Prop. 1979/80:9

om konsumentförsäkringslag, m.m.

Prop. 1979/80:9 Regeringens proposition 1979/80z9

om konsumentförsäkringslag, m. m.;

beslutad den 28 juni 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förhållandet mellan försäkringsbolagen och försäkringstagarna regleras f. n. i 1927 års försäkringsavtalslag. [ propositionen föreslås att den lagen på ett viktigt område skall ersättas av en särskild konsumentförsäkringslag. Syftet är. Förutom att modernisera lagstiftningen, att ge konsumenterna en starkare ställning i Förhållande till försäkringsbolagen. Den nya lagen är därför också till största delen tvingande mot försäkringsbolagen.

Konsumentförsäkringslagen blir tillämplig på de vanligaste Skadeförsäk- ringar som tecknas av konsumenterna för privatändamål, nämligen hemför- säkringar, villaförsäkringar. fritidshusförsäkringar. reseförsäkringar, motor- fordonsförsäkringar och båtförsäkringar. Utanför lagen faller bl. a. livförsäk- ringar samt fristående olycksfalls- och sjukförsäkringar.

Konsumentförsäkn'ngslagen innehåller regler om bl. a. informationen till konsumenterna, rätten att teckna försäkring, förnyelse av försäkringen, premiebetalning, möjligheterna att sätta ned försäkringsersättningen när den försäkrade inte har uppfyllt sina förpliktelser och skadereglering.

Ett försäkringsbolag som en konsument vänder sig till för att få en försäkring skall på eget initiativ informera konsumenten om vad försäkringen omfattar och vad den kostar. Informationen skall utformas så att det blir lättare för konsumenten att välja den försäkring som passar honom eller henne bäst. Om det av särskilda skäl inte går att lämna information i förväg, skall bolaget så snan som möjligt i skriftlig form underrätta försäkringstaga- ren om sådana begränsningar i försäkringsskyddet som man kan anta att konsumenten inte utan vidare räknar med.

Har den försäkrade drabbats av en skada och är försäkringsbolaget inte villigt att ge hela den ersättning som begärs, skall bolaget upplysa den försäkrade om de möjligheter som finns att få tvisten prövad, t. ex. i allmänna reklamationsnämnden eller vid någon av försäkringsbranschens egna nämn- der. Finns risk för preskription, skall också det påpekas för konsumenten.

"Prop. 1979/80:9 2

Konsumenten får i princip rätt att teckna och behålla en_lörsäkring hos ett bolag som på marknaden erbjuder den aktuella typen av försäkring. Konsumenten blir alltså inte hänvisad till bolagets ensidiga beslut i frågan utan kan få detta prövat av domstol.

När försäkringstiden går ut, blirlförsäkringen i regel automatiskt-förnyad. om den inte sägs upp eller försäkringstagaren tar en annan, motsvarande försäkring i ett annat bolag. Detta innebär att den försäkrade tills vidare behåller sitt skydd. även om han inte skulle ha fått någon ny premieavi eller om han skulle ha glömt att betala premien.

Enligt den föreslagna lagen skall försäkringstagaren alltid ha minst en månad på sig att betala premien för en försäkring som förnyas. Redan ett dröjsmål som sådant medför inte att försäkringsskyddet tar slut. Först sedan en uppsägning har sänts till försäkringstagaren och fjorton dagar har gått därefter utan att betalning har kommit, upphör försäkringen. Försäkringsta- garen får alltså alltid två underrättelser innan försäkringsskyddet faller bort. Vid dröjsmål med premiebetalningen får försäkringsbolagen rätt att ta ut en skälig förseningsavgift.

] undantagsfall kan fristen för att betala premien bli längre. Om dröjsmålet beror på att försäkringstagaren har varit allvarligt sjuk eller råkat ut för något annat liknande hinder upphör försäkringen i allmänhet inte förrän hindret har fallit bort.

Försäkringstagarna har också andra förpliktelser mot försäkringsbolaget än att betala premien. De skall exempelvis lämna riktiga upplysningar när försäkringsavtalet ingås, följa uppställda säkerhetsföreskrifter, t. ex. om låsning av dörrar, och rapportera vissa förhållanden till försäkringsbolaget. Har en försäkringstagare åsidosatt en sådan förpliktelse mot försäkringsbo- laget kanjörsäkringsersältningen sättas ned. Nedsättning kan komma i fråga enligt en nyanserad regel som ger ganska stort utrymme för en skälighets- bedömning. [ allmänhet skall endast grövre oaktsamhet leda till reduktion, men kraven på aktsamhet skall kunna ställas högre vid speciella typer av försäkring. Hänsyn måste nämligen tas inte bara till intresset av att ge ett gott försäkringsskydd utan också till önskemålet om att förebygga skador och hålla nere premierna.

Skaderegleringen skall enligt lagen göras skyndsamt och så att försäkrings- bolagen självmant iakttar också de försäkrades intressen. Försäkringsersätt- ningen skall i regel betalas ut en månad efter det att skadeanmälan har gjorts och behövlig utredning presenterats för bolaget.

Förslaget förutsätter att försäkringsinspektionens granskning av att försäk- ringsvillkoren är skäliga intensifieras. En uttrycklig bestämmelse om denna granskning föreslås i lagen om försäkringsrörelse.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80:9 3

Propositionens lagförslag

1. Förslag till Konsumentförsäkringslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

15 Denna lag tillämpas på försäkringar som konsumenter tecknar hos försäkringsbolag för huvudsakligen enskilt ändamål och som kan hänföras till någon av följande försäkringsformer, nämligen ]. hemförsäkring,

2. villaförsäkring,

3. fritidshusförsäkring,

4. reseförsäkring,

5. trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring,

6. båtförsäkring. ! fråga om trafikförsäkring tillämpas lagen dock ej, om annat följer av trafikskadelagen(1975: l4l0).

Lagen tillämpas inte på försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen. Lagen tillämpas inte heller på försäkringar som avser all framtid.

2 5 Med försäkringstagare förstås i denna lag den som har tecknat försäkring hos ett försäkringsbolag. Försäkrad kallas den vars intresse har försäkrats mot skada eller på vars person en försäkring har tecknats.

35 Försäkringsvillkor som ijämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för försäkringstagaren, den försäkrade eller annan ersättningsbe- rättigad är utan verkan mot denne. om inte annat anges.

4 5 I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas 25, 54—58, 86—88, 95 och 96 samt 122 och l23 äg" lagen (l927:77)om försäkringsavtal även i fråga om försäkringar som avses i denna lag. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser gäller även 3 & första stycket lagen om försäkringsavtal.

Om tillsyn över att försäkringsvillkor är skäliga finns bestämmelser i lagen (l948:433) om försäkringsrörelse.

Information

55 lnnan en försäkring tecknas skall försäkringsbolaget lämna den informa- tion om sina premier och andra försäkringsvillkor som konsumenten behöver för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen.

Prop. 1979/80z9 4

lnformationen skall utformas så att den underlättar valet av försäkrings- form.

Information behöver inte lämnas om konsumenten förklarar att han avstår från den eller om det möter särskilt hinder.

6 5 Sedan försäkringen har tecknats skall försäkringsbolaget, om det inte har skett tidigare, snarast i skriftlig form lämna försäkringstagaren tydlig information om sådana försäkringsvillkor som innebär viktigare begränsning av försäkringens omfattning i förhållande till vad konsumenter i allmänhet har anledning att räkna med.

Om försäkringsbolaget enligt 17 å andra stycket eller 195 första stycket begär ändring av försäkringsvillkoren i avtalet, skall bolaget samtidigt skriftligen ange skälen för detta och lämna uppgift om de nya villkoren.

Om försäkringstagaren begär det är försäkringsbolaget under försäkrings- tiden också i övrigt skyldigt att lämna information om premien och andra villkor som rör försäkringen.

7 5 I samband med att en skada regleras skall försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, upplysa den som begär försäkringsersättning om vilka möjligheter som finns att få en tvist om ersättningen prövad. Finns det risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription,skal| bolaget också erinra om detta. Informationen skall lämnas skriftligen.

85 I fråga om underlåtenhet att lämna information enligt 5—7 && skall tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen(197511418) om under- låtenhet att lämna information vid marknadsföring. Ett åläggande att lämna information enligt 5 & eller 6 & tredje stycket får innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.

Rätten att teckna försäkring

9 5 Ett försäkringsbolag får inte vägra en konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten.

Första stycket gäller ej, om försäkringsbolaget med hänsyn till risken för försäkringsfall, den sannolika skadans omfattning eller annan omständighet har särskilda skäl att inte meddela försäkringen.

F örsäkringstiden

105 Försäkringstiden är den tid för vilken avtal om en försäkring träffas. Den får inte överstiga ett år, om det inte finns särskilda skäl för en längre försäkringstid.

Prop. l979/80:9 5

11 5 Försäkringstiden börjar vid den tidpunkt som har avtalats eller som framgår av omständigheterna.

Kan försäkringstidens början inte fastställas enligt första stycket, börjar försäkringstiden löpa från och med dagen efter den då försäkringstagaren lämnade meddelande till försäkringsbolaget att han ville teckna försäkringen. Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien, börjar dock försäkringstiden löpa först från och med dagen efter den dag då premien betalades. Detsamma gäller om försäkringen i annat fall är giltig endast under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden hönan

125 Vid försäkringstidens utgång förnyas försäkringen i de fall och på de villkor som anges i 14—1755. Försäkringstiden lör en förnyad försäkring börjar när den tidigare försäk- ringstiden går ut.

135 Försäkringsbolagets ansvarighet för inträffade försäkringsfall inträder vid försäkringstidens början och varar till försäkringstidens slut eller till dess att försäkringen på grund av uppsägning eller av annan anledning upphör att gälla. Genom avtal kan ansvarigheten dock bestämmas för en annan tid. om det finns skäl för det med hänsyn till försäkringsbehovet. Försäkringstagaren är skyldig att betala premie endast för den tid under vilken försäkringsbolaget är ansvarigt.

Förnyelse avfo'rsäkringen

145 En försäkring förnyas, om den inte har sagts upp att upphöra vid försäkringstidens utgång och försäkringstagaren inte vid denna tidpunkt har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Första stycket gäller ej, om det framgår av avtalet eller omständigheterna att försäkringen inte skall förnyas.

155 Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång endast om bolaget har särskilda skäl att inte längre meddela försäkringen. Försäkringsbolagets uppsägning får verkan endast om ett skriftligt medde- lande om uppsägningen avsänds till försäkringstagaren senast fjorton dagar före försäkringstidens utgång. Gör försäkringstagaren sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, upphör dock försäkringen tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom.

Prop. 1979/80:9 6

165 Vill försäkringstagaren säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång, får han göra uppsägningen när som helst dessförinnan.

175 En försäkring förnyas för den vanligen tillämpade försäkringstid som närmast svarar mot den senast gällande försäkringstiden och på de villkor i övrigt som har gällt under denna tid. Har försäkringsbolaget begärt ändring av försäkringsvillkoren i ett skriftligt meddelande som har avsänts till försäkringstagaren senast fjorton dagar före försäkringstidens utgång, gäller den förnyade försäkringen för den tid och på de villkor i övrigt som bolaget har erbjudit.

Upphörande i förtid m. m.

185 Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäk— ringstidens utgång, om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller om det finns andra synnerliga skäl. Försäkringsbolagets uppsägning får verkan fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om uppsägningen. Gör försäkringstagaren sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, upphör dock försäkringen tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom. Beträffande uppsägning på grund av dröjsmål med betalningen av premie gäller vad som föreskrivs i 25 5.

19 5 På begäran av försäkringsbolaget kan försäkringsvillkoren ändras under försäkringstiden, om försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget uppsåtligen eller genom oaktsamhet som ej är ringa eller om det finns synnerliga skäl. Ändringen får verkan fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om ändringen.

Har försäkringsbolaget begärt ändring av försäkringsvillkoren enligt första stycket, får försäkringstagaren säga upp försäkringen till den tidpunkt då ändringen annars skulle få verkan. Uppsägningen skall göras före denna tidpunkt.

205 Försäkringstagaren får säga upp försäkringen att upphöra med omedel- bar verkan, om försäkringsbehovet faller bort eller om det inträffar en annan liknande omständighet. Haren försäkring förnyats enligt 14 5 eller har försäkringsvillkoren ändrats

Prop. 1979/80z9 7

under försäkringstiden enligt 195 första stycket, kan försäkringstagaren innan han har betalt någon del av fordrad premie säga upp försäkringen att upphöra med omedelbar verkan. En förnyad försäkring upphör också omedelbart, om försäkringstagaren utan att betala premie för denna försäk- ring tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag.

Betalning av premie

21 5 Första premie fören försäkring skall betalas inom fjorton dagarefter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkrings- tagaren med krav på premien.

Första stycket gäller ej, om försäkringen skall tecknas genom att försäk- ringstagaren betalar premien eller om försäkringen i annat fall är giltig endast under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.

225 Premien för en förnyad försäkring skall betalas senast den dag då den nya försäkringstiden börjar. Premien behöver dock inte betalas tidigare än en månad efter det att försäkringsbolaget haravsänt ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om betalningen.

235 Har flera premieperioder avtalats, skall premien för varje period efter den första betalas senast på periodens första dag. Premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad efter det att försäkringsbolaget har avsänt ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om betalningen.

245 Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget i den mån det är skäligt ta ut en förseningsavgift enligt vad som kan ha bestämts i försäk- ringsavtalet.

255 Vid dröjsmål med betalningen av premien får försäkringsbolaget säga upp försäkringen att upphöra fjorton dagar efter den dag då ett skriftligt meddelande avsändes till försäkringstagaren om uppsägningen. Gör försäk- ringstagaren sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, upphör dock försäkringen tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom.

Försäkringen upphör ej. om premien betalas innan den tid som anges i första stycket har löpt ut. Försäkringstagaren skall erinras om detta i meddelandet om uppsägningen.

Försäkringen upphör ej heller enligt första stycket om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien i rätt tid därför att han har blivit svårt sjuk eller

Prop. 1979/80z9 8

berövats friheten eller därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning. Detsamma gäller om någon annan liknande oväntad händelse har hindrat försäkringstagaren att betala premien i rätt tid. När hindret faller bort skall försäkringstagaren omedelbart betala premien. Gör han inte det, upphör försäkringen. Om dröjsmålet har varat i tre månader, upphör försäkringen även om hindret finns kvar.

265 Betalar försäkringstagaren premien efter det att försäkringen har upphört enligt 25 5,skall han därigenom anses ha begärt en ny försäkring från och med dagen efter den då premien betalades. Vill försäkringsbolaget inte meddela försäkring enligt försäkringstagarens begäran, skall en skriftlig underrättelse om detta avsändas till försäkringstagaren inom fjorton dagar från den dag då premien betalades. Annars anses en ny försäkring ha tecknats i enlighet med försäkringstagarens begäran.

Betalning av tilläggspremie

275 Har den avtalade premien höjts under försäkringstiden, skall tilläggs- premien betalas inom fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren med krav på tilläggspremien.

285 Om en tilläggspremie som är en följd av att försäkringens omfattning har utökats under försäkringstiden inte betalas i rätt tid, får försäkringsbo- laget med tillämpning av 255 säga upp försäkringen i den del den har utökats.

Om en annan tilläggspremie inte betalas i rätt tid, får försäkringsbolaget räkna om försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie som har betalts. Sedan en skriftlig underrättelse om en sådan omräkning av försäkringstiden har avsänts till försäkringstagaren, gäller försäkringen under den kortare tid som följer av omräkningen, dock minst under fjorton dagar efter det att underrättelsen har avsänts.

Avkortning av premie

295 Om en försäkring upphör i förtid, har försäkringsbolaget endast rätt till den premie som skulle ha bestämts om försäkringen från början hade tecknats för den tid under vilken den har gällt. Upphör en förnyad försäkringi förtid, har försäkringsbolaget dock inte rätt till högre premie än den som svarar mot den risk som försäkringen har täckt. Har försäkringstagaren betalt högre premie än försäkringsbolaget har rätt till enligt första stycket, skall bolaget betala tillbaka överskjutande belopp.

Prop. 1979/80:9 9

Nedsättning av _försäkringsersättnirtgen

30 5 Har försäkringstagaren när försäkringen tecknades uppsåtligen eller genom oaktsamhet som inte är ringa lämnat en oriktig uppgift eller förtigit en omständighet av vikt. kan ersättning från försäkringen sättas ned i fråga om varje försäkrad. Nedsättningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till det verkliga förhållandets betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan samt till försäkringstagarens uppsåt eller oaktsamhet och omstän- digheterna i övrigt.

31 5 Har den försäkrade uppsåtligen eller genom oaktsamhet åsidosatt sina åligganden enligt försäkringsvillkoren. kan ersättning från försäkringen sättas ned såvitt gäller honom. chsättningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till försummelsens betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan samt till den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet och omständigheterna i övrigt.

Med den försäkradejämställs annan som har handlat med hans samtycke. Också den som beträffande försäkrad egendom har en väsentlig ekonomisk gemenskap med den försäkrade jämställs med denne. Detsamma gäller den som i den försäkrades ställe eller tillsammans med denne har haft tillsyn över försäkrad egendom, om förbehåll om detta har gjorts i försäkringsvillko- ren.

325 Har den försäkrade uppsåtligen framkallat ett försäkringsfall, lämnas inte ersättning från försäkringen såvitt gäller honom. Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet, kan försäkringsersättning som ej avser skadestånd sättas ned såvitt gäller honom. Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom annan oaktsamhet som ej är ringa, kan försäkringsersättning som ej avser skade- stånd sättas ned såvitt gäller honom. om förbehåll om nedsättning har gjorts i försäkringsvillkoren. Sådant förbehåll får göras endast om det är påkallat för att förebygga försäkringsfall eller det annars finns särskilda skäl. Nedsätt- ningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades oaktsamhet och omständigheterna i övrigt. Med den försäkradejämställs annan som har handlat med hans samtycke. Också den som beträffande försäkrad egendom har en väsentlig ekonomisk gemenskap med den försäkrade jämställs med denne, om inte särskilda skäl talar mot detta.

335 Även om försäkringstagaren eller den försäkrade har handlat på ett sätt som enligt 30—32 55 kan föranleda att ersättning från försäkringen sätts ned eller inte lämnas. tillämpas inte dessa bestämmelser om han var i ett sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 25 brottsbalken eller under tolv år.

Prop. 1979/80:9 10

Vid tillämpningen av 31 5 andra stycket eller 32 5 tredje stycket skall den som var i ett sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 5 brottsbalken eller som var under tolv år jämställas med den försäkrade endast om han har handlat med dennes samtycke.

34 5 Har den etsättningsberättigade efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av hans rätt till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som han annars skulle ha varit berättigad till sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Under/örsä kring

35 5 Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger beloppet i betydande mån detta värde, kan ersättning från försäkringen för skada på egendomen eller på det andra intresset sättas ned i förhållande till underför- säkringen.

Dubbelförsäkring

365 Har samma intresse försäkrats mot samma fara hos flera försäkrings- bolag, är varje försäkringsbolag ansvarigt mot den försäkrade som om det bolaget ensamt hade meddelat försäkring. Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning från försäkringsbo- lagen än som sammanlagt svarar mot skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.

Skadereglering

37 5 Sedan ett försäkringsbolag har fått underrättelse om ett försäkringsfall, skall bolaget utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att skadan skall kunna regleras. Skadan skall regleras skyndsamt och med iakttagande av den ersättningsberättigades och annan skadelidandes behöriga intressen.

Försäkringsvillkoren skall innehålla regler om värderingen av skadad egendom och annan förlust till följd av försäkringsfallet.

385 Försäkringsersättning skall betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utred- ning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Detta gäller dock ej ersättning som avser livränta och ej heller i den mån

Prop. 1979/80:9 ll

rätten till ersättning är beroende av att egendom återställs eller återanskaffas, att en myndighet meddelar ett visst beslut eller att någon annan liknande händelse inträffar efter utgången av den tid som nyss har angetts.

Har den som begär försäkringsersättning uppenbarligen rätt till ersättning med åtminstone visst belopp. skall detta belopp genast betalas i avräkning på den slutliga ersättningen.

Preskription

395 Den som vill kräva ut försäkringsersättning förlorar rätten till ersätt- ning, om han inte väcker talan mot försäkringsbolaget inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Har den som vill kräva ut försäkringsersättning anmält skadan till försäkringsbolaget inom tid som har angetts i första stycket, har han alltid sex månader på sig att väcka talan sedan försäkringsbolaget har förklarat att slutlig ställning har tagits till ersättningsfrågan. Har fordran på ersättning från en båtförsäkring kommit under dispaschörs behandling, anses därigenom talan om fordringen väckt.

405 Ett försäkringsbolag förlorar rätten till obetald premie sedan sex månader har förflutit från det att premien skulle ha betalts, om inte försäkringen dessförinnan har sagts upp av bolaget eller har upphört att gälla av annan anledning än på grund av en uppsägning från bolagets sida.

Tvist om rätten att teckna eller behålla enförsäkring . 41 5 Har ett försäkringsbolag i strid mot 9 5 vägrat en konsument att teckna en försäkring. skall domstol på yrkande av konsumenten förklara att han har rätt att teckna försäkringen. Domstolen får förklara att försäkringstiden skall börja vid den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit konsumentens begäran om försäkring.

Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom en månad från den dag då försäkringsbolaget meddelade konsumenten sitt beslut och angav skälen för beslutet samt erinrade konsumenten om vad han skall iaktta om han vill få beslutet prövat.

lakttas inte den tid som anges i andra stycket. är rätten att föra talan förlorad.

425 Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i strid mot 15. 18 eller 25 5, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara uppsägningen ogiltig. Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom en månad från

Prop. 1979/80:9 12

det att försäkringsbolaget har avsänt dels meddelandet om uppsägningen, dels ett skriftligt meddelande om skälen för uppsägningsbeslutet med erinran om vad försäkringstagaren skall iaktta om han vill få beslutet prövat. Tiden föratt väcka talan går dock aldrig ut före den tidpunkt då uppsägningen skulle få verkan.

lakttas inte den tid som anges i andra stycket, är rätten att föra talan förlorad.

435 Domstolen kan på yrkande meddela förklaring enligt 41 eller 425 att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.

lnnan en tvist som avses i 41 eller 425 avgörs skall domstolen inhämta yttrande från försäkringsinspektionen, om det inte är obehövligt.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

2. En försäkring förnyas efter ikraftträdandet i de fall och på de villkor som anges i 14-17 55, även om den har tecknats före denna tidpunkt. För den förnyade försäkringen gäller den nya lagen.

3. Om försäkringsbolaget eller försäkringstagaren till stöd för att en försäkring sägs upp eller annars skall upphöra i förtid eller för att försäkrings- villkoren skall ändras under försäkringstiden åberopar ett förhållande som har inträffat efter ikraftträdandet, tillämpas 18—20 55 även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt. Upphör försäkringen i förtid efter ikraftträdandet, tillämpas också 29 5.

4. Skall en premie betalas efter ikraftträdandet, tillämpas 21—25 samt 27 och 28 55 även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

5. Har ett försäkringsfall inträffat efter ikraftträdandet, tillämpas 30—38 55 även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

6. Bestämmelserna i 395 tillämpas även på fordran som har tillkommit före ikraftträdandet och som inte vid denna tidpunkt är preskriberad enligt äldre bestämmelser. Skall en premie betalas efter ikraftträdandet, tillämpas 405 även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

7. Vid tillämpningen av 2—6 gäller även 3 5.

Prop. 1979/80:9

2. Förslag till

13

Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 1 5 lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15"

Denna lag äger tillämpning å avtal, varigenom försäkring medde- las av någon,som driver försäkrings- rörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämp- ning a' återförsäkring eller försäkring, som meddelas av allmän sjukkassa eller av erkänd arbetsläshetskassa, ej heller a' avtal. som slutes i enlighet med föreskrifterna ilagen om frivillig statlig pensionsförsäkring eller i lagen om yrkesskadeförsäkring.

Å trafikförsäkring är denna lag tillämplig i den mån annat ej följer av vad om sådan försäkring är särskilt stadgat.

Denna lag äger tillämpning på avtal, varigenom försäkring medde- las av någon som driver försäkrings- rörelse.

Lagen gäller inte återförsäkring eller försäkring som avses i lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (] 973.'3 70) om arbets/öshetsför- säkring, lagen (]976:380) om arbets- skadeförsäkring eller lagen (l979:84) om delpensionsförsäkring.

Lagen tillämpas inte pa'försäkringar som avses i konsumentförsäkringsla- gen (l979:000). I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas dock 25, 54—58, 86—88. 95 och 96 samt 122 och 123 55" även ifråga om sådana försäkringar. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser gäller även 3 5" första stycket.

Lagen tillämpas inte heller på tra- fikförsäkringari den mån annat följer av trafikskadelagen (1975.'l410).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. På försäkringar som har tecknats före denna tidpunkt tillämpas inte lagen (1927:77) om försäkrings— avtal i den mån konsumentförsäkringslagen (19791000) är tillämplig enligt övergångsbestämmelserna till den lagen.

' Senaste lydelse 1954z245.

Prop. 1979/80z9

3. Förslag till

14

Lag om ändring i trafikskadelagen(197511410)

Härigenom föreskrivs att 5,6 och 17 55 trafikskadelagen(1975: 1410)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

€ .

Föreslagen lydelse

Trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har fått tillstånd därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant tillstånd är skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring och att utfärda bevis därom enligt formulär som försäkringsinspektionen fastställer.

1 tillstånd som avses i första stycket kan skyldigheten att meddela trafikförsäkring begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst område.

Återkallar regeringen tillstånd för försäkringsansta/t att meddela trafik- försäkring. skall den som har tagit trafikförsäkring hos ans/alten och som är skyldig att lta sådan. försäkring taga ny trafikförsäkring för fordonet inom en månad efter det att beslutet om återkallelse har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar.

6_'

A vtal om trafikförsäkring/ör motor- drivetfordon som är registrerat här i landet upphör att gälla tidigast när myndighet som regeringen bestämmer harfått anmälan från försäkringsan- sta/ten om att avtalet har blivit uppsagt eller att annan anledning till dess upphörande har inträtt. Avtalet får dock bringas att upphöra tidigare, om ny trafikförsäkring för fordonet har blivit gällande eller om skyldigheten att liållaförsäkring ltar upphört.

1 fall som avses i 5 5" tredje stycket upphör försäkringsavtalet senast vid utgången av den där angivna fris- ten.

' Omtryckt 1977z949.

Återkallar regeringen tillståndet_ för en försäkringsanstalt att meddela trafikförsäkring, skall den som har tagit Iran/(försäkring hos anstalten och som är skyldig att ha sådan,/örsåkring taga ny trafikförsäkring för fordonet inom en månad efter det att beslutet om återkallelse har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar.

1 fall som avses iförsta stycket upphör den tidigare trafikförsäkringen senast vid utgången av den angivna månads/"risten.

Prop. 1979/80:9 15

Föreslagen lydelse 17 &

Nuvarande lydelse

Skadelidandes rätt till trafikskade- ersättning lår, utöver vad som anges i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelscn och som enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal kan medföra be- gränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbe- lopp.

Skadelidandes rätt till trafikskade- ersättning får, utöver vad som anges i denna lag. inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal eller konsumentför- säkringslagen (1979:000) kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbe- lopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. l979/80:9 16

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om 282 & lagen (l948:433)om försäkringsrö- relse

dels att 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse. dels att i paragrafen skall införas ett nytt moment. 3 mom.. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

282 ä'

2 mom. [ bolag, som meddelar försäkring av annat slag än i 1 mom. sägs. åligger det styrelsen och verkställande direktören att med hjälp av fortlöpan- de statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk. som försäkringen är avsedd att täcka. nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Statistik må upprättas för två eller flera bolag gemensamt. Det åligger därjämte styrelsen och verkställande direktören att till försäkringsinspektionen, för tidrymd som inspektionen bestämmer. insända redogörelse för den metod som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning & verksamhet, som bedrives i utlandet. ej heller a' sjö- eller transportförsäkring. som

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning på verksamhet. som bedrives i utlandet. Ifråga om sjö- eller transportförsäkring. som

bedrives här i riket. bedrives här i riket. gäller första stycket endast om försäkringen teck- nas av en konsument huvudsakligen

för enskilt ändamål.

3 mom. Styrelsen och verkställande direktören för försäkringsbolag skall beträffande verksamhet som bedrivs här i riket övervaka att även andra försäkringsvillkor än premien är skäli- ga med hänsyn till det skvddförsäk- ringen är avsedd att ge och omständig- heterna i övrigt. Styrelsen och verkställande direktören skall lämna jörsäkringsinspektionen alla upplys- ningar sam inspektionen behöver för

1 Senaste lydelse l961:610.

Prop. 1979/80:9 17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

att granska att tillämpade villkor är skäliga. Vid granskningen bör inspek- tionen ägna särskild uppmärksamhet åt villkoren för försäkringar som konsumenter tecknar huvudsakligen för enskilt ändamål.

Ifråga om sjö- och transportförsäk- ringar gällerförsta stycket endast om försäkringen tecknas av en konsument huvudsakligenför enskilt ändamål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 198].

Prop. 1979/80z9 18

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrivs att 3aä lagen (1929'1145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a 551

Kan tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör tvisten vara. tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsak- ligen enskilt bruk. får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen göras gällande endast om tvisteföremålets värde är högre än som anges i 1 & lagen (197418) om rättegången i tvistemål om mindre värden eller hinder enligt 39" nämnda lag möter mot lagens tillämpning.

Första stycket gäller ej om tvisten Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och ej heller och försäkringstagare om försäkring om annat följer av Sveriges interna- som grundas på kollektivavtal eller tionella förpliktelser. som grundas på gruppavtal och band-

has av företrädareför gruppen och ej heller om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal om avgörande av skiljemän som har träffats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 19772453.

Prop. 1979/80z9 19

Utdrag Inledning JUSTlTlEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-05-10

Närvarande: statsministern Ullsten. ordförande. och statsråden Sven Roma- nus. Wikström. Friggebo. Wirtén. Huss. Rodhe, Wahlberg. llansson. Enlund. Lindahl. Winther, De Geer. Gabriel Romanus. Tham. Bonde- stam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Lagrådsremiss med förslag till konsumentförsäkringslag. m. m.

1. Inledning

Lagen (1927:77) om försäkringsavtal (försäkringsavtalslagen) har nu varit i kraft i merän 50 år. Frågan om en reform av försäkringsavtalsrätten har sedan länge varit aktuell. Riksdagen har vid flera tillfällen ställt sig positiv till en revision av försäkringsavtalslagen i nordiskt samarbete. och även Nordiska rådet konstaterade år 1971 att det förelåg reformbehov på försäkringsområ- det.

1 Sverige tillkallades i april 1974 särskilda sakkunnigal för att se över försäkringslagstiftningen. De sakkunniga. som antog namnet försäkrings- rättskommittén. avlämnade i december 1977 delbetänkandet (SOU l977:84) Konsumentförsäkringslag. Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga ]. dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en samman- ställning av remissyttrandena som bilaga 3. Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet. Under ärendets beredning i justitiedepartementet har överläggningar ägt

l Professorn .lan Hellner. ordförande. borgmästaren Gudmund Ernulf. förbundsjuris- ten Stig Gustafsson. lörbundsordlöranden Roland Larsson. verkställande direktören Richard Schönmeyr och ledamoten av riksdagen Anna-Greta Skantz. Experter: avdelningschefen Bengt Odelgard, utredningschefen Kjell-Åke Persson. professorn Carl Martin Roos. biträdande direktören Arne Sandell. kommendörkaptenen Nils Skaar, byråchefen Hans Stenberg. depanementssekreteraren Birgit Warholm och direktören Hilding Åberg.

Prop. 1979/80z9 20

rum med företrädare för de danska. finländska och norska justitiedcparte- Allmänna utgångs- menten. punkter

2.1. Allmänna utgångspunkter 2.1.1 Bakgrunden till en lagsti/ining om konsunietitlörsäkringar

R ef'ormhehovet

Försäkringsavtalslagen . som trädde i kraft den 1 januari 1928. reglerar utförligt rättslörhållandet mellan parterna iett försäkringsavtal. försäkrings- bolaget å ena sidan och den eller dem som försäkringen skall skydda å andra sidan. Lagen tillkom i nordiskt samarbete. Den har sedan tillkomsten ändrats endast i vissa detaljer.

Före tillkomsten av försäkringsavtalslagen gällde en oinskränkt avtalsfri- het på området. Försäkringstagarnas underläge i förhållande till försäkrings- bolagen leddc till att försäkringsvillkoren ofta blev stränga mot försäkrings- tagarna. Försäkringsavtalslagcn kom till för att skydda dem mot sådana villkor. Lagen präglades dock av de förhållanden som rådde vid dess tillkomst. Det är därför naturligt att den numera i väsentliga avseenden framstår som föråldrad. Det skydd som lagen ger försäkringstagarna är med nutida synsätt inte tillräckligt. Lagen har även av andra skäl ansetts vara i behov av en modernisering.

År 1974 tillkallades försäkringsrättskommittén för att se över försäkrings- lagstiftningen. ] direktiven till kommittén framhölls att reformer kunde vara befogade främst när försäkringstagaren är en enskild konsument. Allmänna regler som direkt avser att stärka konsumenternas ställning borde behandlas med förtur och förslag till lagändringar med detta syfte läggas fram i ett sammanhang.

Kommittéförslaget

Kommittén har tagit fasta på dessa uttalanden och i ett delbetänkande ( SOU 1977:84 ) Konsumentförsäkringslag föreslagit att de vanliga konsu- mentförsäkringarna skall särbehandlas och regleras i en särskild konsument- försäkringslag.

Enligt kommittén bör försäkringslagsliftningen också i fortsättningen skydda konsumenterna mot missbruk från försäkringsbolagens sida vid formuleringen av försäkringsvillkor. Inte bara försäkringstagarnas skyldig- heter utan också deras rättigheter bör uppmärksammas av lagstiftaren. Det gäller bl. a. regleringen av den risk som en försäkring skall täcka.

Konsumentintressena ställer emellertid enligt kommitténs mening ytter- ligare krav som måste beaktas när en modern lagstiftning om konsument- försäkringar skall utformas. Det viktigaste är att konsumenterna till ett

Prop. 1979/80z9 21

överkomligt pris skall ha tillgång till sådana lörsäkringar som spelar en avgörande roll för deras skydd mot svåra ekonomiska förluster. Detta leder i sin tur till önskemålet att försäkringarna som produkt betraktade skall fylla allmänna krav på lämplighet. Som ett ytterligare önskemål nämns att konsumenterna kan utnyttja den valfrihet mellan olika försäkringar som står till buds.

Dessa syften med en konsumentförsäkringsltigstiftning kan enligt kommittén bäst förverkligas genom ett samspel mellan olika rättstekniska metoder. Kärnan i regleringen bör bestå av civilrättsliga regler som tas upp i den förut nämnda konsumentförsäkringslagen. Denna lag bör med vissa undantag innehålla alla de regler som kan anses viktiga lör konsumenterna och alltså i det väsentliga vara fristående i förhållande till försäkringsavtals- lagen. Kommittén föreslår att lagen skall uppta bestämmelser om bl. a. rätt till information om försäkring. rätt att teckna och behålla försäkring. förnyelse av försäkring. premiebetalning och verkan av underlåtenhet att betala premien i rätt tid. nedsättning av försäkringsersättning när försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt någon annan förpliktelse (t.ex. att iaktta en säkerhetsföreskrift). underförsäkring. skadereglering och rätt till prövning inför domstol av försäkringsbolagens beslut. Bestämmelserna skall i allmän- het vara tvingande mot den överlägsna parten. dvs. försäkringsbolaget. De bör enligt kommittén till betydande del vara minimiföreskrifter. dvs. dra en yttersta gräns för vad försäkringsbolagen får ålägga lörsäkringstagarna och för de inskränkningar i försäkringstagarnas rättigheter som bolagen får göra. Däremot skall dessa bestämmelser inte utan vidare uppfattas som lämpliga normalregler.

Kommittén anser det inte möjligt att lägga fram lagregler som ensamma tillgodoser alla de krav som kan ställas på den rättsliga regleringen av förhållandet mellan försäkringsbolagen och försäkringstagarna. Ett ganska stort utrymme måste lämnas åt avtalsfriheten. Myndigheterna bör enligt kommittén kontrollera hur detta utrymme utnyttjas i försäkringsvillkoren. Det gäller främst villkor som bestämmer den risk som en försäkring skall täcka. Kontrollen bör emellenid avse också villkor i ämnen som behandlas i konsumentförsäkringslagen. t. ex. villkor som inom ramen för lagens regler föreskriver nedsättning av försäkringsersättningen när en s. k. biförpliktelse har åsidosatts. Kommittén föreslår en ny bestämmelse i lagen (1948z433) om lörsäkringsrörelse av innehåll att premie och andra försäkringsvillkor för konsumentförsäkringar skall vara skäliga och i övrigt motsvara försäkrings- tagares och försäkringshavares intresse av en ändamålsenlig försäkring. Kommittén diskuterar hur den föreslagna villkorskontrollen skall ordnas organisatoriskt men förutsätter att denna fråga skall utredas ytterligare.

Enligt vad som föreskrivs i försäkringsrättskommitténs direktiv skall utredningsarbetet bedrivas i nordiskt samarbete. Kommittéer med uppdrag att se över lörsäkringsavtalslagarna har tillsatts i Danmark. Finland och Norge. Flera överläggningar har hållits mellan de nordiska kommittéerna.

Allmänna utgångs- punkter

Prop. l979/8flz9 22

Sedan det svenska förslaget till konsu'mentförsäkringslag har lagts fram har också företrädare för de nordiskajustitiedcpartementen mötts för diskussio- ner om den framtida lagstiftningen om försäkringsavtal i de olika länder- na.

Förslag till särskild konsumentförsäkringslag har inte lagts fram i något av de andra nordiska länderna. Visserligen har behovet av särskilda regler till skydd för konsumenterna betonats i direktiven för kommittéerna i dessa länder. Åtminstone i Danmark torde arbetet dock närmast vara inriktat på att iett sammanhang lägga fram förslag till en helt ny försäkringsavtalslag. där de särskilda skyddsregler som kan behövas för konsumenterna tas in. Arbetet där kompliceras av att hänsyn måste tas till de harmoniseringssträvanden inom försäkringsrätten som pågår inom EG. Inte heller i Norge avser man att bryta ut skyddsregler för konsumenterna till en särskild lag. Det kan dock tänkas att personförsäkringar och sakförsäkringar kommer att regleras i skilda lagar. Vad slutligen gäller Finland är det en öppen fråga om man där kommer att lägga fram ett särskilt förslag till konsumentförsäkringslag eller arbeta in reglerna om konsumentförsäkringar i en allmän försäkringsavtals- lag.

Remissut/allet

Remissopinionen är splittrad i frågan om det lämpliga i att genomföra en särskild lagstiftning om konsumentförsäkringar. Förslaget stöds av de stora löntagarorganisationerna och av andra instanser som kan sägas företräda konsumenterna. Däremot är företrädarna för försäkringsbranschen negativa. Samma hållning intar bl. a. Svea hovrätt. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges advokatsamfund. De skäl som åberopas mot en särskild lagstiftning är i huvudsak följande.

Det är förenat med nackdelar att bryta ut konsumentförsäkringarna till särbehandling. Hela försäkringsavtalslagen bör i stället revideras i ett sammanhang. Först då kan man skaffa sig den fullständiga överblicken över rättsområdet. En sammanhållen reglering är dessutom systematiskt överläg- sen. En särreglering av konsumentförsäkringar ger upphov till besvärliga gränsdragningsproblem. Den lämnar småföretagarna utan skydd. En svensk konsumentförsäkringslag skulle också bryta den nordiska rättslikheten på försäkringsrättens område.

De remissinstanser som ställer sig avvisande till en delreform framhåller vidare att det på försäkringsområdet inte finns några missförhållanden som gör en sådan reform motiverad. Försäkringsverksamheten är sålunda i vårt land kringgärdad av en offentligrättslig reglering och står sedan lång tid tillbaka under statlig tillsyn. Försäkringsavtalslagen avspeglar inte heller det faktiska rättsläget. 1 praxis har lagen kommit att tillämpas allt mera liberalt gentemot konsumenterna. Denna praxis har påverkat de "Allmänna bestäm- melser" för hem-. villa-. fritidshus-. rese-. motorfordons- och båtförsäkringar som antogs år 1976 och som är gemensamma för alla bolag i konsumentför- säkringsbranschen. En revision av bestämmelserna har påbörjats. Det

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1979/80z9 23

framhålls vidare att konsumenterna genom representation i olika bolags- organ och på andra sätt har ett direkt inflytande på försäkringsverksamheten. Via ett s. k. kontaktforum sker också ett regelbundet utbyte av synpunkter i konsumentförsäkringsfrågor mellan försäkringsbranschen, konsumentver- ket och försäkringsinspektionen.

De flesta remissinstanserna anser att kommitténs förslag i det stora hela är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning, om en sådan skall genomföras. Kritik mot bärande delar av förslaget framförs dock, främst från försäkrings- branschens sida.

Som en huvudpunkt i kritiken anförs att förslaget kan medföra betydligt ökade kostnader för försäkringstagarkolIektivet. Kommitténs avvägning mellan försäkringsskydd och kostnader för försäkring kritiseras. Kommittén anses ha medgett försäkringstagarna ett alltför stort "slarvutrymme". Försäkringsbolagen menar bl. a. att de föreslagna reglerna om nedsättning av försäkringsersättning— i förening med vissa motivuttalanden av kommittén mycket starkt skulle begränsa möjligheterna till sådana ansvarsbegränsning- ar i villkoren som är nödvändiga från kostnadssynpunkt. Vidare anses förslaget kunna medföra en Ökning av det redan betydande försäkringsmiss- bruket. Påföljderna när konsumenterna åsidosätter sina förpliktelser får t. ex. med förslaget otillräcklig preventiv effekt. De nya bestämmelserna om premiebetalning kommer enligt bolagen också att höja premienivån.

En andra huvudpunkt i kritiken gäller kommitténs förslag om en intensifierad villkorsgranskning som bl. a. skulle avse försäkringsprodukter- nas allmänna lämplighet. Försäkringsbolagen anser att det inte finns något behov av en sådan granskning, som tvärtom skulle kunna hämma produkt- utvecklingen och konkurrensen mellan bolagen. En avvisande hållning på denna punkt intas också av flera andra remissinstanser som i övrigt är positiva till att lagstiftning kommer till stånd på grundval av kommitténs förslag, bland dem försäkringsinspektionen.

Såvitt gäller lagstiftningstekniken vill man från något håll lämna öppet om reglerna om konsumentförsäkringar skall bilda en särskild lag eller föras in i försäkringsavtalslagen . Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker att regleringen görs tvingande. Enligt riksförbundet kan följden bli att utveck- lingen låses. och något nämnvärt praktiskt behov av bestämmelser med tvingande natur kan knappast anses föreligga.

2.122 Lämpligheten av en daire/orm i fråga om konsumentförsäkringar

För egen del vill jag till en början erinra om den stora ekonomiska och sociala vikt som privata försäkringar till skydd för enskilda personer har i vårt land. De enskilda, individuella personförsäkringarna livförsäkring, sjuk- försäkring och olycksfallsförsäkring spelar visserligen inte samma roll som förr efter utbyggnaden av den allmänna försäkringen och tillkomsten av andra kollektiva försäkringssystem. Skadeförsäkringarna — till vilka räknas

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1979/80:9 24

främst hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons- och båtförsäkring— har däremot oförminskad betydelse för enskildas ekonomiska trygghet. Jag kan nämna att antalet försäkringar som hör till de uppräknade kategorierna kan beräknas till över nio miljoner år 1977. Från dessa försäkringar betalades samma år ut mer än två miljarder kronor. Det är naturligt att samhället genom lagstiftning tar ett ansvar för att detta försäkringsskydd fyller sin funktion på rätt sätt.

Även om försäkringsbolagens verksamhet bedrivs i känsla av ansvar inför uppgiften och med betydande hänsyn tagen till konsumenternas behov och intressen, kan man inte bortse från att konsumentförsäkringarna represen- terar en avtalstyp där avtalsvillkoren är starkt standardiserade och där konsumenten har begränsade möjligheter att påverka avtalsinnehållet. Särskilt sedan ett försäkringsfall har inträffat får den försäkrade också ofta en utsatt ställning. Rådande rättsläge kan inte heller i allo sägas vara tillfreds- ställande. Det finns enligt min åsikt anledning att i flera hänseenden stärka konsumenternas rättsställning, även om denna bedöms utifrån gällande allmänna försäkringsvillkor och försäkringsbolagens praxis. Som ett exempel kan jag nämna reglerna om premiebetalning.

[ längden är det inte heller godtagbart att försäkringskonsumenterna skall behöva lita till villkor som försäkringsbolagen ensidigt ställer upp och än mindre till deras välvilja i det särskildafallet (s. k. kulans). Konsumenterna bör kunna stödja sig direkt på lag i sina mellanhavanden med försäkrings- bolagen. De bör i detta hänseende inte vara sämre ställda än på andra avtalsområden där en lagstiftning till deras skydd har kommit tillstånd under senare år.

Försäkringsrättskommitténs förslag till regler om konsumentförsäkringar är ett led i ett reformarbete som spänner över hela försäkringsavtalsrätten. Ämnet är omfattande och materian svårbemästrad. Som också har sagts i direktiven för utredningen är det en fördel om arbetet kan bedrivas i etapper. Det kan annars dröja länge innan man når resultat. Metoden att etappvis lägga fram reformförslag har ofta tillämpats i stora Iagstiftningsprojekt. På försäkringsområdet utgör konsumentförsäkringarna enligt min mening ett både lämpligt och naturligt föremål för en sådan delreform.

Att det kan vara förenat med nackdelar att bryta ut konsumentförsäkring- arna till särskild lagstiftning framgår visserligen av remissinstansemas invändningar. En del olägenheter bör man dock kunna eliminera genom att begränsa tillämpningsområdet för den särskilda lagstiftningen jämfört med vad kommittén har föreslagit. Jag behandlar denna fråga i avsnitt 2.2 . Till nackdelarna skulle också kunna räknas att småföretagarna inte kan få sitt behov av ett förstärkt skydd tillgodosett genom en lagstiftning om konsu- mentförsäkringar; också beträffande denna fråga kan jag hänvisa till avsnitt 2.2 . Detta utgör emellertid knappast något skäl för att avstå från de förbättringar som genom en delreform nu kan beredas de enskilda konsu— menterna. Behovet av skydd för andra utsatta grupper av försäkringstagare

Allmänna utgångs— punkter

Prop. l979/80:9 ' 25

får beaktas under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Under detta arbete bör Allmänna utgångs- man också ha möjlighet att bemästra vissa andra olägenheter med särrefor- punkter men. Jag skall strax återkomma till denna fråga i ett avsnitt om den lagtekniska uppläggningen. Innan dess skall jag emellertid ta upp huvudinvändningarna mot det sakliga innehållet i försäkringsrättskommitténs förslag.

2.1.3. Granskning avförsäkringsbolagens villkor

I likhet med kommittén anserjag att man för att stärka konsumenternas ställning bör anlita både civilrättslig och näringsrättslig reglering.

Redan nu gäller att försäkringsinspektionen har möjlighet att ingripa mot olämpliga försäkringsvillkor med stöd av den s. k. skälighetsprincip som har skrivits in i lagen (l948z433) om försäkringsrörelse. Inspektionens villkors- granskning har emellertid i praktiken en begränsad omfattning i fråga om villkor som inte gäller premiesättningen.

Villkorsgranskning genom myndighet är ett väsentligt inslag i den reglering till konsumenternas skydd som försäkringsrättskommittén har föreslagit. Också enligt min mening är det viktigt med en aktiv villkorskon- troll som komplement till en konsumentförsäkringslag.

Jag är emellertid inte f. n. beredd att tillstyrka kommitténs förslag om en villkorsgranskning som skulle inriktas på försäkringens ändamålsenlighet. Det lämpliga i en så långtgående samhällskontroll kan ifrågasättas. Efter beslut av regeringen den 14 december 1978 har en kommitté (E 1979101) tillkallats för att bl. a. behandla frågor om den offentliga tillsynen över försäkringsverksamheten (se Dir. 19781105). ] uppdraget ingår att överväga spörsmålet om samhällets kontroll av de villkor som försäkringsbolagen använder i sina avtal. Det bör inte komma i fråga att föregripa utrednings- resultatet genom att införa en granskning—av villkoren i konsumentförsäk- ringar som principiellt sett är av annat slag än den som redan nu kan förekomma.

Den skärpning av villkorskontrollen som bör genomföras i samband med att en konsumentförsäkringslag träder i kraft kan enligt min mening komma till stånd inom ramen för gällande principer och organisation, utan att man behöver avvakta att den nyss nämnda utredningen slutförs. Att villkorsöver— vakningen åtminstone än så länge inte får den vidare inriktning och omfattning som kommittén har utgått från bör alltså inte hindra att dess förslag i övrigt genomförs. Jag återkommer till frågan om villkorsgranskning- en i avsnitt 2 .l3.

2.1.4 Kosmaclskonseln'enscr m. ut.

Vad gäller förslagets kostnadskonsekvenser villjag erinra om att premierna för de vanliga försäkringarna har stigit oroväckande under senare år.

Prop. l979/80z9 26

Orsakerna är i första hand att söka i den allmänna kostnadsutvccklingen och ökningen av antalet skadefall. Men också försäkringsbedrägerier och annat missbruk torde ha drivit upp premienivån. En ytterligare höjning av premierna kan leda till att många konsumenter avstår från sitt försäkrings- skydd. Om kommittélörslaget skulle få ett sådant resultat är det givetvis från social synpunkt olyckligt och ett skäl mot att genomföra förslaget. Frågan i vad mån kommittéförslaget kan innebära kostnadsökningar för försäkrings- _ tagarkollektivet måste därför prövas noga.

Det bör å andra sidan beaktas att den nuvarande lagstiftningen i vissa fall medger att alltför hårda krav ställs på de försäkrade när det gäller förutsätt- ningarna för att få ersättning vid försäkringsfall. Jag delar kommitténs grundinställning att de försäkrade särskilt vid svåra skador i betydande utsträckning bör ha försäkringsskydd även om de har varit oaktsamma. Det gäller inte bara när de försäkrade har orsakat försäkringsfallet genom oförsiktighet utan också exempelvis när de har varit mindre varsamma med att lämna upplysningar till försäkringsbolaget. åsidosatt säkerhetsRSreskrifter eller försummat att betala premien i rätt tid. Att ökad hänsyn tas till skyddsbehovet ligger i linje med utvecklingen på skadeståndsrättens och trahkförsäkringens områden under senare år. En avvägning måste alltså göras mellan önskemålet om att ersätta förluster och intresset av att hålla nere premierna och förebygga att skador uppkommer. Kommitténs förslag grundas också på en sådan avvägning.

Enligt min mening får försäkringsbolagen enligt kommittéförslaget till- räckligt spelrum också för framtiden att utforma försäkringsvillkor som genom ansvarsbegränsningar eller i annan form söker påverka de försäkrade att förekomma skador. Även i övrigt anserjag att kritiken mot förslaget föratt det öppnar alltför stort ”slarvutrymme” och underlättar missbruk är överdriven. Förslaget bör till sina konsekvenserjämföras. inte i första hand med de regler som gäller enligt försäkringsavtalslagen utan med den ordning som försäkringsbolagen tillämpar i praktiken. Bolagens praxis är. som nämnts. i mångt och mycket liberalare mot försäkringstagarna än dessa regler. Det skulle föra för långt att här diskutera hur olika bestämmelser i förslaget kan tänkas inverka på bolagens kostnader. Min sammanfattande bedömning är att ett genomförande av förslaget kan leda till en viss premiehöjning men att denna bör bli så begränsad att den knappast kommer att resultera i något bortfall av försäkringar eller annars få några allvarligare följder. Verkningarna i fråga om premiekostnaderna torde alltså inte lägga hinder i vägen för att den föreslagna regleringen i sina huvuddrag förverk- ligas.

Även i övrigt är förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Jag delar också kommitténs uppfattning om vilka ämnen som bör bli föremål för reglering. Kommittén har med hänvisning bl. a. till sitt förslag om villkors- granskning avstått från att föreslå särskilda bestämmelser bl. a. om risktäck- ning, beräkning av försäkringsersättning och självrisk. Den omständigheten

Allmänna utgångs- punkter

Prop. l979/80:9 27

att någon granskning som avser villkorens ändamålsenlighet inte nu föreslås ger mig inte anledning att gå ifrån kommitténs ståndpunkt i denna del.

2.1.5. Lagsli/iningens tekniska utformning

Vad jag har sagt hittills innebär sammanfattningsvis att en delreform av försäkringsrätten bör genomföras. att denna med vissa begränsningar - bör gälla försäkringar som tecknas av enskilda konsumenter och att försäkrings- rättskommitténs förslag i sak i det väsentliga bör ligga till grund för reformen.

Kommittén har som nämnts föreslagit att de nya civilrättsliga bestämmel- serna skall bilda en fristående lag, en konsumentförsäkringslag. Ett alternativ är att föra in de särskilda bestämmelserna i försäkringsavtalslagen . En fördel med en sådan lösning är att systematiken i nordisk försäkringsavtalslagstift- ning skulle kunna i huvudsak förbli enhetlig. Det gäller särskilt om man väljer att placera de nya föreskrifterna i eller i anslutning till de skilda paragraferna i försäkringsavtalslagen .

Att föra in de nya bestämmelserna i lörsäkringsavtalslagen skulle emel- lertid ge till resultat en delvis svårtillgänglig reglering. I varje fall på det stadium där reformarbetet inom försäkringsrätten nu befinner sig synes i stället den bästa lösningen vara den som kommittén har förordat. Det är en avgjord fördel för konsumenterna att i en enda lag som bara handlar om konsumentförsäkringar finna alla bestämmelser som är av praktisk betydelse för deras mellanhavande med försäkringsbolaget på det berörda området.

Att valet alltså nu bör stanna vid en särskild konsumentförsäkringslag får dock inte hindra att frågan om vilken som är den lämpligaste systematiken prövas förutsättningslöst under det fortsatta utredningsarbetet. I ett slutske- de kan det visa sig fördelaktigast att åter föra samman samtliga bestämmelser om försäkringsavtal i en enda lag. En annan metod kan vara att reglera alla skadeförsäkringari en lag och alla personförsäkringar i en annan lag. Vid valet av lagteknisk metod i slutskedet är det ett väsentligt intresse att så långt möjligt återställa den enhetlighet i den nordiska försäkringslagstiftningen som rubbas genom en svensk delreform i fråga om konsumentförsäkring- ar.

Som tidigare nämnts bör man inte vara hänvisad enbart till en civilrättslig reglering när det gäller att stärka konsumenternas ställning på försäkrings- området. Som jag kommer att gå in på närmare i det följande bör bl. a. bestämmelser om information till konsumenterna ha näringsrättslig natur. Jag förordar att också dessa bestämmelser får sin plats i konsumentförsäk- ringslagen. Denna lag kommer alltså, liksom exempelvis konsumentkredit- lagen (l977z981). att innehålla både civilrättsliga och offentligrättsliga före- skrifter. '

Den särskilda civilrättsliga lagstiftning till skydd för konsumenterna som hittills har antagits, t. ex. konsumentköplagen , hari princip gjorts tvingande

Allmänna utgång - punkter

Prop. l979/80:9 . 28

till förmån för dessa. Jag anser inte att man bör gå ifrån denna princip när en särskild konsumentlagstiftning nu skall införas inom försäkringsrätten. Det behov av anpassning till växlande förhållanden som otvivelaktigt föreligger kan tillgodoses genom att en del bestämmelser får lämna rum för precise- ringar eller avvikelser genom försäkringsvillkoren.

Att de civilrättsliga bestämmelserna i konsumentförsäkringslagen är tvingande enbart mot försäkringsbolagen innebär att dessa fritt kan erbjuda konsumenterna villkor som är gynnsammare än vad lagen kräver. Med detta är emellertid inte sagt att de tvingande bestämmelserna bör utformas som minimiföreskrifter i den meningen att de inte skulle lämpa sig även som normer för normala fall. Flertalet av de bestämmelser som kommittén har föreslagit är enligt min mening godtagbara som normalregler. Somjag alldeles nyss var inne på måste visserligen en del föreskrifter i lagen främst de som gäller åsidosättande av s. k. biförpliktelser— dra ganska vida gränser för rätten att ställa upp försäkringsvillkor som är mindre förmånliga för försäkringsta- garna. Dessa föreskrifter bör emellertid samtidigt ge bindande riktlinjer för hur utrymmet får utnyttjas. Till undvikande av att yttergränsen för bolagens handlande tillika uppfattas som uttryck för en normalstandard kan det vara motiverat att denna teknik utnyttjas i ytterligare något fall utöver vad kommittén har gjort.

Sammanfattningsvis föreslår jag i fråga om Iagstiftningstekniken att den särskilda regleringen till skydd för konsumenterna på försäkringsområdet tas upp-i en fristående lag. som förutom civilrättsliga också innehåller vissa näringsrättsliga bestämmelser. och att de civilrättsliga bestämmelserna i princip blir tvingande gentemot försäkringsbolagen.

2.2. Tillämpningsområdet

Försäkringsavtalslagen gäller i princip för alla individuella försäkringar. Den gör inte någon skillnad mellan fall där försäkringstagaren är en konsument och fall där han är en näringsidkare. Någon sådan skillnad görs inte heller i de tidigare berörda Allmänna bestämmelserna från 1976. Dessa bestämmelser är dock tillämpliga bara på vissa försäkringsformer, nämligen hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons— och båtförsäkringar.

Som förut nämnts omfattar försäkringsrättskommittens förslag bara försäkringar som tecknas av konsumenter. Förslaget avser vidare endast de vanligaste slagen av konsumentförsäkringar, nämligen dem som de allmänna bestämmelserna är tillämpliga på samt olycksfalls- och sjukförsäkringar.

Kommitténs förslag i fråga om tillämpningsområdet har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Från försäkringshåll påpe- kas dock att gränsdragningen mot de försäkringar som hålls utanför förslaget kan medföra betydande praktiska nackdelar. Särskilt framhålls de svårigheter som kan uppkomma, ifall skilda regelsystem skall tillämpas på motorfordons- och båtförsäkringar beroende på om försäkringstagaren är en konsument eller

Tillämpningsomrädet

Prop. l979/80:9 ' 29

en näringsidkare. Vidare förordas att endast sjuk- och olycksfallsförsäkringar som ingåri paket tillsammans med skadeförsäkringar av konsumentkaraktär skall omfattas av den nya lagen. Andra remissinstanser anser att lagens tillämpningsområde bör utvidgas till att avse även vissa försäkringar som tecknas av näringsidkare, t.ex. lantbruksförsäkring.

Att den nya lagen bör gälla försäkringar som tecknas av enskilda konsumenter harjag redan sagt i föregående avsnitt. Frågan är emellertid om det är motiverat att avgränsa lagens tillämpningsområde till att avse enbart sådana försäkringar. Till stöd föratt lagen ges en vidare tillämpning talar bl. a. att det behov av skydd som lagen är avsedd att ge kan föreligga även i andra fall än då försäkringstagaren är en privatperson. Den som äger eller arrenderar ett mindre lantbruk kan, liksom en småföretagare, en hantverkare eller en annan enskild näringsidkare eller yrkesutövare, vara i samma underläge gentemot försäkringsbolagen som en vanlig konsument.

Å andra sidan bör beaktas att försäkringar som tecknas av näringsidkare, inklusive småföretagare, omfattar försäkringsrisker som är av ett annat slag än de som de typiska konsumentförsäkringarna är avsedda att täcka. Skyddsregler som är direkt inriktade på konsumentförsäkringar passar därför inte alltid så bra vid andra former av försäkringar. I varje fall saknas ännu så länge tillräckligt utredningsunderlag för att göra dessa regler tillämpliga utanför området för konsumentförsäkringar. Som jag tidigare har sagt får behovet av skydd för de andra utsatta grupper av försäkringstagare som inte är konsumenter i stället beaktas under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Liksom kommittén räknarjag dock med att de principer som kommer till uttryck i konsumentförsäkringslagen i praktiken får återverkan även på försäkringar som tecknas av sådana näringsidkare vilkas ställning liknar konsumenternas.

Att konsumentförsäkringslagen skall gälla enbart försäkringar som tecknas av konsumenter behöver dock inte innebära att den skall tillämpas på alla sådana försäkringar. Det är visserligen uppenbart att den bör omfatta sådana vanliga försäkringsformer som hemförsäkring, villaförsäkring och fritidshus- försäkring. Dessa kombinerade försäkringar, s. k. paketförsäkringar, inklu- derar skydd mot ett stort antal risker som sammantagna representerar några av de viktigaste försäkringsbara riskerna för konsumenter. Även reseförsäk- ring har sådan betydelse från konsumentsynpunkt att den bör omfattas av lagen.

Det är däremot något osäkert om konsumentlörsäkringslagen bör avse motorfordonsförsäkring och båtförsäkring. Till skillnad från de förut nämnda försäkringarna tecknas nämligen dessa försäkringar i inte oväsentlig utsträck- ning även av andra försäkringstagare än konsumenter. Som har framhållits under remissbehandlingen skulle det kunna leda till olägenheter för försäk- ringsbolagen att i varje särskilt fall behöva undersöka om försäkringstagaren är en konsument eller en näringsidkare för att veta vilka regler som skall tillämpas. Å andra sidan gör sig konsumentskyddsintrcsset starkt gällande

Tillämpningsomra'det

Prop. ]979/80:9 30

även vid dessa försäkringar. Det är därför inte tillfredsställande att ta undan dem från konsumentförsäkringslagen.

En möjlighet för försäkringsbolagen att undgå de gränsdragningsproblem som enligt det nyss sagda skulle kunna uppstå, om motorfordons- och båtförsäkringar förs in under konsumentförsäkringslagen, är att så långt möjligt tillämpa lagens regler på dessa typer av försäkringar även när de tecknas av andra än konsumenter. Enligt min mening torde det i de flesta fall inte heller finnas något hinder mot en sådan utvidgad tillämpning, åtmin- stone när det inte är fråga om försäkringar som förekommer endast i näringsverksamhet (t. ex. motorfordonsförsäkring för lastbilar eller taxibilar). Jag anser alltså inte att det behöver uppkomma så stora praktiska avgräns- ningsproblcm för försäkringsbolagen att man av den anledningen skulle avstå från att göra den nya lagen tillämplig på motorfordons- och båtförsäkring- ar:

Med hänsyn till det sagda förordar jag att konsumentförsäkringslagen i första hand Skall tillämpas på de försäkringar som f. n. omfattas av Allmänna bestämmelser 1976, under förutsättning att försäkringstagaren är en enskild konsument.

Det finns emellertid också vissa andra typiska konsumentförsäkringar där försäkringstagaren skulle kunna sägas ha behov av samma skydd mot oförmånliga försäkringsvillkor. Jag tänker bl.a. på sådana individuella försäkringar som djurförsäkring, framför allt försäkring av hundar, katter och ridhästar, samt försäkring av smycken, pälsar och samlingar av olika slag (t. ex. mynt, sedlar och frimärken). Dessa försäkringar meddelas separat, utan att ingå i någon av de tidigare nämnda paketförsäkringarna. Ett annat exempel är försäkring av ur och kameror. ] detta fall ingår försäkringen ofta till en början i det skydd som en köpare får genom säljarens försorg när han köper varan; om köparen därefter önskar fortsätta med försäkringen, får han överta den som en vanlig, fristående försäkring.

Enligt försäkringsrättskommitte'n har försäkringsskyddet vid dessa försäk- ringar inte samma ekonomiska och sociala betydelse som vid de försäkrings- former som förut har berörts. De regler som kommittén föreslår i konsu- mentförsäkringslagen passar inte heller till alla delar så bra för de ofta mindre standardbetonade försäkringar som det nu är fråga om. Kommittén anser därför att konsumentförsäkringslagen inte bör omfatta dessa försäkringar. Denna uppfattning har i allmänhet inte kritiserats under remissbehandling- en. Inte heller jag finner skäl att frångå kommittéförslaget på denna punkt.

En annan viktig kategori av konsumentförsäkringar utgörs av personför- säkringar av olika slag som tecknas av en enskild konsument och alltså inte tillhandahålls av exempelvis en arbetsgivare. När det gäller livförsäkring anser emellertid kommittén att betydande skäl talar mot att sådan försäkring tas upp till reglering i detta sammanhang. Förhållandena skiljer sig nämligen i detta fall på flera punkter från dem som gäller vid Skadeförsäkring. Däremot

Tillämpningsomrädet

Prop. l979/80:9 35

den för och omfattningen av försäkringen. Vad som här åsyftas är en sammanfattning i förenklad och klargörande form av de punkter som kan antas vara av särskild betydelse för konsumenten i normala fall vid försäkring av den typ som det rör sig om. Försäkringsskyddets omfattning skall beskrivas så noga som detta är möjligt utan att informationen förlorar i klarhet och lättillgänglighet. Även betydelsefulla begränsningari försäkrings- skyddet och andra negativa moment måste nämnas. Det är ibland oundvik- ligt att premien till en början anges endast ungefärligt,cventuellt med hjälp av typexempel. I den mån konsumenten anser sig behöva mera ingående upplysningar innan avtalet ingås, t. ex. angående premiens storlek, är det naturligt att bolaget lämnar ytterligare information.

Meningen med informationen är alltså först och främst att konsumenten skall få klart för sig innebörden av ett eventuellt avtal. Syftet bör emellertid också vara att konsumenten får ett underlag för att välja bland de olika erbjudanden om försäkring som förekommer på marknaden. Konsumenten böralltså ges förutsättningaratt använda den försäkringsform som svarar bäst mot hans behov och att anlita det bolag som erbjuder det avtal som är mest förmånligt för honom.

Jag föreslår därför en kompletterande regel om att den information som skall lämnas innan ett försäkringsavtal ingås skall vara utformad så, att den underlättar valet av försäkringsform. Olika alternativ som förekommer för försäkringen bör alltså redovisas, t. ex. hel- och halvförsäkring för motorfor- don, stor och liten hemförsäkring, tillägg till försäkringsskyddet av olika slag och skilda självriskbelopp.

Det är vidare önskvärt att de skilda bolagen så långt det låter sig göra följer en gemensam mall för hur den särskilt betydelsefulla informationen skall lämnas. De begrepp som de olika bolagen använder bör t. ex. helst ha en enhetlig innebörd. På så sätt får konsumenterna möjlighet attjämföra de olika bolagens erbjudanden i visshet om att jämförelsen avser samma slag av försäkringsskydd. Att i lagen ta upp en uttrycklig föreskrift om att informationen skall vara ”marknadstransparent” skulle dock sannolikt föra alltför långt. Jag anser att man kan räkna med att behovet av enhetlighet kommer att uppmärksammas under riktlinjeförhandlingarna mellan konsu- mentmyndigheterna och försäkringsbranschen. En naturlig utgångspunkt i detta arbete synes vara de normer som försäkringsbolagen själva gemensamt har börjat utveckla och som redan föreligger bl. a. för hemförsäkring. Det är här fråga om en till innehåll och terminologi standardiserad samling villkor. Det kan ligga nära till hands att på denna grund utveckla ett system enligt vilket ett bolag som marknadsför en försäkring som avviker från en på marknaden utbildad och vedertagen norm (försäkringens omfattning inskränkt, självrisken högre, skadeersättningen lägre etc.) lämnar särskild information om detta. Jag vill dock framhålla att riktlinjearbetet inte får ges en sådan inriktning eller omfattning att variation och produktutveckling hämmas.

Information om försäkringsvillkoren m. m.

Prop. 1979/80:9 36

Det är naturligt att informationen till den konsument som funderar på att teckna en försäkring ges i skriftlig form. Mera generellt hållna upplysningar lämnas lämpligen i korta broschyrer som kan erhållas på bolagens försälj- ningsställen och hos deras ombud eller som efter kontakt med konsumenten sänds till denne. Att i lagen kräva skriftlig form skulle emellertid kunna leda till onödig omgång, särskilt i brådskande lägen. Det får bli en fråga för konsumentmyndigheterna och i sista hand marknadsdomstolen att lämna anvisningar om i vilken form informationen skall delges konsumenten.

Den föreslagna informationsplikten bör i princip vara obligatorisk, och information skall lämnas utan att konsumenten särskilt begär det. Redan en hänvisning till konsumentens behov gör det emellertid möjligt att anpassa informationen till den aktuella situationen och till konsumentens förutsätt- ningar att bedöma försäkringserbjudandet. Stelheten motverkas också av den nyss berörda friheten att välja form för informationen. Även utöver detta torde det dock vara nödvändigt att modifiera informationsskyldigheten.

För det första bör det självfallet inte krävas av ett försäkringsbolag att det söker påtvinga en konsument information som denne inte vill ha. Om konsumenten förklarar att han inte önskar information, bör således försäk- ring kunna tecknas utan att information dessförinnan har lämnats.

Även om konsumenten inte uttryckligen har avstått från den föreskrivna informationen, bör information kunna underlåtas, om det finns särskilda hinder mot att lämna informationen innan försäkringen tecknas. Jag tänker framför allt på situationer där det är angeläget för konsumenten att utan omgång kunna få en försäkring och där det skulle leda till fördröjning om informationskravet skulle uppfyllas. Så är ofta fallet när konsumenten har begärt omedelbar försäkring genom ett skriftligt meddelande eller på annat sätt utan personlig kontakt med bolaget. Det kan också finnas andra fall där särskilda hinder möter mot att delge konsumenten de uppgifter som han behöver för att närmare kunna bedöma avtalets innehåll.

Av det sagda framgår att en konsument kan komma att teckna en försäkring utan att dessförinnan ha fått tillräcklig information om försäkring- en. Vissa centrala uppgifter får han genom försäkringsbrevet. Det är önskvärt att konsumenten utan särskild begäran också tillställs de fullständiga försäkringsvillkoren. Detta sker numera i stor utsträckning. Villkoren kan emellertid behöva vara ganska detaljerade, främst för att tvekan inte skall behöva uppstå vid skaderegleringen om vad försäkringen omfattar. Villkors- häftena är därför inte alltid så tjänliga för att tillgodose det behov av information som konsumenten har i samband med att försäkringsavtalet ingås. Enligt min mening är det särskilt angeläget att konsumenten inte missleds att tro att försäkringsskyddet är mera omfattande än det i verkligheten är. Bolaget bör därför. om det inte har gjorts tidigare, snarast i skriftlig form underrätta honom om sådana viktigare begränsningar i försäkringens omfattning som han inte utan vidare kan antas räkna med. Som exempel kan nämnas det undantag från stöldskyddet i hemförsäkringen

Information om försäkringsvillkoren m. m.

Prop. l979/80:9 3l

möter enligt kommittén inte samma hinder mot att olycksfalls- och sjukförsäkring i princip omfattas av den nya lagstiftningen.

Som framhållits under remissbehandlingen linns det flera väsentliga skillnader mellan Skadeförsäkring å ena sidan och personförsäkring, däri inbegripet sjuk- och olycksfallsförsäkring, å andra sidan. Som exempel kan nämnas att flertalet personförsäkringar tecknas med lång avtalstid, dvs. längre än fem år, och ofta varar fram till pensionsåldern. l dessa fall kan det för försäkringsbolaget finnas ett större behov än vid de konvariga försäkringar som skadeförsäkringarna i regel utgör att under avtalstiden kunna ändra premien och andra försäkringsvillkor. Vidare ger kravet på uppgifter om hälsotillstånd upphov till särskilda problem vid personförsäkringar. Det kan i fråga om dessa försäkringar också finnas anledning att utforma påföljderna för försäkringstagarens underlåtenhet att betala premier på ett något annat sätt än vid skadeförsäkringarna. Enligt min mening måste dessa och andra frågor utredas ytterligare innan man bestämmer sig för vilka konsument- skyddsregler som bör gälla för personförsäkringarna. För att ta undan dessa försäkringar från konsumentförsäkringslagen talar även att det i en framtid kan bli aktuellt att behandla skadeförsäkringar och personförsäkringar var för sig.

Jag förordar alltså att både livförsäkringar och andra personförsäkringar f. n. hålls utanför konsumentförsäkringslagen. Detta gäller dock bara person- försäkringar som meddelas fristående från andra försäkringar. När en personförsäkring ingår som ett moment i någon av de försäkringar som enligt vad jag förut har sagt bör omfattas av lagen, bör de 'nya reglerna tillämpas också på personförsäkringsmomenten.

Enligt kommitténs förslag bör ett generellt undantag gälla för försäkringar som grundar sig på gruppavtal eller kollektivavtal. Detta undantag, som har lämnats utan erinran under remissbehandlingen, tar framför allt sikte på personförsäkringar och har därför i de flesta fall inte någon självständig betydelse vid sidan av det undantag för sådana försäkringar somjag nyss har förordat. Kollektiva skadeförsäkringar är f. n. sällsynta i vårt land. Det är dock inte osannolikt att sådana försäkringar kan komma att bli vanligare. Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att man inte nu kan överblicka de problem som försäkringar av detta slag kan ge upphov till. De bör därför undantas från lagens tillämpningsområde.

Kommittéförslaget innehåller också ett undantag för försäkringar för vilka "grunder” skall upprättas enligt lagen om försäkringsrörelse, dvs. av regeringen eller törsäkringsinspektionen. Detta undantag avser, förutom livförsäkringar och vissa slag av sjukförsäkringar, en särskild form av sakförsäkring, nämligen brandförsäkring för all framtid. Också sådan försäk- ring kan vara konsumentförsäkring, t. ex. då den gäller en Villafastighet. Försäkringar av detta slag torde inte längre meddelas i någon större utsträckning. Däremot finns det f.n. åtskilliga sådana äldre försäkringar. Liksom kommittén anser jag att dessa försäkringar skiljer sig så mycket från

Tillämpningsomrädet

Prop. 1979/80:9 32

vanliga villaförsäkringar att man inte utan vidare kan tillämpa samma regler för dessa olika slag av försäkringar. Ett undantag bör därför göras för försäkringar som avser all framtid. Detta undantag kan lämpligen tas in i övergångsbestämmelserna.

Sammanfattningsvis förordar jag att konsumentförsäkringslagen skall tillämpas på konsumentförsäkringar som kan hänföras till någon av försäk- ringsformerna hemförsäkring, villaförsäkring, fritidshusförsäkring, reseför- säkring, motorfordonsförsäkring och båtförsäkring. med det undantaget att lagen inte skall gälla försäkringar som grundas på gruppavtal eller kollektiv- avtal eller som avser all framtid. Beträffande motorfordonsförsäkring bör vidare göras den reservationen att lagen inte skall tillämpas på den obligatoriska trafikförsäkringen, om trafikskadelagen (l975zl410) innehåller andra bestämmelser.

Den omständigheten att konsumentförsäkringslagen inte skall tillämpas på andra konsumentförsäkringar än dem som jag nu har angett innebär inte att försäkringstagarna vid dessa andra försäkringar blir utan skydd. Försäk- ringsavtalslagen kommer sålunda fortfarande att omfatta dessa försäkringar. Till detta kommer att den villkorsgranskning somjag har berört i avsnitt 2.1 .3 enligt min mening bör ta sikte på alla slag av konsumentförsäkringar, alltså även sådana som faller utanför konsumentförsäkringslagen. Om villkoren för sådana försäkringar skulle avvika från lagens bestämmelser på ett sätt som inte låter sig motiveras av de särskilda förhållanden som råder för försäk- ringsgrenen, kan detta utgöra en anledning för granskningsmyndigheten att ingripa. Jag återkommer närmare till denna fråga i avsnitt 2.13 .

2.3 Information om försäkringsvillkoren m. m.

Den information som försäkringsbolagen lämnar omfattas av bestämmel- serna i marknadsföringslagen (1975:]418). Om ett försäkringsbolag underlå- ter att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsyn- punkt, kan alltså marknadsdomstolen enligt 3 & i den lagen ålägga bolaget att lämna sådan information. Bestämmelsen avser endast brister i den informa- tion som lämnas vid marknadsföring, dvs. i samband med åtgärder som syftar till att främja avsättningen av produkter. Information som ett försäkrings- bolag lämnar i annat syfte än att förmå en konsument att teckna försäkring berörs alltså inte av nuvarande lagstiftning.

Talan vid marknadsdomstolen om åläggande enligt marknadsföringslagen förs i första hand av konsumentombudsmannen, som också är chef för konsumentverket. Utmärkande för konsumentverkets verksamhet i infor- mationsfrågor är att verket förhandlar med näringslivets organisationer om hur informationen bör vara utformad. Förhandlingarna kan leda till att verket utarbetar riktlinjer för företagens information (se prop. 1976/77:123 s. 370). Är parterna oense i en fråga som rör informationen i samband med marknadsföring, kan frågan föras till marknadsdomstolen.

Information om

försäkringsvillkoren m, m.

Prop. 1979/80:9 33

Konsumentombudsmannen träffade åren 1971 och 1972 vissa överens- kommelser med försäkringsbranschen angående informationen till försäk- ringstagarna, bl.a. om ändring i försäkringsvillkoren i samband med förlängning av avtalet. Nyligen har konsumentverket och försäkringsbolagen kommit överens om att skriftlig information om möjligheten att få försäk- ringsärenden prövade av allmänna reklamationsnämnden skall lämnas av bolagen vid marknadsföringen och i samband med skaderegleringen.

Konsumentverket har också inrättat ett s. k. kontaktforum för försäkrings- frågor med företrädare för verket, försäkringsinspektionen och försäkrings- bolagen. I detta forum samarbetar verket med inspektionen för att tillsam- mans med bolagen åstadkomma bl. a. en förbättrad konsumentinformation på området. Nyligen har beslut fattats om att inrätta en "Konsumenternas försäkringsbyrå". Det är fråga om en central rådgivningsbyrå som skall vägleda och hjälpa enskilda konsumenter i försäkringsfrågor. Verksamheten skall ledas av en stiftelse med konsumentverket, försäkringsinspektionen och försäkringsbranschen som huvudmän.

Också försäkringsinspektionen är alltså engagerad i arbetet på att förbättra försäkringsinformationen. Chefen för budget- och ekonomidepartementen har i direktiven till den tidigare nämnda utredningen (E l979:01) om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet gett uttryck för den uppfattningen att inspektionen även i fortsättningen bör utnyttjas i konsumentupplysningsarbetet. Utredningen skall vidare dra upp riktlinjer för hur uppgifterna på området lämpligen bör fördelas mellan inspektionen och konsumentverket (Dir. 1978le5 5. 12).

Försäkringsrättskommittén har föreslagit att de allmänna reglerna i marknadsföringslagen om information, som är av offentligrättslig natur, kompletteras med en mera preciserad regel av civilrättslig karaktär i konsumentförsäkringslagen. Enligt den föreslagna regeln skall ett försäk- ringsbolag på begäran av en konsument vara skyldigt att beträffande premiesatser och försäkringsvillkor som bolaget tillämpar lämna sådan uppgift som är av betydelse för bedömningen av kostnaden för och omfattningen av viss försäkring. Några särskilda bestämmelser om påföljd för underlåtenhet att lämna information föreslås inte.

Under remissbehandlingen har gjorts gällande att den föreslagna regeln. är alltför begränsad. Bl. a. konsumentverket och LO har vänt sig mot att information enligt förslaget endast behöver lämnas när en konsument begär det. Det finns också remissinstanser som anser att förslaget inte ger något utöver vad som följer redan av marknadsföringslagen och därför inte tjänar något syfte. Flera instanser, som anser att det behövs särskilda och mera långtgående regler om information på konsumentförsäkringsområdet. menar att dessa bör samordnas med 3 få marknadsföringslagen och att samordningen bör ske med 6 och 7 55 konsumentkreditlagen(1977z981) som förebild.

En korrekt, fyllig och lättillgänglig information är av stor betydelse för

3 Riksdagen [979/80. I saml. Nr 9

Information om försäkringsvillkoren m. m.

Prop. ]979/80:9 34

konsumenterna på olika områden. På sikt kan en rätt utformad konsument- information främja konkurrensen mellan näringsidkarna och på så sätt leda till att produkterna blir billigare och bättre. Behovet av information till konsumenterna framträder inte minst på försäkringsområdet. Det är svårt för konsumenterna att bilda sig en uppfattning om försäkringsprodukten. När en försäkring skall tecknas framstår den erbjudna produkten som en samling villkor som ofta är omfattande och krångliga. Men det är inte bara på detta stadium som konsumenterna har ett intresse av information. Informations- . behovet står kvar under hela den tid avtalet löper. Det får särskild aktualitet när ett försäkringsfall har inträffat.

Enligt min mening är den bestämmelse om information som försäkrings- rättskommittén har föreslagit knappast tillräcklig. Det är visserligen inte möjligt att genom lagregler sörja för att informationsbehovet tillgodoses i alla hänseenden. På några väsentliga punkter bör det dock kunna meddelas bestämmelser som ställer ökade eller mer preciserade krav på försäkringsbo- lagens informationsinsatser.

En reglering av bolagens informationsplikt underlättas om man väljer tekniken att anknyta till marknadsföringslagens regelsystem. Detta bygger som nämnts på att resultat i allmänhet kan åstadkommas genom att överenskommelser träffas mellan myndigheterna och näringsidkarsidan och genom att riktlinjer utfärdas för informationen där det behövs. Härigenom uppnår man smidighet vid utformningen av näringsidkarnas ansvar. Samti- digt ftnns det möjlighet att tvinga fram information, om frivilliglinjen inte skulle ge önskat resultat. Jag föreslår att bestämmelserna i konsumentför- säkringslagen får näringsrättslig och inte civilrättslig karaktär och samordnas med marknadsföringslagen . Metoden gör det möjligt att underlåta att direkt i lagtexten låsa fast detaljer om informationsskyldighetens innebörd.

Vad härefter gäller reglernas innehåll är det enligt min mening klan att ett försäkringsbolag som erbjuder konsumentförsäkring också bör lämna den information som behövs för att konsumenten skall kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. En grundläggande information av detta slag skall konsumenten inte behöva göra särskild framställning om, utan den bör i regel ingå som en naturlig del i bolagets erbjudande. Frågan om en sådan information kan ioch för sig redan nu tas upp av konsumentmyn- digheterna med stöd av 3ä marknadsföringslagen . Denna bestämmelse är emellertid mycket allmänt hållen och bör enligt min mening kompletteras med föreskrifter som är inriktade på de särskilda informationsproblem som möter vid marknadsföring av försäkring. De kompletterande föreskrifterna bör ta sikte på den situation som föreligger när en konsument står i begrepp att teckna en försäkring. Föreskrifterna bör emellertid indirekt också kunna vara till ledning för bolagens annonsering och marknadsföring i övrigt.

Till en början bör således föreskrivas att ett försäkringsbolag innan en försäkring tecknas skall lämna den information om sina premier och andra försäkringsvillkor som konsumenten behöver för att kunna bedöma kostna-

Informalion om _ Firsäkringsvil/korcn m. rn.

Prop. l979/80:9 37

som numera gäller för stöldbegärlig egendom som förvaras i källare eller på vind. Ett annat exempel är att ersättning för förlust av pengar och värdehandlingar ersätts med högst 3 000 kr. varav kontanter med högst 1 000 kr. Det är viktigt att informationen görs tydlig och lättillgänglig, så att så många försäkringstagare som möjligt verkligen tar del av den. Jag föreslår att en bestämmelse om detta tas in i konsumentförsäkringslagen.

Den informationsplikt som jag hittills har föreslagit tar alltså sikte på innehållet i det ursprungliga avtalet mellan försäkringsbolaget och konsu- menten. Enligt vad jag föreslår i det följande ( avsnitt 2.6.3 ) bör försäkrings- bolaget kunna begära ändring av försäkringsvillkoren i samband med att ett försäkringsavtal förnyas för ytterligare en period. I undantagsfall bör bolaget kunna driva igenom ändring av villkoren också under löpande försäkringstid ( avsnitt 2.7.2 ). Kommittén har föreslagit civilrättsliga bestämmelser som för sådana fall ålägger försäkringsbolaget att självmant underrätta försäkringsta- garen om skälen för villkorsändringen och om dess innebörd. Någon påföljd för underlåtenhet att följa föreskrifterna har inte föreslagits.

En ordning som den föreslagna, vilken innebär att konsumenterna binds vid nya villkor genom underlåtenhet att reagera, gör det angeläget att korrekt information om villkorsändringen lämnas konsumenterna i förväg. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag om informationsskyldighet för bolagen. Bestämmelserna i detta ämne bör emellertid följa övriga bestäm- melser om information och liksom dessa ges näringsrättslig karaktär. Härigenom kan de inordnas i marknadsföringslagens sanktionssystem.

Kommitténs huvudbestämmelse om informationsskyldigheten innebär att försäkringsbolaget på begäran av försäkringstagaren även sedan försäkring har tecknats är skyldigt att lämna uppgifter om premierna och om andra försäkringsvillkor som berör avtalet. Begäran kan t. ex. avse frågan hur premien har beräknats. En särskild föreskrift som berättigar försäkringstaga- ren till sådana upplysningar under försäkringstiden bör ingå bland de informationsbestämmelser som nu föreslås.

Enligt min mening finns det också i samband med skaderegleringen behov i ett par hänseenden av föreskrifter om skyldighet för försäkringsbolagen att lämna information.

Även om det alldeles övervägande antalet skadefall regleras utan att några konflikter uppstår kan det givetvis inte undvikas att fall ibland uppkommer där den enskilde och försäkringsbolaget inte kan komma överens. ] sådana situationer står ofta flera olika organ till buds för lösning av konflikten.

lnom försäkringsbranschen finns sålunda ett antal nämnder av olika slag dit tvistiga frågor kan hänskjutas. En del av dessa nämnder är gemensamma för hela branschen. Konsumenterna kan i regel inte själva påkalla prövning hos dessa nämnder. Ett undantag gäller i fråga om trafikförsäkringsanstal- ternas nämnd, som har kommit till som ett led i den statliga kontrollen över bolagens skötsel av trafikförsäkringen. Några av de större bolagen har inrättat egna interna nämnder. Bland dessa finns både rådgivande och direkt

Information om försäkringsvillkoren m. m.

Prop. 1979/80:9 38

beslutande organ. Till bolagens interna nämnder kan konsumenterna i regel själva anmäla tvistiga ersättningsfrågor. Tvister i anledning av försäkring kan också prövas i utomprocessuell ordning av allmänna reklamationsnämnden, som är ett statligt organ. Beträffande de olika nämndernas sammansättning och verksamhet hänvisas till kommittébetänkandet s. 65 ff.

Tvister i anledning av försäkring kan naturligtvis liksom andra tvister i regel även bli föremål för rättegång vid allmän domstol. antingen i ordinär ordning eller i det förenklade förfarande som regleras i lagen ( 1974:8 ) om rättegången i tvistemål om mindre värden. 1 allmänna försäkringsvillkor förekommer ibland bestämmelser om att tvist om värdering av egendom skall hänskjutas till skiljemän.

Inte sällan saknar en enskild försäkrad kunskap om att andra möjligheter än domstolsvägen står till buds när han vill få till stånd en prövning av om försäkringsbolagets ställningstagande i ett skadeärende är riktigt. Under alla omständigheter kan han ha svårt att utan hjälp få klart för sig vilket eller vilka organ som han kan vända sig till i det särskilda fallet. Som nämnts har en överenskommelse nyligen träffats mellan konsumentverket och försäkrings- bolagen om att bolagen bl. a. vid skaderegleringen skall lämna information om möjligheten att anlita allmänna reklamationsnämnden. Enligt min mening bör bolagen i samband med skaderegleringen skriftligen upplysa också om de övriga instanser vid vilka en prövning av en tvist kan bli aktuell. Så sker f. ö. ofta redan nu. En föreskrift om en sådan skyldighet bör införlivas med konsumentförsäkringslagens informationsbestämmelser. Därvid bör dock förbehåll göras för situationer då det är obehövligt att upplysning lämnas. Jag tänker främst på fall där det står klart att konsumenten får den ersättning han begär eller då skadan blir reparerad genom bolagets försorg.

Enligt vad jag föreslår i det följande ( avsnitt 2.12 ) bör anspråk på försäkringsersättning enligt huvudregeln preskriberas om inte den försäkrade väcker talan mot bolaget inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. 1 de fall då det föreligger en praktiskt beaktansvärd risk för att den försäkrade genom att dröja med att väcka talan skall få sin fordran preskriberad, bör försäkringsbolaget vara skyldigt att i samband med skaderegleringen fästa den försäkrades uppmärk- samhet på denna risk. Också denna information bör lämnas skriftligen.

Som jag tidigare har nämnt innebär mitt förslag att informationsföreskrif- terna ank nyts till marknadsföringslagens påföljds- och kontrollsystem. Detta gäller även till den del informationen inte ingår som ett led i bolagens marknadsföring. Frågan om hur myndighetsövervakningen i olika hänseen- den av försäkringsbolagens informationsskyldighet skall ordnas bör slutligt lösas när resultatet av den tidigare nämnda försäkringsutredningen före- ligger. ] avvaktan på detta bör det ankomma på konsumentverket att i nära samarbete med försäkringsinspektionen förhandla med försäkringsbolagen

Injbrmalion om _ lö rsa'krings villkoren m. m.

Prop. 1979/80z9 39

om den närmare utformningen av informationsskyldigheten och att utfärda Rätten att teckna behövliga riktlinjer. Frågan huruvida uppgiften kräver någon resursförstärk- försäkring ning hos konsumentverket får prövas i anslutning till de årliga anslagsfrå-

gorna.

l konsumentköplagen (19731877) finns ett par bestämmelser, 7 och 14 ä;", enligt vilka vilseledande eller utebliven information om en varas beskaffen- het under vissa förhållanden kan leda till att varan skall anses behäftad med fel. Konsumenten kan i så fall bl.a. rikta köprättsliga anspråk mot säljaren. Denne har med andra ord ett civilrättsligt ansvar för sin reklam.

Försäkringsrättskomntitten har i sitt betänkande tagit upp frågan om en motsvarande reglering av försäkringsbolagens informationsansvar. Kommit- tén har emellertid avvisat tanken på en sådan reglering och hänvisat till att förhållandena vid försäkring är andra än vid köp. Några remissinstanser har ifrågasatt om inte försäkringsbolagens civilrättsliga ansvar likväl borde regleras.

Den marknadsrättsliga reglering som jag nyss har föreslagit innebär att försäkringsbolagen åläggs ett betydande ansvar för informationen till konsu- menterna. Det är befogat att även i övrigt ställa höga krav på den information som försäkringsbolagen lämnar, inte minst i sin reklam. Med stöd av de allmänna bestämmelserna i 2 och 3 åå marknadsföringslagen kan konsu- mentmyndigheterna ingripa, om informationen i marknadsföringen är missvisande eller otillräcklig. Att härutöver införa regler om civilrättsligt ansvar för brister i informationen anserjag inte vara av behovet påkallat. Jag vill liksom kontntittén tillägga att frånvaron av sådana regler inte utesluter att en domstol som prövar en tvist mellan ett försäkringsbolag och en försäkringstagare kan komma att lägga bolaget till last att det isin reklam har lämnat missvisande uppgifter om t. ex. försäkringens omfattning. Bl.a. kan detta föranleda att ett villkor jämkas med stöd av 36 & avtalslagen .

Liksom kommittén anser jag att det inte heller finns tillräckliga skäl att föreslå särskilda regler för det fallet att ett försäkringsombud har medverkat vid tillkomsten av ett försäkringsavtal eller senare under avtalstiden. Dessa frågor får som nu avgöras efter allmänna överväganden. Som kommittén har påpekat lär försäkringsbolagen i de fall då det är utrett att ett ombud har lämnat missledande information inte kunna undandra sig de ekonomiska konsekvenserna av detta.

2.4 Rätten att teckna försäkring

En konsument har f.n. inte någon rätt att teckna en försäkring. om försäkringsbolaget av någon anledning inte skulle vilja ha honom som försäkringstagare. Det är visserligen sällsynt att ett försäkringsbolag vägrar att meddela en sakförsäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänhe- ten. lnom vissa distrikt med stor skadefrekvens kan det dock hända att försäkringstagarens person prövas mer ingående än som annars är vanligt. En

Prop. l979/80:9 40

prövning av om en försäkring skall meddelas torde också ibland förekomma vid särskilda försäkringsgrenar, t. ex. vagnskadeförsäkring för motorfor- don.

Enligt försäkringsrättskommitten är det inte tillfredsställande att en konsument som vill teckna en försäkring är helt beroende av försäkringsbo- lagets ensidiga beslut. Kommittén föreslår därför en bestämmelse som innebär att en konsument har rätt att teckna en försäkring som försäkrings- bolaget tillhandahåller allmänheten. Undantag skall enligt förslaget gälla endast om det föreligger särskilda skäl, t. ex. då konsumentens ansökan avser brandförsäkring av ett objekt som befinner sig i ett speciellt brandfarligt område.

Kommitténs förslag har allmänt godtagits eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser att det är av värde med en lagfäst skyldighet för försäkringsbolagen att meddela sådana försäkringar som faller under konsumentförsäkringslagen, om inte speciella förhållanden föreligger. Jag ansluter mig därför till detta förslag. Jag återkommer i special- motiveringen till de undantagsfall då en försäkring bör kunna vägras.

Kommittén har vidare föreslagit att en konsument som har vägrats att teckna en försäkring skall kunna få försäkringsbolagets beslut prövat vid domstol. Talan mot beslutet måste dock enligt förslaget väckas inom 14 dagar från den dag då bolaget meddelade konsumenten sitt beslut.

Under remissbehandlingen har inte framkommit någon erinran mot att en konsument skall kunna vända sig till domstol för att få ett avslagsbeslut prövat. Flera remissinstanser anser dock att tidsfristen för att väcka talan är alltför kort.

För att en rätt att teckna försäkring skall ha någon verklig innebörd krävs — förutom att försäkringsinspektionen ägnar uppmärksamhet åt bolagens praxis att denna rätt kan hävdas i rättslig ordning. Som kommittén har föreslagit bör prövningen ankomma på allmän domstol. Om ett försäkrings- bolag utan fog avslår en begäran att teckna försäkring, bör domstol alltså kunna förklara att konsumenten har rätt att teckna försäkringen och att försäkringstiden skall börja vid den tidpunkt som skulle ha gällt om bolaget hade bifallit konsumentens begäran om försäkring. Möjligheten att vinna en sådan förklaring bör dock stå öppen bara under en kortare tid. Annars skulle konsumenten kunna vänta med att väcka talan för att se om det inträffar ett försäkringsfall under den tid som försäkringen borde ha gällt. Jag håller dock med de remissinstanser som har ansett att konsumenten behöver en något längre talefrist än den som kommittén har föreslagit. En tidsfrist på en månad utgör enligt min mening en lämplig avvägning mellan de motstående intressen som här gör sig gällande.

En rätt att få ett avslagsbeslut prövat vid domstol förutsätter att försäk- ringsbolaget är skyldigt att ange skälen för sitt beslut. Kommittén har också föreslagit en bestämmelse av detta innehåll. Bestämmelsen innebär vidare att försäkringsbolaget i samband med beslutet skall erinra konsumenten om vad denne skall iaktta om han vill få beslutet prövat. Förslaget har lämnats utan

Rätten att teckna försäkring

Prop. 1979/80:9 41

erinran av remissinstanserna och är även enligt mitt mening lämpligt. Skyldigheten att lämna de uppgifter som jag nu har berört bör ha f'ullgjorts innan den förut angivna månadsfristen börjar löpa. Annars skulle syftet med regleringen lätt kunna gå förlorat.

Att konsumenten kan få ett obrutet försäkringsskydd genom att väcka talan inom den tid som jag nu har förordat torde ha mindre värde för honom, om det dröjer en avsevärd tid innan målet avgörs. Är frågan om rätten att teckna försäkring det minsta tveksam. tvingas konsumenten i praktiken att försöka få en försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Annars riskerar han att stå utan försäkringsskydd under en kanske lång tid för den händelse domstolen till slut lämnar hans talan titan bifall. För att rätten till domstolsmövning skall kunna få tillräcklig praktisk betydelse bör konsumen- ten ha möjlighet att utverka ett interimistiskt beslut av domstolen i avvaktan på att frågan om hans rätt att teckna försäkringen har blivit slutligt avgjord. Jag förordar därför att kommittéförslaget kompletteras med en regel av detta innehåll.

En fråga som har nära samband med rätten att teckna en försäkring är rätten att få försäkringen förnyad när försäkringstiden går ut. Den frågan återkommer jag till i avsnitt 2.6.1 .

Hänvisningar till PS3

25. Försäkringstiden

Försäkringsavtalslagen innehåller inte några regler om försäkringstiden, dvs. den tid för vilken avtal träffas om en försäkring. Däremot reglerar lagen vid vilken tidpunkt försäkringsbolagets ansvarighet inträder och i vilka fall ansvarigheten får suspenderas under försäkringstiden på grund av underlå- tenhet att betala premier.

inte heller Allmänna bestämmelser 1976 innehåller särskilda regler om försäkringstiden, frånsett en föreskrift om när försäkringstiden börjar löpa i fall då begynnelsedagen är avtalad samt en föreskrift om att försäkringstiden är ett år om inte annat anges i försäkringsbrevet. Även om det inte sägs uttryckligen, bygger de allmänna bestämmelserna på att försäkringstagaren är skyldig att betala premie för hela försäkringstiden också i fall då försäkringsbolagets ansvarighet är suspenderad under en tid till dess att premien har betalts.

Enligt försäkringsrättskommittén bör försäkringstiden normalt inte vara längre än ett år. Kommittén föreslår därför en bestämmelse av detta innehåll. liksom en regel om när försäkringstiden skall börja i fall då detta inte framgår av avtalet eller omständigheterna. Slutligen föreslår kommittén att försäk- ringstiden normalt skall utgöra också ansvarstid. Försäkringsbolaget skall alltså i princip ansvara för inträffade försäkringsfall under hela försäkrings- tiden.

Förslaget om ett principiellt förbud mot en längre försäkringstid än ett år har tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. F. n. är flerårsavtal ovanliga vid konsumentförsäkringar, och försäkringsbolagen

F ö rst)" kringstitlen

Prop. 1979/80z9 42

torde inte heller ha några planer på att börja tillämpa sådana längre försäkringstider. En regel om längsta tillåtna försäkringstid kan därför. åtminstone i nuläget, synas ha mindre praktisk betydelse. lnte desto mindre dclarjag uppfattningen att det är av värde om det direkt framgår av lagen att en försäkringstagare har möjlighet att minst en gång om året pröva om han vill behålla försäkringen eller om han eventuellt skall gå över till ett annat försäkringsbolag som kan erbjuda villkor vilka av olika skäl passar honom bättre. Jag tillstyrker därför kommittéförslaget i denna del. Liksom kommit- tén anser jag det inte lämpligt att uppta en regel om kortaste tillåtna försäkringstid.

! allmänhet framgår det av försäkringsavtalet eller omständigheterna i övrigt när en försäkring skall börja gälla. För de undantagsfall då denna fråga är oklar behövs dock enligt kommittén en bestämmelse som preciserar tidpunkten för försäkringstidens början. Kommitténs förslag innebär att försäkringstiden i dessa fall börjar klockan noll dagen efter den då försäk- ringstagaren avgav ett meddelande till försäkringsbolaget att han ville teckna försäkringen. Ett undantag föreslås dock för fall då försäkringen tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller då försäkringen i annat fall är giltig endast under förutsättning att premien betalas senast vid försäk- ringstidens början. 1 dessa fall skall försäkringstiden börja först klockan noll dagen efter den då premien betalades.

Remissinstanserna anser i allmänhet att detta förslag utgör en lämplig reglering. Jag delar denna uppfattning och förordar därför att förslaget genomförs.

En viktig fråga är om försäkringsbolagets ansvarighet för inträffade försäkringsfall skall, liksom f. n., kunna suspenderas under försäkringstiden i fall då försäkringstagaren inte har betalt premien. Den frågan behandlas närmare i avsnitt 2.8.2 , tillsammans med spörsmålet i övrigt om påföljden för bristande premiebetalning. Jag vill dock redan nu som min principiella inställning ange att ett försäkringsbolag inte bör kunna frita sig från försäkringsansvar på grund av försäkringstagarens beteende men samtidigt behålla rätten att kräva ut premie för tiden därefter. Enligt min mening är det lämpligt att detta framgår av en uttrycklig bestämmelse i lagen.

Bortsett från att försäkringsbolagets ansvarighet f.n. kan suspenderas under försäkringstiden på grund av försäkringstagarens underlåtenhet att betala premier torde ansvarstiden normalt sammanfalla med försäkringsti- den. I likhet med kommittén anserjag att lagen bör innehålla en bestämmelse som slår fast detta.

Hänvisningar till S25

2.6. Förnyelse av försäkringen

2 . 6. [ Rätten att förnya jörsz'ikringen

Lika litet som en konsument f. n. har rätt att teckna en försäkring, om försäkringsbolaget inte vill ha honom som försäkringstagare, kan den som

Förnyelse av försäkringen

Prop. l979/80:9 43

har tecknat en försäkring kräva att få försäkringen förnyad vid försäkrings- tidens utgång, om försäkringsbolaget vill bli av med honom som försäkrings- tagare. Allmänna bestämmelser 1976 utgår dock från att försäkringsbolaget underlåter att förnya en försäkring endast då det finns särskilda skäl.

1 avsnitt 2.4 har förordats att ett försäkringsbolag i fortsättningen skall kunna vägra en konsument att teckna en försäkring endast om det finns särskilda skäl. Enligt försäkringsrättskommittén bör motsvarande princip gälla också i fråga om försäkringstagarens rätt att förnya försäkringen. Kommittén föreslår därför en uttrycklig regel om detta. Detta förslag har lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Även enligt min mening bör en försäkringstagare ha rätt att förnya sin försäkring, om inte särskilda skäl talar emot det. Bedömningen av om försäkringsbolaget har särskilda skäl att vägra att meddela en försäkring behöver emellertid inte alltid vara densamma när försäkringen skall förnyas som när den tecknas första gången. Liksom kommittén anser jag att ett försäkringsbolag som en gång har meddelat en försäkring får anses ha tagit på sig ett visst ansvar för att försäkringstagarens försäkringsbehov tillgodoses även i fortsättningen. Försäkringsbolaget bör alltså inte utan vidare kunna använda försäkringstidens utgång som anledning att tvinga över en försäk- ringstagare som betraktas som en ogynnsam risk till ett annat försäkrings- bolag. Erfarenheterna från den försäkringstid som har förflutit kan å andra sidan ibland utgöra en befogad anledning för försäkringsbolaget att inte vilja förnya försäkringen. Jag återkommer närmare till denna fråga i specialmoti- veringen.

Enligt kommitténs förslag skall en försäkringstagare som har vägrats att förnya sin försäkring kunna få försäkringsbolagets beslut prövat vid domstol. En förutsättning är dock att han väcker talan innan försäkringen har upphört att gälla. Denna tid har kritiserats av flera remissinstanser som alltför kort. 1 övrigt har kommitténs förslag lämnats utan erinran under remissbehandling- en.

[ fråga om rätten att få försäkringsbolagets beslut prövat av domstol kan jag hänvisa till vadjag har sagt i avsnitt 2.4 beträffande det motsvarande fallet att en konsument har vägrats att teckna en försäkring. 1 enlighet med den ståndpunkt som jag då intog bör fristen för att väcka talan vid domstol vara något längre än den som kommittén har föreslagit. Tidsfristen kan lämpligen bestämmas till en månad, räknat från den dag försäkringsbolaget meddelade sitt beslut och angav skälen för beslutet samt erinrade försäkringstagaren om vad han skall iaktta,om han vill få beslutet prövat. För den händelse beslutet har meddelats mer än en månad i förväg bör dock föreskrivas att tiden för att väcka talan aldrig går ut före den tidpunkt då uppsägningen skulle få verkan.

Förnyelse av försäkringen

Prop. 1979/80:9 44

3.6.2 ..4aromatiskförnyelse vid utebliven uppsägning?

Försäkringsavtalslagen innehåller inte någon allmän regel om att en försäkring automatiskt förnyas om den inte sägs upp före försäkringstidens utgång. Endast i fråga om brandförsäkringar som har ingåtts fören tid av ett år har i 84 & upptagits en bestämmelse av detta slag. lövrigt föreskrivs i 31 äatt förbehåll i försäkringsavtalet om att försäkringen vid utebliven uppsägning förnyas för längre tid än ett år får åberopas endast om försäkringsbolaget senast en månad i förväg har erinrat försäkringstagaren om förbehållet.

Enligt Allmänna bestämmelser 1976 förnyas en försäkring endast om försäkringstagaren betalar premien för den nya avtalsperioden. Försäkrings- bolaget skall genom att sända ut en avi underrätta försäkringstagaren om denna premie. Försäkringstagaren har därefter en månad på sig att betala premien. Underlåter han det, upphör försäkringen. Vill försäkringsbolaget inte förnya försäkringen, skall försäkringstagaren underrättas om detta senast 14 dagar före försäkringstidens utgång.

Försäkringsrättskommitténs förslag innebär att en försäkring automatiskt förnyas. om inte någon av parterna säger upp försäkringen till försäkringsti- dens utgång. Beträffande en uppsägning från försäkringstagarens sida gäller endast det kravet att den skall ha gjorts före försäkringstidens utgång. Försäkringsbolaget får däremot säga upp försäkringen endast om det finns särskilda skäl. Ett skriftligt meddelande om uppsägningen måste vidare avsändas till försäkringstagaren senast 14 dagar före försäkringstidens utgång.

Enligt kommittéförslaget förnyas försäkringen alltså vid utebliven uppsäg- ning. oavsett om försäkringstagaren har betalt premien för den nya försäk- ringstiden eller ej. Betalar han inte premien, gäller den nya försäkringen till dess att den upphör på grund av en uppsägning från försäkringsbolagets sida med anledning av betalningsförsummelsen eller försäkringstagaren tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit kommittéförslaget i denna del. Framför allt från försäkringshåll riktas dock kritik mot förslaget att en försäkringstagare som inte vill förnya sin försäkring måste säga upp den före försäkringstidens utgång och inte. som f. n., bara kan underlåta att betala den nya premien. Enligt dessa remissinstanser är det risk för att den föreslagna ordningen i de flesta fall inte kommer att iakttas. Försäkringsjuridiska föreningen anser att försäkringstagaren bör ges möjlighet att säga upp försäkringen även efter försäkringstidens utgång, om försäkringen har förnyats i fall då han inte har betalt den nya premien.

Den som har beslutat sig föratt inte fortsätta med sin försäkring torde f. n. i allmänhet inte räkna med att behöva upplysa försäkringsbolaget om detta. Det naturliga är i stället att bara underlåta att betala den nya premien. Detta talar för att en försäkring bör förnyas endast efter en aktiv åtgärd från

Förnyelse av försäkringen

Prop. 1979/80z9 45

försäkringstagarens sida. Den åtgärd som framför allt kan krävas är att han betalar premien för den förnyade försäkringen.

Emellertid måste beaktas att de flesta försäkringstagare torde ha ett intresse av att få sina försäkringar förnyade. Man kan inte räkna med att en försäk- ringstagare som vill ha sin försäkring förnyad alltid håller reda på exakt när försäkringstiden löper ut och av sig själv betalar premien eller vidtar annan åtgärd för att försäkringen skall fortsätta att gälla efter denna tidpunkt. Försäkringen måste därför under alla omständigheter behålla sin giltighet under viss tid efter det att försäkringstagaren har fått meddelande om förnyelse genom premieavi eller i annan form. Men detta är enligt min mening inte nog. Man kan nämligen inte bortse från risken att försäkrings- tagaren av misstag eller av annan liknande orsak underlåter att betala den nya premien i rätt tid eller att på annat sätt ge till känna att han vill behålla försäkringen. Om denna underlåtenhet skulle medföra att han under en tid ställs utanför försäkringsskydd, kunde resultatet bli ödesdigert för honom. Reglerna måste utformas så att sådana konsekvenser undviks.

Försäkringsbolaget kan naturligtvis inte bli bundet av ett rent påstående i efterhand av försäkringstagaren huruvida hans underlåtenhet att betala den nya premien och att på annat sätt höra av sig har berott på att han inte längre vill ha försäkringen eller på att han endast har glömt förnyelsen c. d. Vill försäkringstagaren att försäkringen skall upphöra. krävs därför att han uttryckligen ger detta till känna på annat vis än genom att bara låta bli att betala premien för den nya avtalsperioden.

Slutsatsen av vad jag nu har sagt är att en försäkring bör förnyas automatiskt, om inte försäkringstagaren före försäkringstidens utgång säger upp försäkringen muntligen eller skriftligen. Någon särskild uppsägningstid bör dock inte krävas. Med uppsägning bör likställas att försäkringstagaren tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Att denna ordning kan utgöra en olägenhet för det fåtal som inte längre vill ha någon försäkring kan enligt min mening inte hjälpas. Denna olägenhet torde f. ö. till stor del kunna motverkas genom att försäkringsbolaget samtidigt med avin om den nya premien tydligt informerar försäkringstagaren om vad han har att iaktta för att undvika att försäkringen förnyas.

Trots sådana åtgärder är det emellertid troligt att en ordning med automatisk förnyelse kommer att medföra att en och annan försäkringstagare får sin försäkring förnyad mot sin vilja. Det är då angeläget att han kan bli av med försäkringen så snart han, t. ex. genom en påminnelse om den nya premien. får klart för sig att försäkringen inte har upphört enbart genom hans underlåtenhet att betala denna premie. Försäkringstagaren bör därför i detta läge kunna säga upp försäkringen med omedelbar verkan utan att ange något skäl. Försäkringen bör också upphöra, om det visar sig att försäkringstagaren har gått över till ett annat försäkringsbolag efter försäkringstidens utgång.

Under alla förhållanden kommer en försäkring som har förnyats till följd av

Förnyelse av _ fö rsäkringen

Prop. 1979/80:9 46

ett förbiseende från försäkringstagarens sida inte att gälla under någon längre tid. Försäkringstagarens underlåtenhet att betala den nya premien medför givetvis att försäkringsbolaget säger upp försäkringen ganska snart efter det att dröjsmålet har inträtt. Och skulle en sådan uppsägning av någon anledning utebli. bör försäkringsbolaget efter en tid gå miste om premien för den nya avtalsperioden. Detta återkommer jag till i avsnitt 2.12 .

För det fallet att försäkringsbolaget anser sig ha särskilda skäl att inte förnya försäkringen för den följande avtalsperioden följer som en konsekvens av vad jag förut har sagt att bolaget måste säga upp försäkringen före försäkringstidens utgång för att hindra att förnyelse sker. Denna uppsägning bör göras i så god tid att försäkringstagaren får tillfälle att skaffa sig en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag innan försäkrings— skyddet upphör. Den uppsägningstid på 14 dagar före försäkringstidens utgång som har föreslagits av kommittén utan någon erinran av remissin- stanserna torde vara tillräcklig för detta ändamål. Jag tillstyrker därför detta förslag.

För att försäkringsbolagets uppsägning skall få verkan bör det i och för sig vara tillräckligt att ett skriftligt meddelande om uppsägningen avsänds till försäkringstagaren inom den tid somjag nyss har förordat. Har meddelandet försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som försäk- ringstagaren inte har kunnat råda över. kan det dock leda till obilliga resultat för honom om försäkringen upphör på grund av denna uppsägning. Försäk- ringsrättskommittén har därför föreslagit att. om försäkringstagaren gör sannolikt att ett sådant fall föreligger. försäkringen skall upphöra tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom försäkringstagaren till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom. Detta förslag har i allmänhet lämnats utan erinran vid remiss- behandlingen. Även jag ansluter mig till förslaget.

De regler som jag nu har förordat om att en försäkring automatiskt förnyas. om den inte sägs upp före försäkringstidens utgång, tar sikte enbart på sådana försäkringar som är av det slag att de brukar förnyas. Detta är fallet med de flesta av de försäkringar som konsumentförsäkringslagen omfattar. Ett undantag gäller dock för framför allt reseförsäkringar. En underlåtenhet från försäkringsbolaget eller försäkringstagaren att säga upp en sådan försäkring bör naturligtvis inte medföra att den automatiskt förnyas. De förordade reglerna bör därför inte gälla. om det framgår av avtalet eller omständighe- terna att försäkringen inte skall förnyas.

Hänvisningar till S2-6

2.6.3. Ändring avjörsäkringsvillkoren vid förnyelse anför-säkringen

Något hinder finns inte f. n. mot att ett försäkringsbolag ändrar premien eller andra försäkringsvillkor i samband med att en försäkring förnyas. Enligt Allmänna bestämmelser 1976 skall försäkringsbolaget emellertid i ett sådant fall underrätta försäkringstagaren om de nya villkoren senast då avin om den

Förnyelse av försäkringen

Prop. 1979/80z9 47

nya premien sänds ut. ! bestämmelserna anges inte när premieavin senast måste tillställas försäkringstagaren. Som tidigare har nämnts har denne dock alltid minst en månad på sig att betala premien sedan avin sändes ut.

Försäkringsrättskommittén föreslår inte några begränsningar i lörsäkrings- bolagens rätt att ändra försäkringsvillkoren för en ny avtalsperiod. Enligt kommittéförslaget måste försäkringsbolaget emellertid i ett sådant fall säga upp försäkringen till försäkringstidens slut för ändring av villkoren. Vidare krävs att försäkringsbolaget senast 14 dagar före denna tidpunkt avsänder ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om uppsägningen med uppgift om ' de nya villkor som erbjuds. Är dessa krav uppfyllda och förnyas försäkringen på grund av försäkringstagarens underlåtenhet att säga upp den till upphörande. sker förnyelsen på de erbjudna villkoren. lakttas inte det angivna förfarandet, förnyas försäkringen däremot på oförändrade villkor för den tid som motsvarar den senast gällande försäkringstiden.

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av de flesta remissin- stanserna. Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar dock att någon särskild tidsfrist inte uppställs för försäkringsbolagets rätt att säga upp en försäkring till försäkringstidens utgång för ändring av försäkringsvillkoren. Folksam går inte lika långt men anser att tidsfristen bör vara flytande och inte i sin helhet måste löpa ut före förnyelsen. Slutligen förordar försäkringsjuri- diska föreningen att ordet uppsägning inte används i detta sammanhang utan reserveras för fall då försäkringen skall helt upphöra.

Jag har tidigare förordat att ett försäkringsbolag får vägra att förnya en försäkring endast om det finns särskilda skäl. Som kommittén och remiss- instanserna har funnit kan ett motsvarande krav däremot inte gärna ställas upp när det gäller rätten för ett försäkringsbolag att ändra villkoren för den nya avtalsperioden. En annan sak är att ändringar av detta slag kan komma att föregås av överläggningar med den myndighet som har att kontrollera försäkringsvillkoren. Det är vidare uppenbart att en ändring av villkoren för individuella fall inte är tillåten. om det framgår av omständigheterna att ändringen i själva verket syftar till att skrämma bort försäkringstagaren. En ändring av detta slag måste anses liktydig med en vägran att förnya försäkringen och får alltså göras endast om det ftnns särskilda skäl för en sådan vägran.

Försäkringsbolagen bör alltså i princip ha full frihet att ändra försäkrings- villkoren för en kommande avtalsperiod. Av bl. a. psykologiska skäl kan det vara mindre lämpligt att föreskriva att försäkringsbolaget måste "säga upp" försäkringen för att få till stånd en ändring av villkoren för den förnyade försäkringen. Enligt min mening är det tillräckligt att bolaget begär ändringen i ett meddelande till försäkringstagaren. Sedan detta meddelande har sänts ut måste försäkringstagaren dock innan ändringen träder i kraft ha en viss tid på sig att avgöra. om han skall godta de erbjudna villkoren eller om han skall gå över till ett annat försäkringsbolag eller kanske helt upphöra med försäkring-

F örnyelse av försäkringen

Prop. 1979/80:9 48

en. En tidsfrist på 14 dagar. räknat från den dag då meddelandet avsändes. synes lämplig.

En fråga för sig är om denna tidsfrist måste ha löpt ut i sin helhet före försäkringstidens utgång eller om det är tillräckligt att meddelandet om de ändrade villkoren avsänds senare än 14 dagar före denna tidpunkt. varvid tidsfristen i Stället kommer att sträcka sig en bit in på den nya avtalsperio- den.

Rent principiellt synes det rikligast att ändringen träder i kraft samtidigt med att försäkringen förnyas. Enligt min mening kan man också i allmänhet begära att försäkringsbolaget beslutar om ändring av försäkringsvillkoren i så god tid att ett meddelande om ändringen hinner avsändas senast l4dagar före försäkringstidens utgång. Man kan dock inte bortse från risken att utsändan- det av meddelandet försenas exempelvis till följd av något tekniskt missöde. Eftersom missöden av detta slag ofta drabbar flera försändelser på en gång. skulle med det strängare kravet resultatet av en försening kunna bli att en grupp av försäkringar förnyas på oförändrade villkor. medan t. ex. premien höjs för alla andra försäkringar beträffande vilka ett sådant missöde inte har inträffat. Ett sådant resultat skulle kunna upplevas som orättvist av dem som fick finna sig i premiehöjningen.

Det kunde därför finnas anledning att bortse från de principiella betänk- ligheter som talar mot att ändringen av villkoren får träda i kraft även efter det att försäkringen har förnyats. En ordning som innebär att ändrade villkor börjar gälla först vid en senare tidpunkt skulle emellertid bli komplicerad att tillämpa när det gäller premieändringar. Premien för den förnyade försäk- ringen måste då beräknas enligt de tidigare villkoren för tiden till dess att de nya villkoren träder i kraft. medan premien för den återstående försäkrings- tiden får beräknas enligt dessa nya villkor. Det innebär att den premie som har aviserats genom det försenade meddelandet om premieändring måste räknas om.

Som jag senare kommer att gå närmare in på bör premien för en förnyad försäkring om möjligt aviseras en månad före förfallodagen. i praktiken torde meddelandet om villkorsändringen avsändas samtidigt med denna premie- avi. Det torde då höra till sällsyntheterna att utsändandet av meddelandet fördröjs av tekniska missöden så lång tid att den förordade fjortondagarsfris- ten inte hålls. På grund av detta och med hänsyn till de komplikationer av mera praktisk natur som en flytande tidsfrist skulle ge upphov till anserjag att det inte finns skäl att frångå kommitténs förslag om att meddelandet om de ändrade villkoren måste. för att få verkan. avsändas senast 14 dagar före försäkringstidens utgång.

] enlighet med vad jag tidigare har förordat kan försäkringstagaren. om han inte vill godta de nya villkoren. säga upp försäkringen innan den förnyas på dessa villkor. liksom han även efter det att den har förnyats men innan han har betalt den nya premien kan befria sig från försäkringen genom att säga

Förnyelse av försäkringen

Prop. 1979/80z9 - 49

upp den eller teckna en motsvarande försäkring hos ett annat försäkrings- bolag.

Jag vill slutligen erinra om att jag i avsnitt 2.3 har förordat att ett försäkringsbolag som begår ändring av försäkringsvillkoren skall självmant underrätta försäkringstagaren om skälen för ändringen och om dess inne- börd,

2.7 Upphörande i förtid m. m. 2. 7.1 Uppsägning/ör upphörande under_lörsäkringsriden

Uppsägning _ fi'än _ försäkringsbolagets sida

Enligt 13 Q' försäkringsavtalslagen har försäkringsbolaget rätt att säga upp en försäkring i förtid. om försäkringstagaren åsidosätter sin huvudförpliktelse enligt försäkringsvillkoren. dvs. att betala premien. En motsvarande uppsäg- ningsrätt gäller enligt 5.47 och 51 åå försäkringsavtalslagen även i några fall då försäkringstagaren åsidosätter andra förpliktelser (s.k. biförpliktelser). Försäkringsavtalslagen torde inte hindra att försäkringsbolaget förbehåller sig rätt att säga upp försäkringen i förtid utan anförande av skäl. Sådana förbehåll torde emellertid inte vara vanliga. Däremot är det brukligt att försäkrings- bolaget förbehåller sig rätt att säga upp försäkringen vid vissa angivna händelser. bl. a. vid inträffad skada.

Försäkringsrättskommittén föreslår att försäkringsbolaget får säga upp en försäkring för upphörande under försäkringstiden endast om försäkringsta- garen eller den försäkrade har grovt åsidosatt sina förpliktelser mot försäk- ringsbolaget eller om det annars finns synnerliga skäl. Förslaget avser dock inte underlåtenhet att betala premier. Beträffande uppsägning av sådan anledning föreslås särskilda regler (se avsnitt 2.8.2 ).

Kommittéförslaget har godtagits av remissinstanserna. Ocksåjag anser att försäkringsbolagen inte bör ha rätt att säga upp konsumentförsäkringar i förtid i vidare omfattning än som har föreslagits av kommittén. Jag förordar därför att detta förslag genomförs. Jag avser att i specialmotiveringen närmare behandla förutsättningarna för att en sådan uppsägning skall få göras.

Enligt kommitténs förslag skall försäkringsbolagets uppsägning få verkan 14 dagar efter den dag då bolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om uppsägningen. Gör denne sannolikt att meddelandet har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, skall försäkringen dock upphöra tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter den dag då bolaget avsände meddelandet till honom. Detta förslag, som motsvarar de regler som skall tillämpas om försäkringsbolaget vill säga upp försäkringen för upphörande till försäkringstidens utgång. har lämnats utan

Upphörande i förtid m. m.

Prop. 1979/80:9 50

erinran under remissbehandlingen. Aven jag ansluter mig till förslaget.

Enligt kommittéförslaget skall en försäkringstagare vars försäkring har sagts upp under försäkringstiden kunna få uppsägningen prövad av domstol. under förutsättning att han väcker talan innan försäkringen har upphört att gälla. Detta förslag har under remissbehandlingen kritiserats endast så till vida som tidsfristen för att väcka talan har ansetts för kort.

Enligt min mening bör försäkringstagaren kunna få en uppsägning under försäkringstiden prövad i samma ordning som jag har förordat i avsnitt 2.6.1 för det fall att försäkringen har sagts upp till försäkringstidens utgång. Fristen för att väcka talan vid domstol bör alltså i allmänhet vara en månad. räknat från den dag försäkringsbolaget sade upp försäkringen och angav skälen för sitt beslut samt erinrade försäkringstagaren om vad han skall iaktta. om han vill få beslutet prövat.

Uppsägning . frän för'säkringstagarens sir/a

Enligt 26 och 27 åå försäkringsavtalslagen får försäkringstagaren säga upp försäkringen i förtid om försäkringsbolaget kommer på obestånd eller förlorar rätten att driva försäkringsrörelse här i landet. Lagen ger inte försäkringsta— garen någon uttrycklig rätt att säga upp försäkringen under försäkringstiden. om försäkrad egendom säljs eller det försäkrade intresset annars faller bort av annan anledning än till följd av ett inträffat försäkringsfall.

Enligt försäkringsrättskommittén finns det inte skäl att ge försäkringsta- garen möjligheter att under löpande avtalsperiod säga upp försäkringen för att gå över till ett annat försäkringsbolag. Däremot anser kommittén att försäkringstagaren bör ha rätt att säga upp försäkringen i förtid. om försäkringsbehovet faller borteller om annan liknande omständighet inträffar under försäkringstiden. Kommittén föreslår därför en uttrycklig bestämmel- se om detta.

Under remissbehandlingen har näringsfrihetsombudsmannen framhållit att det skulle stimulera priskonkurrensen mellan försäkringsbolagen. om försäkringstagarna fick ökade möjligheter att byta försäkringsbolag under försäkringstiden. I övrigt har remissinstanserna lämnat kommitténs förslag utan erinran. Från försäkringshåll uppges att försäkringstagarna redan i dag tillåts säga upp försäkringen i förtid om försäkringsbehovet faller bort. varför kommitténs förslag i denna del inte är någon nyhet.

] avsnitt 2.5 harjag förordat att försäkringstiden i princip inte får överstiga ett år. Till följd av detta får försäkringstagaren möjlighet att minst en gång om året ta ställning till om han skall behålla försäkringen oförändrad i samma försäkringsbolag. Om försäkringstagaren tillåts att också säga upp försäkring- en under löpande försäkringstid för att gå över till ett annat bolag. skulle betydande kostnader kunna uppkomma för försäkringsbolagen. särskilt om någon del av den premie som redan har betalts då måste betalas tillbaka.

Upphörande i förtid m. m.

Prop. l979/80:9 Sl

Liksom kommittén anserjag därför att det inte finns tillräckliga skäl att rent generellt möjliggöra en övergång vid andra tillfällen än då försäkringstiden går ut.

Läget är dock ett annat i fall då försäkringen har förnyats men premien för den förnyade försäkringen inte har betalts. Somjag har sagt i avsnitt 2.6.2 bör försäkringstagaren i ett sådant fall kunna säga upp försäkringen med omedelbar verkan utan att ange något skäl. lnnan premien för en förnyad försäkring har betalts bör försäkringen också utan föregående uppsägning upphöra med omedelbar verkan. om försäkringstagaren tecknar en motsva- rande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Det kan vidare finnas anledning att föra in regler av detta slag i händelse försäkringsbolagen ges rätt att ensidigt ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Den frågan återkommer jag till i avsnitt 2.7.2 .

Som kommittén och remissinstanserna har funnit bör försäkringstagaren i övrigt ha rätt att säga upp försäkringen i förtid. om han gör sig av med det objekt som har försäkrats eller om han av annan anledning inte längre behöver försäkringsskyddet. Konsumentförsäkringslagen bör därför innehål- la en bestämmelse som medger uppsägning i detta fall. Bestämmelsens närmare innebörd avser jag att behandla i specialmotiveringen.

Avkorlning av premie då./örsäkringen upp/rör il/örlid

Om en försäkring upphör i förtid. är försäkringstagaren enligt 16 &" försäkringsavtalslagen endast skyldig att betala premie för den tid som då har förflutit. Premien beräknas dock på olika sätt i olika fall. Har försäkringen sagts upp av försäkringsbolaget med stöd av lag. tillgodoräknas försäkrings- bolaget den premie som skulle ha bestämts om försäkringen från början hade tecknats endast för den tid under vilken den har gällt (s. k. korttidspremie). Har försäkringen sagts upp av försäkringsbolaget enbart med stöd av förbehåll i försäkringsavtalet eller efter överenskommelse med försäkrings- tagaren eller har den sagts upp av försäkringstagaren, tillgodoräknas försäk- ringsbolaget den del av den avtalade premien som belöper på den förflutna försäkringstiden (s. k. proratapremie).

Enligt kommitténs mening passar denna gränsdragning mellan korttids- premie och proratapremie mindre väl när det gäller konsumentförsäkringar. inte minst därför att förutsättningarna för uppsägning i förtid föreslås reglerade på ett annat sätt i konsumentförsäkringslagen än i försäkringsav- talslagen. Kommittén anser att det inte är tillräckligt motiverat att vid beräkningen av premie för en konsumentförsäkring som har upphört i förtid göra skillnad med hänsyn till de omständigheter som har föranlett att försäkringen har upphört. Kommittén föreslår i stället att försäkringsbolaget tillgodoräknas proratapremie. om försäkringen har gällt under en tidigare försäkringstid. och kontidspremie. om försäkringen var nytecknad.

Kommittéförslaget har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Också jag anser att goda skäl talar för detta förslag. Det synes rimligt att

Upphörande i förtid m. m.

Prop. l979/80:9 52

försäkringsbolaget i fråga om en försäkring som har gällt endast en kortare tid får räkna sig till godo en premie som åtminstone i huvudsak täcker initialkostnaden för försäkringen. medan anledning saknas att låta försäk- ringsbolaget få ersättning för sådan kostnad sedan försäkringen har förny- ats.

2.7.2. Ändring av.för'säkringsvillkoren underförsäkringstiden

Försäkringsavtalslagen innehåller inte någon bestämmelse som ger försäk- ringsbolaget rätt att under försäkringstiden ensidigt ändra de. försäkringsvill- kor som parterna har kommit överens om. Som tidigare har nämnts kan försäkringsbolaget dock i vissa fall säga upp försäkringen i förtid. och bolaget kan då erbjuda försäkringstagaren en ny försäkring på andra villkor. Något hinder torde f. n. inte heller föreligga mot att försäkringsbolaget i avtalet förbehåller sig rätt att även i andra fall ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden.

Kommitténs förslag om förutsättningarna för en uppsägning i förtid från försäkringsbolagets sida tar sikte även på den situationen att uppsägningen har till syfte att ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Försäk- ringsbolaget får alltså enligt kommittéförslaget säga upp försäkringen för villkorsändring, om försäkringstagaren eller den försäkrade har grovt åsido- satt sina förpliktelser mot bolaget eller om det annars finns synnerliga skäl.

Kommittéförslaget har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbe- handlingen. Folksam och försäkringsjuridiska föreningen anser dock att försäkringsbolaget bör kunna justera försäkringsvillkoren också i andra situationer än som medges enligt kommitténs förslag. Försäkringsjuridiska föreningen nämner som exempel att premien har bestämts till ett för lågt belopp till följd av en bristfällig upplysning som inte kan läggas försäkrings- tagaren till last som grovt åsidosättande av en förpliktelse.

För min del harjag viss förståelse för kritiken mot kommitténs förslag. Skäl talar för att det i princip bör gälla samma förutsättningar för försäkringsbo- lagets rätt att justera försäkringsvillkoren under försäkringstiden som för bolagets rätt att sätta ned ersättning från försäkringen i fall då försäkrings- tagaren eller den försäkrade har åsidosatt en s. k. biförpliktelse. dvs. en annan förpliktelse enligt försäkringsvillkoren än skyldigheten att betala premier. Om det kommer fram att en biförpliktelse har åsidosatts på ett sätt som kan leda till nedsättning av försäkringsersättningen vid ett försäkringsfall, kan det inte vara rimligt att bolaget skulle stillatigandc behöva avvakta att ett försäkringsfall inträffar för att först då kunna ingripa. Dessutom skulle det då ofta bli fråga om en betydligt strängare sanktion än att enbartjustera villkoren så att de stämmer överens med de verkliga förhållandena.

Som jag kommer att gå närmare in på i avsnitt 2.9 bör ersättning från

Upphörande i förtid m. m.

Prop. l979/80:9 53

försäkringen kunna sättas ned. om försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt en biförpliktelse uppsåtligen eller genom oaktsamhet som inte är ringa. För att man skall få den överensstämmelse som jag nyss har talat om bör försäkringsbolaget kunna justera försäkringsvillkoren så snart det visar sig att ett åsidosättande av detta slag föreligger. Som kommittén har föreslagit bör villkoren vidare kunna ändras om det i andra fall finns synnerliga skäl.

En särskild fråga är hurjusteringen av försäkringsvillkoren bör genomföras tekniskt. Två möjligheter är tänkbara. Den ena är att försäkringsbolaget säger upp försäkringen till upphörande samtidigt som försäkringstagaren erbjuds en ny försäkring på de ändrade villkoren. Den andra möjligheten är att försäkringsbolaget. på samma sätt som vid förnyelse av försäkringen. begär den ifrågasatta ändringen i ett meddelande till försäkringstagaren och att ändringen blir gällande. om inte försäkringstagaren inom viss frist säger upp försäkringen. Mot den senare lösningen talar att en konsument i allmänhet inte bör bli bunden av ändrade villkor om han förhåller sig passiv. Den förra lösningen innebär å andra sidan att försäkringstagaren kan komma att stå utan något försäkringsskydd om han inte reagerar i tid. Enligt min mening är en sådan konsekvens inte godtagbar. Jag förordar därför den senare lösningen.

Den frist inom vilken en försäkringstagare. som har fått ett meddelande om villkorsändring, skall kunna säga upp försäkringen bör utgöra 14 dagar. Försummar han att reagera inom denna tid och får villkorsändringen därför verkan. bör han ha möjlighet att. innan han har betalt den premie som kan föranledas av ändringen. bli fri från försäkringen omedelbart genom att säga upp den.

Kommittén har inte föreslagit någon bestämmelse om att försäkringstaga- ren skall kunna vända sig till domstol för att få en prövning av om försäkringsbolaget hade fog för att begära en ändring av villkoren under försäkringstiden. Även utan en sådan bestämmelse är det emellertid tydligt att domstol alltid kan pröva denna fråga. Någon särskild frist för att väcka talan vid domstol behövs inte i detta fall. Det är därför inte heller nödvändigt med någon uttrycklig regel om denna domstolsprövning. F. ö. torde det höra till sällsyntheterna att en sådan talan förs särskilt vid domstol. i de flesta fall när domstol får anledning att ta ställning till frågan om det befogade i att ändring begärdes kommer den sannolikt upp iett mål om tillämpningen av de nya villkoren. t. ex. när försäkringstagaren har motsatt sig att erlägga en högre premie.

[ enlighet med vad jag har förordat i avsnitt 2.3 skall ett försäkringsbolag som begår ändring av försäkringsvillkoren självmant underrätta försäkrings- tagaren om skälen förändringen och om dess innebörd. Denna informations- skyldighet är betydelsefull med tanke på att försäkringstagarna kan bli bundna av villkorsändringen även i fall då de inte har förklarat att de accepterar den.

Jag har hittills uppehållit mig enbart vid försäkringsbolagets rätt att begära

Upphörande i förtid m. m.

Prop. 1979/80:9 54

ändring av försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Liksom kommittén anser jag att det inte finns anledning att i lag ge försäkringstagaren en motsvarande rätt. 1 de allra flesta fall torde försäkringsbolaget utan vidare medge en ändring av villkoren som försäkringstagaren önskar. om den t. ex. gäller höjning av försäkringsbeloppet. utvidgning med ett nytt försäkrings- moment eller ökning av självriskbeloppet.

2.8. Betalningen av premier

2.8.1. Tiden för premiebetalningen

Enligt 12 & försäkringsavtalslagen skall premien betalas utan uppskov. om inte särskild förfallodag har bestämts. Angår avtalet flera premieperiodereller har avtalet förnyats på grund av underlåten uppsägning. skall dock premien för varje period efter den första betalas på periodens första dag.

Allmänna bestämmelser 1976 skiljer mellan "första premien" för en ny försäkring. premien för en förnyad försäkring samt "delårspremier" i fall då försäkringstiden har delats upp på flera premieperioder. Bestämmelserna innebär att första premien skall betalas inom 14 dagar efter det att försäkringsbolaget skickade ut premieavin. Premien för ett förnyat avtal skall betalas senast på det nya avtalets begynnelsedag men behöver dock inte betalas tidigare än en månad efter det att försäkringsbolaget skickade ut premieavin. Delårspremier skall betalas senast första dagen i varje period. Även här gäller dock en respittid på en månad efter det att premieavin skickades ut, under förutsättning att premien avser längre tid än en månad.

De regler som försäkringsrättskommittén föreslår om när premierna skall betalas motsvarar i huvudsak de allmänna bestämmelser som nu har beskrivits. Beträffande rätten till respit med betalning av delårspremie saknas dock motsvarighet till begränsningen i de allmänna bestämmelserna till premieperiod om längre tid än en månad.

Kommitténs förslag hari det väsentliga godtagits av remissinstanserna och är även enligt min mening lämpligt. Med anledning av påpekanden från försäkringsbolagen om nuvarande rutiner för att avisera månadsvisa premie- belopp förordarjag dock att. i enlighet med vad som gäller enligt de allmänna bestämmelserna. någon respittid inte föreskrivs beträffande sådana delårs- premier. Med denna avvikelse förordarjag alltså att premierna skall betalas på de tider som kommittén har föreslagit.

2.8.2. Påföljder vid dröjsmål med premiebetalningen

Om en försäkringstagare inte betalar premien i rätt tid. kan försäkringsbo- laget enligt l3ä försäkringsavtalslagen säga upp försäkringen att upphöra

Beta/ningen av premier

Prop. l979/80:9

Ul Ul

efter tre dagar. Försäkringsbolaget kan också enligt 14 & samma lag förbehålla sig frihet från ansvarighet vid försenad premiebetalning. Underlåter försäk- ringstagaren att betala första premien, får en sådan ansvarsbefrielse göras gällande så snart dröjsmålet har inträtt. Vid en försummelse att betala senare premier får ansvarigheten dock inte upphöra förrän en vecka har förflutit efter det att försäkringsbolaget har gett försäkringstagaren ett meddelande med erinran om premiens förfallodag.

Enligt Allmänna bestämmelser 1976 gäller i fråga om en nytecknad försäkring att försäkringsbolagets ansvarighet inträder vid försäkringstidens början. även om första premien inte har betalts dessförinnan. En förutsätt- ning är dock att premien betalas inom 14 dagar efter det att bolaget skickade ut premieavin. Betalas premien senare, inträder bolagets ansvarighet först från betalningstillfället. Trots att full premie betalas, ersätts alltså enligt villkoren inte skador som har inträffat före denna tidpunkt. Vid dröjsmål med premiebetalningen utöver 14 dagar från det att premieavin skickades ut har bolaget också rätt att säga upp försäkringen. Någon särskild uppsägningstid har inte föreskrivits, varför den uppsägningstid på tre dagar som anges i 13 & försäkringsavtalslagen torde bli tillämplig.

Försäkringsbolagets ansvarighet fören förnyad försäkring upphör enligt de allmänna bestämmelserna så snart premien inte betalas i tid, dvs. senast på den förnyade försäkringens börjedag eller därefter inom en månad från det att premieavin skickades ut. Eftersom avin som regel avsänds en månad före förnyelsedagen, innebär en betalningsförsummelse i de flesta fall att försäkringsskyddet upphör i och med att den tidigare försäkringstiden löper ut. Om försäkringstagaren önskar få försäkringen förnyad, vilket normalt är fallet, har han alltså ingen respittid med premiebetalningen. Betalar han full premie inom en månad från förfallodagen, förnyas försäkringen visserligen, men försäkringsbolaget ansvarar först från betalningstillfället. Också i fråga om delårspremier innebär de allmänna bestämmelserna att försäkringsbola- gets ansvarighet upphör så snart premien inte betalas i tid. Bolaget har då även rätt att säga upp försäkringen, varvid den uppsägningstid på tre dagar som anges i 13 & försäkringsavtalslagen torde bli tillämplig. Betalas premien efter förfallodagen men innan avtalet har sagts upp. inträder bolagets ansvarighet först från betalningstillfället.

Trots vad som föreskrivs i de allmänna bestämmelserna om att ansvaret i vissa fall upphör, betalar försäkringsbolagen i praktiken i betydande mån ut ersättning vid mindre dröjsmål, särskilt om försäkringstagaren tidigare regelbundet har förnyat sin försäkring och han har en rimlig ursäkt för att inte ha betalt i tid. Bolagens praxis är emellertid inbördes växlande.

Försäkringsrättskommittén har reagerat mot att ett dröjsmål med premie- betalningen kan medföra att försäkringsbolagets ansvarighet upphör omedel- bart utan någon särskild åtgärd från bolagets sida. Enligt kommittén kan man inte bortse från att den första avin kommer på avvägar eller blir förbisedd. Försäkringstagaren kan också av andra skäl ha dröjt med betalningen utan att

Bela/ningen av premier

Prop. 1979/80:9 56

det föreligger någon allvarlig försummelse från hans sida. Kommittén anser därför att dröjsmålet endast bör få den mera begränsade konsekvensen att bolaget ges en rätt att säga upp försäkringen att upphöra efter en uppsäg- ningstid av 14 dagar, om inte premien betalas inom denna tid. Försäkrings- tagaren skall alltså enligt förslaget alltid få en underrättelse utöver premieavin innan försäkringen upphör, och om han betalar premien före den tidpunkt som anges för upphörande skall försäkringsskyddet gälla utan avbrott. En ledande tanke bakom förslaget är vidare att försäkringsbolaget inte, som f. n., skall kunna tillgodoräkna sig premier för tid under vilken bolaget inte står något ansvar.

Kommittéförslaget har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanser- na. Svenska försäkringsbolags riksförbund. som inte motsätter sig den modifiering av premiebetalningsreglerna som förslaget innebär, ifrågasätter dock om det är lämpligt att fixera kravrutiner och frister beträffande premierna i en tvingande lag. Riksförbundet pekar också på att förslaget kommer att leda till kostnadsökningar. Förbundet förklarar sig berett att medverka till att de allmänna bestämmelserna justeras, om kommitténs förslag inte genomförs. Folksam anser det riktigt att försäkringsskyddet inte skall upphöra förrän försäkringstagaren har fått två meddelanden, men bolaget är i övrigt negativt inställt till kommittéförslaget. Folksam hänvisar till att man inom branschen f.n. håller på att se över de allmänna bestämmelserna i syfte att åstadkomma ungefär samma skyddsnivå som enligt kommitténs förslag samtidigt som försäkringsbolagens kreditförluster dock hålls nere så långt som möjligt.

Sedan remissbehandlingen avslutats har försäkringsbolagen upplyst att de numera gemensamt har utarbetat ett förslag till nya premiebetalningsregler som skulle kunna ersätta de nuvarande i Allmänna bestämmelser. De viktigaste nyheterna i detta förslag är att försäkringstagarna alltid skall få en påminnelse utöver premieavin och att försäkringsskyddet upphör först om premien inte betalas inom en vecka från det att påminnelsen sändes ut. Betalas premien senare träder försäkringen i kraft från tidpunkten för betalningen, men premien avser endast tiden fram till den i avin angivna nästa förfallodagen. Förslaget innehåller inte några särskilda uppsägnings- regler.

Att bestämmelserna i försäkringsavtalslagen om påföljderna vid dröjsmål med premiebetalningen är otidsenliga har inte bestritts från något håll. Vad frågan gäller är därför i första hand om man bör föra in nya, mer ändamålsenliga regler i konsumentförsäkringslagen eller om man till större delen kan nöja sig med att försäkringsbolagen själva kommer överens om sådana regler. För min del anser jag att konsumenterna på försäkringsområ- det liksom på andra avtalsområden bör ha ett direkt skydd i lag.

Till detta kommer att det förslag till nya premiebetalningsregler som försäkringsbolagen nyligen har lagt fram inte till alla delar motsvarar de krav

Betalningen av premier

Prop. 1979/80:9 57

som man enligt min mening bör ställa på en sådan reglering, fastän förslaget har praktiska förtjänster.

Förslaget tillgodoser visserligen intresset att försäkringsskyddet inte upphör förrän försäkringstagaren har fått en viss tid på sig att betala sedan han har påmints om att förfallodagen har inträtt. En tidsfrist på endast sju dagar, räknat från det att påminnelsen skickades ut, är emellenid enligt min mening för kort med tanke på att befordringstiden särskilt vid helger lätt kan uppgå till fyra—fem dagar även vid normal postgång och att någon marginal också måste finnas för eftersändning e. (1. Den tidsfrist på 14 dagar som kommittén har föreslagit synes rimligare.

Enligt förslaget till ändrade allmänna bestämmelser är försäkringsskyddet under den angivna tidsfristen villkorat av att premien betalas inom denna tid. I annat fall upphör försäkringen med retroaktiv verkan, dvs. fr. o. m. förfallodagen. Det innebärå ena sidan att försäkringsbolaget under tidsfristen står ett ansvar utan att vara berättigat till premie, om inte försäkringstagaren behöver ta försäkringen i anspråk under denna tid. Försäkringstagaren skulle alltså kunna få ett intresse av att vänta med att betala premien för att se om det inträffar något försäkringsfall. Å andra sidan är han vid underlåten betalning helt utan försäkringsskydd, om det senare visar sig att ett försäkringsfall i själva verket hade inträffat under tidsfristen. Regler som på detta sätt öppnar möjligheter till spekulation från försäkringstagarens sida är enligt min mening inte lämpliga.

Risken för spekulation av detta slag motverkas i någon mån av att den som betalar även ganska lång tid efter det att tidsfristen har löpt ut får erlägga full premie, trots att försäkringsbolaget inte längre har något ansvar för den tid som då har förflutit från förfallodagen. Att försäkringstagaren i efterhand får betala för den tid under vilken försäkringsbolaget har haft ett villkorligt ansvar kan jag i och för sig godta, trots att premien för denna tid egentligen utges med för högt belopp med hänsyn till att skador som har inträffat under den tiden inte ersätts om de visar sig först senare. Däremot anserjag det inte acceptabelt att försäkringstagaren skall behöva betala premier även för den tid efter tidsfristens utgång då försäkringsbolaget aldrig har stått något ansvar. Förslaget strider i denna del mot den principiella inställning som jag har redovisat i avsnitt 2.5 , nämligen att ett försäkringsbolag inte bör kunna kräva premier för en tid under vilken bolaget har fritagit sig från ansvar. Förslaget medför i själva verket att försäkringstagaren på grund av sin betalningsför- summelse drabbas av en påföljd i form av högre premie. En påföljd av detta slag bör emellenid enligt min mening redovisas öppet och inte ges sken av att utgöra en normal premiebetalning. Det förefaller f. ö. tveksamt om risken för att drabbas av denna högre premie utgör någon effektiv spärr mot det slag av spekulation som jag nyss nämnde. Försäkringstagaren kan ju lätt undgå den högre premien genom att i stället vända sig till ett annat försäkringsbolag, där han för samma eller nästan samma premie kan få en ny försäkring för en hel försäkringsperiod.

Betalningen av premier

Prop. 1979/80z9 58

lförsäkringsrättskontmitténs förslag har inte några sådana nackdelar som jag nu har berört. Förslaget innebär i stället att försäkringstagaren under tidsfristen har ett absolut försäkringsskydd samtidigt som försäkringsbolaget har rätt till premie för denna tid även om försäkringstagaren inte fortsätter med försäkringen. Däremot blir bolaget inte berättigat till premie för tiden efter det att försäkringsskyddet upphör. En fördel med kommittéförslaget är vidare att det rättstekniskt är betydligt enklare än försäkringsbolagens förslag till ändrade premiebestämmelser.

1 valet mellan dessa båda förslag förordar jag alltså försäkringsrättskom- mitténs. För att inte försäkringstagarna också med detta förslag skall få ett gratisskydd under tiden efter förfallodagen till dess att försäkringsskyddet upphör fordras dock att försäkringsbolagen fullföljer kraven på premie för denna tid så långt det är ekonomiskt försvarbart. Det ankommer på försäkringsbolagen att överväga hur dessa premiefordringar skall kunna tas ut på smidigaste sätt. Därvid bör bolagen kunna tillgodogöra sig de erfarenheter som finns i fråga om den obligatoriska trafikförsäkringen. Liksom på det området torde redan ganska enkla åtgärder kunna ge förhållandevis goda resultat (56 prop. 1977/78:16 s. 48).

Risken för att försäkringstagarna skall utnyttja premiebetalningsfristerna för att skaffa sig en obehörig kredit bör kunna minska ytterligare, om de dessutom drabbas av något slags sanktion vid avsiktliga dröjsmål med betalningen. En skälig förseningsavgift är enligt min mening att föredra framför en sanktion i form av förhöjd självrisk e. d. Jag förordar därför att försäkringsbolagen ges möjlighet att, om de anser det lämpligt, ta in bestämmelser om en sådan avgift i försäkringsvillkoren.

Trots det sagda måste man räkna med att den av kommittén föreslagna ordningen kan medföra vissa ökade kostnader för bolagen. Någon mer beaktansvärd fördyring av premierna behöver man dock enligt min mening inte befara. Som nämnts ersätter bolagen redan i dag efter en skönsmässig prövning vissa skador som har inträffat efter det att försäkringstagaren har kommit i dröjsmål med betalningen. Bolagen är, som framgått, också själva beredda att för framtiden ge försäkringstagarna en starkare ställning vid betalningsdröjsmål, med de kostnader som är förenade härmed.

Sammanfattningsvis föreslårjag att en försäkringstagare, som fastän han har blivit krävd på premien inte har betalt i tid, skall få ytterligare en påminnelse och en frist på 14 dagar innan försäkringsskyddet upphör. Liksom kommittén anser jag att det senare meddelandet bör ha formen av en uppsägning av försäkringen. 1 meddelandet bör försäkringstagaren erinras om att försäkringen trots uppsägningen inte upphör, om han betalar premien innan uppsägningstiden löper ut.

Beträffande en uppsägning på grund av dröjsmål med premiebetalningen skall enligt kommitténs förslag tillämpas samma regler som då försäkrings- bolaget i annat fall säger upp försäkringen för upphörande under försäkrings- tiden (se avsnitt 2.7.1 ). Detta är även enligt min mening lämpligt. Den

Betalningen av premier

Prop. 1979/80:9

'J- G

uppsägningstid på 14 dagar somjag nyss har förordat bör alltså börja löpa den dag då bolaget avsände meddelandet om uppsägningen till försäkringstaga- ren. Gör denne sannolikt att meddelandet har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, bör försäkringen dock upphöra tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter den dag då bolaget avsände meddelandet till honom.

Försäkringstagaren bör vidare ha möjlighet att få uppsägningen prövad av domstol, om han undantagsvis skulle anse att försäkringsbolaget inte har fog för uppsägningen därför att premien i själva verket har betalts i rätt tid. Liksom när det annars gäller en uppsägning från bolagets sida under försäkringstiden bör fristen för att väcka talan vid domstol i allmänhet vara en månad, räknat från den dag bolaget sade upp försäkringen och angav skälen för sitt beslut samt erinrade försäkringstagaren om vad han skall iaktta, om han vill få beslutet prövat.

Hänvisningar till S2-8-2

  • Prop. 1979/80:9: Avsnitt 2.6.3, 25

2.8.3. I-Iinderjör premiebetalningen

Bestämmelserna i försäkringsavtalslagen om påföljder vid dröjsmål med premiebetalningen innehåller inte något undantag för det fall att försäkrings- tagaren av särskilda skäl har varit förhindrad att betala premien i rätt tid. 1 Allmänna bestämmelser 1976 föreskrivs emellertid att ett kortare dröjsmål med betalning av premie på grund av tillfa'llig bonovaro eller jämförbar omständighet inte inverkar på bolagets ansvarighet, dvs. ansvarigheten upphör inte om dröjsmålet har en sådan orsak.

Enligt försäkringsrättskommittén kan en försäkringstagare under speciella omständigheter behöva ett skydd vid ursäktliga dröjsmål med premiebetal- ningen utöver det som tidigare har förordats. Kommittén tänker då på sådana situationer där försäkringstagaren inte har kunnat betala premien i rätt tid därför att han har varit allvarligt sjuk eller berövats friheten eller därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från huvudsaklig anställning. Om dröjsmålet beror på en sådan eller annan liknande oväntad händelse, bör en uppsägning på grund av dröjsmålet inte kunna få verkan förrän hindret har fallit bort eller dröjsmålet har varat mer än tre månader. Kommittén föreslår en bestämmelse av detta innehåll. En ledamot av kommittén anför i en skiljaktig mening att försäkringstagaren när det gäller ett hinder av ekono- misk natur bör vara skyldig att anmäla hindret inom en viss tid.

Av remissinstanserna har försäkringsjuridiska föreningen avstyrkt kommitténs förslag. som enligt föreningens mening är obehövligt. Folksam har ifrågasatt lämpligheten av förslaget när det gäller ekonomiska hinder, medan Svea hovrätt och Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att en

försäkringstagare som har drabbats av ett sådant hinder skall för att få åberopa . hindret vara Skyldig att anmäla det inom en viss tid. Övriga remissinstanser-

Betalningen av premier

Prop. 1979/80:9 60

har inte kommenterat förslaget i denna del. Beta/ningen av premier För min del anser jag det rimligt att en försäkringstagare som inte har kunnat betala premien i tid på grund av sådana fysiska eller ekonomiska hinder som kommittén har nämnt skall få behålla sitt försäkringsskydd till dess att hindret har upphört, dock längst tre månader. 1 och för sig finns det skäl som talar för att försäkringstagaren åläggs en skyldighet att inom en viss tid anmäla hindret för försäkringsbolaget,som ju annars inte gärna kan känna till detta. En sådan anmälningsplikt måste dock sanktioneras på något sätt. En sanktion som innebär att försäkringstagaren går miste om försäkrings- skyddet står emellertid enligt min mening inte i rimlig proportion till själva försummelsen. Och någon annan sanktion är det svårt att tänka sig. Av dessa ' skäl och med tanke på att det här rör sig om sällsynta fall anserjag att man bör avstå från att i lagen föra in en anmälningsskyldighet av detta slag. Något hinder finns dock inte mot att försäkringsbolaget i premieavin anger att den som är förhindrad att betala premien i rätt tid bör anmäla detta snarast till bolaget.

Hänvisningar till S2-8-3

2.8.4. Betalning av premie sedan_lörsält'ringen har upphör!

De regler som jag tidigare har förordat innebär att en försäkring inte upphör på grund av dröjsmål med premiebetalningen förrän försäkringstagaren först har krävts på premien och sedan förfallodagen har inträtt har fått en påminnelse om betalningen samt ytterligare en frist på 14 dagar. Om premien inte heller då betalas och försäkringen därför upphör, kan man i de flesta fall utgå från att försäkringstagaren inte längre vill ha försäkringen. Någon gång kan det emellertid hända att försäkringstagaren betalar premien först sedan försäkringen har upphört. Fråga uppkommer då hur försäkringsbolaget skall förfara med denna premie.

Enligt försäkringsrättskommitténs förslag skall en sådan betalning inne- bära att försäkringstagaren anses ha begärt en ny försäkring från klockan noll dagen efter den då premien betalades. Vill försäkringsbolaget inte meddela en sådan försäkring, skall bolaget avsända en skriftlig underrättelse till försäk- ringstagaren om detta inom 14 dagar från den dag då betalningen mottogs. Annars skall enligt förslaget en ny försäkring anses ha tecknats från den tidpunkt som nyss nämndes.

Remissinstanserna har i allmänhet inte kommenterat detta förslag. Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker dock att en bestämmelse av detta innehåll införs i lagen. Under alla omständigheter bör en sådan bestämmelse enligt riksförbåndets mening förses med en tidsgräns för när betalningen skall kunna få verkan som en begäran om en ny försäkring.

Liksom kommittén anserjag att det behövs en bestämmelse som klargör vilken verkan en betalning har som görs efter det att försäkringen har upphört att gälla. Det synes naturligt att betrakta betalningen som en begäran om en

Prop. 1979/80:9 61

ny försäkring. Jag kan inte se att det finns något behov av att föreskriva en viss tid inom vilken betalningen måste göras för att få denna verkan. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag.

Jag vill tillägga att, om en premie betalas sedan en försäkring har upphört att gälla, det inte finns något hinder mot att försäkringsbolaget då avräknar vad som kvarstår av tidigare obetalda premier. Hur den återstående delen av premien skall behandlas i denna situation återkommerjag till i specialmotive- nngen.

2.8.5. Betalning av tilläggspremie

En försäkringstagare kan i vissa fall bli skyldig att under löpande försäkringstid betala en särskild premie utöver den som har avtalats vid försäkringstidens början. En sådan tilläggspremie kan vara en följd av att försäkringen på försäkringstagarens begäran har utvidgats till att omfatta ett nytt försäkringsmoment. Tilläggspremien kan vidare föranledas av att försäkringStagaren har begärt att försäkringsbeloppet eller annat försäkrings- villkor, t.ex. i fråga om självrisken, skall ändras under försäkringstiden. Slutligen kan också försäkringsbolaget i undantagsfall påkalla en ändring av försäkringsvillkoren som kan leda till en premiehöjning under försäkrings- tiden (se avsnitt 2.7.2 ).

Enligt försäkringsavtalslagen gäller samma regler för betalningen av tilläggspremier som för betalningen av första premien. 1 Allmänna bestäm- melser 1976 behandlas sådana tilläggspremier som i sin helhet har föranletts av att försäkringen har utökats med ett nytt försäkringsmoment också på samma sätt som första premien fören nytecknad försäkring. En försummelse att betala den na tilläggspremie kan medföra att försäkringsskyddet enligt det nya momentet upphör. När en tilläggspremie i andra fall inte betalas inom 14 dagar efter det att premieavin skickades ut,'innebär emellertid de allmänna bestämmelserna att försäkringsskyddet gäller fullt ut, men endast under den kortare tid som svarar mot den premie som redan har betalts. Försäkrings- bolaget har dock även rätt att säga upp försäkringen med anledning av dröjsmålet. Därvid torde 135 försäkringsavtalslagen bli tillämplig, vilket innebär att försäkringen upphör efter tre dagar.

Också enligt försäkringsrättskommittén är det lämpligt att ha särregler om betalningen av sådana tilläggspremier som inte föranleds av att försäkringen utökas med ett nytt moment. Kommitténs förslag innebär att om tilläggs- premien inte betalas inom 14 dagar efter den dag då försäkringsbolaget skickade ut den nya premieavin, får bolaget räkna om försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie som har betalts. Sedan en skriftlig underrättelse om detta har avsänts till försäkringstagaren, skall försäkringen enligt kommittéförslaget gälla under den kortare tid som följer av omräkningen.

Bela/ningen av premier

Prop. l979/80:9 62

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat förslaget utan erinran. Svenska för5äkringsbolags riksförbund har dock påpekat att det i vissa fall inte längre återstår något av försäkringstiden sedan den har räknats om enligt kommit- téns förslag.

Liksom kommittén anserjag att en tilläggspremie bör betalas inom samma tid som första premien för en nytecknad försäkring, dvs. senast 14 dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäk- ringstagaren med krav på premien. Om en tilläggspremie inte betalas i tid, passar emellertid inte reglerna om påföljder för en försenad betalning av första premien. Det kan inte gärna tänkas att försäkringen i sin helhet får sägas upp med anledning av försäkringstagarens underlåtenhet att betala tilläggs- premien; det försäkringsskydd som han redan har betalt premien för bör han inte gå miste om genom en senare betalningsförsummelse.

] fall då tilläggspremien beror på att ett nytt försäkringsmoment har tillkommit, kan det vara rimligt att försäkringsbolaget får säga upp försäk- ringen i den del den avser detta nya moment, om försäkringstagaren inte betalar tilläggspremien i tid. En sådan uppsägning bör följa samma regler som jag tidigare har förordat vid dröjsmål med premiebetalningen. Men om tilläggspremien är än följd av att försäkringsvillkoren har ändrats på annat' sätt än genom en utökning av försäkringen, är uppsägning i regel inte någon lämplig påföljd för en försummelse att betala tilläggspremien. Skulle försäkringen då på nytt gälla enligt de äldre villkoren, riskerar försäkrings- tagaren oftast nedsättning av försäkringsersättningen vid inträffat försäk- ringsfall, t.ex. enligt de regler om underförsäkring som gäller när försäk- ringsbeloppet är för lågt. Som kommittén har föreslagit bör därför i stället försäkringstiden för den ändrade försäkringen i detta fall räknas om med hänsyn till den premie som har betalts.

Naturligtvis bör inte försäkringstiden kunna förkortas genom en sådan omräkning utan att försäkringStagaren underrättas om detta. Försäkringen hör inte heller kunna upphöra på grund av omräkningen förrän försäkrings- tagaren har fått en respittid, som lämpligen kan bestämmas till 14 dagar räknat från det att underrättelsen avsändes.

Hänvisningar till S2-8-5

2.9.1. Reg/eringens allmänna uppläggning

Försäkringstagarens huvudförpliktelse enligt försäkringsvillkoren är att betala premier till försäkringsbolaget. Han har emellertid normalt också flera andra skyldigheter mot bolaget. Sammanfattningsvis kallas de vanligen försäkringstagarens biförpliktelser. Sådana skyldigheter kan åvila även annan än försäkringstagaren som har rätt till ersättning från försäkringen. Den vars "intresse" har försäkrats mot skada, t. ex. den som har försäkrat sitt hem mot inbrott eller försäkrat sig mot följderna av ett skadeståndsansvar, kallas i det

Nedsälrning av jörsäkringsersältningen

Prop. 1979/80:9 63

följande försäkrad. Termen försäkrad används också i fråga om den på vars person en olycksfalls- eller sjukförsäkring har tecknats.

Till biförpliktelserna hör försäkringstagarens skyldighet att när försäkring- en tecknas lämna korrekta uppgifter om sådana förhållanden som lörsäk— ringsbolaget behöver veta föratt meddela försäkringen (försäkringstagarens s. k. upplysningsplikt). Under försäkringstiden kan vidare den f'i'irsäkrade ha en fortlöpande skyldighet att upplysa bolaget om vissa förhållanden som medför att risken för skada har ökat (s. k. fareökning). Han får inte heller åsidosätta sådana säkerhetsföreskrifter(t. ex. att ha föreskrivnalås)som kan ha tagits in i försäkringsvillkoren. När ett försäkringsfall är förestående eller har inträffat måste han vidta de åtgärder som behövs för att avvärja eller begränsa skada (s. k. räddningsplikt). Sedan ett försäkringsfall har inträffat. skall han på olika sätt underlätta skaderegleringen och lämna korrekta uppgifter om förhållanden som har betydelse för hans ersättningsrätt. Även andra biförpliktelser kan förekomma. Till reglerna om biförpliktelser räknas ofta också de som rör uppsåtligt och oaktsamt orsakatth av försäkringsfal- let.

Delvis föreskrivs biförpliktelserna direkt i försäkringsavtalslagen. delvis förutsätter de förbehåll i försäkringsavtalet. Lagens regler är på flera punkter detaljerade och svåröverskådliga. 1 fråga om vissa ämnen. exempelvis försäkringstagarens upplysningsplikt. är bestämmelserna gemensamma för alla slags försäkringar. medan andra ämnen regleras på olika sätt för skilda försäkringsformer. Påföljden av att en biförpliktelse har åsidosatts är inte sällan att den försäkrade går helt miste om rätten till försäkringsersättning. En förutsättning är dock i regel att överträdelsen har gjorts uppsåtligen eller genom vårdslöshet.

Försäkringsrättskommittén föreslår särskilda regler i konsumentförsäk- ringslagen om påföljden av att biförpliktelser åsidosätts. Förslaget innebär att de nuvarande bestämmelserna i försäkringsavtalslagen förenklas och förs samman till några få huvudregler beträffande de fall som är praktiskt mest betydelsefulla vid konsumentförsäkringar. Kommittén skiljer mellan fyra olika fall. nämligen åsidosättande av försäkringstagarens upplysningsplikt, försummelse att iaktta vad som åligger den försäkrade enligt försäkringsvill- koren, framkallande av försäkringsfallet samt lämnande av uppgifter i strid mot tro och heder i samband med skaderegleringen.

Enligt kommittéförslaget skall försäkringsersättningen i dessa fall kunna sättas ned enligt nyanserade regler, som gör det möjligt att ta hänsyn till vilken betydelse som försäkringstagarens eller den försäkrades handlande faktiskt har haft för försäkringsfallet. Vidare skall hänsyn tas till hur allvarlig dennes försumlighet är; försäkringen böri rimlig utsträckning ge skydd även mot den egna oaktsamheten. Också behovet av ersättning skall beaktas. 1 den mån nedsättning kommeri fråga. skall den göras efter en allmän skälighets- bedömning med hänsyn tagen till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Till skillnad från vad som ofta är fallet när de nuvarande reglerna

Nedsärming ar jörsäkringsersä ltningen

Prop. 1979/80z9 64

tillämpas behöver det alltså inte bli fråga om ett val mellan allt eller intet.

Kommitténs avsikt är att dessa nedsättningsregler skall ses främst som allmänna ramar inOm vilka mera preciserade föreskrifter kan ställas upp i försäkringsvillkoren. l villkoren kan mera exakt anges både förutsättningarna för påföljder och påföljdernas närmare innehåll.

Nedsättningsreglerna hör till de delar av kommittéförslaget som har kritiserats starkast från försäkringshåll. Också några andra remissinstanser, bl. a. Sveriges advokatsamfund, är negativt inställda till kommittéförslaget i denna del.

De kritiska remissinstanserna hävdar att de föreslagna bestämmelserna är så allmänna och obestämda att de ger ringa ledning för försäkringsbolagen och konsumenterna. Delvis anses detta vara en följd av kommitténs strävan att föra samman skilda biförpliktelser till en i huvudsak enhetlig grundmo- dell. Förslaget kritiseras även för att ge ett ökat "slarvutrymme" åt den försäkrade, vilket kan leda till premiehöjningar för de skötsamma konsu- menterna.

För min del vill jag till en början påpeka att frågan om en reduktion av försäkringsersättningen vid överträdelser av biförpliktelser torde ha mindre betydelse när det gäller konsumentförsäkringar än vad gällande rätt förut- sätter. De upplysningar som fordras när försäkringsavtalet ingås eller för att bolaget skall kunna justera försäkringen vid "fareökning'” är exempelvis vid hemförsäkring vanligen föga betydande. Det torde också vara förhållandevis ovanligt att ett försäkringsbolag utnyttjar sin rätt att sätta ned försäkrings- ersättningen till en konsument som har åsidosatt en biförpliktelse.

Vad jag nu har sagt innebär inte att jag anser att det skulle saknas behov av särskilda nedsättningsregler i fråga om konsumentförsäkringarna. Sådana regler kan bl. a. inskärpa vikten av att biförpliktelserna respekteras och hindra att alltför stora kostnader drabbar de försäkringstagare som handlar oklan- derligt. Reglerna bör emellertid kunna göras väsentligt enklare och mer lättöverskådliga än försäkringsavtalslagens mångfald regler av varierande innehåll. Kommitténs indelning av biförpliktelserna i fyra olika grupper är enligt min mening lämplig.

Denna lagstiftningsteknik medför att det inte går att exakt ange förutsätt- ningarna för nedsättning i varje särskilt fall utan att reglerna i stället måste ges en mera generell utformning. Som kommittén har funnit bör reglerna samtidigt lämna ett avsevärt utrymme för en skönsmässig bedömning, som ger möjlighet att ta hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.

Allmänt hållna nedsättningsregler av detta slag kan naturligtvis komma i motsättning till önskemålet om enhetlighet och förutsebarhet i skaderegle- ringen. Som kommittén har framhållit är det därför önskvärt att nedsätt- ningsmöjligheterna i betydande utsträckning konkretiseras närmare i försäk- ringsvillkoren. Genom en sådan konkretisering kan skaderegleringen under- lättas och en tillräckligt säker grund läggas för premieberäkningen. En garanti

Nedsättning av jörsäkringsersä ltningen

Prop. 1979/80:9 65

för att villkoren generellt sett står i samklang med lagreglernas allmänna syfte bör kunna erhållas genom den offentliga kontroll av villkoren som jag har förordat i avsnitt 2.1.3 och som jag återkommer till i avsnitt 2 .l3.

Från försäkringshåll har invänts att det inte är möjligt att förena tvingande lagregler av den generalklausulsbetonade karaktär som jag nyss har förordat med avtalsvillkor där påföljden för överträdelse av en viss förpliktelse anges med ganska stor exakthet. Även om villkoren allmänt sett överensstämmer med lagreglernas intentioner, kan de nämligen i varje enskilt fall underkän- nas av domstol därför att de i just det fallet leder till ett annat resultat än lagreglerna. Och ju längre preciseringarna i villkoren går, desto mer ökar osäkerheten, om villkoren är hållbara i de individuella fallen.

Även om dessa invändningar inte kan lämnas obeaktade anser jag att försäkringsbolagens kritik går alltför långt. Åtminstone för vissa typfall kan det inte vara något hinder mot att nedsättningens storlek anges i villkoren, trots att detta ofrånkomligen innebär en viss schablonisering. Visserligen måste det alltid finnas ett utrymme för att vid skaderegleringen ta hänsyn till speciella omständigheter i det särskilda fallet. 1 den mån villkoren helt utesluter detta, kan de inte anses vara förenliga med de tvingande lagreglerna. '

Men i de flesta fall bör domstol i en tvist om skäligheten av en nedsättning kunna ta stor hänsyn till de schematiska lösningar som har valts i försäkringsvillkoren, särskilt om villkoren har granskats av offentlig myndig- het. Domstolen torde alltså komma att välja en annan lösning endast om det föreliggande fallet klan avviker från det typfall som åsyftas med villkoren. Det föreligger därför enligt min mening knappast den risk som försäkrings- bolagen har påtalat för att deras villkor inte kommer att stå sig vid en domstolsprövning. lnvändningarna utgör i van fall inte något avgörande skäl mot den förordade metoden med tvingande lagregler som i olika avseenden kompletteras av försäkringsvillkoren. _

En särskild fråga är hur man skall bedöma villkor som formellt har utformats som en begränsning av försäkringens omfattning men som i realiteten ålägger den försäkrade att handla på ett visst sätt. Som exempel kan nämnas villkor som innebär att försäkringen täcker stöld ur en låst lokal men inte ur en olåst. Ett sådant villkor kan lika väl formuleras som en säkerhetsföreskrift som innebär att den försäkrade skall se till att den lokal där försäkrad egendom förvaras är låst. Ett annat exempel är att försäkringen täcker endast försäkringsfall där den försäkrade har handlat med tillbörlig aktsamhet. Detta är bara ett annat sätt att säga att försäkringsersättning inte lämnas, om den försäkrade framkallar försäkringsfallet genom vårdslöshet. Om villkoret skall betraktas som ett omfattningsvillkor eller som en biförpliktelse kan få stor betydelse. Principen beträffande omfattningsvillkor är att försäkringen inte alls gäller. om det föreskrivna villkoret inte är uppfyllt. Om det däremot är fråga om en biförpliktelse skulle en överträdelse av

5 Riksdagen 1979/80. ] sam/. Nr 9

Nedsättning av försäkringsersättningen

Prop. l979/80:9 66

villkoret komma att bedömas enligt de tvingande nedsättningsreglerna i konsumentförsäkringslagen.

Liksom kommittén anserjag att de tvingande lagreglerna inte bör kunna sättas åtsidan endast därför att ett villkor rent formellt har utformats som ett omfattningsvillkor och inte som en nedsättningsbestämmelse. Den språkliga utformningen bör med andra ord inte ensam vara avgörande för om lagreglerna skall vara tillämpliga eller ej. I stället får man från fall till fall avgöra om villkoret på grund av sitt innehåll skall betraktas som ett åläggande av en biförpliktelse eller som en ansvarsbegränsning som lagreglerna inte är tillämpliga på. Frågan bör givetvis uppmärksammas vid den offentliga granskningen av försäkringsvillkoren. I sista hand får det ankomma på domstolarna att ta ställning till hur ett villkor som har formulerats som en ansvarsbegränsning bör bedömas i det enskilda fallet.

Vad därefter gäller innehållet i de tvingande reglerna bör dessa enligt min mening ge de försäkrade ett bättre skydd än de nuvarande bestämmelserna i försäkringsavtalslagen . Preventiva skäl och kostnadsmässiga hänsyn sätter dock en gräns för hur långt en sådan liberalisering bör gå.

Vid bedömningen av den hänsyn som bör tas till preventionen har man att beakta att redan risken att tillfogas en skada många gånger kan ha en tillräckligt förebyggande effekt, trots att försäkringsersättning kan lämnas om skadan inträffar. Bl. a. kan försäkringsfallet dra med sig även andra förluster än dem som täcks av försäkringen. Genom villkor om självrisk kan man åstadkomma att den försäkrade får bära en del av förlusten själv. I vissa fall tjänar också straffrättsliga påföljder som medel att avhålla den försäkrade från att åsidosätta sina biförpliktelser.

Från försäkringshåll har under remissbehandlingen uttryckts oro för att en uppmjukning av nedsättningsreglerna till de försäkrades förmån, i förening med en avvisande hållning till omfattningsvillkor som till sin verkliga innebörd är biförpliktelser, för framtiden skulle starkt begränsa möjligheten till sådana ansvarsbegränsningar i försäkringsvillkoren som är nödvändiga från kostnadssynpunkt. Enligt min mening har emellertid nedsättningsreg- lerna redan i kommitténs förslag getts ett så nyanserat innehåll att något hinder i de flesta fall inte bör föreligga mot villkor som till sin verkan i huvudsak svarar mot de nuvarande. Så till vida uppkommer dock en skillnad som den försäkrade med den föreslagna regleringen inte utan vidare går miste om en ersättning som enligt de nuvarande villkorens lydelse faller vid sidan av försäkringsskyddet. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotive- ringen.

Ser man till försäkringsbolagens praxis vid behandlingen av överträdelser av uttryckliga biförpliktelser är denna ofta mer förmånlig för de försäkrade än som direkt framgår av nuvarande lagregler och villkor. Någon anledning finns i allmänhet inte att ändra denna praxis, så att den blir mindre generös för de försäkrade. Om bolagens praxis får bilda utgångspunkten för den nya regleringen, kan man inte med fog påstå att preventionssynpunkterna

Nedsättning av . försä kringsersä ltningen

Prop. 1979/80:9 67

tillmäts mindre betydelse än f. n. Det finns då inte heller någon risk för att en sådan uppmjukning av reglerna skulle leda till någon nämnvärd fördyring av försäkringarna och därmed en ökad belastning för de lojala försäkringstagar- na.

Hänvisningar till S2-9-1

2.9.2. Oriktiga uppgifier vid Iförsäkringsavtalets ingående

Försäkringstekniken bygger på att den risk som försäkringsbolaget åtar sig skall kunna kalkyleras. Premien för försäkringen skall så nära som möjligt motsvara den kalkylerade risken. Det ligger i sakens natur att bolaget i stor utsträckning är hänvisat till uppgifter från försäkringstagaren själv när det skall skaffa sig underlag för sina kalkyler.

Bestämmelser om försäkringstagarens upplysningsplikt finns i 4—10äå försäkringsavtalslagen. Reglerna är i huvudsak tvingande. De skyddar försäkringstagaren när han inte har insett eller bort inse att en av honom lämnad uppgift var oriktig (5 5). Detsamma gäller när han utan att vara vårdslös har förtigit en uppgift eller när han av vårdslöshet har förtigit en uppgift som han visserligen har känt till men vars betydelse han inte har insett eller bort inse (7 Ö). Har försäkringstagaren å andra sidan åsidosatt sin upplysningsplikt svikligen eller under sådana omständigheter att det skulle strida mot tro och heder att åberopa försäkringen, är avtalet i enlighet med allmänna avtalsrättsliga principer ogiltigt (4 få). 1 övriga fall — dvs. när försäkringstagaren inte har handlat på ett sätt som strider mot tro och heder men inte heller har varit i god tro beträffande riktigheten av en lämnad uppgift eller betydelsen av en vårdslöst förtigen uppgift reduceras försäkringsersättningen enligt den s. k. prorataregeln eller den s. k. kausali- tetsregeln (6 och 7 åå).

Prorataregeln innebär att man skall försöka sätta sig in i vad försäkrings- bolaget skulle ha gjort, om det hade fått riktiga upplysningar när försäkringen meddelades. Om resultatet av denna tänkta bedömning blir att bolaget inte skulle ha meddelat någon försäkring alls, är bolaget befriat från allt ansvar. Kan det antas att försäkringsbolaget skulle ha meddelat försäkring men för en annan premie eller på andra villkori övrigt, är bolagets ansvarighet begränsad till vad som med hänsyn till detta svarar mot den utfästa premien. Enligt kausalitetsregeln däremot ersätts en skada fullt ut, om en oriktig uppgift saknar betydelse för skadans omfattning, medan någon ersättning inte alls lämnas om den oriktiga uppgiften har haft betydelse för skadan.

Allmänna bestämmelser 1976 utgår från prorataregeln när det gäller påföljden för oriktiga uppgifter vid försäkringsavtalets ingående. Kausalitets- regeln tillämpas f.n. endast vid sjöförsäkring och annan transportförsäk- ring.

Enligt försäkringsrättskommittén bör nedsättning av försäkringsersätt- ningen kunna komma i fråga i fall då försäkringstagaren uppsåtligen eller genom oaktsamhet som inte är ringa har lämnat en oriktig uppgift eller förtigit en omständighet av vikt. Enligt kommittéförslaget skall nedsättningen i ett

Nedsättning av jörsäkringsersä "ningen

Prop. 1979/80z9 68

sådant fall göras efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Bedömningen bör alltså vara mera nyanserad än som följer av en renodlad tillämpning av prorataregeln eller kausalitetsregeln. Bland de omständigheter som skall inverka på bedömningen nämns i förslaget det verkliga förhållandets betydelse för försäkringsfallet eller skadans omfattning samt graden av vållande och behovet av ersättning. lnom kommittén anser dock två ledamöter att hänsyn inte bör tas till behovet av ersättning.

Under remissbehandlingen har Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrkt kommitténs förslag i denna del. 1 varje fall bör enligt riksförbundets åsikt prorataregeln behållas som huvudprincip. Denna åsikt biträds av Folksam, Svenska aktuarieföreningen. Utländska försäkringsbolags förening och Sveriges advokatsamfund, medan försäkringsinspektionen och försäk- ringsjuridiska föreningen förordar ett visst utrymme för ett prorataresone- mang när ersättningen sätts ned. Vidare är åtskilliga remissinstanser starkt kritiska mot att behovet av ersättning skall kunna beaktas vid nedsättning- en.

När det gäller förutsättningarna för att oriktiga uppgifter vid försäkrings- avtalets ingående skall kunna leda till nedsättning av försäkringsersättningen delar jag kommitténs uppfattning att en sådan påföljd bör komma i fråga endast när försäkringstagaren har handlat uppsåtligt eller åtminstone med viss vårdslöshet. Frågan är då var gränsen för det vårdslösa beteendet skall dras. Även om det finns vissa skäl som talar för att enbart grov vårdslöshet skall kunna leda till att ersättningen reduceras, kan en sådan begränsning te sig mindre lämplig med tanke på önskemålet att stävja slarv, alltså från preventiv synpunkt. Å andra sidan bör inte varje vårdslöshet vid uppgifts- lämnandet, hur liten den än är, få föranleda att försäkringstagaren går miste om ersättning som han annars skulle ha haft rätt till. Liksom kommittén anser jag därför att en förutsättning för nedsättning bör vara att försäkrings- tagaren — när han inte har handlat uppsåtligt har gjort sig skyldig till en oaktsamhet som inte är ringa.

Om dessa förutsättningar för att sätta ned försäkringsersättningen är uppfyllda, uppkommer frågan hur nedsättningen bör göras i det enskilda fallet. Det är inte realistiskt att räkna med att man utifrån en enda schematisk princip skulle kunna konstruera en nedsättningsregel som alltid leder till ett rimligt resultat. De remissinstanser som förordar prorataregeln som grund för nedsättningen menar emellenid att den är en praktiskt lätthanterlig och rättvis regel, som medför att försäkringstagaren inte får ett sämre försäk- ringsskydd än om han från början hade lämnat riktiga uppgifter.

För min del vill jag inte bestrida att prorataregeln har sina förtjänster. Den har emellenid också brister. 1 den juridiska litteraturen har värdet av denna regel diskuterats ingående och ifrågasatts från flera håll. Det skulle föra för långt att här närmare redovisa denna diskussion. Jag kan nöja mig med att peka på några omständigheter som enligt min mening bör beaktas när man

Nell/sättning av försäkringsersättningen

Prop. l979/80:9 69

bestämmer sig för vilken princip som skall tillämpas.

Till en början kan framhållas att prorataregeln kan ge upphov till vissa svårigheter när det gäller att i efterhand avgöra vilket beslut försäkringsbo- laget skulle ha fattat, om försäkringstagaren från början hade lämnat riktiga uppgifter. En annan allvarligare invändning mot prorataregeln är att den genom sin schematiska utformning slår ojämnt. Om den hypotetiska bedömning i fråga om försäkringsbolagets beslut som regeln förutsätter resulterar i att bolaget med kännedom om de verkliga förhållandena inte skulle ha meddelat någon försäkring, ställs försäkringstagaren helt utan försäkringsersättning trots att han kan ha betalt ganska betydande premier för försäkringen och förlitat sig på att han har haft försäkringsskydd. Leder den hypotetiska bedömningen till att ersättningen endast skall jämkas så att den svarar mot den erlagda — men alltför låga premien. kan reduktionen å andra sidan tänkas bli alltför lindrig i fall då försäkringstagaren har förfarit uppSåtligen eller visat en allvarlig nonchalans vid uppgiftslämnandet. [ sådana fall kan hänsynen till preventionen kräva en kraftigare påföljd än endast en mindre nedsättning, i all synnerhet som upptäcktsrisken många gånger är ganska liten.

Att helt bortse från om de oriktiga uppgifterna har haft något inflytande på händelseförloppet eller skadans storlek kan vidare i vissa fall leda till otillfredsställande resultat. Särskilt gäller detta vid konsumentförsäkringar, som i regel skyddar mot flera olika slag av skador. Om en försäkringstagare när han tecknar en villaförsäkring lämnar en felaktig uppgift om lägenhets- ytan, något som påverkar beräkningen av premien med hänsyn till bl.a. brandrisken, finns det knappast några skäl för att försäkringsersättningen skall reduceras när lösegendom har stulits vid inbrott. I själva verket tillämpar försäkringsbolagen inte prorataregeln i ett sådant fall, där det ju inte finns något samband mellan den oriktiga uppgiften och försäkringsfallet. Något stöd för denna praxis finns emellertid inte vare sig i försäkringsavtalslagen eller i Allmänna bestämmelser 1976. Det visar att prorataregeln, strikt uppfattad. måste förses med inskränkningar.

Även i andra situationer torde en försäkringstagare ha svårt att förstå varför försäkringsersättningen skall reduceras därför att han har lämnat en felaktig uppgift om något som inte har med försäkringsfallet att göra. En felaktig uppgift torde f. ö. mera sällan uppdagas när den inte har någon betydelse för det försäkringsfall som har inträffat. Det blir därför många gånger beroende på en ren slump, om prorataregeln kommer att tillämpas i ett sådant fall. Men om den någon gång skulle tillämpas, riskerar försäkringstagaren alltså att helt gå miste om försäkringsersättning.

Vad jag nu har sagt innebär inte att jag i stället för prorataregeln förordar en ren kausalitetsregel i fråga om nedsättningen av försäkringsersättningen på grund av oriktiga uppgifter vid försäkringsavtalets ingående. En sådan regel är minst lika trubbig som en prorataregel, eftersom den i allmänhet leder till

Nedsättning av försäkringsersättningen

Prop. 1979/80:9 70

att försäkringstagaren antingen får full ersättning eller också inte får någon ersättning alls. Även om detär en fördel att nedsättning inte kommer i fråga utan att det finns ett visst orsakssamband mellan den oriktiga uppgiften och försäkringsfallet, är en mjukare nedsättningsregel att föredra. F. ö. är det knappast lämpligt att helt utesluta möjligheten till nedsättning. när ett sådant orsakssamband saknas. Vid en betydande grad av vårdslöshet, liksom vid ett uppsåtligt förfarande, kan det av preventiva skäl ibland vara motiverat att nedsättning kan göras även när det inte finns något orsakssamband.

Försäkringsrättskommittén har gått en medelväg och förordat att nedsätt- ningen skall göras efter en nyanserad bedömning som bestäms efter en avvägning mellan hänsynen till preventiva synpunkter och kostnadsskäl å ena sidan och intresset av att skydda de försäkrade vid skador å den andra. En sådan lösning, som medger att inte bara orsakssambandet mellan den oriktiga uppgiften och det inträffade försäkringsfallet utan också andra omständig- heter beaktas, är även enligt min åsikt bättre än en stel regel i enlighet med prorata- eller kausalitetsprincipen. Jag förordar därför denna lösning.

Vid nedsättningen av försäkringsersättningen bör alltså hänsyn kunna tas inte bara till det verkliga förhållandets betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan utan även till omständigheterna i övrigt. Också det individuella behovet av ersättning bör i särskilda fall kunna beaktas som en omständighet som talar mot nedsättning. Normalt torde denna omständighet emellertid inte böra tillmätas någon mera självständig betydelse. Liksom en kraftig remissopinion anser jag därför att denna faktor inte bör omnämnas bland de omständigheter som särskilt bör beaktas vid nedsättningen. Med denna jämkning kan jag ansluta mig till kommittéförslaget.

Hänvisningar till S2-9-2

2.9.3. Åsidosättande av föreskrifter enligt försäkringsvillkoren

Sedan en försäkring har meddelats och försäkringsbolagets ansvar har börjat, kan bolaget inte påverka händelseutvecklingen i nämnvärd utsträck- ning utan är i hög grad beroende av den försäkrades handlande. Risken för skada kan t. ex. öka genom att försäkrad egendom används till ett annat ändamål än som förutsattes när premien beräknades. För att förekomma att premiesättningen på detta sätt blir försäkringstekniskt felaktig åläggs den försäkrade i försäkringsavtalslagen i princip en fortlöpande upplysningsplikt under försäkringstiden. Som följd av att bolaget underrättas kan en förhöjd premie komma att tas ut. Den ökade risken — fareökningen - kan emellertid också innebära att försäkringsbolaget under de nya förhållandena inte längre är berett att över huvud taget meddela försäkring. Reglerna syftar därför också till att motverka att den försäkrade avsiktligt vidtar åtgärder som medför att faran ökas.

Nedsättning av jörsäkringsersä ltningen

Prop. 1979/80:9 71

Försäkringsavtalslagen innehåller i 45—50 äs" regler om fareökning vid Skadeförsäkring. För att dessa regler skall bli tillämpliga måste fareökningen avse ett förhållande som har angetts i försäkringsvillkoren eller som försäkringstagaren har uppgett när försäkringen tecknades. Vidare krävs att den förhöjda risken inte är av sådan beskaffenhet att bolaget måste antas ha tagit den i beräkning. l fråga om påföljden när bolaget inte har fått information om en fareökning gäller ungefär samma regler som när försäkringstagaren genom oaktsamhet har åsidosatt sin upplysningsplikt. Försäkringsbolaget blir helt fritt från ansvar, om det kan antas att försäkring inte skulle ha meddelats under de nya betingelserna. I annat fall begränsas ansvarigheten enligt prorata- eller kausalitetsregeln. Liksom vid förseelse mot upplysnings- plikten utgår bl. a. Allmänna bestämmelser 1976 från prorataregeln.

1 sin strävan att hålla risken för försäkringsfall under kontroll brukar försäkringsbolagen ofta ta in föreskrifter i försäkringsvillkoren om vad den försäkrade skall iaktta för att förebygga eller begränsa skador. Bryter den försäkrade mot en sådan säkerhetsföreskrift t. ex. att ha sjutillhållarlås eller brandredskap—gäller enligt 51 äförsäkringsavtalslagen att försäkringsbolaget ansvarar endast i den mån den försäkrade kan visa att skadan skulle ha inträffat även om föreskriften hade iakttagits, liksom då underlåtenheten inte kan läggas den till last som har haft att tillse att föreskriften iakttogs. Man tillämpar alltså ett slags kausalitetsregel i kombination med en oaktsamhets- regel. Bestämmelsen är tvingande i den meningen att försäkringsbolaget inte får utöva strängare sanktioner.

1 Allmänna bestämmelser 1976 har påföljden för överträdelse av säker- hetsföreskrifter lindrats i förhållande till bestämmelsen i försäkringsavtalsla- gen. 1 stället för helt bortfall av ersättningen, som kausalitetsregeln kan leda till, föreskrivs i de allmänna bestämmelserna ett normalavdrag med 20 % av ersättningen, dock lägst ] 000 kr. Föreligger synnerliga skäl med hänsyn till försummelsens art eller andra omständigheter, kan avdraget bli ändå lägre. Om ett försäkringsfall inträffar eller är omedelbart förestående, åligger det den försäkrade att efter förmåga sörja för att skadan avvärjs eller begränsas. Underlåter han uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet att iaktta denna räddningsplikt, kan försäkringsersättningen enligt 529" försäkringsavtalsla- gen sättas ned eller helt falla bort i den mån åsidosättandet har medfört men för försäkringsbolaget. Denna bestämmelse är tvingande. Allmänna bestäm- melser 1976 innehåller i sak likalydande regler. När ett försäkringsfall har inträffat, skall den försäkrade anmäla försäk- ringsfallet utan uppskov samt biträda vid utredningen. Försummar han det och kan det antas att försäkringsbolaget därigenom lider men, kan försäk- ringsersättningen enligt 21 och 22 åå försäkringsavtalslagen sättas ned elller helt falla bort. En erinran om denna påföljd har tagits in i Allmänna bestämmelser 1976.

Nedsättning av försäkringsersättningen

Prop. 1979/80:9 72

De regler i försäkringsavtalslagen som nu har beskrivits har i försäkrings- Nedsättning av rättskommitténs förslag föns samman till en enda bestämmelse. Enligt .föfSÖkflngSWSäfmi'lge'I denna bestämmelse kan ersättning från försäkringen sättas ned. om den försäkrade försummar att iaktta vad som åligger honom enligt försäkrings- villkoren. l ordet "försummar" lägger kommittén ett krav på att den försäkrade skall ha handlat uppsåtligen eller genom oaktsamhet. Nedsätt- ningen görs i den mån det är skäligt med hänsyn till försummelsens betydelse för försäkringsfallet eller omfattningen av skadan samt till graden av vållande, behovet av ersättning och omständigheterna i övrigt.

Kommittéförslaget har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanser- na. Från försäkringshåll förordas dock att prorataregeln behålls som påföljd vid fareökning och att reglerna om nedsättning av försäkringsersättningen vid överträdelse av säkerhetsföreskrifter utformas i enlighet med de avdrags- regler som gäller enligt Allmänna bestämmelser 1976. Vidare anser Svenska försäkringsbolags riksförbund att de nuvarande påföljdsreglerna i försäk- ringsavtalslagen bör behållas när det gäller förseelser mot räddningspliktcn samt skyldigheten att anmäla försäkringsfallet m. m.

För min del villjag till en början framhålla att kommittéförslaget skiljer sig från försäkringsavtalslagen bl. a. på det sättet att det inte alls reglerar vilka skyldigheter den försäkrade i olika hänseenden bör ha gentemot försäkrings- bolagen. Jag delar kommitténs uppfattning att det inte finns anledning att tynga konsumentförsäkringslagen med bestämmelser av detta slag. Även av andra skäl är det bättre att regleringen av den försäkrades förpliktelser mot bolaget i stället görs i försäkringsvillkoren. med den offentliga granskning av lämpligheten av villkoren i olika situationer som då blir möjlig. Vad som däremot bör regleras genom tvingande bestämmelser i konsumentförsäk- ringslagen är vilka påföljder som ett försäkringsbolag får använda, om den försäkrade åsidosätter de skyldigheter som kan ha föreskrivits i försäkrings- villkoren.

Liksom när det gäller oriktiga uppgifter vid försäkringsavtalets ingående bör i regel endast en grov överträdelse av föreskrifterna medföra att försäkringsersättningen reduceras eller rentav helt faller bort. Förhållandena kan emellertid variera beroende på vilket slags föreskrift det är fråga om. Vid t. ex. en överträdelse av föreskrifter om den försäkrades räddningsplikt får ersättningen redan f. n., som nyss har nämnts, sättas ned endast om den försäkrade har handlat uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Vid andra överträdelser kan det däremot tänkas att även en mindre vårdslöshet bör kunna leda till denna påföljd. Det gäller särskilt när den försäkrade har åsidosatt uttryckliga och preciserade säkerhetsföreskrifter, t. ex. att en personbil som lämnas utan tillsyn alltid skall vara låst eller att fönster och dörrar till försäkrade lokaler skall vara stängda och låsta och att särskilda förvaringsutrymmen skall vara låsta på betryggande sätt. 1 undantagsfall kan det då vara berättigat att tillåta en viss nedsättning t. o. m. vid överträdelser som har skett av ringa oaktsamhet.

Prop. l979/80:9 73

Vad jag nu har sagt kan tala för att förutsättningarna för nedsättningen bör genom särskilda bestämmelser regleras på olika sätt i olika fall. Som jag förut har sagt anser jag emellenid att påföljdsreglerna bör utformas generellt på ett sådant vis att de medger en nyanserad bedömning i varje enskilt fall, samtidigt som deras närmare innehåll i olika situationer kan fastställas i försäkringsvillkoren. Kommitténs förslag innebär visserligen att ganska artskilda företeelser har förts samman i en enda bestämmelse. Det synes dock onödigt komplicerat att splittra upp denna bestämmelse på flera olika regler.

Den minsta gemensamma nämnaren för de olika överträdelser som omfattas av bestämmelsen är ett krav på att den försäkrade skall ha handlat uppsåtligen eller genom oaktsamhet. Jag förordar därför att bestämmelsen utformas på detta sätt.

Om denna förutsättning för att tillämpa betämmelsen är uppfylld bör nedsättningen, som jag redan har nämnt, göras med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Man bör alltså inte tillämpa någon stel regel enligt vare sig prorata- eller kausalitetsprincipen. Beträffande nedsätt- ningsregelns närmare utformning kan jag i övrigt hänvisa till vad jag sade i föregående avsnitt om den motsvarande regeln vid förseelse mot upplys- ningsplikten. Liksom kommittén anserjag sålunda att man vid nedsättning- en bör beakta försummelsens betydelse för försäkringsfallet och för omfatt- ningen av skadan samt den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet och omständigheterna i övrigt. Däremot bör inte behovet av ersättning uttryck- ligen angcs bland dessa omständigheter. även om det inte bör vara uteslutet att i undantagsfall beakta också en sådan omständighet.

Med anledning av försäkringsbolagens kritik vill jag tillägga att den nu förordade bestämmelsen inte utesluter sådana avdragsregleri försäkringsvill- koren som Allmänna bestämmelser 1976 f. n. innehåller i fråga om överträ- delse av säkerhetsföreskrifter. Det blir en fråga för den villkorsgranskande myndigheten att från fall till fall ta ställning till rimligheten av sådana villkor.

2. 9. 4 F ramkallande av försäkringsfallet

1 18—20 && försäkringsavtalslagen regleras vad som skall gälla. om den försäkrade själv har framkallat ett försäkringsfall. Huvudregeln är att försäkringsbolaget inte har något ansvar mot den som har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet (18 å). En vårds- löshet som inte är grov inverkar däremot inte på försäkringsbolagets ansvarighet (20 å). Dessa regler är dock dispositiva, och det finns alltså inte något hinder mot försäkringsvillkor som föreskriver att rätten till ersättning faller bort redan vid en helt ringa vårdslöshet från den försäkrades sida. Uttryckliga försäkringsvillkor med detta innehåll torde visserligen i regel inte förekomma vid konsumentförsäkringar. Sålunda föreskriver Allmänna

Nedsättning av försäkringsersättningen

Prop. 1979/80z9 74

bestämmelser 1976 att försäkringsskyddet faller bort endast när försäkrings- fallet har framkallats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Men det är inte ovanligt med försäkringsvillkor som innebär att försäkringen gäller endast under förutsättning att den försäkrade har iakttagit "tillbörlig" aktsamhet e. (1. Som jag tidigare har sagt är detta egentligen bara ett annat uttryckssätt för att ersättningen faller bort redan vid en oaktsamhet som inte kan betraktas som grov. Villkor av detta slag förekommer t. ex. i reseförsäk- ring.

Enligt försäkringsrättskommittens förslag skall ersättning inte lämnas till den försäkrade. om han eller någon somjämställs med honom har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen. Ett undantag föreslås dock för fall då det finns särskilda skäl. Detta undantag tar sikte framför allt på en del fall då uppsåtligt handlande av annan än den försäkrade inte bör gå ut över denne (se avsnitt 2.9.6 )eller då den försäkrade är ett barn mellan tio och tolv årfse avsnitt 2.9.7 ). Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom oaktsamhet som inte är ringa, skall ersättning från försäkringen kunna sättas ned efter en skälighetsbedömning där hänsyn tas till graden av vållande, behovet av ersättning och omständigheterna i övrigt. Från denna regel föreslås dock ett undantag för det fall att försäkringen avser skadeståndsskyldighet. Ersättning från en sådan ansvarsförsäkring skall inte i något fall kunna sättas ned därför att den försäkrade har förfarit vårdslöst, inte ens om vårdslösheten är grov, utan bara om försäkringsfallet har framkallats uppsåtligen.

Detta förslag har under remissbehandlingen kritiserats i några avseenden. Från försäkringshåll invänds att den försäkrade över huvud taget inte bör kunna få ersättning, om han har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Sveriges advokatsamfund framför liknande synpunkter. medan Sveriges domareförbund menar att grov vårdslöshet — liksom i andra sammanhang börjämställas med uppsåtligt förfarande men att ersättning dock bör kunna lämnas i dessa fall om det ftnns särskilda skäl.

Några remissinstanser framhåller vidare att förslaget åtminstone formellt innebär en försämring för den försäkrade jämfört med nuvarande bestäm- melser i försäkringsavtalslagen i och med att förslaget medger nedsättning även när den försäkrade har framkallat försäkringsfallet genom oaktsamhet som inte är grov. Svea hovrätt förutsätter att det normala är att full ersättning lämnas i dessa fall och anser att detta bör framgå av lagtexten.

Slutligen förordar Svenska försäkringsbolags riksförbund att en ansvarsförsäkring inte skall täcka skador som har orsakats genom grov vårdslöshet. ] varje fall bör ersättningen enligt riksförbundet kunna sättas ned i ett sådant fall. Också Folksam, försäkringsjuridiska föreningen och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter lämpligheten av att låta ansvarsförsäkringar omfatta skador som har vållats genom grov vårdslöshet.

När det gäller försäkringsfall som har framkallats uppsåtligen måste

Nedsättning av försäkringsersärtningen

Prop. l979/80:9 75

principen vara att någon ersättning inte lämnas. Frågan är då om det, som kommitten har föreslagit, bör öppnas en möjlighet till ersättning om det finns särskilda skäl. Jag har för min del förståelse för remisskritiken på den punkten. Enligt min mening finns det inte något egentligt behov av att för särskilda fall kunna göra undantag från den nyssnämnda principen. Önske- målet om att göra undantag i de fall som kommittén framför allt har tänkt på kan enligt min mening tillgodoses på ett annat sätt. Jag återkommer till detta i avsnitten 2.9.6 och 2.9.7.

Försäkringsfall som har framkallats genom grov vårdslöshet ligger ofta mycket nära uppsåtsfallen. Det kunde därför vara motiverat att låta rätten till ersättning alltid falla bort även när det är fråga om grov vårdslöshet. Omständigheterna kan dock ibland vara sådana att ett fullständigt bortfall av ersättningen skulle kunna te sig för hårt när den försäkrade har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Jag vill också framhålla att lagstiftningen i de andra nordiska länderna innebär att ersättning kan ges även om den försäkrade har förfarit grovt vårdslöst. Jag anser därför inte att det ftnns tillräckliga skäl att frångå kommitténs förslag om att ersättning i ett sådant fall skall kunna utges men kunna sättas ned efter en skälighetsbedömning med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Det ligger emellertid i sakens natur att det i allmänhet torde finnas skäl att vid grov vårdslöshet göra en kraftig nedsättning eller att låta ersättningen helt falla bort.

Skäl talar för att då försäkringsfallet har framkallats genom oaktsamhet som inte är grov full försäkringsersättning lämnas trots oaktsamheten. Detta överensstämmer som nämnts med den nu gällande, dispositiva regeln i 20 & försäkringsavtalslagen . Det ligger därför nära till hands att i enlighet med vad som gäller i de andra nordiska länderna — göra denna regel tvingande i fråga om konsumentförsäkringar.

En tvingande regel av detta slag skulle emellenid medföra att försäkrings- bolagen måste utmönstra sådana villkor som innebär att försäkringen gäller bara om den försäkrade har iakttagit tillbörlig aktsamhet c. d. Som jag förut har sagt är detta nämligen bara ett annat sätt att uttrycka att ersättning inte lämnas när försäkringsfallet har framkallats genom oaktsamhet, vare sig denna är grov eller inte. Vid vissa typer av försäkring och i vissa situationer kan villkor av detta slag ha sitt berättigande. Om det är påkallat för att förebygga försäkringsfall eller det annars ftnns särskilda skäl, bör man kunna tillåta ett villkor som innebär att ersättningen sätts ned redan vid oaktsamhet som inte är grov. Givetvis bör dock kravet på aktsamhet inte ens i ett sådant fall kunna ställas så högt att varje tanklöshet eller smärre förbiseende föranleder en reduktion av ersättningen. Som kommittén har funnit bör nedsättningsregeln i konsumentlörsäkringslagen därför vara tvingande så till vida att den ger ett absolut skydd vid oaktsamhet som endast är ringa.

Vid ansvarsförsäkring föreligger. speciella förhållanden. En sådan försäk- ring täeker den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma för den försäkra- de. l försäkringens natur ligger alltså att ge skydd vid ett oaktsamt beteende.

Nedsättning av jörsäkringsersä"ningen

Prop. l979/80:9 76

Om detta skydd kunde inskränkas vid all annan oaktsamhet än sådan som är ringa, skulle försäkringen ha föga värde. Ett förbehåll om att försäkringser- sättning kan sättas ned även vid oaktsamhet som inte är grov bör därför inte tillåtas vid en ansvarsförsäkring. Mer tveksamt är om försäkringen alltid bör omfatta också grov vårdslöshet. Liksom kommittén anser jag dock att det med hänsyn till den skadelidande som är berättigad till skadestånd inte är någon lämplig lösning att göra ett undantag från rätten till försäkringsersätt- ning i sådana fall. Ett undantag av detta slag skulle också strida mot de regler om ansvarsförsäkring som gäller i de andra nordiska länderna. Jag tillstyrker därför kommittéförslaget i denna del.

Sammanfattningsvis förordarjag att någon försäkringsersättning inte skall lämnas, om den försäkrade har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen. ] övriga fall bör full ersättning lämnas från en ansvarsförsäkring. När det gäller annan försäkring än en ansvarsförsäkring bör ersättningen kunna sättas ned, om försäkringsfallet har framkallats genom grov vårdslöshet. Med stöd av förbehåll i försäkringsvillkoren bör det i undantagsfall vara möjligt att sätta ned ersättningen från en sådan försäkring också när försäkringsfallet har framkallats genom annan oaktsamhet som inte är ringa.

[ fall då det kan bli aktuellt med nedsättning bördenna, som kommittén har föreslagit. göras efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades oaktsamhet och omständigheterna i övrigt. I enlighet med vad jag förut har sagt bör behovet av ersättningen inte uttryckligen anges bland dessa omständigheter.

3.9.5 Ori/(tiga uppg/[fier vid skaderegleringen

Om den försäkrade av försummelse lämnar oriktiga uppgifter vid skade- regleringen och det kan antas att försäkringsbolaget därigenom lider men, kan försäkringsbolaget med stöd av 21 och 22 åå Rjrsäkringsavtalslagen göra ett skäligt avdrag på det försäkringsbelopp som annars borde ha betalts ut eller helt vägra att betala någon ersättning. Detta gäller vare sig den försäkrade har förfarit svikligt eller ej. Bestämmelserna är dock i viss mån dispositiva för fall då svikliga uppgifter har lämnats. För sådana fall förbehåller sig försäkrings- bolagen vanligen fullständig frihet från ersättningsskyldighet även om bolaget inte har lidit någon skada genom sveket. Beträffande förbehåll av detta slag gäller enligt 235 försäkringsavtalslagen den inskränkningen att bolaget trots förbehållet kan förpliktas att betala ut försäkringsbeloppet eller någon del därav. Vid denna bedömning skall beaktas de omständigheter under vilka sveket har ägt rum. Den försäkrade kan dock självfallet aldrig få högre ersättning än som motsvarar hans faktiska förlust.

Enligt försäkringsrättskommittén finns det ett betydande behov av att förhindra svikliga uppgifter från de försäkrades sida. Kommittén anser därför att ett visst utrymme bör finnas för en sådan påföljd för bedrägeriförsök som en reduktion av försäkringsersättningen innebär. De vidsträckta möjligheter

Nedsättning av försäkringsersättningen

Prop. 1979/80z9 77

som nuvarande lagregler och försäkringsvillkor ger att reducera ersättning på denna grund bör dock enligt kommittén inskränkas betydligt. Vid detta ställningstagande har kommittén tagit intryck av att försäkringsbolagen i praktiken torde ha utnyttjat dessa möjligheter endast i ringa utsträckning.

Kommitténs förslag innebär att ersättning från en försäkring får sättas ned, om den försäkrade efter ett försäkringsfall i strid mot tro och heder har uppgett. förtigit eller dolt något av betydelse för hans rätt till ersättning. Nedsättningen görs i ett sådant fall efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Enligt kommittén bör utgångspunkten för nedsättningen vara en annan än den som gällerenligt 23 éförsäkringsavtalslagen. [ stället för att börja med att undersöka om ersättning över huvud taget skall lämnas bör man i fortsättningen normalt överväga att endast låta en del av ersättningen falla bort i dessa fall.

Kommittéförslaget har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbe- handlingen. Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker dock en reform i enlighet med detta förslag och förordar att de nuvarande bestämmelserna i försäkringsavtalslagen behålls. Enligt riksförbundet kan det inte vara ett intresse för vare sig konsumenterna eller samhället att minska de nuvarande möjligheterna att reagera mot försäkringsbedrägerier genom att vägra ersättning. Också Folksam anser att försäkringsmässiga och allmänpreven- tiva skäl talar mot en sådan inskränkning. Liknande synpunkter framförs av Utländska försäkringsbolags förening, försäkringsjuridiska föreningen och Sveriges advokatsamfund. Försäkringstagarnas riksförbund menar å andra sidan att det inte i något fall bör vara möjligt att tillgripa en privaträttslig sanktion av detta slag vid sidan av de straffrättsliga påföljder som f. n. står till buds.

Försäkringsbedrägerier och andra illojala förfaranden vid skaderegleringen medför kostnader för försäkringsbolagen som drabbar de lojala försäkrings- tagarna i form av högre försäkringspremier. Bl. a. av denna anledning anser jag att det är ett viktigt samhällsintresse att på olika sätt söka motarbeta sådana förfaranden. Frågan har på senare tid ägnats särskild uppmärksamhet inom försäkringsbranschen, som förbereder en rad åtgärder för att så långt möjligt stoppa försäkringsbedrägerierna. Sålunda har försäkringsbolagen utarbetat gemensamma riktlinjer för skaderegleringen vid misstanke om försök till försäkringsbedrägeri. Jag kan också nämna att frågan om försäkringsbrottsligheten har tagits upp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ).

Det torde råda allmän enighet om att det är angeläget att bekämpa försäkringsbedrägericrna. Frågan är då vilka påföljder för sådana förfaranden som bör användas i preventivt syfte.

Den normala sanktionen när någon har gjort sig skyldig till bedrägeri eller bedrägeriförsök är att han döms till straff eller annan brottspåföljd. Dessutom går han givetvis miste om den obehöriga vinst som han hade kunnat göra om . brottet inte hade upptäckts. Att han på grund av sitt brottsliga beteende också

Nedsättning av försäkringsersättningen

Prop. l979/8flz9 78

måste avstå från ersättning eller annan förmån som han i och för sig är berättigad till torde f. n. förekomma bara på försäkringsrättens område. Det rör sig här om ett slags privaträttsligt straff som över huvud taget har få motsvarigheter inom andra avtalsområden.

Enligt min mening bör man också i fråga om försäkringsbedrägerier i första hand lita till de vanliga straffrättsliga sanktioner som f. n. gäller för sådana brott. Att ta bort dessa sanktioner eller ersätta dem med påföljder av annat slag är inte aktuellt. För att hotet om lagföring och straff skall bli tillräckligt effektivt är det angeläget att försäkringsbolagen gör polisanmälan i sådana fall där det finns tillräckligt fog för misstanke om bedrägeri eller bedrägeriförsök. Att sådana brott konsekvent anmäls till polisen är dessutom motiverat föratt de försäkrade skall bli lika behandlade. De nyss nämnda riktlinjerna för bolagens skadehandläggning innebär också att misstankar om försäkrings- bedrägeri alltid skall föranleda en kompletterande utredning. Visar denna utredning att det föreligger ett bedrägeriförsök, skall ärendet överlämnas till polis om det inte finns skäl att underlåta polisanmälan. Till undvikande av missförstånd vill jag tillägga att bevisläget givetvis kan vara sådant att försäkringsbolaget bör kunna vägra att betala ersättning för Obestyrkta förluster, även om det inte går att belägga att den försäkrade har gjort sig skyldig till bedrägeriförsök och någon polisanmälan därför inte kommer till stånd.

Frågan är då om den som har försökt att bedra sig till högre försäkrings- ersättning än han har rätt till skall kunna drabbas av den påföljd som består i att försäkringsbolaget inte betalar ut sådan ersättning som han enligt försäkringsavtalet har rätt till. Enligt min mening bör behovet av tillräckligt avhållande sanktioner i de flesta fall kunna tillgodoses inom ramen för det straffrättsliga förfarandet. En påföljd i form av förverkande av försäkrings- ersättningen bör dock kunna tillgripas under speciella omständigheter, t. ex. då försäkringsbolaget har haft avsevärda kostnader för att utreda bedrägeri- försöket.

Det kan ibland också finnas behov av att ingripa mot förfaranden som visserligen inte utgör straffbart bedrägeriförsök men som innebär att den försäkrade har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Framför allt gäller detta om försäkringsbolaget genom detta förfarande har åsamkats kostnader eller annan skada. För sådana fall kan det vara rimligt att försäkringsbolagen ges möjlighet till ett skäligt avdrag på försäkringsersättningen. Det kan tilläggas att 20 kap. 3 äd lagen (1962z38l) om allmän försäkring innehåller en motsvarande nedsättningsmöjlighet när det gäller ersättning enligt den lagen.

Jag förordar därför att en bestämmelse förs in i konsumentförsäkringslagen som gör det möjligt att sätta ned försäkringsersättningen i de situationer som jag nu har berört. Liksom kommittén anserjag dock att det som regel endast bör komma i fråga att låta en delav ersättningen falla bort i dessa fall. Ofta bör nedsättningen göras så att den svarar mot den skada som försäkringsbolaget kan ha åsamkats genom den försäkrades beteende.

Nedsäiming av försäkringsersättningen

Prop. 1979/80:9 _ 79

2. 9.6 ldenli/ikarion

De biförpliktelser som nu har genomgåtts gäller gentemot försäkringsta- garen eller den försäkrade. En inom försäkringsrätten omstridd fråga är i vad mån dennes rätt till försäkringsersättning skall påverkas av att någon annan, som står i ett särskilt förhållande till honom. gör sig skyldig till ett handlande som innebär att en biförpliktelse åsidosätts. Som exempel kan nämnas att en nära anhörig till den försäkrade framkallar försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Om den försäkrades rätt till ersättning i ett sådant fall bedöms som om han själv hade handlat på detta sätt, brukar man säga att den anhörige identifieras med den försäkrade.

l försäkringsavtalslagen finns uttryckliga regler om identifikation endast för det fall att den försäkrades make framkallar brand. Denne identifieras i detta fall med den försäkrade själv, under förutsättning att makarna inte lever åtskilda (85 å). Vidare gäller i fråga om överträdelser av säkerhetsföreskrifter att det som avgör om försäkringsersättningen skall kunna sättas ned är om överträdelsen kan läggas den till last som har haft att tillse att säkerhetsfö- reskriften iakttogs (51 å). Slutligen framgår det av bestämmelserna om försäkringstagarens upplysningsplikt att försäkringsbolagets frihet från ansvar på grund av oriktiga uppgifter gäller gentemot varje försäkrad som annars skulle ha rätt till ersättning från försäkringen (4—10ää).

Allmänna bestämmelser 1976 motsvarar de regler i försäkringsavtalslagen som nu har återgetts utom så till vida att de innehåller en allmän identifikationsregel i fråga om framkallande av försäkringsfallet. Enligt denna regel skyddar försäkringen inte make eller annan som lever samman med den som har framkallat försäkringsfallet.

Enligt försäkringsrättskommittén bör huvudregeln vara att rätten till försäkringsersättning skall bedömas självständigt såvitt gäller varje försäk- rad. I fråga om försäkringstagarens upplysningsplikt anser kommittén dock att denna huvudregel är mindre lämplig. Eftersom försäkringsbolaget är helt beroende av de uppgifter som försäkringstagaren lämnar när försäkringen tecknas. bör försäkringsavtalet behandlas som en helhet i fall då försäkrings- tagaren har lämnat oriktiga upplysningar. Försäkringsersättningen skall alltså i ett sådant fall kunna sättas ned även såvitt gäller annan försäkrad än försäkringstagaren.

[ övrigt anser kommittén att identifikation bör förekomma bara i två situationer. Den ena är att någon har framkallat försäkringsfallet med den försäkrades vetskap och vilja. Detsamma gäller då någon har överträtt en säkerhetsföreskrift eller annan föreskrift enligt försäkringsvillkoren med den försäkrades vetskap och vilja. Den andra situationen är då en biförpliktelse har åsidosatts av någon som haren väsentlig ekonomisk gemenskap med den försäkrade i fråga om försäkrad egenom. I båda dessa situationer skall den som har åsidOSatt biförpliktelsen jämställas med den försäkrade.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit kommittéförslaget i denna del.

Nedsättning av _ försa" kringsersä ltningen

Prop. 1979/80:9 80

När det gäller överträdelser av säkerhetsföreskrifter anser dock Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam att identifikation bör kunna komma i fråga i samma utsträckning som f.n. är möjlig enligt 51 & försäkringsavtalslagen .

Enligt min "mening talar starka skäl för kommitténs uppfattning att en försäkrad endast i undantagsfall skall behöva finna sig i att hans ersättning från försäkringen reduceras på grund av ett handlande av någon annan person. Som kommittén har funnit bör dock en sådan identifikation kunna komma i fråga i fall då försäkringstagaren har lämnat oriktiga uppgifter när försäkringen tecknades. Vid den skälighetsprövning som skall göras vid nedsättningen i ett sådant fall bör dock hänsyn kunna tas till att den ersättningsberättigade inte själv har lämnat de oriktiga uppgifterna.

Liksom kommitten anser jag det vidare vara självklart att försäkringser- sättning inte bör lämnas när den som har framkallat étt försäkringsfall har handlat i samförstånd med den försäkrade för att denne skall få ut försäkringsersättning. Jag ansluter mig också till kommitténs förslag att identifikation skall kunna förekomma när den som har framkallat försäk- ringsfallet har en väsentlig ekonomisk intressegemenskap med den försäk- rade beträffande försäkrad egendom. Detta kan bli fallet med makar som har giftorättsgemenskap eller samäganderätt till egendom i sitt hem och gemen- samt brukar och begagnar den. Om en av dem uppsåtligen eller grovt vårdslöst skadar egendomen, bör den andra i princip inte ha rätt till mer i försäkringsersättning än som skulle ha utgetts om han eller hon själv hade handlat på detta sätt. En liknande bedömning bör göras i fråga om dem som stadigvarande bor samman utan att vara gifta. Fall kan dock tänkas där den ene avsiktligt förstör egendomen för att tillfoga den andre skada. Det bör då inte vara uteslutet att ersättning lämnas helt eller delvis till den som är oskyldig. ] kommitténs förslag har detta önskemål beaktats på så sätt att ett uppsåtligt handlande inte behöver föranleda helt bortfall av ersättningen om det finns särskilda skäl (se avsnitt 2.9.4 ). Enligt min mening bör man emellertid med tanke på sådana fall i stället föreskriva att identifikation kan underlåtas om det finns särskilda skäl. Med denna jämkning tillstyrker jag kommitténs förslag om identifikation vid framkallande av försäkringsfal- let.

När det slutligen gäller överträdelser av säkerhetsföreskrifter eller andra föreskrifter enligt försäkringsvillkoren kan jag hålla med försäkringsbolagen om att det för vissa fall kan finnas behov av ett något större utrymme för identifikation än kommittén har föreslagit. Enligt min mening är det rimligt att försäkringsbolagen får möjlighet att ta in förbehåll i försäkringsvillkoren om att den försäkrade identifieras inte bara med den som har handlat med hans tillstånd eller som har en väsentlig ekonomisk intressegemenskap med honom i fråga om försäkrad egendom utan även med den som i den försäkrades ställe eller tillsammans med honom har haft tillsyn över den

chsärming av _ [Zi rsä kringsersä ltningen

Prop. 1979/80:9 ' 81

försäkrade egendomen. Genom en sådan utvidgning kan nedsättning bli aktuell bl. a. i fall då den försäkrade har lånat ut sin bil till någon annan familjemedlem och denne åsidosätter en säkerhetsföreskrift (t. ex. genom att inte låsa bilen). Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare innebörden av denna identifikationsregel.

2.9.7 Handla/ide av barn och psykisk! störda

Enligt 19 55 första stycket försäkringsavtalslagen skall de nedsättningsregler som annars gäller enligt lagen inte tillämpas, om ett försäkringsfall framkallas av någon som är under 15 år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 & brottsbalken (dvs. som lider av sinnessjukdom. sinnesslöhet eller annan liknande själslig abnormitet). Bestämmelsen är dispositiv och kan alltså ersättas av andra regler genom försäkringsvillkoren.

Enligt Allmänna bestämmelser 1976 gäller försäkringen även om försäk- ringsfallet har framkallats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet av en försäkrad som inte har fyllt 10 år. I fråga om sakskada som den försäkrade har tillfogat sig själv, liksom beträffande ansvarighet för personskada, gäller försäkringen också i fall då den försäkrade var i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 & brottsbalken .

Enligt försäkringsrättskommitténs förslag skall de nedsättningsregler som förut har berörts inte tillämpas, om någon som är under 10 år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 & brottsbalken har handlat på ett sätt som annars skulle föranleda att ersättningen sätts ned eller faller bort.

Kommittéförslaget har kritiserats av Folksam, som menar att det måste omarbetas såvitt gäller handlande av psykiskt störda. En annan remissinstans anser att handlande av barn under 15 år inte bör ha någon inverkan på rätten till försäkringsersättning.

Enligt min mening skulle det kunna leda till oskäliga resultat, om de tidigare behandlade nedsättningsreglerna skulle tillämpas på barn eller allvarligt psykiskt störda personer som har åsidosatt en biförpliktelse. Det kan också te sig otillfredsställande att låta ett självständigt handlande av en sådan person gå ut över den försäkrade enligt de identifikationsbestämmelser som jag förordade i föregående avsnitt. Ett ovillkorligt undantag för handlande av psykiskt störda kan visserligen i och för sig synas gå väl långt, och det kunde därför ifrågasättas att införa skilda regler för olika fall. En sådan reglering skulle emellertid bli komplicerad på ett sätt som inte svarar mot frågans praktiska betydelse. Liksom kommittén anserjag därför att nedsättningsreg- lerna över huvud taget inte bör tillämpas vare sig när ett barn eller en person som har stått under inflytande av en allvarlig psykisk störning har handlat så att det annars skulle medföra att ersättning från försäkringen sätts ned eller faller bort.

Undantaget i fråga om psykiskt avvikande bör som kommittén har föreslagit få formen av en hänvisning till 33 kap. 2 & brottsbalken. 1

Nedsättning av försäkringsersättningen

Prop. 1979/80z9 82

betänkandet (SOU 1977123) Psykiskt störda lagöverträdare har föreslagits ändring av nämnda lagrum i brottsbalken . I samband med kommande ställningstagande till betänkandet får övervägas huruvida det nu aktuella undantaget i konsumentförsäkringslagen bör ändras.

Beträffande barn uppkommer frågan var åldersgränsen nedåt skall dras. Kommittén anser med stöd av barnpsykologisk sakkunskap att åldersgränsen inte bör sättas lägre än 10år. Men även när barnet är något äldre kan det enligt kommittén ibland finnas behov av att göra ett undantag från principen att försäkringsersättning inte lämnas när försäkringsfallet har framkallats uppsåtligen. Av bl. .a. denna anledning har kommittén föreslagit att ersättning skall kunna lämnas även vid ett uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet. om det finns särskilda skäl (se avsnitt 2.9.4 ). Att ålders- gränsen på detta sätt blir flytande kritiseras av Svenska försäkringsbolags riksförbund. som menar att detta kan leda till betydande svårigheter vid skaderegleringen. Enligt riksförbundet bör intresset av att kunna göra undantag även för handlande av barn som är något äldre än 10 år hellre tillgodoses genom att åldersgränsen höjs till 12 år. Jag har förståelse för denna kritik mot kommittéförslaget och förordar därför en bestämd åldersgräns, som lämpligen kan sättas vid 12 år.

2.10 Underförsäkring och dubbelförsäkring

Det är ganska vanligt att ett försäkringsavtal om Skadeförsäkring anger ett försäkringsbelopp. Detta belopp har betydelse både för premieberäkningen och för skaderegleringen. Under/örsäkring föreligger när försäkringsbeloppet understiger värdet på den försäkrade egendomen eller på annat försäkrat intresse. Ersättning utges då inte med mer än försäkringsbeloppet, även om den förlust som har uppkommit genom ett försäkringsfall är större. Ofta får emellertid underförsäkringen verkan vid skaderegleringen också när skadan är partiell och i och för sig ryms inom försäkringsbeloppet. 140 & försäkrings- avtalslagen föreskrivs sålunda att, om inte annat framgår av omständighe- terna, ersättningen vid underförsäkring skall reduceras efter förhållandet mellan försäkringsbeloppet och det försäkrade intressets värde. Om t. ex. egendom som är värd 100 000 kr. men försäkrad för endast 80 000 kr. drabbas av en skada på 50 000 kr., skall ersättningen enligt denna regel utgöra åtta tiondelar av 50 000 kr., dvs. 40 000 kr. Regeln tillämpas emellertid inte alltid, såsom när försäkringen är meddelad på "första risk". [ exemplet betalas då ersättning ut med 50 000 kr. Ansvarsförsäkring är regelbundet en försäkring på första risk.

Försäkringsrättskommittén har ansett att också konsumentförsäkringsla- gen bör uppta en bestämmelse om underförsäkring. Kommittén anser inte att den nuvarande bestämmelsen i försäkringsavtalslagen är helt tillfredsställan- de utan föreslår att reduktion på grund av underförsäkring skall göras endast i

U nder/örsä kring och dubbel/örsäkring

Prop. 1979/80:9 83

den mån försäkringsbeloppet i betydande mån understiger det försäkrade intressets värde. Eftersom beträffande mindre lösörebon risken för sådan avvikelse är ringa, kommer enligt kommittén reduktion inte i fråga rörande dessa bon annat än i undantagsfall. Kommittén föreslår vidare att endast ersättning för skada på sådan egendom vars värde inverkar på försäkrings- beloppet skall reduceras på grund av underförsäkringen. Bestämmelsen får betydelse för paketförsäkringarna. Att t. ex. lösöret har värderats för lågt i en sådan försäkring bör enligt kommitténs mening inte påverka ersättningen från ansvarsmomentet i paketförsäkringen.

Försäkringsbolagen har under remissbehandlingen vitsordat att dagens praxis beträffande skadereglering stämmer överens med den regel om underförsäkring som kommittén vill föra in i konsumentförsäkringslagen. Bolagen motsätter sig likväl den föreslagna ändringen i förhållande till försäkringsavtalslagens bestämmelse i ämnet. Bolagen är bl. a. oroliga för att den uppfattningen sprider sig bland försäkringstagarna att det inte är så noga med att ha rätt försäkringsbelopp. Följden kan bli att underförsäkring blir allt vanligare. — Övriga remissinstanser har inte riktat någon erinran mot kommitténs förslag.

Såvitt gäller de försäkringar som omfattas av konsumentförsäkringslagen är det f.n. i huvudsak endast vid försäkring av lösöre i bostäder som försäkringsbeloppet ligger till grund för premieberäkningen. Vid försäkring av byggnader tillämpas däremot i stor utsträckning system för värdering och premiesättning där man inte utgår från ett visst försäkringsbelopp utan från upplysningar om egendomens beskaffenhet. Vid försäkring av motorfordon begagnas i allmänhet inte försäkringsbelopp. utan premierna bestäms på grundval av fordonets ålder, märke, osv.

En följd av den konstruktion som används i de sistnämnda fallen är att försäkringstagaren trots att de lämnade uppgifterna inte har gett en korrekt bild av egendomens värde slipper nedsättning av försäkringsersättningen, om han har visat rimlig varsamhet när han lämnade uppgifterna. Detta framgår av vad jag har föreslagit i avsnitt 9.2.2 . Det kunde med hänsyn härtill ligga nära till hands att införa ett motsvarande godtrosskydd i fall av egentlig underförsäkring. Liksom kommitten ställerjag mig emellertid avvisande till denna tanke. Det skulle uppenbarligen stöta på alltför stora svårigheter att ange när en försäkringstagare har visat försumlighet då det gäller att bestämma rätt värde på viss egendom.

Otvivelaktigt ligger det emellertid mest i linje med den reglering som har föreslagits i fråga om upplysningsplikten. att en ganska stor felmarginal mellan försäkringsbelopp och verkligt värde tolereras innan försäkringser- sättning. som i och för sig ryms inom försäkringsbeloppet, sätts ned på grund av underförsäkringen. Jag delar visserligen försäkringsbolagens — och f.ö. också kommitténs — uppfattning att det är angeläget att underförsäkring inte förekommer. En sådan kan utsätta försäkringstagaren för kännbara förluster vid totalskador och leda till en orättvis fördelning av premiebördan mellan

Under./ööö kring och dllbbFI/ÖI'Sä/(I'ing

Prop. l979/80:9 84

olika försäkringstagare. Jag anser emellertid att oron för att den föreslagna regeln skall uppmuntra till underförsäkring är överdriven. Tillräcklig anled- ning synes inte föreligga att i försäkringsvillkoren ange t.ex. vissa procent- satser i fråga om underförsäkringen som gräns för när reduktion äger rum, något som skulle kunna fresta försäkringstagarna att bestämma försäkrings- beloppen i underkant.

Av anförda skäl tillstyrker jag förslaget att reduktion på grund av underförsäkring skall göras endast i den mån försäkringsbeloppet i betydande mån understiger den försäkrade egendomens värde. Jag har inte heller någon erinran mot att endast ersättning för skada på den egendom vars värde bestämmer försäkringsbeloppet sätts ned på grund av underförsäkringen.

Försäkringsrättskommitten har också föreslagit att i konsumentförsäk- ringslagen skall tas in bestämmelser om (liibbcl/örsäkring. Med detta förstås att två eller flera försäkringar har tecknats som täcker samma intresse, t. ex. dels en hemförsäkring som täcker skada på egendom som den försäkrade har med sig på resa, dels en särskild reseförsäkring som skyddar mot samma skada. Enligt förslaget får den försäkrade inte erhålla högre sammanlagd försäkringsersättning än som svarar mot skadan. Detta är ett utflöde av principen om "berikandeförbud",som ligger till grund redan för gällande rätt. Däremot kan den försäkrade kräva ersättning av vilket som helst av de berörda bolagen upp till det belopp till vilket bolaget ansvarar på grund av skadan. En särskild regel föreslås vidare om fördelningen inbördes mellan försäkringsbolagen av ersättningsskyldigheten. när summan av ansvars- beloppen överstiger skadan. Denna regel, som inte är tvingande, innebär att bolagen sinsemellan svarar efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.

De föreslagna bestämmelserna svarar i stort sett mot huvudreglerna för dubbelförsäkring i 41 och 42 äs" försäkringsavtalslagen . De har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Också jag anser att bestämmelser med det angivna innehållet bör föras in i konsumentförsäkringslagen.

2.11 Skadereglering

1 försäkringsavtalslagen finns en del bestämmelser som är ägnade att påskynda förfarandet vid regleringen av ett försäkringsfall. Den som har anspråk på ersättning är bl. a. skyldig att utan uppskov göra skadeanmälan och att tillhandahålla bolaget tillgänglig utredning (21 och 22 59"). Bolaget å sin sida är, om inte annat har bestämts,skyldigt att betala ut ersättningen senast en månad efter det att skadeanmälan har kommit in och den försäkrade har lagt fram den utredning som kan krävas av honom (24 g").

Enligt försäkringsrättskonimittén bör konsumentförsäkringslagen inne- hålla bestämmelser som i större omfattning än försäkringsavtalslagens är inriktade på försäkringsbolagets skyldigheter vid skaderegleringen. Kommit- tén har därför föreslagit bestämmelser som innebär att bolaget utan uppskov skall vidta de åtgärder som krävs för att skadan skall kunna regleras samt att

Skadereg/ering

Prop. l979/80:9 85

skaderegleringen skall ske skyndsamt och med iakttagande av försäkrings- havarens eller annan skadelidandes behöriga intressen. Bolaget skall vidare se till att försäkringsvillkoren innehåller regler om värderingen av skadad egendom och av annan förlust.

Kommitténs förslag innehåller också bestämmelser om den tid inom vilken försäkringsersättningen skall betalas ut. Dessa ansluter i stort sett till försäkringsavtalslagens motsvarande regler. En nyhet är en föreskrift om att försäkringsbolaget skall vara skyldigt att göra en utbetalning å conto i fall då det är ostridigt att ersättning skall utges men det exakta beloppet är föremål för tvist.

Någon bestämmelse som direkt ålägger de ersättningsberättigade skyldig- heter i samband med skaderegleringen har inte tagits upp i kommitténs förslag till konsumentförsäkringslag.

Praktiskt taget alla remissinstanser har godtagit kommittéförslaget. Svens- ka försäkringsbolags riksförbund och Folksam har emellertid anfört att förslaget inte skiljer sig från vad som redan gäller och ifrågasatt värdet av bestämmelserna om att skaderegleringen skall göras skyndsamt och korrekt. En annan remissinstans har mot dessa bestämmelser invänt att de är osanktionerade och därför kan komma att stanna på papperet.

Hur skaderegleringen sköts är uppenbarligen av stor betydelse för de skadelidande, och jag anser liksom kommittén att konsumentförsäkringsla- gen bör innehålla bestämmelser i ämnet. De bestämmelser som kommittén har föreslagit är enligt min mening i det väsentliga lämpliga.

Jag kan inte hålla med om att en föreskrift som anbefaller en skyndsam och korrekt skadereglering skulle vara utan praktisk betydelse. Som kommittén har påpekat bör en skadelidande kunna lägga föreskriften till grund för ett ersättningskrav mot försäkringsbolaget, om han t. ex. har varit utan egendom som skall repareras och reparationen har fördröjts på grund av att bolaget har försenat handläggningen av ärendet. Vidare ger föreskriften en utgångspunkt för försäkringsinspektionens tillsyn över försäkringsverksamheten i denna del. Jag kan här erinra om att en översyn f. n. pågår inom försäkringsinspek- tionen av skaderegleringsgranskningen. Den nyligen tillsatta kommittén för utredning av försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet m. m. har i uppdrag att ta del av resultatet av detta arbete och att föreslå de åtgärder som behövs för en fortlöpande och ändamålsenlig kontroll av att försäkringsbolagen tillämpar en ordning som kan omfattas med förtroende från försäkringstagarnas sida.

[ kravet på en korrekt skadereglering ligger att försäkringsbolaget skall vara verksamt för att de ersättningsberättigade utan onödigt krångel kommer till sin rätt. Det är emellertid bara de skadelidandes ”behöriga" intresse som skall tillgodoses. Det innebär att försäkringsbolaget också måste beakta försäk- ringstagarkollektivets intresse av att inte en enskild försäkrad gynnas obehörigt. Detta kräver vaksamhet från bolagens sida, särskilt mot medvetna försök att tillskansa sig ersättning utan grund. [ de nyss nämnda utrednings-

Skadereg/ering

Prop. 1979/80z9 86

direktiven har kommitten också ålagts att i sitt arbete med skadereglerings- f'rågorna särskilt beakta önskemålet att motverka försäkringsbedrägerier. För egen del harjag i avsnitt 2.9.5 angående nedsättning av försäkringsersättning gett min syn på problemet med försäkringsbedrägerier och diskuterat vilka medel som kan och bör anlitas för att man skall kotnma till rätta med denna form av brottslighet.

Som ett led i en korrekt skadereglering får det anses åligga försäkringsbo- lagen att lämna de skadelidande sådan information som behövs för att de skall kunna ta till vara sin rätt. 1 två hänseenden harjag i det föregående ( avsnitt 2.3 ) föreslagit uttryckliga bestämmelser som i näringsrättslig ordning ålägger försäkringsbolagen att vid skaderegleringen lämna de försäkrade upplysningar. Det gäller dels möjligheterna att vid skilda organ få till stånd prövning av försäkringsbolagens ställningstaganden i ersättningsfrågor. dels tidpunkten för preskription av försäkringsersättning.

Försäkringsbolagens skyldigheter i fråga om skaderegleringen bör, som kommittén har förordat. gälla inte bara mot den försäkrade utan vid ansvarsförsäkring också i förhållande till skadelidande tredje man. ] anslut- ning härtill har Svenska försäkringsbolags riksförbund ifrågasatt om inte den ordningen borde införas att den skadelidande fick rätt att direkt vända sig mot det försäkringsbolag hos vilket skadevållaren har en ansvarsförsäkring. på i princip samma sätt som gäller inom trafikförsäkringen. Underlag för ställningstagande i denna fråga, som har räckvidd utanför konsumentförsäk- ringslagens tillämpningsområde, saknas emellertid i detta ärende. Jag förutsätter att frågan uppmärksammas under försäkringsrättskommitténs fortsatta utredningsarbete.

Preskription

Liksom kommittén anserjag att konsumentförsäkringslagen inte bör uppta några bestämmelser som direkt gäller de ersättningsberättigades skyldigheter i samband med skaderegleringen, bortsett från den föreskrift om oriktiga uppgifter m. m. som jag har behandlat i avsnitt 2.9.5 . Förpliktelser att anmäla inträffad skada, att medverka vid skaderegleringen och liknande bör förutsätta föreskrifteri försäkringsvillkoren. Det är självklart att den som vill ha försäkringsersättning måste lämna upplysning om sådant som är av betydelse för att ersättningsskyldigheten skall kunna bedömas. Den föreslag- na bestämmelsen att bolaget kan räkna månadsfristen för utbetalning av försäkringsersättningen från den tidpunkt då den ersättningsberättigade har lagt fram den utredning som skäligen kan begäras av honom innefattar en erinran om detta.

2. 12 Preskription

Fordringsrätt på grund av ett försäkringsavtal preskriberas enligt 299' försäkringsavtalslagen tre år efter det att fordringshavaren fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall tio år efter det att detta tidigast hade kunnat ske. Preskriptionen avbryts som regel endast genom att

Prop. l979/80:9 87

talan anhängiggörs vid domstol. Enligt 30ä försäkringsavtalslagen kan ett Preskription försäkringsbolag på vissa villkor träffa förbehåll om andra preskriptionsreg- ler.

Preskriptionsreglerna i 2955; försäkringsavtalslagen återfinns också i det avsnitt i 1976 års Allmänna bestämmelser som handlar om skadereglering. Vissa avvikande föreskrifter förekommer dock. Bl.a. anges att ersättnings- krav vid annan försäkring än trafikförsäkring skall framställas till försäk- ringsbolaget inom sex månader från det att den försäkrade fick kännedom om sin möjlighet att få ersättning; annars är bolaget fritt från ansvar. Ett förbehåll med sådant innehåll är tillåtet enligt 30 å andra stycket försäkringsavtalsla- gen.

Såvitt gäller rätten till försäkringsersättning har försäkringsrättskommittén föreslagit i sak samma preskriptionsregler i konsumentförsäkringslagen som de nuvarande i 29 & försäkringsavtalslagen . lett tillägg föreskrivs dock att om den försäkrade har anmält skadan till försäkringsbolaget inom tre resp. tio år. fristen för talans väckande är minst sex månader från det att försäkringsbo- laget förklarade sig ta slutlig ställning i crsättningsfrågan. Konsumentförsäk- ringslagens preskriptionsregler medger enligt förslaget inte något förbehåll om förkonning av preskriptionstiden.

Vad kommittén sålunda har föreslagit hari allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. En remissinstans menar dock att de föreslagna preskriptionsreglerna är alltför stränga mot konsumenterna. Å andra sidan hävdar Svea hovrätt och Folksam att förbehåll fortfarande bör få göras om att . anspråk på ersättning skall framställas inom viss kortare tid.

Regeringen avser att inom kort remittera ett förslag till ny preskriptions- lagstiftning till lagrådet. Förslaget innebär att den nuvarande allmänna preskriptionstiden om tio år står kvar som huvudregel men att tiden för preskription av näringsidkares fordringar mot konsumenter sätts ned till tre år. Gällande regler om preskriptionsavbrott behålls i allt väsentligt. Borge- nären kan bryta preskriptionen genom krav eller erinran i skriftlig form utom rätta. Bestämmelserna i den föreslagna preskriptionslagen gäller inte i den mån annat är särskilt föreskrivet.

De regler om preskription av anspråk på försäkringsersättning som kommittén har föreslagit och som i princip stämmer överens med dem som enligt 1975 års tralikskadelag gälleri fråga om krav på trafikskadeersättning får i och för sig anses lämpliga. Det nya förslaget till reglering av den allmänna fordringspreskriptionen ger mig inte anledning att gå ifrån kommittéförsla- get, Vad jag nu har sagt innebär bl. a. att jag inte kan biträda tanken på att försäkringsbolagen skulle kunna föreskriva att rätten till försäkringsersätt- ning preskriberas därför att ersättningsanspråk inte har framställts inom t. ex. ett halvår efter det att den försäkrade har fått kännedom om ersättningsmöj- ligheten. Jag vill emellertid tillägga att detta inte hindrar bolagen att i försäkringsvillkoren ange att inträffad skada skall anmälas inom viss tid till försäkringsbolaget. Åsidosätter den försäkrade en sådan föreskrift, kan

Prop. l979/80:9 88

försäkringsersättningen komma att sättas ned efter en skälighetsbedömning i enlighet med de regler som jag har behandlat i avsnitt 2.9.3 . Däremot går ersättningen inte utan vidare förlorad som vid preskription.

Försäkringsbolagen bör vara skyldiga att i samband med skaderegleringen upplysa den försäkrade om vilka preskriptionsregler som gälleri fall då risk kan finnas att rätten till försäkringsersättning skall preskriberas. I denna del kan jag hänvisa till vad jag har föreslagit i avsnitt 2.3 angående informations- frågorna.

Den nyss behandlade preskriptionsregeln i konsumentförsäkringslagen gäller, i motsats till 299" försäkringsavtalslagen, inte försäkringsbolagens fordran på premie. 1 fråga om en sådan fordran föreslår kommittén en särskild bestämmelse. Denna går ut på att ett bolag förlorar rätten till obetald premie om det inte inom tre månader från premiens förfallodag har sagt upp försäkringen för upphörande eller försäkringen av annan anledning har upphört att gälla. Syftet med denna korta preskriptionstid är att framkalla en uppsägning från försäkringsbolagets sida främst i fall där försäkringen har förnyats utan någon aktiv åtgärd av försäkringstagaren och där man kan anta att försäkringstagaren inte vill ha kvar försäkringen. Sker uppsägning från försäkringsbolagets sida inom tremånadersfristen eller upphör försäkringen av annan anledning inom denna tid, bör enligt kommittén allmänna preskriptionsregler gälla för premiefordringen.

Remissinstanserna har i princip godtagit den särskilda regeln om preskrip- tion av premiefordringar. Också jag anser att en sådan bestämmelse behövs i ett system med automatisk förnyelse av försäkringen. Svenska försäkrings- bolags riksförbund har emellertid gjort gällande att preskriptionstiden är för kort och inte ger försäkringsbolagen tillräckliga möjligheter att när det är önskvärt behålla försäkringstagaren vid försäkringsskyddet trots att han inte har betalt premien. Jag har förståelse för denna synpunkt och förordar att preskriptionstiden bestäms till sex månader. En sådan utvidgning låter sig lättare försvara om man, som jag har föreslagit i avsnitt 2.7.1, ger försäk- ringstagaren rätt att alltid säga upp en förnyad försäkring med omedelbar verkan så länge premien inte är betald. 1 enlighet med det förut nämnda förslaget till ny allmän preskriptionslag bör, sedan preskriptionen har brutits genom uppsägning e. d., en treårig preskriptionstid gälla för bolagets premiefordran mot konsumenten.

2.13 Den offentliga kontrollen av försäkringsvillkoren

En allmän kontroll av de avtalsvillkor som näringsidkarna tillämpar i förhållande till konsumenterna utövas med stöd av lagen (19711112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen). Enligt denna lag kan marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare att fortsätta att använda ett avtalsvillkor som domstolen bedömer vara oskäligt mot konsumenten, om

Den offentliga kontrollen av Firsäkringsvil/karen

Prop. l979/80:9 ' 89

ett sådant förbud är påkallat från allmän synpunkt. Det allmännas talan om förbud mot oskäliga avtalsvillkor förs vid marknadsdomstolen av konsu- mentombudsmannen. Chefen för den centrala förvaltningsmyndigheten fo'r konsumentfrågor. konsumentverket. är tillika konsumentombudsman.

Utmärkande för konsumentverkets verksamhet är att verket förhandlar med näringslivets organisationer om utformningen av standardvillkor på olika marknadsområden. Är parterna oense om ett villkors skälighet, kan frågan föras till marknadsdomstolen, där företagarintressen samt konsu— ment- och löntagarintressen är representerade till lika delar.

Från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde har undantagits bl.a. sådan verksamhet som står under tillsyn av försäkringsinspektionen.

Försäkringsinspektionens tillsyn över de svenska försäkringsbolagens verksamhet grundas på regler i lagen (19481433) om försäkringsrörelse. Tillsynen skall säkerställa, förutom att försäkringsrörelsen är ekonomiskt solid, bl. a. att den bedrivs med iakttagande av principen om skälighet. Denna princip, som i fråga om annan försäkring än livförsäkring kommer till uttryck i 282 s i lagen. kan i korthet sägas gå ut på att försäkring skall erbjudas till ett skäligt och rätt avvägt pris. Bolagen är skyldiga att fortlöpande ge in vissa uppgifter till inspektionen som underlag för tillsynen, och inspektionen kan infordra särskilda upplysningar från bolagen och göra inspektioner hos dem. Skulle inspektionen upptäcka missförhållanden hos något bolag, kan detta enligt 288 & i lagen leda till erinran eller i allvarligare fall till föreläggande för bolaget eller dess styrelse att inom viss tid företa erforderliga åtgärder. I praktiken har ett formlöst påpekande under hand varit tillräckligt för att rättelse skall komma till stånd.

Det ansågs tidigare tveksamt om försäkringsinspektionen hade befogenhet att ingripa mot försäkringsbolagen beträffande utformningen av försäkrings- villkor. Ien lagrådsremiss år 1961 (se prop. 19611171 s. 230) föreslogs ett tillägg till 2823? lagen om försäkringsrörelse varigenom styrelse och verkställande direktör i försäkringsbolag ålades ansvar för att tillämpade försäkringsvillkor var skäliga. Tillägget ströks dock i propositionen, sedan lagrådet hade framhållit att försäkringsinspektionen redan enligt gällande rätt hade tillräck- liga tillsynsbefogenheter(prop. 19611171 s. 306 och 309). Lagrådet hänvisade därvid till skälighetsprincipen och framhöll att det inte går att åstadkomma en verklig kontroll av om kostnaden för en försäkring är skälig, om inte uppmärksamhet ägnas åt bl. a. försäkringsvillkorens utformning.

Undantaget i avtalsvillkorslagen i fråga om verksamhet under försäkrings- inspektionens tillsyn har sin grund iden befogenhet att granska försäkrings- villkor som enligt det sagda tillkommer försäkringsinspektionen. I praktiken har granskningen av andra villkor än sådana som gäller premiesättningen haft begränsad omfattning.

Försäkringsrättskommittén har föreslagit att en villkorskontroll anordnas i

Den offentliga kontrollen av försäkringsvillkoren

Prop. l979/80z9 90

fråga om konsumentförsäkringar med avtalsvillkorslagcns modell som förebild. Kontrollen skall emellertid enligt förslaget sträcka sig längre än som är möjligt enligt avtalsvillkorslagen och avse bl. a. försäkringarnas allmänna lämplighet. Sålunda föreslår kommitten att lagen om Rjrsäkringsrörelse kompletteras med en bestämmelse som innebär att premier och andra försäkringsvillkor inte bara skall vara skäliga utan också motsvara konsu- menternas intresse av en ändamålsenlig försäkring'Kommittc'n har dock inte ansett sig kunna ta ställning till hur denna villkorskontroll skall organiseras utan har förordat ytterligare utredning på den punkten.

Jag har redan i avsnitt 2.1.3 redovisat min ståndpunkt till kommitténs förslag i denna del. Den innebär att det visserligen är angeläget att en aktiv kontroll av villkoren i konsumentförsäkringarna kommer till stånd samtidigt med att konsumentförsäkringslagen införs men att denna kontroll tills vidare inte bör sträcka sig så långt som till en granskning av villkorens ändamålsenlighet. Ett ställningstagande till frågan om inriktningen och organisationen på längre sikt av samhällets kontroll över försäkringsvillkoren bör anstå till dess den nyligen tillsatta utredningen (E l979:01, Dir. l978:fOS) om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet har blivit färdig med sitt arbete. Den önskvärda utökningen av villkorsgranskningen i anslutning till att konsumentförsäkringslagen träder i kraft bör göras inom ramen för gällande principer och organisation. I det följande skalljag närmare utveckla mina synpunkter på den ordning i fråga om villkorsgranskningen som bör gälla tills vidare. Jag har i den delen samrått särskilt med chefen för ekonomi- och budgetdepartementen. Att villkorsgranskningen skall ansluta till nuvarande principer och orga- nisation betydertill en början att den bör handhas av försäkringsinSpektionen med stöd av de befogenheter som tillkommer inspektionen enligt lagen om försäkringsrörelse. Undantaget från avtalsvillkorslagcns tillämpningsområde i fråga om verksamhet under försäkringsinspektionens tillsyn bör alltså bestå. Frågan huruvida en marknadsrättslig domstolsprövning av försäk- ringsvillkoren skall komma till stånd i framtiden kommer att behandlas av den nyss nämnda utredningen. Det är naturligt att inspektionens granskning av försäkringsvillkoren sker i nära samarbete med konsumentverket och med utnyttjande av de erfarenheter som verket hari fråga om villkorskontroll på konsumentområdct i övrigt. Jag kan erinra om att konsumentverket i det 5. k. kontaktforum för försäkringsfrågor, i vilket ingår företrädare för verket, försäkringsinspektionen och försäkringsbranschen. redan har varit engagerat i överläggningar angående villkorsutformningen.

Också på så sätt bör villkorsgranskningen anknyta till gällande ordning att den inte innebär att ett försäkringsvillkor måste godkännas på förhand för att kunna tillämpas. Inspektionen bör också i första hand själv få avgöra när den vill ta upp villkor till prövning. Därigenom gör man det möjligt för

Den offentliga kontrollen av _ läst?/(ringsvillkoren

Prop. 1979/80z9 ' 91

inspektionen att koncentrera insatserna där de bäst behövs, samtidigt som granskningskompetensen kan få sträcka sigöver ett stort område. Metoden är densamma som gäller för granskning enligt avtalsvillkorslagen. Den hindrar inte att försäkringsbolagen tar upp förhandlingar med inspektionen innan de i något viktigare hänseende ändrar sina försäkringsvillkor. En sådan ordning, som i stor utsträckning tillämpas redan nu, torde ofta vara ändamålsenlig.

Kontrollen bör kunna omfatta alla slag av villkor. Den bör naturligtvis i första hand avse villkor i ämnen som behandlas i konsumentförsäkringsla- gen, t. ex. nedsättning av försäkringsersättningen när biförpliktelse har blivit åsidosatt. Men också villkor som inte berörs av lagens bestämmelser bör granskas. Hit hör främst de villkor som bestämmer den risk som en försäkring skall täcka, t. ex. villkor om försäkringens objekt och om de händelser vid vilka försäkringsersättning skall utgå. Också villkor angående värdering av egendom och beräkning av ersättning i övrigt samt om självrisk hör till denna kategori. Inte bara allmänna utan också speciella försäkringsvillkor bör kunna granskas, låt vara att förstahandsintresset givetvis knyter sig till de allmänna villkoren. Med villkor bör förstås inte bara vad som direkt avtalas när försäkringsavtal ingås utan också innehållet i andra formulär o.d. som begagnas av försäkringsbolagen vid deras kontakter med de försäkrade.

Den intensifierade villkorsgranskning somjag nu har talat om avser i första hand sådana typer av försäkringar som omfattas av konsumentförsäkrings- lagen. Villkorsgranskningen utgörju som nämnts ett rättstekniskt komple- ment till denna lagstiftning. Men det är angeläget att försäkringsinspektionen ägnar skärpt uppmärksamhet även åt villkor som hänför sig till andra försäkringar som tecknas av enskilda konsumenter. Härigenom kan man i viss mån kompensera den nackdel som det innebär att vissa kategorier av konsumentförsäkringar har måst hållas utanför lagens direkta tillämpnings- område. Det gäller inte minst sådana sakförsäkringar som försäkring av djur, ur. smycken och pälsverk samt "allriskförsäkring av egendom". Villkor för dessa försäkringar som avviker från vad som skulle ha följt av konsument- försäkringslagen kan inte sällan ge anledning till ingripande. I fråga om livförsäkringar är en granskning av villkor som inte gäller premierna mindre angelägen. Försäkringar som grundar sig på kollektivavtal intar en särställ- ning och kan i praktiken lämnas utanför kontrollen.även närde undantagsvis tecknas av konsumenter.

Den kanske viktigaste frågan gäller vilket syfte som granskningen skall ha eller. annorlunda uttryckt. vilka krav som skall och får ställas på försäkrings- villkoren.

Beträffande ämnen som regleras i konsumentförsäkringslagen blir en första uppgift för försäkringsinspektionen att granska hur villkoren förhåller sig till de tvingande reglerna. Inspektionen bör kontrollera om villkoren strider mot sådana regler eller kan anses utgöra ett otillåtet kringgående av

Den olle/it/iga kontroller: av järsäkringsvillkoren

Prop. I979/80:9 92

dessa regler eller om de på ett sätt som inte är godtagbart utnyttjar den avtalsfrihet och det utrymme för skälighetsprövning som de tvingande reglerna medger. Jag har redan tidigare ( avsnitt 2.9 .l) varit inne på villkorsgranskningens betydelse för konkretiseringen av konsumentförsäk- ringslagens bestämmelser om nedsättning av försäkringsersättningcn, när en biförpliktelse har blivit åsidosatt.

Ett försäkringsvillkor som inte går att förena med konsumentförsäkrings- lagens tvingande bestämmelser måste sägas vara oskäligt mot konsumenten. Också i fråga om villkor som inte berörs av lagens regler bör en myndighets- granskning innefatta en kontroll av att villkoren inte är oskäliga i den bemärkelse som avses i avtalsvillkorslagen. Inspektionens granskning bör emellertid kunna sträcka sig också något längre och rikta sig mot villkor som. fastän de inte kan betraktas som direkt oskäliga, likväl i sitt sammanhang framstår som mindre lämpliga. En granskning som syftar till mera än att mönstra ut villkor som i strikt mening är oskäliga kan redan nu stödjas på skälighetsprincipen enligt lagen om försäkringsrörelse och det därav följande kravet att försäkringens pris skall stå i proportion till det skydd som den ger.

Någon mera exakt gräns för inspektionens rätt att granska försäkringsvill- kor kan knappast ställas upp. Av vad jag har sagt tidigare framgår emellertid att den kontrollerande myndigheten tills vidare bör avstå från att bedöma försäkringens allmänna ändamålsenlighet. Inspektionen bör endast undan- tagsvis gripa in för att förmå bolagen att införa villkor som saknar motsvarighet i gällande avtal. Granskningen bör inte gälla det lämpliga i att vissa försäkringsmoment ingår i t. ex. en paketförsäkring eller kanske tvärtom utesluts från försäkringen. Själva produktutformningen bör med andra ord lämnas utanför myndighetens granskning. bortsett från att ingripande kan påkallas av den mera tekniska soliditets- eller skälighetsbe- dömningen enligt lagen om försäkringsrörelse.

Detta hindrar naturligtvis inte att olika försäkringsformers ändamålsenlig- het diskuteras i överläggningar mellan försäkringsbranschen och de myndig— heter som har att ta tillvara konsumenternas intressen. Ett samarbete i fria formeri fråga om bl. a. premier och andra villkor förekommer som framgått redan nu inom kontaktforum för försäkringsfrågor.

En granskning efter de riktlinjer som jag har angett synes i och för sig kunna komma till stånd utan någon lagändring. Det är närmast fråga om att ge försäkringsinspektionen behövliga personella resurser för att den skall kunna genomföra en kontroll som den redan i dag får anses berättigad att utöva. Med den betydelse som villkorsgranskningen avses få som ett komplement till den civilrättsliga lagstiftningen på konsumentförsäkrings- området vore det emellertid enligt min mening mindre tillfredsställande om befogenheten att granska försäkringsvillkoren endast indirekt kunde utläsas ur lagstiftningen. Jag anser därför att en uttrycklig bestämmelse i ämnet bör

Den egentliga kontrollen av försäkringsvillkoren

Prop. I979/80:9 93

föras in i 282 &" lagen om försäkringsrörelse. Den bör ta sikte på försäkrings- villkor både inom och utom konsumentområdct men betona att inspektionen bör ägna särskild uppmärksamhet åt försäkringar som tecknas av enskilda konsumenter. Bestämmelsen får karaktär av ett provisorium i avvaktan på översynen genom den nyligen tillsatta utredningen. Jag avser att i speci- almotiveringen till denna bestämmelse gå närmare in på villkorsgranskning- ens innebörd.

Frågan om resursförstärkning för inspektionen med anledning av att villkorsgranskningen utökas får prövas i vanlig ordning under den årliga budgetbehandlingen.

2.l4 Ikraftträdande m. m.

Det är angeläget att konsumentförsäkringslagen träder i kraft så snart som möjligt. Innan lagen kan tillämpas måste emellertid försäkringsbolagen i samråd med försäkringsinspektionen arbeta om nuvarande försäkringsvill- kor samt anpassa gällande rutiner till de nya reglerna. Detta arbete kan beräknas ta åtskillig tid i anspråk. För att inspektionen och konsumentverket skall kunna möta de krav som de nya reglerna ställer på dem måste också i övrigt en heldel förberedelsearbete vidtas. På grund av dessa omständigheter bör lagen inte sättas i kraft förrän den 1 januari 1981.

Enligt försäkringsrättskommittén bör flertalet av lagens regler kunna tillämpas även på försäkringar som har tecknats före ikraftträdandet. De nya regler som har förordats om försäkringstiden och om uppsägning från försäkringstagarens sida föratt försäkringen inte skall förnyas bör dock enligt kommitténs mening tillämpas endast på försäkringar som har förnyats efter det att lagen har trätt i kraft. Vidare anser kommittén att de nya reglerna om nedsättning av försäkringsersättningen bör tillämpas endast om försäkrings- fallet har inträffat efter ikraftträdandet.

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. För min del anser jag emellenid att reglerna om automatisk förnyelse av en försäkring bör i sin helhet tillämpas omedelbart även på försäkringar som har tecknats före ikraftträdandet. Även om en förnyelse blir aktuell kort tid efter denna tidpunkt. har försäkringsbolagen goda möjligheter att dessförinnan informera försäkringstagarna om att de måste säga upp försäkringen, om de inte vill att den skall förnyas. Också i övrigt bör de nya reglerna, som kommittén har förordat. så långt möjligt tillämpas även på försäkringar som har tecknats före ikraftträdandet. Jag återkommer till detta i speci- almotiveringen.

Ikraftträdande m. m.

Prop. 1979/8019 94 2.l5 Följdändringar

2 . 15. ] Försäkringsavia/slagen

Iavsnitt 2.l harjag förordat att konsumentförsäkringslagcn skall innehålla bestämmelser i de flesta ämnen som har betydelse för konsumentförsäkring- ar. Försäkringsavtalslagen innehåller emellertid bestämmelser i flera andra frågor än som enligt vad jag tidigare har sagt bör regleras i konsumentför- säkringslagen. Det blir därför nödvändigt att ta ställning till förhållandet mellan de båda lagarna.

Enligt försäkringsrättskommitten bör konsumentförsäkringslagen inte generellt hänvisa till försäkringsavtalslagen i de hänseenden beträffande vilka någon föreskrift inte ges i konsumentförsäkringslagen. Många av försäkringsavtalslagens regler är nämligen föråldrade eller i varje fall olämpliga när det gäller konsumentförsäkringar. Kommittén föreslår emel- lertid att sådana försäkringsvillkor för en konsumentförsäkring som strider mot en tvingande bestämmelse i försäkringsavtalslagen skall vara utan verkan mot konsumenten. Vidare anser kommittén att de bestämmelser i försäkringsavtalslagen som avser förhållandet till tredje man skall tillämpas också på konsumentförsäkringar. ] kommittéförslaget kommer detta till uttryck dels genom uttryckliga föreskrifter i konsumentförsäkringslagen, dels genom en bestämmelse i försäkringsavtalslagen om att det av konsu- mentförsäkringslagen framgåri vad mån försäkringsavtalslagen är tillämplig på försäkringar som tecknas av konsumenter.

Kommitténs förslag har i allmänhet lämnats utan erinran under remiss- behandlingen. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser dock att samspe- Ief mellan de båda lagarna inte har blivit klarlagt på alla punkter.

Enligt min mening kan en allmän hänvisning i konsumentförsäkringsla- gen till tvingande bestämmelser i försäkringsavtalslagen leda till den felaktiga uppfattningen att man i samma fråga måste ta hänsyn till tvingande regler både i konsumentförsäkringslagen och i försäkringsavtalslagen . Att å andra sidan ange vilka frågor som behandlas genom tvingande bestämmelser uteslutande i försäkringsavtalslagen är vanskligt. Detta beror främst på att de bestämmelser i konsumentförsäkringslagen om nedsättning av försäkrings- ersättning vid åsidosättande av föreskrifter enligt försäkringsvillkoren som jag har förordat i avsnitt 2.9.3 inte hänför sig till några särskilda. i lagen preciserade frågor.

De nu angivna bestämmelserna i konsumentförsäkringslagen torde i större omfattning än vad kommitten har förutsatt ge skydd för konsumenterna i fall som omfattas av tvingande reglering i försäkringsavtalslagen. Det får anses gälla bl. a. reglerna i försäkringsavtalslagen om påföljd av att den försäkrade har åsidosatt skyldighet att anmäla försäkringsfallet eller att tillhandahålla försäkringsbolaget tillgänglig handling eller lämna andra upplysningar (se 21—23 åå försäkringsavtalslagen). Med hänsyn till detta och till övriga

F öl/dändringar

'Jv

Prop. 1979/80z9 9

tvingande regler i konsumentförsäkringslagen skulle en hänvisning till försäkringsavtalslagens tvingande föreskrifter under alla omständigheter få mycket begränsad räckvidd. Man kan dessutom räkna med att försäkrings- inspektionen kommer att ingripa mot ett försäkringsvillkor för en konsu- mentförsäkring som eventuellt står i strid med en tvingande bestämmelse i försäkringsavtalslagen .även om bestämmelsen saknar motsvarighet i konsu- mentförsäkringslagen.

Jag anser alltså att en hänvisning i konsumentförsäkringslagen till tvingande bestämmelser i försäkringsavtalslagen skulle komma att sakna nämnvärd praktisk betydelse med tanke på skyddet för konsumenterna ochi stället i onödan försvåra överblicken över regleringen på området. Jag kan därför inte biträda kommitténs förslag om en sådan hänvisning.

Däremot delarjag kommitténs uppfattning att de särskilda bestämmelser- na i försäkringsavtalslagen om förhållandet till tredje man bör tillämpas också i fråga om konsumentförsäkringar.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt bör i försäkringsavtalslagcn föras in en bestämmelse om att den lagen inte tillämpas på konsumentförsäkringar annat än såvitt gäller förhållandet till tredje man.

2. ] .". 3 Tru/ikska(le/agan

Som jag har sagt i avsnitt 2.2 bör konsumentförsäkringslagen inte tillämpas på trafikförsäkringar som tecknas av konsumenter. i den mån trafikskadela- gen innehåller avvikande regler. Förhållandet mellan dessa lagar ger dock upphov till vissa problem som föranleder en del ändringari trafikskadelagen . Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

3 . 15.3 Lagen om . fötzsii/rriligsriirt'lse

I enlighet med vad jag har förordat i avsnitt 2 .l3 bör en särskild bestämmelse om försäkringsinspektionens granskning av försäkringsvillko- ren tas in i lagen om försäkringsrörelse. Den närmare innebörden av denna bestämmelse avser jag att behandla i specialmotiveringen.

2.154 Lagen om skiljemän

Enligt 3 aå lagen om skiljemän får skiljeavtal mellan näringsidkare och konsument i regel inte göras gällande i en tvist om vara. tjänst eller annan nyttighet som har tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk. om avtalet har träffats innan tvisten uppkom och tvisteföremålets värde inte är högre än ett halvt basbelopp. dvs. f. n. 6 550 kr. Förbudet skall ses mot bakgrund av att sådana tvister kan handläggas i förenklad ordning vid tingsrätt, enligt lagen fl974z8) om rättegången i tvistemål om mindre värden tsmåmålslagen). Förbudet mot skiljeavtal gäller dock inte om tvisten rör avtal mellan försäkringsbolag och försäkringstagare.

Följdändringar

Prop. 1979/80:9 %

Enligt försäkringsrättskommitténs mening finns det inte anledning att försäkringstvister där en konsument är inblandad skall behandlas annorlunda än andra konsumenttvister. Kommittén föreslår därför att förbudet mot skiljeavtal i 3 a & lagen om skiljemän görs tillämpligt också på försäkrings- tvister.

Under remissbehandlingen har SAF och LO avstyrkt förslaget såvitt gäller försäkringar som grundas på kollektivavtal eller gruppavtal. Svenska försäk- ringsbolags riksförbund anser att förslaget över huvud taget inte bör genomföras. Andra remissinstanser. bl.a. konsumentverket/KO, ifrågasät- ter om inte förslaget i stället bör utvidgas till ett generellt förbud mot skiljeklausuler i konsumentförsäkringstvister oavsett tvisteföremålets värde.

När det gäller tvister om konsumentförsäkringar som grundas på kollek- tivavtal eller gruppavtal delarjag arbetsmarknadsorganisationernas uppfatt- ning att det saknas anledning att införa ett förbud mot skiljeklausuler. I fråga om andra konsumentförsäkringar torde skiljeklausuler f. n. användas endast vid tvister om värdet av skada på byggnad. Sådana tvister torde regelmässigt gälla högre belopp än ett halvt basbelopp. I dessa fall synes skiljeförfarande många gånger vara en lämplig anordning. Bl. a. med hänsyn till detta bör man inte nu införa ett generellt förbud mot skiljeklattsuler i tvister om andra konsumentförsäkringar än de kollektiva. Beträffande tvister om individuella konsumentförsäkringar som gäller lägre belopp och alltså kan handläggas enligt småmålslagen anser jag däremot att det inte finns skäl att tillåta skiljeförfarande. Jag delar alltså kommitténs uppfattning att det nuvarande förbudet i lagen om skiljemän mot skiljeklausuler i konsumenttvister där tvisteföremålets värde inte är högre än ett halvt basbelopp bör utsträckas att gälla också tvister om konsumentförsäkringar. med det undantag för tvister om försäkringar som grundas på kollektivavtal eller gruppavtal som jag nämnde nyss.

Hänvisningar till PS4

3. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

Hänvisningar till S3

]. konsumentförsäkringslag,

2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

3. lag om ändring i trafikskadelagen (197521410),

4. lag om ändring i lagen (19481433) om försäkringsrörelse,

5. lag om ändring i lagen (19291145) om skiljemän. Vid upprättande av lagförslaget vid 4 har samråd ägt rum med chefen för budget- och ekonomidepartementen.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

F öht/ändringar

Prop. 1979/80z9 97

4. Specialmotivering

4.1. Förslaget till konsumentförsäkringslag

Lagen har efter mönster av annan konsumentlagstiftning under senare år fått rubriken "konsumentförsäkringslag”. Den reglerar emellertid inte alla typer av försäkringar som tecknas av konsumenter.

Lagen är uppdelad på olika avsnitt som skiljs åt genom underrubriker. Dispositionen avviker delvis från kommittéförslaget. Efter ett avsnitt med inledande bestämmelsertl—4 åå), där bl. a. lagens tillämpningsområde anges, följer i 5—8 åå föreskrifter om information. Därefter behandlas under en särskild rubrik rätten att teckna försäkring (9 ($), varefter kommer bestäm- melser om försäkringstiden (IO—13 55). De följande tre avsnitten, som har nära samband med varandra. handlar om förnyelse av försäkringen (l4—l7 åå). upphörande i förtid m. m. (18-20 5.8.) och betalning av premie f2l—26 åå). Till sistnämnda avsnitt, som upptar huvudbestämmelserna om premiebetal- ning,anslutertre paragrafer med rubrikerna "betalning av tilläggspremie" (27 och 28 åå) resp. "avkortning av premie" (29 å). De fem därefter följande paragraferna (30—34 %) handlar om nedsättning av försäkringsersättningen vid åsidosättande av biförpliktelse. Om underförsäkring finns bestämmelser i 35 _ö och om dubbelförsäkring i 36 &. Föreskrifter om skadereglering föreslås i 37 och 38 Gå. följda av bestämmelser om preskription i 39 och 40 5,6. Lagen avslutas med ett avsnitt som gäller tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring (41—43 5.5).

Till skillnad från t.ex. konsumentköplagen regler'ar konsumentförsäk- ringslagen i stort sett uttömmande konsumenternas rättsförhållanden på området. Hänvisning görs dock till vissa bestämmelser i försäkringsavtalsla- gen. Förhållandet mellan denna lag och konsumentförsäkringslagen behand- las i specialmotiveringen till 4 5 och till lagen om ändring i försäkringsav- talslagen (avsnitt 4.2).

Som har nämnts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.1.4 ) föreslås inga regler om de risker som konsumentförsäkringarna skall täcka, om beräk- ningen av försäkringsersättning eller om självrisk. Dessa ämnen kan inte anses lämpade för en reglering genom lag. Visserligen upptar försäkringsav- talslagen f. n. bestämmelser om hur försäkringsersättning skall bestämmas, men dessa har till stor del satts ur spel av ofta betydligt mer komplicerade föreskrifter i försäkringsvillkoren. Genom den offentliga tillsynen över försäkringsvillkoren kan man få en viss kontroll över den rättsliga regleringen i de nu berörda ämnena.

Departementets lagförslag år i huvudsak av civilrättslig art men upptar, till skillnad från kommittéförslaget,också näringsrättsliga regler. Dessa återfinns i 5—8 åå och gäller frågor om information till konsumenterna.

Konsumentförsäk- ringslagen (KF L)

Prop. 1979/80z9 98

Inledande basliimnw/sw I &" KF].

15 Denna lag tillämpas på försäkringar som konsumenter tecknar hos försäkringsbolag för huvudsakligen enskilt ändamål och som kan hänföras till någon av följande försäkringsformer, nämligen ]. hemförsäkring,

2. villaförsäkring,

3. fritidshusförsäkring,

4. reseförsäkring,

5. trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring,

6. båtförsäkring. ] råga om trafikförsäkring tillämpas lagen dock ej. om annat följer av trafikskadelagen (197511410).

Lagen tillämpas inte på försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen.

(Jfr [ å i kommittéförslaget)

Förstaslyrkt'l. [ likhet med försäkringsavtalslagen gäller konsumentförsäk- ringslagen endast för privat försäkring. Försäkringen skall vara tecknad hos en enskild försäkringsgivare. ] stället för denna term används emellertid i lagen det mera tillgängliga ordet försäkringsbolag. Vanligen rör det sig om försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag som har fått konces- sion enligt lagen (l948:433) om försäkringsrörelse. Också sådant lokalt försäkringsbolag som nämns i 349 & d samma lag åsyftas. Konsumentförsäk- ringslagen är vidare tillämplig på försäkring som meddelas av utländsk försäkringsanstalt som driver rörelse enligt lagen (1950z272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva rörelse här i riket. Därjämte är lagen tillämplig på försäkring som meddelas av utländskt försäkringsbolag som inte driver rörelse här men likväl meddelar försäkring till svensk konsument. under förutsättning att svensk rätt är tillämplig.

Frågan om vilket lands lag som skall tillämpas får lösas enligt allmänna rättsgrundsatser. De principer som annars tillämpas på försäkringsavtal behöver emellertid inte nödvändigtvis gälla även konsumentförsäkringar. Starka skäl talar nämligen för att tvingande regler som avser att skydda konsumentintressen kan tillämpas i fall då svenska konsumenters rätt berörs. Av lagreglernas tvingande karaktär torde vidare följa att ett villkor i försäkringsavtalet om att ett visst lands lag skall tillämpas inte i och för sig kan tillmätas någon avgörande betydelse för lagvalsfrågan (jfr prop. 1973: 129 s. 229).

Konsumentförsäkringslagens tillämpningsområde är begränsat till vissa uppräknade försäkringsformer. Samtliga dessa utom trafikförsäkring — utgör kombinerade försäkringar som förenar olika försäkringsmoment. l hem-, villa- och fritidshusförsäkring ingår f. n. i regel brand-, vattenskadc-. inbrotts- samt ansvarsförsäkring. Också andra moment, såsom skydd vid stormskador, rättsskydd och överfallsskydd, är vanliga. Omfånget av försäk- ringen är delvis fast, delvis beroende av försäkringstagarens val. Motorfor-

Prop. 1979/80z9 99

dons- och båtförsäkring samt reseförsäkring kan utformas på olika sätt. Särskilt för motorfordonsförsäkring finns ganska stora möjligheter att välja ett försäkringsskydd som passar konsumenten individuellt. Försäkring för husvagn är att hänföra till motorfordonsförsäkring. Reseförsäkring är en försäkring som tecknas för skydd under resa för resgodsoch ansvar m. m. och innehåller regelmässigt även moment av olycksfalls- och annan personför- säkring. Båtförsäkring är att hänföra till sjöförsäkring i försäkringsavtalsla- gens bemärkelse fse 596 i den lagen).

Beteckningarna på de uppräknade försäkringsformerna är allmänt veder- tagna och används i Allmänna bestämmelser 1976. Första stycket har emellertid formulerats så att en rent terminologisk förändring inte skall medföra att en viss försäkringstyp faller utanför lagen. Att en omfattande hemförsäkring kallas ”allriskförsäkring för hem” e. d. påverkar alltså inte dess ställning i rättsligt hänseende. Om undantagsvis en separat försäkring tecknas för brand, inbrott e. d., bör en sådan försäkring också behandlas på samma sätt som en komplett hemförsäkring eller annan motsvarande försäkring. Å andra sidan omfattar konsumentförsäkringslagen de berörda standardförsäkringarna oavsett vilka moment som ingåri dem i det särskilda fallet.

Det inträffar inte sällan att t.ex. en byggnad används både för privat ändamål och för yrkesverksamhet, såsom när en butiksinnehavare har bostad i en delav ett hus som även inrymmer butiken. Det kan då finnas möjlighet att teckna en försäkring för huset i dess helhet antingen som villaförsäkring eller som affärsförsäkring. Om försäkringen i dess helhet behandlas som affärsförsäkring, blir konsumentförsäkringslagen inte tillämplig. Skäl att behandla försäkringen på detta sätt är framför allt att värdet av den del som belöper sig på rörelsen är större än den del som belöper sig på privatmomentet. På motsvarande sätt faller en lantbruksförsäkring utanför lagen, även om den också omfattar lantbrukarens privategendom. Skulle emellertid sådana "blandade" försäkringar i större utsträckning än som är sakligt motiverat konstrueras som försäkringar som faller utanför lagen, kan försäkringsin- spektionen ha anledning att ingripa.

Föratt lagen skall bli tillämplig räcker det inte atten aktuell försäkring är att hänföra till någon av de uppräknade försäkringstyperna. Försäkringen måste vara tecknad av en konsument, dvs. en fysisk person. för huvudsakligen enskilt ändamål. Försäkringstagaren skall med andra ord uppträda som privatperson.

Detta villkor är i fråga om hemförsäkring, villaförsäkring, fritidshusför- säkring och reseförsäkring nästan alltid uppfyllt. Motorfordonsförsäkring och båtförsäkring tecknas emellertid också av personer i deras egenskap av näringsidkare. I ett sådant fall gäller inte lagen. Vid motorfordonsförsäkring kan man vanligen utgå från att försäkring av en personbil är en konsument-

]? KFL

Prop. l979/80z9 100

försäkring, om inte försäkringstagaren är ett företag, medan försäkring av en lastbil så gott som alltid torde falla utanför lagen. Som kommittén har framhållit är det vid tvekan huruvida försäkringstagaren är enskild konsu- ment eller ej en förutsättning för att konsumentförsäkringslagen skall kunna åberopas att försäkringsbolaget redan när försäkringen tecknades i varje fall hade anledning att räkna med att ett konsumentlörhållande förelåg.

Skall en bil eller en båt användas både för privat bruk och i en rörelse, kommer försäkringen att i sin helhet falla innanför eller utanför lagens tillämpning beroende på det huvudsakliga användningssättet. Det saknar däremot betydelse om t.ex. den skada, vars rättsliga konsekvenser skall bedömas, har inträffat i yrkesutövningen eller inte. Frågan om det huvud- sakliga användningssättet — och därmed försäkringens ändamål får bedömas med ledning av vad man kunde förutse när försäkringen först tecknades.

De gränsdragningsproblem som nu har berörts kan, som har angetts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.2 ), avsevärt begränsas, om försäkringsbo- lagen tillämpar konsumentförsäkringsreglerna också på åtminstone vissa kategorier av de motorfordons- och båtförsäkringar som i och för sig faller vid sidan av lagen.

Andra styrker. Trafikförsäkring är en form av motorfordonsförsäkring och kombineras vanligen med andra moment i en sådan försäkring. Trafikför- säkringen är obligatorisk och följer i första hand regleringen i trafikskadelagen (l975zl410). Har en trafikförsäkring tecknats av en enskild konsument blir emellertid även konsumentförsäkringslagen tillämplig i den mån trafikska- delagen ger utrymme för det. F. n. tillämpas i stället försäkringsavtalslagen subsidiärt. Förhållandet mellan trafikskadelagen och konsumentförsäkrings- lagen behandlas närmare i specialmotiveringen till ändringarna i trafikska- delagen ( avsnitt 4.3 ).

Tredje stycket. Avgörande för frågan huruvida en försäkring skall anses grundad på ett gruppavtal på sådant sätt att den faller utanför lagens tillämpningsområde är i vilken utsträckning gruppledningen företräder sina medlemmar i förhållande till försäkringsbolaget. Det räcker inte att grupp- företrädaren träfTar avtal om villkoren, om sedan anmälningar om deltagande i försäkringen och premiebetalning m.m. sköts självständigt av gruppens medlemmar. Det skulle i så fall ställa sig lätt att eliminera konsumentför- säkringslagens regler genom avvikande försäkringsvillkor. För att undanta- get i tredje stycket skall bli tillämpligt är det emellertid varken i fråga om gruppavtal eller kollektivavtal nödvändigt att försäkringen är obligatorisk för medlem av en organisation eller en grupp.

Som har nämnts i den allmänna motiveringen torde kollektiva försäkringar av det slag som anges i första stycket f.n. vara sällsynta i vårt land.

IåKFL

Prop. 1979/80:9 101

25 Med försäkringstagare förstås i denna lag den som har tecknat försäkring hos ett försäkringsbolag. Försäkrad kallas den vars intresse har försäkrats mot skada eller på vars person en försäkring har tecknats.

(Jfr 3 & i kommittéförslaget)

Bestämningen av "försäkringstagare" är i sak densamma som i 2 & försäkringsavtalslagen.

Enligt Zä försäkringsavtalslagen kallas den vars intresse är försäkrat mot inträffad skada för "försäkringshavare". Hänvisningen till begreppet intresse innebär att termen bara syftar på skadeförsäkringar, eftersom endast sådana försäkringar anses täcka ett "intresse” i teknisk mening (35 & försäkringsav- talslagen). l Allmänna bestämmelser '1976 har emellertid termen "försäk- ringshavare" bytts ut mot beteckningen "försäkrad". Denna beteckning får anses mera lättförståelig och används också i departementsförslaget till konsumentförsäkringslag.

] det vanliga fallet att en försäkring avser försäkringstagarens eget intresse är således försäkringstagare och försäkrad identiska. I den mån försäkringen avser annans intresse än försäkringstagarens betecknar termen försäkrad denna andra person. Vid ansvarsförsäkring som gäller till förmån för annan än försäkringstagaren, t. ex. vid en hemförsäkring som täcker skadestånds- skyldigheten även för försäkringstagarens hemmavarande familjemedlem- mar, är de försäkrade de olika personer vilkas skadeståndsskyldighet är täckt. Däremot är inte skadelidande tredje man "försäkrad" vid ansvarsförsäkring, trots att han i realiteten har förmån av försäkringen. Vid trafikförsäkring, som är konstruerad som en försäkring till förmån för de skadelidande, inbegrips emellertid dessa bland de försäkrade.

Termen försäkrad betecknar i konsumentförsäkringslagen också den på vars person försäkring har tecknats. Denna definition har betydelse för de personförsäkringsmoment som kan ingå ien konsumentförsäkring enligt l 9", f. n. olycksfallsförsäkring och läkekostnadsförsäkring. Bestämningen stäm- mer i sak överens med terminologin i försäkringsavtalslagen , fastän termen där endast förekommer med syftning på livförsäkring (116 ä).

[ de fiesta fall torde en personförsäkring som utgör ett moment i en konsumentförsäkring avse försäkringstagarens egen person. Det förekom- mer emellenid att personförsäkringen täcker också försäkringstagarens familjemedlemmar. Den som är förmånstagare till ett belopp som utfaller från en olycksfallsförsäkring när den försäkrade dör hänförs inte till begreppet försäkrad.

35 Försäkringsvillkor som ijämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för försäkringstagaren, den försäkrade eller annan ersättningsbe- rättigad är utan verkan mot denne. om inte annat anges.

(Jfr 2 & första stycket i kommittéförslaget)

2 och 3 3555" KFL

Prop. 1979/80:9 102

Paragrafen ger uttryck föratt konsumentförsäkringslagens bestämmelser i allmänhet är tvingande till förmån för försäkringstagarna samt de försäkrade och andra som kan vara ersättningsherättigade. Varken villkor som inskrän— ker konsumenternas rättigheter enligt lagen eller villkor som lägger större skyldigheter på dem än lagen medger har rättslig verkan. Däremot finns det inte något hinder mot att i försäkringsvillkoren ta upp föreskrifter som är förmånligare för konsumenterna än som följer av lagens regler.

1 vissa fall finns otvivelaktigt ett behov av att anpassa regleringen till skiftande förhållanden som inte direkt kan anges i lagen. Detta behov tillgodoses dels genom att en del tvingande regler är utformade så. att de möjliggör en skälighetsbedömning och därmed också en precisering av dessa reglers närmare innebörd genom försäkringsvillkoren, dels genom att ett antal av lagens bestämmelser medger avvikande avtalsföreskrifter och alltså inte är tvingande.

Förhållandet mellan tvingande regler, som delvis har karaktär av rambe- stämmelser, och försäkringsvillkoren har redan behandlats i den allmänna motiveringen, främst i avsnitt 2.9.1 , och kommenteras ytterligare i den följande specialmotiveringen. Utrymme för avtalsfrihet i vissa hänseenden ges i 11,13,l4,21.24, 31 och 32 åå. Det kan tilläggas att förevarande paragraf endast tar sikte på lagens civilrättsliga regler och alltså inte berör de bestämmelser av näringsrättslig karaktär som är upptagna i 5-7 åå.

I likhet med vad som gäller i andra motsvarande sammanhang tar paragrafen sikte endast på villkor varigenom konsumenten i förväg godtar att rättigheter inskränks. Avsikten är inte att hindra godvillig uppgörelse sedan en intressekonflikt har uppstått, t.ex. i samband med regleringen av ett försäkringsfall (jfr prop. 1976/77:123 s. 348 och 369 f).

4 5 l förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas 25, 54—58. 86—88, 95 och 96 samt 122 och 123 && lagen (1927:77)0m försäkringsavtal även i fråga om försäkringar som avses i denna lag. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser gäller även 35 första stycket lagen om försäkringsavtal.

Om tillsyn över att försäkringsvillkor är skäliga finns bestämmelser i lagen ( 1948:433 ) om försäkringsrörelse.

(Jfr 2 & andra och tredje styckena i kommittéförslaget)

Första srvcket. Bestämmelserna innehåller en hänvisning till de föreskrifter i försäkringsavtalslagen som särskilt gäller förhållandet till annan än försäkringstagaren, dvs. till tredje man. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.151 ) saknas f. n. anledning att härvidlag göra skillnad mellan konsumentförsäkringar och andra försäkringar: en generell översyn av regleringen får anstå till en senare etapp i lagstiftningsarbetet.

Genom hänvisningen till 25 & försäkringsavtalslagen regleras försäkrings- bolagens regressrätt gentemot den som är skadeståndsskyldig i förhållande till den försäkrade. Den bestämmelsen är dock dispositiv och inget hindrar

4 ; KFL

Prop. l979/80:9 ' 103

därför att försäkringsbolagen avtalar om andra regressregler. Försäkrings- rättskommittén har. utan att lägga fram något lagförslag, framhållit att en betydande lucka finns i konsumentskyddet så länge nuvarande regressregler gäller och förordat att dessa ersätts med en relativt snäv reglering av tvingande natur, vilken gäller alla försäkringar och alla ansvarsformer. Departementsförslaget upptar emellertid inte något förslag till ändring av regressreglerna. Frågan härom kommer att behandlas vid överläggningar mellan de nordiska justitiedepartementen på grundval av utredningsbetän- kanden i ämnet från resp. land, för svensk del betänkandet (SOU 1975:103) Skadestånd Vl Försäkringsgivarcs regressrätt m.m. Det kan tilläggas att försäkringsbolagen under remissbehandlingen har upplyst att försäkringsvill- koren inom både konsument- och företagsområdena numera i de fiesta fall innehåller bestämmelser som kodifierar försäkringsbolagens restriktiva regresspraxis.

Av övriga bestämmelser i försäkringsavtalsfagcn till vilka hänvisning görs handlar 54—58 och 86—88 5555 om försäkring av tredje mans intresse. Av särskild betydelse är de bestämmelser som rör en försäkrings giltighet till förmån för kreditgivare med panträtt eller annan säkerhetsrätt. Uppsägning av brandförsäkring får sålunda inte verkan mot borgenär, som har panträtt i en fastighet, i större utsträckning än som följer av 87 & första stycket. Detta gäller alltså även uppsägning på grund av dröjsmål med premiebetalningen. Bestämmelsen i 87 få andra stycket om vilken inverkan ett sådant dröjsmål har när det gäller försäkringsbolagets ansvarighet gentemot borgenären torde med hänsyn till konsumentförsäkringslagens påföljdsregler sakna självstän- dig betydelse. Enligt 87 å tredje stycket är borgenären vid en brandförsäkring skyddad också mot försäkringstagarens försummelse av sin upplysnings- plikt.

Även andra lagar än försäkringsavtalslagen innehåller regler om försäkring vilka berör försäkring av tredje mans intresse. Som exempel kan nämnas att enligt 257 ä' första stycket sjölagen sjöpanträtt inte omfattar ersättning som på grund av försäkring eller annars utgår för skada på fartyg eller last. Denna bestämmelse blir tillämplig även på båtförsäkring som är konsumentförsäk- ring.

i 95 och 96 (55 försäkringsavtalslagen ges regler som skadelidandes rätt vid ansvarsförsäkring. Reglerna avser att trygga att ersättning som utgår ur en ansvarsförsäkring kommer den skadelidande till godo, inte den försäkrade. 1 122 Q' hänvisas i fråga om olycksfalls- och sjukförsäkring - som kan utgöra moment i en konsumentförsäkring enligt konsumentförsäkringslagen — till ett antal bestämmelser om förmånstagarförordnande vid livförsäkring. 123 Q' föreskriver att fordran som står inne hos ett försäkringsbolag på grund av olycksfalls- eller sjukförsäkring inte får tas i mät för gäld.

Vissa av de bestämmelseri försäkringsavtalslagen till vilka hänvisning görs är tvingande, medan andra är dispositiva. Till den senare gruppen hör som

45KFL

Prop. 1979/80:9 104

nämnts 25 9" om regressrätt. Också 55 Q', som rör giltigheten av försäkring på personlig lösegendom till förmån för försäkringstagarens familj m. fl., är dispositiv och ersätts i praktiken numera av bestämmelser som är bättre anpassade efter moderna förhållanden. Av hänvisningen till 3 ä första stycket försäkringsavtalslagen följer att regler som enligt den lagen är dispositiva inte . förlorar denna karaktär därför att de gäller en konsumentförsäkring.

Det kan tilläggas att konsumentförsäkringslagen innehåller fiera bestäm- melser som rör annan än försäkringstagaren. Bestämmelser som gäller den försäkrade tar sålunda sikte också på tredje man vars intresse skyddas genom försäkringen (se 2 å). i ett par bestämmelser åsyftas också annan ersättnings- berättigad än den försäkrade (se 7 och 34 samt 37—39 åå). De nu nämnda bestämmelserna är enligt 38 tvingande gentemot försäkringsbolaget även såvitt angår annan än försäkringstagaren och oavsett om tredje man är en privatperson eller inte.

Förhållandet i övrigt mellan konsumentförsäkringslagen och försäkrings- avtalslagen behandlas i specialmotiveringen till lagen om ändring i sistnämn- da lag ( avsnitt 4.2 ).

.*"1IIl/I't'lSI_l'('Å'('I. Här åsyftas i första hand den nya föreskriften i 282 få 3 mom. lagen om försäkringsrörelse. [ begreppet försäkringsvillkor innefattas här som på andra ställen i lagen även premien. Angående den närmare innebörden av villkorsgranskningen hänvisas till specialmotiveringen till lagen om ändring i lagen om försäkringsrörelse ( avsnitt 4.4 ).

Information

55 lnnan en försäkring tecknas skall försäkringsbolaget lämna den informa- tion om sina premier och andra försäkringsvillkor som konsumenten behöver för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. lnformationen skall utformas så att den underlättar valet av försäkrings- form.

Information behöver inte lämnas om konsumenten förklarar att han avstår från den eller om det möter särskilt hinder.

(Jfr 4 & i kommittéförslaget)

Paragrafen handlar om den grundläggande information som försäkrings- bolaget skall lämna innan en försäkring tecknas. Bestämmelserna har behandlats ganska ingående i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.3 ).

Försra stycket. Mottagare av informationen är den konsument med vilken bolaget står i begrepp att ingå ett försäkringsavtal. Tanken är i första hand att informationen skall lämnas i samband med att avtalet ingås. Har konsumen- ten redan tidigare erhållit erforderlig information som fortfarande är aktuell för honom vid avtalstillfället, behöver dock inte informationen upprepas.

Utgångspunkten för informationen bör vara den genomsnittliga konsu- mentens behov av beslutsunderlag vid försäkring av den typ det rör sig om.

5 _,s' KFL

Prop. 1979/80:9 105

Bestämmelsen ger emellertid utrymme för en anpassning av informations- insatsen till den enskilde konsumentens speciella förutsättningar. I en del fall kan det vara tillräckligt att lämna mindre omfattande information än vad som vanligen behövs. I andra fall. främst när konsumenten har särskilda önskemål, kan det finnas behov av mera långtgående informations- åtgärder.

l)et är i allmänhet inte tillräckligt att bolaget låter konsumenten ta del av det häfte med de fullständiga försäkringsvillkoren som f. n. ofta överlämnas tillsammans med försäkringsbrevet. De fullständiga villkoren är ofta så omfattande och krångliga att konsumenten har svårt att bilda sig en uppfattning om avtalsinnehållet. Som har angetts i den allmänna motive- ringen åsyftas i stället en information som utgör en sammanfattning i förenklad och klargörande form av de punkter i avtalet som kan antas vara av särskild betydelse för konsumenten. På begäran skall konsumenten natur- ligtvis alltid få del av de fullständiga avtalsvillkoren.

Paragrafen anger inte i vilken form informationen skall lämnas. Av 8? följer emellertid att bolaget kan åläggas att ge upplysningarna skriftlig form. Det ligger också närmast till hands att den mera generellt betonade informationen kommer till stånd genom att konsumenten får del av standardiserade broschyrer och liknande. Även när konsumenten tar kontakt med försäkringsbolaget per telefon bör utgångspunkten vara att han erbjuds skriftlig information. I denna situation kan det dock ofta vara tillräckligt med en muntlig orientering: frågan skall strax beröras ytterligare.

Av föreskriften att informationen skall utformas så att den underlättar valet av försäkringsform följer att konsumenten skall få upplysning om de alternativ för att tillgodose ett visst försäkringsbehov som bolaget erbjuder och kunna görajämförelser mellan dem. Däremot är ett bolag inte skyldigt att redovisa andra bolags försäkringsvillkor. En annan sak är att det, som nämndes i den allmänna motiveringen, är önskvärt att bolagen använder en sådan standardiserad terminologi m. m. att konsumentens egnajämförelser mellan olika bolags utbud underlättas. Strävandena efter en "marknadstrans- parent” information får ett visst stöd genom bestämmelsen i 65 första stycket.

Bestämmelserna i förevarande paragraf reglerar inte uttömmande bolagens informationsskyldighet vid marknadsföring av försäkring. Med stöd av de allmänna bestämmelserna i 2 och 3 åå marknadsföringslagen har konsument- myndigheterna möjlighet att driva igenom även andra krav rörande infor- mationen än dem som har tagits upp i konsumentförsäkringslagen. Kraven kan t. ex. gälla reklamåtgärder som har en mera allmän inriktning.

Andra stycket. information enligt första stycket behöver inte lämnas. om konsumenten förklarar att han avstår från den. Konsumentens medgivande måste vara uttryckligt. Det räcker inte att bolagets representant tolkar konsumentens beteende på det sättet att han skulle vara ointresserad av

5 &" KFL

Prop. 1979/80z9 106

informationen. Konsumenten bör naturligtvis inte rutinmässigt tillfrågas om han är beredd att avstå från införmationen: syftet med införmationsbestäm- melsen kan då gå förlorat.

information behöver inte heller lämnas om det skulle stöta på särskilt hinder. Här kräver speciellt den situationen uppmärksamhet att konsumen- ten begär eller kan antas ha intresse av att försäkringen träder i kraft omedelbart med anledning av att hans egendom redan är utsatt för risk. Detta intresse bör ha försteg framför önskemålet om information om försäkrings- villkoren i förväg. I flertalet fall kan visserligen informationsbehovet tillgodoses utan att något dröjsmål behöver uppkomma. Träffar konsumen- ten personligen en representant för försäkringsbolaget, torde sålunda i allmänhet även skriftlig information obehindrat kunna lämnas före avtals- slutet. Och i de vanliga fall då konsumenten begär omedelbar försäkring genom telefonkontakt med bolaget, kan upplysning om försäkringen lämnas muntligt utan försening som följd. Har konsumenten utan förmedling av företrädare för bolaget begärt försäkring skriftligen, kan det emellertid bli nödvändigt att avstå från särskilda informationsåtgärder för att de inte skall leda till att försäkringsskyddet begränsas i tiden. Det gäller bl.a. när försäkringstagarens anbud innebär att försäkringen, orn anbudet accepteras av bolaget, skall gälla för tid innan accept har lämnats (jfr 11 äandra stycket). Situationen är nära besläktad med den då konsumenten har förklarat att han avstår från information.

Också i andra fall kan hinder mot att lämna information i förväg tänkas föreligga. Som framgår av 6 & första stycket är bolaget skyldigt att i efterhand lämna skriftlig information om viktigare begränsningar i försäkringens omfattning, om det inte har gjorts tidigare.

6 5 Sedan försäkringen har tecknats skall försäkringsbolaget. om det inte har skett tidigare, snarast i skriftlig form lämna försäkringstagaren tydlig information om sådana försäkringsvillkor som innebär viktigare begränsning av försäkringens omfattning i förhållande till vad konsumenter i allmänhet har anledning att räkna med.

Om försäkringsbolaget enligt 17% andra stycket eller l9å första stycket begär ändring av försäkringsvillkoren i avtalet, skall bolaget samtidigt skriftligen ange skälen för detta och lämna uppgift om de nya villkoren.

Om försäkringsti-igaren begär det är försäkringsbolaget under försäkrings- tiden också i övrigt skyldigt att lämna information om premien och andra villkor som rör försäkringen.

(Jfr 4 och 30 åå i kommittéförslaget)

I-"iirxtu stycket. Bestämmelsen tar sikte på villkor som bestämmer försäk- ringsbolagets ansvarighet. Syftet är att konsumenten skall få klart för sig viktigare inskränkningar i försäkringsskyddet. Vilka uppgifter som skall redovisas får bedömas utifrån antaganden om vad en inte närmare initierad konsument med ledning av försäkringens beteckning och andra omständig-

öijFL

Prop. l979/80:9 107

heter föreställer sig att försäkringen täcker. Att samma begränsning tillämpas av alla försäkringsbolag som meddelar en viss sorts försäkring medför i och för sig inte att informationen kan underlåtas. Sedan en omfattningsklausul har gällt i många år kan den emellertid ha blivit så känd att särskild upplysning om den inte längre behöver lämnas. Ger en försäkring ett ntera begränsat skydd än som följer av de normvillkor som tillämpas inom branschen (se avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen). utgör det ofta -om än inte alltid skäl att ange avvikelsen iden skriftliga information som det nu är fråga om.

Det blir i viss mån en omdömesfråga vilka villkor som är av den vikt att de särskilt skall framhållas för försäkringstagaren. En viss återhållsamhet torde gagna syftet med bestämmelsen. Sedan en skada väl har inträffat. kan emellertid ett inskränkningsvillkor som inte har redovisats särskilt för konsumenten få aktualitet. Det är därför angeläget att informationsmaterialet klart anger att försäkringsvillkoren också innehåller andra begränsningsklau- suler än dem som anges där.

lnget hindrar naturligtvis att den information som krävs enligt första stycket förs samman med andra upplysningar i sammanfattande form angående försäkringsvillkoren. Det är emellertid viktigt att informationen inte blir så överlastad att konsumenten tappar intresset att ta del av den. Att informationskravet i allmänhet inte kan uppfyllas genom att konsumenten tillställs de fullständiga försäkringsvillkoren framgår av den allmänna motiveringen.

Andra stycket. Ändring av villkoren kan begäras av försäkringsbolaget i samband med att ett försäkringsavtal förnyas för ytterligare en tidsperiod (17 å andra stycket). Undantagsvis kan bolaget också begära ändring under löpande försäkringstid (l9ä första stycket). I båda fallen skall bolaget sända ett skriftligt meddelande om ändringen till försäkringstagaren. Bestämmel- sen i andra stycket i förevarande paragrafbetyder att bolaget samtidigt med att ändringen begärs skall skriftligen ange skälen för ändringen och lämna uppgift om de nya villkoren.

Är det exempelvis fråga om en premiehöjning, åligger det bolaget att ange om den beror på att försäkringsbeloppet har ändrats enligt något index eller på att premiesatserna har höjts. l det senare fallet bör försäkringstagaren också få reda på vilka huvudfaktorer som ligger bakom kostnadsökningen, t. ex. ökad skadefrekvens eller höjda administrationskostnader. Begärs ändring med stöd av 19 & första stycket måste bolaget klart ange på vilket sätt det anser att försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt sina förpliktelser enligt avtalet eller vilka synnerliga skäl som åberopas för ändring.

De nya villkor som försäkringsbolaget begär bör redovisas i fullständig form. Detta kan emellertid inte alltid anses tillräckligt. För att försäkrings- tagarna skall ha möjlighet att bedöma vari ändringen av försäkringsskyddet för dem består kan det behövas kompletterande upplysningar. Om ändring-

o t KFL

Prop. 1979/80z9 108

arna kan motivera att försäkringstagaren t. ex. tecknar en tilläggsförsäkring för en risk som tidigare ingick i försäkringen eller att han vidtar vissa säkerhetsåtgärder, är det av vikt att detta framgår.

Tredje stycke/. Bestämmelsen är ett komplement till föreskrifterna i första och andra styckena. Den ger konsumenten rätt att när som helst under försäkringstiden begära information om villkoren för den typ av försäkring som konsumenten har tecknat. Syftet med förfrågan kan vara att försäkrings- tagaren vill kontrollera att premien är riktig, att han vill ha klarhet om innebörden av ett omfattningsvillkor eller att han vill veta vilka möjligheter som finns att göra tillägg till försäkringen.

Beträffande premievillkoren innebär bestämmelsen att bolaget på begäran är skyldigt att ange hur premien för det aktuella slaget av försäkring beräknas, även om detta skulle leda till vissa besvär och kostnader. 1 de delar bolagets tariff kan vara av betydelse för försäkringstagaren får den således inte hemlighållas för denne. Bolaget bör dock inte vara skyldigt att på begäran av enskild försäkringstagare redovisa det statistiska underlaget för sin premie- sättning och liknande. Kontrollen av premien får i vissa fall göras så att försäkringstagaren lämnar behövliga uppgifter till bolaget som gör den tekniska beräkningen med hjälp av tarifferna.

Något krav på skriftlig form för den information som skall lämnas på begäran uppställs inte i lagen. Många gånger kan säkert den efterfrågade informationen lämnas på ett tillfredsställande sätt vid ett telefonsamtal. 1 andra fall kan det vara lämpligare att bolaget sänder över en broschyr eller annat tryck som redan finns framtaget. Individuellt utformade brev kan bli nödvändiga när den begärda informationen rör mera speciella frågor (jfr 8 & andra stycket).

7 5 I samband med att en skada regleras skall försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, upplysa den som begär försäkringsersättning om vilka möjligheter som finns att få en tvist om ersättningen prövad. Finns det risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription. skall bolaget också erinra om detta. lnformationen skall lämnas skriftligen.

(Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget)

Bestämmelsen i första meningen syftar till att den som begär försäkrings- ersättning skall få klart för sig vilket eller vilka organ han kan vända sig till när han i ett särskilt fall inte kommer överens med bolaget om ersättningen. Upplysningen om tillgängliga konfliktlösande organ skall vara skriftlig. och den skall lämnas i samband med skaderegleringen oberoende av om det begärs eller ej. Tidpunkten är inte närmare angiven. Det lämpliga synes vara att upplysningen lämnas samtidigt med att bolaget betalar ut försäkringser- sättning eller på annat sätt lämnar besked om sin inställning i ersättnings—

7 9" KFL

Prop. l979/80:9 109

frågan. Att skadan skall regleras utan dröjsmål och att ersättningen i princip skall betalas ut inom en månad efter det att utredningen är klar framgår av 37 och 38 åå.

Om det med hänsyn till omständigheterna är obehövligt. krävs dock inte att upplysning om de konfliktlösande organen lämnas. Detta undantag tar sikte främst på situationer där det står klart att någon konflikt om ersättningen inte föreligger. Betalas den ersättning som har begärts eller blir hela skadan reparerad genom bolagets försorg. har den ersättningsberättigade inte behov av den information som avses i paragrafens första mening. Så snart yrkad ersättning jämkas av bolaget. bör emellertid informationen lämnas. även om bolaget haranledning att anta att den som har begärt ersättningen är nöjd med det belopp som betalas ut.

Kravet på upplysning om de tvistlösande organen torde i stor omfattning kunna uppfyllas genom en standardiserad information som tar sikte på olika försäkringsformer och skadetyper. Det får anses godtagbart att försäkrings- bolaget anger de organ som närmast kommer i fråga för prövning, utan att det undersöks om alla verkligen är behöriga i det särskilda fallet. Meningen är inte heller att bolaget skall lämna mera detaljerade uppgifter om de olika organens behörighet,sammansättning. arbetssätt och liknande. Vissa adress- uppgifter bör däremot anges. Det bör vidare framgå vilka formella krav som ställs för att en prövning skall kunna komma till stånd. Önskvärt är även att den som har begärt ersättning får klart för sig vilka kostnader som ett prövningsförfarande eventuellt kan medföra för honom.

Enligt paragrafens andra mening skall försäkringsbolaget i samband med skaderegleringen dessutom lämna information om preskription i vissa fall. Även denna information skall vara skriftlig. Som framgår av 39 å preskriberas anspråk på försäkringsersättning, om den som vill kräva ut ersättningen inte väcker talan mot bolaget inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Om han har anmält skadan till bolaget inom den angivna tiden, har han dock alltid sex månader på sig att väcka talan sedan försäkringsbolaget har förklarat att slutlig ställning har tagits till ersättningsfrågan.

Genom att dröja med att väcka talan, dvs. inleda rättegång, kan alltså rätten till ersättning gå förlorad. Bestämmelsen i andra meningen i förevarande paragraf innebär att bolaget är skyldigt att påpeka detta i de fall där det såvitt bolaget kan bedöma finns en risk för att rätten till ersättning skall preskriberas. Detta gäller främst, då endast den tidigare nämnda sexmåna- dersfristcn står till buds. lnformationen är givetvis under alla omständigheter överflödig. om det är uppenbart att den som begär ersättning har erhållit den ersättning som han anser sig vara berättigad till. lnformationen lämnas lämpligen i samband med att bolaget lämnar besked om sitt slutliga

75KFL

Prop. l979/8flz9 110

ställningstagande till ersättningsfrågan. Det är angeläget att det av bolagets uppgifter framgår att endast rättegång har preskriptionsavbrytande verkan.

Xå I fråga om underlåtenhet att lämna information enligt 5—7 åå skall tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen(1975: 1418) om under- låtenhet att lämna information vid marknadsföring.

Ett åläggande att lämna information enligt 5 å eller (tå tredje stycket får innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.

(Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget")

I-k'irsm sita-km. Marknadsföringslagen är redan nu tillämplig på den information som ett försäkringsbolag lämnar vid sin marknadsföring, dvs. i samband med åtgärder som syftar till att främja bolagets avsättning av försäkringar. Sålunda kan marknadsdomstolen med stöd av 3 å marknads- föringslagen ålägga ett bolag. som har underlåtit att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, att lämna sådan informa- tion. Åläggandet kan riktas även till försäkringsagenter och andra som handlar på bolagets vägnar. Åläggandet kan gå ut på att informationen skall lämnas i annonser eller andra framställningar som bolaget använder vid sin marknadsföring.

1 första stycket i förevarande paragraf görs en hänvisning till marknads- föringslagens regelsystem. Hänvisningen gäller också information som avses i 6 och 7 åå. fastän underlåtenhet att lämna sådan information inte har samband med marknadsföring och därför f. n. inte kan föranleda ingripande enligt 3å marknadsföringslagen. Genom bestämmelsen klargörs att före- skrifterna i 5—7 åå inte är av civilrättslig utan av marknadsrättslig natur.

Innebörden av hänvisningen är främst att marknadsdomstolen får möjlig- het att ålägga ett försäkringsbolag att lämna all den särskilda information som föreskrivs i konsumentförsäkringslagen. På grund av hänvisningen blir vidare de handläggningsregler m. m. som anknyter till informations- klausulen i marknadsföringslagen tillämpliga i fråga om brister i den information som skall lämnas enligt konsumentförsäkringslagen. Detta betyder bl. a. att en fråga om åläggande kan tas upp inför marknadsdomstolen efter ansökan av konsumentombudsmannen (KO) eller i andra hand av en sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Ett åläggan- de skall i regel förenas med vite,och det kan riktas även till försäkringsagenter och andra som handlar på ett försäkringsbolags vägnar. Bolaget är skyldigt att på anmaning av KO komma in med yttrande eller upplysning i ett informationsärende. 1 ett ärende där ett åläggande kan antas komma i fråga är bolaget också skyldigt att på anmaning av KO tillhandahålla handlingar och liknande. som kan ha betydelse för utredningen. Ett beslut om informations- åläggande hindrar inte att samma fråga prövas på nytt. när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl påkallar det. En fråga om informations-

858" KFL

Prop. 1979/80:9 111

åläggande får i fall som inte är av större vikt prövas av KO genom ett s. k. informationsföreläggande (se vidare prop. 1975/76:34 ).

Det kan påpekas att med underlåtenhet att lämna information avses inte bara fall där ett försäkringsbolag helt låter bli att lämna de uppgifter som föreskrivs utan också fall där bolaget visserligen lämnar viss information men denna inte fyller de krav som ställs upp i konsumentförsäkringslagen.

Andra stycket. Enligt 6å första och andra styckena samt 7å skall den information som föreskrivs där vara skriftlig. Därav följer naturligtvis att bolaget skall åläggas att lämna den aktuella informationen i skriftlig form.om det har brustit i sin informationsskyldighet.

Beträffande den information som avses i 5 å och 6å tredje stycket gäller däremot inte något obligatoriskt krav på skriftlig form. Den information som skall lämnas enligt dessa bestämmelser kan emellertid ofta behöva lämnas i form av broschyrer eller i andra skriftliga framställningar för att den skall kunna uppfattas av mottagaren. 1 andra stycket i förevarande paragraf har därför föreskrivits att ett åläggande att lämna information enligt de nyss nämnda bestämmelserna får innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.

En sammanställning av bestämmelserna i 5—7 åå med dem i 8 å utvisar att ett åläggande enligt 3 å första stycket marknadsföringslagen inte behöver ha den begränsning som anges i andra stycket i den paragrafen. Åläggandet kan t.ex. gå ut på att försäkringsbolaget på eget initiativ skall sända skriftlig information till konsumenten utan samband med någon reklamåtgärd c. d.

R ('i/tvn att teckna . ”'i/säkring

9 € Ett försäkringsbolag får inte vägra en konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten.

Första stycket gäller ej. om försäkringsbolaget med hänsyn till risken för försäkringsfall. den sannolika skadans omfattning eller annan omständighet har särskilda skäl att inte meddela försäkringen.

(Jfr 5 å i kommittéförslaget)

] paragrafen regleras rätten fören konsument att teckna en ny försäkring av det slag som anges i l å. Rätten att få en gällande försäkring förnyad behandlas i 15 å.

Första stycke/. Skyldigheten för ett försäkringsbolag att meddela en försäkring åt en konsument gäller bara sådana försäkringar som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten. Avsikten är inte att bolaget skall behöva skapa nya försäkringsformer för att tillgodose allmänhetens önske- mål. Bolaget är alltså inte skyldigt att meddela försäkring mot risker eller objekt som inte ingår i dess vanliga sortiment. Inte heller kan ett bolag— t. ex.

9 ; KFL

rl-

Prop. l979/80z9 112

ett häradsförsäkringsbolag tvingas att utvidga sin verksamhet utanför det område inom vilket det bedriver sin verksamhet. lika litet som ett bolag måste gå utanför den krets — t.ex. helnyktra — som dess verksamhet avser.

Frågan om den försäkring som en konsument vill teckna hör till de försäkringar som försäkringsbolaget normalt tillhandahåller allmänheten fåri första hand avgöras med ledning av bolagets allmänna försäkringsvillkor och tariffer. Den omständigheten att en viss typ av försäkring omfattas av bolagets koncession kan inte anses tillräcklig för att konsumenten skall ha rätt att teckna försäkringen. Prövningen avser vidare det aktuella försäkringsbo- lagets praxis. Att ett visst bolag meddelar exempelvis allriskförsäkring för byggnader medför inte att också alla andra bolag måste meddela en sådan försäkring. Inte heller är ett försäkringsbolag, som i ett enstaka fall har meddelat en försäkring av en viss typ, skyldigt att meddela en sådan försäkring till alla andra som begär det.

Andra stycket. En inskränkning i konsumentens rätt att teckna en försäkring som försäkringsbolaget i allmänhet tillhandahåller gäller om bolaget i det individuella fallet har särskilda skäl att inte meddela en sådan försäkring. Dessa skäl kan bestå i den allmänna risken för försäkringsfall och omfattande skador eller i försäkringstagarens personliga förhållanden eller i en kombination av dessa omständigheter.

Som exempel på att risken för försäkringsfall och omfattande skador utgör särskilda skäl att vägra försäkring kan nämnas att det föreligger s. k. konflagrationsrisk. dvs. att det försäkrade objektet befinner sig i ett speciellt brandfarligt område. Ett annat exempel är att det kan vara motiverat att meddela försäkring för endast ett begränsat antal dyrbara konstföremål i samma lokal. Ytterligare ett exempel är att en lokal är särskilt utsatt för risk för inbrott. ] princip bör en hög inbrottsfrekvens inom det område där den försäkrade egendomen finns godtas som ett särskilt skäl att vägra att meddela försäkring. Framför allt när det gäller hemförsäkring eller villaförsäkring får dock risken för försäkringsfall eller skadans omfattning vägas mot att en hög inbrottsfrekvens ofta också betyder att behovet av försäkringsskydd är särskilt stort.

Om en skada inträffar efter det att försäkringen har begärts men innan försäkringsbolaget har hunnit meddela sitt beslut, får ansökningen inte vägras enbart på grund av den inträffade skadan.

Bland försäkringstagarens individuella förhållanden som kan mötivera att försäkring vägras kan nämnas det fallet att försäkringstagaren har gjort sig skyldig till sådana brott som har särskild betydelse från försäkringssynpunkt, t. ex. bedrägeribrott eller allmänfarlig vårdslöshet. ] andra fall bör däremot kriminalitet normalt inte utgöra ett godtagbart skäl för att avslå en begäran om en konsumentförsäk ring. lnte heller det förhållandet att försäkringstaga- ren i övrigt utgör en dålig personlig risk, dvs. genom sina personliga förhållanden kan antas innebära en större risk än flertalet för att försäkrings-

Oå KFL

Prop. 1979/80z9 113

fall skall inträffa, bör annat än i undantagsfall kunna åberopas till stöd för att vägra honom att teckna en konsumentförsäkring. Ett sådant undantagsfall kan föreligga när den försäkrade förut har drabbats av ett stort antal skador. Detta gäller dock bara under förutsättning att skadorna tyder på en vårdslöshet som vida överstiger det normala. Har oturliga omständigheter bidragit till skadorna, bör hänsyn naturligtvis inte tas till att skadestatistiken är ogynnsam.

Att den som vill teckna en försäkring tidigare har fått en försäkring uppsagd av ett annat försäkringsbolag behöver inte innebära att det nya försäkrings- bolaget har särskilda skäl att avslå hans begäran. Det beror på anledningen till uppsägningen av den tidigare försäkringen. Den omständigheten att försäk- ringstagaren inte har klandrat uppsägningen bör i och för sig inte läggas honom till fast. Den som har blivit uppsagd därför att han avsiktligt har utnyttjat premiebetalningsreglerna för att skaffa sig ett gratis försäkrings- skydd kan inte gärna kräva att få en ny försäkring vare sig hos samma eller ett annat försäkringsbolag. Har uppsägningen däremot sin grund i ett förbise- ende från försäkringstagarens sida. kan det vara oskäligt att vägra honom en ny försäkring.

Att en försäkring inte får vägras på grund av etniska. nationella eller religiösa omständigheter behöver knappast sägas. Inte heller andra liknande omständigheter, t. ex. att en invandrare har vistats endast kort tid i Sverige, får åberopas till stöd för en sådan vägran.

Slutligen bör nämnas att ett försäkringsbolag inte är skyldigt att meddela en försäkring, om den som begår försäkringen inte vill uppfylla de villkor som bolaget uppställer, t. ex. att premien skall betalas i förskott eller att de lokaler som skall försäkras måste förses med vissa säkerhetsanordningar. Om bolaget uppställer villkor som det i själva verket inte är möjligt att iaktta eller kräver en avsevärt högre premie än normalt. kan detta dock betraktas som ett avslag att meddela försäkring.

Den som har vägrats att teckna en försäkring kan få försäkringsbolagets beslut prövat av domstol. Detta framgår av 41 å.

Försäkrings tiden

10 & Försäkringstiden är den tid för vilken avtal om en försäkring träffas. Den får inte överstiga ett år. om det inte finns särskilda skäl för en längre försäkringstid.

(Jfr 6 å i kommittéförslaget)

Försäkringstiden har i konsumentförsäkringslagen betydelse i flera olika avseenden. Av 13å framgår att försäkringsbolagets ansvarighet i princip gäller under hela denna tid. medan 18—20 åå innebär att försäkringen bara i undantagsfall får sägas upp eller ändras under försäkringstiden. Försäkrings-

109" KFL

Prop. 1979/80z9 114

tiden kan dock i ett särskilt fall förkortas enligt 28å andra stycket. Att försäkringen förnyas, om den inte sägs upp till försäkringstidens utgång, föreskrivs i 14 å.

Vid de försäkringar som omfattas av konsumentförsäkringslagen torde försäkringstiden regelbundet anges. Om detta i undantagsfall har underlåtits. framgår det vanligen av omständigheterna att försäkringens standardtid skall gälla. F. n. utgör denna tid i allmänhet ett år,dvs. den motsvarar den längsta försäkringstid som är tillåten enligt huvudregeln i förevarande paragraf.

Särskilda skäl att ha en längre försäkringstid än ett år kan vara av olika slag. En del försäkringsbolag låter alla försäkringstider sluta vid ett månadsskifte. och det kan i så fall få anses tillåtet att låta försäkringstiden under det första året vara något längre än ett år för att försäkringen skall anpassas till denna praxis. Ett annat fall där en längre försäkringstid än ett år bör kunna komma i fråga är då försäkringstagaren vill att försäkringen skall gälla under den tid, t. ex. ett och ett halvt år, då han vistas på en viss ort och att den därefter skall upphöra definitivt, alltså utan att förnyas. Även andra situationer kan tänkas där ett avsteg från huvudregeln kan vara motiverat.

Har avtal träffats om längre försäkringstid än ett år utan att det ftnns särskilda skäl. kan försäkringstagaren kräva att försäkringen skall upphöra när ett år har förflutit. l sista hand kan han vända sig till domstol för att få en prövning av frågan om han är bunden av försäkringen för längre tid än ett år.

I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) innehåller konsumentförsäkringslagen inte någon bestämmelse om den kortaste försäkringstid som bör tillåtas. Om försäkringsbolagen vid sådana konsumentförsäkringar som regelbundet förnyas skulle mera allmänt gå över till kortare försäkringstider än den tid på ett år som f. n. tillämpas, kan detta emellertid vara en anledning för försäkringsinspektionen att ingripa med stöd av de befogenheter som den har enligt 282 å 3 mom. lagen om försäkrings- rörelse.

11 å Försäkringstiden börjar vid den tidpunkt som har avtalats eller som framgår av omständigheterna.

Kan försäkringstidens början inte fastställas enligt första stycket. börjar försäkringstiden klockan noll dagen efter den då försäkringstagaren lämnade meddelande till försäkringsbolaget att han ville teckna försäkringen. Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien. börjar dock försäkringstiden först klockan noll dagen efter den dag då premien betalades. Detsamma gäller om försäkringen i annat fall är giltig endast under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden hönan

(Jfr 7å första stycket i kommittéförslaget)

][ å" KFL

Förslaget till konsumentförsäkringslag innehåller inte några särskilda föreskrifterom hur försäkringsavtal ingås. Denna fråga regleras i första hand i 1 kap. avtalslagen . Däremot upptar förslaget regler om hur en försäkring förnyas och om hur bundenheten inträder vid förnyelse.

Första stycket. Normalt avtalar parterna om när försäkringen skall börja gälla. Denna tidpunkt kan ligga i framtiden. Ett exempel är att den som har köpt en villa men ännu inte har tillträtt den tecknar en försäkring som skall gälla från tillträdet. Ett annat exempel äratt den som skall göra en resa tecknar en reseförsäkring som skall gälla från det att resan påbörjas. Även om detär mindre vanligt vid konsumentförsäkringar finns det i och för sig inte något hinder mot att avtal träffas om att försäkringen skall gälla från en tidpunkt som redan är passerad när försäkringstagaren tecknar försäkringen. Sålunda är det möjligt att försäkra resgods med verkan från det att godset började transponeras.även om försäkringen tecknas vid en något senare tidpunkt. En förutsättning är dock att det såvitt försäkringstagaren känner till när han avger anbud eller accept inte har inträffat någon skada.

1 de flesta fall önskar försäkringstagaren att försäkringen skall börja gälla omedelbart. Detta önskemål brukar försäkringsbolagen i regel gå med på. Den som telefonerar till ett försäkringsbolag och meddelar att han vill teckna en försäkring med omedelbar verkan får sålunda vanligen beskedet att en sådan försäkring meddelas. Också i andra fall då försäkringen tecknas genom förmedling av ett försäkringsombud framställs ofta önskemål att försäkring- en skall börja gälla från den dag då försäkringen begärdes hos ombudet. Saknar ombudet behörighet att meddela försäkring på försäkringsbolagets vägnar eller utnyttjar ombudet inte en sådan behörighet, blir försäkringens giltighet villkorad av att föisäkringsbolaget antar försäkringstagarens anbud. Som jag har nämnt i specialmotiveringen till 9å får bolaget inte avslå ansökningen endast på den grunden att en skada har inträffat under mellantiden. Meddelas försäkringen i enlighet med anbudet. har försäkrings- bolaget rätt till premie för hela den tid som försäkringen därigenom kommer att gälla, oavsett om något försäkringsfall har inträffat eller ej innan avtalet har kommit till stånd.

Försäkringstidens början behöver inte vara absolut fixerad utan kan sättas i relation till en viss händelse. Som exempel kan nämnas att den som avser att göra en resa men inte vet exakt när resan skall påbörjas tecknar en reseförsäkring för ett visst antal dagar då han är på resa. Försäkringen börjar i detta fall att gälla i och med att resan senare påbörjas.

Även om parterna inte uttryckligen har avtalat om när försäkringen skall börja gälla, framgår detta ofta av omständigheterna. llar försäkringstiden för en standardförsäkring undantagsvis inte bestämts i fall då den risk som försäkringen skyddar mot föreligger redan när försäkringen tecknas, torde det vanligen stå i överensstämmelse med parternas avsikt att försäkringen börjar

11 å KFL

Prop. 1979/80z9 116

gälla omedelbart. Exempel på sådana fall är att försäkringstagaren försäkrar lösöre som redan tillhör honom eller att en båt försäkras mot en risk som den redan är utsatt för.

Amira stycket. Även om det torde höra till sällsyntheterna att tidpunkten för försäkringstidens början varken är avtalad eller framgår av omständighe- terna, kan sådana fall ändå tänkas förekomma. Särskilt om det av någon anledning är osäkert om en försäkring verkligen skall komma till stånd, är det möjligt att också försäkringstidens början blir oviss.

För det fall att försäkringstagaren avger anbud om försäkring utan att det av anbudet eller omständigheterna framgår när försäkringen skall börja gälla innebär andra stycket att försäkringstiden börjar klockan noll dagen efter den då anbudet avgavs muntligen eller genom att ett skriftligt meddelande om anbudet avsändes till försäkringsbolaget. Vill bolaget inte gå med på att försäkringen skall gälla från denna tidpunkt, måste detta anges i bolagets svar till försäkringstagaren. Enligt 6 &" avtalslagen föreligger då ett avslag på försäkringstagarens anbud i förening med ett nytt anbud om försäkring från försäkringsbolaget. För att ett försäkringsavtal skall komma till stånd krävs . nligt avtalslagen att försäkringstagaren uttryckligen antar detta nya anbud. Har försäkringsbolaget inte angett från vilken tidpunkt försäkringen enligt anbudet skall gälla, börjar försäkringstiden klockan noll dagen efter den då försäkringstagaren meddelade bolaget att han antar dess anbud (förutsatt att han inte dröjer så länge att anbudet hinner förfalla). I regel torde dock försäkringens giltighet i detta fall komma att bestämmas av vad försäkrings- bolaget meddelar i sitt anbud.

Bestämmelsen i andra stycket om klockslaget för försäkringstidens början skiljer sig något från den motsvarande föreskriften i Allmänna bestämmelser 1976. Enligt den föreskriften börjar nämligen försäkringen gälla omedelbart. om den tecknas på begynnelsedagen. Som några remissinstanser har påpekat kan bestämmelsen i andra stycket visserligen vara mindre förmånlig för försäkringstagaren, om ett försäkringsfall inträffar samma dag som försäk- ringen har tecknats. Den medför emellertid inte samma problem beträffande bevisningen om när försäkringsfallet har inträffat. Skillnaden i förhållande till de allmänna bestämmelserna torde i övrigt vara ringa.

Av 21 å andra stycket framgår att en försäkring kan tecknas på sådana villkor att dess giltighet blir beroende av att premien betalas. I ett sådant fall gäller ett undantag från den nyss angivna huvudregeln om när försäkringen börjar gälla. Försäkringstiden börjar då istället först klockan noll dagen efter den då premien betalades.

125 Vid försäkringstidens utgång förnyas försäkringen i de fall och på de villkor som anges i 14—17 åå. Försäkringstiden för en förnyad försäkring börjar när den tidigare försäk- ringstiden går ut.

(Jfr 7 & andra stycket i kommittéförslaget)

12 5)" KFL

Prop. l979/80:9 . ll7

Första stycket. När försäkringstiden går ut upphör i regel inte försäkringen automatiskt utan först om försäkringsbolaget eller försäkringstagaren har sagt upp den till denna tidpunkt eller försäkringstagaren har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat bolag. larmat fall förnyas försäkringen. Detta framgår av 14,5. För att försäkringsbolaget skall få säga upp försäk- ringen och på det sättet undgå förnyelse fordras att bolaget har särskilda skäl att inte längre meddela försäkringen (l5 ä). Däremot behöver inte försäk- ringstagaren åberopa några skäl fören uppsägning som görs för att undvika att försäkringen förnyas (16 Q').

Det vanliga är att försäkringen förnyas. Ofta vill dock försäkringsbolaget att nya villkor skall gälla efter förnyelsen. Av l7ä andra stycket framgår att bolaget i så fall måste begära ändring av försäkringsvillkoren senast 14 dagar före försäkringstidens utgång. Annars förnyas försäkringen i princip på oförändrade villkor.

Andra stycket. Vid en förnyad försäkring har tidpunkten för försäkringsti- dens början ofta mindre praktisk betydelse. Försäkringen gällerju oavsett om en skada inträffar före eller efter förnyelsen. Om den förnyade försäkringen gäller med nya villkor kan man dock behöva fastställa när den tidigare försäkringen ersattes av den förnyade försäkringen. ] allmänhet torde denna tidpunkt framgå av försäkringsavtalet.

135 Försäkringsbolagets ansvarighet för inträffade försäkringsfall inträder vid försäkringstidens början och varar till försäkringstidens slut eller till dess att försäkringen på grund av uppsägning eller av någon annan anledning upphör att gälla. Genom avtal kan ansvarigheten dock bestämmas för en annan tid, om det ftnns skäl för det med hänsyn till försäkringsbehovet. Försäkringstagaren är skyldig att betala premie endast för den tid under vilken försäkringsbolaget är ansvarigt.

(Jfr 8 & i kommittéförslaget)

Första stycket. Den viktigaste konsekvensen av att försäkringstiden börjar är att också försäkringsbolagets ansvarighet börjar då. Ansvarigheten varar sedan i princip under hela försäkringstiden. Som framgår av 105 avses härmed den tid för vilken avtal om en försäkring har träffats. Om försäkringen sägs upp i förtid, upphör dock ansvarigheten vid den tidpunkt då försäkringen upphör på grund av uppsägningen. Vanligen framgår denna tidpunkt av uppsägningen. Uppsägningen får dock aldrig verkan förrän minst den uppsägningstid som anges i lagen har förflutit. l sammanhanget bör påpekas att uppsägningstiden i vissa fall kan förlängas utöver den ordinarie tiden (se lS & andra stycket, 185 andra stycket samt 25 & första och tredje styckena). ] ett fall kan försäkringen upphöra före försäkringstidens slut utan uppsägning (se 20 & andra stycket). Också då upphör givetvis ansvarigheten i förtid. Det kan tilläggas att försäkringstiden enligt 28å andra stycket kan förkortas vid underlåtenhet att betala tilläggspremie.

Hänvisningar till S4-1

1355. KFL

Prop. 1979/80z9 113

I vissa fall kan det tänkas att parterna har ett intresse av en annan ansvarighetstid än den som motsvarar försäkringstiden. Ett exempel är att en viss risk (t. ex. "sjörisken" vid en båtförsäkring)är täckt endast under en del av försäkringstiden. Ansvarigheten kan ibland också vara något längre än den avtalade försäkringstiden (jfr 76 & försäkringsavtalslagen). Parterna kan med giltig verkan träffa avtal om att ansvarigheten skall bestämmas för en annan tid än försäkringstiden, om det finns skäl för det med hänsyn till försäkrings- behovet. Avtalsfriheten på denna punkt får inte utnyttjas på ett sätt som strider mot andra bestämmelser i lagen. Sålunda får försäkringsbolaget inte inskränka ansvarigheten på grund av försenad premiebetalning(se 25 å). lnte heller får bolaget förbehålla sig fullständig ansvarsbefrielse vid andra överträdelser av biförpliktelser än uppsåtligt framkallande av försäkringsfal- let (se 30—34 åå).

Andra stycket. 1 enlighet med den principiella inställning som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitten 2.5 och 2.8.2) föreskrivs här att ett försäkringsbolag inte får kräva premie av försäkringstagaren för en tid under vilken bolaget inte är ansvarigt. Detta är en väsentlig skillnad i förhållande till vad som hittills har gällt.

Förnyelse av försäkringen

145 En försäkring förnyas, om den inte har sagts upp att upphöra vid försäkringstidens utgång och försäkringstagaren inte vid denna tidpunkt har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Första stycket gäller ej, om det framgår av avtalet eller omständigheterna att försäkringen inte skall förnyas.

(Jfr lZä i kommittéförslaget)

Första stycket. Av bestämmelsen framgår att antingen försäkringsbolaget eller försäkringstagaren måste säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång för att försäkringen inte skall förnyas. ] lSä finns regler om uppsägning från försäkringsbolagets sida, medan försäkringstagarens uppsägning regleras i 16 &. Med uppsägning från försäkringstagarens sida likställs att han tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkrings- bolag. Beträffande innebörden av uttrycket "motsvarande försäkring" kan hänvisas till specialmotiveringen till 20% andra stycket.

Har försäkringen inte sagts upp till försäkringstidens utgång. förnyas den automatiskt oavsett om försäkringstagaren betalar premien eller ej. En underlåtenhet att betala premien kan dock leda till att försäkringsbolaget säger upp den förnyade försäkringen med stöd av 25 &. lnnan premien har betalts kan också försäkringstagaren säga upp den förnyade försäkringen med stöd av 20 å andra stycket. Försäkringen upphör då med omedelbar verkan. Detsamma gäller om försäkringstagaren efter det att försäkringen har

1459. KFL

Prop. l979/80:9 119

förnyats men innan premien har betalts tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag.

Andra stycket. Även om det normala är att de försäkringar som omfattas av lagen regelbundet förnyas, finns det dock fall där avsikten är att försäkringen skall gälla endast under en begränsad tid och alltså inte skall förnyas. Så är vanligen fallet i fråga om reseförsäkringar. Också hemförsäkringar och liknande försäkringar kan ibland tecknas för en kortare tid, t. ex. av någon som behöver ha försäkringen medan han temporärt vistas på en ort. Ett annat exempel är att den som hyren bil eller en båt för en kortare tid vill försäkra den för denna tid.

Om parternas avsikt är att försäkringen inte skall förnyas, är det naturligtvis bäst om de uttryckligen avtalar om detta. Ibland kan det emellertid även framgå av omständigheterna att automatisk förnyelse inte skall komma i fråga. Ett typiskt exempel är att en reseförsäkring tecknas för en viss resa.

Givetvis är det inte meningen att försäkringsbolagen skall kunna utnyttja avtalsfriheten i andra stycket för att komma ifrån lagens reglerom automatisk förnyelse i andra fall än då försäkringstagaren på grund av särskilda omständigheter har ett intresse av detta. Skulle ett bolag ställa upp villkor som innebär att en försäkring som normalt förnyas inte skall underkastas lagens regler om förnyelse, kan försäkringsinspektionen ingripa med stöd av 2829' 3 mom. lagen om försäkringsrörelse.

155 Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång endast om bolaget har särskilda skäl att inte längre meddela försäkringen. För att en uppsägning enligt första stycket skall få verkan måste ett skriftligt meddelande om uppsägningen avsändas till försäkringstagaren senast fjorton dagar före försäkringstidens utgång. Gör försäkringstagaren sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, upphör dock försäkringen tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom.

(Jfr 11 &, 30ä första stycket och 31 å andra stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Särskilda skäl att inte förnya försäkringen kan bestå både i allmänna omständigheter, motsvarande dem som enligt 99' berättigar försäkringsbolaget att vägra att meddela en ny försäkring, och i omständig- heter som har sin grund i vad som har förekommit under den förflutna försäkringstiden.

Beträffande de skäl som hänför sig till risken för försäkringsfall och omfattande skador kan jag i stort sett hänvisa till vad som har anförts i specialmotiveringen till 9—5 andra stycket. Skillnaden består bl.a. i att en

15 &" KFL

Prop. l979/80:9 |20

konkret erfarenhet under en passerad försäkringstid kan ge ett säkrare underlag för bedömningen än de överväganden som ligger till grund när en försäkring tecknas första gången. Sålunda kan en hög skadefrekvens utgöra särskilda skäl för att vägra att förnya försäkringen, såvida inte skadorna bör tillskrivas slumpen eller andra omständigheter som inte bör inverka på beslutet.

Sådana negativa erfarenheter från den förflutna försäkringstiden måste dock å andra sidan ställas mot försäkringstagarens intresse av att få behålla sitt försäkringsskydd. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.6.1 ) får ett försäkringsbolag som har meddelat en försäkring anses ha tagit på sig ett visst ansvar för att försäkringstagarens försäkringsbehov tillgodoses även i fortsättningen. Hur avvägningen av de motstående intressena bör utföras i det enskilda fallet är det knappast möjligt att ange här. Allmänt sett kan dock sägas att försäkringstagarens skyddsbehov blir mer framträdande vid en hemförsäkring eller en villaförsäkring än vid en försäkring som inte avser egendom av vital betydelse för försäkringstagaren.

En särställning bland de omständigheter som kan föranleda att försäk- ringsbolaget mot-'.. "t.-r sig att försäkringen förnyas har försäkringstagarens eget handlande. Sålunda kan försäkringsbolaget i vissa fall ha särskilda skäl att säga upp försäkringen för att undvika förnyelse. om försäkringstagaren vägrar att följa säkerhetsföreskrifter eller andra anvisningar som han är skyldig att rätta sig efter. Exempel på detta är att han inte installerar sådana lås som fordras i den försäkrade lokalen eller att han inte följer myndigheternas föreskrifter beträffande brandsläckningsanordningar. Försäkringsbolagens krav på att försäkringstagarna skall följa föreskrifter av detta slag är ofta starkt betingade av en önskan att förekomma skador. En lämplig sanktion mot den som under en längre tid vägrar att följa föreskrifterna kan vara att försäkringen sägs upp till försäkringstidens utgång och alltså inte förnyas efter denna tidpunkt. En sådan allvarlig sanktion bör dock inte kunna tillgripas utan att försäkringstagaren i god tid har fått besked om den betydelse som försäkringsbolaget fäster vid att föreskrifterna iakttas.

Andra stycket. För att försäkringsbolagets uppsägning skall få verkan är det tillräckligt att uppsägningsmeddelandet har avsänts, dvs. i de flesta fall lagts på posten. senast 14 dagar före försäkringstidens utgång. Det krävs alltså inte att meddelandet också har kommit försäkringstagaren till handa inom denna tid. Den tid som denne har på sig att ordna sitt försäkringsskydd innan försäkringen upphör att gälla blir alltså i realiteten något kortare än 14 dagar. Normalt torde respittiden dock uppgå till minst en vecka.

Risken för att meddelandet försenas eller inte alls kommer fram ligger på försäkringsbolaget. om händelsen beror av omständigheter som försäkrings- tagaren inte har kunnat råda över. Exempel på situationer av detta slag är att meddelandet har kommit bort i posten eller att det har lämnats till fel adressat som inte genast skickar det vidare. Om skälet till förseningen eller förlusten

159" KFL

Prop. 1979/80z9 121

av meddelandet är att försäkringstagaren har flyttat och inte anmält den nya 16 s*" KFL adressen till försäkringsbolaget, torde han däremot ofta själv få stå för konsekvenserna. Att försäkringstagaren är bortrest och därför inte får uppsägningen faller inte under regeln i andra meningen.

Det fordras att försäkringstagaren gör sannolikt att meddelandet har försenats eller inte kommit fram. Ett naket påstående att han inte har mottagit meddelandet är alltså inte tillräckligt (jfr NJA 1973 s. 8). Försäk- ringstagaren måste vidare göra sannolikt att skälet till att meddelandet inte har kommit honom till handa i tid kan hänföras till andra omständigheter än sådana som han har kunnat råda över. llar meddelandet försenats, åligger det också försäkringstagaren att visa när han mottog meddelandet. Det ärju från denna tidpunkt som den ytterligare fristen på en vecka skall räknas i detta fall.

Å andra sidan har försäkringsbolaget bevisbördan för att meddelandet har avsänts senast 14 dagar före försäkringstidens utgång. llar meddelandet kommit fram så sent som ungefär en vecka eller kortare tid innan försäkringstiden går ut och kan bolaget inte visa att det har avsänts i rätt tid, får uppsägningen över huvud taget inte någon verkan.

Om försäkringstagaren inte reagerar mot uppsägningen genom att väcka talan mot bolaget enligt 42 &, blir uppsägningen gällande. En protest hos bolaget räcker alltså inte. Den förlängning av tiden för försäkringens upphörande som bestämmelsen i andra stycket i förevarande paragraf medför får betydelse bl.a. vid tillämpningen av 42 å andra stycket, som innebär att tiden för att klandra uppsägningen aldrig går ut före den tidpunkt då uppsägningen skulle få verkan.

165 Vill försäkringstagaren säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång, får han göra uppsägningen när som helst dessförinnan.

(Jfr 9 & första stycket i kommittéförslaget)

Till skillnad från vad som gäller enligt 155 andra stycket i fråga om uppsägning från försäkringsbolagets sida räcker det inte att försäkringstaga- ren lämnar meddelande om uppsägningen före försäkringstidens utgång. Uppsägningsmeddelandet måste även ha kommit försäkringsbolaget till handa före denna tidpunkt. Någon form för uppsägningen gäller dock inte, utan ett tclefonmeddelande är tillräckligt.

Normalt är det genom försäkringsbolagets premieavi som försäkringstaga- ren görs uppmärksam på att försäkringstiden går ut och att förnyelse blir aktuell. 1 de flesta fall torde denna premieavi komma att sändas ut senast en månad före förfallodagen, dvs. den dag då den nya försäkringstiden börjar(se 22 55). Även om premieavin sänds ut senare, varvid förfallodagen i motsva- rande mån förskjuts, tordc försäkringstagaren i regel få ett tillräckligt rådrum för att avgöra om han skall säga upp försäkringen för att undvika att den förnyas.

Hänvisningar till S1459

Prop. 1979/80z9 122

Om försäkringstagaren inte säger upp försäkringen i tid och försäkringen därför förnyas, kan han med omedelbar verkan säga upp den förnyade försäkringen innan han har betalt någon del av den nya premien. Han kan i detta läge också bli av med den förnyade försäkringen genom att teckna en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag (se 20 å andra stycket). Slutligen kan han även efter det att premien har betalts säga upp försäkringen i förtid, om försäkringsbehovet faller bort eller om det inträffar en annan liknande omständighet (se 209" första stycket).

175 En försäkring förnyas för den vanligen tillämpade försäkringstid som närmast svarar mot den senast gällande försäkringstiden och på de villkor i övrigt som har gällt under denna tid. Har försäkringsbolaget begärt ändring av försäkringsvillkoren i ett skriftligt meddelande som har avsänts till försäkringstagaren senast fjorton dagar före försäkringstidens utgång, gäller den förnyade försäkringen för den tid och på de villkor i övrigt som bolaget har erbjudit.

(Jfr 11 R', 12 5 första och andra styckena, 30 ;" första stycket samt 31 55 första stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Av 14?" framgår att försäkringen förnyas. om varken försäkringsbolaget eller försäkringstagaren har sagt upp den till försäkrings- tidens utgång och Rirsäkringstagaren inte heller vid denna tidpunkt har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Om försäkringsbolaget inte begär ändring av försäkringsvillkoren enligt andra stycket i förevarande paragraf, förnyas försäkringen i princip på oförändrade villkor. Beträffande försäkringstiden gäller dock ett undantag för det fall att den senast gällande tiden har varit av annan längd än den normala, t. ex. därför att försäkringen under den första perioden har anpassats till en viss förfallodag. 1 ett sådant fall förnyas försäkringen för den tid som normalt gäller för försäkringar av det slag som det är fråga om eller. om olika försäkringstider tillämpas, den tid som närmast motsvarar den förut gällande försäkringstiden.

Ant/ra stycket. En vanlig åtgärd när en försäkring förnyas är att försäk- ringsbolaget begär att försäkringsvillkoren skall ändras för den nya perioden. Ofta rör det sig om generella ändringar av premiesatserna eller av allmänna försäkringsvillkor som görs för att försäkringarna skall anpassas till aktuella förhållanden. Åtminstone mera betydande ändringar av detta slag torde regelbundet granskas av försäkringsinspektionen. Ändringar kan emellertid bli aktuella också i individuella fall. Sålunda kan erfarenheterna av en viss försäkringstagare leda till att försäkringsbolaget vill ställa upp särskilda säkerhetsföreskrifter för honom eller införa en inskränkning i försäkringen som inte följer av de allmänna försäkringsvillkoren. Även när det gäller sådana nya individuella villkor kan försäkringsinspektionen ingripa om de inte är skäliga.

1758" KFL

Prop. 1979/80:9 123

I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3) har försäkringsbolagen en oinskränkt rätt att begära att försäkringsvill- koren ändras för den nya perioden. Den begränsningen gäller dock att ett skriftligt meddelande om villkorsändringen måste ha avsänts senast 14 dagar före försäkringstidens utgång. Detta meddelande går på Rirsäkringstagarens risk. dvs. den förnyade försäkringen gäller på de erbjudna villkoren så snart meddelandet har lämnats till postverket inom denna tid oavsett när det kommer försäkringstagaren till handa. Avsänds det emellertid försent, gäller den förnyade försäkringen på de gamla villkoren. Kommer meddelandet inte fram därför att försäkringsbolaget har uppgett fel namn eller adress och kan felet läggas försäkringsbolaget till last, bör det jämställas med att meddelan- det över huvud taget inte har avsänts.

Av 69" andra stycket framgår att försäkringsbolaget samtidigt med att villkorsändringen begärs skall skriftligen ange skälen för detta och lämna fullständig uppgift om de nya villkoren. Försummas det kan bolaget drabbas av en sanktion av näringsrättsligt slag (se 8 ä). Däremot hindrar inte en sådan försummelse att de erbjudna villkoren blir gällande enligt första stycket i förevarande paragraf.

Försäkringsbolagets meddelande om villkorsändringen torde normalt avsändas tillsammans med premieavin avseende den nya försäkringsperio- den. 1 de flesta fall kommer meddelandet alltså att avsändas senast en månad innan den tidigare försäkringstiden löper ut (se 22 å). Skulle försäkringsbo- laget först sända ut premieavin och erbjuda förnyelse på oförändrade villkor, får bolaget enligt allmänna avtalsrättsliga principer därmed anses ha förlorat möjligheten att begära ändrade försäkringsvillkor före förnyelsen.

Vill försäkringstagaren inte godta de ändrade villkoren, kan han innan försäkringen har förnyats säga upp den eller teckna en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag(se 14 och 16 åå). Också efter det att försäkringen har förnyats kan han innan han har betalt den nya premien bli av med försäkringen på detta sätt för tiden från åtgärden (se 20 å andra stycket). Sedan han har betalt den nya premien, får han emellertid finna sig i att försäkringen gäller på de erbjudna villkoren. Han kan då säga upp försäk- ringen endast om försäkringsbehovet faller bort eller om det inträffar en annan liknande händelse (se 20% första stycket).

Till skillnad från vad som gäller när försäkringsbolaget har sagt upp försäkringen till försäkringstidens utgång, dvs. vägrar att förnya försäkring- en. kan bolagets beslut att ändra försäkringsvillkoren inte klandras vid domstol annat än med stöd av bestämmelsen i 36 ;" avtalslagen om jämkning av oskäliga avtalsvillkor. Försäkringstagaren kan dock vända sig till försäk- ringsinspektionen, om han anser att de nya villkoren är oskäliga. Inspektio- nen kan visserligen inte besluta att försäkringen skall gälla på andra villkor. men redan ett påpekande av inspektionen att villkoren inte kan anses skäliga torde vara tillräckligt för att försäkringsbolagen inte skall tillämpa dem gentemot försäkringstagaren.

1735' KFL

Prop. 1979/80:9 124

(.t'p/t/tt'r'rartde i förtid m. m.

185 Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäk- ringstidens utgång, om försz'ikringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller om det finns andra synnerliga skäl. försäkringsbolagets uppsägning får verkan fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om uppsägningen. Gör försäkringstagaren sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, upphör dock försäkringen tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom. Beträffande uppsägning på grund av dröjsmål med betalningen av premie gäller vad som föreskrivs i 25 &.

(Jfr 19 &, 305 första stycket och 31 å andra stycket i kommittéförslaget)

första stycket. Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen i förtid endast i undantagsfall.

Ett sådant fall är att försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget. Både förpliktelser som framgår direkt av konsumentförsäkringslagen och åligganden som följer av försäkringsavtalet avses. Som exempel kan nämnas lämnande av oriktiga uppgifter vid försäkringsavtalets ingående som uppdagas först senare, underlåtenhet att i enlighet med försäkringsvillkoren anmäla fareökande åtgärder till försäkringsbolaget, överträdelse av säkerhetsföreskrifter, fram- kallande av försäkringsfallet eller försök till sådant handlande. svikliga eller annars oriktiga uppgifter efter ett inträffat försäkringsfall samt underlåtenhet att medverka vid skaderegleringen. Även ett handlande som inte leder till skada kan utgöra anledning till uppsägning. Förfarandet måste dock vara grovt, dvs. innebära en betydande överträdelse av en förpliktelse. Överträ- delser som inte kan betecknas som grova kan inte åberopas som grund för en uppsägning i förtid. De kan däremot i vissa fall föranleda att försäkringen sägs upp till försäkringstidens utgång (15 å).

Försäkringsbolagets uppsägningsrätt föreligger vare sig det är försäkrings- tagaren eller den försäkrade som har grovt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget. När det gäller oriktiga uppgifter vid försäkringsavtalets ingående blir dock bara försäkringstagaren aktuell. eftersom upplysningar i detta samman- hang inte torde inhämtas från annan än honom. Även om det beträffande konsumentförsäkringar också i övrigt torde vara mindre vanligt att annan försäkrad än försäkringstagaren handlar på ett sådant sätt att uppsägning kan komma i fråga, är detta dock inte uteslutet. Exempelvis kan det tänkas att försäkringstagarens make också är försäkrad och att han eller hon underlåter att installera överenskomna säkerhetsanordningar. ! ett sådant fall kan försäkringsbolaget ha rätt att säga upp försäkringen i förtid.

1851" KFL

Prop. 1979/80z9 125

Försäkringsbolaget har vidare möjlighet att säga upp försäkringen i förtid om det finns andra synnerliga skäl. Ett sådant fall kan föreligga om en försäkring har fått ett helt felaktigt innehåll på grund av ett misstag som inte behöver kunna läggas försäkringstagaren till last ens som oaktsamhet och utvägen att ändra Rirsäkringsvillkoren inte kan anses stå till buds (19 ä).

I vissa situationer kan det vara tveksamt om ett handlande av försäkrings— tagaren eller den försäkrade kan betecknas som ett åsidosättande av en förpliktelse mot försäkringsbolaget. trots att förfarandet bör kunna utgöra grund för uppsägning. Ett exempel är att försäkringstagaren — kanske som förberedelse till försäkringsbedrägeri har tecknat försäkring till ett belopp som vida överstiger det försäkrade intressets värde. Att fastställa försäkrings- beloppet efter den försäkrade egendomens värde kan knappast sägas vara en förpliktelse mot försäkringsbolaget. Trots att det i detta fall alltså inte rör sig om ett åsidosättande av en förpliktelse bör försäkringsbolaget kunna anses ha synnerliga skäl att säga upp försäkringen på grund av försäkringstagarens förfarande.

Andra stycket. Uppsägningstiden är 14 dagar, räknat från det att ett skriftligt meddelande om uppsägningen avsändes till försäkringstagaren. Meddelandet behöver alltså inte ha kommit försäkringstagaren till handa inom denna tid. Om meddelandet har försenats eller inte kommit fram på grund av'omständigheter som försäkringstagaren inte har kunnat råda över, förlängs dock uppsägningstiden. Jag kan beträffande innebörden av denna bestämmelse hänvisa till vad jag förut har sagt i specialmotiveringen till den motsvarande bestämmelsen i 15 å andra stycket.

Om försäkringstagaren anser att försäkringsbolaget saknar fog för sin uppsägning, kan han väcka talan vid domstol med stöd av 42% för att få uppsägningens giltighet prövad. Enbart en protest räcker inte föratt förhindra att uppsägningen får verkan.

Av 42% andra stycket framgår att försäkringsbolaget måste skriftligen meddela försäkringstagaren skälen till uppsägningen och erinra honom om vad han skall iaktta. om han vill få uppsägningen prövad.

] fall då försäkringen upphör i förtid med stöd av förevarande paragraf kan den premie som redan har betalts behöva räknas om. Detta regleras i 29 &.

Trcdiestycket. En underlåtenhet att betala premien i tid innebär att försäkringstagaren åsidosätter sina förpliktelser mot försäkringsbolaget. En sådan underlåtenhet bedöms dock inte enligt förevarande paragraf utan regleras särskilt i 25 ;". Av den paragrafen framgår att försäkringstagaren. om försäkringen sägs upp på grund av en betalningsförsummelse. har möjlighet att reparera sin försummelse genom att betala premien innan uppsägnings- tiden har löpt ut. Gör han det, får uppsägningen ingen verkan.

18 _(S' KFL

Prop. 1979/80z9 126

195 Försäkringsbolaget får begära att försäkringsvillkoren ändras under försäkringstiden, om försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget uppsåtligen eller genom oaktsamhet som ej är ringa eller om det finns synnerliga skäl. Ändringen får verkan fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om ändringen. Har försäkringsbolaget begärt ändring av försäkringsvillkoren enligt första stycket. får försäkringstagaren säga upp försäkringen till den tidpunkt då ändringen annars skulle få verkan. Uppsägningen skall göras före denna tidpunkt.

(Jfr 10 &, 30ö första stycket och 31 & första stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Till skillnad från vad som gäller när ett försäkringsbolag vill att försäkringsvillkoren skall ändras för en ny försäkringsperiod enligt 17 å andra stycket har försäkringsbolaget inte någon oinskränkt rätt att ändra villkoren under den pågående försäkringstiden. Endast i vissa särskilda fall kan försäkringsbolaget genomföra en sådan villkorsändring mot försäkrings- tagarens vilja. Med "försäkringsvillkor" avses här, liksom på andra ställen i lagen, även premier. Om bolaget finner att premien har bestämts till för lågt belopp och därför vill höja den under försäkringstiden, är detta alltså tillåtet endast under de förutsättningar som anges i denna paragraf.

En möjlighet att justera försäkringsvillkoren föreligger om försäkringsta- gen eller den försäkrade har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbola- get uppsåtligen eller genom oaktsamhet som inte är ringa. 1 första hand avses sådana situationer där försäkringsbolaget lika väl kunde säga upp försäkring- en enligt l8å på grund av ett grovt kontraktsbrott. Ofta sträcker sig dock bolagets intresse i sådana fall inte längre än till att kunna anpassa försäkringen till de aktuella förhållandena. Framför allt gäller detta i fall där åsidosättandet av en förpliktelse upptäcks innan någon skada, eller i varje fall en allvarlig skada, har inträffat.

Försäkringsbolagen kan i vissa fall ha ett starkt intresse av att kunna ändra försäkringsvillkoren även när försäkringstagarens eller den försäkrades åsidosättande av en förpliktelse inte kan betecknas som grov. Ett exempel är att en villaägare av slarv har uppgett en för liten grundyta, vilket har medfört att premien har blivit för lågt beräknad. Upptäcks detta fel i samband med en skada. kan det tänkas medföra att försäkringsersättningen sätts ned (se 30 å). Oavsett om en skada inträffar eller ej kan försäkringsbolaget emellertid med stöd av första stycket i förevarande paragraf begära att premien justeras så att den motsvarar vad som skulle ha bestämts om bolaget redan från början hade fått riktiga uppgifter. Ett annat fall där försäkringsbolaget kan ha rätt att justera premien på detta sätt är att det uppdagas att försäkringstagaren eller annan försäkrad trots anmaning underlåter att vidta sådana säkerhetsanord- ningar som har varit en förutsättning för den premie som har bestämts.

Också när det finns synnerliga skäl kan försäkringsbolaget begära att försäkringsvillkoren ändras under försäkringstiden, så att försäkringen kan

Hänvisningar till US37

1955KFL

Prop. 1979/80z9 127

anpassas till den faktiska situationen. Som exempel kan nämnas det fall som också har angetts i specialmotiveringen till 18 %, nämligen att försäkringen har fått ett helt felaktigt innehåll på grund av ett ursäktligt misstag. Ett trähus kan t. ex. ha försäkrats som stenhus. Endast betydande avvikelser får dock åberopas.

Den möjlighet som förevarande bestämmelse ger försäkringsbolagen att ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden avser främst individuella villkor. Avsikten är inte att generellt tillåta bolagen att genomföra allmänna ändringar av villkoren i förtid, inte ens om dessa ändringar skulle ha stor ekonomisk betydelse för berörda försäkringsgrenar. Helt uteslutet är det emellertid inte att allmänna ändringar kan få genomföras under extraordinära förhållanden, dvs. fall som närmast är att hänföra till ”ekonomisk force majeure". För sådana åtgärder bör dock i praktiken krävas medgivande av försäkringsinspektionen.

Ett besläktat fall är att försäkringsbolaget på grund av allmän force majeure, t. ex. strejk eller annan arbetskonflikt, är förhindrat att begära en ändring av försäkringsvillkoren enligt 17% andra stycket för en kommande försäkringsperiod. len sådan situation kan bolaget tänkas ha synnerliga skäl för att när konfliktenhar upphört begära att villkoren ändras under den påbörjade försäkringsperioden.

Om försäkringsbolaget har begärt ändring av försäkringsvillkoren i ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren, kan denne säga upp försäkring- en om han inte vill godta ändringen. Detta regleras i andra stycket. Det är lämpligt att bolagets meddelande innehåller en erinran om denna uppsäg- ningsmöjlighet. Ändringen blir gällande, om försäkringstagaren inte reagerar inom 14 dagar från det att meddelandet avsändes till honom. Liksom när det gäller 17 % andra stycket går meddelandet på försäkringstagarens risk, dvs. ändringen får verkan oavsett om meddelandet kommer honom till handa inom denna tid eller ej. Av 6% andra stycket framgår att försäkringsbolaget samtidigt med att villkorsändringen begärs skall skriftligen ange skälen för detta och lämna fullständig uppgift om de nya villkoren. Bestämmelsen är av näringsrättslig karaktär (se 8 %), och underlåtenhet att rätta sig efter den hindrar inte att de begärda, nya villkoren blir gällande enligt förevarande paragraf.

Försäkringstagaren kan vända sig till domstol för att få en prövning av om försäkringsbolaget hade fog enligt förevarande paragraf för att genomföra en villkorsändring. Någon särskild tidsfrist för en sådan talan gäller inte. En prövning vid domstol av själva skäligheten av de nya villkoren kan ske endast med stöd av bestämmelsen i 36% avtalslagen om jämkning av oskäliga avtalsvillkor.

Andra styckat. Som redan har nämnts kan försäkringstagaren säga upp försäkringen. om han inte vill godta den ändring av försäkringsvillkoren som försäkringsbolaget har begärt. Försäkringstagarens meddelande om uppsäg-

19 9" KFL

Prop. 1979/80:9 128

ning, som kan vara muntligt, måste dock ha kommit försäkringsbolaget till handa innan ändringen får verkan. Skulle han av någon anledning försumma att utnyttja denna uppsägningsmöjlighet. kan han enligt 20 % andra stycket säga upp försäkringen innan han har betalt premie som kan föranledas av villkorsändringen.

20 % Försäkringstagaren får säga upp försäkringen att upphöra med omedel- bar verkan. om försäkringsbehovet faller bort eller om det inträffar en annan liknande omständighet.

Haren försäkring förnyats enligt 14 % eller har försäkringsvillkoren ändrats under försäkringstiden enligt 19 % första stycket, kan försäkringstagaren innan han har betalt någon del av fordrad premie säga upp försäkringen att upphöra med omedelbar verkan. En förnyad försäkring upphör också omedelbart, om försäkringstagaren utan att betala premie för denna försäk- ring tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag.

(Jfr 95 andra stycket och 12 % i kommittéförslaget)

Första stycket. Ett typfall av att försäkringsbehovet faller bort är att försäkringstagaren har sålt den försäkrade egendomen och därför inte längre behöver något försäkringsskydd. Ett exempel på en annan liknande omstän- dighet som berättigar till uppsägning är att risken kommer att täckas av en annan, mer omfattande försäkring. Detta kan inträffa t.ex. om försäkrings- tagaren flyttar till en annan person med en försäkring som täcker alla hushållsmedlemmars lösegendom. Också i fall då två personer, som har var sin liknande försäkring, flyttar ihop bör de kunna föra samman försäkring— arna till en enda. De bör då i stor utsträckning själva kunna välja vilken av försäkringarna som skall upphöra.

Försäkringen upphör inte automatiskt, om det inträffar en sådan omstän- dighet som nu har berörts, utan det krävs att försäkringstagaren säger upp den. Innan han har gjort det är han alltså skyldig att betala premie till försäkringsbolaget. även om försäkringen redan tidigare har blivit onyttig för honom. Uppsägningen får verkan i och med att försäkringstagarens skriftliga eller muntliga meddelande om uppsägningen har kommit försäkringsbolaget till handa. Inget hindrar emellertid att försäkringstagaren meddelar att han vill att uppsägningen skall träda i kraft först vid en senare tidpunkt.

] första hand avses uppsägning av en försäkring i dess helhet. Ibland kan det emellertid bli aktuellt att endast en del av försäkringen sägs upp. Om en försäkrad bil inte skall användas i trafik utan ställs i garage under vintern, kan försäkringstagaren säga upp trafikförsäkringen för denna tid.

Av 29% framgår att försäkringstagaren har rätt att få tillbaka den del av redan erlagd premie som inte tas i anspråk därför att försäkringen upphör i förtid.

I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7. 1 ) medger bestämmelsen inte att försäkringstagaren säger upp försäkring- en i förtid därför att han vill gå över till ett annat försäkringsbolag som t.ex.

20 _é' KFL

Hänvisningar till US39

Prop. [979/80z9 129

kan erbjuda en försäkring till billigare premie eller andra mer fördelaktiga villkor. En rätt att säga upp försäkringen kan i princip inte heller anses uppkomma då försäkrad egendom förstörs genom en händelse som försäk- ringen avser. Om ett försäkrat hus brinner upp under försäkringstiden, berättigar det i allmänhet inte försäkringstagaren att säga upp villaförsäk- ringen för återstoden av försäkringstiden. Försäkringstagaren kan alltså inte i denna situation få tillbaka någon del av den erlagda premien.

Andra stycket. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.6.2 ) finns det risk för att en försäkringstagare som inte vill förnya sin försäkring tror att han undviker detta genom att inte betala förnyelsepremien. Även om missförstånd av detta slag bör kunna förhindras genom tydlig information på premieavin att försäkringen måste sägas upp för att inte bli förnyad, kan en och annan försäkringstagare komma att få sin försäkring förnyad mot sin vilja. Bestämmelsen i andra stycket innebär att han kan säga upp försäkringen så snart detta missförstånd har gått upp för honom. Han är då visserligen skyldig att betala premien för tiden fram till dess att uppsägningen får verkan, men han slipper betala premien för tiden därefter.

En försäkring som har förnyats kan också upphöra i förtid genom att försäkringstagaren tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäk- ringsbolag. Den nya försäkringen skall avse samma ”intresse" men behöveri övrigt inte vara helt identisk med den tidigare försäkringen. Sålunda är bestämmelsen tillämplig även om den nya försäkringen har högre självrisk eller saknar vissa försäkringsmoment.

Möjligheten att bli av med den förnyade försäkringen genom att säga upp den eller teckna en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag står dock öppen endast så länge försäkringstagaren inte betalar någon del av premien för den nya försäkringstiden. Har försäkringstiden delats upp på flera premieperioder. medför betalning av endast en delprcmie att försäkringsta- garen blir bunden av försäkringen för resten av tiden. Detta gäller även i det fall att försäkringsvillkoren har ändrats för den nya försäkringsperioden med stöd av 17 % andra stycket.

En motsvarande möjlighet att genom uppsägning frigöra sig från försäk- ringen gäller i fall då försäkringsvillkoren har ändrats under försäkringstiden enligt 19 % första stycket utan att försäkringstagaren har utnyttjat sin rätt att säga upp försäkringen enligt andra stycket i samma paragraf. En förutsättning är även i detta fall att försäkringstagaren före uppsägningen inte har betalt någon del av den premie som kan föranledas av villkorsändringen. Har han gjort det eller medför ändringen inte att någon ytterligare premie tas ut, blir han bunden av försäkringen med de ändrade villkoren också i fortsättningen. Att en motsvarande försäkring tecknas hos ett annat försäkringsbolag medför i detta fall inte att den gamla försäkringen upphör.

Under remissbehandlingen har Svenska försäkringsbolags riksförbund framhållit att det inte är tillfredsställande att försäkringstagaren förlorar sin

20 & KFL

Prop. l979/80:9 130

möjlighet att bli av med försäkringen i fall då en delpremie betalas via premiekonto. För min del anser jag dock inte att det finns anledning att uppställa ett särskilt undantag för detta fall.

En uppsägning som görs innan någon del av fordrad premie har betalts får verkan i och med att ett skriftligt eller muntligt meddelande om uppsägning- en kommer försäkringsbolaget till handa. Något särskilt meddelande till bolaget krävs däremot inte i och för sig om att försäkringstagaren har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag, utan den tidigare, förnyade försäkringen upphör automatiskt i samma ögonblick som försäk- ringen i det andra bolaget börjar gälla. Det synes dock höra till god ordning att försäkringstagaren anmäler att den tidigare försäkringen har ersatts av en annan försäkring. I viss utsträckning kan man räkna med att försäkringsbo- lagen uppmanar nytillkomna försäkringstagare att göra sådan anmälan. 1 varje fall bör försäkringstagaren anmäla den nya försäkringen, om han krävs på premie för den gamla. Annars riskerar han att få betala försäkringsbolagets kostnader, om betalningskravet blir föremål för betalningsföreläggande eller rättegång (se 18 kap. 3% rättegångsbalken).

Betalning av premie

21 % Första premie fören försäkring skall betalas inom fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkrings- tagaren med krav på premien.

Första stycket gäller ej, om försäkringen skall tecknas genom att försäk- ringstagaren betalar premien eller om försäkringen i annat fall är giltig endast under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.

(Jfr 13 % 30% första stycket och 31 % första stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Reglerna om betalning av första premien för en försäkring, dvs. den premie som betalas första gången, skiljer sig från de regler som föreslås beträffande betalningen av förnyelsepremier(se 22 %) och delpremier (se 23 %). Försäkringstagaren har i fråga om förstagångspremien 14 dagar på sig att betala sedan försäkringsbolagets premieavi avsändes. Även vid en mindre försening i postgången torde denna tid i de flesta fall vara tillräcklig. Även om försäkringstagaren inte betalari tid, riskerar han inte att omedelbart gå miste om sitt försäkringsskydd (se 25 %). Däremot kan han drabbas av en förseningsavgift, om inte omständigheterna är förmildrande t. ex. därför att meddelandet har starkt försenats eller kommit på avvägar (se 24 %).

Om premien höjs därför att försäkringen ändras i något avseende, behandlas den ytterligare premie som försäkringstagaren då kan bli skyldig att betala som en tilläggspremie, vilken regleras i 27 %. Tidpunkten för betalningen av denna premie överensstämmer dock med den som gäller för första premien enligt förevarande paragraf.

21% KFL

Prop. l979/80:9 _ 131

Andra stycket. Konsumentförsäkringslagens regler innebär att försäkrings- bolaget i princip inte får göra inträdet av sin ansvarighet beroende av att premie betalas (jfr 14 % försäkringsavtalslagen). 1 vissa fall kan bolaget emellertid ha särskilda skäl att kräva betalning innan ansvarigheten börjar. Bolaget måste då göra betalningen till villkor för att försäkringen över huvud taget skall bli giltig. 1 ett sådant fall gäller inte första stycket i förevarande paragraf, och det blir inte heller aktuellt att tillämpa lagens bestämmelser om påföljden för underlåten premiebetalning.

Ett fall där det kan finnas anledning för försäkringsbolaget att kräva betalning innan ansvarigheten inträder är då bolagets rutiner innebär att försäkring begärs genom att försäkringstagaren betalar in premien, vanligen per postgiro. Detta förutsätter ofta att försäkringstagaren genom ett ombud för försäkringsbolaget har fått en blankett för inbetalningen. Ombudet har då förvissat sig om att det finns förutsättningar för att meddela försäkringen. Sådana rutiner för att teckna försäkring kan vara arbetsbesparande och bör kunna tillämpas också i fortsättningen.

Ett annat fall är att en försäkring tecknas för en tid som helt eller till större delen har löpt ut innan den fjortondagarsfrist som föreskrivs i första stycket har gått till ända. Ett exempel är en kortvarig reseförsäkring. Försäkringsbo- laget bör i sådana fall kunna kräva en betalning innan försäkringen träder i kraft.

En förutsättning för att undantagsbestämmelsen i andra stycket skall bli tillämplig är att försäkringstagaren är fullt införstådd med att försäkringen inte gäller förrän han har betalt premien. I allmänhet torde detta dock klart framgå av omständigheterna, t. ex. när försäkringstagaren vid en reseförsäk- ring avkrävs premien i förskott.

Möjligheten att kräva förskottsbetalning får givetvis inte utnyttjas på ett sätt som diskriminerar vissa grupper av försäkringstagare. Det är inte heller godtagbart att ett försäkringsbolag regelbundet gör förskottsbetalning till en förutsättning för försäkringens giltighet. Detta motverkas i viss mån av bestämmelsen i 13% andra stycket, som innebär att bolaget inte kan bli berättigat till premie för tid innan ansvarigheten har inträtt. F.ö. får det ankomma på försäkringsinspektionen att bevaka att huvudregeln i första stycket inte kringgås.

I allmänhet torde det framgå av avtalet eller omständigheterna när försäkringstiden börjar i fall då premien skall betalas i förskott, t. ex. att försäkringen skall gälla från den tid på dagen då försäkringen tecknades eller att en reseförsäkring skall börja gälla först när försäkringstagaren börjar resan. Kan försäkringstidens början inte fastställas på detta sätt, gäller enligt 11 % andra stycket andra och tredje meningarna att försäkringstiden börjar klockan noll dagen efter den då premien betalades.

22% Premien för en förnyad försäkring skall betalas senast den dag då den nya försäkringstiden börjar. Premien behöver dock inte betalas tidigare än en

Hänvisningar till US40

253'KFL

Prop. 1979/80z9 132

månad efter det att försäkringsbolaget har avsänt ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om betalningen.

(Jfr 14 &, 30% första stycket och 31 _ki första stycket i kommittéförslaget)

Av 12 å andra stycket framgår att den nya försäkringstiden börjar när den tidigare försäkringstiden går ut. Premien för den förnyade försäkringen skall enligt huvudregeln betalas senast denna dag, oavsett om försäkringen förnyas på oförändrade eller nya villkor.

Premieavin för en förnyad försäkring bör sändas till försäkringstagaren i så god tid att ett månadsskifte hinner passera innan förfallodagen inträder. Av denna anledning har föreskrivits att försäkringstagaren alltid skall ha minst en månad på sig att betala sedan premieavin sändes ut. Skulle avin avsändas senare än en månad före den dag då den nya försäkringstiden börjar. förskjuts alltså förfallodagen i motsvarande mån. Detta gäller oberoende av anledning- en till att avin inte har sänts ut i tid. Vid förseningar som försäkringsbolaget inte har haft anledning att räkna med kan det därför hända att den förfallodag som anges i avin är en annan än den som egentligen gäller för försäkrings- tagaren.

235 Har flera premieperioder avtalats, skall premien för varje period efter den första betalas senast på periodens första dag. Premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad efter det att försäkringsbolaget har avsänt ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren om betalningen.

(.lfr 14 Q', 305 första stycket och 31 & första stycket i kommittéförslaget)

Särskilt vid motorfordonsförsäkring är det f. n. inte ovanligt att försäk- ringstiden delas upp på flera premieperioder. Det förekommer också i andra fall att försäkringsbolaget och försäkringstagaren kommer överens om att premierna för en eller flera försäkringar skall betalas med ett jämnt belopp varje månad. Betalningen ombesörjs i dessa fall vanligen av arbetsgivaren. en bank e. (1. enligt ett fortlöpande uppdrag (s.k. automatisk betalning). En överenskommelse om månadsvisa betalningar från ett sådant premiekonto omfattas av förevarande paragraf.

Frånsett premien för den första perioden — som följer reglerna i 21 & om det är fråga om en nytecknad försäkring, resp. 22 & när det gäller en förnyad försäkring skall varje delprcmie betalas senast på periodens första dag. Liksom vid en vanlig förnyelsepremie har försäkringstagaren dock alltid - utom vid månadspremier— minst en månad på sig att betala sedan premieavin skickades ut. Beträffande månadspremier gäller däremot inte någon sådan respittid (frånsett premien för den första månaden). De behöver alltså inte aviseras särskilt för varje tillfälle då de förfallertill betalning. Det är tillräckligt att de, så som f. n. är brukligt, aviseras vid försäkringens huvudförfallodag med angivande av att hela försäkringspremien skall betalas med l/12 en viss dag varje månad.

23 38" KFL

Prop. 1979/80:9 133

245 Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget i den mån det är skäligt ta ut en förseningsavgift enligt vad som kan ha bestämts i försäk- ringsavtalet.

(Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget)

Genom denna bestämmelse får försäkringsbolagen möjlighet att införa en förseningsavgift och därmed bl. a. motverka att en försäkringstagare utnytt- jar premiebetalningsfristerna föratt skaffa sig en obehörig kredit. Det kan inte anses skäligt att ta ut förseningsavgift i fall då försäkringstagaren på grund av sjukdom eller av annan anledning som regleras i 25 g" tredje stycket har varit förhindrad att betala premien i tid. Som jag har nämnt i specialmotiveringen till 21 & bör försäkringstagaren inte heller utsättas för någon förseningsavgift, om orsaken till att premien inte har betalts i tid är att premieavin har starkt försenats eller kommit på avvägar. En förseningsavgift kan vidare i vissa fall vara oskälig. om en förnyelsepremie inte har betalts därför att försäkringen har förnyats mot försäkringstagarens vilja. Om försäkringstagaren gör sig av med försäkringen bara några dagar efter det att den har förnyats, torde försäkringsbolagets premiekrav f. ö. vara så litet att en förseningsavgift inte står i rimlig proportion till betalningsförsummelsen.

Vilket avgiftsbelopp som kan sägas vara skäligt går knappast att fastslå generellt. En möjlig utväg kan vara att avgiften sätts i relation till den obetalda premien. Om försäkringsbolagen överväger att ta in bestämmelser i försäk- ringsvillkoren om en förseningsavgift, torde frågan om avgiftens storlek, liksom förutsättningarna över huvud taget för ett avgiftsuttag, böra diskute- ras med försäkringsinspektionen. Under alla förhållanden åligger det inspek- tionen att övervaka att inga oskäliga avgifter tas ut.

lnget hindrar att försäkringsbolaget vid dröjsmål med premiebetalningen dels säger upp försäkringen till upphörande, dels tar ut en förseningsavgift därför att försäkringstagaren inte har betalt premie för tid innan försäkringen upphör. Om en nytecknad försäkring sägs upp, bör emellertid vid bestäm- mande av förseningsavgiftens storlek beaktas att försäkringstagaren drabbas av en viss påföljd redan genom att den obetalda premien i detta fall får behandlas som s. k. korttidspremie (se 29 5). Underlåtenhet att erlägga själva förseningsavgiften kan inte enligt lagen leda till att försäkringen upphör eller till att annan särskild påföljd drabbar försäkringstagaren.

Vid dröjsmål med premiebetalningen har försäkringsbolagen i och för sig också rätt att kräva ränta enligt 3 & räntelagen på de obetalda premierna. Om ett bolag tar ut en förseningsavgift, synes det emellertid knappast bli aktuellt att dessutom begära ränta; avgiften torde normalt komma att inkludera ett räntebelopp.

Av 3 & följer att försäkringsbolagen inte har rätt att ta in regler i försäkringsvillkoren om andra särskilda påföljder för dröjsmål med premie- betalningen än möjligheten att ålägga en förseningsavgift enligt förevarande paragraf och att säga upp försäkringen enligt 25 5.

2455. KFL

Prop. l979/80:9 134

255 Vid dröjsmål med betalningen av premien får försäkringsbolaget säga upp försäkringen att upphöra fjorton dagar efter den dag då ett skriftligt meddelande avsändes till försäkringstagaren om uppsägningen. Gör försäk- ringstagaren sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, upphör dock försäkringen tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom. Försäkringen upphör ej, om premien betalas innan den tid som anges i första stycket har löpt ut. Försäkringstagaren skall erinras om detta i meddelandet om uppsägningen. Försäkringen upphör ej heller enligt första stycket om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien i rätt tid därför att han har blivit svårt sjuk eller berövats friheten eller därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning. Detsamma gäller om någon annan liknande oväntad händelse har hindrat försäkringstagaren att betala premien i rätt tid. När hindret faller bort skall försäkringstagaren omedelbart betala premien. Gör han inte det, upphör försäkringen. Om dröjsmålet har varat i tre månader, upphör försäkringen även om hindret finns kvar.

(Jfr 155 första stycket, 17 5, 305 första stycket och 31 å andra stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. För att försäkringsbolaget skall ha rätt att säga upp försäkringen enligt denna bestämmelse krävs att försäkringstagaren inte har betalt premien inom den tid som anges i 21—23 åå. Att dröjsmålet kan bero på att premieavin inte har nått försäkringstagaren på grund av missöde med posten e. d. hindrar inte att försäkringen sägs upp. Däremot föreligger det naturligtvis inte något dröjsmål med premiebetalningen, om försäkringsbo- laget har lämnat anstånd eller med anledning av en anmärkning mot premien har förklarat att saken skall utredas närmare.

Bestämmelsen i första stycket om uppsägning på grund av dröjsmål med betalningen av premien är tillämplig så snart premien inte har betalts i sin helhet. Bestämmelsen gäller även vid dröjsmål med betalningen av delpre- mier, t. ex. en månadsbetalning från ett premiekonto. Det ligger dock i sakens natur att en uppsägning inte bör tillgripas om den obetalda delen avser endast ett förhållandevis blygsamt belopp, framför allt inte om det kan antas bero på ett rent förbiseende att inte hela beloppet har betalts i rätt tid.

I princip kan försäkringsbolaget sända ut ett meddelande om uppsägningen omedelbart efter det att dröjsmålet har inträtt. I praktiken torde det dock mestadels komma att förflyta en tid innan försäkringsbolaget hinner reagera med en uppsägning. Någon gång kan det tänkas att försäkringstagaren då faktiskt har betalt premien utan att bolaget har haft kännedom om det när uppsägningsmeddelandet avsänds. Det kan med hänsyn till detta vara lämpligt att meddelandet innehåller en uppmaning till försäkringstagaren att bortse från det ifall premien redan har betalts.

Uppsägningstiden utgör enligt första stycket 14 dagar. lnget hindrar dock

25 :S KFL

Prop. l979/80:9 135

att försäkringsbolaget tillämpar längre uppsägningstid. Uppsägningstiden räknas från den dag då ett skriftligt meddelande avsändes om uppsägningen. ] verkligheten får försäkringstagaren alltså något kortare tid på sig än uppsägningstiden. Meddelandet går emellenid på försäkringsbolagets risk, dvs. uppsägningstiden förskjuts om försäkringstagaren gör sannolikt att meddelandet har försenats eller kommit bort på grund av omständigheter som försäkringstagaren inte har kunnat råda över. Beträffande innebörden av denna bestämmelse kan jag hänvisa till vad jag har anfön i speci- almotiveringen till den motsvarande bestämmelsen i 15 å andra stycket.

Av 42% andra stycket framgår att försäkringsbolaget i samband med meddelandet om uppsägning bör ange skälen för uppsägningen och erinra försäkringstagaren om vad han skall iaktta om han vill få uppsägningen prövad. Under remissbehandlingen har Folksam uttryckt farhågor för att en del personer, som har underlåtit att betala premien därför att de inte längre vill ha försäkringen, kan missuppfatta en erinran om att de kan vända sig till domstol och få för sig att de är stämda. Med anledning av detta påpekande kan framhållas att enda påföljden av att en sådan erinran inte lämnas är att försäkringstagaren får en obegränsad tid att klandra uppsägningen. Eftersom denna konsekvens knappast har någon praktisk betydelse i detta fall. kan bolagen utan större risk underlåta att erinra om möjligheten till domstolsprövning, om de anser att denna erinran är mindre lämplig.

Andra slyckel. För att en uppsägning skall få verkan krävs naturligtvis att uppsägningsmeddelandet är så formulerat att det klart framgår att dess syfte är att försäkringen skall upphöra. Meddelandet skall också innehålla en erinran om att försäkringen inte upphör, om premien betalas inom uppsäg- ningstiden. Underlåtenhet att lämna en sådan upplysning medför dock inte att uppsägningen förlorar verkan.

] enlighet med stadgad försäkringspraxis bör betalning genom postens förmedling anses ha skett den dag då ett inbetalningskort har lämnats på en postanstalt eller ett girokort har kommit in till postgirokontoret (jfr beträf- fande betalning av hyra 12 kap. 205 tredje stycket jordabalken).

Tredje stycket. Bestämmelserna innebär att försäkringsbolagets uppsägning tills vidare blir utan verkan, om försäkringstagaren på grund av särskilda hinder inte har kunnat betala premien i rätt tid. För att ett hinder skall få denna effekt fordras att det har uppstått före förfallodagen. Har försäkrings- tagaren försuttit denna tid, blir bestämmelsen inte tillämplig även om ett sådant hinder skulle inträffa därefter innan uppsägning har ägt rum eller under den frist som gäller under uppsägningstiden enligt första stycket.

Ett exempel på att försäkringstagaren kan ha hindrats att betala premien i tid är att han har blivit svårt sjuk. Därmed avses framför allt att han har drabbats av olycksfall och plötsligt blivit förd till sjukhus. Man kan däremot begära att den som avsevärd tid i förväg vet om att han skall tas in på sjukhus, exempelvis för en operation. vidtar åtgärder för att betala sina försäkrings-

Prop. l979/80:9 136

premier innan han blir intagen. Å andra sidan kan hinder någon gång anses 25 S* KFL föreligga även om försäkringstagaren är sjuk i hemmet, nämligen om han på grund av sjukdomen inte kan gå till posten och betala premien och inte heller någon annan kan betala premien för honom.

Den som plötsligt blir berövad friheten. t. ex. genom anhållande eller häktning, bör också kunna anses ha giltig ursäkt för att inte betala en försäkringspremic i tid. Det fallet att försäkringstagaren avtjänar frihetsstraff bör bedömas på samma sätt som då han tas in på sjukhus. Om försäkrings— tagaren i tid har känt till när frihetsstraffet skall börja verkställas, får han anpassa sig efter detta och kan alltså då normalt inte hävda att han har varit förhindrad att betala premien.

Som giltigt hinder kan vidare betraktas att försäkringstagaren inte har fått ut intjänad lön från sin huvudsakliga anställning. Visserligen är rätten till lön ide flesta fall säkrad, t. ex. genom den statliga lönegarantin vid arbetsgivares konkurs, men utbetalningen av den intjänade lönen kan likväl i vissa fall försenas och förSäkringstagaren därmed råka ut för oförutsedda ekonomiska svårigheter. Givetvis kan det då inte begäras att de medel som han i övrigt kan ha till sitt förfogande används till att betala försäkringspremier så länge han behöver dem till nödvändigt uppehälle för sig och sin familj. Däremot bör inte införsel eller utmätning i hans lön betraktas som sådant hinder som utgör en ursäkt för att inte betala försäkringspremier.

Endast lön från försäkringstagarens "huvudsakliga anställning" avses. Försäkringstagaren kan inte som ursäkt åberopa att han inte har fått ut ersättning för ett extrauppdrag. Han får med andra ord räkna med att betala försäkringspremier med de inkomster som utfaller regelbundet och inte lita till arvoden e. d. som han uppbär med ojämna mellanrum.

Att försäkringstagaren inte får ut pension torde vara mindre vanligt. Så kan dock någon gång förekomma med s. k. trotjänarpension, som inte är säkrad med försäkring eller på motsvarande sätt.

Slutligen kan försäkringstagaren vara hindrad att betala försäkringspremier på grund av någon annan liknande oväntad händelse. Exempelvis kan en inkallelse till militärtjänstgöring någon gång komma så plötsligt att den kan ursäkta en för sen premiebetalning. Ett annat exempel är att försäkringsta- garen blir tvungen att i sin tjänst göra en oväntad utlandsresa. [ allmänhet kan dock en utlandsvistelse inte godtas som ursäkt. Den som har fått en premieavi och planerar en utrikesresa som skall påbörjas innan premien förfaller, bör ordna så att premien betalas inom den föreskrivna tiden. Även vid längre bortovaro bör det kunna krävas att försäkringstagaren vidtar åtgärder för att så viktiga utgifter som försäkringspremier betalas i tid.

För att undanröja alla missförstånd kan framhållas att det inte räcker med att det har inträffat en sådan händelse som nu har berörts. Som har framgått av det tidigare anförda fordras det också att händelsen har hindrat försäk- ringstagaren att betala premien i tid. .lu allvarligare hindret är, desto mer antagligt är det givetvis att händelsen har utgjort ett sådant hinder.

Prop. 1979/80:9 137

För att hindret skall kunna åberopas krävs inte att försäkringstagaren anmäler det för försäkringsbolaget. Det är dock naturligtvis ofta lämpligt att han gör det. om inte hindret omöjliggör också en sådan kontakt. Som har nämnts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.8.3 ) kan försäkringsbolaget i premieavin ange att den som är hindrad att betala premien i rätt tid bör anmäla detta snarast till bolaget. En sådan uppmaning utgör dock bara en rekommendation. Den som inte följer uppmaningen kan inte drabbas av någon påföljd.

Föreligger ett sådant hinder för premiebetalningen som avses med bestämmelserna i tredje stycket, förlängs uppsägningstiden så länge hindret pågår. dock längst till tre månader efter förfallodagen. Så snart hindret har upphört måste premien betalas för att inte försäkringen skall upphöra. Man får dock räkna med att hindret i praktiken kan kvarstå en kortare tid efter det att den utlösande orsaken till hindret har fallit bort. Sålunda kan man inte fordra att den som har kommit hem från sjukhus skall betala försäkrings- premie första dagen som han är hemma.

När försäkringstagaren betalar premien sedan hindret har upphört. bör han samtidigt i eget intresse upplysa om att han har varit förhindrad att betala premien tidigare. Annars kan det hända att försäkringsbolaget behandlar betalningen enligt 26å och utgår från att ett avbrott har förelegat i försäkringsskyddet.

Det kan tilläggas att försäkringsbolaget har rätt till premie under den förlängda uppsägningstiden. även om försäkringen upphör när hindret har fallit bort därför att försäkringstagaren inte heller då betalar den premie som bolaget har krävt honom på.

26 & Betalar försäkringstagaren premien efter det att försäkringen har upphört enligt 25 &, skall han därigenom anses ha begärt en ny försäkring från klockan noll dagen efter den då premien betalades. Vill försäkringsbolaget inte meddela försäkring enligt försäkringstagarens begäran, skall en skriftlig underrättelse om detta avsändas till försäkringstagaren inom fjorton dagar från den dag då betalningen mottogs. Annars anses en ny försäkring ha tecknats i enlighet med försäkringstagarens begäran.

(Jfr 15 Q' andra stycket och 30% första stycket i kommittéförslaget)

Om försäkringstagaren betalar en premie efter det att försäkringen har upphört på grund av dröjsmål med premiebetalningen. står flera möjligheter till buds för försäkringsbolaget.

Bolaget kan sålunda vilja avräkna vad som återstår av den tidigare obetalda premien. Det kan ske i den formen att bolaget kommer överens med försäkringstagaren om att betalningen skall räknas som om den hade gjorts i tid. Denna möjlighet kan dock knappast utnyttjas annat än då det har gått en kortare tid efter det att försäkringen upphörde. Vidare kan bolaget efter avräkningen erbjuda den begärda försäkringen på villkor att ytterligare premiebelopp skall betalas in eller erbjuda en försäkring för den kortare tid

Hänvisningar till US45

Prop. 1979/80:9 138

som den kvarstående premien räcker till för. Också dessa erbjudanden måste för att bli gällande godkännas av försäkringstagaren enligt vanliga regler om hur avtal ingås, eftersom de inte kan anses stå i överensstämmelse med försäkringstagarens begäran om en ny försäkring.

En särskild fråga är om försäkringsbolaget kan helt avböja att meddela en ny försäkring med anledning av den tidigare betalningsförsummelsen. eventuellt sedan bolaget dock har tagit i anspråk den del av det inbetalda beloppet som svarar mot dess fordran på den tidigare premien. Frågan är med andra ord om betalningsförsummelsen utgör ett sådant särskilt skäl som enligt 9 & andra stycket berättigar bolaget att vägra att meddela den begärda försäkringen. Som jag har sagt i specialmotiveringen till den bestämmelsen bör denna fråga besvaras jakande, om försäkringstagaren har avsiktligt utnyttjat premiebetalningsreglerna för att skaffa sig ett försäkringsskydd utan att betala premier. Rör det sig emellertid om en enstaka försummelse som kan antas bero på ett förbiseende från försäkringstagarens sida eller kan denne åberopa någon särskild ursäkt, bör han inte anses ha förverkat sin rätt att få en ny försäkring. Det bör i detta fall särskilt beaktas att en vägran att medge den begärda försäkringen kan drabba försäkringstagaren mycket hårt. om ett försäkringsfall inträffar efter det att han har betalt in det nya beloppet men innan försäkringsbolaget har hunnit meddela sitt besked.

Om försäkringsbolaget önskar utnyttja någon av de nu nämnda möjlighe- terna och alltså inte vill meddela försäkring i enlighet med försäkringstaga- rens begäran,skall bolaget skriftligen underrätta försäkringstagaren om detta inom 14 dagar från den dag då betalningen mottogs. Att underrättelsen försenas eller inte kommer fram hindrar inte att försäkringsbolaget har uppfyllt vad som krävs för att undvika att en försäkring kommer till stånd enligt försäkringstagarens begäran.

Om bolaget inte reagerar inom den angivna tiden,anses en ny försäkring ha tecknats i enlighet med den begäran som försäkringstagarens betalning innebär. Försäkringstiden börjar då klockan noll dagen efter den då premien betalades (se om tidpunkten för betalning specialmotiveringen till 25 å andra stycket). Försäkringsbolaget har i detta läge förlorat möjligheten att använda någon delav beloppet som betalning av dess fordran på den tidigare premien. Denna fordran får i stället krävas ut i särskild ordning, och fortsatt underlåtenhet att betala den kan inte föranleda uppsägning av den nya försäkringen.

Betalning av tilläggspremie

275 Har den avtalade premien höjts därför att försäkringen på försäkrings- tagarens begäran har ändrats under försäkringstiden, skall denna tilläggs- premie betalas inom fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget

27 ; KFL

Prop. l979/80:9 139

avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren med krav på tilläggspremien. Detsamma gäller annan tilläggspremie som försäkringstaga- ren är skyldig att betala.

(Jfr 16 5 första meningen och 31 5 första stycket i kommittéförslaget)

1 departementsförSlaget behandlas alla premiehöjningar under pågående försäkringsperiod som tilläggspremier. Det kan röra sig om en premiehöjning som föranleds av att försäkringen utökas med ett nytt försäkringsmoment, t. ex. då en motorfordonsförsäkring som har avsett enbart den obligatoriska trafikförsäkringen utvidgas till att omfatta också vagnskadeforsäkring eller då en villaförsäkring kompletteras med maskinskadeförsäkring. Premiehöj- ningen kan också vara en följd av att försäkringstagaren har begärt att försäkringsbeloppet Skall höjas eller att han vid en motorfordonsförsäkring anmäler längre körsträcka. Andra exempel på att en tilläggspremie kan komma att tas ut är att försäkringstagaren begär lägre självrisk eller anmäler fareökning vid exempelvis en brandförsäkring. ] vissa fall kan också försäkringsbolaget begära en ändring av försäkringsvillkoren som kan innebära en premiehöjning under försäkringstiden (se 195 första stycket).

Reglerna i förevarande paragraf om när en tilläggspremie skall betalas överensstämmer med dem som enligt 21 5 första stycket gäller för betalning- en av första premien.

285 Om en tilläggspremie som är en följd av att försäkringen har utökats under försäkringstiden inte betalas i rätt tid, får försäkringsbolaget med tillämpning av 25 5 säga upp försäkringen i den del den har utökats. Om en annan tilläggspremie inte betalas i rätt tid, får försäkringsbolaget räkna om försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie som har betalts. Sedan en skriftlig underrättelse om en sådan omräkning av försäkringstiden har avsänts till försäkringstagaren, gäller försäkringen under den kortare tid som följer av omräkningen, dock minst under fjorton dagar efter det att underrättelsen har avsänts.

(Jfr 165 andra och tredje meningarna samt 305 första stycket i kommit- téförslaget)

Första stycket. Om försäkringstagaren inte i tid betalar en tilläggspremie som har föranletts av att försäkringen under den löpande försäkringsperioden har tillförts ett nytt försäkringsmoment. påverkar det inte försäkringens giltighet i dess ursprungliga omfattning. Påföljden är i stället att försäkringen kan sägas upp med tillämpning av 255 såvitt gäller det nytillkomna försäkringsmomentet.

Andra stycket. Bestämmelserna avser dröjsmål med betalningen av en tilläggspremie som är en följd av att försäkringen har ändrats på annat sätt än genom en utökning av försäkringen. Påföljden för en sådan försummelse är att försäkringstiden kan räknas om. En sådan omräkning kan bli aktuell, om

28 58" KFL

Prop. 1979/80:9 140

försäkringsbeloppet på försäkringstagarens begäran skall höjas t.ex. från 200000 till 300000 kr. men försäkringstagaren försummar att betala den tilläggspremie som föranleds av ändringen. Försäkringsbolaget får då räkna ut för hur lång tid den redan betalda premien gäller för en försäkring med ett försäkringsbelopp på 300 000 kr. samt justera försäkringstiden i enlighet med denna uträkning. Genom omräkningen förkortas alltså försäkringstiden. En förutsättning är dock att försäkringsbolaget avsänder en skriftlig underrät- telse om detta.

I vissa fall kan omräkningen innebära att det inte längre återstår någon del av försäkringstiden. När det gäller en försäkring som enligt 14 5 andra stycket inte är avsedd att förnyas skulle det inte vara tillfredsställande om den upphörde i och med att försäkringsbolagets underrättelse om omräkningen avsändes. Försäkringstagaren har därför i ett sådant fall en respittid på 14 dagar, räknat från det att underrättelsen avsändes. Inte heller en försäkring som enligt 14 5 första stycket förnyas, om den inte sägs upp till försäkrings- tidens utgång, upphör förrän denna fjortondagarsfrist har gått till ända. Försäkringsbolaget kan alltså samtidigt med underrättelsen säga upp försäk- ringen till utgången av denna tid, om bolaget med stöd av 15 5 inte vill förnya försäkringen. Också försäkringstagaren kan i detta läge undvika att försäk- ringen förnyas genom att han under fjortondagarsfristen säger upp försäk- ringen eller tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbo- lag.

Ai'karrning av premie

295 Om en försäkring upphör i förtid, har försäkringsbolaget endast rätt till den premie som skulle ha bestämts om försäkringen från början hade tecknats för den tid under vilken den har gällt. Upphör en förnyad försäkring i förtid, har försäkringsbolaget dock inte rätt till högre premie än den som svarar mot den risk som försäkringen har täckt. llar försäkringstagaren betalt högre premie än försäkringsbolaget har rätt till enligt första stycket. skall bolaget betala tillbaka överskjutande belopp.

(Jfr 18 5 i kommittéförslaget)

Första stycke/. Bestämmelserna är tillämpliga oavsett anledningen till att försäkringen har upphört. De gäller alltså även i fall då försäkringen inte har upphört med stöd av någon bestämmelse i lagen utan efter en överenskom- melse mellan parterna.

Premien beräknas på olika sätt, beroende på om försäkringen var nytecknad eller om den hade förnyats. l fråga om en nytecknad försäkring har försäkringsbolaget rätt till 5. k. korttidspremie, dvs. den premie som skulle ha bestämts om försäkringen från början hade tecknats för den tid under vilken den faktiskt har gällt. När det gäller en förnyad försäkring tillgodoräknas försäkringsbolaget i stället s. k. proratapremie, dvs. i princip den del av den

29 _5' KFL

Prop. 1979/80:9 141

avtalade premien som belöper på den förflutna försäkringstiden. Eftersom det regelmässigt är förmånligare för försäkringstagaren att premien beräknas som proratapremie än som korttidspremie, finns det inte något hinder mot att försäkringsbolaget också vid en nytecknad försäkring beräknar premien som proratapremie.

1 fall då den avtalade premien skall räknas om till en korttidspremie för den tid försäkringen har gällt, får man utgå från försäkringsbolagets tariffer för en sådan premie. Har bolaget inte några tariffer av detta slag för den försäkring som är aktuell, får premien beräknas mera skönsmässigt.

Skall den avtalade premien räknas om till en proratapremie för den aktuella tidsperioden, är det ofta möjligt att göra uträkningen efterförhållandet mellan denna tid och den avtalade försäkringstiden. Om exempelvis en villaförsäk- ring som gäller för ett år sägs upp sex månader efter det att den har förnyats, har försäkringsbolaget rätt till hälften av en årspremie. Ibland är försäkrings- risken emellertid ojämnt fördelad under försäkringstiden. När det t. ex. gäller en båtförsäkring är "sjörisken" (dvs. risken under den tid båten används) avsevärt kOStsammare än "uppläggningsrisken" (dvs. risken under den tid som båten är upplagd). Ett annat exempel är att försäkringsrisken för en motorcykel ofta är större under sommarhalvåret än under vinterhalvåret. Vid beräkningen av vilken proratapremie som skall tillgodoräknas försäkrings- bolaget skall sådan s. k. riskförtätning beaktas.

Allt/I'd stycket. Här fastslås den i och för sig självklara principen att försäkringstagaren skall få tillbaka den del av den erlagda premien som försäkringsbolaget inte har rätt till enligt första stycket. Försäkringstagaren behöver inte framställa någon särskild begäran om att få tillbaka det överskjutande beloppet, utan bolaget skall av sig självt se till att beloppet betalas ut.

Ner/sättning av _ försäkringsersällningen

305 Har försäkringstagaren när försäkringen tecknades uppsåtligen eller genom oaktsamhet som inte är ringa lämnat en oriktig uppgift eller förtigit en omständighet av vikt, kan ersättning från försäkringen sättas ned i fråga om varje försäkrad. Nedsättningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till det verkliga förhållandets betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan samt till försäkringstagarens uppsåt eller oaktsamhet och omstän- digheterna i övrigt.

(Jfr 195 i kommittéförslaget)

Vid många moderna försäkringsformer förekommer det att något särskilt försäkringsbelopp inte behöver anges eller att detta belopp har begränsad betydelse för att avgöra försäkringsersättningens storlek. I stället infordras uppgifter om det försäkrade objektet e.d. Det innebär att reglerna om underförsäkring (se 35 5) har minskat i betydelse, jämfört med tidigare, och

Prop. 1979/80:9 142

att reglerna om upplysningsplikten har fått en motsvarande ökad betydelse. För försäkringstagarna är detta ofta en fördel, eftersom dessa regler — som strax skall beröras — innefattar ett godtrosskydd som saknar motsvarighet vid underförsäkring.

Förevarande paragraf innehåller regler om nedsättning av försäkringser- sättningen i fall då försäkringstagaren har brustit i sin upplysningsplikt. Vid sidan av dessa regler är också avtalslagens ogiltighetsregler tillämpliga. Sålunda kan försäkringsavtalet vara ogiltigt på grund av t. ex. svek eller handlande i strid mot tro och heder(30 resp. 33 5 avtalslagen ). 1 ett sådant fall lämnas över huvud taget inte någon försäkringsersättning. Någon uttrycklig hänvisning till dessa ogiltighetsregler har inte ansetts nödvändig (jfr 45 försäkringsavtalslagen ).

En förutsättning för att en lämnad uppgift skall kunna leda till nedsättning av försäkringsersättningen enligt förevarande paragraf är att den är oriktig, objektivt sett. Har försäkringstagaren lämnat en uppgift som är vilseledande utan att vara direkt oriktig, bestäms nedsättningsfrågan av om han hade tillräcklig anledning att lämna kompletterande upplysningar. Den bedöm- ningen beror i sin tur av vilken insikt försäkringstagaren hade eller borde ha haft om uppgiftens vilseledande karaktär. 1 övrigt torde försäkringstagaren vid en konsumentförsäkring sällan vara skyldig att lämna andra uppgifter än sådana som uttryckligen avkrävs honom. Föreskriften om nedsättning på grund av förtigande, dvs. underlåtenhet att uppge en av försäkringstagaren känd omständighet, har därför ringa praktisk betydelse.

De uppgifter som avses är sådana som gäller det försäkrade objektet och liknande förhållanden av betydelse för försäkringsbolagets bedömning av försäkringsrisken och den sannolika ersättningens storlek. Exempel på omständigheter av detta slag är vid villaförsäkring den försäkrade byggna- dens ålder, byggnadssätt och storlek, vid hemförsäkring byggnadssättet för det hus där försäkrad lösegendom förvaras och vid motorfordonsförsäkring fordonets märke, modell och ålder samt den beräknade körsträckan. Däremot avses inte förhållanden som endast är av betydelse för att försäkringsbolaget skall kunna sända premieavier och andra meddelanden till korrekt adress e. (1. Det saknas givetvis anledning att sätta ned ersättningen därför att oriktiga uppgifter har lämnats om sådana eller andra förhållanden som är utan betydelse för försäkringsbolagets bedömning av faran.

Ibland kan uppgifter komma att lämnas i den formen att det i den tryckta texten till ansökningen om försäkring anges att ett visst förhållande föreligger, t. ex. att den försäkrade inte tidigare har drabbats av någon skada. Om denne i ett sådant fall undertecknar ansökningen, trots att den förtryckta texten inte överensstämmer med det verkliga förhållandet. är det inte säkert att han skall anses ha brutit mot upplysningsplikten enligt förevarande paragraf. Den frågan får bedömas efter omständigheterna, varvid hänsyn framför allt får tas till hur framträdande klausulen är. Allmänt sett måste det

30 5' KFL

Prop. l979/80:9 143

anses mindre lämpligt att en ansökningsblankett utformas på detta sätt.

Har försäkringstagaren lämnat en oriktig uppgift eller förtigit en omstän- dighet av vikt, kan försäkringsersättningen sättas ned om han har handlat uppsåtligen. Uppsåt föreligger om han är medveten om att den uppgift han har lämnat är oriktig eller att den omständighet han har förtigit är av vikt. Det krävs inte dessutom att avsikten var att skaffa sig en försäkring som försäkringsbolaget med kännedom om det verkliga förhållandet inte skulle ha meddelat alls eller ha meddelat endast mot en högre premie eller på andra villkor i övrigt än som har avtalats. 1 ett sådant fall föreligger ofta svek eller handlande mot tro och heder, och försäkringsavtalet kan då som nämnts bli ogiltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler.

Nedsättning av försäkringsersättningen kan vidare komma i fråga, om försäkringstagaren visserligen inte insåg att en uppgift som han har lämnat var oriktig eller att en omständighet som han har förtigit var av vikt men likväl borde ha insett detta. Varje slag av oaktsamhet kan dock inte leda till nedsättning. Det krävs att oaktsamheten inte är ringa. En förutsättning är därför att försäkringstagaren borde ha förstått att det förhållande som han har uppgett resp. förtigit hade betydelse för försäkringsbolagets beslut att meddela försäkringen eller för premiesättningen. Vidare bör försäkringsta- garen ha kunnat lämna riktiga uppgifter utan att utsätta sig för oproportio- nerligt besvär. Det får inte heller finnas några särskilda ursäkter för försäkringstagarens handlande.

Möjligheten att sätta ned försäkringsersättningen enligt förevarande paragrafavser enbart fall då försäkringstagaren har brustit i sin upplysnings- plikt när försäkringsavtalet ingicks. Om han vid detta tillfälle handlade i god tro men senare blir på det klara med att en uppgift som han har lämnat var oriktig eller att en omständighet som han har förtigit var av vikt, kan han enligt försäkringsvillkoren vara skyldig att upplysa försäkringsbolaget om detta. Åsidosätter han ett villkor av detta slag. kan nedsättning komma i fråga enligt 31 5.

Om de förutsättningar som har angetts nyss är uppfyllda, kan försäkrings- ersättningen sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till olika omständigheter. Nedsättningen görs alltså inte efter en sådan hypotetisk bedömning, baserad på vad försäkringsbolaget skulle ha beslutat om försäkringstagaren hade lämnat riktiga och fullständiga uppgifter, som den s.k. prorataregeln förutsätter. Även om bolaget med kännedom om det riktiga förhållandet inte skulle ha meddelat försäkring, kan den försäkrade ha rätt till ersättning beroende på omständigheterna i det särskilda fallet.

En första omständighet som skall beaktas vid nedsättningen är det verkliga förhållandets betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan. Har den omständighet om vilken en oriktig uppgift har lämnats eller som har förtigits över huvud taget inte haft något inflytande på händelseförloppet eller

305" KFL

Prop. 1979/80:9 144

skadans storlek, bör ersättningen normalt inte reduceras alls. Ett exempel är 30 5 KFL att försäkringstagaren har uppgett att försäkrad egendom förvaras i ett stenhus fastän huset är av trä och att egendomen brinner upp utan att huset antänds.

Det är dock inte alltid nödvändigt att ett direkt orsakssamband föreligger i det konkreta fallet. I vissa fall är det tillräckligt att den omständighet som försäkringstagaren oriktigt har uppgett eller som han har förtigit allmänt sett har betydelse för inträdet av försäkringsfallet eller för skadans omfattning. Ett exempel äratt försäkringstagaren när han tecknaren motorfordonsförsäkring lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter om den beräknade årliga körsträckan.

l undantagsfall kan det vidare tänkas att försäkringsersättningen kan sättas ned, trots att ett orsakssamband helt saknas. Vid nedsättningen skall nämligen också beaktas försäkringstagarens uppsåt eller oaktsamhet och övriga omständigheter. Somjag har sagt i den allmänna motiveringen( avsnitt 2.9.2 ) kan det av preventiva skäl någon gång vara motiverat att nedsättning görs vid en betydande grad av vårdslöshet, liksom vid ett uppsåtligt förfarande. även när det inte finns något orsakssamband. På så sätt kan man också få en mjukare avgränsning mot de fall av svek eller handlande mot tro och heder som enligt avtalsrättsliga principer medför att försäkringsavtalet blir ogiltigt och någon ersättning alltså inte lämnas, oavsett vilket orsaks- samband som kan finnas mellan de oriktiga uppgifterna och försäkringsfal- let.

Normalt beaktas dock försäkringstagarens uppsåt eller oaktsamhet endast i fall då det finns ett sådant orsakssamband. Uppsåtet eller oaktsamheten kan variera såväl när det gäller lämnandet av en oriktig uppgift eller förtigandet av en omständighet av vikt som beträffande insikten om vilken betydelse det har för försäkringsbolaget att få korrekta upplysningar. Allmänt sett bör uppsåtligt handlande bedömas strängare än ett förfarande som endast är vårdslöst.

Slutligen skall hänsyn tas till omständigheterna i övrigt. Särskilt bör beaktas försäkringsbolagets eget handlande. Har bolaget sedan försäkringen har tecknats fått kännedom om att en av försäkringstagaren lämnad uppgift inte överensstämmer med det verkliga förhållandet ligger det nära till hands att bolaget med stöd av 195 första stycket begär att försäkringsvillkoren ändras i enlighet med detta. Underlåter bolaget att göra detta och underrättar det inte heller försäkringstagaren om att nedsättning kan komma i fråga, bör förfarandet kunna läggas bolaget till fast (jfr 8 5 försäkringsavtalslagen).

Om försäkringsbolaget redan när försäkringen tecknas känner till att försäkringstagarens uppgifter är felaktiga eller ofullständiga och trots detta inte försöker få fram korrekta uppgifter. bör det också inverka till bolagets nackdel. Detsamma gäller om bolaget visserligen inte har känt till det rätta förhållandet men borde ha gjort det (jfr 95 försäkringsavtalslagen ). Har

Prop. 1979/80z9 145

försäkringen tecknats genom förmedling av ett ombud för försäkringsbola- get, synes den insikt som ombudet har eller borde ha haft få samma verkan åtminstone i fall då ombudet har behörighet att teckna försäkringen.

Bland övriga omständigheter som inverkar på nedsättningsfrågan kan undantagsvis också den försäkrades behov av försäkringsersättning få betydelse. Särskilt gäller detta i fall då starka sociala hänsyn talar mot nedsättning eller åtminstone mot ett mera betydande bortfall av försäkrings- ersättningen. Sådana hänsyn bör kunna tas t. ex. vid skada på ett fordon som en handikappad person utan särskilda tillgångar är beroende av för att kunna förflytta sig.

Normalt bör försäkringsersättningen reduceras endast med en kvotdel eller ett visst belopp. Vid nedsättningen får hänsyn tas till att den är avsedd att utgöra en lämplig sanktion mot det slag av handlingssätt som försäkringsta- garen har gjort sig skyldig till. inte att anpassa försäkringsskyddet till den betalda premien och den faktiska risken.

l undantagsfall kan ersättningen helt falla bort (”nedsättning till noll"). Detta kan vara motiverat framför allt om försäkringstagarens beteende gränsar till ettsådant handlande som utgör svek eller strider mot tro och heder och som medför att avtalet är ogiltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler. Detta förutsätter vanligen att försäkringstagaren måste ha insett att risken var sådan att försäkringsbolaget med kännedom om det rätta förhållandet inte skulle ha meddelat försäkring.

Ersättningen kan sättas ned i fråga om varje försäkrad, dvs. även en försäkrad som inte är försäkringstagare får finna sig i att identifieras med denne. Somjag har nämnt i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.9.6 ) är det dock möjligt att vid den skälighetsprövning som skall göras vid nedsättning- en ta hänsyn till att den ersättningsberättigade inte själv har gjort sig skyldig till något klandervärt. Detta gäller särskilt i sådana fall där den försäkrades behov av ersättningen talar mot en mera betydande nedsättning.

Att ersättningen kan sättas ned ”i fråga om varje försäkrad" innebär att nedsättningen i och för sig kan drabba också en kreditgivare med säkerhets- rätt i försäkrad egendom, t. ex. en säljare vid kreditköp. Av 4 5 framgår dock att de regler i försäkringsavtalslagen som rör förhållandet till annan än försäkringstagaren skall tillämpas även i fråga om konsumentförsäkringar. Beträffande brandförsäkring gäller enligt 875 tredje stycket i den lagen att borgenären är skyddad även mot försäkringstagarens försummelse av upplysningsplikt, och den bestämmelsen tar alltså över reglerna i förevarande paragraf.

31 5 Har den försäkrade uppsåtligen eller genom oaktsamhet åsidosatt sina åligganden enligt försäkringsvillkoren, kan ersättning från försäkringen sättas ned såvitt gäller honom. Nedsättningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till försummelsens betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan samt till den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet och omständigheterna i övrigt.

31 5" KFL

Hänvisningar till US48

Prop. l979/80:9 146

Med den försäkrade jämställs annan som har handlat med hans samtycke. Också den som beträffande försäkrad egendom har en väsentlig ekonomisk gemenskap med den försäkrade jämställs med denne. Detsamma gäller den som i den försäkrades ställe eller tillsammans med denne har haft tillsyn över försäkrad egendom, om förbehåll om detta har gjorts i försäkringsvillko-

ren.

(Jfr 20 och 22 55 i kommittéförslaget)

Första stycket. En förutsättning för att bestämmelserna skall bli tillämpliga är att den försäkrade bryter mot en föreskrift som har tagits in i försäkrings- villkoren. Bestämmelserna i sig själva ålägger alltså inte den försäkrade några förpliktelser, utan de reglerar endast påföljden för en försummelse att iaktta en förpliktelse enligt försäkringsvillkoren.

För att nedsättning skall kunna komma i fråga krävs att någon som är försäkrad (se om detta begrepp 2 5) har åsidosatt en förpliktelse som åligger honom i denna egenskap. Ofta är den försäkrade samma person som försäkringstagaren. Åsidosättande av en förpliktelse som endast gäller för försäkringstagaren i denna egenskap, t. ex. att betala premier eller att vid dröjsmål med premiebetalningen utge en förseningsavgift. bedöms inte enligt förevarande bestämmelse. Även annan än försäkringstagaren kan i vissa fall vara försäkrad. Vid bedömningen av den rätt till ersättning som en försäkrad har beaktas i princip bara hans eget handlande. Av andra stycket i förevarande paragraf framgår dock att även ett handlande av annan än den försäkrade i undantagsfall kan inverka på dennes rätt till ersättning (s.k. identifika- tion).

Bestämmelserna i första stycket avser i första hand förpliktelser som åligger den försäkrade under försäkringstiden, utan samband med att ett försäk- ringsfall har inträffat. Viktigast är s. k. säkerhetsföreskrifter. t. ex. att eldfarliga ämnen skall förvaras på betryggande sätt, att det skall finnas brandsläckningsredskap samt att dörrar och fönster till bostad skall vara låsta. För att nedsättningsreglerna i denna paragraf skall bli tillämpliga fordras det inte att en sådan säkerhetsföreskrift har tagits in i försäkringsbrevet, utan det är i princip tillräckligt att försäkringsvillkoren hänvisar till preciserade föreskrifter vars innehåll framgår på annat sätt. Som exempel kan nämnas en hänvisning till föreskrifter om brandskydd m.m. som har utfärdats av myndigheterna. Givetvis måste sådana hänvisningar uppmärksammas vid försäkringsinspektionens granskning av försäkringsvillkoren, så att inte den försäkrade på detta sätt åläggs alltför omfattande och svåröverskådliga skyldigheter. Av särskild betydelse är att den försäkrade får kännedom om vad som sålunda åläggs honom.

Bestämmelserna är vidare tillämpliga i fall då den försäkrade åsidosätter sådana skyldigheter vid s.k. fareökning som kan ha föreskrivits i försäk- ringsvillkoren. Ett typfall är att brandförsäkrad egendom ändras så att en

31 9",er

Prop. 1979/80:9 ' 147

högre premie skall tas ut. Utgångspunkten är att det bör stå den försäkrade fritt att vidta sådana ändringar som föranleder en högre premie men att han måste anmäla förhållandet till försäkringsbolaget så att premien kan justeras. Åsidosätter han en föreskrift i villkoren om en sådan anmälningsskyldighet. kan nedsättning av försäkringsersättningen komma i fråga. Föreskrifter om fareökning torde emellertid ha förhållandevis ringa betydelse vid konsu- mentförsäkringar.

Bestämmelserna tar även sikte på åsidosättande av föreskrifter om sådant som har mera direkt betydelse för försäkringsfallets inträffande och skadans omfattning. Hit hör bl.a. sådana föreskrifter om berusning, användande av narkotika etc. som förekommer i försäkringsvillkoren för motorfordonsför- säkring. Dessa föreskrifter kan anses ålägga den försäkrade ett förbud mot att föra motorfordon när han är påverkad av alkohol, narkotika etc. Även föreskrifter om skyldighet att vidta räddningsåtgärder för att förebygga eller begränsa ett försäkringsfall får — i den mån de förekommer vid konsument- försäkringar bedömas enligt förevarande bestämmelser.

Slutligen avser bestämmelserna åsidosättande av eventuella förpliktelser att anmäla inträffad skada, framställa anspråk på försäkringsersättning, medverka vid skaderegleringen e. d.. dvs. förpliktelser som hänför sig till tiden efter det att försäkringsfallet har inträffat. Beträffande lämnande av oriktiga uppgifter m. m. i samband med skaderegleringen finns dock särskilda bestämmelser i 34 5.

För att nedsättning av försäkringsersättningen skall kunna komma i fråga i de fall som nu har berörts krävs att överträdelsen av en föreskrift i försäkringsvillkoren har skett uppsåtligen eller genom oaktsamhet. Uppsåt torde vanligtvis föreligga, om någon i strid mot meddelade säkerhetsföre- skrifter inför eldfarliga varor i ett bostadshus. Detsamma gäller, om någon ökar faran för försäkringsfall genom att ändra ett försäkrat hus. Är avsikten med förfarandet dessutom att åstadkomma skada, föreligger ett uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet som regleras i 32 5. Det kan emellertid också förekomma att försäkringstagaren av glömska, förbiseende eller annan oaktsamhet åsidosätter en förpliktelse enligt försäkringsvillkoren. Till skill- nad från vad som gäller enligt de andra nedsättningsreglerna i lagen kan t. o. ni. en ringa oaktsamhet föranleda att försäkringsersättningen sätts ned. Som strax skall beröras bör detta dock kunna bli aktuellt bara i undantags- fall.

Vid nedsättningen skall hänsyn i första hand tas till försummelsens betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan. Särskilt när det gäller underlåtenhet att iaktta föreskrifter som avser att hindra att försäkringsfall inträffar eller att skadan sprider sig är detta den viktigaste förutsättningen. Om överträdelsen inte har haft någon betydelse för skadan, bör någon reduktion normalt inte göras (jfr 51 5 försäkringsavtalslagen ). Som exempel kan nämnas att den försäkrade har använt alltför starka elektriska säkringar men att skadan har uppstått genom att blixten har slagit ned i huset.

315. KFL

Prop. 1979/80z9 148

Ett annat exempel är att den försäkrade i strid mot villkoren inte har haft ytterdörren låst men att ett inbrott har begåtts genom att tjuven har slagit sönder en fönsterruta och tagit sig in genom fönstret. Ytterligare exempel är att ett hus som saknar föreskrivna släckningsanordningar har antänts men att elden upptäcks först när hela huset är övertänt.

Även vid överträdelser av förpliktelser som avser fareökning bör hänsyn i stor utsträckning tas till om försummelsen har haft någon inverkan på försäkringsfallet och skadans omfattning. Vad som har anförts i speci- almotiveringen till 305 om betydelsen av kausaliteten vid förseelser mot försäkringstagarens upplysningsplikt har i allt väsentligt tillämpning också i detta fall.

Vid förpliktelser som avser tiden efter det att försäkringsfallet har inträffat har försummelsen vanligen inte någon betydelse för skadans omfattning. Däremot kan försäkringsbolagets kostnader för skaderegleringen påverkas. Detta utgör en sådan omständighet i övrigt som kan beaktas vid nedsätt- ningen. Det bör dock inte förekomma att ersättningen reduceras på grund av en försummelse som inte har haft någon betydelse för försäkringsbolaget, t. ex. då bolaget trots att den försäkrade har underlåtit att anmäla skadan ändå

har fått kännedom om den. Vid nedsättningen skall också den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet beaktas. Överträdelser av förpliktelser som har ålagts genom försäkringsvill- koren är som förut har nämnts ofta uppsåtliga, och det kan inte sägas att varje uppsåtlig försummelse bör betraktas som försvårande. Det allvarliga i försummelsen kan vidare växla avsevärt. beroende på om det finns mer eller mindre ursäktande omständigheter. I fråga om underlåtenhet att installera permanenta säkerhetsanordningar, t. ex. eldsläckningsanordningar eller lås, får avsevärd hänsyn tas till den tid som den försäkrade har haft till sitt förfogande och till de påminnelser som kan ha lämnats honom. Att ta bort viktiga säkerhetsanordningar, t. ex. för att tillgodose bekvämligheten, bör i regel anses innebära en förhållandevis hög grad av vållande.

Nedsättning av försäkringsersättningen kan vidare bli aktuell i fall då den försäkrade genom grov vårdslöshet har åsidosatt en föreskrift i försäkrings» villkoren, även om det i ett sådant fall i ännu mindre utsträckning än vid en uppsåtlig försummelse behöver bli fråga om ett fullständigt bonfall av ersättningen. Däremot bör en oaktsamhet som inte kan betecknas som grov mera sällan kunna föranleda att ersättningen reduceras. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.9.3 ) får hänsyn tas till vilket slags föreskrift som har åsidosatts. Vid överträdelse av föreskrifter om fareökning eller om räddningsplikt torde nedsättning i regel komma i fråga endast om uppsåt eller i varje fall grov vårdslöshet ligger den försäkrade till last. Vid åsidosättande av säkerhetsföreskrifter som direkt syftar till att tillgodose preventionen kan emellertid en strängare inställning mot den försäkrade vara befogad.

Allmänt sett kan sägas att nedsättningen inte bör göras med större stränghet än som kan anses motiverad av preventiva skäl och av hänsynen till

Hänvisningar till S315

315KFL

Prop. 1979/80z9 149

de kostnader som kan drabba försäkringstagarkollektivet om full ersättning utges även vid åsidosättande av olika förpliktelser enligt försäkringsvillkoren. Samtidigt måste beaktas önskemålet om att ge skydd vid socialt betydande förluster. Vid bedömningen av vilken hänsyn som bör tas till den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet bör man därför också skilja mellan olika försäkringar och skador.

Vid en brand riskerar den försäkrade i allmänhet att drabbas ganska hårt, även om han får full ersättning för egendom som förstörs genom branden. Vidare bör beaktas att den försäkrade kan straffas för allmänfarlig vårdslöshet oavsett om någon skada inträffar eller ej. Att reducera försäkringsersättning- en är därför i detta fall i mindre grad påfordrat av preventiva och liknande skäl. Till detta kommer att skadorna lätt kan uppgå till mycket stora belopp och att behovet av ersättning sålunda ofta är stort. Det synes därför rimligt att full eller i det närmaste full ersättning lämnas fören brandskada, även om den försäkrade har gjort sig skyldig till en ganska betydande oaktsamhet genom att inte iaktta särskilda säkerhetsföreskrifter. Detta gäller även om kostnaden för skyddet vid försummelse har ekonomisk betydelse för försäkringskollek- tivet.

Förhållandet är däremot ofta ett annat beträffande en försäkring som ger ersättning vid stöld. Om den försäkrade får full ersättning, även om han har handlat oaktsamt utan att dock ha varit grovt vårdslös, kan preventiva moment helt saknas och försäkringen bli mycket dyrbar för kollektivet av försäkringstagare. Föreskrifter som innebär att exempelvis fönster och dörrar skall vara stängda och låsta torde ofta på en gång ha ekonomisk betydelse för försäkringskostnaden och kunna förenas med en påföljd i form av nedsätt- ning utan att försäkringens uppgift att ge skydd vid socialt betydande förluster behöver äventyras. Försäkringsbolagen bör därför ha möjlighet att meddela sådana föreskrifter.

Undantagsvis kan en viss nedsättning av försäkringsersättningen komma i fråga även när den försäkrades oaktsamhet endast kan anses som ringa. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.9.3 ) bör en sådan nedsättning inte vara utesluten vid ett åsidosättande av uttryckliga och preciserade säkerhetsföreskrifter, även om det endast rör sig om ett tillfälligt och kortvarigt förbiseende eller ett annat mindre slarv. Exempel på sådana föreskrifter har jag gett i den allmänna motiveringen (att en personbil alltid skall vara låst när den lämnas utan tillsyn etc.). Vid överträdelser av föreskrifter av detta slag bör ersättningen kunna sättas ned enligt standar- diserade normer. t. ex. med ett visst belopp eller med en viss kvotdel, som anges i försäkringsvillkoren. I detta ligger även att det inte finns något hinder mot att nedsättningen ges formen av en förhöjd självrisk, så som f. n. är brukligt i vissa fall.

Bland de omständigheter som i övrigt bör beaktas vid nedsättningen är, som redan har antytts, att den försäkrade drabbas av någon särskild påföljd av sitt handlande. En nedsättning av försäkringsersättningen är väsentligen

31 gt KFL

Prop. l979/80:9 150

tänkt som en sanktion vid åsidosättande av en förpliktelse enligt försäkrings- villkoren. Det kan därför vara motiverat att ta hänsyn till om den försäkrade råkar ut för någon annan sanktion som gör det onödigt att av preventiva skäl dessutom reducera ersättningen helt eller delvis.

Också försäkringsbolagets handlande hör till de omständigheter i övrigt som kan tas i betraktande. På samma sätt som en tydlig information om kraven på säkerhetsanordningar kan föranleda att en underlåtenhet att iaktta dessa krav anses försvårande, kan brister i informationen utgöra en omständighet som verkar i förmildrande riktning.

1 de flesta fall bör en försummelse att iaktta sådana föreskrifter i försäkringsvillkoren som tidigare har berörts föranleda att ersättningen reduceras antingen med en kvotdel eller med ett bestämt belopp. Som har antytts iden allmänna motiveringen ( avsnitt 2.9.1 ) kan det vara lämpligt att försäkringsbolagen i villkoren preciserar storleken av avdraget i olika fall. Det kan även vara ändamålsenligt att nedsättningen görs i form av en viss självrisk. [ undantagsfall kan en föreskrift vara av den naturen att ersätt- ningen bör få falla bort helt vid en underlåtenhet att följa föreskriften ("nedsättning till noll").

Vid tillämpningen av nedsättningsreglerna i förevarande paragrafsaknar det betydelse om det försäkringsvillkor som har åsidosatts är utformat som ett åliggande för den försäkrade eller om det har formulerats som en ansvarsbestämning. Även överträdelser av omfattningsvillkor som i realite- ten innebär en förpliktelse för den försäkrade, t. ex. att ersättning lämnas endast vid stöld ur ”låst lokal”, bedöms alltså enligt denna paragraf. 1 den mån omfattningsvillkor av detta slag används även i fortsättningen bör de därför förses med en erinran om att en tillämpning av villkoret inte alltid behöver medföra att ersättningen går förlorad eller ens reduceras utan att frågan om vilken ersättning som skall lämnas får avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Även annars då försäkringsvillkoren har utformats i mer eller mindre standardiserad form bör de formuleras så att det finns utrymme att ta hänsyn till speciella omständigheter i det särskilda fallet.

Det ankommer på försäkringsinspektionen att vid sin granskning av försäkringsvillkoren se till att dessa överensstämmer med de intentioner bakom lagreglerna som nu har genomgåtts. Inspektionen bör också kontrol- lera att villkoren tillämpas enhetligt i förhållande till samtliga försäkrade, så att inte vissa kunder behandlas mindre förmånligt än andra.

Andra stycket. Vem som är försäkrad framgår regelmässigt av försäkrings- villkoren. Normalt är den försäkrade identisk med försäkringstagaren, t. ex. då ägaren till egendom tecknar försäkring på egendomen. Försäkringen omfattar emellertid ibland också andra än försäkringstagaren. Sålunda gäller hemförsäkringar även till förmån för bl.a. försäkringstagarens make och hemmavarande barn. Den till vars förmån försäkringen gäller är då att

315" KFL

Prop. 1979/80z9 ' 151

betrakta som försäkrad vid skada på egendom som tillhör honom eller henne. Vid ansvarsförsäkring är i princip varje skadeståndsskyldig vars ansvar täcks av försäkringen att betrakta som försäkrad. I dessa fall torde det dock vara sällsynt att det blir aktuellt att tillämpa försäkringsrättsliga identifikations- regler. Däremot kan den skadelidandes rätt till ersättning komma att bedömas enligt skadeståndsrättsliga principer om identifikation mellan skadelidande.

Enligt andra stycketjämställs vissa andra personer med den försäkrade vid tillämpningen av första styckets bestämmelser om åsidosättande av åliggan- den enligt försäkringsvillkoren. Med den försäkrade jämställs till en början annan som har handlat med hans samtycke. Försäkringsersättning till den försäkrade kan alltså sättas ned, om någon med hans samtycke exempelvis avlägsnar säkerhetsanordningar eller underlåter att låsa en dörr som enligt försäkringsvillkoren skall vara låst.

Med den försäkrade jämställs vidare den som har en väsentlig ekonomisk gemenskap med honom beträffande försäkrad egendom. Vad som är väsentlig ekonomisk gemenskap får avgöras efter omständigheterna. Sådan gemenskap torde förekomma främst mellan äkta makar. Om det föreligger på en gång giftorättsgemenskap(eller samäganderätt) och gemensamt brukande kan man i regel utgå från att makarna har en väsentlig ekonomisk gemenskap. Saknas en av dessa förutsättningar är frågan mera tveksam. Om egendom som tillhör endast den ena maken inte regelbundet brukas av den andra maken, kan det knappast anses föreligga en sådan egen- domsgemenskap mellan dem att identifikation bör ske på den grunden.

Också samboende som inte är gifta kan ibland ha sådan ekonomisk gemenskap att de bör identifieras med varandra. Ett exempel är att de gemensamt äger och brukar ett bo utan att man kan skilja mellan vad som tillhör den ene eller den andre. Däremot kan man i allmänhet inte räkna med att föräldrar och barn har en väsentlig ekonomisk gemenskap i den mening som det här är fråga om. Identifikation är dock inte utesluten, om föräldrarna rent formellt har skrivit viss egendom på sina barn eller om barnen efter den ena makens död har ärvt egendom som den efterlevande maken begagnar som om den var hans eller hennes egen. Mellan syskon torde sådan egendomsgemenskap som medför att de identifieras med varandra sällan föreligga, även om de har gemensam bostad och gemensamt hushåll.

Med stöd av förbehåll i försäkringsvillkoren kan identifikationen dock sträcka sig längre än som nu har angetts. Med den försäkrade kan nämligen då jämställas även den som har haft tillsyn över försäkrad egendom i hans ställe eller tillsammans med honom även om det inte föreligger egen- domsgemenskap mellan dem. Med den försäkrade kan givetvis identifieras någon som också själv är försäkrad. Om en försäkrad underlåter att upplysa om fareökning eller åsidosätter en säkerhetsföreskrift, kan alltså hans försummelse gå ut över en annan försäkrad (t. ex. make, samboende eller

31 5" KFL

Prop. 1979/80z9 152

barn) som förvarar sin egendom hos den försumlige. Av 335 andra stycket framgår dock att handlande av barn under 12 år inte i och för sig inverkar på rätten till ersättning för andra försäkrade. inte heller en försumlighet av barn som är något äldre drabbar föräldrar eller syskon", minderåriga barn kan inte sägas ha tillsyn över föräldrarnas eller syskonens egendom.

Ett annat fall då identifikation kan ske med stöd av förbehåll i försäkrings- villkoren är att den som under lång tid lånar den försäkrades bil underlåter att ändra uppgift om körsträckan. Detsamma gäller då den försäkrade har hyrt ut sin lägenhet eller sommarstuga och förhyraren uppsåtligen eller genom oaktsamhet åsidosätter något som åligger den försäkrade enligt försäkrings- villkoren. Däremot kan t. ex. en granne som har åtagit sig att se till den försäkrades villa eller lägenhet under semestern inte anses ha tillsyn över egendomen i den mening som avses här. lnte heller kan en fastighetsskötare anses ha en sådan tillsyn över egendom som tillhör hyresgäster i fastighe- ten.

1 fall då en annan person jämställs med den försäkrade kan den skälighetsbedömning som skall företas vid nedsättningen enligt första stycket leda till att ersättningen till den försäkrade inte sätts ned i samma utsträckning som om denne själv hade gjort sig skyldig till försummelsen. Vid vissa slag av försummelser, t. ex. åsidosättande av villkor om räddnings- plikt, kan det också finnas skäl att helt underlåta att sätta ned ersättning till annan än den som har gjort sig skyldig till försummelsen.

Slutligen bör tilläggas att ett handlande av annan än den försäkrade i vissa fall kan föranleda att ersättning till denne sätts ned även om förutsättningarna för identifikation inte är uppfyllda. Den försäkrade har nämligen en viss skyldighet att se till att inte andra handlar på ett sätt som innebär att en säkerhetsföreskrift sätts åt sidan. Det kan därför ibland läggas den försäkrade till fast som en oaktsamhet. om han exempelvis underlåter att reagera i fall då en annan person inför eldfarliga varor i huset eller inte kontrollerar att hans barn har låst bostaden.

325 Har den försäkrade uppsåtligen framkallat ett försäkringsfall, lämnas inte ersättning från försäkringen såvitt gäller honom. Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet, kan försäkringsersättning som ej avser skadestånd sättas ned såvitt gäller honom. Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom annan oaktsamhet som ej är ringa, kan försäkringsersättning som ej avser skade- stånd sättas ned såvitt gäller honom, om förbehåll om nedsättning har gjorts i försäkringsvillkoren. Sådant förbehåll får göras endast om det är påkallat för att förebygga försäkringsfall eller det annars finns särskilda skäl. Nedsätt- ningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades oaktsamhet och omständigheterna i övrigt. Med den försäkradejämställs annan som har handlat med hans samtycke. Också den som beträffande försäkrad egendom har en väsentlig ekonomisk gemenskap med den försäkrade jämställs med denne, om inte särskilda skäl talar mot detta.

(Jfr 21 och 22 55 i kommittéförslaget)

32 _5' KFL

'_Il '+'!

Prop. 1979/80:9 . 1

Första stycket. Vid uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet bortfaller rätten till försäkringsersättning helt och hållet. Detta gäller vare sig förfaran- det utgör försök till försäkringsbedrägeri (t. ex. då någon sätter eld på sitt försäkrade hus i avsikt att få ut försäkringsersättningen) eller något sådant bedrägligt syfte inte föreligger.

Genom föreskriften att ersättning inte lämnas såvitt gäller den försäkrade markeras att dennes handlingssätt inte påverkar rätten till ersättning för någon annan försäkrad, i den mån inte bestämmelserna i tredje stycket om identifikation är tillämpliga.

Bestämmelsen i första stycket är tillämplig även vid ansvarsförsäkring. Någon ersättning från en sådan försäkring lämnas alltså inte i fall då den försäkrade uppsåtligen handlar på ett sätt som medför skyldighet att utge skadestånd (t. ex. misshandlar annan person). Den försäkrade måste i detta fall betala skadeståndet med egna medel. Kan han inte det, går den skadelidande alltså miste om detta skadestånd. En annan sak är att denne då i vissa fall kan få brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen(1978z413).

Någon sådan skälighetsbedömning som gäller enligt de andra nedsätt- ningsregler som har tagits in i lagen görs alltså inte då den försäkrade uppsåtligen framkallar ett försäkringsfall. Ibland kan ett sådant förfarande också vara att bedöma som en överträdelse av en säkerhetsföreskrift eller en föreskrift om fareökning. Teoretiskt kan det då få betydelse vilken av nedsättningsreglerna som tillämpas. [ praktiken torde reglerna dock leda till samma påföljd i detta fall.

Vid en sakförsäkring synes bestämmelsen om uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet kunna tillämpas endast på skador som omfattas av den försäkrades uppsåt, däremot inte på skador som utgör en oavsiktlig följd av en uppsåtlig skada (se Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s. 183). Ett exempel är att .den försäkrade avser att bränna upp ett uthus men att elden sprider sig och antänder även den försäkrades bostadshus. När det gäller det förstörda uthuset framgår det av första stycket att den försäkrade inte kan få någon ersättning. Frågan huruvida ersättning kan lämnas för det skadade bostads- huset bestäms däremot enligt andra stycket i förevarande paragraf.

När det gäller ersättning ur en ansvarsförsäkring är förhållandena däremot annorlunda. Försäkringsfallet, dvs. den försäkrades skadeståndsskyldighet. får anses ha framkallats uppsåtligen även om den försäkrade inte avsåg att orsaka hela den skada som utgör en adekvat följd av ett uppsåtligt beteende. Ett praktiskt exempel är att den försäkrade avsiktligt utdelar ett slag mot en annan person, som — utan att den försäkrade har avsett det — faller omkull och skadar huvudet. Ansvarsförsäkringen torde i detta fall inte täcka den försäkrades skadeståndsskyldighet ens när det gäller den följdskada som inte omfattas av hans uppsåt.

Ett undantag från principen att ett uppsåtligt framkallande av försäkrings- fallet utesluter rätt till försäkringsersättning gäller i fall då handlandet på

325)" KFL

Prop. 1979/8():9 154

grund av nödsituation eller liknande måste anses försvarligt. Detta följer av allmänna principer (jfr 19 5 andra stycket försäkringsavtalslagen ).

Andra stycket. Enligt gällande rätt på skadestånds- och försäkringsrättens område krävs att en vårdslöshet är av mycket allvarligt slag för att den skall kunna betecknas som grov. Vanligen är det fråga om ett handlande som ligger på gränsen till ett uppsåtligt förfarande, dvs. som vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans och som medför en avsevärd risk för skada. Också bestämmelsen om grov vårdslöshet i andra styckets första mening bör ges en sådan restriktiv tillämpning. Har den försäkrade gjort sig skyldig till ett allvarligt beteende av detta slag, bör någon ersättning normalt inte lämnas till honom. Bestämmelsen innebär dock att det inte är helt uteslutet att ge honom åtminstone någon ersättning. Ett tänkbart fall är att skadan har blivit avsevärt större än den försäkrade hade anledning att räkna med. Ett annat exempel är att ett bortfall elleren kraftig reduktion av ersättningen skulle kunna få socialt ödesdigra följder för den försäkrade.

Har försäkringsfallet framkallats genom oaktsamhet som inte utgör grov vårdslöshet, kan försäkringsersättningen inte sättas ned direkt med stöd av lagen. För att nedsättning skall kunna komma i fråga krävs att förbehåll om detta har gjorts i försäkringsvillkoren. Ett sådant förbehåll får ställas upp bara om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl är intresset att förebygga skador. Också kostnadsskäl kan ibland vara en godtagbar anledning till ett förbehåll om nedsättning. Huvudregeln bör emellertid vara att den som har gjort sig skyldig till oaktsamhet som inte är grov skall ha rätt till full försäkringser- sättning. Det ankommer på försäkringsinspektionen att se till att möjligheten att göra förbehåll om nedsättning av ersättningen i sådana fall utnyttjas endast då det verkligen är befogat. Om försäkringsersättningen sätts ned med stöd av förbehåll i försäkringsvillkoren, kan den försäkrade i sista hand vända sig till domstol för att få prövat inte bara om den nedsättning som har gjorts är skälig utan även om det finns särskilda skäl för det förbehåll som utgör grunden för att nedsättning över huvud taget kan göras.

Bestämmelserna om oaktsamhet som inte är grov blir tillämpliga vare sig förbehållet i försäkringsvillkoren har utformats som en föreskrift om nedsättning eller som en begränsning av försäkringsbolagets ansvarighet. Också ett villkor som innebär att ersättning lämnas endast om den försäkrade har iakttagit "tillbörlig aktsamhet" c. d. bedöms alltså enligt förevarande bestämmelser. Bestämmelserna lägger å andra sidan inte något direkt hinder i vägen för att villkoret utformas på detta sätt. Särskilt när kostnadsaspekten är betydande kan en sådan teknik vara motiverad. En förutsättning för att villkoret skall kunna tillåtas är dock att det samtidigt innehåller en erinran om att speciella omständigheter kan föranleda att ersättning likväl lämnas i ett enskilt fall. Allmänt sett synes det vara lämpligare att försäkringsvillkoren innehåller en uttrycklig begränsning av ansvaret än att de hänvisar till en obestämd aktsamhetsnorm.

Hänvisningar till US51

3255. KFL

Prop. 1979/80z9 -' 155

Är oaktsamheten endast ringa. får ersättningen inte sättas ned. Försäk- ringsvillkor som är formulerade så att nedsättning är möjlig även i ett sådant fall är alltså inte tillåtna. Det innebär bl. a. att ett villkor som är utformat som en ansvarsbegränsning måste innehålla en erinran om att det inte är tillämpligt vid ringa oaktsamhet.

I vissa fall kan det vara tveksamt om ett försäkringsvillkor om nedsättning skall bedömas enligt 31 5 eller 32 5. Den sakliga överensstämmelsen mellan dessa bestämmelser är visserligen så stor att frågan i de flesta fall inte behöver ge upphov till några större bekymmer. Bl. a. den skillnaden föreligger dock att nedsättning enligt 31 5 kan göras även om den försäkrade har gjort sig skyldig till oaktsamhet som endast är ringa.

Påföljden av att den försäkrade har framkallat försäkringsfallet genom oaktsamhet som inte är ringa är att försäkringsersättningen kan sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades oaktsamhet och omständigheterna i övrigt. Vad som har sagts i specialmotiveringen till den motsvarande bestämmelsen i 31 5 första stycket har i stort sett tillämpning också här. 1 fråga om betydelsen av den försäkrades oaktsamhet föreligger dock en viss skillnad, eftersom oaktsamheten enligt förevarande bestämmel- se bedöms i relation till ett inträffat försäkringsfall, inte till överträdelse av säkerhetsföreskrifter e. (1. vilka ofta har endast mera indirekt betydelse för att ett försäkringsfall skall inträffa.

I likhet med vad som gäller enligt första stycket påverkar inte en försäkrad persons handlingssätt rätten till ersättning för en annan försäkrad, om inte förutsättningarna för identifikation enligt tredje stycket är uppfyllda. Efter- som nedsättning enligt andra stycket inte får göras vid försäkring som avser skadeståndsskyldighet, kan också en skadelidande tredje man få ersättning från en ansvarsförsäkring, även om den försäkrade har orsakat skadan genom oaktsamhet eller t. o. m. grov vårdslöshet.

Tredje stycket. Om den försäkrade förmår en annan person att uppsåtligen framkalla försäkringsfallet, t. ex. att sätta eld på försäkrad egendom, lämnas inte någon ersättning till den försäkrade. Ersättningen kan också sättas ned eller helt falla bort, om den försäkrade i annat fall samtycker till att en annan person handlar på ett sätt som medför att ett försäkringsfall inträffar. Nedsättningsfrågan bedöms i detta fall som om den försäkrade själv hade handlat på detta sätt. Det fordras dock att samtycket avserjust den handling som har framkallat försäkringsfallet. Om t. ex. försäkrad egendom har skadats genom vållande av någon annan än den försäkrade, kan identifika- tion alltså inte ske enbart på den grunden att den försäkrade har låtit den andre få hand om egendomen, även om han borde ha insett att detta skulle medföra risk för skada. Däremot är det inte uteslutet att den försäkrade anses ha gjort sig skyldig till en oaktsamhet genom att överlämna egendomen till den andre och att nedsättning av försäkringsersättningen därför kan göras under de förutsättningar som anges i andra stycket.

32 _5' KFL

Prop. 1979/80:9 156

Enligt huvudregeln Skall identifikation också ske, om den som har framkallat ett försäkringsfall har en väsentlig ekonomisk gemenskap med den försäkrade. ! fråga om innebörden av denna bestämmelse kan hänvisas till specialmotiveringen till den motsvarande bestämmelsen i 31 å andra stycket.

Är det fråga enbart om framkallande av försäkringsfallet, är identifikation inte möjlig på grund av andra relationer mellan den som har framkallat fallet och den försäkrade. Till skillnad från vad som gäller enligt 31 å andra stycket kan försäkringsbolagen alltså inte i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att identifiera den försäkrade med den som har haft tillsyn över försäkrad egendom som har skadats.

I vissa fall kan särskilda skäl tala mot att den som har framkallat försäkringsfallet identifieras med den försäkrade, trots att de har en väsentlig ekonomisk gemenskap med varandra. Ett exempel är att den försäkrades make framkallar försäkringsfallet i avsikt att den försäkrade skall tillfogas skada.

Även om identifikation skall ske. bör man vid nedsättningen kunna ta hänsyn till att det inte var den försäkrade själv som framkallade försäkrings- fallet. Man bör också kunna beakta karaktären av den ekonomiska genren- skapen.

33 5 Även om försäkringstagaren eller den försäkrade har handlat på ett sätt som enligt 30—32 åå kan föranleda att ersättning från försäkringen sätts ned eller inte lämnas, tillämpas inte dessa bestämmelser om han var i ett sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 5 brottsbalken eller under tolv år.

Vid tillämpningen av 31 å andra stycket eller 32 &" tredje stycket skall den som var i ett sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 & brottsbalken eller som var under tolv år jämställas med den försäkrade endast om han har handlat med dennes samtycke.

(Jfr 23 åt" i kommittéförslaget)

Första stycket. Att försäkringstagaren eller den försäkrade var i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2ä brottsbalken innebär att han har handlat under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. 1 ett sådant fall tillämpas inte nedsättningsreglerna i 30—32 åå. Detsamma gäller om försäkringstagaren eller den försäkrade var under tolv år, låt vara att hänvisningen till 305 i detta fall saknar reell innebörd.

Andra stycket. Även om en allvarligt psykiskt störd person eller ett barn under 12 år inte identifieras med den försäkrade är det likväl inte uteslutet att ersättning till den försäkrade sätts ned på den grunden att denne genom att överlämna försäkrad egendom till en sådan person eller på ett annat liknande sätt själv anses genom oaktsamhet ha åsidosatt en säkerhetsföreskrift eller framkallat försäkringsfallet. För att nedsättning skall kunna göras i ett sådant fall krävs dock att den försäkrade har insett eller borde ha insett att det förelåg

335f KFL

Prop. l979/80:9 157

en betydande risk för att föreskriften skulle åsidosättas eller egendomen skadas. Ersättningen kan vidare sättas ned.om den försäkrade har uppmanat eller annars samtyckt till handlandet.

34 5 Har den ersättningsberättigade efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av hans rätt till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som han annars skulle ha varit berättigad till sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

(Jfr 24 å i kommittéförslaget)

Bestämmelsen är tillämplig endast i sådana fall då den försäkrade har rätt till försäkringsersättning. Saknar han en sådan rätt. t. ex. därför att något försäkringsfall i själva verket inte har inträffat eller därför att försäkringsfallet har framkallats uppsåtligt, uppkommer inte frågan om en reduktion av försäkringsersättningen med stöd av bestämmelsen. Den behöver inte heller i andra fall åberopas för att reducera ett begärt belopp till vad som svarar mot den faktiska förlust som har blivit utredd. Obefogade krav kan med andra ord avslås oavsett om den försäkrade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har lämnat oriktiga uppgifter eller ej.

Innebörden av bestämmelsen är att ersättning som den försäkrade i och för sig har rätt till på grund av ett försäkringsfall kan reduceras på grund av att han har lämnat oriktiga uppgifter om den egendom som har förstörts, skadats eller Stulits etc. Även uppgifter om beskaffenheten och värdet av den skadade eller förlorade egendomen får bedömas enligt bestämmelsen. Detsamma gäller förtigande eller döljande av något som har betydelse för bedömningen av ersättningsrätten. Till döljande av en omständighet får räknas bl.a. undertryckande av bevismaterial och obehörig påverkan av vittnen eller andra upplysningspersoner. Paragrafen förutsätter att de oriktiga uppgifterna resp. förtigandet etc. har inneburit risk för att den försäkrade skulle få för hög ersättning. Sådan underlåtenhet av ordningskaraktär att medverka till utredningar som närmast går ut över den försäkrade själv faller vid sidan av förevarande bestämmelse.

Om den försäkrade har förfarit uppsåtligen, utgör hans förfarande i regel försök till försäkringsbedrägeri och kan leda till straff eller annan påföljd. Paragrafen är emellertid tillämplig även om det inte är fråga om något brottsligt förfarande. l båda fallen bör en reduktion av försäkringsersättning- en komma i fråga endast under speciella omständigheter. ] den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.9.5 ) har som exempel nämnts att försäkringsbolaget genom den ersättningsberättigades förfarande har åsamkats kostnader eller annan skada.

Även om nedsättningen görs med utgångspunkt i de kostnader som försäkringsbolaget har haft med anledning av den försäkrades beteende, är det inte givet att bolaget på detta sätt alltid skall få ersättning för kostnaderna i deras helhet. Det kan exempelvis inträffa att försäkringsbolaget lägger ned

Hänvisningar till S3255

3459. KFL

Prop. 1979/80:9 158

mycket stora kostnader, kanske på grund av misstanke om att förfarandet avsåg större belopp än det i själva verket gjorde. 1 så fall är det inte skäligt att nedsättningen görs med så stort belopp som svarar mot dessa kostnader.

Paragrafen är tvingande. Försäkringsbolaget kan inte genom föreskrifter i villkoren ställa upp andra förutsättningar för reduktion av försäkringsersätt- ningen för den typ av förfaranden som avses med paragrafen.

Det ankommer på försäkringsinspektionen att se till att bestämmelsen tillämpas så enhetligt som möjligt i förhållande till samtliga försäkrade.

Under./ömt" kring

35 & Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger beloppet i betydande mån detta värde. kan ersättning från försäkringen för skada på egendomen eller på det andra intresset sättas ned i förhållande till underför-

säkringen. (Jfr 25 ä i kommittéförslaget)

Paragrafen är inte tillämplig, om det inte anges något försäkringsbelopp i försäkringsvillkoren. Skulle försäkringstagaren vid en försäkring som inte upptar något försäkringsbelopp ha lämnat oriktiga uppgifter som inverkar på försäkringsbolagets premiesättning av försäkringen, får reglerna i 305 om upplysningsplikt tillämpas. Så kan bli fallet om försäkringstagaren har lämnat oriktiga uppgifter i. ex. om en försäkrad byggnad eller om modell och ålder på ett försäkrat motorfordon.

Paragrafen kan inte heller tillämpas om försäkringstagaren visserligen anger ett försäkringsbelopp men detta likväl inte skall motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse. Ett typiskt exempel är att det anges ett försäkringsbelopp för ansvarsförsäkring. Detta betecknar då det högsta belopp som kan lämnas i ersättning, men det står inte i relation till någon bedömning av värdet av "försäkrat intresse”.

Det är däremot vanligt att det i hemförsäkring, villaförsäkring osv. anges ett försäkringsbelopp som motsvarar värdet av försäkrad lösegendom. Vid konsumentförsäkringar torde det vara ovanligt med försäkringsbelopp som skall motsvara värdet av annat försäkrat intresse än egendom. Det har dock för tydlighetens skull angetts att paragrafen är tillämplig även på försäkrings- belopp som motsvarar annat intresse.

Då det gäller att bedöma om försäkringsbeloppet i betydande mån understiger det försäkrade intressets värde får hänsyn tas till såväl absoluta som relativa tal. En avvikelse på 20 000 kronor kan betraktas som betydande vid en försäkring på 50 000 kronor men inte vid en på 1 milj. kronor. Å andra sidan kan en avvikelse på tio procent betraktas som mindre betydande vid en försäkring på 50 000 kronor men som betydande vid en försäkring på 1 milj. kronor. Det är likgiltigt orn underförsäkringen fanns redan när försäkringen tecknades eller om den beror på att egendom därefter har tillkommit (t. ex.

35 9" KFL

Prop. l979/8llz9 159

genom att försäkringstagaren har gjort betydande nyanskaffningar till sitt hem) eller på att värdet av försäkrad egendom har ändrats (konstverk av en särskild konstnär har exempelvis ökat starkt i värde efter det försäkringen tecknades). Det är också utan betydelse om försäkringstagaren kan anses vara i god tro. Förutsättningen att försäkringsbeloppet ”i betydande mån" understiger det försäkrade intressets värde innefattar emellertid i praktiken ett godtrosskydd för de viktigaste fallen.

Rättsföljden av att underförsäkring föreligger är att försäkringsersättning- en får sättas ner i förhållande till underförsäkringen, dvs. efter förhållandet mellan försäkringsbeloppet och det försäkrade intressets värde. Detta förutsätter en värdering av egendom som finns kvar oskadad efter ett försäkringsfall. Man torde emellertid kunna utgå från att försäkringsbolagen när det gäller mindre skador på lösegendom liksom f. n. inte kommer att göra någon sådan värdering och alltså inte heller påkalla någon reduktion av ersättningen på grund av underförsäkring.

I många fall då premien beräknas på grundval av ett angivet försäkrings- belopp täcker försäkringen även skador för vilka varken risken eller premien står i direkt proportion till värdet av den försäkrade egendomen. Exempel på detta är att hemförsäkring, vars premie beräknas efter värdet av försäkrad lösegendom, också omfattar skadeståndsansvar, rättsskydd och reseskydd. Ersättning som avser sådana moment skall inte reduceras på grund av underförsäkring beträffande lösegendomen.

Vid totalförlust och liknande omfattande skada kan den försäkrade aldrig göra anspråk på högre ersättning än försäkringsbeloppet, vare sig detta i betydande mån understiger den försäkrade egendomens värde eller ej.

Dubbelförsäkring

36 5 Har samma intresse försäkrats mot samma fara hos flera försäkringsbo- lag, är varje försäkringsbolag ansvarigt mot den försäkrade som om det bolaget ensamt hade meddelat försäkring.

Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning från försäkringsbo- lagen än som sammanlagt svarar mot skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.

(Jfr 26 å i kommittéförslaget)

Första stycket. Frågan huruvida flera försäkringar täcker samma intresse får bedömas på samma sätt som vid tillämpningen av motsvarande bestämmelse i 41 & försäkringsavtalslagen. Iden allmänna motiveringen (avsnitt 2.10) har som exempel angetts att en hemförsäkring och en reseförsäkring båda täcker skada på egendom som medförs på resa. Vidare kan nämnas det fallet att en hemförsäkring till mindre belopp täcker skada på lösegendom som den försäkrade har i sitt fritidshus, samtidigt som han har en särskild fritidshus- försäkring som täcker även lösegendom. Försäkringarna kan också vara

3659. KFL

Prop. 1979/80z9 160

tecknade av olika försäkringstagare. Egendom som ingår i hemförsäkring förvaras t. ex. för reparation hos en hantverkare, och utom hemförsäkringen gäller även hantverkarens försäkring för egendomen. Att hantverkarens försäkring inte faller under konsumentförsäkringslagen hindrar inte att konsumentens rätt att kräva ersättning ur hemförsäkringen bedöms enligt förevarande stycke.

Om en skada är täckt av såväl sakförsäkring som ansvarsförsäkring uppstår inte dubbelförsäkring i nu avsedd mening, eftersom försäkringarna inte täcker ”samma intresse”. l stället får regler om försäkringsbolagens regress- rätt tillämpas.

Att försäkringarna skall täcka samma "intresse” innebär att bestämmelsen i fråga om sådana personförsäkringsmoment som kan ingå i en konsument- försäkring kan tillämpas endast på ersättningsposter som anses täcka "intressen". dvs. huvudsakligen ersättning för sjukvårdskostnader o.d.

Förutom att försäkringarna skall täcka samma intresse krävs för att bestämmelsen skall bli tillämplig att de avser samma risk, så att det finns rätt till ersättning ur båda försäkringarna.

Föreligger dubbelförsäkring ansvarar varje försäkringsbolag som om försäkring hade meddelats endast av bolaget. Detta innebär att den försäk- rade är berättigad att kräva ersättning av vilket som helst av bolagen upp till det belopp för vilket detta ansvarar på grund av skadan. Det är utan betydelse om ett bolag har friskrivit sig från ansvar för det fall att intresset är försäkrat hos ett annat försäkringsbolag (jfr däremot 43 & försäkringsavtalslagen , som innehåller Specialregler för detta fall). Om en försäkring är subsidiär och gäller endast under förutsättning att en annan försäkring inte finns,är dock reglerna om dubbelförsäkring inte tillämpliga. Ett exempel är att en hemförsäkring inte täcker skador på egendom som tillhör försäkringstagarens familjemed- lemmar, om dessa har en egen försäkring på egendomen. Själva formule- ringen är dock inte avgörande för om villkoret skall anses utgöra ett förbehåll om ansvarsfrihet som inte är förenligt med reglerna om dubbelförsäkring eller om det innebär att försäkringen gäller endast subsidiärt. Hänsyn får tas också till andra omständigheter (se Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s. 262 D.

Det spelar ingen roll om vid den slutliga fördelningen av ansvaret mellan flera försäkringsbolag ett annat bolag än det som först krävs skall bära en del av eller hela ansvaret. Om försäkringsbolagen har kommit överens om att en viss försäkring skall svara i första hand, t. ex. att skada på egendom som medförs vid resa i första hand skall ersättas ur reseförsäkring och inte ur hemförsäkring, kan visserligen försäkringsbolaget råda den försäkrade att vända sig till det bolag som i första hand skall svara för skadan. Rådet är emellertid inte bindande för den försäkrade. Bestämmelsen i första stycket är sålunda, liksom lagen i övrigt. tvingande i förhållandet mellan försäkrings- bolag och försäkringstagare.

36 3" KFL

Prop. 1979/80:9 161

Andra stycket. Om någon tvekan kan uppstå om vad som svarar mot skadan får man utgå från vad som kan ersättas enligt villkoren för den försäkring som medger den högsta ersättningen. Om exempelvis en skada enligt villkoren för en av två försäkringar kan ersättas enligt "nyvärdeprincipen" (dvs. utan avdrag för ålder och bruk) men enligt villkoren för den andra endast enligt "dagsvärdeprincipen" (dvs. med sådant avdrag), är den försäkrade berättigad till ersättning för nyvärdet (men givetvis inte till högre ersättning). Däremot kan inte en försäkrad kräva att ur två försäkringar, som båda för viss situation ger ersättning endast med dagsvärdet, få ersättning upp till nyvärdet ens om han styrker att det i marknaden förekommer försäkringar som ger ersättning upp till nyvärdet i en situation som motsvarar den inträffade.

Regeln om att ersättningen inte får överstiga skadan kan givetvis inte tillämpas på sådant sammanträffande mellan personförsäkringar som enligt vad som sades i anslutning till första stycket inte skall bedömas enligt förevarande paragraf.

Bestämmelsen om ansvarighetens fördelning rör inte direkt den försäkrade utan förhållandet mellan flera försäkringsbolag. Den är dispositiv. Försäk- ringsbolagen kan alltså avtala om en annan fördelning än den som lagen anvisar. Avtalet kan som antytts gå ut på att en viss försäkring skall svara efter en annan.

Skadereglering

37 5 Sedan ett försäkringsbolag har fått underrättelse om ett försäkringsfall, skall bolaget utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att skadan skall kunna regleras. Skadan skall regleras skyndsamt och med iakttagande av den ersättningsberättigades och annan skadelidandes behöriga intressen.

Försäkringsvillkoren skall innehålla regler om värderingen av skadad egendom och annan förlust till följd av försäkringsfallet.

(Jfr 27 å i kommittéförslaget)

Första stycket. En förutsättning för att försäkringsbolaget skall bli skyldigt att börja utreda en skada är att det får underrättelse om försäkringsfallet. Det krävs inte att bolaget får underrättelsen genom en anmälan från den försäkrade. Vid ansvarsförsäkring kan även anmälan från den som lider skada vara tillräcklig. l undantagsfall kan försäkringsbolaget få underrättelse från tredje man, t. ex. från polisen om inträffad trafikolycka. Däremot räcker det inte att det exempelvis av tidningarna framgår att en skada har inträffat och att försäkringsbolaget kan sluta sig till att den utgör ett försäkringsfall för vilket bolaget ansvarar. Det är inte nödvändigt att den som vill framställa anspråk preciserar sitt krav på grund av skadan. Detta kan ofta vara omöjligt vid den tidpunkt då skadeanmälan görs. Försäkringsbolaget är likväl skyldigt att börja utredningen så att ersättning skall kunna betalas ut så snart som möjligt.

Försäkringsbolaget skall utan uppskov vidta de åtgärder som krävs för att

3759. KFL

Prop. 1979/80z9 162

skadan skall kunna regleras. Det är självklart att bolaget, om det vill ha upplysningar på en särskild blankett. omedelbart skall sända en sådan när en anmälan tas emot t. ex. per telefon.

Skaderegleringen skall göras så skyndsamt som omständigheterna tillåter. Försäkringsbolaget skall verka för att den försäkrade eller annan får den ersättning som han är berättigad till. Bolaget får inte nöja sig med att vara passivt och överlämna initiativ och utredning till den som begär ersättning. Att denne kan ha bevisbördan i en domstolsprocess om ett visst förhållande är inte ett tillräckligt skäl för bolaget att underlåta att utreda förhållandet på det stadium som avses här. Att skaderegleringen skall vara korrekt innebär å andra sidan också att bolaget i försäkringskollektivets intresse måste värja sig mot alla ogrundade anspråk och söka motverka försäkringsbedrägerier. Här kan hänvisas till uttalanden i den allmänna motiveringen (avsnitten 2.9.5 och 2.11).

I allmänhet är det den försäkrades intresse som försäkringsbolaget har att iaktta. Även annan försäkrad än försäkringstagaren kan vid sakförsäkring framställa anspråk, t. ex. familjemedlem vars egendom är medförsäkrad. I fråga om personförsäkringsmoment kan krav riktas mot bolaget av en förmånstagare, alltså av annan än den som är försäkrad.

[ fråga om trafikförsäkring bör skadelidande tredje man räknas som försäkrad (jfr 2 5). Detta gäller emellertid inte skadelidande vid annan ansvarsförsäkring. Försäkringsbolaget är likväl skyldigt att vid skaderegle- ringen beakta också en sådan skadelidandes intresse. Bolaget får inte nöja sig med att hänvisa denne till att driva sitt krav mot den skadeståndsskyldige. Ibland har den försäkrade och skadelidande tredje man intressen som strider mot varandra. Tredje man kan kräva skadestånd av den försäkrade, och denne kan vilja bestrida kravet. Enligt gängse försäkringsvillkor för ansvarsförsäkring åligger det försäkringsbolaget att utreda om skadestånds- skyldighet föreligger och underhandla med den skadelidande. En skyldighet att iaktta även den skadelidandes intresse medför givetvis inte att det skall ske på bekostnad av den försäkrades behöriga intresse.

När den försäkrade kräver ersättning men försäkringsbolaget bestrider skyldighet att utge ersättning eller när tvist föreligger om ersättningens storlek, ligger det ofta i den försäkrades intresse att fåjuridisk rådgivning o.d. Detta intresse tillgodoses numera förutom genom den allmänna rättshjälpen — bl. a. genom att konsumentförsäkringar ofta innefattar rätts- skyddsförsäkring som täcker även tvist med försäkringsbolaget. Givetvis kan,i fall då rättsskyddsförsäkring saknas, ett försäkringsbolag inte på grund av förevarande stycke bli skyldigt att lämna motsvarande skydd. lnte heller kan det vara pliktigt att ge skadelidande tredje man ett sådant skydd.

Andra stycket. Frågan om hur försäkringsersättning beräknas har ansetts bäst lämpat för reglering uteslutande i försäkringsvillkoren. Principerna för beräkning av försäkringsersättning har redan varit föremål för överläggningar mellan konsumentmyndigheterna och försäkringsbolagen.

3755'KFL

Prop. l979/80:9 163

385 Försäkringsersättning skall betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utred- ning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Detta gäller dock ej ersättning som avser livränta och ej heller i den mån rätten till ersättning är beroende av att egendom återställs eller återanskaffas, att en myndighet meddelar ett visst beslut eller att någon annan liknande händelse inträffar efter utgången av den tid som nyss har angetts. Har den som begär försäkringsersättning uppenbarligen rätt till ersättning med åtminstone visst belopp, skall detta belopp genast betalas i avräkning på den slutliga ersättningen.

(Jfr 28 å i kommittéförslaget)

Första stycket. 1 första meningen ges huvudregeln om när en fordran på försäkringsersättning förfaller till betalning. Den ansluter nära till bestäm- melsen i 24 ä första stycket försäkringsavtalslagen. Utgångspunkten för månadsfristen är att den försäkrade eller annan ersättningsberättigad dels har anmält försäkringsfallet, dels har lagt fram utredning. Om, såsom ofta blir fallet, anmälan görs först och utredningen läggs fram först senare, blir därför tidpunkten för den senare händelsen utslagsgivande. Fordras särskild utredning beträffande en speciell post, t. ex. för kostnaderna för reparation, kan förfallotiden för denna förskjutas i motsvarande mån, trots att det har varit klan från början att ersättningsskyldighet föreligger i princip. Månads- fristen är sålunda den tid som försäkringsbolaget har till sitt förfogande efter det att den försäkrade har lagt fram utredning som ankommer på honom. Om så är möjligt är det givetvis önskvärt att betalning sker tidigare än efter en månad.

Det kan inträffa att tiden om en månad blir otillräcklig, utan att försäkringsbolagets handläggning behöver vara särskilt långsam. Det har likväl inte ansetts påkallat att förlänga den tid inom vilken försäkringsersätt- ningen skall utbetalas. Påföljden av att betalning inte sker inom den angivna tiden är i första hand att försäkringsbolaget blir skyldigt att betala dröjsmåls- ränta enligt räntelagen (l975:635); se härom idet följande. Försäkringsbolaget får sålunda på egen risk i räntehänseende avgöra, om det lönar sig att ta i anspråk ytterligare tid för utredning. l många fall har försäkringsbolaget möjlighet att betala ut belopp å como (jfr andra stycket) och därigenom minska det belopp på vilket dröjsmålsränta kan komma att utgå.

Den föreslagna huvudregeln om förfallotid stämmer i huvudsak överens med bestämmelsen i 45 andra stycket räntelagen om den tidpunkt från vilken ränta skall utges på fordran som avser skadestånd eller annan liknande ersättning i situationer då förfallodagen inte är bestämd i förväg. Här kan hänvisas till prop. 1975: 102 s. 103 foch 125 f, bl. a. till de uttalanden som görs angående omfattningen av den utredning som borgenären skall vara skyldig att lägga fram. Formellt sett blir emellertid bestämmelsen i 3 9' första stycket räntelagen avgörande för beräkningen av ränta på försäkringsbeloppet. Denna bestämmelse, enligt vilken räntan utgår från fordringens förfallodag,

38 t' KFL

Prop. 1979/80z9 164

är nämligen tillämplig när förfallodagen är bestämd i förväg,och föreskriften i första meningen i förevarande paragraf innebär att förfallodagen för fordran på försäkringsersättning får anses bestämd i förväg.

Från huvudregeln i första meningen, som är tvingande, görs i andra meningen undantag för vissa fall där det närmast ligger i sakens natur att försäkringsersättningen inte skall behöva erläggas inom månadsfristen. Det är sålunda självklart att livränta skall betalas ut successivt. Vid t. ex. "nyvärdesförsäkring" är det vanligt att rätten till den del av ersättningen som överstiger dagsvärdet förutsätter att en byggnad återuppförs eller att skadad egendom återanskaffas. Ersättningen behöver då inte till följd av regeln i första meningen betalas i förväg. Detsamma gäller t. ex. när efter brand s. k. restvärdesersättning skall utges med anledning av myndighets beslut om förbud mot att återuppföra en brunnen byggnad. Även i övrigt kan rätten till ersättning tänkas vara villkorad av en framtida händelse. Stilleståndsersätt- ning torde sålunda inte behöva erläggas förrän stilleståndet har pågått åtminstone viss period. Däremot kan tiden för betalning inte göras beroende av exempelvis prövning av någon nämnd eller domstols avgörande.

Ibland kan den försäkrade inte prestera den utredning som ankommer på honom förrän egendom har reparerats eller annan sådan händelse har inträffat som nämns i andra meningen. I sådana fall gäller månadsfristen enligt första meningen.

Det anges inte till vilken tidpunkt förfallodagen förskjuts när andra meningen i stycket är tillämplig. De allmänna normer som har utbildats i fråga om förfallotiden för skadeståndsfordringar och liknande ersättnings- krav får tillämpas (se prop. 1975:102 5. 126). Dessa torde innebära att fordran som är beroende av att viss händelse inträffar e. d. i allmänhet förfaller till betalning så snart villkoret är uppfyllt. Konsumentförsäkringslagen hindrar emellertid inte att avtal träffas i försäkringsvillkoren om tidpunkten för betalning av ersättning som åsyftas i andra meningen.

Också i de fall som avses iandra meningen kommer enligt räntelagen ränta på ersättningsbeloppet att beräknas från fordringens förfallodag. När förfal- lodagen kan anses bestämd i förväg, såsom då livränta har fastställts att utgå vid bestämda tidpunkter, blir 3 % första stycket räntelagen tillämpligt. Annars gäller den förut nämnda bestämmelsen i 4 äandra stycket. Enligt denna utgår ränta först från den dag då fordringen förfaller till betalning, om denna dag inträffar senare än en månad från det att borgenären har framställt sitt ersättningskrav och lagt fram den utredning som kan begäras.

Andra stycket. Här ges en bestämmelse om skyldighet för försäkringsbo- laget att betala försäkringsersättning å conto. En förutsättning är att den försäkrade har rätt till visst ersättningsbelopp. Ett typiskt exempel är att det står utom tvivel att ett försäkringsfall som ger rätt till ersättning har inträffat men att beloppet inte kan bestämmas omedelbart eller är föremål för tvist. Försäkringsbolaget får i ett sådant fall inte hålla inne det belopp som den försäkrade uppenbarligen har rätt till. Bolaget får således inte inskränka

385)" KFL

Prop. 1979/80:9 165

betalningen till belopp som den försäkrade behöver för nödvändiga utgifter, om det belopp som han är berättigad till är klart högre.

Bestämmelsen i andra stycket kan inte anses medföra skyldighet för försäkringsbolaget att i sådana fall som avses i första stycket andra meningen betala ut ersättning innan det villkor som gäller för rätten till ersättning är uppfyllt.

Bestämmelsen torde inte påverka utgångspunkten för beräkningen av ränta på försäkringsersättning.

Preskription

39 5 Den som vill kräva ut försäkringsersättning förlorar rätten till ersättning, om han inte väcker talan mot försäkringsbolaget inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande.

Har den som vill kräva ut försäkringsersättning anmält skadan till försäkringsbolaget inom tid som har angetts i första stycket, har han alltid sex månader på sig att väcka talan sedan försäkringsbolaget har förklarat att slutlig ställning har tagits till ersättningsfrågan.

Har fordran på ersättning från en båtförsäkring kommit under dispaschörs behandling, anses därigenom talan om fordringen väckt.

(Jfr 29 å första stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Bestämmelsen har samma innebörd som 29 & försäkrings- avtalslagen och 28 ä trafikskadelagen. Till skillnad från vad som gäller enligt dessa paragrafer avser den dock endast rätten till försäkringsersättning, inte varje fordran på grund av ett försäkringsavtal. För premie ges en särskild regel i 40 &. I övrigt blir allmänna preskriptionsregler tillämpliga.

Preskriptionen kan brytas endast genom att talan väcks vid domstol. Krav utom rätta eller anmälan till allmänna reklamationsnämnden eller till någon av försäkringsbranschens nämnder är inte tillräckligt.

Bestämmelsen är tvingande. Angående möjligheten att i försäkringsvill- koren införa en skyldighet för den försäkrade att inom viss, kortare tid anmäla inträffat skadefall till försäkringsbolaget hänvisas till uttalandena i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.12 ).

Andra stycket. Bestämmelsen syftar till att hindra rättsförlust för den försäkrade när han väl har anmält skadan till försäkringsbolaget men ärendet regleras först sedan treårs- eller tioårsfristen har gått ut eller kon tid dessförinnan. Den försäkrade kan givetvis hålla sig till den frist han har enligt första stycket, om denna löper ut senare än sexmånaderstiden enligt förevarande stycke.

Tredje stycket. Uppstår tvist om ersättningsskyldighet som kan åligga ett försäkringsbolag på grund av avtal om sjöförsäkring, skall saken enligt 219 ä sjölagen(1891235 5. l, omtryckt 1975:1289) hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch. Talan mot dispasch skall enligt 339 5 samma lag föras genom klander hos tingsrätt. Annars länder dispaschen till efterrättel- se.

Hänvisningar till US56

3959. KFL

Prop. 1979/80:9 166

Enligt 29? försäkringsavtalslagen, som innebär att den som vill kräva ut försäkringsersättning i princip måste väcka talan vid domstol för att undvika att fordringen preskriberas, skall talan dock anses ha bevakats om fordringen har kommit under dispaschörs behandling.

Som har nämnts i specialmotiveringen till 1 & första stycket är båtförsäk- ring att hänföra till sjöförsäkring även i fall då försäkringen har tecknats av en konsument. Även om det inte är vanligt att krav på ersättning från en sådan försäkring kommer under dispaschörs behandling, förekom mer det dock f. n. ett antal sådana fall varje år. Med hänsyn till detta haren motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 29 & försäkringsavtalslagen om preskriptionsav- brott, när saken hänskjuts till utredning och avgörande genom dispasch, tagits in i tredje stycket i förevarande paragraf (jfr "347 & tredje stycket sjölagen).

40 5 Ett försäkringsbolag förlorar rätten till obetald premie sedan sex månader har förflutit från det att premien skulle ha betalts, om inte försäkringen dessförinnan har sagts upp av bolaget eller har upphört att gälla av annan anledning än på grund av en uppsägning från bolagets sida.

(Jfr 29 å andra stycket i kommittéförslaget)

Paragrafen avser både första premie, förnyelsepremie och tilläggspremie. Preskriptionen avbryts endast genom att försäkringsbolaget säger upp försäkringen, inte genom att det väcker talan om att få ut premien. Uppsägning behövs dock inte, om försäkringen har upphört att gälla inom sexmånaderstiden av annan anledning, därför att försäkringstagaren själv har sagt upp försäkringen eller tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Är den obetalda premien en tilläggspremie som avses i 28 få andra stycket, har försäkringsbolaget visserligen inte rätt att säga upp försäkringen på grund av dröjsmålet. Bolaget kan emellertid i stället med stöd av nämnda stycke förkorta försäkringstiden. Därmed bortfaller kravet på tilläggspremien.

Om uppsägning görs eller försäkringen annars upphör att gälla inom föreskriven tid, bevarar försäkringsbolaget sin rätt till premie för den tid under vilken försäkringen har gällt. På denna fordran får tillämpas allmänna preskriptionsregler. Genomförs det förslag till ny preskriptionslagstiftning som inom kort avses bli förelagd för lagrådet. kommer att gälla en treårig preskriptionstid, som kan avbrytas bl. a. genom ett skriftligt krav mot konsu- menten. Att försäkringsbolaget bevarar sitt krav på premie får särskild betydelse, om försäkringstagaren framställer anspråk på ersättning för ett försäkringsfall som har inträffat under den tid då försäkringen gällde. Bolaget kan i så fall kvitta sin premiefordran mot ersättningskravet (jfr NJA II 1927 s. 407).

Om inte försäkringsbolaget säger upp avtalet inom sexmånadersfristen och avtalet inte heller av annan anledning upphör att gälla inom denna tid, fortsätter bolaget att ansvara till dess uppsägning görs trots att det har förlorat rätten till den obetalda premien.

4059. KFL

Prop. 1979/80:9 167

Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring

41 åHar ett försäkringsbolag i strid mot 9 ä vägrat en konsument att teckna en försäkring,skall domstol på yrkande av konsumenten förklara att han har rätt att teckna försäkringen. Domstolen får förklara att försäkringstiden skall börja vid den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit konsumentens begäran om försäkring.

Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom en månad från den dag då försäkringsbolaget meddelade konsumenten sitt beslut och angav skälen för beslutet samt erinrade konsumenten om vad han skall iaktta om han vill få beslutet prövat.

Iakttas inte den tid som anges i andra stycket, är rätten att föra talan förlorad.

(Jfr 30ä andra stycket och 32 9" första stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Paragrafen innebär att en konsument som har vägrats att teckna en försäkring kan få försäkringsbolagets beslut prövat av domstol. En sådan talan kan föras även om ett försäkringsfall redan har inträffat när talan väcks. Bifaller domstolen konsumentens talan, får parterna sinsemellan komma överens om vilka villkor som skall gälla för försäkringen. Försäk- ringsbolaget blir dock bundet av domstolens förklaring om att försäkringsti- dens början skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt, om försäkringsbolaget hade gått med på försäkringen i samband med att försäkringstagaren först framställde sin begäran om försäkring. I övrigt kan domstolen inte fastställa villkoren i försäkringsavtalet. En annan sak är att domstolen kan få anledning att pröva om konsumenten genom ett visst villkor utestängs från möjligheten att teckna försäkringen.

En bifallande dom innebär alltså att konsumenten, om ett försäkringsfall har inträffat innan domen meddelades, kan få ersättning från försäkringsbo- laget på samma sätt Som om bolaget från början hade bifallit konsumentens begäran om försäkring. För att konsumenten inte skall behöva sväva i ovisshet om huruvida han har ett försäkringsskydd eller ej kan domstolen enligt 43 & första stycket meddela ett interimistiskt beslut i frågan. Givetvis bör målet, oavsett om ett sådant beslut meddelas eller ej, handläggas så skyndsamt som möjligt.

Andra stycket. Försäkringsbolagets meddelande om att försäkring inte meddelas behöver inte vara skriftligt. Har det lämnats muntligen, räknas tiden för väckande av talan från tidpunkten då det muntliga beslutet meddelades, även om det senare kompletteras med ett skriftligt besked.

Den tid som konsumenten har på sig att väcka talan börjar dock inte i något fall att löpa förrän försäkringsbolaget har angett skälen för sitt beslut och erinrat om vad konsumenten skall iaktta om han vill få beslutet prövat. Inte heller dessa uppgifter behöver lämnas skriftligen, även om det från bevis- ningssynpunkt är tillrådligt.

Inget hindrar en försäkringstagare som har försuttit talefristen att på nytt begära försäkring hos bolaget och,om bolaget återigen avslår begäran, påyrka

415. KFL

Prop. l979/8f):9 168

prövning av det senare beslutet vid domstol. Tredje stycket. Frågan huruvida rätten att föra talan mot försäkringsbola- gets beslut har gått förlorad beaktas endast efter invändning av bolaget.

425 Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i strid mot 15, 18 eller 25 &, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara uppsägningen ogiltig. Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom en månad från det att försäkringsbolaget har avsänt dels meddelandet om uppsägningen, dels ett skriftligt meddelande om skälen för uppsägningsbeslutet nted erinran om vad försäkringstagaren skall iaktta om han vill få beslutet prövat. Tiden för att väcka talan går dock aldrig ut före den tidpunkt då uppsägningen skulle få verkan. lakttas inte den tid som anges i andra stycket, är rätten att föra talan förlorad.

(Jfr 30 5 andra stycket och 32 & andra stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Om försäkringsbolaget säger upp försäkringen för att undvika att den förnyas eller — på grund av bristande premiebetalning eller av annan anledning — till tidpunkt under försäkringstiden, kan försäkringstaga- ren få uppsägningen prövad vid domstol. Bifaller domstolen försäkringsta- garens talan, dvs. förklaras uppsägningen ogiltig, gäller försäkringen på samma sätt som om uppsägningen aldrig hade gjorts. Försäkringstagaren har alltså rätt till ersättning för försäkringsfall som kan ha inträffat under tiden efter uppsägningen. Försäkringsbolaget har å andra sidan rätt till premie för hela tiden, även om något försäkringsfall inte har inträffat.

Andra stycket. Av 15, 18 resp. 25 & framgår att försäkringsbolaget måste avsända ett skriftligt meddelande om uppsägningen. Tiden föratt väcka talan mot uppsägningen räknas i första hand från den dag då detta meddelande avsändes. Tiden börjar dock inte löpa förrän bolaget också har sänt skriftligt meddelande om skälen för uppsägningsbeslutet och om vad försäkringsta- garen har att iaktta för att få beslutet prövat. I varje fall i fråga om uppsägningar enligt 15 och 18 åå kan man räkna med att dessa uppgifter regelmässigt tas in i uppsägningsmeddelandet. Om både uppsägningsmed- delandet och de andra uppgifterna har sänts mer än en månad innan uppsägningen skulle träda i kraft enligt vad som följer av dess innehåll och lagens regler, har försäkringstagaren kvar sin talerätt fram till den tidpunkt då uppsägningen skulle få verkan.

Tredje stycket. Lika litet som vid en talan enligt 41 & beaktar domstolen självmant att talan har väckts inom föreskriven tid. För att försäkringstagaren skall förlora rätten till talan krävs alltså en invändning om detta från försäkringsbolagets sida.

43 & Domstolen kan på yrkande meddela förklaring enligt 41 eller 42 & även för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.

42 och 43 599" KFL

Prop. 1979/80:9 169

lnnan en tvist som avses i 41 eller 42 å avgörs skall domstolen inhämta yttrande från försäkringsinspektiorien, om det inte är obehövligt.

(Jfr 32 å tredje stycket i kommittéförslaget)

Första stycket. Innan domstolen fattat ett interimistiskt beslut enligt denna bestämmelse torde det ofta vara ändamålsenligt att domstolen håller muntlig förberedelse i målet för att frågan om det berättigade i försäkringsbolagets beslut skall kunna utredas. Något hinder finns dock inte mot att försäkrings- tagarens yrkande om interimistiskt beslut avgörs på grundval av handling- arna i ärendet. Yrkandet får dock inte bifallas utan att försäkringsbolaget har fått tillfälle att yttra sig.

Om domstolen vid den slutliga prövningen av målet skulle ogilla försäkringstagarens talan, kan den givetvis inte häva det interimistiska beslutet för förfluten tid. Syftet med ett sådant beslut är ju att garantera försäkringstagaren skydd mot skador under den tid målet är anhängigt vid domstolen. Det kan tilläggas att försäkringstagaren är skyldig att betala premie för den tid som bolaget har stått ansvar enligt det interimistiska beslutet.

Andra stycket. Har försäkringsinspektionen tidigare avgett yttrande i ett liknande fall, bör domstolen kunna underlåta att inhämta ett nytt yttrande från inspektionen. Ett annat fall då inspektionens yttrande får anses obehövligt är att försäkringstagarens talan är uppenbart ogrundad.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

2. En försäkring förnyas efter ikraftträdandet ide fall och på de villkor som anges i 14—17åå, även om den har tecknats före denna tidpunkt. Förnyas försäkringen i ett sådant fall, tillämpas också 10, 12 och 13 åå.

3. Om försäkringsbolaget eller försäkringstagaren till stöd för att en försäkring sägs upp eller annars skall upphöra i förtid eller för att försäkrings- villkoren skall ändras under försäkringstiden åberopar ett förhållande som har inträffat efter ikraftträdandet, tillämpas 18—20 åå även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt. Upphör försäkringen i förtid efter ikraftträdandet, tillämpas också 29 å.

4. Skall en premie betalas efter ikraftträdandet, tillämpas 21—25 samt 27 och 28 åå även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

5. Har ett försäkringsfall inträffat efter ikraftträdandet, tillämpas 30—38 åå även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

6. Bestämmelserna i 39å tillämpas även på fordran som har tillkommit före ikraftträdandet och som inte vid denna tidpunkt är preskriberad enligt äldre bestämmelser. Skall en premie betalas efter ikraftträdandet, tillämpas 40å även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

7. Vid tillämpningen av 2—6 gäller även 3 å.

8. Lagen tillämpas inte på försäkringar som avser all framtid.

Övergångsbestäm - melser till KFL

Prop. l979/80:9 170

Utgångspunkten är att de nya lagreglerna tillämpas endast på försäkringar som har tecknats efter den 1 januari 1981. Punkterna 2—6 medför dock att lagreglerna i stor utsträckning blir tillämpliga även på äldre försäkringar.

Ett undantag från principen att lagen inte tillämpas på äldre försäkringar avser reglerna i 14—17 åå om automatisk förnyelse av en försäkring. De tillämpas så snart försäkringstiden löper ut efter ikraftträdandet. I vissa fall kan det medföra att försäkringen måste sägas upp före ikraftträdandet, om försäkringsbolaget eller försäkringstagaren inte vill att den skall förnyas efter denna tidpunkt. Vill bolaget att den förnyade försäkringen skall gälla med ändrade villkor, kan bolaget också i några fall tvingas att begära denna villkorsändring före ikraftträdandet. Beträffande en försäkring som har förnyats efter denna tidpunkt tillämpas lagens bestämmelser om längsta försäkringstid (10 å), om försäkringstidens början (12 å) och om försäkrings- bolagets ansvarighet under den nya försäkringstiden (l3å första stycket). Vidare gäller att försäkringstagaren, sedan försäkringen har förnyats. inte är skyldig att betala premie för en tid under vilken bolaget inte står något ansvar (13å andra stycket). Motsättningsvis följer att t.ex. de nya reglerna om längsta försäkringstid inte tillämpas på en försäkring som har tecknats före ikraftträdandet förrän den har förnyats efter denna tidpunkt.

Ett annat undantag gäller reglerna i 18—20 åå om att försäkringen i vissa fall kan upphöra i förtid och att försäkringsvillkoren under vissa förutsättningar kan ändras under löpande försäkringstid. Även om försäkringen har tecknats före ikraftträdandet, tillämpas dessa bestämmelser om det förhållande som åberopas till grund fören uppsägning eller villkorsändring i förtid har inträffat efter ikraftträdandet. Vidare blir föreskriften i 20å andra stycket andra meningen om upphörande i förtid utan uppsägning tillämplig om försäk- ringstagaren innan han har betalt premien för en försäkring som har förnyats efter ikraftträdandet tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Bestämmelserna i 29 å om avkortning av premie tillämpas när en försäkring upphör i förtid efter ikraftträdandet, oavsett om den har tecknats dessförinnan.

Beträffande reglerna i 21—25 samt 27 och 28 åå om betalning av premie ' gäller ett undantag från huvudregeln för fall då en premie skall betalas efter ikraftträdandet,antingen enligt försäkringsvillkoren eller som en följd av att förnyelse skall ske med stöd av punkt 2. I ett sådant fall tillämpas de nya premiebetalningsreglerna även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt. När det gäller tidpunkten för betalningen torde det dock i regel sakna betydelse om det äldre eller det nya regelkomplexet skall tillämpas; 21—23 och 27 åå överensstämmeri allt väsentligt med de regler som föreskrivs i Allmänna bestämmelser 1976. Detsamma gäller bestämmelserna i 28 å. Däremot innebär det en nyhet att försäkringsbolagen vid en betalningsför- summelse som inträffar efter ikraftträdandet inte får tillämpa andra påföljder än dem som anges i 24 och 25 åå. Beträffande bestämmelserna i 26å om

Övergångsbestäm - melser tiI/ KF L

Prop. 1979/8fl:9 ' 171

verkan av att en premie betalas efter det att försäkringen har upphört enligt 25å behövs inte någon särskild övergångsbestämmelse. De kan tillämpas endast i fall då den tidigare försäkringen oavsett om den har tecknats före eller efter ikraftträdandet — har upphört efter denna tidpunkt med stöd av de nya uppsägningsreglerna i 25 å.

Beträffande reglerna om nedsättning av försäkringsersättning i 30—34 åå är det tidpunkten för försäkringsfallets inträffande som avgör om de skall tillämpas eller inte. Det saknar alltså betydelse när det förhållande som utgör grunden för nedsättningen har inträffat. Även om försäkringstagaren redan före ikraftträdandet exempelvis har underlåtit att iaktta vissa säkerhetsföre- skrifter, tillämpas de nya reglerna om försäkringsfallet inträffar efter denna tidpunkt. Också i fråga om reglerna i 35—38 åå om underförsäkring, dubbelförsäkring och skadereglering är tidpunkten för försäkringsfallet avgörande.

Övergångsbestämmelserna till preskriptionsreglerna i 39 och 40 åå torde inte behöva kommenteras särskilt.

Iden mån bestämmelserna i konsumentförsäkringslagen skall tillämpas på försäkringar som har tecknats före ikraftträdandet får försäkringsbolaget inte ställa upp försäkringsvillkor som i jämförelse med de nya reglerna är till nackdel för försäkringstagaren, den försäkrade eller annan ersättningsberät- tigad, om inte annat anges i dessa regler. Detta framgår av hänvisningen till 3 å.

I enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) har ett undantag för försäkringar som avser all framtid tagits in i övergångsbestämmelserna. Detta undantag tar i praktiken sikte på brandför- säkringar för all framtid, vilka frånsett dem som redan har meddelats torde vara sällsynta. '

Slutligen bör nämnas att de bestämmelser av näringsrättslig karaktär om information under försäkringstiden som gäller enligt 6 å tredje stycket och 7 å tillämpas även om försäkringen har tecknats före ikraftträdandet. Någon särskild övergångsbestämmelse om detta torde inte behövas.

4.2 Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen

l 5 Denna lag äger tillämpning på avtal, varigenom försäkring meddelas av någon som driver försäkringsrörelse.

Lagen gäller inte återförsäkring eller försäkring som avses i lagen (] 962.381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om arbetslöshetsjörsäkring, lagen (1976:38()) om arbetsskadejörsäkring eller lagen (1979:84) om delpensions/ör- säkring.

Lagen tillämpas inte päjörsäkringar som avses i konsurnenförsäkringslagen (1979.-000). I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas dock 25, 54—58, 86—88. 95 och 96 samt 122 och 123 åå" även i jrdga om sådana försäkringar. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser gäller även 3 3) första stycket.

Lagen tillämpas inte heller på trafikförsäkringar i den mån annat följer av trafikskadelagen ( ] 9 75 :] 4] 0).

1 53" försäkringsav- talslagen

Hänvisningar till US57

Prop. 1979/80:9 172

Andra stycket. Bestämmelsen har ändrats så,att hänvisning görs till de lagar som numera är aktuella.

Tredje stycket. I enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.1 5.1)ska11 försäkringsavtalslagen tillämpas på konsu- mentförsäkringar enligt konsumentförsäkringslagen endast såvitt gäller bestämmelser som särskilt angår förhållandet till tredje man. dvs. till annan än försäkringstagaren (se också 4 å konsumentförsäkringslagen).

Att försäkringsavtalslagen i fråga om försäkringar som avses i konsument- försäkringslagen inte tillämpas på förhållandet mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren hindrar inte att vissa bestämmelser i försäkringsavtalsla- gen kan få indirekt betydelse även i dessa fall. Sålunda kan tvingande bestämmelser i lagen, som saknar motsvarighet i konsumentförsäkringsla- gen, ge anledning till ingripande från försäkringsinspektionen mot försäk- ringsvillkor som står i strid mot bestämmelserna. En sådan bestämmelse är 28å försäkringsavtalslagen, som rör förbehåll om att försäkringen skall upphöra om försäkringstagaren försätts i konkurs eller annars kommer på obestånd. Saknas i en fråga bestämmelser både i konsumentförsäkringslagen och i försäkringsvillkoren är det vidare inte uteslutet att en föreskrift i försäkringsavtalslagen kan tillämpas analogt eller i varje fall tillmätas betydelse vid en skönsmässig bedömning. Som exempel kan nämnas att de sällan aktuella bestämmelserna i 26 och 27 åå försäkringsavtalslagen om verkan av att ett försäkringsbolag kommer på obestånd eller förlorar rätten att driva rörelse här i landet bör kunna tillämpas analogt. Skulle fråga uppstå huruvida försäkringsbeloppet bildar en gräns även för ersättning för rädd- ningsåtgärder bör, för att ta ett annat exempel, hinder inte finnas mot att den för försäkringstagarna förmånliga 53 å försäkringsavtalslagen beaktas.

Enligt 39 å första stycket försäkringsavtalslagen är ett försäkringsbolag inte skyldigt att som ersättning för inträffad skada utge större belopp än som fordras för att täcka förlusten. Denna bestämmelse anses utgöra stöd för det 5. k. berikandeförbudet inom försäkringsrätten, dvs. principen att skadeför- säkring inte får medföra vinst för den försäkrade. Bestämmelsen saknar motsvarighet i förslaget till konsumentförsäkringslag. Principen om berikan- deförbud återspeglas dock i bestämmelsen om att vid dubbelförsäkring sammanlagd ersättning inte får överstiga förlusten (36 å). Genom att principen inte har samma stöd i konsumentförsäkringslagen som i försäk- ringsavtalslagen kommer det emellertid vid konsumentförsäkringar inte att finnas ens något formellt hinder mot att tillämpa s. k. nyvärdesförsäkring eller andra ersättningsformer som, trots att de fyller en rimlig funktion, inte motsvarar det förlustbegrcpp som har hävd inom försäkringsrätten.

Fjärde stycket. I fråga om trafikförsäkringar tillämpas trafikskadelagen , oavsett om försäkringstagaren är konsument eller ej. Bestämmelserna i den lagen kompletteras av konsumentförsäkringslagen, om försäkringstagaren är en konsument, och i annat fall av försäkringsavtalslagen (jfr ] å andra stycket konsumentförsäkringslagen).

] &" försäkringsav- tals/agan

Prop. l979/80:9 - 173

4.3 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen

Så Trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har fått tillstånd därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant tillstånd är Skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring och att utfärda bevis därom enligt formulär som försäkringsinspektionen fastställer.

l tillstånd som avses i första stycket kan skyldigheten att meddela trafikförsäkring begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst område.

I samband med att 6 å första stycket trafikskadelagen upphävs har tredje stycket i förevarande paragraf brutits ut för att tillsammans med 6å andra stycket bilda en ny 6 å.

Första och andra styckena i förevarande paragraftar över bestämmelserna i 9 å konsumentförsäkringslagen om rätten att teckna försäkring. Det innebär att ett försäkringsbolag inte får vägra en konsument att teckna trafikförsäk- ring ens om det i och för sig finns särskilda skäl för en sådan vägran. På motsvarande sätt torde gälla att bolaget inte kan vägra förnyelse av försäkringen med stöd enbart av 15 å konsumentförsäkringslagen. Av den nuvarande bestämmelsen i 6 å första stycket trafikskadelagen framgår dock att försäkringsbolaget har viss möjlighet att säga upp försäkringen. Sådan möjlighet torde t. ex. föreligga vid dröjsmål med premiebetalningen. Att denna bestämmelse nu upphävs kan inte anses medföra någon ändring av rättsläget. Givetvis kan försäkringstagaren inte, när avtalet har upphört på grund av en tillåten uppsägning, åberopa bestämmelserna i förevarande paragraftill stöd för att bolaget på nytt måste meddela försäkringen. Däremot har han enligt dessa bestämmelser en oinskränkt rätt att teckna trafikförsäk- ring hos ett annat försäkringsbolag.

65 Årerka/lar regeringen tillståndet för en jörsäkringsanstalt att meddela trafikförsäkring, skall den som ltar tagit tra/ik/örsäkring Itos anstalten och som är skyldig att lta sddanjörsäkring taga ny tra/ik/örsäkringjörjbrdonet inom en månad efter det all beslutet om återkallelse ltar kung/"orts i Post- oclt Inrikes Tidningar. 1 fall som avses ijörsta stycket upphör den tidigare trafikförsäkringar senast vid utgången av den angivna månadsfristen.

F. n. innehåller paragrafens första stycke bestämmelser om att en trafik- försäkring för ett registrerat fordon upphör att gälla tidigast när myndighet som regeringen bestämmer har fått anmälan från försäkringsbolaget om att försäkringen har sagts upp eller att det har inträtt en annan anledning till dess ' upphörande. Enligt 16å trafikförsäkringsförordningen (l976z359) skall en sådan s. k. avanmälan göras hos statens traliksäkerhetsverk eller. i fråga om fordon för vilka interimslicens har utfärdats. hos tullmyndighet som har utfärdat licensen.

Att en trafikförsäkring sålunda upphör först sedan avanmälan har gjorts kan medföra vissa komplikationer i fall då försäkringen med stöd av 25å konsumentförsäkringslagen har sagts upp på grund av dröjsmål med betalningen av premier. Enligt denna bestämmelse upphör inte försäkringen.

5 och 6 åå" tra/ik- skadelagen

Prop. l979/80:9 174

om försäkringstagaren betalar premien inom uppsägningstiden. Det kan ifrågasättas om inte en motsvarande möjlighet att genom en premiebetalning behålla försäkringen borde införas också för tiden efter det att uppsägnings- tiden har löpt ut till dess att försäkringen har avanmälts och därmed har upphört att gälla. En sådan ordning skulle å andra sidan kunna leda till olägenheter i fall då betalningen har gjorts före avanmälningen men då ännu inte har kommit till försäkringsbolagets kännedom.

Den nuvarande föreskriften i 6å första stycket trafikskadelagen om att försäkringen upphör att gälla först då den har avanmälts synes inte numera fylla något praktiskt behov, eftersom trafikskadeersättning praktiskt taget alltid utgår vare sig trafikförsäkringen gäller eller inte (se 16 å andra stycket trafikskadelagen ). Med hänsyn till detta och till de komplikationer som den kan ge upphov till i fråga om trafikförsäkringar som tecknas av konsumenter har föreskriften nu upphävts. Det innebär inte att det skulle vara obehövligt att försäkringsbolagen anmäler till trafiksäkerhetsverket resp. tullmyndighet att en trafikförsäkring har upphört. Bestämmelser om denna anmälnings- skyldighet bör dock i stället tas in i trafikförsäkringsförordningen.

I samband med att 6å första stycket trafikskadelagen upphävs har av redaktionella skäl tredje stycket i 5 å förts över till 6 å föratt där bilda ett nytt första stycke.

17 & Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (l927:77)om försäkringsavtal eller konstitnen(försäkringslagen (1979.'000) kan med föra begränsning av försäk- ringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.

I fråga om trafikförsäkringar som tecknas av konsumenter medför denna bestämmelse vissa begränsningar i möjligheten enligt konsumentförsäkv ringSIagen att sätta ned eller vägra ersättning till den skadelidande (dvs. med konsumentförsäkringslagens terminologi den försäkrade).

När det gäller omständigheter som har inträffat före skadehändelsen kan den skadelidandes rätt till ersättning inskränkas endast på grund av bestämmelserna i 12 å trafikskadelagen om skadelidandes medverkan. Dessa bestämmelser tar alltså över bestämmelserna i 32 å konsumentförsäkrings- lagen om påföljden av att försäkringsfallet har framkallats av den försäkrade. Vidare finns det inte något utrymme för att tillämpa bestämmelserna i 30 å konsumentförsäkringslagen om påföljden av att försäkringstagaren har åsidosatt sin upplysningsplikt när försäkringen tecknades. Den skadelidan- des rätt till ersättning påverkas inte heller av en försummelse att före skadehändelsen iaktta föreskrifter som har ställts upp i försäkringsavtalet och som enligt 31 å konsumentförsäkringslagen skulle kunna föranleda att ersättningen sätts ned. Som exempel kan nämnas underlåtenhet att använda säkerhetsbälte eller annan personlig skyddsutrustning som kan ha föreskri- vits i försäkringsvillkoren (jfr prop. l975/76:l5 s. 116). Ett annat exempel är en underlåtenhet att ändra den beräknade årliga körsträckan.

I 7 _å' trafikskadelagen

Prop. 1979/80:9 . 175

Är det däremot fråga om en omständighet som har inträffat efter skadehändelsen. kan den skadelidandes rätt till ersättning inskränkas inte bara med stöd av trafikskadelagen , t.ex. på grund av att preskriptionhar inträtt enligt 28 å i den lagen. utan också enligt bestämmelser i konsument- försäkringslagen som medger att ersättningen kan sättas ned i ett sådant fall. De bestämmelser i konsumentförsäkringslagen som kan komma i fråga är dels 31 å, som innebär att ersättningen i vissa fall kan sättas ned med stöd av föreskrift i försäkringsvillkoren om t. ex. skyldighet att vidta räddningsåtgär- der eller att på olika sätt underlätta skaderegleringen. dels 34å, som i undantagsfall kan medföra att ersättningen sätts ned på grund av svikliga uppgifter 6. (1. vid skaderegleringen.

Av 26 å trafikskadelagen framgår att trafikskadeersättning som har utgetts till en skadelidande i princip inte kan krävas åter vare sig från denne eller från någon annan. Sålunda innebär denna paragraf ett förbud mot regress även i det fall att ersättningen skulle ha kunnat sättas ned enligt konsumentförsäk- ringslagen, om den lagen inte hade varit subsidiär till trafikskadelagen. Det kan visserligen diskuteras om det inte borde vara möjligt att återkräva viss ersättning av en försäkringstagare. som t. ex. har uppgett en oriktig körsträcka. Även om denna fråga får anses ha besvarats nekande när trafikskadelagen infördes (se SOU 1974187 5. 222 och 332 samt prop. 1975/76:15 s. 87). har den kommit i ett något annat läge i och med att möjligheterna att sätta ned ersättningen, och därmed att utöva regress mot försäkringstagaren, har gjorts mer nyanserade i konsumentförsäkringslagen än i försäkringsavtalslagen. Att införa särskilda regler om regress för sådana fall synes dock kunna medföra vissa komplikationer. Med hänsyn till detta och till att frågan kräver ytterligare överväganden anserjag att man i varje fall f.n. bör avstå från att medge regress i andra fall än dem som regleras i trafikskadelagen.

Tra/ikskadelagen i övrig!

Av [ å andra stycket konsumentlörsäkringslagen framgår att den lagen inte tillämpas på trafikförsäkringar i den mån annat följer av trafikskadela- gen.

Som tidigare nämnts ersätter 5 å trafikskadelagen bestämmelserna i 9 och 15 åå konsumentförsäkringslagen om rätten att teckna och förnya en försäkring. Med hänsyn till 17 å trafikskadelagen finns det inte heller något utrymme för att tillämpa nedsättningsreglerna i 30—33 åå konsumentförsäk- ringslagen på ersättning från en trafikförsäkring när det gäller omständigheter som har inträffat före skadehändelsen. l stället tillämpas i vissa fall 12å trafikskadelagen. som handlar om skadelidandes medverkan till skadan. Av övriga bestämmelser i konsumentförsäkringslagen ersätts 36 å om dubbel-

Tra/ikskade/agen i Övrigt

Prop. l979/8(l:9 176

försäkring av 13 och 23 åå tralikskadelagen när det gäller ersättning från tralikförsäkringarna för flera fordon. Vidare ersätts bestämmelserna i 39 och 40 åå konsumentförsäkringslagen om preskription av 28å tralikskadela-

gen .

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen om försäkringsrörelse

282 5

3 mom. Styre/sert och verkställande direktören för försäkringsbolag skall beträlfande verksamhet som bedrivs här i riket övervaka att även andra försäkringsvillkor än premien är skäliga med hänsyn till det skyddjörsäkrittgen är avsedd att ge och omständigheterna i övrigt. Styrelsen och verkställande direktören skall lämnaförsökringsinspektionen alla upplysningar som inspektio- nen behöverjör att granska att tillämpade villkor är skäliga. Vid granskningen bör inspektionen ägna särskild uppttiärksamltet åt vil/korenförför-säkringar som konsttmenter tecknar huvudsak/igenför enskilt ändamål.

I fråga om sjö- och transport/örsäkringar gäller första stycket endast om järsäkringen tecknas av en konsument huvudsakligen/ör enskilt ändamål.

Enligt 2 mom. skall styrelsen och verkställande direktören i försäkrings- bolag. som meddelar annan försäkring än livförsäkring, med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, till nödiga omkostnader för försäkringen samt till omständigheterna i övrigt. Beträffande livförsäkring finns bestämmelser med motsvarande innebörd i 263 å. I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13) skrivs denna s.k. skälighetsprincip nu uttryckligen in i lagen även när det gäller andra försäkringsvillkor än premien.

Granskningen av att tillämpade försäkringsvillkor är skäliga ankommer på försäkringsinspektionen. Granskningen avser alla slag av försäkringar, även livförsäkringar. Undantag har dock gjorts för försäkringar på den utländska marknaden samt för sjö- och transportförsäkringar som inte tecknas av enskilda konsumenter (jfr 2 mom. andra stycket). Tonvikten i granskningar bör ligga på försäkringar som tecknas av enskilda konsumenter. Härmed avses även andra konsumentförsäkringar än dem som omfattas av konsu- mentförsäkringslagen.

Ett viktigt moment i granskningen är att säkerställa att tillämpade försäkringsvillkor inte strider mot tvingande bestämmelser i konsumentför- säkringslagen i fall då den lagen är tillämplig. Försäkringsinspektionen bör också se till att villkoren inte formuleras så, att de återger lagens regler i huvudsak men inte tar upp särskilda rekvisit i lagreglerna som är till förmån för konsumenterna. Exempelvis ett villkor som avser försäkringstagarens upplysningsplikt får inte föreskriva att ersättningen kan sättas ned utan att samtidigt ange att en förutsättning för nedsättningen är att de oriktiga

282 5)" 3 mom. jörsäkringsrärelselagen

Prop. l979/8():9 ' 177

uppgifterna har lämnats uppsåtligen eller genom oaktsamhet som inte är ringa (se 30å konsumentförsäkringslagen).

Ett villkor måste betecknas som oskäligt om det visserligen inte till sin formulering strider mot de tvingande reglerna i konsumentförsäkringslagen men innehållsmässigt inte motsvarar lagens krav. ] den allmänna motive- ringen har på flera ställen berörts problemet med villkor som är formulerade som en bestämning av ansvaret men som i själva verket avser påföljden för ' åsidosättande av en biförpliktelse (t. ex. villkor som innebär att försäkringen endast täcker stöld ur låst lokal). I och för sig linns det inte heller i fortsättningen något hinder mot att ett villkor om nedsättning av försäk- ringsersättningen i vissa fall formuleras som en ansvarsbestämning. Då måste emellertid samtidigt erinras om att villkoret inte gäller undantagslöst. utan att ersättning kan lämnas under de förutsättningar som anges i de tvingande reglerna i konsumentförsäkringslagen. Självfallet är en ansvarsbestämning fullt tillåten,om den inte alls tar sikte på ett åsidosättande av en biförpliktelse. t. ex. då villkoret anger att försäkringen gäller bara vid stöld och inte vid skadegörelse.

I allmänhet är det en fördel om villkoren är formulerade så att de klart utvisar vilket handlande som krävs av den försäkrade och vilken påföljd som kan följa om denne inte handlar på föreskrivet sätt, i stället för att den försäkrade av en ansvarsbestämning endast indirekt kan läsa ut vilket handlande som fordras av honom. Försäkringsinspektionen bör övervaka att försäkringsvillkoren inte utformas på det senare sättet annat än när det av särskilda skäl, t. ex. hänsyn till preventionen, är befogat.

Nedsättningsreglerna i konsumentförsäkringslagen ger ofta ett ganska stort utrymme för en skönsmässig bedömning, bl. a. beroende på att reglerna skall kunna tillämpas under mycket varierande omständigheter. Det är dock inte uteslutet att dessa abstrakta regler konkretiseras i villkoren till mera bestämda föreskrifter om påföljderna. Sålunda kan exempelvis för en viss överträdelse särskild "självrisk" eller annan reduktion av försäkringsersätt- ningen föreskrivas. I sådana fall ankommer det på försäkringsinspektionen att se till att påföljderna håller sig inom ramen för vad som är rimligt och lämpligt.

Åtskilliga villkor i en konsumentförsäkring enligt konsumentförsäkrings- lagen är sådana som inte direkt berörs av lagens tvingande regler. Försäk- ringsinspektionen har att granska att även dessa villkor är skäliga. Som har framhållits i kommentaren till ändringarna i försäkringsavtalslagen ( avsnitt 4.2 ) kan det bl. a. finnas anledning att ingripa mot villkor som står i strid med en tvingande bestämmelse i försäkringsavtalslagen , fastän denna lag inte formellt är tillämplig på försäkringar som omfattas av konsumentförsäkrings- lagen. Riktlinjerna för granskningen i övrigt kan givetvis inte sammanfattas i någon enkel formel. [ viss utsträckning kan de principer som ligger till grund för avtalsvillkorslagen tillämpas också på detta område. Även förarbetena till generalklausulen i 36å avtalslagen torde kunna ge ledning. Liksom vid

282 å' 3 ntom. jörsäkringsrörelselagen

Prop. l979/8():9 178

tillämpningen av dessa bestämmelser måste bedömningen av vad som är oskäligt göras mot bakgrund av avtalets innehåll som helhet, inte efter en isolerad bedömning av de särskilda villkoren. Som nämndes i den allmänna motiveringen bör granskningen också kunna rikta sig mot villkor som. fastän de inte direkt är oskäliga, likväl i sitt sammanhang framstår som mindre lämpliga.

l formellt hänseende finns det anledning att peka på behovet av klara och exakta formuleringar. Viktigt är bl. a. att om domstol eller reklamations- nämnd har tolkat ett villkor på ett sätt som inte omedelbart framträder i formuleringen, t. ex. med tillämpning av den s. k. oklarhetsregeln, villkoret ändras så att formuleringen överensstämmer med tillämpningen. Det är också angeläget att villkoren överensstämmer med den praxis som försäk- ringsbolaget tillämpar. Detta gäller även om tillämpningen skulle vara mer förmånlig för försäkringstagarna än formuleringen utvisar. Det finns nämli- gen då risk för att en försäkringstagare blir vilseledd och inte framställer anspråk som i realiteten skulle ha godtagits. Även om försäkringsinspektio- nen skulle finna att praxis med hänsyn till särskilda omständigheter är godtagbar, finns anledning att ingripa så att formuleringen inte är missvi— sande. Givetvis måste i sådana fall även frågan om lämpligheten av bolagets praxis dras in i prövningen.

Mot kravet på klarhet. fullständighet och exakthet får å andra sidan ställas intresset av att villkoren skall vara någorlunda lättlästa och förståeliga. Formuleringar som exakt anger även sällsynta undantagsfall,där försäkrings- bolaget är berett att utge ersättning, skulle ofta bli så vidlyftiga att möjligheterna för försäkringstagarna att bilda sig en uppfattning om de väsentliga beståndsdelarna i skyddet skulle bli lidande. 1 det motsatta fallet, nämligen att försäkringsbolaget vill göra undantag för omständigheter som inträffar sällan, måste undantagen dock alltid preciseras även om läsbarheten då kan försämras.

Hittills har det varit tal endast om villkor i försäkringar som avses i konsumentförsäkringslagen. Vad som har sagts om sådana villkor i dessa försäkringar som inte berörs av lagens tvingande regler är i huvudsak tillämpligt också i fråga om villkor i försäkringar som faller utanför konsumentförsäkringslagen. Det gäller särskilt försäkringar som — fastän de alltså inte omfattas av konsumentförsäkringslagen — tecknas av konsumen- ter. Beträffande dessa är att märka att försäkringsavtalslagens tvingande bestämmelser är direkt tillämpliga. Också konsumentförsäkringslagens regler bör emellenid beaktas. Som har framhållits i den allmänna motive- ringen linns det inte sällan anledning att ingripa mot villkor som avviker från dessa regler, när villkoren gäller sådana sakförsäkringar, tecknade av konsumenter. som ligger nära de försäkringsformer som konsumentförsäk- ringslagen omfattar.

I fråga om försäkringar som utländska försäkringsbolag meddelar här i

282 _å' 3 mom. ,lörsäkringsrörelselagen

landet gäller f. n. inte någon skälighetsprincip. Enligt sina direktiv skall dock utredningen (E l979z01) om försäkringsbolagens och försäkringsinspektio- nens vcrksamhet överväga om man bör införa någon form av skälighetsprin- cip för de utländska företagen. Till dess att denna fråga har utretts får försäkringsinspektionen kontrollera försäkringsvillkoren hos dessa bolag med stöd av 25 å lagen (l950:272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse häri riket. Enligt denna paragraf kan inspektionen bl. a. meddela de erinringar i fråga om utländsk försäkringsanstalts verksam- het här i riket som inspektionen finner påkallade.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen om skiljemän

3 aå Kan tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör tvisten vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk, får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen göras gällande endast om tvisteföremålets värde är högre än som anges i l å lagen (l974:8)om rättegången i tvistemål om mindre värden eller hinder enligt 3å nämnda lag möter mot lagens tillämpning.

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare om_ försäkring som grundas på kollektivavtal eller SOm grundas på gruppavtal och handhas avföreträdareför gruppen och ej heller om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser.

Lagändringen innebär att det förbud mot skiljeavtal i konsumenttvister som framgår av första stycket har utsträckts att gälla tvister om alla slag av individuella konsumentförsäkringar. Förbudet gäller alltså även sådana konsumentförsäkringar som inte regleras i konsumentförsäkringslagen. Det kan tilläggas att förbudet inte hindrar att tvisten hänskjuts till utlåtande av värderingsman, om den part som är missnöjd med utlåtandet kan föra frågan vidare till domstol (se 2 å andra stycket lagen om skiljemän). Förbudet avser inte heller utredning och avgörande genom dispasch enligt 219å sjölagen, eftersom dispaschen är bindande för parterna endast om den inte klandras vid domstol (se 339 å sjölagen).

Hänvisningar till US58

5. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. konsumentförsäkringslag,

2. lag om ändring i lagen (l927:77) om försäkringsavtal,

3. lag om ändring i tralikskadelagen ( 1975:1410 ),

4. lag om ändring i lagen (19482433) om försäkringsrörelse,

5. lag om ändring i lagen (l929:145) om skiljemän.

6. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

3 a 59 skiljemannalagen

Prop. 1979/80:9 180

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde

1979-06-21

Närvarande: f.d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justitierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 10 maj 1979 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedeparte- mentet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. konsumentförsäkringslag,

2. lag om ändring i lagen (1927 :77) om försäkringsavtal,

3. lag om ändring i trafikskadelagen(1975:1410),

4. lag om ändring i lagen (1948z433) om försäkringsrörelse,

5. lag om ändring i lagen ( 1929:145 ) om skiljemän. Förslagen har föredragits inför lagrådet av hovrättsassessorn Edvard Nilsson.

Förslagen föranleder följande yttranden.

Förslaget till konsumentförsäkringslag Martenius, Sven Nyman och Knutsson."

Förslaget till konsumentförsäkringslag innebär att en särskild. från försäkringsavtalslagen fristående, lagstiftning om konsumentförsäkringar genomförs. Under remissbehandlingen av försäkringsrättkommitténs till grund för förslaget liggande betänkande har från skilda håll betänkligheter mot lämpligheten av en sådan lagstiftning framförts. Det har sålunda framhållits bl.a. att missförhållanden som skulle göra en delreform påkallad saknas, att en konsumentförsäkringslag skulle bryta den nordiska rättslikheten på försäkringsrättens område, att försäkrings- avtalslagen av rättssystematiska skäl bör revideras i ett sammanhang, att en särreglering av konsumentförsäkringar ger upphov till besvärliga gränsdragningSproblem samt att den lämnar småföretagarna utan särskilt skydd.

Vad departementschefen uttalar i lagrådsremissen vid sin genomgång av de skäl som anförts mot den föreslagna lagstiftningen innefattar enligt vår mening en väl avvägd och nyanserad bedömning av dessa. Departe- mentschefen framhåller vidare att den omständigheten att valet nu bör stanna vid en särskild konsumentförsäkringslag inte får hindra att frågan om vilken som är den lämpligaste systematiken prövas förutsättningslöst under det fortsatta utredningsarbetet. Departements- chefen tillägger även att det vid valet av lagteknisk metod i slutskedet är ett väsentligt intresse att så långt möjligt återställa den enhetlighet i den nordiska försäkringslagstiftningen som rubbas genom en svensk delreform

Lagrådets yttrande

ifråga om konsumentförsäkringar.

Med hänsyn till det anförda och särskilt till att lagförslaget är att betrakta som ett provisorium i avvaktan på vad den samlade översynen av det rättsområde som för närvarande täcks av försäkringsavtalslagen kan föra med sig. anser vi att de inledningsvis nämnda betänkligheterna av allmän natur inte är av den styrka att de bör utgöra hinder mot förslagets genomförande. ' Lagförslaget brukar en delvis annan terminologi än försäkringsavtals- lagen. Sålunda används termen "försäkrad” för att beteckna vad som i försäkringsavtalslagen kallas "försäkringshavare”, och för ingående av försäkringsavtal används uttrycket ”teckna försäkring”. Förslaget överensstämmer i dessa hänseenden med Allmänna bestämmelser 1976 och med vad som över huvud taget torde vara gängse språkbruk inom branschen. Vi vill inte motsätta oss att denna terminologi nu införs i lagstiftningen men förutsätter därvid att den kommer att genomföras även i övrigt vid den fortsatta översynen av försäkringsavtalsrätten.

Petrén:

Det remitterade förslaget till konsumentförsäkringslag fordrar uppmärksamhet med hänsyn till dess roll i det nordiska lagstiftnings- arbetet.

År 1901 inleddes det samarbete mellan de nordiska länderna beträffande den centrala civilrättsliga lagstiftningen, som inom loppet av några decennier skulle leda fram till en långtgående harmonisering på detta rättsområde. Nämnda år uppgjorde nämligen justitieministrarna i Danmark, Norge och Sverige ett lagstiftningsprogram omfattande fem viktiga civilrättsliga lagstiftningsämnen. År 1909 utökade dessa länders regeringar programmet med ytterligare sex punkter, däribland en avseende lagstiftning om försäkringsavtal. Arbetet i detta ämne påbörjades på allvar åren 1918—19, då kommittéer tillsattes i de olika länderna. Detta arbete ledde småningom fram till att nära nog likalydande lagar om försäkringsavtal antogs i Danmark, Finland, Norge och Sverige under åren 1927—33. Island fick sin lag i ämnet först 1954. Se härom närmare NU 1976:32 s. 8 och 32 samt NJA II 1927 s. 339 -340. Lagarna har sedan dess icke undergått några ändringar av betydelse såvitt nu äri fråga.

Spörsmålet om revision av den svenska lagen om försäkringsavtal av 1927 har vid olika tillfällen varit aktuellt i riksdagen. Bl.a. avslog riksdagen 1970 motioner med yrkande om en allmän översyn av försäkringsavtalslagens regler. I första lagutskottets avstyrkande utlåtande erkände utskottet visserligen behovet av en kommande översyn av lagen men uttalade därefter följande (lLU 1970114):

I sammanhanget måste emellertid beaktas att lagen är ett resultat av nordiskt samarbete och att de nordiska ländernas lagar om försäkringsavtal sinsemellan överensstämmer i allt väsentligt. En översyn bör därför om möjligt ske i samverkan med övriga nordiska länder.

Lagrådets yttrande

Prop. 1979/809 182

Utskottet erinrade därefter om ett medlemsförslag i Nordiska rådet om en gemensam nordisk översyn och modernisering av gällande lagar om försäkringsavtal. Då rådets behandling av förslaget icke borde föregripas fann sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionerna.

Det initiativ som första lagutskottet åberopade 1970 slutbehandladesi Nordiska rådet 1972. Medlemsförslaget ledde icke till att rådet antog någon rekommendation om en allmän översyn. I stället valdes inom Nordiska rådet den mindre förpliktande vägen att rådets presidium i en skrivelse den 16 november 1971 till Nordiska ministerrådet hemställde till ministerrådet att överväga på vilket sätt behovet av en partiell revision av de nordiska försäkringsavtalslagarna lämpligen kunde tillgodoses. Presidiets aktion byggde på vissa uttalanden av rådets juridiska utskott. Vid överläggningar med de nordiska justitieministrarna hade utskottet funnit att det för det dåvarande icke fanns något behov av en omfattande revision av de nordiska försäkringsavtalslagarna. Emellertid hade vid utskottets undersökningar framkommit att en revision av enstaka bestämmelser i lagarna kunde övervägas. Se härom Nordiska rådet 1972 s. 304—305.

Först 1974 aktualiserades frågan om försäkringsavtalslagstiftningen ånyo på nordisk nivå. Den togs då på svenskt initiativ upp i Nordiska ämbetsmannakommittén för lagstiftningsfrågor. Diskussionen i denna kommitté visade att tiden blivit mogen för en revision av försäkringsavtalslagarna. Kommittén pekade på de många nya företeelser inom försäkringsväsendet som framkommit under de 40 år lagarna varit i kraft. Konklusionen var att det på en rad områden förelåg behov av en modernisering och ajourföring av lagstiftningen om försäkringsavtal och att nya problem som tillstött fordrade en lösning. Mot bakgrund av vad som framkommit i ämbetsmannakommittén beslöt Nordiska minister- rådet att frågan om en revision av försäkringsavtalslagarna skulle tas upp genom att kommittéer tillsattes för ändamålet i de olika länderna. I sin berättelse till Nordiska rådets 23:e session 1975 kunde ministerrådet anmäla att kommittéer utsetts i Norge och Sverige och väntades bli utsedda i övriga länder utom Island, som ville avvakta resultatet av kommittéarbetet i övriga länder. Se härom Nordiska rådet 1975 s. 662—664.

Nordiska ministerrådet har därefter i sin årliga berättelse till Nordiska rådet rapporterat om det kommittéarbete, som pågått i nationella utredningar i alla länderna utom i Island. Rapporterna har varit högst summariska och ej Speglat vad som skett vid kontakterna mellan berörda kommittéer. Se Nordiska rådet 1976 s. 762, 1977 s. 891 och 1978 s. 726 samt 1979 sak C 1 s. 36—37. Av sistnämnda rapport inhämtas att den finska kommittén avgivit ett principbetänkande i anledning varav tilläggsdirektiv till denna övervägs. Departementsförhandlingar uppgesi rapporten ha ägt rum i Stockholm; de hölls den 2 november 1978. Dessa förhandlingar omnämnes också i lagrådsremissen utan att något som helst sägs om överläggningsäm ne eller resultat.

Som framgår av det föregående aktualiserades det nu pågående nordiska lagstiftningsarbetet beträffande försäkringsavtal från svenskt

Lagråders yttrande

Prop. l979/80:9 183

håll 1974. Parallellt härmed tog svenska regeringen ett nationellt initiativ. I ett anförande till statsrådsprotokollet den 5 april 1974 (se kommittéberättelsen 1975 s. 79 f.) lämnade statsrådet Lidbom direktiv till den utredning som skulle ta sig nanmct försäkringsrättskommittén. [ direktiven nämns att försäkringsavtalslagen tillkommit i nordiskt samarbete samt att Nordiska rådet konstaterat att det föreligger visst reformbehov på försäkringsavtalslagstiftningens 'område. Härutöver omtalas att det vid överläggningar med de övriga nordiska ländernas justitieministrar yppats intresse för en revision av försäkringsavtalslag- stiftningen i de olika länderna. Härutöver ägnar direktiven till försäkringsrättskommittén icke någon uppmärksamhet åt lagstiftnings- ämnets nordiska karaktär. Det sägs blott att kommittén bör hålla kontakt med de kommittéer för översyn av försäkringsavtalslagstiftningen som kan komma att tillsättas i övriga nordiska länder. Anvisningen i första lagutskottets utlåtande, vilket åberopas i annat sammanhang i direktiven, om att översynen om möjligt bör ske i samverkan med de övriga nordiska länderna har icke satt spår i kommittédirektiven i vidare mån än som sagts. [ stället uppehåller man sig i direktiven vid olika andra spörsmål inom försäkringsavtalslagstiftningcns ram.

Som framgår av försäkringsrättskommitténs betänkande (se SOU 1977184 s. 38—39) har nordiska överläggningar på kommittéplanet ägt rum i november 1975, i maj 1976 och i maj 1977. Det har därvid framkommit att man i övriga nordiska länder haft delvis andra prioriteringar än i Sverige och att man icke i något annat land är beredd att i nuvarande skede bryta ut regler om vad som kallas konsumentförsäkring och på detta område stifta en fristående lag vid sidan av försäkringsavtalslagen.

Det nordiska lagstiftningssamarbetet synes ha bestått i att man vid de ifrågavarande nordiska överläggningarna fått tillfälle lägga fram det svenska lagförslaget och med företrädare för grannländernas kommittéer diskutera vissa spörsmål. Om man vid de nordiska överläggningarna i november 1978 på departementsnivå gjort några egentliga försök från regeringarnas sida att samordna översynsarbetet beträffande försäkrings— avtalslagstiftningen i de olika länderna framgår icke av lagrådsremissen. Såvitt kan utläsas av denna har i det av remissen omfattade lagstiftningsärendet de nordiska aspekterna i nuvarande skede skjutits åt sidan och arbetet bedrivits som avsåge det ett rent nationellt svenskt ärende. Förhoppningar om att någon gång i framtiden kunna återställa den nordiska enhetligheten är knappast realistiskt grundade.

Vad som sålunda förevarit skall ses mot bakgrund av Sveriges folkrättsliga åtaganden med avseende å nordiskt samarbete på detta område. Normerande härvidlag är samarbetsöverenskommelsen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige den 23 mars 1962, den s. k. Helsingforsöverenskommelsen. Enligt art. 4 i överenskommelsen har Sverige förbundit sig att fortsätta lagsamarbetet i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse på privaträttens område. Med valet av orden "fortsätta lagsamarbetet" får man anses ha velat markera ett åtagande att icke riva upp de resultat av lagstiftningssamarbetet som redan uppnåtts.

Lagrådets yttrande

Prop. 1979/80:9 184

Den slutliga avfattningen av art. 4 innebar dock en försvagning i förhållande till utformningen av motsvarande regel i det första utkastet till överenskommelse. Där hette det i art. 6: ”Den överensstämmelse som hittills uppnåtts i de nordiska länderna beträffande den nationella lagstiftningen inom civilrättens centrala delar, så ock på särskilda civilrättsliga områden, förbinda sig de fördragsslutande parterna att söka vidmakthålla. Arbete med att vidga denna rättsenhet till nya områden skall fortsättas." (Se Nordiska rådet 1962 s. 671 och s. 873—874 samt 5. 901).

I den proposition vari frågan om ratifikation av Helsingforsöverens- kommelsen förelades svenska riksdagen (prop. 19621154) konstaterade departementschefen att överenskommelsen innebär ett åtagande att ytterligare utveckla det nordiska samarbetet. Han tillade: ”Visserligen innehåller förslaget icke några formellt bindande utfästelser. men det utgör ett uttryck för de fem staternas vilja till nordisk sammanhållning och till att fortsätta och föra vidare det nordiska samarbetet på samhällslivets oliv-Jr områden” (5. 3).

Uppmärksamhet bör vidare ägnas Helsingforsöverenskommelsens preambel, där det heter att de kontraherande parterna eftersträvar enhetliga regler i de nordiska länderna i så många avseenden som möjligt. Denna viljeföri _-ring har sin bakgrund i den medvetna strävan som bär upp överenski _:melsen. att invånarna i de nordiska länderna skall på livets vardagsområden såvitt möjligt mötas av likartade lagregler. Idealet är att de skall, oavsett till vilket nordiskt land de kommer, kunna räkna med att rättsreglerna är i väsentliga delar desamma som i hemlandet. En annan motivering för enhetlighet i regelsystemen är önskan att möjliggöra en fri konkurrens för företagsamlreten över de nordiska gränserna. I förevarande sammanhang innebär dessa för Helsingforsövercnskommelsen grundläggande tankar att invånare som flyttar från ett nordiskt land till ett annat skall som försäkringstagare så långt som möjligt i det nya landet mötas av samma regler som gällde idet gamla och att försäkringsgivarna å sin sida skall kunna driva sin verksamhet under i huvudsak likartade villkor i alla nordiska länder.

Man kan inte göra gällande att någon strikt folkrättslig förpliktelse att upprätthålla den nordiska rättsenheten åvilar Sverige enligt Helsingfors- överenskommelsen, men de åtaganden som Sverige gjort genom att ratificera överenskommelsen innebär att Sverige förbundit sig att icke utan starka nationella skäl frångå den rättsgemenskap som etablerats på olika civilrättsliga områden. Då Nordiska ministerrådet 1974 tog upp frågan om en revision av den nordiska försäkringsavtalslagstiftningen har utgångspunkten givetvis varit att såsom också svenska riksdagen 1970 förutsatte — revisionen skulle ske så att rättsgemenskapen mellan länderna bevaras och utvecklas. Initiativet kan näppeligen haft till syfte att stimulera länderna att anta nya sinsemellan olika lagar i ämnet.

Såsom nyss framhållits hade redan i direktiven till försäkringsrättskom- mittén den nordiska aspekten beaktats blott iförbigående. När kommittén vid sina kontakter med de övriga länderna icke fann något gehör för den svenska linjen att ett första led i revisionen av försäkringsavtalslagstift-

Lagrådets yttrande

ningen skulle vara utbrytandet till en särskild lag av reglerna för s. k. konsumentförsäkring, har detta förhållande ej märkbart inverkat på kommitténs arbete. Uppenbarligen har man tagit för givet att Sverige kunde utan vidare bryta den halvsekelgamla rättsgemenskapen på detta område. Dcpartementsförhandlingarna hösten 1978 har förts vid en tidpunkt då det stod tämligen klart att Sverige skulle komma att gå sin egen väg.

Den avgörande frågan är om Sverige är fritaget från sitt allmänna åtagande som kontraherande part till Helsingforsöverenskommelsen att upprätthålla den nordiska rättsgemenskapen. Överenskommelsen är på förevarande punkt att tolka så att det måste finnas särskilda skäl av nationell art för att ett land skall anses befriat från nämnda åtagande. Bedömningen av om sådana särskilda skäl föreligger i ett bestämt fall kan sägas vara av rättspolitisk art och därmed fallande utanför ramen för lagrådets överväganden. Å andra sidan går det inte att komma förbi detta spörsmål. när man har att ta ställning till frågan om Sverige fullgör sina åtaganden enligt Helsingforsöverenskommelsen. Underlaget för en pröv- ning i lagrådet kan härvidlag endast vara vad som framgår av lagrådsremissen.

Det särskilda skälet måste självfallet hänföra sig till reformbehovet. Därom sägs egentligen inte annat än att det skydd som nuvarande försäkringsavtalslag ger försäkringstagarna är med nutida synsätt inte tillräckligt. Då departementschef—en bemöter de sakliga invändningar som under remissbehandlingen framförts mot en utbrytning av reglerna om s.k. konsumentförsäkring till en särskild lag, pekar han knappast på några mera påtagliga missförhållanden. Försäkringsinspektionen som är den egentliga fackmyndigheten har i sitt remissyttrande framfört meningen att konsumenternas intressen är i stort sett tillgodosedda inom den nuvarande lagstiftningens ram. I vart fall torde man knappast på grundval av materialet i lagrådsremissen kunna hävda att det i Sverige råder sådana missförhållanden att de kräver ett omedelbart avhjälpande på bekostnad av den nordiska rättsgemenskapen. I lagrådsremissen sägs allmänt att det finns anledning att i flera hänseenden stärka konsumenternas rättsställning, t. ex. beträffande premiebetalningen. Det förklaras icke vara godtagbart att lita till försäkringsbolagens villkor. Konsumenterna bör i stället kunna stödja sig på direkta lagbestämmelser. Vad som i dessa stycken anförs av departementschefen och även av försäkringsrättskommittén (se t.ex. SOU l977:84 5. 98—104) är så vagt att, om synpunkter av denna art godtas som sådana särskilda skäl, vilka motiverar att Sverige ensidigt bryter sig ur en långvarig nordisk rättsgemenskap, det finns överhuvud mycket litet utrymme kvar för ett nordiskt lagstiftningssamarbete på civilrättens område.

Vid remissen över försäkringsrättskommitténs betänkande har några instanser berört lagstiftningsärendets nordiska aspekter. Svea hovrätt har avstyrkt lagförslaget utifrån nordiska överväganden. Jag kan i huvudsak ansluta mig till hovrättens synpunkter. Även försäkringsjuridiska föreningen har pekat på förslagets konsekvenser för det nordiska lagsamarbetet på denna punkt. Departementschefen spiller i lagrådsre- missen inga ord på dessa synpunkter. Remisscns inledande redovisning av

Lagrådets yttrande

Prop. l979/80:9 186

lagstiftningsläget i de övriga nordiska länderna får utgöra svar.

Sverige har sedan gammalt beflitat sig om att noggrant iaktta de förpliktelser landet åtagit sig genom ratifikation av internationella överenskommelser. Enligt min mening kan Sverige icke anses ha uppfyllt sina åtaganden enligt Helsingforsöverenskommelsen, om det remitterade lagförslaget i nuvarande skede upphöjes till lag.

Dessvärre finns det anledning befara att detta ärende icke är någon enstaka företeelse. I ett annat lagstiftningsärende, som också handlagts på denna lagrådsavdelning, fann lagrådet anledning erinra om reglerna iart. 41 Helsingforsöverenskommelsen. De innebär skyldighet för en part att ej ändra bestämmelser som tillkommit efter nordiskt samarbete utan att underrätta övriga fördragsslutande parter därom (se prop. 1978/79:12, s. 396—397). Det gällde i detta fall bl. a. centrala kapitel i giftermålsbalken, vilken tillkommit i nordiskt samarbete. Lagrådets påpekande besvarades med en hänvisning till att departementet översänt lagrådsremissen till övriga nordiska länders justitiedepartement med tillfälle för dessa att yttra sig (5. 421).

Helsingforsöverenskommelsens andemening på ifrågavarande punkt kan icke vara den att ett land skall äga fritt upphäva samnordisk lagstiftning som fungerat i decennier genom att kort före det avgörande nationella parlamentsbeslutet till grannländerna sända över exemplar av det färdiga förslaget. Syftet med regeln är självfallet att notifikation skall ges på ett så tidigt stadium att det blir möjligt att få till stånd likformiga ändringar i alla nordiska länder. Signifikativt är att nyssnämnda viktiga svenska ändringar i familjerätten överhuvud icke omnämnes i Nordiska ministerrådets rapport av december 1978 till Nordiska rådet om händelserna på familjerättens område (se Nordiska rådet 1979, C 1. s. 30—33).

Som läget utvecklats står svenska regeringen nu inför valet antingen att frigöra Sverige från åtagandena enligt Helsingforsöverenskommelsen att verka för ett vidmakthållande av den nordiska rättsenheten på civilrättens centrala områden genom att säga upp att. 4 i överenskommelsen eller att ordna lagstiftningsarbetet i landet på sådant sätt att Sverige fullgör de skyldigheter som artikeln pålägger de kontraherande staterna.

Nu är art. 4 alltjämt i kraft för Sveriges del. Under sådana förhållanden anser jag mig, med hänvisning till vad lagrådsremissen innehåller, nödsakad avstyrka det remitterade lagförslaget.

För den händelse lagstiftaren anser sig kunna sätta sig över de hinder av folkrättslig art. som enligt min mening möter mot lagförslagets genom- förande, bör lagförslaget granskas från rättssystematiska synpunkter.

Förslagets syfte är att ge konsumenterna som försäkringstagare en bättre rättslig ställning i förhållande till försäkringsgivarna än de nu har. Förslaget skall sålunda som en ny byggsten infogas i konsurnenträtten. Dennas allmänna roll i rättsordningen kräver i förevarande sammanhang några kommentarer.

Konsumenträtten består av ett antal under 1970-talet tillkomna lagar. som har det gemensamma syftet att bereda ett rättsligt skydd åt en grupp

Lagrådets yttrande

Prop. 1979/80:9 187

personer, vilka benämnes konsumenter. lnnan jag går vidare torde vara lämpligt att något dröja vid begreppet konsument. Det har nämligen grundläggande betydelse för den i lagrådsremissen föreslagna lagstiftning- ens avgränsning. Utgångspunkten är att det ingenstans givits någon klar definition av begreppet konsument.

Den första lagen på konsumenträttens område var lagen (19702412) om otillbörlig marknadsföring, vilken numera ersatts av marknadsförings- lagen (l975:1418). 1970 års lag syftade inte enbart till att ge skydd åt konsumenterna utan ville också värna näringsidkare mot otillbörlig konkurrens på marknadsföringsområdet. Lagens lå riktade sig mot handling som "genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare" (jfr 25 1975 års lag). Rörande innebörden av konsumentbegreppet anförde departementsche- fen i specialmotiveringen (prop. 1970257 5.88):

Med det i bestämmelsen använda ordet konsument syftasi första hand på privatpersoner. Uttrycket täcker emellertid även andra som skall förvärva den ifrågavarande varan eller tjänsten för slutlig konsumtion.

Här antyds alltså ett ganska vidsträckt konsumentbegrepp, omfattande även andra än privatpersoner. Eftersom reglerna mot otillbörlig marknadsföring avsåg att skydda både konsumenter och näringsidkare, var behovet av en klar gränsdragning kring konsumentbegreppet i detta sammanhang icke mera påtagligt.

Detta behov gjorde sig däremot gällande vid tillkomsten av nästa lagstiftningsprodukt på området, lagen (1971:112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor (senare omdöpt till lag om förbud mot oskäliga avtalsvillkor). När i motiven till denna lag dess tillämpningsområde diskuterades. stannade departementschefen för att lagen borde gälla sådana villkor som ingår i näringsidkares försäljningserbjudanden till konsumenter. Med konsumenter åsyftade han då ”enskilda medborgare i deras egenskap av privatpersoner” (prop. 1971 :15 s. 68). Enligt den text som remitterades till lagrådet skulle lagens regler gälla när näringsidkare erbjuder "konsument att mot vederlag förvärva vara eller tjänst för privat bruk" eller att ”mot vederlag få nyttjanderätt till lösöre för privat bruk". l specialmotiveringen anförde departementschefen (s. 81):

Jag är medveten om att termen konsument är vag. Termen torde emellertid i stort sett förmedla en korrekt uppfattning om lagens innebörd och det är under alla förhållanden svårt att finna något bättre och mera precist uttryckssätt. För att markera att här åsyftas en snävare begränsning av kretsen av adressater än som ligger enbart i begreppet konsument förordar jag emellertid att lagtexten kompletteras med ett rekvisit som rymmer en karaktäristik av den typ av avtal som lagen bör ta sikte på. Lagen bör sålunda avse endast avtal om förvärv av vara eller tjänst ”för privat bruk".

Vidare anförde departementschefen (s. 86):

Med konsument åsyftas den som förvärvar vara eller tjänst för slutlig konsumtion. Bestämmelsen är dock inte tillämplig på varje försäljnings- erbjudande till konsumenter i denna mening. Det skall vara fråga om ett

Lagrådels yttrande

Prop. l979/80:9 l88

erbjudande som avser förvärv för privat bruk. Avtalstormulär som anvands uteslutande vid försäljning av varor som förvärvaren skall använda i sin yrkes— eller näringsverksamhet omfattas alltså inte.

På förslag av lagrådet gjordes viss omformulering av lagtexten, innebärande bl. a. att uttrycket "för privat bruk” byttes ut mot ”för enskilt bruk".

Den samma år som avtalsvillkorslagen antagna lagen (19711238) om hemförsåljning m. ni. använder inte uttrycket konsument. Lagen är enligt 1 & tillämplig vid ”yrkesmässig försäljning av lös egendom. som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk". [ specialmotiveringen anfördes bl. a. (prop. 1971 :86 s. 89):

Lagen är inte tillämplig på varje försäljning till konsumenter. Det som förvärvas skall vara avsett huvudsakligen för enskilt bruk. [ princip är som nämnt köparens syfte med förvärvet i det enskilda fallet avgörande.

Uttrycket "huvudsakligen” infördes med tanke på sådana fall då en person utnyttjar viss egendom delvis för privat bruk delvis i sin yrkesverksamhet (s. 88). Rörande innebörden av rekvisitet "enskilt bruk” anfördes i specialmotiveringen (s. 90):

Att godset är avsett att användas av någon annan i köparens familj hindrar självfallet inte att det anses avsett för enskilt bruk. Detsamma gäller om köparen har förvärvat godset för att ge det som present till en vän eller bekant. Om däremot köparen redan från början avser att sälja godset vidare i syfte att göra en vinstgivande affär kan lagen inte anses tillämplig. även om den slutlige förvärvaren kommer att använda godset för enskilt bruk.

Konsumentköplagen (l973z877) är enligt 1 & tillämplig ”när konsument av näringsidkare köper vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljes i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet". I motiven sägs att ”den krets av köpare som lagen avser att skydda utgörs av konsumenter. dvs. enskilda medborgare i deras egenskap av privatpersoner” och att tillämpningsområdet därför lämpligen bör avgränsas genom användning _av termen konsument (prop. 19731138 5. 159). Vidare anförs bl. a.:

Eftersom uttrycket konsument kan ges en något vidare innebörd än jag nyss har nämnt bör i enlighet med utredningens förslag lagens tillämpningsområde ytterligare avgränsas på det viset att det anges att varan skall vara avsedd för enskilt bruk. Denna bestämning har samma innebörd som motsvarande uttryck i hemförsäljningslagen och avtalsvillkorslagen. Som utredningen framhåller kan tvekan beträffande innebörden av uttrycket "avsedd för enskilt bruk” knappast uppkomma i mer än två fall. nämligen dels då varan är sådan att den kan användas såväl för förvärvarens enskilda bruk som i hans yrkesutövning, t. ex. vid en läkares köp av en bil eller en lantbrukares köp av verktyg, dels då varan är avsedd att säljas vidare till annan person. För att undgå den första svårigheten bör liksom i hemförsäljningslagen — ställas upp krav på att varan skall vara avsedd huvudsakligen för enSkilt bruk. Lagen skall alltså tillämpas också när varan är avsedd att användas i köparens yrkesverksamhet, under förutsättning att denna användning ijämförelse med dess övriga bruk framstår som mindre väsentlig. Vad angår köp med tanke på vidareförsäljning bör enligt utredningens mening av ordalageni

Lagrådets yttrande

det diskuterade kriteriet för lagens tillämplighet med tillräcklig tydlighet framgå att lagen inte omfattar detta fall. Jag delar denna uppfattning. Någon särskild regel som klargör detta torde inte behövas.

Regler som nära ansluter till konsumentköplagens formulering finns i flera andra lagar. [ 7 5 lagen (197418) om rättegången i tvistemål om mindre värden definieras "konsumenttvist" som ”tvist mellan närings- idkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk". och 3 a & lagen (.l929:l45) om skiljemän inskränker rätten att åberopa skiljeavtal i”tvist mellan näringsidkare och konsument" som rör "vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk”. I 45 marknadsförings- lagen (1975zl4l8) ges vissa möjligheter att ingripa med förbud när en näringsidkare saluhåller farliga eller otjänliga varor "till konsument för enskilt bruk". Konsumentkreditlagen(1977z981) är enligt l & tillämplig på kredit "som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet". Avtalsvillkorslagens 15 har fått ny lydelse genom en lagändring år 1977 (19771452), varvid bl.a. ett huvudsaklighetsrekvisit har införts (se prop. 1976/77:110 s. 43). Det kan anmärkas att lagrådet i sitt yttrande över ändringsförslaget anförde viss kritik mot uttrycket "enskilt bruk”, vilket ansågs mindre lämpligt i fråga om t. ex. sådana rättigheter och värdepapper som förvärvas för kapitalplacering. Med hänsyn till att uttrycket förekom i flera andra författningar på konsumentskyddsområdet ville dock lagrådet inte påyrka någon ändring (s. 183).

I motiven till de här nämnda lagarna tinns flerstädes uttalanden som visar att uttrycket konsument syftar på enskilda fysiska personer. I propositionen med förslag till marknadsföringslag anförde sålunda departementschefen att de föreslagna nya reglerna borde begränsas till frågor av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Härefter fortsatte han (prop. 1975/76:34 s. 99):

Innebörden av att lagstiftningen blir tillämplig endast då det är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt är att den endast tar sikte på privatpersoners förvärv för enskilt bruk. De avlämnade förslagen har denna begränsning och den återfinns i flertalet lagar på konsument- skyddsområdet. Jag kan således inte biträda förslaget från några remissinstanser att produktsäkerhetsreglerna skulle omfatta även de situationer där konsumenterna utgörs av företag, institutioner o. d.

I specialmotiveringen till 4 % anfördes (s. 128):

Som har anförts i den allmänna motiveringen skall förbud endast kunna gälla varor som erbjuds konsumenter för enskilt bruk. Försäljning till andra än privatpersoner omfattas alltså inte av regleringen.

I specialmotiveringen till konsumentkreditlagen anges att "med konsument avses enskild medborgare i egenskap av privatperson". Vidare sägs att genom föreskriften att krediten skall vara avsedd huvudsakligen för enskilt bruk ”förtydligas att lagen i princip endast omfattar kredit som erbjuds eller lämnas till enskild medborgare i hans egenskap av

Lagrådets yttrande

Prop. 1979/809 190

privatperson" (prop. 1976/77:123 s. 152 och ISB).

Uttalanden av något mer oklar innebörd finns i motiven till den år 1976 (19761185) införda nya generalklausuleni 36 & avtalslagen. l denna paragraf anges att vid prövningen särskild hänsyn skall tas till ”behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet”. I det betänkande som låg till grund för lagändringen anfördes (SOU l974z83 s. 196):

Med konsument avses samma personkrets som i andra konsument- skyddssammanhang, nämligen enskild person som förvärvar vara eller tjänst för slutlig konsumtion.

Propositionens speeialmotivering innehåller bl.a. följande uttalanden (prop. I975/76:815.137):

Under begreppet konsument faller i första hand privatpersoner som förvärvar vara eller tjänst för enskilt bruk (jfr l & avtalsvillkorslagen). Vid tillämpningen av den aktuella bestämmelsen kan emellertid ett konsumentförhållande föreligga även i situationer som faller utanför avtalsvillkorslagen, t.ex. när en enskild person förvärvar fastighet. tecknar försäkring eller tar upp banklån. Emellertid blir det med den föreslagna utformningen av lagtexten inte nödvändigt att ta bestämd ställning till om en part är att anse som konsument i strikt mening eller ej, eftersom det avgörande för om särskild hänsyn skall tas enligt andra stycket inte är om en part tillhör en viss kategori utan om han intar en underlägsen ställning till motparten.

Vissa uttalanden i förarbetena till lagen (19781599) om avbetalnings— köp mellan näringsidkare m. fl. är också av intresse. Denna lag är enligt l & tillämplig på avbetalningsköp som sluts mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkre- ditlagen. I lagrådsremissen angavs att under lagen skulle falla ”bl. a. köp där säljaren är privatperson och köparen näringsidkare, där båda parter är privatpersoner förutsatt att krediten inte förmedlas av näringsidkare som ombud för kreditgivaren eller där båda parter är näringsidkare” (prop. 1977/78:142 s. 83). I anslutning till detta uttalande framhöll lagrådet att den gjorda uppräkningen inte var uttömmande. Lagrådet "tillade (s. 158):

Sålunda kommer lagens tillämpningsområde också att omfatta fall där köparen inte är privatperson men inte heller kan betecknas som näringsidkare. Som exempel på sådana köpare kan nämnas icke näringsutövande dödsbon, stiftelser och ideella föreningar samt statliga och kommunala myndigheter. Vad gäller köp som ingås av enskilda fysiska personer kommer lagen att omfatta fall då varan inte är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk utan exempelvis för köparens yrkesverksamhet.

Lagrådets uttalanden godtogs av departementschefen (s. 166). Förestående genomgång visar att uttrycket ”konsument” numera i lagstiftningen syftar på enskild fysisk person, vilken uppträder på marknaden som förvärvare eller tänkbar förvärvare av nyttigheter av olika slag för huvudsakligen privat bruk. Häri ligger att förvärvaren antingen själv skall använda nyttigheten som privatperson och inte eller endast till

Lagrädets yttrande

en ringa del som näringsidkare eller — utan förvärvssyftc skall överlämna den till eller på annat sätt ställa den till förfogande för en annan enskild person, som skall använda den på sådant sätt.

I lagrådsremissen har departementschefen inte mera ingående definierat konsumentbegreppet sådant det brukas i föreliggande lagförslag. Ordet konsument tas dock här i en något allmännare och vidare betydelse än i tidigare lagstiftning. Där har nämligen konsumentbegreppet använts väsentligen i sådana sammanhang där den åsyftade fysiska personen varit konsument i ordets vanliga betydelse av förbrukare av en vara, en tjänst eller annan nyttighet, I konsumentköp- lagen avses sålunda med konsument den person som köper varan för att själv förbruka den. I förevarande lagförslag tas termen upp som benämning på en enskild person vilken som helst, som avser att ingå ett försäkringsavtal för att bereda försäkringsskydd för något som tillhör hans enskilda sfär. Därmed går man ett steg längre än förut. Då det i 5 & föreskrivs att försäkringsbolag skall, innan en försäkring tecknas, lämna Sådan information som konsumenten behöver, tänker man icke på en person, vilken står i något särskilt förhållande till en motpart. Termen beskriver helt enkelt en person i allmänhet som befinner sig i den situationen att han funderar på att träffa avtal med en motpart i ett civilrättsligt förhållande som gäller något privat. Det är sålunda ej fråga om någon som konsumerar försäkringar. Den som träffar avtal om t. ex. en motorfordonsförsäkring avseende en bil intar, såvitt gäller försäkringsförhållandet, icke någon speciell förbrukarställning, därför att bilen skall brukas huvudsakligen enskilt och ej ien av försäkringstagaren driven rörelse.

Försäkringsrättskommittén talar för sin del om privatpersoner som försäkringstagare i motsats till företag som försäkringstagare. De förra är enligt kommittén att betrakta som konsumenter och bör åtnjuta samma skydd mot övermäktiga medkontrahenter som konsumenter eljest åtnjuter (SOU 1977184 5. 96). På samma sätt brukas i lagförslaget konsument som benämning på varje fysisk person som har för avsikt att inträda, inträder eller redan inträtt i ett civilrättsligt avtalsförhållande med någon som yrkesmässigt tillhandahåller honom vara, tjänst eller nyttighet som han avser att använda för eget bruk. Man kan hämta en jämförelse från skatterätten och i konsumenten igenkänna den skattskyldige som gör utlägg för sina icke avdragsgilla levnadsomkostna- der.

Konsument blir sålunda beteckning för individen då han agerar i allt som gäller det enskilda livets behov, för anskaffande av livsmedel. bostad, transporter, vård, förnöjelser m. m. till eget eller närståendes bruk. Det kan övervägas om icke denna betydelse av termen konsument borde på ett eller annat sätt slås fast i lag. Den har snabbt vunnit insteg i lagspråket och torde ha kommit för att stanna. Mot termens brukande i lagförslaget finns därför i och för sig intet att erinra.

Konsumenträtten består i huvudsak av reglerna i de lagar som redovisats i avsnittet om konsumentbegreppet. Dessa lagar har tillkommit successivt och täcker var och en för sig vissa situationer, i vilka den

Lagrådets yttrande

Prop. 1979/809 l92

enskilde individen uppträder som konsument. Allt tydligare skönjes i det som sker på detta fält ett mönster. Lagstiftaren synes ha satt sig före att åstadkomma en uppdelning av rättsordningens centrala delar på två olika rättssystem. ett gällande för den vanliga människan som konsument, dvs. då hon företar rättshandlingar för sin enskilda fortkomst inom ramen för normal hushållning, ett avseende rörelseidkare. Det förutsätts att, så snart konsumenten skall förskaffa sig någon nyttighet inom den angivna ramen, han möter en motpart som befinner sig i överläge. Rättsrcglerna inom denna del av rättsordningen skall därför omformas så att balans erhålles mellan den övermäktige tillhandahållaren av nyttigheten och konsumenten som behöver nyttigheten för sitt personliga bruk. För rättshandlingar mellan andra kontrahenter t. ex. mellan juridiska personer eller mellan rörelseidkare skall gälla ett annat rättssystem, i stort sett det nuvarande. Man bör komma ihåg att en och samma person i vissa lägen är konsument och i andra lägen tillhör företagarsidan. Många måste därför ha kännedom såväl om de regler som gäller för konsumenter som om det andra regelsystemet.

Uppbyggnaden av konsumenträtten, som skall täcka in hela det område där konsumenten gör anspråk på särskilda regler till sin favör, kan antagas ännu befinna sig i ett begynnelseskede. Med lagrådsremissens förslag vill man nu åstadkomma den rättssystematiska tudelningen såvitt gäller försäkringsrätten.

Enligt min mening talar mycket för att lagstiftaren tar principiell ställning till frågan hur långt den ifrågavarande klyvningen av rättsordningen skall drivas och att man gör ett program för dennas genomförande. Det synes mig otillfredsställande att denna djupt ingripande omställning av vår rättsordning genomförs som hittills rent kasuistiskt med en lag här och en lag där. Vid ett mera planmässigt grepp på ämnet måste också den offentliga rätten dras in i övervägandena. Inte minst i offentligrättsliga sammanhang ser man ofta hur den lille mannen kommer i underläge i förhållande till dem som har det bättre förspänt i sina relationer till övermäktiga offentliga organ. De särskilda reglerna i lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden och förbudet mot skiljeavtal i 3 aå lagen om skiljemän kan ses som inledande steg mot tillskapandet av en offentligrättslig del inom konsumenträtten. Man skulle i och för sig vilja skjuta på avgörandet om vad av försäkringsrätten som skall överflyttas till konsumenträtten, tills man fått bättre inblick i lagstiftarens målsättning med avseende på konsumenträttens slutliga innehåll.

Enligt lagrådsremissen avses till konsumenträtten skola överföras en på visst sätt avgränsad del av lagstiftningen om försäkringsavtal. Kriterierna vid gränsdragningen är två. Dels skall försäkringstagaren vara konsument, dels skall försäkringsavtalet gälla vissa angivna typer av försäkring. Om begreppet konsument har redan talats. Vad gäller urvalet av försäkringstyper kan viss kritik riktas mot den metod som tillämpats.

I lagförslaget (I &) räknas upp de för tiden gängse sammelbeteckning- arna på vissa slag av försäkringar som försäkringsbolagen för närvarande brukar meddela enskilda. t. ex. hemförsäkring, villaförsäkring, rese-

Lagra'a'ets yttrande

Prop. 1979/809 193

försäkring. Dessa paketförsäkringar innefattar regelmässigt försäkring för vissa risker som stöld, brand, annan totalförstöring. vattenlednings- skada samt ansvarighet. Andra skaderisker som kan ingå i paketförsäk- ringarna är stormskada, rättsskydd, överfallsskydd och i reseförsäkring även personskada. Motorfordonsförsäkringen är likaså sammansatt av olika element. Paketförsäkringarna brukar innehålla skydd mot vissa väsentliga risker men kan i övrigt variera avsevärt till sitt innehåll från fall till fall. Tanken är enligt motiven, ehuru den inte kan sägas ha kommit till klart uttryck i själva lagtexten, att även separata försäkringar beträffande risk som vanligen omfattas av de uppräknade paketförsäk- ringarna. t.ex. en brandförsäkring eller en stöldförsäkring, skall gå in under den nu föreslagna särskilda lagen.

Den valda metoden leder till att konsumentförsäkringslagens omfattning blir beroende av hur försäkringsbolagen sätter samman sina paket. Detta är knappast systematiskt tillfredsställande. Riktigare vore att utgå från de risker mot vilka försäkringarna avser att ge skydd. Härigenom skulle också bättre kongruens uppnås med försäkringsavtals- lagen. Denna lag är så disponerad att en särskild avdelning gäller Skadeförsäkring. Denna innehåller dels allmänna bestämmelser dels bestämmelser om transport-, brand-, kreaturs- och ansvarighetsförsäkring i fyra skilda avsnitt. Enligt min mening borde i l 5 på samma sätt ha angivits att under lagstiftningen hör försäkringar mot vissa uppräknade primära risker brand, stöld, vattenskada etc. ävensom mot vissa andra närliggande risker, som omfattas av paketförsäkringar i vilka skydd mot någon primär risk är det väsentliga momentet. Det praktiska resultatet bleve i nuläget tämligen lika det som föreslås i lagrådsremissen, men anränsningen skulle bygga på en systematiskt säkrare grund. Med denna lagteknik bleve man oberoende av hur försäkringsbolagen framgent benämner sina försäkringspaket.

Den uppläggning som valts av försäkringsrättskommittén och som följts av departementschefen syns mig olycklig framför allt därför att försäkringar som gäller samma risk kommer att följa två helt olika regelsystem, allteftersom försäkringstagaren är konsument eller annan person, Det kan icke vara en lämplig ordning att reglerna för t. ex. en brandförsäkring blir olika beroende på för vilket ändamål den försäkringstagare, som ingått försäkringsavtalet, brukar den försäkrade egendomen. Nyttjar han den för personligt bruk skall konsumentförsäk- ringslagen tillämpas. Använder han den till väsentlig del i någon rörelse griper reglerna om brandförsäkring i försäkringsavtalslagen in. Försäk- ringsbolagen kommer med all sannolikhet att förenkla sina rutiner och tillämpa likartade regler beträffande likartade försäkringar oavsett vem som är försäkringstagare. Föreskrifterna beträffande avtal som slutes av konsument föreslås bli tvingande och måste därför tillämpas. Av rationaliseringsskäl kan bolagen förutses komma att använda samma regler även utanför konsumentområdct, dessmer som dessa i stor omfattning överensstämmer med vad bolagen redan enats om i Allmänna bestämmelser 1976.

Såvitt jag kan förstå skulle det vara en rationellare lagteknisk lösning,

Lagrådets yttrande

Prop. 1979/809 194

om man gjorde en lag som var gemensam för försäkring mot alla de risker vilka den föreslagna konsumentförsäkringslagen är tänkt att täcka. En sådan ny lag skulle uppta enhetliga regler för försäkring inom hela detta område, oavsett om försäkringstagaren var konsument, småföretagare eller större företag. Reglerna i lagen skulle vara i princip tvingande när konsument är försäkringstagare men i viss omfattning dispositiva då försäkringstagaren är annan än konsument. Man finge på detta sätt en enhetlig lagreglering för hela rättsområdet men med möjlighet till stor flexibilitet inom det område där det bör finnas rimligt utrymme för försäkringsgivare och försäkringstagare att sluta avtal med ett för det särskilda fallet avpassat innehåll.

Vid en utformning av reglerna i enlighet med vad nu förordats borde man eftersträva en verklig samordning mellan försäkringsavtalslagen och den nya speciallagen för vissa slag av försäkringar. De två parallella lagar som skulle existera sida vid sida borde ej såsom enligt lagrådsremissen — vara uppbyggda efter olika principer och till stora delar reglera skilda ämnen. Om vi skall fortsättningsvis göra rättsordningen dualistisk med olika rättsregler för samma rättshandling beroende på avtalsparternas personliga status, måste vi beflita oss om att låta de parallella lagarna följa samma mönster och i huvudsak reglera samma lagstiftningsämnen. låt vara att reglerna ges olika materiellt innehåll.

Förhållandet mellan försäkringsavtalslagen och det remitterade lagförslaget kan i och för sig föranleda ytterligare överväganden. Jag skall här begränsa mig till några terminologiska frågor och begreppsproblem som uppdelningen av försäkringsavtalsreglerna på två parallella lagar föranleder.

Försäkringsavtalslagen innehåller i 2 & definitioner av termerna försäkringsgivare, försäkringstagare och försäkringshavare. Försäkrings- rättskommittén ansåg att det skulle skapa förvirring, om man övergav hittillsvarande benämningar, och föreslog att man skulle i konsumentför- säkringslagen hålla fast vid försäkringsavtalslagens terminologi. i det remitterade förslaget har man delvis frångått denna linje, framför allt genom att, i överensstämmelse med språkbruket i Allmänna bestämmel— ser 1976, i stället för försäkringshavare bruka ordet försäkrad. Vidare utgår man i lagtexten från att alla försäkringsgivare är bolag och talar därför ej om försäkringsgivare utan om försäkringsbolag.

[ trafikskadelagen(1975:1410) utgår man från försäkringsavtalslagens terminologi även om försäkringsgivaren kallas försäkringsanstalt. Denna lag får, om konsumentförsäkringslagen antas, tillämplighet inom området för såväl försäkringsavtalslagen som konsumentförsäkringslagen.

Delas reglerna om försäkringsavtalet upp på två parallella lagar. bör terminologin i de båda lagarna, som kommer att gälla för samma typer av försäkring, vara likformig. Det måste betecknas som olyckligt att skilda terminologier brukas i försäkringsavtalslagen och lagförslaget. Onödiga komplikationer kan härigenom uppstå. Som exempel kan nämnas att i 4 & hänvisas till olika paragrafer i försäkringsavtalslagen, i vilka ej ordet försäkrad brukas utan ordet försäkringshavare.

Betänkligt är vidare att man i det remitterade förslaget övergivit

Lagråders yttrande

Prop. 1979/8029 195

försäkringsavtalslagens begreppsapparat. Försäkringsavtalslagen går ut från avtalslagens konstruktioner. Två parter försäkringsgivaren och försäkringstagaren ingår avtal om försäkring med varandra (2 5). Ett avtal kommer till stånd genom att den ena parten antager den andra partens anbud (11 å). Försäkringsgivarens positiva viljeförklaring som leder till avtalsslut beskrivs även så att försäkringsgivaren meddelar försäkring (6 $). Det är försäkringsavtalet som är föremål för uppsägning och som upphör att gälla (15 och 16 åå). Det är även avtalet som förlänges (31 å). Försäkringen kommer in som objekt för avtalet: avtalet kan angå Skadeförsäkring eller transportförsäkring etc. (5 och 6 åå).

I det remitterade förslaget synes man visserligen utgå från att det finns ett försäkringsavtal ingånget mellan två parter detta omnämnes direkt på ett ställe i förslaget (24 å) och i 10 & talas om den tid för vilken avtal om en försäkring träffas och i 6 5 om försäkringsvillkor i avtalet men eljest handlar lagförslaget genomgående om försäkringen och ej om avtalet.

Det framstår som oklart hur ett försäkringsavtal enligt remitterade förslaget kommer till stånd. Enligt 26 5 kan en tidigare försäkringstagare begära en försäkring. Denna begäran uppfattas i den ifrågavarande paragrafen som ett till försäkringsbolaget riktat anbud om ingående av ett försäkringsavtal. På några ställen (9 och 15 55) betecknas försäkrings- bolagets positiva åtgärd att godta motpartens viljeförklaring som att bolaget meddelar försäkring. På denna punkt överensstämmer sålunda terminologin i det remitterade förslaget med ordvalet i försäkringsavtals- lagen. I stort sett brukas emellertid i remitterade förslaget ett nytt begrepp som ersätter avtalsslutandet, nämligen begreppet att teckna försäkring. Uttrycket återfinnes redan i 1 och 2 55. Då det används i passiv form "försäkring har tecknats", avses därmed regelmässigt att mellan parterna -— försäkringsbolaget och försäkringstagaren avtal ingåtts om den försäkring som sägs vara tecknad. Mera ovisst är vad som förstås med det aktiva uttrycket att en person tecknar en försäkring. 1 första hand synes därmed avses att en presumtiv försäkringstagare lämnar ett försäkringsbolag en viljeförklaring att han är villig att ingå ett försäkringsavtal med bolaget. Om tecknarens viljeförklaring kan fattas som accept av ett stående anbud från försäkringsbolaget, kommer tecknandet att innefatta ett avtalsslutande. Av utformningen av 95 framgår att denna situation icke alltid föreligger. Enligt denna paragraf kan försäkringsbolaget avvisa det anbud som ligger i att en person förklarar sig vilja teckna försäkring. Då det i 14 & sägs att den som är försäkringstagare i ett avtalsförhållande tecknar en försäkring hos ett annat bolag, förutsätts uppenbarligen därmed att också ett försäkrings- avtal kommit till stånd mellan personen i fråga och det andra bolaget. Läsaren av bestämmelsen lämnas emellertid i ovisshet om hur det tillgått vid detta avtals ingående.

l 2 % sägs att man blir försäkringstagare, dvs. part i ett avtal, om man ”har tecknat" försäkring. i l % brukas presens och som subjekt konsument: "försäkringar som konsumenter tecknar". Vid själva tecknandet synes sålunda konsumenten ännu ej ha blivit avtalspart. ] 9 &

Lagrådets yttrande

Prop. 1979/809 196

finns konstruktionen att bolaget vägrar konsumenten att teckna försäkring och enligt 41 5 skall domstol äga förklara att en viss fysisk person har en rätt att teckna en viss försäkring. innebörden av en sådan förklaring synes vara att ett visst försäkringsbolag blir pliktigt att sluta ett försäkringsavtal med en viss fysisk person, som blivit innehavare av den nämnda rätten. Ett självständigt rättsinstitut "rätt att teckna försäkring" synes skola tillskapas. Det exakta innehållet i denna rätt är icke helt klart.

Konstruktionen med konsumenten som försäkringstecknare finns redan i Allmänna bestämmelser 1976. Den synes emellertid icke böra införas i lagstiftningen innan dess reella innebörd har blivit klargjord. Därest man i svensk rätt skall ha två parallella lagar om försäkringsavtal, bör den grundläggande konstruktionen vara densamma i båda. En konsumentförsäkringslag bör liksom försäkringsavtalslagen bygga på att ett försäkringsavtal ingås mellan två parter och icke på att den ena parten tecknar en försäkring hos den andra.

Det kan förtjäna påpekas att det remitterade förslaget gör den nya konstruktionen retroaktivt tillämplig även på avtal som ingåtts enligt försäkringsavtalslagen . l övergångsbestämmelserna talas nämligen om avtal som tecknats före den tilltänkta konsumentförsäkringslagens ikraftträdande, dvs. enligt försäkringsavtalslagen .

Lagrådsremissens sätt att vid lagreglernas utformning föra avtalet åt sidan och sätta avtalsföremålet försäkringen i centrum har föranlett även andra begreppsoklarheter. Två skilda tankelinjer synes korsa varandra i lagförslaget. Som framgår av 10 5 finns det en försäkringstid vilken definieras som den tid för vilken avtal om en försäkring träffas. Man skulle därav kunna sluta att försäkringen utgör ett rättsförhållande mellan två parter som varar under den ifrågavarande tiden. En ny försäkring skulle då uppstå varje gång en ny försäkringstid börjar löpa, t. ex. vid automatisk förnyelse enligt 12 å. Visserligen börjar då en ny försäkringstid löpa, men den tycks i själva verket avse samma försäkring som förut. Försäkringen skall alltså bestå oavsett avtalet. Det rättsförhållande, som uppstår mellan parterna genom att de en gång ingått ett avtal med varandra om försäkring, synes ha en egen livskraft.

Avfattningen i 14 å, som talar om att en försäkring för vilken försäkringstiden gått till ända förnyas. ger närmast vid handen att det efter förnyelsen är en ny försäkring som börjar löpa. i så fall vore'det denna nya försäkring som enligt 15 % borde sägas upp innan den ännu kommit till stånd. Emellertidär tydligt att 15 & räknar med ett mellan parterna bestående avtalsförhällande, vilket skall sägas upp på sätt anges i paragrafen. Vidare kan hänvisas till 17 å andra stycket. Där talas om en förnyad försäkring som har sin egen försäkringstid och sina egna villkor och sålunda kan avvika från den tidigare försäkringen.

Enligt min mening skulle ökad klarhet vinnas om man byggde den nya lagen på begreppen i försäkringsavtalslagen . Däri utgår man från den allmänna avtalsrätten.

Viss tvekan kan också uttalas inför termen ”försäkringen har utökats”, vilken introduceras i 28 &. Därmed förstås en försäkring som tillförts ett

Lagrådet yttrande

Prop. 1979/809 199

1 % Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

[ paragrafens tredje stycke anges två kategorier av konsumentförsäk— ringar på vilka lagen inte tillämpas. i övergångsbestämmelserna 8. undantas ytterligare en försäkringstyp från lagens tillämpningsområde, nämligen försäkringar som avser all framtid. Av specialmotiveringen framgår att detta undantag i praktiken tar sikte på brandförsäkringar för all framtid.

Eftersom enligt vad som upplysesi lagrådsremissen sådana försäkringar alltjämt meddelas i viss utsträckning bör enligt vår mening även sistnämnda försäkringstyp innefattas i uppräkningen i tredje stycket, i följd varav övergångsbestämmelserna 8. kan utgå.

I specialmotiveringen görs vissa uttalanden om valet av tillämplig lag för förhållanden med internationell anknytning. Sålunda anförs att de principer som annars tillämpas på försäkringsavtal inte nödvändigtvis behöver gälla även konsumentförsäkringar och att starka skäl talar för att tvingande regler som avser att skydda konsumentintressen kan tillämpas i fall då svenska konsumenters rätt berörs.

Försäkringsavtalet är ett exempel på s.k. massavtal. För lagvalet vid sådana avtal anses som huvudregel gälla att lagen på den ort där det ifrågavarande företaget, i detta fall alltså försäkringsbolaget, driver sin rörelse skall vara tillämplig (jfr Karlgren, internationell privat— och processrätt, 5 uppl. s. 101). För att man skall göra avsteg från denna princip och utan särskilt avtal därom — tillämpa svensk lag när en här hemmahörande person har tecknat en försäkring utomlands synes böra krävas att förhållandet har någon ytterligare anknytning till Sverige, t. ex. att bolaget har marknadsfört försäkringen här eller att den försäkrade risken kan lokaliseras hit. Sålunda torde svensk lag normalt inte böra anses tillämplig exempelvis om en svensk, som köper en bil eller äger ett fritidshus eller anträder en resa i ett främmande land, där tecknar en bilförsäkring, en fritidshusförsäkring eller en reseförsäkring. Om en bedömning på grundval av rättsförhållandets grad av anknytning till olika rättsordningar leder till att svensk lag skall tillämpas torde emellertid, såsom framgår av vad departementschefen anför, ett avtalsvillkor om tillämpning av främmande lag i och för sig inte böra tillmätas avgörande betydelse.

ll & Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Enligt vår mening bör i lagtext, om det inte finns alldeles särskilda skäl därför, för tidsangivelse inte brukas uttrycket ”klockan noll”. Något missförstånd angående den avsedda tidpunkten torde inte behöva befaras om den anges med orden ”börjar försäkringstiden löpa från och med dagen efter” etc.

Lagrådets yttrande

Prop. 1979/809 200

21 5 Martenius och Sven Nyman:

I specialmotiveringen till 25 å andra stycket anföres att i enlighet med stadgad försäkringspraxis betalning av premie genom postens förmedling bör anses ha skett den dag då ett inbetalningskort har lämnats på en postanstalt eller ett girokort har kommit in till postgirokontoret. Det hänvisas i anslutning härtill till vad som gäller beträffande betalning av hyra enligt 12 kap. 205 tredje stycket jordabalken. Den praxis som sålunda tillämpas är av [lätt insedda skäl lämplig och bör naturligen behållas. Enär den emellertid torde innebära ett avsteg från vad som enligt allmänna rättsgrundsatser gäller beträffande den tidpunkt då betalning anses ha fullgjorts synes det enligt vår mening vara önskvärt att den lagfästes på samma sätt som skett på hyresrättens område. Vi förordar därför att i lagen upptas ett stadgande av följande lydelse:

”Betalning av försäkringspremie får alltid ske genom postanvisning, postgiro eller bankgiro. Har premien sänts till försäkringsbolaget från postanstalt inom riket genom postanvisning eller inbetalningskort till försäkringsbolagets postgirokonto eller har innehavare av sådant konto betalat premien till försäkringsbolaget genom giro- eller utbetalningskort, anses premien ha kommit försäkringsbolaget tillhanda den dag då postanvisningen eller inbetalningskortet lämnades på postanstalten eller giro- eller utbetalningskortet inkom till postgirokontoret. Vid betalning av premie genom bankgiro på bankkontor inom riket anses premien ha kommit försäkringsbolaget tillhanda den dag då betalningsuppdraget mottogs av bankkontoret.”

Stadgandet synes lämpligen kunna få sin plats såsom ett tredje stycke till denna paragraf.

25 & Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Enligt andra stycket andra meningen skall försäkringstagaren i meddelandet om uppsägningen erinras om att han kan förhindra att försäkringen upphör genom att betala premien inom den tid som anges i första stycket. För att denna erinran skall fylla sin uppgift fordras uppenbarligen att försäkringstagaren får veta när meddelandet avsändes. Detta bör alltså framgå av meddelandet eller åtminstone av poststämpel på försändelsen.

26 & Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Under hänvisning till vad som anförts vid 11 & föreslås att orden ”från klockan noll" utbytes mot "från och med".

Enligt paragrafen skall en försäkringstagare, som betalar premie efter det att försäkringen har'upphört enligt 25 &, därigenom anses ha begärt

Lagrådets yttrande

nytt försäkringsmoment och inte. som man skulle kunna tro, t. ex. en för- Lagrådets yttrande säkring vars försäkringsbelopp höjts. [ Allmänna bestämmelser 1976 heter det tydligare att försäkringen utökats med ett nytt försäkringsmoment.

Som framgår av det nu anförda binder sig den svenska lagstiftaren, om lagförslaget antas i huvudsaklig överensstämmelse med remissen, för lösningar som i mitt tycke är på flera punkter olyckliga. En gång rotfasta i vårt land kan de vara svåra att överge och befaras allvarligt försvåra en nordisk harmonisering i ett senare skede. Det kan då vara praktiskt taget omöjligt att ompröva de ståndpunkter som nu intages.

Förnyade nordiska förhandlingar borde komma till stånd, innan Sverige binder sig för den systematik, den uppläggning och de detaljlösningar som återfinns i remissens lagförslag. Det borde inte vara omöjligt att finna fram till relativt enhetliga nordiska principer för den revision av försäkringsavtalslagstiftningen som för närvarande pågår hos oss och i Danmark, Finland och Norge. I alla länderna finns konsumenträttsliga lagregler och det bör vara möjligt att från svenskt håll vinna beaktande för de konsumenträttsliga intressena. Ju längre tiden går och ju mera länderna hinner vart och ett på sitt håll binda sig för nationella alternativ, ju svårare blir det att senare nå fram till gemensamma uppfattningar på försäkringsavtalsrättens område. Utgångs- läget borde vara gott. även om Danmark som EG-medlem har särskilda problem. De faktiska förhållandena torde icke vara så olika i de fyra länderna, att icke materiella förutsättningar för ett gemensamt översyns- program skulle finnas.

Vid genomgången i lagrådet av det remitterade förslagets många detaljregler har jag ytterligare bestyrkts i min uppfattning att en nordisk finslipning av reglerna skulle varit i hög grad önskvärd. Det har otvivelaktigt lagts ned ett mycket ambitiöst arbete på förslaget och det går knappast för en icke försäkringsexpert att rikta några avgörande anmärkningar mot flertalet regler. Samtidigt har jag haft en känsla av att vid lagtextens utformning många ståndpunkter intagits på ett tämligen smalt underlag. Ofta är ett tyckande av några departementsjurister den reella grunden för reglerna. Det skulle känts tryggare om de olika bestämmelserna framkommit som resultat av en ingående nordisk behandling under medverkan av experter på området från alla fyra länderna. Ur en sådan behandlingsgång hade sannolikt framsprungit ett förslag beträffande vilket man kunde varit förhållandevis säker på att bästa tänkbara lösningar uppnåtts.

Enligt vad nyss sagts bör enligt min mening hela lagstiftningsämnet återgå till nordisk behandling. Om så icke blir fallet utan nationell svensk lagstiftning skall genomdrivas omedelbart utan hänsyn till övriga nordiska länder, bör i allt fall lagförslaget radikalt omdisponeras och omarbetas på en rad väsentliga punkter. Jag får därvidlag hänvisa till vad jag anfört i det föregående. Jag kan sålunda icke tillstyrka att det remitterade lagförslaget i oförändrat skick läggs till grund för lagstiftning.

Under angivna förhållanden har jag icke ansett meningsfullt att ingå på en detaljgranskning av det remitterade förslaget. Jag kan i och för sig

instämma i de erinringar och de synpunkter som lagrådets övriga ledamöter framfört vid 1, 11. 21, 25, 26, 27, 30, 31 andra stycket såvitt gäller barns handlande, 37, 39 och40 åå samt övergångsbestämmelserna i lagförslaget. Detta ställningstagande innebär emellertid icke att jag anser att lagförslaget i övriga delar går fritt från erinringar. Ätskilligt kunde anföras därom. Som exempel på regler vilka jag icke kan tillstyrka, oavsett vilken ståndpunkt man intar i de ovan berörda huvudfrågorna. kan jag nämna stadgandena i4l 5.

Jag kan i och för sig biträda tanken att det skapas skyldighet för försäkringsbolag att meddela konsument försäkring för vissa risker såsom föreslås i 9 %. En sådan regel innebär att en skyldighet, liknande den som försäkringsanstalt har att meddela trafikförsäkring enligt 5 & trafikskade- lagen, införes inom hela området för konsumentförsäkringslagen. Däremot syns sanktionsregeln i 41 å som ger konsument en rätt att få domstols förklaring att han har en rätt att få sluta försäkringsavtal med viss motpart innebära en juridisk oformlighet, som ej bör introduceras i svensk rätt. Det är oklart om talan enligt 41 & skall avse en dom på fastställelse av att den försäkringsbegärande konsumenten har en viss rätt eller en fullgörelsedom av innehåll att försäkringsbolaget förpliktas ingå ett försäkringsavtal med käranden. Vad detta avtal skulle ha för innehåll är oklart. Domstolen skall därvidlag kunna med retroaktiv verkan förklara vid vilken tid det avtal parterna kan komma att ingå skall börja löpa. En dylik retroaktivitet kan jag ej godta. Försäkringstiden kan också hinna gå till ända, innan ett rättskraftigt avgörande från domstol föreligger. Att då ingå ett försäkringsavtal för förfluten tid kan icke vara meningsfullt för någondera parten. Sedvanliga möjligheter till domstols- talan, t. ex. om skadestånd, torde vara tillfyllest som sanktion till 9 5. Den förfördelade kan dessutom alltid vända sig till försäkringsinspek- tionen och den vägen få till stånd rättelse. Vad nu sagts gäller även om den till 41 & knutna regeln om interimistiskt beslut i 43 &.

Ytterligare några randanmärkningar är följande. Den föreslagna ordningen att, om försäkringstagaren i ett bestående försäkringsförhållande sluter ett nytt försäkringsavtal med ett annat försäkringsbolag rörande samma intresse, därmed det bestående försäkringsförhållandet upphör. trots att försäkringsgivaren i det sistnämnda förhållandet ej denuntierats om det nya avtalet, harjag svårt att godta. Ordningen strider mot elementära avtalsrättsliga principer. '

Det synes mig svårförklarligt att det icke görs till ett formellt krav beträffande försäkringsbolags uppsägning enligt 15, 18 och 25 55 att uppsägningen skall innehålla skälen för denna. Klandertalan enligt 42 5 är ju en ohanterlig sanktion.

Talet om att informationsreglerna, i vart fall i 6 och 7 55, skulle vara av näringsrättslig natur har jag svårt att godta. Skyldigheten enligt nämnda paragrafer för försäkringsbolaget att lämna information gällerju i förhållande till bolagets medkontrahent i ett avtalsförhållande. Fråga är sålunda om lagregler om enskildas ekonomiska förhållanden inbördes enligt 8 kap. 2 5 regeringsformen.

Lagrådels yttrande

en ”ny försäkring”. Härmed avses uppenbarligen en försäkring av samma slag och på samma villkor som den för vilken premiebetalningen försummats. Vidare framgår att den nya försäkringen skall gälla för samma tid som den upphörda, räknat fr.o.m. dagen efter den då premien betalades. Viss tvekan kan emellertid råda om för vilken tid den nya försäkringen skall gälla om den erlagda premien är en delårspremie. Ett klarläggande uttalande på denna punkt är önskvärt.

Den tid av 14 dagar inom vilken försäkringsbolaget skall avsända en underrättelse till försäkringstagaren om bolaget inte vill meddela ny försäkring skall enligt andra meningen räknas från den dag då premiebetalningen mottogs. Härmed torde avses den tidpunkt då bolaget faktiskt tog emot beloppet, exempelvis genom att det bokfördes på bolagets postgirokonto. Av specialmotiveringen till 2