NJA 2022 s. 208

Målet gäller frågan om det finns hinder mot att erkänna beslutet av den 3 september 2019 och verkställa påföljden i Sverige. Om så är fallet är frågan om det finns särskilda skäl att ändå erkänna beslutet och verkställa påföljden.

Genom lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (europeiska verkställighetslagen) antogs den 27 november 2008 rådets rambeslut 2008/909/RIF. (Se 1 kap. 1 § och prop. 2014/15:29 s. 36.)

Rambeslutet är enbart tillämpligt på ett avgörande som har meddelats efter ett straffrättsligt förfarande av en domstol i en medlemsstat inom EU, som avser fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd under en begränsad eller obegränsad tid, på grund av en gärning som är straffbar i den medlemsstaten, och som har fått laga kraft (se 1 kap. 5 § europeiska verkställighetslagen. Jfr artikel 1 a) – b) och 3.3 i rambeslutet.)

För att en dom ska få erkännas och verkställas i Sverige krävs att den dömda personen befinner sig i den andra staten eller i Sverige och uppfyller de förutsättningar som anges i 3 kap. 2 § europeiska verkställighetslagen. En sådan förutsättning är att den dömde är svensk medborgare och bosatt i ­

Förfarandet inleds genom att domen, tillsammans med ett intyg, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I till rambeslutet, översänds av den utfärdande staten direkt till den verkställande staten i en annan medlemsstat ( jfr 3 kap. 6 § europeiska verkställighetslagen och artikel 4 och 5 i rambeslutet). Intyget är av central betydelse vid prövning av om en annan stats dom ska erkännas och verkställas och är tänkt att innehålla all rele-vant information som behövs inför denna prövning (se prop. 2014/15:29 s. 114).

Syftet med rambeslutet är att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom och verkställa den utdömda påföljden om den personen befinner sig i den utfärdande eller i den verkställande staten ( jfr artikel 3.1 och 3.2 i rambeslutet). Rambeslutet är ett led i det fortgående arbetet inom EU med att förbättra samarbetet på det straffrättsliga området, som bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut i brottmål (se prop. 2014/15:29 s. 37).

Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna var den första rättsakten om straffrättsligt samarbete som bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Det ersatte den traditionella ordningen för utlämning för brott mellan medlemsstaterna för lagföring respektive straffverkställighet ( jfr 1 § andra stycket lagen, 1957:668, om utlämning för brott).

Rambeslutet genomfördes genom lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (europeiska arreste-ringsorderlagen). I enlighet med principen om ömsesidigt erkännande och bestämmelserna i rambeslutet ska den verkställande medlemsstaten godta och verkställa en begäran om gripande (arresteringsorder) och överlämnande från en annan medlemsstat (se beaktandesatserna 6 och 10–11 och artikel 1.1 och 1.2 i rambeslutet och prop. 2003/04:7 s. 57).

Därefter har en rad andra rambeslut antagits på detta område, däribland rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (se prop. 2012/13:156 s. 13 f. och prop. 2014/15:29 s. 36 f.).

Förutom den gemensamma principen om ömsesidigt erkännande som rambesluten bygger på, har unionslagstiftaren föreskrivit en samordning mellan rambeslut 2002/584/RIF och rambeslut 2008/909/RIF för att bidra till att genomföra målet att underlätta den berörda personens sociala återanpassning ( jfr beaktandesats 12 och artikel 25 i rambeslut 2008/909/RIF). EU-domstolen har även i flera fall tolkat rambesluten gemensamt (se t.ex. dom av den 24 juni 2019, Poplawski, C-573/17, EU:C:2019:530, p. 1–2, 16–17, 36, 51–57, 69 och 109 och dom av den 11 mars 2020, SF, C-314/18, EU:C:2020:19, p. 46–53).

Principen om ömsesidigt erkännande mellan medlemsstaterna har som utgångspunkt att medlemsstaterna inte ska ifrågasätta varandras domar och beslut utan istället direkt verkställa dem, trots eventuella olikheter i medlemsstaternas materiella och processuella reglering. Den verkställande staten får endast göra en formaliserad och begränsad prövning av om domen eller beslutet ska erkännas och verkställas. Genom att erkänna och verkställa domar och beslut utan någon ytterligare materiell prövning uppnås ett enklare, snabbare och effektivare samarbete. ( Jfr prop. 2012/13:156 s. 13 och prop. 2014/15:29 s. 37.)

Detta återspeglas bland annat i artikel 8.1 i rambeslut 2008/909/RIF och i 3 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen. I detta sammanhang har det i förarbetena uttalats att principen om ömsesidigt erkännande samtidigt inte innebär att en verkställande stat i alla lägen måste erkänna och verk-ställa en annan stats dom. Straffrätten har nämligen enligt förarbetena en särskild ställning inom medlemsstaterna och för att skapa en balans i samarbetet får en medlemsstat i vissa fall vägra att erkänna och verkställa en annan stats dom. (Se prop. 2014/15:29 s. 99.)

En av dessa vägransgrunder i rambesluten som bygger på principen om ömsesidigt erkännande, rör framställningar som grundar sig på avgöranden när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen som ledde till avgörandet.

Mot bakgrund av att rambesluten inte konsekvent behandlade denna vägransgrund om utevarodom, ansågs det nödvändigt att ge klara och allmängiltiga skäl för när avgöranden kan vägra erkännas och verkställas i dessa situationer. Därför genomfördes ändringar i rambesluten genom rambeslut 2009/299/RIF. ( Jfr beaktandesatserna 1, 2 och 4 och artikel 1.3 i rambeslut 2009/299/RIF, prop. 2009/08:20 s. 8 och prop. 2012/13:156 s. 17.)

En tilltalad persons rätt att personligen närvara vid förhandlingen ingår nämligen i rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen, enligt Europadomstolens tolkning. Nämnda artikel säkerställs genom artiklarna 47 och 48.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Dessa artiklar i stadgan ska tolkas på ett sätt som är förenligt med Europadomstolens tolkning av artikel 6.1 och 6.3 i Europakonventionen. (Se beaktandesatsen 1 i rambeslut 2009/299/RIF och prop. 2009/08:20 s. 8. Jfr t.ex. EU-domstolens dom av den 26 februari 2013, Melloni, C-399/11, EU:C:2013:107, p. 48–50 och dom av den 22 december 2017, Ardic, C-57/117 PPU, EU:C:2017:1026, p. 73–75.)

Europadomstolen har också förklarat att den tilltalades rätt att personligen närvara vid förhandlingarna inte är absolut och att den tilltalade un-der vissa förhållanden av egen fri vilja, uttryckligen eller underförstått men otvetydigt, kan avsäga sig rätten att vara närvarande. (Se bl.a. beaktande-satsen 1 i rambeslut 2009/299/RIF.)

Vägransgrunderna om utevarodom i rambesluten är alternativa: när ett av villkoren är uppfyllt försäkrar den utfärdande myndigheten genom att fylla i den relevanta delen i den europeiska arresteringsordern eller i intyget i de andra rambesluten, att kraven är uppfyllda eller kommer att uppfyllas, vilket som utgångspunkt ska vara tillräckligt för verkställandet av det rättsliga avgörandet på grundval av principen om ömsesidigt erkännande. ( Jfr beaktandesatsen 6 i rambeslut 2009/299/RIF.)

Artikel 9 i rambeslut 2008/909/RIF anger att en behörig myndighet i den verkställande staten får vägra erkänna domen och verkställa påföljden enligt de grunder som räknas upp i punkten 1.

Genom artikel 5 i rambeslut 2009/299/RIF ändrades artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909/RIF. Enligt den senare artikeln får en behörig myndig-het i den verkställande staten vägra erkänna domen och verkställa påföljden om

Liknande bestämmelser, samt relevanta delar i tillhörande arresteringsorder och intyg, har införts i bland andra artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584/RIF och artikel 7.2 i) i rambeslut 2005/214/RIF. I det senare rambeslutet regleras även i artikel 7.2 g) situationen att den verkställande sta-ten får vägra att erkänna och verkställa ett beslut som meddelats efter ett skriftligt förfarande om den berörda personen inte underrättats om sin rätt att bestrida saken och om tidsfristerna för ett sådant bestridande.

När Sverige har genomfört vägransgrunderna i rambesluten om ömsesidigt erkännande har vägransgrunderna utformats som obligatoriska, det vill säga utan något utrymme för rättstillämparen att göra ett avsteg från en vägransgrund i det enskilda fallet (se prop. 2012/13:156 s. 25 f. och prop. 2014/15:29 s. 100. Jfr dock p. 51–54 nedan).

En generell utgångspunkt vid genomförandet av nämnda rambeslut är att rambeslutens begrepp ska användas i så stor utsträckning som möj-ligt, framför allt när Sverige är verkställande stat (se prop. 2014/15:29 s. 54).

Artikel 9.1 i rambeslut 2008/909/RIF har genomförts genom 3 kap. 4 § europeiska verkställighetslagen. Av den bestämmelsen framgår att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd inte får erkännas och verkställas i Sverige om domen har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i intyget som avses i 6 § att något av rambeslutets villkor i artikel 9.1 i) är uppfyllt (punk-ten 7).

Denna vägransgrund utformades på samma sätt som de ändringar som, genom artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584/RIF, genomfördes i 2 kap. 3 § 6 europeiska arresteringsorderlagen. Av den bestämmelsen följer att överlämnande inte får beviljas om det avser verkställighet av en frihetsberö-vande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet är uppfyllt. ( Jfr prop. 2014/15:29 s. 99 f. och 106.)

Bestämmelserna i 3 kap. 4 § europeiska verkställighetslagen och 2 kap. 3 § 6 europeiska arresteringsorderlagen innebär att om den utfärdande staten i intyget respektive arresteringsordern, kan bekräfta att någon av de i rambesluten uppräknade förutsättningarna har iakttagits, finns det inte någon möjlighet för den verkställande staten att vägra erkännande och verkställighet respektive verkställighet av en arresteringsorder. Det utesluter dock inte att det på annat sätt framgår att något av villkoren är uppfyllda, exempelvis genom att en delgivningshandling företes. I sådant fall bör den andra staten ges tillfälle att komplettera arresteringsordern respektive intyget. ( Jfr prop. 2012/13:156 s. 26 och 31, prop. 2014/15:29 s. 99 f., 106 och 191 och artikel 15.2 i rambeslut 2002/284/RIF jfr 4 kap. 2 a § europeiska arresteringsorderlagen samt artikel 9.3 i rambeslut 2008/909/RIF jfr 3 kap. 7 § europeiska verkställighetslagen.)

EU-domstolen har uttalat att de verkställande rättsliga myndigheterna saknar, förutom under extraordinära omständigheter, möjlighet att vägra att verkställa en arresteringsorder i andra än de fall som är uttömmande uppräknade. Medan verkställighet av en arresteringsorder utgör huvudregeln, utgör en vägran därom ett undantag som ska tolkas strikt. ( Jfr EU-domstolens domar Melloni, p. 46, Ardic, p. 70–72 och dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C-270/17 PPU, EU:C:2017:628, p. 50 och 53 samt dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg, C-416/20, EU:C:2020:1042, p. 34.)

Tidigare gjorde artikel 5.1 i rambeslut 2002/584/RIF det under vissa villkor möjligt för den rättsliga myndigheten i den verkställande staten att föreskriva att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett straff som beslutats genom utevarodom, var beroende av villkoret att den utfärdande staten lämnade tillräckliga garantier om att den dömda personen kom att ges möjlighet till en förnyad prövning av beslutet i den utfärdande medlemsstaten och att bli dömd i sin närvaro. Bestämmelserna reglerades i 3 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen. (Se t.ex. prop. 2008/09:20 s. 17 ff. och prop. 2012/13:156 s. 26.)

När det gäller utevarodom i ett sådant fall har HD i rättsfallet NJA 2009 s. 350 ansett att en garanti om rätt till förnyad prövning som villkor för överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder, kan krävas endast i förhållande till förfarande vid vilket en prövning skett, antingen av de skuld-frågor som ligger till grund för den påföljd som arresteringsordern avser eller också av påföljden som sådan. (Se även NJA 2011 N 34.)

Enligt EU-domstolen avser begreppet ”förhandlingen som ledde till beslutet” i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584/RIF det förfarande som lett till det rättsliga avgörande varigenom den person som önskas överlämnad genom verkställighet av en europeisk arresteringsorder, har dömts genom en slutgiltig fällande dom (se bl.a. EU-domstolens dom Ardic, p. 64 och dom Tupikas, p. 74–75).

För det fall att brottmålsförfarandet har genomförts i flera instanser och resulterat i flera på varandra följande avgöranden, varav åtminstone ett har meddelats i den berörda personens frånvaro, har domstolen funnit att uttrycket avser förfarandet i sista instans då den aktuella domstolen slutgiltigt fastställde den berörda personens skuld och ådömde vederbörande ett fängelsestraff efter att ha gjort en prövning av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna i målet ( jfr EU-domstolens domar Ardic, p. 65 och 67, Tupikas, p. 81, 83, 89, 90 och 98 och dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C-271/17 PPU, EU:C:2017:629, p. 76–82.)

Det är nämligen enligt EU-domstolen det rättsliga avgörande varigenom målet slutgiltigt avgjorts i sak – i den meningen att det inte finns något ordinärt rättsmedel mot detta avgörande – som är av avgörande betydelse för den berörda personen, då det har en direkt inverkan på den berördes personliga situation med beaktande av fastställandet av dennes skuld samt den påföljd som ska avtjänas. Det är således under denna fas av förfaran-det som den berörda personen måste kunna utöva sin rätt till försvar till fullo, för att på ett effektivt sätt framföra sina synpunkter och därmed på-verka det slutliga avgörandet som kan medföra att vederbörande frihetsberövas. Utgången av detta förfarande saknar i detta sammanhang betydelse. ( Jfr EU-domstolens dom Tupikas, p. 83–84.)

Uttrycket omfattar likaså även en senare förhandling som leder till ett domstolsavgörande varigenom varaktigheten av ett eller flera tidigare ut-dömda straff slutgiltigt fastställts, under förutsättning att den myndighet som meddelat sistnämnda avgörande har haft ett visst utrymme att företa en skönsmässig bedömning och således inte fastställandet av straffen utgör en rent formell och aritmetisk åtgärd (se EU-domstolens domar Ardic, p. 66 och Zdziaszek, p. 90 och 96. Jfr även Europadomstolens domar, Eckle vs. Germany, 5 July 1982, Series A no. 51, § 77, Aleksandr Dementyev v. Russia, no. 43095/05, 28 November 2013, § 25 och 26 samt Ezeh and Connors v. the United Kingdom [GC], nos. 39665/98 and 40086/98, ECHR 2003-X.)

Huruvida den berörda domstolen är behörig att skärpa det straff som tidigare utdömts eller inte saknar i detta avseende betydelse (se EU-domstolens dom Zdziaszek, p. 89 och Europadomstolens domar Ekbatani v. Sweden, 26 May 1988, § 32, Series A no. 134 och Hermi v. Italy, no. 18114/02, § 65, 28 June 2005).

Uttrycket är inte tillämpligt på beslut som rör formerna för verkställighet av en frihetsberövande påföljd, bland annat frågor avseende villkorlig frigivning, under förutsättning att beslutet om förverkande som antas efter detta förfarande inte ändrar vare sig typ eller varaktighet av det ursprungligen utdömda straffet och att den myndighet som beslutat om påföljden inte har haft ett visst utrymme för skönsmässig bedömning ( jfr EU-domstolens domar Ardic, p. 75, 77, 88 och 92, Tupikas, p. 78–80 och Zdziaszek, p. 85, 90 och 96).

EU-domstolen har ansett att en uppgift om att delgivning av en kallelse till förhandling skett med en vuxen hushållsmedlem, inte i sig uppfyllde det i 4a.1 a i) i rambeslut 2002/584/RIF angivna villkoret ”kallats personligen” när det inte framgick att, och i så fall när, denna person faktiskt hade lämnat över kallelsen till den berörde (se dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C-108/16 PPU, EU:C:2016:346, p. 54).

Förutom de uppgifter som framgår av arresteringsordern och kompletterande upplysningar från den utfärdanden rättsliga myndigheten, ska den verkställande rättsliga myndigheten beakta samtliga omständigheter i ärendet som medför att den kan försäkra sig om att överlämnandet av den berörda personen underrättats på ett sätt som inte åsidosätter han eller hennes möjligheter att på ett effektivt sätt organisera sitt försvar som följer av artikel 6 i Europakonventionen. ( Jfr t.ex. EU-domstolens domar Dworzecki, p. 43–44 och 49–53 och Zdziaszek, p. 103–110 samt beaktandesatser-na 4 och 8 i rambeslut 2008/299/RIF.)

Även de motsvarande bestämmelserna beträffande bötesstraff i artikel 7.2 g) i rambeslut 2005/214/RIF har prövats av EU-domstolen med liknande resonemang (se dom av den 5 september 2019, Centraal Justitieel Incassobureau, C-671/18, EU:C:2019:1054, p. 34–35, 37–39, 42 och 50).

Mot bakgrund av det nära samband som finns mellan rambeslut 2002/584/RIF och rambeslut 2008/909/RIF, i synnerhet artiklarna om vägrans-grunden utevarodom (se p. 16–36), bör de principer som EU-domstolen uttalat beträffande tolkningen av uttrycket ”förhandling som ledde till beslutet” i artikel 4a.1 i 2002/584/RIF även vara tillämpliga på uttrycket ”förhandling som ledde till avgörandet” i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909/RIF. (Se även Kommissionens tillkännagivande – Handbok om överförande av dömda personer och översändande av fängelsedomar i Europeiska unionen, 2019/C 403/02, s. 28 f.)

Uttrycket ”förhandling som ledde till avgörandet” i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909/RIF, som det hänvisas till i 3 kap. 4 § 7 europeiska verkställighetslagen, ska alltså omfatta förfarandet i sista instans då den aktuella domstolen slutgiltigt fastställde den berörda personens skuld och dömde han eller henne till ett fängelsestraff efter att ha gjort en prövning av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna i målet.

Vidare ska nämnda uttryck omfatta en senare förhandling som leder till ett domstolsavgörande varigenom typen eller varaktigheten av ett eller flera tidigare utdömda straff slutgiltigt fastställts, under förutsättning att den myndighet som meddelat sistnämnda avgörande har haft ett visst utrymme att företa en skönsmässig bedömning.

Av 3 kap. 5 § europeiska verkställighetslagen framgår att om det med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl, får en utländsk dom på frihetsberövande påföljd, trots hinder enligt 4 §, erkännas och verkställas i Sverige.

Av förarbetena framgår att huvudsyftet med rambeslut 2008/909/RIF delvis har andra mål än övriga rambeslut som bygger på principen om ömsesidigt erkännande och som i svensk lagstiftning utformats som obligatoriska (se p. 31). Huvudsyftet med rambeslut 2008/909/RIF är istället inriktat på att skapa ett skydd för den enskilde genom att han eller hon får verkställa ett straff i den stat som bäst lämpar sig för hans eller hennes reha-bilitering. I många fall kommer också den dömde att vilja bli överförd. Mot denna bakgrund infördes nu aktuell bestämmelse som ger en möjlighet att erkänna och verkställa en annan stats dom, trots att en vägransgrund kan föreligga. ( Jfr prop. 2014/15:29 s. 100 och 110.)

Undantagsregeln ska enligt förarbetena användas med en viss försiktighet. I förarbetena uttalas att möjligheterna att göra undantag bör grunda sig på omständigheter avseende den dömdes personliga förhållanden, så som att det är fråga om en ung lagöverträdare, fall av sjukdom, när en person är dömd till ett långt fängelsestraff eller den dömde är i stort behov av vård som bäst kan erbjudas i Sverige. Det rör sig alltså om olika humani-tära skäl avseende den dömde. Emellertid kan det också enligt förarbetena tänkas att andra omständigheter kan utgöra starka skäl till undantag, bland annat den dömdes familjeförhållanden. Det påpekas också att om den dömde motsätter sig ett erkännande och verkställande i en medlemsstat, torde det i det närmaste vara uteslutet att tillämpa undantagsregeln. ( Jfr prop. 2014/15:29 s. 111, 113 och 191 f.)

Bestämmelsen är tillämplig i relation till samtliga vägransgrunder. Om det finns skäl att vägra erkännande och verkställighet på grund av att det rör sig om en utevarodom, har det i förarbetena ansetts inte finnas något större utrymme att tillämpa undantagsregeln, även om det inte kan uteslutas. ( Jfr prop. 2014/15:29 s. 112.)

Av intyget som den tyska myndigheten utfärdat framgår att en tysk domstol beslutat att omvandla dels tre laga kraftvunna strafförelägganden mot B.K. avseende 60, 180 och 120 dagsböter, dels en laga kraftvunnen dom där han dömts till fängelse i åtta månader, till fängelse i ett år och fem månader.

I kompletterande upplysningar från den tyska myndigheten framgår hur dagsböterna omvandlats till fängelse genom att 30 dagsböter motsvarar fängelse i en månad. I detta fall har det enligt vissa tyska bestämmelser inneburit fängelse i två, sex respektive fyra månader. En summering av dessa innebär ett fängelsestraff om ett år. Vid en addering av det tidigare utdömda fängelsestraffets längd om åtta månader blir summan fängelse i ett år och åtta månader.

De tidigare strafföreläggandena och domen fastställdes slutligen i första instans eftersom de vann laga kraft efter att förfarandet där avslutats och således inte överklagades av B.K. Dessa har sedan, på initiativ från en tysk åklagare, kommit att ändras. Genom en rent formell och aritmetisk åtgärd på grundval av vissa tyska bestämmelser, skulle fängelsestraffets sammanlagda längd bli ett år och åtta månader (se p. 56). Istället har fängel-sestraffets sammanlagda längd blivit ett år och fem månader. De tidigare utdömda straffen har således ändrats när det gäller såväl typ som varaktig-het. När de sammanlagda straffen slutgiltigt fastställts har det därmed skett på ett sätt som ger uttryck för att en straffmätning skett och alltså en skönsmässig bedömning.

Detta straffrättsliga förfarande ska därför anses omfattas av uttrycket ”förhandling som ledde till avgörandet” i den mening som avses i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909/RIF.

Av såväl intyget som av kompletterande uppgifter från den tyska myndigheten framgår att beslutet i förevarande fall föregåtts av ett skriftligt förfarande. B.K. har således inte varit personligen närvarande vid någon förhandling som ledde till avgörandet.

Av intyget framgår – under rubriken i) Uppgifter om domen och påföljden – att punkten 1.2 kryssats för, vilken anger att personen inte varit personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet. Under samma rubrik framgår vidare att punkten 3.3.1b kryssats för. Den punkten anger att personen inte kallades personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen, och under-rättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen.

Eftersom beslutet i förevarande fall har föregåtts av ett skriftligt förfarande, har B.K. alltså inte delgivits information om någon tidpunkt för förhandling. De förutsättningar som anges i artikel 9.1 i) och som kryssats för i intyget av den tyska myndigheten, är således inte uppfyllda. Inte hel-ler i övrigt framgår att något av undantagen för att vägra erkännande och verkställighet av beslutet enligt artikel 9.1 i) är uppfyllda.

Det föreligger således hinder mot att erkänna beslutet och verkställa påföljden i Sverige enligt 3 kap. 4 § 7 europeiska verkställighetslagen.

Mot bakgrund av att hindret avser utevarodom finns det inte något större utrymme för att tillämpa undantagsregeln i 3 kap. 5 § europeiska verkställighetslagen. Det har inte framkommit några humanitära skäl för att erkänna och verkställa beslutet i Sverige, trots att det föreligger hinder enligt 4 § 7 europeiska verkställighetslagen. B.K. har vidare motsatt sig att beslutet erkänns och verkställs i Sverige. Det saknas därför särskilda skäl att erkänna beslutet och verkställa påföljden enligt 5 §.

Kriminalvårdens överklagande ska alltså avslås.