NJA 2020 s. 564

Rubricering och straffvärde vid synnerligen grov misshandel. Även fråga om beaktande av återfall i brott vid straffmätningen.

Skaraborgs tingsrätt

Allmän åklagare förde vid Skaraborgs tingsrätt talan mot J.J. för synnerligen grov misshandel enligt följande gärningsbeskrivning.

J.J. har misshandlat F.M., i ett utdraget händelseförlopp, genom att trycka in en bukett torkade rosor i hennes ansikte, i om-gångar slå henne i ansiktet med både öppen och knuten hand, ta strypgrepp två gånger, i omgångar slå henne med olika tillhyggen över stora delar av kroppen och på huvudet, hälla kokande vatten på och runt underlivet, rycka loss hennes ögonfransförläng-ningar samt trycka ned henne på golvet och slå henne med ett hyllplan på smalbenet. Det hände mellan den 20 februari 2019 och den 21 februari 2019 i hennes bostad på Nya stadens torg, Lidköping, Lidköpings kommun. F.M. orsakades dödsångest, stark smärta under lång tid, benbrott på det högra skenbenet med blödande sårskada som blivit infekterad, blödande sårskada i huvudet, blånader, svullnad och sårskada i ansiktet, blödning i ögat, blånader på käken/halsen, blånader och hudavskrapningar på båda armarna, händerna och benen samt brännskador på bål, ljumskar och yttre könsorgan.

Brottet bör bedömas som synnerligen grovt eftersom skadan på skenbenet med efterföljande infektion var livshotande och risk föreligger för bestående skada samt att J.J. har orsakat målsäganden synnerligt lidande och visat särskild hänsynslöshet genom att orsaka de nämnda skadorna och därefter låta henne ligga med skadorna och smärtorna under ca en vecka utan sjukvård och annan omvårdnad.

J.J. begick gärningen med uppsåt.

J.J. åtalades dessutom för ringa narkotikabrott samt för misshandel av F.M. genom att slå henne i ansiktet vid ett tillfälle mellan den 10 och den 16 februari 2019 och för skadegörelse bestående i att han mellan den 20 och den 28 februari 2019 hade förstört tv, kläder, smycken, inredning och möbler för F.M. i hennes bostad så att det blev skador för ca 63 000 kr.

F.M. biträdde åtalet och yrkade skadestånd med 228 472 kr jämte ränta.

J.J. erkände ringa narkotikabrott och misshandel. De gärningar som hade åtalats som synnerligen grov misshandel och skadegörelse sade han sig varken kunna erkänna eller förneka på grund av berusning. Han vidgick dock att han hade utfört delar av de handlingar som åklagaren lagt honom till last. Han medgav målsägandens skadeståndsyrkanden.

I ett från Falu tingsrätt överlämnat mål åtalades J.J. för två fall av misshandel, bestående i att han den 1 november 2018 hade slagit två personer i ansiktet på ett tåg vid Borlänge resecentrum.

J.J. förklarade sig varken kunna erkänna eller förneka dessa gärningar på grund av berusning.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Michael Eriksson) meddelade dom den 5 juli 2019.

Beträffande händelserna i februari 2019 anförde tingsrätten i domen inledningsvis följande.

BAKGRUND

F.M. hade haft kontakt med J.J. två till tre veckor innan han flyttade in i hennes lägenhet i Lidköping, vilket skedde runt den 1 februari 2019. Hon kände då inte till något om hans bakgrund. J.J. visade sig vara svartsjuk och kontrollerande och efter några veckor slog han henne första gången. Den 20/21 februari 2019 eskalerade våldet i deras relation då F.M. bl.a. erhöll ett brott på skenbenet och brännskador på de yttre delarna av underlivet till följd av kokande vatten. I lägenheten har inredning, lösöre och personliga tillhörigheter förstörts vid tillfället. F.M. tillfogades skador av sådan art och omfattning att hon inte kunde uppsöka toalett och hon låg under några dagar i sitt eget träck och urin. F.M:s benbrott behandlades ej av läkare under ca en veckas tid vilket fick till följd att benet infekterades. En obehandlad infektion kan medföra livsfara. Den 28 februari uppsökte F.M. akutmot-tagningen i Lidköping tillsammans med J.J. Sjukvårdspersonal tillkallade polis och J.J. greps.

– – –

DOMSKÄL

Efter en redogörelse för de berättelser som hade lämnats av F.M., J.J. och i målet hörda vittnen konstaterade tingsrätten att J.J:s erkännande av ringa narkotikabrott och misshandel av normalgraden vann stöd av övrig utredning i målet och att han skulle dömas för dessa brott.

Beträffande åtalen för synnerligen grov misshandel (åtalspunkt 3) och skadegörelse (åtalspunkt 4) anförde tingsrätten följande.

Under åtalspunkten 3 har J.J. erkänt misshandel, men att brottet ska rubriceras som grov misshandel och inte som en synnerli-gen grov sådan. J.J. har vidgått vissa händelser av förloppet men sagt sig sakna närmare minnesbilder över händelseförloppet i stort. Han har erkänt skadegörelse enligt åtalspunkten 4.

Tingsrätten konstaterar att F.M. på ett trovärdigt sätt har lämnat en berättelse om skeendet och uppgifterna hon lämnat framstår som tillförlitliga. Hennes uppgifter stöds av den övriga bevisning åklagaren åberopat och av vad vittnena berättat om F.M:s tillstånd efter händelsen och de skador hon då uppvisade. Att F.M. inte i allt närmare kan redogöra för händelseförloppet fram-står som naturligt med hänsyn till de skador hon erhöll vid tillfället och som dokumenterades vid sjukhusbesök en vecka efter händelsen. Tingsrätten finner således att F.M:s uppgifter ska läggas till grund för bedömningarna i målet. Det är genom F.M:s upp-gifter och övrig åberopad bevisning utrett att J.J. tillfogat F.M. de skador åklagaren påstått. Det finns ingenting som tyder på att J.J. saknat uppsåt att tillfoga F.M. de skador hon uppvisade direkt efter misshandelstillfället.

Fråga i målet blir därefter att bestämma hur brottet ska rubriceras. Åklagaren har gjort gällande att misshandeln ska bedömas som synnerligen grov medan J.J. anser att det ska bedömas som en grov misshandel.

F.M. har berättat om skadorna hon erhållit och om hur dessa gjort att hon legat avsvimmad under lång tid. Hon har inte kunnat gå på toaletten och har därför fått uträtta sina behov liggande i sängen, en säng som hon därefter inte kunnat lämna på grund av sina skador. Hon har fått sitt underliv skållat av kokande vatten som J.J. hällt på henne. Av F.M:s egna uppgifter framgår att detta var det mest smärtsamma som hon utsattes för under misshandeln. F.M. är vidare säker på att detta inte var en följd av en olycka utan att J.J. uppsåtligen hällde det kokande vattnet på henne. När hon skrek ut sin smärta fick hon stryk av J.J. för skriken kunde leda till att polis larmades till lägenheten. F.M. har berättat om hur J.J. dragit loss hennes lösögonfransar vilket måste medfört att hennes naturliga ögonfransar följde med. Härutöver har F.M. fått utstå strypgrepp, slag, knytnävsslag och slag med tillhyggen. Misshandeln har varit utdragen och pågått under lång tid och har i delar innefattat tortyrliknande inslag. Inslag som för F.M. har medfört dödsångest och till slut en resignation och en önskan om att allt ska ta slut eftersom hon inte orkade ta emot mer våld. J.J. har vidare slagit av hennes skenben med ett hyllplan till en garderobshylla samtidigt som han frågade henne varför hon inte dör. Frågan tyder mer på en vilja att skapa rädsla och fruktan hos F.M. än en önskan om att hon faktiskt skulle dö. I den situation F.M. befann sig i när hotet uttalades, hade det varit enkelt för J.J. att bringa henne om livet.

Vid bedömningen om en misshandel ska anses som synnerligen grov ska särskilt beaktas om en förorsakad kroppsskada är be-stående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet. En gärning ska betraktas som synnerligen grov om den innehåller kvalificerade moment, i förhållande till de omständigheter som gör att en misshandel ska bedömas som grov. I motiven till lagstiftningen exemplifieras också tillämpningen, med olika former av förstärk-ningsord, genomgående med omständigheter av det slag som också är av betydelse för bedömningen av om ett brott är att anse som grovt. Mot den angivna bakgrunden är det naturligt att omfattningen av den skada som är täckt av uppsåt i allmänhet kommer att vara det avgörande för om en misshandel är att bedöma som synnerligen grov.

Av NJA 2011 s. 89 framgår att misshandelsvåld som konstituerar synnerligen grovt brott kan vara livshotande våld, våld som or-sakat bestående allvarliga men och våld som tillgrips som medel för ett visst ändamål s.k. instrumentellt våld, som i allmänhet får anses vara allvarligare än impulsstyrt våld. Därjämte beaktas om våldet utan att vara instrumentellt, kan anses som uttryck för särskild hänsynslöshet eller råhet. Så kan exempelvis vara fallet om våldet utförts i särskilt integritetskränkande former eller riktat sig mot skyddslösa personer.

Åklagaren har gjort gällande att skadan på skenbenet med efterföljande infektion varit livshotande och medfört risk för bestående skada samt att J.J. orsakat F.M. synnerligt lidande och visat särskild hänsynslöshet genom att orsaka målsäganden aktuella skador. Av det åberopade rättsintyget framgår att benbrottet och den efterföljande infektionen varit livshotande och medfört risk för bestående men. Tingsrättens bedömning är dock att det varit infektionen som varit livshotande och inte benbrottet i sig. Infektionen har eventuellt uppkommit genom att benbrottet lämnats obehandlat under en veckas tid. Att benet inte behandlats av läkare synes inte ingått som ett led i att orsaka F.M. smärta och skada, utan mer som ett led i J.J:s försök att dölja sitt agerande för polisen. F.M. har uppgivit att hon själv varit tveksam att låta läkare undersöka benet då J.J. fört detta på tal. Tingsrätten finner dock att denna tvekan hos F.M. snarare har berott på J.J:s förmåga att dupera henne än ett utslag av F.M:s egen fria vilja. J.J. har lyckats få F.M. att avstå från läkarbesök när F.M. fört läkarbesök på tal. Att J.J. besitter en stor förmåga att dupera F.M. torde vara klarlagt då han fått F.M. att avstå från läkarbehandling och polisanmälan eftersom hon inte ville att han skulle ”åka dit” samt att hon har förståelse för hans motvilja mot att hon har ens någon form av kontakt med f.d. pojkvänner. Det har dock inte visats att infektionen i benet omfattats av J.J:s uppsåt att misshandla F.M. Tingsrätten konstaterar mot denna bakgrund att de allvarliga skador och följdverkningar som uppkommit till följd av den obehandlade infektionen i F.M:s ben inte är sådana som i sig konstituerar ansvar för synnerligen grov misshandel.

Tingsrätten finner dock att J.J:s agerande i övrigt har präglats av hans vilja att orsaka F.M. smärta och fysisk och psykisk skada och att han visat en hänsynslöshet och råhet för att uppnå detta mål. Hans agerande har medfört risk för att F.M. skulle åsamkats mycket allvarliga skador. Gärningarna synes ha haft ett syfte att skaffa sig kontroll över F.M., såväl psykiskt som fysiskt. Gärningen har föregåtts av J.J:s försök att avskärma F.M. från kontakterna med vänner och släkt. En i sammanhanget mindre allvarlig miss-handel har följts av eskalerande våld. F.M. har i detta åsamkats dödsångest som följts av resignation över sitt öde. De avslutande våldshandlingarna har varit målinriktade och utstuderade, även om vissa enskilda delar i detta våld säkerligen har improviserats i stunden.

Misshandelsbrotten har skett i F.M:s hem och i en miljö där hon borde kunna känna sig säker och trygg och har utförts av en person som stod henne nära. Misshandeln har lett till att F.M. inte kan bo kvar i sitt hem på grund av de traumatiska minnena hon har till följd av misshandeln. J.J. har varit F.M. fysiskt överlägsen och hon har inte haft förmåga att freda sig mot hans angrepp. Skadegörelsen av inventarierna i F.M:s lägenhet får även denna ses som ett led i processen att passivisera F.M:s förmåga till mot-stånd; genom att förstöra F.M:s pedantskötta lägenhet har J.J. rubbat hennes trygghet och byggt upp bilden av ett hotande våldskapital som kan släppas lös om hon inte underkastade sig hans vilja.

Vid bedömningen om den aktuella misshandeln är synnerligen grov konstaterar tingsrätten att F.M. orsakats medvetslöshet och många och svåra kroppsskador som krävt långvarig läkarbehandling. Tingsrätten har ovan konstaterat att det inte är visat att J.J. haft uppsåt att orsaka F.M. livshotande skador eller bestående men av fysisk art. Misshandeln synes ha upphört när F.M. blev medvetslös och helt utan förmåga att skydda sig.

Det finns inslag i misshandeln som verkar ha haft ett instrumentellt syfte. Främst mot bakgrund av att misshandeln framstår som ett försök att bringa F.M. till underkastelse av den kontroll som J.J. eftersträvat. Hans agerande präglas av en hänsynslöshet och råhet som går utöver den som ligger redan i att tillfoga någon skada av den art och omfattning som är aktuella i målet. Denna hän-synslöshet är dock inte så kvalificerad att den, tillsammans med F.M:s skadebild, kan anses tillräcklig för att bedöma misshandeln som synnerligen grov. J.J. ska därför dömas för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket BrB. En grov misshandel som har ett högt straffvärde.

Tingsrätten fann genom utredningen styrkt att J.J. hade handlat på sätt som åklagaren påstått på tåget vid Borlänge resecentrum och att han därför skulle dömas för två fall av misshandel av normalgraden.

Under rubriken Påföljdsfrågan anförde tingsrätten i domskälen bl.a. följande.

J.J. förekommer under 14 avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes senast av Falu tingsrätt till fängelse två månader för bl.a. våldsamt motstånd och våld mot tjänsteman. Falu tingsrätt förverkade även villkorligt medgiven frihet med en månad och 26 dagar. Han började att avtjäna detta straff den 3 mars 2019, samma dag som han häktades i detta mål. Han frigavs villkorligt från detta straff den 3 april 2019 med en återstående strafftid om en månad och nio dagar. Dessförinnan dömdes han den 24 augusti 2017 av Svea hovrätt för bl.a. misshandel till fängelse tre månader. Av betydelse för bedömningen i detta mål är att J.J. under 2014 dömdes av Falu tingsrätt för bl.a. fyra fall av grov misshandel till fängelse i tre år och sex månader.

Nu aktuella brott har J.J. begått innan han villkorligt frigavs. De kan således inte anses begångna under prövotid och den villkorligt medgivna friheten ska därför inte förverkas.

J.J. döms för grov misshandel, misshandel i tre fall, skadegörelse och ringa narkotikabrott. Straffvärdet på den sammantagna brottsligheten ligger på fängelse i fyra år och annan påföljd än fängelse kan inte komma ifråga. Det är vidare så att det rör sig om återfall i brott. J.J. är tidigare dömd för att ha orsakat ett benbrott på en kvinna han hade en relation med. Tingsrätten fastställer mot denna bakgrund straffmätningsvärdet på gärningarna till fängelse fyra och ett halvt år och fastställer påföljden i enlighet med detta.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde J.J. för tre fall av misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB, grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket BrB, skadegörelse enligt 12 kap. 1 § BrB samt ringa narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 och 2 §narkotikastrafflagen (1968:64) till fäng-else 4 år 6 månader.

J.J. ålades att betala skadestånd till F.M. med 228 472 kr jämte ränta. Han ålades även att betala skadestånd till de två målsägandena i de andra misshandelsbrotten.

Göta hovrätt

Åklagaren överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma J.J. för synnerligen grov misshandel och skärpa straffet.

J.J. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Charlotta Riberdahl, hovrättsrådet Stellan Gylestam, referent, tf. hovrättsassessorn Emma Widman och två nämndemän) anförde i dom den 11 september 2019 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

I enlighet med tingsrättens dom, som inte överklagats i dessa delar, är det avgjort att J.J. ska dömas för tre fall av misshandel samt skadegörelse och ringa narkotikabrott.

Den fråga som hovrätten har att ta ställning till är om den misshandel som J.J. gjort sig skyldig till under åtalspunkten 3 ska bedömas som synnerligen grov misshandel.

En gärning som ska bedömas som synnerligen grov misshandel ska i förhållande till grov misshandel innehålla mer kvalificerande omständigheter som skiljer sig från den grova misshandeln. Det gäller omständigheter som att gärningen varit livsfarlig, att gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller sjukdom eller visat betydande råhet.

I förarbetena anges t.ex. att sådana omständigheter som kan föranleda att gärningen bör rubriceras som synnerligen grov är att den svåra kroppsskadan blir bestående eller att misshandeln har inneburit en kraftig och långvarig smärta eller stark dödsångest. Detsamma gäller om misshandeln har bestått av grovt våld som riktats mot en person som av någon anledning saknar förmåga att försvara sig (jfr prop. 2009/10:147 s. 18 f.).

I ett fall där den tilltalade hade utdelat upprepat livsfarligt våld med ett svärdsliknande föremål mot en i det närmaste försvarslös person, vilket orsakat personen dödsångest och synnerligen svåra plågor samt bestående men i form av ärrbildningar och värk, bedömde HD att omständigheterna var så kvalificerande att gärningen skulle rubriceras som synnerligen grov misshandel (se rättsfallet NJA 2012 s. 45).

Andra beaktansvärda omständigheter i sammanhanget som HD resonerat kring när det gäller särskild hänsynslöshet eller råhet av kvalificerad beskaffenhet är när hänsynslösheten går utöver att tillfoga den aktuella skadan. Det kan då vara fråga om instrumentellt våld i syfte att uppnå ett särskilt ändamål eller ett mer tortyrliknande våld med direkt syfte att skada eller plåga. Situat-ioner som lyfts fram i dessa delar är våld som utövas i särskilt integritetskränkande former mot barn, handikappade eller andra skyddslösa personer eller om våldet fortsatt efter att offret blivit försvarslös (jfr rättsfallet NJA 2011 s. 89).

När det gäller detta fall konstaterar hovrätten liksom tingsrätten att J.J:s misshandel av F.M. har innefattat flera försvårande omständigheter som har medfört att misshandelsgärningen är att bedöma som en allvarlig grov misshandel men att gärningen sam-mantaget inte ska rubriceras som en synnerligen grov misshandel.

Hovrättens bedömning i rubriceringsfrågan innebär att hovrätten inte heller finner skäl att ändra det utdömda straffet och hovrätten fastställer således även tingsrättens dom i fråga om påföljd.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle döma J.J. för synnerligen grov misshandel och bestämma påföljden till fängelse i sex år.

J.J. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Josefine Wendel, lade fram ett betänkande med förslag till dom.

DOMSKÄL

Under rubrikerna Bakgrund, Frågan i HD samt Åtalet såvitt nu är aktuellt och domstolarnas bedömningar innehåller betänkandet i punkterna 1–9 en redovisning motsvarande punkterna 1–8 i HD:s dom och dessutom en utförlig sammanfattning av F.M:s berättelse i tingsrätten.

Under rubriken Den rättsliga regleringen avseende misshandel lämnas i punkterna 10–12 en redovisning motsvarande punkten 9 i HD:s dom. I punkterna 13–20 ges allmänna översikter under rubrikerna Allmänt om straffvärde och gradindelning samt Gradindelning och relationen till straffvärdebedömningen.

Punkterna 21–29 under rubriken Närmare om gradindelning och straffvärdebedömning vid allvarligare former av misshandel överensstäm-mer i huvudsak med punkterna 10–18 i HD:s dom.

Punkterna 30–43 under rubriken Bedömningen i detta fall överensstämmer i huvudsak med punkterna 23–36 i HD:s dom med det undantaget att det i punkten 37 i betänkandet anförs att allvaret hos brottet tillräckligt har beaktats genom gradindelningen och att den strängare straffskalan därmed tillämpas. Den synnerligen grova misshandeln har således ett straffvärde som motsvarar fängelse i fem år.

DOMSLUT

Överensstämmer med HD:s dom.

Domskäl

HD (justitieråden Kerstin Calissendorff, Dag Mattsson, Malin Bonthron, Eric M. Runesson och Stefan Reimer, referent) meddelade den 2 juli 2020 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

I enlighet med tingsrättens dom, som inte överklagats i dessa delar, har J.J. gjort sig skyldig till tre fall av misshandel samt skadegörelse och ringa narkotikabrott.

Genom tingsrättens dom avgjordes också att J.J. har gjort sig skyldig till ytterligare en gärning, vilken såväl tingsrätten som hovrätten har bedömt som grov misshandel.

Påföljden har, med beaktande även av att J.J. återfallit i brott, av underinstanserna bestämts till fängelse i fyra år och sex månader.

Frågorna i HD

Frågan i HD är i första hand om den gärning som tingsrätten och hovrätten rubricerat som grov misshandel i stället bör bedömas som synnerligen grov misshandel. Dessutom uppkommer frågan om bestämmelsen rörande s.k. återfallsskärpning i 29 kap. 4 § BrB ska tillämpas vid straffmätningen.

Den aktuella gärningen och domstolarnas bedömningar

Åklagaren yrkade vid tingsrätten att J.J. skulle dömas enligt följande gärningsbeskrivning.

J.J. har misshandlat F.M., i ett utdraget händelseförlopp, genom att trycka in en bukett torkade rosor i hennes ansikte, i omgångar slå henne i ansiktet med både öppen och knuten hand, ta strypgrepp två gånger, i omgångar slå henne med olika tillhyggen över stora delar av kroppen och på huvudet, hälla kokande vatten på och runt underlivet, rycka loss hennes ögonfransförlängningar samt trycka ned henne på golvet och slå henne med ett hyllplan på smalbenet. Det hände mellan den 20 februari 2019 och den 21 februari 2019 i hennes bostad […]. F.M. orsakades dödsångest, stark smärta under lång tid, benbrott på det högra skenbenet med blödande sårskada som blivit infekterad, blödande sårskada i huvudet, blånader, svullnad och sårskada i ansiktet, blödning i ögat, blånader på käken/halsen, blånader och hudavskrapningar på båda armarna, händerna och benen samt brännskador på bål, ljumskar och yttre könsorgan.

J.J. begick gärningen med uppsåt.

Enligt tingsrättens bedömning var det inte styrkt att F.M:s livshotande infektion i benet omfattats av J.J:s uppsåt, varför det inte bedömdes visat att han haft uppsåt att orsaka henne livshotande skador eller bestående men av fysisk art. Tingsrätten ansåg att J.J:s agerande präglats av en hänsynslöshet och råhet som går utöver den som ligger redan i att tillfoga någon skada av den art och omfattning som aktualiseras i målet. Enligt tingsrätten var denna hänsynslöshet emellertid inte så kvalificerad att den, tillsam-mans med F.M:s skadebild, kunde anses tillräcklig för att bedöma misshandeln som synnerligen grov. Tingsrätten rubricerade gärningen som grov misshandel.

Hovrätten har, liksom tingsrätten, konstaterat att misshandeln innefattat flera försvårande omständigheter som medför att gärningen är att bedöma som en allvarlig grov misshandel men att gärningen sammantaget inte ska rubriceras som synnerligen grov misshandel.

Riksåklagaren har i HD justerat åtalet på så sätt att brottstiden anges till den 20–28 februari 2019 samt att J.J. har visat ”synnerlig” hänsynslöshet.

Den rättsliga regleringen m.m.

Grov och synnerligen grov misshandel

Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd döms för misshandel (se 3 kap. 5 § BrB). Är brottet att anse som grovt döms, enligt 6 § första stycket, för grov misshandel till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år. Är brottet att anse som synnerligen grovt döms för synnerligen grov misshandel till fängelse i lägst fem och högst tio år (andra stycket). Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om kroppsskadan är bestående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet.

10.

Den särskilda straffskalan för synnerligen grov misshandel infördes i samband med en reform 2010 som syftade till att generellt höja straffen för allvarliga våldsbrott. I 29 kap. 1 § andra stycket BrB infördes då också den andra meningen, enligt vilken det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. (Se prop. 2009/10:147 s. 40 ff.)

11.

I samband med nämnda reform delades straffskalan för grov misshandel, som då var fängelse i lägst ett och högst tio år, upp. Det synnerligen grova misshandelsbrottet fick en straffskala som sträckte sig från lägst fyra till högst tio år.

12.

År 2017 skärptes minimistraffen för vissa allvarliga våldsbrott i syfte att åstadkomma en höjd straffnivå för dessa brott och därigenom förstärka effekten av 2010 års reform. De skärpningar som gjordes angavs inte innebära något annat än att domstolarna vid bedömningen av straffvärdet skulle ha att utgå ifrån en högre miniminivå, samtidigt som det även fortsättningsvis särskilt skulle beaktas om gärningen utgjort ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. (Se prop. 2016/17:108 s. 44 f.)

13.

Grov misshandel och synnerligen grov misshandel ansågs höra till de brottstyper där intresset av en höjd straffnivå kunde anses särskilt påtagligt. För grov misshandel höjdes minimistraffet från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader. Minimistraffet för synnerligen grov misshandel höjdes från fängelse i fyra år till fängelse i fem år. Synnerligen grov misshandel fick samtidigt en egen formell brottsbeteckning. (Se a. prop. s. 30 ff.)

14.

Straffskalans miniminivå är, enligt vad som anges i förarbetena, avsedd för fall där omständigheterna är i någon mån förmildrande, men utan att gärningen för den skull är att hänföra till en lägre svårhetsgrad av brottet (se a. prop. s. 51).

15.

Någon ändring av de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett misshandelsbrott är grovt respektive synnerligen grovt gjordes inte vid 2017 års lagändringar. Inte heller var höjningen av minimistraffen avsedd att påverka gränsdragningen mellan synnerligen grov misshandel och grov misshandel eller mellan grov misshandel och normalgraden av sådant brott. Syftet var i stället att generellt höja straffnivån för alla gärningar som är att bedöma som grov eller synnerligen grov misshandel. (Se a. prop. s. 51.)

Utgångspunkter för bedömningen av om brottet utgör grov eller synnerligen grov misshandel

16.

Frågan om ett misshandelsbrott är att anse som grovt eller synnerligen grovt ska avgöras efter en helhetsbedömning av samt-liga omständigheter vid gärningen. Det är naturligt att den skada som misshandeln har lett till och som omfattas av gärningsmannens uppsåt bildar en utgångspunkt när det är de uppkomna skadorna som är den huvudsakliga kvalificeringsgrunden (se ”Syn-nerligen grov misshandel?” NJA 2011 s. 89 p. 11 och 16). Därutöver måste emellertid självständigt beaktas de faktiska omständigheter som kan hänföras till de andra kvalificerande grunderna för synnerligen grov misshandel i 6 § andra stycket – att gärningen orsakat synnerligt lidande eller att gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet. Dessa tar mera sikte på gärningsmannens agerande (hänsynslösheten), främst med vilken brutalitet och i vilket syfte misshandeln har utförts, samt hur detta agerande har på-verkat offret (lidandet) både fysiskt och psykiskt i form av smärta, utsatthet och kränkning, utan att misshandeln för den skull har medfört bestående eller svåra kroppsskador.

17.

Med att gärningen har orsakat synnerligt lidande avses i första hand att den medfört kraftig och långvarig smärta. Så kan vara fallet vid en omfattande våldsanvändning under ett inte helt kortvarigt förlopp, såsom vid misshandel av tortyrliknande slag. Också när gärningen har orsakat stark dödsångest eller liknande stor psykisk påfrestning hos offret kan synnerligt lidande ha förelegat. (Se prop. 2009/10:147 s. 38.)

18.

Att gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet innebär att hänsynslösheten gått påtagligt utöver vad som gäller för brottet enligt den lägre graden (jfr uttrycket visat särskild hänsynslöshet i bestämmelsens första stycke). Detta kan vara fallet när grovt våld använts mot en person som saknat eller haft begränsad möjlighet att försvara sig såsom ett barn, en äldre människa eller en person med funktionshinder. Detsamma gäller vid grovt våld mot en liggande, försvarslös person. Vidare kan synnerlig hänsynslöshet ha förelegat när flera personer allvarligt misshandlat en ensam person. Också när den tilltalade annars visat synnerlig brutalitet, t.ex. när grovt våld använts mot en närstående kvinna som tidigare utsatts för upprepade och allvarliga över-grepp av gärningsmannen, kan det vara fråga om synnerlig hänsynslöshet. (Jfr a. prop. s. 38.)

Straffmätning vid återfall i brott

19.

Rätten ska vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott, om inte förhållandet beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som har förflutit mellan brotten samt om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller i båda fallen är särskilt allvarlig. (Se 29 kap. 4 § BrB.)

20.

Bestämmelsen om återfallsskärpning i 4 § blir främst tillämplig i vissa typsituationer (se ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79 p. 22 och 26). En är när förverkande av villkorligt medgiven frihet inte kan ske, trots att återfallet skett under pågående prövotid. En annan är när ett förverkande inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser intresset av ett skärpt straff. Detta är särskilt tydligt när det är fråga om återfall i allvarlig våldsbrottslighet. Vid bedömningen av om det tidsmässigt är fråga om ett återfall i brott som bör med-föra en skärpning av straffet, ska vid tidigare längre frihetsberövanden utgångspunkten vara tidpunkten för frigivningen (jfr prop. 2009/10:147 s. 46).

21.

I samband med reformen 2010 gjordes vissa förtydliganden i 4 §, bl.a. genom att det i bestämmelsen uttryckligen angavs att tidigare brottslighet ska beaktas i skärpande riktning. I förarbetena framhölls att ändringarna syftade till att återfallets betydelse skulle få ett tydligt genomslag i domstolarnas praxis (jfr a. prop. s. 33).

22.

En skärpning av straffet med stöd av 4 § bör normalt ske till en rimlig nivå som är förenlig med den praktiska rättstillämp-ningen (se beträffande ”straffmätningsstationer” Martin Borgeke och Mari Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl. 2016, s. 80 f. och s. 214 f.).

Bedömningen i detta fall

Omfattningen av HD:s prövning

23.

Riksåklagaren har i HD justerat åtalet såvitt avser brottstiden. Tingsrättens dom har emellertid inte överklagats i skuldfrågan, utan endast beträffande brottsrubricering och påföljd. Frågan om J.J. ska dömas för brott under en längre tidsperiod än vad tingsrätten har funnit är alltså inte föremål för HD:s prövning (jfr 51 kap. 23 a § och 55 kap. 15 § RB). Att J.J. efter brottet underlät att agera för att F.M. skulle få sjukhusvård eller annan omvårdnad – vilket angavs redan i den ursprungliga gärningsbeskrivningen – har dock förstärkt och förlängt hennes lidande och kan därför beaktas vid gradindelningen och straffvärdebedömningen.

24.

Riksåklagaren har godtagit domstolarnas bedömning att det inte är bevisat att J.J. haft uppsåt att orsaka F.M. livshotande skador eller bestående men av fysisk art. Att han inte har haft uppsåt i det avseendet följer i och för sig redan av att tingsrättens dom inte överklagats i skuldfrågan, men innebär också att skadornas svårhet och bestående natur inte som uppsåtliga omständig-heter kan läggas till grund för rubriceringsfrågan eller straffvärdebedömningen.

Rubricering

25.

J.J. angrep oprovocerat den fysiskt avsevärt svagare F.M. i hennes hem. Det våld han utövade var mycket omfattande och inbegrep strypgrepp som var så kraftiga att det svartnade för F.M., som trodde att hon skulle dö. Det uttalades också flera dödshot. J.J. hällde kokhett vatten på och kring hennes underliv, med extrem smärta och brännskador som följd. Därtill innefattade misshandeln bl.a. ett stort antal slag med olika tillhyggen samt att F.M:s fastlimmade lösögonfransar rycktes loss och därmed även hennes riktiga ögonfransar. J.J. slog också ett hyllplan mot henne när hon låg försvarslös på golvet i en garderob och detta med sådan kraft att hon, när hon genom att röra sig i sidled lyckades undgå att träffas i huvudet, åsamkades ett benbrott. I samband med slaget med hyllplanet frågade J.J. varför hon aldrig dog. Våldsanvändningen pågick under flera timmar och tycks ha avslutats först när F.M. blev medvetslös.

26.

Utöver brännskador och benbrott ledde misshandeln till att F.M. fick blånader, svullnader och sårskador över i stort sett hela kroppen samt till att hon förlorade blod. När hon vaknade upp dagen efter kunde hon inte ta sig ur sängen på grund av sina smärtor, utan blev liggande i sin egen urin och avföring. Även bortsett från den efterföljande infektionen i det brutna benet – vilken alltså inte kan läggas J.J. till last som en uppsåtlig effekt av misshandeln – fick F.M. betydande skador. Dessutom orsakade våldsanvändningen henne mycket svåra smärtor och stark dödsångest.

27.

Även om det alltså inte är fråga om ett fall där de fysiska skador som orsakats uppsåtligen blir bestående, är det uppenbart att J.J. har åsamkat F.M. ett mycket påtagligt och i tiden utdraget lidande. Genom att fortsätta misshandeln och utöva grovt våld även när den skadade F.M. låg helt försvarslös på golvet har J.J. också visat avsevärd brutalitet och likgiltighet inför hennes situat-ion.

28.

Mot bakgrund av det anförda bedömer HD att gärningen har orsakat målsäganden synnerligt lidande och att J.J. har visat synnerlig hänsynslöshet. Sammantaget är omständigheterna sådana att brottet bör bedömas som synnerligen grov misshandel.

Straffvärde

29.

Den synnerligen grova misshandeln har inte föranlett någon svår bestående kroppsskada, utan det avgörande för rubriceringen av gärningen är att denna orsakat synnerligt lidande och att J.J. visat synnerlig hänsynslöshet. Vid sidan av dessa förhållanden föreligger det inte några sådana försvårande omständigheter som avses i 29 kap. 2 § BrB. Inte heller finns det några förmildrande omständigheter att beakta med stöd av 3 § samma kapitel.

30.

Gärningen har präglats av synnerligen påtaglig brutalitet och ett utdraget händelseförlopp. Den har dessutom riktat sig mot en närstående i hennes bostad och har även medfört att hennes hem i samband med våldsutövningen slagits sönder och samman på ett för målsäganden skrämmande sätt. Straffvärdet överstiger med viss marginal minimistraffet fängelse fem år (jfr p. 14). Den synnerligen grova misshandeln har ett straffvärde som motsvarar strax under fängelse fem år och sex månader.

31.

Förutom att J.J. ska dömas för synnerligen grov misshandel, ska han dömas för tre fall av misshandel samt för skadegörelse och ringa narkotikabrott. Straffvärdet av den samlade brottsligheten, där skadegörelsen redan beaktats inom ramen för straffvärdebedömningen för synnerligen grov misshandel, överstiger straffvärdet av det synnerligen grova misshandelsbrottet med någon eller några månader. Det motsvarar därmed åtminstone fängelse fem år och sex månader.

Återfall i brott och straffmätning

32.

Redan med hänsyn till brottslighetens höga straffvärde ska påföljden, som domstolarna har funnit, bestämmas till fängelse.

33.

J.J. har flera gånger tidigare dömts för våldsbrott. Hans tidigare brottslighet kan inte ges någon betydelse för påföljdsvalet, eftersom det finns en presumtion för fängelse redan med hänsyn till det höga straffvärdet. Återfallet kan i detta fall inte heller beaktas genom förverkande av villkorligt medgiven frihet.

34.

Den nu aktuella brottsligheten är likartad J.J:s tidigare brottslighet och i båda fallen förekommer brott som är särskilt allvarliga. Sett till den tid som han har varit i frihet har återfallen kommit förhållandevis snabbt. Det finns därför flera skäl till att, i skärpande riktning, beakta J.J:s tidigare brottslighet vid bestämmande av fängelsestraffets längd med stöd av 29 kap. 4 § BrB.

35.

Straffet bör till följd av detta bestämmas till fängelse i sex år (jfr p. 22).

Slutsats

36.

Hovrättens domslut ska alltså ändras på så sätt att J.J., i stället för grov misshandel, döms för synnerligen grov misshandel och att fängelsestraffets längd bestäms till sex år.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att HD dömer J.J., i stället för grov misshandel, för synnerligen grov misshandel enligt 3 kap. 6 § andra stycket BrB och bestämmer fängelsestraffets längd till sex år.