om konsumentförsäkringslag, m.m.

Regeringens proposition

1979/80:9

om konsumentförsäkringslag, m. m.;

beslutad den 28 juni 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i

bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förhållandet mellan försäkringsbolagen och försäkringstagarna regleras

f.n. i 1927 års försäkringsavtalslag. I propositionen föreslås att den lagen på ett viktigt område skall ersättas av en särskild konsumentförsäkringslag. Syftet är, förutom att modernisera lagstiftningen, att ge konsumenterna en starkare ställning i förhållande till försäkringsbolagen. Den nya lagen är

därför också till största delen tvingande mot försäkringsbolagen.

Konsumentförsäkringslagen blir tillämplig på de vanligaste skadeförsäkringar som tecknas av konsumenterna för privatändamål, nämligen hemförsäkringar, villaförsäkringar, fritidshusförsäkringar, reseförsäkringar, motor-

fordonsförsäkringar och båtförsäkringar. Utanför lagen faller bl. a. livförsäkringar samt fristående olycksfalls- och sjukförsäkringar.

Konsumentförsäkringslagen innehåller regler om bl. a. informationen till konsumenterna, rätten att teckna försäkring, förnyelse av försäkringen, premiebetalning, möjligheterna att sätta ned försäkringsersättningen när den försäkrade inte har uppfyllt sina förpliktelser och skadereglering.

Ett försäkringsbolag som en konsument vänder sig till för att få en försäkring skall på eget initiativ informera konsumenten om vad försäkringen omfattar och vad den kostar. Informationen skall utformas så att det blir

lättare för konsumenten att välja den försäkring som passar honom eller henne bäst. Om det av särskilda skäl inte går att lämna information i förväg, skall bolaget så snart som möjligt i skriftlig form underrätta försäkringstagaren om sådana begränsningar i försäkringsskyddet som man kan anta att

konsumenten inte utan vidare räknar med.

Har den försäkrade drabbats av en skada och är försäkringsbolaget inte villigt att ge hela den ersättning som begärs, skall bolaget upplysa den

försäkrade om de möjligheter som finns att få tvisten prövad, t. ex. i allmänna

reklamationsnämnden eller vid någon av försäkringsbranschens egna nämnder. Finns risk för preskription, skall också det påpekas för konsumenten. 1 Riksdagen 19791/80. I saml. Nr 9

Konsumenten får i princip rätt att teckna och behålla en försäkring hos ew bolag som på marknaden erbjuder den aktuella typen av försäkring. Konsumenten blir alltså inte hänvisad till bolagets ensidiga beslut i frågan utan kan få detta prövat av domstol.

När försäkringstiden går ut, blir försäkringen i regel automatiskt förnvad,

om den inte sägs upp eller försäkringstagaren tar en annan, motsvarande försäkring i ett annat bolag. Detta innebär aut den försäkrade tills vidare behåller sitt skydd, även om han inte skulle ha fått någon ny premieavi eller om han skulle ha glömt att betala premien.

Enligt den föreslagna lagen skall försäkringstagaren alltid ha minst en månad på sig att betala premien för en försäkring som förnyas. Redan ett

dröjsmål som sådant medför inte att försäkringsskyddet tar slut. Först sedan en uppsägning har sänts till försäkringstagaren och fjorton dagar har gått därefter utan att betalning har kommit, upphör försäkringen. Försäkringstagaren får alltså alltid två underrättelser innan försäkringsskyddet faller bort.

Vid dröjsmål med premiebetalningen får försäkringsbolagen rätt att ta ut en skälig förseningsavgift. l undantagsfall kan fristen för att betala premien bli längre. Om dröjsmålet

beror på att försäkringstagaren har varit allvarligt sjuk eller råkat ut för något annat liknande hinder upphör försäkringen i allmänhet inte förrän hindret har fallit bort. Försäkringstagarna har också andra förpliktelser mot försäkringsbolaget än

att betala premien. De skall exempelvis lämna riktiga upplysningar när

försäkringsavtalet ingås, följa uppställda säkerhetsföreskrifter, t.ex. om låsning av dörrar, och rapportera vissa förhållanden till försäkringsbolaget.

Har en försäkringstagare åsidosatt en sådan förpliktelse mot försäkringsbo-

laget kan försäkringsersättningen sättas ned. Nedsättning kan komma i fråga enligt en nyanserad regel som ger ganska stort utrymme för en skälighetsbedömning. I allmänhet skall endast grövre oaktsamhet leda till reduktion, men kraven på aktsamhet skall kunna ställas högre vid speciella typer av försäkring. Hänsyn måste nämligen tas inte bara till intresset av att ge ett gott

försäkringsskydd utan också till önskemålet om att förebygga skador och

hålla nere premierna.

Skaderegleringen skall enligt lagen göras skyndsamt och så att försäkringsbolagen självmant iakttar också de försäkrades intressen. Försäkringsersätt-

ningen skall i regel betalas ut en månad efter det att skadeanmälan har gjorts och behövlig utredning presenterats för bolaget.

Förslaget förutsätter att försäkringsinspektionens granskning av att försäk-

ringsvillkoren är skäliga intensifieras. En uttrycklig bestämmelse om denna

granskning föreslås i lagen om försäkringsrörelse. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1981.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Konsumentförsäkringslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser 18 Denna lag tillämpas på försäkringar som konsumenter tecknar hos försäkringsbolag för huvudsakligen enskilt ändamål och som kan hänföras

till någon av följande försäkringsformer, nämligen

. hemförsäkring,

. villaförsäkring,

wNA fritidshusförsäkring,

reseförsäkring, vB trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring,

6. båtförsäkring.

I fråga om trafikförsäkring tillämpas lagen dock ej, om annat följer av trafikskadelagen (1975:1410).

Lagen tillämpas inte på försäkringar som grundas på kollektivavtal eller

som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen. Lagen tillämpas inte heller på försäkringar som avser all framtid.

28 Med försäkringstagare förstås i denna lag den som har tecknat försäkring hos ett försäkringsbolag. Försäkrad kallas den vars intresse har försäkrats mot skada eller på vars person en försäkring har tecknats.

3§ Försäkringsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är

till nackdel för försäkringstagaren, den försäkrade eller annan ersättningsberättigad är utan verkan mot denne, om inte annat anges.

48 I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas 25, 54—58, 86-88,

95 och 96 samt 122 och 123 §§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal även i fråga

om försäkringar som avses i denna lag. Vid tillämpningen av dessa

bestämmelser gäller även 3 § första stycket lagen om försäkringsavtal.

Om tillsyn över att försäkringsvillkor är skäliga finns bestämmelser i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.

Information 5§ Innan en försäkring tecknas skall försäkringsbolaget lämna den information om sina premier och andra försäkringsvillkor som konsumenten behöver

för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen.

Informationen skall utformas så att den underlättar valet av försäkringsform.

Information behöver inte lämnas om konsumenten förklarar att han avstår från den eller om det möter särskilt hinder.

6 8 Sedan försäkringen har tecknats skall försäkringsbolaget, om det inte har skett tidigare, snarast i skriftlig form lämna försäkringstagaren tydlig information om sådana försäkringsvillkor som innebär viktigare begränsning av försäkringens omfattning i förhållande till vad konsumenter i allmänhet har anledning att räkna med.

Om försäkringsbolaget enligt 17 § andra stycket eller 19 § första stycket begär ändring av försäkringsvillkoren i avtalet, skall bolaget samtidigt skriftligen ange skälen för detta och lämna uppgift om de nya villkoren.

Om försäkringstagaren begär det är försäkringsbolaget under försäkringstiden också i övrigt skyldigt att lämna information om premien och andra villkor som rör försäkringen.

78 I samband med att en skada regleras skall försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, upplysa den som begär försäkringsersättning om vilka möjligheter som finns att få en tvist om ersättningen prövad. Finns det risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall bolaget också erinra om detta. Informationen skall lämnas skriftligen.

85 I fråga om underlåtenhet att lämna information enligt 5-7 §§ skall tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen (1975:1418) om underlåtenhet att lämna information vid marknadsföring.

Ett åläggande att lämna information enligt 5 § eller 6 § tredje stycket får innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.

Rätten att teckna försäkring 9 & Ett försäkringsbolag får inte vägra er. konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten.

Första stycket gäller ej, om försäkringsbolaget med hänsyn till risken för försäkringsfall, den sannolika skadans omfattning eller annan omständighet har särskilda skäl att inte meddela försäkringen.

Försäkringstiden 10 & Försäkringstiden är den tid för vilken avtal om en försäkring träffas. Den får inte överstiga ett år, om det inte finns särskilda skäl för en längre försäkringstid.

11 § Försäkringstiden börjar vid den tidpunkt som har avtalats eller som framgår av omständigheterna.

Kan försäkringstidens början inte fastställas enligt första stycket, börjar försäkringstiden löpa från och med dagen efter den då försäkringstagaren

lämnade meddelande till försäkringsbolaget att han ville teckna försäkringen.

Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien, börjar dock försäkringstiden löpa först från och med dagen efter den dag då premien betalades. Detsamma gäller om försäkringen i annat fall är giltig endast under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden

börjar.

128 Vid försäkringstidens utgång förnyas försäkringen i de fall och på de villkor som anges i 14-17 §§. Försäkringstiden för en förnyad försäkring börjar när den tidigare försäkringstiden går ut.

138 Försäkringsbolagets ansvarighet för inträffade försäkringsfall inträder vid försäkringstidens början och varar till försäkringstidens slut eller till dess

att försäkringen på grund av uppsägning eller av annan anledning upphör att gälla. Genom avtal kan ansvarigheten dock bestämmas för en annan tid, om

det finns skäl för det med hänsyn till försäkringsbehovet.

Försäkringstagaren är skyldig att betala premie endast för den tid under vilken försäkringsbolaget är ansvarigt.

Förnyelse av försäkringen

148 En försäkring förnyas, om den inte har sagts upp att upphöra vid

försäkringstidens utgång och försäkringstagaren inte vid denna tidpunkt har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag.

Första stycket gäller ej, om det framgår av avtalet eller omständigheterna

att försäkringen inte skall förnyas.

15§ Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen till försäkringstidens

utgång endast om bolaget har särskilda skäl att inte längre meddela försäkringen.

Försäkringsbolagets uppsägning får verkan endast om ett skriftligt meddelande om uppsägningen avsänds till försäkringstagaren senast fjorton dagar

före försäkringstidens utgång. Gör försäkringstagaren sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter

som han inte har kunnat råda över, upphör dock försäkringen tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom.

16 § Vill försäkringstagaren säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång, får han göra uppsägningen när som helst dessförinnan.

17 8 En försäkring förnyas för den vanligen tillämpade försäkringstid som närmast svarar mot den senast gällande försäkringstiden och på de villkor i övrigt som har gällt under denna tid.

Har försäkringsbolaget begärt ändring av försäkringsvillkoren i ett skriftligt meddelande som har avsänts till försäkringstagaren senast fjorton dagar före

försäkringstidens utgång, gäller den förnyade försäkringen för den tid och på de villkor i övrigt som bolaget har erbjudit.

Upphörande i förtid m. m. 18 § Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäk-

ringstidens utgång, om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har

åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller om det finns andra synnerliga skäl.

Försäkringsbolagets uppsägning får verkan fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om uppsägningen. Gör försäkringstagaren sannolikt att detta meddelande

har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, upphör dock försäkringen tidigast en vecka efter

den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter

den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom.

Beträffande uppsägning på grund av dröjsmål med betalningen av premie gäller vad som föreskrivs i 25 s.

19 8 På begäran av försäkringsbolaget kan försäkringsvillkoren ändras under

försäkringstiden, om försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt

sina förpliktelser mot försäkringsbolaget uppsåtligen eller genom oaktsamhet som ej är ringa eller om det finns synnerliga skäl. Ändringen får verkan

fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt

meddelande till försäkringstagaren om ändringen.

Har försäkringsbolaget begärt ändring av försäkringsvillkoren enligt första

stycket, får försäkringstagaren säga upp försäkringen till den tidpunkt då ändringen annars skulle få verkan. Uppsägningen skall göras före denna

tidpunkt.

208 Försäkringstagaren får säga upp försäkringen att upphöra med omedel-

bar verkan, om försäkringsbehovet faller bort eller om det inträffar en annan liknande omständighet.

Har en försäkring förnyats enligt 14 § eller har försäkringsvillkoren ändrats

under försäkringstiden enligt 195 första stycket, kan försäkringstagaren innan han har betalt någon del av fordrad premie säga upp försäkringen att upphöra med omedelbar verkan. En förnyad försäkring upphör också omedelbart, om försäkringstagaren utan att betala premie för denna försäkring tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag.

Betalning av premie

218 Första premie för en försäkring skall betalas inom fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkrings-

tagaren med krav på premien.

Första stycket gäller ej, om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen i annat fall är giltig endast under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.

228 Premien för en förnyad försäkring skall betalas senast den dag då den nya försäkringstiden börjar. Premien behöver dock inte betalas tidigare än en månad efter det att försäkringsbolaget har avsänt ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om betalningen.

238 Har flera premieperioder avtalats, skall premien för varje period efter

den första betalas senast på periodens första dag. Premie som avser längre tid

än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad efter det att

försäkringsbolaget har avsänt ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om betalningen.

245 Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget i den mån det är skäligt ta ut en förseningsavgift enligt vad som kan ha bestämts i försäkringsavtalet.

258 Vid dröjsmål med betalningen av premien får försäkringsbolaget säga

upp försäkringen att upphöra fjorton dagar efter den dag då ett skriftligt

meddelande avsändes till försäkringstagaren om uppsägningen. Gör försäk-

ringstagaren sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit

fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, upphör

dock försäkringen tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom

honom till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget

avsände meddelandet till honom.

Försäkringen upphör ej, om premien betalas innan den tid som anges i första stycket har löpt ut. Försäkringstagaren skall erinras om detta i

meddelandet om uppsägningen.

Försäkringen upphör ej heller enligt första stycket om försäkringstagaren

inte har kunnat betala premien i rätt tid därför att han har blivit svårt sjuk eller

berövats friheten eller därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön

från sin huvudsakliga anställning. Detsamma gäller om någon annan

liknande oväntad händelse har hindrat försäkringstagaren att betala premien i rätt tid. När hindret faller bort skall försäkringstagaren omedelbart betala

premien. Gör han inte det, upphör försäkringen. Om dröjsmålet har varat i tre

månader, upphör försäkringen även om hindret finns kvar.

268 Betalar försäkringstagaren premien efter det att försäkringen har

upphört enligt 25 §, skall han därigenom anses ha begärt en ny försäkring från

och med dagen efter den då premien betalades. Vill försäkringsbolaget inte meddela försäkring enligt försäkringstagarens begäran, skall en skriftlig underrättelse om detta avsändas till försäkringstagaren inom fjorton dagar

från den dag då premien betalades. Annars anses en ny försäkring ha tecknats

i enlighet med försäkringstagarens begäran.

Betalning av tilläggspremie

278 Har den avtalade premien höjts under försäkringstiden, skall tilläggspremien betalas inom fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren med krav på tilläggspremien.

288 Om en tilläggspremie som är en följd av att försäkringens omfattning

har utökats under försäkringstiden inte betalas i rätt tid, får försäkringsbo-

laget med tillämpning av 25 § säga upp försäkringen i den del den har utökats.

Om en annan tilläggspremie inte betalas i rätt tid, får försäkringsbolaget räkna om försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie som har betalts. Sedan en skriftlig underrättelse om en sådan omräkning av försäkringstiden har avsänts till försäkringstagaren, gäller försäkringen under den kortare tid som följer av omräkningen, dock minst

under fjorton dagar efter det att underrättelsen har avsänts.

Avkortning av premie

298 Om en försäkring upphör i förtid, har försäkringsbolaget endast rätt till den premie som skulle ha bestämts om försäkringen från början hade

tecknats för den tid under vilken den har gällt. Upphör en förnyad försäkring i förtid, har försäkringsbolaget dock inte rätt till högre premie än den som

svarar mot den risk som försäkringen har täckt.

Har försäkringstagaren betalt högre premie än försäkringsbolaget har rätt

till enligt första stycket, skall bolaget betala tillbaka överskjutande belopp.

Nedsättning av försäkringsersättningen

30 8 Har försäkringstagaren när försäkringen tecknades uppsåtligen eller genom oaktsamhet som inte är ringa lämnat en oriktig uppgift eller förtigit en omständighet av vikt, kan ersättning från försäkringen sättas ned i fråga om varje försäkrad. Nedsättningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till det verkliga förhållandets betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan samt till försäkringstagarens uppsåt eller oaktsamhet och omständigheterna i övrigt.

313 Har den försäkrade uppsåtligen eller genom oaktsamhet åsidosatt sina åligganden enligt försäkringsvillkoren, kan ersättning från försäkringen sättas ned såvitt gäller honom. Nedsättningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till försummelsens betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan samt till den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet och omständigheterna i övrigt.

Med den försäkrade jämställs annan som har handlat med hans samtycke. Också den som beträffande försäkrad egendom har en väsentlig ekonomisk gemenskap med den försäkrade jämställs med denne. Detsamma gäller den som i den försäkrades ställe eller tillsammans med denne har haft tillsyn över försäkrad egendom, om förbehåll om detta har gjorts i försäkringsvillkoren.

328 Har den försäkrade uppsåtligen framkallat ett försäkringsfall, lämnas inte ersättning från försäkringen såvitt gäller honom.

Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet, kan försäkringsersättning som ej avser skadestånd sättas ned såvitt gäller honom. Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom annan oaktsamhet som ej är ringa, kan försäkringsersättning som ej avser skadestånd sättas ned såvitt gäller honom, om förbehåll om nedsättning har gjorts i försäkringsvillkoren. Sådant förbehåll får göras endast om det är påkallat för att förebygga försäkringsfall eller det annars finns särskilda skäl. Nedsättningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades oaktsamhet och omständigheterna i övrigt.

Med den försäkrade jämställs annan som har handlat med hans samtycke. Också den som beträffande försäkrad egendom har en väsentlig ekonomisk gemenskap med den försäkrade jämställs med denne, om inte särskilda skäl talar mot detta.

33§ Även om försäkringstagaren eller den försäkrade har handlat på ett sätt som enligt 30-32 §§ kan föranleda att ersättning från försäkringen sätts ned

eller inte lämnas, tillämpas inte dessa bestämmelser om han var i ett sådant

sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken eller under tolv år.

Vid tillämpningen av 31 § andra stycket eller 32 § tredje stycket skall den

som var i ett sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 I brottsbalken eller

som var under tolv år jämställas med den försäkrade endast om han har handlat med dennes samtycke.

34 8 Har den ersättningsberättigade efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt något av

betydelse för bedömningen av hans rätt till ersättning från försäkringen, kan

den ersättning som han annars skulle ha varit berättigad till sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Underförsäkring 35 §& Skall försäkrtingsbeloppet enligt försäktingsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger beloppet i

betydande mån detta värde, kan ersättning från försäkringen för skada på egendomen eller på det andra intresset sättas ned i förhållande till underför-

säkringen.

Dubbelförsäkring

36 §& Har samma intresse försäkrats mot samma fara hos Nera försäkrings-

bolag, är varje försäkringsbolag ansvarigt mot den försäkrade som om det

bolaget ensamt hade meddelat försäkring.

Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning från försäkringsbolagen än som sammanlagt svarar mot skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen

efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.

Skadereglering

37 8 Sedan ett försäkringsbolag har fått underrättelse om ett försäkringsfall, skall bolaget utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att skadan skall kunna regleras. Skadan skall regleras skyndsamt och med iakttagande av den

ersättningsberättigades och annan skadelidandes behöriga intressen.

Försäkringsvillkoren skall innehålla regler om värderingen av skadad

egendom och annan förlust till följd av försäkringsfallet.

38 & Försäkringsersättning skall betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utred-

ning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Detta gäller dock ej ersättning som avser livränta och ej heller i den mån

rätten till ersättning är beroende av att egendom återställs eller återanskaffas,

att en myndighet meddelar ett visst beslut eller att någon annan liknande

händelse inträffar efter utgången av den tid som nyss har angetts.

Har den som begär försäkringsersättning uppenbarligen rätt till ersättning med åtminstone visst belopp, skall detta belopp genast betalas i avräkning på den slutliga ersättningen.

Preskription 39 & Den som vill kräva ut försäkringsersättning förlorar rätten till ersättning, om han inte väcker talan mot försäkringsbolaget inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall

inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande.

Har den som vill kräva ut försäkringsersättning anmält skadan till försäkringsbolaget inom tid som har angetts i första stycket, har han alltid sex månader på sig att väcka talan sedan försäkringsbolaget har förklarat att

slutlig ställning har tagits till ersättningsfrågan.

Har fordran på ersättning från en båtförsäkring kommit under dispaschörs behandling, anses därigenom talan om fordringen väckt.

40 8 Ett försäkringsbolag förlorar rätten till obetald premie sedan sex

månader har förflutit från det att premien skulle ha betalts, om inte

försäkringen dessförinnan har sagts upp av bolaget eller har upphört att gälla

av annan anledning än på grund av en uppsägning från bolagets sida.

Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring 41 8 Har ett försäkringsbolag i strid mot 9 § vägrat en konsument att teckna en försäkring, skall domstol på yrkande av konsumenten förklara att han har rätt att teckna försäkringen. Domstolen får förklara att försäkringstiden skall börja vid den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit konsumentens begäran om försäkring.

Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom en månad från den dag då försäkringsbolaget meddelade konsumenten sitt beslut och angav skälen för beslutet samt erinrade konsumenten om vad han skall iaktta om

han vill få beslutet prövat.

Iakttas inte den tid som anges i andra stycket, är rätten att föra talan förlorad.

428 Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i strid mot 15, 18 eller

25 §, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara uppsägningen ogiltig.

Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom en månad från

det att försäkringsbolaget har avsänt dels meddelandet om uppsägningen, dels ett skriftligt meddelande om skälen för uppsägningsbeslutet med erinran

om vad försäkringstagaren skall iaktta om han vill få beslutet prövat. Tiden för att väcka talan går dock aldrig ut före den tidpunkt då uppsägningen skulle få verkan.

Iakttas inte den tid som anges i andra stycket, är rätten att föra talan förlorad.

438 Domstolen kan på yrkande meddela förklaring enligt 41 eller 42 § att

gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att försäkringsbolaget

har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.

Innan en tvist som avses i 41 eller 42 § avgörs skall domstolen inhämta yttrande från försäkringsinspektionen, om det inte är obehövligt.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

2. En försäkring förnyas efter ikraftträdandet i de fall och på de villkor som anges i 14-17 §§, även om den har tecknats före denna tidpunkt. För den förnyade försäkringen gäller den nya lagen.

3. Om försäkringsbolaget eller försäkringstagaren till stöd för att en

försäkring sägs upp eller annars skall upphöra i förtid eller för att försäkringsvillkoren skall ändras under försäkringstiden åberopar ett förhållande som har inträffat efter ikraftträdandet, tillämpas 18-20 §§ även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt. Upphör försäkringen i förtid efter ikraftträdandet, tillämpas också 29 §.

4. Skall en premie betalas efter ikraftträdandet, tillämpas 21-25 samt 27

och 28 §§ även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

5. Har ett försäkringsfall inträffat efter ikraftträdandet, tillämpas 30-38 §§ även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

6. Bestämmelserna i 39 § tillämpas även på fordran som har tillkommit

före ikraftträdandet och som inte vid denna tidpunkt är preskriberad enligt

äldre bestämmelser. Skall en premie betalas efter ikraftträdandet, tillämpas

40 8 även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt. 7. Vid tillämpningen av 2-6 gäller även 3 §.

2¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 Denna lag äger tillämpning då Denna lag äger tillämpning på avtal, varigenom försäkring medde- avtal, varigenom försäkring meddelas av någon, som driver försäkrings- las av någon som driver försäkrings-

rörelse. rörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämp- Lagen gäller inte återförsäkring

ning d återförsäkring eller försäkring, eller försäkring som avses i lagen

som meddelas av allmän sjukkassa (1962:381) om allmän försäkring, eller av erkänd arbetslöshetskassa, ej lagen (1973:370) om arbetslöshetsför-

heller å avtal, som slutes i enlighet med säkring, lagen (1976:380) om arbets-

föreskrifterna i lagen om frivillig statlig skadeförsäkring eller lagen (1979:84) pensionsförsäkring eller i lagen om om delpensionsförsäkring. yrkesskadeförsäkring.

Lagen tillämpas inte på försäkringar

som avses i konsumentförsäkringsla-

gen (1979:000). I förhållande till

annan än försäkringstagaren tillämpas

dock 25, 54-58, 86-88, 95 och 96 samt

122 och 123 §§ även i fråga om sådana

försäkringar. Vid tillämpningen av

dessa bestämmelser gäller även 3§

första stycket.

Å trafikförsäkring är denna lag Lagen tillämpas inte heller på tratillämplig i den mån annat ej följer av fikförsäkringar i den mån annat följer

vad om sådan försäkring är särskilt av trafikskadelagen (1975:1410). stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. På försäkringar som har

tecknats före denna tidpunkt tillämpas inte lagen (1927:77) om försäkringsavtal i den mån konsumentförsäkringslagen (1979:000) är tillämplig enligt övergångsbestämmelserna till den lagen.

I Senaste lydelse 1954:245.

3 Förslag till

Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 5,6 och 17 §§ trafikskadelagen (1975:1410)! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§ Trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har fått tillstånd

därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant tillstånd är skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring och att utfärda bevis därom enligt formulär som försäkringsinspektionen fastställer.

I tillstånd som avses i första stycket kan skyldigheten att meddela wafikförsäkring begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör viss

yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst område.

Återkallar regeringen tillstånd för försäkringsanstalt att meddela trafikförsäkring. skall den som har tagit trafikförsäkring hos anstalten och som

är skyldig att ha sådan försäkring taga

ny trafikförsäkring för fordonet inom en månad efter det att beslutet om återkallelse har kungjorts i Post- och

Inrikes Tidningar.

6 8

Avtal om trafikförsäkring för motor- Återkallar regeringen tillståndet för

drivet fordon som är registrerat här i en försäkringsanstalt att meddela landet upphör att gälla tidigast när trafikförsäkring, skall den som har

myndighet som regeringen bestämmer tagit trafikförsäkring hos anstalten och har fått anmälan från försäkringsan- som är skyldig att ha sådan försäkring stalten om att avtalet har blivit uppsagt taga ny trafikförsäkring för fordonet

eller att annan anledning till dess inom en månad efter det att beslutet

upphörande har inträtt. Avtalet får om återkallelse har kungjorts i Postdock bringas att upphöra tidigare, om och Inrikes Tidningar.

ny trafikförsäkring för fordonet har blivit gällande eller om skyldigheten att

hålla försäkring har upphört.

I fall som avses i 5 § tredje stycket I fall som avses i första stycket

upphör försäkringsavtalet senast vid upphör den tidigare trafikförsäkringen

utgången av den där angivna fris- senast vid utgången av den angivna ten. månadsfristen.

! Omitryckt 1977:949.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Skadelidandes rätt till trafikskade- Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges ersättning får, utöver vad som anges i denna lag, inskränkas endast på i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om som enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal kan medföra be- försäkringsavtal eller konsumentförgränsning av försäkringsgivarens säkringslagen (1979:000) kan medföra skyldighet att utge försäkringsbe- begränsning av försäkringsgivarens lopp. skyldighet att utge försäkringsbe-

lopp.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om 282 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse

dels att 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse.

dels avi i paragrafen skall införas ett nytt moment, 3 mom., av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

282 §!

2 mom. I bolag, som meddelar försäkring av annat slag än i I mom. sägs, åligger det styrelsen och verkställande direktören att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd

med hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga

omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Statistik må upprättas för två eller flera bolag gemensamt. Det åligger därjämte styrelsen

och verkställande direktören att till försäkringsinspektionen, för tidrymd som inspektionen bestämmer, insända redogörelse för den metod som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.

Vad i första stycket är stadgat skall Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning d verksamhet, ej äga tillämpning på verksamhet, som bedrives i utlandet, ej heller å som bedrives i utlandet. I fråga om

sjö- eller transportförsäkring, som sjö- eller transportförsäkring, som bedrives här i riket. bedrives här i riket, gäller första

stycket endast om försäkringen teck-

nas av en konsument huvudsakligen

för enskilt ändamål.

3 mom. Styrelsen och verkställande

direktören för försäkringsbolag skall

beträffande verksamhet som bedrivs

här i riket övervaka att även andra

fSörsäkringsvillkor än premien är skäli-

gå med hänsyn till det skydd försäk-

ringen är avsedd att ge och omständig-

heterna i övrigt. Styrelsen och

verkställande direktören skall lämna

försäkringsinspektionen alla upplys-

ningar som inspektionen behöver för

! Senaste lydelse 1961:610.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

att granska att tillämpade villkor är skäliga. Vid granskningen bör inspektionen ägna särskild uppmärksamhet

dt villkoren för försäkringar som

konsumenter tecknar huvudsakligen

för enskilt ändamål. I fråga om sjö- och transportförsäkringar gäller första stycket endast om

JSörsäkringen tecknas av en konsument

huvudsakligen för enskilt ändamål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

2 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 9

5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrivs att 3 a§ lagen (1929:145) om skiljemän skall ha

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3ay! Kan tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör

tvisten vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk, får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall

hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra

skiljedomen göras gällande endast om tvisteföremålets värde är högre än som

anges i I & lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden eller

hinder enligt 3§ nämnda lag möter mot lagens tillämpning.

Första stycket gäller ej om tvisten Första stycket gäller ej om tvisten

rör avtal mellan försäkringsgivare rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och ej heller och försäkringstagare om försäkring om annat följer av Sveriges interna- som grundas på kollektivavtal eller

tionella förpliktelser. Som grundas på gruppavtal och hand-

has av företrädare för gruppen och ej

heller om annat följer av Sveriges

internationella förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal om avgörande av skiljemän som har träffats före ikraftträdandet.

! Senaste lydelse 1977:453.

Utdrag Inledning JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1979-05-10

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Wikstwöm. Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Lagrådsremiss med förslag till konsumentförsäkringslag, m. m.

1¶Inledning

Lagen (1927:77) om försäkringsavtal (försäkringsavtalslagen) har nu varit i kraft i mer än 50 år. Frågan om en reform av försäkringsavtalsrätten har sedan länge varit aktuell. Riksdagen har vid flera tillfällen ställt sig positiv till en

revision av försäkringsavtalslagen i nordiskt samarbete, och även Nordiska rådet konstaterade år 1971 att det förelåg reformbehov på försäkringsområdet.

I Sverige tillkallades i april 1974 särskilda sakkunniga! för att se över

försäkringslagstiftningen. De sakkunniga, som antog namnet försäkringsrättskommittén, avlämnade i december 1977 delbetänkandet (SOU 1977:84) Konsumentförsäkringslag. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1. dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet

som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en samman-

ställning av remissyttrandena som bilaga 3. Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Under ärendets beredning i justitiedepartementet har överläggningar ägt

I Professorn Jan Hellner, ordförande, borgmästaren Gudmund Ernulf, förbundsjuristen Stig Gustafsson, förbundsordföranden Roland Larsson, verkställande direktören Richard Schönmeyr och ledamoten av riksdagen Anna-Greta Skantz. Experter: avdelningschefen Bengt Odelgard, utredningschefen Kjell-Åke Persson, professorn Carl Mantiin Roos, biträdande direktören Arne Sandell, kommendörkaptenen Nils Skaar, byråchefen Hans Stenberg, departementssekreteraren Birgit Warholm och

direktören Hilding Åberg.

rum med företrädare för de danska, finländska och norska justitiedeparte- Allmänna utgångsmenten. punkter

2¶Allmän motivering

2.1¶Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Bakgrunden till en lagstiftning om konsumemförsäkringar Reformbehovxet

Försäkringsavtalslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1928, reglerar

utförligt rättsförhållandet mellan parterna i et försäkringsavtal, försäkringsbolaget å ena sidan och den eller dem som försäkringen skall skydda å andra

sidan. Lagen tillkom i nordiskt samarbete. Den har sedan tillkomsten ändrats

endast i vissa detaljer.

Före tillkomsten av försäkringsavtalslagen gällde en oinskränkt avialsfri-

het på området. Försäkringstagarnas underläge i förhållande till försäkrings-

bolagen ledde till att försäkringsvillkoren ofta blev stränga mot försäkrings-

tagarna. Försäkringsavtalslagen kom till för att skydda dem mot sådana villkor. Lagen präglades dock av de förhållanden som rådde vid dess

tillkomst. Det är därför naturligt att den numera i väsentliga avseenden framstår som föråldrad. Det skydd som lagen ger försäkringstagarna är med nutida synsätt inte ullräckligt. Lagen har även av andra skäl ansetts vara i behov av en modernisering.

År 1974 tillkallades försäkringsrättskommittén för att se över försäkringslagstiftningen. I direktiven till kommittén framhölls att reformer kunde vara befogade främst när försäkringstagaren är en enskild konsument. Allmänna regler som direkt avser att stärka konsumenternas ställning borde behandlas med förtur och förslag till lagändringar med detta syfte läggas fram i ett sammanhang.

Kommittéförslaget

Kommittén har tagit fasta på dessa uttalanden och i ew delbetänkande

(SOU 1977:84) Konsumentförsäkringslag föreslagit att de vanliga konsu-

mentförsäkringarna skall särbehandlas och regleras i en särskild konsument-

försäkringslag.

Enligt kommittén bör försäkringslagsuftningen också i fortsättningen

skydda konsumenterna mot missbruk från försäkringsbolagens sida vid formuleringen av försäkringsvillkor. Inte bara försäkringstagarnas skyldig-

heter utan också deras rättigheter bör uppmärksammas av lagstiftaren. Det gäller bl. a. regleringen av den risk som en försäkring skall täcka.

Konsumentintressena ställer emellertid enligt kommitténs mening ytter-

ligare krav som måste beaktas när en modern lagstiftning om konsumentförsäkringar skall utformas. Det viktigaste är att konsumenterna till ett

överkomligt pris skall ha tillgång till sådana försäkringar som spelar en Allmänna utgångsavgörande roll för deras skydd mot svåra ckonomiska förluster. Deua leder i punkter sin tur till önskemålet att försäkringarna som produkt betraktade skall fylla allmänna krav på lämplighet. Som ett ytterligare önskemål nämns att konsumenterna kan utnyttja den valfrihet mellan olika försäkringar som står

till buds. Dessa syften med en konsumentförsäkringslagstiftning kan enligt

kommittén bäst förverkligas genom ett samspel mellan olika rättstekniska metoder. Kärnan i regleringen bör bestå av civilrättsliga regler som tas upp i den förut nämnda konsumentförsäkringslagen. Denna lag bör med vissa undantag innehålla alla de regler som kan anses viktiga för korsumenterna

och alltså i det väsentliga vara fristående i förhållande till försäkringsavtals-

lagen. Kommittén föreslår att lagen skall uppta bestämmelser om bl. a. rätt till

information om försäkring, rätt att teckna och behålla försäkring, förnvelse av

försäkring, premicbetalning och verkan av underlåtenhet att betala premien i rätt tid, nedsättning av försäkringsersättning när försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt någon annan förpliktelse (t.ex. att iaktta en säkerhetsföreskrift), underförsäkring, skadereglering och rätt till prövning inför domstol av försäkringsbolagens beslut. Bestämmelserna skall i allmänhet vara tvingande mot den överlägsna parten, dvs. försäkringsbolaget. De bör enligt kommittén till betydande del vara minimiföreskrifter, dvs. dra en yttersta gräns för vad försäkringsbolagen får ålägga försäkringstagarna och för de inskränkningar i försäkringstagarnas rättigheter som bolagen får göra. Däremot skall dessa bestämmelser inte utan vidare uppfattas som lämpliga normalregler.

Kommittén anser det inte möjligt att lägga fram lagregler som ensamma tillgodoser alla de krav som kan ställas på den rättsliga regleringen av förhållandet mellan försäkringsbolagen och försäkringstagarna. Ett ganska stort utrymme måste lämnas åt avtalsfriheten. Myndigheterna bör enligt kommittén kontrollera hur detta utrymme utnyttjas i försäkringsvillkoren. Det gäller främst villkor som bestämmer den risk som en försäkring skall täcka. Kontrollen bör emellertid avse också villkor i ämnen som behandlas i konsumentförsäkringslagen, t. ex. villkor som inom ramen för lagens regler föreskriver nedsättning av försäkringsersättningen när en s. k. biförpliktelse har åsidosatts. Kommittén föreslår en ny bestämmelse i lagen (1948:433) om

försäkringsrörelse av innehåll att premie och andra försäkringsvillkor för

konsumentförsäkringar skall vara skäliga och i övrigt motsvara försäkrings-

tagares och försäkringshavares intresse av en ändamålsenlig försäkring.

Kommittén diskuterar hur den föreslagna villkorskontrollen skall ordnas organisatoriskt men förutsätter att denna fråga skall utredas ytterligare.

Enligt vad som föreskrivs i försäkringsrättskommitténs direktiv skall

utredningsarbetet bedrivas i nordiskt samarbete. Kommittéer med uppdrag att se över försäkringsavtalslagarna har tillsatts i Danmark, Finland och Norge. Flera överläggningar har hållits mellan de nordiska kommittéerna.

Sedan det svenska förslaget till konsumentförsäkringslag har lagts fram har Allmänna utgångs-

också företrädare för de nordiska justitiedepartementen mötts för diskussio- punkter ner om den framtida lagstiftningen om försäkringsavtal i de olika länder-

na.

Förslag till särskild konsumentförsäkringslag har inte lagts fram i något av de andra nordiska länderna. Visserligen har behovet av särskilda regler till skydd för konsumenterna betonats i direktiven för kommittéerna i dessa länder. Åtminstone i Danmark torde arbetet dock närmast vara inriktat på att

iett sammanhang lägga fram förslag till en helt ny försäkringsavtalslag, där de

särskilda skyddsregler som kan behövas för konsumenterna tas in. Arbetet

där kompliceras av att hänsyn måste tas till de harmoniseringssträvanden inom försäkringsrätten som pågår inom EG. Inte heller i Norge avser man att bryta ut skyddsregler för konsumenterna till en särskild lag. Det kan dock

tänkas att personförsäkringar och sakförsäkringar kommer att regleras i

skilda lagar. Vad slutligen gäller Finland är det en öppen fråga om man där kommer att lägga fram ett särskilt förslag till konsumentförsäkringslag eller arbeta in reglerna om konsumentförsäkringar i en allmän försäkringsavtals-

lag.

Remissutfallet

Remissopinionen är splittrad i frågan om det lämpliga i att genomföra en särskild lagstiftning om konsumentförsäkringar. Förslaget stöds av de stora

löntagarorganisationerna och av andra instanser som kan sägas företräda konsumenterna. Däremot är företrädarna för försäkringsbranschen negativa.

Samma hållning intar bl. a. Svea hovrätt, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges advokatsamfund. De skäl som åberopas mot en särskild lagstiftning

är i huvudsak följande.

Det är förenat med nackdelar att bryta ut konsumentförsäkringarna till särbehandling. Hela försäkringsavtalslagen bör i stället revideras 1 ett

sammanhang. Först då kan man skaffa sig den fullständiga överblicken över

rättsområdet. En sammanhållen reglering är dessutom systematiskt överlägsen. En särreglering av konsumentförsäkringar ger upphov till besvärliga gränsdragningsproblem. Den lämnar småföretagarna utan skydd. En svensk

konsumentförsäkringslag skulle också bryta den nordiska rättslikheten på försäkringsrättens område.

De remissinstanser som ställer sig avvisande till en delreform framhåller

vidare att det på försäkringsområdet inte finns några missförhållanden som gör en sådan reform motiverad. Försäkringsverksamheten är sålunda i vårt

land kringgärdad av en offentligrättslig reglering och står sedan lång tid

tillbaka under statlig tillsyn. Försäkringsavtalslagen avspeglar inte heller det faktiska rättsläget. I praxis har lagen kommit att tillämpas allt mera liberalt

gentemot konsumenterna. Denna praxis har påverkat de ”Allmänna bestäm-

melser” för hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons- och båtförsäkringar som antogs år 1976 och som är gemensamma för alla bolag i konsumentför-

säkringsbranschen. En revision av bestämmelserna har påbörjats. Det

framhålls vidare att konsumenterna genom representation i olika bolags- Allmänna utgångsorgan och på andra sätt har ett direkt inflytande på försäkringsverksamheten. punkter Via ett s. k. kontaktforum sker också ett regelbundet utbyte av synpunkter i konsumentförsäkringsfrågor mellan försäkringsbranschen, konsumentver-

ket och försäkringsinspektionen.

De flesta remissinstanserna anser att kommitténs förslag i det stora hela är

väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning, om en sådan skall genomföras.

Kritik mot bärande delar av förslaget framförs dock, främst från försäkrings-

branschens sida. Som en huvudpunkt i kritiken anförs att förslaget kan medföra betydligt ökade kostnader för försäkringstagarkollektivet. Kommitténs avvägning

mellan försäkringsskydd och kostnader för försäkring kritiseras. Kommittén

anses ha medgett försäkringstagarna ett alltför stort ”slarvutrymme”.

Försäkringsbolagen menar bl. a. att de föreslagna reglerna om nedsättning av

försäkringsersättning- i förening med vissa motivuttalanden av kommittén -

mycket starkt skulle begränsa möjligheterna till sådana ansvarsbegränsningar i villkoren som är nödvändiga från kostnadssynpunkt. Vidare anses

förslaget kunna medföra en ökning av det redan betydande försäkringsmissbruket. Påföljderna när konsumenterna åsidosätter sina förpliktelser får t. ex.

med förslaget otillräcklig preventiv effekt. De nya bestämmelserna om premiebetalning kommer enligt bolagen också att höja premienivån.

En andra huvudpunkt i kritiken gäller kommitténs förslag om en

intensifierad villkorsgranskning som bl. a. skulle avse försäkringsprodukter-

nas allmänna lämplighet. Försäkringsbolagen anser att det inte finns något behov av en sådan granskning, som tvärtom skulle kunna hämma produktutvecklingen och konkurrensen mellan bolagen. En avvisande hållning på

denna punkt intas också av flera andra remissinstanser som i övrigt är positiva till att lagstiftning kommer till stånd på grundval av kommitténs förslag, bland dem försäkringsinspektionen.

Såvitt gäller lagstiftningstekniken vill man från något håll lämna öppet om reglerna om konsumentförsäkringar skall bilda en särskild lag eller föras in i försäkringsavtalslagen. Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker att

regleringen görs tvingande. Enligt riksförbundet kan följden bli att utveck-

lingen låses, och något nämnvärt praktiskt behov av bestämmelser med tvingande natur kan knappast anses föreligga.

2.1.2 Lämpligheten av en delreform i fråga om konsumentförsäkringar

För egen del vill jag till en början erinra om den stora ekonomiska och

sociala vikt som privata försäkringar till skydd för enskilda personer har i vårt

land. De enskilda, individuella personförsäkringarna — livförsäkring, sjuk-

försäkring och olycksfallsförsäkring — spelar visserligen inte samma roll som förr efter utbyggnaden av den allmänna försäkringen och tillkomsten av

andra kollektiva försäkringssystem. Skadeförsäkringarna — till vilka räknas

främst hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons- och båtförsäkring — har Allmänna utgångsdäremot oförminskad betydelse för enskildas ekonomiska trygghet. Jag kan punkter nämna att antalet försäkringar som hör till de uppräknade kategorierna kan beräknas till över nio miljoner år 1977. Från dessa försäkringar betalades

samma år ut mer än två miljarder kronor. Det är naturligt att samhället genom lagstiftning tar ett ansvar för att detta försäkringsskydd fyller sin

funktion på rätt sätt.

Även om försäkringsbolagens verksamhet bedrivs i känsla av ansvar inför

uppgiften och med betydande hänsyn tagen till konsumenternas behov och

intressen, kan man inte bortse från att konsumentförsäkringarna represen-

terar en avtalstyp där avtalsvillkoren är starkt standardiserade och där konsumenten har begränsade möjligheter att påverka avtalsinnehållet.

Särskilt sedan ett försäkringsfall har inträffat får den försäkrade också ofta en utsatt ställning. Rådande rättsläge kan inte heller i allo sägas vara tillfreds-

ställande. Det finns enligt min åsikt anledning att i flera hänseenden stärka konsumenternas rättsställning, även om denna bedöms utifrån gällande

allmänna försäkringsvillkor och försäkringsbolagens praxis. Som ett exempel

kan jag nämna reglerna om premiebetalning.

I längden är det inte heller godtagbart att försäkringskonsumenterna skall behöva lita till villkor som försäkringsbolagen ensidigt ställer upp och — än mindre — till deras välvilja i det särskilda fallet (s. k. kulans). Konsumenterna

bör kunna stödja sig direkt på lag i sina mellanhavanden med försäkringsbolagen. De bör i detta hänseende inte vara sämre ställda än på andra

avtalsområden där en lagstiftning till deras skydd har kommit till stånd under senare år.

Försäkringsrättskommitténs förslag till regler om konsumentförsäkringar är ett led i ett reformarbete som spänner över hela försäkringsavtalsrätten. Ämnet är omfattande och materian svårbemästrad. Som också har sagts i direktiven för utredningen är det en fördel om arbetet kan bedrivas i etapper. Det kan annars dröja länge innan man når resultat. Metoden att etappvis

lägga fram reformförslag har ofta tillämpats i stora lagstiftningsprojekt. På

försäkringsområdet utgör konsumentförsäkringarna enligt min mening ett

både lämpligt och naturligt föremål för en sådan delreform. Att det kan vara förenat med nackdelar att bryta ut konsumentförsäkringarna till särskild lagstiftning framgår visserligen av remissinstansernas invändningar. En del olägenheter bör man dock kunna eliminera genom att begränsa tillämpningsområdet för den särskilda lagstiftningen jämfört med vad kommittén har föreslagit. Jag behandlar denna fråga i avsnitt 2.2. Till nackdelarna skulle också kunna räknas att småföretagarna inte kan få sitt behov av ett förstärkt skydd tillgodosett genom en lagstiftning om konsumentförsäkringar; också beträffande denna fråga kan jag hänvisa till avsnitt 2.2. Detta utgör emellertid knappast något skäl för att avstå från de

förbättringar som genom en delreform nu kan beredas de enskilda konsu-

menterna. Behovet av skydd för andra utsatta grupper av försäkringstagare

får beaktas under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Under detta arbete bör Allmänna utgångs-

man också ha möjlighet att bemästra vissa andra olägenheter med särrefor- punkter

men.

Jag skall strax återkomma till denna fråga i ett avsnitt om den lagtekniska uppläggningen. Innan dess skall jag emellertid ta upp huvudinvändningarna

mot det sakliga innehållet i försäkringsrättskommitténs förslag.

2.1.3¶Granskning av försäkringsbolagens villkor

I likhet med kommittén anser jag att man för att stärka konsumenternas

ställning bör anlita både civilrättslig och näringsrättslig reglering. Redan nu gäller att försäkringsinspektionen har möjlighet att ingripa mot

olämpliga försäkringsvillkor med stöd av den s. k. skälighetsprincip som har skrivits in i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. Inspektionens villkorsgranskning har emellertid i praktiken en begränsad omfattning i fråga om villkor som inte gäller premiesättningen.

Villkorsgranskning genom myndighet är ett väsentligt inslag i den

reglering till konsumenternas skydd som försäkringsrättskommittén har föreslagit. Också enligt min mening är det viktigt med en aktiv villkorskontroll som komplement till en konsumentförsäkringslag. Jag är emellertid inte f. n. beredd att tillstyrka kommitténs förslag om en villkorsgranskning som skulle inriktas på försäkringens ändamålsenlighet. Det lämpliga i en så långtgående samhällskontroll kan ifrågasättas. Efter

beslut av regeringen den 14 december 1978 har en kommitté (E 1979:01)

tillkallats för att bl. a. behandla frågor om den offentliga tillsynen över

försäkringsverksamheten (se Dir. 1978:105). I uppdraget ingår att överväga spörsmålet om samhällets kontroll av de villkor som försäkringsbolagen använder i sina avtal. Det bör inte komma i fråga att föregripa utredningsresultatet genom att införa en granskningeav villkoren i konsumentförsäk-

ringar som principiellt seu är av annat slag än den som redan nu kan

förekomma.

Den skärpning av villkorskontrollen som bör genomföras i samband med att en konsumentförsäkringslag träder i kraft kan enligt min mening komma till stånd inom ramen för gällande principer och organisation, utan att man behöver avvakta att den nyss nämnda utredningen slutförs. Att villkorsöver-

vakningen åtminstone än så länge inte får den vidare inriktning och omfattning som kommittén har utgått från bör alltså inte hindra att dess förslag i övrigt genomförs. Jag återkommer till frågan om villkorsgranskningen i avsnitt 2.13.

2.1.4 Kostnadskonsekvenser m. m.

Vad gäller förslagets kostnadskonsekvenser vill jag erinra om att premierna

för de vanliga försäkringarna har stigit oroväckande under senare år.

Orsakerna är i första hand att söka i den allmänna kostnadsutvecklingen och Allmänna utgångs-

ökningen av antalet skadefall. Men också försäkringsbedrägerier och annat punkter

missbruk torde ha drivit upp premienivån. En ytterligare höjning av premierna kan leda till att många konsumenter avstår från sitt försäkrings-

skydd. Om kommittéförslaget skulle få ett sådant resultat är det givetvis från social synpunkt olyckligt och eu skäl mot att genomföra förstaget. Frågan i

vad mån kommitéförslaget kan innebära kostnadsökningar för försäkrings- - tagarkollektivet måste därför prövas noga.

Det bör å andra sidan beaktas att den nuvarande lagstiftningen i vissa fall

medger att alltför hårda krav ställs på de försäkrade när det gäller förutsätt-

ningarna för att få ersättning vid försäkringsfall. Jag delar kommitténs

grundinställning att de försäkrade särskilt vid svåra skador i betydande utsträckning bör ha försäkringsskydd även om de har varit oaktsamma. Det

gäller inte bara när de försäkrade har orsakat försäkringsfallet genom

oförsiktighet utan också exempelvis när de har varit mindre varsamma med att lämna upplysningar till försäktingsbolaget, åsidosatt siikerhetsföreskrifter

eller försummat att betala premien i rätt tid. Att ökad hänsyn tas till

skyddsbehovet ligger i linje med utvecklingen på skadeståndsrättens och

trafikförsäkringens områden under senare år. En avvägning måste alltså

göras mellan önskemålet om att ersätta förluster och intresset av att hålla nere premierna och förebygga att skador uppkommer. Kommitténs förslag grundas också på en sådan avvägning.

Enligt min mening får försäkringsbolagen enligt kommitté förslaget till-

räckligt spelrum också för framtiden att utforma försäkringsvillkor som

genom ansvarsbegränsningar eller i annan form söker påverka de försäkrade att förekomma skador. Även i övrigt anser jag att kritiken mot förslaget för att det öppnar alltför stort ”stlarvutrymme” och underlättar missbruk är överdriven. Förslaget bör till sina konsekvenser jämföras, inte i första hand med de regler som gäller enligt försäkringsavtalslagen utan med den ordning som försäkringsbolagen tillämpar i praktiken. Bolagens praxis är, som

nämnts, i mångt och mycket liberalare mot försäkringstagarna än dessa regler. Det skulle föra för långt att här diskutera hur olika bestämmelser i

förslaget kan tänkas inverka på bolagens kostnader. Min sammanfattande bedömning är att ett genomförande av förslaget kan leda till en viss

premiehöjning men att denna bör bli så begränsad att den knappast kommer att resultera i något bortfall av försäkringar eller annars få några allvarligare följder. Verkningarna i fråga om premiekostnaderna torde alltså inte lägga hinder i vägen för att den föreslagna regleringen i sina huvuddrag förverk-

ligas.

Även i övrigt är förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Jag

delar också kommitténs uppfattning om vilka ämnen som bör bli föremål för reglering. Kommittén har med hänvisning bl. a. till sitt förstag om villkors-

granskning avstått från att föreslå särskilda bestämmelser bl. a. om risktäckning, beräkning av försäkringsersättning och självrisk. Den omständigheten

alt någon granskning som avser villkorens ändamålsenlighet inte nu föreslås Allmänna utgångsger mig inte anledning att gå ifrån kommitténs ståndpunkt i denna del. punkter

2.1.5 Lagstiftningens tekniska utformning

Vad jag har sagt hittills innebär sammanfattningsvis att en delreform av

försäkringsrätten bör genomföras, att denna — med vissa begränsningar — bör gälla försäkringar som tecknas av enskilda konsumenter och att försäkrings-

rättskommitténs förslag i sak i det väsentliga bör ligga ull grund för reformen.

Kommittén har som nämnas föreslagit att de nya civilrättsliga bestämmelserna skall bilda en fristående lag, en konsumentförsäkringslag. Ett alternativ är att föra in de särskilda bestämmelserna i försäkringsavtalslagen. En fördel med en sådan lösning är att systematiken i nordisk försäkringsavtalslagstiftning skulle kunna i huvudsak förbli enhetlig. Det gäller särskilt om man

väljer att placera de nya föreskrifterna i eller i anslutning till de skilda paragraferna i försäkringsavtalslagen. Att föra in de nya bestämmelserna i försäkringsavtalslagen skulle emellertid ge till resultat en delvis svårtillgänglig reglering. I varje fall på det

stadium där reformarbetet inom försäkringsrätten nu befinner sig synes i stället den bästa lösningen vara den som kommittén har förordat. Det är en avgjord fördel för konsumenterna att i en enda lag som bara handlar om konsumentförsäkringar finna alla bestämmelser som är av praktisk betydelse för deras mellanhavande med försäkringsbolaget på det berörda området.

Att valet alltså nu bör stanna vid en särskild konsumentförsäkringslag får

dock inte hindra att frågan om vilken som är den lämpligaste systematiken prövas förutsättningslöst under det fortsatta utredningsarbetet. I ett slutskede kan det visa sig fördelaktigast att åter föra samman samtliga bestämmelser om försäkringsavtal i en enda lag. En annan metod kan vara att reglera alla skadeförsäkringar i en lag och alla personförsäkringar i en annan lag. Vid valet av lagteknisk metod i slutskedet är det ett väsentligt intresse att så långt möjligt återställa den enhetlighet i den nordiska försäkringslagstiftningen som rubbas genom en svensk delreform i fråga om konsumentförsäkring-

ar. Som tidigare nämnts bör man inte vara hänvisad enbart till en civilrättslig reglering när det gäller att stärka konsumenternas ställning på försäkrings-

området. Som jag kommer att gå in på närmare i det följande bör bl. a. bestämmelser om information till konsumenterna ha näringsrättslig natur.

Jag förordar att också dessa bestämmelser får sin plats i konsumentförsäkringslagen. Denna lag kommer alltså, liksom exempelvis konsumentkreditlagen (1977:981), att innehålla både civilrättsliga och offentligrättsliga före-

skrifter. |

Den särskilda civilrättsliga lagstiftning till skydd för konsumenterna som

hittills har antagits, t. ex. konsumentköplagen, har i princip gjorts tvingande

till förmån för dessa. Jag anser inte att man bör gå ifrån denna princip när en Tillämpningsområdet särskild konsumentlagstiftning nu skall införas inom försäkringsrätten. Det

behov av anpassning till växlande förhållanden som otvivelaktigt föreligger kan tillgodoses genom att en del bestämmelser får lämna rum för precise-

ringar eller avvikelser genom försäkringsvillkoren.

Att de civilrättsliga bestämmelserna i konsumentförsäkringslagen är tvingande enbart mot försäkringsbolagen innebär att dessa fritt kan erbjuda

konsumenterna villkor som är gynnsammare än vad lagen kräver. Med detta är emellertid inte sagt att de tvingande bestämmelserna bör utformas som minimiföreskrifter i den meningen att de inte skulle lämpa sig även som

normer för normala fall. Flertalet av de bestämmelser som kommittén har

föreslagit är enligt min mening godtagbara som normalregler. Som jag alldeles

nyss var inne på måste visserligen en del föreskrifter i lagen —- främst de som

gäller åsidosättande av s. k. biförpliktelser - dra ganska vida gränser för rätten att ställa upp försäkringsvillkor som är mindre förmånliga för försäkringsta-

garna. Dessa föreskrifter bör emellertid samtidigt ge bindande riktlinjer för

hur utrymmet får utnyttjas. Till undvikande av att yttergränsen för bolagens handlande tillika uppfattas som uttryck för en normalstandard kan det vara motiverat att denna teknik utnyttjas i ytterligare något fall utöver vad kommittén har gjort.

Sammanfattningsvis förestår jag i fråga om lagstiftningstekniken att den särskilda regleringen tll skydd för konsumenterna på försäkringsområdet tas

upp i en fristående lag, som förutom civilrättsliga också innehåller vissa näringsrättsliga bestämmelser, och att de civilrättsliga bestämmelserna i

princip blir tvingande gentemot försäkringsbolagen.

2.2¶Tillämpningsområdet

Försäkringsavtalslagen gäller i princip för alla individuella försäkringar. Den gör inte någon skillnad mellan fall där försäkringstagaren är en konsument och fall där han är en näringsidkare. Någon sådan skillnad görs

inte heller i de tidigare berörda Allmänna bestämmelserna från 1976. Dessa

bestämmelser är dock tillämpliga bara på vissa försäkringsformer, nämligen

hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons- och båtförsäkringar. Som förut nämnts omfattar försäkringsrättskommitténs förslag bara försäkringar som tecknas av konsumenter. Förslaget avser vidare endast de

vanligaste slagen av konsumentförsäkringar, nämligen dem som de allmänna bestämmelserna är tillämpliga på samt olycksfalls- och sjukförsäkringar.

Kommitténs förslag i fråga om tillämpningsområdet har i allmänhet

lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Från försäkringshåll påpe-

kas dock att gränsdragningen mot de försäkringar som hålls utanför förslaget kan medföra betydande praktiska nackdelar. Särskilt framhålls de svårigheter som kan uppkomma, ifall skilda regelsystem skall tillämpas på motorfordonsoch båtförsäkrtingar beroende på om försäkringstagaren är en konsument eller

en näringsidkare. Vidare förordas att endast sjuk- och olycksfallsförsäkringar Tillämpningsområdet som ingår i paket tillsammans med skadeförsäkringar av konsumentkaraktär skall omfattas av den nya lagen. Andra remissinstanser anser att lagens tillämpningsområde bör utvidgas till att avse även vissa försäkringar som tecknas av näringsidkare, 1. ex. lantbruksförsäkring.

All den nya lagen bör gälla försäkringar som tecknas av enskilda konsumenter har jag redan sagt i föregående avsniu. Frågan är emellertid om det är motiverat att avgränsa lagens ullämpningsområde till att avse enbart

sådana försäkringar. Till stöd för att lagen ges en vidare tillämpning talar bl. a.

att det behov av skydd som lagen är avsedd att ge kan föreligga även i andra fall än då försäkringstagaren är en privatperson. Den som äger eller arrenderar ett mindre lantbruk kan, liksom en småföretagare, en hantverkare eller en annan enskild näringsidkare eller yrkesutövare, vara i samma underläge gentemot försäkringsbolagen som en vanlig konsument.

Å andra sidan bör beaktas att försäkringar som tecknas av näringsidkare, inklusive småföretagare, omfattar försäkringsrisker som är av ett annat slag än de som de typiska konsumentförsäkringarna är avsedda att täcka. Skyddsregler som är direkt inriktade på konsumentförsäkringar passar därför inte alltid så bra vid andra former av försäkringar. I varje fall saknas ännu så länge tillräckligt utredningsunderlag för att göra dessa regler tillämpliga

utanför området för konsumentförsäkringar. Som jag tidigare har sagt får

behovet av skydd för de andra utsatta grupper av försäkringstagare som inte är konsumenter i stället beaktas under det fortsawua lagstiftningsarbetet. Liksom kommittén räknar jag dock med att de principer som kommer till uttryck i konsumentförsäkringslagen i praktiken får återverkan även på försäkringar som tecknas av sådana näringsidkare vilkas ställning liknar konsumenternas.

Att konsumentförsäkringslagen skall gälla enbart försäkringar som tecknas av konsumenter behöver dock inte innebära att den skall tillämpas på alla sådana försäkringar. Det är visserligen uppenbart att den bör omfatta sådana vanliga försäkringsformer som hemförsäkring, villaförsäkring och fritidshusförsäkring. Dessa kombinerade försäkringar, s. k. paketförsäkringar, inkluderar skydd mot ett stort antal risker som sammantagna representerar några av de viktigaste försäkringsbara riskerna för konsumenter. Även reseförsäkring har sådan betydelse från konsumentsynpunkt att den bör omfattas av lagen.

Det är däremot något osäkert om konsumentförsäkringslagen bör avse

motorfordonsförsäkring och båtförsäkring. Till skillnad från de förut nämnda försäkringarna tecknas nämligen dessa försäkringar i inte oväsentlig utsträckning även av andra försäkringstagare än konsumenter. Som har framhållits

under remissbehandlingen skulle det kunna leda till olägenheter för försäk-

ringsbolagen att i varje särskilt fall behöva undersöka om försäkringstagaren

är en konsument eller en näringsidkare för att veta vilka regler som skall

tillämpas. Å andra sidan gör sig konsumentskyddsintresset starkt gällande

även vid dessa försäkringar. Det är därför inte tillfredsställande att ta undan

Tillämpningsområdet dem från konsumentförsäkringslagen.

En möjlighet för försäkringsbolagen att undgå de gränsdragningsproblem som enligt det nyss sagda skulle kunna uppstå, om motorfordons- och

båtförsäkringar förs in under konsumentförsäkringslagen, är att så långt

möjligt tillämpa lagens regler på dessa typer av försäkringar även när de

tecknas av andra än konsumenter. Enligt min mening torde det i de flesta fa!l inte heller finnas något hinder mot en sådan utvidgad tillämpning, åtminstone när det inte är fråga om försäkringar som förekommer endast i

näringsverksamhet (t. ex. motorfordonsförsäkring för lastbilar eller taxibilar). Jag anser alltså inte att det behöver uppkomma så stora praktiska avgräns-

ningsproblem för försäkringsbolagen att man av den anledningen skulle avstå

från att göra den nya lagen tillämplig på motorfordons- och båtförsäkring-

ar.

Med hänsyn till det sagda förordar jag att konsumentförsäkringslagen i första hand skall tillämpas på de försäkringar som f. n. omfattas av Allmänna bestämmelser 1976, under förutsättning att försäkringstagaren är en enskild konsument.

Det finns emellertid också vissa andra typiska konsumentförsäkringar där försäkringstagaren skulle kunna sägas ha behov av samma skydd mot oförmånliga försäkringsvillkor. Jag tänker bl.a. på sådana individuella försäkringar som djurförsäkring, framför allt försäkring av hundar, katter och ridhästar, samt försäkring av smycken, pälsar och samlingar av olika slag (1. ex. mynt, sedlar och frimärken). Dessa försäkringar meddelas separat, utan att ingå i någon av de tidigare nämnda paketförsäkringarna. Ett annat exempel är försäkring av ur och kameror. I detta fall ingår försäkringen ofta till en början i det skydd som en köpare får genom säljarens försorg när han köper varan; om köparen därefter önskar fortsätta med försäkringen, får han

överta den som en vanlig, fristående försäkring.

Enligt försäkringsrättskommittén har försäkringsskyddet vid dessa försäk-

ringar inte samma ekonomiska och sociala betydelse som vid de försäkringsformer som förut har berörts. De regler som kommittén föreslår i konsu-

mentförsäkringslagen passar inte heller till alla delar så bra för de ofta mindre standardbetonade försäkringar som det nu är fråga om. Kommittén anser

därför att konsumentförsäkringslagen inte bör omfatta dessa försäkringar. Denna uppfattning har i allmänhet inte kritiserats under remissbehandlingen. Inte heller jag finner skäl att frångå kommittéförslaget på denna

punkt.

En annan viktig kategori av konsumentförsäkringar utgörs av personförsäkringar av olika slag som tecknas av en enskild konsument och alltså inte tillhandahålls av exempelvis en arbetsgivare. När det gäller livförsäkring

anser emellertid kommittén att betydande skäl talar mot att sådan försäkring tas upp till reglering i detta sammanhang. Förhållandena skiljer sig nämligen i detta fall på flera punkter från dem som gäller vid skadeförsäkring. Däremot

den för och omfattningen av försäkringen. Vad som här åsyftas är en Information om sammanfattning i förenklad och klargörande form av de punkter som kan försäkringsvillkoren antas vara av särskild betydelse för konsumenten i normala fall vid försäkring m.m. av den typ som det rör sig om. Försäkringsskyddets omfattning skall beskrivas så noga som deua är möjligt utan att informationen förlorar i

klarhet och lättillgänglighet. Även betydelsefulla begränsningar i försäkringsskyddet och andra negativa moment måste nämnas. Det är ibland oundvik-

ligt att premien till en början anges endast ungefärligt, eventuellt med hjälp av

typexempel. I den mån konsumenten anser sig behöva mera ingående

upplysningar innan avtalet ingås, t. ex. angående premiens storlek, är det naturligt att bolaget lämnar ytterligare information.

Meningen med informationen är alltså först och främst att konsumenten skall få klart för sig innebörden av ett eventuellt avtal. Syftet bör emellertid också vara att konsumenten får ett underlag för att välja bland de olika erbjudanden om försäkring som förekommer på marknaden. Konsumenten

böralltså ges förutsättningar att använda den försäkringsform som svarar bäst mot hans behov och att anlita det bolag som erbjuder det avtal som är mest förmånligt för honom.

Jag föreslår därför en kompletterande regel om att den information som skall lämnas innan et försäkringsavtal ingås skall vara utformad så, att den underlättar valet av försäkringsform. Olika alternativ som förekommer för

försäkringen bör alltså redovisas, 1. ex. hel- och halvförsäkring för motorfor-

don, stor och liten hemförsäkring, tillägg till försäkringsskyddet av olika slag och skilda självriskbelopp.

Det är vidare önskvärt att de skilda bolagen så långt det låter sig göra följer en gemensam mall för hur den särskilt betydelsefulla informationen skall lämnas. De begrepp som de olika bolagen använder bör t. ex. helst ha en

enhetlig innebörd. På så sätt får konsumenterna möjlighet att jämföra de olika bolagens erbjudanden i visshet om att jämförelsen avser samma slag av försäkringsskydd. Att i lagen ta upp en uttrycklig föreskrift om att

informationen skall vara ”marknadstransparent” skulle dock sannolikt föra

alltför långt. Jag anser att man kan räkna med att behovet av enhetlighet kommer att uppmärksammas under riktlinjeförhandlingarna mellan konsumentmyndigheterna och försäkringsbranschen. En naturlig utgångspunkt i detta arbete synes vara de normer som försäkringsbolagen själva gemensamt

har börjat utveckla och som redan föreligger bl. a. för hemförsäkring. Det är här fråga om en till innehåll och terminologi standardiserad samling villkor.

Det kan ligga nära till hands att på denna grund utveckla ett system enligt

vilket ett bolag som marknadsför en försäkring som avviker från en på marknaden utbildad och vedertagen norm (försäkringens omfattning

inskränkt, självrisken högre, skadeersättningen lägre etc.) lämnar särskild information om detta. Jag vill dock framhålla att riktlinjearbetet inte får ges en sådan inriktning eller omfattning att variation och produktutveckling

hämmas.

Det är naturligt att informationen till den konsument som funderar på att Information om teckna en försäkring ges i skriftlig form. Mera generellt hållna upplysningar försäkringsvillkoren lämnas lämpligen i korta broschyrer som kan erhållas på bolagens försälj- m. m. ningsställen och hos deras ombud eller som efter kontakt med konsumenten sänds till denne. Att i lagen kräva skriftlig form skulle emellertid kunna leda till onödig omgång, särskilt i brådskande lägen. Det får bli en fråga för konsumentmyndigheterna och i sista hand marknadsdomstolen att lämna anvisningar om i vilken form informationen skall delges konsumenten.

Den föreslagna informationsplikten bör i princip vara obligatorisk, och information skall lämnas utan att konsumenten särskilt begär det. Redan en hänvisning till konsumentens behov gör det emellertid möjligt att anpassa informationen till den aktuella situationen och till konsumentens förutsättningar att bedöma försäkringserbjudandet. Stelheten motverkas också av den nyss berörda friheten att välja form för informationen. Även utöver detta torde det dock vara nödvändigt att modifiera informationsskyldigheten.

För det första bör det självfallet inte krävas av ett försäkringsbolag att det söker påtvinga en konsument information som denne inte vill ha. Om konsumenten förklarar att han inte önskar information, bör således försäkring kunna tecknas utan att information dessförinnan har lämnats.

Även om konsumenten inte uttryckligen har avstått från den föreskrivna informationen, bör information kunna underlåtas, om det finns särskilda hinder mot att lämna informationen innan försäkringen tecknas. Jag tänker framför allt på situationer där det är angeläget för konsumenten att utan omgång kunna få en försäkring och där det skulle leda till fördröjning om informationskravet skulle uppfyllas. Så är ofta fallet när konsumenten har begärt omedelbar försäkring genom ett skriftligt meddelande eller på annat sätt utan personlig kontakt med bolaget. Det kan också finnas andra fall där särskilda hinder möter mot att delge konsumenten de uppgifter som han behöver för att närmare kunna bedöma avtalets innehåll.

Av det sagda framgår att en konsument kan komma att teckna en försäkring utan att dessförinnan ha fått tillräcklig information om försäkringen. Vissa centrala uppgifter får han genom försäkringsbrevet. Det är önskvärt att konsumenten utan särskild begäran också tillställs de fullständiga försäkringsvillkoren. Detta sker numera i stor utsträckning. Villkoren kan emellertid behöva vara ganska detaljerade, främst för att tvekan inte skall behöva uppstå vid skaderegleringen om vad försäkringen omfattar. Villkorshäftena är därför inte alltid så tjänliga för att tillgodose det behov av information som konsumenten har i samband med att försäkringsavtalet ingås. Enligt min mening är det särskilt angeläget att konsumenten inte missleds att tro att försäkringsskyddet är mera omfattande än det i verkligheten är. Bolaget bör därför, om det inte har gjorts tidigare, snarast i skriftlig form underrätta honom om sådana viktigare begränsningar i försäkringens omfattning som han inte utan vidare kan antas räkna med. Som exempel kan nämnas det undantag från stöldskyddet i hemförsäkringen

möter enligt kommittén inte samma hinder mot att olycksfalls- och Tillämpningsområdet sjukförsäkring i princip omfattas av den nya lagsuftningen.

Som framhållits under remissbehandlingen finns det flera väsentliga skillnader mellan skadeförsäkring å ena sidan och personförsäkring, däri inbegripet sjuk- och olycksfallsförsäkring, å andra sidan. Som exempel kan

nämnas att fNertalet personförsäkringar tecknas med lång avtalstid, dvs. längre än fem år, och ofta varar fram till pensionsåldern. I dessa fall kan det för

försäkringsbolaget finnas ett större behov än vid de kortvariga försäkringar som skadeförsäkringarna i regel utgör att under avtalstiden kunna ändra

premien och andra försäkringsvillkor. Vidare ger kravet på uppgifter om

hälsotillstånd upphov till särskilda problem vid personförsäkringar. Det kan i fråga om dessa försäkringar också finnas anledning att utforma påföljderna för försäkringstagarens underlåtenhet att betala premier på ett något annat sätt än vid skadeförsäkringarna. Enligt min mening måste dessa och andra

frågor utredas ytterligare innan man bestimmer sig för vilka konsument-

skyddsregler som bör gälla för personförsäkringarna. För att ta undan dessa

försäkringar från konsumentförsäkringstagen talar även att det i en framtid

kan bli aktuellt att behandla skadeförsäkringar och personförsäkringar var för sig.

Jag förordar alltså att både livförsäkringar och andra personförsäkringar f. n. hålls utanför konsumentförsäkringslagen. Detta gäller dock bara personförsäkringar som meddelas fristående från andra försäkringar. När en personförsäkring ingår som ett moment i någon av de försäkringar som enligt vad jag förut har sagt bör omfattas av lagen, bör de nya reglerna tillämpas

också på personförsäkringsmomenten.

Enligt kommitténs förslag bör ett generellt undantag gälla för försäkringar som grundar sig på gruppavtal eller kollektivavtal. Detta undantag, som har lämnats utan erinran under remissbehandlingen, tar framför allt sikte på personförsäkringar och har därför i de flesta fall inte någon självständig

betydelse vid sidan av det undantag för sådana försäkringar som jag nyss har förordat. Kollektiva skadeförsäkringar är f. n. sällsynta i vårt land. Det är dock inte osannolikt att sådana försäkringar kan komma att bli vanligare. Jag

delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att man inte nu kan överblicka de problem som försäkringar av detta slag kan ge upphov till. De

bör därför undantas från lagens tillämpningsområde. Kommittéförslaget innehåller också ett undantag för försäkringar för vilka

”grunder” skall upprättas enligt lagen om försäkringsrörelse, dvs. av regeringen eller försäkringsinspektionen. Detta undantag avser, förutom

livförsäkringar och vissa slag av sjukförsäkringar, en särskild form av

sakförsäkring, nämligen brandförsäkring för all framtid. Också sådan försäkring kan vara konsumentförsäkring, t. ex, då den gäller en villafastighet. Försäkringar av detta slag torde inte längre meddelas i någon större utsträckning. Däremot finns det f. n. åtskilljga sådana äldre försäkringar.

Liksom kommittén anser jag att dessa försäkringar skiljer sig så mycket från

vanliga vitlaförsäkringar att man inte utan vidare kan tillämpa samma regler Information om för dessa olika slag av försäkringar. Ett undantag bör därför göras för försäkringsvillkoren försäkringar som avser all framtid. Detta undantag kan lämpligen tas in i m.m. övergångsbestämmelserna. Sammanfattningsvis förordar jag att konsumentförsäkringslagen skall tillämpas på konsumentförsäkringar som kan hänföras till någon av försäkringsformerna hemförsäkring, villaförsäkring, fritidshusförsäkring, reseförsäkring, motorfordonsförsäkring och båtförsäkring, med det undantaget att lagen inte skall gälla försäkringar som grundas på gruppavtal eller kollektivavtal eller som avser all framtid. Beträffande motorfordonsförsäkring bör vidare göras den reservationen att lagen inte skall tillämpas på den obligatoriska trafikförsäkringen, om trafikskadelagen (1975:1410) innehåller andra bestämmelser.

Den omständigheten att konsumentförsäkringslagen inte skall tillämpas på andra konsumentförsäkringar än dem som jag nu har angett innebär inte att försäkringstagarna vid dessa andra försäkringar blir utan skydd. Försäkringsavtalslagen kommer sålunda fortfarande att omfatta dessa försäkringar. Till detta kommer att den villkorsgranskning som jag har berört i avsnitt 2.1.3 enligt min mening bör ta sikte på alla slag av konsumentförsäkringar, alltså även sådana som faller utanför konsumentförsäkringslagen. Om villkoren för sådana försäkringar skulle avvika från lagens bestämmelser på ett sätt som inte låter sig motiveras av de särskilda förhållanden som råder för försäkringsgrenen, kan detta utgöra en anledning för granskningsmyndigheten att ingripa. Jag återkommer närmare till denna fråga i avsnitt 2.13.

2.3 Information om försäkringsvillkoren m. m.

Den information som försäkringsbolagen lämnar omfattas av bestämmelserna i marknadsföringslagen (1975:1418). Om ett försäkringsbolag underlåter att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan alltså marknadsdomstolen enligt 3 § i den lagen ålägga bolaget att lämna sådan information. Bestämmelsen avser endast brister i den information som lämnas vid marknadsföring, dvs. i samband med åtgärder som syftar till att främja avsättningen av produkter. Information som ett försäkringsbolag lämnar i annat syfte än att förmå en konsument att teckna försäkring berörs alltså inte av nuvarande lagstiftning.

Talan vid marknadsdomstolen om åläggande enligt marknadsföringslagen förs i första hand av konsumentombudsmannen, som också är chef för konsumentverket. Utmärkande för konsumentverkets verksamhet i informationsfrågor är att verket förhandlar med näringslivets organisationer om hurinformationen bör vara utformad. Förhandlingarna kan leda till att verket utarbetar riktlinjer för företagens information (se prop. 1976/77:123 s. 370). Är parterna oense i en fråga som rör informationen i samband med marknadsföring, kan frågan föras till marknadsdomstolen.

33 Konsumentombudsmannen träffade åren 1971 och 1972 vissa överens- Information om kommelser med försäkringsbranschen angående informationen till försäk- försäkringsvillkoren

ringstagarna, bl.a. om ändring i försäkringsvillkoren i samband med m. m. förlängning av avtalet. Nyligen har konsumentverket och försäkringsbolagen

kommit överens om att skriftlig information om möjligheten att få försäk-

ringsärenden prövade av allmänna reklamationsnämnden skall lämnas av

bolagen vid marknadsföringen och i samband med skaderegleringen.

Konsumentverket har också inrättat ett s. k. kontaktforum för försäkringsfrågor med företrädare för verket, försäkringsinspektionen och försäkrings-

bolagen. I detta forum samarbetar verket med inspektionen för att tillsam-

mans med bolagen åstadkomma bl. a. en förbättrad konsumentinformation på området. Nyligen har beslut fattats om att inrätta en ”Konsumenternas

försäkringsbyrå”. Det är fråga om en central rådgivningsbyrå som skall vägleda och hjälpa enskilda konsumenter i försäkringsfrågor. Verksamheten

skall ledas av en stiftelse med konsumentverket, försäkringsinspektionen och försäkringsbranschen som huvudmän.

Också försäkringsinspektionen är alltså engagerad i arbetet på att förbättra

försäkringsinformationen. Chefen för budget- och ekonomidepartementen

har i direktiven till den tidigare nämnda utredningen (E 1979:01) om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet gett uttryck

för den uppfattningen att inspektionen även i fortsättningen bör utnyttjas i

konsumentupplysningsarbetet. Utredningen skall vidare dra upp riktlinjer

för hur uppgifterna på området lämpligen bör fördelas mellan inspektionen

och konsumentverket (Dir. 1978:105 s. 12).

Försäkringsrättskommittén har föreslagit att de allmänna reglerna i

marknadsföringslagen om information, som är av offentligrättslig natur,

kompletteras med en mera preciserad regel av civilrättslig karaktär i konsumentförsäkringslagen. Enligt den föreslagna regeln skall et försäkringsbolag på begäran av en konsument vara skyldigt att beträffande premiesatser och försäkringsvillkor som bolaget tillämpar lämna sådan uppgift som är av betydelse för bedömningen av kostnaden för och omfattningen av viss försäkring. Några särskilda bestämmelser om påföljd för

underlåtenhet att lämna information föreslås inte.

Under remissbehandlingen har gjorts gällande att den föreslagna regeln är alltför begränsad. Bl.a. konsumentverket och LO har vänt sig mot att information enligt förslaget endast behöver lämnas när en konsument begär

det. Det finns också remissinstanser som anser att förslaget inte ger något utöver vad som följer redan av marknadsföringslagen och därför inte tjänar något syfte. Flera instanser, som anser att det behövs särskilda och mera långtgående regler om information på konsumentförsäkringsområdet, menar

att dessa bör samordnas med 3 § marknadsföringslagen och att samordningen bör ske med 6 och 7 §§ konsumentkreditlagen (1977:981) som förebild.

En korrekt, fyllig och lättillgänglig information är av stor betydelse för

3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 9

konsumenterna på olika områden. På sikt kan en rätt utformad konsument- Information om information främja konkurrensen mellan näringsidkarna och på så sätt leda försäkringsvillkoren

ull att produkterna blir billigare och bättre. Behovet av information till m.m. konsumenterna framträder inte minst på försäkringsområdet. Det är svårt för konsumenterna att bilda sig en uppfattning om försäkringsprodukten. När en försäkring skall tecknas framstår den erbjudna produkten som en samling villkor som ofta är omfattande och krångliga. Men det är inte bara på detta stadium som konsumenterna har ett intresse av information. Informationsbehovet står kvar under hela den tid avtalet löper. Det får särskild aktualitet

när ett försäkringsfall har inträffat. Enligt min mening är den bestämmelse om information som försäkrings-

rättskommittén har föreslagit knappast tillräcklig. Det är visserligen inte möjligt att genom lagregler sörja för att informationsbehovet tillgodoses i alla hänseenden. På några väsentliga punkter bör det dock kunna meddelas bestämmelser som ställer ökade eller mer preciserade krav på försäkringsbolagens informationsinsatser.

En reglering av bolagens informationsplikt underlättas om man väljer

tekniken att anknyta till marknadsföringslagens regelsystem. Detta bygger som nämnts på att resultat I allmänhet kan åstadkommas genom att

överenskommelser träffas mellan myndigheterna och näringsidkarsidan och genom att riktlinjer utfärdas för informationen där det behövs. Härigenom uppnår man smidighet vid utformningen av näringsidkarnas ansvar. Samti-

digt finns det möjlighet att tvinga fram information, om frivilliglinjen inte skulle ge önskat resultat. Jag föreslår att bestämmelserna i konsumentför-

säkringslagen får näringsrättslig och inte civilrättslig karaktär och samordnas med marknadsföringslagen. Metoden gör det möjligt att underlåta aut direkt i lagtexten låsa fast detaljer om informationsskyldighetens innebörd.

Vad härefter gäller reglernas innehåll är det enligt min mening klan att ett försäkringsbolag som erbjuder konsumentförsäkring också bör lämna den information som behövs för att konsumenten skall kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. En grundläggande information av detta slag skall konsumenten inte behöva göra särskild framställning om, utan den bör i regel ingå som en naturlig de! i bolagets erbjudande. Frågan om en sådan information kan i och för sig redan nu tas upp av konsumentmyndigheterna med stöd av 3 § marknadsföringslagen. Denna bestämmelse är emellertid mycket allmänt hållen och bör enligt min mening kompletteras med föreskrifter som är inriktade på de särskilda informationsproblem som möter vid marknadsföring av försäkring. De kompletterande föreskrifterna bör ta sikte på den situation som föreligger när en konsument står i begrepp att teckna en försäkring. Föreskrifterna bör emellertid indirekt också kunna vara till ledning för bolagens annonsering och marknadsföring i övrigt.

Till en början bör således föreskrivas att ett försäkringsbolag innan en

försäkring tecknas skall lämna den information om sina premier och andra

försäkringsvillkor som konsumenten behöver för att kunna bedöma kostna-

som numera gäller för stöldbegärlig egendom som förvaras i källare eller på Information om

vind. Ett annat exempel är att ersättning för förlust av pengar och försäkringsvillkoren värdehandlingar ersätts med högst 3 000 kr. varav kontanter med högst I 000 m.m. kr. Det är viktigt att informationen görs tydlig och lättillgänglig, så att så

många försäkringstagare som möjligt verkligen tar del av den. Jag föreslår att en bestämmelse om detta tas in i konsumentförsäkringslagen.

Den informationsplikt som jag hittills har föreslagit tar alltså sikte på

innehållet i det ursprungliga avtalet mellan försäkringsbolaget och konsumenten. Enligt vad jag föreslår i det följande (avsnitt 2.6.3) bör försäkrings-

bolaget kunna begära ändring av försäkringsvillkoren i samband med att ett försäkringsavtal förnyas för ytterligare en period. I undantagsfall bör bolaget kunna driva igenom ändring av villkoren också under löpande försäkringstid (avsnitt 2.7.2). Kommittén har föreslagit civilrättsliga bestämmelser som för

sådana fall ålägger försäkringsbolaget att självmant underrätta försäkringstagaren om skälen för villkorsändringen och om dess innebörd. Någon påföljd för underlåtenhet att följa föreskrifterna har inte föreslagits.

En ordning som den föreslagna, vilken innebär att konsumenterna binds vid nya villkor genom underlåtenhet att reagera, gör det angeläget att korrekt

information om villkorsändringen lämnas konsumenterna i förväg. Jag

ansluter mig därför till kommitténs förslag om informationsskyldighet för

bolagen. Bestämmelserna i detta ämne bör emellertid följa övriga bestämmelser om information och liksom dessa ges näringsrättslig karaktär. Härigenom kan de inordnas i marknadsföringslagens sanktionssystem.

Kommitténs huvudbestämmelse om informationsskyldigheten innebär att försäkringsbolaget på begäran av försäkringstagaren även sedan försäkring har tecknats är skyldigt att lämna uppgifter om premierna och om andra

försäkringsvillkor som berör avtalet. Begäran kan t. ex. avse frågan hur

premien har beräknats. En särskild föreskrift som berättigar försäkringstaga-

ren till sådana upplysningar under försäkringstiden bör ingå bland de

informationsbestämmelser som nu föreslås.

Enligt min mening finns det också i samband med skaderegleringen behov

i ett par hänseenden av föreskrifter om skyldighet för försäkringsbolagen att

lämna information.

Även om det alldeles övervägande antalet skadefall regleras utan att några

konflikter uppstår kan det givetvis inte undvikas att fall ibland uppkommer

där den enskilde och försäkringsbolaget inte kan komma överens. I sådana situationer står ofta flera olika organ till buds för lösning av konflikten.

Inom försäkringsbranschen finns sålunda ett antal nämnder av olika slag dit tvistiga frågor kan hänskjutas. En del av dessa nämnder är gemensamma för hela branschen, Konsumenterna kan i regel inte själva påkalla prövning

hos dessa nämnder. Ett undantag gäller i fråga om trafikförsäkringsanstal-

ternas nämnd, som har kommit till som ett led i den statliga kontrollen över bolagens skötsel av trafikförsäkringen. Några av de större bolagen har inrättat egna interna nämnder. Bland dessa finns både rådgivande och direkt

beslutande organ. Till bolagens interna nämnder kan konsumenterna i regel Information om själva anmäla tvistiga ersättningsfrågor. Tvister i anledning av försäkring kan försäkringsvillkoren också prövas i utomprocessuell ordning av allmänna reklamationsnämnden, m.m. som är ett statligt organ. Beträffande de olika nämndernas sammansättning och verksamhet hänvisas till kommittébetänkandet s. 65 ff.

Tvister i anledning av försäkring kan naturligtvis liksom andra tvister i regel även bli föremål för rättegång vid allmän domstol, antingen i ordinär ordning eller i det förenklade förfarande som regleras i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. I allmänna försäkringsvillkor förekommer ibland bestämmelser om att tvist om värdering av egendom skall hänskjutas till skiljemän.

Inte sällan saknar en enskild försäkrad kunskap om att andra möjligheter

än domstolsvägen står till buds när han vill få till stånd en prövning av om försäkringsbolagets ställningstagande i ett skadeärende är riktigt. Under alla

omständigheter kan han ha svårt att utan hjälp få klart för sig vilket eller vilka

organ som han kan vända sig till i det särskilda fallet. Som nämnts har en överenskommelse nyligen träffats mellan konsumentverket och försäkringsbolagen om att bolagen bl. a. vid skaderegleringen skall lämna information om möjligheten att anlita allmänna reklamationsnämnden. Enligt min mening bör bolagen i samband med skaderegleringen skriftligen upplysa också om de övriga instanser vid vilka en prövning av en tvist kan bli aktuell. Så sker f. ö. ofta redan nu. En föreskrift om en sådan skyldighet bör införlivas med konsumentförsäkringslagens informationsbestämmelser. Därvid bör dock förbehåll göras för situationer då det är obehövligt att upplysning lämnas. Jag tänker främst på fall där det står klart att konsumenten får den ersättning han begär eller då skadan blir reparerad genom bolagets försorg.

Enligt vad jag föreslår i det följande (avsnitt 2.12) bör anspråk på försäkringsersättning enligt huvudregeln preskriberas om inte den försäkrade väcker talan mot bolaget inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att

fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. I de fall då det föreligger en

praktiskt beaktansvärd risk för att den försäkrade genom att dröja med att

väcka talan skall få sin fordran preskriberad, bör försäkringsbolaget vara skyldigt att i samband med skaderegleringen fästa den försäkrades uppmärksamhet på denna risk. Också denna information bör lämnas skriftligen. Som jag tidigare har nämnt innebär mitt förslag att informationsföreskrif-

terna anknyts till marknadsföringslagens påföljds- och kontrollsystem. Detta

gäller även till den del informationen inte ingår som ett led i bolagens marknadsföring. Frågan om hur myndighetsövervakningen i olika hänseenden av försäkringsbolagens informationsskyldighet skall ordnas bör slutligt

lösas när resultatet av den tidigare nämnda försäkringsutredningen föreligger. I avvaktan på detta bör det ankomma på konsumentverket att i nära

samarbete med försäkringsinspektionen förhandla med försäkringsbolagen

om den närmare utformningen av informationsskyldigheten och att utfärda Rätten att teckna

behövliga riktlinjer. Frågan huruvida uppgiften kräver någon resursförstärk- försäkring

ning hos konsumentverket får prövas i anslutning till de årliga anslagsfrå-

gorna. I konsumentköplagen (1973:877) finns ett par bestämmelser, 7 och 14 §§, enligt vilka vilseledande eller utebliven information om en varas beskaffenhet under vissa förhållanden kan leda till att varan skall anses behäftad med

fel. Konsumenten kan i så fall bl. a. rikta köprättsliga anspråk mot säljaren.

Denne har med andra ord ett civilrättsligt ansvar för sin reklam.

Försäkringsrättskommittén har i sitt betänkande tagit upp frågan om en motsvarande reglering av försäkringsbolagens informationsansvar. Kommittén har emellertid avvisat tanken på en sådan reglering och hänvisat till att

förhållandena vid försäkring är andra än vid köp. Några remissinstanser har ifrågasatt om inte försäkringsbolagens civilrättsliga ansvar likväl borde

regleras.

Den marknadsrättsliga reglering som jag nyss har föreslagit innebär att försäkringsbolagen åläggs ett betydande ansvar för informationen till konsumenterna. Det är befogat att även i övrigt ställa höga krav på den information

som försäkringsbolagen lämnar, inte minst i sin reklam. Med stöd av de allmänna bestämmelserna i 2 och 3 §§ marknadsföringslagen kan konsumentmyndigheterna ingripa, om informationen i marknadsföringen är missvisande eller otillräcklig. Att härutöver införa regler om civilrättsligt

ansvar för brister i informationen anser jag inte vara av behovet påkallat. Jag vill liksom kommittén tillägga att frånvaron av sådana regler inte utesluter att

en domstol som prövar en tvist mellan ett försäkringsbolag och en

försäkringstagare kan komma att lägga bolaget till last att det i sin reklam har lämnat missvisande uppgifter om t. ex. försäkringens omfattning. BI. a. kan

detta föranleda att ett villkor jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.

Liksom kommittén anser jag att det inte heller finns ullräckliga skäl au föreslå särskilda regler för det fallet att ett försäkringsombud har medverkat vid tillkomsten av ett försäkringsavtal elter senare under avtalstiden. Dessa frågor får som nu avgöras efter allmänna överväganden. Som kommittén har påpekat lär försäkringsbolagen i de fall då det är utrett att ett ombud har lämnat missledande information inte kunna undandra sig de ekonomiska konsekvenserna av detta.

2.4 Rätten att teckna försäkring

En konsument har f. n. inte någon rätt att teckna en försäkring. om försäkringsbolaget av någon anledning inte skulle vilja ha honom som försäkringstagare. Det är visserligen sällsynt att ett försäkringsbolag vägrar att meddela en sakförsäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten. Inom vissa distrikt med stor skadefrekvens kan det dock hända att försäkringstagarens person prövas mer ingående än som annars är vanligt. En

prövning av om en försäkring skall meddelas torde också ibland förekomma Rätten att teckna

vid särskilda försäkringsgrenar, t.ex. vagnskadeförsäkring för motorfor- försäkring

don.

Enligt försäkringsrättskommittén är det inte tillfredsställande att en konsument som vill teckna en försäkring är helt beroende av försäkringsbo-

lagets ensidiga beslut. Kommittén föreslår därför en bestämmelse som

innebär att en konsument har rätt att teckna en försäkring som försäkringsbolaget tillhandahåller allmänheten. Undantag skall enligt förslaget gälla

endast om det föreligger särskilda skäl, t. ex. då konsumentens ansökan avser brandförsäkring av ett objekt som befinner sig i ett speciellt brandfarligt område.

Kommitténs förslag har allmänt godtagits eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser att det är av värde med en lagfäst skyldighet för försäkringsbolagen att meddela sådana försäkringar som faller

under konsumentförsäkringslagen, om inte speciella förhållanden föreligger.

Jag ansluter mig därför till detta förslag. Jag återkommer i specialmotiveringen till de undantagsfall då en försäkring bör kunna vägras.

Kommittén har vidare föreslagit att en konsument som har vägrats att

teckna en försäkring skall kunna få försäkringsbolagets beslut prövat vid

domstol. Talan mot beslutet måste dock enligt förslaget väckas inom 14 dagar från den dag då belaget meddelade konsumenten sitt beslut. Under remissbehandlingen har inte framkommit någon erinran mot att en

konsument skall kunna vända sig till domstol för att få ett avslagsbeslut prövat. Flera remissinstanser anser dock att tidsfristen för att väcka talan är alltför kort.

För att en rätt att teckna försäkring skall ha någon verklig innebörd krävs förutom att försäkringsinspektionen ägnar uppmärksamhet åt bolagens praxis — att denna rätt kan hävdas i rättslig ordning. Som kommittén har föreslagit bör prövningen ankomma på allmän domstol. Om ett försäkringsbolag utan fog avslår en begäran att teckna försäkring, bör domstol alltså kunna förklara att konsumenten har rätt att teckna försäkringen och att försäkringstiden skall börja vid den tidpunkt som skulle ha gällt om bolaget

hade bifallit konsumentens begäran om försäkring. Möjligheten att vinna en sådan förklaring bör dock stå öppen bara under en kortare tid. Annars skulle konsumenten kunna vänta med att väcka talan för att se om det inträffar ett försäkringsfall under den tid som försäkringen borde ha gällt. Jag håller dock med de remissinstanser som har ansett att konsumenten behöver en något längre talefrist än den som kommittén har föreslagit. En tidsfrist på en månad

utgör enligt min mening en lämplig avvägning mellan de motstående

intressen som här gör sig gällande. En rätt att få ett avslagsbeslut prövat vid domstol förutsätter att försäk-

ringsbolaget är skyldigt att ange skälen för sitt beslut. Kommittén har också föreslagit en bestämmelse av detta innehåll. Bestämmelsen innebär vidare att försäkringsbolaget i samband med beslutet skall erinra konsumenten om vad

denne skall iaktta om han vill få beslutet prövat. Förslaget har lämnats utan

erinran av remissinstanserna och är även enligt min mening lämpligt. Försäkringstiden Skyldigheten att lämna de uppgifter som jag nu har berört bör ha fullgjorts innan den förut angivna månadsfristen börjar löpa. Annars skulle syftet med regleringen lätt kunna gå förlorat.

Att konsumenten kan få ctt obrutet försäkringsskydd genom att väcka talan inom den tid som jag nu har förordat torde ha mindre värde för honom,

om det dröjer en avsevärd tid innan målet avgörs. Är frågan om rätten att

teckna försäkring det minsta tveksam, tvingas konsumenten i praktiken att försöka få en försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Annars riskerar han att stå utan försäkringsskydd under en kanske lång tid för den händelse domstolen till slut lämnar hans talan utan bifall. För att rätten till domstolsprövning skall kunna få tillräcklig praktisk betydelse bör konsumen-

ten ha möjlighet att utverka ett interimistiskt beslut av domstolen i avvaktan

på att frågan om hans rätt att teckna försäkringen har blivit slutligt avgjord.

Jag förordar därför att kommittéförslaget kompletteras med en regel av detta innehåll. En fråga som har nära samband med rätten att teckna en försäkring är

rätten att få försäkringen förnyad när försäkringstiden går ut. Den frågan

återkommer jag till i avsnitt 2.6.1.

2.5 Försäkringstiden

Försäkringsavtalslagen innehåller inte några regler om försäkringstiden, dvs. den tid för vilken avtal träffas om en försäkring. Däremot reglerar lagen

vid vilken tidpunkt försäkringsbolagets ansvarighet inträder och i vilka fall

ansvarigheten får suspenderas under försäkringstiden på grund av undertlåtenhet att betala premier.

Inte heller Allmänna bestämmelser 1976 innehåller särskilda regler om

försäkringstiden, frånsett en föreskrift om när försäkringstiden börjar löpa i fall då begynnelsedagen är avtalad samt en föreskrift om att försäkringstiden

är ett år om inte annat anges i försäkringsbrevet. Även om det inte sägs uttryckligen, bygger de allmänna bestämmelserna på att försäkringstagaren är skyldig att betala premie för hela försäkringstiden också i fall då

försäkringsbolagets ansvarighet är suspenderad under cen tid till dess att

premien har betalts.

Enligt försäkringsrättskommittén bör försäkringstiden normalt inte vara längre än ett år. Kommittén föreslår därför en bestämmelse av dewuta innehåll,

liksom en regel om när försäkringstiden skall börja i fall då detta inte framgår av avtalet eller omständigheterna. Slutligen föreslår kommittén att försäkringstiden normalt skall utgöra också ansvarstid. Försäkringsbolaget skall

alltså i princip ansvara för inträffade försäkringsfall under hela försäkrings-

tiden.

Förslaget om ett principiellt förbud mot en längre försäkringstid än ett år har tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. F.n. är flerårsavtal ovanliga vid konsumentförsäkringar, och försäkringsbolagen

torde inte heller ha några planer på att börja tillämpa sådana längre Förnyelse av

försäkringstider. En regel om längsta tillåtna försäkringstid kan därför, försäkringen

åtminstone i nuläget, synas ha mindre praktisk betydelse. Inte desto mindre delar jag uppfattningen att det är av värde om det direkt framgår av tagen att en försäkringstagare har möjlighet att minst en gång om året pröva om han vill behålla försäkringen eller om han eventuellt skall gå över till ett annat försäkringsbolag som kan erbjuda villkor vilka av olika skäl passar honom bättre. Jag tillstyrker därför kommittéförslaget i denna del. Liksom kommittén anser jag det inte lämpligt att uppta en regel om kortaste tillåtna

försäkringstid. I allmänhet framgår det av försäkringsavtalet eller omständigheterna i

övrigt när en försäkring skall börja gälla. För de undantagsfall då denna fråga är oklar behövs dock enligt kommittén en bestämmelse som preciserar

tidpunkten för försäkringstidens början. Kommiuéns förslag innebär att

försäkringstiden i dessa fall börjar klockan noll dagen efter den då försäkringstagaren avgav ett meddelande till försäkringsbolaget att han ville teckna försäkringen. Ett undantag föreslås dock för fall då försäkringen tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller då försäkringen i annat fall

är giltig endast under förutsättning att premien betalas senast vid försäkringstidens början. I dessa fall skall försäkringstiden börja först klockan noll dagen efter den då premien betalades.

Remissinstanserna anser i allmänhet att detta förstag utgör en lämplig

reglering. Jag delar denna uppfattning och förordar därför att förslaget genomförs.

En viktig fråga är om försäkringsbolagets ansvarighet för inträffade

försäkringsfall skall, liksom f. n., kunna suspenderas under försäkringstiden i

fall då försäkringstagaren inte har betalt premien. Den frågan behandlas närmare i avsnitt 2.8.2, tillsammans med spörsmålet i övrigt om påföljden för bristande premiebetalning. Jag vill dock redan nu som min principiella

inställning ange att ett försäkringsbolag inte bör kunna frita sig från

försäkringsansvar på grund av försäkringstagarens beteende men samtidigt behålla rätten att kräva ut premie för tiden därefter. Enligt min mening är det lämpligt att detta framgår av en uttrycklig bestämmelse i lagen.

Bortsett från att försäkringsbolagets ansvarighet f.n. kan suspenderas

under försäkringstiden på grund av försäkringstagarens underlåtenhet att betala premier torde ansvarstiden normalt sammanfalla med försäkringstiden. Hikhet med kommittén anser jag att lagen bör innehålla en bestämmelse som slår fast detta.

2.6 Förnyelse av försäkringen

2.6.1 Rätten att förnva försäkringen

Lika litet som en konsument f. n. har rätt att teckna en försäkring, om försäkringsbolaget inte vill ha honom som försäkringstagare, kan den som

har tecknat en försäkring kräva att få försäkringen förnyad vid försäkrings- Förnyelse av tidens utgång, om försäkringsbolaget vill bli av med honom som försäkrings- försäkringen tagare. Allmänna bestämmelser 1976 utgår dock från att försäkringsbolaget underlåter att förnya en försäkring endast då det finns särskilda skäl.

I avsnitt 2.4 har förordats att ett försäkringsbolag i fortsättningen skall kunna vägra en konsument att teckna en försäkring endast om det finns särskilda skäl. Enligt försäkringsrättskommittén bör motsvarande princip gälla också i fråga om försäkringstagarens rätt aut förnya försäkringen. Kommittén föreslår därför en uttrycklig regel om detta. Detta förslag har lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Även enligt min mening bör en försäkringstagare ha rätt att förnya sin försäkring, om inte särskilda skäl talar emot det. Bedömningen av om försäkringsbolaget har särskilda skäl att vägra att meddela en försäkring behöver emellertid inte alltid vara densamma när försäkringen skall förnyas som när den tecknas första gången. Liksom kommittén anser jag att ett försäkringsbolag som en gång har meddelat en försäkring får anses ha tagit på sig ett visst ansvar för att försäkringstagarens försäkringsbehov tillgodoses även i fortsättningen. Försäkringsbolaget bör alltså inte utan vidare kunna använda försäkringstidens utgång som anledning att tvinga över en försäkringstagare som betraktas som en ogynnsam risk till ett annat försäkringsbolag. Erfarenheterna från den försäkringstid som har förflutit kan å andra sidan ibland utgöra en befogad anledning för försäkringsbolaget att inte vilja förnya försäkringen. Jag återkommer närmare till denna fråga i specialmotiveringen.

Enligt kommitténs förslag skall en försäkringstagare som har vägrats att förnya sin försäkring kunna få försäkringsbolagets beslut prövat vid domstol. En förutsättning är dock att han väcker talan innan försäkringen har upphört att gälla. Denna tid har kritiserats av flera remissinstanser som alltför kon. I övrigt har kommitténs förslag lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

I fråga om rätten att få försäkringsbolagets beslut prövat av domstol kan jag hänvisa till vad jag har sagt i avsnitt 2.4 beträffande det motsvarande fallet att en konsument har vägrats att teckna en försäkring. I enlighet med den ståndpunkt som jag då intog bör fristen för att väcka talan vid domstol vara något längre än den som kommittén har föreslagit. Tidsfristen kan lämpligen bestämmas till en månad, räknat från den dag försäkringsbolaget meddelade sitt beslut och angav skälen för beslutet samt erinrade försäkringstagaren om vad han skall iaktta, om han vill få beslutet prövat. För den händelse beslutet har meddelats mer än en månad i förväg bör dock föreskrivas att tiden för att väcka talan aldrig går ut före den tidpunkt då uppsägningen skulle få verkan.

2.6.2 Automatisk förnyelse vid utebliven uppsägning? Förnyelse av försäkringen Försäkringsavtalslagen innehåller inte någon allmän regel om att en försäkring automatiskt förnyas om den inte sägs upp före försäkringstidens utgång. Endast i fråga om brandförsäkringar som har ingåtts fören tid av ett år har i 84 § upptagits en bestämmelse av detta slag. I övrigt föreskrivs i 31 § att förbehåll i försäkringsavtalet om att försäkringen vid utebliven uppsägning förnyas för längre tid än ett år får åberopas endast om försäkringsbolaget senast en månad i förväg har crinrat försäkringstagaren om förbehållet. Enligt Allmänna bestämmelser 1976 förnyas en försäkring endast om försäkringstagaren betalar premien för den nya avtalsperioden. Försäkringsbolaget skall genom att sända ut en avi underrätta försäkringstagaren om denna premie. Försäkringstagaren har därefter en månad på sig att betala premien. Underltåter han det, upphör försäkringen. Vill försäkringsbolaget inte förnya försäkringen, skall försäkringstagaren underrättas om detta senast 14 dagar före försäkringstidens utgång. Försäkringsrättskommiuéns förslag innebär att en försäkring automatiskt förnyas, om inte någon av parterna säger upp försäkringen till försäkringstidens utgång. Beträffande en uppsägning från försäkringstagarens sida gäller endast det kravet att den skall ha pjorts före försäkringstidens utgång. Försäkringsbolaget får däremot säga upp försäkringen endast om det finns särskilda skäl. Ett skriftligt meddelande om uppsägningen måste vidare avsändas till försäkringstagaren senast 14 dagar före försäkringstidens utgång. Enligt kommittéförslaget förnyas försäkringen alltså vid utebliven uppsägning, oavsett om försäkringstagaren har betalt premien för den nya försäkringstiden eller ej. Betalar han inte premien, gäller den nya försäkringen till dess att den upphör på grund av en uppsägning från försäkringsbolagets sida med anledning av betalningsförsummelsen eller försäkringstagaren tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Remissinstanserna har i allmänhet godtagit kommittéförslaget i denna del. Framför allt från försäkringshåll riktas dock kritik mot förslaget att en försäkringstagare som inte vill förnya sin försäkring måste säga upp den före försäkringstidens utgång och inte, som f. n., bara kan underlåta att betala den nya premien. Enligt dessa remissinstanser är det risk för att den föreslagna ordningen i de flesta fall inte kommer att iakttas. Försäkringsjuridiska föreningen anser att försäkringstagaren bör ges möjlighet att säga upp försäkringen även efter försäkringstidens utgång, om försäkringen har förnyats i fall då han inte har betalt den nya premien. Den som har beslutat sig för att inte fortsätta med sin försäkring torde f. n. i allmänhet inte räkna med att behöva upplysa försäkringsbolaget om detta. Det naturliga är i stället att bara underlåta att betala den nya premien. Detta talar för att en försäkring bör förnyas endast efter en aktiv åtgärd från

försäkringstagarens sida. Den åtgärd som framför allt kan krävas är att han Förnyelse av betalar premien för den förnyade försäkringen. försäkringen

Emellertid måste beaktas att de flesta försäkringstagare torde ha ett intresse av att få sina försäkringar förnyade. Man kan inte räkna med att en försäk-

ringstagare som vill ha sin försäkring förnyad alltid håller reda på exakt när

försäkringstiden löper ut och av sig själv betalar premien eller vidtar annan

åtgärd för att försäkringen skall fortsätta att gälla efter denna tidpunkt. Försäkringen måste därför under alla omständigheter behålla sin giltighet under viss tid efter det att försäkringstagaren har fått meddelande om förnyelse genom premieavi eller i annan form. Men detta är enligt min mening inte nog. Man kan nämligen inte bortse från risken att försäkrings-

tagaren av misstag eller av annan liknande orsak underlåter att betala den nya premien i rätt tid eller att på annat sätt ge tll känna att han vill behålla försäkringen. Om denna underlåtenhet skulle medföra att han under en tid ställs utanför försäkringsskydd. kunde resultatet bli ödesdigert för honom.

Reglerna måste utformas så att sådana konsekvenser undviks. Försäkringsbolaget kan naturligtvis inte bli bundet av ett rent påstående i efterhand av försäkringstagaren huruvida hans underlåtenhet att betala den

nya premien och att på annat sätt höra av sig har berott på att han inte längre vill ha försäkringen eller på att han endast har glömt förnyelsen e.d. Vill

försäkringstagaren att försäkringen skall upphöra, krävs därför att han uttryckligen ger detta till känna på annat vis än genom att bara låta bli att betala premien för den nya avtalsperioden.

Slutsatsen av vad jag nu har sagt är att en försäkring bör förnyas

automatiskt, om inte försäkringstagaren före försäkringstidens utgång säger

upp försäkringen muntligen eller skriftligen. Någon särskild uppsägningstid

bör dock inte krävas. Med uppsägning bör likställas att försäkringstagaren

tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Att denna ordning kan utgöra en olägenhet för det fåtal som inte längre vill ha någon försäkring kan enligt min mening inte hjälpas. Denna olägenhet torde f. ö. till stor del kunna motverkas genom att försäkringsbolaget samtidigt med avin om den nya premien tydligt informerar försäkringstagaren om vad han har att iaktta för att undvika att försäkringen förnyas.

Trots sådana åtgärder är det emellertid troligt att en ordning med

automatisk förnyelse kommer att medföra att en och annan försäkringstagare får sin försäkring förnyad mot sin vilja. Det är då angeläget att han kan bli av

med försäkringen så snart han, t. ex. genom en påminnelse om den nya premien, får klart för sig att försäkringen inte har upphört enbart genom hans

underlåtenhet att betala denna premie. Försäkringstagaren bör därför i detta

läge kunna säga upp försäkringen med omedelbar verkan utan att ange något skäl. Försäkringen bör också upphöra, om det visar sig att försäkringstagaren har gått över till ett annat försäkringsbolag efter försäkringstidens utgång.

Under alla förhållanden kommer en försäkring som har förnyats till följd av

ett förbiseende från försäkringstagarens sida inte att gälla under någon längre Förnyelse av tid. Försäkringstagarens underlåtenhet att betala den nya premien medför försäkringen givetvis att försäkringsbolaget säger upp försäkringen ganska snart efter det alt dröjsmålet har inträtt. Och skulle en sådan uppsägning av någon anledning utebli, bör försäkringsbolaget efter en tid gå miste om premien för den nya avtalsperioden. Detta återkommer jag till i avsnitt 2.12.

För det fallet att försäkringsbolaget anser sig ha särskilda skäl att inte förnya försäkringen för den följande avtalsperioden följer som en konsekvens av vad jag förut har sagt att bolaget måste säga upp försäkringen före försäkringstidens utgång för att hindra att förnyelse sker. Denna uppsägning bör göras i så god tid att försäkringstagaren får tillfälle att skaffa sig en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag innan försäkringsskyddet upphör. Den uppsägningstid på 14 dagar före försäkringstidens utgång som har föreslagits av kommittén utan någon erinran av remissinstanserna torde vara tillräcklig för detta ändamål. Jag tillstyrker därför detta förslag.

För att försäkringsbolagets uppsägning skall få verkan bör det i och för sig vara tillräckligt att ett skriftligt meddelande om uppsägningen avsänds till försäkringstagaren inom den tid som jag nyss har förordat. Har meddelandet försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som försäkringstagaren inte har kunnat råda över, kan det dock leda till obilliga resultat för honom om försäkringen upphör på grund av denna uppsägning. Försäkringsrättskommittén har därför föreslagit att, om försäkringstagaren gör sannolikt att ett sådant fall föreligger, försäkringen skall upphöra tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom försäkringstagaren till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom. Detta förslag har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till förslaget.

De regler som jag nu har förordat om att en försäkring automatiskt förnyas, om den inte sägs upp före försäkringstidens utgång, tar sikte enbart på sådana försäkringar som är av det slag att de brukar förnyas. Detta är fallet med de flesta av de försäkringar som konsumentförsäkringslagen omfattar. Ett undantag gäller dock för framför allt reseförsäkringar. En underlåtenhet från försäkringsbolaget eller försäkringstagaren att säga upp en sådan försäkring bör naturligtvis inte medföra att den automatiskt förnyas. De förordade reglerna bör därför inte gälla, om det framgår av avtalet eller omständigheterna att försäkringen inte skall förnyas.

2.6.3 Ändring av försäkringsvillkoren vid förnyelse av försäkringen

Något hinder finns inte f. n. mot att ett försäkringsbolag ändrar premien eller andra försäkringsvillkor i samband med att en försäkring förnyas. Enligt Allmänna bestämmelser 1976 skall försäkringsbolaget emellertid i ett sådant fall underrätta försäkringstagaren om de nya villkoren senast då avin om den

nya premien sänds ut. I bestämmelserna anges inte när premieavin senast Förnvelse av

måste tillställas försäkringstagaren. Som tidigare har nämnts har denne dock försäkringen alltid minst en månad på sig att betala premien sedan avin sändes ut.

Försäkringsrättskommittén föreslår inte några begränsningar i försäkrings-

bolagens rätt att ändra försäkringsvillkoren för en ny avtalsperiod. Enligt

kommittéförslaget måste försäkringsbolaget emellertid i eu sådant fall säga upp försäkringen till försäkringstidens slut för ändring av villkoren. Vidare

krävs att försäkringsbolaget senast 14 dagar före denna tidpunkt avsänder ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om uppsägningen med uppgift om 'de nya villkor som erbjuds. Är dessa krav uppfyllda och förnyas försäkringen på grund av försäkringstagarens underlåtenhet att säga upp den

till upphörande, sker förnyelsen på de erbjudna villkoren. Iakttas inte det

angivna förfarandet, förnyas försäkringen däremot på oförändrade villkor för

den tid som motsvarar den senast gällande försäkringstiden.

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar dock att någon särskild tidsfrist inte uppställs för försäkringsbolagets rätt att säga upp en

försäkring till försäkringstidens utgång för ändring av försäkringsvillkoren. Folksam går inte lika långt men anser att tidsfristen bör vara flytande och inte i sin helhet måste löpa ut före förnyelsen. Slutligen förordar försäkringsjuri-

diska föreningen att ordet uppsägning inte används i detta sammanhang utan

reserveras för fall då försäkringen skall helt upphöra. Jag har tidigare förordat att ett försäkringsbolag får vägra au förnya en

försäkring endast om det finns särskilda skäl. Som kommittén och remiss-

instanserna har funnit kan ett motsvarande krav däremot inte gärna ställas

upp när det gäller rätten för ett försäkringsbolag att ändra villkoren för den nya avtalsperioden. En annan sak är att ändringar av detta slag kan komma att föregås av överläggningar med den myndighet som har att kontrollera försäkringsvillkoren. Det är vidare uppenbart att en ändring av villkoren för individuella fall inte är tillåten, om det framgår av omständigheterna att ändringen i själva verket syftar till att skrämma bort försäkringstagaren. En ändring av detta slag måste anses liktydig med en vägran att förnya försäkringen och får alltså göras endast om det finns särskilda skäl för en sådan vägran.

Försäkringsbolagen bör alltså i princip ha full frihet att ändra försäkrings-

villkoren för en kommande avtalsperiod. Av bl. a. psykologiska skäl kan det vara mindre lämpligt att föreskriva att försäkringsbolaget måste ”säga upp”

försäkringen för att få till stånd en ändring av villkoren för den förnyade

försäkringen. Enligt min mening är det tillräckligt att bolaget begär ändringen i ett meddelande till försäkringstagaren. Sedan detta meddelande har sänts ut måste försäkringstagaren dock innan ändringen träder i kraft ha en viss tid på sig att avgöra, om han skall godta de erbjudna villkoren eller om han skall gå över till ett annat försäkringsbolag eller kanske helt upphöra med försäkring-

en. En tidsfrist på 14 dagar, räknat från den dag då meddelandet avsändes, Förnyelse av synes lämplig. försäkringen

En fråga för sig är om denna tidsfrist måste ha löpt ut i sin helhet före

försäkringstidens utgång eller om det är tillräckligt att meddelandet om de ändrade villkoren avsänds senare än 14 dagar före denna tidpunkt, varvid tidsfristen i stället kommer att sträcka sig en bit in på den nva avtalsperioden.

Rent principiellt synes det riktigast att ändringen träder i kraft samtidigt

med att försäkringen förnyas. Enligt min mening kan man också i allmänhet begära att försäkringsbolaget beslutar om ändring av försäkringåvillkoren i så god tid att ett meddelande om ändringen hinner avsändas senast 14 dagar före

försäkringstidens utgång. Man kan dock inte bortse från risken att utsändan-

det av meddelandet försenas exempelvis till följd av något tekniskt missöde. Eftersom missöden av detta slag ofta drabbar flera försändelser på en gång.

skulle med det strängare kravet resultatet av en försening kunna bli att en

grupp av försäkringar förnyas på oförändrade villkor, medan 1. ex. premien

höjs för alla andra försäkringar beträffande vilka ett sådant missöde inte har

inträffat. Ett sådant resultat skulle kunna upplevas som orättvist av dem som

fick finna sig i premiehöjningen. Det kunde därför finnas anledning att bortse från de principiella betänkligheter som talar mot att ändringen av villkoren får träda i kraft även efter det

att försäkringen har förnyats. En ordning som innebär att ändrade villkor börjar gälla först vid en senare tidpunkt skulle emellertid bli komplicerad att tillämpa när det gäller premicändringar. Premien för den förnyade försäkringen måste då beräknas enligt de tidigare villkoren för tiden till dess att de nya villkoren träder i kraft, medan premien för den återstående försäkrings-

tiden får beräknas enligt dessa nya villkor. Det innebär att den premie som har

aviserats genom det försenade meddelandet om premicändring måste räknas

om. Som jag senare kommer att gå närmare in på bör premien för en förnyad

försäkring om möjligt aviseras en månad före förfallodagen. I praktiken torde meddelandet om villkorsändringen avsändas samtidigt med denna premie-

avi. Det torde då höra till sällsyntheterna att utsändandet av meddelandet

fördröjs av tekniska missöden så lång tid att den förordade fjortondagarsfristen inte hålls. På grund av detta och med hänsyn till de komplikationer av mera praktisk natur som en Aytande tidsfrist skulle ge upphov till anser jag att det inte finns skäl att frångå kommitténs förslag om att meddelandet om de ändrade villkoren måste, för att få verkan. avsändas senast 14 dagar före försäkringstidens utgång. I enlighet med vad jag tidigare har förordat kan försäkringstagaren, om han inte vill godta de nya villkoren, säga upp försäkringen innan den förnyas på

dessa villkor, liksom han även efter det att den har förnyats men innan han

har betalt den nya premien kan befria sig från försäkringen genom att säga

: 49

upp den eller teckna en motsvarande försäkring hos ett annat försäkrings- Upphörande i förtid bolag. m.m.

Jag vill slutligen erinra om att jag i avsnitt 2.3 har förordat att ett försäkringsbolag som begär ändring av försäkringsvillkoren skall självmant underrätta försäkringstagaren om skälen för ändringen och om dess innebörd.

2.7 Upphörande i förtid m. m.

2.7.1 Uppsägning för upphörande under försäkringstiden

Uppsägning från försäkringsbolagets sida

Enligt 13 § försäkringsavtalslagen har försäkringsbolaget rätt att säga upp en försäkring i förtid, om försäkringstagaren åsidosätter sin huvudförpliktelse enligt försäkringsvillkoren, dvs. att betala premien. En motsvarande uppsägningsrätt gäller enligt 5, 47 och 51 §§ försäkringsavtalslagen även i några fall då försäkringstagaren åsidosätter andra förpliktelser (s. k. biförpliktelser). Försäkringsavtalslagen torde inte hindra att försäkringsbolaget förbehåller sig rätt att säga upp försäkringen i förtid utan anförande av skäl. Sådana förbehåll torde emellertid inte vara vanliga. Däremot är det brukligt att försäkringsbolaget förbehåller sig rätt att säga upp försäkringen vid vissa angivna händelser, bl. a. vid inträffad skada.

Försäkringsrättskommittén föreslår att försäkringsbolaget får säga upp en försäkring för upphörande under försäkringstiden endast om försäkringstagaren eller den försäkrade har grovt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller om det annars finns synnerliga skäl. Förslaget avser dock inte underlåtenhet att betala premier. Beträffande uppsägning av sådan anledning föreslås särskilda regler (se avsnitt 2.8.2).

Kommittéförslaget har godtagits av remissinstanserna. Också jag anser att försäkringsbolagen inte bör ha rätt att säga upp konsumentförsäkringar i förtid i vidare omfattning än som har föreslagits av kommittén. Jag förordar därför att detta förslag genomförs. Jag avser att i specialmotiveringen närmare behandla förutsättningarna för att en sådan uppsägning skall få göras.

Enligt kommitténs förslag skall försäkringsbolagets uppsägning få verkan 14 dagar efter den dag då bolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om uppsägningen. Gör denne sannolikt att meddelandet har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, skall försäkringen dock upphöra tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter den dag då bolaget avsände meddelandet till honom. Detta förslag, som motsvarar de regler som skall tillämpas om försäkringsbolaget vill säga upp försäkringen för upphörande till försäkringstidens utgång, har lämnats utan

4 Riksdagen 19791/80. I saml. Nr 9

erinran under remissbehandlingen. Aven jag ansluter mig till förslaget. Upphörande i förtid

Enligt kommittéförslaget skall en försäkringstagare vars försäkring har mm.

sagts upp under försäkringstiden kunna få uppsägningen prövad av domstol, under förutsättning att han väcker talan innan försäkringen har upphört att

gälla. Detta förslag har under remissbehandlingen kritiserats endast så till

vida som tidsfristen för att väcka talan har ansetts för kort.

Enligt min mening bör försäkringstagaren kunna få en uppsägning under

försäkringstiden prövad i samma ordning som jag har förordat i avsnitt 2.6.1 för det fall att försäkringen har sagts upp till försäkringstidens utgång. Fristen för att väcka talan vid domstol bör alltså i allmänhet vara en månad, räknat

från den dag försäkringsbolaget sade upp försäkringen och angav skälen för sitt beslut samt erinrade försäkringstagaren om vad han skall iaktta, om han

vill få beslutet prövat.

Uppsägning från försäkringstagarens sida

Enligt 26 och 27 §§ försäkringsavtalslagen får försäkringstagaren säga upp försäkringen i förtid om försäkringsbolaget kommer på obestånd eller förlorar rätten att driva försäkringsrörelse här i landet. Lagen ger inte försäkringsta-

garen någon uttrycklig rätt att säga upp försäkringen under försäkringstiden,

om försäkrad egendom säljs eller det försäkrade intresset annars faller bort av annan anledning än till följd av ett inträffat försäkringsfall. Enligt försäkringsrättskommittén finns det inte skäl att ge försäkringstagaren möjligheter att under löpande avtalsperiod säga upp försäkringen för att

gå över till ett annat försäkringsbolag. Däremot anser kommittén att försäkringstagaren bör ha rätt alt säga upp försäkringen i förtid. om försäkringsbehovet faller bort eller om annan liknande omständighet inträffar under försäkringstiden. Kommittén föreslår därför en uttrycklig bestämmelse om detta.

Under remissbehandlingen har näringsfrihetsombudsmannen framhållit att det skulle stimulera priskonkurrensen mellan försäkringsbolagen, om försäkringstagarna fick ökade möjligheter att byta försäkringsbolag under försäkringstiden. I övrigt har remissinstanserna lämnat kommitténs förslag

utan erinran. Från försäkringshåll uppges att försäkringstagarna redan i dag tillåts säga upp försäkringen i förtid om försäkringsbehovet faller bort, varför

kommitténs förslag i denna del inte är någon nyhet.

I avsnitt 2.5 har jag förordat att försäkringstiden i princip inte får överstiga ett år. Till följd av detta får försäkringstagaren möjlighet att minst en gång om året ta ställning till om han skall behålla försäkringen oförändrad i samma försäkringsbolag. Om försäkzingstagaren tillåts att också säga upp försäkringen under löpande försäkringstid för att gå över till ett annat bolag, skulle

betydande kostnader kunna uppkomma för försäkringsbolagen, särskilt om någon del av den premie som redan har betalts då måste betalas tillbaka.

Liksom kommittén anser jag därför att det inte finns tillräckliga skäl att rent Upphörande i förtid

generellt möjliggöra en övergång vid andra tillfällen än då försäkringstiden m. m. går ut.

Läget är dock ett annat i fall då försäkringen har förnyats men premien för den förnyade försäkringen inte har betalts. Som jag har sagt i avsnitt 2.6.2 bör försäkringstagaren i ett sådant fall kunna säga upp försäkringen med omedelbar verkan utan att ange något skäl. Innan premien för en förnyad

försäkring har betalts bör försäkringen också utan föregående uppsägning upphöra med omedelbar verkan, om försäkringstagaren tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Det kan vidare finnas

anledning att föra in regler av detta slag i händelse försäkringsbolagen ges rätt

att ensidigt ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Den frågan

återkommer jag till i avsnitt 2.7.2.

Som kommittén och remissinstanserna har funnit bör försäkringstagaren i övrigt ha rätt att säga upp försäkringen i förtid, om han gör sig av med det objekt som har försäkrats eller om han av annan anledning inte längre

behöver försäkringsskyddet. Konsumentförsäkringslagen bör därför innehål-

la en bestämmelse som medger uppsägning i detta fall. Bestämmelsens närmare innebörd avser jag att behandla i specialmotiveringen.

ÅAvkortning av premie då försäkringen upphör i förtid

Om en försäkring upphör i förtid, är försäkringstagaren enligt 16 § försäkringsavtalslagen endast skyldig att betala premie för den tid som då har

förflutit. Premien beräknas dock på olika sätt i olika fall. Har försäkringen

sagts upp av försäkringsbolaget med stöd av lag, tillgodoräknas försäkringsbolaget den premie som skulle ha bestämts om försäkringen från början hade tecknats endast för den tid under vilken den har gällt (s. k. korttidspremie).

Har försäkringen sagts upp av försäkringsbolaget enbart med stöd av

förbehåll i försäkringsavtalet eller efter överenskommelse med försäkrings-

tagaren eller har den sagts upp av försäkringstagaren, tillgodoräknas försäk-

ringsbolaget den del av den avtalade premien som belöper på den förflutna

försäkringstiden (s. k. proratapremie).

Enligt kommitténs mening passar denna gränsdragning mellan korttidspremie och proratapremie mindre väl när det gäller konsumentförsäkringar, inte minst därför att förutsättningarna för uppsägning i förtid föreslås reglerade på ett annat sätt i konsumentförsäkringslagen än i försäkringsavtalslagen. Kommittén anser att det inte är tillräckligt motiverat att vid beräkningen av premie för en konsumentförsäkring som har upphört i förtid

göra skillnad med hänsyn till de omständigheter som har föranlett att försäkringen har upphört. Kommittén föreslår i stället att försäkringsbolaget tillgodoräknas proratapremie, om försäkringen har gällt under en tidigare

försäkringstid, och korttidspremie, om försäkringen var nytecknad.

Kommittéförslaget har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Också jag anser att goda skäl talar för detta förslag. Det synes rimligt att

försäkringsbolaget i fråga om en försäkring som har gällt endast en kortare tid Upphörande i förtid får räkna sig till godo en premic som åtminstone i huvudsak täcker m.m. initialkostnaden för försäkringen, medan anledning saknas att låta försäkringsbolaget få ersättning för sådan kostnad sedan försäkringen har förnyats.

2.7.2 Ändring av försäkringsvillkoren under försäkringstiden Försäkringsavtalslagen innehåller inte någon bestämmelse som ger försäkringsbolaget rätt att under försäkringstiden ensidigt ändra de försäkringsvillkor som parterna har kommit överens om. Som tidigare har nämnis kan försäkringsbolaget dock i vissa fall säga upp försäkringen i förtid, och bolaget kan då erbjuda försäkringstagaren en ny försäkring på andra villkor. Något hinder torde f.n. inte heter föreligga mot att försäkringsbolaget i avtalet förbehåller sig rätt att även i andra fall ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Kommitténs förslag om förutsättningarna för en uppsägning i förtid från försäkringsbolagets sida tar sikte även på den situationen att uppsägningen har till syfte att ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Försäkringsbolaget får alltså enligt kommittéförslaget säga upp försäkringen för villkorsändring, om försäkringstagaren eller den försäkrade har grovt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget eller om det annars finns synnerliga skäl. Kommittéförslaget har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Folksam och försäkringsjuridiska föreningen anser dock att försäkringsbolaget bör kunna justera försäkringsvillkoren också i andra situationer än som medges enligt kommitténs förslag. Försäkringsjuridiska föreningen nämner som exempel att premien har bestämts till ett för lågt belopp till följd av en bristfällig upplysning som inte kan läggas försäkringstagaren till last som grovt åsidosättande av en förpliktelse. För min del har jag viss förståelse för kritiken mot kommitténs förslag. Skäl talar för att det i princip bör gälla samma förutsättningar för försäkringsbolagets rätt att justera försäkringsvillkoren under försäkringstiden som för bolagets rätt att sätta ned ersättning från försäkringen i fall då försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt en s. k. biförpliktelse, dvs. en annan förpliktelse enligt försäkringsvillkoren än skyldigheten att betala premier. Om det kommer fram att en biförpliktelse har åsidosatts på ett sätt som kan leda till nedsättning av försäkringsersättningen vid ett försäkringsfall, kan det inte vara rimligt att bolaget skulle stillatigande behöva avvakta att ett försäkringsfall inträffar för att först då kunna ingripa. Dessutom skulle det då ofta bli fråga om en betydligt strängare sanktion än att enbart justera villkoren så att de stämmer överens med de verkliga förhållandena. Som jag kommer att gå närmare in på i avsnitt 2.9 bör ersättning från

försäkringen kunna sättas ned, om försäkringstagaren eller den försäkrade Upphörande i förtid har åsidosatt en biförpliktelse uppsåtligen eller genom oaktsamhet som inte är m.m.

ringa. För att man skall få den överensstämmelse som jag nyss har talat om bör försäkringsbolaget kunna justera försäkringsvillkoren så snart det visar sig att ett åsidosättande av detta slag föreligger. Som kommittén har föreslagit

bör villkoren vidare kunna ändras om det i andra fall finns synnerliga skäl.

En särskild fråga är hur justeringen av försäkringsvillkoren bör genomföras tekniskt. Två möjligheter är tänkbara. Den ena är att försäkringsbolaget säger upp försäkringen till upphörande samtidigt som försäkringstagaren erbjuds en ny försäkring på de ändrade villkoren. Den andra möjligheten är att

försäkringsbolaget, på samma sätt som vid förnyelse av försäkringen, begär

den ifrågasatta ändringen i ett meddelande till försäkringstagaren och att ändringen blir gällande, om inte försäkringstagaren inom viss frist säger upp försäkringen. Mot den senare lösningen talar att en konsument i allmänhet inte bör bli bunden av ändrade villkor om han förhåller sig passiv. Den förra

lösningen innebär å andra sidan att försäkringstagaren kan komma att stå

utan något försäkringsskydd om han inte reagerar i tid. Enligt min mening är

en sådan konsekvens inte godtagbar. Jag förordar därför den senare lösningen.

Den frist inom vilken en försäkringstagare, som har fått ett meddelande om villkorsändring, skall kunna säga upp försäkringen bör utgöra 14 dagar.

Försummar han att reagera inom denna tid och får villkorsändringen därför

verkan, bör han ha möjlighet att, innan han har betalt den premie som kan

föranledas av ändringen, bli fri från försäkringen omedelbart genom att säga

upp den.

Kommittén har inte föreslagit någon bestämmelse om att försäkringstaga-

ren skall kunna vända sig till domstol för att få en prövning av om försäkringsbolaget hade fog för att begära en ändring av villkoren under

försäkringstiden. Även utan en sådan bestämmelse är det emellertid tydligt att domstol alltid kan pröva denna fråga. Någon särskild frist för att väcka talan vid domstol behövs inte i detta fall. Det är därför inte heller nödvändigt med någon uttrycklig regel om denna domstolsprövning. F. ö. torde det höra till sällsyntheterna att en sådan talan förs särskilt vid domstol. I de flesta fall när domstol får anledning att ta ställning till frågan om det befogade i att

ändring begärdes kommer den sannolikt upp i ett mål om tillämpningen av de

nya villkoren, t. ex. när försäkringstagaren har motsatt sig att erlägga en högre premie.

I enlighet med vad jag har förordat i avsnitt 2.3 skall ett försäkringsbolag som begär ändring av försäkringsvillkoren självmant underrätta försäkringstagaren om skälen för ändringen och om dess innebörd. Denna informations-

skyldighet är betydelsefull med tanke på att försäkringstagarna kan bli

bundna av villkorsändringen även i fall då de inte har förklarat att de

accepterar den.

Jag har hittills uppehållit mig enbart vid försäkringsbolagets rätt att begära

ändring av försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Liksom kommittén Betalningen av premier

anser jag att det inte finns anledning att i lag ge försäkringstagaren en motsvarande rätt. I de allra flesta fall torde försäkringsbolaget utan vidare

medge en ändring av villkoren som försäkringstagaren önskar, om den t. ex.

gäller höjning av försäkringsbeloppet, utvidgning med eu nytt försäkrings-

moment eller ökning av självriskbeloppet.

2.8 Betalningen av premier

2.8.1¶Tiden för premiebetalningen

Enligt 12 § försäkringsavtalslagen skall premien betalas utan uppskov, om inte särskild förfallodag har bestämts. Angår avtalet flera premieperioder eller har avtalet förnyats på grund av underlåten uppsägning, skall dock premien

för varje period efter den första betalas på periodens första dag.

Allmänna bestämmelser 1976 skiljer mellan ”första premien” för en ny försäkring. premien för en förnyad försäkring samt ”delårspremier” i fall då försäkringstiden har delats upp på flera premieperioder. Bestämmelserna

innebär att första premien skall betalas inom 14 dagar efter det att försäkringsbolaget skickade ut premieavin. Premien för ett förnyat avtal skall

betalas senast på det nya avtalets begynnelsedag men behöver dock inte betalas tidigare än en månad efter det att försäkringsbolaget skickade ut

premieavin. Delårspremier skall betalas senast första dagen i varje period.

Även här gäller dock en respittid på en månad efter det att premieavin skickades ut, under förutsättning att premien avser längre tid än en månad.

De regler som försäkringsrättskommittén föreslår om när premierna skall betalas motsvarar i huvudsak de allmänna bestämmelser som nu har

beskrivits. Beträffande rätten till respit med betalning av delårspremie saknas

dock motsvarighet till begränsningen i de allmänna bestämmelserna till premieperiod om längre tid än en månad.

Kommitténs förslag har i det väsentliga godtagits av remissinstanserna och

är även enligt min mening lämpligt. Med anledning av påpekanden från försäkringsbolagen om nuvarande rutiner för att avisera månadsvisa premiebelopp förordar jag dock att, i enlighet med vad som gäller enligt de allmänna

bestämmelserna, någon respittid inte föreskrivs beträffande sådana delårspremier. Med denna avvikelse förordar jag alltså att premierna skall betalas på

de tider som kommittén har föreslagit.

2.8.2 Påföljder vid dröjsmål med premiebetalningen

Om en försäkringstagare inte betalar premien i rätt tid, kan försäkringsbolaget enligt 13 § försäkringsavtalslagen säga upp försäkringen att upphöra

efter tre dagar. Försäkringsbolaget kan också enligt 14 Y samma lag förbehålla Betalningen av premier sig frihet från ansvarighet vid försenad premiebetalning. Underlåter försäk-

ringstagaren att betala första premien, får en sådan ansvarsbefrielse göras gällande så snart dröjsmålet har inträtt. Vid en försummelse att betala senare

premier får ansvarigheten dock inte upphöra förrän en vecka har förflutit efter det att försäkringsbolaget har get försäkringstagaren ett meddelande med erinran om premiens förfallodag.

Enligt Allmänna bestämmelser 1976 gäller i fråga om en nytecknad

försäkring att försäkringsbolagets ansvarighet inträder vid försäkringstidens början, även om första premien inte har betalts dessförinnan. En förutsättning är dock att premien betalas inom 14 dagar efter det att bolaget skickade ut

premieavin. Betalas premien senare, inträder bolagets ansvarighet först från

betalningstillfället. Trots att full premie betalas, ersätts alltså enligt villkoren inte skador som har inträffat före denna tidpunkt. Vid dröjsmål med

premiebetalningen utöver 14 dagar från det att premieavin skickades ut har bolaget också rätt att säga upp försäkringen. Någon särskild uppsägningstid

har inte föreskrivits, varför den uppsägningstid på tre dagar som anges i 13 § försäkringsavtalslagen torde bli tillämplig.

Försäkringsbolagets ansvarighet för en förnvad försäkring upphör enligt de

allmänna bestämmelserna så snart premien inte betalas i tid, dvs. senast på

den förnyade försäkringens börjedag eller därefter inom en månad från det att

premieavin skickades ut. Eftersom avin som regel avsänds en månad före förnyelsedagen, innebär en betalningsförsummelse i de flesta fall att

försäkringsskyddet upphör i och med att den tidigare försäkringstiden löper ut. Om försäkringstagaren önskar få försäkringen förnyad, vilket normalt är fallet, har han alltså ingen respittid med premiebetalningen. Betalar han full premie inom en månad från förfallodagen, förnyas försäkringen visserligen, men försäkringsbolaget ansvarar först från betalningstillfället. Också i fråga om delårspremier innebär de allmänna bestämmelserna att försäkringsbolagets ansvarighet upphör så snart premien inte betalas i tid. Bolaget har då även rätt att säga upp försäkringen, varvid den uppsägningstid på tre dagar som anges i 13 8 försäkringsavtalslagen torde bli tillämplig. Betalas premien efter förfallodagen men innan avtalet har sagts upp, inträder bolagets ansvarighet först från betalningstillfället.

Trots vad som föreskrivs i de allmänna bestämmelserna om att ansvaret i vissa fall upphör, betalar försäkringsbolagen i praktiken i betydande mån ut ersättning vid mindre dröjsmål, särskilt om försäkringstagaren tidigare

regelbundet har förnyat sin försäkring och han har en rimlig ursäkt för att inte

ha betalt i tid. Bolagens praxis är emellertid inbördes växlande.

Försäkringsrättskommittén har reagerat mot att ett dröjsmål med premie-

betalningen kan medföra att försäkringsbolagets ansvarighet upphör omedel-

bart utan någon särskild åtgärd från bolagets sida. Enligt kommittén kan man

inte bortse från att den första avin kommer på avvägar eller blir förbisedd. Försäkringstagaren kan också av andra skäl ha dröjt med betalningen utan att

det föreligger någon allvarlig försummelse från hans sida. Kommittén anser Betalningen av premier därför att dröjsmålet endast bör få den mera begränsade konsekvensen att bolaget ges en rätt att säga upp försäkringen att upphöra efter en uppsägningstid av 14 dagar, om inte premien betalas inom denna tid. Försäkringstagaren skall alltså enligt förslaget alltid få en underrättelse utöver premieavin innan försäkringen upphör, och om han betalar premien före den tidpunkt som anges för upphörande skall försäkringsskyddet gälla utan avbrott. En ledande tanke bakom förstaget är vidare att försäkringsbolaget inte, som f. n., skall kunna tillgodoräkna sig premier för tid under vilken bolaget inte står något ansvar.

Kommittéförslaget har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Svenska försäkringsbolags riksförbund, som inte motsätter sig den modifiering av premiebetalningsreglerna som förslaget innebär, ifrågasätter dock om det är lämpligt att fixera kravrutiner och frister beträffande premierna i en tvingande lag. Riksförbundet pekar också på att förslaget kommer att leda till kostnadsökningar. Förbundet förklarar sig berett att medverka till att de allmänna bestämmelserna justeras, om kommitténs förslag inte genomförs. Folksam anser det riktigt att försäkringsskyddet inte skall upphöra förrän försäkringstagaren har fått två meddelanden, men bolaget är i övrigt negativt inställt till Kommittéförslaget. Folksam hänvisar till att man inom branschen f.n. håller på att se över de allmänna bestämmelserna i syfte att åstadkomma ungefär samma skyddsnivå som enligt kommitténs förslag samtidigt som försäkringsbolagens kreditförluster dock hålls nere så långt som möjligt.

Sedan remissbehandlingen avslutats har försäkringsbolagen upplyst att de numera gemensamt har utarbetat ett förslag till nya premiebetalningsregler som skulle kunna ersätta de nuvarande i Allmänna bestämmelser. De viktigaste nyheterna i detta förslag är att försäkringstagarna alltid skall få en påminnelse utöver premieavin och att försäkringsskyddet upphör först om premien inte betalas inom en vecka från det att påminnelsen sändes ut. Betalas premien senare träder försäkringen i kraft från tidpunkten för betalningen, men premien avser endast tiden fram till den i avin angivna nästa förfallodagen. Förslaget innehåller inte några särskilda uppsägningsregler.

Att bestämmelserna i försäkringsavtalslagen om påföljderna vid dröjsmål med premiebetalningen är otidsenliga har inte bestritts från något håll. Vad frågan gäller är därför i första hand om man bör föra in nya, mer ändamålsenliga regler i konsumentförsäkringslagen eller om man till större delen kan nöja sig med att försäkringsbolagen själva kommer överens om sådana regler. För min del anser jag att konsumenterna på försäkringsområdet liksom på andra avtalsområden bör ha ett direkt skydd i lag.

Till detta kommer att det förslag till nya premiebetalningsregler som försäkringsbolagen nyligen har lagt fram inte till alla delar motsvarar de krav

som man enligt min mening bör ställa på en sådan reglering, fastän förslaget Betalningen av premier

har praktiska förtjänster.

Förslaget tillgodoser visserligen intresset att försäkringsskyddet inte upphör förrän försäkringstagaren har fått en viss tid på sig att betala sedan han

har påmints om att förfallodagen har inträtt. En tidsfrist på endast sju dagar,

räknat från det att påminnelsen skickades ut, är emellertid enligt min mening

för kort med tanke på att befordringstiden särskilt vid helger lätt kan uppgå till

fyra-fem dagar även vid normal postgång och att någon marginal också måste

finnas för eftersändning e. d. Den tidsfrist på 14 dagar som kommittén har föreslagit synes rimligare.

Enligt förslaget till ändrade allmänna bestämmelser är försäkringsskyddet under den angivna tidsfristen villkorat av att premien betalas inom denna tid. I annat fall upphör försäkringen med retroaktiv verkan, dvs. fr. o. m. förfallodagen. Det innebär å ena sidan att försäkringsbolaget under tidsfristen står ett ansvar utan att vara berättigat till premie, om inte försäkringstagaren

behöver ta försäkringen i anspråk under denna tid. Försäkringstagaren skulle

alltså kunna få ett intresse av att vänta med att betala premien för att se om det

inträffar något försäkringsfall. Å andra sidan är han vid underlåten betalning

helt utan försäkringsskydd, om det senare visar sig att ett försäkringsfall i själva verket hade inträffat under tidsfristen. Regler som på detta sätt öppnar möjligheter till spekulation från försäkringstagarens sida är enligt min mening inte lämpliga.

Risken för spekulation av detta slag motverkas i någon mån av att den som betalar även ganska lång tid efter det att tidsfristen har löpt ut får erlägga full

premie, trots att försäkringsbolaget inte längre har något ansvar för den tid som då har förflutit från förfallodagen. Att försäkringstagaren i efterhand får betala för den tid under vilken försäkringsbolaget har haft ett villkorligt ansvar kan jag i och för sig godta, trots att premien för denna tid egentligen

utges med för högt belopp med hänsyn till att skador som har inträffat under den tiden inte ersätts om de visar sig först senare. Däremot anser jag det inte

acceptabelt att försäkringstagaren skall behöva betala premier även för den tid

efter tidsfristens utgång då försäkringsbolaget aldrig har stått något ansvar.

Förslaget strider i denna del mot den principiella inställning som jag har redovisat i avsnitt 2.5, nämligen att ett försäkringsbolag inte bör kunna kräva premier för en tid under vilken bolaget har fritagit sig från ansvar. Förslaget medför i själva verket att försäkringstagaren på grund av sin betalningsförsummelse drabbas av en påföljd i form av högre premie. En påföljd av detta slag bör emellertid enligt min mening redovisas öppet och inte ges sken av att utgöra en normal premiebetalning. Det förefalter f. ö. tveksamt om risken för

att drabbas av denna högre premie utgör någon effektiv spärr mot det slag av

spekulation som jag nyss nämnde. Försäkringstagaren kan ju lätt undgå den högre premien genom att i stället vända sig till ett annat försäkringsbolag, där

han för samma eller nästan samma premie kan få en ny försäkring för en hel

försäkringsperiod.

Försäkringsrättskommitténs förslag har inte några sådana nackdelar som Betalningen av premier

jag nu har berört. Förslaget innebär i stället att försäkringstagaren under

tidsfristen har ett absolut försäkringsskydd samtidigt som försäkringsbolaget har rätt till premie för denna tid även om försäkringstagaren inte fortsätter

med försäkringen. Däremot blir bolaget inte berättigat till premie för tiden

efter det au försäkringsskyddet upphör. En fördel med kommittéförslaget är vidare att det rättstekniskt är betydligt enklare än försäkringsbolagens förslag till ändrade premiebestämmetlser. I valet mellan dessa båda förslag förordar jag alltså försäkringsrättskom-

mitténs. För att inte försäkringstagarna också med detta förslag skall få ett gratisskydd under tiden efter förfallodagen till dess att försäkringsskyddet

upphör fordras dock att försäkringsbolagen fullföljer kraven på premie för

denna td så långt det är ekonomiskt försvarbart. Det ankommer på

försäkringsbolagen att överväga hur dessa premiefordringar skall kunna tas

ut på smidigaste sätt. Därvid bör bolagen kunna tillgodogöra sig de erfarenheter som finns i fråga om den obligatoriska trafikförsäkringen.

Liksom på det området torde redan ganska enkla åtgärder kunna ge

förhållandevis goda resultat (se prop. 1977/78:16 s. 48).

Risken för att försäkringstagarna skall utnyttja premiebetalningsfristerna

för att skaffa sig en obehörig kredit bör kunna minska ytterligare, om de dessutom drabbas av något slags sanktion vid avsiktliga dröjsmål med betalningen. En skälig förseningsavgift är enligt min mening att föredra

framför en sanktion i form av förhöjd självrisk e.d. Jag förordar därför att försäkringsbolagen ges möjlighet att, om de anser det lämpligt, ta in bestämmelser om en sådan avgift i försäkringsvillkoren. Trots det sagda måste man räkna med att den av kommittén föreslagna ordningen kan medföra vissa ökade kostnader för bolagen. Någon mer beaktansvärd fördyring av premierna behöver man dock enligt min mening inte befara. Som nämnas ersätter bolagen redan i dag efter en skönsmässig prövning vissa skador som har inträffat efter det att försäkringstagaren har kommit i dröjsmål med betalningen. Bolagen är, som framgått, också själva beredda att för framtiden ge försäkringstagarna en starkare ställning vid betalningsdröjsmål, med de kostnader som är förenade härmed.

Sammanfattningsvis föreslår jag att en försäkringstagare, som fastän han har blivit krävd på premien inte har betalt i tid, skall få ytterligare en påminnelse och en frist på 14 dagar innan försäkringsskyddet upphör. Liksom

kommittén anser jag att det senare meddelandet bör ha formen av en

uppsägning av försäkringen. I meddelandet bör försäkringstagaren erinras

om att försäkringen trots uppsägningen inte upphör, om han betalar premien innan uppsägningstiden löper ut. Beträffande en uppsägning på grund av dröjsmål med premiebetalningen

skall enligt kommitténs förslag tillämpas samma regler som då försäkringsbolaget i annat fall säger upp försäkringen för upphörande under försäkrings-

tiden (se avsnitt 2.7.1), Detta är även enligt min mening lämpligt. Den

uppsägningstid på 14 dagar som jag nyss har förordat bör alltså börja löpa den Betalningen av premier

dag då bolaget avsände meddelandet om uppsägningen till försäkringstaga-

ren. Gör denne sannolikt att meddelandet har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, bör försäkringen dock upphöra tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter den dag då bolaget

avsände meddelandet till honom. Försäkringstagaren bör vidare ha möjlighet att få uppsägningen prövad av

domstol, om han undantagsvis skulle anse att försäkringsbolaget inte har fog för uppsägningen därför att premien i själva verket har betalts i rätt tid.

Liksom när det annars gäller en uppsägning från bolagets sida under

försäkringstiden bör fristen för att väcka talan vid domstol i allmänhet vara en

månad, räknat från den dag bolaget sade upp försäkringen och angav skälen för sitt beslut samt erinrade försäkringstagaren om vad han skall iaktta, om

han vill få beslutet prövat.

2.8.3 Hinder för premiebetalningen

Bestämmelserna i försäkringsavtalslagen om påföljder vid dröjsmål med premiebetalningen innehåller inte något undantag för det fall att försäkrings-

tagaren av särskilda skäl har varit förhindrad att betala premien i rätt tid. I

Allmänna bestämmelser 1976 föreskrivs emellertid att ett kortare dröjsmål med betalning av premie på grund av tillfällig bortovaro eller jämförbar

omständighet inte inverkar på bolagets ansvarighet, dvs. ansvarigheten upphör inte om dröjsmålet har en sådan orsak.

Enligt försäkringsrättskommittén kan en försäkringstagare under speciella

omständigheter behöva ett skydd vid ursäktliga dröjsmål med premiebetal-

ningen utöver det som tidigare har förordats. Kommittén tänker då på sådana

situationer där försäkringstagaren inte har kunnat betala premien i rätt tid därför att han har varit allvarligt sjuk eller berövats friheten eller därför att

han inte har fått ut pension eller intjänad lön från huvudsaklig anställning. Om dröjsmålet beror på en sådan eller annan liknande oväntad händelse, bör en uppsägning på grund av dröjsmålet inte kunna få verkan förrän hindret har fallit bort eller dröjsmålet har varat mer än tre månader. Kommittén föreslår

en bestämmelse av detta innehåll. En ledamot av kommittén anför i en

skiljaktig mening att försäkringstagaren när det gäller ett hinder av ekono-

misk natur bör vara skyldig att anmäla hindret inom en viss tid. Av remissinstanserna har försäkringsjuridiska föreningen avstyrkt kommitténs förslag, som enligt föreningens mening är obehövligt. Folksam har ifrågasatt lämpligheten av förslaget när det gäller ekonomiska hinder,

medan Svea hovrätt och Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att en försäkringstagare som har drabbats av ett sådant hinder skall för att få åberopa |

hindret vara skyldig att anmäla det inom en viss tid. Övriga remissinstanser :

har inte kommenterat förslaget i denna del. Betalningen av premier

För min del anser jag det rimligt att en försäkringstagare som inte har

kunnat betala premien i tid på grund av sådana fysiska eller ekonomiska

hinder som kommittén har nämnt skall få behålla sitt försäkringsskydd till

dess att hindret har upphört, dock längst tre månader. I och för sig finns det

skäl som talar för att försäkringstagaren åläggs en skyldighet att inom en viss tid anmäla hindret för försäkringsbolaget, som ju annars inte gärna kan känna

till detta. En sådan anmälningsplikt måste dock sanktioneras på något sätt.

En sanktion som innebär att försäkringstagaren går miste om försäkrings-

skyddet står emellertid enligt min mening inte i rimlig proportion till själva

försummelsen. Och någon annan sanktion är det svårt att tänka sig. Av dessa

skäl och med tanke på att det här rör sig om sällsynta fall anser jag att man bör

avstå från att i lagen föra in en anmälningsskyldighet av detta slag. Något hinder finns dock inte mot att försäkringsbolaget i premieavin anger att den

som är förhindrad att betala premien i rätt tid bör anmäla detta snarast till bolaget.

2.8.4 Betalning av premie sedan försäkringen har upphört

De regler som jag tidigare har förordat innebär att en försäkring inte upphör på grund av dröjsmål med premiebetalningen förrän försäkringstagaren först har krävts på premien och sedan förfallodagen har inträtt har fått en

påminnelse om betalningen samt ytterligare en frist på 14 dagar. Om premien

inte heller då betalas och försäkringen därför upphör, kan man i de flesta fall

utgå från att försäkringstagaren inte längre vill ha försäkringen. Någon gång kan det emellertid hända att försäkringstagaren betalar premien först sedan

försäkringen har upphört. Fråga uppkommer då hur försäkringsbolaget skall

förfara med denna premie.

Enligt försäkringsrättskommitténs förslag skall en sådan betalning innebära att försäkringstagaren anses ha begärt en ny försäkring från klockan noll

dagen efter den då premien betalades. Vill försäkringsbolaget inte meddela en

sådan försäkring, skall bolaget avsända en skriftlig underrättelse till försäk-

ringstagaren om detta inom 14 dagar från den dag då betalningen mottogs.

Annars skall enligt förslaget en ny försäkring anses ha tecknats från den

tidpunkt som nyss nämndes.

Remissinstanserna har i allmänhet inte kommenterat detta förslag.

Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker dock att en bestämmelse av detta innehåll införs i lagen. Under alla omständigheter bör en sådan

bestämmelse enligt riksförbundets mening förses med en tidsgräns för när betalningen skall kunna få verkan som en begäran om en ny försäkring.

Liksom kommittén anser jag att det behövs en bestämmelse som klargör

vilken verkan en betalning har som görs efter det att försäkringen har upphört

att gälla. Det synes naturligt att betrakta betalningen som en begäran om en

ny försäkring. Jag kan inte se att det finns något behov av att föreskriva en Betalningen av premier viss tid inom vilken betalningen måste göras för att få denna verkan. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag.

Jag vill tillägga att, om en premie betalas sedan en försäkring har upphört att gälla, det inte finns något hinder mot att försäkringsbolaget då avräknar vad som kvarstår av tidigare obetalda premier. Hur den återstående delen av premien skall behandlas i denna situation återkommer jag till i specialmotiveringen.

2.8.5 Betalning av tilläggspremie

En försäkringstagare kan i vissa fall bli skyldig att under löpande försäkringstid betala en särskild premie utöver den som har avtalats vid försäkringstidens början. En sådan tilläggspremie kan vara en följd av att försäkringen på försäkringstagarens begäran har utvidgats till att omfatta ett nytt försäkringsmoment. Tilläggspremien kan vidare föranledas av att försäkringstagaren har begärt att försäkringsbeloppet eller annat försäkringsvillkor, t. ex. i fråga om självrisken, skall ändras under försäkringstiden. Slutligen kan också försäkringsbolaget i undantagsfall påkalla en ändring av försäkringsvillkoren som kan leda till en premiehöjning under försäkringstiden (se avsnitt 2.7.2).

Enligt försäkringsavtalslagen gäller samma regler för betalningen av tilläggspremier som för betalningen av första premien. I Allmänna bestämmelser 1976 behandlas sådana tilläggspremier som i sin helhet har föranletts av att försäkringen har utökats med ett nytt försäkringsmoment också på samma sätt som första premien för en nytecknad försäkring. En försummelse att betala denna tilläggspremie kan medföra att försäkringsskyddet enligt det nya momentet upphör. När en tilläggspremie i andra fall inte betalas inom 14 dagar efter det att premieavin skickades ut, innebär emellertid de allmänna bestämmelserna att försäkringsskyddet gäller fullt ut, men endast under den kortare tid som svarar mot den premie som redan har betalts. Försäkringsbolaget har dock även rätt att säga upp försäkringen med anledning av dröjsmålet. Därvid torde 13§ försäkringsavtalslagen bli tillämplig, vilket innebär att försäkringen upphör efter tre dagar.

Också enligt försäkringsrättskommittén är det lämpligt att ha särregler om betalningen av sådana tilläggspremier som inte föranleds av att försäkringen utökas med ett nytt moment. Kommitténs förslag innebär att om tilläggspremien inte betalas inom 14 dagar efter den dag då försäkringsbolaget skickade ut den nya premieavin, får bolaget räkna om försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie som har betalts. Sedan en skriftlig underrättelse om detta har avsänts till försäkringstagaren, skall försäkringen enligt kommittéförslaget gälla under den kortare tid som följer

"av omräkningen.

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat förslaget utan erinran. Svenska Nedsättning av

försäktingsbolags riksförbund har dock påpekat att det i vissa fall inte längre försäkringsersättningen

återstår något av försäkringstiden sedan den har räknats om enligt kommit-

téns förslag.

Liksom kommittén anser jag att en tilläggspremie bör betalas inom samma tid som första premien för en nytecknad försäkring, dvs. senast 14 dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren med krav på premien. Om en tilläggspremie inte betalas i tid, passar emellertid inte reglerna om påföljder för en försenad betalning av första premien. Det kan inte gärna tänkas att försäkringen i sin helhet får sägas upp

med anledning av försäkringstagarens underlåtenhet att betala tilläggs-

premien; det försäkringsskydd som han redan har betalt premien för bör han inte gå miste om genom en senare betalningsförsummelse.

I fall då tilläggspremien beror på att ett nytt försäkringsmoment har tillkommit, kan det vara rimligt aut försäkringsbolaget får säga upp försäk-

ringen i den del den avser detta nya moment, om försäkringstagaren inte

betalar tilläggspremien i tid. En sådan uppsägning bör följa samma regler som jag tidigare har förordat vid dröjsmål med premiebetalningen. Men om

tilläggspremien är cn följd av att försäkringsvillkoren har ändrats på annat

sätt än genom en utökning av försäkringen, är uppsägning i regel inte någon

lämplig påföljd för en försummelse att betala tilläggspremien. Skulle

försäkringen då på nytt gälla enligt de äldre villkoren, riskerar försäkrings-

tagaren oftast nedsättning av försäkringsersättningen vid inträffat försäk-

ringsfall, t. ex. enligt de regler om underförsäkring som gäller när försäk-

ringsbeloppet är för lågt. Som kommittén har föreslagit bör därför i stället försäkringstiden för den ändrade försäkringen i detta fall räknas om med hänsyn till den premie som har betalts.

Naturligtvis bör inte försäkringstiden kunna förkortas genom en sådan omräkning utan at försäkringstagaren underrättas om detta. Försäkringen

bör inte heller kunna upphöra på grund av omräkningen förrän försäkringstagaren har fått en respittid, som lämpligen kan bestämmas till 14 dagar

räknat från det att underrättelsen avsändes.

2.9¶Nedsättning av försäkringsersättningen

2.9.1 Regleringens allmänna uppläggning

Försäkringstagarens huvudförpliktelse enligt försäkringsvillkoren är att betala premier till försäkringsbolaget. Han har emellertid normalt också flera andra skyldigheter mot bolaget. Sammanfattningsvis kallas de vanligen

försäkringstagarens biförpliktelser. Sådana skyldigheter kan åvila även annan

än försäkringstagaren som har rätt till ersättning från försäkringen. Den vars

”intresse” har försäkrats mot skada, t. ex. den som har försäkrat sitt hem mot inbrott eller försäkrat sig mot följderna av ett skadeståndsansvar, kallas i det

följande försäkrad. Termen försäkrad används också i fråga om den på vars Nedsättning av

JSörsäkringsersättningen person en olycksfalls- eller sjukförsäkring har tecknats.

Till biförpliktelserna hör försäkringstagarens skyldighet att när försäkringen tecknas lämna korrekta uppgifter om sådana förhållanden som försäk-

ringsbolaget behöver veta för att meddela försäkringen (försäkringstagarens

s. k. upplysningsplikt). Under försäkringstiden kan vidare den försäkrade ha

en fortlöpande skyldighet att upplysa bolaget om vissa förhållanden som medför att risken för skada har ökat (s. k. fareökning). Han får inte heller åsidosätta sådana säkerhetsföreskrifter (1. ex. att ha föreskrivna lås) som kan ha tagits in i försäkringsvillkoren. När ett försäkringsfall är förestående eller har inträffat måste han vidta de åtgärder som behövs för att avvärja celler begränsa skada (s. k. räddningsplikt). Sedan ett försäkringsfall har inträffat,

skall han på olika sätt underlätta skaderegleringen och lämna korrekta uppgifter om förhållanden som har betydelse för hans ersättningsrätt. Även andra biförpliktelser kan förekomma. Till reglerna om biförpliktelser räknas ofta också de som rör uppsåtligt och oaktsamt orsakande av försäkringsfallet.

Delvis föreskrivs biförpliktelserna direkt i försäkringsavtalslagen, delvis förutsätter de förbehåll i försäkringsavtalet. Lagens regler är på flera punkter detaljerade och svåröverskådliga. I fråga om vissa ämnen, exempelvis försäkringstagarens upplysningsplikt. är bestämmelserna gemensamma för alla slags försäkringar. medan andra ämnen regleras på olika sätt för skilda försäkringsformer. Påföljden av att en biförpliktelse har åsidosatts är inte sällan att den försäkrade går helt miste om rätten till försäkringsersättning. En förutsättning är dock i regel att överträdelsen har gjorts uppsåtligen eller genom vårdslöshet.

Försäkringsrättskommittén föreslår särskilda regler i konsumentförsäk-

ringslagen om påföljden av att biförpliktelser åsidosätts. Förslaget innebär att de nuvarande bestämmelserna i försäkringsavtalslagen förenklas och förs samman till några få huvudregler beträffande de fall som är praktiskt mest betydelsefulla vid konsumentförsäkringar. Kommittén skiljer mellan fyra olika fall, nämligen åsidosättande av försäkringstagarens upplysningsplikt, försummelse att iaktta vad som åligger den försäkrade enligt försäkringsvillkoren, framkallande av försäkringsfallet samt lämnande av uppgifter i strid mot tro och heder i samband med skaderegleringen.

Enligt kommittéförslaget skall försäkringsersättningen i dessa fall kunna

sättas ned enligt nyanserade regler, som gör det möjligt att ta hänsyn till vilken betydelse som försäkringstagarens eller den försäkrades handlande

faktiskt har haft för försäkringsfallet. Vidare skall hänsyn tas till hur allvarlig

dennes försumlighet är: försäkringen bör i rimlig utsträckning ge skydd även mot den egna oaktsamheten. Också behovet av ersättning skall beaktas. I den mån nedsättning kommer i fråga. skall den göras efter en allmän skälighetsbedömning med hänsyn tagen till samtliga omständigheter i det enskilda

fallet. Fill skillnad från vad som ofta är fallet när de nuvarande reglerna

tillämpas behöver det alltså inte bli fråga om ett val mellan allt eller intet. Nedsättning av

Kommitténs avsikt är att dessa nedsättningsregler skall ses främst som försäkringsersättningen allmänna ramar inom vilka mera preciserade föreskrifter kan ställas upp i försäkringsvillkoren. I villkoren kan mera exakt anges både förutsättningarna för påföljder och påföljdernas närmare innehåll.

Nedsättningsreglerna hör till de delar av kommittéförslaget som har kritiserats starkast från försäkringshåll. Också några andra remissinstanser, bl. a. Sveriges advokatsamfund, är negativt inställda till kommittéförslaget i denna del.

De kritiska remissinstanserna hävdar att de föreslagna bestämmelserna är så allmänna och obestämda att de ger ringa ledning för försäkringsbolagen och konsumenterna. Delvis anses detta vara en följd av kommitténs strävan att föra samman skilda biförpliktelser till en i huvudsak enhetlig grundmodell. Förslaget kritiseras även för att ge ett ökat ”slarvutrymme” åt den försäkrade, vilket kan leda till premiehöjningar för de skötsamma konsumenterna.

För min del vill jag till en början påpeka att frågan om en reduktion av försäkringsersättningen vid överträdelser av biförpliktelser torde ha mindre betydelse när det gäller konsumentförsäkringar än vad gällande rätt förutsätter. De upplysningar som fordras när försäkringsavtalet ingås eller för att bolaget skall kunna justera försäkringen vid ”fareökning” är exempelvis vid hemförsäkring vanligen föga betydande. Det torde också vara förhållandevis ovanligt att ett försäkringsbolag utnyttjar sin rätt att sätta ned försäkringsersättningen till en konsument som har åsidosatt en biförpliktelse.

Vad jag nu har sagt innebär inte att jag anser att det skulle saknas behov av särskilda nedsättningsregler i fråga om konsumentförsäkringarna. Sådana regler kan bl. a. inskärpa vikten av att biförpliktelserna respekteras och hindra att alltför stora kostnader drabbar de försäkringstagare som handlar oklanderligt. Reglerna bör emellertid kunna göras väsentligt enklare och mer lättöverskådliga än försäkringsavtalslagens mångfald regler av varierande innehåll. Kommitténs indelning av biförpliktelserna i fyra olika grupper är enligt min mening lämplig.

Denna lagstiftningsteknik medför att det inte går att exakt ange förutsättningarna för nedsättning i varje särskilt fall utan att reglerna i stället måste ges en mera generell utformning. Som kommittén har funnit bör reglerna samtidigt lämna ett avsevärt utrymme för en skönsmässig bedömning, som ger möjlighet att ta hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.

Allmänt hållna nedsättningsregler av detta slag kan naturligtvis komma i motsättning till önskemålet om enhetlighet och förutsebarhet i skaderegleringen. Som kommittén har framhållit är det därför önskvärt att nedsättningsmöjligheterna i betydande utsträckning konkretiseras närmare i försäkringsvillkoren. Genom en sådan konkretisering kan skaderegleringen underlättas och en tillräckligt säker grund läggas för premieberäkningen. En garanti

för att villkoren generellt sett står i samklang med lagreglernas allmänna syfte Nedsättning av bör kunna erhållas genom den offentliga kontroll av villkoren som jag har försäkringsersättningen

förordat i avsnitt 2.1.3 och som jag återkommer till i avsnitt 2.13.

Från försäkringshåll har invänts att det inte är möjligt att förena tvingande lagregler av den generalklausulsbetonade karaktär som jag nyss har förordat med avtalsvillkor där påföljden för överträdelse av en viss förpliktelse anges med ganska stor exakthet. Även om villkoren allmänt sett överensstämmer

med lagreglernas intentioner, kan de nämligen i varje enskilt fall underkännas av domstol därför att de i just det fallet leder till ett annat resultat än

lagreglerna. Och ju längre preciseringarna i villkoren går, desto mer ökar osäkerheten, om villkoren är hållbara i de individuella fallen.

Även om dessa invändningar inte kan lämnas obeaktade anser jag att

försäkringsbolagens kritik går alltför långt. Åtminstone för vissa typfall kan

det inte vara något hinder mot att nedsättningens storlek anges i villkoren, trots att detta ofrånkomligen innebär en viss schablonisering. Visserligen måste det alltid finnas ett utrymme för att vid skaderegleringen ta hänsyn till speciella omständigheter i det särskilda fallet. I den mån villkoren helt utesluter detta, kan de inte anses vara förenliga med de tvingande lagreglerna. |

Men i de flesta fall bör domstol i en tvist om skäligheten av en nedsättning

kunna ta stor hänsyn till de schematiska lösningar som har valts i försäkringsvillkoren, särskilt om villkoren har granskats av offentlig myndighet. Domstolen torde alltså komma att välja en annan lösning endast om det

föreliggande fallet klart avviker från det typfall som åsyftas med villkoren. Det föreligger därför enligt min mening knappast den risk som försäkrings-

bolagen har påtalat för att deras villkor inte kommer att stå sig vid en domstolsprövning. Invändningarna utgör i vart fall inte något avgörande skäl mot den förordade metoden med tvingande lagregler som i olika avseenden kompletteras av försäkringsvillkoren. .

En särskild fråga är hur man skall bedöma villkor som formellt har

utformats som en begränsning av försäkringens omfattning men som i

realiteten ålägger den försäkrade att handla på ett visst sätt. Som exempel kan nämnas villkor som innebär att försäkringen täcker stöld ur en låst lokal men inte ur en olåst. Ett sådant villkor kan lika väl formuleras som en säkerhetsföreskrift som innebär att den försäkrade skall se till att den lokal där försäkrad egendom förvaras är låst. Ett annat exempel är att försäkringen

täcker endast försäkringsfall där den försäkrade har handlat med tillbörlig

aktsamhet. Detta är bara ett annat sätt att säga att försäkringsersättning inte

lämnas, om den försäkrade framkallar försäkringsfallet genom vårdslöshet.

Om villkoret skall betraktas som ett omfattningsvillkor eller som en

biförpliktelse kan få stor betydelse. Principen beträffande omfattningsvillkor är att försäkringen inte alls gäller, om det föreskrivna villkoret inte är uppfyllt. Om det däremot är fråga om en biförpliktelse skulle en överträdelse av

5 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 9

villkoret komma att bedömas enligt de tvingande nedsättningsreglerna i Nedsättning av konsumentförsäkringslagen. försäkringsersättningen

Liksom kommittén anser jag att de tvingande lagreglerna inte bör kunna

sättas åt sidan endast därför att ett villkor rent formellt har utformats som ett omfattningsvillkor och inte som en nedsättningsbestämmelse. Den språkliga

utformningen bör med andra ord inte ensam vara avgörande för om lagreglerna skall vara tillämpliga eller ej. I stället får man från fall till fall avgöra om villkoret på grund av sitt innehåll skall betraktas som eu åläggande av en biförpliktelse eller som en ansvarsbegränsning som lagreglerna inte är tillämpliga på. Frågan bör givetvis uppmärksammas vid den offentliga granskningen av försäkringsvillkoren. I sista hand får det ankomma på domstolarna att ta ställning till hur ett villkor som har formulerats som en

ansvarsbegränsning bör bedömas i det enskilda fallet. Vad därefter gäller innehållet i de tvingande reglerna bör dessa enligt min mening ge de försäkrade ett bättre skydd än de nuvarande bestämmelserna i försäkringsavtalslagen. Preventiva skäl och kostnadsmässiga hänsyn sätter

dock en gräns för hur långt en sådan liberalisering bör gå.

Vid bedömningen av den hänsyn som bör tas till preventionen har man att beakta att redan risken att tillfogas en skada många gånger kan ha en

tillräckligt förebyggande effekt, trots att försäkringsersättning kan lämnas om skadan inträffar. Bl. a. kan försäkringsfallet dra med sig även andra förluster än dem som täcks av försäkringen. Genom villkor om självrisk kan man åstadkomma att den försäkrade får bära en del av förlusten själv. I vissa fall

tjänar också straffrättsliga påföljder som medel att avhålla den försäkrade från att åsidosätta sina biförpliktelser.

Från försäkringshåll har under remissbehandlingen uttryckts oro för att en uppmjukning av nedsättningsreglerna till de försäkrades förmån, i förening med en avvisande hållning till omfattningsviltkor som till sin verkliga

innebörd är biförpliktelser, för framtiden skulle starkt begränsa möjligheten

till sådana ansvarsbegränsningar i försäkringsvillkoren som är nödvändiga

från kostnadssynpunkt. Enligt min mening har emellertid nedsättningsreg-

lerna redan i kommitténs förslag getts ett så nyanserat innehåll att något

hinder i de flesta fall inte bör föreligga mot villkor som till sin verkan i huvudsak svarar mot de nuvarande. Så till vida uppkommer dock en skillnad

som den försäkrade med den föreslagna regleringen inte utan vidare går miste

om en ersättning som enligt de nuvarande villkorens lydelse faller vid sidan av försäkringsskyddet. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

Ser man till försäkringsbolagens praxis vid behandlingen av överträdelser

av uttryckliga biförpliktelser är denna ofta mer förmånlig för de försäkrade än som direkt framgår av nuvarande lagregler och villkor. Någon anledning finns i allmänhet inte att ändra denna praxis, så att den blir mindre generös för de försäkrade. Om bolagens praxis får bilda utgångspunkten för den nya regleringen, kan man inte med fog påstå att preventionssynpunkterna

tillmäts mindre betydelse än f. n. Det finns då inte heller någon risk för att en Nedsättning av

sådan uppmjukning av reglerna skulle leda till någon nämnvärd fördyring av försäkringsersättningen

försäkringarna och därmed en ökad belastning för de lojala försäkringstagarna.

2.9.2 Oriktiga uppgifter vid försäkringsavtalets ingående

Försäkringstekniken bygger på att den risk som försäkringsbolaget åtar sig

skall kunna kalkyleras. Premien för försäkringen skall så nära som möjligt

motsvara den kalkylerade risken. Det ligger i sakens natur att bolaget i stor utsträckning är hänvisat till uppgifter från försäkringstagaren själv när det

skall skaffa sig underlag för sina kalkyler.

Bestämmelser om försäkringstagarens upplysningsplikt finns i 4—10 §§ försäkringsavtalslagen. Reglerna är i huvudsak tvingande. De skyddar

försäkringstagaren när han inte har insett eller bort inse att en av honom lämnad uppgift var oriktig (5 §). Detsamma gäller när han utan att vara vårdslös har förtigit en uppgift eller när han av vårdslöshet har förtigit en uppgift som han visserligen har känt till men vars betydelse han inte har

insett eller bort inse (7 §). Har försäkringstagaren å andra sidan åsidosatt sin

upplysningsplikt svikligen eller under sådana omständigheter att det skulle

strida mot tro och heder att åberopa försäkringen, är avtalet i enlighet med allmänna avtalsrättsliga principer ogiltigt (4 §). I övriga fall — dvs. när försäkringstagaren inte har handlat på ett sätt som strider mot tro och heder men inte heller har varit i god tro beträffande riktigheten av en lämnad uppgift eller betydelsen av en vårdslöst förtigen uppgift — reduceras försäkringsersättningen enligt den s. k. prorataregeln eller den s. k. kausalitetsregeln (6 och 7 §8).

Prorataregeln innebär att man skall försöka sätta sig in i vad försäkringsbolaget skulle ha gjort, om det hade fått riktiga upplysningar när försäkringen

meddelades. Om resultatet av denna tänkta bedömning blir att bolaget inte

skulle ha meddelat någon försäkring alls, är bolaget befriat från allt ansvar. Kan det antas att försäkringsbolaget skulle ha meddelat försäkring men för en annan premie eller på andra villkor i övrigt, är bolagets ansvarighet begränsad till vad som med hänsyn till detta svarar mot den utfästa premien. Enligt kausalitetsregeln däremot ersätts en skada fullt ut, om en oriktig uppgift

saknar betydelse för skadans omfattning, medan någon ersättning inte alls

lämnas om den oriktiga uppgiften har haft betydelse för skadan.

Allmänna bestämmelser 1976 utgår från prorataregeln när det gäller

påföljden för oriktiga uppgifter vid försäkringsavtalets ingående. Kausalitetsregeln tillämpas f. n. endast vid sjöförsäkring och annan transportförsäkring.

Enligt försäkringsrättskommittén bör nedsättning av försäkringsersätt-

ningen kunna komma i fråga i fall då försäkringstagaren uppsåtligen eller

genom oaktsamhet som inte är ringa har lämnat en oriktig uppgift eller förtigit en omständighet av vikt. Enligt kommittéförslaget skall nedsättningen i ett

sådant fall göras efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna i Nedsättning av det särskilda fallet. Bedömningen bör alltså vara mera nyanserad än som försäkringsersättningen följer av en renodlad tillämpning av prorataregeln eller kausalitetsregeln. Bland de omständigheter som skall inverka på bedömningen nämns i förslaget det verkliga förhållandets betydelse för försäkringsfallet eller skadans omfattning samt graden av vållande och behovet av ersättning. Inom kommittén anser dock två ledamöter att hänsyn inte bör tas till behovet av ersättning.

Under remissbehandlingen har Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrkt kommitténs förslag i denna del. I varje fall bör enligt riksförbundets åsikt prorataregeln behållas som huvudprincip. Denna åsikt biträds av Folksam, Svenska aktuarieföreningen, Utländska försäkringsbolags förening och Sveriges advokatsamfund, medan försäkringsinspektionen och försäkringsjuridiska föreningen förordar ett visst utrymme för ett prorataresonemang när ersättningen sätts ned. Vidare är åtskilliga remissinstanser starkt kritiska mot att behovet av ersättning skall kunna beaktas vid nedsättningcn.

När det gäller förutsättningarna för att oriktiga uppgifter vid försäkringsavtalets ingående skall kunna leda till nedsättning av försäkringsersättningen delar jag kommitténs uppfattning att en sådan påföljd bör komma i fråga endast när försäkringstagaren har handlat uppsåtligt eller åtminstone med viss vårdslöshet. Frågan är då var gränsen för det vårdslösa beteendet skall dras. Även om det finns vissa skäl som talar för att enbart grov vårdslöshet skall kunna leda till att ersättningen reduceras, kan en sådan begränsning te sig mindre lämplig med tanke på önskemålet att stävja slarv, alltså från preventiv synpunkt. Å andra sidan bör inte varje vårdslöshet vid uppgiftslämnandet, hur liten den än är, få föranleda att försäkringstagaren går miste om ersättning som han annars skulle ha haft rätt till. Liksom kommittén anser jag därför att en förutsättning för nedsättning bör vara att försäkringstagaren — när han inte har handlat uppsåtligt - har gjort sig skyldig till en oaktsamhet som inte är ringa.

Om dessa förutsättningar för att sätta ned försäkringsersättningen är uppfyllda, uppkommer frågan hur nedsättningen bör göras i det enskilda fallet. Det är inte realistiskt att räkna med att man utifrån en enda schematisk princip skulle kunna konstruera en nedsättningsregel som alltid leder till ett rimligt resultat. De remissinstanser som förordar prorataregeln som grund för nedsättningen menar emellenid att den är en praktiskt tätthanterlig och rättvis regel, som medför att försäkringstagaren inte får ett sämre försäkringsskydd än om han från början hade lämnat riktiga uppgifter.

För min del vill jag inte bestrida att prorataregeln har sina förtjänster. Den har emellertid också brister. I den juridiska litteraturen har värdet av denna regel diskuterats ingående och ifrågasatts från flera håll. Det skulle föra för långt att här närmare redovisa denna diskussion. Jag kan nöja mig med att peka på några omständigheter som enligt min mening bör beaktas när man

bestämmer sig för vilken princip som skall tillämpas. Nedsättning av

Till en början kan framhållas att prorataregeln kan ge upphov till vissa försäkringsersättningen svårigheter när det gäller att i efterhand avgöra vilket beslut försäkringsbolaget skulle ha fattat, om försäkringstagaren från början hade lämnat riktiga uppgifter. En annan allvarligare invändning mot prorataregeln är att den genom sin schematiska utformning slår ojämnt. Om den hypotetiska bedömning i fråga om försäkringsbolagets beslut som regeln förutsätter resulterar i att bolaget med kännedom om de verkliga förhållandena inte skulle ha meddelat någon försäkring, ställs försäkringstagaren helt utan försäkringsersättning trots att han kan ha betalt ganska betydande premier för försäkringen och förlitat sig på att han har haft försäkringsskydd. Leder den hypotetiska bedömningen till att ersättningen endast skall jämkas så att den svarar mot den erlagda — men alltför låga — premien, kan reduktionen å andra sidan tänkas bli alltför lindrig i fall då försäkringstagaren har förfarit uppsåtligen eller visat en allvarlig nonchalans vid uppgiftslämnandet. I sådana fall kan hänsynen till preventionen kräva en kraftigare påföljd än endast en mindre nedsättning, i all synnerhet som upptäcktsrisken många gånger är ganska liten.

Att helt bortse från om de oriktiga uppgifterna har haft något inflytande på händelseförloppet eller skadans storlek kan vidare i vissa fall leda till otillfredsställande resultat. Särskilt gäller detta vid konsumentförsäkringar, som i regel skyddar mot flera olika slag av skador. Om en försäkringstagare när han tecknar en villaförsäkring lämnar en fetaktig uppgift om lägenhetsytan, något som påverkar beräkningen av premien med hänsyn till bl. a. brandrisken, finns det knappast några skäl för att försäkringsersättningen skall reduceras när lösegendom har stulits vid inbrott. I själva verket tillämpar försäkringsbolagen inte prorataregeln i ett sådant fall, där det ju inte finns något samband mellan den oriktiga uppgiften och försäkringsfallet. Något stöd för denna praxis finns emellertid inte vare sig i försäkringsavtalslagen eller i Allmänna bestämmelser 1976. Det visar att prorataregeln, strikt uppfattad, måste förses med inskränkningar.

Även i andra situationer torde en försäkringstagare ha svårt att förstå varför försäkringsersättningen skall reduceras därför att han har lämnat en felaktig uppgift om något som inte har med försäkringsfallet att göra. En felaktig uppgift torde f. ö. mera sällan uppdagas när den inte har någon betydelse för det försäkringsfall som har inträffat. Det blir därför många gånger beroende på en ren slump, om prorataregeln kommer att tillämpas i ett sådant fall. Men om den någon gång skulle tillämpas, riskerar försäkringstagaren alltså att helt gå miste om försäkringsersättning.

Vad jag nu har sagt innebär inte att jag i stället för prorataregeln förordar en ren kausalitetsregel i fråga om nedsättningen av försäkringsersättningen på grund av oriktiga uppgifter vid försäkringsavtalets ingående. En sådan regel är minst lika trubbig som en prorataregel, eftersom den i allmänhet leder till

att försäkringstagaren antingen får full ersättning eller också inte får någon Nedsättning av ersättning alls. Även om det är en fördel att nedsättning inte kommer i fråga försäkringsersättningen

utan att det finns ett visst orsakssamband mellan den oriktiga uppgiften och

försäkringsfallet, är en mjukare nedsättningsregel att föredra. F.ö. är det

knappast lämpligt att helt utesluta möjligheten till nedsättning, när ett sådant orsakssamband saknas. Vid en betydande grad av vårdslöshet, liksom vid ett uppsåtligt förfarande, kan det av preventiva skäl ibland vara motiverat att nedsättning kan göras även när det inte finns något orsakssamband.

Försäkringsrättskommittén har gått en medelväg och förordat att nedsättningen skall göras efter en nyanserad bedömning som bestäms efter en avvägning mellan hänsynen till preventiva synpunkter och kostnadsskäl å

ena sidan och intresset av att skydda de försäkrade vid skador å den andra. En

sådan lösning, som medger att inte bara orsakssambandet mellan den oriktiga uppgiften och det inträffade försäkringsfallet utan också andra omständig-

heter beaktas, är även enligt min åsikt bättre än en stel regel i enlighet med prorata- eller kausalitetsprincipen. Jag förordar därför denna lösning.

Vid nedsättningen av försäkringsersättningen bör alltså hänsyn kunna tas inte bara till det verkliga förhållandets betydelse för försäkringsfallet och för

omfattningen av skadan utan även till omständigheterna i övrigt. Också det

individuella behovet av ersättning bör i särskilda fall kunna beaktas som en omständighet som talar mot nedsättning. Normalt torde denna omständighet emellertid inte böra tillmätas någon mera självständig betydelse. Liksom en

kraftig remissopinion anser jag därför att denna faktor inte bör omnämnas

bland de omständigheter som särskilt bör beaktas vid nedsättningen. Med

denna jämkning kan jag ansluta mig till kommittéförslaget.

2.9.3 Åsidosättande av föreskrifter enligt försäkringsvillkoren

Sedan en försäkring har meddelats och försäkringsbolagets ansvar har

börjat, kan bolaget inte påverka händelseutvecklingen i nämnvärd utsträckning utan är i hög grad beroende av den försäkrades handlande. Risken för skada kan t. ex. öka genom att försäkrad egendom används till ett annat

ändamål än som förutsattes när premien beräknades. För att förekomma att premiesättningen på detta sätt blir försäkringstekniskt felaktig åläggs den

försäkrade i försäkringsavtalslagen i princip en fortlöpande upplysningsplikt under försäkringstiden. Som följd av att bolaget underrättas kan en förhöjd premie komma att tas ut. Den ökade risken — fareökningen — kan emellertid

också innebära att försäkringsbolaget under de nya förhållandena inte längre

är berett att över huvud taget meddela försäkring. Reglerna syftar därför också till att motverka att den försäkrade avsiktligt vidtar åtgärder som

medför att faran ökas.

Försäkringsavtalslagen innehåller i 45-50 §§ regler om fareökning vid Nedsättning av skadeförsäkring. För att dessa regler skall bli ullämpliga måste fareökningen försäkringsersättningen avse ett förhållande som har angetts i försäkringsvillkoren eller som försäkringstagaren har uppgeu när försäkringen tecknades. Vidare krävs att den förhöjda risken inte är av sådan beskaffenhet att bolaget måste antas ha tagit den i beräkning. I fråga om påföljden när bolaget inte har fått information om en fareökning gäller ungefär samma regler som när försäkringstagaren genom oaktsamhet har åsidosatt sin upplysningsplikt. Försäkringsbolaget blir helt fritt från ansvar, om det kan antas att försäkring inte skulle ha meddelats under de nya betingelserna. I annat fall begränsas ansvarigheten enligt prorata- eller kausalitetsregeln. Liksom vid förseelse mot upplysningsplikten utgår bl. a. Allmänna bestämmelser 1976 från prorataregeln.

I sin strävan att hålla risken för försäkringsfall under kontroll brukar försäkringsbolagen ofta ta in föreskrifter i försäkringsvillkoren om vad den försäkrade skall iaktta för att förebygga eller begränsa skador. Bryter den försäkrade mot en sådan säkerhetsföreskrift —t. ex. att ha sjutillhållarlås eller brandredskap- gäller enligt 51 § försäkringsavtalslagen att försäkringsbolaget ansvarar endast i den mån den försäkrade kan visa att skadan skulle ha inträffat även om föreskriften hade iakttagits, liksom då underlåtenheten inte kan läggas den till last som har haft att tillse att föreskriften iakttogs. Man tillämpar alltså ett slags kausalitetsregel i kombination med en oaktsamhetsregel. Bestämmelsen är tvingande i den meningen att försäkringsbolaget inte får utöva strängare sanktioner.

I Allmänna bestämmetser 1976 har påföljden för överträdelse av säkerhetsföreskrifter lindrats i förhållande till bestämmelsen i försäkringsavtalslagen. I stället för helt bortfall av ersättningen, som kausalitetsregeln kan leda till, föreskrivs i de allmänna bestämmelserna ett normalavdrag med 20 "> av ersättningen, dock lägst 1 000 kr. Föreligger synnerliga skäl med hänsyn till försummelsens art eller andra omständigheter, kan avdraget bli ändå lägre.

Om ett försäkringsfall inträffar eller är omedelbart förestående, åligger det den försäkrade att efter förmåga sörja för att skadan avvärjs eller begränsas. Underlåter han uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet att iaktta denna räddningsplikt, kan försäkringsersättningen enligt 52 § försäkringsavtalslagen sättas ned eller helt falla bort i den mån åsidosättandet har medfört men för försäkringsbolaget. Denna bestämmelse är tvingande. Allmänna bestämmelser 1976 innehåller i sak likalydande regler.

När ett försäkringsfall har inträffat, skall den försäkrade anmäla försäkringsfallet utan uppskov samt biträda vid utredningen. Försummar han det och kan det antas att försäkringsbolaget därigenom lider men, kan försäkringsersättningen enligt 21 och 22 §§ försäkringsavtalslagen sättas ned elller helt falla bort. En erinran om denna påföljd har tagits in i Allmänna bestämmelser 1976.

De regler i försäkringsavtalslagen som nu har beskrivits har i försäkrings- Nedsättning av rättskommitténs förslag förts samman till en enda bestämmelse. Enligt försäkringsersättningen denna bestämmelse kan ersättning från försäkringen sättas ned, om den försäkrade försummar att iaktta vad som åligger honom enligt försäkrings-

villkoren. I ordet ”försummar” lägger kommittén ett krav på att den försäkrade skall ha handlat uppsåtligen etler genom oaktsamhet. Nedsättningen görs i den mån det är skäligt med hänsyn till försummelsens betydelse

för försäkringsfallet eller omfattningen av skadan samt till graden av

vållande, behovet av ersättning och omständigheterna i övrigt.

Kommittéförstaget har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Från försäkringshåll förordas dock att prorataregeln behålls som påföljd vid fareökning och att reglerna om nedsättning av försäkringsersättningen

vid överträdelse av säkerhetsföreskrifter utformas i enlighet med de avdrags-

regler som gäller enligt Allmänna bestämmelser 1976. Vidare anser Svenska försäkringsbolags riksförbund att de nuvarande påföljdsreglerna i försäkringsavtalslagen bör behållas när det gäller förseelser mot räddningsplikten samt skyldigheten att anmäla försäkringsfallet m. m.

För min del vill jag till en början framhålla att kommittéförslaget skiljer sig

från försäkringsavtalslagen bl. a. på det sättet att det inte alls reglerar vilka

skyldigheter den försäkrade i olika hänseenden bör ha gentemot försäkringsbolagen. Jag delar kommitténs uppfattning att det inte finns anledning att tynga konsumentförsäkringslagen med bestämmelser av detta slag. Även av andra skäl är det bättre att regleringen av den försäkrades förpliktelser mot bolaget i stället görs i försäkringsvillkoren, med den offentliga granskning av

lämpligheten av villkoren i olika situationer som då blir möjlig. Vad som

däremot bör regleras genom tvingande bestämmelser i konsumentförsäkringslagen är vilka påföljder som ett försäkringsbolag får använda, om den försäkrade åsidosätter de skyldigheter som kan ha föreskrivits i försäkringsvillkoren.

Liksom när det gäller oriktiga uppgifter vid försäkringsavtalets ingående

bör i regel endast en grov överträdelse av föreskrifterna medföra att försäkringsersättningen reduceras eller rentav helt faller bort. Förhållandena kan emellertid variera beroende på vilket slags föreskrift det är fråga om. Vid t. ex. en överträdelse av föreskrifter om den försäkrades räddningsplikt får

ersättningen redan f. n., som nyss har nämnts, sättas ned endast om den

försäkrade har handlat uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Vid andra överträdelser kan det däremot tänkas att även en mindre vårdslöshet bör kunna leda till denna påföljd. Det gäller särskilt när den försäkrade har

åsidosatt uttryckliga och preciserade säkerhetsföreskrifter, t.ex. att en

personbil som lämnas utan tillsyn alltid skall vara låst eller att fönster och dörrar till försäkrade lokaler skall vara stängda och låsta och att särskilda

förvaringsutrymmen skall vara låsta på betryggande sätt. I undantagsfall kan

det då vara berättigat att tillåta en viss nedsättning t. o. m. vid överträdelser

som har skett av ringa oaktsamhet.

Vad jag nu har sagt kan tala för att förutsättningarna för nedsättningen bör Nedsättning av

genom särskilda bestämmelser regleras på olika sätt i olika fall. Som jag förut JSörsäkringsersättningen har sagt anser jag emellertid att påföljdsreglerna bör utformas generellt på ett

sådant vis att de medger en nyanserad bedömning i varje enskilt fall, samtidigt som deras närmare innehåll i olika situationer kan fastställas i

försäkringsvillkoren. Kommitténs förslag innebär visserligen att ganska

artskilda företeelser har förts samman i en enda bestämmelse. Det synes dock onödigt komplicerat att splittra upp denna bestämmelse på flera olika regler.

Den minsta gemensamma nämnaren för de olika överträdelser som

omfattas av bestämmelsen är ett krav på att den försäkrade skall ha handlat uppsåtligen eller genom oaktsamhet. Jag förordar därför att bestämmelsen utformas på detta sätt. Om denna förutsättning för att tillämpa betämmelsen är uppfylld bör

nedsättningen, som jag redan har nämnt, göras med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Man bör alltså inte tillämpa någon stel

regel enligt vare sig prorata- eller kausalitetsprincipen. Beträffande nedsätt-

ningsregelns närmare utformning kan jag i övrigt hänvisa till vad jag sade i

föregående avsnitt om den motsvarande regeln vid förseelse mot upplys-

ningsplikten. Liksom kommittén anser jag sålunda att man vid nedsättningen bör beakta försummelsens betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan samt den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet och omständigheterna i övrigt. Däremot bör inte behovet av ersättning uttryckligen anges bland dessa omständigheter, även om det inte bör vara uteslutet att i undantagsfall beakta också en sådan omständighet.

Med anledning av försäkringsbolagens kritik vill jag tillägga att den nu

förordade bestämmelsen inte utesluter sådana avdragsregler i försäkringsvill-

koren som Allmänna bestämmelser 1976 f. n. innehåller i fråga om överträ-

delse av säkerhetsföreskrifter. Det blir en fråga för den villkorsgranskande

myndigheten att från fall till fall ta ställning till rimligheten av sådana villkor.

2.9.4 Framkallande av försäkringsfallet

I 18-20 &$ försäkringsavtalslagen regleras vad som skall gälla, om den försäkrade själv har framkallat ett försäkringsfall. Huvudregeln är att försäkringsbolaget inte har något ansvar mot den som har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet (18 8). En vårdslöshet som inte är grov inverkar däremot inte på försäkringsbolagets

ansvarighet (20 §). Dessa regler är dock dispositiva, och det finns alltså inte

något hinder mot försäkringsvillkor som föreskriver att rätten till ersättning faller bort redan vid en helt ringa vårdslöshet från den försäkrades sida. Uttryckliga försäkringsvillkor med detta innehåll torde visserligen i regel inte förekomma vid konsumentförsäkringar. Sålunda föreskriver Allmänna

bestämmelser 1976 att försäkringsskyddet faller bort endast när försäkrings- Nedsättning av

fallet har framkallats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Men det är JSörsäkringsersättningen

inte ovanligt med försäkringsvillkor som innebär att försäkringen gäller

endast under förutsättning att den försäkrade har iakttagit ”tillbörlig” aktsamhet e. d. Som jag tidigare har sagt är detta egentligen bara ett annat uttryckssätt för att ersättningen falter bort redan vid en oaktsamhet som inte kan betraktas som grov. Villkor av detta slag förekommer t. ex. i reseförsäkring.

Eniigt försäkringsrättskommitténs förslag skall ersättning inte lämnas till

den försäkrade, om han eller någon som jämställs med honom har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen. Ett undantag föreslås dock för fall då det finns särskilda skäl. Detta undantag tar sikte framför allt på en del fall då uppsåtligt handlande av annan än den försäkrade inte bör gå ut över denne (se avsnitt

2.9.6) elter då den försäkrade är ett barn mellan tio och tolv år (se avsnitt 2.9.7).

Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom oaktsamhet som inte är ringa, skall ersättning från försäkringen kunna sättas ned efter en skälighetsbedömning där hänsyn tas till graden av vållande, behovet av

ersättning och omständigheterna i övrigt. Från denna regel föreslås dock ett undantag för det fall att försäkringen avser skadeståndsskyldighet. Ersättning

från en sådan ansvarsförsäkring skall inte i något fall kunna sättas ned därför att den försäkrade har förfarit vårdslöst, inte ens om vårdslösheten är grov,

utan bara om försäkringsfallet har framkallats uppsåtligen. Detta förslag har under remissbehandtlingen kritiserats i några avseenden. Från försäkringshåll invänds att den försäkrade över huvud taget inte bör

kunna få ersättning, om han har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet. Sveriges advokatsamfund framför liknande

synpunkter, medan Sveriges domareförbund menar att grov vårdslöshet —

liksom i andra sammanhang — bör Jämställas med uppsåtligt förfarande men

att ersättning dock bör kunna lämnas i dessa fall om det finns särskilda skäl.

Några remissinstanser framhåller vidare att förslaget åtminstone formellt

innebär en försämring för den försäkrade jämfört med nuvarande bestäm-

melser i försäkringsavtalslagen i och med att förslaget medger nedsättning även när den försäkrade har framkallat försäkringsfallet genom oaktsamhet som inte är grov. Svea hovrätt förutsätter att det normala är att full ersättning lämnas i dessa fall och anser att detta bör framgå av lagtexten. Slutligen förordar Svenska försäkringsbolags riksförbund att en ansvarsförsäkring inte skall täcka skador som har orsakats genom grov

vårdslöshet. I varje fall bör ersättningen enligt riksförbundet kunna sättas ned i ett sådant fall. Också Folksam, försäkringsjuridiska föreningen och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter lämpligheten av att låta ansvarsförsäkringar omfatta skador som har vållats genom grov vårdslöshet.

När det gäller försäkringsfall som har framkallats uppsåtligen måste

principen vara att någon ersättning inte lämnas. Frågan är då om det, som Nedsättning av

kommittén har föreslagit, bör öppnas en möjlighet till ersättning om det finns försäkringsersättningen

särskilda skäl. Jag har för min del förståelse för remisskritiken på den

punkten. Enligt min mening finns det inte något egentligt behov av att för särskilda fall kunna göra undantag från den nyssnämnda principen. Önske-

målet om att göra undantag i de fall som kommittén framför allt har tänkt på

kan enligt min mening tillgodoses på ett annat sätt. Jag återkommer till detta i

avsnitten 2.9.6 och 2.9.7.

Försäkringsfall som har framkallats genom grov vårdslöshet ligger ofta

mycket nära uppsåtsfallen. Det kunde därför vara motiverat att låta rätten till ersättning alltid falla bort även när det är fråga om grov vårdslöshet. Omständigheterna kan dock ibland vara sådana att ett fullständigt bortfall av ersättningen skulle kunna te sig för hårt när den försäkrade har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Jag vill också framhålla att lagstiftningen i de

andra nordiska länderna innebär att ersättning kan ges även om den

försäkrade har förfarit grovt vårdslöst. Jag anser därför inte att det finns tillräckliga skäl att frångå kommitténs förslag om att ersättning i ett sådant fall

skall kunna utges men kunna sättas ned efter en skälighetsbedömning med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Det ligger emellertid i sakens natur att det i allmänhet torde finnas skäl att vid grov vårdslöshet göra

en kraftig nedsättning eller att låta ersättningen helt falla bort. Skäl talar för att då försäkringsfallet har framkallats genom oaktsamhet

som inte är grov full försäkringsersättning lämnas trots oaktsamheten. Detta

överensstämmer som nämnts med den nu gällande, dispositiva regeln i 20 § försäkringsavtalslagen. Det ligger därför nära till hands att > i enlighet med vad som gäller i de andra nordiska länderna - göra denna regel tvingande i fråga om konsumentförsäkringar.

En tvingande regel av detta slag skulle emellertid medföra att försäkringsbolagen måste utmönstra sådana villkor som innebär att försäkringen gäller bara om den försäkrade har iakttagit tillbörlig aktsamhet e. d. Som jag förut har sagt är detta nämligen bara ett annat sätt att uttrycka att ersättning inte lämnas när försäkringsfallet har framkallats genom oaktsamhet, vare sig denna är grov eller inte. Vid vissa typer av försäkring och i vissa situationer kan villkor av detta slag ha sitt berättigande. Om det är påkallat för att

förebygga försäkringsfall eller det annars finns särskilda skäl, bör man kunna

tillåta ett villkor som innebär att ersättningen sätts ned redan vid oaktsamhet som inte är grov. Givetvis bör dock kravet på aktsamhet inte ens i ett sådant fall kunna ställas så högt att varje tanklöshet eller smärre förbiseende föranleder en reduktion av ersättningen. Som kommittén har funnit bör nedsättningsregeln i konsumentförsäkringslagen därför vara tvingande så till vida att den ger ett absolut skydd vid oaktsamhet som endast är ringa.

Vid ansvarsförsäkring föreligger. speciella förhållanden. En sådan försäkring täcker den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma för den försäkrade. I försäkringens natur ligger alltså att ge skydd vid ett oaktsamt beteende.

Om detta skydd kunde inskränkas vid all annan oaktsamhet än sådan som är Nedsättning av ringa, skulle försäkringen ha föga värde. Ett förbehåll om att försäkringser- JSörsäkringsersättningen sättning kan sättas ned även vid oaktsamhet som inte är grov bör därför inte tillåtas vid en ansvarsförsäkring. Mer tveksamt är om försäkringen alltid bör omfatta också grov vårdslöshet. Liksom kommittén anser jag dock att det med hänsyn till den skadelidande som är berättigad till skadestånd inte är någon lämplig lösning att göra ett undantag från rätten till försäkringsersättning i sådana fall. Ett undantag av detta slag skulle också strida mot de regler om ansvarsförsäkring som gäller i de andra nordiska länderna. Jag tillstyrker därför kommittéförslaget i denna del.

Sammanfattningsvis förordar jag att någon försäkringsersättning inte skall lämnas, om den försäkrade har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen. I övriga fall bör full ersättning lämnas från en ansvarsförsäkring. När det gäller annan försäkring än en ansvarsförsäkring bör ersättningen kunna sättas ned, om försäkringsfallet har framkallats genom grov vårdslöshet. Med stöd av förbehåll i försäkringsvillkoren bör det i undantagsfall vara möjligt att sätta ned ersättningen från en sådan försäkring också när försäkringsfallet har framkallats genom annan oaktsamhet som inte är ringa.

I fall då det kan bli aktuellt med nedsättning bör denna, som kommittén har föreslagit, göras efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades oaktsamhet och omständigheterna i övrigt. I enlighet med vad jag förut har sagt bör behovet av ersättningen inte uttryckligen anges bland dessa omständigheter.

2.9.5 Oriktiga uppgifter vid skaderegleringen

Om den försäkrade av försummelse lämnar oriktiga uppgifter vid skaderegleringen och det kan antas att försäkringsbolaget därigenom lider men, kan försäkringsbolaget med stöd av 21 och 22 §§ försäkringsavtalslagen göra ett skäligt avdrag på det försäkringsbelopp som annars borde ha betalts ut eller helt vägra att betala någon ersättning. Detta gäller vare sig den försäkrade har förfarit svikligt eller ej. Bestämmelserna är dock i viss mån dispositiva för fall då svikliga uppgifter har lämnats. För sådana fatl förbehåller sig försäkringsbolagen vanligen fullständig frihet från ersättningsskyldighet även om bolaget inte har lidit någon skada genom sveket. Beträffande förbehåll av detta slag gäller enligt 23 § försäkringsavtalslagen den inskränkningen att bolaget trots förbehållet kan förpliktas att betala ut försäkringsbeloppet eller någon del därav. Vid denna bedömning skall beaktas de omständigheter under vilka sveket har ägt rum. Den försäkrade kan dock självfallet aldrig få högre ersättning än som motsvarar hans faktiska förlust.

Enligt försäkringsrättskommittén finns det ett betydande behov av att förhindra svikliga uppgifter från de försäkrades sida. Kommittén anser därför att ett visst utrymme bör finnas för en sådan påföljd för bedrägeriförsök som en reduktion av försäkringsersättningen innebär. De vidsträckta möjligheter

som nuvarande lagregler och försäkringsvillkor ger att reducera ersättning på Nedsättning av denna grund bör dock enligt kommittén inskränkas betydligt. Vid detta försäkringsersättningen

ställningstagande har kommittén tagit intryck av att försäkringsboliagen i

praktiken torde ha utnyttjat dessa möjligheter endast i ringa utsträckning.

Kommitténs förslag innebär att ersättning från en försäkring får sättas ned, om den försäkrade efter ett försäkringsfall i strid mot tro och heder har

uppgett, förtigit eller dolt något av betydelse för hans rätt till ersättning.

Nedsättningen görs i ett sådant fall efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Enligt kommittén bör utgångspunkten för nedsättningen vara en annan än den som gäller enligt 23 § försäkringsavtalslagen. I stället för

att börja med att undersöka om ersättning över huvud taget skall lämnas bör

man i fortsättningen normalt överväga att endast låta en det av ersättningen falla bort i dessa fall. Kommituéförslaget har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker dock en reform i enlighet med detta förslag och förordar att de nuvarande bestämmelserna i

försäkringsavtalslagen behålls. Enligt riksförbundet kan det inte vara ett intresse för vare sig konsumenterna eller samhället att minska de nuvarande möjligheterna att reagera mot försäkringsbedrägerier genom att vägra ersättning. Också Folksam anser att försäkringsmässiga och allmänpreventiva skäl talar mot en sådan inskränkning. Liknande synpunkter framförs av

Utländska försäkringsbolags förening, försäkringsjuridiska föreningen och

Sveriges advokatsamfund. Försäkringstagarnas riksförbund menar å andra sidan att det inte i något fall bör vara möjligt att tillgripa en privaträttslig

sanktion av detta slag vid sidan av de straffrättsliga påföljder som f. n. står till buds. Försäkringsbedrägerier och andra illojala förfaranden vid skaderegleringen

medför kostnader för försäkringsbolagen som drabbar de lojala försäkringstagarna i form av högre försäkringspremier. Bl. a. av denna anledning anser jag att det är ett viktigt samhällsintresse att på olika sätt söka motarbeta sådana förfaranden. Frågan har på senare tid ägnats särskild uppmärksamhet inom försäkringsbranschen, som förbereder en rad åtgärder för att så långt

möjligt stoppa försäkringsbedrägerierna. Sålunda har försäkringsbolagen utarbetat gemensamma riktlinjer för skaderegleringen vid misstanke om

försök till försäkringsbedrägeri. Jag kan också nämna att frågan om försäkringsbrottsligheten har tagits upp inom brottsförebyggande rådet

(BRÅ).

Det torde råda allmän enighet om att det är angeläget att bekämpa försäkringsbedrägerierna. Frågan är då vilka påföljder för sådana förfaranden

som bör användas i preventivt syfte. Den normala sanktionen när någon har gjort sig skyldig till bedrägeri eller bedrägeriförsök är att han döms till straff eftler annan brottspåföljd. Dessutom

går han givetvis miste om den obehöriga vinst som han hade kunnat göra om brottet inte hade upptäckts. Att han på grund av sitt brottsliga beteende också

måste avstå från ersättning eller annan förmån som han i och för sig är Nedsättning av berättigad till torde f. n. förekomma bara på försäkringsrättens område. Det fSörsäkringsersättningen rör sig här om ett slags privaträttsligt straff som över huvud taget har få motsvarigheter inom andra avtalsområden.

Enligt min mening bör man också i fråga om försäkringsbedrägerier i första hand lita till de vanliga straffrättsliga sanktioner som f. n. gäller för sådana brott. Att ta bort dessa sanktioner eller ersätta dem med påföljder av annat slag är inte aktuellt. För att hotet om lagföring och straff skall bli tillräckligt effektivt är det angeläget att försäkringsbolagen gör polisanmälan i sådana fall där det finns tillräckligt fog för misstanke om bedrägeri eller bedrägeriförsök. Att sådana brott konsekvent anmäls till polisen är dessutom motiverat för att de försäkrade skall bli lika behandlade. De nyss nämnda riktlinierna för bolagens skadehandläggning innebär också att misstankar om försäkringsbedrägeri alltid skall föranleda en kompletterande utredning. Visar denna utredning att det föreligger ett bedrägeriförsök, skall ärendet överlämnas till polis om det inte finns skäl att underlåta polisanmälan. Till undvikande av missförstånd vill jag tillägga att bevisläget givetvis kan vara sådant att försäkringsbolaget bör kunna vägra att betala ersättning för obestyrkta förluster, även om det inte går att belägga att den försäkrade har gjort sig skyldig till bedrägeriförsök och någon polisanmälan därför inte kommer till stånd.

Frågan är då om den som har försökt att bedra sig till högre försäkringsersättning än han har rätt till skall kunna drabbas av den påföljd som består i att försäkringsbolaget inte betalar ut sådan ersättning som han enligt försäkringsavtalet har rätt till. Enligt min mening bör behovet av tillräckligt avhållande sanktioner i de flesta fall kunna tillgodoses inom ramen för det straffrättsliga förfarandet. En påföljd i form av förverkande av försäkringsersättningen bör dock kunna tillgripas under speciella omständigheter, t. ex. då försäkringsbolaget har haft avsevärda kostnader för att utreda bedrägeriförsöket.

Det kan ibland också finnas behov av att ingripa mot förfaranden som visserligen inte utgör straffbart bedrägeriförsök men som innebär att den försäkrade har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Framför allt gäller detta om försäkringsbolaget genom detta förfarande har åsamkats kostnader eller annan skada. För sådana fall kan det vara rimligt att försäkringsbolagen ges möjlighet till ett skäligt avdrag på försäkringsersättningen. Det kan tilläggas att 20 kap. 3§d lagen (1962:381) om allmän försäkring innehåller en motsvarande nedsättningsmöjlighet när det gäller ersättning enligt den lagen.

Jag förordar därför att en bestämmelse förs in i konsumentförsäkringslagen som gör det möjligt att sätta ned försäkringsersättningen i de situationer som jag nu har berört. Liksom kommittén anser jag dock att det som regel endast bör komma i fråga att låta en del av ersättningen falla bort i dessa fall. Ofta bör nedsättningen göras så att den svarar mot den skada som försäkringsbolaget kan ha åsamkats genom den försäkrades beteende.

2.9.6 Identifikation Nedsättning av

försäkringsersättningen

De biförpliktelser som nu har genomgåtts gäller gentemot försäkringstagaren eller den försäkrade. En inom försäkringsrätten omstridd fråga är i vad mån dennes rätt till försäkringsersättning skall påverkas av att någon annan, som står i ett särskilt förhållande till honom, gör sig skyldig till ett handlande som innebär att en biförpliktelse åsidosätts. Som exempel kan nämnas att en nära anhörig till den försäkrade framkallar försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Om den försäkrades rätt till ersättning i ett sådant fall bedöms som om han själv hade handlat på detta sätt, brukar man säga att den anhörige identifieras med den försäkrade.

I försäkringsavtalslagen finns uttryckliga regler om identifikation endast för det fall att den försäkrades make framkallar brand. Denne identifieras i detta fall med den försäkrade själv, under förutsättning att makarna inte lever åtskilda (85 §). Vidare gäller i fråga om överträdelser av säkerhetsföreskrifter att det som avgör om försäkringsersättningen skall kunna sättas ned är om överträdelsen kan läggas den till last som har haft att tillse att säkerhetsföreskriften iakttogs (51 §). Slutligen framgår det av bestämmelserna om försäkringstagarens upplysningsplikt att försäkringsbolagets frihet från ansvar på grund av oriktiga uppgifter gäller gentemot varje försäkrad som annars skulle ha rätt till ersättning från försäkringen (4—-10 §§).

Allmänna bestämmelser 1976 motsvarar de regler i försäkringsavtalslagen som nu har återgetts utom så till vida att de innehåller en allmän identifikationsregel i fråga om framkallande av försäkringsfallet. Enligt denna regel skyddar försäkringen inte make eller annan som lever samman med den som har framkallat försäkringsfallet.

Enligt försäkringsrättskommittén bör huvudregeln vara att rätten till försäkringsersättning skall bedömas självständigt såvitt gäller varje försäkrad. I fråga om försäkringstagarens upplysningsplikt anser kommittén dock att denna huvudregel är mindre lämplig. Eftersom försäkringsbolaget är helt beroende av de uppgifter som försäkringstagaren lämnar när försäkringen tecknas, bör försäkringsavtalet behandlas som en helhet i fall då försäkringstagaren har lämnat oriktiga upplysningar. Försäkringsersättningen skall alltså i ett sådant fall kunna sättas ned även såvitt gäller annan försäkrad än försäkringstagaren.

I övrigt anser kommittén att identifikation bör förekomma bara i två situationer. Den ena är att någon har framkallat försäkringsfallet med den försäkrades vetskap och vilja. Detsamma gäller då någon har överträtt en säkerhetsföreskrift eller annan föreskrift enligt försäkringsvillkoren med den försäkrades vetskap och vilja. Den andra situationen är då en biförpliktelse har åsidosatts av någon som har en väsentlig ekonomisk gemenskap med den försäkrade i fråga om försäkrad egenom. I båda dessa situationer skall den som har åsidosatt biförpliktelsen jämställas med den försäkrade.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit kommittéförslaget i denna del.

När det gäller överträdelser av säkerhetsföreskrifter anser dock Svenska Nedsättning av försäkringsbolags riksförbund och Folksam att identifikation bör kunna försäkringsersättningen komma i fråga i samma utsträckning som f.n. är möjlig enligt 518 försäkringsavtalstagen.

Enligt min mening talar starka skäl för kommitténs uppfattning att en försäkrad endast i undantagsfall skall behöva finna sig i att hans ersättning från försäkringen reduceras på grund av ett handlande av någon annan person. Som kommittén har funnit bör dock en sådan identifikation kunna komma i fråga i fall då försäkringstagaren har lämnat oriktiga uppgifter när försäkringen tecknades. Vid den skälighetsprövning som skall göras vid nedsättningen i ett sådant fall bör dock hänsyn kunna tas till att den ersättningsberättigade inte själv har lämnat de oriktiga uppgifterna.

Liksom kommittén anser jag det vidare vara självklart att försäkringsersättning inte bör lämnas när den som har framkallat étt försäkringsfall har handlat i samförstånd med den försäkrade för att denne skall få ut försäkringsersättning. Jag ansluter mig också till kommitténs förslag att identifikation skall kunna förekomma när den som har framkallat försäkringsfallet har en väsentlig ekonomisk intressegemenskap med den försäkrade beträffande försäkrad egendom. Detta kan bli fallet med makar som har giftorättsgemenskap eller samäganderätt till egendom i sitt hem och gemensamt brukar och begagnar den. Om en av dem uppsåtligen eller grovt vårdslöst skadar egendomen, bör den andra i princip inte ha rätt till mer i försäkringsersättning än som skulle ha utgetts om han eller hon själv hade handlat på detta sätt. En liknande bedömning bör göras i fråga om dem som stadigvarande bor samman utan att vara gifta. Fall kan dock tänkas där den ene avsiktligt förstör egendomen för att tillfoga den andre skada. Det bör då inte vara uteslutet att ersättning lämnas helt eller detvis till den som är oskyldig. I kommitténs förslag har detta önskemål beaktats på så sätt att ett uppsåtligt handlande inte behöver föranleda helt bortfall av ersättningen om det finns särskilda skäl (se avsnitt 2.9.4). Enligt min mening bör man emellertid med tanke på sådana fall i stället föreskriva att identifikation kan underlåtas om det finns särskilda skäl. Med denna jämkning tillstyrker jag kommitténs förslag om identifikation vid framkallande av försäkringsfallet.

När det slutligen gäller överträdelser av säkerhetsföreskrifter eller andra föreskrifter enligt försäkringsvillkoren kan jag hålla med försäkringsbolagen om att det för vissa fall kan finnås behov av ett något större utrymme för identifikation än kommittén har föreslagit. Enligt min mening är det rimligt att försäkringsbolagen får möjlighet att ta in förbehåll i försäkringsvillkoren om att den försäkrade identifieras inte bara med den som har handlat med hans tillstånd eller som har en väsentlig ekonomisk intressegemenskap med honom i fråga om försäkrad egendom utan även med den som i den försäkrades ställe eller tillsammans med honom har haft tillsyn över den

försäkrade egendomen. Genom en sådan utvidgning kan nedsättning bli Nedsättning av aktuell bl. a. i fall då den försäkrade har lånat ut sin bil till någon annan försäkringsersättningen familjemedlem och denne åsidosätter en säkerhetsföreskrift (1. ex. genom att inte låsa bilen). Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare innebörden av denna identifikationsregel.

2.9.7¶Handlande av barn och psykiskt störda

Enligt 19 § första stycket försäkringsavtalslagen skall de nedsättningsregler

som annars gäller enligt lagen inte tillämpas, om ett försäkringsfall framkallas

av någon som är under 15 år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap.

2§ brottsbalken (dvs. som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan liknande själslig abnormitet). Bestämmelsen är dispositiv och kan alltså ersättas av andra regler genom försäkringsvillkoren.

Enligt Allmänna bestämmelser 1976 gäller försäkringen även om försäkringsfallet har framkallats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet av en

försäkrad som inte har fyllt 10 år. I fråga om sakskada som den försäkrade har tillfogat sig själv, liksom beträffande ansvarighet för personskada, gäller försäkringen också i fall då den försäkrade var i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 23 brottsbalken.

Enligt försäkringsrättskommitténs förslag skall de nedsättningsregler som

förut har berörts inte tillämpas, om någon som är under 10 år eller i sådant

sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken har handlat på ett sätt som

annars skulle föranleda att ersättningen sätts ned eller faller bort.

Kommittéförslaget har kritiserats av Folksam, som menar att det måste omarbetas såvitt gäller handlande av psykiskt störda. En annan remissinstans anser att handlande av barn under 15 år inte bör ha någon inverkan på rätten till försäkringsersättning.

Enligt min mening skulle det kunna leda till oskäliga resultat, om de tidigare behandlade nedsättningsreglerna skulle tillämpas på barn eller allvarligt psykiskt störda personer som har åsidosatt en biförpliktelse. Det kan

också te sig otillfredsställande att låta ett självständigt handlande av en sådan

person gå ut över den försäkrade enligt de identifikationsbestämmelser som

jag förordade i föregående avsnitt. Ett ovillkorligt undantag för handlande av

psykiskt störda kan visserligen i och för sig synas gå väl långt, och det kunde

därför ifrågasättas att införa skilda regler för olika fall. En sådan reglering

skulle emellertid bli komplicerad på ett sätt som inte svarar mot frågans praktiska betydelse. Liksom kommittén anser jag därför att nedsättningsreglerna över huvud taget inte bör tillämpas vare sig när ett barn eller en person som har stått under inflytande av en allvarlig psykisk störning har handlat så att det annars skulle medföra att ersättning från försäkringen sätts ned eller faller bort.

Undantaget i fråga om psykiskt avvikande bör som kommittén har

föreslagit få formen av en hänvisning till 33 kap. 2§ brottsbalken. I

6 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 9

betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare har föreslagits Underförsäkring ändring av nämnda lagrum i brottsbalken. I samband med kommande och dubbelförsäkring

ställningstagande till betänkandet får övervägas huruvida det nu aktuella undantaget i konsumentförsäkringslagen bör ändras.

Beträffande barn uppkommer frågan var åldersgränsen nedåt skall dras. Kommittén anser med stöd av barnpsykologisk sakkunskap att åldersgränsen

inte bör sättas lägre än 10 år. Men även när barnet är något äldre kan det enligt

kommittén ibland finnas behov av att göra ett undantag från principen att

försäkringsersättning inte lämnas när försäkringsfallet har framkallats

uppsåtligen. Av bl. .a. denna anledning har kommittén föreslagit att ersättning skall kunna lämnas även vid ett uppsåtligt framkallande av

försäkringsfallet, om det finns särskilda skäl (se avsnitt 2.9.4). Att åldersgränsen på detta sätt blir flytande kritiseras av Svenska försäkringsbolags riksförbund, som menar att detta kan leda till betydande svårigheter vid skaderegleringen. Enligt riksförbundet bör intresset av att kunna göra undantag även för handlande av barn som är något äldre än 10 år hellre

tillgodoses genom att åldersgränsen höjs till 12 år. Jag har förståelse för denna kritik mot kommittéförslaget och förordar därför en bestämd åldersgräns,

som lämpligen kan sättas vid 12 år.

2.10¶Underförsäkring och dubbelförsäkring

Det är ganska vanligt att ett försäkringsavtal om skadeförsäkring anger ett

försäkringsbelopp. Detta belopp har betydelse både för premieberäkningen och för skaderegleringen. Underförsäkring föreligger när försäkringsbeloppet understiger värdet på den försäkrade egendomen eller på annat försäkrat intresse. Ersättning utges då inte med mer än försäkringsbeloppet, även om den förlust som har uppkommit genom ett försäkringsfall är större. Ofta får emellertid underförsäkringen verkan vid skaderegleringen också när skadan är partiell och i och för sig ryms inom försäkringsbeloppet. I 40 § försäkrings-

avtalslagen föreskrivs sålunda att, om inte annat framgår av omständighe-

terna, ersättningen vid underförsäkring skall reduceras efter förhållandet mellan försäkringsbeloppet och det försäkrade intressets värde. Om t. ex.

egendom som är värd 100 000 kr. men försäkrad för endast 80 000 kr. drabbas av en skada på 50 000 kr., skall ersättningen enligt denna regel utgöra åtta tiondelar av 50 000 kr., dvs. 40 000 kr. Regeln tillämpas emellertid inte alltid, såsom när försäkringen är meddelad på ”första risk”. I exemplet betalas då

ersättning ut med 50 000 kr. Ansvarsförsäkring är regelbundet en försäkring på första risk.

Försäkringsrättskommittén har ansett att också konsumentförsäkringsla-

gen bör uppta en bestämmelse om underförsäkring. Kommittén anser inte att den nuvarande bestämmelsen i försäkringsavtalslagen är helt tillfredsställande utan föreslår att reduktion på grund av underförsäkring skall göras endast i

den mån försäkringsbeloppet i betydande mån understiger det försäkrade Underförsäkring

intressets värde. Eftersom beträffande mindre lösörebon risken för sådan och dubbelförsäkring

avvikelse är ringa, kommer enligt kommittén reduktion inte i fråga rörande dessa bon annat än i undantagsfall. Kommittén föreslår vidare att endast ersättning för skada på sådan egendom vars värde inverkar på försäkrings-

beloppet skall reduceras på grund av underförsäkringen. Bestämmelsen får

betydelse för paketförsäkringarna. Att 1. ex. lösöret har värderats för lågt i en sådan försäkring bör enligt kommitténs mening inte påverka ersättningen från ansvarsmomentet i paketförsäkringen.

Försäkringsbolagen har under remissbehandlingen vitsordat att dagens praxis beträffande skadereglering stämmer överens med den regel om underförsäkring som kommittén vill föra in i konsumentförsäkringslagen.

Bolagen motsätter sig likväl den förestagna ändringen i förhållande till försäkringsavtalslagens bestämmelse i ämnet. Bolagen är bi. a. oroliga för att den uppfattningen sprider sig bland försäkringstagarna att det inte är så noga

med att ha rätt försäkringsbelopp. Följden kan bli att underförsäkring blir allt vanligare. — Övriga remissinstanser har inte riktat någon erinran mot kommitténs förslag.

Såvitt gäller de försäkringar som omfattas av konsumentförsäkringslagen är det f.n. i huvudsak endast vid försäkring av lösöre i bostäder som

försäkringsbeloppet ligger till grund för premieberäkningen. Vid försäkring av byggnader tillämpas däremot i stor utsträckning system för värdering och

premiesättning där man inte utgår från ett visst försäkringsbelopp utan från

upplysningar om egendomens beskaffenhet. Vid försäkring av motorfordon begagnas i allmänhet inte försäkringsbelopp, utan premierna bestäms på grundval av fordonets ålder, märke, osv.

En följd av den konstruktion som används i de sistnämnda fallen är att försäkringstagaren trots att de lämnade uppgifterna inte har gett en korrekt bild av egendomens värde slipper nedsättning av försäkringsersättningen, om

han har visat rimlig varsamhet när han lämnade uppgifterna. Detta framgår

av vad jag har föreslagit i avsnitt 9.2.2. Det kunde med hänsyn härtill ligga

nära till hands att införa ett motsvarande godtrosskydd i fall av egentlig

underförsäkring. Liksom kommittén ställer jag mig emellertid avvisande till denna tanke. Det skulle uppenbarligen stöta på alltför stora svårigheter att ange när en försäkringstagare har visat försumlighet då det gäller att bestämma rätt värde på viss egendom.

Otvivelaktigt ligger det emellertid mest i linje med den reglering som har föreslagits i fråga om upplysningsplikten, att en ganska stor felmarginal mellan försäkringsbelopp och verkligt värde tolereras innan försäkringsersättning, Som i och för sig ryms inom försäkringsbeloppet, sätts ned på grund

av underförsäkringen. Jag delar visserligen försäkringsbolagens — och f. ö.

också kommitténs — uppfattning att det är angeläget att underförsäkring inte förekommer. En sådan kan utsätta försäkringstagaren för kännbara förluster vid totalskador och leda till en orättvis fördelning av premiebördan mellan

olika försäkringstagare. Jag anser emellertid att oron för att den föreslagna Skadereglering regeln skall uppmuntra till underförsäkring är överdriven. Tillräcklig anledning synes inte föreligga att i försäkringsvillkoren ange 1. ex. vissa procentsatser i fråga om underförsäkringen som gräns för när reduktion äger rum, något som skulle kunna fresta försäkringstagarna att bestämma försäkringsbeloppen i underkant.

Av anförda skäl tillstyrker jag förslaget att reduktion på grund av underförsiäkring skall göras endast i den mån försäkringsbeloppet i betydande mån understiger den försäkrade egendomens värde. Jag har inte heller någon crinran mot att endast ersättning för skada på den egendom vars värde bestämmer försäkringsbeloppet sätts ned på grund av underförsäkringen.

Försäkringsrättskommittén har också föreslagit att i konsumentförsäkringslagen skall tas in bestämmelser om dubbelförsäkring. Med detta förstås att två eller flera försäkringar har tecknats som täcker samma intresse, t. ex.

dels en hemförsäkring som täcker skada på egendom som den försäkrade har

med sig på resa, dels en särskild reseförsäkring som skyddar mot samma skada. Enligt förslaget får den försäkrade inte erhålla högre sammanlagd försäkringsersättning än som svarar mot skadan. Detta är ett utflöde av principen om ”berikandeförbud”. som ligger till grund redan för gällande rätt. Däremot kan den försäkrade kräva ersättning av vilket som helst av de

berörda bolagen upp till det belopp till vilket bolaget ansvarar på grund av skadan. En särskild regel föreslås vidare om fördelningen inbördes mellan

försäkringsbolagen av ersättningsskyldigheten, när summan av ansvarsbeloppen överstiger skadan. Denna regel, som inte är tvingande, innebär att bolagen sinsemellan svarar efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.

De föreslagna bestämmelserna svarar i stort sett mot huvudreglerna för dubbelförsäkring i 41 och 42 8§ försäkringsavtalslagen. De har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Också jag anser att bestämmelser med det angivna innehållet bör föras in i konsumentförsäkringslagen.

2.11¶Skadereglering

I försäkringsavtalslagen finns en dei bestämmelser som är ägnade att påskynda förfarandet vid regleringen av ett försäkringsfall. Den som har

anspråk på ersättning är bl. a. skyldig att utan uppskov göra skadeanmälan

och att tillhandahålla bolaget tillgänglig utredning (21 och 22 §§). Bolaget å sin

sida är, om inte annat har bestämts, skyldigt att betala ut ersättningen senast

en månad efter det att skadeanmälan har kommit in och den försäkrade har

lagt fram den utredning som kan krävas av honom (24 §).

Enligt försäkringsrättskonimittén bör konsumentförsäkringslagen inne-

hålla bestämmelser som i större omfattning än försäkringsavtalslagens är

inriktade på försäkringsbolagets skyldigheter vid skaderegleringen. Kommit-

tén har därför föreslagit bestämmelser som innebär att bolaget utan uppskov skall vidta de åtgärder som krävs för att skadan skall kunna regleras samt att

skaderegleringen skall ske skyndsamt och med iakttagande av försäkrings- Skadereglering havarens eller annan skadelidandes behöriga intressen. Bolaget skall vidare se till att försäkringsvillkoren innehåller regler om värderingen av skadad egendom och av annan förlust.

Kommitténs förslag innehåller också bestämmelser om den tid inom vilken försäkringsersättningen skall betalas ut. Dessa ansluter i stort sett till

försäkringsavtalslagens motsvarande regler. En nyhet är en föreskrift om att försäkringsbolaget skall vara skyldigt att göra en utbetalning å conto i fall då det är ostridigt att ersättning skall utges men det exakta beloppet är föremål för tvist.

Någon bestämmelse som direkt ålägger de ersättningsberättigade skyldigheter i samband med skaderegleringen har inte tagits upp i kommitténs förslag till konsumentförsäkringslag.

Praktiskt taget alla remissinstanser har godtagit kommittéförslaget. Svens-

ka försäkringsbolags riksförbund och Folksam har emellertid anfört att förslaget inte skiljer sig från vad som redan gäller och ifrågasatt värdet av

bestämmelserna om att skaderegleringen skall göras skyndsamt och korrekt. En annan remissinstans har mot dessa bestämmelser invänt att de är osanktionerade och därför kan komma att stanna på papperet.

Hur skaderegleringen sköts är uppenbarligen av stor betydelse för de skadelidande, och jag anser liksom kommittén att konsumentförsäkringslagen bör innehålla bestämmelser i ämnet. De bestämmelser som kommittén har föreslagit är enligt min mening i det väsentliga lämpliga.

Jag kan inte hålla med om att en föreskrift som anbefaller en skyndsam och

korrekt skadereglering skulle vara utan praktisk betydelse. Som kommittén har påpekat bör en skadelidande kunna lägga föreskriften till grund för ett ersättningskrav mot försäkringsbolaget, om han t. ex. har varit utan egendom som skall repareras och reparationen har fördröjts på grund av att bolaget har försenat handläggningen av ärendet. Vidare ger föreskriften en utgångspunkt för försäkringsinspektionens tillsyn över försäkringsverksamheten i denna del. Jag kan här erinra om att en översyn f. n. pågår inom försäkringsinspektionen av skaderegleringsgranskningen. Den nyligen tillsatta kommittén för utredning av försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet

m. m. har i uppdrag att ta del av resultatet av detta arbete och att föreslå de åtgärder som behövs för en fortlöpande och ändamålsenlig kontroll av att

försäkringsbolagen tillämpar en ordning som kan omfattas med förtroende

från försäkringstagarnas sida.

I kravet på en korrekt skadereglering ligger att försäkringsbolaget skall vara verksamt för att de ersättningsberättigade utan onödigt krångel kommer till sin rätt. Det är emellertid bara de skadelidandes ”behöriga” intresse som skall tillgodoses. Det innebär att försäkringsbolaget också måste beakta försäkringstagarkollektivets intresse av att inte en enskild försäkrad gynnas obehörigt. Detta kräver vaksamhet från bolagens sida, särskilt mot medvetna försök att tillskansa sig ersättning utan grund. I de nyss nämnda utrednings-

direktiven har kommittén också ålagts att i sitt arbete med skaderegicrings-

Preskription

frågorna särskilt beakta önskemålet att motverka försäkringsbedrägerier. För

egen del har jag i avsnitt 2.9.5 angående nedsättning av försäkringsersättning gett min syn på problemet med försäkringsbedrägerier och diskuterat vilka medel som kan och bör anlitas för att man skall komma till rätta med denna form av brottslighet.

Som ett led i en korrekt skadereglering får det anses åligga försäkringsbo-

lagen att lämna de skadelidande sådan information som behövs för att de skall kunna ta till vara sin rätt. I två hänseenden har jag i det föregående (avsnitt 2.3) föreslagit uttryckliga bestämmelser som i näringsrättslig ordning

ålägger försäkringsbolagen att vid skaderegleringen lämna de försäkrade upplysningar. Det gäller dels möjligheterna att vid skilda organ få till stånd prövning av försäkringsbolagens ställningstaganden i ersättningsfrågor, dels tidpunkten för preskription av försäkringsersättning.

Försäkringsbolagens skyldigheter i fråga om skaderegleringen bör, som kommittén har förordat, gälla inte bara mot den försäkrade utan vid

ansvarsförsäkring också i förhållande till skadelidande tredje man. I anslutning härtill har Svenska försäkringsbolags riksförbund ifrågasatt om inte den

ordningen borde införas att den skadelidande fick rätt att direkt vända sig mot det försäkringsbolag hos vilket skadevållaren har en ansvarsförsäkring, på i

princip samma sätt som gäller inom trafikförsäkringen. Underlag för

ställningstagande i denna fråga, som har räckvidd utanför konsumentförsäkringslagens tillämpningsområde, saknas emellertid i detta ärende. Jag förutsätter att frågan uppmärksammas under försäkringsrättskommitténs fortsatta utredningsarbete.

Liksom kommittén anser jag att konsumentförsäkringslagen inte bör uppta några bestämmelser som direkt gäller de ersättningsberättigades skyldigheter

i samband med skaderegleringen, bortsett från den föreskrift om oriktiga uppgifter m. m. som jag har behandlat i avsnitt 2.9.5. Förpliktelser att anmäla

inträffad skada, att medverka vid skaderegleringen och liknande bör förutsätta föreskrifter i försäkringsvillkoren. Det är självklart att den som vill ha försäkringsersättning måste lämna upplysning om sådant som är av betydelse för att ersättningsskyldigheten skall kunna bedömas. Den föreslagna bestämmelsen att bolaget kan räkna månadsfristen för utbetalning av försäkringsersättningen från den tidpunkt då den ersättningsberättigade har lagt fram den utredning som skäligen kan begäras av honom innefattar en erinran om detta.

2.12 Preskription

Fordringsrätt på grund av ett försäkringsavtal preskriberas enligt 298 försäkringsavtalslagen tre år efter det att fordringshavaren fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall tio år efter det att detta

tidigast hade kunnat ske. Preskriptionen avbryts som regel endast genom att

talan anhängiggörs vid domstol. Enligt 30 § försäkringsavtalslagen kan ett Preskription

försäkringsbolag på vissa villkor träffa förbehåll om andra preskriptionsregler.

Preskriptionsreglerna i 29 § försäkringsavtalstagen återfinns också i det avsnitt i 1976 års Allmänna bestämmelser som handlar om skadereglering.

Vissa avvikande föreskrifter förekommer dock. Bl. a. anges att ersättningskrav vid annan försäkring än trafikförsäkring skall framställas till försäkringsbolaget inom sex månader från det att den försäkrade fick kännedom om sin möjlighet att få ersättning; annars är bolaget fritt från ansvar. Ett förbehåll med sådant innehåll är tillåtet enligt 30 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Såvitt gäller rätten till försäkringsersättning har försäkringsrättskommittén

föreslagit i sak samma preskriptionsregler i konsumentförsäkringslagen som

de nuvarande i 29 3 försäkringsavtalslagen. I ett tillägg föreskrivs dock att om den försäkrade har anmält skadan till försäkringsbolaget inom tre resp. tio år, fristen för talans väckande är minst sex månader från det att försäkringsbolaget förklarade sig ta slutlig ställning i ersättningsfrågan. Konsumentförsäk-

ringslagens preskriptionsregler medger enligt förslaget inte något förbehåll om förkortning av preskriptionstiden.

Vad kommittén sålunda har föreslagit har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. En remissinstans menar dock att de föreslagna preskriptionsreglerna är alltför stränga mot konsumenterna. Å andra sidan

hävdar Svea hovrätt och Folksam att förbehåll fortfarande bör få göras om att anspråk på ersättning skall framställas inom viss kortare tid. Regeringen avser att inom kort remittera ett förslag till ny preskriptions-

lagstiftning till lagrådet. Förslaget innebär att den nuvarande allmänna

preskriptionstiden om tio år står kvar som huvudregel men att tiden för

preskription av näringsidkares fordringar mot konsumenter sätts ned till tre år. Gällande regler om preskriptionsavbrott behålls i allt väsentligt. Borgenären kan bryta preskriptionen genom krav eller erinran i skriftlig form utom

rätta. Bestämmelserna i den föreslagna preskriptionslagen gäller inte i den

mån annat är särskilt föreskrivet.

De regler om preskription av anspråk på försäkringsersättning som kommittén har föreslagit och som i princip stämmer överens med dem som

enligt 1975 års trafikskadelag gäller i fråga om krav på trafikskadeersättning får i och för sig anses lämpliga. Det nya förslaget till reglering av den allmänna fordringspreskriptionen ger mig inte anledning att gå ifrån kommittéförsla-

get. Vad jag nu har sagt innebär bl. a. att jag inte kan biträda tanken på att försäkringsbolagen skulle kunna föreskriva att rätten till försäkringsersättning preskriberas därför att ersättningsanspråk inte har framställts inom t. ex.

ett halvår efter det att den försäkrade har fått kännedom om ersättningsmöjligheten. Jag vill emellertid tillägga att detta inte hindrar bolagen att i

försäkringsvillkoren ange att inträffad skada skall anmälas inom viss tid till försäkringsbolaget. Åsidosätter den försäkrade en sådan föreskrift, kan

försäkringsersättningen komma att sättas ned efter en skälighetsbedömning i Den offentliga enlighet med de regler som jag har behandlat i avsnitt 2.9.3. Däremot går kontrollen av ersättningen inte utan vidare förlorad som vid preskription. försäkringsvillkoren

Försäkringsbolagen bör vara skyldiga att i samband med skaderegleringen upplysa den försäkrade om vilka preskriptionsregler som gäller i fall då risk kan finnas att rätten till försäkringsersättning skall preskriberas. I denna del kan jag hänvisa till vad jag har föreslagit i avsnitt 2.3 angående informationsfrågorna.

Den nyss behandlade preskriptionsregeln i konsumentförsäkringslagen gäller, i motsats till 29 § försäkringsavtalslagen, inte försäkringsbolagens

fordran på premie. I fråga om en sådan fordran föreslår kommittén en särskild

bestämmelse. Denna går ut på att ett bolag förlorar rätten till obetald premie

om det inte inom tre månader från premiens förfallodag har sagt upp

försäkringen för upphörande eller försäkringen av annan anledning har upphört att gälla. Syftet med denna korta preskriptionstid är att framkalla en uppsägning från försäkringsbolagets sida främst i fall där försäkringen har

förnyats utan någon aktiv åtgärd av försäkringstagaren och där man kan anta att försäkringstagaren inte vill ha kvar försäkringen. Sker uppsägning från

försäkringsbolagets sida inom tremånadersfristen eller upphör försäkringen av annan anledning inom denna tid, bör enligt kommittén allmänna preskriptionsregler gälla för premiefordringen.

Remissinstanserna har i princip godtagit den särskilda regeln om preskription av premiefordringar. Också jag anser att en sådan bestämmelse behövs i ett system med automatisk förnyelse av försäkringen. Svenska försäkringsbolags riksförbund har emellertid gjort gällande att preskriptionstiden är för kort och inte ger försäkringsbolagen tillräckliga möjligheter att när det är önskvärt behålla försäkringstagaren vid försäkringsskyddet trots att han inte har betalt premien. Jag har förståelse för denna synpunkt och förordar att

preskriptionstiden bestäms till sex månader. En sådan utvidgning låter sig

lättare försvara om man, som jag har föreslagit i avsnitt 2.7.1, ger försäkringstagaren rätt att alltid säga upp en förnyad försäkring med omedelbar

verkan så länge premien inte är betald. I enlighet med det förut nämnda

förstaget till ny allmän preskriptionslag bör, sedan preskriptionen har brutits

genom uppsägning e.d., en treårig preskriptionstid gälla för bolagets

premiefordran mot konsumenten.

2.13 Den offentliga kontrollen av försäkringsvillkoren

En alimän kontroll av de avtalsvillkor som näringsidkarna tillämpar i

förhållande till konsumenterna utövas med stöd av lagen (1971:112) om

förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen). Enligt denna lag kan

marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare att fortsätta att använda ett avtalsvillkor som domstolen bedömer vara oskäligt mot konsumenten, om

ett sådant förbud är påkallat från allmän synpunkt. Det allmännas talan om Den offentliga förbud mot oskäliga avtalsvillkor förs vid marknadsdomstolen av konsu- kontrollen av mentombudsmannen. Chefen för den centrala förvaltningsmyndigheten för Jörsäkringsvillkoren konsumentfrågor, konsumentverket, är tillika konsumentombudsman.

Utmärkande för konsumentverkets verksamhet är att verket förhandlar

med näringslivets organisationer om utformningen av standardvillkor på

olika marknadsområden. Är parterna oense om ett villkors skälighet, kan

frågan föras till marknadsdomstolen, där företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen är representerade till lika delar.

Från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde har undantagits bl. a. sådan

verksamhet som står under tillsyn av försäkringsinspektionen.

Försäkringsinspektionens tillsyn över de svenska försäkringsbolagens verksamhet grundas på regler i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. Tillsynen skall säkerställa, förutom att försäkringsrörelsen är ekonomiskt solid, bl. a. att den bedrivs med iakttagande av principen om skälighet. Denna princip, som i fråga om annan försäkring än livförsäkring kommer till uttryck 1282 5 ilagen, kan i korthet sägas gå ut på att försäkring skall erbjudas till ett skäligt och rätt avvägt pris. Bolagen är skyldiga att fortlöpande ge in vissa uppgifter till inspektionen som underlag för tillsynen, och inspektionen kan infordra särskilda upplysningar från bolagen och göra inspektioner hos dem. Skulle inspektionen upptäcka missförhållanden hos något bolag, kan detta

enligt 288 5 i lagen leda till erinran eller i allvarligare fall till föreläggande för

bolaget eller dess styrelse att inom viss tid företa erforderliga åtgärder. I praktiken har ett formlöst påpekande under hand varit tillräckligt för att rättelse skall komma till stånd.

Det ansågs tidigare tveksamt om försäkringsinspektionen hade befogenhet

att ingripa mot försäkringsbolagen beträffande utformningen av försäkringsvillkor. I en lagrådsremiss år 1961 (se prop. 1961:171 s. 230) föreslogs ett tillägg

till 2825 lagen om försäkringsrörelse varigenom styrelse och verkställande direktör i försäkringsbolag ålades ansvar för att tillämpade försäkringsvillkor var skäliga. Tillägget ströks dock i propositionen, sedan lagrådet hade framhållit att försäkringsinspektionen redan enligt gällande rätt hade tillräck-

liga tillsynsbefogenheter (prop. 1961:171 s. 306 och 309). Lagrådet hänvisade

därvid ull skälighetsprincipen och framhöll att det inte går att åstadkomma en verklig kontroll av om kostnaden för en försäkring är skälig, om inte uppmärksamhet ägnas åt bl. a. försäkringsvillkorens utformning.

Undantaget i avtalsvillkorslagen i fråga om verksamhet under försäkringsinspektionens tillsyn har sin grund i den befogenhet att granska försäkringsvillkor som enligt det sagda tillkommer försäkringsinspektionen. I praktiken har granskningen av andra villkor än sådana som gäller premiesättningen haft

begränsad omfattning. Försäkringsrättskommittén har föreslagit att en villkorskontroll anordnas i

fråga om konsumentförsäkringar med avtalsvillkorslagens modell som Den offentliga

förebild. Kontrollen skall emellertid enligt förslaget sträcka sig längre än som kontrollen av

är möjligt enligt avtalsvillkorslagen och avse bl. a. försäkringarnas allmänna försäkringsvillkoren lämplighet. Sålunda föreslår kommittén att lagen om försäkringsrörelse kompletteras med en bestämmelse som innebär att premier och andra

försäkringsvillkor inte bara skall vara skäliga utan också motsvara konsu-

menternas intresse av en ändamålsenlig försäkring. Kommittén har dock inte ansett sig kunna ta ställning till hur denna villkorskontroll skall organiseras utan har förordat ytterligare utredning på den punkten.

Jag har redan i avsnitt 2.1.3 redovisat min ståndpunkt till kommitténs förslag i denna del. Den innebär att det visserligen är angeläget att en aktiv kontroll av villkoren i konsumentförsäkringarna kommer till stånd samtidigt med att konsumentförsäkringslagen införs men att denna kontroll tills vidare

inte bör sträcka sig så långt som till en granskning av villkorens

ändamålsenlighet. Ett stäliningstagande till frågan om inriktningen och

organisationen på längre sikt av samhällets kontroH över försäkringsvillkoren

bör anstå till dess den nyligen tillsatta utredningen (E 1979:01, Dir. 1978:105) om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet har blivit färdig med sitt arbete. Den önskvärda utökningen av villkorsgranskningen i

anslutning till att konsumentförsäkringslagen träder i kraft bör göras inom ramen för gällande principer och organisation. I det följande skall jag närmare

utveckla mina synpunkter på den ordning i fråga om villkorsgranskningen

som bör gälla tills vidare. Jag har i den delen samrått särskilt med chefen för

ekonomi- och budgetdepartementen.

Att villkorsgranskningen skall ansluta till nuvarande principer och organisation betyder till en början att den bör handhas av försäkringsinspektionen med stöd av de befogenheter som tillkommer inspektionen enligt lagen om

försäkringsrörelse. Undantaget från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde

i fråga om verksamhet under försäkringsinspektionens tillsyn bör alltså bestå. Frågan huruvida en marknadsrättslig domstolsprövning av försäkringsvillkoren skall komma till stånd i framtiden kommer att behandlas av den nyss nämnda utredningen. Det är naturligt att inspektionens granskning

av försäkringsvillkoren sker i nära samarbete med konsumentverket och med utnyttjande av de erfarenheter som verket har i fråga om villkorskontroll på

konsumentområdet i övrigt. Jag kan erinra om att konsumentverket i det s. k.

kontaktforum för försäkringsfrågor, i vilket ingår företrädare för verket,

försäkringsinspektionen och försäkringsbranschen, redan har varit engagerat i överläggningar angående villkorsutformningen.

Också på så sätt bör villkorsgranskningen anknyta till gällande ordning att den inte innebär att ett försäkringsvillkor måste godkännas på förhand för att

kunna tillämpas. Inspektionen bör också i första hand själv få avgöra när den

vill ta upp villkor till prövning. Därigenom gör man det möjligt för

inspektionen att koncentrera insatserna där de bäst behövs, samtidigt som Den offentliga granskningskompetensen kan få sträcka sig över ett stort område. Metoden är kontrollen av densamma som gäller för granskning enligt avtalsvillkorslagen. Den hindrar försäkringsvillkoren inte att försäkringsbolagen tar upp förhandlingar med inspektionen innan de i något viktigare hänscende ändrar sina försäkringsvillkor. En sådan ordning, som i stor utsträckning ullimpas redan nu, torde ofta vara ändamålsenlig.

Kontrollen bör kunna omfatta alla slag av villkor. Den bör naturligtvis i första hand avse villkor i ämnen som behandlas i konsumentförsäkringsla-

gen,t. ex. nedsättning av försäkringsersättningen när biförpliktelse har blivit

åsidosatt. Men också villkor som inte berörs av lagens bestämmelser bör granskas. Hit hör främst de villkor som bestämmer den risk som en försäkring skall täcka, t. ex. villkor om försäkringens objekt och om de händelser vid vilka försäkringsersättning skall utgå. Också villkor angående värdering av egendom och beräkning av ersättning i övrigt samt om självrisk hör till denna kategori. Inte bara allmänna utan också speciella försäkringsvillkor bör kunna granskas, låt vara att förstahandsintresset givetvis knyter sig tull de allmänna villkoren. Med villkor bör förstås inte bara vad som direkt avtalas när försäkringsavtal ingås utan också innehållet i andra formulär o. d. som begagnas av försäkringsbolagen vid deras kontakter med de försäkrade.

Den intensifierade villkorsgranskning som jag nu har talat om avser i första hand sådana typer av försäkringar som omfattas av konsumentförsäkringslagen. Villkorsgranskningen utgör ju som nämnts ett rättstekniskt komplement till denna lagstiftning. Men det är angeläget att försäkringsinspektionen ägnar skärpt uppmärksamhet även åt villkor som hänför sig till andra försäkringar som tecknas av enskilda konsumenter. Härigenom kan man i viss mån kompensera den nackdel som det innebär att vissa kategorier av konsumentförsäkringar har måst hållas utanför lagens direkta tillämpningsområde. Det gäller inte minst sådana sak försäkringar som försäkring av djur, ur, smycken och pälsverk samt ”allriskförsäkring av egendom”. Villkor för dessa försäkringar som avviker från vad som skulle ha följt av konsumentförsäkringslagen kan inte sällan ge anledning till ingripande. I fråga om livförsäkringar är en granskning av villkor som inte gäller premierna mindre angelägen. Försäkringar som grundar sig på kollektivavtal intar en särställning och kan i praktiken lämnas utanför kontrollen, även när de undantagsvis tecknas av konsumenter.

Den kanske viktigaste frågan gäller vilket syfte som granskningen skall ha eller, annorlunda uttryckt, vilka krav som skall och får ställas på försäkringsvillkoren.

Beträffande ämnen som regleras i konsumentförsäkringslagen blir en första uppgift för försäkringsinspektionen att granska hur villkoren förhåller sig till de tvingande reglerna. Inspektionen bör kontrollera om villkoren strider mot sådana regler eller kan anses utgöra ett otillåtet kringgående av

dessa regler eller om de på ett sätt som inte är godtagbart utnyttjar den Den offentliga

avtalsfrihet och det utrymme för skälighetsprövning som de tvingande kontrollen av

reglerna medger. Jag har redan tidigare (avsnitt 2.9.1) varit inne på försäkringsvillkoren villkorsgranskningens betydelse för konkretiseringen av konsumentförsäkringslagens bestämmelser om nedsättning av försäkringsersättningen, när en biförpliktelse har blivit åsidosatt.

Ett försäkringsvillkor som inte går att förena med konsumentförsäkrings-

lagens tvingande bestämmelser måste sägas vara oskäligt mot konsumenten.

Också i fråga om villkor som inte berörs av lagens regler bör en myndighets-

granskning innefatta cn kontroll av att villkoren inte är oskäliga i den bemärkelse som avses i avtalsvillkorslagen. Inspektionens granskning bör emellertid kunna sträcka sig också något längre och rikta sig mot villkor som,

fastän de inte kan betraktas som direkt oskäliga, likväl i sitt sammanhang framstår som mindre lämpliga. En granskning som syftar till mera än att mönstra ut villkor som I strikt mening är oskäliga kan redan nu stödjas på

skälighetsprincipen enligt lagen om försäkringsrörelse och det därav följande kravet att försäkringens pris skall stå i proportion till det skydd som den

ger.

Någon mera exakt gräns för inspektionens rätt att granska försäkringsvillkor kan knappast ställas upp. Av vad jag har sagt tidigare framgår emellertid

att den kontrollerande myndigheten tills vidare bör avstå från att bedöma

försäkringens allmänna ändamålsenlighet. Inspektionen bör endast undantagsvis gripa in för att förmå bolagen att införa villkor som saknar motsvarighet i gällande avtal. Granskningen bör inte gälla det lämpliga i att vissa försäkringsmoment ingår i t.ex. en paketförsäkring eller kanske tvärtom utesluts från försäkringen. Själva produktutformningen bör med andra ord lämnas utanför myndighetens granskning, bortsett från att ingripande kan påkallas av den mera tekniska soliditets- eller skälighetsbedömningen enligt lagen om försäkringsrörelse.

Detta hindrar naturligtvis inte att olika försäkringsformers ändamålsenlighet diskuteras i överläggningar mellan försäkringsbranschen och de myndig-

heter som har att ta tillvara konsumenternas intressen. Ett samarbete i fria former i fråga om bl. a. premier och andra villkor förekommer som framgått redan nu inom kontaktforum för försäkringsfrågor.

En granskning efter de riktlinjer som jag har angett synes i och för sig

kunna komma till stånd utan någon lagändring. Det är närmast fråga om att

ge försäkringsinspektionen behövliga personella resurser för att den skall

kunna genomföra en kontroll som den redan i dag får anses berättigad att

utöva. Med den betydelse som villkorsgranskningen avses få som ett

komplement till den civilrättsliga lagstiftningen på konsumentförsäkrings-

området vore det emellertid enligt min mening mindre tillfredsställande om

befogenheten att granska försäkringsvillkoren endast indirekt kunde utläsas

ur lagstiftningen. Jag anser därför att en uttrycklig bestämmelse i ämnet bör

föras in i 282 § lagen om försäkringsrörelse. Den bör ta sikte på försäkrings- Ikraftträdande m.m.

villkor både inom och utom konsumentområdet men betona att inspektionen bör ägna särskild uppmärksamhet åt försäkringar som tecknas av enskilda konsumenter. Bestämmelsen får karaktär av ett provisorium i avvaktan på översynen genom den nyligen tillsatta utredningen. Jag avser att i specialmotiveringen till denna bestämmelse gå närmare in på villkorsgranskning-

ens innebörd.

Frågan om resursförstärkning för inspektionen med anledning av att villkorsgranskningen utökas får prövas i vanlig ordning under den årliga budgetbehandlingen.

2.14 Ikraftträdande m. m.

Det är angeläget att konsumentförsäkringslagen träder i kraft så snart som möjligt. Innan lagen kan tillimpas måste emellertid försäkringsbolagen i

samråd med försäkringsinspektionen arbeta om nuvarande försäkringsvill-

kor samt anpassa gällande rutiner till de nya reglerna. Detta arbete kan

beräknas ta åtskillig tid i anspråk. För att inspektionen och konsumentverket

skall kunna möta de krav som de nya reglerna ställer på dem måste också i

övrigt en hel del förberedelsearbete vidtas. På grund av dessa omständigheter bör lagen inte sättas i kraft förrän den 1 januari 1981.

Enligt försäkringsrättskommittén bör fertalet av lagens regler kunna tillämpas även på försäkringar som har tecknats före ikraftträdandet. De nya

regler som har förordats om försäkringstiden och om uppsägning från försäkringstagarens sida för att försäkringen inte skall förnyas bör dock enligt

kommitténs mening tillämpas endast på försäkringar som har förnyats efter det att tagen har trätt i kraft. Vidare anser kommittén att de nya reglerna om nedsättning av försäkringsersättningen bör tillämpas endast om försäkrings-

fallet har inträffat efter ikraftträdandet.

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. För min del anser jag emellertid att reglerna om automatisk förnyelse av en

försäkring bör i sin helhet tillämpas omedelbart även på försäkringar som har

tecknats före ikraftträdandet. Även om en förnyelse blir aktuell kort tid efter denna tidpunkt. har försäkringsbolagen goda möjligheter att dessförinnan

informera försäkringstagarna om att de måste säga upp försäkringen, om de

inte vill att den skall förnyas. Också i övrigt bör de nya reglerna, som kommittén har förordat, så långt möjligt tillämpas även på försäkringar som har tecknats före ikraftträdandet. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

2.15 Följdändringar Följdändringar

2.15.1 Försäkringsavtalslagen

I avsnitt 2.1 har jag förordat att konsumentförsäkringslagen skall innehålla bestämmelser i de flesta ämnen som har betydelse för konsumentförsäkringar. Försäkringsavtalslagen innehåller emellertid bestämmelser i flera andra frågor än som enligt vad jag tidigare har sagt bör regleras i konsumentförsäkringslagen. Det blir därför nödvändigt att ta ställning till förhållandet mellan de båda lagarna.

Enligt försäkringsrättskommittén bör konsumentförsäkringslagen inte generellt hänvisa till försäkringsavtalstlagen i de hänseenden beträffande vilka någon föreskrift inte ges I konsumentförsäkringslagen. Många av

försäkringsavtalslagens regler är nämligen föråldrade cler i varje fall olimpliga när det gäller konsumentförsäkringar. Kommittén föreslår emellertid att sådana försäkringsvillkor för en konsumentförsäkring som strider

mot en tvingande bestämmelse i försäkringsavtalslagen skall vara utan verkan mot konsumenten. Vidare anser kommittén att de bestämmelser i försäkringsavtalslagen som avser förhållandet till tredje man skall tillämpas också på konsumentförsäkringar. I kommittéförslaget kommer detta till uttryck dels genom uttryckliga föreskrifter i konsumentförsäkringslagen, dels genom en bestämmelse i försäkringsavtalslagen om att det av konsumentförsäkringslagen framgår i vad mån försäkringsavtalslagen är tillämplig på försäkringar som tecknas av konsumenter.

Kommitténs förslag har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser dock att samspelet mellan de båda lagarna inte har blivit klarlagt på alla punkter.

Enligt min mening kan en allmän hänvisning i konsumentförsäkringslagen till tvingande bestämmelser i försäkringsavtalslagen leda till den felaktiga uppfattningen att man i samma fråga måste ta hänsyn till tvingande regler både i konsumentförsäkringslagen och i försäkringsavtalslagen. Att å andra sidan ange vilka frågor som behandlas genom tvingande bestämmelser uteslutande i försäkringsavtalslagen är vanskligt. Detta beror främst på att de

bestämmelser i konsumentförsäkringslagen om nedsättning av försäkrings-

ersättning vid åsidosättande av föreskrifter enligt försäkringsvillkoren som

jag har förordat i avsnitt 2.9.3 inte hänför sig till några särskilda, i lagen

preciserade frågor.

De nu angivna bestämmelserna i konsumentförsäktingslagen torde i större

omfattning än vad kommittén har förutsatt ge skydd för konsumenterna i fall

som omfattas av tvingande reglering i försäkringsavtalslagen. Det får anses gälla bl. a. reglerna i försäkringsavtalslagen om påföljd av att den försäkrade har åsidosatt skyldighet att anmäla försäkringsfallet eller att tillhandahålla

försäkringsbolaget tillgänglig handling eller lämna andra upplysningar (se

21-23 §§ försäkringsavtalslagen). Med hänsyn till detta och ul övriga

tvingande regler i konsumentförsäkringslagen skulle en hänvisning till Följdändringar försäkringsavtalslagens tvingande föreskrifter under alla omständigheter få

mycket begränsad räckvidd. Man kan dessutom räkna med att försäkrings-

inspektionen kommer att ingripa mot ett försäkringsvillkor för en konsu-

mentförsäkring som eventuellt står i strid med en tvingande bestämmelse i

försäkringsavtalslagen, även om bestämmelsen saknar motsvarighet i konsu-

mentförsäkringslagen.

Jag anser alltså att en hänvisning i konsumentförsäkringstagen till tvingande bestämmelser i försäkringsavtalslagen skulle komma att sakna nämnvärd praktisk betydelse med tanke på skyddet för konsumenterna och i stället i onödan försvåra överblicken över regleringen på området. Jag kan därför inte biträda kommitténs förslag om en sådan hänvisning.

Däremot delar jag kommitténs uppfattning att de särskilda bestämmelserna i försäkringsavtalslagen om förhållandet till tredje man bör tillämpas också

i fråga om konsumentförsäkringar.

Med hänsyn till vad jag nu har sapt bör i försäkringsavtalslagen föras in en bestämmelse om att den lagen inte tillämpas på konsumentförsäkringar annat än såvitt gäller förhållandet till tredje man.

2.15.2 Traflikskadelagen

Som jag har sagt i avsnitt 2.2 bör konsumentförsäkringslagen inte tillämpas på trafikförsäkringar som tecknas av konsumenter, i den mån trafikskadelagen innehåller avvikande regler. Förhållandet mellan dessa lagar ger dock upphov till vissa problem som föranleder en del ändringar i trafikskadelagen. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

215.3 Lagen om försäkringsrörelse

I enlighet med vad jag har förordat i avsnitt 2.13 bör en särskild bestämmelse om försäkringsinspektionens granskning av försäkringsvillkoren tas in i lagen om försäkringsrörelse. Den närmare innebörden av denna bestämmelse avser jag att behandla i specialmotiveringen. 2154 Lagen om skiljemän

Enligt 3 a & lagen om skiljemän får skilieavtal mellan näringsidkare och konsument i regel inte göras gällande i en tvist om vara, tjänst eller annan

nyttighet som har tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk. om avtalet

har träffats innan tvisten uppkom och tvisteföremålets värde inte är högre än ett halvt basbelopp. dvs. f. n. 6 550 kr. Förbudet skall ses mot bakgrund av att sådana tvister kan handläggas i förenklad ordning vid tingsrätt, enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen). Förbudet mot skiljeavtal gäller dock inte om tvisten rör avtal mellan försäkringsbolag och försäkringstagare.

Enligt försäkringsrättskommitténs mening finns dei inte anledning att Följdändringar försäkringstvister där en konsument är inblandad skall behandlas annorlunda än andra konsumenttvister. Kommittén föreslår därför att förbudet mot skiljeavtal i 3 a § lagen om skiljemän görs tillämpligt också på försäkringstvister. Under remissbehandlingen har SAF och LÖ avstyrkt förslaget såvitt gäller försäkringar som grundas på kollektivavtal eller gruppavial. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att förslaget över huvud taget inte bör

genomföras. Andra remissinstanser, bl. a. konsumeniverket/KO, ifrågasät-

ter om inte förslaget i stället bör utvidgas till ct generellt förbud mot skiljeklausuler i konsumentförsäkringstvister oavsett tvisteföremälets värde. När det piller tvister om konsumentförsäkringar som grundas på kollektivavtal eller gruppavtal delar jag arbetsmarknadsorganisationernas uppfattning att det saknas anledning att införa ett förbud mot skiljeklausuler. I fråga om andra konsumentförsäktingar torde skiljeklausuler f.n. användas endast vid tvister om värdet av skada på byggnad. Sådana tvister torde regelmässigt gälla högre belopp än ett halvt basbelopp. I dessa fall synes skiljeförfarande

många gånger vara en lämplig anordning. BI. a. med hänsyn till detta bör man

inte nu införa ett generellt förbud mot skiljeklausuler i tvister om andra konsumentförsäkringar än de kollektiva. Beträffande tvister om individuella konsumentförsäkringar som gäller lägre belopp och alltså kan handläggas enligt småmålslagen anser jag däremot att det inte finns skäl aut ullåta skiljeförfarande. Jag delar alltså kommitténs uppfattning att det nuvarande förbudet i lagen om skiljemän mot skiljeklausuler i konsumenttvister där tvisteföremålets värde inte är högre än ett halvt basbelopp bör utsträckas att gälla också tvister om konsumentförsäkringar, med det undantag för tvister om försäkringar som grundas på kollektivavtal eller gruppavtal som jag nämnde nyss.

3¶Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1. konsumentförsäkringslag,

lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, SS lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), OR . lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,

. Jag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän. An

Vid upprättande av lagförslaget vid 4 har samråd ägt rum med chefen för

budget- och ekonomidepartementen. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4¶Specialmotivering Konsumentförsäkringslagen (KFL)

4.1¶Förslaget till konsumentförsäkringslag

Lagen har efter mönster av annan konsumentlagstiftning under senare år fått rubriken ”konsumentförsäkringslag”. Den reglerar emellertid inte alla typer av försäkringar som tecknas av konsumenter.

Lagen är uppdelad på olika avsnitt som skiljs åt genom underrubriker. Dispositionen avviker delvis från kommittéförslaget. Efter ett avsnitt med iniedande bestämmelser (1-4 §§), där bl. a. lagens tillämpningsområde anges,

följer i 5-8 §§ föreskrifter om information. Därefter behandlas under en särskild rubrik rätten att teckna försäkring (9 §), varefter kommer bestämmelser om försäkringstiden (10-13 88). De följande tre avsnitten, som har nära samband med varandra, handlar om förnyelse av försäkringen (14-17

88), upphörande i förtid m. m. (18-20 §§) och betalning av premie (21-26 §§).

Til! sistnämnda avsnitt, som upptar huvudbestämmelserna om premiebetalning, ansluter tre paragrafer med rubrikerna ”betalning av tilläggspremie” (27 och 28 §8) resp. ”avkortning av premie” (29 8). De fem därefter följande

paragraferna (30-34 §§) handlar om nedsättning av försäkringsersättningen

vid åsidosättande av biförpliktelse. Om underförsäkring finns bestämmelser i 35 § och om dubbelförsäkring i 36 §. Föreskrifter om skadereglering föreslås i 37 och 38 §§, följda av bestämmelser om preskription I 39 och 40 §§. Lagen avslutas med ett avsnitt som gäller tvist om rätten att teckna eller behålla en

försäkring (41-43 88).

Till skillnad från t.ex. konsumentköplagen reglerar konsumentförsäk-

ringslagen i stort sett uttömmande konsumenternas rättsförhållanden på

området. Hänvisning görs dock till vissa bestämmelser i försäkringsavtalsla-

gen. Förhållandet mellan denna lag och konsumentförsäkringslagen behand-

las i specialmotiveringen till 4 § och till lagen om ändring i försäkringsavtalslagen (avsnitt 4.2).

Som har nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.4) föreslås inga regler om de risker som konsumentförsäkringarna skall täcka, om beräk-

ningen av försäkringsersättning eller om självrisk. Dessa ämnen kan inte anses lämpade för en reglering genom lag. Visserligen upptar försäkringsavtalslagen f. n. bestämmelser om hur försäkringsersättning skall bestämmas, men dessa har till stor del satts ur spel av ofta betydligt mer komplicerade föreskrifter i försäkringsvillkoren. Genom den offentliga tillsynen över

försäkringsvillkoren kan man få en viss kontroll över den rättsliga regleringen i de nu berörda ämnena. Departementets lagförslag är i huvudsak av civilrättslig art men upptar, till

skillnad från kommittéförslaget, också näringsrättsliga regler. Dessa återfinns

i 5-8 §§ och gäller frågor om information till konsumenterna.

7 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 9

Inledande bestämmelser I $ KFEL

18 Denna lag tillämpas på försäkringar som konsumenter tecknar hos försäkringsbolag för huvudsakligen enskilt ändamål och som kan hänföras till någon av följande försäkringsformer, nämligen

hemförsäkring,

villaförsäkring,

fritidshusförsäkring, reseförsäkring,

trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring,

. båtförsäkring. Fader

] fråga om trafikförsäkring tillämpas lagen dock ej. om annat följer av

trafikskadelagen (1975:1410). Lagen tillämpas inte på försäkringar som grundas på kollektivavtal eller

som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen.

OUfr I $& i kommittéförslaget)

Första stycket. Ulikhet med försäkringsavtalslagen gäller konsumentförsäkringslagen endast för privat försäkring. Försäkringen skall vara tecknad hos en enskild försäkringsgivare. I stället för denna term används emellertid i

lagen det mera tillgängliga ordet försäkringsbolag. Vanligen rör det sig om

försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag som har fått koncession enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. Också sådant lokalt

försäkringsbolag som nämns i 349 8 d samma lag åsyftas. Konsumentförsäkringslagen är vidare tillämplig på försäkring som meddelas av utländsk försäkringsanstalt som driver rörelse enligt lagen (1950:272) om rätt för

utländsk försäkringsanstalt att driva rörelse här i riket. Därjämte är lagen tillämplig på försäkring som meddelas av utländskt försäkringsbolag som inte

driver rörelse här men likväl meddelar försäkring till svensk konsument,

under förutsättning att svensk rätt är tillämplig.

Frågan om vilket lands lag som skall tillämpas får lösas enligt allmänna rättsgrundsatser. De principer som annars tillämpas på försäkringsavtal behöver emellertid inte nödvändigtvis gälla även konsumentförsäkringar. Starka skäl talar nämligen för att tvingande regler som avser att skydda konsumentintressen kan tillämpas i fall då svenska konsumenters rätt berörs. Av lagreglernas tvingande karaktär torde vidare följa att ev villkor i

försäkringsavtalet om att ett visst lands lag skall tillämpas inte i och för sig kan tillmätas någon avgörande betydelse för lagvalsfrågan (jfr prop. 1973:129 s. 229). Konsumentförsäkringslagens tillämpningsområde är begränsat till vissa uppräknade försäkringsformer. Samtliga dessa - utom trafikförsäkring — utgör kombinerade försäkringar som förenar olika försäkringsmoment. I hem-, villa- och fritidshusförsäkring ingår f. n. i regel brand-, vattenskade-, inbrotts- samt ansvarsförsäkring. Också andra moment, såsom skydd vid stormskador, rättsskydd och överfallsskydd, är vanliga. Omfånget av försäk-

ringen är delvis fast, delvis beroende av försäkringstagarens val. Motorfor-

dons- och båtförsäkring samt reseförsäkring kan utformas på olika sätt. 1§ KFL Särskilt för motorfordonsförsäkring finns ganska stora möjligheter att välja

ett försäkringsskydd som passar konsumenten individuellt. Försäkring för husvagn är att hänföra till motorfordonsförsäkring. Reseförsäkring är en försäkring som tecknas för skydd under resa för resgods och ansvar m. m. och

innehåller regelmässigt även moment av olycksfalls- och annan personförsäkring. Båtförsäkring är att hänföra till sjöförsäkring i försäkringsavtalslagens bemärkelse (se 59 § i den lagen). Beteckningarna på de uppräknade försäkringsformerna är allmänt veder-

tagna och används i Allmänna bestämmelser 1976. Första stycket har

emellertid formulerats så att en rent terminologisk förändring inte skall medföra att en viss försäkringstyp faller utanför lagen. Att en omfattande hemförsäkring kallas ”allriskförsäkring för hem” e.d. påverkar alltså inte dess ställning i rättsligt hänseende. Om undantagsvis en separat försäkring

tecknas för brand, inbrott e. d., bör en sådan försäkring också behandlas på samma sätt som en komplett hemförsäkring eller annan motsvarande försäkring. Å andra sidan omfattar konsumentförsäkringslagen de berörda standardförsäkringarna oavsett vilka moment som ingår i dem i det särskilda

fallet.

Det inträffar inte sällan att t.ex. en byggnad används både för privat ändamål och för yrkesverksamhet, såsom när en butiksinnehavare har bostad ten del av ett hus som även inrymmer butiken. Det kan då finnas möjlighet

att teckna en försäkring för huset i dess helhet antingen som villaförsäkring eller som affärsförsäkring. Om försäkringen i dess helhet behandlas som affärsförsäkring, blir konsumentförsäkringslagen inte tillämplig. Skäl att

behandla försäkringen på detta sätt är framför allt att värdet av den del som belöper sig på rörelsen är större än den del som belöper sig på privatmomentet. På motsvarande sätt faller en lantbruksförsäkring utanför lagen, även om den också omfattar lantbrukarens privategendom. Skulle emellertid sådana

”blandade” försäkringar i större utsträckning än som är sakligt motiverat

konstrueras som försäkringar som faller utanför lagen, kan försäkringsin-

spektionen ha anledning att ingripa.

Föratt lagen skall bli tillämplig räcker det inte att en aktuell försäkring är att hänföra till någon av de uppräknade försäkringstyperna. Försäkringen måste

vara tecknad av en konsument, dvs. en fysisk person, för huvudsakligen

enskilt ändamål. Försäkringstagaren skall med andra ord uppträda som privatperson.

Detta villkor är i fråga om hemförsäkring, villaförsäkring, fritidshusför-

säkring och reseförsäkring nästan alltid uppfyllt. Motorfordonsförsäkring och båtförsäkring tecknas emellertid också av personer i deras egenskap av näringsidkare. I ett sådant fall gäller inte lagen. Vid motorfordonsförsäkring

kan man vanligen utgå från att försäkring av en personbil är en konsument-

försäkring, om inte försäkringstagaren är ett företag, medan försäkring av en 1§ KFL lastbil så gott som alltid torde falla utanför lagen. Som kommittén har framhållit är det vid tvekan huruvida försäkringstagaren är enskild konsument eller ej en förutsättning för att konsumentförsäkringslagen skall kunna åberopas att försäkringsbolaget redan när försäkringen tecknades i varje fall hade anledning att räkna med att ett konsumentförhållande förelåg.

Skall en bil eller en båt användas både för privat bruk och i en rörelse, kommer försäkringen att i sin helhet falla innanför eller utanför lagens tillämpning beroende på det huvudsakliga användningssättet. Det saknar däremot betydelse om 1. ex. den skada, vars rättsliga konsekvenser skall bedömas, har inträffat i yrkesutövningen eller inte. Frågan om det huvudsakliga användningssättet — och därmed försäkringens ändamål - får bedömas med ledning av vad man kunde förutse när försäkringen först tecknades.

De gränsdragningsproblem som nu har berörts kan, som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2), avsevärt begränsas, om försäkringsbolagen tillämpar konsumentförsäkringsreglerna också på åtminstone vissa kategorier av de motorfordons- och båtförsäkringar som i och för sig faller vid sidan av lagen.

Andra stycket. Trafikförsäkring är en form av motorfordonsförsäkring och kombineras vanligen med andra moment i en sådan försäkring. Trafikförsäkringen är obligatorisk och följer i första hand regleringen i trafikskadelagen (1975:1410). Har en trafikförsäkring tecknats av en enskild konsument blir emellertid även konsumentförsäkringslagen tillämplig i den mån trafikskadelagen ger utrymme för det. F. n. tillämpas i stället försäkringsavtalslagen subsidiärt. Förhållandet mellan trafikskadelagen och konsumentförsäkringslagen behandlas närmare i specialmotiveringen till ändringarna i trafikskadelagen (avsnitt 4.3).

Tredje stycket. Avgörande för frågan huruvida en försäkring skall anses grundad på ett gruppavtal på sådant sätt att den faller utanför lagens tillämpningsområde är i vilken utsträckning gruppledningen företräder sina medlemmar i förhållande till försäkringsbolaget. Det räcker inte att gruppföreträdaren träffar avtal om villkoren, om sedan anmälningar om deltagande i försäkringen och premiebetalning m. m. sköts självständigt av gruppens medlemmar. Det skulle i så fall ställa sig lätt att eliminera konsumentförsäkringslagens regler genom avvikande försäkringsvillkor. För att undantaget i tredje stycket skall bli tillämpligt är det emellertid varken i fråga om gruppavtal eller kollektivavtal nödvändigt att försäkringen är obligatorisk för medlem av en organisation eller en grupp.

Som har nämnts i den allmänna motiveringen torde kollektiva försäkringar av det slag som anges i första stycket f.n. vara sällsynta i vårt land.

28 Med försäkringstagare förstås i denna lag den som har tecknat försäkring 2 och 3 §§ KFL hosett försäkringsbolag. Försäkrad kallas den vars intresse har försäkrats mot

skada eller på vars person en försäkring har tecknats.

(Jfr 3 § i kommittéförslaget)

Bestämningen av ”försäkringstagare” är i sak densamma som i 28§ försäkringsavtalslagen.

Enligt 2 § försäkringsavtalslagen kallas den vars intresse är försäkrat mot

inträffad skada för ”försäkringshavare”. Hänvisningen till begreppet intresse innebär att termen bara syftar på skadeförsäkringar, eftersom endast sådana försäkringar anses täcka ett ”intresse” i teknisk mening (35 § försäkringsav-

talslagen). I Allmänna bestämmelser 1976 har emellertid termen ”försäkringshavare” bytts ut mot beteckningen ”försäkrad”. Denna beteckning får anses mera lättförståelig och används också i departementsförslaget till konsumentförsäkringslag.

I det vanliga fallet att en försäkring avser försäkringstagarens eget intresse är således försäkringstagare och försäkrad identiska. I den mån försäkringen avser annans intresse än försäkringstagarens betecknar termen försäkrad denna andra person. Vid ansvarsförsäkring som gäller till förmån för annan

än försäkringstagaren, i. ex. vid en hemförsäkring som täcker skadestånds-

skyldigheten även för försäkringstagarens hemmavarande familjemedlemmar, är de försäkrade de olika personer vilkas skadeståndsskyldighet är täckt.

Däremot är inte skadelidande tredje man ”försäkrad” vid ansvarsförsäkring, trots att han i realiteten har förmån av försäkringen. Vid trafikförsäkring, som är konstruerad som en försäkring till förmån för de skadelidande, inbegrips

emellertid dessa bland de försäkrade.

Termen försäkrad betecknar i konsumentförsäkringslagen också den på

vars person försäkring har tecknats. Denna definition har betydelse för de personförsäkringsmoment som kan ingå i en konsumentförsäkring enligt 1 §, f.n. olycksfallsförsäkring och läkekostnadsförsäkring. Bestämningen stämmer I sak överens med terminologin i försäkringsavtalslagen, fastän termen där endast förekommer med syftning på livförsäkring (116 §).

I de flesta fall torde en personförsäkring som utgör ett moment i en konsumentförsäkring avse försäkringstagarens egen person. Det förekommer emellertid att personförsäkringen täcker också försäkringstagarens

familjemedlemmar. Den som är förmånstagare till ett belopp som utfaller

från en olycksfallsförsäkring när den försäkrade dör hänförs inte till begreppet försäkrad.

3§ Försäkringsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är

till nackdel för försäkringstagaren, den försäkrade eller annan ersättningsberättigad är utan verkan mot denne, om inte annat anges.

(Jfr 2§ första stycket i kommittéförslaget)

Paragrafen ger uttryck för att konsumentförsäkringslagens bestämmelser i 4§ KFL

allmänhet är tvingande till förmån för försäkringstagarna samt de försäkrade och andra som kan vara ersättningsberättigade. Varken villkor som inskränker konsumenternas rättigheter enligt lagen eller villkor som lägger större skyldigheter på dem än lagen medger har rättslig verkan. Däremot finns det

inte något hinder mot att i försäkringsvillkoren ta upp föreskrifter som är

förmånligare för konsumenterna än som följer av lagens regler.

I vissa fall finns otvivelaktigt ett behov av att anpassa regleringen till

skiftande förhållanden som inte direkt kan anges i lagen. Detta behov tillgodoses dels genom att en del tvingande regler är utformade så, att de

möjliggör en skälighetsbedömning och därmed också en precisering av dessa reglers närmare innebörd genom försäkringsvillkoren, dels genom att ctt antal av lagens bestämmelser medger avvikande avtalsföreskrifter och alltså inte är tvingande.

Förhållandet mellan tvingande regler, som delvis har karaktär av rambestämmelser, och försäkringsvillkoren har redan behandlats i den allmänna motiveringen, främst i avsnitt 2.9.1, och kommenteras ytterligare i den följande specialmotiveringen. Utrymme för avtalsfrihet i vissa hänseenden

gest 11,13, 14,21.24, 31 och 32 §§. Det kan tilläggas att förevarande paragraf

endast tar sikte på lagens civilrättsliga regler och alltså inte berör de bestämmelser av näringsrättslig karaktär som är upptagna i 5-7 §§.

I likhet med vad som gäller i andra motsvarande sammanhang tar

paragrafen sikte endast på villkor varigenom konsumenten i förväg godtar att

rättigheter inskränks. Avsikten är inte att hindra godvillig uppgörelse sedan en intressekonflikt har uppstått, t.ex. i samband med regleringen av ett

försäkringsfall (jfr prop. 1976/77:123 s. 348 och 369 f).

4§ I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas 25, 54—58, 86-88, 95 och 96 samt 122 och 123 8§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal även i fråga om försäkringar som avses i denna lag. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser gäller även 3 § första stycket lagen om försäkringsavtal.

Om tillsyn över att försäkringsvillkor är skäliga finns bestämmelser i lagen

(1948:433) om försäkringsrörelse.

(Jfr 2 § andra och tredje styckena i kommittéförslaget)

Första stycket. Bestämmelserna innehåller en hänvisning till de föreskrifter

i försäkringsavtalslagen som särskilt gäller förhållandet till annan än försäkringstagaren, dvs. till tredje man. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.15.1) saknas f.n. anledning att härvidlag göra skillnad mellan konsumentförsäkringar och andra försäkringar: en generell

översyn av regleringen får anstå till en senare etapp i lagstiftningsarbetet.

Genom hänvisningen till 25 § försäkringsavtalslagen regleras försäkringsbolagens regressrätt gentemot den som är skadeståndsskyldig i förhållande

till den försäkrade. Den bestämmelsen är dock dispositiv och inget hindrar

därför att försäkringsbolagen avtalar om andra regressregler. Försäkrings- 4§ KFL rättskommittén har, utan att lägga fram något lagförslag, framhållit att en betydande lucka finns i konsumentskyddet så länge nuvarande regressregler

gäller och förordat att dessa ersätts med en relativt snäv reglering av tvingande natur, vilken gäller alla försäkringar och alla ansvarsformer. Departementsförslaget upptar emellertid inte något förslag till ändring av regressreglerna. Frågan härom kommer att behandlas vid överläggningar

mellan de nordiska justitiedepartementen på grundval av utredningsbetän-

kanden i ämnet från resp. land, för svensk del betänkandet (SOU 1975:103)

Skadestånd VI Försäkringsgivares regressrätt m. m. Det kan tilläggas att

försäkringsbolagen under remissbehandlingen har upplyst att försäkringsvill-

koren inom både konsument- och företagsområdena numera i de flesta fall

innehåller bestämmelser som kodifierar försäkringsbolagens restriktiva regresspraxis.

Av Övriga bestämmelser i försäkringsavtalstagen till vilka hänvisning görs

handlar 54-58 och 86-88 §§ om försäkring av tredje mans intresse. Av

särskild betydelse är de bestämmelser som rör en försäkrings giltighet till förmån för kreditgivare med panträtt eller annan säkerhetsrätt. Uppsägning av brandförsäkring får sålunda inte verkan mot borgenär, som har panträtt i en fastighet, i större utsträckning än som följer av 87 § första stycket. Detta

gäller alltså även uppsägning på grund av dröjsmål med premiebetalningen.

Bestämmelsen i 87 § andra stycket om vilken inverkan ett sådant dröjsmål har när det gäller försäkringsbolagets ansvarighet gentemot borgenären torde med hänsyn till konsumentförsäkringslagens påföljdsregler sakna självständig betydelse. Enligt 87 § tredje stycket är borgenären vid en brandförsäkring skyddad också mot försäkringstagarens försummelse av sin upplysningsplikt.

Även andra lagar än försäkringsavtalslagen innehåller regler om försäkring vilka berör försäkring av tredje mans intresse. Som exempel kan nämnas att enligt 257 § första stycket sjölagen sjöpanträtt inte omfattar ersättning som på grund av försäkring eller annars utgår för skada på fartyg eller last. Denna bestämmelse blir tillämplig även på båtförsäkring som är konsumentförsäkring.

195 och 96 §§ försäkringsavtalslagen ges regler som skadelidandes rätt vid

ansvarsförsäkring. Reglerna avser att trygga att ersättning som utgår ur en

ansvarsförsäkring kommer den skadelidande till godo, inte den försäkrade. I

122 § hänvisas i fråga om olycksfalls- och sjukförsäkring - som kan utgöra moment i en konsumentförsäkring enligt konsumentförsäkringslagen — till ett antal bestämmelser om förmånstagarförordnande vid livförsäkring. 123 3

föreskriver att fordran som står inne hos ett försäkringsbolag på grund av

olycksfalls- eller sjukförsäkring inte får tas i mät för gäld.

Vissa av de bestämmelser i försäkringsavtalslagen till vilka hänvisning görs är tvingande, medan andra är dispositiva. Till den senare gruppen hör som

nämnts 25 § om regressrätt. Också 55 §, som rör giltigheten av försäkring på 5§ KFL personlig lösegendom till förmån för försäkringstagarens familj m. fl., är

dispositiv och ersätts i praktiken numera av bestämmelser som är bättre anpassade efter moderna förhållanden. Av hänvisningen till 3 § första stycket försäkringsavtalslagen följer att regler som enligt den lagen är dispositiva inte | förlorar denna karaktär därför att de gäller en konsumentförsäkring.

Det kan tilläggas att konsumentförsäkringslagen innehåller flera bestämmelser som rör annan än försäkringstagaren. Bestämmelser som gäller den försäkrade tar sålunda sikte också på tredje man vars intresse skyddas genom

försäkringen (se 2 §). I ett par bestämmelser åsyftas också annan ersättningsberättigad än den försäkrade (se 7 och 34 samt 37-39 8§). De nu nämnda

bestämmelserna är enligt 3 § tvingande gentemot försäkringsbolaget även såvitt angår annan än försäkringstagaren och oavsett om tredje man är en privatperson eller inte.

Förhållandet i övrigt mellan konsumentförsäkringslagen och försäkrings-

avtalslagen behandlas i specialmotiveringen till lagen om ändring i sistnämnda Jag (avsnitt 4.2).

Andra stycket. Här åsyftas i första hand den nya föreskriften i 282 §3 mom. lagen om försäkringsrörelse. I begreppet försäkringsviltkor innefattas här som på andra ställen t lagen även premien. Angående den närmare innebörden av villkorsgranskningen hänvisas till specialmotiveringen till lagen om ändring i lagen om försäkringsrörelse (avsnitt 4.4).

Information

£$ Innan en försäkring tecknas skall försäkringsbolaget lämna den information om sina premier och andra försäkringsvillkor som konsumenten behöver för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Informationen skall utformas så att den underlättar valet av försäkringsform.

Information behöver inte lämnas om konsumenten förklarar att han avstår från den eller om det möter särskilt hinder.

(Jfr 4 § i kommittéförslaget)

Paragrafen handlar om den grundläggande information som försäkrings-

bolaget skall lämna innan en försäkring tecknas. Bestämmelserna har

behandlats ganska ingående i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Första stycket. Mottagare av informationen är den konsument med vilken

bolaget står i begrepp att ingå ett försäkringsavtal. Tanken är i första hand att

informationen skall lämnas i samband med att avtalet ingås. Har konsumenten redan tidigare erhållit erforderlig information som fortfarande är aktuell för honom vid avtalstillfället, behöver dock inte informationen upprepas. Utgångspunkten för informationen bör vara den genomsnittliga konsu-

mentens behov av beslutsunderlag vid försäkring av den typ det rör sig om.

Bestämmelsen ger emellertid utrymme för en anpassning av informations- S$ KFL insatsen till den enskilde konsumentens speciella förutsättningar. I en del fall kan det vara tillräckligt att limna mindre omfattande information än vad som

vanligen behövs. I andra fall, främst när konsumenten har särskilda önskemål, kan det finnas behov av mera långtgående informations-

åtgärder.

Det är i allmänhet inte tillräckligt att bolaget låter konsumenten ta del av

det häfte med de fullständiga försäkringsvillkoren som f. n. ofta överlämnas tillsammans med försäkringsbrevet. De fullständiga villkoren är ofta så

omfattande och krångliga att konsumenten har svårt att bilda sig en uppfattning om avtalsinnehållet. Som har angetts i den allmänna motiveringen åsyftas i stället en information som utgör en sammanfattning i förenklad och klargörande form av de punkter i avtalet som kan antas vara av särskild betydelse för konsumenten. På begäran skall konsumenten natur-

ligtvis alltid få del av de fullständiga avtalsvillkoren.

Paragrafen anger inte i vilken form informationen skall lämnas. Av 8§ följer emellertid att bolaget kan åläggas att ge upplysningarna skriftlig form.

Det ligger också närmast till hands att den mera generellt betonade

informationen kommer till stånd genom att konsumenten får del av standardiserade broschyrer och liknande. Även när konsumenten tar kontakt med försäkringsbolaget per telefon bör utgångspunkten vara att han erbjuds

skriftlig information. I denna situation kan det dock ofta vara tillräckligt med en muntlig orientering: frågan skall strax beröras vtterligare.

Av föreskriften att informationen skall utformas så att den underlättar

valet av försäkringsform följer att konsumenten skall få upplysning om de

alternativ för att tillgodose ett visst försäkringsbehov som bolaget erbjuder

och kunna göra jämförelser mellan dem. Däremot är ett bolag inte skyldigt att

redovisa andra bolags försäkringsvillkor. En annan sak är att det, som

nämndes i den allmänna motiveringen, är önskvärt att bolagen använder en sådan standardiserad terminologi m. m. att konsumentens egna jämförelser

mellan olika bolags utbud underlättas. Strävandena efter en ”marknadstransparent” information får ett visst stöd genom bestämmelsen i 6 § första stycket.

Bestämmelserna i förevarande paragraf reglerar inte uttömmande bolagens informationsskyldighet vid marknadsföring av försäkring. Med stöd av de

allmänna bestämmelserna i 2 och 3 §§ marknadsföringslagen har konsument-

myndigheterna möjlighet att driva igenom även andra krav rörande informationen än dem som har tagits upp i konsumentförsäkringslagen. Kraven kan t.ex. gälla reklamåtgärder som har en mera allmän inriktning.

Andra stycket. Information enligt första stycket behöver inte lämnas, om

konsumenten förklarar att han avstår från den. Konsumentens medgivande

måste vara uttryckligt. Det räcker inte att bolagets representant tolkar konsumentens beteende på det sättet att han skulle vara ointresserad av

informationen. Konsumenten bör naturligtvis inte rutinmässigt tillfrågas om 6§ KFL han är beredd att avstå från informationen; syftet med informationsbestäm-

melsen kan då gå förlorat.

Information behöver inte heller lämnas om det skulle stöta på särskilt hinder. Här kräver speciellt den situationen uppmärksamhet att konsumenten begär eller kan antas ha intresse av att försäkringen träder i kraft omedelbart med anledning av att hans egendom redan är utsatt för risk. Detta intresse bör ha försteg framför önskemålet om information om försäkringsvillkoren i förväg. I flertalet fall kan visserligen informationsbehovet tillgodoses utan att något dröjsmål behöver uppkomma. Träffar konsumenten personligen en representant för försäkringsbolaget, torde sålunda i allmänhet även skriftlig information obehindrat kunna lämnas före avtalsslutet. Och i de vanliga fall då konsumenten begär omedelbar försäkring genom telefonkontakt med bolaget, kan upplysning om försäkringen lämnas muntligt utan försening som följd. Har konsumenten utan förmedling av företrädare för bolaget begärt försäkring skriftligen, kan det emellertid bli

nödvändigt att avstå från särskilda informationsåtgärder för att de inte skall

leda till att försäkringsskyddet begränsas i tiden. Det gäller bl.a. när försäkringstagarens anbud innebär att försäkringen, om anbudet accepteras av bolaget, skall gälla för tid innan accept har lämnats (jfr 11 § andra stycket). Situationen är nära besläktad med den då konsumenten har förklarat att han

avstår från information.

Också i andra fall kan hinder mot att lämna information i förväg tänkas

föreligga. Som framgår av 6 § första stycket är bolaget skyldigt att i efterhand

lämna skrifilig information om viktigare begränsningar i försäkringens omfattning, om det inte har gjorts tidigare.

68 Sedan försäkringen har tecknats skall försäkringsbolaget, om det inte har skett tidigare, snarast i skriftlig form lämna försäkringstagaren tydlig information om sådana försäkringsvillkor som innebär viktigare begränsning av försäkringens omfattning i förhållande till vad konsumenter i allmänhet har anledning att räkna med.

Om försäkringsbolaget enligt 17 § andra stycket eller 19 § första stycket begär ändring av försäkringsvillkoren i avtalet, skall bolaget samtidigt skriftligen ange skälen för detta och lämna uppgift om de nya villkoren.

Om försäkringstagaren begär det är försäkringsbolaget under försäkringstiden också i övrigt skyldigt att lämna information om premien och andra

villkor som rör försäkringen.

(Jfr 4 och 30 §§ i kommittéförslaget)

Första stycket. Bestämmelsen tar sikte på villkor som bestämmer försäk-

ringsbolagets ansvarighet. Svftet är att konsumenten skall få klart för sig

viktigare inskränkningar i försäkringsskyddet. Vilka uppgifter som skall

redovisas får bedömas utifrån antaganden om vad en inte närmare initierad

konsument med ledning av försäkringens beteckning och andra omständig-

heter föreställer sig att försäkringen täcker. Att samma begränsning ullämpas 6§ KEL av alla försäkringsbolag som meddelar en viss sorts försäkring medför i och

för sig inte att informationen kan underlåtas. Sedan en omfattningsklausul

har gällt i många år kan den emellertid ha blivit så känd aut särskild upplysning om den inte längre behöver lämnas. Ger en försäkring ett mera begränsat skydd än som följer av de normvillkor som tillämpas inom branschen (se avsnitt 2.3 iden allmänna motiveringen), utgör det ofta - om än inte alltid — skäl att ange avvikelsen i den skriftliga information som det nu är fråga om.

Det blir i viss mån en omdömesfråga vilka villkor som är av den vikt att de särskilt skall framhållas för försäkringstagaren. En viss återhållsamhet torde gagna syftet med bestämmelsen. Sedan en skada väl har inträffat, kan

emellertid eu inskränkningsvillkor som inte har redovisats särskilt för

konsumenten få aktualitet. Det är därför angeläget att informationsmaterialet

klart anger aut försäkringsvillkoren också innehåller andra begränsningsklausuler än dem som anges där.

Inget hindrar naturligtvis att den information som krävs enligt första stycket förs samman med andra upplysningar i sammanfattande form angående försäkringsvillkoren. Det är emellertid viktigt att informationen

inte blir så överlastad att konsumenten tappar intresset att ta del av den. Att

informationskravet i allmänhet inte kan uppfyllas genom att konsumenten tillställs de fullständiga försäkringsvillkoren framgår av den allmänna

motiveringen.

Andra stycket. Ändring av villkoren kan begäras av försäkringsbolaget i samband med att ett försäkringsavtal förnyas för ytterligare en tidsperiod (17 § andra stycket). Undantagsvis kan bolaget också begära ändring under

löpande försäkringsud (19 § första stycket). I båda fallen skall bolaget sända

ett skriftiigt meddelande om ändringen till försäkringstagaren. Bestämmelsen i andra stycket i förevarande paragraf betyder att bolaget samtidigt med att ändringen begärs skall skriftligen ange skälen för ändringen och lämna uppgift om de nya villkoren.

Är det exempelvis fråga om en premiehöjning, åligger det bolaget att ange om den beror på att försäkringsbeloppet har ändrats enligt något index eller på

att premiesatserna har höjts. I det senare fallet bör försäkringstagaren också få reda på vilka huvudfaktorer som ligger bakom kostnadsökningen,t. ex. ökad

skadefrekvens eller höjda administrationskostnader. Begärs ändring med stöd av 19 § första stycket måste bolaget klart ange på vilket sätt det anser att försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt sina förpliktelser enligt avtalet eller vilka synnerliga skäl som åberopas för ändring.

De nya villkor som försäkringsbolaget begär bör redovisas i fullständig

form. Detta kan emellertid inte alltid anses tillräckligt. För att försäkrings-

tagarna skall ha möjlighet att bedöma vari ändringen av försäkringsskyddet för dem består kan det behövas kompletterande upplysningar. Om ändring-

arna kan motivera att försäkringstagaren t. ex. tecknar en tilläggsförsäkring 7§ KEFL

för en risk som tidigare ingick i försäkringen elter att han vidtar vissa

säkerhetsåtgärder, är det av vikt att detta framgår.

Tredje stecket. Bestämmelsen är ett komplement till föreskrifterna i första och andra styckena. Den ger konsumenten rätt att när som helst under

försäkringstiden begära information om villkoren för den typ av försäkring

som konsumenten har tecknat. Syftet med förfrågan kan vara att försäkringstagaren vill kontrollera att premien är riktig, att han vill ha klarhet om innebörden av ett omfattningsvillkor eller att han vill veta vilka möjligheter som finns att göra tillägg till försäkringen.

Beträffande premievillkoren innebär bestämmelsen att bolaget på begäran

är skyldigt att ange hur premien för det aktuella slaget av försäkring beräknas,

även om detta skulle leda till vissa besvär och kostnader. I de delar bolagets

tariff kan vara av betydelse för försäkringstagaren får den således inte

hemlighållas för denne. Bolaget bör dock inte vara skyldigt att på begäran av

enskild försäkringstagare redovisa det statistiska underlaget för sin premiesättning och liknande. Kontrollen av premien får i vissa fall göras så att

försäkringstagaren lämnar behövliga uppgifter till bolaget som gör den tekniska beräkningen med hjälp av tarifferna.

Något krav på skriftlig form för den information som skall lämnas på begäran uppställs inte i lagen. Många gånger kan säkert den efterfrågade

informationen lämnas på ett tillfredsställande sätt vid ett telefonsamtal. I

andra fall kan det vara lämpligare att bolaget sänder över en broschyr eller annat tryck som redan finns framtaget. Individuellt utformade brev kan bli nödvändiga när den begärda informationen rör mera speciella frågor (jfr 8 § andra stycket).

78 I samband med att en skada regleras skall försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, upplysa den som begär försäkringsersättning om vilka möjligheter som finns att få en tvist om ersättningen prövad. Finns det risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall bolaget också erinra om detta. Informationen skall lämnas skriftligen.

(Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget)

Bestämmelsen i första meningen syftar till att den som begär försäkringsersättning skall få klart för sig vilket eller vilka organ han kan vända sig till när

han i ett särskilt fall inte kommer överens med bolaget om ersättningen. Upplysningen om tillgängliga konfliktlösande organ skall vara skriftlig, och den skall lämnas i samband med skaderegleringen oberoende av om det begärs eller ej. Tidpunkten är inte närmare angiven. Det lämpliga synes vara att upplysningen lämnas samtidigt med att bolaget betalar ut försäkringsersättning eller på annat sätt lämnar besked om sin inställning i ersättnings-

frågan. Att skadan skall regleras utan dröjsmål och att ersättningen i princip 7§ KFL skall betalas ut inom en månad efter det att utredningen är klar framgår av 37 och 38 88.

Om det med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, krävs dock inte

att upplysning om de konfliktlösande organen lämnas. Detta undantag tar

sikte främst på situationer där det står klart att någon konflikt om

ersättningen inte föreligger. Betalas den ersättning som har begärts eller blir

hela skadan reparerad genom bolagets försorg, har den ersättningsberättigade

inte behov av den information som avses i paragrafens första mening. Så snart

yrkad ersättning jämkas av bolaget, bör emellertid informationen lämnas, även om bolaget har anledning att anta att den som har begärt ersättningen är nöjd med det belopp som betalas ut.

Kravet på upplysning om de tvistlösande organen torde i stor omfattning kunna uppfyllas genom en standardiserad information som tar sikte på olika försäkringsformer och skadetyper. Det får anses godtagbart att försäkrings-

bolaget anger de organ som närmast kommer i fråga för prövning, utan att det

undersöks om alla verkligen är behöriga i det särskilda fallet. Meningen är

inte heller att bolaget skall lämna mera detaljerade uppgifter om de olika

organens behörighet, sammansättning, arbetssätt och liknande. Vissa adress-

uppgifter bör däremot anges. Det bör vidare framgå vilka formella krav som ställs för att en prövning skall kunna komma till stånd. Önskvärt är även att

den som har begärt ersättning får klart för sig vilka kostnader som ett

prövningsförfarande eventuellt kan medföra för honom.

Enligt paragrafens andra mening skall försäkringsbolaget i samband med

skaderegleringen dessutom lämna information om preskription i vissa fall.

Även denna information skall vara skriftlig. Som framgår av 39 8 preskriberas anspråk på försäkringsersättning, om den som vill kräva ut ersättningen inte

väcker talan mot bolaget inom tre år från det att han fick kännedom om att

fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att

fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Om han har anmält skadan till bolaget inom den angivna tiden, har han dock alltid sex månader på sig att väcka talan sedan försäkringsbolaget har förklarat att slutlig ställning har tagits till ersättningsfrågan.

Genom att dröja med att väcka talan, dvs. inleda rättegång, kan alltså rätten

till ersättning gå förlorad. Bestämmelsen i andra meningen i förevarande

paragraf innebär att bolaget är skyldigt att påpeka detta i de fall där det såvitt bolaget kan bedöma finns en risk för att rätten till ersättning skall preskriberas. Detta gäller främst, då endast den tidigare nämnda sexmåna-

dersfristen står till buds. Informationen är givetvis under alla omständigheter

överflödig, om det är uppenbart att den som begär ersättning har erhållit den

ersättning som han anser sig vara berättigad till. Informationen lämnas lämpligen i samband med att bolaget lämnar besked om sitt slutliga

ställningstagande till ersättningsfrågan. Det är angeläget att det av bolagets &$ KFL uppgifter framgår att endast rättegång har preskriptionsavbrytande verkan.

8& I fråga om underlåtenhet aut lämna information enligt 5-7 8& skall tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen (1975:1418) om under-

låtenhet att lämna information vid marknadsföring.

Fit åläggande att lämna information enligt 5 § eller 6 § tredje stycket får

innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.

(Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget)

Första stycket. Marknadsföringslagen är redan nu tillämplig på den

information som eu försäkringsbolag lämnar vid sin marknadsföring, dvs. i samband med åtgärder som syftar till att främja bolagets avsättning av försäkringar. Sålunda kan marknadsdomstolen med stöd av 3 § marknadsföringslagen ålägga ett bolag, som har underlåtit att lämna information som

har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, att lämna sådan informa-

tion. Åläggandet kan riktas även till försäkringsagenter och andra som

handlar på bolagets vägnar. Åläggandet kan gå ut på att informationen skall

lämnas i annonser eller andra framställningar som bolaget använder vid sin marknadsföring.

I första stycket i förevarande paragraf görs en hänvisning till marknadsföringslagens regelsystem. Hänvisningen gäller också information som avses

i 6 och 7 8, fastän underlåtenhet att lämna sådan information inte har

samband med marknadsföring och därför f. n. inte kan föranleda ingripande enligt 3 § marknadsföringslagen. Genom bestämmelsen klargörs att före-

skrifterna i 5-7 §& inte är av civilrättslig utan av marknadsrättslig natur.

Innebörden av hänvisningen är främst att marknadsdomstolen får möjlighet att ålägga eu försäkringsbolag att lämna all den särskilda information som föreskrivs i konsumentförsäkringslagen. På grund av hänvisningen blir vidare de handläggningsregler m. m. som anknyter till informationsklausulen i marknadsföringslagen tillämpliga i fråga om brister i den information som skall lämnas enligt konsumentförsäkringslagen. Detta betyder bl. a. att en fråga om åläggande kan tas upp inför marknadsdomstolen

efter ansökan av konsumentombudsmannen (KO) eller i andra hand av en

sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Ett åläggan-

de skall i regel förenas med vite, och det kan riktas även till försäkringsagenter

och andra som handlar på ett försäkringsbolags vägnar. Bolaget är skyldigt att

på anmaning av KO komma in med yttrande eller upplysning i ett

informationsärende. I ett ärende där ett åläggande kan antas komma i fråga är

bolaget också skyldigt att på anmaning av KO tillhandahålla handlingar och

liknande, som kan ha betydelse för utredningen. Ett beslut om informationsåläggande hindrar inte att samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl påkallar det. En fråga om informations-

åläggande får i fall som inte är av större vikt prövas av KO genom ett s. k. 9 § KFL informationsföreläggande (se vidare prop. 1975/76:34).

Det kan påpekas att med underlåtenhet att lämna information avses inte

bara fall där ett försäkringsbolag helt låter bli att lämna de uppgifter som föreskrivs utan också fall där bolaget visserligen lämnar viss information men

denna inte fyller de krav som ställs upp i konsumentförsäkringslagen.

Andra stycket. Enligt 6 § första och andra styckena samt 78 skall den information som föreskrivs där vara skriftlig. Därav följer naturligtvis att bolaget skall åläggas att lämna den aktuella informationen i skriftlig form, om det har brustit i sin informationsskyldighet.

Beträffande den information som avses i 5 § och 6 § tredje stycket gäller

däremot inte något obligatoriskt krav på skriftlig form. Den information som skall lämnas enligt dessa bestämmelser kan emellertid ofta behöva lämnas i form av broschyrer eller i andra skriftliga framställningar för att den skall kunna uppfattas av mottagaren. I andra stycket i förevarande paragraf har

därför föreskrivits att ett åläggande att lämna information enligt de nyss nämnda bestämmelserna får innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.

En sammanställning av bestämmelserna i 5-7 §§ med dem i 8 § utvisar att

ett åläggande enligt 3 § första stvcket marknadsföringsltagen inte behöver ha

den begränsning som anges i andra stycket i den paragrafen. Åläggandet kan t.ex. gå ut på att försäkringsbolaget på eget initiativ skall sända skriftlig

information till konsumenten utan samband med någon reklamåtgärd

e.d.

Rätten att teckna försäkring 9§ Ett försäkringsbolag får inte vägra en konsument att teckna en försäkring som botaget normalt tillhandahåller allmänheten.

Första stycket gäller ej, om försäkringsbolaget med hänsyn till risken för försäkringsfall. den sannolika skadans omfattning eller annan omständighet har särskilda skäl att inte meddela försäkringen.

(Jfr 5 §i kommittéförslaget)

LM

I paragrafen regleras rätten fören konsument att teckna en ny försäkring av det slag som anges i I 8. Rätten att få en gällande försäkring förnvad behandlas i 15 8.

Första siycket. Skyldigheten för ett försäkringsbolag att meddela en försäkring åt en konsument gäller bara sådana försäkringar som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten. Avsikten är inte att bolager skall behöva skapa nya försäkringsformer för att tillgodose allmänhetens önskemål. Bolaget är alltså inte skyldigt att meddela försäkring mot risker eller objekt som inte ingår i dess vanliga sortiment. Inte heller kan ett bolag — t. ex.

ett häradsförsäkringsbolag — tvingas att utvidga sin verksamhet utanför det 9§ KFL område inom vilket det bedriver sin verksamhet, lika litet som ett bolag måste gå utanför den krets — 1. ex. helnyktra — som dess verksamhet avser.

Frågan om den försäkring som en konsument vill teckna hör till de försäkringar som försäkringsbolaget normalt tillhandahåller allmänheten får i första hand avgöras med ledning av bolagets allmänna försäkringsvillkor och

tariffer. Den omständigheten att en viss typ av försäkring omfattas av bolagets koncession kan inte anses tillräcklig för att Konsumenten skall ha rätt

att teckna försäkringen. Prövningen avser vidare det aktuella försäkringsbo-

lagets praxis. Att ett visst bolag meddelar exempelvis allriskförsäkring för byggnader medför inte att också alla andra bolag måste meddela en sådan försäkring. Inte heller är ett försäkringsbolag, som i ett enstaka fall har

meddelat en försäkring av en viss typ, skyldigt att meddela en sådan

försäkring till alla andra som begär det.

Andra stycket. En inskränkning i konsumentens rätt att teckna en försäkring som försäkringsbolaget i allmänhet tillhandahåller gäller om bolaget i det individuella fallet har särskilda skäl att inte meddela en sådan

försäkring. Dessa skäl kan bestå i den allmänna risken för försäkringsfall och

omfattande skador eller i försäkringstagarens personliga förhållanden eller i en kombination av dessa omständigheter.

Som exempel på att risken för försäkringsfall och omfattande skador utgör

särskilda skäl att vägra försäkring kan nämnas att det föreligger s.k.

konflagrationsrisk, dvs. att det försäkrade objektet befinner sig i ett speciellt brandfarligt område. Ett annat exempel är att det kan vara motiverat att meddela försäkring för endast ett begränsat antal dyrbara konstföremål i samma lokal. Ytterligare ett exempel är att en lokal är särskilt utsatt för risk för inbrott. I princip bör en hög inbrotisfrekvens inom det område där den försäkrade egendomen finns godtas som ett särskilt skäl att vägra att meddela

försäkring. Framför allt när det gäller hemförsäkring eller villaförsäkring får dock risken för försäkringsfall eller skadans omfattning vägas mot att en hög

inbrottsfrekvens ofta också betyder att behovet av försäkringsskydd är

särskilt stort. Om en skada inträffar efter det att försäkringen har begärts men innan försäkringsbolaget har hunnit meddela sitt beslut, får ansökningen inte vägras enbart på grund av den inträffade skadan. Bland försäkringstagarens individuella förhållanden som kan motivera att försäkring vägras kan nämnas det fallet att försäkringstagaren har gjort sig skyldig till sådana brott som har särskild betydelse från försäkringssynpunkt, t. ex. bedrägeribrott eller allmänfarlig vårdslöshet. I andra fall bör däremot

kriminalitet normalt inte utgöra ett godtagbart skäl för att avslå en begäran om en konsumentförsäkring. Inte heller det förhållandet att försäkringstagaren i övrigt utgör en dålig personlig risk, dvs. genom sina personliga

förhållanden kan antas innebära en större risk än flertalet för att försäkrings-

fall skall inträffa, bör annat än i undantagsfall kunna åberopas till stöd för att 10§ KFL

vägra honom att teckna en konsumentförsäkring. Ett sådant undantagsfall kan föreligga när den försäkrade förut har drabbats av ett stort antal skador.

Detta gäller dock bara under förutsättning att skadorna tyder på en

vårdslöshet som vida överstiger det normala. Har oturliga omständigheter

bidragit till skadorna, bör hänsyn naturligtvis inte tas till att skadestatistiken är ogynnsam.

Att den som vill teckna en försäkring tidigare har fått en försäkring uppsagd av ett annat försäkringsbolag behöver inte innebära att det nya försäkringsbolaget har särskilda skäl att avslå hans begäran. Det beror på anledningen till

uppsägningen av den tidigare försäkringen. Den omständigheten att försäk-

ringstagaren inte har klandrat uppsägningen bör i och för sig inte läggas honom till last. Den som har blivit uppsagd därför att han avsiktligt har utnyttjat premiebetalningsreglerna för att skaffa sig ett gratis försäkrings-

skydd kan inte gärna kräva att få en ny försäkring vare sig hos samma eller ett annat försäkringsbolag. Har uppsägningen däremot sin grund i ett förbise-

ende från försäkringstagarens sida, kan det vara oskäligt att vägra honom en ny försäkring.

Att en försäkring inte får vägras på grund av etniska, nationella eller

religiösa omständigheter behöver knappast sägas. Inte heller andra liknande omständigheter, 1. ex. att en invandrare har vistats endast kort tid i Sverige, får åberopas till stöd för en sådan vägran.

Slutligen bör nämnas att ett försäkringsbolag inte är skyldigt att meddela en försäkring, om den som begär försäkringen inte vill uppfylla de villkor som

bolaget uppställer, t. ex. att premien skall betalas i förskott eller att de lokaler som skall försäkras måste förses med vissa säkerhetsanordningar. Om bolaget uppställer villkor som det i själva verket inte är möjligt att iaktta eller

kräver en avsevärt högre premie än normalt, kan detta dock betraktas som ett

avslag att meddela försäkring. Den som har vägrats att teckna en försäkring kan få försäkringsbolagets

beslut prövat av domstol. Detta framgår av 41 §.

Försäkringstiden 10 § Försäkringstiden är den tid för vilken avtal om en försäkring träffas. Den

får inte överstiga ett år, om det inte finns särskilda skäl för en längre

försäkringstid.

(Jfr 6 § i kommittéförslaget)

Försäkringstiden har i konsumentförsäkringslagen betydelse i flera olika avseenden. Av 13§ framgår att försäkringsbolagets ansvarighet i princip

gäller under hela denna tid, medan 18-20 §§ innebär att försäkringen bara i

undantagsfall får sägas upp eller ändras under försäkringstiden. Försäkrings-

8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 9

tiden kan dock i ett särskilt fall förkortas enligt 28 § andra stycket. Att I1§ KFL försäkringen förnyas, om den inte sägs upp till försäkringstidens utgång, föreskrivs i 14 8.

Vid de försäkringar som omfattas av konsumentförsäkringslagen torde försäkringstiden regelbundet anges. Om detta i undantagsfall har underlåtits, framgår det vanligen av omständigheterna att försäkringens standardtid skall gälla. F. n. utgör denna tid i allmänhet ett år, dvs. den motsvarar den längsta försäkringstid som är tillåten enligt huvudregeln i förevarande paragraf.

Särskilda skäl att ha en längre försäkringstid än ett år kan vara av olika slag. En del försäkringsbolag låter alla försäkringstider sluta vid ett månadsskifte, och det kan i så fall få anses tillåtet att låta försäkringstiden under det första året vara något längre än et år för att försäkringen skall anpassas till denna praxis. Ett annat fall där en längre försäkringstid än ett år bör kunna komma i fråga är då försäkringstagaren vill aut försäkringen skall gälta under den tid, t. ex. ett och ett halvt år, då han vistas på en viss on och att den därefter skall upphöra definitivt, alltså utan att förnyas. Även andra situationer kan tänkas där ett avsteg från huvudregeln kan vara motiverat.

Har avtal träffats om längre försäkringstid än ett år utan att det finns särskilda skäl, kan försäkringstagaren kräva att försäkringen skall upphöra när ett år har förflutit. I sista hand kan han vända sig till domstol för att få en prövning av frågan om han är bunden av försäkringen för längre tid än ett år.

I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) innehåller konsumentförsäkringslagen inte någon bestämmelse om den kortaste försäkringstid som bör tillåtas. Om försäkringsbolagen vid sådana konsumentförsäkringar som regelbundet förnyas skulle mera allmänt gå över till kortare försäkringstider än den tid på ev år som f. n. tillämpas, kan detta emellertid vara en anledning för försäkringsinspektionen att ingripa med stöd av de befogenheter som den har enligt 282 & 3 mom. lagen om försäkringsrörelse.

11 8 Försäkringstiden börjar vid den tidpunkt som har avtalats eller som framgår av omständigheterna.

Kan försäkringstidens början inte fastställas enligt första stycket, börjar försäkringstiden klockan noll dagen efter den då försäkringstagaren lämnade meddelande ull försäkringsbolaget att han ville teckna försäkringen. Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien, börjar dock försäkringstiden först klockan noll dagen efter den dag då premicn betalades. Detsamma gäller om försäkringen i annat fall är giltig endast under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.

(Jfr 7 § första stycket i kommittéförslaget)

Förslaget till konsumentförsäkringslag innehåller inte några särskilda I1§ KFL föreskrifter om hur försäkringsavtal ingås. Denna fråga regleras i första hand i 1 kap. avtalslagen. Däremot upptar förslaget regler om hur en försäkring förnyas och om hur bundenheten inträder vid förnyelse.

Första stycket. Normalt avtalar parterna om när försäkringen skall börja gälla. Denna tidpunkt kan ligga i framtiden. Ett exempel är att den som har köpt en villa men ännu inte har tillträtt den tecknar en försäkring som skall gälla från tillträdet. Ett annat exempel är att den som skall göra en resa tecknar en reseförsäkring som skall gälla från det att resan påbörjas. Även om det är mindre vanligt vid konsumentförsäkringar finns det i och för sig inte något hinder mot att avtal träffas om att försäkringen skall gälla från en tidpunkt som redan är passerad när försäkringstagaren tecknar försäkringen. Sålunda är det möjligt att försäkra resgods med verkan från det att godset började transporteras, även om försäkringen tecknas vid en något senare tidpunkt. En förutsättning är dock att det såvitt försäkringstagaren känner till när han avger anbud eller accept inte har inträffat någon skada.

I de flesta fall önskar försäkringstagaren att försäkringen skall börja gälla omedelbart. Detta önskemål brukar försäkringsbolagen i regel gå med på. Den som telefonerar till ett försäkringsbolag och meddelar att han vilt teckna en försäkring med omedelbar verkan får sålunda vanligen beskedet att en sådan försäkring meddelas. Också i andra fall då försäkringen tecknas genom förmedling av ett försäkringsombud framställs ofta önskemål att försäkringen skall börja gälla från den dag då försäkringen begärdes hos ombudet. Saknar ombudet behörighet att meddela försäkring på försäkringsbolagets vägnar eller utnyttjar ombudet inte en sådan behörighet, blir försäkringens giltighet villkorad av att försäkringsbolaget antar försäkringstagarens anbud. Som jag har nämnt i specialmotiveringen till 9 § får bolaget inte avslå ansökningen endast på den grunden att en skada har inträffat under mellantiden. Meddelas försäkringen i enlighet med anbudet, har försäkringsbolaget rätt till premie för hela den tid som försäkringen därigenom kommer att gälla, oavsett om något försäkringsfall har inträffat eller ej innan avtalet har kommit till stånd.

Försäkringstidens början behöver inte vara absolut fixerad utan kan sättas i relation till en viss händelse. Som exempel kan nämnas att den som avser att göra en resa men inte vet exakt när resan skall påbörjas tecknar en reseförsäkring för ett visst antal dagar då han är på resa. Försäkringen börjar i detta fall att gälla i och med att resan senare påbörjas.

Även om parterna inte uttryckligen har avtalat om när försäkringen skall börja gälla, framgår detta ofta av omständigheterna. Har försäkringstiden för en standardförsäkring undantagsvis inte bestämts i fall då den risk som försäkringen skyddar mot föreligger redan när försäkringen tecknas, torde det vanligen stå i överensstämmelse med parternas avsikt att försäkringen börjar

gälla omedelbart. Exempel på sådana fall är att försäkringstagaren försäkrar 12§ KFL lösöre som redan tillhör honom eller att en båt försäkras mot en risk som den redan är utsatt för.

Andra stycket. Även om det torde höra till sällsyntheterna att tidpunkten för försäkringstidens början varken är avtalad eller framgår av omständigheterna, kan sådana fall ändå tänkas förekomma. Särskilt om det av någon anledning är osäkert om en försäkring verkligen skall komma till stånd, är det möjligt att också försäkringstidens början blir oviss.

För det fall att försäkringstagaren avger anbud om försäkring utan att det av anbudet eller omständigheterna framgår när försäkringen skall börja gälla innebär andra stycket att försäkringstiden börjar klockan noll dagen efter den då anbudet avgavs muntligen eller genom att eu skriftligt meddelande om anbudet avsändes til! försäkringsbolaget. Vill bolaget inte gå med på att försäkringen skall gälla från denna tidpunkt, måste detta anges i bolagets svar till försäkringstagaren. Enligt 6 § avtalslagen föreligger då ett avslag på försäkringstagarens anbud i förening med ett nytt anbud om försäkring från försäkringsbolaget. För att ett försäkringsavtal skall komma till stånd krävs oligt avtalslagen att försäkringstagaren uttryckligen antar detta nya anbud. Har försäkringsbolaget inte angett från vilken tidpunkt försäkringen enligt anbudet skall gälla, börjar försäkringstiden klockan noll dagen efter den då försäkringstagaren meddelade bolaget att han antar dess anbud (förutsatt att han inte dröjer så länge att anbudet hinner förfalla). I regel torde dock försäkringens giltighet i detta fall komma att bestämmas av vad försäkringsbolaget meddelar i sitt anbud.

Bestämmelsen i andra stycket om klockslaget för försäkringstidens början skiljer sig något från den motsvarande föreskriften i Allmänna bestämmelser 1976. Enligt den föreskriften börjar nämligen försäkringen gälla omedelbart, om den tecknas på begynnelsedagen. Som några remissinstanser har påpekat kan bestämmelsen i andra stycket visserligen vara mindre förmånlig för försäkringstagaren, om ett försäkringsfall inträffar samma dag som försäkringen har tecknats. Den medför emellertid inte samma problem beträffande bevisningen om när försäkringsfallet har inträffat. Skillnaden i förhållande till de allmänna bestämmelserna torde i övrigt vara ringa.

Av 218 andra stycket framgår att en försäkring kan tecknas på sådana villkor att dess giltighet blir beroende av att premien betalas. I ett sådant fall gäller ett undantag från den nyss angivna huvudregeln om när försäkringen börjar gälla. Försäkringstiden börjar då i stället först klockan noll dagen efter den då premien betalades.

128 Vid försäkringstidens utgång förnyas försäkringen i de fall och på de villkor som anges i 14-17 38.

Försäkringstiden för en förnyad försäkring börjar när den tidigare försäkringstiden går ut.

(Jfr 7 § andra stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. När försäkringstiden går ut upphör i regel inte försäkringen 13 § KFL

automatiskt utan först om försäkringsbolaget eller försäkringstagaren har

sagt upp den till denna tidpunkt eller försäkringstagaren har tecknat en motsvarande försäkring hos eu annat bolag. I annat fall förnyas försäkringen.

Detta framgår av 14 &. För att försäkringsbolaget skall få säga upp försäk-

ringen och på det sättet undgå förnyelse fordras att bolaget har särskilda skäl

att inte längre meddela försäkringen (15 §). Däremot behöver inte försäk-

ringstagaren åberopa några skäl för en uppsägning som görs för att undvika att försäkringen förnyas (16 8).

Det vanliga är att försäkringen förnyas. Ofta vill dock försäkringsbolaget att nya villkor skall gälla efter förnyelsen. Av 17 § andra stycket framgår att

bolaget i så fall måste begära ändring av försäkringsvillkoren senast 14 dagar

före försäkringstidens utgång. Annars förnyas försäkringen i princip på oförändrade villkor.

Andra stycket. Vid en förnyad försäkring har tidpunkten för försäkringstidens början ofta mindre praktisk betydelse. Försäkringen gäller ju oavsett om

en skada inträffar före eller efter förnyelsen. Om den förnyade försäkringen gäller med nya villkor kar man dock behöva fastställa när den tidigare

försäkringen ersattes av den förnyade försäkringen. I allmänhet torde denna

tidpunkt framgå av försäkringsavtalet.

138 Försäkringsbolagets ansvarighet för inträffade försäkringsfall inträder vid försäkringstidens början och varar till försäkringstidens slut eller till dess att försäkringen på grund av uppsägning eller av någon annan anledning upphör att gälla. Genom avtal kan ansvarigheten dock bestämmas för en annan tid, om det finns skäl för det med hänsyn till försäkringsbehovet.

Försäkringstagaren är skyldig att betala premie endast för den tid under vilken försäkringsbolaget är ansvarigt.

(Jfr 85 i kommittéförslaget)

Första stycket. Den viktigaste konsekvensen av att försäkringstiden börjar är att också försäkringsbolagets ansvarighet börjar då. Ansvarigheten varar sedan i princip under hela försäkringstiden. Som framgår av 108 avses

härmed den tid för vilken avtal om en försäkring har träffats. Om

försäkringen sägs uppi förtid, upphör dock ansvarigheten vid den tidpunkt då försäkringen upphör på grund av uppsägningen. Vanligen framgår denna

tidpunkt av uppsägningen. Uppsägningen får dock aldrig verkan förrän minst

den uppsägningstid som anges i lagen har förflutit. I sammanhanget bör

påpekas att uppsägningstiden i vissa fall kan förlängas utöver den ordinarie

tiden (se 15 § andra stycket, 18 § andra stycket samt 25 § första och tredje styckena). I ett fall kan försäkringen upphöra före försäkringstidens slut utan

uppsägning (se 20 § andra stycket). Också då upphör givetvis ansvarigheten i

förtid. Det kan tilläggas att försäkringstiden enligt 28 § andra stycket kan förkortas vid underlåtenhet att betala tilläggspremie.

I vissa fall kan det tänkas att parterna har ett intresse av en annan 14§ KFL ansvarighetstid än den som motsvarar försäkringstiden. Ett exempel är att en viss risk (t. ex. ”sjörisken” vid en båtförsäkring) är täckt endast under en del av försäkringstiden. Ansvarigheten kan ibland också vara något längre än den avtalade försäkringstiden (jfr 76 § försäkringsavtalslagen). Parterna kan med giltig verkan träffa avtal om att ansvarigheten skall bestämmas för en annan

tid än försäkringstiden, om det finns skäl för det med hänsyn ull försäkringsbehovet. Avtalsfriheten på denna punkt får inte utnyttjas på ett sätt som

strider mot andra bestämmelser i lagen. Sålunda får försäkringsbolaget inte inskränka ansvarigheten på grund av försenad premiebetalning (se 25 §). Inte hetler får bolaget förbehålla sig fullständig ansvarsbefrielse vid andra överträdelser av biförpliktelser än uppsåtligt framkallande av försäkringsfal-

let (se 30-34 §§).

Andra stycket. I enlighet med den principiella inställning som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitten 2.5 och 2.8.2) föreskrivs här

att ett försäkringsbolag inte får kräva premie av försäkringstagaren för en tid

under vilken bolaget inte är ansvarigt. Detta är en väsentlig skillnad i

förhållande till vad som hittills har gällt.

Förnvelse av försäkringen

14§ En försäkring förnyas, om den inte har sagts upp att upphöra vid

försäkringstidens utgång och försäkringstagaren inte vid denna tidpunkt har

tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag.

Första stycket gäller ej, om det framgår av avtalet eller omständigheterna att försäkringen inte skall förnyas.

Ofr 12 §i kommittéförslaget)

Första stycket. Av bestämmelsen framgår att antingen försäkringsbolaget eller försäkringstagaren måste säga upp försäkringen till försäkringstidens

utgång för att försäkringen inte skall förnyas. I 158 finns regler om

uppsägning från försäkringsbolagets sida, medan försäkringstagarens uppsägning regleras i 16 §. Med uppsägning från försäkringstagarens sida likställs ati han tecknar en motsvarande försäkring hos eu annat försäkringsbolag. Beträffande innebörden av uttrycket ”motsvarande försäkring” kan hänvisas till specialmotiveringen till 20 § andra stycket. Har försäkringen inte sagts upp till försäkringstidens utgång, förnyas den

automatiskt oavsett om försäkringstagaren betalar premien eller ej. En

underlåtenhet att betala premien kan dock leda till att försäkringsbolaget

säger upp den förnyade försäkringen med stöd av 25 3. Innan premien har

betalts kan också försäkringstagaren säga upp den förnyade försäkringen med

stöd av 20 § andra stycket. Försäkringen upphör då med omedelbar verkan. Detsamma gäller om försäkringstagaren efter det att försäkringen har

förnyats men innan premien har betalts tecknar en motsvarande försäkring 15§ KFL hos ett annat försäkringsbolag.

Andra stycket. Även om det normala är att de försäkringar som omfattas av

lagen regelbundet förnyas, finns det dock fall där avsikten är att försäkringen skall gälla endast under en begränsad tid och alltså inte skall förnyas. Så är

vanligen fallet i fråga om reseförsäkringar. Också hemförsäkringar och liknande försäkringar kan ibland tecknas för en kortare tid, t. ex. av någon som behöver ha försäkringen medan han temporärt vistas på en ort. Ett annat

exempel är att den som hyren bil eller en båt för en kortare tid vill försäkra den

för denna tid. Om parternas avsikt är att försäkringen inte skall förnyas, är det

naturligtvis bäst om de uttryckligen avtalar om detta. Ibland kan det emellertid även framgå av omständigheterna att automatisk förnyelse inte skall komma i fråga. Ett typiskt exempel är att en reseförsäkring tecknas för en viss resa.

Givetvis är det inte meningen att försäkringsbolagen skall kunna utnyttja

avtalsfriheten i andra stycket för att komma ifrån lagens regler om automatisk

förnyelse i andra fall än då försäkringstagaren på grund av särskilda omständigheter har ett intresse av detta. Skulle ett bolag ställa upp villkor

som innebär att en försäkring som normalt förnyas inte skall underkastas lagens regler om förnyelse, kan försäkringsinspektionen ingripa med stöd av

2823 3 mom. lagen om försäkringsrörelse.

158 Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen till försäkringstidens

utgång endast om bolaget har särskilda skäl att inte längre meddela försäkringen.

För att en uppsägning enligt första stycket skall få verkan måste ett

skriftligt meddelande om uppsägningen avsändas till försäkringstagaren senast fjorton dagar före försäkringstidens utgång. Gör försäkringstagaren sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, upphör dock

försäkringen tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände

meddelandet till honom.

(fr 11 §, 30 § första stycket och 31 § andra stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Särskilda skäl att inte förnya försäkringen kan bestå både i

allmänna omständigheter, motsvarande dem som enligt 93 berättigar försäkringsbolaget att vägra att meddela en ny försäkring, och i omständig-

heter som har sin grund i vad som har förekommit under den förflutna

försäkringstiden.

Beträffande de skäl som hänför sig till risken för försäkringsfall och omfattande skador kan jag i stort sett hänvisa till vad som har anförts i specialmotiveringen till 9 § andra stycket. Skillnaden består bl. a. i att en

konkret erfarenhet under en passerad försäkringstid kan ge ett säkrare I5S$ KFL underlag för bedömningen än de överväganden som ligger till grund när en

försäkring tecknas första gången. Sålunda kan en hög skadefrekvens utgöra

särskilda skäl för att vägra att förnya försäkringen, såvida inte skadorna bör

tillskrivas slumpen eller andra omständigheter som inte bör inverka på

beslutet.

Sådana negativa erfarenheter från den förflutna försäkringstiden måste dock å andra sidan ställas mot försäkringstagarens intresse av att få behålla

sill försäkringsskydd. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1) får ett försäkringsbolag som har meddelat en försäkring anses ha tagit

på sig ett visst ansvar för att försäkringstagarens försäkringsbehov tillgodoses även I fortsättningen. Hur avvägningen av de motstående intressena bör utföras i det enskilda fallet är det knappast möjligt att ange här. Allmänt sett

kan dock sägas att försäkringstagarens skyddsbehov blir mer framtriidande

vid en hemförsäkring eller en villaförsäkring än vid en försäkring som inte

avser egendom av vital betydelse för försäkringstagaren.

En särställning bland de omständigheter som kan föranleda att försäkringsbolaget mot... 'ur sig att försäkringen förnyas har försäkringstagarens

eget handlande. Sålunda kan försäkringsbolaget i vissa fall ha särskilda skäl

att säga upp försäkringen för att undvika förnyelse, om försäkringstagaren vägrar att följa säkerhetsföreskrifter eller andra anvisningar som han är

skyldig att rätta sig efter. Exempel på detta är att han inte installerar sådana lås

som fordras i den försäkrade lokalen eller att han inte följer myndigheternas

föreskrifter beträffande brandsläckningsanordningar. Försäkringsbolagens

krav på att försäkringstagarna skall följa föreskrifter av detta slag är ofta starkt betingade av en önskan att förekomma skador. En lämplig sanktion mot den som under en längre tid vägrar att följa föreskrifterna kan vara att försäkringen sägs upp till försäkringstidens utgång och alltså inte förnyas

efter denna tidpunkt. En sådan allvarlig sanktion bör dock inte kunna

tillgripas utan att försäkringstagaren i god tid har fått besked om den betydelse som försäkringsbolaget fäster vid att föreskrifterna iakttas.

Andra stycket. För att försäkringsbolagets uppsägning skall få verkan är det tillräckligt att uppsägningsmeddelandet har avsänts, dvs. i de flesta fall lagts

på posten, senast 14 dagar före försäkringstidens utgång. Det krävs alltså inte att meddelandet också har kommit försäkringstagaren till handa inom denna tid. Den tid som denne har på sig att ordna sitt försäkringsskydd innan

försäkringen upphör att gälla blir alltså i realiteten något kortare än 14 dagar. Normalt torde respittiden dock uppgå till minst en vecka.

Risken för att meddelandet försenas eller inte alls kommer fram ligger på

försäkringsbolaget, om händelsen beror av omständigheter som försäkrings-

tagaren inte har kunnat råda över. Exempel på situationer av detta slag är att

meddelandet har kommit bort i posten eller att det har lämnats till fel adressat

som inte genast skickar det vidare. Om skälet till förseningen eller förlusten

av meddelandet är att försäkringstagaren har flyttat och inte anmält den nya 16§ KFL

adressen till försäkringsbolaget, torde han däremot ofta själv få stå för

konsekvenserna. Att försäkringstagaren är bortrest och därför inte får uppsägningen faller inte under regeln i andra meningen.

Det fordras att försäkringstagaren gör sannolikt att meddelandet har försenats eller inte kommit fram. Ett naket påstående att han inte har

mottagit meddelandet är alltså inte tillräckligt fr NJA 1973 s. 8). Försäkringstagaren måste vidare göra sannolikt att skälet till au meddelandet inte har kommit honom till handa i tid kan hänföras till andra omständigheter än sådana som han har kunnat råda över. Har meddelandet försenats, åligger det

också försäkringstagaren att visa när han mottog meddelandet. Det är ju från denna tidpunkt som den ytterligare fristen på en vecka skall räknas i detta

fall.

Å andra sidan har försäkringsbolaget bevisbördan för att meddelandet har avsänts senast 14 dagar före försäkringstidens utgång. Har meddelandet kommit fram så sent som ungefär en vecka eller kortare tid innan försäkringstiden går ut och kan bolaget inte visa att det har avsänts i rätt tid,

får uppsägningen över huvud taget inte någon verkan.

Om försäkringstagaren inte reagerar mot uppsägningen genom att väcka

talan mot bolaget enligt 42 §, blir uppsägningen gällande. En protest hos bolaget räcker alltså inte. Den förlängning av tiden för försäkringens upphörande som bestämmelsen i andra stycket i förevarande paragraf medför får betydelse bl. a. vid tillämpningen av 42 § andra stycket, som innebär att

tiden för att klandra uppsägningen aldrig går ut före den tidpunkt då uppsägningen skulle få verkan.

16 § Vill försäkringstagaren säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång, får han göra uppsägningen när som helst dessförinnan.

(fr 9 § första stycket i kommittéförslaget) Till skillnad från vad som gäller enligt 15 § andra stycket i fråga om

uppsägning från försäkringsbolagets sida räcker det inte att försäkringstaga-

ren lämnar meddelande om uppsägningen före försäkringstidens utgång. Uppsägningsmeddelandet måste även ha kommit försäkringsbolaget till handa före denna tidpunkt. Någon form för uppsägningen gäller dock inte, utan ett telefonmeddelande är tillräckligt.

Normalt är det genom försäkringsbolagets premieavi som försäkringstagaren görs uppmärksam på att försäkringstiden går ut och att förnyelse blir aktuell. I de flesta fall torde denna premieavi komma att sändas ut senast en

månad före förfallodagen, dvs. den dag då den nya försäkringstiden börjar (se

22 8). Även om premicavin sänds ut scnare, varvid förfallodagen i motsvarande mån förskjuts, torde försäkringstagaren i regel få ev tillräckligt rådrum för att avgöra om han skall säga upp försäkringen för att undvika att den förnyas.

Om försäkringstagaren inte säger upp försäkringen i tid och försäkringen 17§ KFL

därför förnyas, kan han med omedelbar verkan säga upp den förnyade försäkringen innan han har betalt någon del av den nya premien. Han kan i detta läge också bli av med den förnyade försäkringen genom att teckna en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag (se 20 § andra stycket).

Slutligen kan han även efter det att premien har betalts säga upp försäkringen i förtid, om försäkringsbehovet faller bort eller om det inträffar en annan

liknande omständighet (se 205§ första stycket).

178 En försäkring förnyas för den vanligen ullämpade försäkringstid som närmast svarar mot den senast gällande försäkringstiden och på de villkor i övrigt som har gällt under denna tid.

Har försäkringsbolaget begärt ändring av försäkringsvillkoren i ett skriftligt

meddelande som har avsänts till försäkringstagaren senast fjorton dagar före försäkringstidens utgång, gäller den förnyade försäkringen för den tid och på de villkor i övrigt som bolaget har erbjudit.

(Jfr 11 §, 1258 första och andra styckena, 30 § första stycket samt 31 § första

stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Av 148 framgår att försäkringen förnyas, om varken

försäkringsbolaget eller försäkringstagaren har sagt upp den ull försäkringstidens utgång och försäkringstagaren inte heller vid denna tidpunkt har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Om försäkringsbolaget inte begär ändring av försäkringsvillkoren enligt andra stycket i förevarande paragraf, förnyas försäkringen i princip på oförändrade villkor. Beträffande försäkringstiden gäller dock eu undantag för det fall att den senast gällande tiden har varit av annan längd än den normala, t. ex. därför att försäkringen under den första perioden har anpassats till en viss

förfallodag. I ett sådant fall förnyas försäkringen för den tid som normalt

gäller för försäkringar av det slag som det är fråga om eller, om olika försäkringstider ullämpas, den tid som närmast motsvarar den förut gällande försäkringstiden.

Andra stycket. En vanlig åtgärd när en försäkring förnyas är att försäk-

ringsbolaget begär att försäkringsvillkoren skall ändras för den nya perioden. Ofta rör det sig om generella ändringar av premiesatserna eller av allmänna försäkringsvillkor som görs för att försäkringarna skall anpassas till aktuella

förhållanden. Åtminstone mera betydande ändringar av detta slag torde

regelbundet granskas av försäkringsinspektionen. Ändringar kan emellertid bli aktuella också i individuella fall. Sålunda kan erfarenheterna av en viss

försäkringstagare leda till att försäkringsbolaget vill ställa upp särskilda

säkerhetsföreskrifter för honom eller införa en inskränkning i försäkringen som inte följer av de allmänna försäkringsvillkoren. Även när det gäller

sådana nya individuella villkor kan försäkringsinspektionen ingripa om de inte är skäliga.

I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 17§ KFL

2.6.3) har försäkringsbolagen en oinskränkt rätt att begära att försäkringsvill-

koren ändras för den nya perioden. Den begränsningen gäller dock att ett skriftligt meddelande om villkorsändringen måste ha avsänts senast 14 dagar före försäkringstidens utgång. Detta meddelande går på försäkringstagarens risk, dvs. den förnyade försäkringen gäller på de erbjudna villkoren så snart meddelandet har lämnats till postverket inom denna tid oavsett när det kommer försäkringstagaren till handa. Avsänds det emellertid för sent, gäller

den förnyade försäkringen på de gamla villkoren. Kommer meddelandet inte

fram därför att försäkringsbolaget har uppgett fel namn eller adress och kan felet läggas försäkringsbolaget till last, bör det jämställas med att meddelandet över huvud taget inte har avsänts.

Av 683 andra stycket framgår att försäkringsbolaget samtidigt med att

villkorsändringen begärs skall skriftligen ange skälen för detta och lämna

fullständig uppgift om de nya villkoren. Försummas det kan bolaget drabbas

av en sanktion av näringsrättsligt slag (se 8 §). Däremot hindrar inte en sådan försummelse att de erbjudna villkoren blir gällande enligt första stycket i förevarande paragraf.

Försäkringsbolagets meddelande om villkorsändringen torde normalt avsändas tillsammans med premieavin avseende den nya försäkringsperioden. I de flesta fall kommer meddelandet alltså att avsändas senast en månad

innan den tidigare försäkringstiden löper ut (se 22 §). Skulle försäkringsbolaget först sända ut premieavin och erbjuda förnyelse på oförändrade villkor,

får bolaget enligt allmänna avtalsrättsliga principer därmed anses ha förlorat möjligheten att begära ändrade försäkringsvillkor före förnyelsen.

Vill försäkringstagaren inte godta de ändrade villkoren, kan han innan försäkringen har förnyats säga upp den eller teckna en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag (se 14 och 16 §§). Också efter det att försäkringen har förnyats kan han innan han har betalt den nya premien bli av

med försäkringen på detta sätt för tiden från åtgärden (se 20 § andra stycket).

Sedan han har betalt den nya premien, får han emellertid finna sig i att

försäkringen gäller på de erbjudna villkoren. Han kan då säga upp försäk-

ringen endast om försäkringsbehovet faller bort eller om det inträffar en annan liknande händelse (se 20 § första stycken.

Till skillnad från vad som gäller när försäkringsbolaget har sagt upp försäkringen till försäkringstidens utgång, dvs. vägrar att förnya försäkringen, kan bolagets beslut att ändra försäkringsvillkoren inte klandras vid domstol annat än med stöd av bestämmelsen i 36 § avtalslagen om jämkning av oskäliga avtalsvillkor. Försäkringstagaren kan dock vända sig till försäkringsinspektionen, om han anser att de nya villkoren är oskäliga. Inspektionen kan visserligen inte besluta att försäkringen skall gälla på andra villkor, men redan eu påpekande av inspektionen att villkoren inte kan anses skäliga torde vara tillräckligt för att försäkringsbolagen inte skall tillimpa dem gentemot försäkringstagaren.

Upphörande i förtid m.m. 18§ KFL

188 Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång, om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller om det finns andra synnerliga skäl.

Försäkringsbolagets uppsägning får verkan fjorton dagar efter den dag då

försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren

om uppsägningen. Gör försäkringstagaren sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han

inte har kunnat råda över, upphör dock försäkringen tidigast en vecka efter

den dag då meddelandet kom honom ull handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom.

Beträffande uppsägning på grund av dröjsmål med betalningen av premie

gäller vad som föreskrivs i 258.

(Jfr 19 §, 308 första stycket och 31 § andra stycket i kommittéförslaget)

Första stvcket. Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen i förtid endast i undantagsfall.

Ett sådant fall är att försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har

åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget. Både förpliktelser som framgår direkt av konsumentförsäkringslagen och åligganden som följer av

försäkringsavtalet avses. Som exempel kan nämnas lämnande av oriktiga

uppgifter vid försäkringsavtalets ingående som uppdagas först senare,

underlåtenhet att i enlighet med försäkringsvillkoren anmäla fareökande

åtgärder till försäkringsbolaget, överträdelse av säkerhetsföreskrifter, fram-

kallande av försäkringsfallet eller försök till sådant handlande, svikliga eller

annars oriktiga uppgifter efter ett inträffat försäkringsfall samt underlåtenhet

alt medverka vid skaderegleringen. Även ett handlande som inte leder till

skada kan utgöra anledning till uppsägning. Förfarandet måste dock vara grovt, dvs. innebära en betydande överträdelse av en förpliktelse. Överträdelser som inte kan betecknas som grova kan inte åberopas som grund för en uppsägning i förtid. De kan däremot i vissa fall föranleda att försäkringen sägs

upp till försäkringstidens utgång (15 8).

Försäkringsbolagets uppsägningsrätt föreligger vare sig det är försäkringstagaren eller den försäkrade som har grovt åsidosatt sina förpliktelser mot

bolaget. När det gäller oriktiga uppgifter vid försäkringsavtalets ingående blir dock bara försäkringstagaren aktuell, eftersom upplysningar i detta sammanhang inte torde inhämtas från annan än honom. Även om det beträffande

konsumentförsäkringar också i övrigt torde vara mindre vanligt att annan

försäkrad än försäkringstagaren handlar på ett sådant sätt att uppsägning kan

komma i fråga, är detta dock inte uteslutet. Exempelvis kan det tänkas att

försäkringstagarens make också är försäkrad och att han eller hon underlåter

att installera överenskomna säkerhetsanordningar. I eu sådant fall kan försäkringsbolaget ha rätt att säga upp försäkringen i förtid.

Försäkringsbolaget har vidare möjlighet att säga upp försäkringen i förtid 18§ KFL om det finns andra synnerliga skäl. Eu sådant fall kan föreligga om en

försäkring har fått ett heh felakugt innehåll på grund av ett misstag som inte

behöver kunna läggas försäkringstagaren till last ens som oaktsamhet och

utvägen att ändra försäkringsvillkoren inte kan anses stå till buds (19 5).

I vissa situationer kan det vara tveksamt om ett handlande av försäkringstagaren eller den försäkrade kan betecknas som ett åsidosättande av en

förpliktelse mot försäkringsbolaget, trots au förfarandet bör kunna utgöra grund för uppsägning. Eu exempel är att försäkringstagaren — kanske som

förberedelse till försäkringsbedrägeri — har tecknat försäkring till ett belopp

som vida överstiger det försäkrade intressets värde. Att fastställa försäkrings-

beloppet efter den försäkrade egendomens värde kan knappast sägas vara en

förpliktelse mot försäkringsbolaget. Trots att det i detta fall alltså inte rör sig om ett åsidosättande av en förpliktelse bör försäkringsbolaget kunna anses ha

synnerliga skäl att säga upp försäkringen på grund av försäkringstagarens

förfarande.

Andra stycket. Uppsägningstiden är 14 dagar, räknat från det att et

skriftligt meddelande om uppsägningen avsändes till försäkringstagaren.

Meddelandet behöver alltså inte ha kommit försäkringstagaren till handa inom denna tid. Om meddelandet har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som försäkringstagaren inte har kunnat råda över, förlängs dock uppsägningstiden. Jag kan beträffande innebörden av denna

bestämmelse hänvisa till vad jag förut har sagt i specialmotiveringen ull den

motsvarande bestämmelsen i 15 § andra stycket.

Om försäkringstagaren anser att försäkringsbolaget saknar fog för sin

uppsägning, kan han väcka talan vid domstol med stöd av 42 § för av få

uppsägningens giltighet prövad. Enbart en protest räcker inte för att förhindra att uppsägningen får verkan.

Av 428 andra stycket framgår att försäkringsbolaget måste skriftligen meddela försäkringstagaren skälen till uppsägningen och erinra honom om

vad han skall iaktta, om han vill få uppsägningen prövad. I fall då försäkringen upphör i förtid med stöd av förevarande paragraf kan den premie som redan har betalts behöva räknas om. Detta regleras i 298.

Tredje stvcket. En underlåtenhet att betala premien i tid innebär att

försäkringstagaren åsidosätter sina förpliktelser mot försäkringsbolaget. En

sådan underlåtenhet bedöms dock inte enligt förevarande paragraf utan

regleras särskilt i 25 §. Av den paragrafen framgår att försäkringstagaren, om

försäkringen sägs upp på grund av en betalningsförsummelse, har möjlighet att reparera sin försummelse genom att betala premien innan uppsägningstiden har löpt ut. Gör han det, får uppsägningen ingen verkan.

198 Försäkringsbolaget får begära att försäkringsvillkoren ändras under 19§ KFL

försäkringstiden, om försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget uppsåtligen eller genom oaktsamhet som ej är ringa eller om det finns synnerliga skäl. Ändringen får verkan fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om ändringen.

Har försäkringsbolaget begärt ändring av försäkringsvillkoren enligt första stycket, får försäkringstagaren säga upp försäkringen till den tidpunkt då

ändringen annars skulle få verkan. Uppsägningen skall göras före denna tidpunkt.

(UUfr 10 8, 308 första stycket och 31 § första stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Till skillnad från vad som gäller när ett försäkringsbolag vill

att försäkringsvillkoren skall ändras för en ny försäkringsperiod enligt 17 § andra stycket har försäkringsbolaget inte någon oinskränkt räv att ändra villkoren under den pågående försäkringstiden. Endast i vissa särskilda fall

kan försäkringsbolaget genomföra en sådan villkorsändring mot försäkringstagarens vilja. Med ”försäkringsvillkor” avses här, liksom på andra ställen i lagen, även premier. Om bolaget finner att premien har bestämts till för lågt belopp och därför vill höja den under försäkringstiden, är detta alltså tillåtet

endast under de förutsättningar som anges i denna paragraf.

En möjlighet att justera försäkringsvillkoren föreligger om försäkringstagen eller den försäkrade har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget uppsåtligen eller genom oaktsamhet som inte är ringa. I första hand avses sådana situationer där försäkringsbolaget lika väl kunde säga upp försäkringen enligt 18 § på grund av ett grovt kontraktsbrott. Ofta sträcker sig dock bolagets intresse i sådana fall inte längre än till att kunna anpassa försäkringen tillde aktuella förhållandena. Framför allt gäller detta i fall där åsidosättandet av en förpliktelse upptäcks innan någon skada, eller i varje fall en allvarlig

skada, har inträffat.

Försäkringsbolagen kan i vissa fall ha ett starkt intresse av att kunna ändra försäkringsvillkoren även när försäkringstagarens eller den försäkrades åsidosättande av en förpliktelse inte kan betecknas som grov. Ett exempel är

att en villaägare av slarv har uppgett en för liten grundyta, vilket har medfört

att premien har blivit för lågt beräknad. Upptäcks detta fel i samband med en skada, kan det tänkas medföra att försäkringsersättningen sätts ned (se 30 8). Oavsett om en skada inträffar eller ej kan försäkringsbolaget emellertid med

stöd av första stycket i förevarande paragraf begära att premien justeras så att den motsvarar vad som skulle ha bestämts om bolaget redan från början hade fått riktiga uppgifter. Ett annat fall där försäkringsbolaget kan ha rätt att

justera premien på detta sätt är att det uppdagas att försäkringstagaren eller

annan försäkrad trots anmaning underlåter att vidta sådana säkerhetsanord-

ningar som har varit en förutsättning för den premie som har bestämts.

Också när det finns synnerliga skäl kan försäkringsbolaget begära att

försäkringsvillkoren ändras under försäkringstiden, så att försäkringen kan

anpassas till den faktiska situationen. Som exempel kan nämnas det fall som 198 KFL också har angetts i specialmotiveringen till 18 &, nämligen att försäkringen har fått ett helt felaktigt innehåll på grund av ett ursäktligt misstag. Ett trähus kan t. ex. ha försäkrats som stenhus. Endast betydande avvikelser får dock åberopas.

Den möjlighet som förevarande bestämmelse ger försäkringsbolagen att

ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden avser främst individuella

villkor. Avsikten är inte att generellt tillåta bolagen att genomföra allmänna

ändringar av villkoren i förtid, inte ens om dessa ändringar skulle ha stor ekonomisk betydelse för berörda försäkringsgrenar. Hel uteslutet är det

emellertid inte att allmänna ändringar kan få genomföras under extraordinära

förhållanden, dvs. fall som närmast är att hänföra till ”ekonomisk force

majeure”. För sådana åtgärder bör dock i praktiken krävas medgivande av försäkringsinspektionen.

Ett besläktat fall är att försäkringsbolaget på grund av allmän force majeure, t. ex. strejk eller annan arbetskonflikt, är förhindrat att begära en

ändring av försäkringsvillkoren enligt 17 § andra stycket för en kommande försäkringsperiod. I en sådan situation kan bolaget tänkas ha synnerliga skäl

för att när konflikten har upphört begära att villkoren ändras under den

påbörjade försäkringsperioden.

Om försäkringsbolaget har begärt ändring av försäkringsvillkoren i ett

skriftligt meddelande till försäkringstagaren, kan denne säga upp försäkring-

en om han inte vill godta ändringen. Detta regleras i andra stycket. Det är lämpligt att bolagets meddelande innehåller en erinran om denna uppsägningsmöjlighet. Ändringen blir gällande, om försäkringstagaren inte reagerar inom 14 dagar från det att meddelandet avsändes till honom. Liksom när det gäller 17 § andra stycket går meddelandet på försäkringstagarens risk, dvs. ändringen får verkan oavsett om meddelandet kommer honom till handa

inom denna tid eller ej. Av 6 § andra stycket framgår aut försäkringsbolaget

samtidigt med att villkorsändringen begärs skall skriftligen ange skälen för detta och lämna fullständig uppgift om de nya villkoren. Bestämmelsen är av näringsrättslig karaktär (se 8 §), och underlåtenhet att rätta sig efter den hindrar inte att de begärda, nya villkoren blir gällande enligt förevarande paragraf.

Försäkringstagaren kan vända sig till domstol för att få en prövning av om

försäkringsbolaget hade fog eniigt förevarande paragraf för att genomföra en

villkorsändring. Någon särskild tidsfrist för en sådan talan gäller inte. En prövning vid domstol av själva skäligheten av de nya villkoren kan ske endast med stöd av bestämmelsen i 36 § avtalslagen om jämkning av oskäliga avtalsvillkor.

Andra stycket. Som redan har nämnts kan försäkringstagaren säga upp

försäkringen, om han inte vill godta den ändring av försäkringsvillkoren som försäkringsbolaget har begärt. Försäkringstagarens meddelande om uppsäg-

ning, som kan vara muntligt, måste dock ha kommit försäkringsbolaget till 20§ KFL handa innan ändringen får verkan. Skulle han av någon anledning försumma att utnyttja denna uppsägningsmöjlighet, kan han enligt 20 § andra stycket

säga upp försäkringen innan han har betalt premie som kan föranledas av

villkorsändringen.

208 Försäkringstagaren får säga upp försäkringen att upphöra med omedelbar verkan, om försäkringsbehovet faller bort eller om det inträffar en annan liknande omständighet.

Har en försäkring förnyats enligt 14 § eller har försäkringsvillkoren ändrats under försäkringstiden enligt 19 § första stycket, kan försäkringstagaren innan han har betalt någon del av fordrad premie säga upp försäkringen att upphöra med omedelbar verkan. En förnyad försäkring upphör också

omedelbart, om försäkringstagaren utan att betala premie för denna försäk-

ring tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag.

(Ufr 98 andra stycket och 12 § i kommittéförslaget)

Första stycket. Ewu twpfall av att försäkringsbehovet faller bort är att försäkringstagaren har sålt den försäkrade egendomen och därför inte längre

behöver något försäkringsskydd. Ett exempel på en annan liknande omstän-

dighet som berättigar till uppsägning är att risken kommer att täckas av en annan, mer omfattande försäkring. Detta kan inträffa t. ex. om försäkringstagaren flyttar till en annan person med en försäkring som täcker alla hushållsmedlemmars lösegendom. Också i fall då två personer, som har var sin liknande försäkring, flyttar ihop bör de kunna föra samman försäkring-

arna till en enda. De bör då i stor utsträckning själva kunna välja vilken av försäkringarna som skal! upphöra.

Försäkringen upphör inte automatiskt, om det inträffar en sådan omständighet som nu har berörts, utan det krävs att försäkringstagaren säger upp

den. Innan han har gjort det är han alltså skyldig att betala premie till

försäkringsbolaget, även om försäkringen redan tidigare har blivit onyttig för honom. Uppsägningen får verkan i och med att försäkringstagarens skriftliga eller muntliga meddelande om uppsägningen har kommit försäkringsbolaget

till handa. Inget hindrar emellertid att försäkringstagaren meddelar att han

vill att uppsägningen skall träda i kraft först vid en senare tidpunkt.

I första hand avses uppsägning av en försäkring i dess helhet. Ibland kan det emellertid bli aktuellt att endast en del av försäkringen sägs upp. Om en försäkrad bil inte skall användas i trafik utan ställs i garage under vintern, kan försäkringstagaren säga upp trafikförsäkringen för denna tid. Av 298 framgår att försäkringstagaren har rätt att få tillbaka den del av

redan erlagd premie som inte tas i anspråk därför att försäkringen upphör i

förtid.

I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt

2.7.1) medger bestämmelsen inte att försäkringstagaren säger upp försäkring-

en i förtid därför att han vill gå över vill ett annat försäkringsbolag som 1. ex.

kan erbjuda en försäkring till billigare premie eller andra mer fördelaktiga 20§ KFL villkor. En rätt att säga upp försäkringen kan i princip inte heller anses uppkomma då försäkrad egendom förstörs genom en händelse som försäkringen avser. Om ett försäkrat hus brinner upp under försäkringstiden, berättigar det i allmänhet inte försäkringstagaren att säga upp villaförsäk-

ringen för återstoden av försäkringstiden. Försäkringstagaren kan alltså inte i denna situation få tillbaka någon del av den erlagda premien.

Andra stycket. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2)

finns det risk för att en försäkringstagare som inte vill förnya sin försäkring

tror att han undviker detta genom att inte betala förnyelsepremien. Även om

missförstånd av detta slag bör kunna förhindras genom tydlig information på premieavin att försäkringen måste sägas upp för att inte bli förnyad, kan en och annan försäkringstagare komma att få sin försäkring förnyad mot sin

vilja. Bestämmelsen i andra stycket innebär att han kan säga upp försäkringen så snart detta missförstånd har gått upp för honom. Han är då visserligen

skyldig att betala premien för tiden fram till dess att uppsägningen får verkan, men han slipper betala premien för tiden därefter.

En försäkring som har förnyats kan också upphöra i förtid genom att

försäkringstagaren tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäk-

ringsbolag. Den nya försäkringen skall avse samma ”intresse” men behöver i övrigt inte vara helt identisk med den tidigare försäkringen. Sålunda är

bestämmelsen tillämplig även om den nya försäkringen har högre självrisk

eller saknar vissa försäkringsmoment.

Möjligheten att bli av med den förnyade försäkringen genom att säga upp den eller teckna en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag står dock öppen endast så länge försäkringstagaren inte betalar någon del av

premien för den nya försäkringstiden. Har försäkringstiden delats upp på flera

premieperioder, medför betalning av endast en delpremie att försäkringstagaren blir bunden av försäkringen för resten av tiden. Detta gäller även i det

fall att försäkringsvillkoren har ändrats för den nya försäkringsperioden med

stöd av 17 § andra stycket.

En motsvarande möjlighet att genom uppsägning frigöra sig från försäk-

ringen gäller i fall då försäkringsvillkoren har ändrats under försäkringstiden

enligt 19 § första stycket utan att försäkringstagaren har utnyttjat sin rätt att

säga upp försäkringen enligt andra stycket i samma paragraf. En förutsättning

är även i detta fall att försäkringstagaren före uppsägningen inte har betalt

någon del av den premie som kan föranledas av villkorsändringen. Har han

gjort det eller medför ändringen inte att någon ytterligare premie tas ut, blir

han bunden av försäkringen med de ändrade villkoren också i fortsättningen. Att en motsvarande försäkring tecknas hos ett annat försäkringsbolag medför

1 detta fall inte att den gamla försäkringen upphör.

Under remissbehandlingen har Svenska försäkringsbolags riksförbund framhållit att det inte är tillfredsställande att försäkringstagaren förlorar sin

9 Riksdagen 1979/80. I samt. Nr 9

möjlighet att bli av med försäkringen i fall då en delpremie betalas via 21§ KFL premiekonto. För min del anser jag dock inte att det finns anledning att uppställa ew särskilt undantag för detta fall.

En uppsägning som görs innan någon del av fordrad premie har betalts får verkan i och med att ett skriftligt eller muntligt meddelande om uppsägningen kommer försäkringsbolaget till handa. Något särskilt meddelande till bolaget krävs däremot inte i och för sig om att försäkringstagaren har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag, utan den tidigare, förnyade försäkringen upphör automatiskt i samma ögonblick som försäkringen i det andra bolaget börjar gälla. Det synes dock höra till god ordning att försäkringstagaren anmäler att den tidigare försäkringen har ersatts av en annan försäkring. I viss utsträckning kan man räkna med att försäkringsbolagen uppmanar nytillkomna försäkringstagare att göra sådan anmälan. I varje fall bör försäkringstagaren anmäla den nya försäkringen, om han krävs på premie för den gamla. Annars riskerar han att få betala försäkringsbolagets kostnader, om betalningskravet blir föremål för betalningsföreläggande eller rättegång (se 18 kap. 3 § rättegångsbalken).

Betalning av premie

2185 Första premie för en försäkring skall betalas inom fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren med krav på premien.

Första stycket gäller ej, om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen i annat fall är giltig endast under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.

(fr 138, 30 § första stycket och 31 § första stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Reglerna om betalning av första premien för en försäkring, dvs. den premie som betalas första gången, skiljer sig från de regler som föreslås beträffande betalningen av förnyelsepremier (se 22 §) och delpremier (se 23 §). Försäkringstagaren har i fråga om förstagångspremien 14 dagar på sig att betala sedan försäkringsbolagets premieavi avsändes. Även vid en mindre försening i postgången torde denna tid i de flesta fall vara tillräcklig. Även om försäkringstagaren inte betalar i tid, riskerar han inte att omedelbart gå miste om sitt försäkringsskydd (se 25 8). Däremot kan han drabbas av en förseningsavgift, om inte omständigheterna är förmildrande t. ex. därför att meddelandet har starkt försenats eller kommit på avvägar (se 24 §).

Om premien höjs därför att försäkringen ändras i något avseende, behandlas den ytterligare premie som försäkringstagaren då kan bli skyldig att betala som en tilläggspremie, vilken regleras i 278. Tidpunkten för betalningen av denna premie överensstämmer dock med den som gäller för första premien enligt förevarande paragraf.

Andra stycket. Konsumentförsäkringslagens regler innebär att försäkrings- 2§ KIL

bolaget i princip inte får göra inträdet av sin ansvarighet beroende av att premie betalas (jfr 14 § försäkringsavtalslagen). I vissa fall kan bolaget

emellertid ha särskilda skäl att kräva betalning innan ansvarigheten börjar. Bolaget måste då göra betalningen till villkor för att försäkringen över huvud taget skall bli giltig. I ett sådant fall gäller inte första stycket i förevarande paragraf, och det blir inte heller aktuellt att tillämpa lagens bestämmelser om

påföljden för underlåten premiebetalning.

Ett fall där det kan finnas anledning för försäkringsbolaget att kräva

betalning innan ansvarigheten inträder är då bolagets rutiner innebär att försäkring begärs genom att försäkringstagaren betalar in premien, vanligen

per postgiro. Detta förutsätter ofta att försäkringstagaren genom ett ombud för försäkringsbolaget har fått en blankett för inbetalningen. Ombudet har då

förvissat sig om att det finns förutsättningar för att meddela försäkringen.

Sådana rutiner för att teckna försäkring kan vara arbetsbesparande och bör

kunna tillämpas också i fortsättningen.

Ett annat fall är att en försäkring tecknas för en tid som helt eller till sförre

delen har löpt ut innan den fjortondagarsfrist som föreskrivs i första stycket har gått till ända. Ett exempel är en kortvarig reseförsäkring. Försäkringsbo-

laget bör i sådana fall kunna kräva en betalning innan försäkringen träder i kraft.

En förutsättning för att undantagsbestämmelsen i andra stycket skall bli tillämplig är att försäkringstagaren är fullt införstådd med att försäkringen inte gäller förrän han har betalt premien. I allmänhet torde detta dock klart

framgå av omständigheterna, t. ex. när försäkringstagaren vid en reseförsäk-

ring avkrävs premien i förskott.

Möjligheten att kräva förskottsbetalning får givetvis inte utnyttjas på ett

sätt som diskriminerar vissa grupper av försäkringstagare. Det är inte heller godtagbart att ett försäkringsbolag regelbundet gör förskottsbetalning till en förutsättning för försäkringens giltighet. Detta motverkas i viss mån av

bestämmelsen i 13 § andra stycket, som innebär att bolaget inte kan bli

berättigat till premie för tid innan ansvarigheten har inträtt. F. ö. får det ankomma på försäkringsinspektionen att bevaka att huvudregeln i första stycket inte kringgås.

I allmänhet torde det framgå av avtalet eller omständigheterna när försäkringstiden börjar i fall då premien skall betalas i förskott, t. ex. att

försäkringen skall gälla från den tid på dagen då försäkringen tecknades eller att en reseförsäkring skall börja gälla först när försäkringstagaren börjar resan. Kan försäkringstidens början inte fastställas på detta sätt, gäller enligt 11 § andra stycket andra och tredje meningarna att försäkringstiden börjar klockan noll dagen efter den då premien betalades.

22§ Premien för en förnyad försäkring skall betalas senast den dag då den

nya försäkringstiden börjar. Premien behöver dock inte betalas tidigare än en

månad efter det aut försäkringsbolaget har avsänt ett skriftligt meddelande till 23§ KFL försäkringstagaren om betalningen.

(Ufr 14 §, 308 första stycket och 31 § första stycket i kommittéförslaget)

Av 12 § andra stycket framgår att den nya försäkringstiden börjar när den

tidigare försäkringstiden går ut. Premien för den förnyade försäkringen skall

enligt huvudregeln betalas senast denna dag, oavsett om försäkringen förnyas på oförändrade eller nya villkor.

Premieavin för en förnyad försäkring bör sändas till försäkringstagaren i så god tid att ett månadsskifte hinner passera innan förfallodagen inträder. Av

denna anledning har föreskrivits att försäkringstagaren allvid skall ha minst en månad på sig att betala sedan premicavin sändes ut. Skulle avin avsändas

senare än en månad före den dag då den nya försäkringstiden börjar, förskjuts

alltså förfallodagen i motsvarande mån. Detta gäller oberoende av anledningen till att avin inte har sänts ut i tid. Vid förseningar som försäkringsbolaget

inte har haft anledning att räkna med kan det därför hända att den förfallodag

som anges i avin är en annan än den som egentligen gäller för försäkrings-

tagaren.

23§ Har flera premieperioder avtalats, skall premien för varje period efter den första betalas senast på periodens första dag. Premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad efter det att försäkringsbolaget har avsänt ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om betalningen.

(Jfr 14 §, 30 § första stycket och 31 § första stycket i kommittéförslaget)

Särskilt vid motorfordonsförsäkring är det f. n. inte ovanligt att försäkringstiden delas upp på flera premieperioder. Det förekommer också i andra fall att försäkringsbolaget och försäkringstagaren kommer överens om att

premierna för en eller flera försäkringar skall betalas med ett jämnt belopp varje månad. Betalningen ombesörjs i dessa fall vanligen av arbetsgivaren, en bank e. d. enligt ett fortlöpande uppdrag (s. k. automatisk betalning). En

överenskommelse om månadsvisa betalningar från ett sådant premiekonto

omfattas av förevarande paragraf.

Frånsett premien för den första perioden - som följer reglerna i 21 §, om det är fråga om en nytecknad försäkring, resp. 22 § när det gäller en förnyad försäkring — skall varje delpremie betalas senast på periodens första dag.

Liksom vid en vanlig förnyelsepremie har försäkringstagaren dock alltid — utom vid månadspremier—- minst en månad på sig att betala sedan premieavin

skickades ut. Beträffande månadspremier gäller däremot inte någon sådan respittid (frånsett premien för den första månaden). De behöver alltså inte

aviseras särskilt för varje tillfälle då de förfaller till betalning. Det är tillräckligt att de, så som f. n. är brukligt, aviseras vid försäkringens huvudförfallodag

med angivande av att hela försäkringspremien skall betalas med 1/12 en viss dag varje månad.

248 Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget i den mån det är 24§ KFL skäligt ta ut en förseningsavgift enligt vad som kan ha bestämts i försäkringsavtalet.

(Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget)

Genom denna bestämmelse får försäkringsbolagen möjlighet att införa en förseningsavgift och därmed bl. a. motverka att en försäkringstagare utnyttjar premiebetalningsfristerna för att skaffa sig en obehörig kredit. Det kan inte anses skäligt att ta ut förseningsavgift i fall då försäkringstagaren på grund av sjukdom eller av annan anledning som regleras i 25 § tredje stycket har varit förhindrad att betala premien i tid. Som jag har nämnt i specialmotiveringen till 21 8 bör försäkringstagaren inte heller utsättas för någon förseningsavgift, om orsaken till att premien inte har betalts i tid är att premieavin har starkt försenats eller kommit på avvägar. En förseningsavgift kan vidare i vissa fall vara oskälig, om en förnyelsepremie inte har betalts därför att försäkringen har förnyats mot försäkringstagarens vilja. Om försäkringstagaren gör sig av med försäkringen bara några dagar efter det att den har förnyats, torde försäkringsbolagets premiekrav f. ö. vara så litet att en förseningsavgift inte står i rimlig proportion till betalningsförsummelsen.

Vilket avgiftsbelopp som kan sägas vara skäligt går knappast att fastslå generellt. En möjlig utväg kan vara att avgiften sätts i relation till den obetalda premien. Om försäkringsbolagen överväger att ta in bestämmelser i försäkringsvillkoren om en förseningsavgift, torde frågan om avgiftens storlek, liksom förutsättningarna över huvud taget för ett avgiftsuttag, böra diskuteras med försäkringsinspektionen. Under alla förhållanden åligger det inspektionen att övervaka att inga oskäliga avgifter tas ut.

Inget hindrar att försäkringsbolaget vid dröjsmål med premiebetalningen dels säger upp försäkringen till upphörande, dels tar ut en förseningsavgift därför att försäkringstagaren inte har betalt premie för tid innan försäkringen upphör. Om en nytecknad försäkring sägs upp, bör emellertid vid bestämmande av förseningsavgiftens storlek beaktas att försäkringstagaren drabbas av en viss påföljd redan genom att den obetalda premien i detta fall får behandlas som s. k. korttidspremie (se 29 §). Underlåtenhet att erlägga själva förseningsavgiften kan inte enligt lagen leda till att försäkringen upphör eller till att annan särskild påföljd drabbar försäkringstagaren.

Vid dröjsmål med premiebetalningen har försäkringsbolagen i och för sig också rätt att kräva ränta enligt 3 8 räntelagen på de obetalda premierna. Om ett bolag tar ut en förseningsavgift, synes det emellertid knappast bli aktuellt att dessutom begära ränta; avgiften torde normalt komma att inkludera ett räntebelopp.

Av 3§ följer att försäkringsbolagen inte har rätt att ta in regler i försäkringsvillkoren om andra särskilda påföljder för dröjsmål! med premiebetalningen än möjligheten att ålägga en förseningsavgift enligt förevarande paragraf och att säga upp försäkringen enligt 25 8.

258 Vid dröjsmål med betalningen av premien får försäkringsbolaget säga 25§ KFL

upp försäkringen att upphöra fjorton dagar efter den dag då ett skriftligt meddelande avsändes till försäkringstagaren om uppsägningen. Gör försäkringstagaren sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit

fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, upphör

dock försäkringen tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom

honom till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom.

Försäkringen upphör ej, om premien betalas innan den tid som anges i första stycket har löpt ut. Försäkringstagaren skall erinras om detta i meddelandet om uppsägningen.

Försäkringen upphör ej heller enligt första stycket om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien i rätt tid därför att han har blivit svårt sjuk eller berövats friheten eller därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning. Detsamma gäller om någon annan

liknande oväntad händelse har hindrat försäkringstagaren att betala premien i

rätt tid. När hindret faller bort skall försäkringstagaren omedelbart betala

premien. Gör han inte det, upphör försäkringen. Om dröjsmålet har varat i tre månader, upphör försäkringen även om hindret finns kvar.

(Ufr 158 första stycket, 17 §, 30 § första stycket och 31 § andra stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. För att försäkringsbolaget skall ha rätt att säga upp försäkringen enligt denna bestämmelse krävs att försäkringstagaren inte har

betalt premien inom den tid som anges i 21-23 §§. Att dröjsmålet kan bero på

att premieavin inte har nått försäkringstagaren på grund av missöde med

posten e. d. hindrar inte att försäkringen sägs upp. Däremot föreligger det

naturligtvis inte något dröjsmål med premiebetalningen, om försäkringsbolaget har lämnat anstånd eller med anledning av en anmärkning mot premien har förklarat att saken skall utredas närmare.

Bestämmelsen i första stycket om uppsägning på grund av dröjsmål med betalningen av premien är tillämplig så snart premien inte har betalts i sin

helhet. Bestämmelsen gäller även vid dröjsmål med betalningen av delpremier,t. ex. en månadsbetalning från ett premiekonto. Det ligger dock i sakens natur att en uppsägning inte bör tillgripas om den obetalda delen avser endast ett förhållandevis blygsamt belopp, framför allt inte om det kan antas bero på

ett rent förbiseende att inte hela beloppet har betalts i rätt tid.

I princip kan försäkringsbolaget sända ut ett meddelande om uppsägningen

omedelbart efter det att dröjsmålet har inträtt. I praktiken torde det dock mestadels komma att förflyta en tid innan försäkringsbolaget hinner reagera med en uppsägning. Någon gång kan det tänkas att försäkringstagaren då

faktiskt har betalt premien utan att bolaget har haft kännedom om det när uppsägningsmeddelandet avsänds. Det kan med hänsyn till detta vara lämpligt att meddelandet innehåller en uppmaning till försäkringstagaren att

bortse från det ifall premien redan har betalts. Uppsägningstiden utgör enligt första stycket 14 dagar. Inget hindrar dock

att försäkringsbolaget tillämpar längre uppsägningstid. Uppsägningstiden 25 § KFL räknas från den dag då ett skriftligt meddelande avsändes om uppsägningen. I verkligheten får försäkringstagaren alltså något kortare tid på sig än uppsägningstiden. Meddelandet går emellenid på försäkringsbolagets risk, dvs. uppsägningstiden förskjuts om försäkringstagaren gör sannolikt att meddelandet har försenats eller kommit bort på grund av omständigheter som försäkringstagaren inte har kunnat råda över. Beträffande innebörden av denna bestämmelse kan jag hänvisa till vad jag har anfört i specialmotiveringen till den motsvarande bestämmelsen i 15 § andra stycket.

Av 423 andra stycket framgår att försäkringsbolaget i samband med meddelandet om uppsägning bör ange skälen för uppsägningen och erinra försäkringstagaren om vad han skall iaktta om han vill få uppsägningen prövad. Under remissbehandlingen har Folksam uttryckt farhågor för att en de) personer, som har underlåtit att betala premien därför att de inte längre vill ha försäkringen, kan missuppfatta en erinran om att de kan vända sig till domstol och få för sig att de är stämda. Med anledning av detta påpekande kan framhållas att enda påföljden av att en sådan erinran inte lämnas är att försäkringstagaren får en obegränsad tid att klandra uppsägningen. Eftersom denna konsekvens knappast har någon praktisk betydelse i detta fall, kan bolagen utan större risk underlåta att erinra om möjligheten till domstolsprövning, om de anser att denna erinran är mindre lämplig.

Andra stycket. För att en uppsägning skall få verkan krävs naturligtvis att uppsägningsmeddelandet är så formulerat att det klart framgår att dess syfte är att försäkringen skall upphöra. Meddelandet skall också innehålla en erinran om att försäkringen inte upphör, om premien betalas inom uppsägningstiden. Underlåtenhet att lämna en sådan upplysning medför dock inte att uppsägningen förlorar verkan.

I enlighet med stadgad försäkringspraxis bör betalning genom postens förmedling anses ha skett den dag då ett inbetalningskort har lämnats på en postanstalt eller ett girokort har kommit in till postgirokontoret (jfr beträffande betalning av hyra 12 kap. 20§ tredje stycket jordabalken).

Tredje stycket. Bestämmelserna innebär att försäkringsbolagets uppsägning tills vidare blir utan verkan, om försäkringstagaren på grund av särskilda hinder inte har kunnat betala premien i rätt tid. För att ett hinder skall få denna effekt fordras att det har uppstått före förfallodagen. Har försäkringstagaren försuttit denna tid, blir bestämmelsen inte tillämplig även om ett sådant hinder skulle inträffa därefter innan uppsägning har ägt rum eller under den frist som gäller under uppsägningstiden enligt första stycket.

Ett exempel på att försäkringstagaren kan ha hindrats att betala premien i tid är att han har blivit svårt sjuk. Därmed avses framför allt att han har drabbats av olycksfall och plötsligt blivit förd till sjukhus. Man kan däremot begära att den som avsevärd tid i förväg vet om att han skall tas in på sjukhus, exempelvis för en operation, vidtar åtgärder för att betala sina försäkrings-

premier innan han blir intagen. Å andra sidan kan hinder någon gång anscs 25 § KFL föreligga även om försäkringstagaren är sjuk i hemmet, nämligen om han på grund av sjukdomen inte kan gå till posten och betala premien och inte heller någon annan kan betala premien för honom.

Den som plötsligt blir berövad friheten, t. ex. genom anhållande eller häktning, bör också kunna anses ha giltig ursäkt för att inte betala en försäkringspremie i tid. Det fallet att försäkringstagaren avtjänar frihetsstraff bör bedömas på samma sätt som då han tas in på sjukhus. Om försäkringstagaren i tid har känt till när frihetsstraffet skall börja verkställas, får han anpassa sig efter detta och kan alltså då normalt inte hävda att han har varit förhindrad att betala premien.

Som giltigt hinder kan vidare betraktas att försäkringstagaren inte har fått ut intjänad lön från sin huvudsakliga anställning. Visserligen är rätten till lön i de flesta fall säkrad, t. ex. genom den statliga lönegarantin vid arbetsgivares konkurs, men utbetalningen av den intjänade lönen kan likväl i vissa fall försenas och försäkringstagaren därmed råka ut för oförutsedda ekonomiska svårigheter. Givetvis kan det då inte begäras att de medel som han i övrigt kan ha till sitt förfogande används till att betala försäkringspremier så länge han behöver dem till nödvändigt uppehälle för sig och sin familj. Däremot bör inte införsel eller utmätning i hans lön betraktas som sådant hinder som utgör en ursäkt för att inte betala försäkringspremier.

Endast lön från försäkringstagarens ”huvudsakliga anställning” avses. Försäkringstagaren kan inte som ursäkt åberopa att han inte har fått ut ersättning för ett extrauppdrag. Han får med andra ord räkna med att betala försäkringspremier med de inkomster som utfalter regelbundet och inte lita till arvoden e. d. som han uppbär med ojämna mellanrum.

Att försäkringstagaren inte får ut pension torde vara mindre vanligt. Så kan dock någon gång förekomma med s. k. trotjänarpension, som inte är säkrad med försäkring eller på motsvarande sätt.

Slutligen kan försäkringstagaren vara hindrad att betala försäkringspremier på grund av någon annan liknande oväntad händelse. Exempelvis kan en inkallelse till militärtjänstgöring någon gång komma så plötsligt att den kan ursäkta en för sen premiebetalning. Ett annat exempel är att försäkringstagaren blir tvungen att isin tjänst göra en oväntad utlandsresa. I allmänhet kan dock en utlandsvistelse inte godtas som ursäkt. Den som har fått en premieavi och planerar en utrikesresa som skall påbörjas innan premien förfaller, bör ordna så att premien betalas inom den föreskrivna tiden. Även vid längre bortovaro bör det kunna krävas att försäkringstagaren vidtar åtgärder för att så viktiga utgifter som försäkringspremier betalas i tid.

För att undanröja alla missförstånd kan framhållas att det inte räcker med att det har inträffat en sådan händelse som nu har berörts. Som har framgått av det tidigare anförda fordras det också att händelsen har hindrat försäkringstagaren att betala premien i tid. Ju allvarligare hindret är, desto mer antagligt är det givetvis att händelsen har utgjort ett sådant hinder.

För att hindret skall kunna åberopas krävs inte att försäkringstagaren 26 § KFL

anmäler det för försäkringsbolaget. Det är dock naturligtvis ofta lämpligt att

han gör det, om inte hindret omöjliggör också en sådan kontakt. Som har nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.3) kan försäkringsbolaget i

premieavin ange att den som är hindrad att betala premien i rätt tid bör anmäla detta snarast till bolaget. En sådan uppmaning utgör dock bara en rekommendation. Den som inte följer uppmaningen kan inte drabbas av någon påföljd. Föreligger ett sådant hinder för premiebetalningen som avses med bestämmelserna i tredje stycket, förlängs uppsägningstiden så länge hindret pågår, dock längst till tre månader efter förfallodagen. Så snart hindret har

upphört måste premien betalas för att inte försäkringen skall upphöra. Man får dock räkna med att hindret i praktiken kan kvarstå en kortare tid efter det

att den utlösande orsaken till hindret har fallit bort. Sålunda kan man inte fordra att den som har kommit hem från sjukhus skall betala försäkrings-

premie första dagen som han är hemma.

När försäkringstagaren betalar premien sedan hindret har upphört, bör han samtidigt i eget intresse upplysa om att han har varit förhindrad att betala premien tidigare. Annars kan det hända att försäkringsbolaget behandlar betalningen enligt 26 § och utgår från att ett avbrott har förelegat i

försäkringsskyddet.

Det kan tilläggas att försäkringsbolaget har rätt till premie under den förlängda uppsägningstiden, även om försäkringen upphör när hindret har fallit bort därför att försäkringstagaren inte heller då betalar den premie som bolaget har krävt honom på.

268 Betalar försäkringstagaren premien efter det att försäkringen har upphört enligt 25 §, skall han därigenom anses ha begärt en ny försäkring från

klockan noll dagen efter den då premien betalades. Vill försäkringsbolaget

inte meddela försäkring enligt försäkringstagarens begäran, skall en skriftlig underrättelse om detta avsändas till försäkringstagaren inom fjorton dagar från den dag då betalningen mottogs. Annars anses en ny försäkring ha tecknats i enlighet med försäkringstagarens begäran.

(fr 15 § andra stycket och 30 § första stycket i kommittéförslaget)

Om försäkringstagaren betalar en premie efter det att försäkringen har upphört på grund av dröjsmål med premiebetalningen, står flera möjligheter till buds för försäkringsbolaget.

Bolaget kan sålunda vilja avräkna vad som återstår av den tidigare obetalda

premien. Det kan ske i den formen att bolaget kommer överens med

försäkringstagaren om att betalningen skall räknas som om den hade gjorts i

tid. Denna möjlighet kan dock knappast utnyttjas annat än då det har gått en

kortare tid efter det att försäkringen upphörde. Vidare kan bolaget efter avräkningen erbjuda den begärda försäkringen på villkor att ytterligare premiebelopp skall betalas in eller erbjuda en försäkring för den kortare tid

som den kvarstående premien räcker till för. Också dessa erbjudanden måste 27§ KFL för att bli gällande godkännas av försäkringstagaren enligt vanliga regler om hur avtal ingås, eftersom de inte kan anses stå i överensstämmelse med försäkringstagarens begäran om en ny försäkring.

En särskild fråga är om försäkringsbolaget kan helt avböja att meddela en ny försäkring med anledning av den tidigare betalningsförsummelsen, eventuellt sedan bolaget dock har tagit i anspråk den del av det inbetalda beloppet som svarar mot dess fordran på den tidigare premien. Frågan är med andra ord om betalningsförsummelsen utgör ett sådant särskilt skäl som enligt 9 § andra stycket berättigar bolaget att vägra att meddela den begärda försäkringen. Som jag har sagt i specialmotiveringen till den bestämmelsen bör denna fråga besvaras jakande, om försäkringstagaren har avsiktligt utnyttjat premiebetalningsreglerna för att skaffa sig ett försäkringsskydd utan att betala premier. Rör det sig emellertid om en enstaka försummelse som kan antas bero på ett förbiseende från försäkringstagarens sida eller kan denne åberopa någon särskild ursäkt, bör han inte anses ha förverkat sin rätt att få en ny försäkring. Det bör i detta fall särskilt beaktas att en vägran att medge den begärda försäkringen kan drabba försäkringstagaren mycket hårt, om ett försäkringsfall inträffar efter det att han har betalt in det nya beloppet men innan försäkringsbolaget har hunnit meddela sitt besked.

Om försäkringsbolaget önskar utnyttja någon av de nu nämnda möjligheterna och alltså inte vill meddela försäkring i enlighet med försäkringstagarens begäran, skall bolaget skriftligen underrätta försäkringstagaren om detta inom 14 dagar från den dag då betalningen mottogs. Att underrättelsen försenas eller inte kommer fram hindrar inte att försäkringsbolaget har uppfyllt vad som krävs för att undvika att en försäkring kommer till stånd enligt försäkringstagarens begäran.

Om bolaget inte reagerar inom den angivna tiden, anses en ny försäkring ha tecknats i enlighet med den begäran som försäkringstagarens betalning innebär. Försäkringstiden börjar då klockan noll dagen efter den då premien betalades (se om tidpunkten för betalning specialmotiveringen till 25 § andra stycket). Försäkringsbolaget har i detta läge förlorat möjligheten att använda någon del av beloppet som betalning av dess fordran på den tidigare premien. Denna fordran får i stället krävas ut i särskild ordning, och fortsatt underlåtenhet att betala den kan inte föranleda uppsägning av den nya försäkringen.

Betalning av tilläggspremie

278 Har den avtalade premien höjts därför att försäkringen på försäkringstagarens begäran har ändrats under försäkringstiden, skall denna tilläggspremie betalas inom fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget

avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren med krav på 28§ KFL tilläggspremien. Detsamma gäller annan tilläggspremie som försäkringstagaren är skyldig att betala.

Ufr 16 8 första meningen och 31 § första stycket i kommittéförslaget)

I departementsförslaget behandlas alla prermiehöjningar under pågående försäkringsperiod som tilläggspremier. Det kan röra sig om en premiehöjning som föranleds av att försäkringen utökas med ett nytt försäkringsmoment, t. ex. då en motorfordonsförsäkring som har avsett enbart den obligatoriska trafikförsäkringen utvidgas till att omfatta också vagnskadeförsäkring eller då en villaförsäkring kompletteras med maskinskadeförsäkring. Premiehöjningen kan också vara en följd av att försäkringstagaren har begärt att försäkringsbeloppet skall höjas eller att han vid en motorfordonsförsäkring anmäler längre körsträcka. Andra exempel på att en tilläggspremie kan komma att tas ut är alt försäkringstagaren begär lägre självrisk eller anmäler fareökning vid exempelvis en brandförsäkring. I vissa fall kan också försäkringsbolaget begära en ändring av försäkringsvillkoren som kan innebära en premiehöjning under försäkringstiden (se 19 § första stycket).

Reglerna i förevarande paragraf om när en tilläggspremie skall betalas överensstämmer med dem som enligt 21 § första stycket gäller för betalningen av första premien.

288 Om en tilläggspremie som är en följd av att försäkringen har utökats under försäkringstiden inte betalas i rätt tid, får försäkringsbolaget med tillämpning av 25 § säga upp försäkringen i den del den har utökats.

Om en annan tilläggspremie inte betalas i rätt tid, får försäkringsbolaget räkna om försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie som har betalts. Sedan en skriftlig underrättelse om en sådan omräkning av försäkringstiden har avsänts till försäkringstagaren, gäller försäkringen under den kortare tid som följer av omräkningen, dock minst under fjorton dagar efter det att underrättelsen har avsänts.

(fr 16 8 andra och tredje meningarna samt 30 3 första stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Om försäkringstagaren inte i tid betalar en tilläggspremie som har föranletts av att försäkringen under den löpande försäkringsperioden har tillförts ett nytt försäkringsmoment, påverkar det inte försäkringens giltighet i dess ursprungliga omfattning. Påföljden är i stället att försäkringen kan sägas upp med tillämpning av 25§ såvitt gäller det nytillkomna försäkringsmomentet.

Andra stycket. Bestämmelserna avser dröjsmål med betalningen av en tilläggspremie som är en följd av att försäkringen har ändrats på annat sätt än genom en utökning av försäkringen. Påföljden för en sådan försummelse är att försäkringstiden kan räknas om. En sådan omräkning kan bli aktuell, om

försäkringsbeloppet på försäkringstagarens begäran skall höjas t.ex. från 29§ KFL 200 000 till 300 000 kr. men försäkringstagaren försummar att betala den tilläggspremie som föranleds av ändringen. Försäkringsbolaget får då räkna ut för hur lång tid den redan betalda premien gäller för en försäkring med ett

försäkringsbelopp på 300 000 kr. samt justera försäkringstiden i enlighet med

denna uträkning. Genom omräkningen förkortas alltså försäkringstiden. En förutsättning är dock att försäkringsbolaget avsänder en skriftlig underrättelse om detta.

I vissa fall kan omräkningen innebära att det inte längre återstår någon del av försäkringstiden. När det gäller en försäkring som enligt 14 § andra stycket

inte är avsedd att förnyas skulle det inte vara tillfredsställande om den

upphörde i och med att försäkringsbolagets underrättelse om omräkningen avsändes. Försäkringstagaren har därför i ett sådant fall en respittid på 14

dagar, räknat från det att underrättelsen avsändes. Inte heller en försäkring som enligt 14 § första stycket förnyas, om den inte sägs upp till försäkrings-

tidens utgång, upphör förrän denna fjortondagarsfrist har gått till ända.

Försäkringsbolaget kan alltså samtidigt med underrättelsen säga upp försäkringen till utgången av denna tid, om bolaget med stöd av 15 § inte vill förnya försäkringen. Också försäkringstagaren kan i detta läge undvika att försäkringen förnyas genom att han under fjortondagarsfristen säger upp försäkringen eller tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag.

ÅAvkortning av premie

298 Om en försäkring upphör i förtid, har försäkringsbolaget endast rätt till

den premie som skulle ha bestämts om försäkringen från början hade tecknats för den tid under vilken den har gällt. Upphör en förnyad försäkring i

förtid, har försäkringsbolaget dock inte rätt till högre premie än den som

svarar mot den risk som försäkringen har täckt.

Har försäkringstagaren betalt högre premie än försäkringsbolaget har rätt

till enligt första stycket, skall bolaget betala tillbaka överskjutande belopp.

Ufr 188 i kommiuéförslaget)

Första stycket. Bestämmelserna är tillämpliga oavsett anledningen till att försäkringen har upphört. De gäller alltså även i fall då försäkringen inte har upphört med stöd av någon bestämmelse i lagen utan efter en överenskom-

melse mellan parterna.

Premien beräknas på olika sätt, beroende på om försäkringen var nytecknad eller om den hade förnyats. I fråga om en nytecknad försäkring har

försäkringsbolaget rätt till s. k. korttidspremie, dvs. den premie som skulle ha

bestämts om försäkringen från början hade tecknats för den tid under vilken den faktiskt har gällt. När det gäller en förnyad försäkring tillgodoräknas försäkringsbolaget i stället s. k. proratapremie, dvs. i princip den del av den

avtalade premien som belöper på den förflutna försäkringstiden. Eftersom det 30§ KFL regelmässigt är förmånligare för försäkringstagaren att premien beräknas som

proratapremie än som korttidspremie, finns det inte något hinder mot att

försäkringsbolaget också vid en nytecknad försäkring beräknar premien som proratapremie.

I fall då den avtalade premien skall räknas om till en korttidspremie för den

tid försäkringen har gällt, får man utgå från försäkringsbolagets tariffer för en

sådan premic. Har bolaget inte några tariffer av detta slag för den försäkring som är aktuell, får premien beräknas mera skönsmässigt.

Skall den avtalade premien räknas om till en proratapremie för den aktuella tidsperioden, är det ofta möjligt att göra uträkningen efter förhållandet mellan

denna tid och den avtalade försäkringstiden. Om exempelvis en villaförsäk-

ring som gäller för ett år sägs upp sex månader efter det att den har förnyats, har försäkringsbolaget rätt till hälften av en årspremie. Ibland är försäkrings-

risken emellertid ojämnt fördelad under försäkringstiden. När dett. ex. gäller

en båtförsäkring är ”sjörisken” (dvs. risken under den tid båten används)

avsevärt kostsammare än ”uppläggningsrisken” (dvs. risken under den tid som båten är upplagd). Ett annat exempel är att försäkringsrisken för en motorcykel ofta är större under sommarhalvåret än under vinterhalvåret. Vid beräkningen av vilken proratapremie som skall tillgodoräknas försäkrings-

bolaget skall sådan s. k. riskförtätning beaktas. Andra stycket. Här fastslås den i och för sig självklara principen att

försäkringstagaren skall få tillbaka den del av den erlagda premien som försäkringsbolaget inte har rätt till enligt första stycket. Försäkringstagaren

behöver inte framställa någon särskild begäran om att få tillbaka det

överskjutande beloppet, utan bolaget skall av sig självt se till att beloppet

betalas ut.

Nedsättning av försäkringsersättningen

308 Har försäkringstagaren när försäkringen tecknades uppsåtligen eller genom oaktsamhet som inte är ringa lämnat en oriktig uppgift eller förtigit en omständighet av vikt, kan ersättning från försäkringen sättas ned i fråga om varje försäkrad. Nedsättningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till

det verkliga förhållandets betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen

av skadan samt till försäkringstagarens uppsåt eller oaktsamhet och omstän-

digheterna i övrigt.

Ufr 19 § 1 kommittéförslaget)

Vid många moderna försäkringsformer förekommer det att något särskilt

försäkringsbelopp inte behöver anges eller att detta belopp har begränsad betydelse för att avgöra försäkringsersättningens storlek. I stället infordras uppgifter om det försäkrade objektet e.d. Det innebär att reglerna om underförsäkring (se 35 §) har minskat i betydelse, jämfört med tidigare, och

att reglerna om upplysningsplikten har fått en motsvarande ökad betydelse. 30§ KFL

För försäkringstagarna är detta ofta en fördel, eftersom dessa regler — som

strax skall beröras — innefattar ett godtrosskydd som saknar motsvarighet vid underförsäkring.

Förevarande paragraf innehåller regler om nedsättning av försäkringsersättningen i fall då försäkringstagaren har brustit i sin upplysningsplikt. Vid sidan av dessa regler är också avtalslagens ogiltighetsregler tillämpliga. Sålunda kan försäkringsavtalet vara ogiltigt på grund av t. ex. svek eller

handlande i strid mot tro och heder (30 resp. 33 § avtalslagen). I ett sådant fall lämnas över huvud taget inte någon försäkringsersättning. Någon uttrycklig

hänvisning till dessa ogiltighetsregler har inte ansetts nödvändig (fr 4§ försäkringsavtalslagen).

En förutsättning för att en lämnad uppgift skall kunna leda till nedsättning

av försäkringsersättningen enligt förevarande paragraf är att den är oriktig,

objektivt sett. Har försäkringstagaren lämnat en uppgift som är vilseledande utan att vara direkt oriktig, bestäms nedsättningsfrågan av om han hade

tillräcklig anledning att lämna kompletterande upplysningar. Den bedöm-

ningen beror i sin tur av vilken insikt försäkringstagaren hade eller borde ha

haft om uppgiftens vilseledande karaktär. I övrigt torde försäkringstagaren

vid en konsumentförsäkring sällan vara skyldig att lämna andra uppgifter än sådana som uttryckligen avkrävs honom. Föreskriften om nedsättning på

grund av förtigande, dvs. underlåtenhet att uppge en av försäkringstagaren känd omständighet, har därför ringa praktisk betydelse.

De uppgifter som avses är sådana som gäller det försäkrade objektet och liknande förhållanden av betydelse för försäkringsbolagets bedömning av

försäkringsrisken och den sannolika ersättningens storlek. Exempel på omständigheter av detta slag är vid villaförsäkring den försäkrade byggnadens ålder, byggnadssätt och storlek, vid hemförsäkring byggnadssättet för det hus där försäkrad lösegendom förvaras och vid motorfordonsförsäkring fordonets märke, modell och ålder samt den beräknade körsträckan. Däremot avses inte förhållanden som endast är av betydelse för att försäkringsbolaget skall kunna sända premieavier och andra meddelanden till korrekt adress

e.d. Det saknas givetvis anledning att sätta ned ersättningen därför att oriktiga uppgifter har lämnats om sådana eller andra förhållanden som är utan betydelse för försäkringsbolagets bedömning av faran. Ibland kan uppgifter komma att lämnas i den formen att det i den tryckta

texten till ansökningen om försäkring anges att ett visst förhållande

föreligger, t. ex. att den försäkrade inte tidigare har drabbats av någon skada.

Om denne i ett sådant fall undertecknar ansökningen, trots att den förtryckta

texten inte överensstämmer med det verkliga förhållandet, är det inte säkert

att han skall anses ha brutit mot upplysningsplikten enligt förevarande

paragraf. Den frågan får bedömas efter omständigheterna, varvid hänsyn framför allt får tas till hur framträdande klausulen är. Allmänt sett måste det

anses mindre lämpligt att en ansökningsblankett utformas på detta sätt. 30§ KFL

Har försäkringstagaren lämnat en oriktig uppgift eller förtigit en omstän-

dighet av vikt, kan försäkringsersättningen sättas ned om han har handlat uppsåtligen. Uppsåt föreligger om han är medveten om att den uppgift han har lämnat är oriktig eller att den omständighet han har förtigit är av vikt. Det

krävs inte dessutom att avsikten var att skaffa sig en försäkring som

försäkringsbolaget med kännedom om det verkliga förhållandet inte skulle ha

meddelat alls eller ha meddelat endast mot en högre premie eller på andra

villkor i övrigt än som har avtalats. I ett sådant fall föreligger ofta svek eller

handlande mot tro och heder, och försäkringsavtalet kan då som nämnts bli ogiltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler.

Nedsättning av försäkringsersättningen kan vidare komma i fråga, om

försäkringstagaren visserligen inte insåg att en uppgift som han har lämnat var oriktig eller att en omständighet som han har förtigit var av vikt men likväl borde ha insett detta. Varje slag av oaktsamhet kan dock inte leda till nedsättning. Det krävs att oaktsamheten inte är ringa. En förutsättning är

därför att försäkringstagaren borde ha förstått att det förhållande som han har

uppgett resp. förtigit hade betydelse för försäkringsbolagets beslut att meddela försäkringen eller för premiesättningen. Vidare bör försäkringsta-

garen ha kunnat lämna riktiga uppgifter utan att utsätta sig för oproportionerligt besvär. Det får inte heller finnas några särskilda ursäkter för

försäkringstagarens handlande.

Möjligheten att sätta ned försäkringsersättningen enligt förevarande paragraf avser enbart fall då försäkringstagaren har brustit i sin upplysnings-

plikt när försäkringsavtalet ingicks. Om han vid detta tillfälle handlade i god

tro men senare blir på det klara med att en uppgift som han har lämnat var oriktig eller att en omständighet som han har förtigit var av vikt, kan han enligt försäkringsvillkoren vara skyldig att upplysa försäkringsbolaget om detta. Åsidosätter han ett villkor av detta slag, kan nedsättning komma i fråga enligt 31 8.

Om de förutsättningar som har angetts nyss är uppfyllda, kan försäkringsersättningen sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till olika omständigheter. Nedsättningen görs alltså inte efter en sådan hypotetisk bedömning, baserad på vad försäkringsbolaget skulle ha beslutat om

försäkringstagaren hade lämnat riktiga och fullständiga uppgifter, som den

s. k. prorataregeln förutsätter. Även om bolaget med kännedom om det

riktiga förhållandet inte skulle ha meddelat försäkring, kan den försäkrade ha rätt till ersättning beroende på omständigheterna i det särskilda fallet.

En första omständighet som skall beaktas vid nedsättningen är det verkliga förhållandets betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan. Har den omständighet om vilken en oriktig uppgift har lämnats eller som har förtigits över huvud taget inte haft något inflytande på händelseförloppet eller

skadans storlek, bör ersättningen normalt inte reduceras alls. Ett exempel är 30 § KFL

att försäkringstagaren har uppgett att försäkrad egendom förvaras i ett

stenhus fastän huset är av trä och att egendomen brinner upp utan att huset antänds.

Det är dock inte alltid nödvändigt att ett direkt orsakssamband föreligger i det konkreta fallet. I vissa fall är det tillräckligt att den omständighet som försäkringstagaren oriktigt har uppgewut eller som han har förtigit allmänt sett

har betydelse för inträdet av försäkringsfaltet eller för skadans omfattning. Ett exempel är att försäkringstagaren när han tecknar en motorfordonsförsäkring

lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter om den beräknade årliga körsträckan.

I undantagsfall kan det vidare tänkas att försäkringsersättningen kan sättas ned, trots att ett orsakssamband helt saknas. Vid nedsättningen skall nämligen också beaktas försäkringstagarens uppsåt eller oaktsamhet och Övriga omständigheter. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9.2) kan det av preventiva skäl någon gång vara motiverat att nedsättning görs vid en betydande grad av vårdslöshet, liksom vid ett uppsåtligt

förfarande, även när det inte finns något orsakssamband. På så sätt kan man också få en mjukare avgränsning mot de fall av svek eller handlande mot tro och heder som enligt avtalsrättsliga principer medför att försäkringsavtalet

blir ogiltigt och någon ersättning alltså inte lämnas, oavsett vilket orsakssamband som kan finnas mellan de oriktiga uppgifterna och försäkringsfallet.

Normalt beaktas dock försäkringstagarens uppsåt eller oaktsamhet endast i fall då det finns ett sådant orsakssamband. Uppsåtet eller oaktsamheten kan variera såväl när det gäller lämnandet av en oriktig uppgift eller förtigandet av en omständighet av vikt som beträffande insikten om vilken betydelse det har för försäkringsbolaget att få korrekta upplysningar. Allmänt sett bör

uppsåtligt handlande bedömas strängare än ett förfarande som endast är

vårdslöst.

Slutligen skall hänsyn tas till omständigheterna i övrigt. Särskilt bör

beaktas försäkringsbolagets eget handlande. Har bolaget sedan försäkringen har tecknats fått kännedom om att en av försäkringstagaren lämnad uppgift inte överensstämmer med det verkliga förhållandet ligger det nära till hands att bolaget med stöd av 19§ första stycket begär att försäkringsvillkoren ändras i enlighet med detta. Underlåter bolaget att göra detta och underrättar det inte heller försäkringstagaren om att nedsättning kan komma ti fråga, bör förfarandet kunna läggas bolaget till last (jfr 8 § försäkringsavtalslagen).

Om försäkringsbolaget redan när försäkringen tecknas känner till att

försäkringstagarens uppgifter är felaktiga eller ofullständiga och trots detta inte försöker få fram korrekta uppgifter, bör det också inverka till bolagets nackdel. Detsamma gäller om bolaget visserligen inte har känt till det rätta förhållandet men borde ha gjort det (jfr 9 8 försäkringsavtalslagen). Har

försäkringen tecknats genom förmedling av ett ombud för försäkringsbola- 31§ KFL get, synes den insikt som ombudet har eller borde ha haft få samma verkan

åtminstone i fall då ombudet har behörighet att teckna försäkringen.

Bland övriga omständigheter som inverkar på nedsättningsfrågan kan undantagsvis också den försäkrades behov av försäkringsersättning få

betydelse. Särskilt gäller detta i fall då starka sociala hänsyn talar mot nedsättning eller åtminstone mot ett mera betydande bortfall av försäkrings-

ersättningen. Sådana hänsyn bör kunna tas t. ex. vid skada på ett fordon som en handikappad person utan särskilda tillgångar är beroende av för att kunna

förflytta sig.

Normalt bör försäkringsersättningen reduceras endast med en kvotdel eller ett visst belopp. Vid nedsättningen får hänsyn tas till att den är avsedd att

utgöra en lämplig sanktion mot det slag av handlingssätt som försäkringsta-

garen har gjort sig skyldig till, inte att anpassa försäkringsskyddet till den betalda premien och den faktiska risken.

I undantagsfall kan ersättningen helt falla bort ("nedsättning till noll”).

Detta kan vara motiverat framför allt om försäkringstagarens beteende

gränsar till ett sådant handlande som utgör svek eller strider mot tro och heder och som medför att avtalet är ogiltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler. Detta förutsätter vanligen att försäkringstagaren måste ha insett att risken var sådan att försäkringsbolaget med kännedom om det rätta förhållandet inte

skulle ha meddelat försäkring.

Ersättningen kan sättas ned i fråga om varje försäkrad, dvs. även en försäkrad som inte är försäkringstagare får finna sig i att identifieras med denne. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9.6) är det dock möjligt att vid den skälighetsprövning som skall göras vid nedsättningen ta hänsyn till att den ersättningsberättigade inte själv har gjort sig skyldig till något klandervärt. Detta gäller särskilt i sådana fall där den försäkrades behov av ersättningen talar mot en mera betydande nedsättning.

Att ersättningen kan sättas ned ”i fråga om varje försäkrad” innebär att nedsättningen i och för sig kan drabba också en kreditgivare med säkerhetsrätt i försäkrad egendom, t. ex. en säljare vid kreditköp. Av 4 § framgår dock att de regler i försäkringsavtalslagen som rör förhållandet till annan än försäkringstagaren skall tillämpas även i fråga om konsumentförsäkringar. Beträffande brandförsäkring gäller enligt 87 § tredje stycket i den lagen att borgenären är skyddad även mot försäkringstagarens försummelse av upplysningsplikt, och den bestämmelsen tar alltså över reglerna i förevarande paragraf.

31 § Har den försäkrade uppsåtligen eller genom oaktsamhet åsidosatt sina åligganden enligt försäkringsvillkoren, kan ersättning från försäkringen sättas ned såvitt gäller honom. Nedsättningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till försummelsens betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan samti till den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet och omständigheterna i övrigt. 10 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 9

Med den försäkrade jämställs annan som har handlat med hans samtycke. 31§ KFL

Också den som beträffande försäkrad egendom har en väsentlig ekonomisk

gemenskap med den försäkrade jämställs med denne. Detsamma gäller den som i den försäkrades ställe eller tillsammans med denne har haft tillsyn över försäkrad egendom, om förbehåll om detta har gjorts i försäkringsvillko-

ren.

(Jfr 20 och 22 §§ i kommittéförslaget)

Första stycket. En förutsättning för att bestämmelserna skall bli tillämpliga är att den försäkrade bryter mot en föreskrift som har tagits in i försäkringsvillkoren. Bestämmelserna i sig själva ålägger alltså inte den försäkrade några förpliktelser, utan de reglerar endast påföljden för en försummelse att iaktta

en förpliktelse enligt försäkringsvillkoren.

För att nedsättning skall kunna komma i fråga krävs att någon som är

försäkrad (se om detta begrepp 2 §) har åsidosatt en förpliktelse som åligger

honom i denna egenskap. Ofta är den försäkrade samma person som försäkringstagaren. Åsidosättande av en förpliktelse som endast gäller för försäkringstagaren i denna egenskap, t. ex. att betala premier eller att vid dröjsmål med premiebetalningen utge en förseningsavgift, bedöms inte enligt

förevarande bestämmelse. Även annan än försäkringstagaren kan i vissa fall vara försäkrad. Vid bedömningen av den rätt till ersättning som en försäkrad

har beaktas i princip bara hans eget handlande. Av andra stycket i förevarande

paragraf framgår dock att även ett handlande av annan än den försäkrade i

undantagsfall kan inverka på dennes rätt till ersättning (s. k. identifikation).

Bestämmelserna i första stycket avser i första hand förpliktelser som åligger den försäkrade under försäkringstiden, utan samband med att ett försäk-

ringsfall har inträffat. Viktigast är s.k. säkerhetsföreskrifter, t. ex. att

eldfarliga ämnen skall förvaras på betryggande sätt, att det skall finnas brandsläckningsredskap samt att dörrar och fönster till bostad skall vara låsta. För att nedsättningsreglerna i denna paragraf skall bli tillämpliga fordras det

inte att en sådan säkerhetsföreskrift har tagits in i försäkringsbrevet, utan det är i princip tillräckligt att försäkringsvillkoren hänvisar till preciserade föreskrifter vars innehåll framgår på annat sätt. Som exempel kan nämnas en hänvisning till föreskrifter om brandskydd m. m. som har utfärdats av myndigheterna. Givetvis måste sådana hänvisningar uppmärksammas vid

försäkringsinspektionens granskning av försäkringsvillkoren, så att inte den försäkrade på detta sätt åläggs alltför omfattande och svåröverskådliga skyldigheter. Av särskild betydelse är att den försäkrade får kännedom om vad som sålunda åläggs honom.

Bestämmelserna är vidare tillämpliga i fall då den försäkrade åsidosätter sådana skyldigheter vid s.k. fareökning som kan ha föreskrivits i försäkringsvillkoren. Ett typfall är att brandförsäkrad egendom ändras så att en

högre premie skall tas ut. Utgångspunkten är att det bör stå den försäkrade 31§ KFL fritt att vidta sådana ändringar som föranleder en högre premie men att han måste anmäla förhållandet till försäkringsbolaget så att premien kan justeras.

Åsidosätter han en föreskrift i villkoren om en sådan anmälningsskyldighet,

kan nedsättning av försäkringsersättningen komma i fråga. Föreskrifter om fareökning torde emellertid ha förhållandevis ringa betydelse vid konsu-

mentförsäkringar.

Bestämmelserna tar även sikte på åsidosättande av föreskrifter om sådant som har mera direkt betydelse för försäkringsfallets inträffande och skadans

omfattning. Hit hör bl. a. sådana föreskrifter om berusning, användande av

narkotika etc. som förekommer i försäkringsvillkoren för motorfordonsför-

säkring. Dessa föreskrifter kan anses ålägga den försäkrade ett förbud mot att

föra motorfordon när han är påverkad av alkohol, narkotika etc. Även föreskrifter om skyldighet att vidta räddningsåtgärder för att förebygga eller begränsa ett försäkringsfall får — i den mån de förekommer vid konsumentförsäkringar — bedömas enligt förevarande bestämmelser.

Slutligen avser bestämmelserna åsidosättande av eventuella förpliktelser

att anmäla inträffad skada, framställa anspråk på försäkringsersättning,

medverka vid skaderegleringen e. d., dvs. förpliktelser som hänför sig till

tiden efter det att försäkringsfallet har inträffat. Beträffande lämnande av oriktiga uppgifter m.m. i samband med skaderegleringen finns dock

särskilda bestämmelser i 34 3.

För att nedsättning av försäkringsersättningen skall kunna komma i fråga i

de fall som nu har berörts krävs att överträdelsen av en föreskrift i

försäkringsvillkoren har skett uppsåtligen eller genom oaktsamhet. Uppsåt torde vanligtvis föreligga, om någon i strid mot meddelade säkerhetsföre-

skrifter inför eldfarliga varor i ett bostadshus. Detsamma gäller, om någon

ökar faran för försäkringsfall genom att ändra ett försäkrat hus. Är avsikten med förfarandet dessutom att åstadkomma skada, föreligger ett uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet som regleras i 32 8. Det kan emellertid också förekomma att försäkringstagaren av glömska, förbiseende eller annan oaktsamhet åsidosätter en förpliktelse enligt försäkringsvillkoren. Till skillnad från vad som gäller enligt de andra nedsättningsreglerna i lagen kan

t. 0. m. en ringa oaktsamhet föranleda att försäkringsersättningen sätts ned. Som strax skall beröras bör detta dock kunna bli aktuellt bara i undantagsfall. Vid nedsättningen skall hänsyn : första hand tas till försummelsens betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan. Särskilt när det gäller underlåtenhet att iaktta föreskrifter som avser att hindra att

försäkringsfall inträffar eller att skadan sprider sig är detta den viktigaste förutsättningen. Om överträdelsen inte har haft någon betydelse för skadan,

bör någon reduktion normalt inte göras (jfr 51 § försäkringsavtalslagen). Som exempel kan nämnas att den försäkrade har använt alltför starka elektriska

säkringar men att skadan har uppstått genom att blixten har slagit ned i huset.

Ett annat exempel är att den försäkrade i strid mot villkoren inte har haft 31§ KFL ytterdörren låst men att ett inbrott har begåtts genom att tjuven har slagit sönder en fönsterruta och tagit sig in genom fönstret. Ytterligare exempel är

att ett hus som saknar föreskrivna släckningsanordningar har antänts men att

elden upptäcks först när hela huset är övertänt.

Även vid överträdelser av förpliktelser som avser fareökning bör hänsyn i

stor utsträckning tas till om försummelsen har haft någon inverkan på försäkringsfallet och skadans omfattning. Vad som har anförts i specialmotiveringen till 30 § om betydelsen av kausaliteten vid förseelser mot försäkringstagarens upplysningsplikt har i allt väsentligt tillämpning också i

detta fall. Vid förpliktelser som avser tiden efter det att försäkringsfallet har inträffat

har försummelsen vanligen inte någon betydelse för skadans omfattning.

Däremot kan försäkringsbolagets kostnader för skaderegleringen påverkas.

Detta utgör en sådan omständighet i övrigt som kan beaktas vid nedsätt-

ningen. Det bör dock inte förekomma att ersättningen reduceras på grund av en försummelse som inte har haft någon betydelse för försäkringsbolaget, t. ex. då bolaget trots att den försäkrade har underlåtit att anmäla skadan ändå har fått kännedom om den.

Vid nedsättningen skall också den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet

beaktas. Överträdelser av förpliktelser som har ålagts genom försäkringsvill-

koren är som förut har nämnts ofta uppsåtliga, och det kan inte sägas att varje uppsåtlig försummelse bör betraktas som försvårande. Det allvarliga i försummelsen kan vidare växla avsevärt, beroende på om det finns mer eller mindre ursäktande omständigheter. I fråga om underlåtenhet att installera permanenta säkerhetsanordningar, t. ex. eldsläckningsanordningar eller lås, får avsevärd hänsyn tas till den tid som den försäkrade har haft till sitt

förfogande och till de påminnelser som kan ha lämnats honom. Att ta bort

viktiga säkerhetsanordningar, t. ex. för att tillgodose bekvämligheten, bör i regel anses innebära en förhållandevis hög grad av vållande.

Nedsättning av försäkringsersättningen kan vidare bli aktuell i fall då den

försäkrade genom grov vårdslöshet har åsidosatt en föreskrift i försäkringsvillkoren, även om det i ett sådant fall i ännu mindre utsträckning än vid en uppsåtlig försummelse behöver bli fråga om ett fullständigt bortfall av

ersättningen. Däremot bör en oaktsamhet som inte kan betecknas som grov

mera sällan kunna föranleda att ersättningen reduceras. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9.3) får hänsyn tas till vilket slags föreskrift som har åsidosatts. Vid överträdelse av föreskrifter om farcökning eller om räddningsplikt torde nedsättning i regel komma i fråga endast om uppsåt eller i varje fall grov vårdslöshet ligger den försäkrade till last. Vid åsidosättande av

säkerhetsföreskrifter som direkt syftar till att tillgodose preventionen kan emellertid en strängare inställning mot den försäkrade vara befogad.

Allmänt sett kan sägas att nedsättningen inte bör göras med större stränghet än som kan anses motiverad av preventiva skäl och av hänsynen till

de kostnader som kan drabba försäkringstagarkollektivet om full ersättning 31§ KFL utges även vid åsidosättande av olika förpliktelser enligt försäkringsvillkoren.

Samtidigt måste beaktas önskemålet om att ge skydd vid socialt betydande

förluster. Vid bedömningen av vilken hänsyn som bör tas till den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet bör man därför också skilja mellan olika försäkringar och skador.

Vid en brand riskerar den försäkrade i allmänhet att drabbas ganska hårt,

även om han får full ersättning för egendom som förstörs genom branden. Vidare bör beaktas att den försäkrade kan straffas för allmänfarlig vårdslöshet oavsett om någon skada inträffar eller ej. Att reducera försäkringsersättningen är därför i detta fall i mindre grad påfordrat av preventiva och liknande

skäl. Till detta kommer att skadorna lätt kan uppgå till mycket stora belopp

och att behovet av ersättning sålunda ofta är stort. Det synes därför rimligt att

full eller i det närmaste full ersättning lämnas för en brandskada, även om den

försäkrade har gjort sig skyldig till en ganska betydande oaktsamhet genom att inte iaktta särskilda säkerhetsföreskrifter. Detta gäller även om kostnaden

för skyddet vid försummelse har ekonomisk betydelse för försäkringskollektivet.

Förhållandet är däremot ofta ett annat beträffande en försäkring som ger

ersättning vid stöld. Om den försäkrade får full ersättning, även om han har handlat oaktsamt utan att dock ha varit grovt vårdslös, kan preventiva moment helt saknas och försäkringen bli mycket dyrbar för kollektivet av

försäkringstagare. Föreskrifter som innebär att exempelvis fönster och dörrar

skall vara stängda och låsta torde ofta på en gång ha ekonomisk betydelse för försäkringskostnaden och kunna förenas med en påföljd i form av nedsättning utan att försäkringens uppgift att ge skydd vid socialt betydande

förluster behöver äventyras. Försäkringsbolagen bör därför ha möjlighet att

meddela sådana föreskrifter.

Undantagsvis kan en viss nedsättning av försäkringsersättningen komma i fråga även när den försäkrades oaktsamhet endast kan anses som ringa. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9.3) bör en sådan nedsättning inte vara utesluten vid ett åsidosättande av uttryckliga och preciserade säkerhetsföreskrifter, även om det endast rör sig om ett tillfälligt och kortvarigt förbiseende eller ett annat mindre slarv. Exempel på sådana föreskrifter har jag gett i den allmänna motiveringen (att en personbil alltid skall vara låst när den lämnas utan tillsyn etc.). Vid överträdelser av föreskrifter av detta slag bör ersättningen kunna sättas ned enligt standardiserade normer, t. ex. med ett visst belopp eller med en viss kvotdel, som anges i försäkringsvillkoren. I detta ligger även att det inte finns något hinder mot att nedsättningen ges formen av en förhöjd självrisk, så som f. n. är

brukligt i vissa fall.

Bland de omständigheter som i övrigt bör beaktas vid nedsättningen är,

som redan har antytts, att den försäkrade drabbas av någon särskild påföljd av

sitt handlande. En nedsättning av försäkringsersättningen är väsentligen

tänkt som en sanktion vid åsidosättande av en förpliktelse enligt försäkrings- 31§ KFL

villkoren. Det kan därför vara motiverat att ta hänsyn till om den försäkrade råkar ut för någon annan sanktion som gör det onödigt att av preventiva skäl dessutom reducera ersättningen helt eller delvis.

Också försäkringsbolagets handlande hör till de omständigheter i övrigt som kan tas i betraktande. På samma sätt som en tydlig information om kraven på säkerhetsanordningar kan föranleda att en underlåtenhet att iaktta

dessa krav anses försvårande, kan brister i informationen utgöra en

omständighet som verkar i förmildrande riktning.

I de flesta fall bör en försummelse att iaktta sådana föreskrifter i

försäkringsvillkoren som tidigare har berörts föranleda att ersättningen reduceras antingen med en kvotdel eller med ett bestämt belopp. Som har antytts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9.1) kan det vara lämpligt att

försäkringsbolagen i villkoren preciserar storleken av avdraget i olika fall. Det kan även vara ändamålsenligt att nedsättningen görs i form av en viss

självrisk. I undantagsfall kan en föreskrift vara av den naturen att ersättningen bör få falla bort helt vid en underlåtenhet aw följa föreskriften ("nedsättning till nolt”).

Vid tillämpningen av nedsättningsreglerna i förevarande paragraf saknar

det betydelse om det försäkringsvillkor som har åsidosatts är utformat som ett åliggande för den försäkrade eller om det har formulerats som en

ansvarsbestämning. Även överträdelser av omfattningsvillkor som i realiteten innebär en förpliktelse för den försäkrade, t. ex. att ersättning lämnas endast vid stöld ur ”låst lokal”, bedöms alltså enligt denna paragraf. I den mån omfattningsvillkor av detta slag används även i fortsättningen bör de därför förses med en erinran om att en tillämpning av villkoret inte alltid behöver medföra att ersättningen går förlorad eller ens reduceras utan att frågan om vilken ersättning som skall lämnas får avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Även annars då försäkringsvillkoren har

utformats i mer eller mindre standardiserad form bör de formuleras så att det

finns utrymme att ta hänsyn till speciella omständigheter i det särskilda

faltet. Det ankommer på försäkringsinspektionen att vid sin granskning av försäkringsvillkoren se till att dessa överensstämmer med de intentioner

bakom lagreglerna som nu har genomgåtts. Inspektionen bör också kontrollera att villkoren tillämpas enhetligt i förhållande till samtliga försäkrade, så att inte vissa kunder behandlas mindre förmånligt än andra.

Andra stycket. Vem som är försäkrad framgår regelmässigt av försäkrings-

villkoren. Normalt är den försäkrade identisk med försäkringstagaren, t. ex.

då ägaren till egendom tecknar försäkring på egendomen. Försäkringen

omfattar emellertid ibland också andra än försäkringstagaren. Sålunda gäller hemförsäkringar även till förmån för bl. a. försäkringstagarens make och hemmavarande barn. Den till vars förmån försäkringen gäller är då att

betrakta som försäkrad vid skada på egendom som tillhör honom eller henne. 31§ KFL Vid ansvarsförsäkring är i princip varje skadeståndsskyldig vars ansvar täcks av försäkringen att betrakta som försäkrad. I dessa fall torde det dock vara

sällsynt att det blir aktuellt att tillämpa försäkringsrättsliga identifikationsregler. Däremot kan den skadelidandes rätt till ersättning komma att

bedömas enligt skadeståndsrättsliga principer om identifikation mellan

skadelidande.

Enligt andra stycket jämställs vissa andra personer med den försäkrade vid

tillämpningen av första styckets bestämmelser om åsidosättande av åligganden enligt försäkringsvillkoren. Med den försäkrade jämställs till en början

annan som har handlat med hans samtycke. Försäkringsersättning till den försäkrade kan alltså sättas ned, om någon med hans samtycke exempelvis avlägsnar säkerhetsanordningar eller underlåter att låsa en dörr som enligt försäkringsvillkoren skall vara låst.

Med den försäkrade jämställs vidare den som har en väsentlig ekonomisk

gemenskap med honom beträffande försäkrad egendom. Vad som är

väsentlig ekonomisk gemenskap får avgöras efter omständigheterna. Sådan gemenskap torde förekomma främst mellan äkta makar. Om det föreligger på

en gång giftorättsgemenskap (eller samäganderätt) och gemensamt brukande kan man i regel utgå från att makarna har en väsentlig ekonomisk

gemenskap. Saknas en av dessa förutsättningar är frågan mera tveksam. Om

egendom som tillhör endast den ena maken inte regelbundet brukas av den andra maken, kan det knappast anses föreligga en sådan egen-

domsgemenskap mellan dem att identifikation bör ske på den grunden.

Också samboende som inte är gifta kan ibland ha sådan ekonomisk gemenskap att de bör identifieras med varandra. Ett exempel är att de

gemensamt äger och brukar ett bo utan att man kan skilja mellan vad som

tillhör den ene eller den andre. Däremot kan man i allmänhet inte räkna med att föräldrar och barn har en väsentlig ekonomisk gemenskap i den mening som det här är fråga om. Identifikation är dock inte utesluten, om föräldrarna rent formellt har skrivit viss egendom på sina barn eller om barnen efter den ena makens död har ärvt egendom som den efterlevande maken begagnar som om den var hans eller hennes egen. Mellan syskon torde sådan egendomsgemenskap som medför att de identifieras med varandra sällan föreligga, även om de har gemensam bostad och gemensamt hushåll.

Med stöd av förbehåll i försäkringsvillkoren kan identifikationen dock sträcka sig längre än som nu har angetts. Med den försäkrade kan nämligen då

jämställas även den som har haft tillsyn över försäkrad egendom i hans ställe

eller tillsammans med honom även om det inte föreligger egendomsgemenskap mellan dem. Med den försäkrade kan givetvis identifieras

någon som också själv är försäkrad. Om en försäkrad underlåter att upplysa

om fareökning eller åsidosätter en säkerhetsföreskrift, kan alltså hans försummelse gå ut över en annan försäkrad (t. ex. make, samboende eller

barn) som förvarar sin egendom hos den försumlige. Av 33 § andra stycket 32§ KFL framgår dock att handlande av barn under 12 år inte i och för sig inverkar på rätten till ersättning för andra försäkrade. Inte heller en försumlighet av barn som är något äldre drabbar föräldrar eller syskon, minderåriga barn kan inte sägas ha tillsyn över föräldrarnas eller syskonens egendom.

Ett annat fall då identifikation kan ske med stöd av förbehåll i försäkringsvillkoren är att den som underlång tid lånar den försäkrades bil underlåter att ändra uppgift om körsträckan. Detsamma gäller då den försäkrade har hyrt ut sin lägenhet eller sommarstuga och förhyraren uppsåtligen eller genom oaktsamhet åsidosätter något som åligger den försäkrade enligt försäkringsvillkoren. Däremot kan t. ex. en granne som har åtagit sig att se till den försäkrades villa eller lägenhet under semestern inte anses ha tillsyn över egendomen i den mening som avses här. Inte heller kan en fastighetsskötare anses ha en sådan tillsyn över egendom som tillhör hyresgäster i fastigheten.

I fall då en annan person jämställs med den försäkrade kan den skälighetsbedömning som skall företas vid nedsättningen enligt första stycket Jeda till att ersättningen till den försäkrade inte sätts ned i samma utsträckning som om denne själv hade gjort sig skyldig till försummelsen. Vid vissa slag av försummelser, t. ex. åsidosättande av villkor om räddningsplikt, kan det också finnas skäl att helt underlåta att sätta ned ersättning till annan än den som har gjort sig skyldig till försummelsen.

Slutligen bör tilläggas att ett handlande av annan än den försäkrade i vissa fall kan föranleda att ersättning till denne sätts ned även om förutsättningarna för identifikation inte är uppfyllda. Den försäkrade har nämligen en viss skyldighet att se till att inte andra handlar på ett sätt som innebär att en säkerhetsföreskrift sätts åt sidan. Det kan därför ibland läggas den försäkrade tilllast som en oaktsamhet, om han exempelvis underlåter att reagera i fall då en annan person inför eldfarliga varor i huset eller inte kontrollerar att hans barn har låst bostaden. 32 8 Har den försäkrade uppsåtligen framkallat ett försäkringsfall, lämnas inte ersättning från försäkringen såvitt gäller honom.

Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet, kan försäkringsersättning som ej avser skadestånd sättas ned såvitt gäller honom. Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom annan oaktsamhet som ej är ringa, kan försäkringsersättning som ej avser skadestånd sättas ned såvitt gäller honom, om förbehåll om nedsättning har gjorts i försäkringsvillkoren. Sådant förbehåll får göras endast om det är påkallat för att förebygga försäkringsfall eller det annars finns särskilda skäl. Nedsätningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades oaktsamhet och omständigheterna i övrigt.

Med den försäkrade jämställs annan som har handlat med hans samtycke. Också den som beträffande försäkrad egendom har en väsentlig ekonomisk gemenskap med den försäkrade jämställs med denne, om inte särskilda skäl talar mot detta.

(Jfr 21 och 22 88 i kommitéförslaget)

Första stycket. Vid uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet bonfaller 32§ KFL rätten till försäkringsersättning helt och hållet. Detta gäller vare sig förfarandet utgör försök till försäkringsbedrägeri (1. ex. då någon sätter eld på sitt försäkrade hus i avsikt att få ut försäkringsersättningen) eller något sådant bedrägligt syfte inte föreligger.

Genom föreskriften att ersättning inte lämnas såvitt gäller den försäkrade markeras att dennes handlingssätt inte påverkar rätten till ersättning för någon annan försäkrad, i den mån inte bestämmelserna i tredje stycket om identifikation är tillämpliga.

Bestämmelsen i första stycket är tillämplig även vid ansvarsförsäkring. Någon ersättning från en sådan försäkring lämnas alltså inte i fall då den försäkrade uppsåtligen handlar på ett sätt som medför skyldighet att utge skadestånd (t. ex. misshandlar annan person). Den försäkrade måste i detta fall betala skadeståndet med egna medel. Kan han inte det, går den skadelidande alltså miste om detta skadestånd. En annan sak är att denne då i vissa fall kan få brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen (1978:413).

Nägon sådan skälighetsbedömning som gäller enligt de andra nedsättningsregler som har tagits in i lagen görs alltså inte då den försäkrade uppsåtligen framkallar ett försäkringsfall. Ibland kan ett sådant förfarande också vara att bedöma som en överträdelse av en säkerhetsföreskrift eller en föreskrift om fareökning. Teoretiskt kan det då få betydelse vilken av nedsättningsreglerna som tillämpas. I praktiken torde reglerna dock leda till samma påföljd i detta fall.

Vid en sakförsäkring synes bestämmelsen om uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet kunna tillämpas endast på skador som omfattas av den försäkrades uppsåt, däremot inte på skador som utgör en oavsiktlig följd av en uppsåtlig skada (se Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s. 183). Ett exempel är att .den försäkrade avser att bränna upp ett uthus men att elden sprider sig och antänder även den försäkrades bostadshus. När det gäller det förstörda uthuset framgår det av första stycket att den försäkrade inte kan få någon ersättning. Frågan huruvida ersättning kan lämnas för det skadade bostadshuset bestäms däremot enligt andra stycket i förevarande paragraf.

När det gäller ersättning ur en ansvarsförsäkring är förhållandena däremot annorlunda. Försäkringsfallet, dvs. den försäkrades skadeståndsskyldighet, får anses ha framkallats uppsåtligen även om den försäkrade inte avsåg att orsaka hela den skada som utgör en adekvat följd av ett uppsåtligt beteende. Ett praktiskt exempel är att den försäkrade avsiktligt utdelar ett slag mot en annan person, som — utan att den försäkrade har avsett det — faller omkull och skadar huvudet. Ansvarsförsäkringen torde i detta fall inte täcka den försäkrades skadeståndsskyldighet ens när det gäller den följdskada som inte omfattas av hans uppsåt.

Ett undantag från principen att ett uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet utesluter rätt till försäkringsersättning gäller i fall då handlandet på

grund av nödsituation eller liknande måste anses försvarligt. Detta följer av 32§ KFL allmänna principer (fr 19 § andra stycket försäkringsavtalslagen).

Andra stycket. Enligt gällande rätt på skadestånds- och försäkringsrättens område krävs att en vårdslöshet är av mycket allvarligt slag för att den skall kunna betecknas som grov. Vanligen är det fråga om eu handlande som ligger på gränsen till ett uppsåtligt förfarande, dvs. som vittnar om en betydande

hänsynslöshet eller nonchalans och som medför en avsevärd risk för skada.

Också bestämmelsen om grov vårdslöshet i andra styckets första mening bör

ges en sådan restriktiv tillämpning. Har den försäkrade gjor sig skyldig till ett

allvarligt beteende av detta slag, bör någon ersättning normalt inte lämnas till honom. Bestämmelsen innebär dock att det inte är helt uteslutet att ge honom åtminstone någon ersättning. Ett tänkbart fall är att skadan har blivit avsevärt större än den försäkrade hade anledning att räkna med. Eu annat exempel är att ett bortfall eller en kraftig reduktion av ersättningen skulle kunna få socialt

ödesdigra följder för den försäkrade.

Har försäkringsfaltet framkallats genom oaktsamhet som inte utgör grov vårdslöshet, kan försäkringsersättningen inte sättas ned direkt med stöd av

lagen. För att nedsättning skall kunna komma i fråga krävs att förbehåll om detta har gjorts i försäkringsviltkoren. Ett sådant förbehåll får ställas upp bara om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl är intresset att förebygga skador.

Också kostnadsskäl kan ibland vara en godtagbar anledning till ett förbehåll om nedsättning. Huvudregeln bör emellertid vara att den som har gjort sig

skyldig till oaktsamhet som inte är grov skall ha rätt till full försäkringser-

sättning. Det ankommer på försäkringsinspektionen att se till att möjligheten att göra förbehåll om nedsättning av ersättningen i sådana fall utnyttjas endast då det verkligen är befogat. Om försäkringsersättningen sätts ned med stöd av förbehåll i försäkringsvillkoren, kan den försäkrade i sista hand vända sig till domstol för att få prövat inte bara om den nedsättning som har gjorts är

skälig utan även om det finns särskilda skät för det förbehåll som utgör

grunden för att nedsättning över huvud taget kan göras.

Bestämmelserna om oaktsamhet som inte är grov blir tillämpliga vare sig

förbehållet i försäkringsvillkoren har utformats som en föreskrift om nedsättning eller som en begränsning av försäkringsbolagets ansvarighet. Också ett villkor som innebär att ersättning lämnas endast om den försäkrade har iakttagit ”tillbörlig aktsamhet” e. d. bedöms alltså enligt förevarande

bestämmelser. Bestämmelserna lägger å andra sidan inte något direkt hinder i

vägen för att villkoret utformas på detta sätt. Särskilt när kostnadsaspekten är betydande kan en sådan teknik vara motiverad. En förutsättning för att

villkoret skall kunna tillåtas är dock att det samtidigt innehåller en erinran om

att speciella omständigheter kan föranleda att ersättning likväl lämnas i ett

enskilt falt. Allmänt sett synes det vara lämpligare att försäkringsvillkoren innehåller en uttrycklig begränsning av ansvaret än att de hänvisar till en obestämd aktsamhetsnorm.

Är oaktsamheten endast ringa, får ersättningen inte sättas ned. Försäk- 32§ KIL

ringsvillkor som är formulerade så att nedsättning är möjlig även i eut sådant fall är alltså inte tillåtna. Det innebär bl. a. att ett villkor som är utformat som en ansvarsbegränsning måste innehålla en erinran om att det inte är tillämpligt vid ringa oaktsamhet.

I vissa fall kan det vara tveksamt om ett försäkringsvillkor om nedsättning skall bedömas enligt 31 § eller 32 §. Den sakliga överensstämmelsen mellan

dessa bestämmelser är visserligen så stor att frågan i de flesta fall inte behöver ge upphov till några större bekymmer. Bl. a. den skillnaden föreligger dock att nedsättning enligt 31 § kan göras även om den försäkrade har gjort sig skyldig

till oaktsamhet som endast är ringa.

Påföljden av att den försäkrade har framkallat försäkringsfallet genom

oaktsamhet som inte är ringa är att försäkringsersättningen kan sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades oaktsamhet och

omständigheterna i övrigt. Vad som har sagts i specialmotiveringen till den

motsvarande bestämmelsen i 31 § första stycket har i stort sett tillämpning

också här. I fråga om betydelsen av den försäkrades oaktsamhet föreligger

dock en viss skillnad, eftersom oaktsamheten enligt förevarande bestämmelse bedöms i relation till ett inträffat försäkringsfall, inte till överträdelse av säkerhetsföreskrifter e. d. vilka ofta har endast mera indirekt betydelse för att

ett försäkringsfall skall inträffa.

I likhet med vad som gäller enligt första stycket påverkar inte en försäkrad persons handlingssätt rätten till ersättning för en annan försäkrad, om inte förutsättningarna för identifikation enligt tredje stycket är uppfyllda. Eftersom nedsättning enligt andra stycket inte får göras vid försäkring som avser skadeståndsskyldighet, kan också en skadelidande tredje man få ersättning från en ansvarsförsäkring, även om den försäkrade har orsakat skadan genom oaktsamhet eller t. o. m. grov vårdslöshet.

Tredje stycket. Om den försäkrade förmår en annan person att uppsåtligen framkalla försäkringsfallet, t. ex. att sätta eld på försäkrad egendom, lämnas inte någon ersättning till den försäkrade. Ersättningen kan också sättas ned eller helt falla bort, om den försäkrade i annat fall samtycker till att en annan person handlar på ett sätt som medför att ett försäkringsfall inträffar.

Nedsättningsfrågan bedöms i detta fall som om den försäkrade själv hade

handlat på detta sätt. Det fordras dock att samtycket avser just den handling

som har framkallat försäkringsfallet. Om 1. ex. försäkrad egendom har

skadats genom vållande av någon annan än den försäkrade, kan identifikation alltså inte ske enbart på den grunden att den försäkrade har låtit den andre få hand om egendomen, även om han borde ha insett att detta skulle

medföra risk för skada. Däremot är det inte uteslutet att den försäkrade anses ha gjort sig skyldig till en oaktsamhet genom att överlämna egendomen till den andre och att nedsättning av försäkringsersättningen därför kan göras

under de förutsättningar som anges i andra stycket.

Enligt huvudregeln skall identifikation också ske, om den som har 33 § KFL framkallat ett försäkringsfall har en väsentlig ekonomisk gemenskap med

den försäkrade. I fråga om innebörden av denna bestämmelse kan hänvisas

till specialmotiveringen till den motsvarande bestämmelsen i 31 § andra stycket.

Är det fråga enbart om framkallande av försäkringsfallet, är identifikation

inte möjlig på grund av andra relationer mellan den som har framkallat fallet och den försäkrade. Till skillnad från vad som gäller enligt 31 § andra stycket kan försäkringsbolagen alltså inte i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att identifiera den försäkrade med den som har haft tillsvn över försäkrad egendom som har skadats.

I vissa fall kan särskilda skäl tala mot att den som har framkallat

försäkringsfallet identifieras med den försäkrade, trots att de har en väsentlig ekonomisk gemenskap med varandra. Ett exempel är att den försäkrades

make framkallar försäkringsfallet i avsikt att den försäkrade skall tillfogas

skada.

Även om identifikation skall ske, bör man vid nedsättningen kunna ta

hänsyn till att det inte var den försäkrade själv som framkallade försäkrings-

fallet. Man bör också kunna beakta karaktären av den ekonomiska gemen-

skapen.

33 8 Även om försäkringstagaren eller den försäkrade har handlat på ett sätt

som enligt 30-32 §§ kan föranleda att ersättning från försäkringen sätts ned eller inte lämnas, tillämpas inte dessa bestämmelser om han var i ett sådant

sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken eller under tolv år.

Vid tillämpningen av 31 § andra stycket eller 32 § tredje stycket skall den som var i ett sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken eller som var under tolv år jämställas med den försäkrade endast om han har handlat med dennes samtycke.

(Jfr 23 § I kommittéförslaget)

Första stycket. Au försäkringstagaren eller den försäkrade var i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2§ brottsbalken innebär att han har handlat under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig

abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. I ett sådant fall tillämpas inte nedsättningsreglerna i

30-32 §§. Detsamma gäller om försäkringstagaren eller den försäkrade var

under tolv år, låt vara att hänvisningen till 30 § i detta fall saknar reell

innebörd.

Andra stycket. Även om en allvarligt psykiskt störd person eller ett barn

under 12 år inte identifieras med den försäkrade är det likväl inte uteslutet att

ersättning till den försäkrade sätts ned på den grunden att denne genom att överlämna försäkrad egendom till en sådan person eller på ett annat liknande sätt själv anses genom oaktsamhet ha åsidosatt en säkerhetsföreskrift eller

framkallat försäkringsfallet. För att nedsättning skall kunna göras i ett sådant fall krävs dock att den försäkrade har insett eller borde ha insett att det förelåg

en betydande risk för att föreskriften skulle åsidosättas eller egendomen 34 § KFL

skadas. Ersättningen kan vidare sättas ned. om den försäkrade har uppmanat eller annars samtyckt ull handlandet.

34 § Har den ersättningsberättigade efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet oriktigt uppgett celler förtigit eller dolt något av

betydelse för bedömningen av hans rätt till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som han annars skulle ha varit berättigad till sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

(Jfr 24 §i kommittéförslaget)

Bestämmelsen är tillämplig endast i sådana fall då den försäkrade har rätt

till försäkringsersättning. Saknar han en sådan rätt, t. ex. därför att något

försäkringsfalli själva verket inte har inträffat eller därför att försäkringsfallet

har framkallats uppsåtligt, uppkommer inte frågan om en reduktion av

försäkringsersättningen med stöd av bestämmelsen. Den behöver inte heller i

andra fall åberopas för att reducera ett begärt belopp till vad som svarar mot

den faktiska förlust som har blivit utredd. Obefogade krav kan med andra ord

avslås oavsett om den försäkrade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har lämnat oriktiga uppgifter eller ej.

Innebörden av bestämmelsen är att ersättning som den försäkrade i och för

sig har rätt till på grund av ett försäkringsfall kan reduceras på grund av att han har lämnat oriktiga uppgifter om den egendom som har förstörts, skadats eller swlits etc. Även uppgifter om beskaffenheten och värdet av den skadade eller förlorade egendomen får bedömas enligt bestämmelsen. Detsamma gäller förtigande eller döljande av något som har betydelse för bedömningen av ersättningsrätten. Till döljande av en omständighet får räknas bl.a. undertryckande av bevismaterial och obehörig påverkan av vittnen eller andra upplysningspersoner. Paragrafen förutsätter att de oriktiga uppgifterna resp. förtigandet etc. har inneburit risk för att den försäkrade skulle få för hög

ersättning. Sådan underlåtenhet av ordningskaraktär att medverka till

utredningar som närmast går ut över den försäkrade själv faller vid sidan av förevarande bestämmelse.

Om den försäkrade har förfarit uppsåtligen, utgör hans förfarande i regel försök till försäkringsbedrägeri och kan leda till straff eller annan påföljd. Paragrafen är emellertid tillämplig även om det inte är fråga om något brottsligt förfarande. I båda fallen bör en reduktion av försäkringsersättning-

en komma i fråga endast under speciella omständigheter. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9.5) har som exempel nämnts att försäkringsbolaget

genom den ersättningsberättigades förfarande har åsamkats kostnader eller

annan skada.

Även om nedsättningen görs med utgångspunkt i de kostnader som

försäkringsbolaget har haft med anledning av den försäkrades beteende, är det inte givet att bolaget på detta sätt alltid skall få ersättning för kostnaderna i

deras helhet. Det kan exempelvis inträffa att försäkringsbolaget lägger ned

mycket stora kostnader, kanske på grund av misstanke om att förfarandet 35§ KFL avsåg större belopp än det i själva verket gjorde. I så fall är det inte skäligt att nedsättningen görs med så stort belopp som svarar mot dessa kostnader.

Paragrsafen är tvingande. Försäkringsbolaget kan inte genom föreskrifter i

villkoren ställa upp andra förutsättningar för reduktion av försäkringsersättningen för den typ av förfaranden som avses med paragrafen.

Det ankommer på försäkringsinspektionen att se till att bestämmelsen tillämpas så enhetligt som möjligt i förhållande till samtliga försäkrade.

Underförsäkring 35 8 Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger beloppet i

betydande mån detta värde, kan ersättning från försäkringen för skada på egendomen eller på det andra intresset sättas ned i förhållande till underför-

säkringen.

(Jfr 25 § i kommittéförslaget)

Paragrafen är inte tillämplig, om det inte anges något försäkringsbelopp i försäkringsvillkoren. Skulle försäkringstagaren vid en försäkring som inte

upptar något försäkringsbelopp ha lämnat oriktiga uppgifter som inverkar på

försäkringsbolagets premiesättning av försäkringen, får reglerna i 30 § om

upplysningsplikt tillämpas. Så kan bli fallet om försäkringstagaren har lämnat oriktiga uppgifter t. ex. om en försäkrad byggnad eller om modell och ålder på

ett försäkrat motorfordon.

Paragrafen kan inte heller tillämpas om försäkringstagaren visserligen anger ett försäkringsbelopp men detta likväl inte skall motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse. Ett typiskt exempel är att det anges ett försäkringsbelopp för ansvarsförsäkring. Detta betecknar då det högsta belopp som kan lämnas i ersättning, men det står inte i relation till

någon bedömning av värdet av ”försäkrat intresse”. Det är däremot vanligt att det i hemförsäkring, villaförsäkring osv. anges ett försäkringsbelopp som motsvarar värdet av försäkrad lösegendom. Vid

konsumentförsäkringar torde det vara ovanligt med försäkringsbelopp som

skall motsvara värdet av annat försäkrat intresse än egendom. Det har dock

för tydlighetens skull angetts att paragrafen är tillämplig även på försäkrings-

belopp som motsvarar annat intresse.

Då det gäller att bedöma om försäkringsbeloppet i betydande mån understiger det försäkrade intressets värde får hänsyn tas till såväl absoluta

som relativa tal. En avvikelse på 20 000 kronor kan betraktas som betydande

vid en försäkring på 50 000 kronor men inte vid en på 1 milj. kronor. Å andra sidan kan en avvikelse på tio procent betraktas som mindre betydande vid en försäkring på 50 000 kronor men som betydande vid en försäkring på 1 milj.

kronor. Det är likgiltigt om underförsäkringen fanns redan när försäkringen

tecknades eller om den beror på att egendom därefter har tillkommit (t. ex.

genom att försäkringstagaren har gjort betydande nyanskaffningar till sitt 36 § KFL hem) eller på att värdet av försäkrad egendom har ändrats (konstverk av en

särskild konstnär har exempelvis ökat starkt i värde efter det försäkringen

tecknades). Det är också utan betydelse om försäkringstagaren kan anses vara i god tro. Förutsättningen att försäkringsbeloppet ”i betydande mån”

understiger det försäkrade intressets värde innefattar emellertid i praktiken

ett godtrosskydd för de viktigaste fallen.

Rättsföljden av att underförsäkring föreligger är att försäkringsersättning-

en får sättas ner i förhållande till underförsäkringen, dvs. efter förhållandet

mellan försäkringsbeloppet och det försäkrade intressets värde. Detta

förutsätter en värdering av egendom som finns kvar oskadad efter ett försäkringsfall. Man torde emellertid kunna utgå från att försäkringsbolagen när det gäller mindre skador på lösegendom liksom f. n. inte kommer att göra någon sådan värdering och alltså inte heller påkalla någon reduktion av ersättningen på grund av underförsäkring.

I många fall då premien beräknas på grundval av ett angivet försäkringsbelopp täcker försäkringen även skador för vilka varken risken eller premien

står i direkt proportion till värdet av den försäkrade egendomen. Exempel på

detta är att hemförsäkring, vars premie beräknas efter värdet av försäkrad lösegendom, också omfattar skadeståndsansvar, rättsskydd och reseskydd. Ersättning som avser sådana moment skall inte reduceras på grund av

underförsäkring beträffande lösegendomen. Vid totalförlust och liknande omfattande skada kan den försäkrade aldrig göra anspråk på högre ersättning än försäkringsbeloppet, vare sig detta i

betydande mån understiger den försäkrade egendomens värde eller ej.

Dubbelförsäkring

36 & Har samma intresse försäkrats mot samma fara hos flera försäkringsbo-

lag, är varje försäkringsbolag ansvarigt mot den försäkrade som om det bolaget ensamt hade meddelat försäkring.

Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning från försäkringsbolagen än som sammanlagt svarar mot skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.

(Jfr 26 § i kommittéförslaget)

Första stycket. Frågan huruvida flera försäkringar täcker samma intresse får

bedömas på samma sätt som vid tillämpningen av motsvarande bestämmelse i 41 § försäkringsavtalslagen. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10) har som exempel angetts att en hemförsäkring och en reseförsäkring båda täcker skada på egendom som medrförs på resa. Vidare kan nämnas det fallet att en hemförsäkring till mindre belopp täcker skada på lösegendom som den försäkrade har i sitt fritidshus, samtidigt som han har en särskild fritidshusförsäkring som täcker även lösegendom. Försäkringarna kan också vara

tecknade av olika försäkringstagare. Egendom som ingår i hemförsäkring 36 § KFL

förvaras t. ex. för reparation hos en hantverkare, och utom hemförsäkringen

gäller även hantverkarens försäkring för egendomen. Att hantverkarens

försäkring inte faller under konsumentförsäkringslagen hindrar inte att

konsumentens rätt att kräva ersättning ur hemförsäkringen bedöms enligt

förevarande stycke.

Om en skada är täckt av såväl sakförsäkring som ansvarsförsäkring uppstår inte dubbelförsäkring i nu avsedd mening, cftersom försäkringarna inte täcker ”samma intresse”. I stället får regler om försäkringsbolagens regressrätt tillämpas.

Att försäkringarna skall täcka samma ”intresse” innebär att bestämmelsen

i fråga om sådana personförsäkringsmoment som kan ingå i en konsumentförsäkring kan tillämpas endast på ersättningsposter som anses täcka

”intressen”, dvs. huvudsakligen ersättning för sjukvårdskostnader o. d. Förutom att försäkringarna skall täcka samma intresse krävs för att

bestämmelsen skall bli tillämplig att de avser samma risk, så att det finns rätt till ersättning ur båda försäkringarna.

Föreligger dubbelförsäkring ansvarar varje försäkringsbolag som om försäkring hade meddelats endast av bolaget. Detta innebär att den försäk-

rade är berättigad att kräva ersättning av vilket som helst av bolagen upp till det belopp för vilket detta ansvarar på grund av skadan. Det är utan betydelse

om ett bolag har friskrivit sig från ansvar för det fall att intresset är försäkrat hos ett annat försäkringsbolag (jfr däremot 43 § försäkringsavtalslagen, som

innehåller specialregler för detta fall). Om en försäkring är subsidiär och gäller endast under förutsättning att en annan försäkring inte finns, är dock reglerna om dubbelförsäkring inte tillämpliga. Ett exempel är att en hemförsäkring inte täcker skador på egendom som tillhör försäkringstagarens familjemedlemmar, om dessa har en egen försäkring på egendomen. Själva formuleringen är dock inte avgörande för om villkoret skall anses utgöra ett förbehåll om ansvarsfrihet som inte är förenligt med reglerna om dubbelförsäkring eller

om det innebär att försäkringen gäller endast subsidiärt. Hänsyn får tas också till andra omständigheter (se Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s. 262 f).

Det spelar ingen roll om vid den slutliga fördelningen av ansvaret mellan

flera försäkringsbolag ett annat bolag än det som först krävs skall bära en del av eller hela ansvaret. Om försäkringsbolagen har kommit överens om att en viss försäkring skall svara i första hand, t. ex. att skada på egendom som medförs vid resa i första hand skall ersättas ur reseförsäkring och inte ur hemförsäkring, kan visserligen försäkringsbolaget råda den försäkrade att vända sig till det bolag som i första hand skall svara för skadan. Rådet är emellertid inte bindande för den försäkrade. Bestämmelsen i första stycket är

sålunda, liksom lagen i övrigt, tvingande i förhållandet mellan försäkringsbolag och försäkringstagare.

Andra stycket. Om någon tvekan kan uppstå om vad som svarar mot skadan 37§ KFL

får man utgå från vad som kan ersättas enligt villkoren för den försäkring som

medger den högsta ersättningen. Om exempelvis en skada enligt villkoren för en av två försäkringar kan ersättas enligt ”nyvärdeprincipen” (dvs. utan

avdrag för ålder och bruk) men enligt villkoren för den andra endast enligt

”dagsvärdeprincipen” (dvs. med sådant avdrag), är den försäkrade berättigad till ersättning för nyvärdet (men givetvis inte till högre ersättning). Däremot

kan inte en försäkrad kräva att ur två försäkringar, som båda för viss situation

ger ersättning endast med dagsvärdet, få ersättning upp till nyvärdet ens om

han styrker att det i marknaden förekommer försäkringar som ger ersättning

upp till nyvärdet i en situation som motsvarar den inträffade.

Regeln om att ersättningen inte får överstiga skadan kan givetvis inte

tillämpas på sådant sammanträffande mellan personförsäkringar som enligt

vad som sades i anslutning till första stycket inte skall bedömas enligt

förevarande paragraf. Bestämmelsen om ansvarighetens fördelning rör inte direkt den försäkrade utan förhållandet mellan flera försäkringsbolag. Den är dispositiv. Försäkringsbolagen kan alltså avtala om en annan fördelning än den som lagen

anvisar. Avtalet kan som antytts gå ut på att en viss försäkring skall svara efter en annan.

Skadereglering

37 & Sedan ett försäkringsbolag har fått underrättelse om ett försäkringsfall,

skall bolaget utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att skadan skall

kunna regleras. Skadan skall regleras skyndsamt och med iakttagande av den ersättningsberättigades och annan skadelidandes behöriga intressen.

Försäkringsvillkoren skall innehålla regler om värderingen av skadad egendom och annan förlust till följd av försäkringsfallet.

(Jfr 27 § i kommittéförslaget)

Första stycket. En förutsättning för att försäkringsbolaget skall bli skyldigt

att börja utreda en skada är att det får underrättelse om försäkringsfallet. Det

krävs inte att bolaget får underrättelsen genom en anmälan från den

försäkrade. Vid ansvarsförsäkring kan även anmälan från den som lider skada vara tillräcklig. I undantagsfall kan försäkringsbolaget få underrättelse

från tredje man, t. ex. från polisen om inträffad trafikolycka. Däremot räcker det inte att det exempelvis av tidningarna framgår att en skada har inträffat och att försäkringsbolaget kan sluta sig till att den utgör ett försäkringsfall för vilket bolaget ansvarar. Det är inte nödvändigt att den som vill framställa

anspråk preciserar sitt krav på grund av skadan. Detta kan ofta vara omöjligt vid den tidpunkt då skadeanmälan görs. Försäkringsbolaget är lik väl skyldigt att börja utredningen så att ersättning skall kunna betalas ut så snart som

möjligt.

Försäkringsbolaget skall utan uppskov vidta de åtgärder som krävs för att

11 Riksdagen 19791/80. I saml. Nr 9

skadan skall kunna regleras. Det är självklart att bolaget, om det vill ha 37§ KFL upplysningar på en särskild blankett, omedelbart skall sända en sådan när en anmälan tas emot t. ex. per telefon.

Skaderegleringen skall göras så skyndsamt som omständigheterna tillåter. Försäkringsbolaget skall verka för att den försäkrade eller annan får den ersättning som han är berättigad till. Bolaget får inte nöja sig med att vara passivt och överlämna initiativ och utredning till den som begär ersättning. Att denne kan ha bevisbördan i en domstolsprocess om ett visst förhållande är inte ett tillräckligt skäl för bolaget att underlåta att utreda förhållandet på det stadium som avses här. Att skaderegleringen skall vara korrekt innebär å andra sidan också att bolaget i försäkringskollektivets intresse måste värja sig mot alla ogrundade anspråk och söka motverka försäkringsbedrägerier. Här kan hänvisas till uttalanden i den allmänna motiveringen (avsnitten 2.9.5 och 2.11).

I allmänhet är det den försäkrades intresse som försäkringsbolaget har att iaktta. Även annan försäkrad än försäkringstagaren kan vid sakförsäkring framställa anspråk, t. ex. familjemedlem vars egendom är medförsäkrad. I fråga om personförsäkringsmoment kan krav riktas mot bolaget av en förmånstagare, alltså av annan än den som är försäkrad.

I fråga om trafikförsäkring bör skadelidande tredje man räknas som försäkrad (jfr 25). Detta gäller emellertid inte skadetidande vid annan ansvarsförsäkring. Försäkringsbolaget är likväl skyldigt att vid skaderegleringen beakta också en sådan skadelidandes intresse. Bolaget får inte nöja sig med att hänvisa denne till att driva sitt krav mot den skadeståndsskyldige. Ibland har den försäkrade och skadelidande tredje man intressen som strider mot varandra. Tredje man kan kräva skadestånd av den försäkrade, och denne kan vilja bestrida kravet. Enligt gängse försäkringsvillkor för ansvarsförsäkring åligger det försäkringsbolaget att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger och underhandla med den skadelidande. En skyldighet att iaktta även den skadelidandes intresse medför givetvis inte att det skall ske på bekostnad av den försäkrades behöriga intresse.

När den försäkrade kräver ersättning men försäkringsbolaget bestrider skyldighet att utge ersättning eller när tvist föreligger om ersättningens storlek, ligger det ofta i den försäkrades intresse att få juridisk rådgivning oo. d. Detta intresse tillgodoses numera - förutom genom den allmänna rättshjälpen — bl. a. genom att konsumentförsäkringar ofta innefattar rättsskyddsförsäkring som täcker även tvist med försäkringsbolaget. Givetvis kan, i fall då rättsskyddsförsäkring saknas, ett försäkringsbolag inte på grund av förevarande stycke bli skyldigt att lämna motsvarande skydd. Inte heller kan det vara pliktigt att ge skadelidande tredje man ett sådant skydd.

Andra stycket. Frågan om hur försäkringsersättning beräknas har ansetts bäst lämpat för reglering uteslutande i försäkringsvillkoren. Principerna för beräkning av försäkringsersättning har redan varit föremål för överläggningar mellan konsumentmyndigheterna och försäkringsbolagen.

38 8 Försäkringsersättning skall betalas senast en månad efter det att den 38§ KFL ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utred-

ning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Detta gäller dock ej ersättning som avser livränta och ej heller i den mån rätten till ersättning är beroende av att egendom återställs eller återanskaffas,

att en myndighet meddelar ett visst beslut eller att någon annan liknande händelse inträffar efter utgången av den tid som nyss har angetts.

Har den som begär försäkringsersättning uppenbarligen rätt till ersättning med åtminstone visst belopp, skall detta belopp genast betalas i avräkning på

den slutliga ersättningen.

(Jfr 28 § i kommittéförslaget)

Första stycket. I första meningen ges huvudregeln om när en fordran på

försäkringsersättning förfaller till betalning. Den ansluter nära till bestämmelsen i 24§ första stycket försäkringsavtalslagen. Utgångspunkten för månadsfristen är att den försäkrade eller annan ersättningsberättigad dels har anmält försäkringsfallet, dels har lagt fram utredning. Om, såsom ofta blir

fallet, anmälan görs först och utredningen läggs fram först senare, blir därför tidpunkten för den senare händelsen utslagsgivande. Fordras särskild utredning beträffande en speciell post, t. ex. för kostnaderna för reparation, kan förfallotiden för denna förskjutas i motsvarande mån, trots att det har

varit klart från början att ersättningsskyldighet föreligger i princip. Månadsfristen är sålunda den tid som försäkringsbolaget har till sitt förfogande efter det att den försäkrade har lagt fram utredning som ankommer på honom. Om

så är möjligt är det givetvis önskvärt att betalning sker tidigare än efter en månad.

Det kan inträffa att tiden om en månad blir otillräcklig, utan att

försäkringsbolagets handläggning behöver vara särskilt långsam. Det har likväl inte ansetts påkallat att förlänga den tid inom vilken försäkringsersättningen skall utbetalas. Påföljden av att betalning inte sker inom den angivna

tiden är i första hand att försäkringsbolaget blir skyldigt att betala dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:635); se härom i det följande. Försäkringsbolaget

får sålunda på egen risk i räntehänseende avgöra, om det lönar sig att ta i anspråk ytterligare tid för utredning. I många fall har försäkringsbolaget möjlighet att betala ut belopp å conto (jfr andra stycket) och därigenom minska det belopp på vilket dröjsmålsränta kan komma att utgå.

Den föreslagna huvudregeln om förfallotid stämmer i huvudsak överens med bestämmelsen i 4 § andra stycket räntelagen om den tidpunkt från vilken ränta skall utges på fordran som avser skadestånd eller annan liknande

ersättning i situationer då förfallodagen inte är bestämd i förväg. Här kan

hänvisas till prop. 1975:102 s. 103 f och 125 f, bl. a. till de uttalanden som görs

angående omfattningen av den utredning som borgenären skall vara skyldig att lägga fram. Formellt sett blir emellertid bestämmelsen i 3 § första stycket räntelagen avgörande för beräkningen av ränta på försäkringsbeloppet. Denna bestämmelse, enligt vilken räntan utgår från fordringens förfallodag,

är nämligen tillämplig när förfallodagen är bestämd i förväg, och föreskriften i 38§ KFL första meningen i förevarande paragraf innebär att förfallodagen för fordran på försäkringsersättning får anses bestämd i förväg.

Från huvudregeln i första meningen, som är tvingande, görs i andra meningen undantag för vissa fall där det närmast ligger i sakens natur att försäkringsersättningen inte skall behöva erläggas inom månadsfristen. Det är sålunda självklart att livränta skall betalas ut successivt. Vid 1. ex. ”nyvärdesförsäkring” är det vanligt att rätten till den del av ersättningen som överstiger dagsvärdet förutsätter att en byggnad återuppförs eller att skadad egendom återanskaffas. Ersättningen behöver då inte till följd av regeln i första meningen betalas i förväg. Detsamma gäller t. ex. när efter brand s. k. restvärdesersättning skall utges med anledning av myndighets beslut om förbud mot att återuppföra en brunnen byggnad. Även i övrigt kan rätten till ersättning tänkas vara villkorad av en framtida händelse. Stilleståndsersättning torde sålunda inte behöva erläggas förrän stilleståndet har pågått åtminstone viss period. Däremot kan tiden för betalning inte göras beroende av exempelvis prövning av någon nämnd eller domstols avgörande.

Ibland kan den försäkrade inte prestera den utredning som ankommer på honom förrän egendom har reparerats eller annan sådan händelse har inträffat som nämns i andra meningen. I sådana fall gäller månadsfristen enligt första meningen.

Det anges inte till vilken tidpunkt förfallodagen förskjuts när andra meningen i stycket är tillämplig. De allmänna normer som har utbildats i fråga om förfallotiden för skadeståndsfordringar och liknande ersättningskrav får tillämpas (se prop. 1975:102 s. 126). Dessa torde innebära att fordran som är beroende av att viss händelse inträffar e. d. i allmänhet förfaller till betalning så snart villkoret är uppfyllt. Konsumentförsäkringslagen hindrar emellertid inte att avtal träffas i försäkringsvillkoren om tidpunkten för betalning av ersättning som åsyftas i andra meningen.

Också i de fall som avses i andra meningen kommer enligt räntelagen ränta på ersättningsbeloppet att beräknas från fordringens förfallodag. När förfallodagen kan anses bestämd i förväg, såsom då livränta har fastställts att utgå vid bestämda tidpunkter, blir 3 § första stycket räntelagen tillämpligt. Annars gäller den förut nämnda bestämmelsen i 4 § andra stycket. Enligt denna utgår ränta först från den dag då fordringen förfaller till betalning, om denna dag inträffar senare än en månad från det att borgenären har framställt sitt ersättningskrav och lagt fram den utredning som kan begäras.

Andra stycket. Här ges en bestämmelse om skyldighet för försäkringsbolaget att betala försäkringsersättning å conto. En förutsättning är att den försäkrade har rätt till visst ersättningsbelopp. Ett typiskt exempel är att det står utom tvivel att ett försäkringsfall som ger rätt till ersättning har inträffat men att beloppet inte kan bestämmas omedelbart eller är föremål för tvist. Försäkringsbolaget får i ett sådant fall inte hålla inne det belopp som den försäkrade uppenbarligen har rätt till. Bolaget får således inte inskränka

betalningen till belopp som den försäkrade behöver för nödvändiga utgifter, 39§ KFL om det belopp som han är berättigad till är klart högre.

Bestämmelsen i andra stycket kan inte anses medföra skyldighet för försäkringsbolaget att i sådana fall som avses i första stycket andra meningen betala ut ersättning innan det villkor som gäller för rätten till ersättning är uppfylit.

Bestämmelsen torde inte påverka utgångspunkten för beräkningen av ränta på försäkringsersättning.

Preskription

39 8 Den som vill kräva ut försäkringsersättning förlorar rätten till ersättning, om han inte väcker talan mot försäkringsbolaget inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande.

Har den som vill kräva ut försäkringsersättning anmält skadan till försäkringsbolaget inom tid som har angetts i första stycket, har han alltid sex månader på sig att väcka talan sedan försäkringsbolaget har förklarat att slutlig ställning har tagits till ersättningsfrågan.

Har fordran på ersättning från en båtförsäkring kommit under dispaschörs behandling, anses därigenom talan om fordringen väckt.

(Jfr 29 § första stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Bestämmelsen har samma innebörd som 29 § försäkringsavtalslagen och 28 § trafikskadelagen. Till skillnad från vad som gäller enligt dessa paragrafer avser den dock endast rätten till försäkringsersättning, inte varje fordran på grund av ett försäkringsavtal. För premie ges en särskild regel i 40 §. I övrigt blir allmänna preskriptionsregler tillämpliga.

Preskriptionen kan brytas endast genom att talan väcks vid domstol. Krav utom rätta eller anmälan till allmänna reklamationsnämnden eller till någon av försäkringsbranschens nämnder är inte tillräckligt.

Bestämmelsen är tvingande. Angående möjligheten att i försäkringsvillkoren införa en skyldighet för den försäkrade att inom viss, kortare tid anmäla inträffat skadefall till försäkringsbolaget hänvisas till uttalandena i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12).

Andra stycket. Bestämmelsen syftar till att hindra rättsförlust för den försäkrade när han väl har anmält skadan till försäkringsbolaget men ärendet regleras först sedan treårs- eller tioårsfristen har gått ut eller kort tid dessförinnan. Den försäkrade kan givetvis hålla sig till den frist han har enligt första stycket, om denna löper ut senare än sexmånaderstiden enligt förevarande stycke.

Tredje stycket. Uppstår tvist om ersättningsskyldighet som kan åligga ett försäkringsbolag på grund av avtal om sjöförsäkring, skall saken enligt 219 8 sjölagen (1891:35 s. 1, omtryckt 1975:1289) hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch. Talan mot dispasch skall enligt 339 § samma lag föras genom klander hos tingsrätt. Annars länder dispaschen till efterrättelse.

Enligt 29 § försäkringsavtalslagen, som innebär att den som vill kräva ut 40§ KFL försäkringsersättning i princip måste väcka talan vid domstol för att undvika att fordringen preskriberas, skall talan dock anses ha bevakats om fordringen har kommit under dispaschörs behandling.

Som har nämnts i specialmotiveringen till 1 § första stycket är båtförsäk-

ring att hänföra till sjöförsäkring även i fall då försäkringen har tecknats av en konsument. Även om det inte är vanligt att krav på ersättning från en sådan

försäkring kommer under dispaschörs behandling, förekommer det dock f. n. ett antal sådana fall varje år. Med hänsyn till detta har en motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 29 § försäkringsavtalslagen om preskriptionsavbrott, när saken hänskjuts till utredning och avgörande genom dispasch, tagits in i tredje stycket i förevarande paragraf (jfr 347 § tredje stycket sjölagen).

40 8 Ett försäkringsbolag förlorar rätten till obetald premie sedan sex månader har förflutit från det att premien skulle ha betalts, om inte försäkringen

dessförinnan har sagts upp av bolaget eller har upphört att gälla av annan

anledning än på grund av en uppsägning från bolagets sida.

(Jfr 29 § andra stycket i kommittéförslaget)

Paragrafen avser både första premie, förnyelsepremie och tilläggspremie.

Preskriptionen avbryts endast genom att försäkringsbolaget säger upp

försäkringen, inte genom att det väcker talan om att få ut premien. Uppsägning behövs dock inte, om försäkringen har upphört att gälla inom sexmånaderstiden av annan anledning, därför att försäkringstagaren själv har

sagt upp försäkringen eller tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Är den obetalda premien en tilläggspremie som avses i 28 § andra stycket, har försäkringsbolaget visserligen inte rätt att säga upp försäkringen på grund av dröjsmålet. Bolaget kan emellertid i stället med stöd av nämnda stycke förkona försäkringstiden. Därmed bortfaller kravet på tilläggspremien.

Om uppsägning görs eller försäkringen annars upphör att gälla inom föreskriven tid, bevarar försäkringsbolaget sin rätt till premie för den tid

under vilken försäkringen har gällt. På denna fordran får tillämpas allmänna preskriptionsregler. Genomförs det förslag till ny preskriptionslagstiftning som inom kort avses bli förelagd för lagrådet, kommer att gälla en treårig

preskriptionstid, som kan avbrytas bl. a. genom ett skriftligt krav mot konsu-

menten. Att försäkringsbolaget bevarar sitt krav på premie får särskild

betydelse, om försäkringstagaren framställer anspråk på ersättning för ett

försäkringsfall som har inträffat under den tid då försäkringen gällde. Bolaget kan i så fall kvitta sin premiefordran mot ersättningskravet (jfr NJA II 1927 s. 407). Om inte försäkringsbolaget säger upp avtalet inom sexmånadersfristen och avtalet inte heller av annan anledning upphör att gälla inom denna tid,

fortsätter bolaget att ansvara till dess uppsägning görs trots att det har förlorat rätten till den obetalda premien.

Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring 41§ KFL

41 § Har ett försäkringsbolag i strid mot 9 § vägrat en konsument att teckna en

försäkring, skall domstol på yrkande av konsumenten förklara att han har rätt

att teckna försäkringen. Domstolen får förklara att försäkringstiden skall börja vid den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit

konsumentens begäran om försäkring.

Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom en månad från

den dag då försäkringsbolaget meddelade konsumenten sitt beslut och angav skälen för beslutet samt erinrade konsumenten om vad han skall iaktta om han vill få beslutet prövat.

Iakttas inte den tid som anges i andra stycket, är rätten att föra talan förlorad.

OUfr 30 § andra stycket och 32 § första stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Paragrafen innebär att en konsument som har vägrats att

teckna en försäkring kan få försäkringsbolagets beslut prövat av domstol. En sådan talan kan föras även om ett försäkringsfall redan har inträffat när talan

väcks. Bifaller domstolen konsumentens talan, får parterna sinsemellan komma överens om vilka villkor som skall gälla för försäkringen. Försäk-

ringsbolaget blir dock bundet av domstolens förklaring om att försäkringsti-

dens början skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt, om försäkringsbolaget hade gått med på försäkringen i samband med att försäkringstagaren först framställde sin begäran om försäkring. I övrigt kan

domstolen inte fastställa villkoren i försäkringsavtalet. En annan sak är att

domstolen kan få anledning att pröva om konsumenten genom ett visst

villkor utestängs från möjligheten att teckna försäkringen.

En bifallande dom innebär alltså att konsumenten, om ett försäkringsfall

har inträffat innan domen meddelades, kan få ersättning från försäkringsbo-

laget på samma sätt Som om bolaget från början hade bifallit konsumentens begäran om försäkring. För att konsumenten inte skall behöva sväva i ovisshet om huruvida han har ett försäkringsskydd eller ej kan domstolen enligt 43 § första stycket meddela ett interimistiskt beslut i frågan. Givetvis bör målet, oavsett om ett sådant beslut meddelas eller ej, handläggas så

skyndsamt som möjligt.

Andra stycket. Försäkringsbolagets meddelande om att försäkring inte meddelas behöver inte vara skriftligt. Har det lämnats muntligen, räknas

tiden för väckande av talan från tidpunkten då det muntliga beslutet

meddelades, även om det senare kompletteras med ett skriftligt besked.

Den tid som konsumenten har på sig att väcka talan börjar dock inte i något

fall att löpa förrän försäkringsbolaget har angett skälen för sitt beslut och erinrat om vad konsumenten skall iaktta om han vill få beslutet prövat. Inte

heller dessa uppgifter behöver lämnas skriftligen, även om det från bevisningssynpunkt är tillrådligt.

Inget hindrar en försäkringstagare som har försuttit talefristen att på nytt begära försäkring hos bolaget och, om bolaget återigen avslår begäran, påyrka

prövning av det senare beslutet vid domstol. 42 och 43 §§ KFL

Tredje stycket. Frågan huruvida rätten att föra talan mot försäkringsbolagets beslut har gått förlorad beaktas endast efter invändning av bolaget.

428 Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i strid mot 15, 18 eller 25 &, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara uppsägningen ogiltig.

Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom en månad från det att försäkringsbolaget har avsänt dels meddelandet om uppsägningen, dels eu skriftligt meddelande om skälen för uppsägningsbeslutet med erinran om vad försäkringstagaren skall iaktta om han vill få beslutet prövat. Tiden för att väcka talan går dock aldrig ut före den tidpunkt då uppsägningen skulle få verkan.

lakttas inte den tid som anges i andra stycket, är rätten att föra talan förlorad.

(Jfr 30 § andra stycket och 32 §& andra stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Om försäkringsbolaget säger upp försäkringen för att undvika att den förnyas eller — på grund av bristande premiebetalning eller av annan anledning - till tidpunkt under försäkringstiden, kan försäkringstagaren få uppsägningen prövad vid domstol. Bifaller domstolen försäkringstagarens talan, dvs. förklaras uppsägningen ogiltig, gäller försäkringen på samma sätt som om uppsägningen aldrig hade gjorts. Försäkringstagaren har alltså rätt till ersättning för försäkringsfall som kan ha inträffat under tiden efter uppsägningen. Försäkringsbolaget har å andra sidan rätt till premie för hela tiden, även om något försäkringsfall inte har inträffat.

Andra stycket. Av 15, 18 resp. 25 § framgår att försäkringsbolaget måste avsända ett skriftligt meddelande om uppsägningen. Tiden för att väcka talan mot uppsägningen räknas i första hand från den dag då detta meddelande avsändes. Tiden börjar dock inte löpa förrän bolaget också har sänt skriftligt meddelande om skälen för uppsägningsbeslutet och om vad försäkringstagaren har att iaktta för att få beslutet prövat. I varje fall i fråga om uppsägningar enligt 15 och 18 §§ kan man räkna med att dessa uppgifter regelmässigt tas in i uppsägningsmeddelandet. Om både uppsägningsmeddelandet och de andra uppgifterna har sänts mer än en månad innan uppsägningen skulle träda i kraft enligt vad som följer av dess innehåll och lagens regler, har försäkringstagaren kvar sin talerätt fram till den tidpunkt då uppsägningen skulle få verkan.

Tredje stycket. Lika litet som vid en talan enligt 41 § beaktar domstolen självmant att talan har väckts inom föreskriven tid. För att försäkringstagaren skall förlora rätten till talan krävs alltså en invändning om detta från försäkringsbolagets sida.

43 8 Domstolen kan på yrkande meddela förklaring enligt 41 eller 42 § även för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.

Innan en tvist som avses i 41 eller 42 § avgörs skall domstolen inhämta Övergångsbestäm-

yttrande från försäkringsinspektionen, om det inte är obehövligt. melser till KFL

(Jfr 32 § tredje stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Innan domstolen fattar ett interimistiskt beslut enligt denna

bestämmelse torde det ofta vara ändamålsenligt att domstolen håller muntlig förberedelse i målet för att frågan om det berättigade i försäkringsbolagets beslut skall kunna utredas. Något hinder finns dock inte mot att försäkrings-

tagarens yrkande om interimistiskt beslut avgörs på grundval av handlingarna i ärendet. Yrkandet får dock inte bifallas utan att försäkringsbolaget har

fått tillfälle att yttra sig.

Om domstolen vid den slutliga prövningen av målet skulle ogilla försäkringstagarens talan, kan den givetvis inte häva det interimistiska beslutet för förfluten tid. Syftet med ett sådant beslut är ju att garantera försäkringstagaren skydd mot skador under den tid målet är anhängigt vid

domstolen. Det kan tilläggas att försäkringstagaren är skyldig att betala

premie för den tid som bolaget har stått ansvar enligt det interimistiska beslutet.

Andra stycket. Har försäkringsinspektionen tidigare avgett yttrande i ett liknande fall, bör domstolen kunna underlåta att inhämta ett nytt yttrande från inspektionen. Ett annat fall då inspektionens yttrande får anses obehövligt är att försäkringstagarens talan är uppenbart ogrundad.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

2. En försäkring förnyas efter ikraftträdandet i de fall och på de villkor som

anges i 14-17 §§, även om den har tecknats före denna tidpunkt. Förnyas

försäkringen i ett sådant fall, tillämpas också 10, 12 och 13 88.

3. Om försäkringsbolaget eller försäkringstagaren till stöd för att en

försäkring sägs upp eller annars skall upphöra i förtid eller för att försäkrings-

villkoren skall ändras under försäkringstiden åberopar ett förhållande som

har inträffat efter ikraftträdandet, tillämpas 18-20 §§ även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt. Upphör försäkringen i fönid efter

ikraftträdandet, tillämpas också 29 §.

4. Skall en premie betalas efter ikraftträdandet, tillämpas 21-25 samt 27

och 28 5§ även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt. 5. Har ett försäkringsfall inträffat efter ikraftträdandet, tillämpas 30-38 §§

även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

6. Bestämmelserna i 39 § tillämpas även på fordran som har tillkommit

före ikraftträdandet och som inte vid denna tidpunkt är preskriberad enligt äldre bestämmelser. Skall en premie betalas efter ikraftträdandet, tillämpas

40 § även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

7. Vid tillämpningen av 2-6 gäller även 3 8.

8. Lagen tillämpas inte på försäkringar som avser all framtid.

Utgångspunkten är att de nya lagreglerna tillämpas endast på försäkringar Övergångsbestämsom har tecknats efter den I januari 1981. Punkterna 2-6 medför dock att melser till KFL lagreglerna i stor utsträckning blir tillämpliga även på äldre försäkringar.

Ett undantag från principen att lagen inte tillämpas på äldre försäkringar

avser reglerna i 14-17 §§ om automatisk förnyelse av en försäkring. De

tillämpas så snart försäkringstiden löper ut efter ikraftträdandet. I vissa fall kan det medföra att försäkringen måste sägas upp före ikraftträdandet, om försäkringsbolaget eller försäkringstagaren inte vill att den skall förnyas efter

denna tidpunkt. Vill bolaget att den förnyade försäkringen skall gälla med

ändrade villkor, kan bolaget också i några fall tvingas att begära denna

villkorsändring före ikraftträdandet. Beträffande en försäkring som har

förnyats efter denna tidpunkt tillämpas lagens bestämmelser om längsta försäkringstid (10 §), om försäkringstidens början (12 §) och om försäkringsbolagets ansvarighet under den nya försäkringstiden (13 § första stycket). Vidare gäller att försäkringstagaren, sedan försäkringen har förnyats, inte är

skyldig att betala premie för en tid under vilken bolaget inte står något ansvar

(13 § andra stycket). Motsättningsvis följer att t.ex. de nya reglerna om längsta försäkringstid inte tillämpas på en försäkring som har tecknats före ikraftträdandet förrän den har förnyats efter denna tidpunkt.

Ett annat undantag gäller reglerna i 18-20 §§ om att försäkringen i vissa fall

kan upphöra i förtid och att försäkringsvillkoren under vissa förutsättningar kan ändras under löpande försäkringstid. Även om försäkringen har tecknats före ikraftträdandet, tillämpas dessa bestämmelser om det förhållande som åberopas till grund för en uppsägning eller villkorsändring i förtid har inträffat efter ikraftträdandet. Vidare blir föreskriften i 20 § andra stycket andra meningen om upphörande i förtid utan uppsägning tillämplig om försäk-

ringstagaren innan han har betalt premien för en försäkring som har förnyats

efter ikraftträdandet tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Bestämmelserna i 29 § om avkonning av premie tillämpas när en försäkring upphör i förtid efter ikraftträdandet, oavsett om den har

tecknats dessförinnan.

Beträffande reglerna i 21-25 samt 27 och 28 §§ om betalning av premie :

gäller ett undantag från huvudregeln för fall då en premie skall betalas efter

ikraftträdandet, antingen enligt försäkringsvillkoren eller som en följd av att förnyelse skall ske med stöd av punkt 2. I ett sådant fall tillämpas de nya premiebetalningsreglerna även om försäkringen har tecknats före denna

tidpunkt. När det gäller tidpunkten för betalningen torde det dock i regel

sakna betydelse om det äldre eller det nya regelkomplexet skall tillämpas;

21-23 och 27 §§ överensstämmer i allt väsentligt med de regler som föreskrivs i Allmänna bestämmelser 1976. Detsamma gäller bestämmelserna i 28 §.

Däremot innebär det en nyhet att försäkringsbolagen vid en betalningsför-

summelse som inträffar efter ikraftträdandet inte får tillämpa andra påföljder

än dem som anges i 24 och 25 §§. Beträffande bestämmelserna i 26 § om

verkan av att en premie betalas efter det att försäkringen har upphört enligt 1§ försäkringsav-

25 § behövs inte någon särskild övergångsbestämmelse. De kan tillämpas talslagen endast i fall då den tidigare försäkringen -— oavsett om den har tecknats före eller efter ikraftträdandet — har upphört efter denna tidpunkt med stöd av de nya uppsägningsreglerna i 25 §. Beträffande reglerna om nedsättning av försäkringsersättning i 30-34 §§ är det tidpunkten för försäkringsfallets inträffande som avgör om de skall

tillämpas eller inte. Det saknar alltså betydelse när det förhållande som utgör

grunden för nedsättningen har inträffat. Även om försäkringstagaren redan

före ikraftträdandet exempelvis har underlåtit att iaktta vissa säkerhetsföreskrifter, tillämpas de nya reglerna om försäkringsfallet inträffar efter denna

tidpunkt. Också i fråga om reglerna i 35-38§§ om underförsäkring, dubbelförsäkring och skadereglering är tidpunkten för försäkringsfallet avgörande. Övergångsbestämmelserna till preskriptionsreglerna i 39 och 40 §§ torde

inte behöva kommenteras särskilt.

I den mån bestämmelserna i konsumentförsäkringslagen skall tillämpas på

försäkringar som har tecknats före ikraftträdandet får försäkringsbolaget inte

ställa upp försäkringsvillkor som i jämförelse med de nya reglerna är till

nackdel för försäkringstagaren, den försäkrade elter annan ersättningsberättigad, om inte annat anges i dessa regler. Detta framgår av hänvisningen till

38.

I enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitt

2.2) har ett undantag för försäkringar som avser all framtid tagits in i övergångsbestämmelserna. Detta undantag tar i praktiken sikte på brandför-

säkringar för all framtid, vilka frånsett dem som redan har meddelats torde vara sällsynta. |

Slutligen bör nämnas att de bestämmelser av näringsrättslig karaktär om

information under försäkringstiden som gäller enligt 6 § tredje stycket och 7 § tillämpas även om försäkringen har tecknats före ikraftträdandet. Någon

särskild övergångsbestämmelse om detta torde inte behövas.

4.2 Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen 18 Denna lag äger tillämpning på avtal, varigenom försäkring meddelas av någon som driver försäkringsrörelse.

Lagen gäller inte återförsäkring eller försäkring som avses i lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring.

Lagen tillämpas inte på försäkringar som avses i konsumentförsäkringslagen (1979:000). I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas dock 25, 34-58, 86-88, 95 och 96 samt 122 och 123 §§ även i fråga om sådana

försäkringar. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser gäller även 3 § första

Stycket.

Lagen tillämpas inte heller på trafikförsäkringar i den mån annat följer av

traäfikskadelagen (1975:1410).

Andra stycket. Bestämmelsen har ändrats så, att hänvisning görs till de lagar 1§ försäkringsav-

som numera är aktuella. talslagen

Tredje stycket. 1 enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.15.1) skall försäkringsavtalslagen tillämpas på konsu-

mentförsäkringar enligt konsumentförsäkringslagen endast såvitt gäller

bestämmelser som särskilt angår förhållandet till tredje man, dvs. till annan än försäkringstagaren (se också 4 3 konsumentförsäkringslagen).

Att försäkringsavtalslagen i fråga om försäkringar som avses i konsumentförsäkringslagen inte tillämpas på förhållandet mellan försäkringsbolaget och

försäkringstagaren hindrar inte att vissa bestämmelser i försäkringsavtalslagen kan få indirekt betydelse även i dessa fall. Sålunda kan tvingande bestämmelser i lagen, som saknar motsvarighet i konsumentförsäkringsla-

gen, ge anledning till ingripande från försäkringsinspektionen mot försäk-

ringsvillkor som står i strid mot bestämmelserna. En sådan bestämmelse är

288 försäkringsavtalslagen, som rör förbehåll om att försäkringen skall upphöra om försäkringstagaren försätts i konkurs eller annars kommer på

obestånd. Saknas i en fråga bestämmelser både i konsumentförsäkringslagen och i försäkringsvillkoren är det vidare inte uteslutet av en föreskrift i försäkringsavtalslagen kan tillämpas analogt eller i varje fall tillmätas

betydelse vid en skönsmässig bedömning. Som exempel kan nämnas att de sällan aktuella bestämmelserna i 26 och 27 §§ försäkringsavtalslagen om verkan av att ett försäkringsbolag kommer på obestånd eller förlorar rätten att driva rörelse här i landet bör kunna tillämpas analogt. Skulle fråga uppstå

huruvida försäkringsbeloppet bildar en gräns även för ersättning för räddningsåtgärder bör, för att ta ett annat exempel, hinder inte finnas mot att den för försäkringstagarna förmånliga 53 § försäkringsavtalstagen beaktas.

Enligt 39 § första stycket försäkringsavtalslagen är ett försäkringsbolag inte skyldigt att som ersättning för inträffad skada utge större belopp än som fordras för att täcka förlusten. Denna bestämmelse anses utgöra stöd för det s. k. berikandeförbudet inom försäkringsrätten, dvs. principen att skadeför-

säkring inte får medföra vinst för den försäkrade. Bestämmelsen saknar motsvarighet i förslaget till konsumentförsäkringslag. Principen om berikandeförbud återspeglas dock i bestämmelsen om att vid dubbelförsäkring sammanlagd ersättning inte får överstiga förlusten (36 §). Genom att

principen inte har samma stöd i konsumentförsäkringslagen som i försäk-

ringsavtalslagen kommer det emellertid vid konsumentförsäkringar inte att

finnas ens något formellt hinder mot att tillämpa s. k. nyvärdesförsäkring eller andra ersättningsformer som, trots att de fyller en rimlig funktion, inte motsvarar det förlustbegrepp som har hävd inom försäkringsrätten.

Fjärde stycket. I fråga om trafikförsäkringar tillämpas trafikskadelagen,

oavsett om försäkringstagaren är konsument eller ej. Bestämmelserna i den lagen kompletteras av konsumentförsäkringslagen, om försäkringstagaren är en konsument, och i annat fall av försäkringsavtalstagen (jfr I 8 andra stycket

konsumentförsäkringslagen).

4.3 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen 5 och 6 §§ trafik-

skadelagen

5 § Trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har fått tillstånd därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant tillstånd är

skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring och att utfärda bevis därom

enligt formulär som försäkringsinspektionen fastställer.

I tillstånd som avses i första stycket kan skyldigheten att meddela

trafikförsäkring begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör viss

yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst område.

I samband med att 6 § första stycket trafikskadelagen upphävs har tredje stycket i förevarande paragraf brutits ut för att tillsammans med 6 § andra stycket bilda en ny 6 §.

Första och andra styckena i förevarande paragraf tar över bestämmelserna i

93 konsumentförsäkringslagen om rätten att teckna försäkring. Det innebär att ett försäkringsbolag inte får vägra en konsument att teckna trafikförsäk-

ring ens om det i och för sig finns särskilda skäl för en sådan vägran. På motsvarande sätt torde gälla att bolaget inte kan vägra förnyelse av

försäkringen med stöd enbart av 15 § konsumentförsäkringslagen. Av den nuvarande bestämmelsen i 6 § första stycket trafikskadelagen framgår dock att försäkringsbolaget har viss möjlighet att säga upp försäkringen. Sådan möjlighet torde t. ex. föreligga vid dröjsmål med premiebetalningen. Att

denna bestämmelse nu upphävs kan inte anses medföra någon ändring av rättsläget. Givetvis kan försäkringstagaren inte, när avtalet har upphört på grund av en tillåten uppsägning, åberopa bestämmelserna i förevarande paragraftill stöd för att bolaget på nytt måste meddela försäkringen. Däremot har han enligt dessa bestämmelser en oinskränkt rätt att teckna trafikförsäk-

ring hos ett annat försäkringsbolag.

68 Återkallar regeringen tillståndet för en försäkringsanstalt att meddela

trafikförsäkring, skall den som har tagit trafikförsäkring hos anstalten och som är skyldig att ha sådan försäkring taga ny trafikförsäkring för fordonet inom en

månad efter det att beslutet om återkallelse har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar.

I fall som avses i första stvcket upphör den tidigare trafikförsäkringen senast vid utgången av den angivna månadsfristen.

F. n. innehåller paragrafens första stycke bestämmelser om att en trafikförsäkring för ett registrerat fordon upphör att gälla tidigast när myndighet

som regeringen bestämmer har fått anmälan från försäkringsbolaget om att

försäkringen har sagts upp eller att det har inträtt en annan anledning till dess

" upphörande. Enligt 16 § trafikförsäkringsförordningen (1976:359) skall en sådan s. k. avanmälan göras hos statens trafiksäkerhetsverk eller, i fråga om fordon för vilka interimslicens har utfärdats, hos tullmyndighet som har utfärdat licensen.

Att en trafikförsäkring sålunda upphör först sedan avanmälan har gjorts

kan medföra vissa komplikationer i fall då försäkringen med stöd av 25 §

konsumentförsäkringslagen har sagts upp på grund av dröjsmål med betalningen av premier. Enligt denna bestämmelse upphör inte försäkringen,

om försäkringstagaren betalar premien inom uppsägningstiden. Det kan 17§ trafikskadelagen ifrågasättas om inte en motsvarande möjlighet att genom en premiebetalning behålla försäkringen borde införas också för tiden efter det att uppsägningstiden har löpt ut till dess att försäkringen har avanmälts och därmed har upphört att gälla. En sådan ordning skulle å ardra sidan kunna leda till olägenheter i fall då betalningen har gjorts före avanmälningen men då ännu inte har kommit till försäkringsbolagets kännedom.

Den nuvarande föreskriften i 6 § första stycket trafikskadelagen om att försäkringen upphör att gälla först då den har avanmälts synes inte numera fylla något praktiskt behov, eftersom trafikskadeersättning praktiskt taget alltid utgår vare sig trafikförsäkringen gäller eller inte (se 16 § andra stycket trafikskadelagen). Med hänsyn till detta och till de komplikationer som den kan ge upphov till i fråga om trafikförsäkringar som tecknas av konsumenter har föreskriften nu upphävts. Det innebär inte att det skulle vara obehövligt att försäkringsbolagen anmäler till trafiksäkerhetsverket resp. tullmyndighet att en trafikförsäkring har upphört. Bestämmelser om denna anmälnings-

skyldighet bör dock i stället tas in i trafikförsäkringsförordningen.

I samband med att 6 § första stycket trafikskadelagen upphävs har av redaktionella skäl tredje stycket i 5 § förts över till 6 § för att där bilda ett nytt första stycke.

17 & Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges i

denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal eller konsumentförsäkringslagen (1979:000) kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.

I fråga om trafikförsäkringar som tecknas av konsumenter medför denna bestämmelse vissa begränsningar i möjligheten enligt konsumentförsäkringslagen att sätta ned eller vägra ersättning till den skadelidande (dvs. med konsumentförsäkringslagens terminologi den försäkrade).

När det gäller omständigheter som har inträffat före skadehändelsen kan den skadelidandes rätt till ersättning inskränkas endast på grund av bestämmelserna i 12 § trafikskadelagen om skadelidandes medverkan. Dessa

bestämmelser tar alltså över bestämmelserna i 32 § konsumentförsäkringslagen om påföljden av att försäkringsfallet har framkallats av den försäkrade. Vidare finns det inte något utrymme för att tillämpa bestämmelserna i 30 § konsumentförsäkringslagen om påföljden av att försäkringstagaren har åsidosatt sin upplysningsplikt när försäkringen tecknades. Den skadelidan-

des rätt till ersättning påverkas inte heller av en försummelse att före skadehändelsen iaktta föreskrifter som har ställts upp i försäkringsavtalet och som enligt 31 § konsumentförsäkringslagen skulle kunna föranleda att ersättningen sätts ned. Som exempel kan nämnas underlåtenhet att använda

säkerhetsbälte eller annan personlig skyddsutrustning som kan ha föreskri-

vits i försäktingsvillkoren (fr prop. 1975/76:15 s. 116). Ett annat exempel är

en underlåtenhet att ändra den beräknade årliga körsträckan.

Är det däremot fråga om en omständighet som har inträffat efter Trafikskadelagen

skadehändelsen, kan den skadelidandes rätt till ersättning inskränkas inte i övrigt bara med stöd av trafikskadelagen, 1. ex. på grund av att preskription. har inträtt enligt 28 §i den lagen, utan också enligt bestämmelser i konsumentförsäkringslagen som medger att ersättningen kan sättas ned i ett sådant fall. De bestämmelser i konsumentförsäkringslagen som kan komma i fråga är dels 31 §, som innebär att ersättningen i vissa fall kan sättas ned med stöd av

föreskrift i försäkringsvillkoren om t. ex. skyldighet att vidta räddningsåtgär-

der eller att på olika sätt underlätta skaderegleringen, dels 345, som i

undantagsfall kan medföra att ersättningen sätts ned på grund av svikliga

uppgifter e. d. vid skaderegleringen.

Av 26 8 trafikskadelagen framgår att trafikskadeersättning som har utgetts

tillen skadelidande i princip inte kan krävas åter vare sig från denne eller från någon annan. Sålunda innebär denna paragraf ett förbud mot regress även i

det fall att ersättningen skulle ha kunnat sättas ned enligt konsumentförsäkringslagen, om den lagen inte hade varit subsidiär till trafikskadelagen. Det kan visserligen diskuteras om det inte borde vara möjligt att återkräva viss ersättning av en försäkringstagare, som t.ex. har uppgett en oriktig körsträcka. Även om denna fråga får anses ha besvarats nekande när

trafikskadelagen infördes (se SOU 1974:87 s. 222 och 332 samt prop.

1975/76:15 s. 87), har den kommit i ett något annat läge i och med att möjligheterna att sätta ned ersättningen, och därmed att utöva regress mot

försäkringstagaren, har gjorts mer nyanserade i konsumentförsäkringslagen än i försäkringsavtalslagen. Att införa särskilda regler om regress för sådana fall synes dock kunna medföra vissa komplikationer. Med hänsyn till detta

och till att frågan kräver ytterligare överväganden anser jag att man i varje fall f.n. bör avstå från att medge regress i andra fall än dem som regleras i trafikskadelagen.

Trafikskadelagen i övrigt

Av 18 andra stycket konsumentförsäkringslagen framgår att den lagen

inte tillämpas på trafikförsäkringar i den mån annat följer av trafikskadelagen.

Som tidigare nämnts ersätter 5 § trafikskadelagen bestämmelserna i 9 och 15 §§ konsumentförsäkringslagen om rätten att teckna och förnya en försäkring. Med hänsyn till 17 § trafikskadelagen finns det inte heller något utrymme för att tillämpa nedsättningsreglerna i 30-33 §§ konsumentförsäkringslagen på ersättning från en trafikförsäkring när det gäller omständigheter som har inträffat före skadehändelsen. I stället tillämpas i vissa fall 12 §

trafikskadelagen, som handlar om skadelidandes medverkan till skadan. Av övriga bestämmelser i konsumentförsäktingslagen ersätts 36 § om dubbel-

försäkring av 13 och 23 §§ trafikskadelagen när det gäller ersättning från 282 § 3 mom. trafikförsäkringarna för flera fordon. Vidare ersätts bestämmelserna i 39 och försäkringsrörelselagen 40 8§ konsumentförsäkringslagen om preskription av 2835 trafikskadelagen.

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen om försäkringsrörelse

282 §

3 mom. Styrelsen och verkställande direktören för försäkringsbolag skall beträffande verksamhet som bedrivs här i riket övervaka att även andra försäkringsvillkor än premien är skäliga med hänsyn till det skvdd försäkringen är avsedd att ge och omständigheterna i övrigt. Styrelsen och verkställande direktören skall lämna försäkringsinspektionen alla upplysningar som inspektionen behöver för att granska att tillämpade villkor är skäliga. Vid granskningen bör inspektionen ägna särskild uppmärksamhet åt villkoren för försäkringar som konsumenter tecknar huvudsakligen för enskilt ändamål.

I fråga om sjö- och transportförsäkringar gäller första stycket endast om försäkringen tecknas av en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål.

Enligt 2 mom. skall styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag, som meddelar annan försäkring än livförsäkring, med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, till nödiga omkostnader för försäkringen samt till omständigheterna i övrigt. Beträffande livförsäkring finns bestämmelser med motsvarande innebörd i 263 §. I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13) skrivs denna s. k. skälighetsprincip nu uttryckligen in i lagen även när det gäller andra försäkringsvillkor än premien.

Granskningen av att tillämpade försäkringsvillkor är skäliga ankommer på försäkringsinspektionen. Granskningen avser alla slag av försäkringar, även livförsäkringar. Undantag har dock gjorts för försäkringar på den utländska marknaden samt för sjö- och transportförsäkringar som inte tecknas av enskilda konsumenter (jfr 2 mom. andra stycket). Tonvikten i granskningar bör ligga på försäkringar som tecknas av enskilda konsumenter. Härmed avses även andra konsumentförsäkringar än dem som omfattas av konsumentförsäkringslagen.

Ett viktigt moment i granskningen är att säkerställa att tillämpade försäkringsvillkor inte strider mot tvingande bestämmelser i konsumentförsäkringslagen i fall då den lagen är tillämplig. Försäkringsinspektionen bör också se till att villkoren inte formuleras så, att de återger lagens regler i huvudsak men inte tar upp särskilda rekvisit i lagreglerna som är till förmån för konsumenterna. Exempelvis ett villkor som avser försäkringstagarens upplysningsplikt får inte föreskriva att ersättningen kan sättas ned utan att samtidigt ange att en förutsättning för nedsättningen är att de oriktiga

uppgifterna har lämnats uppsåtligen eller genom oaktsamhet som inte är 282 § 3 mom. ringa (se 30 § konsumentförsäkringslagen). försäkringsrörelselagen

Ett villkor måste betecknas som oskäligt om det visserligen inte till sin formulering strider mot de tvingande reglerna i konsumentförsäkringslagen men innehållsmässigt inte motsvarar lagens krav. I den allmänna motiveringen har på flera ställen berörts problemet med villkor som är formulerade

som en bestämning av ansvaret men som i själva verket avser påföljden för

åsidosättande av en biförpliktelse (t. ex. villkor som innebär att försäkringen endast täcker stöld ur låst lokal). I och för sig finns det inte heller i

fortsättningen något hinder mot att ett villkor om nedsättning av försäkringsersättningen i vissa fall formuleras som en ansvarsbestämning. Då

måste emellertid samtidigt erinras om att villkoret inte gäller undantagslöst, utan att ersättning kan lämnas under de förutsättningar som anges i de

tvingande reglerna i konsumentförsäkringslagen. Självfallet är en ansvarsbestämning fullt tillåten, om den inte alls tar sikte på ett åsidosättande av en biförpliktelse, t. ex. då villkoret anger att försäkringen gäller bara vid

stöld och inte vid skadegörelse.

I allmänhet är det en fördel om villkoren är formulerade så att de klart

utvisar vilket handlande som krävs av den försäkrade och vilken påföljd som kan följa om denne inte handlar på föreskrivet sätt, i stället för att den försäkrade av en ansvarsbestämning endast indirekt kan läsa ut vilket handlande som fordras av honom. Försäkringsinspektionen bör övervaka att försäkringsvillkoren inte utformas på det senare sättet annat än när det av särskilda skäl, t. ex. hänsyn till preventionen, är befogat.

Nedsättningsreglerna i konsumentförsäkringslagen ger ofta ett ganska stort utrymme för en skönsmässig bedömning, bl. a. beroende på att reglerna skall kunna tillämpas under mycket varierande omständigheter. Det är dock inte uteslutet att dessa abstrakta regler konkretiseras i villkoren till mera bestämda föreskrifter om påföljderna. Sålunda kan exempelvis för en viss överträdelse särskild ”självrisk” eller annan reduktion av försäkringsersätt-

ningen föreskrivas. I sådana fall ankommer det på försäkringsinspektionen

att se till att påföljderna håller sig inom ramen för vad som är rimligt och lämpligt.

Åtskilliga villkor i en konsumentförsäkring enligt konsumentförsäkrings-

lagen är sådana som inte direkt berörs av lagens tvingande regler. Försäkringsinspektionen har att granska att även dessa villkor är skäliga. Som har

framhållits i kommentaren till ändringarna i försäkringsavtalslagen (avsnitt

4.2) kan det bl. a. finnas anledning att ingripa mot villkor som står i strid med en tvingande bestämmelse i försäkringsavtalslagen, fastän denna lag inte formellt är tillämplig på försäkringar som omfattas av konsumentförsäkringslagen. Riktlinjerna för granskningen i övrigt kan givetvis inte sammanfattas i någon enkel formel. I viss utsträckning kan de principer som ligger till grund för avtalsvillkorslagen tillämpas också på detta område. Även förarbetena till

generalklausulen i 36 § avtalslagen torde kunna ge ledning. Liksom vid

12 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 9

tillämpningen av dessa bestämmelser måste bedömningen av vad som är 282 § 3 mom.

oskäligt göras mot bakgrund av avtalets innehåll som helhet, inte efter en försäkringsrörelselagen

isolerad bedömning av de särskilda villkoren. Som nämndes i den allmänna motiveringen bör granskningen också kunna rikta sig mot villkor som, fastän

de inte direkt är oskäliga, likväl i sitt sammanhang framstår som mindre

lämpliga.

I formellt hänseende finns det anledning att peka på behovet av klara och

exakta formuleringar. Viktigt är bl.a. att om domstol eller reklamations-

nämnd har tolkat ett villkor på ett sätt som inte omedelbart framträder i formuleringen, t. ex. med tillämpning av den s. k. oklarhetsregeln, villkoret

ändras så att formuleringen överensstämmer med tillämpningen. Det är

också angeläget att villkoren överensstämmer med den praxis som försäkringsbolaget tillämpar. Detta gäller även om tillämpningen skulle vara mer

förmånlig för försäkringstagarna än formuleringen utvisar. Det finns nämli-

gen då risk för att en försäkringstagare blir vilseledd och inte framställer anspråk som i realiteten skulle ha godtagits. Även om försäkringsinspektionen skulle finna att praxis med hänsyn till särskilda omständigheter är godtagbar, finns anledning att ingripa så att formuleringen inte är missvi-

sande. Givetvis måste i sådana fall även frågan om lämpligheten av bolagets praxis dras in i prövningen.

Mot kravet på klarhet, fullständighet och exakthet får å andra sidan ställas intresset av att villkoren skall vara någorlunda lättlästa och förståeliga. Formuleringar som exakt anger även sällsynta undantagsfall, där försäkrings-

bolaget är berett att utge ersättning, skulle ofta bli så vidlyftiga att

möjligheterna för försäkringstagarna att bilda sig en uppfattning om de

väsentliga beståndsdelarna i skyddet skulle bli lidande. I det motsatta fallet, nämligen att försäkringsbolaget vill göra undantag för omständigheter som

inträffar sällan, måste undantagen dock alltid preciseras även om läsbarheten då kan försämras.

Hittills har det varit tal endast om villkor i försäkringar som avses i konsumentförsäkringslagen. Vad som har sagts om sådana villkor i dessa försäkringar som inte berörs av lagens tvingande regler är i huvudsak

tillämpligt också i fråga om villkor i försäkringar som faller utanför konsumentförsäkringslagen. Det gäller särskilt försäkringar som — fastän de alltså inte omfattas av konsumentförsäkringslagen — tecknas av konsumenter. Beträffande dessa är att märka att försäkringsavtalslagens tvingande bestämmelser är direkt tillämpliga. Också konsumentförsäkringslagens

regler bör emellertid beaktas. Som har framhållits i den allmänna motiveringen finns det inte sällan anledning att ingripa mot villkor som avviker från dessa regler, när villkoren gäller sådana sakförsäkringar, tecknade av

konsumenter, som ligger nära de försäkringsformer som konsumentförsäkringslagen omfattar. I fråga om försäkringar som utländska försäkringsbolag meddelar här i

landet gäller f. n. inte någon skälighetsprincip. Enligt sina direktiv skall dock 3 a§ skiljemannalagen utredningen (E 1979:01) om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet överväga om man bör införa någon form av skälighetsprin-

cip för de utländska företagen. Till dess att denna fråga har utretts får

försäkringsinspektionen kontrollera försäkringsvillkoren hos dessa bolag

med stöd av 25 § lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att

driva försäkringsrörelse här i riket. Enligt denna paragraf kan inspektionen

bl. a. meddela de erinringar i fråga om utländsk försäkringsanstalts verksamhet här i riket som inspektionen finner påkallade.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen om skiljemän

3 a & Kan tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och

rör tvisten vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för

huvudsakligen enskilt bruk, får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen göras gällande endast om tvisteföremålets värde är högre än som anges i I & lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden eller hinder enligt 3 § nämnda lag möter mot lagens tillämpning.

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare om försäkring som grundas på kollektivavtal eller som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen och ej heller om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser.

Lagändringen innebär att det förbud mot skiljeavtal i konsumenttvister som framgår av första stycket har utsträckts att gälla tvister om alla slag av individuella konsumentförsäkringar. Förbudet gäller alltså även sådana konsumentförsäkringar som inte regleras i konsumentförsäkringslagen. Det

kan tilläggas att förbudet inte hindrar att tvisten hänskjuts till utlåtande av värderingsman, om den part som är missnöjd med utlåtandet kan föra frågan

vidare till domstol (se 2 § andra stycket lagen om skiljemän). Förbudet avser

inte heller utredning och avgörande genom dispasch enligt 219 § sjölagen,

eftersom dispaschen är bindande för parterna endast om den inte klandras vid domstol (se 339 § sjölagen).

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. konsumentförsäkringslag,

2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

3. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

4. lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,

5. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Utdrag Lagrådets yttrande LAGRÅDET PROTOKOLL vid sammanträde 1979-06-21

Närvarande: f.d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justitierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 10 maj 1979 har

regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedeparte-

mentet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag

till

oe . konsumentförsäkringslag, BD . lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, WO . lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), BR . lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, mn . lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän. Förslagen har föredragits inför lagrådet av hovrättsassessorn Edvard Nilsson. Förslagen föranleder följande yttranden.

Förslaget till konsumentförsäkringslag Martenius, Sven Nyman och Knutsson: Förslaget till konsumentförsäkringslag innebär att en särskild, från försäkringsavtalslagen fristående, lagstiftning om konsumentförsäkringar genomförs. Under remissbehandlingen av försäkringsrättkommitténs till grund för förslaget liggande betänkande har från skilda håll betänkligheter mot lämpligheten av en sådan lagstiftning framförts. Det har sålunda framhållits bl. a. att missförhållanden som skulle göra en delreform påkallad saknas, att en konsumentförsäkringslag skulle bryta den nordiska rättslikheten på försäkringsrättens område, att försäkringsavtalslagen av rättssystematiska skäl bör revideras i ett sammanhang, att en särreglering av konsumentförsäkringar ger upphov till besvärliga

gränsdragningsproblem samt att den lämnar småföretagarna utan särskilt

skydd. Vad departementschefen uttalar i lagrådsremissen vid sin genomgång av de skäl som anförts mot den föreslagna lagstiftningen innefattar enligt vår mening en väl avvägd och nyanserad bedömning av dessa. Departementschefen framhåller vidare att den omständigheten att valet nu bör stanna vid en särskild konsumentförsäkringslag inte får hindra att frågan om vilken som är den lämpligaste systematiken prövas förutsättningslöst under det fortsatta utredningsarbetet. Departementschefen tillägger även att det vid valet av lagteknisk metod i slutskedet är ett väsentligt intresse att så långt möjligt återställa den enhetlighet i den nordiska försäkringslagstiftningen som rubbas genom en svensk delreform

i fråga om konsumentförsäkringar. Lagrådets yttrande

Med hänsyn till det anförda och särskilt till att lagförslaget är att betrakta som ett provisorium i avvaktan på vad den samlade översynen av det rättsområde som för närvarande täcks av försäkringsavtalslagen kan föra med sig, anser vi att de inledningsvis nämnda betänkligheterna av allmän natur inte är av den styrka att de bör utgöra hinder mot förslagets genomförande.

Lagförslaget brukar en delvis annan terminologi än försäkringsavtalslagen. Sålunda används termen ”försäkrad” för att beteckna vad som i försäkringsavtalslagen kallas ”försäkringshavare”, och för ingående av

försäkringsavtal används uttrycket ”teckna försäkring”. Förslaget

överensstämmer i dessa hänseenden med Allmänna bestämmelser 1976 och med vad som över huvud taget torde vara gängse språkbruk inom branschen. Vi vill inte motsätta oss att denna terminologi nu införs i lagstiftningen men förutsätter därvid att den kommer att genomföras även i övrigt vid den fortsatta översynen av försäkringsavtalsrätten.

Petrén:

Det remitterade förslaget till konsumentförsäkringslag fordrar uppmärksamhet med hänsyn till dess roll i det nordiska lagstiftningsarbetet.

År 1901 inleddes det samarbete mellan de nordiska länderna beträffande den centrala civilrättsliga lagstiftningen, som inom loppet av några decennier skulle leda fram till en långtgående harmonisering på detta rättsområde. Nämnda år uppgjorde nämligen justitieministrarna i Danmark, Norge och Sverige ett lagstiftningsprogram omfattande fem viktiga civilrättsliga lagstiftningsämnen. År 1909 utökade dessa länders regeringar programmet med ytterligare sex punkter, däribland en avseende lagstiftning om försäkringsavtal. Arbetet i detta ämne påbörjades på allvar åren 1913 —19, då kommittéer tillsattes i de olika länderna. Detta arbete ledde småningom fram till att nära nog likalydande lagar om försäkringsavtal antogs i Danmark, Finland, Norge och Sverige under åren 1927-33. Island fick sin lag i ämnet först 1954. Se härom närmare NU 1976:32 s. 8 och 32 samt NJA II 1927 s. 339 340. Lagarna har sedan dess icke undergått några ändringar av betydelse såvitt nu är i fråga.

Spörsmålet om revision av den svenska lagen om försäkringsavtal av 1927 har vid olika tillfällen varit aktuellt i riksdagen. BI. a. avslog riksdagen 1970 motioner med yrkande om en allmän översyn av försäkringsavtalslagens regler. I första lagutskottets avstyrkande utlåtande erkände utskottet visserligen behovet av en kommande översyn av lagen men uttalade därefter följande (1LU 1970:14):

I sammanhanget måste emellertid beaktas att lagen är ett resultat av nordiskt samarbete och att de nordiska ländernas lagar om försäkringsavtal sinsemellan överensstämmer i allt väsentligt. En översyn bör därför om möjligt ske i samverkan med övriga nordiska länder.

Utskottet erinrade därefter om ett medlemsförslag i Nordiska rådet om Lagrådets yttrande en gemensam nordisk översyn och modernisering av gällande lagar om försäkringsavtal. Då rådets behandling av förslaget icke borde föregripas fann sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionerna.

Det initiativ som första lagutskottet åberopade 1970 slutbehandtades i Nordiska rådet 1972. Medlemsförslaget ledde icke till att rådet antog någon rekommendation om en allmän översyn. I stället valdes inom Nordiska rådet den mindre förpliktande vägen att rådets presidium i en skrivelse den 16 november 1971 till Nordiska ministerrådet hemställde till ministerrådet att överväga på vilket sätt behovet av en partiell revision av de nordiska försäkringsavtalslagarna lämpligen kunde tillgodoses. Presidiets aktion byggde på vissa uttalanden av rådets juridiska utskott. Vid överläggningar med de nordiska justitieministrarna hade utskottet funnit att det för det dåvarande icke fanns något behov av en omfattande revision av de nordiska försäkringsavtalslagarna. Emellertid hade vid utskottets undersökningar framkommit att en revision av enstaka bestämmelser i lagarna kunde övervägas. Se härom Nordiska rådet 1972 s.

304-305.

Först 1974 aktualiserades frågan om försäkringsavtalslagstiftningen ånyo på nordisk nivå. Den togs då på svenskt initiativ upp i Nordiska ämbetsmannakommittén för lagstiftningsfrågor. Diskussionen i denna kommitté visade att tiden blivit mogen för en revision av försäkringsavtalslagarna. Kommittén pekade på de många nya företeelser inom försäkringsväsendet som framkommit under de 40 år lagarna varit i kraft. Konklusionen var att det på en rad områden förelåg behov av en modernisering och ajourföring av lagstiftningen om försäkringsavtal och att nya problem som tillstött fordrade en lösning. Mot bakgrund av vad som framkommit i ämbetsmannakommittén beslöt Nordiska ministerrådet att frågan om en revision av försäkringsavtalslagarna skulle tas upp genom att kommittéer tillsattes för ändamålet i de olika länderna. I sin berättelse till Nordiska rådets 23:e session 1975 kunde ministerrådet anmäla att kommittéer utsetts i Norge och Sverige och väntades bli utsedda i Övriga länder utom Island, som ville avvakta resultatet av kommittéarbetet i övriga länder. Se härom Nordiska rådet 1975 s.

662-664.

Nordiska ministerrådet har därefter i sin årliga berättelse till Nordiska

rådet rapporterat om det kommittéarbete, som pågått i nationella

utredningar i alla länderna utom i Island. Rapporterna har varit högst summariska och ej speglat vad som skett vid kontakterna mellan berörda kommittéer. Se Nordiska rådet 1976 s. 762, 1977 s. 891 och 1978 s. 726

samt 1979 sak C 1 s. 36-37. Av sistnämnda rapport inhämtas att den finska kommittén avgivit ett principbetänkande i anledning varav

tilläggsdirektiv till denna övervägs. Departementsförhandlingar uppges i rapporten ha ägt rum i Stockholm; de hölls den 2 november 1978. Dessa förhandlingar omnämnes också i lagrådsremissen utan att något som helst sägs om Ööverläggningsämne eller resultat.

Som framgår av det föregående aktualiserades det nu pågående nordiska lagstiftningsarbetet beträffande försäkringsavtal från svenskt

håll 1974. Parallellt härmed tog svenska regeringen ett nationellt initiativ. Lagrådets yttrande I ett anförande till statsrådsprotokollet den 5 april 1974 (se kommittéberättelsen 1975 s. 79 f.) lämnade statsrådet Lidbom direktiv till den utredning som skulle ta sig namnet försäkringsrättskommittén. I direktiven nämns att försäkringsavtalslagen tillkommit i nordiskt samarbete samt att Nordiska rådet konstaterat att det föreligger visst reformbehov på försäkringsavtalslagstiftningens ' område. Härutöver omtalas att det vid överläggningar med de övriga nordiska ländernas justitieministrar yppats intresse för en revision av försäkringsavtalslag-

stiftningen i de olika länderna. Härutöver ägnar direktiven till försäkringsrättskommittén icke någon uppmärksamhet åt lagstiftnings-

ämnets nordiska karaktär. Det sägs blott att kommittén bör hålla kontakt med de kommittéer för översyn av försäkringsavtalslagstiftningen som kan komma att tillsättas i övriga nordiska länder. Anvisningen i första lagutskottets utlåtande, vilket åberopas i annat sammanhang i direktiven, om att översynen om möjligt bör ske i samverkan med de övriga nordiska länderna har icke satt spår i kommittédirektiven i vidare mån än som sagts. I stället uppehåller man sig i direktiven vid olika andra spörsmål inom försäkringsavtalslagstiftningens ram.

Som framgår av försäkringsrättskommitténs betänkande (se SOU 1977:84 s. 38-39) har nordiska överläggningar på kommittéplanet ägt rum i november 1975, i maj 1976 och i maj 1977. Det har därvid framkommit att man i övriga nordiska länder haft delvis andra

prioriteringar än i Sverige och att man icke i något annat land är beredd

att i nuvarande skede bryta ut regler om vad som kallas konsumentförsäkring och på detta område stifta en fristående lag vid sidan av försäkringsavtalslagen.

Det nordiska lagstiftningssamarbetet synes ha bestått i att man vid de ifrågavarande nordiska överläggningarna fått tillfälle lägga fram det svenska lagförslaget och med företrädare för grannländernas kommittéer diskutera vissa spörsmål. Om man vid de nordiska överläggningarna i november 1978 på departementsnivå gjort några egentliga försök från regeringarnas sida att samordna översynsarbetet beträffande försäkringsavtalslagstiftningen i de olika länderna framgår icke av lagrådsremissen. Såvitt kan utläsas av denna har i det av remissen omfattade lagstiftningsärendet de nordiska aspekterna i nuvarande skede skjutits åt sidan och arbetet bedrivits som avsåge det ett rent nationellt svenskt ärende. Förhoppningar om att någon gång i framtiden kunna återställa den nordiska enhetligheten är knappast realistiskt grundade.

Vad som sålunda förevarit skall ses mot bakgrund av Sveriges folkrättsliga åtaganden med avseende å nordiskt samarbete på detta område. Normerande härvidlag är samarbetsöverenskommelsen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige den 23 mars 1962, den s. k. Helsingforsöverenskommelsen. Enligt art. 4 i överenskommelsen har Sverige förbundit sig att fortsätta lagsamarbetet i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse på privaträttens område. Med valet av orden ”fortsätta lagsamarbetet” får man anses ha velat markera ett åtagande att icke riva upp de resultat av lagstiftningssamarbetet som redan uppnåtts.

Den slutliga avfattningen av art. 4 innebar dock en försvagning i Lagrådets yttrande förhållande till utformningen av motsvarande regel i det första utkastet till överenskommelse. Där hette det i art. 6: ”Den överensstämmelse som hittills uppnåtts i de nordiska länderna beträffande den nationella lagstiftningen inom civilrättens centrala delar, så ock på särskilda civilrättsliga områden, förbinda sig de fördragsslutande parterna att söka vidmakthålla. Arbete med att vidga denna rättsenhet till nya områden skall fortsättas.” (Se Nordiska rådet 1962 s. 671 och s. 873—874 samt s.

901).

I den proposition vari frågan om ratifikation av Helsingforsöverenskommelsen förelades svenska riksdagen (prop. 1962:154) konstaterade departementschefen att överenskommelsen innebär ett åtagande att ytterligare utveckla det nordiska samarbetet. Han tillade: ”Visserligen innehåller förslaget icke några formellt bindande utfästelser. men det utgör ett uttryck för de fem staternas vilja till nordisk sammanhållning

och till att fortsätta och föra vidare det nordiska samarbetet på

samhällslivets oli." områden” (s. 3).

Uppmärksamhet bör vidare ägnas Helsingforsöverenskommelsens preambel, där det heter att de kontraherande parterna eftersträvar enhetliga regler i de nordiska länderna i så många avseenden som möjligt. Denna viljeför: ring har sin bakgrund i den medvetna strävan som bär upp överensk. :melsen, att invånarna i de nordiska länderna skall på livets vardagsområden såvitt möjligt mötas av likartade lagregler. Idealet är att de skall, oavsett till vilket nordiskt land de kommer, kunna räkna med att rättsreglerna är i väsentliga delar desamma som i hemlandet. En annan motivering för enhetlighet i regelsystemen är önskan att möjliggöra en fri konkurrens för företagsamheten över de nordiska gränserna. I förevarande sammanhang innebär dessa för Helsingforsöverenskommelsen grundläggande tankar att invånare som flyttar från ett nordiskt land till ett annat skall som försäkringstagarce så långt som möjligt i det nya landet mötas av samma regler som gällde i det gamla och att försäkringsgivarna å sin sida skall kunna driva sin verksamhet under i huvudsak likartade villkor i alla nordiska länder.

Man kan inte göra gällande att någon strikt folkrättslig förpliktelse att upprätthålla den nordiska rättsenheten åvilar Sverige enligt Helsingforsöverenskommelsen, men de åtaganden som Sverige gjort genom att

ratificera överenskommelsen innebär att Sverige förbundit sig att icke utan starka nationella skäl frångå den rättsgemenskap som etablerats på olika civilrättsliga områden. Då Nordiska ministerrådet 1974 tog upp frågan om en revision av den nordiska försäkringsavtalslagstiftningen har

utgångspunkten givetvis varit att — såsom också svenska riksdagen 1970

förutsatte — revisionen skulle ske så att rättsgemenskapen mellan

länderna bevaras och utvecklas. Initiativet kan näppeligen haft till syfte att stimulera länderna att anta nya sinsemellan olika lagar i ämnet.

Såsom nyss framhållits hade redan i direktiven till försäkringsrättskommittén den nordiska aspekten beaktats blott i förbigående. När kommittén vid sina kontakter med de övriga länderna icke fann något gehör för den svenska linjen att ett första led i revisionen av försäkringsavtalslagstift-

ningen skulle vara utbrytandet till en särskild lag av reglerna för s. k. Lagrådets yttrande konsumentförsäkring, har detta förhållande ej märkbart inverkat på kommitténs arbete. Uppenbarligen har man tagit för givet att Sverige kunde utan vidare bryta den halvsekelgamla rättsgemenskapen på detta område. Departementsförhandlingarna hösten 1978 har förts vid en tidpunkt då det stod tämligen klart att Sverige skulle komma att gå sin egen väg.

Den avgörande frågan är om Sverige är fritaget från sitt allmänna

åtagande som kontraherande part till Helsingforsöverenskommelsen att upprätthålla den nordiska rättsgemenskapen. Överenskommelsen är på förevarande punkt att tolka så att det måste finnas särskilda skäl av

nationell art för att ett land skall anses befriat från nämnda åtagande. Bedömningen av om sådana särskilda skäl föreligger i ett bestämt fall kan sägas vara av rättspolitisk art och därmed fallande utanför ramen för

lagrådets överväganden. Å andra sidan går det inte att komma förbi detta

spörsmål, när man har att ta ställning till frågan om Sverige fullgör sina ätaganden enligt Helsingforsöverenskommelsen. Underlaget för en prövning i lagrådet kan härvidlag endast vara vad som framgår av lagrådsremissen.

Det särskilda skälet måste självfallet hänföra sig till reformbehovet. Därom sägs egentligen inte annat än att det skydd som nuvarande försäkringsavtalslag ger försäkringstagarna är med nutida synsätt inte tillräckligt. Då departementschefen bemöter de sakliga invändningar som under remissbehandlingen framförts mot en utbrytning av reglerna om s.k. konsumentförsäkring till en särskild lag, pekar han knappast på några mera påtagliga missförhållanden. Försäkringsinspektionen som är den egentliga fackmyndigheten har i sitt remissyttrande framfört meningen att konsumenternas intressen är i stort sett tillgodosedda inom den nuvarande lagstiftningens ram. I vart fall torde man knappast på grundval av materialet i lagrådsremissen kunna hävda att det i Sverige

råder sådana missförhållanden att de kräver ett omedelbart avhjälpande på

bekostnad av den nordiska rättsgemenskapen. I lagrådsremissen sägs allmänt att det finns anledning att i flera hänseenden stärka konsumenternas rättsställning, t. ex. beträffande premiebetalningen. Det förklaras icke vara godtagbart att lita till försäkringsbolagens villkor. Konsumenterna bör i stället kunna stödja sig på direkta lagbestämmelser. Vad som i dessa stycken anförs av departementschefen och även av försäkringsrättskommittén (se t.ex. SOU 1977:84 s. 98—104) är så vagt att, om synpunkter av denna art godtas som sådana särskilda skäl, vilka motiverar att Sverige ensidigt bryter sig ur en långvarig nordisk rättsgemenskap, det finns överhuvud mycket litet utrymme kvar för ett nordiskt lagstiftningssamarbete på civilrättens område.

Vid remissen över försäkringsrättskommitténs betänkande har några instanser berört lagstiftningsärendets nordiska aspekter. Svea hovrätt har avstyrkt lagförslaget utifrån nordiska överväganden. Jag kan i huvudsak ansluta mig till hovrättens synpunkter. Även försäkringsjuridiska föreningen har pekat på förslagets konsekvenser för det nordiska lagsamarbetet på denna punkt. Departementschefen spiller i lagrådsremissen inga ord på dessa synpunkter. Remissens inledande redovisning av

lagstiftningsläget i de övriga nordiska länderna får utgöra svar.

Lagrådets yttrande

Sverige har sedan gammalt beflitat sig om att noggrant iaktta de förpliktelser landet åtagit sig genom ratifikation av internationella överenskommelser. Enligt min mening kan Sverige icke anses ha uppfyllt sina åtaganden enligt Helsingforsöverenskommelsen, om det remitterade lagförslaget i nuvarande skede upphöjes till lag.

Dessvärre finns det anledning befara att detta ärende icke är någon enstaka företeelse. I ett annat lagstiftningsärende, som också handlagts på denna lagrådsavdelning, fann lagrådet anledning erinra om reglerna i art. 41 Helsingforsöverenskommelsen. De innebär skyldighet för en part att ej ändra bestämmelser som tillkommit efter nordiskt samarbete utan att underrätta övriga fördragsslutande parter därom (se prop. 1978/79:12, s. 396-397). Det gällde i detta fall bl. a. centrala kapitel i giftermålsbalken, vilken tillkommit i nordiskt samarbete. Lagrådets påpekande besvarades med en hänvisning till att departementet översänt lagrådsremissen till övriga nordiska länders justitiedepartement med tillfälle för dessa att yttra sig (s. 421).

Helsingforsöverenskommelsens andemening på ifrågavarande punkt kan icke vara den att ett land skall äga fritt upphäva samnordisk lagstiftning som fungerat i decennier genom att kort före det avgörande nationella parlamentsbeslutet till grannländerna sända över exemplar av det färdiga förslaget. Syftet med regeln är självfallet att notifikation skall ges på ett så tidigt stadium att det blir möjligt att få till stånd likformiga ändringar i alla nordiska länder. Signifikativt är att nyssnämnda viktiga svenska ändringar i familjerätten överhuvud icke omnämnes i Nordiska ministerrådets rapport av december 1978 till Nordiska rådet om händelserna på familjerättens område (se Nordiska rådet 1979, C 1, s. 30-33).

Som läget utvecklats står svenska regeringen nu inför valet antingen att frigöra Sverige från åtagandena enligt Helsingforsöverenskommelsen att verka för ett vidmakthållande av den nordiska rättsenheten på civilrättens centrala områden genom att säga upp art. 4 i överenskommelsen eller att ordna lagstiftningsarbetet i landet på sådant sätt att Sverige fullgör de skyldigheter som artikeln pålägger de kontraherande staterna.

Nu är art. 4 alltjämt i kraft för Sveriges del. Under sådana förhållanden anser jag mig, med hänvisning till vad lagrådsremissen innehåller, nödsakad avstyrka det remitterade lagförslaget.

För den händelse lagstiftaren anser sig kunna sätta sig över de hinder av folkrättslig art, som enligt min mening möter mot lagförslagets genomförande, bör lagförslaget granskas från rättssystematiska synpunkter.

Förslagets syfte är att ge konsumenterna som försäkringstagare en bättre rättslig ställning i förhållande till försäkringsgivarna än de nu har. Förslaget skall sålunda som en ny byggsten infogas i konsumenträtten. Dennas allmänna roll i rättsordningen kräver i förevarande sammanhang några kommentarer.

Konsumenträtten består av ett antal under 1970-talet tillkomna lagar, som har det gemensamma syftet att bereda ett rättsligt skydd åt en grupp

personer, vilka benämnes konsumenter. Innan jag går vidare torde vara Lagrådets yttrande lämpligt att något dröja vid begreppet konsument. Det har nämligen grundläggande betydelse för den i lagrådsremissen föreslagna lagstiftningens avgränsning. Utgångspunkten är att det ingenstans givits någon klar definition av begreppet konsument.

Den första lagen på konsumenträttens område var lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring, vilken numera ersatts av marknadsföringslagen (1975:1418). 1970 års lag syftade inte enbart till att ge skydd åt konsumenterna utan ville också värna näringsidkare mot otillbörlig konkurrens på marknadsföringsområdet. Lagens 1 § riktade sig mot

handling som ”genom att strida mot god affärssed celler på annat sätt är

otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare” (jfr 2 § 1975 års lag). Rörande innebörden av konsumentbegreppet anförde departementschefen i specialmotiveringen (prop. 1970:57 s. 88):

Med det i bestämmelsen använda ordet konsument syftas i första hand

på privatpersoner. Uttrycket täcker emellertid även andra som skall

förvärva den ifrågavarande varan eller tjänsten för slutlig konsumtion.

Här antyds alltså ett ganska vidsträckt konsumentbegrepp, omfattande även andra än privatpersoner. Eftersom reglerna mot otillbörlig marknadsföring avsåg att skydda både konsumenter och näringsidkare, var behovet av en klar gränsdragning kring konsumentbegreppet i detta sammanhang icke mera påtagligt.

Detta behov gjorde sig däremot gällande vid tillkomsten av nästa lagstiftningsprodukt på området, lagen (1971:112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor (serare omdöpt till lag om förbud mot oskäliga

avtalsvillkor). När i motiven till denna lag dess tillämpningsområde

diskuterades, stannade departementschefen för att lagen borde gälla sådana villkor som ingår i näringsidkares försäljningserbjudanden till konsumenter. Med konsumenter åsyftade han då ”enskilda medborgare i deras egenskap av privatpersoner” (prop. 1971:15 s. 68). Enligt den text som remitterades till lagrådet skulle lagens regler gälla när näringsidkare erbjuder ”konsument att mot vederlag förvärva vara eller tjänst för privat bruk” eller att ”mot vederlag få nyttjanderätt till lösöre för privat bruk”. I specialmotiveringen anförde departementschefen (s. 81):

Jag är medveten om att termen konsument är vag. Termen torde emellertid i stort sett förmedla en korrekt uppfattning om lagens innebörd och det är under alla förhållanden svårt att finna något bättre

och mera precist uttryckssätt. För att markera att här åsyftas en snävare

begränsning av kretsen av adressater än som ligger enbart i begreppet konsument förordar jag emellertid att lagtexten kompletteras med ett rekvisit som rymmer en karaktäristik av den typ av avtal som lagen bör ta

sikte på. Lagen bör sålunda avse endast avial om förvärv av vara eller

tjänst ”för privat bruk”.

Vidare anförde departementschefen (s. 86):

Med konsument åsyftas den som förvärvar vara eller tjänst för slutlig konsumtion. Bestämmelsen är dock inte tillämplig på varje försäljningserbjudande till konsumenter i denna mening. Det skall vara fråga om ett

erbjudande som avser förvärv för privat bruk. Avtalstormulär som anvands Lagrådets yttrande uteslutande vid försäljning av varor som förvärvaren skall använda i sin yrkes- eller näringsverksamhet omfattas alltså inte.

På förslag av lagrådet gjordes viss omformulering av lagtexten, innebärande bl.a. att uttrycket ”för privat bruk” byttes ut mot ”för enskilt bruk”.

Den samma år som avtalsvillkorslagen antagna lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. använder inte uttrycket konsument. Lagen är enligt 1 § tillämplig vid ”yrkesmässig försäljning av lös egendom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk”. I specialmotiveringen anfördes bl. a. (prop. 1971:86 s. 89):

Lagen är inte tillämplig på varje försäljning till konsumenter. Det som förvärvas skall vara avsett huvudsakligen för enskilt bruk. I princip är som nämnt köparens syfte med förvärvet i det enskilda fallet avgörande.

Uttrycket ”huvudsakligen” infördes med tanke på sådana fall då en

person utnyttjar viss egendom delvis för privat bruk delvis i sin yrkesverksamhet (s. 88). Rörande innebörden av rekvisitet ”enskilt bruk” anfördes i specialmotiveringen (s. 90):

Att godset är avsett att användas av någon annan i köparens familj hindrar självfallet inte att det anses avsett för enskilt bruk. Detsamma gäller om köparen har förvärvat godset för att ge det som present till en vän eller bekant. Om däremot köparen redan från början avser att sälja godset vidare i syfte att göra en vinstgivande affär kan lagen inte anses tillämplig, även om den slutlige förvärvaren kommer att använda godset för enskilt bruk.

Konsumentköplagen (1973:877) är enligt 1§ tillämplig ”när konsument av näringsidkare köper vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljes i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet”. I motiven sägs att ”den krets av köpare som lagen avser att skydda utgörs av konsumenter, dvs. enskilda medborgare i deras egenskap av privatpersoner” och att tillämpningsområdet därför lämpligen bör avgränsas genom användning av termen konsument (prop. 1973:138 s. 159). Vidare anförs bl. a.:

Eftersom uttrycket konsument kan ges en något vidare innebörd än jag nyss har nämnt bör i enlighet med utredningens förslag lagens tillämpningsområde ytterligare avgränsas på det viset att det anges att varan skall vara avsedd för enskilt bruk. Denna bestämning har samma innebörd som motsvarande uttryck i hemförsäljningslagen och avtalsvillkorslagen. Som utredningen framhåller kan tvekan beträffande

innebörden av uttrycket ”avsedd för enskilt bruk” knappast uppkomma i

mer än två fall, nämligen dels då varan är sådan att den kan användas såväl för förvärvarens enskilda bruk som i hans yrkesutövning, t. ex. vid en läkares köp av en bil eller en lantbrukares köp av verktyg, dels då varan är avsedd att säljas vidare till annan person. För att undgå den första svårigheten bör — liksom i hemförsäljningslagen — ställas upp krav på att varan skall vara avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Lagen skall alltså tillämpas också när varan är avsedd att användas i köparens yrkesverksamhet, under förutsättning att denna användning i jämförelse

med dess övriga bruk framstår som mindre väsentlig. Vad angår köp med

tanke på vidareförsäljning bör enligt utredningens mening av ordalagen i

Prop, 1979/80:9 189

det diskuterade kriteriet för lagens tillämplighet med tillräcklig tydlighet Lagrådets yttrande framgå att lagen inte omfattar detta fall. Jag delar denna uppfattning. Någon särskild regel som klargör detta torde inte behövas.

Repler som nära ansluter till konsumentköplagens formulering finns i flera andra lagar. I 7 8 lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden definieras ”konsumenttvist” som ”tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahällits för huvudsakligen enskilt bruk”, och 3 a 8 lagen (1929:145) om skiljemän inskränker rätten att åberopa skiljeavtal i ”tvist mellan näringsidkare och konsument” som rör ”vara, tjänst eller annan nyttighet som

tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk”. I 4 § marknadsförings-

lagen (1975:1418) ges vissa möjligheter att ingripa med förbud när en näringsidkare saluhåller farliga eller otjänliga varor ”till konsument för enskilt bruk”. Konsumentkreditlagen (1977:981) är enligt 1 8 tillämplig på kredit ”som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet”. Avtalsvillkorslagens 1 8 har fått ny lydelse genom en lagändring år 1977 (1977:452), varvid bl. a. ett huvudsaklighetsrekvisit har införts (se prop. 1976/77:110 s. 43). Det kan anmärkas att lagrådet i sitt yttrande över ändringsförslaget anförde viss kritik mot uttrycket ”enskilt bruk”, vilket ansågs mindre lämpligt i fråga om t. ex. sådana rättigheter och värdepapper som förvärvas för kapitalplacering. Med hänsyn till att uttrycket förekom i flera andra författningar på konsumentskyddsområdet ville dock lagrådet inte påyrka någon ändring (s. 183).

I motiven till de här nämnda lagarna tinns flerstädes uttalanden som visar att uttrycket konsument syftar på enskilda fysiska personer. I propositionen med förslag till marknadsföringslag anförde sålunda departementschefen att de föreslagna nya reglerna borde begränsas till frågor av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Härefter fortsatte

han (prop. 1975/76:34 s. 99):

Innebörden av att lagstiftningen blir tillämplig endast då det är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt är att den endast tar sikte på privatpersoners förvärv för enskilt bruk. De avlämnade förslagen har denna begränsning och den återfinns i flertalet lagar på konsumentskyddsområdet. Jag kan således inte biträda förslaget från några remissinstanser att produktsäkerhetsreglerna skulle omfatta även de situationer där konsumenterna utgörs av företag, institutioner o. d.

I specialmotiveringen till 4 § anfördes (s. 128):

Som har anförts i den allmänna motiveringen skall förbud endast kunna gälla varor som erbjuds konsumenter för enskilt bruk. Försäljning till andra än privatpersoner omfattas alltså inte av regleringen.

I specialmotiveringen till konsumentkreditlagen anges att ”med konsument avses enskild medborgare i egenskap av privatperson”. Vidare sägs att genom föreskriften att krediten skall vara avsedd huvudsakligen för enskilt bruk ”förtydligas att lagen i princip endast omfattar kredit som erbjuds eller lämnas till enskild medborgare i hans egenskap av

privatperson” (prop. 1976/77:123 s. 152 och 153). Lagrådets yttrande

Uttalanden av något mer oklar innebörd finns i motiven till den är 1976 (1976:185) införda nya generalklausulen i 36 8 avtalslagen. I denna paragraf anges att vid prövningen särskild hänsyn skall tas till ”behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhällandet”. I det betänkande som låg till grund för lagändringen anfördes (SOU 1974:83 s. 196):

Med konsument avses samma personkrets som i andra konsumentskyddssammanhang, nämligen enskild person som förvärvar vara eller tjänst för slutlig konsumtion.

Propositionens specialmotivering innehäller bl. a. följande uttalanden

(prop. 1975/76:81 s. 137):

Under begreppet konsument faller i första hand privatpersoner som förvärvar vara eller tjänst för enskilt bruk (jfr 1 § avtalsvillkorslagen). Vid tillämpningen av den aktuella bestämmelsen kan emellertid ett konsumentförhållande föreligga även i situationer som faller utanför avtalsvillkorslagen, t.ex. när en enskild person förvärvar fastighet. tecknar försäkring eller tar upp banklån. Emellertid blir det med den föreslagna utformningen av lagtexten inte nödvändigt att ta bestämd ställning till om en part är att anse som konsument i strikt mening eller ej, eftersom det avgörande för om särskild hänsyn skall tas enligt andra stycket inte är om en part tillhör en viss kategori utan om han intar en underlägsen ställning till motparten.

Vissa uttalanden i förarbetena till lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. är också av intresse. Denna lag är enligt 1 8 tillämplig på avbetalningsköp som sluts mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkreditlagen. I lagrådsremissen angavs att under lagen skulle falla ”bl. a. köp där säljaren är privatperson och köparen näringsidkare, där båda parter är privatpersoner — förutsatt att krediten inte förmedlas av näringsidkare som ombud för kreditgivaren — eller där båda parter är näringsidkare” (prop. 1977/78:142 s. 83). I anslutning till detta uttalande framhöll lagrådet att den gjorda uppräkningen inte var uttömmande. Lagrådet "tillade (s. 158):

Sålunda kommer lagens tillämpningsområde också att omfatta fall där köparen inte är privatperson men inte heller kan betecknas som

näringsidkare. Som exempel på sådana köpare kan nämnas icke

näringsutövande dödsbon, stiftelser och ideella föreningar samt statliga och kommunala myndigheter. Vad gäller köp som ingås av enskilda

fysiska personer kommer lagen att omfatta fall då varan inte är avsedd

huvudsakligen för enskilt bruk utan exempelvis för köparens yrkesverksamhet.

Lagrådets uttalanden godtogs av departementschefen (s. 166).

Förestående genomgång visar att uttrycket ”konsument” numera i lagstiftningen syftar på enskild fysisk person, vilken uppträder på marknaden som förvärvare eller tänkbar förvärvare av nyttigheter av olika slag för huvudsakligen privat bruk. Häri ligger att förvärvaren antingen själv skall använda nyttigheten som privatperson och inte eller endast till

en ringa del som näringsidkare eller - utan förvärvssyfte —- skall Lagrådets yttrande överlämna den till eller på annat sätt ställa den till förfogande för en annan enskild person, som skall använda den på sådant sätt.

I lagrådsremissen har departementschefen inte mera ingående definierat konsumentbegreppet sådant det brukas i föreliggande lagförslag. Ordet konsument tas dock här i en något allmännare och vidare betydelse än i tidigare lagstiftning. Där har nämligen konsumentbegreppet använts väsentligen i sådana sammanhang där den åsyftade fysiska personen varit konsument i ordets vanliga betydelse av förbrukare av en vara, en tjänst eller annan nyttighet, I konsumentköplagen avses sålunda med konsument den person som köper varan för att

själv förbruka den. I förevarande lagförslag tas termen upp som

benämning på en enskild person vilken som helst, som avser att ingå ett försäkringsavtal för att bereda försäkringsskydd för något som tillhör hans enskilda sfär. Därmed går man ett steg längre än förut. Då det i 5 § föreskrivs att försäkringsbolag skall, innan en försäkring tecknas, lämna sådan information som konsumenten behöver, tänker man icke på en person, vilken står i något särskilt förhållande till en motpart. Termen beskriver helt enkelt en person i allmänhet som befinner sig i den situationen att han funderar på att träffa avtal med en motpart i ett civilrättsligt förhållande som gäller något privat. Det är sålunda ej fråga om någon som konsumerar försäkringar. Den som träffar avtal om t. ex. en motorfordonsförsäkring avseende en bil intar, såvitt gäller försäkringsförhållandet, icke någon speciell förbrukarställning, därför att bilen skall brukas huvudsakligen enskilt och ej i en av försäkringstagaren driven rörelse.

Försäkringsrättskommittén talar för sin del om privatpersoner som försäkringstagare i motsats till företag som försäk ringstagare. De förra är enligt kommittén att betrakta som konsumenter och bör åtnjuta samma skydd mot övermäktiga medkontrahenter som konsumenter eljest åtnjuter (SOU 1977:84 s. 96). På samma sätt brukas i lagförslaget konsument som benämning på varje fysisk person som har för avsikt att inträda, inträder eller redan inträtt i ett civilrättsligt avtalsförhållande med någon som yrkesmässigt tillhandahåller honom vara, tjänst eller nyttighet som han avser att använda för eget bruk. Man kan hämta en jämförelse från skatterätten och i konsumenten igenkänna den skattskyldige som gör utlägg för sina icke avdragsgilla levnadsomkostnader.

Konsument blir sålunda beteckning för individen då han agerar i allt som gäller det enskilda livets behov, för anskaffande av livsmedel, bostad, transporter, vård, förnöjelser m. m. till eget eller närståendes bruk. Det kan övervägas om icke denna betydelse av termen konsument borde på ett eller annat sätt slås fast i lag. Den har snabbt vunnit insteg i lagspråket och torde ha kommit för att stanna. Mot termens brukande i lagförslaget finns därför i och för sig intet att erinra.

Konsumenträtten består i huvudsak av reglerna i de lagar som redovisats i avsnittet om konsumentbegreppet. Dessa lagar har tillkommit successivt och täcker var och en för sig vissa situationer, i vilka den

enskilde individen uppträder som konsument. Allt tydligare skönjes i det Lagrådets yttrande som sker på detta fält ett mönster. Lagstiftaren synes ha satt sig före att åstadkomma en uppdelning av rättsordningens centrala delar på två olika rättssystem, ett gällande för den vanliga människan som konsument, dvs. då hon företar rättshandlingar för sin enskilda fortkomst inom ramen för normal hushållning, ett avseende rörelseidkare. Det förutsätts att, så snart konsumenten skall förskaffa sig någon nyttighet inom den angivna ramen, han möter en motpart som befinner sig i överläge. Rättsreglerna inom denna del av rättsordningen skall därför omformas så att balans erhålles mellan den övermäktige tillhandahållaren av nyttigheten och konsumenten som behöver nyttigheten för sitt personliga bruk. För rättshandlingar mellan andra kontrahenter t. ex. mellan juridiska personer eller mellan rörelseidkare skall gälla ett annat rättssystem, i stort sett det nuvarande. Man bör komma ihåg att en och samma person i vissa lägen är konsument och i andra lägen tillhör företagarsidan. Många måste därför ha kännedom såväl om de regler som gäller för konsumenter som om det andra regelsystemet. Uppbyggnaden av konsumenträtten, som skall täcka in hela det område där konsumenten gör anspråk på särskilda regler till sin favör, kan antagas ännu befinna sig i ett begynnelseskede. Med lagrådsremissens förslag vill man nu åstadkomma den rättssystematiska tudelningen såvitt

gäller försäkringsrätten.

Enligt min mening talar mycket för att lagstiftaren tar principiell ställning till frågan hur långt den ifrågavarande klyvningen av rättsordningen skall drivas och att man gör ett program för dennas genomförande. Det synes mig otillfredsställande att denna djupt ingripande omställning av vår rättsordning genomförs som hittills rent kasuistiskt med en lag här och en lag där. Vid ett mera planmässigt grepp på ämnet måste också den offentliga rätten dras in i övervägandena. Inte minst i offentligrättsliga sammanhang ser man ofta hur den lille mannen kommer i underläge i förhållande till dem som har det bättre förspänt i sina relationer till övermäktiga offentliga organ. De särskilda reglerna i lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden och förbudet mot skiljeavtal i 3 a § lagen om skiljemän kan ses som inledande steg mot tillskapandet av en offentligrättslig del inom konsumenträtten. Man skulle i och för sig vilja skjuta på avgörandet om vad av försäkringsrätten som skall överflyttas till konsumenträtten, tills man fått bättre inblick i lagstiftarens målsättning med avseende på konsumenträttens slutliga innehåll.

Enligt lagrådsremissen avses till konsumenträtten skola överföras en på

visst sätt avgränsad del av lagstiftningen om försäkringsavtal. Kriterierna vid gränsdragningen är två. Dels skall försäkringstagaren vara konsument, dels skall försäkringsavtalet gälla vissa angivna typer av försäkring. Om begreppet konsument har redan talats. Vad gäller urvalet av försäkringstyper kan viss kritik riktas mot den metod som tillämpats. I lagförslaget (1 §) räknas upp de för tiden gängse sammelbeteckningarna på vissa slag av försäkringar som försäkringsbolagen för närvarande brukar meddela enskilda, t. ex. hemförsäkring, villaförsäkring, rese-

försäkring. Dessa paketförsäkringar innefattar regelmässigt försäkring Lagrådets yttrande för vissa risker som stöld, brand, annan totalförstöring, vattenled ningsskada samt ansvarighet. Andra skaderisker som kan ingå i paketförsäkringarna är stormskada, rättsskydd, överfallsskydd och i reseförsäkring

även personskada. Motorfordonsförsäkringen är likaså sammansatt av

olika element. Paketförsäkringarna brukar innehålla skydd mot vissa väsentliga risker men kan i övrigt variera avsevärt till sitt innehåll från fall till fall. Tanken är enligt motiven, ehuru den inte kan sägas ha kommit till klart uttryck i själva lagtexten, att även separata försäkringar beträffande risk som vanligen omfattas av de uppräknade paketförsäkringarna, t. ex. en brandförsäkring eler en stöldförsäkring, skall gå in under den nu föreslagna särskilda lagen.

Den valda metoden leder till att konsumentförsäkringslagens omfattning blir beroende av hur försäkringsbolagen sätter samman sina paket. Detta är knappast systematiskt tillfredsställande. Riktigare vore att utgå från de risker mot vilka försäkringarna avser att ge skydd. Härigenom skulle också bättre kongruens uppnås med försäkringsavtalslagen. Denna lag är så disponerad att en särskild avdelning gäller skadeförsäkring. Denna innehåller dels allmänna bestämmelser dels bestämmelser om transport-, brand-, kreaturs- och ansvarighetsförsäkring i fyra skilda avsnitt. Enligt min mening borde i 1 § på samma sätt ha angivits att under lagstiftningen hör försäkringar mot vissa uppräknade primära risker — brand, stöld, vattenskada etc. — ävensom mot vissa andra närliggande risker, som omfattas av paketförsäkringar i vilka skydd mot någon primär risk är det väsentliga momentet. Det praktiska resultatet bleve i nuläget tämligen lika det som föreslås i lagrådsremissen, men avgränsningen skulle bygga på en systematiskt säkrare grund. Med denna lagteknik bleve man oberoende av hur försäkringsbolagen framgent benämner sina försäkringspaket.

Den uppläggning som valts av försäkringsrättskommittén och som följts av departementschefen syns mig olycklig framför allt därför att försäkringar som gäller samma risk kommer att följa två helt olika regelsystem, allteftersom försäkringstagaren är konsument eller annan person. Det kan icke vara en lämplig ordning att reglerna för t. ex. en brandförsäkring blir olika beroende på för vilket ändamål den försäkringstagare, som ingått försäkringsavtalet, brukar den försäkrade egendomen. Nyttjar han den för personligt bruk skall konsumentförsäkringslagen tillämpas. Använder han den till väsentlig del i någon rörelse

griper reglerna om brandförsäkring i försäkringsavtalslagen in. Försäk-

ringsbolagen kommer med all sannolikhet att förenkla sina rutiner och tillämpa likartade regler beträffande likartade försäkringar oavsett vem som är försäkringstagare. Föreskrifterna beträffande avtal som slutes av konsument föreslås bli tvingande och måste därför tillämpas. Av rationaliseringsskäl kan bolagen förutses komma att använda samma regler även utanför konsumentområdet, dessmer som dessa i stor omfattning överensstämmer med vad bolagen redan enats om i Allmänna bestämmelser 1976.

Såvitt jag kan förstå skulle det vara en rationellare lagteknisk lösning,

13 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 9

om man gjorde en lag som var gemensam för försäkring mot alla de risker Lagrådets yttrande vilka den föreslagna konsumentförsäkringslagen är tänkt att täcka. En sådan ny lag skulle uppta enhetliga regler för försäkring inom hela detta område, oavsett om försäkringstagaren var konsument, småföretagare eller större företag. Reglerna i lagen skulle vara i princip tvingande när konsument är försäkringstagare men i viss omfattning dispositiva då försäkringstagaren är annan än konsument. Man finge på detta sätt en enhetlig lagreglering för hela rättsområdet men med möjlighet till stor flexibilitet inom det område där det bör finnas rimligt utrymme för försäkringsgivare och försäkringstagare att sluta avtal med ett för det särskilda fallet avpassat innehåll. Vid en utformning av reglerna i enlighet med vad nu förordats borde man eftersträva en verklig samordning mellan försäkringsavtalslagen och den nya speciallagen för vissa slag av försäkringar. De två paralieha lagar som skulle existera sida vid sida borde ej — såsom enligt lagrådsremissen — vara uppbyggda efter olika principer och till stora delar reglera skilda ämnen. Om vi skall fortsättningsvis göra rättsordningen dualistisk med

olika rättsregler för samma rättshandling beroende på avtalsparternas personliga status, måste vi beflita oss om att låta de parallella lagarna

följa samma mönster och i huvudsak reglera samma lagstiftningsämnen, låt vara att reglerna ges olika materiellt innehåll. Förhållandet mellan = försäkringsavtalslagen och det remitterade lagförslaget kan i och för sig föranleda ytterligare överväganden. Jag skall här begränsa mig till några terminologiska frågor och begreppsproblem som uppdelningen av försäkringsavtalsreglerna på två parallella lagar föranleder. Försäkringsavtalslagen innehåller i 2§8 definitioner av termerna försäkringsgivare, försäkringstagare och försäkringshavare, Försäkringsrättskommittén ansåg att det skulle skapa förvirring, om man Övergav hittillsvarande benämningar, och föreslog att man skulle i konsumentförsäkringslagen hålla fast vid försäkringsavtalslagens terminologi. I det remitterade förslaget har man delvis frångått denna linje, framför allt genom att, i överensstämmelse med språkbruket i Allmänna bestämmelser 1976, i stället för försäkringshavare bruka ordet försäkrad. Vidare utgår man i lagtexten från att alla försäkringsgivare är bolag och talar därför ej om försäkringsgivare utan om försäkringsbolag. I trafikskadelagen (1975:1410) utgår man från försäkringsavtalslagens terminologi även om försäkringsgivaren kallas försäkringsanstalt. Denna lag får, om konsumentförsäkringslagen antas, tillämplighet inom området för såväl försäkringsavtalslagen som konsumentförsäkringslagen. Delas reglerna om försäkringsavtalet upp på två parallella lagar, bör terminologin i de båda lagarna, som kommer att gälla för samma typer av försäkring, vara likformig. Det måste betecknas som olyckligt att skilda terminologier brukas i försäkringsavtalslagen och lagförslaget. Onödiga komplikationer kan härigenom uppstå. Som exempel kan nämnas att i 4 8 hänvisas till olika paragrafer i försäkringsavtalslagen, i vilka ej ordet försäkrad brukas utan ordet försäkringshavare. Betänkligt är vidare att man i det remitterade förslaget övergivit

försäkringsavtalslagens begreppsapparat. Försäkringsavtalslagen går ut Lagrådets yttrande från avtalslagens konstruktioner. Två parter — försäkringsgivaren och försäkringstagaren — ingår avtal om försäkring med varandra (2 8). Ett avtal kommer till stånd genom att den ena parten antager den andra partens anbud (11 8). Försäkringsgivarens positiva viljeförklaring som leder till avtalsslut beskrivs även så att försäkringsgivaren meddelar

försäkring (6 §). Det är försäkringsavtalet som är föremål för uppsägning

och som upphör att gälla (15 och 16 §§). Det är även avtalet som förlänges (31 8). Försäkringen kommer in som objekt för avtalet: avtalet kan angå skadeförsäkring eller transportförsäkring etc. (5 och 6 §8).

I det remitterade förslaget synes man visserligen utgå från att det finns ett försäkringsavtal ingånget mellan två parter — detta omnämnes direkt på ett ställe i förslaget (24 §) och i 10 8 talas om den tid för vilken avtal om en försäkring träffas och i 6 § om försäkringsvillkor i avtalet — men eljest handlar lagförslaget genomgående om försäkringen och ej om avtalet.

Det framstår som oklart hur ett försäkringsavtal enligt remitterade förslaget kommer till stånd. Enligt 26 § kan en tidigare försäkringstagare begära en försäkring. Denna begäran uppfattas i den ifrågavarande paragrafen som ett till försäkringsbolaget riktat anbud om ingående av ett försäkringsavtal. På några ställen (9 och 15 §§) betecknas försäkringsbolagets positiva åtgärd att godta motpartens viljeförklaring som att bolaget meddelar försäkring. På denna punkt överensstämmer sålunda terminologin i det remitterade förslaget med ordvalet i försäkringsavtalslagen. I stort sett brukas emellertid i remitterade förslaget ett nytt begrepp som ersätter avtalsslutandet, nämligen begreppet att teckna försäkring. Uttrycket återfinnes redan i 1 och 2 §§. Då det används i

passiv form ”försäkring har tecknats”, avses därmed regelmässigt att

mellan parterna -- försäkringsbolaget och försäkringstagaren — avtal ingåtts om den försäkring som sägs vara tecknad. Mera ovisst är vad som förstås med det aktiva uttrycket att en person tecknar en försäkring. I första hand synes därmed avses att en presumtiv försäkringstagare lämnar ett försäkringsbolag en viljeförklaring att han är villig att ingå ett försäkringsavtal med bolaget. Om tecknarens viljeförklaring kan fattas som accept av ett stående anbud från försäkringsbolaget, kommer tecknandet att innefatta ett avtalsslutande. Av utformningen av 938 framgår att denna situation icke alltid föreligger. Enligt denna paragraf kan försäkringsbolaget avvisa det anbud som ligger i att en person förklarar sig vilja teckna försäkring. Då det i 14 § sägs att den som är försäkringstagare i ett avtalsförhållande tecknar en försäkring hos ett annat bolag, förutsätts uppenbarligen därmed att också ett försäkringsavtal kommit till stånd mellan personen i fråga och det andra bolaget. Läsaren av bestämmelsen lämnas emellertid i ovisshet om hur det tillgått vid detta avtals ingående.

1 2 § sägs att man blir försäkringstagare, dvs. part i ett avtal, om man ”har tecknat” försäkring. I 18 brukas presens och som subjekt konsument: ”försäkringar som konsumenter tecknar”. Vid själva tecknandet synes sålunda konsumenten ännu ej ha blivit avtalspart. I 9 §

finns konstruktionen att bolaget vägrar konsumenten att teckna Lagrådet yttrande försäkring och enligt 41 § skall domstol äga förklara att en viss fysisk person har en rätt att teckna en viss försäkring. Innebörden av en sådan förklaring synes vara att ett visst försäkringsbolag blir pliktigt att sluta ett försäkringsavtal med en viss fysisk person, som blivit innehavare av den nämnda rätten. Ett självständigt rättsinstitut ”rätt att teckna försäkring” synes skola tillskapas. Det exakta innehållet i denna rätt är icke helt klart.

Konstruktionen med konsumenten som försäkringstecknare finns redan i Allmänna bestämmelser 1976. Den synes emellertid icke böra införas i lagstiftningen innan dess reella innebörd har blivit klargjord. Därest man i svensk rätt skall ha två parallella lagar om försäkringsavtal, bör den grundläggande konstruktionen vara densamma i båda. En konsumentförsäkringslag bör liksom försäkringsavtalslagen bygga på att

ett försäkringsavtal ingås mellan två parter och icke på att den ena parten

tecknar en försäkring hos den andra.

Det kan förtjäna påpekas att det remitterade förslaget gör den nya konstruktionen retroaktivt tillämplig även på avtal som ingåtts enligt försäkringsavtalslagen. I övergångsbestämmelserna talas nämligen om avtal som tecknats före den tilltänkta konsumentförsäkringslagens ikraftträdande, dvs. enligt försäkringsavtalslagen.

Lagrådsremissens sätt att vid lagreglernas utformning föra avtalet åt sidan och sätta avtalsföre målet — försäkringen — i centrum har föranlett även andra begreppsoklarheter. Två skilda tankelinjer synes korsa varandra i lagförslaget. Som framgår av 10 8 finns det en försäkringstid vilken definieras som den tid för vilken avtal om en försäkring träffas. Man skulle därav kunna sluta att försäkringen utgör ett rättsförhållande

mellan två parter som varar under den ifrågavarande tiden. En ny

försäkring skulle då uppstå varje gång en ny försäkringstid börjar löpa, t.ex. vid automatisk förnyelse enligt 12 38. Visserligen börjar då en ny försäkringstid löpa, men den tycks i själva verket avse samma försäkring som förut. Försäkringen skall alltså bestå oavsett avtalet. Det rättsförhållande, som uppstår mellan parterna genom att de en gång ingått ett avtal med varandra om försäkring, synes ha en egen livskraft.

Avfattningen i 148, som talar om att en försäkring för vilken försäkringstiden gått till ända förnyas, ger närmast vid handen att det efter förnyelsen är en ny försäkring som börjar löpa. I så fall vore det denna nya försäkring som enligt 15 § borde sägas upp innan den ännu kommit till stånd. Emellertid är tydligt att 15 8 räknar med ett mellan parterna bestående avtalsförhällande, vilket skall sägas upp på sätt anges i

paragrafen. Vidare kan hänvisas till 17 § andra stycket. Där talas om en

förnyad försäkring som har sin egen försäkringstid och sina egna villkor och sålunda kan avvika från den tidigare försäkringen.

Enligt min mening skulle ökad klarhet vinnas om man byggde den nya lagen på begreppen i försäkringsavtalslagen. Däri utgår man från den allmänna avtalsrätten.

Viss tvekan kan också uttalas inför termen ”försäkringen har utökats”, vilken introduceras i 28 8. Därmed förstås en försäkring som tillförts ett

Lagrådets yttrande

18 Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

I paragrafens tredje stycke anges två kategorier av konsumentförsäk-

ringar på vilka lagen inte tillämpas. I övergångsbestämmelserna 8. undantas ytterligare en försäkringstyp från lagens tillämpningsområde, nämligen försäkringar som avser all framtid. Av specialmotiveringen framgår att detta undantag i praktiken tar sikte på brandförsäkringar för all framtid.

Eftersom enligt vad som upplyses i lagrådsremissen sådana försäkringar alltjämt meddelas i viss utsträckning bör enligt vår mening även sistnämnda försäkringstyp innefattas i uppräkningen i tredje stycket, i följd varav övergångsbestämmelserna 8. kan utgå.

I specialmotiveringen görs vissa uttalanden om valet av tillämplig lag för förhållanden med internationell anknytning. Sålunda anförs att de principer som annars tillämpas på försäkringsavtal inte nödvändigtvis behöver gälla även konsumentförsäkringar och att starka skäl talar för att tvingande regler som avser att skydda konsumentintressen kan tillämpas i fall då svenska konsumenters rätt berörs.

Försäkringsavtalet är ett exempel på s. k. massavtal. För lagvalet vid sådana avtal anses som huvudregel gälla att lagen på den ort där det ifrågavarande företaget, i detta fall alltså försäkringsbolaget, driver sin rörelse skall vara tillämplig Gfr Karlgren, Internationell privat- och processrätt, 5 uppl. s. 101). För att man skall göra avsteg från denna princip och - utan särskilt avtal därom — tillämpa svensk lag när en här hemmahörande person har tecknat en försäkring utomlands synes böra

krävas att förhållandet har någon ytterligare anknytning till Sverige, t. ex.

att bolaget har marknadsfört försäkringen här eller att den försäkrade risken kan lokaliseras hit. Sålunda torde svensk lag normalt inte böra anses tillämplig exempelvis om en svensk, som köper en bil eller äger ett fritidshus eller anträder en resa i ett främmande land, där tecknar en bilförsäkring, en fritidshusförsäkring eller en reseförsäkring. Om en bedömning på grundval av rättsförhållandets grad av anknytping till olika rättsordningar leder till att svensk lag skall tillämpas torde emellertid, såsom framgår av vad departementschefen anför, ett avtalsvillkor om tillämpning av främmande lag i och för sig inte böra tillmätas avgörande betydelse.

118 Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Enligt vår mening bör i lagtext, om det inte finns alldeles särskilda skäl därför, för tidsangivelse inte brukas uttrycket ”klockan noll”. Något missförstånd angående den avsedda tidpunkten torde inte behöva befaras om den anges med orden ”börjar försäkringstiden löpa från och med dagen efter” etc.

218 Lagrådets yttrande

Martenius och Sven Nyman:

I specialmotiveringen till 25 §& andra stycket anföres att i enlighet med stadgad försäkringspraxis betalning av premie genom postens förmedling bör anses ha skett den dag då ett inbetalningskort har lämnats på en postanstalt eller ett girokort har kommit in till postgirokontoret. Det hänvisas i anslutning härtill till vad som gäller beträffande betalning av hyra enligt 12 kap. 20§ tredje stycket jordabalken. Den praxis som sålunda tillämpas är av lätt insedda skäl lämplig och bör naturligen behållas. Enär den emellertid torde innebära ett avsteg från vad som enligt allmänna rättsgrundsatser gäller beträffande den tidpunkt då betalning anses ha fullgjorts synes det enligt vår mening vara önskvärt att den lagfästes på samma sätt som skett på hyresrättens område. Vi förordar därför att i lagen upptas ett stadgande av följande lydelse:

”Betalning av försäkringspremie får alltid ske genom postanvisning, postgiro eller bankgiro. Har premien sänts till försäkringsbolaget från postanstalt inom riket genom postanvisning eller inbetalningskort till försäkringsbolagets postgirokonto eller har innehavare av sådant konto betalat premien till försäkringsbolaget genom giro- eller utbetalningskort, anses premien ha kommit försäkringsbolaget tillhanda den dag då postanvisningen eller inbetalningskortet lämnades på postanstalten eller giro- eller utbetalningskortet inkom till postgirokontoret. Vid betalning av premie genom bankgiro på bankkontor inom riket anses premien ha

kommit försäkringsbolaget tillhanda den dag då betalningsuppdraget

mottogs av bankkontoret.”

Stadgandet synes lämpligen kunna få sin plats såsom ett tredje stycke till denna paragraf.

258 Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Enligt andra stycket andra meningen skall försäkringstagaren i meddelandet om uppsägningen erinras om att han kan förhindra att försäkringen upphör genom att betala premien inom den tid som anges i

första stycket. För att denna erinran skall fylla sin uppgift fordras

uppenbarligen att försäkringstagaren får veta när meddelandet avsändes.

Detta bör alltså framgå av meddelandet eller åtminstone av poststämpel på försändelsen.

26 8

Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Under hänvisning till vad som anförts vid 11 8 föreslås att orden ”från klockan noll” utbytes mot ”från och med”.

Enligt paragrafen skall en försäkringstagare, som betalar premie efter det att försäkringen har upphört enligt 25 §, därigenom anses ha begärt

nytt försäkringsmoment och inte, som man skulle kunna tro, t. ex. en för- Lagrådets yttrande säkring vars försäkringsbelopp höjts. I Allmänna bestämmelser 1976 heter det tydligare att försäkringen utökats med ett nytt försäkringsmoment.

Som framgår av det nu anförda binder sig den svenska lagstiftaren, om lagförslaget antas i huvudsaklig överensstämmelse med remissen, för lösningar som i mitt tycke är på flera punkter olyckliga. En gång rotfasta i vårt land kan de vara svåra att överge och befaras allvarligt försvåra en nordisk harmonisering i ett senare skede. Det kan då vara praktiskt taget

omöjligt att ompröva de ståndpunkter som nu intages.

Förnyade nordiska förhandlingar borde komma till stånd, innan Sverige binder sig för den systematik, den uppläggning och de detaljlösningar som återfinns i remissens lagförslag. Det borde inte vara omöjligt att finna fram till relativt enhetliga nordiska principer för den revision av försäkringsavtalslagstiftningen som för närvarande pågår hos oss och i Danmark, Finland och Norge. I alla länderna finns konsumenträttsliga lagregler och det bör vara möjligt att från svenskt håll vinna beaktande för de konsumenträttsliga intressena. Ju längre tiden går och ju mera länderna hinner vart och ett på sitt håll binda sig för nationella alternativ, ju svårare blir det att senare nå fram till gemensamma uppfattningar på försäkringsavtalsrättens område. Utgångsläget borde vara gott, även om Danmark som EG-medlem har särskilda problem. De faktiska förhållandena torde icke vara så olika i de fyra länderna, att icke materiella förutsättningar för ett gemensamt Ööversynsprogram skulle finnas.

Vid genomgången i lagrådet av det remitterade förslagets många detaljregler har jag ytterligare bestyrkts i min uppfattning att en nordisk finslipning av reglerna skulle varit i hög grad önskvärd. Det har otvivelaktigt lagts ned ett mycket ambitiöst arbete på förslaget och det går knappast för en icke försäkringsexpert att rikta några avgörande anmärkningar mot flertalet regler. Samtidigt har jag haft en känsla av att vid lagtextens utformning många ståndpunkter intagits på ett tämligen smalt underlag. Ofta är ett tyckande av några departementsijurister den reella grunden för reglerna. Det skulle känts tryggare om de olika bestämmelserna framkommit som resultat av en ingående nordisk behandling under medverkan av experter på området från alla fyra länderna. Ur en sådan behandlingsgång hade sannolikt framsprungit ett förslag beträffande vilket man kunde varit förhållandevis säker på att bästa tänkbara lösningar uppnåtts.

Enligt vad nyss sagts bör enligt min mening hela lagstiftningsämnet återgå till nordisk behandling. Om så icke blir fallet utan nationell svensk lagstiftning skall genomdrivas omedelbart utan hänsyn till övriga nordiska länder, bör i allt fall lagförslaget radikalt omdisponeras och omarbetas på en rad väsentliga punkter. Jag får därvidlag hänvisa till vad jag anfört i det föregående. Jag kan sålunda icke tillstyrka att det remitterade lagförslaget i oförändrat skick läggs till grund för lagstiftning.

Under angivna förhållanden har jag icke ansett meningsfullt att ingå på en detaljgranskning av det remitterade förslaget. Jag kan i och för sig

14 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 9

instämma i de erinringar och de synpunkter som lagrådets övriga Lagrådets yttrande ledamöter framfört vid 1, 11, 21, 25, 26,27, 30, 31 andra stycket såvitt gäller barns handlande, 37, 39 och40 §§ samt övergångsbestämmelserna i lagförslaget. Detta ställningstagande innebär emellertid icke att jag anser att lagförslaget i övriga delar går fritt från erinringar. Åtskilligt kunde anföras därom. Som exempel på regler vilka jag icke kan tillstyrka, oavsett vilken ståndpunkt man intar i de ovan berörda huvudfrågorna, kan jag nämna stadgandena i 41 8.

Jag kan i och för sig biträda tanken att det skapas skyldighet för försäkringsbolag att meddela konsument försäkring för vissa risker sisom föreslås i 9 §. En sådan regel innebär att en skyldighet, liknande den som försäkringsanstalt har att meddela trafikförsäkring enligt 5 § trafikskadelagen, införes inom hela området för konsumentförsäkringslagen. Däremot syns sanktionsregeln i 41 § som ger konsument en rätt att få domstols förklaring att han har en rätt att få sluta försäkringsavtal med viss motpart innebära en juridisk oformlighet, som ej bör introduceras i svensk rätt. Det är oklart om talan enligt 41 8 skall avse en dom på fastställelse av att den försäkringsbegärande konsumenten har en viss rätt eller en fullgörelsedom av innehåll att försäkringsbolaget förpliktas ingå ett försäkringsavtal med käranden. Vad detta avtal skulle ha för innehåll är oklart. Domstolen skall därvidlag kunna med retroaktiv verkan förklara vid vilken tid det avtal parterna kan komma att ingå skall börja löpa. En dylik retroaktivitet kan jag ej godta. Försäkringstiden kan också hinna gå till ända, innan ett rätltskraftigt avgörande från domstol föreligger. Att då ingå ett försäkringsavtal för förfluten tid kan icke vara meningsfullt för någondera parten. Sedvanliga möjligheter till domstolstalan, t. ex. om skadestånd, torde vara tillfyllest som sanktion till 9 8. Den förfördelade kan dessutom alltid vända sig till försäkringsinspektionen och den vägen få till stånd rättelse. Vad nu sagts gäller även om den till 41 § knutna regeln om interimistiskt beslut i 43 §.

Ytterligare några randanmärkningar är följande.

Den föreslagna ordningen att, om försäkringstagaren i ett bestående försäkringsförhållande sluter ett nytt försäkringsavtal med ett annat försäkringsbolag rörande samma intresse, därmed det bestående försäkringsförhållandet upphör, trots att försäkringsgivaren i det sistnämnda förhållandet ej denuntierats om det nya avtalet, har jag svårt att godta. Ordningen strider mot elementära avtalsrättsliga principer. '

Det synes mig svårförklarligt att det icke görs till ett formellt krav

beträffande försäkringsbolags uppsägning enligt 15, 18 och 25 §§ att uppsägningen skall innehålla skälen för denna. Klandertalan enligt 42 § är ju en ohanterlig sanktion.

Talet om att informationsreglerna, i vart fall i 6 och 7 §§, skulle vara av näringsrättslig natur har jag svårt att godta. Skyldigheten enligt nämnda paragrafer för försäkringsbolaget att lämna information gäller ju

i förhållande till bolagets medkontrahent i ett avtalsförhållande. Fråga är

sålunda om lagregler om enskildas ekonomiska förhållanden inbördes enligt 8 kap. 2 § regeringsformen.

en ”ny försäkring”. Härmed avses uppenbarligen en försäkring av samma Lagrådets yttrande slag och på samma villkor som den för vilken premiebetalningen försummats. Vidare framgår att den nya försäkringen skall gälla för samma tid som den upphörda, räknat fr. o. m. dagen efter den då premien betalades. Viss tvekan kan emellertid råda om för vilken tid den nya försäkringen skall gälla om den erlagda premien är en delårspremie. Ett klarläggande uttalande på denna punkt är önskvärt.

Den tid av 14 dagar inom vilken försäkringsbolaget skall avsända en underrättelse till försäkringstagaren om bolaget inte vill meddela ny försäkring skall enligt andra meningen räknas från den dag då premiebetalningen mottogs. Härmed torde avses den tidpunkt då bolaget faktiskt tog emot beloppet, exempelvis genom att det bokfördes på bolagets postgirokonto. Av specialmotiveringen till 25 § andra stycket Gfr yttrandet vid 21 8) framgår emellertid att betalning i vissa fall anses ha skett vid en tidigare tidpunkt, nämligen när beloppet inbetalades på postanstalt för insättning på bolagets konto. Det förefaller enklare att anknyta till samma tidpunkt här, vilket kan ske genom att uttrycket ”betalningen mottogs” ändras till ”premien betalades”.

27 8 Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Paragrafen reglerar vid vilken tidpunkt tilläggspremie skall betalas oberoende av vem som föranlett att premien höjts. Med hänsyn härtill torde paragrafen kunna erhålla följande förenklade lydelse:

”Har den avtalade premien höjts under försäkringstiden, skall tilläggspremien betalas inom fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren med krav på tillläggspremien.”

30 8 Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Enligt denna paragraf kan försäkringsersättningen sättas ned om försäkringstagaren har lämnat en oriktig uppgift när försäkringen

tecknades och detta har skett uppsåtligen eller genom oaktsamhet som

inte är ringa. För att sådan oaktsamhet som avses i paragrafen skall anses föreligga fordras enligt specialmotiveringen att försäkringstagaren hade bort inse inte bara att den lämnade uppgiften var oriktig utan också att den hade betydelse för försäkringsbolagets beslut att meddela försäkringen eller för premiesättningen. Sistnämnda regel kan inte utläsas av lagtexten. Det kan också ifrågasättas om försäkringstagaren till sitt fredande bör kunna åberopa att han inte hade bort inse att en av försäkringsbolaget infordrad uppgift verkligen var av betydelse för bolaget. Man kan med visst fog göra gällande att försäkringstagaren har att godta bolagets bedömning härvidlag. En annan sak är att det vid skälighetsbedömningen kan finnas anledning att ta hänsyn till att den

oriktiga uppgiften rörde ett förhållande som för en utomstående Lagrådets yttrande bedömare framstår som tämligen betydelselöst.

31—33 §§

Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

I 31 § andra stycket, 32 § tredje stycket och 33 § andra stycket sägs att med den försäkrade jämställs annan som har handlat med hans samtycke. Avsikten torde emellertid vara att uttrycka att med den försäkrades handlande jämställs handlande av annan som har handlat med den försäkrades samtycke. Eftersom den sålunda antagna innebörden av stadgandena får anses framgå även med den lydelse dessa har enligt förslaget

vill vi inte påkalla en ändrad utformning.

I specialmotiveringen till 31 § andra stycket sista meningen erintas om att handlande av barn under 12 år inte i och för sig inverkar på rätten till ersättning för andra försäkrade. Vidare anförs att inte heller försumlighet

av barn som är något äldre drabbar föräldrar eller syskon; ”minderåriga

barn kan inte sägas ha tillsyn över föräldrarnas eller syskonens egendom”. Detta uttalande synes ha fått en väl kategorisk utformning. En 14—15-åring som är ensam hemma bör kunna anses ha tillsyn över bostaden åtminstone såtillvida att han har att se till att dörren är låst när

han går därifrån, och ett barn i denna ålder som lånar en annan

familjemedlems cykel bör kunna anses svara för att cykeln inte lämnas olåst.

37 § Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Enligt denna paragraf skall skadan regleras med iakttagande av den ersättningsberättigades och annan skadelidandes behöriga intressen. I specialmotiveringen till paragrafen sägs att i fråga om trafikförsäkring skadelidande tredje man bör räknas som försäkrad men att detta inte gäller skadelidande vid annan ansvarsförsäkring. Vidare anförs:

Försäkringsbolaget är likväl skyldigt att vid skaderegleringen beakta också en sådan skadelidandes intresse. Bolaget får inte nöja sig med att

hänvisa denne till att driva sitt krav mot den skadeståndsskyldige. Ibland

har den försäkrade och skadelidande tredje man intressen som strider mot varandra. Tredje man kan kräva skadestånd av den försäkrade, och denne kan vilja bestrida kravet. Enligt gängse försäkringsvillkor för ansvarsförsäkring åligger det försäkringsbolaget att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger och underhandla med den skadelidande. En

skyldighet att iaktta även den skadelidandes intresse medför givetvis inte att det skall ske på bekostnad av den försäkrades behöriga intresse.

Vad som sägs i paragrafen och i specialmotiveringen till denna om försäkringsbolagets hänsynstagande till ”behöriga” intressen vid skaderegleringen kan möjligen förmedla intrycket att bolaget, i fall då den försäkrade ”obehörigen” motsätter sig tredje mans ersättningsanspråk,

har att avgöra om ersättning skall utgå. Tredje man har emellertid inte Lagrådets yttrande tillagts en självständig rätt till ersättning ur annan ansvarsförsäkring varom här är fråga än trafikförsäkring. Om den försäkrade bestrider att ersättningsskyldighet föreligger på grund av vanlig ansvarsförsäkring blir därför försäkringsbolagets möjligheter att bestämma om ersättning ur försäkringen till tredje man beroende av vilka befogenheter försäkringsavtalet och därtill anslutande bestämmelser ger bolaget i ett sådant fall.

På grund av det anförda och då hänsyn till icke behöriga intressen uppenbarligen ej bör iakttas i skaderegleringssammanhang torde ordet ”behöriga” kunna utgå ur paragrafens text.

39 och 40 §§ Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Formuleringen av dessa preskriptionsbestämmelser anknyter nära till 29 8 försäkringsavtalslagen, där verkan av preskription anges vara att fordringsägaren är ”sin rätt förlustig”. Av det motivuttalande till vilket hänvisas i specialmotiveringen (NJA II 1927 s. 407) framgår att en fordran som är preskriberad enligt 29 § försäkringsavtalslagen inte skall kunna göras gällande kvittningsvis. Samma regel torde bli tillämplig på fordringar som har preskriberats enligt konsumentförsäkringslagen.

Den angivna regeln avviker från vad som gäller om fordran som har preskriberats enligt förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer. Sådan fordran får nämligen enligt förordningens 7§ användas för kvittning. Däremot överensstämmer regeln med vad som i många fall gäller om fordran som preskriberas enligt annan lagstiftning. Stundom framgår uttryckligen av lagen att kvittningsrätt är utesluten (jfr 41 § tredje stycket lagen (1974:610) om inrikes vägtransport) eller att kvittning får ske bara under vissa förutsättningar (jfr 8 kap. 26 § och 12 kap. 61 §& jordabalken). I andra fall kan detta utläsas av lagtextens formulering; jfr exempelvis 347 8 sjölagen (1891:35 s. 1): ”Nedanstående fordringar upphöra .. .” och 40 8 varumärkeslagen (1960:644): ”... skall rätten till ersättning vara förlorad”. Även om verkan av preskriptionen liksom i 2 § preskriptionsförordningen beskrivs som förlust av rätten till talan kan emellertid därav inte med säkerhet dras slutsatsen att kvittningsrätten består (jfr Rodhe, Obligationsrätt s. 689-690). Den på detta sätt formulerade preskriptionsregeln i 54 8 lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av-lös egendom har sålunda ansetts innebära att ett preskriberat anspråk inte kan göras gällande kvittningsvis (Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. s. 731), och av förarbetena till trafikskadelagen (1975:1410) framgår att preskriptionsregeln i dess 28 §, där det sägs att ”talan” är förlorad, i detta hänseende skall ha samma innebörd som 298

försäkringsavtalslagen (jfr prop. 1975/76:15 s. 265).

Nu förbereds på grundval av departementspromemorian (Ds Ju 1977:14) Reviderad preskriptionslagstiftning en ny allmän preskriptionslag som skall ersätta reglerna om preskription i 1862 års förordning. I

promemorieförslaget (10 8) bibehålls rätten att använda preskriberad Lagrådets yttrande fordran till kvittning. Beträffande förslagets inverkan på specialregler om

preskription hänvisas i promemorian (s. 92) till vissa uttalanden i den av

riksdagen ej antagna prop. 1976/77:5. Där anförde föredragande statsrådet (s. 189—190) att det enligt hans mening låg närmast till hands att tillämpa de allmänna bestämmelserna om rätt att använda en preskriberad fordran till kvittning även om preskriptionen grundas på

speciallag, såvida inte särskilda regler om kvittning hade meddelats i lag.

Han erinrade dock om att förarbetena till vissa specialpreskriptionsbestämmelser, som inte har några föreskrifter om kvittningsrätt, innehåller uttalanden på denna punkt och att dessa uttalanden visar att de allmänna bestämmelserna om kvittning av en preskriberad fordran inte utan vidare kan tillämpas inom områden där särskilda preskriptionsbestämmelser gäller.

I anslutning härtill vill vi framhålla att innebörden av de föreslagna reglerna i konsumentförsäkringslagen inte förändras om preskriptionsförordningens regler om preskription ersätts av en ny preskriptionslag,

som på denna punkt endast innebär att gällande rätt bibehålls.

41 och 43 88 Martenius och Sven Nyman:

Ett försäkringsbolag får enligt 98 första stycket inte vägra en konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten. Det torde inte fordras någon starkare sanktion för att förmå försäkringsbolaget att efterleva denna regel. Möjligheten att konsumenten hos försäkringsinspektionen kan påkalla ingripande torde vara fullt tillräcklig. Vad beträffar konsumentens behov av försäkringsskydd för det fall att ett bolag vägrar honom försäkring är att beakta att en verksam konkurrens råder mellan de bolag som meddelar försäkringar av ifrågavarande slag. Skyddsbehovet torde därför i de flesta fall kunna tillgodoses genom att konsumenten tecknar försäkring hos något annat bolag. Om alla försäkringsbolag skulle vägra konsumenten att teckna försäkring får antas att det sannolikt föreligger sådana särskilda skäl att inte meddela försäkring som avses i 9 § andra stycket.

Med hänsyn till det anförda bör behovet av sådana bestämmelser som avses i 41 8 och dithörande del av 43 8 vara ringa. På grund härav och då bestämmelserna torde komma att erbjuda betydande svårigheter att tillämpa avstyrker vi att de införs.

Övergångsbestämmelserna Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

De föreslagna Övergångsbestämmelserna synes enligt specialmotiveringen utgå från att äldre lag gäller för en försäkring som har tecknats före ikraftträdandet, även sedan försäkringen har förnyats. Övergångsbestämmelserna är emellertid utformade på sådant sätt att den nya lagen

faktiskt blir tillämplig till alla delar på den förnyade försäkringen. Vi Lagrådets yttrande föreslår att detta får komma till klart uttryck i punkten 2 genom att dess andra mening byts ut mot ”För den förnyade försäkringen gäller den nya lagen”. Detta får till följd att punkterna 3—5 blir tillämpliga endast på försäkringar som ännu inte har förnyats. Någon saklig ändring torde det emellertid inte bli fråga om.

Med hänvisning till vad vi anfört vid I 8 föreslås att punkt 8 utgår.

Förslaget till lag om ändring i lagen om försäkringsavtal Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Enligt det remitterade förslaget skall försäkringsavtalslagen i princip inte tillämpas på försäkringar som avses i konsumentförsäkringslagen. Försäkringsavtalslagen innehåller emellertid flera bestämmelser som saknar direkt motsvarighet i konsumentförsäkringslagen. I vissa frågor som regleras genom dessa bestämmelser saknas för närvarande uttryckliga regler i försäkringsvillkoren. I den mån bestämmelserna i försäkringsavtalslagen utgör en ändamålsenlig reglering är det också naturligt att några särskilda regler inte har tagits in i försäkringsvillkoren. Detta gäller bl. a. bestämmelserna i 79--83 §8 försäkringsavtalslagen om de risker som täcks av brandförsäkring. Vi förutsätter att försäkringsbolagen vid den översyn av försäkringsvillkoren som mäste göras innan konsumentförsäkringslagen träder i kraft undersöker vilka bestämmelser i försäkringsavtalslagen som efter denna tidpunkt bör ersättas av en reglering genom försäkringsvillkoren när det gäller konsumentförsäkringar. Skulle undantagsvis någon fråga i fortsättningen bli oreglerad genom att

försäkringsvillkoren saknar en sådan bestämmelse beträffande en

konsumentförsäkring, bör försäkringsavtalslagen — som uttalas i lagrådsremissen — i viss utsträckning kunna tillämpas analogt.

Petrén:

Jag har ingen erinran mot den nya lydelsen av 1 8 andra och fjärde styckena enligt förslaget. Tillägget av ett nytt tredje stycke till 1 8 avstyrker jag under hänvisning till mitt yttrande vid förslaget till konsumentförsäkringslag, liksom övergångsbestämmelsens andra mening.

Vid uppdelning av reglerna om försäkringsavtal på två lagar bör tillses att en fullständig samordning kommer till stånd mellan den nya lagen och försäkringsavtalslagen.

Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen

Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Förslaget föranleder inte någon erinran.

Petrén: Lagrådets yttrande

Lagförslaget föranleder intet annat mitt yttrande än att jag — under hänvisning till vad jag anfört vid förslaget till konsumentförsäk ringslag — avstyrker ändringen av 17 8.

Förslaget till lag om ändring i lagen om försäkringsrörelse Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Enligt det föreslagna 3 mom. andra stycket skall reglerna i första stycket i fråga om sjö- och transportförsäkringar endast gälla sådan försäkring som tecknas av konsument huvudsakligen för enskilt ändamål. Bestämmelserna i paragrafens 2 mom., som ger uttryck åt skälighetsprincipen när det gäller premiesättningen, är däremot över huvud taget inte tillämpliga på sjö- och transportförsäkringar. Detta undantag har motiverats med att dessa försäkringsgrenar riktar sig till affärslivet och att erfarenheten torde ha visat att försäkringstagarna här själva väl bevakar sina intressen med avseende på premiesättningen (prop. 1950:220 s. 51, jfr även prop. 1961:171 s. 108). Dessa skäl är uppenbarligen inte tillämpliga när det gäller båtförsäkringar som tecknas av konsumenter. Vi vill därför ifrågasätta om inte undantagsregeln i 2 mom. andra stycket på denna punkt borde ges samma begränsning som den föreslagna regeln i 3 mom. andra stycket.

Petrén:

Jag instämmer med Övriga ledamöter och har i övrigt ingen annan erinran mot lagförslaget än att slutorden i 3 mom. första och andra styckena bör lyda ”försäkringar med konsument som försäkringstagare”, resp. ”om försäkringen har en konsument som försäkringstagare”.

Förslaget till lag om ändring i lagen om skiljemän Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Enligt övergångsbestämmelserna till denna lag skall äldre bestämmelser gälla i fråga om skiljeavtal som har träffats före ikraftträdandet. Om en skiljeklausul har intagits i villkoren för en försäkring som har tecknats före ikraftträdandet och som har förnyats därefter, torde bestämmelsen innebära att förbudet att åberopa skiljeklausulen blir tillämpligt på den förnyade försäkringen.

Petrén:

Jag lämnar förslaget utan erinran.

Utdrag Slutprotokoll

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1979-06-28

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, De Geer, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Proposition om konsumentförsäkringslag, m. m.

1¶Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till

1. konsumentsförsäkringslag,

2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

3. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), 4. lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,

5. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget till konsumentförsäkringslag

En av lagrådets ledamöter har avstyrkt förslaget huvudsakligen därför att det skulle bryta den nordiska rättslikheten på försäkringsrättens område. Lagrådets övriga ledamöter har däremot på de skäl som har anförts i lagrådsremissen ansett att det inte finns något hinder mot att genomföra förslaget.

För egen del finner jag inte anledning att gå ifrån den uppfattning i de olika principfrågorna som jag har redovisat i lagrådsremissen. Vad särskilt gäller

det nordiska samarbetet vill jag erinra om att försäkringsrättskommittén under utredningsarbetet har hållit flera överläggningar med de motsvarande

kommittéerna i de andra nordiska länderna. Under lagstiftningsärendets

beredning i regeringskansliet har fortlöpande kontakter hållits mellan justitiedepartementen i de nordiska länderna. Enligt min mening är det angeläget att också det fortsatta lagstiftningsarbetet på försäkringsrättens

I Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 10 maj 1979.

område bedrivs i nära samarbete med de andra länderna. Som jag har Slutprotokoll

framhållit i lagrådsremissen är det ett väsentligt intresse att man så långt möjligt återställer enhetligheten i den nordiska försäkringslagstiftningen i samband med att översynen av denna lagstiftning i dess helhet slutförs.

I anslutning till 1, 11,25, 26,27,30, 31-33, 37 samti 39 och 40 §§, liksom till övergångsbestämmelserna, har tre av lagrådets ledamöter, med instämman-

de av den fjärde, gjort vissa uttalanden om bestämmelsernas innebörd och på några punkter föreslagit justeringar av lagtexten. Jag biträder dessa uttalanden och godtar också ändringsförslagen utom såvitt gäller ordet ”behöriga” i 37 §. Ordet kan enligt min mening inte leda till missförstånd utan bör stå kvar

som en erinran om att försäkringsbolaget vid skaderegleringen måste beakta också försäkringstagarkollektivets intresse av att inte en enskild försäkrad

gynnas obehöngt (se avsnitt 2.11 1 lagrådsremissen).

När det gäller 268 har i lagrådsyttrandet efterlysts ett klarläggande

uttalande om vilken försäkringstid som skall gälla i fall då försäkringstagaren

betalar en delårspremie efter det att försäkringen har upphört. Som har anförts i yttrandet innebär paragrafen att försäkringstagaren genom att göra en för sen premiebetalning anses ha begärt en ny försäkring av samma slag och på samma villkor som tidigare har gällt. Det betyder bl. a. att den nya

försäkringen anses gälla för samma tid, t. ex. ett år, och med samma

betalningsvillkor, exempelvis i fråga om delårspremier, som den som har

upphört. Betalning av en tidigare avtalad delårspremie medför alltså i detta fall att försäkringstagaren anses ha begärt en ny försäkring för den försäkringstid på ett år som tidigare har gällt, räknat fr. o. m. dagen efter den

då premicn betalades.

Två av lagrådets ledamöter har, med instämmande av en tredje, förordat att den tidpunkt då en premie skall anses ha betalts regleras genom en uttrycklig bestämmelse i lagen, lämpligen i form av ett tredje stycke till 21 §. En sådan bestämmelse är emellertid enligt min mening inte nödvändig. Som har anförts inom lagrådet är nuvarande försäkringspraxis på denna punkt

lämplig. Det kan förutsättas att denna praxis kommer att bestå. En utförlig

bestämmelse som enbart slår fast denna praxis skulle därför i onödan tynga

lagtexten, särskilt som bestämmelsen, om den infördes, borde göras tillämplig också i fråga om 11 § andra stycket. 22 och 23 §§, 25 § andra och tredje

styckena samt 26 och 27 §§.

Jag kan inte heller hålla med de lagrådsledamöter som har uttalat att bestämmelsen i 41 § om prövning vid domstol av ett försäkringsbolags beslut

om vägran att meddela försäkring, liksom de delar av 43 § som anknyter till denna bestämmelse, bör utgå ur lagen. Bestämmelserna har den innebörden

att den som felaktigt har vägrats att teckna försäkring kan få ett försäkringsskydd även för tiden till dess att frågan har sluttigt lösts av domstol. För att uppnå detta syfte skulle man visserligen i stället kunna föra in bestämmelser

om skadestånd i situationer då ett försäkringsfall har inträffat under denna

tid. Jag kan emellertid inte se att denna lösning har några fördelar jämfört

med förslaget i lagrådsremissen. Tvärtom kan den antas dra med sig en del Slutprotokoll svårigheter som man undviker med detta förstag. På grund av detta och då man inte kan bortse från risken att ett försäkringsbolag någon gång vägrar att meddela försäkring i strid mot 9 3 vidhåller jag den ståndpunkt som jag i denna fråga har intagit i lagrådsremissen.

Utöver vad jag tidigare har föreslagit bör några redaktioneha jämkningar

göras I förslaget till konsumentförsäkringslag.

Övriga lagförslag

Vad tre av lagrådets ledamöter har anfört i anslutning till ändringarna i försäkringsavtalslagen och lagen om skiljemän kan jag instämma i. Efter samråd med chefen för budget- och ekonomidepartementen biträder jag också den ändring av 282 § 2 mom. andra stycket lagen om försäkringsrörelse

som dessa ledamöter har ifrågasatt.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen

att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden

har lagt fram.

Bilaga I

Sammanfattning av försäkringsrättskommitténs överväganden

Konsumentförsäkringar är sådana försäkringar som vi alla, i egenskap av privatpersoner, tecknar hos de olika försäkringsbolagen. För de flesta av oss är det en självklarhet att hålla hemmet och bohaget försäkrat mot brand och stöld eller andra olyckor genom hem- eller villaförsäkring. Dessa basförsäkringar ger också skydd om man skulle ådra sig skyldighet att betala skadestånd till någon som man förorsakat skada. Även rättsskydd ingår

regelmässigt. Bil, båt eller fritidshus tar ofta en så betydelsefull plats i familjeekonomin att den som har sådana ägodelar vill skydda sin egendom genom särskild försäkring. Är man på resande fot vill man känna trygghet mot de speciella risker detta kan vara förenat med och tecknar därför

reseförsäkring. Även om socialförsäkringen i Sverige är väl utbyggd komplet-

terar många detta grundskydd genom en privat olycksfalls- och sjukförsäk-

ring.

De nu antydda försäkringstyperna, hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motor-

fordons- och båtförsäkring samt olycksfalls- och sjukförsäkring, är om man bortser från olika former av livförsäkring de vanligaste och från ekonomisk och social synpunkt mest betydelsefulla av konsumentförsäkringarna. De är

regelmässigt s. k. paketförsäkringar, dvs. olika slags skydd kombineras i en och samma försäkring.

I den mån förhållandet mellan försäkringstagare och försäkringsbolag regleras I lag återfinns bestämmelserna härom i försäkringsavtalslagen, en femtio år gammal lag som tillkom i nordiskt lagsamarbete. Denna lag är emellertid tillämplig inte bara på de nyss nämnda konsumentförsäkringarna

utan på allt slags försäkring. Reglerna, som alltså även gäller för de

kommersiella företagens försäkringar, är i första hand utformade i syfte att förhindra försäkringsbolagen från att missbruka sin makt vid utformningen av försäkringsvillkoren och lagen speglar därför i mycket förhållandena sådana de var i början av 1900-talet. Även om lagen innehåller åtskilliga

tvingande bestämmelser till försäkringstagarens skydd kan, med tanke på

konsumentförsäkringar, skyddsnivån allmänt sett inte anses motsvara

moderna krav på ett effektivt konsumentskydd.

Försäkringsrättskommittén har till uppdrag att revidera försäkringsavtalslagen. Enligt kommitténs direktiv skall sådana allmänna regler som direkt avser att stärka konsumenternas ställning behandlas med förtur och lagändringar med detta syfte lämpligen läggas fram i ett sammanhang. Mot

denna bakgrund föreslår nu kommittén att de inledningsvis nämnda vanliga

konsumentförsäkringarna i fortsättningen skall särbehandlas och falia under en särskild konsumentförsäkringslag med tvingande bestämmelser till

I Riksdagen 19791!80. I saml. Nr 9

försäkringstagarnas skydd. Avsikten är att samtidigt förenkla reglerna och

därigenom för dessa försäkringars del åstadkomma en utifrån konsumen-

ternas Intressen ändamålsenlig ordning.

Som antytts tidigare skall den föreslagna konsumentförsäkringslagen inte gälla för livförsäkring och inte heller för försäkring som grundas på gruppelier kollektivavtal. Anledningen till att dessa i och för sig viktiga konsumentförsäkringar undantas är att vid dessa förhållandevis goda garantier

ändock ansetts föreligga för att försäkringstagarnas intressen i erforderlig

mån blir tillgodosedda, bl. a. eftersom de tecknas med av regeringen eller försäkringsinspektionen fastställda ”grunder” eller efter förhandlingar på arbetsmarknaden. Härtill kommer att vid såväl livförsäkring som kollektiv försäkring flera speciella frågor måste tas upp, som inte har någon betydelse vid konsumentförsäkring i övrigt. Kommittén har inte velat att behandlingen av dessa frågor skulle få försena genomförandet av en angelägen reform beträffande konsumentförsäkringar i övrigt, vilket varit ett ytterligare skäl till

att livförsäkring och kollektiva försäkringar undantagits. Vilka försäkringar som konsumentförsäkringslagen omfattar framgår

alltså av att de inledningsvis nämnda typerna av paketförsäkringar räknas upp i lagens 1 §. Härav följer att sådana konsumentförsäkringar som inte räknas upp, t. ex. ur-, smycke-, päls- eller ridhästförsäkring, inte täcks av lagen. Dessa försäkringar är som regel av mindre ekonomisk eller social betydelse för försäkringstagarna än de typiska konsumentförsäkringarna. Det

avgörande skälet för att de inte tagits med är emellertid att flera av

konsumentförsäkringslagens regler — särskilt de om premiebetalning —- inte passar in på dessa mera udda försäkringar. Dessutom finns möjligheten att de regler i lagen som passar alla slag av försäkringar ändock kan bli tillämpliga på udda försäkringar i den mån lagens regler tas in i villkoren, eventuellt efter ingripande av de myndigheter som har att utöva den villkorskontroll som kommittén också föreslår (mer härom nedan).

Möjligheterna för konsumenterna att erhålla information om tillgängliga försäkringsalternativ förbättras genom förslaget. Försäkringsgivare är enligt konsumentförsäkringslagen skyldig att på begäran av konsument lämna sådana uppgifter som är av betydelse för bedömning av kostnaden och

omfattningen av viss försäkring (4 §). Konsumenten har alltså rätt till sådan

information att han kan träffa rätt val av försäkring. Sedan han gjor sitt val har han också en på lagen grundad rätt att teckna försäkringen. Om det är

fråga om en försäkringstyp som försäkringsbolaget tillhandahåller allmänheten och om det i det enskilda fallet inte föreligger särskilda skäl mot att meddela försäkring får nämligen bolaget inte förvägra konsumenten att teckna försäkringen (5 §). Skyldigheten att lämna information om försäkring är inte särskilt sanktionerad i lagen, men försummelser härvidlag torde

föranleda ingripande från försäkringsinspektionens sida. Rätten att teckna

försäkring kan hävdas genom talan vid domstol, men även här torde det i praktiken bli vanligare att den som förvägras försäkring i första hand vänder

sig till försäkringsinspektionen. Med den nya lagen är alltså konsumenten inte längre hänvisad till försäkringsbolagets ensidiga beslut i den för honom

ofta viktiga frågan om han skall få teckna försäkring, utan bolaget måste ange sina skäl för ett negativt besked och frågan kan också bli föremål för rättslig

prövning.

Den tid för vilken försäkring tecknas — försäkringstiden — får enligt förslaget normalt inte vara längre än ett år (6 §). Genom att flerårsavtal i

princip förbjuds har försäkringstagaren möjlighet att varje år pröva om han

vill ha sin försäkring kvar eller om han skall vända sig till ett annat bolag som han anser ha billigare premier eller förmånligare villkor.

Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om försäkrings förnyelse. I samklang med den nyss berörda regeln om konsuments rätt att teckna försäkring föreslås att han i princip även skall ha rätt att bibehålla en

försäkring som en gång tecknats. Kommittén har också utgått från att det i normala fall är försäkringstagarens önskemål att försäkringen förnyas. För att

denna skall upphöra vid försäkringstidens slut fordras därför uppsägning

antingen från försäkringstagaren eller från försäkringsgivaren (12 § första

stycket). För att försäkringsgivaren skall få säga upp försäkringen fordras att han har särskilda skäl att inte längre meddela försäkring, eller att han vill företa en ändring i de gällande försäkringsvillkoren (11 §). Försäkringstagaren har däremot fri uppsägningsrätt (95 första stycket). Säger ingendera upp

försäkringen förnyas denna på oförändrade villkor och för tid motsvarande den senast gällande försäkringstiden i och med att försäkringstagaren betalar

aviserad premie. Även om premien inte betalas sker förnyelse, men då bara tillsvidare. Försäkringen gäller tills försäkringsgivaren i anledning av den uteblivna premien säger upp försäkringen eller försäkringstagaren tecknar

motsvarande försäkring hos annat försäkringsbolag. Genom denna ordning

bör i stor utsträckning kunna undvikas att oavsiktliga luckor uppkomrner i

försäkringsskyddet — vilket varit en av de bärande synpunkterna vid

utformningen av kommitténs förslag.

Vad som sagts nu har alltså gällt förhållandena vid försäkringstidens slut.

Under den löpande försäkringstiden däremot är möjligheterna att säga upp

försäkringen för upphörande i förtid mer begränsade. Försäkringstagaren får

bara göra detta om försäkringsbehovet faller bort — han t. ex. säljer sitt hus

eller sin båt — eller om annan liknande omständighet inträffar. För

försäkringsgivaren är möjligheterna till förtida uppsägning än mer begränsade. Undantagsvis, om försäkringstagaren grovt åsidosatt vad som åligger honom t. ex. ifråga om säkerhetsföreskrifter eller om det annars föreligger

synnerliga skäl, kan dock uppsägning i förtid komma ifråga (10 8). En angelägen fråga vid konsumenters försäkringar är hur reglerna vid

dröjsmål med premiebetalningen skall vara utformade. De nuvarande

bestämmelserna är här mycket stränga mot försäkringstagaren. Tidsfristerna

för premies betalning är korta och ett dröjsmål medför utan vidare att försäkringsskyddet efter kort tid upphör eller suspenderas, vilket kan få förödande konsekvenser för försäkringstagaren om olyckan är framme.

Kommittén föreslår därför nya regler som i flera avseenden medför förbättrad trygghet för försäkringstagaren. Till en början föreskrivs att tiden mellan premieaviseringen och den tidpunkt premien förfaller till betalning skall vara längre än den är för närvarande. Försäkringstagaren skall med andra ord ha längre tid på sig från

det han påminns om premien och till dess han kan råka i dröjsmål. Första

gången premie skall erläggas för en försäkring utgör denna tid fjorton dagar från det försäkringsbolaget avsände premieavin (133 första stycket). Vid

följande premietillfällen — dvs. när försäkringen skall förnyas — skall avin

sändas ut minst en månad före förfallodagen. Tanken bakom den föreslagna

ordningen är att hänsyn tas till vad som alltmer blivit normala betalnings-

vanor bland privatpersoner. Oavsett vilken premicförfallodagen är skall alltså

sedan avin erhållits ett månadsstlut normalt hinna inträffa innan premien är

förfallen till betalning.

Redan dröjsmålet som sådant med premiebetalningen skall inte längre medföra att försäkringsskyddet upphör. I stället får dröjsmålet den mera begränsade konsekvensen att försäkringsgivaren på grund av detta får en rätt

att säga upp försäkringen för upphörande. Först sedan ytterligare fjorton

dagar förflutit sedan meddelande om uppsägning avsänts upphör försäkringen. Försäkringstagaren får alltså enligt den föreslagna ordningen - utom att han har viss tid på sig att ordna betalningen — alltid två underrättelser, en premicavi och en uppsägning, innan försäkringen upphör och han är fram till denna tidpunkt kontinuerligt bibehållen vid sitt försäkringsskydd. Försäkringsgivaren är i princip berättigad till premie för hela den tid hans ansvar

faktiskt varat, men kan å andra sidan till skillnad mot vad som för närvarande allmänt tillämpas inte få tillgodoräkna sig premie för tid under vilken formellt försäkringsavtalet varit gällande men han varit fri från ansvar och under

vilken försäkringsskydd såtunda inte förelegat.

Under speciella omständigheter kant. o. m. de nu angivna reglerna vara för

stränga mot försäkringstagaren. Om ett dröjsmål beror på att denne varit förhindrad att betala premien i rätt tid på grund av att han drabbats av allvarlig sjukdom eller på grund av att annan liknande oväntad händelse inträffat, har kommittén ansett att uppsägningens rättsverkan skall flyttas fram till dess

hindret är överståndet, dock längst tre månader (17 §). Vidare föreslås allmänt

sett en för försäkringstagaren mer förmånlig regel om vem som skall stå risken för att ett meddelande om uppsägning kommer bort eller blir försenat under postbefordran (31 § andra stycket).

Den nuvarande försäkringsavtalslagen är i mycket inriktad på att ange vilka ytterligare skyldigheter som åvilar försäkringstagaren, och vad som händer om han bryter mot dessa föreskrifter. Man brukar sammanfattningsvis tala om försäkringstagarens biförpliktelser. Lagens regler om dessa är ofta mycket detaljerade och svåröverskådliga. Påföljderna för försäkrings-

tagaren av att en biförpliktelse åsidosätts blir inte sällan att han helt går miste om rätten till försäkringsersättning. Kommitténs förslag är att reglerna om försäkringstagarens biförpliktelser

förenklas och samman förs till några få huvudregler med sikte på de fall som är

praktiskt mest betydelsefulla vid konsumenters försäkringar. Konsumentförsäkringslagen innehåller därför regler om nedsättning av försäkringser-

sättningen när försäkringstagaren lämnat oriktig uppgift, när han försummat att iaktta vad som åligger honom enligt försäkringsvillkoren —t. ex. inte haft

föreskrivna lås eller brandredskap —- samt när han själv framkallat försäk-

ringsfallet (19-21 §§). Genomgående för de nämnda tre huvudfallen är att den nedsättning av försäkringsersättningen som kan komma ifråga skall ske enligt en nyanserad regel. Man skall i varje särskilt fall ta hänsyn till vilken

betydelse som försäkringstagarens handlande faktiskt haft för försäkringsfal-

let. Vidare skall man se till hur allvarlig den oaktsamhet — eller kansket. o. m.

det uppsåt — är som försäkringstagaren visat. Som regel skall bara grövre

oaktsamhet föranleda nedsättning, även om lagens avfattning är sådan att,

vid speciella typer av försäkring, villkor som ställer högre krav på visad aktsamhet skall kunna godtas. Även försäkringstagarens behov av ersättning är en omständighet som kan beaktas. Tanken är att reglerna om nedsättning skall tillämpas återhållsamt vid skador som på ett avgörande sätt påverkar försäkringstagarens sociala situation — t. ex. om hans hus och hem totalförstörs genom brand. I den mån nedsättning kommer i fråga skall alltså denna

ske efter en allmän skälighetsbedömning under hänsyn till samtliga omstän-

digheter i det enskilda faliet. Härigenom bryter den föreslagna konsumentförsäkringslagen med gällande lags system som ofta leder til att en stel allt-

eller-intet-regel tillämpas.

Ett ämne som ligger nära det nu behandlade är vilken verkan det skall få att försäkringstagaren i samband med skaderegleringen, dvs. efter eu inträffat försäkringsfall, lämnar oriktiga uppgifter för att på det sättet orättmätigt

tillskansa sig högre försäkringsersättning än han har rätt till. I den mån det är

skäligt kan i sådant fall enligt förslaget även den ersättning till vilken

försäkringstagaren i och för sig skulle ha varit berättigad sättas ned (24 5).

Bestämmelsen tillåter alltså att en civilrättslig sanktion drabbar den som

försöker bedra sig till för hög försäkringsersättning, men utgör å andra sidan

ett hinder mot alltför långtgående och rigorösa villkor på denna punkt.

Såsom konsumentförsäkringslagens bestämmelser om nedsättning är

avfattade ger de förhållandevis stort utrymme för en fri bedömning efter

skälighet. Avsikten är emellertid att de främst skall ses som de allmänna ramar inom vilka mer preciserade föreskrifter kan uppställas i villkoren. Vid

utformningen av detaljerade försäkringsvillkor — eventuellt i samverkan med

kontrollerande myndigheter — blir sålunda lagens allmänna principer för skälighetsbedömningen närmast vägledande, och avsikten är inte att de utan vidare preciseringar skall tas in bland villkoren för försäkringen.

Särskilda problem uppstår när försäkringsfallets bedömning blir beroende av handlande inte från försäkringshavaren själv utan från någon honom närstående som har ekonomisk gemenskap med honom i fråga om den försäkrade egendomen. Konsumentförsäkringslagen tar upp ämnet genom en regel om när identifikation får ske (22 §) liksom även en regel om vilken betydelse som skall tillmätas handlande från den som är underårig eller psykiskt störd (23 8).

Den föreslagna konsumentförsäkringslagen innehåller också regler om underförsäkring (25 §), dubbelförsäkring (26 §), skadereglering (27 och 28 55) och preskription (29 §) samt några huvudsakligen tekniska regler angående de krav som skall ställas på olika meddelanden från försäkringsgivaren (30 §). Däremot har kommittén inte funnit det lämpligt att i lagen ta upp några särskilda regler om hur värdering av skadad egendom eller annan förlust skall ske utan nöjt sig med att erinra om att försäkringsvillkoren skall innehålla regler om detta tekniskt komplicerade ämne.

Enligt de direktiv som kommittén erhållit skall den inte bara föreslå

allmänna regler som direkt avser att stärka konsumenternas ställning utan

även överväga införandet av vidgade möjligheter till offentlig kontroll över

hur försäkringsvillkor, bl. a. de som bestämmer försäkringens omfattning, är

utformade. Kommittén föreslår därför, vid sidan av konsumentförsäkrings-

lagen, att en generalklausul införs i lagstiftningen, enligt vilken, för försäkring som tecknas av konsument, premie och andra försäkringsvillkor

skall vara skäliga och i övrigt motsvara försäkringstagares och försäkringshavares intresse av en ändamålsenlig försäkring. Avsikten är att denna bestämmelse skall utgöra underlag för en fortlöpande granskning från myndigheternas sida av hur de försäkringar som erbjuds konsumenterna är

utformade.

Bland de synpunkter som tas upp i kommitténs överväganden kan bl. a. nämnas följande. De regler som ges i konsumentförsäkringslagen är visserligen tvingande, men de ger ofta avsevärt svängrum för att försäkringsbolagen skall kunna utforma villkor som tar hänsyn til de särskilda behoven vid vissa speciella försäkringstyper eller i viss speciella situationer. Myndigheternas kontroll skall i sådana fall utgöra ett värn mot att bolagen går utöver de ramar som de tvingande reglerna ställer upp, men också mot att den frihet

som sålunda finns utnyttjas på ett överdrivet eller orättmätigt sätt. För många

områden saknas uttryckliga bestämmelser i den tvingande lagen. Detta får

emellertid inte tas till intäkt för att försäkringsgivarna inom sådana områden skulle ha fullständig frihet att föreskriva vilka villkor de än önskar. Detta

gäller t. ex. för värderingen av skadad egendom och, inte minst, för avgränsningen av de risker som försäkringen täcker. Enligt den föreslagna övergripande bestämmelsen är det inte tillräckligt att villkor som inte är skäliga mönstras ut. Det kravet skall också kunna ställas att försäkringarna

tillfredsställer försäkringstagarens intresse och behov av ett ändamålsenligt

försäkringsskydd.

Kommittén föreslår inte några regler om vilka myndigheter som skall

handha kontrollen av att försäkringsvillkor överensstämmer med de krav som uppställs i den föreslagna generalklausulen. En diskussion förs dock i betänkandet (7 kap.) om olika tänkbara lösningar och om de fördelar som står

att vinna med olika organisatoriska modeller, inom vilka försäkringsinspektionens respektive konsumentverket/KO:s sakkunskap kan komma till utnyttjande. Eftersom den föreslagna generalklausulen kan betraktas som en näringsrättslig regel rörande privatförsäkring har kommittén låtit bestäm-

melsen få sin plats i lagen om försäkringsrörelse (283 a 8) i avvaktan på

kommande överväganden beträffande de organisatoriska frågorna. Ställningstaganden i organisationsfrågor kan givetvis motivera andra rättstekniska lösningar, exempelvis införande av en motsvarighet till avtalsvillkorslagen.

7¶Bilaga 2

Försäkringsrättskommitténs lagförslag

1 Förslag till

Konsumentförsäkringslag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1§ Denna lag gäller hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons- och

båtförsäkring samt olycksfalls- och sjukförsäkring som av konsument

tecknas hos enskild försäkringsgivare.

Lagen gäller ej försäkring för vilken grunder skall upprättas enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse eller försäkring som grundas på grupp- eller

kollektivavtal.

För trafikförsäkring gäller lagen i den mån annat ej är särskilt föreskrivet

om sådan försäkring.

28 Försäkringsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är

till nackdel för konsument eller som strider mot tvingande bestämmelse i lagen (1927:77) om försäkringsavtal är utan verkan mot konsumenten om ej

annat anges.

För försäkring som omfattas av denna lag gäller i förhållande till tredje man bestämmelser därom i lagen om försäkringsavtal.

Om premie och andra försäkringsvillkor ges föreskrifter i lagen (1948:433)

om försäkringsrörelse och lagen (1972:262) om understödsföreningar.

38 Med försäkringsgivare förstås i denna lag den som åtager sig att ge skydd vid försäkringsfall. Försäkringstagare är den som hos försäkringsgivare tecknar försäkring. Den vars intresse försäkras mot skada kallas försäkringshavare. Med försäkrad förstås den på vars person olycksfalls- eller sjukförsäkring är tecknad.

Information om försäkring

48 Försäkringsgivare är på begäran av konsument skyldig att beträffande av honom tillämpade premiesatser och försäkringsvillkor lämna sådan uppgift som är av betydelse för bedömning av kostnaden och omfattningen av viss

försäkring.

Rätt till försäkring

5§ Konsument har rätt att teckna försäkring som försäkringsgivare tillhandahåller allmänheten, såvida ej med hänsyn till risken för försäkringsfall, den sannolika skadans omfattning eller eljest särskilda skäl föreligger mot att

meddela försäkring.

Försäkringstid och försäkringsgivares ansvarighet

6 & Den tid för vilken försäkring tecknas (försäkringstid) får, om ej särskilda

skäl föranleder annat, ej överstiga ett år. Vid olycksfalls- eller sjukförsäkring

får försäkringstiden dock vara längre.

7 8 Försäkringstiden börjar, om annat ej avtalas eller framgår av omständig-

heterna, klockan noll dagen efter den då försäkringstagaren avgav meddelande till försäkringsgivaren att han ville teckna viss försäkring. I fall som

avses i 13 § andra stycket börjar försäkringstiden dock ej förrän klockan noll dagen efter den då premien betalades.

Försäkringstiden för förnyad försäkring börjar vid den tidigare försäkrings-

tidens slut.

8§ Försäkringsgivarens ansvarighet inträder, om ej annat avtalas, vid försäkringstidens början och varar till försäkringstidens slut eller till dess försäkringen på grund av uppsägning eller enligt denna Jag upphör att

gälla.

Uppsägning och förnyelse av försäkring

98 Vill försäkringstagaren att försäkring, som annars skulle förnyas enligt 12 §, skall upphöra vid försäkringstidens slut skall han dessförinnan säga upp denna.

Faller försäkringsbehovet bort eller inträffar annan liknande omständighet

under försäkringstiden får försäkringstagaren säga upp försäkringen för omedelbart upphörande.

10 8 Försäkringsgivaren får till annan tidpunkt än försäkringstidens slut säga

upp försäkringen för upphörande eller för ändring av försäkringsvillkoren endast om försäkringstagaren eller försäkringshavare grovt åsidosatt förpliktelse eller eljest synnerliga skäl föreligger.

Uppsägning får verkan fjorton dagar efter den dag då försäkringsgivaren

avsände meddelande därom.

118 Försäkringsgivaren får till försäkringstidens slut säga upp försäkringen

för upphörande, om han har särskilda skäl att icke längre meddela försäkring,

eller för ändring av försäkringsvillkoren vid förnyad försäkring. Vill försäkringsgivaren säga upp försäkringen enligt första stycket skall han

avsända meddelande därom senast fjorton dagar före försäkringstidens slut.

128 Har ej uppsägning enligt 9 eller 11 § skett till försäkringstidens slut och betalar försäkringstagaren fordrad premie, förnyas försäkringen på oförändrade villkor för tid motsvarande den senast gällande försäkringstiden. Betalas ej premien förnyas försäkringen på oförändrade villkor till dess den upphör på grund av försäkringsgivarens uppsägning eller försäkringstagaren tecknar

motsvarande försäkring hos annan försäkringsgivare.

Har uppsägning skett för ändring av försäkringsvillkoren och betalar försäkringstagaren fordrad premic förnyas försäkringen för den tid och på de villkor som försäkringsgivaren erbjudit. Betalas ej premien förnyas försäkringen för tid enligt första stycket andra meningen men på de erbjudna villkoren.

Framgår av avtalet eller omständigheterna att försäkringen skulle avse endast viss försäkringstid förnyas den ej.

Premies betalning

138 Första premie skall betalas inom fjorton dagar efter den dag då försäkringsgivaren avsände meddelande med krav på premien.

Första stycket gäller ej försäkring som tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller vars giltighet eljest förutsätter att premien betalas senast vid försäkringstidens början.

14 & Premie för förnyad försäkring förfaller till betalning den dag då den nya försäkringstiden börjar. Har särskilda premieperioder avtalats förfaller delpremie till betalning den första dagen i varje sådan period.

Meddelande om premies förfallodag skall avsändas till försäkringstagaren senast en månad före förfallodagen. Avsändes meddelandet senare förskjutes förfallodagen i motsvarande mån.

153 Betalas ej premie i rätt tid får försäkringsgivaren säga upp försäkringen för upphörande. Försäkringen upphör, om premien ej betalats dessförinnan, fjorton dagar efter den dag då meddelande om uppsägningen avsändes.

Betalas premie efter det försäkringen upphört anses försäkringstagaren därigenom ha begärt ny försäkring från klockan noll dagen efter den då

betalningen skedde. Vill försäkringsgivaren icke meddela sådan försäkring

skall han avsända underrättelse därom inom fjorton dagar från den dag då han mottog betalningen. Sker det ej anses ny försäkring vara tecknad.

168 Premieförhöjning, som föranletts av att försäkringstagaren under försäkringstiden begärt ändring av försäkringen, eller annan tilläggspremie skall betalas inom fjorton dagar efter den dag då försäkringsgivaren avsände meddelande med krav på tilläggspremien. Sker ej betalning i rätt tid får försäkringsgivaren räkna om försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie som har erlagts. Sedan underrättelse härom avsänts till försäkringstagaren skall försäkringen gälla med den sålunda förkortade försäkringstiden.

178 Är försäkringstagaren förhindrad att betala premic i rätt tid beroende på att han drabbats av allvarlig sjukdom, berövats friheten eller ej erhållit

pension eller intjänad lön från huvudsaklig anställning eller på grund av att annan liknande oväntad händelse inträffat, fortsätter, även om uppsägning

skett, försäkringen att gälla till dess hindret fallit bort eller dröjsmålet varat under mer än tre månader. Avser premien förnyad försäkring gäller därvid försäkringen på villkor enligt 12 8.

185 Upphör försäkring före försäkringstidens slut tillgodoräknas försäk ringsgivaren den premie som skulle ha utgått om försäkringen ursprungligen tecknats för den tid under vilken den gällt. Gällde försäkringen på grund av

förnyelse enligt 12 5 tillgodoräknas försäkringsgivaren dock ej större del av

premien än som svarar mot den tid under vilken försäkringen gällt.

I den mån högre premie har betalats än försäkringsgivaren enligt första stycket får tillgodoräkna sig, är försäkringstagaren berättigad att återfå överskjutande belopp.

Nedsättning av försäkringsersättning

198 Har försäkringstagaren när försäkringen tecknades uppsåtligen eller av

oaktsamhet som ej är ringa lämnat oriktig uppgift eller förtigit omständighet

av vikt, får försäkringsersättning sättas ned i den mån det är skäligt med hänsyn till det verkliga förhållandets betydelse för försäkringsfallet eller omfattningen av skadan, graden av vållande, behovet av ersättning och omständigheterna i övrigt.

208 Försummar försäkringshavare eller försäkrad att iakttaga vad som

åligger honom enligt försäkringsvillkoren får försäkringsersättning sättas ned i den mån det är skäligt med hänsyn till försummelsens betydelse för

försäkringsfaliet eller omfattningen av skadan, graden av vållande, behovet av ersättning och omständigheterna i övrigt.

218 Framkallas försäkringsfall uppsåtligen av försäkringshavare eller försäkrad utgår ej försäkringsersättning till honom, såvida ej särskilda skäl

föreligger. Sker det genom oaktsamhet som ej är ringa får försäkringsersätt-

ning, såvida ej försäkringen avser skadeståndsskyldighet, sättas ned i den

mån det är skäligt med hänsyn till graden av vållande, behovet av ersättning

och omständigheterna i övrigt.

228 Med försäkringshavare i 20 och 21 §§ jämställes den som handlar med hans vetskap och vilja eller som med honom har väsentlig ekonomisk

gemenskap i fråga om den försäkrade egendomen.

238 Vad som föreskrives i 19-22 §§ gäller ej om den, vars handlande eljest skall föranleda att försäkringsersättning sättes ned eller ej utgår, var i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken. Ej heller skall 20-22 §§ tillämpas om den som handlandet lägges till last är under tio år.

248 Har försäkringshavare efter försäkringsfall i strid mot tro och heder

uppgivit, förtigit eller dolt något av betydelse för bedömning av hans rätt till försäkringsersättning, får ersättningen sättas ned i den mån det med hänsyn

till omständigheterna är skäligt.

Underförsäkring

25 & Skall försäkringsbelopp enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger beloppet i betydande mån detta värde, får försäkringsersättning för skada på egendomen sättas ned i förhållande till underförsäkringen.

Dubbelförsäkring

2685 Ärsamma intresse försäkrat mot samma fara hos flera försäkringsgivare ansvarar varje försäkringsgivare mot försäkringshavaren som om han ensam meddelat försäkring. Försäkringshavaren får dock ej uppbära högre sammanlagd försäkringsersättning än som svarar mot skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ersättningsskyldigheten mellan försäkringsgivarna efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.

Skadereglering 278 När försäkringsgivaren får underrättelse om försäkringsfall skall han utan uppskov vidtaga de åtgärder som kräves för att skadan skall kunna regleras. Skaderegleringen skall ske skyndsamt och med iakttagande av försäkringshavarens och annan skadelidandes behöriga intressen.

Försäkringsvillkoren skall innehålla regler om värdering av skadad egendom och av annan förlust till följd av försäkringsfall.

288 Försäkringsersättning skall betalas ut senast en månad efter det försäkringshavaren anmält försäkringsfallet till försäkringsgivaren och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Beror rätt till ersättning av att myndighet meddelar visst beslut eller av att egendom återställes eller återanskaffas, räknas dock tiden från den dag så sker.

Har försäkringshavaren uppenbarligen rätt till visst ersättningsbelopp, skall detta betalas ut genast i avräkning på den slutliga ersättningen.

I fråga om ränta på försäkringsersättning finns bestämmelser i räntelagen (1975:635).

Preskription 298 Försäkringshavare förlorar rätten till försäkringsersättning om han inte inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande, och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande, väcker talan mot försäkringsgivaren. Har försäkringshavaren inom nu angivna tid anmält skadan till försäkringsgivaren skall dock fristen för talans väckande i intet fall gå till ända tidigare än sex månader från det försäkringsgivaren förklarade sig ha tagit slutlig ställning till frågan om ersättning.

Försäkringsgivare förlorar rätt till obetald premie om han inte inom tre månader från premiens förfallodag sagt upp försäkringen för upphörande eller försäkringen av annan anledning inom denna tid upphört att gälla.

Meddelanden till försäkringstagare 30 8 Försäkringsgivares uppsägning eller krav på premie eller underrättelse enligt 15 eller 16 § skall, för att få verkan enligt denna tag, ske genom skriftligt meddelande till försäkringstagaren.

Avslår försäkringsgivare konsuments begäran att få teckna försäkring eller säger han upp försäkring skall han samtidigt ange skälen för sitt beslut samt erinra om vad som skall iakttagas för att beslut skall kunna prövas enligt 32 §. Sker uppsägning för ändring av försäkringsvillkoren skall samtidigt lämnas uppgift om de nya villkor som erbjudes.

315 Vad som föreskrivesi 13, 14 och 16 §§ om när premie skall betalas, eliter i 10 och 11 §§ om verkan av uppsägning för ändring av försäkringsvillkoren, gäller även om det av försäkringsgivaren avsända meddelandet därom icke kommit försäkringstagaren tillhanda.

Gör försäkringstagaren sannolikt att meddelande från försäkringsgivaren om uppsägning för upphörande försenats elter icke kommit fram på grund av omständighet över vilken han icke kunnat råda, upphör försäkringen vid försening en vecka efter den dag då meddelandet kom honom tillhanda och senast tre månader efter den dag då meddelandet avsändes.

Prövning av försäkringsgivares beslut 328 Avslår försäkringsgivare konsuments begäran att få teckna försäkring och vill konsumenten få frågan om rätt att teckna försäkring prövad, skall han inom fjorton dagar från det försäkringsgivarens beslut meddelades honom väcka talan mot försäkringsgivaren.

Vill försäkringstagare få giltigheten av försäkringsgivares uppsägning för upphörande prövad skall han väcka talan mot försäkringsgivaren senast vid den tidpunkt då försäkringen annars på grund av uppsägningen och enligt denna lag upphör att gälla.

Väckes talan enligt denna paragraf skall om ej skäl är däremot rätten före tvistens avgörande inhämta yttrande från försäkringsinspektionen.

Denna lag träder i kraft den 19

De nya bestämmelserna äger tillämpning även på försäkring som tecknats före denna dag, 6-9 §§ dock först sedan försäkringen efter lagens ikraftträdande förnyats och 19-24 §§ endast i den mån försäkringsfallet inträffat efter lagens ikraftträdande.

2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrives att I $ lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

IS

Denna Jag äger tillämpning å avtal, varigenom försäkring meddelas av någon som driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämpning å återförsäkring eller försäkring, som meddelas av allmän sjukkassa eller av erkänd arbetslöshetskassa, ej heller å avtal, som slutes i enlighet med föreskrifterna i lagen om frivillig statlig pensionsförsäkring eller i lagen om yrkesskadeförsäkring.

Å trafikförsäkring är denna lag Å wafikförsäkring är denna lag

tillämplig i den mån annat ej följerav = tillämplig iden mån annat ej följer av vad om sådan försäkring är särskilt — vad om sådan försäkring är särskilt stadgat. stadgat. I vad mån lagen är tillämplig

då försäkringsavtal som slutes med

konsument framgår av föreskrifterna i

konsumentförsäkrinuslagen

(0000:00).

Denna lag träder i kraft den 19

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse

Härigenom föreskrives att i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse skall införas en ny paragraf, 283 a §, av nedan angivna lydelse.

283a8

För försäkring som tecknas av konsument skola premie och andra försäkringsvillkor vara skäliga och i övrigt motsvara försäkringstagares och försäkringshavares intresse av en ändamålsenlig försäkring.

Denna lag träder i kraft den 19

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härigenom föreskrives att 113 lagen (1972:262) om understödsföreningar skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Understödsförenings stadgar skall Understödsförenings stadgar skall vara ägnade att trygga att föreningen vara ägnade att trygga att föreningen kan fullgöra sina försäkringsutfäs- kan fullgöra sina försäkringsutfästelser och skall samtidigt tillgodose telser och skall samtidigt tillgodose medlemmarnas intresse av att kost- medlemmarnas intresse av att kostnader och villkor för försäkringarna nader och villkor för försäkringarna är skäliga med hänsyn till förmå- är skäliga med hänsyn till förmånernas art och omfattning och nernas art och omfattning och

föreningens förhållanden. Även i föreningens förhållanden samt i

övrigt skall stadgarna ha ett för verk- övrigt motsvarar medlemmarnas insamheten lämpligt innehåll. tresse av en ändamålsenlig försäkring.

Även i övrigt skall stadgarna ha ett

för verksamheten lämpligt inne-

håll.

Stadgarna skall ange ------- behållna tillgångar.

Denna lag träder i kraft den 19

5 Förslag till Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrives att 17 § trafikskadelagen (1975:1410) skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17§

Skadelidandes rätt till trafikskade- Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges ersättning får, utöver vad som anges i denna lag, inskränkas endast på i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om som enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal kan medföra be- försäkringsavtal eller konsumentförgränsning av försäkringsgivarens säkringslagen (0000:00) kan medföra skyldighet att utge försäkringsbe- begränsning av försäkringsgivarens lopp. skyldighet att utge försäkringsbe-

lopp.

Denna lag träder i kraft den 19

6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrives att 3 a § lagen (1929:145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3a§

I tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteföremålets värde ej är högre än som anges i I $ lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Första stycket gäller ej om tvisten Första stycket gäller ej om annat rör avtal mellan försäkringsgivare och — följer av Sveriges internationella försäkringstagare och ej heller om = förpliktelser. annat följer av Sveriges internationella förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den 19

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över försäkringsrättskom-

mitténs betänkande (SOU 1977:84) Konsumentförsäkringslag

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, brottsförebyggande rådet, riksrevisionsverket, försäkringsinspektionen,

statskontoret, konsumentverket/KO, marknadsdomstolen, näringsfrihets-

ombudsmannen, länsstyrelsen i Gävleborgs län, konsumenttjänstutredning-

en, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF), Sveriges advokatsamfund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Kooperativa förbundet, Kungl. automobilktubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Sveriges Villaägareförbund, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Båtorganisationer-

nas försäkringskommitté, Svenska aktuarieföreningen, Försäkringsjuridiska

föreningen, Sveriges domareförbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och dispaschören Kaj Pincus.

LO har bifogat yttrande av Försäkringsanställdas förbund, medan SACO/

SR har bifogat yttrande av Jurist- och Samhillsvetareförbundet.

Yttranden har dessutom inkommit från Utländska försäkringsbolags

förening, Försäkringstjänstemannaförbundet och Försäkringstagarnas riks-

förbund.

I det följande återges yttrandena i oavkortat skick under olika avsnitt. Yttrandena från Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam redovisas dock bara i korthet. De bifogas i sin helhet som bilagorna 3:1 och

32.

1¶Allmänna synpunkter

1.1 Svea hovrätt:

Försäkringsavtalslagen, som tillkommit i nordiskt samarbete, överensstämmer i allt väsentligt med motsvarande lagar i Danmark, Finland och

Norge. Enligt direktiven skall även försäkringsrättskommitténs arbete

försiggå i nordiskt samarbete. I de övriga nordiska länderna bedriver också motsvarande kommittéer utredningsarbete. Den norska kommittén avser

inte att prioritera konsumentskyddet på det sätt den svenska kommittén gjort utan avser att i ett sammanhang lägga fram ett förslag till en ny försäkringsavtalslag. Denna avses enligt uppgift komma att innehålla vissa särregler för

konsumentförsäkringar. Inte heller i Danmark och Finland synes man f.n. ha några planer på att genomföra en särskild lag om konsumentförsäkringar. .

En nordisk samordning av arbetet på en ny försäkringslagstiftning är enligt hovrättens mening önskvärd. De skäl som talar för att försäkringslagstiftningen bör vara enhetlig i de nordiska länderna synes dock inte vara lika

starka när det gäller konsumentförsäkring. Om särskilda regler till skydd för konsumenter i försäkringsförhållanden bedöms som nödvändiga och bråd-

skande i något nordiskt land, torde därför önskvärdheten av nordisk enhetlighet väga mindre tungt som argument mot en speciallagstiftning på området.

Som hovrätten senare skall beröra synes emellertid behovet i Sverige av sådana specialregler för närvarande vara betydligt mindre angeläget än när

kommittén erhöll sina direktiv. Större vikt måste därför fåstas vid det

generella önskemålet att behålla och vidareutveckla en enhetlig civilrättslig lagstiftning och rättspraxis i de nordiska länderna. Det är enligt hovrättens mening av både ideella och praktiska skäl angeläget att slå vakt om de betydande resultat i detta avseende som har uppnåtts under 1900-talet. Hovrätten vill särskilt framhålla att försäkringsrätten är ett specialiserat rättsområde som i varje nordiskt land behärskas bara av en begränsad krets av Jurister. En breddning av de erfarenheter och synpunkter som läggs till grund för lagstiftningen är därför i hög grad önskvärd. Den framtida rättsutvecklingen gagnas även av att rättspraxis och rättsvetenskaplig diskussion

från flera länder, byggd på en i såväl sakligt som formellt avseende enhetlig

lagstiftning och en gemensam grundsyn, finns tillgänglig.

Enligt dfrektiven för den svenska kommittén har denna haft i uppdrag att

med förtur behandla sådana allmänna regler som direkt avser att stärka konsumenternas ställning. Mot bakgrunden av att man i de övriga nordiska länderna inte synes vara inställd på att följa denna linje för uppläggningen av arbetet bör man enligt hovrättens mening från svensk sida värdera frågan på nytt i ljuset av den utveckling som ägt rum under de senaste åren. Det framstår som beklagligt om man, utan att starka skäl föreligger, från svensk

sida nu skulle bryta den nordiska enhetlighet på försäkringslagstiftningens område som har funnits i drygt femtio år genom att — trots att lagstiftnings-

arbete pågår i de andra nordiska länderna enligt i huvudsak samma riktlinjer

som i Sverige — genomföra en särskild lagstiftning om konsumentförsäk-

ringar.

Som förut antytts vill hovrätten ifrågasätta om det för närvarande föreligger ett starkt behov av särskilda regler till skydd för konsumenterna. FAL

uppfyller visserligen inte de krav som bör uppställas på en modern

2 Riksdagen 1979/80. I samt. Nr 9

försäkringslagstiftning. Lagen bör därför göras till föremål för översyn, ett arbete som också pågår i kommittén. Flertalet av de regler i FAL som är tillämpliga på konsumentförsäkringar är emellertid dispositiva och ersätts i

praktiken av de av försäkringsbolagen utarbetade försäkringsvillkoren. Såsom framhålls i betänkandet har, sedan kommittén tillsattes, inom

försäkringsbranschen utarbetats Allmänna bestämmelser av år 1976 för hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons- och båtförsäkringar, vilka tillämpas av samtliga bolag sedan den 1 juli 1976. De allmänna villkoren för de viktigaste konsumentförsäkringarna har härigenom moderniserats och i

hög grad anpassats till konsumenternas behov. Enligt hovrättens mening kan

det därför inte för närvarande anses föreligga något omedelbart behov av att genomföra en särskild lagstiftning om konsumentförsäkringar. Den allmänna översynen av FAL som pågår bör därför kunna avvaktas.

Självfallet kan det vara önskvärt att ytterligare förbättra konsumenternas

ställning utöver vad som följer av 1976 års allmänna bestämmelser och försäkringsbolagens praxis. Detta gäller t.ex. de villkor som reglerar

premiebetalning. Sådana ändringar torde emellertid kunna åstadkommas på

frivillighetens väg genom de kontakter som redan har etablerats mellan

konsumentverket, försäkringsinspektionen och försäkringsbranschen. Det får antas att försäkringsrättskommitténs förslag och de motiveringar som har anförts för dessa därvid får stor betydelse. Även lagtekniska skäl talar enligt

hovrättens mening för att man avvaktar den allmänna översynen av FAL. Bl. a. kan framhållas att ett stort antal av de föreslagna bestämmelserna är av

den karaktären att de bör göras tillämpliga inte bara på konsumentförsäk-

ringar utan på försäkringar i allmänhet och således bör tagas in i FAL i

samband med den allmänna revisionen av denna lag. Härigenom skulle man

för övrigt till stor del undgå de gränsdragningsproblem som det nu framlagda

lagförslaget ger upphov till genom att detta gäller enbart till förmån för konsumenter medan andra grupper, t. ex. hantverkare och andra småföretagare, kan ha samma behov av det skydd som lagreglerna är avsedda att ge. De specialbestämmelser för konsumentförsäkringar som därefter kan behövas synes inte vara flera än att de, med hänsyn till sitt nära samband med de generellt tillämpliga reglerna i FAL, bör tagas in där.

På anförda skäl avstyrker hovrätten att lagförslaget läggs till grund för

lagstiftning och förordar i stället att den allmänna revisionen av FAL

avvaktas.

1.2¶Brottsförebyggande rådet (BRÅ):

BRÅ delar i allt väsentligt kommitténs uppfattning om de intresseavvägningar som bör ske vid utformningen av regler om konsumentförsäkring. Också BRÅ finner det vara en rimlig utgångspunkt att skyddsintresset är det primära vid denna typ av försäkringar. Det är däremot från brottsförebyg-

gande synpunkt ej godtagbart om hänsynen till detta intresse drivs dithän att försäkringstagarna ej finner anledning vidta preventiva åtgärder beträffande sin egendom. Även rent allmänt vore det olyckligt om försäkringstagarna

genom att ge avkall på aktsamheten orsakar ett ökat antal skadefall. En

utveckling som nu antytts skulle dessutom kunna få till följd att ekonomiskt

sämre ställda grupper på grund av ökade premiekostnader tvingas avstå från försäkringsskydd. Skyddsintresset skulle härigenom i själva verket motver-

kas.

1.3 Riksrevisionsverket (RRV):

RRV ställer sig i princip positiv till tanken att genom en utbyggd lagstiftning stärka konsumenternas ställning gentemot försäkringsgivarna.

Det måste ses som angeläget att den lagstiftning som reglerar relationerna

mellan försäkringstagare och försäkringsgivare är anpassad till dagens värderingar. Vidare ser RRV det som fördelaktigt att vissa specificerade, enhetliga och tvingande regler inom det berörda området lagfästes så att parterna vid en tvist kan stödja sig på en klar och fast rättsgrund. Då nuvarande bestämmelser i försäkringsavtalslagen inte fyller dessa krav bör

den omarbetas eller som kommittén föreslår kompletteras med en särskild konsumentförsäkringslag.

1.4 Försäkringsinspektionen:

Det torde med fog kunna påstås, att inom svensk skadeförsäkringsverksamhet branschens produkter på konsumentområdet är goda och konsumentanpassade, även om de som allt annat kan bli bättre. Produkternas yttergränser och sammansättningen av riskskyddet är alltid föremål för förskjutningar och löpande diskussion mot bakgrunden av förändringar i allmänhetens önskemål, behov och betalningsvilja. På ett håll aktualiserade

goda idéer får endast övergångsvis konkurrenseffekter, eftersom de snabbt

accepteras av andra företag. Över tiden tenderar produkterna mot likhet — vilket från många synpunkter är att betrakta som en fördel — utan att

konkurrensens produktskapande kraft går förlorad.

Klart är, att försäkringsfall på grund av skadeförsäkringsavtal, där skade-

regleringen oftast bygger på en värdering och inte bara består i utbetalande av

ett i avtalet angivet försäkringsbelopp, lätt kan leda till vissa friktioner.

Skadeförsäkringsavtalets yttergränser är av naturliga skäl något oskarpa,

vilket likaledes i och för sig lätt aktualiserar motsättningar. Den helt övervägande skademängden regleras emellertid utan att något gnissel mellan parterna uppstår.

Verksamheten synes därför i stort handhas med den smidighet, som sakens natur och konsumenternas intresse kräver och i en stark känsla av ansvar inför uppgifterna.

Premiekostnaderna börjar dock upplevas som en belastning. De betydande prishöjningarna under 1970-talet har gjort det nödvändigt att skära ned standardproduktiernas omfattning i ej oväsentlig grad för att konsumenterna skall kunna och vilja behålla ett rimligt försäkringsskydd till vad man anser vara ett överkomligt pris. Vid en dylik beskärning av produkterna, som tidigare tenderade mot ett allriskbetonat skydd, vidgas helt naturligt konfliktytan mellan parterna i försäkringsförhållandet. I valet mellan att tillhandahålla å ena sidan oförändrade produkter till premier som alltför många upplever som för höga och som därför leder till beståndsminskning och å andra sidan ”bantade” produkter till priser, som flertalet konsumenter dock kan och vill betala, har den senare lösningen ofta framstått som det bättre alternativet. Under senare tid har försäkringsbolagen strävat efter att

öka konsumenternas valfrihet genom att vid sidan av standardsortimentet,

som på sina håll erbjudit skilda skyddsnivåer, på marknaden föra ut billigare

produktvarianter, hittills ffämst markerade av på skilda sätt utformade högre

självrisker.

Försäkringsbolagen är i helt övervägande utsträckning konsumentägda

och självstyrda. I stort sett bedrivs verksamheten för försäkringstagarnas/ delägarnas räkning utan något vinstintresse, vilket bör beaktas vid ställningstagande till frågan huruvida ”konsumentskyddskonstruktioner” på andra marknader bör äga tillämpning även på försäkringsområdet.

Rättssäkerhetsanordningarna för den enskilde konsumenten då det gäller möjligheterna att ta tillvara sin rätt är utomordentligt goda, även om det på sina håll kan brista i fråga om informationen rörande deras innehåll. Allmänna reklamationsnämndens försäkringsavdelning, där konsument kan klaga på ersättningsbeslut, är den senaste nyheten på hithörande område.

Klagomål över själva sättet för handläggningen av ett skadeärende bristande brevsvar, ovilja att precisera ställningstagande o. d. — kan riktas till försäkringsinspektionen.

I det av konsumentverket initierade Kontaktforum har tillskäapats en plattform för diskussion mellan branschen och verket såsom företrädare för konsumenterna kring alla konsumentproblem berörande försäkringsområdet. Försäkringsinspektionen är också representerad i detta organ.

Försäkringstagarkollektivens ekonomi lider i ständigt växande - om än ej kvantifierbar — utsträckning av bedrägerier, försök till bedrägerier och

”saltade” anspråk. Det förefaller inspektionen antagligt att det helt övervägande antalet konsumenter i eget premieintresse skulle sätta värde på en

mera stram försäkringslagstiftning än en ytligt konsument vänlig, om de hade bättre insikt i vad som sker.

Frots i stort sett goda produkter och en ambitiös skadereglering kommer i

den massverksamhet, som försäkring utgör, en och annan konsument i kläm.

Han/hon får inte den ledning genom produkternas och skaderegleringens

labyrint, som det rimligen kan ställas anspråk på. Här spelar den personliga faktorn in och lagstiftning är tyvärr ingen absolut garanti för en bättre ordning. Det är självfallet ytterst angeläget för branschen att ständigt arbeta på informations- och kontaktsystem, som hjälper konsumenten tillrätta.

Försäkringsinspektionen ställer sig i princip positiv till tanken att i en konsumentförsäkringslag samla vissa tvingande regler till konsumenternas skydd. Även om de friktioner mellan parterna, som konsumentförsäkringslagen främst avser att reglera, i praktiken är mera sällan förekommande —störningarna i relationerna hänför sig främst till materiell villkorstolkning (omfattningsfrågor), vållandefrågor, medicinska sambandsproblem och

värderingsspörsmål — måste det allmänt framstå som riktigt att söka få fram

enhetliga tvingande regler om avtals ingående och upphörande, premiebetalning, förnyelse, nedsättning av försäkringsersättning m. m. Angeläget är

ju att försäkringstagaren vid tvist har en fast rättsgrund att stå på. Numera tillämpade allmänna försäkringsvillkor förefaller inspektionen visserligen i

stort sett tillfredsställande från konsumentsynpunkt men det är naturligen fullt riktigt att söka minska avståndet mellan allmänt tillämpade försäkringsvillkor och den legala regleringen.

Om statsmakterna finner det rimligt att anta en konsumentförsäkringslag av föreslaget innehåll måste en personalförstärkning av begränsad omfatt-

ning äga rum hos försäkringsinspektionen.

Försäkringsrättskommittén har — ”för att det skulle bli möjligt att inom

någorlunda rimlig tid lägga fram förslag till regler som i ett sammanhang tog upp de olika frågor som bedömdes som mest angelägna från konsument-

synpunkt” — ansett att de föreslagna reglerna måste få sin plats t en särskild

fristående lag. Med sitt positiva ställningstagande till kommitténs förslag om en konsumentförsäkringslag har inspektionen icke tagit ställning till frågan om denna lösning är att föredra framför i direktiven antydd möjlighet av speciella regler i lagen om försäkringsavtal. Inspektionen vill i samman-

hanget endast erinra om att man i Norge inriktat arbetet på att I ett sammanhang lägga fram förslag till en helt ny försäkringsavtalslag. I Finland har en kommitté för översyn av lagstiftningen om försäkringsavtal tillsatts först 1977. Dess första uppgift blir att lämna förslag över vilka områden det fortsatta utredningsarbetet lämpligen bör avse. Först därefter skall kommit-

téns uppdrag närmare anges. I Danmark måste arbetet på översyn av lagen om försäkringsavtal — där insatser till konsumenternas skydd prioriteras —

samordnas med de harmoniseringssträvanden som pågår inom EG. I detta sammanhang vill inspektionen nämna, att försäkringsavtalsrätten icke är harmoniserad inom EG men att ett harmoniseringsarbete på detta

område pågår inom EG-kommissionen. Arbetet är på nuvarande stadium inriktat på att nå identiska formuleringar i de olika ländernas lagar om

försäkringsavtal i vad avser vissa fundamentala regler, exempelvis om påföljd

av oriktiga upplysningar och om påföljd av underlåten premiebetalning. Ett

av kommissionen framlagt direktivutkast har kritiserats för att det — enligt en

sträng uppfattning om en gemensam marknad — har karaktären icke blott av minimidirektiv utan även av maximidirektiv, innebärande att länder, som från konsumentsynpunkt skulle vilja gå längre i liberalisering av reglerna, icke får göra detta. En bättre lösning, menar man från kritikerhåll, hade förelegat om direktiven endast angivit minimikrav ifråga om konsumentskyddet eller om direktiven inneburit harmonisering på den högsta nivå som är representerad bland EG-länderna idag. Vad den slutliga lösningen inom EG blir kan man ej nu uttala sig om. Vad man emellertid kan säga är, att en

eventuell svensk generell anknytning till EG-reglerna på försäkringsområdet

efter genomförda bilaterala förhandlingar kommer att medföra icke blott

omfattande ändringar i den svenska försäkringsrörelselagstiftningen utan även med stor sannolikhet ingrepp i harmoniseringssyfte på det försäkrings-

avtalsrättsliga området. Någonting motsvarande det nu framlagda förslaget till svensk konsumentförsäkringslag torde ej ha diskuterats inom EG.

1.5 Konsumentverket/KO

De civilrättsliga lagreglerna i den föreslagna konsumentförsäkringslagen avser att tillförsäkra den enskilde försäkringstagaren vissa grundläggande

rättigheter i förhållande till försäkringsgivaren. Vidare syftar lagen till att

motverka att försäkringsskyddet för den enskilde undergrävs därigenom att

försäkringstagaren genom biförpliktelser i försäkringsvillkoren åläggs alltför

långtgående skyldigheter i olika avseenden. Konsumentverket finner uppenbart att behov av sådan lagstiftning föreligger.

Konsumentförsäkringslagen har begränsats till att gälla för vissa viktigare försäkringsformer. De materiella reglerna har till en betydande del karaktären av ”minimiregler” och tar sikte på sådana viktigare förhållanden som kan regleras på ett enhetligt sätt. Ett relativt stort utrymme lämnas sålunda åt

avtalsfriheten. Som ett nödvändigt komplement till de civilrättsliga reglerna föreslås därför en generalklausul av näringsrättslig karaktär, vilken möjliggör vidgad offentlig kontroll av innehållet i villkoren för konsumentförsäk-

ring.

Metoden att låta civilrättsliga och näringsrättsliga regler samverka har sin

motsvarighet inom andra grenar av konsumentområdet. Enligt konsumentverkets mening är den av kommittén valda lösningen ägnad att skapa ett tillfredsställande skydd för konsumenten på försäkringsområdet. Konsumeniverket anser vidare att förslaget innebär en lämplig avvägning mellan de frågor som regleras i civilrättslig ordning och de som överlämnas åt den

offentliga kontrollen genom den näringsrättsliga lagstiftningen.

1.6 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Försäkringsrättskommittén föreslår en särskild konsumentförsäkringslag innehållande bl. a. vissa tvingande regler till skydd för försäkringstagarna.

Lagen skall gälla de försäkringar som privatpersoner vanligen tecknar hos försäkringsbolagen, dock ej livförsäkringar. Den nya lagen skall i allt väsentligt ersätta försäkringsavtalstagen för de ifrågavarande försäkring-

arna. NO vill ifrågasätta om inte den önskvärda lagstiftningstekniken vid fall av denna art borde vara att låta regler av ifrågavarande karaktär bli en del av den grundläggande lagstiftningen på området. Detta skulle leda till bättre överblick och klarare sammanhang. Kommitténs förslag i denna del föranleder i övrigt inga principiella

erinringar från de utgångspunkter som NO främst har att beakta, nämligen samhällets intresse av att främja en effektiv, fungerande konkurrens inom näringslivet. NO vill instämma i att det även på försäkringsområdet kan

finnas anledning att stärka konsumenternas ställning gentemot näringsidkarna, i detta fallet försäkringsbolagen. Förslaget ligger i linje med annan lagstiftning som tillkommit eller kan förväntas i konsumeniskyddande syfte. Det kan dock framhållas att behovet av konsumentskydd på försäkringsom-

rådet måhända inte är lika uttalat som när det gäller vanliga konsumentköp

eller konsumenttjänster eftersom försäkringsbolagen redan omfattas av

särskild lagstiftning och tillsyn via försäkringsinspektionen som i sig innebär ett utvidgat skydd för försäkringstagarna i form av soliditets- och skälighetsövervakning samt villkorsgranskning.

Sammanfattningsvis vill NO i huvudsak tillstyrka regler av den art som

upptagits i kommitténs förslag till konsumentförsäkringslag men avvisa förslaget om tillägg till lagen om försäkringsrörelse framför allt i den del som gäller myndighetsgranskning av försäkringsvillkorens ändamålsenlighet.

1.7¶Länsstyrelsen i Gävleborgs län:

Länsstyrelsen ansluter sig till kommitténs bedömning att det är ändamålsenligt att företaga en särbehandling av konsumentförsäkringar vid revidering av försäkringsavtalslagen. Härigenom gives möjlighet att inom detta rättsområde åstadkomma ett konsumentskydd i god samklang med övrig konsumenträttslig lagstiftning. Så vitt kan bedömas uppfyller den uppräk-

ning av försäkringstyper, som skall omfattas av lagen, de krav som kan ställas på tillräcklig skarp avgränsning. Den valda kombinationen av tvingande civilrättslig lagstiftning och näringsrättslig lagstiftning (villkorsgranskningen) är väl ägnad att giva dels det grundskydd för konsumenten som eftersträvas, dels den smidighet i myndighetskontrollen under vilken villkorsgranskningen kan förväntas ske.

Sammanfattningsvis tillstyrker länsstyrelsen kommitténs lagförslag.

reviderad, samlad försäkringsavtalslag eller förbli bestående såsom en separat lag. Konsumenttjänstutredningen har inte underlag för att kunna ta någon mera definitiv ståndpunkt till denna fråga men vill allmänt påpeka, att en

samlad lag torde ha betydande företräden framför en separat lag när det gäller regelsystemets samordning och överskådlighet. Eftersom den föreslagna

konsumentförsäkringslagen till stor del behandlar problem som regleras också i den allmänna försäkringsavtalslagen eller i vart fall ligger nära den senares regler medför separatlagslösningar med nödvändighet att man i vissa

fall blir nödgad att sammanställa två lagars regelsystem för att nå fram till vad

som gäller. Härtill kommer att de försäkringstyper som behandlas i det nu

framlagda förslaget till konsumentförsäkringslag ter sig så centrala att det framstår som naturligt att de regleras i den grundläggande lagstiftningen på

försäkringsavtalsområdet. Möter det, såsom försäkringsrättskommittén antyder, svårigheter att i en samlad lag samordna regler för konsumentförsäkringar och företagsförsäkringar, vill konsumenttjänstutredningen diskussionsvis väcka tanken att det egentligen borde vara de särskilda företagsförsäkringstyperna snarare än konsumentförsäkringarna som skulle föras till separat lagstiftning.

Inför det långsiktiga reformperspektivet hyser konsumenttjänstutred-

ningen också tveksamhet beträffande den av försäkringsrättskommittén valda metoden att låta lagreglerna i den föreslagna konsumentförsäkrings-

lagen få karaktär av minimiregler. Visserligen pekar kommittén på möjlig-

heterna att genom förhandlingar med stöd av näringsrättslig lagstiftning söka uppnå från konsumentsynpunkt förmånligare regler, men erfarenheterna

från tillämpningen av konsumentköplagen förefaller visa att svårigheterna att

på denna väg nå särskilt mycket längre än de lagfästa reglerna är betydande. Det naturliga är enligt konsumenttjänstutredningens mening att lagstiftaren

söker lagfästa de regler som vid en samlad bedömning framstår som de ändamålsenligaste normalreglerna. Dessa normalregler bör i den utsträck-

ning så befinns erforderligt göras tvingande i konsumentförhållanden. Det nu sagda överensstämmer med den uppläggning som konsumenttjänstutred-

ningen valt att ge sitt kommande förslag till konsumenttjänstlag.

De nu framförda, kritiska synpunkterna har som utgångspunkt haft en

bedömning av det långsiktiga reformbehovet. Ser man däremot till det i dagens läge föreliggande, mera omedelbara reformbehovet blir konsumenttjänstutredningens bedömning av lagförslaget en annan. Enligt utredningens

mening har försäkringsrättskommittén framlagt goda skäl för att som en

etapp på vägen föreslå genomförandet av särskilda, tvingande regler om

konsumentförsäkringar. Att försäkringsbolagen av allt att döma ofta visar kulans vid sin handläggning av ärenden rörande konsumentförsäkringar och sålunda inte till fullo utnyttjar sin rättsställning enligt gällande försäkrings-

villkor, kan enligt konsumenttjänstutredningens mening inte anses utgöra

ett vägande skäl mot införandet av särskild konsumentlagstiftning om försäkringar. För den enskilde försäkringstagaren är det stor skillnad mellan att kunna stödja sig på en lagfäst rättsställning och att vara beroende av

försäkringsbolagets välvilja. Motsvarande bedömning har för övrigt redan tidigare gjorts i de lagstiftningsärenden som gällt utbyggd konsumentlagstift-

ning.

Konsumenttjänstutredningen tillstyrker sålunda att en särskild konsu-

mentförsäkringslag med den huvudsakliga uppläggning som föreslagits i

betänkandet nu genomförs. Denna lagstiftning bör dock endast utgöra en

etapp på vägen i det försäkringsrättsliga reformarbetet. Konsumentförsäk-

1.8 Konsumenttjänstutredningen:

Konsumenttjänstutredningen vill inledningsvis understryka betydelsen av

att en reformering av den försäkringsrättsliga lagstiftningen kommer till stånd. Den nu mer än femtio år gamla försäkringsavtalslagen. framstår i

många hänseenden inte längre som tidsenlig. Såsom försäkringsrättskom-

mittén framhållit är åtskilliga av denna lags bestämmelser i hög grad präglade av de förhållanden som rådde på försäkringsavtalsområdet vid tiden för

lagens utarbetande.

Försäkringsavtalet utgör en avtalstyp där betydelsen av skydd genom

tvingande regler för den underlägsna avtalsparten är särskilt påtaglig. Detta beror såväl på de starkt standardiserade avtalsvillkoren och de omfattande konkurrensbegränsningar — till stor del av strukturellt slag — som föreligger inom försäkringsbranschen som på den utsatta ställning försäkringstagaren intar, särskilt sedan försäkringsfallet inträffat. Framför allt gäller det härvid att skydda konsumenterna i deras egenskap av försäkringstagare. Enligt

konsumenttjänstutredningens mening kunde dock de uttalanden som görs i

betänkandet om förhållandet mellan företagarförsäkringar och konsument-

försäkringar ha gjorts något mer nyanserade (s. 97). Otvivelaktigt intar också de mindre näringsidkarna ofta en påtagligt underlägsen ställning i förhållande

till försäkringsgivarna. Det har framgått bl.a. i konsumentitjänstutredningens eget utredningsarbete att näringsidkarnas möjligheter att uppnå ett ändamålsenligt försäkringsskydd har största betydelse för deras möjligheter

att tillmötesgå skadeståndskrav från konsumenternas sida. Härigenom har också näringsidkarnas försäkringsfrågor en konsumentskyddsaspekt.

Försäkringsrättskommittén har valt att i ett första betänkande lägga fram förslag till en särskild, tvingande konsumentförsäkringslag med inriktning

framför allt på skadeförsäkringarna. Lagen är inte avsedd att vara uttöm-

mande utan att ge regler i vissa hänseenden där kommittén funnit ett

reformbehov särskilt föreligga. Den lagstiftningsmodell som kommittén valt för tankarna närmast till konsumentköplagen. Utmärkande för denna lag är att den utformats såsom ett komplement till allmänna köplagen och att den

ger tvingande minimiregler i ett antal hänseenden där införandet av sådana

bedömts som särskilt angeläget. På ett i viss mån likartat sätt anknyter den föreslagna konsumentförsäkringslagen till den allmänna försäkringsavtalslagen. Även konsumentförsäkringslagen ger vad kommittén betecknar som tvingande minimiregler utan anspråk på fullständighet (s. 117). Två viktiga skillnader märks dock. Försäkringsavtalslagens regler är sålunda till stor del tvingande. Konsumentförsäkringslagen har vidare givits en utformning som

gör den mer fristående lagtekniskt i förhållande till försäkringsavtalslagen än vad som utmärker förhållandet mellan konsumentköplagen och allmänna

köplagen. De nu nämnda, i och för sig viktiga, skillnaderna hindrar dock inte att likheterna överväger vad gäller valet av lagstiftningsmodell.

När det gäller att ta ställning till denna modell vill konsumenttjänstutred-

ningen klart skilja mellan sitt ställningstagande till å ena sidan den lämpligaste utformningen av försäkringsavtalslagstiftningen i ett längre perspektiv och å andra sidan de lagstiftningsåtgärder som kan anses påkallade i nuläget såsom partiella reformer. Bedömningen ur den förstnämnda aspekten försvåras i viss mån av att försäkringsrättskommittén i sitt

betänkande inte närmare redovisat hur den tänkt sig att lägga upp det fortsatta utredningsarbetet. Närmast förefaller kommittén vilja hålla öppet

huruvida en konsumentförsäkringslag i framtiden skall arbetas in i en

ringslagen bör alltså uppfattas såsom en partiell och tidsbegränsad reform i

avbidan på resultaten av det samlade reformarbetet. Självfallet är det i hög grad önskvärt att den nordiska rättsenheten härvid bevaras.

1.9 Landsorganisationen i Sverige (LO):

Enligt LO:s mening befinner sig konsumenterna ofta i eu klart underläge genternot försäkringsgivarna. Detta förhållande är orsakat av ewt flertal faktorer såsom lagstiftningens utformning på ifrågavarande område, praxis

för villkorsutformning och villkorsgranskning, svårigheter för konsumen-

terna att bedöma skäligt pris för ett visst försäkringsskydd osv. LO anser mot

denna bakgrund att en förstärkning av konsumentskyddet på försäkrings-

området är helt nödvändig.

På lagstiftningsområdet är olika vägar tänkbara för att förstärka konsumentskyddet vid försäkringar. En möjlig väg är att korrigera nu gällande lagstiftning i mera konsumentvänlig riktning, en annan väg är att, som

försäkringsrättskommittén enhälligt föreslår, införa en speciell konsumentförsäkringslag.

På köprättens område existerar idag dels en allmän köplag, dels en speciell

konsumentköplag. Inom en snar framtid kommer också förslag att framläggas om införande av en särskild konsumenttjänstlag. Enligt LO:s

bestämda uppfattning talar också övervägande skäl för att en speciell konsumentförsäkringslag införs. Bland de skäl som talar för detta vill LO

särskilt framhålla följande. Konsumentförsäkringar och företagsförsäkringar

är vitt skilda till sin karaktär. Konsumentförsäkringarna är enklare och lättare att standardisera, medan företagsförsäkringarna är komplicerade och ofta individuellt anpassade. Behovet av dispositiva rättsregler är därför betydligt större vid företagsförsäkringar. Till detta skall läggas att behovet av

skyddsregler är avsevärt större vid konsumentförsäkringar än vid företags-

försäkringar, där parterna är mer jämspelta. Skyddsreglerna bör också på sätt

som skett i annan konsumentskyddslagstiftning, ges formen av tvingande

minimiregler. LO tillstyrker därför att en speciell tvingande konsumentförsäkringslag införs.

Enligt LO:s mening bör de föreslagna bestämmelserna i konsumentförsäkringslagen i huvudsak kunna läggas till grund för lagstiftning.

1.10¶Försäkringsanställdas förbund (FF):

Försäkringsavtalslagens regler kan anses utgöra den ram inom vilken försäkringsvillkoren skall utformas. Genom att lagen härrör ända från 1927

har utvecklingen så att säga gått förbi lagen.

I praxis har förmånligare bestämmelser tillämpats vilket 1976 ledde till att försäkringsbolagen fastställde gemensamma allmänna bestämmelser beträffande avtalsvillkoren.

Under åren har också ett flertal ”konsumentorgan” tillkommit som stöd för försäkringstagarna.

Med hänvisning till innehållet i det nu framlagda förslaget till konsumentförsäkringslag, ifrågasätter vi starkt om det verkligen är nödvändigt att stifta

en ny lag för att i dessa avseenden ge försäkringstagarna ett ökat skydd. Detta allrahelst som skyddet inte gäller alla försäkringstagare och därmed innebär ett definieringsproblem av vad som är eller inte är ”konsumentförsäkring”.

FF anser därför att de bestämmelser beträffande ökat konsumentskydd i

fråga om rätt att erhålla försäkring, verkan av obetald premie och oriktig uppgift m. m. bör kunna införas i en omarbetad försäkringsavtalslag.

Med hänsyn härtill avstyrker FF förslaget om att en ny konsumentförsäkringslag inrättas.

1.11¶Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

TCO vill inledningsvis framhålla den särskilda vikt som försäkringstjän-

ster har i jämförelse med andra varor och tjänster. De förluster som kan

uppstå för den enskilde är här av helt annat slag än vad som gäller för de flesta

varor och tjänster. Det är därför angeläget att inte luckor finns i försäkringsskyddet. Sådana luckor kan uppstå av flera olika anledningar. En sådan

anledning är att den enskilde överhuvudtaget inte har någon försäkring. En

annan sådan anledning är att villkoren är utformade på ett sådant sätt att luckor med lätthet kan uppstå. En tredje sådan anledning kan vara att det

finns ett väsentligt utrymme för olika tolkning av de regler som gäller och att försäkringsbolagens tolkning och allmänhetens tolkning inte står i överens-

stämmelse. Dessa förhållanden talar för att en särskild tvingande konsu-

mentförsäkringslag införs i enlighet med utredningens uppfattning. De

svårigheter som kan uppstå därför att konsumentförsäkringarna inte alltid är

entydigt urskiljbara bedömer TCO vara av mindre betydelse. TCO tillstyrker

därför att en särskild konsumentförsäkringslag stiftas avseende försäkrings-

typerna hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordon- och båtförsäkring samt

olycksfall och sjukförsäkring.

1.12¶Centralorganisationen SACO/SR:

SACO/SR instämmer i remissyttrandet under 1.13.

1.13 Jurist- och Samhällsvetareförbundet (JUS):

JUS finner att kommittén utomordentligt väl har utrett behovet av förstärkt konsumentskydd inom försäkringsområdet och tillstyrker i allt

väsentligt förslaget.

1.14¶Svenska arbetsgivareföreningen (SAF):

Under senare år har den enskilde som konsument erhållit ett alltmer omfattande skydd lagstiftningsvägen. Exempel härpå är konsumentköpla-

gen, marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Samhällsutvecklingen

har också medfön att den enskilde individen i allt högre grad kräver att kunna påverka sin egen situation och utan myndighets reglering få avgöra vad som

bäst passar hans behov. Till skillnad från annan konsumentskyddslag föreslår kommittén inte enbart regler till konsumentens skydd utan även regler om lämplighetsprövning av produktutbudet. Kommittén framhåller att lagstift-

ningen måste syfta till att understödja att konsumenterna erhåller en god försäkring till rimligt pris. Rem principiellt vill SAF framhålla att detta syfie

bäst nås genom att försäkringsbolagen i konkurrens med varandra har

möjlighet att fritt erbjuda konsumenten olika försäkringsalternativ.

Gällande lag om försäkringsavtal är från 1927. Huvudsyftet med lagen var att genom tvingande regler ge försäkringstagaren/konsumenten skydd mot

alltför hårda påföljder om försäkringsavtalets villkor åsidosattes. Den praktiska tillämpningen av lagen synes ha blivit allt mer konsumentvänlig när det gäller följderna av dröjsmål med premiebetalning, brott mot säkerhetsföreskrifter, regressrätt m. m. Denna praxis har fastlagts genom att

försäkringsbolagen numera tillämpar Allmänna Bestämmelser 1976, vilka utarbetats gemensamt av försäkringsbolagen. Vad som faktiskt gäller för konsumenten i försäkringshänscende återfinnes följaktligen inte i lagen utan

i Allmänna Bestämmelser. Det framstår därför som en brist i utredningen att

behovet av skydd för konsumenten har analyserats med utgångspunkt från

lagen om försäkringsavtal och inte från Allmänna Bestämmelser. Inte heller

har kommittén redovisat i vad mån kommitténs förslag faktiskt skiljer sig från reglerna i Allmänna Bestämmelser.

Inom försäkringsområdet finns — till skillnad från andra områden där behov av konsumentskydd gjort sig gällande — genom försäkringsinspek-

tionen ett väl fungerande kontrollsystem. Även det 1975 upprättade

kontaktforum för försäkringsfrågor torde medföra att konsumentintresset att kunna påverka branschens produktutformning är tillgodosett.

Den föreslagna konsumentförsäkringslagen torde medföra att försäkringsbolagen måste vidtaga administrativa ändringar, exempelvis omläggning av

rutiner för premiebetalning. Vidare synes oundvikligt att det föreslagna tillägget 1 lagen om försäkringsrörelse om myndighets villkorskontroll —

nämligen kontrollen av försäkringens ändamålsenlighet, vilken kontroll

föreslagits utan att kommittén visat att produktutvecklingen på konsumentområdet varit till nackdel för konsumenterna —- kommer att medföra ytterligare kostnader. Dessa kostnadsökningar, vilka i sista hand drabbar konsumenten genom höjda premier, bör medtagas vid en bedömning av

angelägenheten av lagförslaget. Föreningen anser att starka skäl talar för att frågan om särskild konsumentförsäkringslag bör anstå till dess kommittén har fullgjort sitt uppdrag angående översyn av försäkringslagstiftningen i dess

helhet.

1.15 Sveriges advokatsamfund:

Lagen om försäkringsavtal (FAL), som tillkom i nordiskt samarbete och som trädde i kraft den 1 januari 1928, har inte varit föremål för någon genomgripande översyn. Den är således med bortseende från vissa detaljer

oförändrad sedan tillkomsten. Samfundet delar uppfattningen att lagen i

olika avseenden får anses föråldrad, särskilt i fråga om skyddet för

försäkringstagarna, och att därför en revision är befogad. Samfundet är emellertid långtifrån övertygat om att övervägande skäl talar för en delreform av här förevarande slag. I stället anser samfundet - på skäl som nedan i korthet skall redovisas — att behövlig revision bör bli föremål för ett samlat grepp i samband med den totala översynen av FAL.

Olägenheterna är i stor utsträckning eliminerade genom den praxis som

utbildats hos försäkringsanstalterna, en praxis som för övrigt på senare tid ”kodifierats” i Allmänna bestämmelser 1976 (AB) och villkoren i övrigt. Behovet av konsumentlagstiftning inom förevarande område är därför inte

lika uttalat som tidigare. Inte heller är skälen att med förtur lösa dessa frågor

så accentuerade som vid tillkomsten av direktiven. Men även andra skäl — och

det kanske i ännu högre grad — talar enligt samfundets mening för att behovet av ökat skydd i olika avseenden för försäkringstagaren (försäkringshavaren,

den försäkrade) blir föremål för ett mer samlat grepp och inte för dellagstift-

ning. Detta behov torde vara i åtskilliga relevanta avseenden lika påtagligt för andra än de som i betänkandet avgränsats som försäkringskonsumenter.

Småföretagaren, familjejordbrukaren m. fl. intar inom förevarande område

ofta I många avseenden samma ställning som en privatperson. Otillräckligt skydd för företagare i övrigt kan emellertid såväl samhällsekonomiskt som

privatekonomiskt totalt sett medföra väl så negativa konsekvenser som för

den enskilda privatpersonen. Ett exempel på detta är att enligt nu gällande regler i FAL (14 §) försäkringsgivare äger göra förbehåll i försäkringsavtalet

att han är fri från ansvarighet vid försenad premicbetalning, och sådana

förbehåll förekommer regelbundet. Följden blir att försäkringstagaren saknar

rätt till ersättning om försäkringsfall inträffar efter den angivna tiden. Avier

avseendess. k. förnyelsepremie går för övrigt på försäkringstagarens risk. Med

fog föreslår här kommittén andra regler innebärande bl. a. att försäkrings-

skyddet upphör först sedan försäkringsgivaren i anledning av att premien inte

betalats i rätt tid uppsagt försäkringen, och skyddet upphör då 14 dagar efter

den dag då meddelande om uppsägning avsänts. Detta är en av de från skyddssynpunkt viktigaste nyheterna i kommitténs förslag. Men denna nya regel bör anses vara av så central karaktär att frågan är om den endast bör gälla konsumenter. Den s. k. ”mänskliga faktorn” kan stundom medföra att även

inom företag exempelvis en förnyelsepremie inte kommer att erläggas i tid

och att således vid skada försäkringstagaren står utan skydd. I outrerade fall kan detta innebära att verksamheten måste upphöra med åtföljande omfat-

tande negativa konsekvenser för samhället och företagets anställda. Som redan inledningsvis framhållits torde försäkringskonsumenternas

intressen i stor utsträckning vara tillgodosedda genom tillkomsten av försäkringsbolagens Allmänna bestämmelser 1976. Det torde för övrigt vara att förvänta att dessa just i anledning av betänkandet kommer att inom kor

revideras och att därvid exempelvis kommitténs förslag till påföljder vid

försummad premiebetalning kommer att beaktas.

Under hänvisning till vad ovan utvecklats vill samfundet starkt ifrågasätta

om en särskild lag om konsumentförsäkring skall tillskapas. Övervägande skäl talar i stället för att här aktuella frågor löses genom en revision av FAL, något som ingår i kommitténs uppdrag. Betänkandet har dock stora förtjänster och utgör otvivelaktigt en god grund för kommande översyn av

FAL.

Det föreligger ytterligare skäl för att lösa aktuel! problematik först i samband med en allmän översyn av FAL. Konsumentförsäkringslagen (KFL) innehåller så gott som undantagslöst tvingande regler. Dessa kommer att I betydande utsträckning röra försäkringstagarnas förpliktelser av olika

slag samt påföljderna, då förpliktelserna åsidosätts. Preciseringen av förplik-

telsernas innehåll ävensom preciseringen av den risk försäkringen skall täcka

(ansvarsbestämningen) skall ske i försäkringsvillkoren. Dessa skall bli föremål för en offentlig kontroll (villkorsgranskning) av hittills okänd omfattning. Detta kan befaras lända till en byråkratisering ägnad att försvåra

innovationer samt en så flexibel och smidig anpassning som utvecklingen

kan kräva. Om villkorskontrollen skall vara av den omfattning och betydelse kommittén förutsatt, torde det bli oundgängligt att en offentlig utredning tillsätts med uppgift att se över tillsynslagstiftningen och i anslutning härtill

bl. a. försäkringsinspektionens uppgifter, arbetsformer och organisation.

Innan genom en dylik utredning klarlagts hur villkorskontrollen principiellt

skall ordnas och från vilken tidpunkt den kan tänkas kunna på ett effektivt

sätt träda i funktion torde inte kommitténs förslag till regler kunna genomföras.

För den händelse en särreglering av konsumenternas ställning inte anses kunna anstå har samfundet inga väsentliga erinringar mot huvuddragen i

kommitténs förslag. Vissa avsnitt finner samfundet emellertid anledning att

närmare behandla. Det gäller bl. a. frågan om tvingande regler och försäkringsvillkoren.

Som kommittén framhållit kommer de tvingande reglerna i väsentlig mån

att röra försäkringstagarnas förpliktelser av olika slag och främst då påföljden

av att dessa åsidosätts. I stor utsträckning har överlämnats att precisera

förpliktelsernas närmare innehåll till försäkringsvillkoren. Preciseringen av den risk försäkringen skall täcka — ansvarsbestämningen — faller helt utanför

KFL och blir i stället ett spörsmål att beakta vid den villkorsgranskning som

kommittén föreslår skall förekomma.

Frågan om i vilken utsträckning ansvarsbestämningar över huvud taget

skall godtas eller om de — oaktat villkoren erhåller sådan utformning att det

framgår att försäkringsgivarens avsikt varit att åstadkomma ett riskurval genom ansvarsbestämning — är att betrakta som försäkringstagarna åvilande biförpliktelser utgör eu av de mest intrikata och i doktrinen omdebatterade problemen inom försäkringsrätten. Det är uppenbart att kommittén vid sin behandling av denna problematik intar den principiella attityden att, om en ansvarsbestämning ”recllt lika gärna skulle kunna formuleras som eu villkor

om en förpliktelse”, den skulle omfattas av de tvingande reglerna. Även om

vid försäkringar av förevarande slag skyddsintresset är ett ledande motiv, bör från brottsförebyggande synpunkt och mot bakgrunden av angelägenheten att på ett rimligt sätt stimulera försäkringstagarna till aktsamhet och att

undvika ökat antal skadefall inte försäkringsbolagen undandras tillgång till de förfinade metoder som enligt långvarig praktisk erfarenhet får anses nödvän-

diga. Till följd av den ökade brottsligheten, åtföljande kraftig stegring av skadekostnaderna och därav betingade premichöjningar har vissa typiska konsumentförsäkringar —- kanske särskilt hemförsäkringar — av försäkringstagarna upplevts bli så dyra att de i betänkligt ökad utsträckning helt enkelt underlåter vidmakthålla försäkring. Härigenom motverkas skyddsintres-

set.

1.16 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Riksförbundet är positivt till att bestämmelser om konsumentförsäkringar i lämplig omfattning genomförs i lag. Detta bör emellertid ske genom en reform av försäkringsavtalslagen i dess helhet. Utredningen har inte visat att läget beträffande konsumentskyddet på försäkringsområdet är sådant att det

motiverar särlagstiftning.

Införande av en särskild konsumentförsäkringslag i detta skede av

reformarbetet avstyrks alltså. Åtgärden skulle medföra avsevärda tekniska och sakliga komplikationer. I föreliggande skick kommer förslaget dessutom

troligen att medföra beaktansvärda fördyringar av försäkringsskyddet. Något fullständigt konsumentskydd åstadkoms inte genom det framlagda förslaget.

För konsumenten viktiga frågor, t. ex. beträffande skadelidandes rätt till

direkt talan mot ansvarsförsäkringen, har lämnats utanför.

Bedöms en delreform angelägen i någon fråga på konsumentförsäkringsområdet bör den kunna ske inom försäkringsavtalslagens ram.

Om särlagstiftning ändå genomförs tillstyrker riksförbundet i huvudsak konsumentförsäkringslagens bestämmelser med vissa undantag. Bestämmelserna bör inte vara tvingande.

Riksförbundets närmare motivering framgår av bil 3:I s. 97 och

103-120.

1.17 Folksam:

Folksam anser att översynen av försäkringsavtalslagen bör ske i eu enda sammanhang. Förhållandena är inte sådana att en särlagstiftning är påkallad. Härtill kommer att myndigheterna genom ”kontaktforum för försäkringsfrågor” har fått möjlighet att öva inflytande i vidare mån än vad som följer av

gällande lag och att det i Allmänna bestämmelser 1976 (AB) finns ett

instrument för att göra överenskommelser och konsumentskyddsregler allmängiltiga.

Folksam avstyrker således införandet av en särskild konsumentförsäk-

ringslag.

Om en särlagstiftning skall komma till stånd bör enligt Folksams mening

det föreliggande förslaget endast i begränsad utsträckning ligga till grund för denna.

Folksams närmare motivering framgår av bil. 3:2 s. 164-166.

1.18 Kooperativa förbundet (KF):

Försäkringsavtalsiagen tillkom 1927 och kan ses som ett uttryck för de

värderingar och förhållanden som var gällande vid denna tid. Den utveckling som skett såväl på försäkringsområdet som i samhället i övrigt har gjort att lagen i dag är föråldrad och i behov av en revidering. Vid en översyn av lagen

är det enligt KF:s uppfattning motiverat att särskilt beakta konsumentens ställning. Denna ställning har visserligen påverkats av att i varje fall Folksam

vanligen tillämpat lagen på ett generösare sätt än lagens bokstav gett

anledning till. KF anser dock att de regler som enligt nu gällande värderingar anses böra gälla för förhållandet mellan konsument och försäkringsbolag bör lagfästas.

KF tillstyrker att vissa av KF kommenterade regler blir lag men avstår från att ta ställning till om denna lagstiftning skall vara fristående eller utgöra en

del av försäkringsavtalslagen.

1.19 Kungl. automobilklubben (KAK):

KAK har funnit det angeläget att försäkringstagarna erhåller ett i lag stärkt skydd av den typ som föreslagits.

1.20 Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF):

MHF hälsar med tillfredsställelse att ett i lag stärkt tvingande skydd till försäkringstagarnas förmån genom detta lagförslag kommer till stånd.

1.21 Motormännens riksförbund (M):

Med undantag för några påpekanden har M intet att erinra mot lagförsla-

get.

1.22 Sveriges Villaägareförbund:

Sveriges Villaägareförbund har som riksorganisation för småhus- och fritidshusägarna i landet att bevaka medlemmarnas intressen. Förbundet har bl. a. uppmärksammat problemen med villa- och hemförsäkringarna, där

skyddet för försäkringstagarna successivt minskat genom åren på grund av en

hel rad restriktioner från försäkringsbolagens sida, samtidigt som premierna starkt ökat. Den ökade inbrottsrisken speciellt i storstadsområdena och i fritidsbebyggelsen har gjort problemen med rimliga försäkringsvillkor aktuella.

Förbundet ser därför mycket positivt på kommitténs förslag att i fera

avseenden stärka konsumentens ställning.

1.23 Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Hem och Samhälle ställer sig givetvis positivt till att konsumentens

ställning stärks, men är tveksamt till ett införande av alltför konsumentvän-

liga bestämmelser, då därav föranledda ökade kostnader ovillkorligen till slut drabbar den enskilda konsumenten.

1.24 Båtorganisationernas försäkringskommitté (BFK):

Försäkringsrättskommittén ger på flera ställen uttryck för att konsumenternas intresse av skydd i viss mån bryter sig mot intresset att försäkring skall kunna tillhandahållas för rimligt pris och att båda dessa intressen bör tillgodoses i en konsumentförsäkringslag. Kommittén betonar också konsumenternas intresse av valfrihet och noterar därvid att valfriheten under rådande förhållanden knappast tillgodoses inom den enskilda försäkringsgivarens sortiment utan närmast står till buds genom val mellan olika

försäkringsgivares produkter, varvid det blir önskvärt att försäkringarna

marknadsförs så att kunderna kan bedöma skillnaderna mellan de olika försäkringsalternativen. BFK vill för båtförsäkringens del ansluta sig till dessa synpunkter, som BFK ser som grundläggande vid en bedömning av en konsumentinriktad försäkring.

BFK betonar vikten av att avtalsfriheten på området inte i onödan beskärs, i synnerhet inte på områden där ett reellt konsumentinflytande kan träda i stället för villkorskontrollen. Se vidare under 8.14.

Avslutningsvis uttalar BFK ett önskemål om att förslaget allmänt genomgås med sikte på sådana tvingande regler som i särskilda avseenden kan hämma den praktiska försäkringsverksamheten.

1.25 Svenska aktuarieföreningen:

Föreningen begränsar sig till att från aktuariella utgångspunkter yttra sig över innehållet i de framlagda förslagen utan hänsyn till i vilken form — särskild lag eller del av annan lagstiftning — de kan komma att realiseras.

De försäkringsgrenar inom skadeförsäkringen, som berörs av förslaget till konsumentförsäkringslag, tillhör de s. k. massbranscherna. De är ur försäkringsmatematisk synpunkt karakteriserade av ett stort antal försäkrade

risker, av standardiserad försäkringsomfattning och av ett stort antal skador.

Detta ger för varje år upphov till ett omfattande statistiskt erfarenhetsmate-

rial. Kollektivet är indelat i riskgrupper efter ett begränsat antal kriterier. Premiesättningen är enhetlig inom varje riskgrupp och i allt väsentligt statistiskt grundad såväl till total nivå som ifråga om avvägningen mellan olika riskgrupper. Besiktning och speciell premiesättning av enskilda risker är sällsynt.

Kommittén berör något dessa förhållanden på sid. 98 i betänkandet. BI. a. anförs där att ”försäkringsgivaren (vid konsumentförsäkring) ofta inte behöver så detaljerade upplysningar om risken som vid en företagsförsäkring.” Detta är naturligtvis sant men bakgrunden är delvis en tvingande nödvändighet. Konsumentförsäkringskollektivet kan inte bära kostnaden för en individuell besiktning av varje enskild risk. Försäkringsgivaren är hänvisad tillatt i stor usträckning lita på försäkringstagarnas uppgifter och att utnyttja de stora talens lag för statistisk premiesättning efter relativt grova kriterier. Även i de fall då denna lyckats perfekt, i den meningen att varje riskgrupp har rätt avvägd premie, föreligger fortfarande ett visst mått av godtycke i den valda indelningen av kollektivet i riskgrupper. Om denna i

hemförsäkring utgöres av geografiska områden så måste ju gränsen mellan

1. ex. ett innerstadsområde och ett ytterstadsområde gå någonstans. Det är då oundvikligt att två närbelägna risker kan få påtagligt olika premier, vilka var för sig är riktiga inom det område, taget som en helhet, som resp. risk tillhör.

Den statistiska premiesättningstekniken förutsätter alltså redan i sig själv solidaritet mellan försäkringstagarna inom en riskgrupp. Man kan mot denna bakgrund hysa farhågor inför de ytterligare krav på solidaritet från de

skötsamma försäkringstagarnas sida, som skulle bli följden av ett ökat

”slarvutrymme” i enlighet med kommitténs målsättning på sid. 100 att "försäkringen bör i rimlig utsträckning ge skydd mot den egna oaktsamheten.”

Kommittén påpekar själv på sid. 99 att den försäkring, som föreslås bli föremål för lagstiftning, är privat och, med undantag för trafikförsäkringen, frivillig försäkring. Detta innebär, vilket kommittén i stort sett också säger, att försäkringskollektivet självt genom sina premier måste svara för försäkringsersättningar, administrationskostnader samt uppbyggnad och vidmakthållande av det konsolideringskapital gentemot oförutsedda fluktuationer utan vilket varje försäkringsrörelse riskteoretiskt förr eller senare går till ruin.

Ökat slarvutrymme och/eller liberalare villkor måste alltså betalas av

försäkringstagarna själva. Vidare ökar riskskillnaden mellan skötsamma försäkringstagare och övriga. Ökad riskskillnad inom en riskgrupp, eller, om man så vill, ökade krav på solidaritet inom riskgruppen, leder vid frivillig försäkring lätt till moturval. De som är, eller anser sig vara, bättre ur risksynpunkt än genomsnittet, lämnar gruppen och premien för de kvarvarande måste höjas. Ett botemedel är att dela in riskgruppen i mindre grupper med var sin premienivå, dvs. man inför ytterligare någon premiebestäm-

mande faktor. Denna skulle i föreliggande fall närmast vara en i förväg

uppgiven grad av oaktsamhet, dvs. möjligheten står i praktiken inte öppen.

Dec som till följd av de för vissa skadelidande gynnsammare, men för kollektivet kostsammare, föreslagna lagreglerna önskar lämna kollektivet, har i detta fall inget ”annat bolag” att gå till, eftersom reglerna blir desamma

för alla bolag. Detta kan dämpa moturvalseffekten, men utsikten till ett ökat antal oförsäkrade risker är inte tilltalande.

1.26 Försäkringsjuridiska föreningen:

Nuvarande regler i FAL fyller inte de krav man kan ställa på en modern lagstiftning till skydd för konsumenterna på försäkringsområdet. De lagregler

som kommittén föreslår framstår i allt väsentligt som en rimlig avvägning

mellan olika berörda intressen. Reglerna överensstämmer till stora delar med vad som faktiskt tillämpas enligt gällande allmänna försäkringsvillkor och

försäkringsbolagens praxis. Det kan därför ifrågasättas om en lagreglering

verkligen är nödvändig. Inte inom någon näringsgren torde konsumentintressena vara bättre tillgodosedda än inom försäkringsverksamheten och

denna står under effektiv tillsyn av offentlig myndighet. Otvivelaktigt förhåller det sig också så, att denna verksamhet fungerar på ett från

konsumentsynpunkt tillfredsställande sätt. Trots att lagstiftning således kan

synas opåkallad vill föreningen likväl inte avstyrka en lagreglering i

huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag. Föreningen har därvid fäst särskilt avseende vid att det med hänsyn inte minst till försäkringarnas betydelse för den enskildes trygghet kan vara rimligt att konsumenterna garanteras det rättsskydd som en tvingande civilrättslig lagstiftning innebär. En sådan lagstiftning ter sig som ett naturligt komplement till den lagstiftning till konsumenternas skydd som under senare år har genomförts eller som planeras på andra avtalsområden.

Om kommitténs förslag genomförs får vi två parallella lagar om försäkringsavtal, FAL och konsumentförsäkringslagen. Detta medför vissa praktiska olägenheter, både för försäkringsgivarna och för allmänheten. För många privatpersoner kommer båda regelsystemen att vara aktuella. Detta beror inte bara på att konsumentförsäkringslagen är begränsad till vissa typer

av försäkringar som tecknas av konsument. Det är inte ovanligt att en

privatperson, även om han inte driver rörelse i egentlig mening, i egenskap av exempelvis skogsägare kan ha behov av en försäkringsform som är avsedd för andra än konsumenter.

Den föreslagna konsumentförsäkringslagen skiljer sig i fråga om upplägg-

ningen och reglernas konstruktion avsevärt från FAL. Detta hindrar

överblicken och försvårar jämförelser mellan vad som i olika hänseenden gäller enligt de båda lagarna. Det är önskvärt att den fortsatta översyn av FAL som ingår i kommitténs uppdrag leder till en närmare samordning. Man bör sträva efter ett system där reglerna så långt som möjligt är enhetliga. De sakliga avvikelserna bör inskränkas till fall där påtagliga skäl talar för att en viss regel behövs för en särskild kategori av försäkringsavtal men inte kan godtas över hela fältet. Man bör undvika olikheter som har endast ringa praktisk betydelse, och reglerna bör utformas så att det lätt kan utläsas vilka skillnader som föreligger. FALs regler framstår som otidsenliga och i behov

av revision även såvitt gäller andra försäkringar än sådana som tecknas av konsumenter. Det förefaller föreningen som om de regler kommittén föreslår

i konsumentförsäkringslagen till stora delar skulle kunna accepteras även utanför konsumentområdet. Det är ingalunda uteslutet att man kan komma fram till en ordning som innebär att särreglerna för konsumentförsäkringar inte är mer omfattande än att de lätt kan inordnas i en allmän lag om försäkringsavtal.

Föreningen har av nu antydda skäl hyst tvekan ifråga om lämpligheten av

att i en första lagstiftningsetapp helt koncentrera sig på en reglering av

konsumentförsäkringarna och i princip bortse från andra försäkringskategorier. Det är visserligen en fördel att man härigenom uppnår en samlad lösning av konsumentfrågorna. Däremot finns viss risk för att utsikterna till en

3 Riksdagen 19791/80. I saml, Nr 9

enhetlig reglering för alla försäkringskategoricer försämras. Sedan man väl har genomfört nya regler för konsumentförsäkringar kan det nämligen bli svårt att jämka dessa regler för att möjliggöra en anpassning till vad som visar sig vara en lämplig lösning för försäkringsområdet i övrigt.

Föreningen har vidare med beklagande konstaterat att det —bl. a. på grund av olikheter ifråga om utredningsarbetets uppläggning - inte har varit möjligt att få till stånd en nordisk samordning. I det fortsatta lagstiftningsarbetet på området bör det ses som en angelägen uppgift att tillvarata alla möjligheter att bibehålla och förstärka den nordiska rättslikheten.

Av det anförda framgår att vissa allmänna betänkligheter kan anföras mot förslaget att nu genomföra särskild lagstiftning om konsumentförsäkringar.

Något påtagligt behov av en snabb lösning kan knappast sägas föreligga. Det

förslag som kommittén har lagt fram har emellertid stora sakliga förtjänster och är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Föreningen vill därför —

trots de anförda betänkligheterna — tillstyrka att lagstiftning nu genomförs på

grundval av kommitténs förslag till konsumentförsäkringslag.

Föreningen vill avslutningsvis anföra följande synpunkter på kommitténs

förslag. Konsumentförsäkringslagen lämnar stort utrymme för avtalsreglering av olika frågor. Vissa ämnen behandlas inte alls i lagen, och på andra punkter förutsätter lagen att en villkorsreglering finns. Sålunda hänvisas i flera paragrafer till försäkringsvillkoren. De båda huvudkomponenterna i kommitténs förslag, den civilrättsliga lagstiftningen och systemet för villkorskontroll, kompletterar varandra. För att syftet med kommitténs förslag skall uppnås bör de genomföras samtidigt. Kontrollsystemet är emellertid inte slutligt utformat. utan här krävs ytterligare utredning. Vidare måste myndigheterna få resurser för kontrollverksamheten. Detta kan synas tala för

all konsumentförsäkringslagen inte bör sättas i kraft förrän dessa frågor är

lösta. Föreningen kan emellertid inte se något allvarligt hinder mot att lagen genomförs redan nu.

1.27 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Svensk försäkringsverksamhet har, genom konkurrens mellan försäkringsgivarna och den reglering av försäkringsverksamheten som gällande lagstiftning innebär, skapat en för både försäkringsgivare och försäkringstagare sund miljö. Försäkringsbranschen har anordnat särskilda nämnder där tvistiga frågor mellan försäkringsavtalets parter kan bli prövade. Även sam hället utövar i olika former tillsyn över försäkringsverksamheten, ofta då

till skydd för försäkringstagarens intressen. Lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) reglerar förhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. Enligt LRF:s uppfattning finns flera skäl för en revision av FAL. Lagens bestämmelser är till vissa delar föråldrade och dess språkbruk delvis

svårförståeligt, vilket kan skapa osäkerhet för den enskilde försäkringstagaren. Detta ter sig otillfredsställande med tanke på att försäkringsavtal i dag torde beröra nästan alla medborgare. En revision av försäkringsavtalslagstiftningen är därför önskvärd.

EF den avtalsrättsliga situation som typiskt sett uppstår vid teckning av en

försäkring utgör försäkringstagaren i allmänhet den svagare parten, vars

intressen därigenom kan komma att åsidosättas. Försäkringsrättskommittén

har efter mönster från annan konsumentskyddslagstiftning föreslagit att i

särskild lag reglera privatpersoners försäkringar. LRF har inget att invända

mot en sådan ordning, under förutsättning att den föreslagna lagens

förhållande till annan försäkringslagstiftning noga klargöres.

Med beaktande av vad ovan anförts tillstyrker LRF försäkringsrättskommitténs förslag till ny lagstiftning avseende privatpersoners försäkringar.

1.28¶Utländska försäkringsbolags förening:

Utländska Försäkringsbolags Förening representerar samtliga i Sverige koncessionerade utländska försäkringsbolag. Medlemsbolagens verksamhet

överensstämmer med de svenska bolagens verksamhet. Föreningen ansluter

sig i princip till det remissyttrande som har lämnats av Svenska Försäkrings-

bolags Riksförbund (se 1.16).

1.29 Försäkringstjänstemannaförbundet:

Utgångspunkten för kommitténs arbete har varit att revidera lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL). FAL har inte varit föremål för någon

genomgripande översyn utan är i stort sett oförändrad sedan dess tillkomst.

Förbundet delar den uppfattningen att lagen får anses föråldrad i synnerhet vad gäller skyddet för försäkringstagarna och menar en översyn vara

påkallad. Sedan direktivens tillkomst har emellertid den praxis, som utbildats

i försäkringsbranschen, kodifierats i allmänna bestämmelser 1976, varför behovet av en delreform till skydd för konsumenterna har kommit att

begränsas. Förbundet anser att det i högre grad torde vara påkallat att finna lösningar till skydd i olika avseenden för försäkringstagare i ett större

sammanhang, således även utanför den enligt kommittén definierade konsumentkretsen, genom en revision av FAL.

Slutligen noterar förbundet att Försäkringsrättskommittén inte närmare redogjort för någon uppfattning angående vilka eventuella merkostnader, som kan komma att drabba försäkringskollektivet i anledning av konsumentförsäkringslagen. Emellertid finns skäl att anta att vissa av de föreslagna förpliktelserna för försäkringsbolagen kommer att leda till ökningar av de administrativa kostnaderna.

De försäkringsslag, som lagen enligt föreslagen lydelse i $ 1 tar sikte på, betingar redan idag höga premier. Detta är, som kommittén anfört, betingat av försäkringstekniska omständigheter. Varje kostnadsökning av här aktuellt

slag kommer med nödvändighet att övervältras på konsumenten. Önskemå-

let att försäkring skall finnas att tillgå till ett pris, som är överkomligt för alla

som överhuvud har egendom att försäkra, löper därmed risk att bli svårt uppfylla. Påföljden att premien kan få prohibitativ effekt blir sannolik. Och

skulle denna övervältring ej komma att medges av konsumentintresseskäl,

kan man erfarenhetsmässigt ytterst riskera att bolagen begränsade sitt produkturval, vilket helt skulle motverka lagstiftningens syfte.

1.30 Försäkringstagarnas riksförbund:

Vad som framhålles [i direktiven för försäkringsrättskommittén] om försäkringstagarnas underläge är enligt all erfarenhet ovedersägligt. Som ytterligare exempel på detta underläge må följande framhållas. De av försäkringsbolagen fastställda villkoren är omständliga och svårtolkade, ja många gånger helt omöjliga att tolka även för försäkringsmän och jurister för att nu icke tala om menige man. Premiesättningen är ojämn och premien för en och samma försäkring inom samma region kan variera högst betydligt mellan de olika bolagen. Kommittén slår också fast att den femtio år gamla försäkringsavtalslagen allmänt sett inte motsvarar moderna krav på ett effektivt konsumentskydd. 1 syfte att skapa ett bättre skydd för försäkringstagarna framlägger nu kommittén vissa lagförslag, vilka emellertid enligt vårt förmenande bör på väsentliga punkter omarbetas för att skyddet skall bli verkligt effektivt.

2 Tillämpningsområdet

2.1 Konsumentverket/KO (särskilt yttrande):

Per Schierbeck framhöll att konsumentverkets remissyttrande enligt hans uppfattning hade bort behandla vad som från konsumentpolitiska utgångspunkter bör gälla för mindre och medelstora företagare såsom försäkringstagare.

2.2 Landsorganisationen i Sverige (LO):

Försäkringsrättskommittén föreslår att försäkringar som grundas på kollektivavtal skall undantas från lagens tillämpningsområde. LO delar tillfullo denna uppfattning. Enligt LOs mening skulle det innebära en helt oacceptabel begränsning i arbetsmarknadsparternas fria förhandlingsrätt om försäkringar som grundas på kollektivavtal skulle omfattas av konsumentförsäkringslagens regler.

2.3 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Avgränsningen av tillämpningsområdet kan inte gärna ske på annat sätt än genom en uppräkning av de konsumentförsäkringar som lagen skall omfatta. När det gäller personförsäkringar (t. ex. olycksfallsförsäkring) bör lagen bli tillämplig bara när dessa förekommer i kombination med sådana sakförsäkringar som enligt förslaget skall omfattas av lagen. Övriga personförsäkringsformer bör behandlas tillsammans med livförsäkringen. Se vidare bil.3:1s. 120-122.

2.4 Folksam:

Om en särslagstiftning skall komma till stånd, bör den tillsvidare endast omfatta hem-, villa-, fritidshus- och reseförsäkring, då innefattande i sådana former ingående personförsäkringsmoment, som meddelas utan hälsoprövning. Se vidare bil. 3:2 s. 166-168.

2.5 Kooperativa förbundet (KF):

Kommittén har genom en uppräkning av vissa försäkringar definierat lagens tillämpningsområde. KF ifrågasätter om inte en sådan uppräkning kan

medföra gränsdragningsproblem och dessutom relativt snart bli inaktuell. KF föreslår att definitionen ges en mera allmän utformning av liknande art som i

konsumentköplagen.

2.6¶Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF):

Förbundet ställer sig tveksamt till att på det sätt som i det remitterade materialet skett, man bryter ut och särbehandlar konsumenter i deras

egenskap av privatpersoner. Utanför detta lagförslag faller nu t. ex. småföretagare, fiskare och jordbrukare, vilka är i minst lika stort behov som övriga

privatpersoner av det utökade försäkringsskydd som förslaget innebär.

2.7 Motormännens riksförbund (M):

Vad angår konsumentförsäkringslagens tillämpningsområde vore det av flera anledningar mer tillfredsställande med en lagstiftning som täcker

samtliga slag av försäkringar som tecknas av konsumenter. M accepterar emellertid på av kommittén anförda skäl att viss inskränkning synes

motiverad. Emellertid bör enligt Ms uppfattning den i lagförslaget 1 § gjorda uppräkningen kompletteras med husvagnar. Under den senaste femårsperioden har antalet nära nog fördubblats och uppgår för närvarande till ca

197 000. Åtskilligt tyder på att en fortsatt ökning är att förvänta.

2.8¶Båtorganisationernas försäkringskommitté (BFK):

BFK vill inledningsvis nämna, att den ombesörjer en speciell form av

försäkring med ett unikt konsumentinflytande, kallad Båtorganisationernas

Egen Försäkring (BEF). Försäkring tecknas årligen av BFK för båtorganisationerna Svenska Båtunionen, Svenska Kryssarklubben, Svenska Seglarförbundet, Saltsjön-Mälarens Båtförbund, Mälarens Seglarförbund, Saltsjöns Seglarförbund, Kungl. Svenska Segelsällskapet, Kungl. Motorbåtklubben, Navigationssällskapet med lämplig försäkringsgivare på villkor och premier som organisationerna genom BFK, till vilken organisationerna utser representanterna, själva utformar. Skadereglering sker likaledes på kommitténs

uppdrag av lämplig administratör. |

Som komplettering till betänkandets redogörelse under 3.1.2 av interna

nämnder bör fogas BFK, som på överklagande från båtägare (försäkringsha-

vare) kostnadsfritt prövar och med bindande verkan beslutar i tvistefall. Försäkringen anpassas och utvecklas ständigt efter krav som framförs från organisationernas sida.

Det synes troligt att BEF enligt förslagets 1 § 2 st. såsom gruppförsäkring

faller utanför den föreslagna detaljregleringen i konsumentförsäkringslagen

Gfr. motiv s. 182). BFK har emellertid en sådan intensiv befattning med

svenskt båtliv, att dess synpunkter måste vidgas till att avse svensk båtförsäkring i allmänhet, även om BEF ej är direkt berörd av alla de

diskuterade reglerna. Å andra sidan tar våra synpunkter direkt sikte endast på

båtförsäkring, även om det synes troligt att vissa av dem kan ha giltighet även för andra försäkringsområden.

Såsom BFK senare skall utveckla med exempel från BFK:s egen verksamhet, kan konsumentförsäkringslagens direkta tillämpning befaras minska möjligheterna att bereda ett adekvat och billigt försäkringsskydd och begränsa utbudet varierade och till särskilda behov anpassade försäkringar. Det föreslagna tilläggsstadgandet i lagen om försäkringsröretse om skälighet och ändamålsenlighet behövde väl i och för sig inte leda till sådana följder, men motivens anvisningar om hur kontrollen skall försiggå och om den ledning som skall hämtas från konsumentförsäkringslagen minskar spännvidden mellan de båda områdena och gör det trotigt att samma följder måste inträda även här. Bl. a. har det klargjorts att den i fortsättningen av detta yttrande uppmärksammade frågan om biförpliktelser och aktsamhetskrav skall regleras på likartat sätt vare sig konsumentförsäkringslagen är tillämplig eller ej.

Som resultat av dessa överväganden vill BFK betona vikten av att avtalsfriheten på området inte i onödan beskärs, i synnerhet inte på områden där ett reellt konsumentinflytande kan träda istället för villkorskontrollen. BFK vill därmed ta avstånd från försäkringsrättskommitténs uttalande under punkt 5.4 att myndigheterna måste vara berättigade att pröva även beslut som vilar helt på önskemål som framkommit från försäkringstagarna. Här tillgodoses konsumentintresset på annat sätt, och ett sätt som samtidigt demonstrerar behovet av det ifrågavarande försäkringsvillkoret. Ett tillgodoseende av detta behov bör då ej motarbetas. En annan sak, vartill BFK återkommer, är att det vid försäkringar som kan medföra särskilda risker eller nackdelar för de försäkrade kan vara önskvärt att detta tydligt framhävs vid marknadsföringen.

BFK finner därför i denna del,

att begreppet ”gruppförsäkring” i förslaget och den därmed följande avtalsfriheten bör knytas till det förhållandet att konsumenter i grupp har möjlighet att diktera sina egna villkor, snarare än till den i motiven betonade omständigheten att gruppledningen tar befattning med administrativa göromål sådana som premiebetalningar, anmälningar o. d.

2.9 Svenska aktuarieföreningen:

De försäkringsgrenar inom skadeförsäkringsområdet som enligt I $ föreslås bli föremål för en enhetlig konsumentförsäkringslagstiftning utgör även ur aktuariell synpunkt en relativt enhetlig och väl avgränsad grupp.

Däremot förefaller det vålla mer komplikationer än vad som är av behovet påkallat att låta de föreslagna reglerna även omfatta icke grundbunden sjukoch olycksfallsförsäkring. Sådan försäkring har ju ofta längre avtalstid än ett år. Detta ligger i konsumentens intresse, eftersom lång avtalstid innebär en garanti för att försäkringen består även om hälsotillståndet försämras. En förutsättning för att sådana former skall kunna tillhandahållas är att försäkringsgivaren skall kunna vidta allmän premie- och eventuellt även villkorsändring under avtalstiden. Även riskprövningen vid tecknandet är av annat slag än inom skadeförsäkringen.

Denna invändning drabbar ej det i de normala hem-, villa- och reseför-

säkringspaketen ingående personförsäkringsskyddet. Hem- och villaförsäkring tecknas ju inte primärt med tanke på detta skydd, varför riskprövningsregler för att hindra moturval ej ansetts erforderliga. Reseförsäkring tecknas

ju med anledning av att man skall ut och resa, vilket i allmänhet inte har något med den/de försäkrades hälsotillstånd att göra. Moturvalsrisken begränsas också genom reseförsäkringsvillkoren. Aktuarieföreningen anser alltså att individuell, fristående sjuk- och olycksfallsförsäkring bör utgå ur förslaget till konsumentförsäkringslag.

2.10 Försäkringsjuridiska föreningen:

Föreningen har inte något att erinra mot urvalet av frågor som behandlas i lagen. Föreningen kan också godta den begränsning till vissa uppräknade försäkringskategorier som föreslås i I $. Några mera besvärande gränsdrag-

ningsproblem torde inte behöva befaras. I praktiken torde man kunna räkna med att försäkringsvillkoren utformas på sådant sätt att lagens regler faktiskt

slår igenom för alla försäkringar av de angivna kategorierna, vare sig försäkringstagaren är konsument eller inte. Skulle det visa sig önskvärt att ifråga om någon försäkringstyp upprätthålla en skillnad bör detta kunna

åstadkommas genom att man rutinmässigt ser till att det vid försäkringens

tecknande görs klart och noteras i avtalet om försäkringstagaren är konsument eller inte.

Det synes föreningen tillfredsställande att konsumentförsäkringslagen konstrueras som en i princip uttömmande reglering och att FALSs regler inte görs tillämpliga i vidare mån än som framgår av 2 &. Hänvisningen till FALs tvingande bestämmelser kan måhända skapa vissa tolkningsproblem men dessa torde knappast få någon större praktisk betydelse.

I anslutning till definitionerna i 3 8 vill föreningen påpeka att termen försäkringshavare sedan länge inte förekommer i försäkringsvillkoren, vilka i stället använder termen försäkrad. Även om det kan vara lämpligt att tills

vidare bibehålla uttrycket försäkringshavare, som överensstämmer med

FALSs terminologi, är det önskvärt att en ändring härvidlag övervägs vid den fortsatta översynen av FAL.

2.11 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Konsumentförsäkringslagen skall enligt förslaget vara tillämplig på vissa i lagen uppräknade försäkringsformer, samtliga av typ privatpersoners försäkringar. Förslaget omfattar emellertid inte hela privatkonsumentens försäkringsområde. Vissa vanliga privatförsäkringar, som t. ex. kamera-, ur- och pälsförsäkring, har undantagits. Det skydd för försäkringskonsumenten som

den föreslagna lagstiftningen skall skapa bör gälla för hela privatförsäkrings-

området, oavsett om försäkringen skall omfatta tillgång eller vara som vid viss tidpunkt bedömts vara av lyxkaraktär.

LRF delar kommitténs uppfattning att försäkringar som grundar sig på grupp- eller kollektivavtal inte skall omfattas av lagen. Av specialmotiveringen, 8.1.1 sid. 82 i betänkandet, framgår emellertid att vissa gruppavtal beroende på gruppledningens förhållande till försäkringsgivaren skall kunna omfattas av lagen. Av särskild betydelse för om försäkringen skall falla under lagen eller cj anges gruppledningens befattning med premiebetalning, anmälningar till försäkringsgivaren o. dyl. Har gruppledaren en passiv roll skall försäkringen anses falla under konsumentförsäkringslagen, medan

motsatta skall gälla om gruppledaren är aktiv i förhållande till försäkrings-

givaren. Enligt LRFs mening får inte gruppledarens administrativa funktion

bli avgörande för om lagen skall bli tillämplig på avtalet eller ej. Detta kan

medföra att om gruppföreträdares funktioner avviker från varandra inom

samma avtal, t. ex. beträffande premieuppbörd, kommer två olika lagar att

reglera avtalsförhållandet. Detta får anses som otillfredsställande. Avgörande

för att försäkringen skall anses grundad på ett gruppavtal bör vara i vilken utsträckning gruppledningen företrätt sina medlemmar i samband med förhandlingarna om villkoren för försäkringsavtalet och vid avtalsslutet i övrigt.

Beträffande uppdelningen mellan företags- och privatpersoners försäk-

ringar kan lätt icke önskvärda konfliktsituationer uppstå. Detta gäller särskilt

paketförsäkringar, där såväl privat- som företagsförsäkringar inryms i samma försäkringsavtal. För lantbrukarnas del tecknas oftast en lantbruksförsäkring

som omfattar så väl det personliga lösöret som bostadshus och ekonomibygg-

nader samt rörelseinventarier. Skattemässigt hör bostadshuset till rörelsen och kommer därför, såvitt framgår av betänkandet, att falla utanför konsumentförsäkringslagens tillämpningsområde, medan lösöret däremot kommer att omfattas av lagen. Detta ter sig, enligt LRFs uppfattning, som mycket otillfredsställande, särskilt med tanke på de sociala hänsynstaganden som i Övrigt präglar både förslaget och annan konsumenträttslig lagstiftning.

Lantbrukaren har i allmänhet en begränsad kännedom om försäkringar, både i sin egenskap av privatperson och företagare. Detta talar för att han i realiteten behöver samma skydd i sina båda funktioner. Han är både som privatperson och företagare att anse som den svagare parten i förhållande till försäkringsgivaren. Samma situation råder naturligtvis även för småföretagare och olika kategorier av hantverkare. För dessa grupper innebär den

föreslagna ordningen att skador som uppstått vid ett och samma tillfälte och

berör samma företag eller brukningsenhet kan komma att bedömas efter olika lagar. Att olika bedömningsgrunder av samma skadehändelse kan komma till användning kan vara svårt för den enskilde att förstå och finna acceptabelt. För LRF ter det sig lämpligt att paketförsäkringar i sin helhet omfattas av den nya konsumentköplagen. Det avgörande måste vara att hela försäkringen finns i ert försäkringsavtal och där försäkringstagaren är den klart svagare parten. LRF inser att svårighet kan uppstå vid gränsdragning mellan denna typ av försäkringar — lantbruks- hantverkarförsäkringar — och rena företags-

försäkringar. Frågan bör emellertid bli föremål för ytterligare överväganden i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Skulle det visa sig omöjligt att låta lagen omfatta denna typ av paketförsäkringar, måste det ytterligare klarläggas i vilken omfattning förslaget blir tillämpligt på försäkringstagarens egendom.

Hänsyn bör här tas till den enskildes behov av skydd och intresset av att hans

försäkringar så långt möjligt regleras av enhetliga bestämmelser.

2.12¶Dispaschören Kaj Pineus:

Av förslagets 1 § och texten sid. 111 framgår, att konsumentförsäkringslagen bland annat är avsedd att omfatta båtförsäkring. Denna har hittills räknats till sjöförsäkring, enär den ansetts omfattas av definitionen i FAL

59 &. Förslaget är avsett att införa en ändring härvidlag. Ändrad lydelse av FAL 59§, av den preskriptionsavbrytande bestämmelsen, dvs. sista meningen i FAL 29 § eller av 1927 års lag om dispachörs befattning med

försäkringstvister föreslås likväl icke. Detta är ägnat att skapa oklarhet angående vad utredningen åsyftat beträffande handläggningen av tvister

rörande båtförsäkring.

Båtförsäkringsvillkoren hänvisar numera i allmänhet till Sakförsäkrings-

planen, dvs. Allmänna bestämmelser av 1976, vars punkt 10 lyder så:

”Vid tvist om bolagets ersättningsskyldighet under båtförsäkring skall saken hänskjutas till utredning och avgörande av svensk dispachör. Kostnaden för denna utredning ersättes av bolaget såvida ersättningsanspråket

inte är uppenbart ogrundat”.

Huruvida parterna enligt förslaget skall bibehållas vid denna rätt har jag cj

fått fullt klart för mig. I förslaget utsäges, sid. 250 sista meningen:

”Det torde vara så ovanligt att krav på grund av konsumentförsäkring bringas under dispachörs prövning att hänsyn ej behöver tas till denna möjlighet”. (dvs. att avbryta preskriptionen).

Uttalandet föranleder två kommentarer.

En undersökning av mina dispachsfatl inom sjöförsäkring under perioden

1945-1975 utvisar, att frågan om preskription aktualiserats i I (ett) fall, varvid

man hemställde, att kravet skulle prövas i sak, oaktat det var preskriberat.

Detta torde vara ägnat att belysa, att preskriptionsinvändning inom sjöför-

säkring är sällsynt. Sedermera, år 1976, har ett ärende om varuförsäkring underställts mig, där man velat få ärendet anhängigt hos dispachören i preskriptionsavbrytande syfte, enär sakutredningen kunde förväntas bli mycket tidsödande. Ärendet har förklarats vilande.

Det av utredningen valda uttrycket ”ovanligt” är icke en exakt beteckning. Det förutsätter en jämförelse med andra företeelser, t. ex. bankrån eller otrohet. Såtillvida är det uttryck man begagnat oantastligt. Det grundar sig

emellertid icke på någon av utredningen företagen, skriftlig elier muntlig,

förfrågan hos dispachören i Stockholm eller hos mig. Hade sådan skett hade följande framkommit:

Under perioden 1940-1976 har å dispachörskontoret i Göteborg handlagts

17 tvister som berör båtförsäkring . . .

Verksamheten hos dispachören i Stockholm upphörde i och med att dispachör P.G. Hasselrot fyllde 67 år i april 1974. Dispachearkivet har därefter överlämnats till Stockholms Stadsarkiv.

Av dispachörens egna privata anteckningar framgår, att under perioden 1948-1973 handlagts 30 ärenden angående båtförsäkring. Vilka speciella frågor som dessa avsett låter sig icke fastställas utan studier i Stadsarkivet, vilka jag icke varit i tillfälle att företaga.

Utredningen anger, sid. 65-67, hur tvister hittills handlagts. Dispachörsin-

stitutionen förekommer ej i denna redogörelse. Av utredningens förslag till regel om preskription (29 §) och kommentaren framgår, att man tagit bort

bestämmelsen i FAL 298 om att handläggning hos dispachör avbryter preskription. Av detta samt av den citerade meningen sid. 250, men knappast

på annat sätt, kan man sluta sig till att utredningen varit medveten om

dispachörsinstitutionen och att den i och för -sig kunnat anlitas ifråga om båtförsäkring.

Utredningen framlägger i 32 §§ förslag till bestämmelser inordnade under

11 rubriker. Jämför man de föreslagna bestämmelserna med de frågor

angående båtförsäkring som angivits i en till remissyttrandet fogad bilaga! finner man, att dessa senare är andra än dem förslaget behandlar, möjligen

med undantag av ärende nr 2735, som har viss anknytning till förslagets 4 8.

I Bilagan har uteslutits här

Vid sådant förhållande är det svårt att se, att den försäkrades ställning, såvitt

angår båtförsäkring, alls skulle komma att förändras om förslaget upphöjes

till lag, utom ifråga om sättet för handläggning av eventuella tvister mellan båtägaren och hans assuradör.

Det förekommer understundom att dispachören konsulteras per telefon angående båtförsäkringsproblem. Vanligen är det den försäkrade som hänvisats dit av försäkringsgivaren. De upplysningar som då lämnas är väsentligen (i) att förfarandet hos dispachören är utan kostnad för den försäkrade ”om kravet icke är uppenbart ogrundat” (SPL 69 §; AB punkt 10)

och (ii) att den till båtförsäkringen knutna rättsskyddsförsäkringen, eller lagen om allmän rättshjälp, täcker den försäkrades kostnader för juridiskt

biträde. Ibland önskar man erhålla ett dispachörens uttalande i sakfrågan,

något som självklart icke kan eller har lämnats. Oftast är telefonsamtalet

början och slutet till dispachörens befattning med båtförsäkringstvister. Blir sådan tvist hänskjuten till dispachören för avgörande har man kunnat konstatera et betydligt högre tonläge än det som förekommer i andra dispacheärenden. ”Handlingarna är skrivna med blod”, så uttryckte jag saken inför Andra Lagutskottet vid ett dess besök i Göteborg.

Båtförsäkringen innehåller, det torde framgå bl. a. av bilagorna!, ett stort

antal frågor som berör sjöförsäkring och sjörätt. Dispachören har erfarenhet och kunskaper inom dessa områden . . . Det är ju därför han är till och anlitas.

Oftast godtas hans avgörande av båda parter. Detta medför att domstolarna

besparas kostnader och besvär. Att inom dispachörsinstitutionens ram fortsätta att utveckla en entydig och klar praxis har betydelse också utanför båtförsäkringen, enär dispachören många gånger har att handlägga samma

typ av frågor inom ramen för partikulärdispacher beträffande andra fartyg än nöjesbåtar. Problem om bristande sjövärdighet, om innebörden av begreppen

sjöfara och/eller strandningsfall, om upplysningsplikten och liknande kan ju lika väl komma att aktualiseras när det gäller t. ex. fiskefartyg eller andra enheter.

Måhända är det likväl en olägenhet för försäkringsavtalets parter och framför allt försäkringstagaren, konsumenten, att tvister om båtförsäkring framdeles handlägges av dispachör? Kanske är det en fördel?

Remissvaren får bli vägledande för ett slutligt ställningstagande därvidlag.

Förslaget redovisar nämligen icke de skäl som föranlett kommittén att

eliminera dispachörens befattning med båtförsäkringstvister.

2.13¶Försäkringstagarnas riksförbund:

Enligt förslaget skall lagen endast gälla för konsumenter, dvs. för den

enskilde medborgaren i egenskap av privatperson. Denna begränsning i

lagens tillämpningsområde synes oss icke befogad. Även om den kommersielle försäkringstagaren och detta gäller kanske särskilt småföretagare är i behov av det skydd, som lagen avser att ge. Kommittén har heller icke förebragt något bärande skäl för att undantaga de kommersiella försäkrings-

tagarna.

Från lagens tillämpningsområde undantages liv- och andra personförsäk-

ringar utom sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Skälet härtill är att de

undantagna försäkringarna gäller med av regeringen eller av försäkringsin-

spektionen fastställda grunder samt att försäkringar av denna typ ytterst sällan ger anledning till tvister vid skadereglering eller eljest. Mot denna begränsning i lagens tillämplighet torde ingen erinran kunna göras. Men härutöver förestår kommittén den inskränkningen i lagens tillämpningsom- ! Bilagorna har uteslutits här

råde att den endast skall gälla för vissa uppräknade sakförsäkringar, nämligen hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons- samt båtförsäkringar. Från lagens skydd skulle sålunda undantagas försäkringar av hyreshus, av husdjur som hundar och katter, ridhästar, smycken, pälsar samt samlingar av mynt

och frimärken. Det behövs emellertid samma skydd för de undantagna försäkringarna som för de försäkringar, vilka omfattas av lagen. Kommittén anför icke heller något godtagbart skäl för uteslutning av nämnda försäk-

ringar ur konsumentskyddet. Kommittén anger som ett skäl aut de försäkringar, som icke omfattas av lagförslaget, icke skulle ha samma ”ekonomiska och sociala betydelse för försäkringstagaren” som de försäkringar, vilka

omfattas av lagen. Uttalandet är obegripligt. Skulle exempelvis försäkring av

en ridhäst eller av en dyrbar mynt- och frimärkssamling icke ha samma sociala och ekonomiska betydelse som försäkring av en fritidsbåt? Ett lika ohållbart skäl för att utesluta angivna försäkringar ur skyddslagen är

kommitténs hänvisning till att försäkringsbolagen vid de uteslutna försäk-

ringarna skulle behöva större frihet att pröva om de vill meddela och behålla sådan försäkring ävensom att bestämma villkoren, jämfört med försäkringar

som omfattas av lagförslaget. Det är försäkringstagarna som ska skyddas och

inte försäkringsbolagens ”frihet” i det ena eller andra avseendet.

Lagen bör sålunda enligt vårt förmenande göras tillämplig icke allenast å konsumentförsäkringar utan även å kommersiella försäkringar samt vara

tillämplig på alla slag av sakförsäkringar.

3¶Information

3.1 Konsumentverket/KO:

Bestämmelsen i 4 § syftar enligt motiven (s. 191) till att göra det möjligt för den konsument som överväger att teckna försäkring med en viss försäkringsgivare att bedöma kostnaderna för och omfattningen av försäkringen i

förhållande till prisnivån och villkoren hos annan försäkringsgivare eller

enligt annat försäkringsalternativ. Regeln skall ses som ett komplement till marknadsföringslagens regler och utgöra stöd för övervakningen av marknadsföringen av försäkringar (betänkandet s. 125). För att tillförsäkra den

enskilde konsumenten en direkt rätt att kräva information i föreskrivna hänseenden bör bestämmelsen enligt kommittén ha civilrättslig karaktär. Till

bestämmelsen knyts dock ingen civilrättslig sanktion. I stället hänvisas bl. a. till de maktmedel som står till buds enligt marknadsföringslagen.

Konsumentverket delar uppfattningen att det behövs särskild information till konsumenterna på försäkringsområdet, bl. a. i de avseenden kommittén föreslår. Verket har inget att invända mot att det i en konsumentförsäkringslag slås fast vilken information som är särskilt viktig från konsumentsynpunkt. Den föreslagna regeln i 4§ är emellertid på ett olyckligt sätt begränsad, eftersom informationsskyldigheten förutsätter att konsumenten särskilt begär uppgiften ifråga. Att märka är att 3 § marknadsföringslagen ger

avsevärt större möjlighet att driva fram information i marknadsföring.

Anknytningen till marknadsföringen gör det enligt konsumentverkets uppfattning lämpligare att samordna bestämmelsen med 3 § marknadsföringslagen. En samordning kan ske efter mönster från bestämmelserna om information vid marknadsföring av krediter i 6-7 §§ konsumentkreditlagen. Genom en hänvisning motsvarande den i 7 § sistnämnda lag undviks också den möjlighet till missuppfattning rörande informationsskyldighetens

omfattning i försäkringssammanhang som kan uppstå genom regelns

begränsade räckvidd i förhållande till bestämmelsen i 3 § marknadsförings-

lagen.

Fsamband med diskussionen om informationsskyldigheten tar kommittén upp frågan om försäkringsgivarens ansvar för vilseledande uppgifter i

annonser eller broschyrer m. m. rörande försäkringens omfattning, när dessa

uppgifter föranlett försäkringstagaren att teckna försäkring med visst innehåll

(s. 126). Kommittén ifrågasätter därvid om behov föreligger av en ansvarsbe-

stämmelse, närmast efter mönster från 7 § konsumentköplagen. Kommittén finner emellertid sambandet mellan uppgifter i reklam m. m. och innehållet i särskilda försäkringsavtal vara mindre starkt och framhåller att innehållet i reklam mer sällan leder till att försäkringsavtal kommer till stånd. Konsumentverket kan inte dela denna uppfattning. Det torde i stället förhålla sig så

att försäkringsgivare i förhållandevis stor utsträckning marknadsför sina

försäkringar genom broschyrer som konfattat redovisar villkorens innehåll

och försäkringens omfattning. Det är också sannolikt att konsumenter i ett stort antal fall inte i detalj studerar de egentliga försäkringsvillkoren innan försäkring tecknas, utan litar till den förenklade framställning som olika

broschyrer innehåller. De av kommittén kommenterade fallen från Allmänna reklamationsnämnden ger belägg för denna uppfattning. Konsumentverket vill därför ifrågasätta om inte försäkringsgivarens civilrättsliga ansvar för uppgifter som lämnats vid marknadsföringen bör regleras.

3.2 Marknadsdomstolen:

I och för sig skulle det naturligtvis ha varit ett önskemål att den föreslagna

bestämmelsen i 4 § erhållit ungefär samma utformning som den jämförliga bestämmelsen i konsumentkreditlagen (6 §), dvs. att den stadgade ett tvång

för försäkringsgivaren att självmant upplysa om innebörden av olika villkor.

Marknadsdomstolen har dock svårt att se hur detta önskemål skulle kunna

tillgodoses med hänsyn till att konsumentförsäkringslagen — såsom nämnts här ovan — är exklusivt utformad såsom en civilrättsligt verkande författning och följaktligen inte tillhandahåller de offentligrättsligt verkande preventiva instrumenten.

3.3 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Förslaget om informationsplikt för försäkringsgivarna (4 §) är positivt från konkurrenssynpunkt även om erfarenheten synes tala för att försäkringsbolagen redan i dag vanligen ger sådan information då den efterfrågas av försäkringstagarna. Det är dock möjligt att en lagstadgad rätt till information, som komplement till marknadsföringslagens bestämmelser, gör att försäkringstagarna uppmärksammas på och bättre utnyttjar sina möjligheter att jämföra och välja mellan olika försäkringar och försäkringsbolag. På detta som på andra områden är välinformerade konsumenter en av förutsättningarna för effektiv konkurrens.

3.4 Länsstyrelsen i Gävleborgs län:

1 45 lagförslaget regleras försäkringsgivarens upplysningsplikt sedan

konsumenten begärt information. Utöver denna skyldighet bör försäkrings-

givare åläggas skyldighet att på lämpligt sätt upplysa konsumenten, innan denne ingått försäkringsavtal, att fullständiga försäkringsvillkor finns att tillgå.

3.5 Konsumenttjänstutredningen:

Konsumenttjänstutredningen har noterat att den föreslagna 45 konsu-

mentförsäkringslagen med rubriken Information om försäkring givits en ganska snäv räckvidd och saknar klart utformade sanktioner. I motiven har försäkringsrättskommittén (s. 126-127) avvisat tanken på att i den föreslagna konsumentförsäkringslagen införa särskilda lagregler om civilrättsligt re-

klamansvar. Även om sambandet mellan reklamuppgifter och innehållet i försäkringsavtal sannolikt, som kommittén påpekat, generellt sett är mindre starkt än motsvarande samband inom t. ex. köprätten, löser detta inte problemen i de fall en konsument såsom försäkringstagare faktiskt har inrättat sig efter uppgifter lämnade i reklam- eller annan marknadsföring i

samband med tecknandet av försäkring. Man står här inför ett i grunden

avtalsrättsligt spörsmål. Det ter sig med ew modernt synsätt inte riktigt och från konsumentsynpunkt otillfredsställande att låta i allmänna, standardiserade försäkringsvillkor intagna avtalsbestämmelser ta över distinkta uppgifter om avtalsvillkor som lämnats vid marknadsföring eller till den enskilda försäkringstagaren i samband med avtalets ingående, i den mån dessa uppgifter inverkat på avtalet. Det kan i sammanhanget nämnas att konsumenttjänstutredningen avser att i förslaget till konsumenttjänstlag föreslå

regler om civilrättsligt ansvar för marknadsföring och för underlåtenhet att

lämna upplysningar, som sträcker sig betydligt längre än de regler om civilrättsligt reklamansvar som nu finns i 7 och 14 §§ konsumentköpla-

gen. Enligt konsumenttjänstutredningens mening vore det värdefullt om

frågan om ansvar för ”sidolöpare”, dvs. försäkringsbolagens ansvar för uppgifter lämnade av deras ombud, kunde ytterligare klarläggas i det fortsatta lagstiftningsarbetet, särskilt med hänsyn till den stora praktiska betydelse som försäkringsombudens verksamhet har. Försäkringsrättskommitténs uttalande i denna fråga (s. 127 i betänkandet) är knapphändigt och med utgångspunkt från hemförsäljningslagens regel i ämnet och de motivuttalanden som gjorts i samband med tillkomsten av 36 § avtalslagen torde klarläggande uttalanden om rättsläget kunna göras.

3.6 Försäkringsinspektionen:

Inspektionen har i princip ingen erinran mot regeln i 4 § om rätten till information. Inspektionen vill dock nämna, att ämnet redan synes tillfredsställande behandlat i marknadsföringslagen, med stöd av vilken konsumentverket bör kunna åstadkomma erforderliga riktlinjer.

3.7 Landsorganisationen i Sverige (LO):

LO delar uppfattningen att det behövs särskild information till konsumenterna på försäkringsområdet. LO har ingen erinran mot att det i konsumentförsäkringslagen slås fast vilken information som är särskilt viktig från konsumentsynpunkt. Den föreslagna regeln i 4 § är dock begränsad på ett

olyckligt sätt, eftersom informationsskyldigheten förutsätter att konsumenten särskilt begär uppgifter i fråga. LO föreslår att bestämmelserna i 4 § konsumentförsäkringslagen samordnas med 3 § mark nadsföringslagen, som ger betydligt större möjligheter att driva fram information i marknadsföringen. En samordning kan lämpligen ske efter mönster från bestämmelserna om information vid marknadsföring av krediter i konsumentkreditlagen.

I samband med diskussionen om informationsskyldigheten tar kommittén upp frågan om försäkringsgivarens ansvar för vilseledande uppgifter i

annonser eller broschyrer m. m., när dessa uppgifter föranlett försäkringstagaren att teckna försäkring med visst innehåll. Kommittén finner dock ej

anledning att föreslå någon bestämmelse som gencrellt gör försäkringsgivare

ansvariga för vilseledande uppgifter, eller underlåtenhet att lämna uppgifter som föra nlett försäkringstagare att teckna försäkring. LO kan inte dela denna

uppfattning utan föreslår att försäkringsgivarens ansvar för lämnade uppgifter och underlåtenhet att lämna uppgifter vid marknadsföringen

lagregleras efter mönster från 7 § konsumentköplagen.

3.8¶Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Riksförbundet godtar bestämmelsen i 4 § om information om försäkring. Se vidare bil. 3:1 s. 128-130.

3.9 Folksam:

Enligt Folksam synes den föreslagna bestämmelsen i 4 § inte tjäna något

syfte, vilket kan vara skäl att avvisa den. Se vidare bil. 3:2 s. 168.

3.10 Sveriges Villaägareförbund:

De höga premierna för villa-hemförsäkringarna gör det också mer

intressant för konsumenten att försöka välja det för honom mest lönsamma alternativet av försäkring. Kommitténs förslag om mer enhetlig och förbättrad information som skall göra det möjligt att jämföra olika försäkringsalter-

nativ är därför av värde.

3.11 Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Hem och Samhälle instämmer helt i kommitténs uppfattning att försäkringsvillkoren skall utformas på ett för försäkringstagaren betydligt mera lättförståeligt sätt än hittills varit fallet. Undantagsvillkor skall ha samma stilstorlek som övrig text. Man vet ju erfarenhetsmässigt att många

försäkringstagare finner den småstilta texten krånglig och därför försummar

att läsa igenom den. Ett krav bör dessutom vara att skilda försäkringsgivare utformar sina villkor så att de är lätt jämförbara för försäkringstagaren.

3.12 Svenska aktuarieföreningen:

Den information om försäkring som stadgas enligt 4 § torde redan i dag

lämnas av försäkringsbolagen. Föreningen anser därför att paragrafen borde kunna utgå.

Skall paragrafen finnas med kan den med den föreslagna lydelsen ge

upphov till vissa tolkningssvårigheter. Bolagen skall lämna sådana uppgifter om premier och försäkringsvillkor ”som ir av betydelse för bedömning av kostnaden och omfattningen av en viss försäkring.” Detta får naturligtvis inte innebära att bolagen har skyldighet att informera om premiens tekniska uppdelning på riskpremie, administrationskostnader och säkerhetstillägg eller att ange riskpremicen för de olika skademomenten i en paketförsäkring. Det bör vara tillräckligt med det material som i dag står till kundtjänstemannens förfogande; ett material som möjliggör ”en kontroll av att premien är

rätt uträknad” (sid. 191). Kompletterande aktuariella utredningar skall ej erfordras. Ordet ”premicesatser” i paragrafen bör utbytas mot ”premier” eftersom det förra närmast för tankarna till de för konsumentförsäkringar numera ganska ovanliga promillesatserna för t. ex. brandförsäkring.

3.13 Försäkringsjuridiska föreningen: :

Räckvidden av de regler om information som föreslås i 4 § är enligt ordalagen mycket omfattande. Motiven synes emellertid ge vid handen att uppgiftsskyldigheten inte skall sträcka sig längre än till vad den enskilde behöver veta för att kunna avgöra om det lönar sig för honom att teckna en

viss försäkring och träffa ett val mellan de olika alternativ som står till buds. Det torde däremot inte vara meningen att försäkringsbolaget exempelvis skall vara skyldigt att redovisa på vilka grunder man har kommit fram till en

viss premienivå. Information av det slag som sålunda torde åsyftas med bestämmelsen synes ligga inom ramen för vad näringsidkare kan åläggas att tillhandahålla med stöd av 383 marknadsföringslagen. Den föreslagna

paragrafen ger — till skillnad från de informationsregler som har upptagits i 5

och 6 §§ konsumentkreditlagen — inga närmare anvisningar om informationens innehåll eller det sätt på vilket den skall lämnas. Inte heller föreslås några sanktioner vid överträdelse av informationsskyldigheten. Med hänsyn till det anförda anser föreningen att den föreslagna regeln, som kan ge upphov till besvärliga tolkningsproblem, bör utgå ur lagen. Detta får till följd att uppgiftsskyldigheten helt kommer att regleras av marknadsföringslagen. Mera konkreta normer kan då utvecklas genom överenskommelser med KO eHer avgöranden av marknadsdomstolen.

3.14 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Kommittén föreslår att försäkringsgivaren på begäran av konsument skall vara skyldig lämna information om sina försäkringar. Förslaget saknar emellertid, till skillnad från konsumentköplagen, bestämmelser om verkan av att vilseledande eller på annat sätt felaktig information lämnas. I betänkandet konstateras att "sambandet mellan uppgifter i reklam m. m. och innehållet i särskilda försäkringsavtal ofta är mindre starkt” (sid. 264 i betänkandet). Enligt kommitténs uppfattning förekommer det mindre sällan

att försäkring tecknas, eller får speciellt innehåll, just på grund av innehållet i

reklam. LRF deiar inte kommitténs bedömning i denna del. Konkurrensen

mellan försäkringsgivarna tar sig uttryck i bl. a. omfattande reklamkampanjer och det måste antas att innehållet i den producerade reklamen inte i obetydlig omfattning påverkar de enskilda till avtalsteckning. Det bör därför

ytterligare övervägas om inte bestämmelse som gör försäkringsgivare ansvarig för vilseledande uppgifter eller underlåtenhet att lämna uppgifter,

som föranlew försäkringstagare att teckna försäkring med visst innehåll, skall intas i lagen.

Lagförstaget innebär ingen ändring av försäkringsgivarens ansvar för

vilseledande uppgifter eller andra fel som begås av ombud vid försäkringens tecknande eller senare under avtalstiden. Vid försäkringsteckningen eller vid ändring av en försäkring är försäkringsombudet den branschkunnige och försäkringstagaren måste i detta läge ha rätt att lita på dennes uppgifter och löften. En lagbestämmelse med denna innebörd ställer större krav på ombudets kunnande och skulle innebära att ombudets utbildning uppmärksammades i större utsträckning än vad som är fallet i dag.

3.15 Försäkringstagarnas riksförbund:

I denna paragraf föreskrives skyldighet för tillfrågat försäkringsbolag att på begäran lämna uppgifter om av bolaget tillimpade premicesatser och andra försäkringsvillkor, som kan vara av betydelse för bedömning av kostnaden

och omfattningen av viss försäkring. Försäkringsbolagens villkor är ”snåriga” och överhuvud taget svåra att

tolka som ovan framhållits. De villkorsfoldrar, som bolagen ger ut, hänvisar

sålunda på många punkter till försäkringsavtalslagen vilken för övrigt gäller

där den icke motsäges av försäkringsvillkoren, dvs. till en lag som det stora flertalet försäkringstagare icke känner till och icke rimligen kan beräknas taga

del av. Försäkringsvillkoren innehåller alltså inte alla de villkor som gäller för

försäkringsavtalet. Detta innebär ju en stor osäkerhet om vad som gäller för försäkringstagarens avtal med försäkringsbolaget. För att försäkringstagarna skall kunna göra jämförelse mellan olika bolags premier och andra villkor och sålunda kunna på saklig grund välja mellan olika bolag vid tecknande av försäkring är det även erforderligt att bolagen anger villkoren fullständigt samt klart och entydigt och efter en för samtliga bolag enhetlig mall.

Enligt kommittéförslaget sanktioneras informationsskyldigheten icke i

lagen. Kommitténs antagande att försummad informationsskyldighet ”tor-

de” föranleda ingripande från försäkringsinspektionen är inte övertygande. I

vart fall skulle inkoppling av försäkringsinspektionen föranleda tidsutdräkt, vilket icke kan vara rimligt och dessutom vara ägnat att medföra at försäkringstagaren ger upp. Det föreligger en uppenbar risk att informationsskyldighet utan sanktion i lagen stannar på papperet.

Försäkringsbolagen bör sålunda åläggas att utforma sina villkor och uppställa dem som ovan angivits och informationsskyldigheten och därmed sammanhängande förpliktelser bör sanktioneras i lagen.

4¶Rätt till försäkring

4.1 Försäkringsinspektionen:

Inspektionen har i princip ingenting att invända mot att förslaget till

konsumentförsäkringslag innehåller vissa regler om rätt till försäkring.

4.2¶Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Utredningen föreslår att det inte skall vara möjligt för försäkringsbolag att

vägra att meddela försäkring om inte särskilda skäl föreligger. TCO tillstyrker förslaget även om det knappast i praktiken förekommer att försäkring vägras utan starka skäl.

4.3 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Riksförbundet vill inte motsätta sig förslaget i 53 om rätten att teckna försäkring men framhåller att bestämmelsen kan få avsevärt större räckvidd i

ekonomiskt och administrativt avseende för bolagen än som framgår av kommittébetänkandet. Se vidare bil. 3:1 s. 130-131.

4.4 Folksam:

Folksam har ingen invändning mot förslaget i denna del. Se vidare bil. 3:2s.

168-169.

4.5 Kooperativa förbundet (KF):

Kommitténs förslag innebär i realiteten en rätt för konsumenten att få veta skälen för att försäkringsbolaget vägrat honom försäkring samt en rätt att få skälen prövade av domstol. KF tillstyrker förslaget som får anses ge konsumenten ett gott skydd.

4.6¶Sveriges domareförbund:

Kommittén föreslår att försäkringsgivaren skall vara skyldig att meddela försäkring om inte särskilda skäl föreligger däremot. Kommittén har därvid gått längre än som angivits i direktiven, i vilka det endast talas om skydd för

försäkringstagaren mot uppsägning och utebliven förlängning av meddelad försäkring. Som kommittén närmare utvecklat är emellertid den primära

frågan, om försäkringsgivaren skall få vägra försäkring vare sig den som söker

försäkring tidigare haft försäkring eller ej.

Enligt vad kommittén uppger meddelar försäkringsgivarna de försäkringar som avses med konsumentförsäkringslagen till nästan alla som önskar

försäkring. Man har således ej anledning räkna med att någon vägras

försäkring annat än i undantagsfall. Huruvida försäkring i något fall vägrats utan godtagbar anledning beröres ej i betänkandet. Det kan under sådana förhållanden synas tveksamt om en bestämmelse behövs om skyldighet för försäkringsgivare att meddela försäkring om han ej har objektivt godtagbara

skäl att vägra. Förbundet vill dock inte motsätta sig att en sådan regel införes

med hänsyn till det av kommittén anförda allmänna rättvisekravet att den svagare parten ej skall vara tvungen att utan prövning foga sig i den starkare

partens beslut i angelägenheter av stor social betydelse. Förbundet ifråga-

sätter dock starkt om sådan skyldighet är motiverad i fråga om alla

försäkringar som avses med konsumentförsäkringslagen. Reseförsäkring och

även båtförsäkring har inte den sociala betydelse som övriga försäkringar har. Hänsyn till den sociala betydelsen bör i vart fall tagas vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger att ej meddela försäkring.

Som kommittén anför i betänkandet ligger förhållandena annorlunda till beträffande förnyelse av försäkring. Samma synpunker som vid meddelande

av försäkring gör sig visserligen gällande men i fråga om förnyelse måste också beaktas att den som meddelat försäkring får anses ha åtagit sig ett visst ansvar för att i fortsättningen tillgodose försäkringstagarens legitima försäk-

ringsbehov. Försäkringstagaren bör kunna räkna med att försäkringen förnyas om ej alldeles särskilda skäl föreligger däremot.

4 Riksdagen 1979/80. I samt. Nr 9

5 Försäkringstid och ansvarstid

5.1 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Utredningen föreslår att den tid för vilken försäkringen tecknas inte normalt skall vara längre än ett år. Detta skall ge försäkringstagaren möjlighet att varje år pröva om han vill ha sin försäkring kvar eller om han vill utnyttja ett annat försäkringsbolag. TCO tillstyrker förslaget.

5.2 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Riksförbundet kan i huvudsak tillstyrka vad som föreslås i 6-8 §§ om försäkringsud och ansvarstid. Se vidare bil. 3:1 s. 131-132.

5.3 Folksam:

Folksam tillstyrker 6 § men riktar viss kritik mot övriga bestämmelser. Se bil. 3:2 s. 169-170.

5.4 Försäkringsjuridiska föreningen:

Regeln i 7 § första stycket andra meningen synes vara mindre förmånlig för den försäkrade än de allmänna försäkringsvillkoren. I fall då försäkring tecknas genom att premien betalas synes huvudregeln böra vara att försäkringstiden börjar löpa i och med att detta sker. Skulle ett försäkringsfall inträffa samma dag som premien betalas får den försäkrade anses ha bevisbördan för att det skedde efter betalningen.

Bestämmelserna i 7 och 8 §§ om försäkringstiden och försäkringsgivarens ansvar gäller endast om inte annat har avtalats. Teoretiskt finns alltså möjlighet att genom avtalens utformning helt sätta lagens principer i dessa hänseenden åt sidan. Ett sådant förfarande skulle emellertid strida mot syftet med lagen och torde motivera ingripande vid den villkorskontroll som skall äga rum.

6 Uppsägning och förnyelse

6.1 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

I 9 8 ges försäkringstagaren rätt till förtida uppsägning om försäkringsbehovet fallet bort eller om annan liknande omständighet inträffar under försäkringstiden. I betänkandet sägs dock (s. 134, 203) att regeln inte bör ge försäkringstagaren rätt att under försäkringstiden övergå ull försäkringsgivare som erbjuder billigare premie. Enligt 6 § får försäkringstiden normalt inte överstiga ett år som också för närvarande är den vanliga tiden. NO vill här framhålla att det skulle stimulera priskonkurrensen mellan försäkringsbolagen om försäkringstagarna gavs ökade möjligheter att byta försäkringsbolag under försäkringstiden i stältet för som nu endast vid huvudförfallodagen. Även effektiviteten skulle kunna främjas genom att produktutvecklirgen skulle få snabbare genomslag om försäkringstagarna snabbare kunde gå över till ett bolag som erbjuder en bättre försäkring. Gentemot dessa fördelar får givetvis ställas de ökade kostnader det kan medföra för bolagen om försäkringstagarna säger upp försäkringen under försäkringstiden.

6.2¶Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

När det gäller uppsägning av försäkringen från försäkringstagarens sida föreslår utredningen att försäkringstagaren innan försäkringstidens slut skall säga upp försäkringen. Enligt TCOsS mening är detta en otillfredsställande

lösning. Försäkringen bör upphöra efter den uppsägning som försäkringsgi-

varen måste ge enligt förslaget dvs. 14 dagar efter den dag då försäkringsgi-

varen avsänt meddelande om att försäkringen upphör.

TCO tillstyrker utredningens förslag när det gäller uppsägning från

försäkringsgivarens sida. Förslaget innebär att försäkringsskyddet inte

upphör förrän försäkringstagaren fått åtminstone två meddelanden. Genom detta förfaringssätt undviks enligt TCOsS mening onödiga blottor i försäk-

ringsskyddet.

6.3 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Riksförbundet kan i huvudsak tillstyrka bestämmelserna i 9-12 §§ om uppsägning och förnyelse av försäkring. Riksförbundet avstyrker dock den särskilda tidsfristen i 11 § andra stycket för meddelande av uppsägning. Se

vidare bil. 3:1 s. 133-135.

6.4 Folksam:

Folksam framför olika invändningar mot förslaget i denna del. Se bil. 3:2s. 170-172.

6.5¶Kooperativa förbundet (KF):

Kommittén utgår från att det är ett önskemål från försäkringstagarens sida att eu försäkringsavtal slutet för ett år förnyas. KF delar denna kommitténs

uppfattning och tillstyrker den föreslagna lagstiftningen.

6.6 Svenska aktuarieföreningen:

Med kommitténs definition av försäkringsvillkor måste uppenbarligen varje generell premieändring medföra uppsägning av försäkringsavtalet. Om det vid något tillfälle inte är möjligt för försäkringsgivaren — t.ex. av administrativa skäl — att inom fastställd tid avisera generella premiehöjningar

för en del av försäkringstagarna kan bestämmelserna medföra avsevärda

orättvisor inom försäkringskollektivet. Föreningen förutsätter att förslaget

omarbetas i detta avseende.

6.7 Försäkringsjuridiska föreningen:

Enligt 9 § första stycket måste uppsägning från den försäkrades sida ske

före försäkringstidens utgång. Annars förnyas försäkringen enligt 12 8 och

därefter kan den försäkrade inte säga upp den annat än om försäkringsbehovet faller bort eller annan liknande omständighet inträffar. För den som inte är insatt i dessa regler ligger det emellertid nära till hands att utgå från att förnyelse kan avvärjas genom underlåtenhet att betala förnyelsepremien. En försäkrad som handlar på detta sätt och inte upptäcker sitt misstag förrän den

nya försäkringstiden har börjat löpa bör rimligen alltid kunna förhindra att försäkringen fortsätter att gälla. I ett sådamt fall bör med andra ord den försäkrade ges möjlighet att säga upp försäkringen även efter försäkringstidens utgång.

Enligt 10 § kan försäkringsgivaren inte uppnå ändring av försäkringsvillkoren under löpande försäkringstid annat än då ”försäkringstagaren eller försäkringshavare grovt åsidosatt förpliktelse eller eljest synnerliga skäl föreligger”. Om alltså — till följd av exempelvis en bristfällig upplysning som

inte kan läggas försäkringstagaren till last som grovt åsidosättande av

förpliktelse — premien har kommit att bestämmas till ett för lågt belopp fordras synnerliga skäl för att försäkringsgivaren skall kunna anpassa premien för resten av försäkringstiden efter de verkliga förhållandena. Detta förefaller knappast rimligt av hänsyn inte minst till övriga försäkringstagare. Sådan anpassning bör enligt föreningens mening få göras så snart villkoren skulle ha blivit andra, om rätta förhållandet hade varit känt för försäkrings-

givaren när försäkringen tecknades.

Försäkringsgivaren har enligt 1138 alltid möjlighet att ändra villkoren i samband med att försäkringen förnyas. Meddelande om sådan ändring skall i form av uppsägning avsändas senast fjorton dagar före försäkringstidens slut, och meddelandet skall entigt 30 § andra stycket andra meningen innehålla besked om de nya villkor som erbjuds. Har detta iakttagits sker enligt 12 § andra stycket förnyelse på de nya villkoren. Föreningen har ingen annan erinran mot dessa regler än att det av psykologiska skäl synes olämpligt att använda ordet ”uppsägning” i detta sammanhang. Föreningen föreslår att

lagreglerna formuleras om på sådant sätt att sagda uttryck används endast i

betydelsen ”uppsägning för upphörande”.

Vid utebliven uppsägning förnyas enligt 12 § första stycket försäkringen för ”tid motsvarande den senast gällande försäkringstiden”. Om den senast

gällande försäkringstiden har varit av annan längd än den som normalt gäller, exempelvis därför att bolaget önskar att alla försäkringstider skall sluta vid månadsskifte Öfr specialmotiveringen till 6 §), torde emellertid förlängningen böra avse normaltiden. Paragrafens lydelse bör jämkas med hänsyn härtill.

6.8 Sveriges domareförbund:

De regler som kommittén föreslår saknar motsvarighet i FAL och skiljer

sig på väsentliga punkter från de allmänna bestämmelser som f. n. gäller för de försäkringar som föreslås omfattade av konsumentförsäkringslagen. Förslaget innebär att försäkringar förnyas inte endast såsom nu genom att försäkringstagaren betalar premien för den nya försäkringstiden utan även om försäkringstagaren ej betalar. I sistnämnda fall förnyas försäkringen t. v.

och den upphör genom uppsägning från försäkringsgivaren eller genom att

försäkringstagaren tecknar motsvarande försäkring hos annan försäkringsgi-

vare. Försäkringsgivarens ansvar fortsätter tills försäkringen upphör och

försäkringstagaren är skyldig att betala premie för den tid försäkringen gäller.

Om försäkringstagaren vill att försäkringen skall upphöra vid försäkringsti-

dens utgång, måste han dessförinnan säga upp försäkringen. I de fall försäkringstagaren önskar förnya försäkringen, vilket i allmänhet torde vara fallet, innebär de föreslagna reglerna i praktiken ej någon större skillnad jämfört med nuvarande förhållanden. De flesta försäkringstagare

betalar premien senast på förfallodagen eller med någon mindre försening.

Enligt vad som sägs i betänkandet har försäkringsgivarna i sistnämnda fall — om försäkringsfall inträffat före premiebetalningen - ej åberopat sin frihet

från ansvar utan betalat ut försäkringsersättning. För den som av någon

anledning —- premieavin har förkommit, glömska m. m. — ej betalat premien

innebär förslaget en klar fördel genom att försäkringsskyddet består och

försäkringstagaren får en påminnelse om att betalning ej skeu när försäkringsgivaren på grund av den uteblivna premiebetalningen säger upp försäkringen. Försäkringstagaren kan då före uppsägningstidens utgång betala premien och därigenom förnya försäkringen. Om försäkringstagaren vill upphöra med försäkringen vid försäkringstidens utgång, medför förslaget

en olägenhet genom att han då måste säga upp försäkringen för att inte bli

skyldig betala premie under den tid försäkringen på grund av den automatiska förnyelsen kommer att gälla. För försäkringsgivaren medför förslaget en olägenhet vid utebliven premiebetalning genom att försäkringsgivaren måste säga upp försäkringen för att med säkerhet bli fri från ansvar. De olägenheter som förslaget sålunda medför torde emellertid till stor del kunna motverkas genom att försäkringsgivaren med premicavin sänder eu formulär, i vilket

försäkringstagaren kan meddela att han efter försäkringstidens slut ej längre vill ha kvar försäkringen. Förbundet anser att de fördelar som förslaget

medför i så hög grad överväger olägenheterna att förbundet tillstyrker förslaget i denna del.

6.9 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Med de stora värdeanhopningar i både fast och lös egendom som i dag

förekommer hos enskilda är det angeläget att alla har rätt till försäkring. Krav

måste dock i viss utsträckning kunna ställas på den enskilde. Enbart det förhållandet att försäkringstagaren inte vållat skadorna genom egen vårds-

löshet får inte tas till intäkt för att försäkring skall förnyas utan ändring av

villkor eller premier. Försäkringsgivaren måste kunna kräva att försäkrings-

tagaren begränsar riskerna för skada genom att vidta vissa förebyggande åtgärder.

7¶Premiebetalning

7.1¶Svea hovrätt:

Bestämmelsen i 17 § innebär den nyheten att försäkringstagaren behåller sitt försäkringsskydd om hans uraktlåtenhet att betala premien berott på

angivna hinder. Enligt förslaget skall försäkringstagaren inte behöva under-

rätta försäkringsgivaren om att han varit förhindrad att erlägga premie på

grund av sådan händelse som regleras i bestämmelsen. Hovrätten anser den

föreslagna bestämmelsen i princip lämplig. I de fall där försäkringstagaren på grund av ekonomiskt hinder inte kan betala bör han dock vara skyldig att

inom viss tid från hindrets uppkomst, t. ex. en vecka, muntligen eller

skriftligen underrätta försäkringsgivaren om hindret, vid äventyr att detta eljest inte får åberopas av försäkringstagaren.

7.2 Riksrevisionsverket (RRV):

Kommitténs förslag om ändrade och för försäkringstagarna liberalare regler vid dröjsmål vid premieinbetalning anser RRV i och för sig berättigade.

RRV vill dock i detta sammanhang varna för att sådant regelsystem kan leda till orättvisa kostnadshöjningar för den del av konsumentkollektivet som i tid erlägger sina premier. RRV anser därför att det bör övervägas att ge försäkringsgivarna möjlighet till uttag av dröjsmålsavgift e. dyl.

7.3 Konsumentverket/KO:

& 15 innehåller bestämmelser om försäkringsgivarens möjligheter att säga upp försäkring när försäkringspremien ej betalas i rätt tid. Enligt bestämmel-

sen andra stycket skall det — i fall där premien betalas sedan försäkringen på grund av uppsägning upphört — anses som om försäkringstagaren begärt ny

försäkring. Vill försäkringsgivaren inte meddela sådan försäkring åligger det

honom enligt andra stycket andra meningen att inom viss tid avsända

underrättelse därom.

Uttryckssättet i andra stycket andra meningen ger enligt konsumentver-

kets uppfattning utrymme för den tolkningen, att försäkringsgivaren skulle

ha frihet att oberoende av skäl avböja att meddela försäkring i det avsedda

fallet. Av motiven (s. 217) framgår emellertid att försäkringsgivarens möjligheter att avböja försäkring är begränsade till sådana situationer som

anges i 5 §. Lagtexten bör på denna punkt förtydligas genom en hänvisning till 5 § eller på annat sätt.

7.4¶Länsstyrelsen i Gävleborgs län:

Det föreslagna regelsystemet beträffande premiebetalning och uppsägning synes tillfredsställa mycket högt ställda krav på konsumentskydd. I själva

verket tillåter det ett inte obetydligt mått av ”slarv” från försäkringstagarens

sida utan att dennes försäkringsskydd minskar. Detta uppnås till priset av att

försäkringsföretagen tvingas sända fler meddelanden till sina försäkringstagare än vad som görs i dag. Vidare torde det krävas att företagen har en väl

utbyggd bevakningsrutin härför. Sådant kan visserligen numera ske med hjälp av ADB. Det synes ändock värt att uppmärksamma de kostnader som

uppkommer vid hantering av sådana massärenden det här är fråga om.

Kravet på konsumentskydd kan tänkas böra nedsättas om det kan antagas att den föreslagna ordningen medför betydande premiehöjningar för försäk-

ringstagarna. Försäkringstagarkollektivets intressen bör i detta sammanhang tillbörligen beaktas. | I 17 § stadgas att försäkringstagare som är förhindrad att i rätt tid betala premie skall åtnjuta försäkringsskydd till dess hindret bortfallit. I lagrummet uppställes rekvisiten att hinder skall föreligga och att hindret är en oväntad händelse för försäkringstagaren. Bland de händelser som exemplifieras i

lagtexten finns det fall att någon berövats friheten. Det fall att någon anhålles

eller häktas och senare fälls till ansvar kan inte, i det föreslagna lagrummets nuvarande lydelse, anses kunna inordnas under regeln. Om så emellertid är :

avsikten bör det senare rekvisitet ändras. Länsstyrelsen bedömer vidare de invändningar Schönmeyr framställt i detta stycke värda beaktande.

7.5 Försäkringsinspektionen:

Rutinerna för inkrävande av premie för icke betald ansvarstid kan komma

att bli komplicerade. Alternativet är fördyringar av produkterna för den helt

övervägande del av kollektiven, som ”fungerar” normalt. Inspektionen

finner det angeläget att premiekraven vidhålls i största möjliga utsträckning och förutsätter att man prövar lösningar, som inkluderar möjlighet till uttag även av merkostnader.

7.6 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Riksförbundet godtar huvuddragen i förslaget till premiebetalningsregler

men finner det olämpligt att kravrutiner och frister beträffande premierna fixeras i tvingande lag. Bestämmelsen i 15 8 2 st. om verkan av premiebetalning efter det att försäkringen har upphört avstyrks. Se vidare bil. 3:1s.

135-141.

7.7 Folksam:

Folksam tillstyrker att försäkringsskyddet inte skall kunna suspenderas

förrän försäkringstagaren fått två meddelanden. I övrigt riktas en del

invändningar mot kommitténs förslag beträffande premiebetalningen. Se bil.

3:2.s. 172-176.

7.8¶Kooperativa förbundet (KF):

KF anser att reglerna om betalning av premie utgör ett viktigt skydd för konsumenten. Förslaget tillstyrkes.

7.9¶Kungl. automobilklubben (KAK):

KAK instämmer i princip i remissyttrandet under 7.10.

7.10 Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF):

Vad avser avsnittet premiebetalning, vill MHF rikta skarp kritik mot $ 15

som, enligt förslaget, innebär att en slarvig premiebetalare får behålla

försäkringsskyddet ända fram till 14 dagar efter det att bolaget sagt upp försäkringen. Det innebär alltså att en försäkringstagare som, genom

bristande premiebetalning, vill utnyttja möjligheterna till premiefri försäk-

ring, kan göra det och på så sätt skaffa sig ekonomiska fördelar i jämförelse med de försäkringstagare som i rätt tid erlägger sin premie.

7.11 Sveriges Villaägareförbund:

Speciellt den förlängda dröjsmålstiden vid premiebetalning är av intresse. De långa semestrarna kombinerat med en ökad inbrottsfrekvens under

semestertid kan annars ställa villaägaren utan försäkringsskydd om premiebetalningen infaller under semestertid.

7.12 Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Vad beträffar premicinbetalning anser Hem och Samhälle att de nuvarande

reglerna är tillfredsställande. Den kostnadsökning som de av kommittén

föreslagna förändringarna skulle innebära måste ju innebära ökade premie-

kostnader för samtliga försäkringstagare. Hem och Samhälle finner det vara

en grov underskattning av konsumenten att denne ej skulle kunna hålla reda på tiden för premieinbetalning likaväl som erläggande i rätt tid av avgifter för hyra, tele, el och dylikt. Eventuellt kan övervägas fördelen av en generell

föreskrift om att premieförfallodag skall sammanfalla med månadsskifte.

7.13¶Svenska aktuarieföreningen:

Utformningen av 15 § första stycket innebär ett åsidosättande av principen om premiebetalning i förskott. Föreningen kan inte underlåta att påpeka att försäkringstagare, som genom bristande premiebetalning utnyttjar möjligheten till premiefri försäkring, kan på ett mindre skäligt sätt tillskansa sig

ekonomiska fördelar i jämförelse med de försäkringstagare som lojalt följer

avtalsbestämmelserna.

7.14 Försäkringsjuridiska föreningen:

Av 138 andra stycket framgår att försäkringens giltighet kan göras beroende av att premien betalas I förskott. I specialmotiveringen framhåller

emellertid kommittén att myndigheterna bör kontrollera att huvudregeln i

paragrafen inte kringgås genom att försäkringsgivare kräver förskottsbetal-

ning även i fall då det inte föreligger sådana särskilda skäl som kommittén nämner. I anslutning härvill må framhållas att det inte torde vara förenligt med lagens ändamål att utnyttja möjligheten att kräva förskottsbetalning på ett sätt som diskriminerar vissa grupper av försäkringstagare.

I specialmotiveringen till 148 berör kommittén i korthet reglernas

tillämpning i fall då överenskommelse har träffats om betalning från premiekonto. Goda sakliga skäl talar för att, vilket kommittén synes mena,

särskilt meddelande enligt andra stycket inte skall behöva sändas ut inför

varje betalningstillfälle. Det kan emellertid ifrågasättas om paragrafens

lydelse tillåter en sådan tolkning. Överhuvudtaget bör betalningsreglernas tillämpning på premiekontosystem belysas närmare.

I specialmotiveringen till 15§ andra stycket anför kommittén att den

omständigheten att försäkringstagaren har underlåtit att betala premien inom

den förlängda frist som uppsägningsregeln ger honom i allmänhet bör anses

utgöra särskilt skäl för att inte meddela försäkring. Föreningen ifrågasättter emellertid om en enstaka försummelse av detta slag normalt bör diskvalficera försäkringstagaren från att få ny försäkring hos samma bolag, när han genom att betala den fordrade premien har visat sin vilja och förmåga att göra rätt för sig. En vägran från bolaget att medge ny försäkring kan drabba försäkringstagaren mycket hårt om ett försäkringsfall inträffar sedan han har

betalat premien men innan bolaget har tillkännagivit sitt beslut. Om ny

försäkring beviljas i fall som avses i 15 § andra stvcket torde försäkringsgivaren ha rätt att från den erlagda premien avräkna vad han har att fordra för

tid under vilken den tidigare försäkringen har gällt.

Regeln i 17 § torde knappast ha någon större praktisk betydelse vid sidan av uppsägningsreglerna, som ger en allmän respit vid underlåtenhet att betala

premie i rätt tid. Däremot kan regeln leda till besvärliga tvister och därigenom också öka kostnaderna för administrationen av försäkringarna. Regeln saknar motsvarighet på andra avtalsområden som är av minst lika stor social betydelse, såsom hyra, banklån, avbetalningsköp m. m., och man kan med fog fråga sig varför just försäkringsgivare skall åläggas ett ansvar av detta slag. Även om den föreslagna regeln inte införs bör man kunna räkna med att

försäkringsbolagen skall vara beredda att i ömmande fall överse med

betalningsdröjsmål som beror på omständigheter av force-majeure-karaktär. Av nu angivna skäl avstyrker föreningen bestämmelsen i 17 §.

7.145 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Kommitténs förslag om försäkringsgivarnas ansvarstid och försenad premiebetalning kan bli kostsam för det stora flertalet försäkringstagare som betalar sina försäkringar inom föreskriven tid. Det är LRFs uppfattning at ansvarstid och försäkringstid, precis som för närvarande, bör ligga till grund för bedömningen även i framtiden. För att begränsa riskerna för försenad

betalning bör försäkringsgivare undvika förfallodagar i anslutning till

sommarmånaderna och stora helger, då försäkringstagare ofta vistas utanför hemorten. Med dagens datateknik är en förkortad respektive förlängd förstapremie fullt möjlig utan beaktansvärda kostnader. LRF föreslår att försäkringstagarna aviseras — i likhet med vad som för närvarande sker — en månad före förfallodagen och att en påminnelse utsänds ca 14 dagar före förfallodagen. Uppsägning kan sedan ske i anslutning till förfallodagen och får då omedelbar verkan.

8¶Nedsättning av försäkringsersättning

8.1 Svea hovrätt:

I 19-21 §§ föreslås vissa regler om nedsättning av försäkringsersättning då

försäkringstagare åsidosatt biförpliktelse. De omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av frågan om nedsättning skall ske är huvudsakligen desamma i paragraferna. En skillnad är emellertid att i 218 inte medtagits ”omfattningen av skadan”, en omständighet som nämns i såväl 19 som 20 §§. I motiven ges ej någon förklaring till denna skillnad. Om den omständigheten att skadan är synnerligen stor skall kunna medföra nedsättning i de fall som avses i 19-20 §§, är det svårt att inse varför detsamma ej skall gälla enligt 21 &.

I motiven anges inte uttryckligen vilken betydelse som skadans omfattning skall tillmätas i de fall som avses i 19 och 20 §§. Hovrätten utgår från att avsikten har varit att en större nedsättning av försäkringsersättningen kan bli aktuell vid omfattande skador men att nedsättning ej bör ske vid mindre

skador, då preventionseffekten blir ringa och utbetalandet av full ersättning saknar ekonomisk betydelse för försäkringskollektivet. Det bör emellertid

framhållas att just skadans omfattning i vissa fall, t. ex. brandförsäkring av bostad och bohag, enligt förslaget skall utgöra ett skäl mot nedsättning, eftersom behovet av ersättning då kan vara särskilt framträdande.

De nu berörda nedsättningskriterierna synes således bygga på rättspolitiska värderingar som i vissa — men inte i alla — fall är sinsemellan oförenliga. ”Behovet av ersättning” synes ha nämnts särskilt med tanke på vissa

situationer där sociala hänsyn av särskild styrka gör sig gällande och där nedsättning därför inte bör ske eller bara bör ske i mindre mån. Dessa fall torde dessutom utgöra undantagssituationer. Hovrätten föreslår med hänsyn till vad nu har anförts att ”behovet av ersättning” inte särskilt nämns i lagtexten utan att de omständigheter av social natur som kan tala mot en nedsättning får anses täckt av ”omständigheterna i övrigt”.

Enligt 21 § får, vid oaktsamhet från försäkringstagarens sida, nedsättning av försäkringsersättningen ske om oaktsamheten inte är ringa. Förslaget innefattar här en viss skärpning i förhållande till 20 § FAL, som betager försäkringstagaren ersättningsrätt bara vid grov oaktsamhet. Bestämmelsen i FAL är emellertid dispositiv och i praxis gäller ofta att nedsättning av ersättning kan ske även vid oaktsamhet som inte är grov. I 213 görs inte någon skillnad mellan grov oaktsamhet och oaktsamhet som inte är grov. I motiven däremot framhålls att full ersättning normalt skall utgå om oaktsamheten inte är grov. Hovrätten, som på de av kommittén anförda skälen instämmer häri, anser att detta bör framgå av lagtexten.

8.2¶Brottsförebyggande rådet (BRÅ):

Kommittén har funnit det vara en lämplig ordning att förutsättningarna för nedsättning — frågor om var gränsen för ersättning skall gå och vilka omständigheter som bör inverka på denna bedömning — anges i lagtexten men att en närmare precisering får ske i försäkringsvillkoren. BRÅ ansluter sig till denna uppfattning. Därvid vill BRÅ för sin del peka på det väsentliga i att brottsförebyggande synpunkter och preventionsaspekter i allmänhet beaktas vid utformningen av dessa regler. Särskilt viktigt i detta hänseende är hur reglerna utformas med hänsyn till det subjektiva handlandet — dvs. huruvida det förelegat uppsåt eller viss grad av oaktsamhet — i de olika situationer då biförpliktelse åsidosatts.

Kommittén har här visserligen tangerat det straffrättsliga perspektivet. Det hade emllertid enligt BRÅ varit värdefullt om kommittén något mera ingående kunnat jämföra de straffrättsliga och försäkringsrättsliga intressena i detta sammanhang. BRÅ tänker inte främst på försäkringsbedrägerier utan t. ex. det fallet att försäkringstagaren av oaktsamhet framkallat försäkringsfallet — det kan gälla t. ex. skador i samband med allvarlig eldsvåda —- och att den skadebringande handlingen samtidigt utgör brott enligt brottsbalken eller specialstraffrättslig lagstiftning. Det synes rimligt att olika hänsyn här gör sig gällande och att utfallet — huruvida försäkringstagarens handlande bör föranleda någon sanktion — vid en straffrättslig bedömning kan bli ett annat än vid en försäkringsrättslig bedömning.

När det gäller kommitténs förslag i den aktuelta delen menar BRÅ, utan att gå in på en bedömning av reglernas rent tekniska utformning, att preventionsintresset får anses tillgodosett. Sålunda finner BRÅ - exempelvis - från brottsförebyggande synpunkt motiverat att oaktsamhet som ej är ringa skall kunna föranleda att ersättning nedsätts under de förutsättningar kommittén

angett. Samtidigt som BRÅ tillstyrker förslaget vill dock BRÅ framhålla att

det är först genom utformningen och tillämpningen av försäkringsvillkoren som det är möjligt att fullständigt bedöma vilka effekter kommitténs förslag

kan få för de intressen BRÅ har att föra fram.

8.3 Näringsfrihetsombudsnammen (NO):

NO känner viss tveksamhet till om det är lämpligt att ha med behovet av ersättning som bedömningsgrund för nedsättning av försäkringsersättning bl. a. med hänsyn till konsumentkollektivets intressen.

8.4 Länsstyrelsen i Gävleborgs län:

I 19 8 anges att hänsyn skall kunna tagas till ”behovet av ersättning” vid bedömningen av frågan om nedsättning av försäkringsersättningen. Det är här att beakta att nedsättning bara kan komma 1 fråga vid uppsåtligt eller

oaktsamt — oaktsamhet som inte är ringa — uppgiftslämnande eller förtigande.

Det synes därför olämpligt att denna regel om den civilrättsliga påföljden vid

förseelse mot upplysningsplikten skall modifieras av möjligheten till socialt hänsynstagande av det slag som här avses. Kravet på den som tecknar en försäkring torde med fog kunna ställas lika oberoende av personens ekonomiska situation. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om behovet av

ersättning skall få beaktas vid bedömningen av frågan om nedsättning. Den i 23 § upptagna åldern bryter, på sätt kommittén påtalat, mot regeln i

FAL 19 3. Även om barnpsykologiska rön visar att 10 år kan vara en lämplig ålder för regelns tillämplighet, förefaller det egendomligt att regeln i dess föreslagna lydelse är strängare mot försäkringstagaren än regeln i FAL. Länsstyrelsen förordar därför att åldern bestämmes lika med den i FAL

195.

8.5 Försäkringsinspektionen:

Vid förseelse mot upplysningsplikten (19 §) förutsätter inspektionen att den starkt individualiserade prövningen vid nedsättning av försäkringsersättningen även ger utrymme för ett pro rata-resonemang.

Att vid nedsättning använda ”behovet av ersättning” som mätgrund finner inspektionen oriktigt i en privat försäkringsrörelse.

8.6 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Kommittén föreslår vidare att en mera nyanserad regel tillämpas för

nedsättning av försäkringsersättning i fall där försäkringstagaren försummat

att lämna riktiga uppgifter. Hänsyn skall enligt förslaget tas till vilken betydelse som försäkringstagarens handlande faktiskt haft för försäkringsfallet. Hänsyn skall också tas till försäkringstagarens behov av ersättning och

omständigheterna i övrigt. TCO menar dock att dessa liberalare regler måste

tillämpas med en viss försiktighet. Detta gäller särskilt regeln om att ersättningen skall vara beroende av försäkringstagarens behov av crsätt-

ning.

8.7 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet kan i väsentliga delar inte instämma i de överväganden

kommittén här gjort och nödgas därför avstyrka att föreslagna regler upphöjs till lag.

Kommittén har sökt att avsevärt förenkla FAL:s regler om påföljder för

brott mot de s. k. biförpliktelserna i försäkring. Reglerna är sammanförda

under en rubrik och utformade enligt ett ganska enhetligt mönster, som innebär att ersättningarna kan nedsättas efter individuell skälighetsbedömning. Påföljdsbestämmelserna har emellertid gjorts så allmänna och obestämda att de utgör otillräcklig vägledning såväl för konsumenterna som för försäkringsbolagen. Härom synes kommittén vara medveten men räknar med att erforderliga differentieringar och preciseringar skall kunna göras i försäkringsvillkoren med ledning av motiven. Denna behandling av problematiken är inte ägnad att göra regelsystemet enklare. Även om vid

avfattningen av villkoren och vid myndighets granskning av dessa högt

ställda krav skulle kunna uppfyllas, kommer enligt samfundets bedömning vid skaderegleringen betydande svårigheter att uppstå, vilka bäddar för tvister. Dessa svårigheter torde kommittén ha allvarligt underskattat.

För övrigt synes det från rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande att påföljder av åsidosättande av biförpliktelser till den grad som här föreslagits skall bli föremål för skönsmässig bedömning. En av de omständigheter som

enligt förslaget kan inverka på resultatet av en sådan bedömning är behovet av ersättning. Det är möjligt att kommittén kan ha påverkats av att i

skadeståndslagen behovet av ersättning i vissa situationer kan påverka rätten tillskadestånd. Att inom enskild försäkring av frivillig natur och när det gäller

rätt till försäkringsersättning i egentlig mening och inte ersättning i form av skadestånd låta den mer behövande, under i övrigt likartade förhållanden, få

större ersättning än den mindre behövande —- och detta på det skötsamma

försäkringskollektivets bekostnad — förefaller högst diskutabelt. Utredning-

arna i samband med skadereglering i dylika fall måste befaras kunna bli omfattande och sålunda ägnade att avsevärt öka försäkringsbolagens administrativa kostnader.

Kommittén har över huvud taget inte redovisat någon utredning eller försök till närmare bedömning av vilka merkostnader som genom KFL kan beräknas komma att drabba försäkringskollektivet.

Såvitt gäller upplysningsplikten vid tecknande av försäkring (19 §) har kommittén utan närmare motivering helt frångått den nu gällande s.k. prorata-regeln. Den innebär att den som vårdslöst lämnar felaktiga uppgifter får en reduktion av ersättningen. Om exempelvis dubbelt så stor premie rätteligen skulle ha betalats, utgår endast halv ersättning. Om självrisk skulle ha tillämpats vid riktiga uppgifter, tillämpas denna självrisk även för den slarvige uppgiftslämnaren. Samfundet har svårt att se att någon brådskande

reform skulle vara angelägen i fråga om dessa lätt tillämpbara regler.

Under 208 har kommittén sammanfört de biförpliktelser som kan

föreskrivas i försäkringsvillkoren. De kan vara av vitt skilda slag. För s. k. fareökning bör liksom f. n. gälla samma regler som för brott mot upplys-

ningsplikten. Samfundet hänvisar till vad ovan sagts härom. I övrigt kan det

bli fråga om föreskrifter i villkoren om anmälan om skada, räddningsplikt, säkerhetsföreskrifter m. m.

21 § behandlar framkallande av försäkringsfallet. Såvitt samfundet kan

finna medför förslaget såväl förbättringar som en försämring. Försämringen

består i att lagens absoluta skydd för den som visat vanlig — inte grov —

vårdslöshet bortfaller; gränsen flyttas så att endast den som visat ”ringa” vårdslöshet är absolut skyddad. Denna försämring är en konsekvens av att

reglerna gjorts tvingande. En förbättring skulle ligga i att möjlighet bereds att ge viss ersättning även till den som uppsåtligen eller grovt vårdslöst framkallar ett försäkringsfall. Förslaget synes samfundet i hög grad tveksamt,

och en reform kan knappast vara särskilt angelägen för konsumenterna. De svårigheter och olägenheter som är förenade med den individuella skälig-

hetsbedömning som även föreskrivits i 20 och 21 §§ har samfundet ovan sökt

belysa. Samfundet ifrågasätter lämpligheten av att låta ansvarsförsäkringen omfatta skada vållad genom grov oaktsamhet. Det kan inte vara av allmänt intresse för försäkringskonsumenter att dylik risk täcks.

Såvitt angår oriktiga uppgifter som i strid mot tro och heder lämnats vid

skadereglering (24 §) vill samfundet förorda att nuvarande regler i 23 5 FAL bibehålls. Som kommittén framhållit är utgångspunkten vid tillämpning av

24 & KFL en helt annan än vid tillämpning av 23 § FAL. Enligt kommittén

skall normalt endast reduktion av försäkringsbeloppet komma ifråga. Har försäkringstagaren dömts till straff för försök till bedrägeri, bör enligt

kommittén den extra påföljd som består i förverkande av en del av rätten till försäkringsersättningen inte tillgripas annat än under särskilda omständigheter. Det bör betonas att här är fråga om bevisade och i allmänhet kvalificerade försök att bedra sig till fördelar på kollektivets bekostnad. Kommitténs uppfattning att det i sådana situationer föreligger skälatt mycket starkt inskränka den påföljd som 23 I FAL medger synes föga underbyggd.

Försäkringsbolagens hittillsvarande behandling av här aktuella fall synes inte kunna kritiseras. Om kommitténs förslag i denna del godtas, är här — liksom beträffande åtskilliga andra delar av förslaget - lika angeläget att regeln blir gällande i betydande utsträckning utanför konsumentförsäkringslagen (jfr NJA 1963 s. 516).

8.8 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Riksförbundet vänder sig mot förändringen av påföljdsreglerna i denna del.

Under alla förhållanden bör ”behovet av ersättning” inte kunna påverka rätten till ersättning. Se vidare bil. 3:1 s. 142-134.

8.9 Folksam:

Folksam kritiserar kommitténs förslag till nya nedsättningsregler. Se vidare bil. 3:2 s. 176-182.

8.10¶Kooperativa förbundet (KF):

Kommittén har i betänkandet motiverat sin syn på hur försäkringsskyddets omfattning, kostnaderna för detta och riskgemenskapen kring försäkring påverkar konsumentens ställning. Kommittén har pekat på en intressemotsättning mellan de försäkringstagare som iakttar stor försiktighet och strikt

uppfyller sina förpliktelser och de som visar oförsiktighet och råkar ut för en

skada. Premien skall betalas av båda grupperna. Kommittén har tagit ställning för att försäkring i viss utsträckning skall ge skydd även mot egen oförsiktighet. KF delar denna värdering och även kommitténs uppfattning att nedsättning av försäkringsersättning i angivna fall bör få ske endast om det är skäligt med hänsyn till orsakssammanhanget eller graden av vållande. Även försäkringstagarens behov av ersättning nämnes som cen faktor som skall

kunna bli avgörande för nedsättningens omfattning. KF anser visserligen att detta är i linje med tanken att även privat försäkring har en social funktion, men finner tanken svår att realisera. Försäkringsföretagen är inte på samma

sitt som socialförsäkringsgivaren bundna av gemensamma direktiv och handläggningsrutiner. KF befarar av en tillämpning av detta rekvisit skulle kunna få ull följd att en skiftande praxis utvecklas och att försäkringstagaren känner sig osäker om sin rätt till ersättning. KF avstyrker förslaget i denna del.

8.11 Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF):

Likartad kritik [som den som har anförts mot reglerna om premiebetalning, se remissyttrandet under 7.10] kan anföras mot avsnittet ”nedsättning av

försäkringsersättning” och då speciellt mot 21 §, därt. o. m. den försäkringstagare som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallar ett försäkringsfall bereds möjlighet att erhålla viss ersättning då särskilda skäl talar för att sådan bör utgå. Denna kostnad kommer att drabba den aktsamme och lojale

försäkringstagaren.

8.12 Motormännens riksförbund (M):

Vad därefter beträffar 19-21 §§ i lagförslaget ställer sig M mycket tveksamt till huruvida inte dessa regler av det stora flertalet försäkringstagare kommer att uppfattas som orättvisa. I varje fall bör ”behovet av ersättning” inte ingå som grund vid bedömningen av frågan om nedsättning skall äga rum.

8.13 Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Nedsättning av försäkringsersättning bör enligt Hem och Samhälles

mening alltid ske då försäkringstagare lämnat oriktig uppgift eller förtigit

omständighet av vikt. Det kan inte anses rättfärdigt att i sådant fall lasta över ökade kostnader på andra försäkringstagare. En sådan ändring av bestämmelserna kan också komma att underlätta de alltmer ökande försäkringsbedrägerierna.

I likhet med ledamoten Schönmeyr, till vars reservation Hem och Samhälle istort kan ansluta sig, anser förbundet att orden ”behovet av ersättning” skall utgå ur lagförslaget. Föreligger ömmande fall torde detta kunna tillgodoses på annat sätt.

8.14¶Båtorganisationernas försäkringskommitté (BFK):

Även inom konsumentförsäkringslagens direkta tillämpningsområde förekommer metoden med mycket generellt hållna regler, från vilka domstolar och tillsynsmyndigheter har att bedöma giltigheten och tillåtligheten av preciserade försäkringsvillkor. Särskilt gäller detta om nedsättning av försäkringsersättning på grund av försummelser av den försäkrade, där den

föreslagna lagtexten med vissa variationer stadgar att sådan nedsättning får ske ”i den mån det är skäligt med hänsyn till graden av vållande eller försummelse, behovet av ersättning och omständigheterna i övrigt”. Som riktlinje för bedömning av villkors giltighet eller tillåtlighet är detta

otillfredsställande, och som riktlinjer för dem som skall utforma ändamåls-

enliga och preciserade försäkringsvillkor ger den föreslagna texten så gott som ingen ledning.

Oklarheten i lagtexten minskas något genom motivuttalanden. Det är dock

BFK:s uppfattning au dessa inte på lämpligaste sätt uttrycker de principer som bör komma till användning för att möjliggöra en lämpligt utformad

försäkring. När försäkringsrättskommittén skall klargöra hur ”behovet av

ersättning” skall påverka nedsättningsreglerna, uttalas exempelvis att inte bara generella omständigheter — exempelvis behovet av full ersättning vid brandskada under hemförsäkring — skall beaktas, utan även individuella

omständigheter. Att skriva villkor från sådana utgångspunkter torde knap-

past vara möjligt. Om å andra sidan anvisningen skall ses som en

skaderegleringsföreskrift lämnar den rum för en villkorlighet å bedömningen

som från allmänna utgångspunkter inte är av godo.

Försäkringsrättskommittén klargör på många ställen sin negativa inställning till villkor som gör försäkringsersättning beroende av att den försäkrade har iakttagit vissa förhållningsregler eller en viss grad av aktsamhet. I

lagtexten kommer denna inställning till uttryck genom att man endast tillåter

nedsättning av ersättningen - om bortfall av denna talas över huvud taget inte —- i den mån det är skäligt med hänsyn till omständigheterna, och i motiven klargörs på åtskilliga ställen att nedsättning för annat än grov oaktsamhet endast undantagsvis bör godtas.

Försäkringsrättskommittén motiverar sin inställning särskilt med hänvis-

ning till skadestånds- och trafikskadelagstiftningen, där medverkan till egen personskada sällan medför reduktion av rätten till ersättning. BFK kan inte hålla med om att denna parallell till de tvingande regler som skall tillgodose ett allmänt skyddsbehov i samhället har någon bärkraft för bedömningen av vad som bör gälla vid frivillig försäkring: här blir i stället avvägningen mellan skyddsbehovet och priset avgörande, och hänsyn bör i första hand tas till de

försäkrades önskemål. Försäkringsrättskommitténs inställning kommer i

konflikt både med kravet på rimligt pris och behovet av ett varierat försäkringssortiment. Detta kan illustreras med erfarenheter från BFK:s arbete.

Svensk båtförsäkring har traditionellt givit ersättning för haveriskada

orsakad av grundstötning, sammanstötning, strandning, kantring och hårt väder men inte i andra fall. Detta har ansetts innebära en obalans i villkoren, då båtägarna anser sig även ha behov av ersättning exempelvis om båten sjunker till följd av plötsligt och oförutsett fel eller andra omständigheter som

inte faller under de uppräknade skadefallen.

BFK har, i syfte att förbättra försäkringsskyddet,i 1977 års villkor infört en ersättningsmöjlighet även för andra fall än de traditionellt täckta. För att kunna överblicka resultatet av denna utökning av ansvarsområdet har BFK utformat skyddet försiktigt, med krav på att den försäkrade iakttagit aktsamhet såsom förutsättning för att ersättning skall utgå. Det nya villkoret

har av kommittén överprövats i flera fall, bl. a. i ett fall där en båt sjunkit på

grund av att motorn -— tillfälligt lossad från sin bädd för reparation - hade vält och slitit av en kylvattenstang. Kommittén godkände båtägarens ersättningskrav sedan denne redovisat hur han särskilt stöttat upp motorn med som förefallit ändamålsenligt placerade strävor.

Den företagna ansvarsutvidgningen är önskvärd ur båtlivets synpunkt och

har under nuvarande lagstiftning kunnat genomföras utan svårigheter. Hur det skulle ha blivit under de föreslagna reglerna är svårare att säga. Om

kommittén haft att räkna med någon sannolikhet för att domstol eller tillsynsmyndighet skulle underkänna de begränsningar med vilka det

utvidgade skyddet är förknippat, hade den säkerligen inte genomfön

utvidgningen.

Aktsamhetskrav kan emellertid ha betydelse inte bara vid utvidgande av ett område som med tidigare villkor tett sig alltför snävt utan också för att begränsa ett ansvarsområde som traditionellt varit täckt av försäkringen. Som exempel kan nämnas grundstötning på tydligt utmärkt grund. Efter de starka premieökningar som förekommit på senare år har BFK hos båtägare kunnat konstatera ett intresse för en försäkring som inte täcker ”onödiga” skador av detta slag.

Vid en sådan försäkring kan det diskuterade villkoret komma till uttryck redan vid ansvarsbestämningen, exempelvis så att försäkringsgivaren ersät-

ter grundstötning på outmärkt eller icke lokaliseringsbart grund. Enligt

försäkringsrättskommitténs förslag skulle verkan härav bli densamma som om ett krav på riktig navigation uttryckts såsom biförpliktelse: Nedsättning av ersättningen vid sådan oförsvarlig grundstötning finge ske endast i mån av

skälighet. BFK har för sin del diskuterat en mindre långtgående regel som

skulle ålägga båtägaren en exculpationsplikt vid vissa typfall av händelser

som ej ”borde” inträffa, bl. a. grundstötning på utmärkt grund. Även denna

regel kunde enligt den föreslagna ordningen drabbas av fullständig eller partiell ogiltighet.

Andra exempel på sådant som enligt försäkringsrättskommitténs synsätt är att jämställa med ”biförpliktelser” är de ansvarsjusteringar som ständigt

måste göras på grund av ändringar i det statistiska utfallet. Skadekostnaden för riggskador eller grundstötningsskador böriar exempelvis stiga kraftigt på

grund av nya konstruktioner, nya seglingsvanor eller andra omständigheter,

och BFK måste från fall till fall bedöma om det är lämpligt att inskrida mot

den nya tendensen genom en ansvarsbegränsande regel eller genom en särskild självrisk eller genom upplysningsverksamhet bland båtägarna. Det är

självklart att BFK:s bedömning grundar sig på en värdering av båtägarnas intressen, och en regel som binder BFK i dess fria val av åtgärd kan inte vara

till båtägarkollektivets fördel.

En förutsättning för genomförande av krav på särskild aktsamhet eller långtgående säkerhetsåtgärder bör å andra sidan vara att försäkringen klart marknadsförs med framhållande av dessa krav, så att kunderna görs medvetna om att ersättning kan bortfalla vid åsidosättande av dem. Detta har även varit avsikten vid ett eventuellt genomförande av BFK:s diskuterade aktsamhetskrav: försäkringen skulle presenteras som en ”aktsamhetsförsäkring” som ej borde tecknas av den som ej känner sig kunna uppfylla kraven. Idealet är att en sådan presentation får en selektiv effekt som medför att de

inskränkande föreskrifterna sällan behöver komma till användning. Lämpligare än att lagstiftningsvis motverka sådana klausuler vore, enligt BFK:s

uppfattning, att man knöt dem till förutsättningen att de tydligt presenteras

vid marknadsföringen av försäkringen.

Sammanfattningsvis vill BFK i denna del förespråka art lagtexten får utsäga att både nedsättning och bortfall av försäkringsersättningen kan ifrågakomma; att man i det fortsatta lagstiftningsarbetet klargör att nedsättning eller

bortfall av försäkringsersättning inte har den rena undantagskaraktär som de har enigt förslagets motiv:

men att det å andra sidan kan vara lämpligt att ställa uttryckligt krav på att

sådana begränsningar i försäkringstäckningen skall särskilt framhävas vid marknadsföringen och i villkoren.

BFK har härovan huvudsakligen uppehållit sig vid frågor om aktsamhet och biförpliktelser/ansvarsbegränsningar. som haft särskild aktualitet i dess verksamhet. Det anförda bör dock bara ses som exempel på vilka nackdelar som en långtgående tvingande reglering kan medföra. Ett annat möjligt sådant område är identifikationsreglernas.

Förslaget möjliggör i begränsad utsträckning att den försäkrade tillräknas fel begångna av andra. Det kan emellertid finnas skäl tll en högre grad av

identifikation vid vissa försäkringar, inte minst där försäkringen vänder sig till ett kollektiv som kan förväntas ha lägre skadebenägenhet än andra, eller där bonussystem tillämpas. Den försäkrade kan då undvika okontrollerbara

skador genom att tillse att andra ej använder den försäkrade egendomen. BFK skulle sålunda helst se

att den föreskrivna begränsningen av identifikationsregeln uppmjukas

samt art förslaget allmänt genomgås med sikte på sådana tvingande regler som i särskilda avseenden kan hämma den praktiska försäkringsverksamhe-

ten.

8.15 Svenska aktuarieföreningen:

Beträffande åsidosättande av upplysningsplikt och säkerhetsföreskrifter, 19-20 §§, gäller försäkringsbranschens allmänna bestämmelser av år 1976

(AB) för de försäkringsformer inom skadeförsäkringen som omfattas av

KFL-förslaget. AB använder pro rata regeln som påföljd vid åsidosättande av

upplysningsplikten vid försäkringens tecknande och vid ändrade

förhållanden under försäkringstiden. Som påföljd vid åsidosättande av säkerhetsföreskrift användes en avsevärt förmildrad form av kausalitetsre-

geln. Enligt denna bestämmelse, som dock inte är tvingande men i allmänhet torde följas av bolagen, nedsättes försäkringsersättningen med 20 96 dock lägst 1000 kr när den enligt den strikta kausalitetsregeln helt skulle

utebli.

Kommittén framhåller själv på sid. 147-148 i betänkandet att pro rata och

kausalitetsreglerna syftar till att inskränka försäkringsskyddet så att det

motsvarar vad som skulle ha funnits om inget åsidosättande skett. Detta syfte

är i överensstämmelse med skälighetsprincipen. Den försumlige försäkrings-

tagaren blir inte gynnad på kollektivets bekostnad utan får den ersättning han

betalat premie för. Aktuarieföreningen anser att 19-20 §§ bör ges en sådan formulering att de överensstämmer med AB:s regler. I varje fall måste ett sådant rekvisit som ”behovet av ersättning” avlägsnas ur paragraferna. Det ställer alla skälighetsbegrepp på huvudet och måste skapa svårlösta problem för skaderegleringen. .

Enligt 21 § kan, om särskilda skäl föreligger, försäkringsersättning utgå även vid uppsåtligen framkallat försäkringsfall. Detta strider så uppenbart

mot principen att försäkringsbara skadehändelser skall vara plötsliga och

oförutsedda, att denna bestämmelse måste utgå ur paragrafen. Det i

specialmotiveringen på sid. 235 nämnda önskemålet om en i viss mån

flytande åldersgräns mellan tio och tolv år när det gäller handlande som

lägges barn till last, bör man istället kunna tillgodose i 23 §. ”Behovet av ersättning” måste som bedömningsgrund utgå även ur 21 §.

5 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 9

8.16 Försäkringsjuridiska föreningen:

1 19-24 §§ upptas regler om nedsättning av försäkringsersättningen. Det

torde vara relativt ovanligt att försäkringsgivare utnyttjar sin rätt att sätta ned

försäkringsersättningen mot konsument som har åsidosatt en förpliktelse.

Nedsättningsreglernas främsta betydelse torde vara att de inskärper vikten av att förpliktelserna respekteras. Föreningen kan godta de skäl som kommittén anför till stöd för att lagreglerna om nedsättning bör lämna avsevärt utrymme

för en skönsmässig bedömning. Samtidigt anser föreningen i likhet med

kommittén att det är önskvärt att nedsättningsmöjligheterna kan konkreti-

seras närmare i försäkringsvillkoren. En sådan konkretisering skulle i

betydande mån underlätta skaderegleringen. Det kan visserligen förefalla svårt att förena tvingande lagregler av den generalklausulbetonade karaktär som här föreslås med avtalsvillkor där påföljden för överträdelse av en viss förpliktelse anges med ganska stor exakthet. Kommittén synes emellertid

mena att sådana avtalsvillkor skall få förekomma. Föreningen är benägen att godta denna bedömning. Åtminstone för vissa typfall bör det vara möjligt att i

villkoren ange nedsättningens storlek, trots att detta ofrånkomligen innebär

en viss schablonisering. Det är dock givet att det alltid måste finnas visst utrymme för eu hänsynstagande till speciella omständigheter i det särskilda

fallet. Skulle tvist uppstå om skäligheten av en nedsättning som överens-

stämmer med allmänt tillämpade försäkringsvillkor, anser sig föreningen

kunna utgå från att domstol tar stor hänsyn till innehållet i villkoren och inte jämkar nedsättningen annat än om det föreligger särskilda skäl, vilka innebär

att det föreliggande fallet avviker från det typfall som åsyftas med villkors-

regeln.

Bland de omständigheter som skall beaktas vid bestämmande av skälig ersättning nämns i 19-21 88 ”behovet av ersättning”. Föreningen kan

instämma i att det finns anledning att utnyttja nedsättningsmöjligheten med särskild försiktighet i fall då ersättningsbehovet med hänsyn till den försäkrade egendomens art e. d. typiskt sett är särskilt stort. Däremot anser föreningen att det inte annat än i rena undantagsfall kan komma ifråga att ta särskild hänsyn till den försäkrades individuella förhållanden. Mot bakgrund härav vill föreningen ansluta sig till de två reservanter i kommittén som

förordar att orden ”behovet av ersättning” får utgå ur nämnda paragrafer. Hänvisningen till ”omständigheterna i övrigt” synes ge tillräckligt utrymme

för att i den mån det är befogat ta hänsyn till ersättningsbehovet.

Om försäkringstagaren underlåter att lämna korrekta upplysningar när försäkring tecknas, kan en lägre premie komma att debiteras än som svarar mot den försäkrade risken. Samma resultat kan uppstå vid underlåtenhet att

upplysa om farcökning. Situationen påminner då om den som föreligger vid

underförsäkring. Påföljden blir emellertid inte densamma. För att

försummad upplysningsplikt eller fareökning skall kunna föranleda nedsättning av försäkringsersättningen fordras dels att åtminstone oaktsamhet kan läggas försäkringstagaren till last dels att ett kausalsamband föreligger i förhållande till skadan, och vidare är nedsättningen alltid begränsad till vad

som är skäligt. Vid underförsäkring i egentlig mening får däremot enligt 25 §

ersättningen sättas ned i förhållande till underförsäkringen så snart denna är ”betydande”. Någon försummelse på försäkringstagärens sida krävs inte.

Reglerna om underförsäkring är alltså betydligt strängare. Föreningen

ifrågasätter om inte en närmare anpassning borde ske av påföljderna i de båda

nu berörda typerna av bristande samband mellan premie och risk.

Prop: 1979/80:9 67

FAL:s regler om nedsättning av försäkringsersättningen vid förseelse mot upplysningsplikt eller fareökning bygger — utom vid transportförsäkring — på pro-rata-principen. Skulle försäkringsgivaren, om han hade känt ull rätta förhållandet, överhuvudtaget inte ha meddelat försäkring, är han helt fri från ansvar. Skulle han ha meddelat försäkring men på andra villkor begränsas ansvarigheten till vad som i betraktande härav svarar mot den utfästa premien. Dessa regler är klara och tämligen lätta att tillämpa. Kommittén

anser emellertid att de är alltför stränga mot försäkringstagaren och i praktiken ofta medför att denne inte får någon ersättning alls. Kommitténs förslag synes innebära att man skall överge pro-rata-principen till förmån för

en kausalitetsprincip. Föreningen ifrågasätter om det numera är särskilt vanligt att en tillämpning av pro-rata-principen vid konsumentförsäkring leder till att ersättning helt uteblir. I regel torde det endast bli fråga om viss nedsättning av ersättningen. Föreningen kan dock ansluta sig till kommitténs uppfattning att nedsättning av försäkringsersättningen i princip inte bör komma ifråga annat än då det föreligger ett kausalsamband mellan försäk-

ringstagarens förseelse och den inträffade skadan. Föreligger sådant samband

bör emellertid nedsättningens storlek ofta kunna bestämmas med tillämp-

ning av en pro-rata-regel.

I 218 första meningen har inskjutits orden ”till honom”. Med denna begränsning, som f. ö. i lika mån torde böra gälla andra meningen, åsyftas att

klargöra att andra intressenters rätt till ersättning inte påverkas, i den mån inte identifikation sker. Uttryckssättet kan emellertid missförstås och tolkas som angivande att nedsättning inte skall ske vid ansvarsförsäkring.

Föreningen ifrågasätter om inte paragrafen borde formuleras om till förhind-

rande av en sådan inte avsedd tolkning. Föreningen hyser viss tvekan beträffande lämpligheten av att låta

ansvarsförsäkringen omfatta också skada som vållas genom grov vårdslöshet.

I många fall som rubriceras på detta sätt torde det i själva verket vara fråga om uppsåtliga handlingar. En inte obetydlig kategori av skador som till stor del skulle komma att täckas av ansvarsförsäkringen enligt kommitténs förslag är

skador som uppkommer vid slagsmål mellan berusade personer. Man kan fråga sig om det ligger i försäkringstagarnas intresse att sådana skador belastar

försäkringen. Saken torde inte vara likgiltig från kostnadssynpunkt. I detta sammanhang aktualiseras spörsmålet om det skulle vara förenligt med

grunderna för den föreslagna lagen att utforma ansvarsförsäkringsvillkoren så att ansvaret inte täcker grov vårdslöshet. Detta spörsmål har inte berörts av kommittén.

Räckvidden av reglerna om identifikation i 22§ är inte helt klar.

Föreskriften att den som handlar med den försäkrades vetskap och vilja skall jämställas med denne torde innebära att just den handling som utgör grund

för nedsättning av försäkringsersättningen skall täckas av uppsåt hos den

förre. Om t. ex. försäkrad egendom har skadats genom vållande av annan än

den försäkrade, kan alltså identifikation inte ske med stöd av denna paragraf på den grunden att den försäkrade har låtit den andre få hand om egendomen,

trots att han bort inse att detta skulle medföra risk för skada. Det förefaller

emellertid inte uteslutet att i en sådan situation nedsättning skulle kunna ske med stöd av 21 § under hänvisning till att den försäkrade själv har framkallat

försäkringsfallet genom oaktsamhet. I detta sammanhang vill föreningen peka på ett uttalande i specialmotiveringen till 23 §. Där sägs att denna paragrafinte utgör ”hinder mot att identifikation tillämpas exempelvis om en försäkringshavare förmår en sinnessjuk eller ett barn att sätta eld på hans

försäkrade egendom”. Föreningen tolkar detta uttalande som innebärande att försäkringsersättningen skall kunna sättas ned i denna situation. Detta förvisso rimliga resultat kan emellertid inte anses följa av 22 §, eftersom denna paragraf ju enligt 23 8 inte gäller då den handlande är sinnessjuk eller under 10 år. Däremot uppnås resultatet om man betraktar den försäkrades eget handlande som ett uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet. Nu berörda tolkningsspörsmål bör belysas under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Ett närliggande problem, som också förtjänar belysning, är om det skall vara tillåtet att i försäkringsvillkoren föreskriva att försäkrad som låter annan ta hand om den försäkrade egendomen är skyldig att informera denne om de säkerhetsföreskrifter som gäller. En sådan villkorsbestämmelse skulle göra det möjligt att sätta ned försäkringsersättningen, om försäkringsfall orsakas av en överträdelse av säkerhetsföreskrift som i sin tur kan sägas bero på bristfälliga instruktioner.

I 24 8 behandlas nya regler för fall av försäkringsbedrägeri. Det har bedömts att 10-15 26 av bolagens skadeutbetalningar idag avser skador som helt eller delvis utgör bedrägerifall. Föreningen anser att det är ett viktigt konsumentintresse att försäkringsbedrägerier med kraft motarbetas och förutsätter att av propositionen kommer att framgå att bestämmelsen kan tillämpas på ett sådant sätt att nedsättning i allvarliga fall kan medföra nära nog fullständig reduktion av ersättning.

8.17 Sveriges domareförbund:

Kommittén föreslår att försäkringsersättningen skall kunna nedsättas om försäkringstagaren vid försäkringens tecknande lämnat oriktig uppgift eller förtigit omständighet av vikt. Kommittén har övervägt om nedsättning skulle ske endast i fall då uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger men har funnit att risken för att försäkringstagarna slarvar vid uppgiftslämnandet då skulle bli alltför stor. Kommittén föreslår därför att nedsättning skall kunna ske även vid annan oaktsamhet, blott den ej är att anse som ringa. I specialmotiveringen till bestämmelsen (8.1.19) redogör kommittén närmare för vad som skall fordras för att oaktsamheten ej skall anses som ringa. Försäkringstagaren skall ha bort inse att förhållandet var av avsevärd betydelse för beslutet om försäkring eller premiesättningen, han skall ha kunnat lämna riktiga uppgifter utan att utsätta sig för oproportionellt besvär varjämte särskilda ursäkter skall ha saknats. Vad kommittén sålunda anför innebär att det fordras ganska stort mått av oaktsamhet för att denna ej skall anses ringa. Om man i önskvärd grad skall motverka slarv vid uppgiftslämnandet måste enligt förbundets mening kravet på aktsamhet skärpas, dvs. gränsen mellan ringa och icke ringa oaktsamhet sättas lägre än vad kommittén gjort.

I de fall försäkringshavaren framkallat försäkringsfallet jämställes f.n. uppsåtligt handlande av försäkringshavaren med grov vårdslöshet. Försäkringsgivaren är i sådant fall fri från ansvar. Kommittén föreslår att vid uppsåt ersättning ej skall utgå såvida ej särskilda skäl föreligger. Vid vårdslöshet skall ersättningen nedsättas (varmed menas även jämkning till noll) efter en skälighetsbedömning, vid vilken hänsyn skall tagas till bl. a. graden av vållande.

Som kommittén anför är den grova vårdslösheten mycket ovanlig med den uppfattning om detta begrepp som ligger till grund för nyare rättspraxis. Den består i ovanlig hänsynslöshet genom tagande av risker för andra och för

försäkringshavaren själv. Stundom ligger handlandet på gränsen till uppsåt.

Förbundet anser, att ett sådant handlande liksom hittills bör jämställas med uppsåt i fråga om de civilrättsliga påföljderna vid framkallande av försäkringsfallet. Huvudregeln bör vara att ersättning inte skall utgå och undantag

göras endast om särskilt ömmande omständigheter föreligger. Den regel som kommittén föreslår beträffande uppsåtligt handlande tillgodoser dessa

synpunkter och den bör därför göras tillämplig även på fall av grov

vårdslöshet.

I 19-21 §§ anges som grund för bedömningen av frågan om nedsättning av

ersättningen bl. a. ”behovet av ersättning”. På de av reservanterna Schönmeyr och Ernulf anförda skälen (sid. 272) anser förbundet att denna grund för bedömningen bör utgå ur lagtexten. Möjlighet finns ändå att vid tillämpningen i speciella fall taga hänsyn till ersättningsbehovet.

8.18 Utländska försäkringsbolags förening:

Bestämmelserna om nedsättning av försäkringsersättning vid åsidosät-

tande av biförpliktelse (19-24 §§) innebär en avsevärd förändring i förhål-

lande till de regler som tillämpas i dag. Föreningen vänder sig mot denna

förändring av påföljdsreglerna. Enligt 19-21 §§ skall ”behovet av ersättning” kunna påverka rätten till

ersättning. Bestämmelsen kan få oanade negativa konsekvenser. Den bör därför under alla omständigheter utgå.

Regeln i 19 § om förseelse mot upplysningsplikten bygger på kausalitetsregeln. Föreningen förordar att i stället pro rata-regeln, som hittills tillämpats,

läggs till grund för bestämmelsens utformning. Skyddet begränsas därmed i

proportion till den erlagda premien om försäkringstagaren t.ex. genom

oriktig uppgift när försäkringen tecknades fått för låg premie.

1 208 om överträdelse av olika föreskrifter har samlats regler om

fareökning, säkerhetsföreskrifter, räddningsplikt samt föreskrifter i samband

med skadereglering. När det gäller fareökning anser föreningen att pro rata-

regeln skall bibehållas. Kausalitetsregeln, som skall tillämpas enligt förslaget,

är inte ett lämpligt instrument.

Reglerna i 21 § om framkallande av försäkringsfallet inrymmer möjlighe-

ten att ersättning utgår även när försäkringsfallet har åstadkommits uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Föreningen anser detta vara en icke önskvärd utveckling. Vi anser att nuvarande bestämmelser, som undantar kvalificerade skadehandlingar bibehålles, dvs. att försäkringsersättning inte skall utgå i sådana fall.

Föreningen anser däremot att konsumenten bör ha ett skydd när han visar ”normal” oaktsamhet. Beträffande verkan av oriktiga uppgifter vid skaderegleringen i 24§

innebär förslaget en stark inskränkning av nuvarande regler att vägra

ersättning. Det kan inte vara ett konsument- eller samhällsintresse att

ersättning vid försäkringsbedrägerier utgår.

8.19¶Försäkringstjänstemannaförbundet:

Vad gäller principerna för nedsättning av försäkringsersättning på grund av brott mot de s.k. biförpliktelserna har kommittén föreslagit regler, som

avsetts vara enkla och därigenom mer lättöverskådliga. Bestämmelserna har

emellertid genom sin allmänna och obestämda utformning förlorat i klarhet

så alt de knappast alls kan tjäna till någon ledning, i vart fall inte för försäkringskonsumenterna. Kommittén synes vara införstådd med detta

förhållande och utgår ifrån att bolagen skall vidtaga erforderliga preciseringar och klargöranden i försäkringsvillkoren med ledning av uttalanden i lagmotiven. Detta torde emellertid, enligt förbundets mening, vara en mindre välbetänkt lösning. Sannolikt kommer betydande svårigheter att uppstå vad gäller samordning och normering av bolagens tillämpning. Och även om avfattningen av försäkringsvillkoren skulle kunna harmoniseras till relativ

samstämmighet efter vederbörande myndighets granskning, torde problem

ändå göra sig gällande vid de enskilda skadereglerarnas handläggning av de olika ärendena. Sålunda löper den individuella skälighetsprövningen risken att uppfattas som godtycklig med påföljande irritation och tvister.

8.20 Försäkringstagarnas riksförbund:

19-23 §§ ger försäkringsbolagen möjlighet att erhålla nedsättning i försäk-

ringsersättning som eljest skulle utgått, därest försäkringstagaren åsidosatt honom åvilande förpliktelser gentemot försäkringsbolaget. Dessa paragrafer behandlar alla sådana fall, då förpliktelser åsidosatts före försäkringsfallet, förseelse mot upplysningsplikt vid försäkringsavtalets tecknande, åsidosättande av förpliktelser enligt försäkringsavtalet samt framkatlande av försäkringsfallet uppsåtligen eller genom vårdslöshet som är icke allenast ringa. Innebörden av dessa bestämmelser är alltså att försäkringsbolaget skall undgå den ekonomiska förlust som bolaget skulle lida, därest bolaget nödgades utbetala full försäkringsersättning, oaktat försäkringstagaren brustit i förpliktelser, vilkas uppfyllande utgjort en förutsättning för försäkringsavtalet och försäkringsersättningens bestämmande. Bolaget gör alltså i dessa fall icke . någon ekonomisk vinst vid nedsättning av försäkringsersättning och mot förslaget i denna del kan följaktligen i princip icke göras någon erinran. Däremot finnes desto större skäl att ta avstånd från förslagets 24 §. Denna paragraf ger nämligen försäkringsbolaget möjlighet till nedsättning i försäkringsersättning, därest försäkringstagaren e/fier försäkringsfallet, sålunda vid skaderegleringen, i strid mot tro och heder uppgivit, förtigit eller dolt något av betydelse för bedömning av hans rätt till försäkringsersättning.

Härvid bör först beaktas att försäkringstagaren utsättes för dubbel sanktion, nämligen dels åtal och dom för försök till bedrägeri dels ock ekonomisk sanktion i form av nedsättning av den försäkringsersättning, vartill han enligt försäkringsavtalet är berättigad. En sådan dubbel sanktion torde sakna motsvarighet annorstädes i vår lagstiftning och framstår som helt

oacceptabel. Men vidare innebär en nedsättning av försäkringsersättning,

som eljest skulle utgått, på grund av försäkringstagarens handlande vid skaderegleringen att försäkringsbolaget erhåller en obehörig vinst på dennes bekostnad. Även ur denna synpunkt framstår förslaget som stötande.

Kommitténs motiv för 8 24 är även synnerligen vaga. Ett motiv skulle vara

att det finns betydande behov att förekomma svikliga uppgifter från försäkringstagaren. Mångenstädes föreligger förvisso behov att förekomma

svikliga uppgifter utan att man för den skull ålägger den felande att till den förfördelade utge ersättning, som inte motsvaras av någon förlust för denne. Kommittén säger vidare att straffsanktioner är mindre lämpliga. Varför? Men enligt förslaget kvarstår för övrigt straffsanktionen trots den civilrättsliga sanktionen i 24 §. Förslaget synes för övrigt bygga på den uppfattningen att

försök till vilseledande endast förekommer från försäkringstagarnas sida och att försäkringsbolagen städse uppträder fullt korrekt. Så är emellertid 1yvärr ej

alltid fallet. Någon ekonomisk kompensation till försäkringstagaren i fall då

försäkringsgivaren förfarit inkorrekt vid skadereglering föreslås däremot

icke.

24 8 bör sålunda utgå ur förslaget. I vart fall bör den göras ömsesidig enligt

vad ovan angivits.

9¶Underförsäkring

9.1 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Bestämmelsen om underförsäkring i 25 § bör i första hand utgå. I andra hand anser riksförbundet att underförsäkring skall antas föreligga så snart

försäkringsbeloppet understiger värdet av det försäkrade. Se vidare bil. 3:1s.

155.

9.2 Folksam:

Förslaget innebär krångligare villkor, ökat informationsproblem och risk för falsk säkerhetskänsla. Se vidare bil. 3:2 s. 182-183.

9.3 Svenska aktuarieföreningen:

Orden ”i betydande mån” bör strykas i 25 § om underförsäkring. Praktisk skadereglering torde redan fungera så som avses med denna formulering. Till följd härav blir vid underförsäkring riskminskningen inte lika stor som premiereduktionen. Vid de kännbaraste skadorna, totalskadorna, slår å andra

sidan underförsäkringen igenom fullt ut. Förekomsten av underförsäkring

innebär alltså dets att skälighetsprincipen sätts ur spel dels att totalskadeskyddet blir otillfredsställande. Därest den föreslagna strykningen ej sker föreligger en uppenbar risk för att underförsäkring kommer att öka i frekvens och omfattning, i en känsla av att exakt överensstämmelse mellan försäkringsbelopp och värde av försäkrad egendom inte är så väsentlig.

9.4 Lantbrukarnas riksförbund (ERF):

LRF delar kommitténs uppfattning att försäkringstagare i många fall kan ha svårt att bedöma det riktiga försäkringsvärdet. Detta gäller speciellt fastigheter där försäkringsbolagen har en värderingsmetod som inte kan

påverkas av den enskilde försäkringstagaren. Det är mycket ovanligt att

försäkringstagare är medvetna om att vissa förbättringar eller ombyggnader

av en fastighet leder till underförsäkring. Vid skada kan underförsäkring på ett allvarligt sätt påverka den enskildes ekonomiska situation. I de flesta fall

torde försäkringstagarna vara omedvetna om sin skyldighet att underrätta

försäkringsgivarna t. ex. vid reparationer. Försummelser i detta hänseende beror vanligtvis inte på att försäkringstagaren ämnar förbilliga försäkrings-

premien. Enligt FAL skall i princip reduktion av skadeersättning alltid ske vid underförsäkring. LRF instämmer i kommitténs förslag att reduktion på grund av underförsäkring skall ske endast om försäkringsbeloppet i bety-

dande mån understiger det försäkrade intressets värde. Förslaget innebär en

väl avvägd lösning, både med hänsyn till försäkringstagare och försäkringsgivarnas intressen.

10¶Dubbelförsäkring

10.1¶Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Kommitténs uttalanden och förslag i denna del föranleder inte någon erinran från riksförbundets sida.

10.2 Folksam:

Förslaget motsvarar FAL:s huvudregler och praxis och Folksam har ingen

erinran.

11 Skadereglering

11.1 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Föreskrifterna i 27-28 §§ om skadereglering innebär inte några sakliga nyheter. I sammanhanget föreslår riksförbundet till övervägande att en skadelidande skall, när det gäller ersättning ur ansvarsförsäkring, ha rätt att

vända sig direkt mot försäkringsgivaren med ersättningsanspråk, på samma sätt som gäller inom trafikförsäkringen. Se vidare bil. 3:1 s. 156.

11.2 Folksam:

Folksam har i huvudsak ingen erinran mot förslaget i denna del. Se bil. 3:2

s. 183.

11.3 Försäkringstagarnas riksförbund:

Enligt 27 § första stycket ålägges försäkringsbolaget att skyndsamt reglera

skadan ävensom att därvid iakttaga den skadelidandes behöriga intressen. Dessa befogade förpliktelser för försäkringsbolagen sanktioneras emellertid inte i förslaget. Detta utgör en brist, som säkerligen skulle innebära att

stadgandet mången gång skulle komma att stanna på pappret. Påföljder (sanktioner) bör därför föreskrivas. Enligt 27 § andra stycket skall försäkringsvillkoren innehålla regler om värdering av skadad egendom och annan

förlust till följd av försäkringsfall. Det är svårförståeligt att kommittén sålunda föreslår obligatorisk värderingsklausul i försäkringsvillkoren, då nämligen kommittén t. o. m. säger att kommittén övervägt bestämmelser om

ogiltigförklarande av avtal som träffats i förväg om tvists hänskjutande till skiljemän eller värderingsmän. Kommittén framhåller också, helt riktigt, att

mycket talar för att tvister där konsument är part över huvud taget icke bör hänskjutas till skiljemän eller värderingsmän. Vi återkommer till denna fråga

nedan i avsnittet om skiljeklausul och inskränker oss i detta sammanhang till

att taga avstånd från förslaget att göra sådana klausuler obligatoriska i

försäkringsvillkoren.

Som det framhålles i direktiven anses det inte ingå i försäkringsinspektionens befogenheter att ingripa mot försäkringsbolagen i ersskilda skadeären-

den. Detta är måhända en brist som bör rättas till. Allmänheten vänder sig

mycket ofta — ehuru förgäves — till inspektionen för att erhålla stöd i skaderegleringsärenden. När nu ingripanden från inspektionen inte kan påräknas, föreligger det desto större skäl att tillse att försäkringstagarna icke genom skiljemanna- eller värderingsklausuler eller på annat sätt kommer i ett

särskilt betungande underläge vid skadereglering.

12¶Preskription

12.1 Svea hovrätt:

Av motiven till 29 § följer att förbehåll i försäkringsvillkor om reklamation av det slag som nämns i 30 § andra stycket FAL inte skall vara giltiga vid konsumentförsäkring. Enligt hovrättens mening talar utredningstekniska hänsyn och' det allmänna önskemålet om en snabb skadereglering för att sådana reklamationsvillkor tillåts. En minsta tid om sex månader från det att den som anser sig ha rätt till försäkringsersättning har fått kännedom om sin fordran mot försäkringsbolaget måste anses skälig.

12.2 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

För att göra smidigare premiebetalningsrutiner möjliga bör preskriptions-

tiden i 29 § andra stycket beträffande premiefordran förlängas från tre till sex månader. Se vidare bil. 3:1 s. 138.

Med ”försäkringshavare” i 29 § torde böra jämställas ”annan som må vara berättigad till ersättning”. Också 24 och 28 §§ har behov av motsvarande

komplettering för att inte få för snävt omfång.

12.3 Folksam:

Folksam anser att preskriptionstiden bör vara sex månader. Se vidare bil.

3:2s. 184.

12.4 Försäkringstagarnas riksförbund:

Enligt 298 första stycket i förslaget är huvudregeln (första meningen) liksom i gällande försäkringsavtalslag att fordran på försäkringsersättning förloras genom preskription såframt talan härom inte anhängiggöres inom tre år från det försäkringstagaren fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Denna preskriptionsregel är i förhållande tll vad som allmänt gäller om preskription av fordran i två avseenden hård mot försäkringstagaren. Den

tid inom vilken fordringen skall göras gällande är tre år mot tio år för fordran i

allmänhet och till skillnad mot vad som gäller om fordran i allmänhet

avbrytes fordran på försäkringsersättning endast genom anhängiggörande av talan. Dessa stränga bestämmelser innebär en uppenbar risk för försäkringstagaren att råka ut för rättsförlust. Kommittén vitsordar också detta och

föreslår därför (andra meningen) en regel enligt vilken i det fall att försäkringstagaren inom angiven tid anmält skadan till försäkringsbolaget

fristen för talans väckande i intet fall går till ända tidigare än sex månader från

det försäkringsbolaget förklarade sig ha tagit slutlig ställning till frågan om ersättning. För att en sådan bestämmelse skulle påtagligt eliminera risken för

rättsförlust enligt den allmänna preskriptionsregeln i förslaget bör den

kompletteras med föreskrift om att meddelandet från försäkringsbolaget skall vara skriftligt samt innehålla uppgift om vad försäkringstagaren har att iakttaga för att undvika att han förlorar rätten till försäkringsersättning.

I samma syfte bör försäkringsbolaget åläggas att i själva försäkringsbrevet — sålunda inte allenast i villkorsfoldern — på fullt tydlig plats och med förstreckning intaga de preskriptionsbestämmelser som gäller ifråga om anspråk på försäkringsersättning.

Enligt vårt förmenande bör anspråk på försäkringsersättning icke vara underkastat andra preskriptionsregler än de som gäller för fordran i allmänhet enligt lagen om tioårig preskription. Skulle emellertid den nu gällande treåriga preskriptionen enligt försäkringsavtalstagen bibehållas, bör i vart fall

vad vi ovan framfört till skydd för försäkringstagarna beaktas i det fortsatta

lagstiftningsarbetet.

13¶Meddelanden till försäkringstagare

13.1¶Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Riksförbundet vill inte motsätta sig förändringarna i förhållande till

nuvarande ordning. Se vidare bil. 3:1 s. 157.

13.2 Folksam:

Folksam har ingen invändning mot förslaget. Se vidare bil. 3:2 s. 184-185.

13.3 Sveriges domareförbund:

Enligt 10 § äger försäkringsgivare under vissa förutsättningar säga upp försäkringen för upphörande före försäkringstidens utgång. Sådan uppsägning får verkan 14 dagar efter den dag då försäkringsgivaren avsände

meddetande därom. Av 31 82 st. framgår att försäkringstagaren åtnjuter visst

skydd för den händelse meddelandet blivit försenat eller alls inte kommit fram. Denna regel avser enligt uttryckligt uttalande i specialmotiveringen (sid. 256) dock inte fall där försäkringstagaren varit bortrest och inte haft möjlighet att ta del av uppsägningen. Detta är en brist. Regeln i 31 §2 st. synes

böra omfatta även dylika fall.

13.4¶Försäkringstagarnas riksförbund:

Enligt 31 § går viktiga meddelanden till försäkringstagaren från försäk-

ringsbolaget på den förres risk. Detta innebär givetvis en viss otrygghet för

försäkringstagaren. En omarbetning bör därför ske i syfte att åstadkomma ett säkrare meddelandeförfarande.

14¶Prövning av försäkringsgivarens beslut

14.1 Svea hovrätt:

Med hänsyn till konsumentens behov av att anlita juridiskt ombud för att

väcka talan och dennes behov av att ha viss tid till sitt förfogande för att sätta

sig in i saken måste anses att en trist om fjorton dagar är alltför kort. Den torde i praktiken leda till att konsumenten ofta tvingas åtnöjas med försäkringsbolagets beslut. Mot denna bakgrund bör den föreslagna bestämmelsen övervägas på nytt. Om den skall behållas, bör i vart fall fristen i 32 § första stycket förlängas.

Enligt motiven skall, om talan enligt 32 § första stycket bifalles, försäkring anses meddelad från den tidpunkt då. om begäran hade bifallits av

försäkringsgivaren, försäkring skulle ha meddelats. Detta bör komma till

direkt uttryck i lagtexten. — Det torde följa av sig självt att mål enligt 32 § skall

handläggas skyndsamt, och något särskilt stadgande härom förefaller cj

nödvändigt. Däremot kan det sättas i fråga om det inte för att förebygga rättsförluster för försäkringstagare borde ges möjlighet åt domstolen att för

tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger förordna att försäkring skall gälla i enlighet med ansökningen, respektive att uppsägning inte skall äga giltighet.

14.2 Konsumentverket/KO:

Genom denna bestämmelse har konsumenten möjlighet att få försäkringsgivares beslut att avslå begäran om försäkring eller att säga upp försäkring för upphörande prövat av allmän domstol. Talan skall vid avslag väckas inom 14

dagar från beslutet därom och vid uppsägning innan försäkringen på grund av

denna upphör att gälla.

Den föreslagna möjligheten till prövning kan — bland annat mot bakgrund

av de kostnader och den tidsåtgång som ett domstolsförfarande normalt innebär — antas bli utnyttjad endast i undantagsfall. Konsumenten torde i stället i första hand välja möjligheten att söka försäkring i annat bolag. Konsumenten måste dock ha skäligt rådrum för att överväga och väcka talan. De i 32 § anvisade tidsfristerna kan inte anses tillräckliga. Konsumentverket vill därför föreslå att de utsträcks till 30 dagar från beslutet om avslag respektive underrättelsen om uppsägning.

14.3 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet anser att den i 32 § föreskrivna fristen för försäkringskonsument att väcka talan bör vara längre än 14 dagar.

14.4 Folksam:

Motiveringen till 328 lämnar för liten vägledning beträffande den praktiska tillämpningen.

14.5 Kungl. automobilklubben (KAK):

KAK instämmer i princip i remissyttrandet under 14.6.

14.6 Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF):

Vad beträffar $ 32 befarar vi från MHF:s sida att denna paragraf, med tanke på de hårt belastade domstolarna, endast blir ”ett slag i luften”. Hur många konsumenter är beredda att vänta kanske flera år innan de får sin rätt att

teckna försäkring prövad och under tiden vara utan försäkringsskydd? Under alla förhållanden bör det inte uppdragas åt allmän domstol att slita tvisten, utan rätt forum torde vara en specialdomstol, förslagsvis marknadsdomstolen i vilken bör ingå experter på försäkringsrättens område.

14.7¶Försäkringsjuridiska föreningen:

1 32 § upptas vissa regler om rätt att få försäkringsgivares beslut prövat av

domstol. De frister som där ges för väckande av talan synes föreningen orealistiskt korta.

14.8¶Sveriges domareförbund:

Enligt 32 § skall försäkringstagare väcka talan mot försäkringsgivare, om försäkringstagaren vill få frågan om rätt att teckna försäkring prövad eller få giltigheten av försäkringsgivares uppsägning för upphörande prövad. Talan

skall väckas inom viss tid, som kan bli kortare än 14 dagar. Denna tid synes förbundet vara alltför kort.

15¶Offentlig kontroll över försäkringsvillkor

15.1¶Svea hovrätt:

I lagen om försäkringsrörelse finns redan nu en allmän bestämmelse om att försäkringsgivarna inte får avvika från vad som gäller enligt nyssnämnda lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser eller från bolagsordningen

eller grunderna, där sådana finns. Vidare finns i samma lag en bestämmelse

att det åligger styrelsen och verkställande direktören att med hjälp av

fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen är skäligt

av vägd med hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt (282 8). Åsidosättes dessa bestämmelser, kan försäkringsinspektionen enligt lagens 288 3 ingripa. I praxis synes försäkringsinspektionen även granska försäkringsvillkor från tillbörlighetssynpunkt. Det bör här uppmärksammas att

försäkringsverksamhet faller utanför lagen om förbud mot oskäliga avtals-

villkor (2 §). I förarbetena erinrade departementschefen om den tillsyn som enligt vad här förut nämnts utövas av försäkringsinspektionen samt uttalade att han ansåg det naturligt att behovet av kontroll och övervakningsmöjlig-

heter när det gäller de villkor som försäkringsbolag erbjuder allmänheten också i fortsättningen anförtros åt försäkringsinspektionen. Departementschefen tillade emellertid att han inte ville utesluta att den granskningsverk-

samhet som nu sker kan behöva byggas ut och intensifieras.

Det av kommittén föreslagna nya stadgandet avser att utgöra grund för en mera omfattande och konsumentinriktad tillsyn än den som f. n. äger rum.

Hovrätten finner för sin del en sådan utbyggnad lämplig. Förslaget ligger i

linje med den allmänna utveckling mot ett bättre konsumentskydd som på

senare år genomförts på olika områden. Det kan också sägas ligga i linje med det förut angivna departementschefsuttalandet.

I fråga om organisationen av den utbyggda tillsynen diskuterar kommittén

två olika lösningar, ”avtalsvillkorsmodetlen” och ”tillsynsmodellen”. Kommittén finner att de önskemål som bör uppställas inte kan helt

tillgodoses genom vare sig den ena eller den andra modellen. Kommittén framför dock inte något eget förslag. Den uttalar emellertid att det är lämpligt att konsumentverket/KO får inflytande och möjlighet att aktivt delta i

villkorskontrollen så att denna myndighets kunskap och skicklighet i att företräda konsumenternas intressen tas tillvara, att det samtidigt bör tillses att även försäkringsinspektionens speciella sakkunskap beträffande försäk-

ring utnyttjas samt att villkorskontrollen därför bör ske i de former där dessa

myndigheters särskilda kompetens på en gång bäst kommer till sin rätt.

Hovrätten vill för sin del understryka önskvärdheten av att man vid den utbyggda tillsynen tar till vara konsumentverkets sakkunskap när det gäller

konsumentfrågor. Man bör emellertid undvika en lösning som skulle innebära att konsumentverket kommer att fungera som tillsynsmyndighet

jämsides med försäkringsinspektionen. Detta skulle innebära att branschen underställdes två skilda tillsynsmyndigheter, något som bör undvikas. Då frågan inte närmare utretts saknar hovrätten möjlighet att göra ett mera bestämt ställningstagande. Det kan emellertid förefalla som en lämplig

lösning att försäkringsinspektionen bibehålls som enda tillsynsmyndighet

men att inspektionen i frågor som är av betydelse för försäkringskonsumen-

terna i någon form samarbetar med konsumentverket.

15.2 Riksrevisionsverket (RRV):

I en rapport publicerad 1977-06-22 redovisade RRV resultatet av ett förvaltningsrevisionellt projekt vid försäkringsinspektionen (Föl). I denna rapport, som bifogas detta betänkande, framförde RRV vissa synpunkter på Föl:s verksamhet. Sammanfattningsvis förordade RRV en utredning av Föl:s verksamhet och organisation. Därvid skulle bl. a. uppgiftsfördelningen

mellan inspektionen och konsumentverket/KO närmare klargöras. Vidare anförde RRV att Föl hos regeringen borde aktualisera frågan om inrättande

av en lekmannastyrelse vid myndigheten. Kommittén diskuterar i sitt betänkande olika tänkbara organisatoriska lösningar av den offentliga kontroll som kommer att krävas om lagförslagen

genomförs. Två huvudalternativ redovisas. Antingen förläggs granskningen till konsumentverket/KO, eller till försäkringsinspektionen. Kommittén tar dock inte ställning till något av alternativen utan antyder att ett ställnings-

tagande i denna fråga bör föregås av en organisationsutredning.

Enligt RRV utgör försäkringsrättskommitténs förslag ytterligare ett motiv för att den av RRV i den ovan nämnda revisionsrapporten förordade

utredningen genomförs. En sådan utredning bör då ha till uppgift att såväl se över gällande tillsynslagstiftning som utarbeta ett förslag till hur det bedömda

behovet av samhällelig tillsyn m. m. över försäkringsbranschen bör vara organiserad.

Utan att här föregripa resultatet av en sådan utredning anser RRV att det måste anses ligga närmast till hands att den av kommittén föreslagna

villkorskontrollen förläggs till Föl.

En sådan organisatorisk lösning har den givna fördelen att samhällets tillsyn och granskning av försäkringsbranschen koncentreras till en myndighet och därigenom faran för en del inte helt osannolika kompetenskonflikter undanröjs. Vidare anser RRV att den villkorsgranskning som kommittén föreslår nära ansluter till de uppgifter som f. n. åligger inspektio-

nen.

15.3 Statskontoret:

Statskontoret delar utredningens uppfattning att man i de organisatoriska

ställningstagandena bör kunna utgå från redan i dag existerande organ. Tillskapandet av ett specialorgan med uppgift att enbart granska försäkringsvillkor förefaller på nuvarande grunder inte vara erforderligt.

Utgångspunkten för statskontorets yttrande är den nära knytning som utredningen anser föreligga mellan tillsynsverksamheten och villkorskon-

trollen. På ctt flertal ställen i betänkandet återkommer kommittén till detta

samband; här skall enbart citeras ett av dessa avsnitt:

”Såsom redan har framhållits står villkorskontrollen, sådan kommittén vill föreslå den, i nära sammanhang med andra sidor av tillsynen över försäkring, bl. a. tillämpning av soliditets- och skälighetsprinciperna . .. Soliditets och

skälighetskontrollen måste under alla omständigheter liksom hittills åvila

försäkringsinspektionen, och det synes knappast möjligt att generellt från

denna isolera den bedömning som nu avses. Det är förenat med betydande