Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Marie Sobilius) anförde följande i dom den 14 maj 2020.

UTREDNINGEN

I domen redovisas förhör som hållits med H.K. under förundersökningen. Åklagaren åberopade vittnesförhör med polismännen J.L. och K.W. Här återges tingsrättens referat av förhöret med J.L.

J.L.: Hon och K.W. åkte förbi Hässlehuset när de såg en bil som väckte deras uppmärksamhet. Bilen har använts av personer i Hässle/Hulta- nätverket och det har även sålts narkotika från bilen. Hässle/Hulta-nätverket är ett gäng som uteslutande hanterar och säljer narkotika i Borås. Medlemmar i Hässle/Hulta-nätverket är beredda att försvara området mot polisen och andra individer som vill ta sig in i området. De har även tillgång till vapen.

Väl framme vid bilen kontrollerade K.W. föraren, som också är ägare till bilen, medan hon började kontrollera personerna i baksätet. Hon och K.W. kontrollerade vilka personerna var och gjorde slagningar på dem. Personerna i bilen ingår alla i Hässle/Hulta-nätverket. Hon kände igen personerna till utseendet, men vet inte vad alla heter. Av slagningarna framgick att personerna i bilen förekom i ärenden avseende våldsbrott och brott mot knivlagen. Någon vecka tidigare hade man dessutom anträffat en kniv i den aktuella bilen. Sedan hon kontrollerat den person som satt närmast henne och H.K. gick hon runt bilen så att hon och K.W. stod på varsin sida om densamma. På så sätt hade de bättre uppsikt över personerna i bilen. Inledningsvis var stämningen god. De var tydliga med varför de kontrollerade personerna.

Hon tänkte att hon och K.W. skulle kontrollera bilen för knivar, vapen och andra farliga föremål och förstod att han tänkte likadant. K.W. tog ut föraren ur bilen. Hon talade om för de andra personerna i bilen att hon och K.W. skulle visitera dem och även kontrollera fordonet. Personerna i bilen satt inledningsvis stilla och höll sina händer synliga i enlighet med hennes instruktioner. Efter en stund struntade de dock i hennes instruktioner, varpå hon höjde rösten och sa till dem. När personerna inte lyssnade gjorde de hennes och K.W:s arbete svårare. Personerna tisslade och tasslade också trots att de inte ville att personerna skulle prata under kontrollen. Till slut tappade hon besinningen. Hon upplevde att hon och K.W. höll på att tappa kontrollen och ropade till personerna i bilen att hålla käften.

En av personerna i baksätet, M.A., stoppade ner handen i stolsfickan, vilket hon tolkade som att de hade vapen, knivar eller något annat brottsligt att dölja. Hon sa till K.W., som var färdig med visitationen av föraren, att kontrollera M.A. K.W. tog ut M.A. ur bilen för att visitera honom. M.A. protesterade och krängde med kroppen, varpå hon skyndade sig fram till K.W. för att hjälpa honom med visitationen. Övriga personer i bilen ifrågasatte i det skedet hennes och K.W:s agerande. Hon var stressad och sa till alla att hålla käften och sitta stilla i bilen med händerna synliga. Under lugnare förhållande hade det inte bekommit henne. Personerna i bilen klev emellertid ut ur densamma och kom emot dem aggressivt, även H.K. Hon kommer inte ihåg om hon i det skedet sa till personerna i bilen att de skulle stanna kvar i densamma. Innan hon hade skyndat fram till K.W. hade hon dock varit väldigt tydlig med att de skulle sitta kvar i bilen och visa händerna. Hon och K.W. var tvungna att vara aggressiva och offensiva. Det var fem personer mot dem två. De hade inte hunnit visitera alla i bilen och visste inte om någon av dem hade något vapen. Hon tänkte att personerna i bilen kanske skulle försöka frita M.A. genom att använda våld.

Hon uppfattade H.K. som den som var mest hotfull eftersom han var närmast henne och K.W. H.K. hade tagit sig ut ur bilen på den sida där hon och K.W. stod med M.A. H.K. hade en väldigt aggressiv framtoning och ifrågasatte hennes och kollegans agerande. Avståndet mellan henne och K.W. å ena sidan och H.K. å andra sidan var cirka två till tre meter. Hon upplevde situationen som hotfull. H.K. var aggressiv och hela hans utstrålning, kroppsspråk, ansiktsuttryck och sätt att prata var aggressivt och visade att han tänkte agera. Hon minns dock inte vad han sa. Hon tolkade det som att H.K. försökte lägga sig i ingripandet, varpå hon sparkade mot H.K. och gav honom ett distraktionsslag samtidigt som hon försökte trycka honom tillbaka in i bilen. När hon gjorde så satte sig H.K. i bilen utan att använda något våld. Väl inne i bilen blev han medgörlig. Hon upplevde det som att H.K. var på väg mot henne och K.W., men att H.K. inte hann fram innan hon beslöt sig för att använda våld mot honom. När hon brukade våld mot H.K. hade han hunnit ta något steg ut ur bilen men höll han fortfarande i bildörren. Anledningen till att hon tog till våld mot H.K. var att hon upplevde situationen som hotfull. Sedan hon puttat in H.K. i bilen tog hon fram pepparsprejen. Hon riktade sprejen mot de andra och sa att hon skulle använda den om de inte också satte sig i bilen. Sedan hon gjort så lugnade situationen ner sig.

Om hon inte hade agerat som hon gjorde hade personerna i bilen agerat för att hindra henne och K.W. från att visitera M.A., vilket hade gjort arbetet mycket svårare för dem. Det var ett väldigt kort händelseförlopp som var över på några sekunder. Flera patruller anslöt senare och kontrollen av personerna i bilen fördröjdes med cirka tio minuter.

DOMSKÄL

Den rättsliga regleringen

Av 13 kap. 5 c § BrB följer att den som angriper eller på annat sätt stör polisverksamhet, räddningstjänst eller ambulanssjukvård genom att bl.a. använda våld eller hot om våld mot verksamhetens personal eller mot personer som bistår verksamheten eller vidta annan otillbörlig åtgärd döms, om gärningen är ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet, för sabotage mot blåljusverksamhet till fängelse i högst fyra år.

Med våld avses detsamma som i bestämmelsen om olaga tvång i 4 kap. 4 § BrB. Bestämmelsen omfattar således inte bara misshandel eller annat fysiskt betvingande, utan även lindrigare former av våldsanvändning. Med otillbörliga åtgärder avses dels samtliga straffbelagda gärningar som riktas mot någon av blåljusverksamheterna men som inte utgör våld eller hot om våld mot personal eller personer som bistår verksamheten eller skadegörelse på eller tillgrepp av fordon eller annat hjälpmedel, dels andra störningar. Som exempel på otillbörliga åtgärder som träffas av bestämmelsen nämns i förarbetena hindrande av verksamheten enbart genom att ställa sig i vägen för personal eller fordon, men också mycket allvarliga angrepp såsom att detonera en sprängladdning i anslutning till en polisstation. Som ytterligare exempel på otillbörliga åtgärder som omfattas av bestämmelsen nämns i förarbetena att lägga ut s.k. fotanglar så att fordon inte kan komma fram eller göra skadliga intrång i datasystem som används av någon av de tre blåljusverksamheterna (prop. 2018/19:155 s. 19 f. och s. 41).

För straffansvar krävs att gärningen är ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet. Med utryckningsverksamhet avses polisverksamhet på grund av en händelse eller ett brott som påkallar en omedelbar insats. I begreppet utryckningsverksamhet ingår också räddningsinsatser enligt lagen om skydd mot olyckor samt insatser som går ut på att utföra hälso- och sjukvårdsverksamhet i eller i anslutning till ambulans. Med brottsbekämpande verksamhet avses polisverksamhet som syftar till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller till att utreda eller beivra brott. Polisens allmänna övervakningsverksamhet omfattas som regel av bestämmelsen eftersom övervakningen, vid sidan av att motverka störningar av ren ordningskaraktär, även har ett brottsbekämpande syfte. I detta sammanhang ingår således i begreppet brottsbekämpande verksamhet även t.ex. patrullering och övervakning vid stora evenemang eller demonstrationer. Sådan övervakning eller ordningshållande verksamhet som helt saknar brottsbekämpande syften faller däremot utanför straffbestämmelsens tillämpningsområde. Exempel på detta är den verksamhet polisen bedriver inom naturskydd. Utanför begreppet brottsbekämpande verksamhet faller vidare polisens hjälpande verksamhet och allmänna förvaltningsuppgifter, t.ex. tillstånds- och tillsynsärenden av olika slag, passärenden och ärenden om delgivning och handräckning (prop. 2018/19:155 s. 41 f.).

Varje angrepp eller störning leder emellertid inte till straffansvar. För straffansvar krävs nämligen att gärningen är ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet. Endast gärningar som typiskt sett når upp till en viss grad av menlig inverkan på utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet omfattas av bestämmelsen. Hur stor påverkan som kan accepteras får sättas i relation till dels angreppets karaktär, dels vilken verksamhet – utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet – som gärningen är ägnad att påverka. Allvarliga angrepp på personal eller egendom medför typiskt sett ett allvarligt försvårande eller hinder av såväl utryckningsverksamhet som brottsbekämpande verksamhet. När det gäller utryckningsverksamhet bör redan en väldigt liten påverkan typiskt sett bedömas som ägnad att allvarligt försvåra eller hindra verksamheten. Även personer som själva är föremål för ett ingripande kan göra sig skyldiga till sabotage för blåljusverksamhet. Så är fallet om ett angrepp från en person som är föremål för ett ingripande är så allvarligt att det är ägnat att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet (prop. 2018/19:155 s. 21 f.).

För straffansvar förutsätts inte att angreppet eller störningen i det enskilda fallet verkligen lett till att verksamheten allvarligt försvårats eller hindrats. Det är tillräckligt att gärningen som sådan är ägnad att leda till att utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet allvarligt försvåras eller hindras. Med det avses att en sådan följd typiskt sett ska framstå som en sannolik följd av angreppet eller störningen (prop. 2018/19:155 s. 42).

Bedömningen i detta fall

J.L. och K.W. har på ett samstämmigt, sammanhängande och detaljerat sätt redogjort för händelsen. Något skäl för J.L. och K.W. att sanningslöst anklaga H.K. för brottslig gärning har inte framkommit. J.L. och K.W. har gjort ett trovärdigt intryck och lämnat uppgifterna på ett återhållsamt sätt och tillsynes utan överdrifter. Det har inte framkommit någon omständighet som ger anledning att ifrågasätta tilltron till de uppgifter som J.L. och K.W. har lämnat om sina iakttagelser. H.K:s uppgifter om händelsen förtar inte i något avseende värdet av den bevisning som åklagaren har lagt fram. Tingsrätten lägger därför J.L:s och K.W:s uppgifter till grund för bedömningen.

Genom J.L:s och K.W:s berättelser är det styrkt att H.K. stört polisverksamhet i samband med ett ingripande genom att aggressivt och högljutt röra sig mot J.L. och K.W. på den tid och plats som anges i gärningsbeskrivningen. Enligt tingsrättens mening har H.K:s åtgärd under rådande förhållanden varit otillbörlig.

För straffansvar krävs emellertid – såsom tingsrätten redogjort för ovan – att gärningen dessutom varit sådan att den var ägnad att allvarligt försvåra eller hindra blåljusverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet. Vid denna bedömning har tingsrätten att beakta dels angreppets karaktär, dels vilken verksamhet som gärningen är avsedd att påverka; utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet. Även den omständigheten att H.K. själv var föremål för ingripandet bör enligt tingsrättens mening vara av betydelse för bedömningen.

Av J.L:s och K.W:s samstämmiga uppgifter framgår att H.K:s syfte med den av honom vidtagna åtgärden inte kan ha varit annat än att försvåra eller hindra J.L:s och K.W:s polisverksamhet. Tingsrätten har full förståelse för att situationen var pressande och hotfull för J.L. och K.W., särskilt då de var i numerärt underläge. Det angrepp som H.K. utsatte dem för – att aggressivt och högljutt röra sig emot dem – har emellertid utifrån de åtgärder som bestämmelsen är avsedd att träffa varit av mindre allvarlig art. Vidare har det varit frågan om angrepp från en av de personer som varit föremål för ingripandet. Som framgått ovan har lagstiftaren uttalat att redan en väldigt liten påverkan typiskt sett kan bedömas som ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverk--samhet. Samma sak synes inte gälla vid brottsbekämpande verksamhet. Enligt tingsrättens mening är det därför av avgörande betydelse om den verksamhet som H.K:s gärning varit ägnad att försvåra eller förhindra utgjort utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet.

Som tingsrätten redovisat ovan avses med utryckningsverksamhet polisverksamhet som på grund av en händelse eller ett brott påkallar en omedelbar insats. Med brottsbekämpande verksamhet avses – som också framgått ovan – polisverksamhet som syftar till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller till att utreda eller beivra brott.

Person- och fordonskontroller av aktuellt slag torde som regel inte utgöra utryckningsverksamhet utan brottsbekämpande verksamhet.

Åklagaren har emellertid argumenterat för att J.L:s och K.W:s ingripande varit att betrakta såsom utryckningsverksamhet så snart de beslutade sig för att kontrollera den aktuella bilen och personerna i densamma. Som skäl härför har åklagaren anfört att situationen därvid krävde polismännens omedelbara ingripande. Tingsrätten delar inte åklagarens bedömning i detta avseende. Utredningen har inte visat att beslutet att kontrollera bilen och personerna i densamma föranletts av en särskild händelse eller begånget brott som krävt en omedelbar insats. Istället torde åtgärden ha syftat till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller till att utreda eller beivra brott, varför verksamheten var att bedöma som brottsbekämpande verksamhet. J.L. och K.W. lyckades därtill lugna ner situationen innan den krävde ett omedelbart ingripande.

Vid en sammantagen bedömning av angreppets karaktär och den verksamhet som gärningen var avsedd att påverka anser tingsrätten att det inte är visat att gärningen varit ägnad att allvarligt försvåra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet på sätt som krävs för straffansvar. Åtalet ska därmed ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten frikände H.K. från åtalet för sabotage mot blåljusverksamhet.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Anne Rapp, Camilla Lyckman och Mia Schenck Blomqvist samt nämndemannen Raymond Ask) anförde följande i dom den 3 november 2020.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Skuld

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att polisassistenterna J.L:s och K.W:s uppgifter ska läggas till grund för bedömningen. Genom vad de har berättat är det utrett att H.K. agerade på det sätt som åklagaren har påstått. Liksom tingsrätten, anser hovrätten även att det är visat att H.K:s agerande var en otillbörlig åtgärd och att han därigenom störde J.L. och K.W. i deras polisverksamhet.

Frågan är om gärningen var ägnad att allvarligt försvåra eller hindra polisens utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet, vilket är det objektiva rekvisit som därutöver måste vara uppfyllt för att H.K. ska kunna dömas till ansvar för sabotage mot blåljusverksamhet. I den delen gör hovrätten följande överväganden.

För att en gärning ska anses allvarligt försvåra eller förhindra polisens verksamhet, krävs inte att fara för att verksamheten allvarligt försvåras eller hindras har uppkommit i det enskilda fallet. Det är tillräckligt att detta framstår som en sannolik – typisk – följd av störningen. Med kravet på att det ska vara fråga om ett allvarligt försvårande eller hindrande menas att gärningen måste vara sådan att den typiskt sett innebär en viss grad av menlig inverkan på verksamheten. Hur stor inverkan som är acceptabel ska sättas i relation till angreppets karaktär och vilken slags verksamhet som gärningen är ägnad att påverka – utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet. (Se prop. 2018/2019:155 s. 42.)

Åklagaren har förklarat att han anser att utgångspunkten för bedömningen i första hand, med hänsyn till hur situationen under det aktuella polisingripandet utvecklade sig, bör vara att det var fråga om utryckningsverksamhet. Men åklagaren har också gjort gällande att H.K:s agerande ska anses ha inneburit ett så pass allvarligt försvårande eller hindrande av verksamheten att det når upp till straffbarhet, även om hovrätten anser att det var fråga om brottsbekämpande verksamhet.

Hovrätten anser att det står klart att polisernas ingripande i det aktuella fallet syftade till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Det var alltså, som även tingsrätten har kommit fram till, fråga om brottsbekämpande verksamhet (jfr a. prop. s. 41 f.). Därmed är frågan om H.K:s agerande varit ägnat att allvarligt försvåra eller hindra sådan verksamhet.

I förarbetena till den aktuella straffbestämmelsen ges vissa exempel på vad som kan anses vara ett allvarligt försvårande eller hindrande av utryckningsverksamhet respektive brottsbekämpande verksamhet. Det framgår där att redan en väldigt liten påverkan på utryckningsverksamhet typiskt sett är ägnad att allvarligt försvåra eller hindra verksamheten. Som exempel nämns att det i regel är ett allvarligt försvårande eller hindrande att ställa sig i vägen för ett utryckningsfordon, men att det som regel inte är ett allvarligt försvårande eller hindrande av brottsbekämpande verksamhet att ställa sig i vägen för ett patrullerande fordon. Det anges också att en ren ordningsstörning bara i undantagsfall kan anses ägnad att allvarligt försvåra eller hindra brottsbekämpande verksamhet. (Se a. prop. s. 42.)

Hovrätten konstaterar att det är lätt att förstå att acceptansen för för-svårande eller hindrande åtgärder i allmänhet är låg när det gäller utryck-ningsverksamhet, eftersom sådan verksamhet många gånger är akut till sin karaktär. Detta kan, såsom görs i förarbetena, sättas i relation till sådan brottsbekämpande verksamhet som bedrivs under mindre kritiska former, och där toleransen för störningar därför kan vara något högre. Samtidigt måste det enligt hovrätten beaktas att brottsbekämpande verksamhet kan vara av mycket skiftande slag. Även vissa delar av den verksamheten bedrivs under pressade förhållanden där kritiska lägen kan uppstå. Rimligen måste därför bedömningen av vad som typiskt sett ska anses vara ett allvarligt försvårande eller hindrande göras med hänsyn till hur situationen ter sig i det enskilda fallet – oavsett om det handlar om utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet.

En sådan nyanserad bedömning framstår också som naturlig med beaktande av det som anges i förarbetena om bakgrunden till, och syftet med, det aktuella straffstadgandet. Där framgår att det är ett allvarligt samhällsproblem att blåljuspersonals arbete med att fullgöra sitt samhällsviktiga uppdrag försvåras genom olika typer av angrepp och att ett viktigt syfte med straffbestämmelsen har varit att bidra till att tryggheten hos och respekten för de personer som arbetar inom verksamheterna ökar (se a. prop. bl.a. s. 1 och 15).

I detta fall var det fråga om två poliser som under en patrullering i ett s.k. särskilt utsatt område, skulle genomföra en kontroll av fem personer i en bil. Personerna i fråga var kända för poliserna som medlemmar i ett kriminellt nätverk där det förekommer vapen och narkotika. Av J.L:s och K.W:s uppgifter framgår att de uppgav tydligt för personerna i bilen att de skulle visitera dem och kontrollera fordonet samt att kontrollen inleddes med att K.W. visiterade föraren utanför bilen, medan J.L. skulle övervaka de personer som satt kvar i denna, bl.a. H.K. Det har också framgått att personerna i bilen inte respekterade J.L:s tydliga instruktioner att sitta stilla, vara tysta och hålla händerna synliga. När K.W. hade tagit ut ytterligare en person ur bilen för att visitera denne, behövde J.L. hjälpa honom, eftersom personen protesterade mot visitationen. Det var i det skedet som H.K. klev ur bilen – bara ett fåtal meter ifrån där J.L. och K.W. stod med personen som skulle visiteras – och rörde sig aggressivt och högljutt mot dem. J.L. och K.W. har båda uppgett att de tänkte att H.K. var på väg fram mot dem för att göra något, att de kände sig mycket hotade av H.K. och upplevde att de höll på att förlora kontrollen över situationen. J.L. var i det läget tvungen att ta till visst våld för att H.K. skulle sätta sig i bilen igen. Efter den incidenten kallade J.L. och K.W. på förstärkning för att kunna fortsätta ingripandet.

Hovrätten anser att det står klart att H.K:s agerande, med hänsyn till den situation som det var fråga om, var ägnat att allvarligt försvåra eller hindra polisernas brottsbekämpande verksamhet. Att H.K. var en av dem som skulle bli föremål för visitation under ingripandet förändrar inte den bedömningen (jfr a. prop. s. 22 f.).

Enligt hovrätten är det alltså visat att H.K:s otillbörliga agerande inte bara störde polisens brottsbekämpande verksamhet, utan även var ägnat att allvarligt försvåra eller hindra den. H.K. var medveten om de omständigheter som medför denna bedömning. Han hade därmed uppsåt till gärningen. Det innebär att H.K. ska dömas för sabotage mot blåljusverksamhet i enlighet med åtalet. Tingsrättens dom ska ändras på det sättet.

Påföljd

Hovrätten anser att straffmätningsvärdet för det brott som H.K. döms för, med hänsyn till att han var 19 år vid gärningen, motsvarar fängelse i en månad. Han begick brottet kort tid efter att han dömdes till fängelse för annan brottslighet och under pågående övervakning efter en tidigare dom till skyddstillsyn. Med hänsyn till hans återfall i brott och med beaktande av brottets allvarliga art (se a. prop. s. 43), är det uteslutet att döma H.K. till någon annan påföljd än fängelse. Det finns inget skäl att sätta fängelsestraffet under det straffmätningsvärde som angetts ovan.

Det som nu har sagts innebär att påföljden för H.K. ska bestämmas till fängelse i en månad.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten

•dömer H.K. för sabotage mot blåljusverksamhet den 19 januari 2020 enligt 13 kap. 5 c § första stycket 3 BrB och

•bestämmer påföljden, med tillämpning av 29 kap. 7 § första stycket och 34 kap. 1 § första stycket BrB, till fängelse 1 månad.

Nämndemannen Flor Huamantumba Alcantara var skiljaktig och fastställde tingsrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Anders Eka, Johnny Herre, Dag Mattsson, Malin Bonthron och Johan Danelius, referent) meddelade den 18 juni 2021 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Den rättsliga regleringen och dess innebörd

Allmänt om brottet

Närmare om ”ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet”

a. prop. s. 65 f.). Det är samtidigt så att både utryckningsverksamhet och brottsbekämpande verksamhet inrymmer åtgärder av vitt skilda slag. Denna kategorisering bör därför inte i sig vara avgörande för bedömningen av straffbarheten.

Bedömningen i detta fall

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens domslut på det sättet att H.K. frikänns från åtalet.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Lars Tomth) anförde i dom den 22 oktober 2020 följande beträffande åtalet mot W.C.

DOMSKÄL

Skuldfrågan

Inledningsvis redovisas förhör med bl.a. L.K., N.E. och F.M. Tingsrätten fortsätter:

En förare till en mindre lastbil har försökt hindra polisen vid efterföljande

Poliserna L.K., F.M. och N.E. har framstått som trovärdiga. De uppgifter de lämnat rörande den nu aktuella händelsen har varit samstämmiga. Genom deras uppgifter är det styrkt att en röd mindre lastbil, s.k. pickup, vid två tillfällen försökte hindra deras framfart när de med polissirener påslagna följde efter den bil T.H. körde i syfte att stoppa denne. Vid det första tillfället kördes pickupen ut i en korsning och stannade när polisbilen skulle svänga vänster för att följa efter den bil T.H. körde. Det andra tillfället inträffade en kort stund senare, några hundra meter norrut vid en Preem bensinstation, när polisen skulle köra efter T.H. ut på riksväg 70 och pickupen, strax efter att T.H. svängt ut på riksväg 70, körde in på Preems område rakt mot polisbilen som därmed hindrades. Vid båda tillfällena lyckades L.K., som körde polisbilen, väja undan för pickupen och därigenom undvika en krock. L.K. kunde därefter fortsätta förföljandet. Genom framförandet av pickup en har föraren stört polisverksamheten genom att försöka blockera polisbilens färdväg. Gärningen kunde förväntas allvarligt försvåra eller hindra brottsbekämpande verksamhet. Föraren har därmed med uppsåt, vid två tillfällen, gjort sig skyldig till blåljussabotage i enlighet med gärningsbeskrivningen.

Det var W.C. som körde den röda pickupen

Tingsrätten fann det ställt utom rimligt tvivel att det var W.C. som med uppsåt försökte hindra den utryckande polisbilen och därigenom göra det möjligt för T.H. att undkomma polisen. Han skulle därmed dömas för två fall av blåljussabotage.

W.C. har inte försökt köra på polisbilen vid Preem bensinstation

På anförda skäl fann tingsrätten att det inte var styrkt att W.C. försökte köra på polisbilen. Åtalet i denna del skulle därför ogillas.

Påföljd

W.C. är tidigare dömd den 5 september 2018 för tre fall av olaga hot, skadegörelse, rattfylleri och brott mot knivlagen till villkorlig dom och 100 timmars samhällstjänst.

W.C. har vid två tillfällen försökt hindra polisen från att kunna genomföra sina uppgifter. Det gemensamma straffvärdet uppgår till fyra månaders fängelse. Brottet är i sig mycket allvarligt och någon annan påföljd än fängelse kan inte väljas. Han ska därför dömas till fyra månaders fängelse.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde W.C. för sabotage mot blåljusverksamhet enligt 13 kap. 5 c § första stycket 3 BrB till fängelse 4 månader, varvid 34 kap. 1 § första stycket BrB åberopades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Karin Jonsson och Monica Björnfot Spaak, tf. hovrättsassessorn Alexandra Alehammar Wallinder, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 21 december 2020 följande beträffande W.C.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Hovrätten delar fullt ut tingsrättens bedömning av vad som är utrett och ansluter sig till tingsrättens bedömning att det är styrkt att det var W.C. som körde den aktuella bilen, samt att han uppsåtligen försökt blockera polisbilen i dess färd, dels vid korsningen på Dalgatan, dels vid Preem på Dalgatan, på det sätt som åklagaren gjort gällande. W.C. ska alltså dömas för sabotage mot blåljusverksamhet vid två tillfällen i enlighet med vad tingsrätten kommit fram till. Med beaktande av att det rör sig om upprepade försök att hindra polisen i ett pågående efterföljande och de uppenbara riskerna för kollision, delar hovrätten tingsrättens bedömning i fråga om straffmätning. Sabotage mot blåljusverksamhet är brott av sådan art att det finns en presumtion att välja fängelse som påföljd (se prop. 2018/19:155 s. 28). I likhet med tingsrätten anser hovrätten därför att påföljden ska bestämmas till fängelse. Tingsrättens dom ska alltså inte ändras.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Domskäl

HD (samma ledamöter som i målet under I) meddelade den 18 juni 2021 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Punkterna 4–12 överensstämmer med punkterna 4–12 i HD:s domskäl i målet under I.

Bedömningen i detta fall

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.