel och grovt vållande till annans död.
Påföljd
– – –
Tingsrätten konstaterar att K.S. mist sitt liv på grund av det våld och tillhörande allvarliga, medvetna risktagande som ligger T.P. till last. Straffvärdet för brotten är högt.
Vid straffvärdebedömningen ska emellertid också beaktas att gärningen som konstaterats tidigare helt synes vara präglad av stundens ingivelse och vara impulsstyrd snarare än på något sätt planerad eller överlagd. Å andra sidan är det i viss mån försvårande att det har varit fråga om två hugg med viss tidsutdräkt däremellan. Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att brottens straffvärde motsvarar fängelse tre år och sex månader.
Det har inte kommit fram några omständigheter som medför att straffets längd ska sättas lägre eller högre än brottens straffvärde. Med hänsyn till det höga straffvärdet och brottens art kan ingen annan påföljd än fängelse komma ifråga. T.P. ska därför dömas till fängelse i tre år och sex månader.
DOMSLUT
Tingsrätten dömde T.P. för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket BrB och vållande till annans död, grovt brott, enligt 3 kap. 7 § andra stycket BrB till fängelse 3 år 6 månader.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Åklagaren överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle döma T.P. till ett längre fängelsestraff än vad tingsrätten gjort.
T.P. motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsrådet Per Olsson, f.d. lagmannen Bengt Olsson och tf. hovrättsassessorn Fredrik Ahlsten, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 21 september 2020 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
I enlighet med tingsrättens i denna del inte överklagade dom ska T.P. dömas för grov misshandel och grovt vållande till annans död.
Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon har haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Straffskalan för grov misshandel är fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år. När det gäller vållande till annans död, grovt brott, är straffskalan fängelse i lägst ett och högst sex år.
Som tingsrätten har konstaterat är gärningen mycket allvarlig. Enligt hovrätten uppgår straffvärdet till fängelse i fem år (jfr rättsfallet NJA 2016 s. 763). Det finns inte skäl att frångå straffvärdet vid straffmätningen. Tingsrättens dom i påföljdsdelen ska ändras i enlighet med detta.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämmer fängelsestraffets längd till 5 år. I övrigt gäller tingsrättens domslut.
Högsta domstolen
T.P. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle sätta ned längden på fängelsestraffet.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Hanna Hallonsten, föreslog i betänkande följande dom.
DOMSKÄL
Punkterna 1–3 motsvarar punkterna 1 och 2 i HD:s dom.
Allmänt om straffvärdebedömningen
Punkten 4 motsvarar punkten 6 i HD:s dom.
Utgångspunkten för bedömningen av straffvärdet är normalt de rekvisit som anges i den straffbestämmelse som ska tillämpas och de faktorer som är knutna till bestämmelsen, bl.a. dess primära skyddsområde. (Se NJA 2017 s. 138 p. 5. Se även NJA 2014 s. 559 p. 7 och 8.)
Om det finns straffvärdepåverkande omständigheter som är gemensamma för brott, för vilka det ska dömas i brottskonkurrens, kan dessa, när den samlade brottslighetens straffvärde ska bedömas, inte ges fullt genomslag vid bestämmandet av straffvärdet för vart och ett av brotten (se NJA 2012 s. 79 p. 16).
Närmare om straffvärdebedömningen vid grov misshandel och grovt vållande till annans död
Punkterna 7 och 8 motsvarar punkterna 7 och 8 i HD:s dom.
År 2010 genomfördes en straffmätningsreform som syftade till att höja straffnivån för allvarliga våldsbrott. Vid reformen infördes i 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen BrB en bestämmelse om att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. (Se prop. 2009/10:147 s. 40 ff.)
I samband med nämnda reform höjdes också straffminimum för grovt vållande till annans död från sex månader till ett år. I förarbetena till lagändringen anförs att de grova vållandebrotten utmärks av att någon tar en påtaglig risk i förhållande till andra människors liv och att de därmed kan sägas vara kopplade till de allvarliga våldsbrotten. De grova vållandebrotten får därför, enligt regeringen, anses innebära ett större hot mot enskilda och ses som betydligt allvarligare än tidigare. Straffnivån för vållande till annans död i samband med misshandelsbrott eller annat brott mot person föreslogs något närma sig straffnivån för dråp och anpassas till de höjda straffnivåerna för de allvarliga våldsbrotten. (Prop. 2009/10:147 s. 24 f.)
År 2017 skärptes minimistraffen för vissa allvarliga våldsbrott i syfte att åstadkomma en höjd straffnivå för dessa brott och därigenom förstärka effekten av 2010 års reform. För grov misshandel höjdes minimistraffet från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader. Minimistraffet för synnerligen grov misshandel höjdes från fängelse i fyra år till fängelse i fem år. Avsikten med lagändringen var att straffmätningen skulle ta sin utgångspunkt i ett högre abstrakt straffvärde samtidigt som det vid bestämmandet av det konkreta straffvärdet även fortsättningsvis särskilt skulle beaktas om gärningen har utgjort ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (se prop. 2016/17:108 s. 27).
Bedömningen i detta fall
T.P. angrep – under kraftig alkoholpåverkan – K.S. med kniv och högg honom två gånger i låret. Risken för att K.S. skulle dö av angreppet var betydande. Det har varit fråga om ett medvetet risktagande av mycket allvarligt slag.
Av knivhuggen orsakades K.S. två stickskador på vänster lårs framsida. Den ena stickskadan hade en 5 cm lång stickkanal med skada på lårmuskulaturen. Den andra stickskadan var genomgående och hade en 13 cm lång stickkanal, med en delvis avskuren knäartär och knäven, skada på lårmuskeln och utblödda inre organ. K.S. avled av den genomgående stickskadan. Gärningen har alltså varit livsfarlig och tillfogat K.S. svår kroppsskada.
Det andra hugget, som orsakade de skador som K.S. avled av, utdelades efter att K.S. redan skadats av det första knivhugget i benet och satt ner i en fåtölj. Av utredningen i målet framgår att K.S:s allmänna hälsotillstånd gjorde att han redan innan angreppet hade svårt att röra sig. Vid gärningstillfället var han dessutom kraftigt berusad. Det är mot den bakgrunden uppenbart att K.S. har haft mycket begränsad möjlighet att freda sig från angreppet. Med hänsyn härtill har T.P. visat en hänsynslöshet och råhet som går utöver den som ligger redan i att tillfoga någon skador av det allvar som det är fråga om i målet.
Samtidigt ska beaktas vid bedömningen att det inte är visat att gärningen har varit planerad eller annars präglats av förslagenhet. Utredningen medger inte några slutsatser om vad som föregick gärningen men den framstår närmast som ett impulsdåd. Vid sidan av nämnda förhållanden föreligger det varken några sådana försvårande omständigheter som avses i 29 kap. 2 § BrB eller några förmildrande omständigheter att beakta med stöd av 3 § samma kapitel.
Vid straffvärdebedömningen ska också beaktas vad som i de ovan redovisade lagstiftningsärendena angetts om den skärpta synen på de allvarliga våldsbrotten och på brottet vållande till annans död. Hovrätten har funnit att brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar fängelse i fem år. HD instämmer i den bedömningen.
Med hänsyn till brottslighetens straffvärde kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Det finns ingen anledning att vid straffmätningen frångå straffvärdet.
Hovrättens domslut ska således fastställas.
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff, referent, Svante O. Johansson, Cecilia Renfors och Johan Danelius) meddelade den 19 mars 2021 följande dom.
DOMSKÄL
Vad målet gäller
I HD gäller målet straffvärdebedömningen av grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott.
Bakgrund
T.P. dömdes i tingsrätten för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott. Påföljden bestämdes till fängelse i tre år och sex månader. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom på så sätt att påföljden har bestämts till fängelse i fem år.
T.P. har dömts för att han har misshandlat K.S. genom att sticka eller hugga honom två gånger med en kniv i det ena låret. Misshandeln medförde en genomgående stickskada med en 13 cm lång stickkanal som orsakade en delvis avskuren knäartär och ven, som ledde till utblödda inre organ, samt en stickskada på lårmuskeln med en 5 cm lång stickkanal. K.S. avled av skadorna.
Till grund för bedömningen att misshandelsbrottet är grovt har domstolarna lagt att T.P. tillfogat K.S. en svår kroppsskada och att gärningen var livsfarlig. T.P. hade också visat särskild hänsynslöshet och råhet i och med att K.S., i vart fall vid det dödande hugget, satt ned i en fåtölj. Med hänsyn till det och med beaktande av den mycket höga alkoholkoncentrationen i hans blod och hans nedsatta allmänna fysiska hälsotillstånd hade K.S. haft en kraftigt begränsad, om någon, möjlighet att freda sig.
Till grund för att vållandebrottet har bedömts som grovt har domstolarna lagt att T.P. har agerat grovt oaktsamt genom att i alkoholpåverkat tillstånd hugga K.S. i låret två gånger med en kniv samt att gärningen innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag.
Rättsliga utgångspunkter för straffmätningen
Den grundläggande lagregeln för straffmätning finns i 29 kap. 1 § BrB. Det anges att straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person.
Straffskalan för grov misshandel är fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. (Se 3 kap. 6 § första stycket.)
För grovt vållande till annans död är straffskalan fängelse i lägst ett och högst sex år (3 kap. 7 § andra stycket). Enligt bestämmelsen ska det vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt beaktas om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Av betydelse är hur stora riskerna för dödsfall har varit och vilka risker som gärningsmannen har haft insikt om.
År 2010 genomfördes en straffmätningsreform som syftade till att höja straffnivån för allvarliga våldsbrott. Den innebar också att straffminimum för vållande till annans död, grovt brott höjdes från sex månader till ett år. När det gällde straffnivån för vållandebrotten anfördes i propositionen bl.a. att när någon utövat dödligt våld mot annan men saknat uppsåt till hans eller hennes död, brottet i regel skulle anses som grovt. Det konstaterades att de grova vållandebrotten utmärks av att någon tar en påtaglig risk i förhållande till andra människors liv och att de därmed kunde sägas vara nära kopplade till de allvarliga våldsbrotten. Den samhällsutveckling som hade inneburit en strängare syn på våldsbrotten kunde därför även åberopas i fråga om vållandebrotten. Den skärpta synen angavs medföra ett behov att generellt höja straffvärdenivån för vållandebrott som var grova. Som exempel nämndes att om vållandebrottet begåtts i kombination med grov misshandel som inte var synnerligen grov och straffvärdet enligt praxis låg på tre år, kunde straffvärdet framöver bestämmas till uppemot fyra år. (Se prop. 2009/10:147 s. 24 f.)
År 2017 skärptes minimistraffen för vissa allvarliga våldsbrott i syfte att åstadkomma en höjd straffnivå för dessa brott. De skärpningar som gjordes angavs inte innebära något annat än att domstolarna vid bedömningen av straffvärdet skulle utgå ifrån en högre miniminivå, samtidigt som det även fortsättningsvis särskilt skulle beaktas om gärningen utgjort ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. (Se prop. 2016/17:108 s. 44 f.)
Minimistraffet för grov misshandel höjdes från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader och minimistraffet för synnerligen grov misshandel från fängelse i fyra år till fängelse i fem år. Syftet var att generellt höja straffnivån för alla gärningar som är att bedöma som grov eller synnerligen grov misshandel. (Se a. prop. s. 51, jfr ”Den utdragna misshandeln” NJA 2020 s. 564 p. 10–15.)
Brottskonkurrens vid misshandel och vållande till annans död
Vid brottskonkurrens får det relativa straffvärdet av varje brott, brottens skyddsintressen och relationen mellan brotten betydelse vid straffmätningen. I den mån de omständigheter som enligt 29 kap. 1–3 §§ BrB ska beaktas är desamma för de brott som vid straffmätningen ska bedömas i konkurrens, kan dessa inte ges fullt genomslag vid bestämmandet av straffvärdet för vart och ett av brotten (jfr ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79 p. 16). I ett fall av det nu aktuella slaget, där misshandeln har orsakat målsägandens död, är det fråga om ett och samma händelseförlopp och de båda straffbestämmelserna tillgodoser samma skyddsintresse. Straffvärdebedömningen av vållandebrottet avser då främst den grad av oaktsamhet som har medfört den dödliga utgången av misshandelsbrottet.
Bedömningen i detta fall
T.P. och K.S. kände varandra sedan tidigare. Gärningen ägde rum i T.P:s hem och hade föregåtts av att männen både där och tidigare under dagen utomhus intagit en stor mängd alkohol.
T.P. har erkänt misshandelsbrottet, men hans minnesbild av händelseförloppet har varit ytterst begränsad. Hans avsikt och syftet med knivhuggen har inte kunnat klarläggas. Utredningen ger inte stöd för att något handgemäng förekom, men visar att männen tidvis varit högljudda och att situationen urartat. T.P. har då, med en fiskekniv som fanns i rummet, huggit K.S. i ena låret. Efter ytterligare en stund utdelades det dödande hugget. Brottet framstår som impulsstyrt, men gärningen utgjorde ett mycket allvarligt angrepp med fara för K.S:s liv. Att väga in är också den hänsynslöshet som T.P. har visat genom att angripa K.S. när denne var i det närmaste försvarslös.
När det gäller vållande till annans död ska det beaktas att T.P. utdelat två knivhugg mot K.S:s ena lår, varav det andra hugget har varit mycket kraftigt. Risken för att K.S. vid ett sådant angrepp skulle dö får anses ha varit betydande. Genom att inte beakta risken har T.P. varit påtagligt oaktsam, även om K.S. inte synbart påverkades av det första hugget.
Straffvärdet för den samlade brottsligheten motsvarar fängelse i fyra år. Utöver redan nämnda förhållanden föreligger det varken några sådana försvårande omständigheter som avses i 29 kap. 2 § eller några förmildrande omständigheter att beakta med stöd av 3 § samma kapitel.
T.P. har inte tidigare dömts för brott. Han bör, med ändring av hovrättens dom, dömas till fängelse i fyra år.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens dom på så sätt att påföljden bestäms till fängelse i fyra år.