NJA 2017 s. 138

Straffmätning vid grov vårdslöshet i trafik i förening med grovt rattfylleri. Fråga också om straffet ska lindras med hänsyn till den tilltalades ålder (70 år).

Hässleholms tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Hässleholms tingsrätt mot B.P., född 1946, för grovt rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik enligt 4 § första stycket och 4 a § samt 1 § andra styckettrafikbrottslagen (1951:649) med följande gärningspåståenden.

B.P. har kört personbil efter att ha druckit alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft under eller efter färden uppgick till 0,85 milligram per liter. Det hände den 1 augusti 2014 på Rv 21 mellan Finja och Vinslöv, Hässleholms kommun.

Brottet ska bedömas som grovt eftersom alkoholkoncentrationen i utandningsluften översteg 0,50 mg/l.

Vid färden på ca 2 mil har B.P. i mörker kört på fel sida av vajerräcket i mötande trafiks körbana så att mötande bilister har tvingats svänga undan för att undvika frontalkollisioner. Vid några tillfällen har B.P:s bil kommit så nära de mötande att skador på fordonen uppstått. B.P. har i hög fart fortsatt sin färd trots att han på olika sätt gjorts uppmärksam på sin belägenhet och att det funnits åtskilliga ställen att stanna, vända eller köra av på.

Genom sitt agerande har B.P. varit grovt oaktsam och visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom.

B.P. erkände vad åklagaren lade honom till last.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande f.d. rådmannen Khennet Tallinger) anförde följande i dom den 28 januari 2015.

Domskäl

B.P. har berättat att han efter alkoholintag bestämde sig för att köra med sin bil från bostaden i Önnestad till Perstorp för att där hämta en person. Efter en kort färd på Rv 21 blev han varse om att han körde på fel sida av vajerräcket. B.P. hörde också i bilradion att det varnades för att en bil färdades på fel vägbana på Rv 21, och han förstod att det var honom varningen gällde. Oaktat detta fortsatte han färden istället för att stanna bilen eller svänga av från vägbanan. Främsta anledningen till att han inte svängde av Rv 21 var att han inte hittade någon lämplig plats att göra det på. Istället blinkade han med helljuset för att varna andra trafikanter samtidigt som han sänkte hastigheten. Han märkte att han vid något eller några tillfällen stötte emot mötande bilar. Inte heller detta föranledde honom att avbryta färden. I höjd med Finja blev han stoppad av polis. Den sträcka B.P. körde på fel vägbana uppskattar han till någon eller några mil.

Av polismannen F.K:s vittnesmål framgår bl.a. att det på den vägsträcka som B.P. färdades på fel vägbana finns sex stora trafikplatser där B.P. med lätthet kunnat köra av Rv 21. Dessutom finns det 23 öppningar i vajerräcket där han också kunnat köra av.

Vittnena C.T. och L.N. har berättat att de mötte B.P. när han körde på fel vägbana och det endast var tillfälliga omständigheter som gjorde att frontalkollision med förödande konsekvenser inte inträffade.

Tingsrätten gör följande bedömning. Genom B.P:s erkännande, som vinner stöd av övrig bevisning i målet, finner tingsrätten åtalet styrkt i sin helhet. Gärningarna är att bedöma på sätt åklagaren påstått.

B.P. är tidigare ostraffad. Av personutredningen framgår att B.P. haft alkoholproblem efter hustruns bortgång. Han har dock inte druckit alkohol sedan den nu åtalade händelsen, och han är ytterst ångerfull.

Med hänsyn till gärningarnas art och livsfarliga karaktär kan annan påföljd än fängelse inte komma ifråga. Enligt tingsrättens mening uppgår straffvärdet till sex månaders fängelse. Vid bestämmande av straffmätningsvärdet beaktar tingsrätten B.P:s höga ålder och bestämmer därför fängelsestraffets längd till fyra månader.

-  -  -

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde B.P. för grov vårdslöshet i trafik och grovt rattfylleri enligt 1 § andra stycket samt 4 § första stycket och 4 a §trafikbrottslagen (1951:649) till fängelse fyra månader, varvid 29 kap. 5 § BrB åberopades.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Åklagaren överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle skärpa straffet.

B.P. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Lena Serrander, Helén Andersson, referent, och Helen Voelkerling samt två nämndemän) anförde följande i dom den 13 november 2015.

Hovrättens domskäl

Enligt tingsrättens i denna del inte överklagade dom har B.P. gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik och grovt rattfylleri.

Hovrätten har för bedömning av gärningarnas straffvärde tagit del av bild- och ljud- respektive ljudupptagningarna från tingsrätten med den tilltalade B.P. och med vittnena F.K., C.T. och L.N.

Vid bestämmande av straffvärdet när det gäller gärningar som innefattar grovt vårdslösa körningar som har ägt rum efter sådan alkoholförtäring som renderar ansvar för grovt rattfylleri kan konstateras att praxis är någorlunda enhetlig. Beroende bl.a. av hur lång körningen har varit, antalet trafikincidenter under denna och allvaret i dessa samt graden av förarens risktagande under körningen visar överrättsavgöranden, i allt väsentligt praxis från hovrätterna, att straffvärdet synes motsvara mellan tre och sex till sju månaders fängelse. Först när en sådan körning resulterat i ett handlande som inneburit ansvar för vållande till kroppsskada kan straffvärdet motsvara ett frihetsberövande runt fängelse ett år. I de fall där körningen har fått till följd att ansvar för vållande till annans död döms ut bedöms straffvärdet motsvara fängelse ett år och sex månader eller däröver.

Vid en prövning mot rådande praxis är hovrätten ense med tingsrätten om att de i målet aktuella gärningarnas straffvärde motsvarar fängelse sex månader.

Varken B.P:s ålder eller vad som framkommit om hans hälsotillstånd utgör enligt hovrättens uppfattning skäl för att vid straffmätningen frångå straffvärdet. Påföljden för B.P. ska således bestämmas till fängelse sex månader.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämde fängelsestraffets längd till 6 månader. I övrigt skulle tingsrättens domslut gälla.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma B.P. till ett väsentligt längre fängelsestraff.

B.P. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Frida Barrstrand, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Domskäl

Bakgrund och frågan i målet

Punkterna 1-4 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-3 i HD:s domskäl.

Allmänt om bedömning av straffvärde

5.

Enligt 29 kap. 1 § första stycket BrB ska straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. I paragrafens andra stycke anges att det vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon har haft.

6.

Föreskriften om beaktande av skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit ska uppfattas i vid mening (se prop. 1987/88:120 s. 80). Som HD utvecklat i rättsfallet ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 6 innebär detta att alla på straffvärdet inverkande omständigheter som är värda att beakta ska tas med vid bedömningen. Endast sådan skada, kränkning eller fara kan beaktas som gärningsmannen har haft uppsåt till eller, om handlandet är straffbelagt också vid oaktsamhet, har varit täckt av oaktsamhet från gärningsmannens sida.

7.

Genom 2010 års straffmätningsreform höjdes generellt straffen för brott som inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (jfr 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen BrB). Brott som typiskt sett riktar sig mot en mer obestämd krets av människor och där det för straffansvar för fullbordat brott är tillräckligt med en fara för denna krets omfattas inte av bestämmelsen (se prop. 2009/10:147, s. 41). I samma lagstiftningsärende uttalas att straffvärde, både för allvarliga våldsbrott och andra brott, måste kunna bedömas på ett mer nyanserat sätt med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet (se a. prop., s. 28).

Särskilt om bedömning av straffvärde för grov vårdslöshet i trafik och grovt rattfylleri

8.

Utgångspunkten för straffvärdebedömningen ska normalt tas i de rekvisit som anges i den straffbestämmelse som ska tillämpas och i de brottsinterna faktorer som är knutna till bestämmelsen, bl.a. straffbestämmelsens primära skyddsområde (jfr ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 7-8).

9.

Straffskalan för grov vårdslöshet i trafik var ursprungligen fängelse (eller straffarbete) i högst ett år. I syfte att få ett med straffstadgandet avseende framkallande av fara för annan överensstämmande straffmaximum ändrades straffskalan år 1965 till fängelse i högst två år (se 3 kap. 9 § BrB och prop. 1964:191, s. 5). Straffbestämmelsens primära skyddsintresse är att upprätthålla trafiksäkerheten (jfr SOU 1948:34, s. 283 f. och prop. 1951:30, s. 264 f.). Det anges inte några speciella omständigheter i straffbestämmelsen som särskilt ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet.

10.

Även straffstadgandet för grovt rattfylleri syftar till att främja trafiksäkerheten. Ett fall av grovt rattfylleri utan särskilt försvårande eller förmildrande omständigheter har ett straffvärde om en månad (se NJA 2003 s. 495 och 2015 s. 895). Bedömningen av straffvärde blir strängare ju högre trafikfaran varit, t.ex. om fordonet förts på ett sådant sätt att risken för en trafikolycka typiskt sett varit mycket hög (jfr prop. 1993/94:44, s. 28 f.). Även den senaste höjningen av straffminimum för vållande till annans död, grovt brott, grundades till viss del på ett trafiksäkerhetsperspektiv. I förarbetena uttalas bl.a. att risktagande i trafiken vid framförande av fortskaffningsmedel i onyktert tillstånd eller på ett vårdslöst sätt är något som i princip alla människor exponeras för varje dag (se prop. 2009/10:147, s. 24).

Straffvärdet av brottsligheten i detta fall

11.

B.P. har, genom att i berusat tillstånd köra i fel körbana en relativt lång sträcka, grovt åsidosatt trafiksäkerheten och utsatt flera personer för en mycket farlig situation. Utredningen visar att det funnits flera möjligheter att avbryta färden. B.P. har emellertid, trots att han varit medveten om att det varnats för honom på radion, varken varit i stånd att avbryta sin färd eller förhindra kollision. Att det stannat vid mindre sammanstötningar och inte skett en olycka av svårare slag har berott på att flera medtrafikanter lyckats avvärja det. Hans agerande har innefattat ett utpräglat risktagande och inneburit påtaglig och allvarlig fara för flera personer. Under sådana förhållanden kan straffvärdet inte stanna i straffskalans lägre del.

12.

B.P. ska även dömas för grovt rattfylleri. I sammanhanget ska dock beaktas att berusningen är en straffvärdepåverkande faktor för den grova vårdslösheten i trafik samtidigt som det är en grundläggande förutsättning för att han ska kunna dömas för grovt rattfylleri. Omständigheten kan därmed inte få genomslag fullt ut vid bestämmande av straffvärdet för vart och ett av brotten (jfr NJA 2012 s. 79 p. 16). Det samlade straffvärdet för brottsligheten får anses motsvara fängelse ett år.

Strafflindring på grund av hög ålder

13.

Vid straffmätningen ska rätten utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde (se 29 kap. 5 § första stycket 2 BrB). Det anges, till skillnad från vad som gäller beträffande unga personer, inte uttryckligen i lagen från vilken ålder straffreduktion ska komma i fråga. I förarbetena framhålls att ett längre fängelsestraff i allmänhet torde drabba den som kommit upp mot sjuttioårsåldern hårdare än det drabbar yngre personer (se prop. 1987/88:120, s. 95). HD har, utan att göra några generella uttalanden, tillämpat bestämmelsen på en 73-årig gärningsman som dömts till ett längre fängelsestraff (se NJA 1993 s. 310).

14.

Det kan i och för sig finnas betänkligheter mot att i rättspraxis ange riktpunkter för när hög ålder ska beaktas vid straffmätningen. Intresset av att undvika en oenhetlig rättstillämpning får dock anses väga tyngre. Som en allmän utgångspunkt bör gälla att om gärningsmannen, vid tidpunkten för lagföringen, fyllt 70 år finns det anledning att överväga straffreduktion på grund av ålder. Detta gäller främst i situationer då straffvärdet överstiger fängelse i några månader (jfr a. prop., s. 95, Martin Borgeke och Mari Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl. 2016, s. 225 samt Jack Ågren, Billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken, 2013, s. 219). Det ska dock poängteras att det kan finnas situationer där förhållandena är sådana att straffnedsättning kan komma i fråga även om gärningsmannen ännu inte fyllt 70 år. Detta gäller särskilt om det rör sig om ett långt fängelsestraff och det även föreligger sviktande hälsa.

Bedömning i detta fall

15.

B.P. är 70 år. Hans ålder bör beaktas vid straffmätningen. Det har inte framkommit att hans hälsotillstånd avviker särskilt från vad som kan anses förväntat utifrån hans ålder. Straffmätningsvärdet får anses uppgå till fängelse tio månader. Med hänsyn till brottslighetens art kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga (jfr NJA 1992 s. 653 och 2015 s. 895 p. 9).

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens domslut bestämmer HD fängelsestraffets längd till tio månader.

Domskäl

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Göran Lambertz och Mari Heidenborg, referent) meddelade den 24 februari 2017 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1.

Efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker tog B.P. sin bil från bostaden i Önnestad för att hämta en bekant i Perstorp. Sedan han hade färdats en kort stund på riksväg 21 blev han varse att han körde på fel sida av vajerräcket och mot trafiken. Han försökte hitta en öppning i vajerräcket för att komma tillbaka till rätt körbana. När han inte lyckades med detta valde han att i stället sänka farten något och blinka med helljuset för att varna mötande trafikanter. Under färden stötte han ihop med en eller flera bilar. Färden stoppades av polis efter cirka två mil. Alkoholhalten i B.P:s utandningsluft uppgick då till 0,85 milligram per liter (vilket motsvarar ca 1,7 promille i blodet).

2.

Tingsrätten fann att straffvärdet för gärningarna var sex månaders fängelse. Vid straffmätningen beaktade tingsrätten B.P:s ålder, 68 år, och bestämde påföljden till fängelse i fyra månader. Hovrätten har ändrat fängelsestraffets längd till sex månader. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning av straffvärdet men ansåg att det inte fanns skäl att ta hänsyn till B.P:s ålder.

3.

I enlighet med hovrättens dom har B.P. gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik och grovt rattfylleri. Målet i HD gäller påföljden. De frågor som aktualiseras är dels bedömningen av straffvärdet för brottsligheten, dels om B.P. på grund av sin ålder ska dömas till ett kortare fängelsestraff än vad brottens straffvärde motiverar.

Omständigheter av betydelse för straffvärdet

4.

I 29 kap. 1 § första stycket BrB föreskrivs att straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

5.

Utgångspunkten för straffvärdebedömningen är normalt rekvisiten i tillämpliga straffbestämmelser och de faktorer som är knutna till bestämmelsen, bl.a. dess primära skyddsområde (se ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 7 och 8).

6.

Om det finns straffvärdepåverkande omständigheter som är gemensamma för brott för vilka det ska dömas i brottskonkurrens, kan dessa, när den samlade brottslighetens straffvärde ska bedömas, inte ges fullt genomslag vid bestämmandet av straffvärdet för vart och ett av brotten (se ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79 p. 16).

7.

Straffskalan för grov vårdslöshet i trafik är fängelse i högst två år. I straffbestämmelsen anges inte några speciella omständigheter som ska beaktas särskilt vid bedömningen av straffvärdet. Bestämmelsens primära skyddsintresse är att upprätthålla trafiksäkerheten. Det ligger i sakens natur att graden av vårdslöshet är av betydelse för gärningens straffvärde.

8.

Straffskalan för grovt rattfylleri är densamma som för grov vårdslöshet i trafik. Det gäller även straffbudets primära skyddsintresse. I bestämmelsen anges flera omständigheter av betydelse för bedömningen av straffvärdet, bl.a. den tilltalades påverkansgrad och om fordonet har framförts på ett sådant sätt att risken för trafikolycka har varit särskilt hög.

9.

Utöver de straffvärdepåverkande omständigheter som anges i de aktuella straffbuden ska hänsyn även tas till sådana generella förhållanden som anges i 29 kap. 1 § BrB. Enligt paragrafens andra stycke ska rätten beakta den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon har haft.

Betydelsen av 2010 års straffmätningsreform

10.

År 2010 genomfördes en straffmätningsreform. Syftet var att generellt höja straffen för främst grova våldsbrott men även för grova vållandebrott, vilket också har fått genomslag i rättspraxis (se beträffande vållande till annans död ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79). I förarbetena betonas att det som utmärker grova vållandebrott är det påtagliga risktagandet i förhållande till andra människors liv och hälsa. Vidare framhålls att vållandebrotten innebär samma effekter som våldsbrotten och att de syftar till att skydda samma intressen som de uppsåtliga våldsbrotten, nämligen annans liv och hälsa (prop. 2009/10:147 s. 24). För brottet grovt vållande till annans död höjdes minimistraffet från fängelse i sex månader till fängelse i ett år och maximistraffet från fängelse i fyra år till fängelse i sex år (3 kap. 7 § andra stycket BrB).

11.

Med utgångspunkterna att likartade fall ska bedömas likartat, att straff ska stå i proportion till den grad av klander som gärningen förtjänar samt att det som utmärker vållandebrotten är risktagandet, kan det från principiella utgångspunkter diskuteras om en kriminaliserad fareskapande handling borde resultera i ett strängare straff för att faran realiseras. Huruvida ett risktagande leder eller inte leder till en skada beror ofta på tillfälligheter som saknar samband med både risken som sådan och subjektiva förhållanden på gärningsmannens sida. Effekten av risktagandet kan då framstå som mindre relevant för den straffrättsliga bedömningen.

12.

Det står emellertid klart att lagstiftaren fäster avseende vid om ett straffbelagt risktagande leder till att risken realiseras i form av skada. Vid brott mot liv och hälsa visar sig detta genom att maximistraffet för brottet vållande till annans död som nämnt numera är fängelse i sex år, medan maximistraffet för vårdslöshet i trafik, liksom för framkallande av fara för annan, är fängelse i två år. Straffet för ett farebrott bör ändå stå i rimlig relation till straffet för ett motsvarande vållandebrott.

13.

Av förarbetena till 2010 års reform framgår att vållande till annans död genom vårdslös bilkörning i berusat tillstånd avsågs medföra ett strängare straff än tidigare (a. prop. s. 24). Det finns inget som antyder att motsvarande var tänkt att gälla om bilkörningen blev olycksfri och därför att bedöma som vårdslöshet i trafik (i förening med rattfylleri). Avsaknaden av motivuttalande kan emellertid inte föranleda slutsatsen att lagstiftaren har avsett att i straffvärdehänseende förändra det inbördes förhållandet mellan vållande till annans död på den ena sidan och framkallande av fara för annan respektive vårdslöshet i trafik på den andra. Vad som gäller i det hänseendet ska därför bedömas i ljuset av allmänna straffrättsliga principer. Att lagstiftaren inte alls behandlat vilka konsekvenser i straffvärdehänseende den förändrade synen på vållandebrotten skulle få för farebrotten ger dock anledning till viss försiktighet vid tillämpningen av dessa principer.

14.

Vad som nu har anförts talar för att den skillnad i straffvärde som vid tiden för 2010 års reform gjordes mellan en gärning som innebär endast fara för liv och hälsa och en gärning som, allt övrigt lika, innebär att faran också realiseras inte bör öka. Legalitetsprincipen utgör inget hinder mot en sådan följsamhet. Visserligen har den principen betydelse också för straffmätningen (jfr ”Livstidsstraff för mord” NJA 2016 s. 3). Men legalitetsprincipen utesluter inte att vid straffmätningen avseende ett visst brott värderingen av försvårande omständigheter förskjuts i straffskärpande riktning, om detta motiveras av någon annan straffrättslig princip. Här handlar det om att det vid regeltillämpningen bör eftersträvas följdriktighet i påföljdssystemet, så långt det låter sig förenas med given lag och straffrättsliga principer i övrigt.

15.

Slutsatsen av det anförda är att det vid grövre fall av vårdslöshet i trafik, särskilt i samband med rattfylleri, finns anledning att se något allvarligare på brottsligheten efter 2010 års reform.

Åldershänsyn

16.

Vid straffmätningen ska rätten utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta om den tilltalade till följd av hög ålder skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde (se 29 kap. 5 § första stycket 2 BrB).

17.

Det anges inte i lagen från vilken ålder reduktion kan komma i fråga. Enligt förarbetena finns det i regel anledning att mer generellt överväga om bestämmelsen ska tillämpas då gärningsmannen har uppnått den allmänna pensionsåldern, 65 år. Vidare anges att åldershänsyn framför allt torde aktualiseras då fråga uppkommer om att döma ut längre fängelsestraff, dvs. straff på mer än endast någon eller några månader. Det framhålls att ett längre fängelsestraff i allmänhet torde drabba den som kommit upp mot sjuttioårsåldern hårdare än det drabbar yngre personer. (Se prop. 1987/88:120 s. 95.)

18.

Ålderns betydelse vid straffmätningen ligger främst i att det med hög ålder följer vissa typiska svagheter som kan göra avtjänandet av ett fängelsestraff mer kännbart än för en yngre person, men också i att återstående livslängd blir kortare med ökad ålder. Från den betydelse som ålder kan ha som s.k. billighetshänsyn bör skiljas dålig hälsa, som också kan leda till att man vid straffmätningen frångår straffvärdet.

19.

Hur stor åldersreduktionen ska bli avgörs främst av det tänkta fängelsestraffets längd och den tilltalades ålder. Mot bakgrund av de skäl som motiverar hänsynen till hög ålder är det naturligt att det är den tilltalades ålder vid lagföringen som beaktas - i praktiken vid tiden för domen - och inte åldern vid tiden för brottet.

20.

Individuella förhållanden, såsom tidigt åldrande eller särskilda ålderskrämpor som inte är av sådan allvarligare beskaffenhet att de kan föranleda att straffet lindras av hälsoskäl, kan någon gång fordra beaktande.

21.

Lindring bör i allmänhet inte komma i fråga när den i förhållande till straffmätningsvärdet skulle bli endast marginell eller den skulle uppgå till endast en eller ett par månader. Undantag kan möjligen tänkas i det allra översta åldersskiktet.

22.

Det sagda betyder att lindring i regel blir aktuell först när den tilltalade är några år äldre än 65 år, och då främst vid förhållandevis långvariga fängelsestraff.

Bedömningen i detta fall

23.

Att som B.P. gjorde, i skymningstid på en frekvent trafikerad riksväg köra bil i berusat tillstånd, innebär i sig ett medvetet risktagande av allvarligt slag. I detta fall var emellertid risktagandet alldeles särskilt påtagligt. När B.P. blev varse att han körde mot trafiken på fel sida av vajerräcket borde han, så snart det var möjligt, ha stannat bilen vid vägkanten och satt på varningsljusen. I stället färdades han trots mötande bilar och oaktat sin berusning länge vidare. Det har inneburit en synnerligen stor och konkret fara för trafikolycka med dödlig utgång.

24.

Det finns visserligen inte några omständigheter som tyder på att B.P. var helt likgiltig inför de effekter som skulle kunna följa av hans färd. Tvärtom ger utredningen vid handen att han försökte vidta åtgärder i syfte att varna andra trafikanter och därmed undvika att en olycka inträffade. Men han kan inte ha varit omedveten om att han genom att i sitt tillstånd under en mycket lång sträcka fortsätta färden mot den mötande trafiken utsatte ett stort antal personer för livsfara. Att alkoholen kan ha försvagat såväl hans omdöme som hans förmåga att genom en lämplig manöver avbryta färden saknar betydelse för straffmätningen.

25.

Även med den utgångspunkten att det finns anledning att se något allvarligare på grövre fall av vårdslöshet i trafik efter 2010 års reform ger omständigheterna, trots brottslighetens allvar i enlighet med vad som nyss har sagts, inte skäl att bedöma straffvärdet som högre än sex månaders fängelse.

26.

Vid det angivna straffvärdet utgör B.P:s ålder, numera 70 år, inte skäl för att vid straffmätningen frångå straffvärdet.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Skiljaktig

Justitieråden Stefan Lindskog och Sten Andersson var skiljaktiga i påföljdsfrågan och anförde.

Enligt vår mening bör påföljden för de brott som B.P. döms för bestämmas till fängelse i nio månader. Punkterna 25 och 26 i HD:s dom bör därför ges följande lydelse.

25.

Det risktagande och den grava vårdslöshet som B.P:s brottslighet har inneburit medför att straffvärdet är förhållandevis högt. Såsom ovan har framhållits finns det dessutom numera anledning att se något allvarligare än tidigare på grövre fall av vårdslöshet i trafik, särskilt i samband med rattfylleri. Vi anser därför att brottsligheten har ett sammanlagt straffvärde om nio månaders fängelse.

26.

Vid det angivna straffvärdet utgör B.P:s ålder, numera 70 år, inte skäl för att vid straffmätningen frångå straffvärdet.

Tillägg

Justitierådet Stefan Lindskog tillade för egen del följande:

Lindring av ett tidsbestämt fängelsestraff på grund av hög ålder bör som utgångspunkt bestämmas schabloniserat. För det talar inte bara tanken bakom hög ålder som skäl för påföljdslindring utan också behovet av bedömningsgrunder som är lätta att tillämpa. Till det kommer att en individuell värdering av vad som skulle kunna kallas biologisk ålder - till skillnad från ålder mätt i år - inte bara kan vara svår att göra. Det leder också till att domstolen i princip skulle ha att bedöma den som för sin ålder är osedvanligt frisk och stark strängare än den som har åldrats normalt. Sådana bedömningar och följder bör besparas domstolen och den tilltalade.

En riktlinje för schablonen skulle kunna vara, att med 65 år som utgångspunkt, förkortningen av fängelsetiden ska bli större med stigande ålder, i princip i förhållande till den förväntade återstående livslängden för en person med samma ålder och kön som gärningsmannen. Individuella förhållanden, såsom tidigt åldrande eller särskilda ålderskrämpor som inte är av sådan allvarligare beskaffenhet att de kan föranleda att straffet lindras av hälsoskäl, kan dock någon gång fordra beaktande utöver den schabloniserade nedsättningen (se p. 20 i HD:s avgörande).

Det sagda betyder att lindring i regel blir aktuell först när den tilltalade är några år äldre än 65 och - i ljuset av vad HD uttalar i punkten 21 - då främst vid förhållandevis långvariga fängelsestraff. Det bör undantagsvis kunna komma i fråga att reducera straff även före 65 års ålder, om det straff som övervägs är fängelse på livstid eller om ett mångårigt fängelsestraff aktualiseras. Ett tidsbestämt fängelsestraff bör i allmänhet inte överstiga gärningsmannens förväntade återstående livslängd, vilket blir en konsekvens av den föreslagna schablonen.

I förevarande fall är den tilltalade 70 år och straffvärdet - enligt min mening - nio månader. Det rör sig i det aktuella hänseendet om ett gränsfall. Jag har dock stannat för att den påföljdslindring som skulle kunna komma i fråga är alltför begränsad för att beaktas.

Tillägg

Justitierådet Göran Lambertz tillade för egen del:

Vid sidan av de omständigheter som nämns i avgörandet bör reduktion av straffet på grund av ålder enligt min mening ske efter en individuell bedömning. Reduktionen bör således inte ta sin utgångspunkt i en schablon där stigande ålder ger en allt större förkortning av fängelsetiden. Antalet fall där åldersreduktion aktualiseras är i praktiken så pass begränsat och omständigheterna så varierande att det knappast finns ett tillräckligt behov av fler särskilda bedömningsgrunder än de som anges i avgörandet.

HD:s dom meddelad: den 24 februari 2017.

Mål nr: B 6067-15.

Lagrum: 29 kap. 1 § och 5 § första stycket 2 BrB samt 1 § andra stycket och 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Rättsfall: NJA 2012 s. 79, NJA 2014 s. 559 och NJA 2016 s. 3.