NJA 2021 s. 159
Vid en skadereglering i ett konsumentförsäkringsförhållande har den försäkrade lämnat oriktiga uppgifter av betydelse för försäkringsersättningens storlek. Ersättningen har som en följd av detta, med tillämpning av en schabloniserad metod, minskats till hälften av vad den försäkrade annars skulle ha erhållit.
Stockholms tingsrätt
R.N. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Folksam ömsesidig sakförsäkring som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Mirjam Gordan) anförde i dom den 20 mars 2019 följande.
BAKGRUND
R.N. var ägare till en husbil som drabbades av en brand den 14 oktober 2017. Husbilen totalförstördes i branden. Husbilen var försäkrad hos Folksam vid tidpunkten för branden. Brandförsäkring ingick i den försäkring som var tecknad för husbilen och brandskadan anmäldes till Folksam i behörig ordning. Försäkringsfall har inträffat på grund av branden. Innan branden hade R.N. anmält skador på höger och vänster sida av husbilen till Folksam. Regleringen av dessa skador var fortfarande pågående vid tiden för brandskadan. Folksam avböjde att reglera brandskadan med hänvisning till att R.N. lämnat oriktiga uppgifter till Folksam vad avser de skador på husbilen som hade inträffat innan brandskadan.
Frågan i målet är om R.N:s rätt till försäkringsersättning med anledning av brandskadan ska sättas ned helt eller delvis i enlighet med
7 kap. 3 § försäkringsavtalslagen (2005:104) med hänsyn till att R.N. uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen. Parterna är överens om att det ankommer på Folksam att visa att rätten till ersättning helt eller delvis ska bortfalla.
YRKANDEN OCH INSTÄLLNING
R.N. har yrkat att Folksam ska förpliktas att till honom betala 200 000 kr jämte ränta – – –.
Folksam har bestritt yrkandet. Om rätten finner att nedsättning inte ska ske har Folksam vitsordat ett belopp om 150 000 kr som skäligt i och för sig.
GRUNDER
R.N.
Det föreligger försäkringsfall i och med den brand som inträffade och förstörde husbilen den 14 oktober 2017. Husbilen var försäkrad mot brand hos Folksam. Ersättningsgill skada har inträffat och R.N. har därmed rätt till 200 000 kr som motsvarar husbilens marknadsvärde.
R.N. bestrider att han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet oriktigt uppgett, förtigit eller dolt omständigheter av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen. R.N. medger att skadorna på husbilen som han anmält till Folksam fanns på husbilen redan när han köpte bilen. Han kände dock inte till det när han anmälde skadorna. Han har därför inte handlat uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.
I vart fall ska försäkringsersättningen inte helt bortfalla. Husbilens marknadsvärde har vid tiden för branden uppgått till 200 000 kr oavsett skadorna på husbilen.
Folksam
Folksam godtar att det föreligger försäkringsfall med anledning av brandskadan. Försäkringsersättningen ska emellertid sättas ned till noll kr eller till det belopp som tingsrätten finner skäligt eftersom R.N. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet oriktigt uppgett, förtigit eller dolt omständigheter av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen.
De oriktiga uppgifterna har lämnats när R.N. anmälde skadorna på husbilen till Folksam den 21 och 23 augusti 2017. De oriktiga uppgifterna har sedan vidhållits när skadeanmälan av brandskadan sker och under efterföljande utredning hos Folksam. Oriktigheten består i att skadorna på husbilen som anmäldes hade funnits på bilen redan vid tidpunkten när R.N. köpte husbilen. R.N. måste ha varit medveten om skadorna på höger och vänster sida på husbilen redan vid tidpunkten för hans köp eller i vart fall när han rest med bilen under sommaren 2017.
Om nedsättning inte alls ska ske var husbilens marknadsvärde 150 000 kr vid tiden för branden. Det är således det belopp som R.N. som mest har rätt till.
– – –
DOMSKÄL
Rättsliga utgångspunkter
Av 7 kap. 3 § försäkringsavtalslagen framgår följande. Om den försäkrade eller någon annan som begär ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. I den numera upphävda konsumentförsäkringslagen (1980:38) fanns motsvarande bestämmelse i 34 §.
Innebörden av bestämmelsen är att ersättning som någon i och för sig har rätt till på grund av ett försäkringsfall kan sättas ned på grund av att personen i fråga med uppsåt eller av grov vårdslöshet har lämnat oriktiga uppgifter som har betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen. Detsamma gäller förtigande eller döljande av något som har betydelse för bedömningen av rätten till ersättning. Nedsättningen ska ske efter vad som är skäligt.
I den allmänna motiveringen till lagen (prop. 2003/04:150 s. 198 ff.) framgår bl.a. följande.
Regeringen har ansett det angeläget att inskärpa vikten av korrekta uppgifter i detta läge, där försäkringsbolaget ofta är helt beroende av motpartens hederlighet och uppsåt kan vara svårt att styrka. De skäl som ligger bakom regeln är främst att komma åt försäkringsbedrägerier och andra illojala förfaranden. Regeln bygger inte på tanken att försäkringsbolaget ska ha rätt till kompensation för liden skada.
Av författningskommentaren till lagen (prop. 2003/04:150 s. 447 ff.) framgår bl.a. följande.
De oriktiga uppgifterna, förtigandet eller hemlighållandet kan gälla t.ex. huruvida viss egendom har förstörts, skadats eller stulits. Det kan också gälla den skadade eller förlorade egendomens beskaffenhet eller värde. Nedsättning kan komma i fråga då grunden för nedsättning uppmärksammas innan försäkringsersättningen betalas ut. Nedsättningsreglerna är tillämpliga då de oriktiga uppgifterna osv. kunnat leda till att försäkringsbolaget fått betala en ersättning som över huvud taget inte skulle ha utgetts. Det är dock också möjligt att tillämpa dem om uppgifterna har eller skulle ha medfört en större ersättning än den riktiga eller om den försäkrade försöker att lura till sig ett belopp som rätteligen skall tillfalla någon annan.
De oriktiga uppgifterna ska ha lämnats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet för att nedsättning skall komma i fråga. Om den försäkrade har förfarit uppsåtligen, utgör förfarandet typiskt sett försäkringsbedrägeri eller försök till sådant. Paragrafen är emellertid tillämplig även om det inte är fråga om något brottsligt förfarande. Det ligger i sakens natur att en mildare bedömning är motiverad när den som begär ersättning inte har handlat uppsåtligen. Över huvud taget torde det sällan bli fråga om nedsättning på grund av grov vårdslöshet i andra fall än när det mesta talar för att den ersättningsberättigade har varit medveten om oriktigheten i lämnade uppgifter men tillräcklig bevisning inte kan anses föreligga om uppsåt.
Frågan om nedsättning ska avgöras efter vad som är skäligt i det enskilda fallet, och hänsyn ska då tas till samtliga omständigheter, såväl graden av skuld som hur stora belopp det har rört sig om. Det blir alltså fråga om nedsättning främst då de oriktiga uppgifterna eller förtigandet verkligen medfört ersättning som rätteligen inte borde ha utgått. I så fall ska naturligtvis detta ersättningsbelopp återgå – något som gäller oberoende av paragrafen – men dessutom bör ytterligare nedsättning ske av det belopp som den försäkrade annars skulle ha haft rätt till. Bestämmelsen bör tillämpas strängare om den försäkrade har använt mera utstuderade metoder för att lura försäkringsbolaget. Då är det tänkbart att den försäkrade går miste om hela ersättningen, medan annars det kan vara rimligt med en mindre nedsättning. Viss hänsyn bör också tas till hur stort belopp som den försäkrade försökt att få ut genom sina felaktiga uppgifter. Också om uppgifterna bara har inneburit en risk att försäkringsbolaget skulle få betala ut för hög ersättning, kan det vara motiverat med en nedsättning.
Praxis som behandlat frågan som nu är aktuell får anses vara mycket begränsad.
HD har i rättsfallet NJA 1963 s. 516 prövat huruvida ett aktiebolags rätt till försäkringsersättning ur brandförsäkring helt skulle förverkas med hänsyn till att dess båda styrelseledamöter vid skaderegleringen svikligen uppgett att värdet på förstörd egendom var högre än det riktiga. HD bedömde att rätten till ersättning helt skulle bortfalla. Domstolen anförde att det belopp som genom den svikliga övervärderingen skulle ha tillförts bolaget – alltså 120 000 kr – var både i och för sig och i jämförelse med bolagets förlust vid utebliven ersättning – ca 556 000 kr – så betydande att det inte kunde anses föreligga missförhållande mellan de båda beloppen. Rättsfallet har kritiserats av Hellner i SvJT 1968 s. 289.
Vidare har Svea hovrätt i rättsfallet RH 2000:11 prövat frågan huruvida ett aktiebolag som råkat ut för brand helt gått miste om försäkringsersättning då bolagets ställföreträdare under skaderegleringen lämnat oriktiga uppgifter av betydelse för skadans bedömning. Bolaget hade uppvisat en falsk faktura och därvid felaktigt uppgett att förstörd egendom var värd 609 000 kr. Bolaget hade tio dagar senare återtagit sin begäran om ersättning för den egendomen. Hovrätten uttalade att ett försäkringsavtal måste bygga på ett ömsesidigt förtroende mellan parterna och för att skaderegleringskostnaderna inte ska bli orimligt höga måste en försäkringsgivare kunna lita på de uppgifter som lämnas av försäkringstagaren. Hovrätten bedömde att ställföreträdaren för bolaget agerat svikligen – oavsett om det var fråga om ett frivilligt tillbakaträdande eller ej – och bedömde att försäkringsbolaget inte var skyldigt att utge ersättning till bolaget.
Frågan om rätten till försäkringsersättning ska sättas ned i detta fall
– – –
Tingsrätten prövar inledningsvis om de oriktiga uppgifterna som R.N. har lämnat i fråga om skadorna på husbilens vänstra och högra sida påverkat den ersättning som R.N. annars skulle haft rätt till.
Utredningen i målet visar att husbilen innan den köptes av R.N. fanns till försäljning för 230 000 kr och senare 219 000 kr. R.N. köpte bilen den 29 juni 2017 för 160 000 kr. R.N. hävdar i målet att han köpt bilen billigt och att den vid försäkringsfallet var värd 200 000 kr alldeles oavsett skadorna på husbilens vänstra och högra sida. Folksam hävdar i målet att husbilen var värd 150 000 kr vid tiden för försäkringsfallet på grund av de skador som bilen då hade. Om skadorna hade åtgärdats menar Folksam att bilen hade haft ett värde på 190 000 kr.
Tingsrätten finner att R.N. mot Folksams bestridande inte bevisat att husbilens värde vid tidpunkten för branden den 14 oktober 2017 var 200 000 kr. – – –. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att Folksams utredning ska ligga till grund för bilens värde vid tiden för branden, och bilens uppskattade värde om skadorna hade åtgärdats. Detta medför att R.N:s oriktiga uppgifter om skadorna och hur dessa uppkommit har haft betydelse för värderingen av husbilen och således haft betydelse för vilken ersättning han varit berättigad till.
Fråga är då om R.N. lämnat de oriktiga uppgifterna om skadornas uppkomst uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.
– – –
Enligt tingsrättens bedömning är skadorna sådana att R.N. redan vid köpet måste ha insett att de fanns där. Särskilt reporna på vänster sida av bilen är så tydliga att det vid en enklare granskning av bilens utsida måste ha varit uppenbart att skadorna fanns där. Förutom skadornas storlek och karaktär måste det enligt tingsrättens mening ha viss betydelse att R.N. fick bilen till ett i förhållande till annonserat pris förmånligt pris samt att R.N. inte närmare kunnat redogöra för hur det kommer sig att han fick den så billigt. – – –. Det kan sammantaget inte ha undgått R.N. att skadorna fanns på husbilen innan han köpte den.
Utredningen i målet visar vidare att R.N. den 21 augusti 2017 gjorde en skadeanmälan avseende skadorna på vänstra sidan av husbilen. Av skadenoteringar från den dagen framgår att R.N. ringde till Folksam och uppgav att han skulle svänga ut från en camping varvid han kommit för nära ett träd och skrapat mot husbilen. Skadorna utgjordes av repad vänster sida och små bucklor. Utredningen visar vidare att R.N. gjorde en skadeanmälan den 23 augusti 2017 avseende skadorna på högra sidan av bilen. Av skadenoteringar från den dagen framgår att R.N. ringde Folksam och anmälde att han även har två bucklor på höger sida av husbilen som uppstått samtidigt, troligen från att någon har kastat sten på bilen där den stått utanför bostaden.
– – –
Den 3 november 2017 kallades R.N. till ett sammanträde med utredningsinspektören B.S. som handlade hans försäkringsärende. – – –.
R.N. har visserligen i samtalet med B.S. uttryckt att han var osäker på skadornas uppkomst. Han har samtidigt vidhållit det sätt på vilket de enligt honom hade uppkommit. Han har också gett uttryck för att han diskuterat aktuella skador med sin granne en kort tid efter köpet. Även om R.N. senare uttryckt viss osäkerhet i fråga om skadornas uppkomst måste konstateras att han valt att göra en skadeanmälan och något annat syfte med en sådan än att utfå försäkringsersättning eller få skadorna reparerade kan knappast föreligga. R.N. har själv inte försökt ta reda på om skadorna fanns där redan vid tiden för köpet, för det fall han verkligen varit osäker. – – –.
Mot bakgrund av den utredning som Folksam har presenterat i målet finner tingsrätten sammanfattningsvis att R.N. måste ha känt till skadorna och att dessa uppkommit innan hans förvärv av bilen när han anmälde dem till Folksam. Det förefaller enligt tingsrättens mening osannolikt att han inte skulle ha sett skadorna när han köpte bilen eller i vart fall en kort tid därefter. Han har således medvetet lämnat oriktiga uppgifter till Folksam som haft betydelse för hans rätt till försäkringsersättning. Huruvida R.N. uttryckt osäkerhet angående skadornas uppkomst får med hänsyn till utredningen i övrigt anses sakna betydelse. Tingsrätten menar att bevisningen är tillräcklig för att han ska anses ha lämnat uppgifterna uppsåtligen och att hans avsikt har varit att få ersättning av Folksam trots att han inte varit berättigad till det.
Det är vidare klarlagt att R.N. under hela den period då skaderegleringen pågått vidhållit de tidigare lämnade uppgifterna om skadorna på husbilen och att uppgifterna därmed får anses lämnade efter försäkringsfallet i den mening som avses i 7 kap. 3 § försäkringsavtalslagen.
Förutsättningar för att sätta ned försäkringsersättningen föreligger därmed.
Fråga är då om det är skäligt att nedsättning sker helt eller endast delvis. Tingsrätten ska härvid göra en allmän skälighetsbedömning med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.
Som tingsrätten ovan kommit fram till hade R.N., om han lämnat riktiga uppgifter om husbilens värde, varit berättigad till en ersättning om 150 000 kr. Denna ersättning är således vad R.N. förlorar om ersättningen helt sätts ned. Som tingsrätten också ovan kommit fram till hade bilen varit värd 190 000 kr om skadorna på bilen hade åtgärdats före branden. Övervärdet, dvs. det belopp som R.N. får anses ha sökt tillskansa sig genom de oriktiga uppgifterna, uppgår således till 40 000 kr. Detta övervärde måste sedan ställas i relation till R.N:s förlust vid utebliven ersättning. Tingsrätten konstaterar att 40 000 kr utgör en betydande andel av 150 000 kr.
Vidare har tingsrätten funnit att R.N. lämnat uppgifterna uppsåtligen och medvetet sökt vilseleda Folksam. Han kan inte sägas ha använt någon utstuderad metod för att förleda Folksam men några andra förmildrande omständigheter har inte framkommit.
Praxis visar att vid bedömningen måste beaktas att ett försäkringsavtal bygger på ett ömsesidigt förtroende mellan parterna, och för att skaderegleringskostnaderna inte ska bli orimligt höga måste en försäkringsgivare kunna lita på de uppgifter som lämnas av försäkringstagaren.
Mot denna bakgrund och med hänsyn till de motiv som ligger bakom regeln i 7 kap. 3 § försäkringsavtalslagen anser tingsrätten att R.N. genom att lämna de oriktiga uppgifterna har förverkat hela sin rätt till försäkringsersättning. Käromålet ska således ogillas.
DOMSLUT
Käromålet ogillas.
Svea hovrätt
R.N. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans talan i tingsrätten.
Folksam motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Kenneth Nordlander och Göran Söderström samt tf. hovrättsassessorn Daniel Bergström, referent) anförde i dom den 17 januari 2020 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Som tingsrätten har funnit är det ostridigt att försäkringsfall i och för sig föreligger. Huvudfrågan i målet är om försäkringsersättningen ska sättas ned eller inte.
Har R.N. uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter?
Av bestämmelsen i 7 kap. 3 § försäkringsavtalslagen (2005:104) framgår att den försäkringsersättning som annars skulle ha betalats ut till den försäkrade kan sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, om den försäkrade efter försäkringsfallet uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen.
När det gäller frågan om R.N., efter det att försäkringsfallet inträffade den 14 oktober 2017, objektivt sett oriktigt har uppgett, förtigit eller dolt något av betydelse för rätten till försäkringsersättning gör hovrätten följande överväganden. Genom skadeanmälningarna den 21 och den 23 augusti 2017 har R.N. anmält skadorna på vänster respektive höger sida av husbilen. Hans uppgift om att han redan vid dessa tidpunkter till Folksam uttryckt osäkerhet i fråga om hur skadorna uppstått vinner inget stöd i de åberopade skadenoteringarna, eller utredningen i övrigt. Genom att anmäla skadorna får R.N. därmed anses ha lämnat uppgift om att skadorna uppstått efter det att han köpt husbilen. Dessa uppgifter är ostridigt oriktiga.
Det framgår av inspelningen från mötet med försäkringsutredaren B.S. den 3 november 2017 att R.N. vid detta tillfälle uttryckt viss osäkerhet i fråga om skadorna fanns redan vid köpet eller inte. I vart fall under tiden den 14 oktober 2017 till den 3 november 2017 har han dock, genom att inte återta skadeanmälningarna, vidhållit de oriktiga uppgifterna. Dessa uppgifter har haft betydelse för rätten till försäkringsersättning.
Av fotografierna på husbilen framgår att skadan på vänster sida var iögonfallande och att skadorna på höger sida var väl synliga. Det framgår vidare av utredningen att R.N. i skadeanmälan den 21 augusti 2017 uppgav att skadan på vänster sida uppkommit i samband med att han under sommaren kört ut husbilen från en campingplats och skrapat bilen mot ett träd. Med hänsyn till skadornas utseende och att R.N. under sommaren 2017 kört ca 4 000 kilometer med husbilen, finner hovrätten att han måste ha upptäckt skadorna i vart fall före det uppgivna skadetillfället. Därmed finner hovrätten att R.N. lämnat de oriktiga uppgifterna uppsåtligen.
Vad var husbilen värd?
När det gäller frågan om värdet på husbilen instämmer hovrätten i det som tingsrätten har kommit fram till, dvs. att husbilen var värd 150 000 kr i skadat skick och 190 000 kr i oskadat skick.
Ska försäkringsersättningen sättas ned?
Den aktuella bestämmelsen i 7 kap. 3 § försäkringsavtalslagen motsvarar delvis 34 § i den numera upphävda konsumentförsäkringslagen (1980:38). Av förarbetena till den nu gällande bestämmelsen framgår att den syftar till att avskräcka från försäkringsbedrägerier och andra illojala förfaranden. Den syftar alltså inte till att kompensera försäkringsbolaget för liden skada (se prop. 2003/04:150 s. 198, jfr dock RH 1986:57 där majoriteten utgår från ett kompensatoriskt resonemang). Sålunda kan nedsättning av försäkringsersättning komma i fråga även då grunden för nedsättning uppmärksammas innan någon ersättning har betalats ut (se a. prop. s. 447).
I likhet med tingsrätten anser hovrätten att det finns förutsättningar för att sätta ned försäkringsersättningen.
När det gäller frågan om hur stor nedsättning av försäkringsersättning som är skälig vid konsumentförsäkring saknas det vägledande avgöranden från HD.
Förarbetena ger närmast vid handen att full nedsättning av försäkringsersättning, dvs. att ingen ersättning alls ska betalas, endast bör förekomma i undantagssituationer, företrädesvis när den försäkrade har använt mera utstuderade metoder för att lura försäkringsbolaget (se a. prop. s. 448).
HD har i rättsfallet NJA 1963 s. 516 – som gällde företagsförsäkring – låtit ett aktiebolag helt gå miste om den försäkringsersättning det annars skulle ha fått när företrädare för bolaget oriktigt hade uppgett värdet av förstörd egendom till ca 120 000 kr för mycket, vilket var drygt tjugo procent av det totala värdet. HD:s bedömning har i doktrinen karakteriserats som sträng (se t.ex. Hellner, SvJT 1968 s. 295 ff., och Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, Zeteo 2019-03-05, kommentaren till 7 kap. 3 § försäkringsavtalslagen, not 40).
I vissa hovrättsavgöranden har det förekommit mindre nedsättningar av försäkringsersättningen i konsumentförsäkringsfall (se t.ex. Svea hovrätts dom den 11 januari 2018 i mål nr T 2786-17).
Hovrätten kan konstatera att det i detta fall, till skillnad från i 1963 års fall, rör sig om ett konsumentförsäkringsförhållande. Det belopp som R.N. oriktigt har försökt få ut från Folksam – 40 000 kr – är visserligen betydande men inte så stort att det i och för sig motiverar att ingen försäkringsersättning alls ska betalas ut. Det kan inte heller sägas att R.N. har använt sig av någon mer utstuderad metod för att lura Folksam.
Mot bakgrund av dessa omständigheter finner hovrätten att det är skäligt att sätta ned den försäkringsersättning som annars hade betalats ut till hälften. Eftersom hovrätten, liksom tingsrätten, har funnit att värdet på husbilen var 150 000 kr ska Folksam betala 75 000 kr till R.N.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på följande sätt:
Folksam ömsesidig sakförsäkring förpliktas att betala 75 000 kr till R.N., samt ränta på beloppet – – –.
Högsta domstolen
Folksam ömsesidig sakförsäkring överklagade och yrkade att HD skulle fastställa tingsrättens dom.
R.N. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning att husbilen var värd 150 000 kr i skadat skick (och hade varit värd 190 000 kr i oskadat skick) vid tidpunkten för totalförlusten genom brand i oktober 2017, att R.N. uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter om husbilens skador i skadeanmälan i augusti 2017 samt att dessa uppgifter även vidhållits efter försäkringsfallet angående totalförlusten.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Karin Lambertz, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–7 motsvarar i huvudsak punkterna 1–7 i HD:s dom.
Rättsliga utgångspunkter
Punkterna 8–12 motsvarar i huvudsak punkterna 8–11 i HD:s dom.
De oriktiga uppgifterna, förtigandet eller hemlighållandet kan gälla bl.a. huruvida viss egendom har förstörts, skadats eller stulits. De kan också gälla den skadade eller förlorade egendomens beskaffenhet eller värde. Till döljande av en omständighet får räknas undertryckande av bevismedel och obehörig påverkan på exempelvis vittnen.
En omständighet bör i allmänhet anses vara av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning om den kunnat leda till att försäkringsbolaget fått betala en ersättning som annars inte skulle ha betalats ut alls, om den kunnat medföra utbetalning av en större ersättning än den riktiga eller utbetalning till en person som saknat rätt till ersättningen.
Den som begär ersättning ska ha lämnat de oriktiga uppgifterna osv. uppsåtligen eller av grov vårdslöshet för att nedsättning ska komma i fråga. Om personen har agerat med uppsåt utgör det typiskt sett försäkringsbedrägeri eller försök till sådant brott. En mildare bedömning är i allmänhet motiverad när den som begär ersättning inte har agerat med uppsåt. Enligt förarbetena till bestämmelsen torde det sällan bli fråga om nedsättning på grund av grov vårdslöshet i andra fall än när det mesta talar för att den ersättningsberättigade har varit medveten om att de lämnade uppgifterna varit oriktiga, men uppsåt inte kan bevisas (se prop. 2003/04:150 s. 448).
Frågan huruvida nedsättning av ersättningen ska ske, och i så fall hur mycket, ska avgöras efter vad som är skäligt med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.
Det blir fråga om nedsättning främst då de oriktiga uppgifterna osv. har lett till en utbetalning av ersättning som rätteligen inte borde ha utgått, men det kan vara motiverat med nedsättning också om uppgifterna bara inneburit en risk för utbetalning av för hög ersättning. Om grunden för nedsättningen uppmärksammas först efter att ersättningen har utbetalats får försäkringsgivaren helt eller delvis kräva återbetalning av det belopp som har betalats ut.
Vid fastställandet av nedsättningens storlek bör först hänsyn tas till graden av skuld hos den försäkrade; ett uppsåtligt agerande av den försäkrade talar för en större nedsättning än om agerandet endast skett med grov vårdslöshet. På motsvarande sätt talar ett användande av mera utstuderade metoder för vilseledande av försäkringsgivaren för en större nedsättning än om mindre avancerade metoder har använts. Att den försäkrade försökt att tillskansa sig ett stort belopp – antingen i sig eller i relation till det rätta ersättningsbeloppet – talar också för en större nedsättning. Ytterligare en faktor som kan beaktas är om de oriktiga uppgifterna osv. har lämnats av den försäkrade personligen eller av någon annan person, t.ex. ett ombud med fullmakt. Om den försäkrade självmant, och innan någon utbetalning har skett, korrigerar sina uppgifter talar detta mot att ersättningen ska sättas ned.
Endast om den försäkrade har agerat med uppsåt och därtill har använt sig av mera utstuderade metoder för att vilseleda försäkringsgivaren bör rätten till ersättning bortfalla helt. Om omständigheterna är mycket försvårande – utan att för den sakens skull motivera en nedsättning till noll – kan en nedsättning till halva ersättningsbeloppet ofta vara lämplig. Vid mindre försvårande omständigheter är det i allmänhet rimligt med en mindre nedsättning än så. Som riktmärke bör emellertid nedsättningen inte vara mindre än två gånger det belopp som har utbetalats eller riskerat att betalas ut felaktigt till följd av de oriktiga uppgifterna. Om skälen för nedsättning inte är så starka att de motiverar en nedsättning om minst en tiondel av ersättningsbeloppet så bör nedsättning inte komma i fråga.
Bedömningen i detta fall
R.N. har uppsåtligen lämnat felaktiga uppgifter om husbilens skador och har vidhållit dessa uppgifter efter att husbilen totalförstördes i branden.
I relation till Folksam har R.N. haft ett informationsövertag rörande skadorna och Folksam har, i likhet med försäkringsbolag i allmänhet, i stor utsträckning varit hänvisat till att förlita sig på R.N:s ärlighet och hederlighet vid skadeanmälan och under skaderegleringen. Några särskilt utstuderade metoder för att vilseleda Folksam beträffande skadorna har R.N. inte använt sig av. De felaktiga uppgifter R.N. lämnat om husbilen har rört dess värde före totalförlusten, de har alltså varit ägnade att direkt påverka den ersättning som skulle utbetalas. På grund av R.N:s felaktiga uppgifter har det funnits risk för att ett belopp om 40 000 kr, vilket motsvarar drygt en fjärdedel av husbilens egentliga värde, skulle komma att utbetalas felaktigt. Någon felaktig utbetalning gjordes emellertid inte. Dessa omständigheter är sådana att en viss nedsättning av försäkringsersättningen ska ske. Eftersom det belopp som riskerade att betalas ut felaktigt varit så stort som en fjärdedel av det försäkrades värde bör nedsättningen inte understiga hälften av den ersättning som annars skulle ha utbetalats. Förhållandena är å andra sidan, oaktat att R.N. lämnat de felaktiga uppgifterna med uppsåt, inte så försvårande att nedsättningen bör överstiga halva ersättningsbeloppet. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
DOMSLUT
Se HD:s dom.
Domskäl
HD (justitieråden Kerstin Calissendorff, Agneta Bäcklund, Svante O. Johansson, Sten Andersson, referent, och Cecilia Renfors) meddelade den 26 mars 2021 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
R.N:s husbil förstördes helt vid en brand i oktober 2017. Bilen var försäkrad hos Folksam. Parterna är överens om att branden utgjorde ett försäkringsfall.
I augusti 2017 hade R.N. anmält vissa plåtskador på husbilen till Folksam. Enligt R.N. hade dessa skador uppstått efter hans köp av bilen; det visade sig emellertid senare att så inte var fallet. Regleringen av plåtskadorna pågick fortfarande vid tiden för branden. Folksam betalade inte ut ersättning för brandskadan. Bolaget motiverade detta med att R.N. uppsåtligen hade lämnat oriktiga uppgifter om tidpunkten för plåtskadornas tillkomst och att han hade vidhållit dessa uppgifter vid sina kontakter med Folksam under regleringen av brandskadan.
R.N. väckte då talan mot Folksam och yrkade att bolaget skulle förpliktas att betala honom 200 000 kr jämte ränta.
Tingsrätten ogillade R.N:s talan. Domstolen bedömde att R.N. uppsåtligen hade lämnat oriktiga uppgifter om tidpunkten för plåtskadornas uppkomst och att han hade vidhållit dessa uppgifter under regleringen av brandskadan. Han hade därigenom efter försäkringsfallet lämnat Folksam oriktiga uppgifter av betydelse för rätten till försäkringsersättning för brandskadan. Tingsrätten ansåg att han, om han hade lämnat riktiga uppgifter, skulle ha haft rätt till ersättning med 150 000 kr och att han genom de oriktiga uppgifterna hade försökt tillskansa sig ytterligare 40 000 kr. Vid en skälighetsbedömning enligt 7 kap. 3 § försäkringsavtalslagen (2005:104) fann tingsrätten att han hade förlorat hela sin rätt till försäkringsersättning med anledning av branden.
Hovrätten har bedömt sakförhållandena på samma sätt som tingsrätten men har funnit att den försäkringsersättning som annars skulle ha betalats ut – 150 000 kr – skäligen bör sättas ned enbart till hälften. Hovrätten har därför förpliktat Folksam att betala R.N. 75 000 kr jämte ränta.
Sedan Folksam överklagat hovrättens dom har HD meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning att husbilen var värd 150 000 kr i skadat skick (och hade varit värd 190 000 kr i oskadat skick) vid tidpunkten för totalförlusten genom brand i oktober 2017, att R.N. uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter om husbilens skador i skadeanmälan i augusti 2017 samt att dessa uppgifter även vidhållits efter försäkringsfallet angående totalförlusten.
Prejudikatfrågan
Frågan i målet är hur en oriktig uppgift som har lämnats uppsåtligen under regleringen av en försäkringsskada ska påverka försäkringsersättningens storlek i ett konsumentförsäkringsförhållande.
Utgångspunkter för bedömningen
Genom ett försäkringsavtal åtar sig en försäkringsgivare – i försäkringsavtalslagen betecknad ”försäkringsbolaget” – att ersätta en inträffad skada eller utge ett visst belopp för det fall att en händelse av ett visst slag (försäkringsfall) inträffar.
För att kunna bestämma nivån på den försäkringspremie som försäkringstagaren ska betala behöver försäkringsbolaget kalkylera sannolikheten för att försäkringsfall kommer att inträffa. Sådana kalkyler förutsätter normalt att försäkringsbolaget får sanningsenliga uppgifter från försäkringstagaren om de förhållanden som försäkringen avser. Och när ett försäkringsfall väl har inträffat, behöver försäkringsbolaget korrekta uppgifter om skadan för att kunna reglera denna, uppgifter som ofta måste inhämtas från den försäkrade själv. Att de uppgifter som lämnas är riktiga utgör en förutsättning för att försäkringsbolaget ska kunna hålla sina kostnader nere. De ökade kostnader som oriktiga uppgifter kan medföra drabbar i förlängningen hela försäkringstagarkollektivet genom högre försäkringspremier.
Försäkringssystemet är alltså på flera sätt beroende av försäkringstagarnas och de försäkrades hederlighet och förutsätter att dessa är lojala mot försäkringsgivaren. Illojala beteenden måste kunna beivras. Detta har föranlett sanktionsregler som innebär att den försäkringsersättning som annars skulle utgå vid försäkringsfall under vissa förhållanden kan sättas ned eller helt utebli.
Nedsättning vid felaktig uppgift
En sådan sanktionsregel, tillämplig i konsumentförsäkringsförhållanden, finns i 7 kap. 3 § försäkringsavtalslagen. Enligt denna kan försäkringsersättningen sättas ned om den försäkrade eller någon annan som begär ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett, förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning. Nedsättningen ska ske efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Bestämmelsen motsvarar väsentligen den tidigare 34 § konsumentförsäkringslagen (1980:38). I förarbetena till den bestämmelsen underströks att en sanktion av detta slag – att någon måste avstå från en förmån som han eller hon i och för sig är berättigad till – har få motsvarigheter på andra områden. Enligt departementschefen borde behovet av tillräckligt avhållande sanktioner i de flesta fall kunna tillgodoses inom ramen för ett straffrättsligt förfarande. En påföljd i form av förverkande av försäkringsersättningen borde dock kunna tillgripas under speciella omständigheter, t.ex. då försäkringsbolaget haft avsevärda kostnader för att utreda ett försäkringsbedrägeri. (Se prop. 1979/80:9 s. 77 f. och 157 f.)
Vid tillkomsten av 7 kap. 3 § försäkringsavtalslagen framhölls att den nya regeln inte byggde på tanken att försäkringsbolaget ska ha rätt till kompensation för liden skada. Det påpekades – under hänvisning till rättsfallet NJA 1994 s. 709 – att försäkringsbolaget enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ändå kan ha rätt till ersättning från den som har försökt att svikligen tillskansa sig försäkringsersättning. I förarbetena betonades i stället att syftet med regeln främst var att komma åt t.ex. försäkringsbedrägerier och andra illojala förfaranden. (Se prop. 2003/04:150 s. 198.)
Omständigheter av betydelse för skälighetsbedömningen
Vad gäller den skälighetsbedömning som ska göras framhölls i förarbetena till den nya paragrafen att denna ska göras med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, såväl graden av skuld som hur stora belopp det har rört sig om. Bestämmelsen borde tillämpas strängare om den försäkrade hade använt sig av utstuderade metoder för att lura försäkringsbolaget; den försäkrade skulle då kunna gå miste om hela ersättningen, medan det annars kunde vara rimligt med en mindre nedsättning. Viss hänsyn borde också tas till hur stort belopp som den försäkrade hade försökt att få ut genom sina felaktiga uppgifter. (Se a. prop. s. 448.)
Det står mot den angivna bakgrunden klart att frågan om det belopp som den försäkrade i och för sig är berättigad till ska sättas ned, och i så fall med vilket belopp, måste avgöras genom en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Omständigheter av flera olika slag kan då spela in.
Särskild betydelse får graden av uppsåt eller grov oaktsamhet liksom förekomsten av särskilda vilseledande moment och den faktiska risken för att de oriktiga uppgifterna godtas. Också storleken av den oriktiga försäkringsersättning som skulle kunna bli följden av uppgifterna måste tillmätas stor vikt; ju högre felaktig utbetalning som den oriktiga uppgiften skulle kunna leda till, desto mer bör det påverka nedsättningen. Men även effekterna för den försäkrade av en nedsättning måste vägas in; i det enskilda fallet kan en nedsättning med ett i absoluta tal stort belopp vara oskälig, i synnerhet om försäkringsersättningen är avsedd att trygga ett grundläggande behov för den försäkrade eller dennes familjemedlemmar. En omständighet som kan tala för att ersättningen inte sätts ned eller att den sätts ned endast med ett mindre belopp, är att den försäkrade självmant har korrigerat de oriktiga uppgifterna. – Storleken av de särskilda utredningskostnader som de oriktiga uppgifterna har förorsakat försäkringsbolaget bör normalt inte tillmätas någon vikt (jfr p. 13).
Schabloniserade nedsättningsnivåer
Om det bedöms skäligt att sätta ned den ersättning som den försäkrade annars hade varit berättigad till, bör nedsättningen av praktiska skäl ofta kunna göras på ett i viss mån schabloniserat sätt. Om de oriktiga uppgifterna har lämnats av grov vårdslöshet, kan det motivera att ersättningen sätts ned med en fjärdedel. En motsvarande nedsättning kan vara befogad om den försäkrade visserligen har haft uppsåt till att uppgifterna var oriktiga men uppgifterna har haft mindre betydelse i försäkringsärendet.
I övrigt kan en tumregel vara att uppsåtliga oriktiga uppgifter kan föranleda en nedsättning till hälften. Om det finns något slag av försvårande omständigheter – utöver att den försäkrade medvetet lämnat oriktiga uppgifter av betydelse för skaderegleringen – kan det finnas fog för en nedsättning med tre fjärdedelar. Så kan t.ex. vara fallet om det belopp som den försäkrade har försökt att få ut är avsevärt högre än det som han eller hon är berättigad till.
En nedsättning till noll kronor bör företrädesvis komma i fråga när den försäkrade har använt utstuderade metoder i syfte att vilseleda försäkringsbolaget, exempelvis när den försäkrade har åberopat förfalskade handlingar eller förmått tredje man att lämna felaktiga upplysningar till försäkringsbolaget.
Tillämpningen av tumregler av nu angivet slag måste dock alltid åtföljas av en avslutande bedömning av samtliga omständigheter. Vid en sådan måste även nedsättningens effekter för bl.a. den försäkrade beaktas. Slutsatsen kan då bli att endast en mera begränsad nedsättning bör komma i fråga (jfr p. 16).
Bedömningen i detta fall
Det är ostridigt att husbilen totalförstördes genom branden. R.N. lämnade felaktiga uppgifter om uppkomsten av vissa plåtskador på bilen. Han vidhöll uppgifterna efter det att bilen hade förstörts. Uppgifterna, som hade betydelse för bestämmandet av den ersättning som han var berättigad till med anledning av branden, lämnades uppsåtligen. Det är därför skäligt att, enligt 7 kap. 3 § försäkringsavtalslagen, sätta ned den ersättning som han annars skulle ha varit berättigad till.
Frågan är då hur stor denna nedsättning bör vara.
Utgångspunkten vid den bedömningen är att R.N. uppsåtligen vidhöll uppgifterna om plåtskador även vid regleringen av brandskadan. Uppgifterna har varit av inte oväsentlig betydelse i försäkringsärendet. I en sådan situation finns det normalt skäl att sätta ned ersättningen till hälften (jfr p. 17 och 18).
Storleken av den oriktiga utbetalning som R.N:s uppgifter skulle ha kunnat föranleda talar i detta fall inte för någon ytterligare nedsättning. Han använde inte några utstuderade metoder för att vilseleda Folksam. Det finns inte heller några andra försvårande omständigheter som, ensamma eller tillsammans, skulle kunna motivera en nedsättning med mer än hälften. (Jfr p. 18 och 19.)
En nedsättning till hälften framstår också vid en samlad bedömning av omständigheterna som skälig (jfr p. 20). Hovrättens dom ska därför fastställas.
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.