Prop. 2012/13:156

Erkännande och verkställighet av utevarodomar inom Europeiska unionen

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 maj 2013

Fredrik Reinfeldt

Beatrice Ask (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till lagändringar som krävs för att genomföra delar av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. Med begreppet utevarodom avses att beskriva att personen i fråga inte var personligen närvarande vid den förhandling som resulterade i den dom eller det beslut som är föremål för verkställighet. Rambeslutet syftar till att stärka den enskildes rättssäkerhet samt att förenkla och effektivisera det rättsliga samarbetet.

Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar i fem andra redan antagna rambeslut som reglerar det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna i EU, bl.a. arresteringsorderrambeslutet. Dessa fem rambeslut reglerar på olika sätt när en medlemsstat ska erkänna och verkställa en annan stats utevarodom. Det har visat sig utgöra ett hinder för det rättsliga samarbetet att frågan om utevarodomar inte är konsekvent reglerad. Avsikten med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar är därför att åstadkomma en så likartad reglering som möjligt. På så sätt tydliggörs vilka utevarodomar som kan verkställas över gränserna. Rambeslutet syftar däremot inte till att harmonisera nationella regler om när en utevarodom får meddelas.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2014.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,

2. lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen,

3. lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen.

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

dels att 3 kap. 1 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken till 3 kap. ska lyda ”Särskilda villkor för överlämnande av svenska medborgare”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF

1

. Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten.

I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder. I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande. I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande.

I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande av svenska medborgare.

I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte skall tillämpas i förhållande till Danmark och Finland.

I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte ska tillämpas i förhållande till Danmark och Finland.

1EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande. I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.

I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd till Sverige.

I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport genom Sverige.

2 kap.

3 §

Överlämnande får inte beviljas

1. om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har beretts tillfälle att inkomma med komplettering, till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande,

2. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt 3 kap. 1 och 2 §§ krävs för att överlämnande skall få beviljas,

3. om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § skall överlämnas till en annan medlemsstat,

4. om den eftersökte skall utlämnas för brott eller om han eller hon skall överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller

5. om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige.

2. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt 3 kap. 2 § krävs för att överlämnande ska få beviljas,

3. om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § ska överlämnas till en annan medlemsstat,

4. om den eftersökte ska utlämnas för brott eller om han eller hon ska överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

5. om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige, eller

6. om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet är uppfyllt.

5 kap.

6 §

Om garantier som avses i 3 kap. 1 och 2 §§ har lämnats av en utländsk myndighet, skall rätten i

Om garantier som avses i 3 kap. 2 § har lämnats av en utländsk myndighet, ska rätten i beslutet om

beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag skall om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag ska om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF

1

.

3 kap.

11 §

En verkställbarhetsförklaring får inte meddelas

1. om det för samma gärning meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2. om gärningen helt eller delvis begåtts i Sverige och den inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om en tillämpning av 35 kap. 7 § brottsbalken innebär att preskription inträtt,

3. om den dömde inte hade fyllt 15 år när brottet begicks,

4. om en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

5. om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och intyget inte anger att den dömde personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller

5. om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och det inte har bekräftats i intyget att den dömde personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller

6. om bötesstraffet har meddelats vid en rättegång där den dömde personligen inte inställt sig och intyget inte anger att denne personligen eller genom

6. om bötesstraffet har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av

1EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

behörigt ombud informerats om förfarandet eller att den dömde har förklarat att han eller hon inte motsätter sig bötesstraffet.

villkoren i artikel 7.2 i–j i rambeslutet är uppfyllt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF

1

.

3 kap.

11 §

En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om

1. det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande har meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2. det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan svensk lag har meddelats beslut att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för beslutet om förverkande,

3. en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,

4. beslutet om förverkande har meddelats vid en rättegång där den mot vilken beslutet riktar sig inte varit närvarande och det av intyget inte framgår

– att denne personligen eller genom behörigt ombud informerats om rättegången, eller

– att denne har meddelat att beslutet inte bestrids, eller

4. beslutet om förverkande har meddelats efter en förhandling där den mot vilken beslutet riktar sig inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 8.2 e i rambeslutet är uppfyllt, eller

1EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

5. den gärning, som ligger till grund för beslutet om förverkande, helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

3. Ärendet och dess beredning

Den 26 februari 2009 antogs rådets rambeslut 2009/299/RIF om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, EUT L 81, 27.3.2009, s. 24). Innan rambeslutet antogs hade riksdagen den 12 november 2008 godkänt ett utkast till rambeslut (prop. 2008/09:20, bet. 2008/09:JuU9, rskr. 2008/09:31). Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar finns intaget som bilaga 1.

Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar vissa bestämmelser i följande fem rambeslut: - 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande

mellan medlemsstaterna (arresteringsorderrambeslutet, EGT L 190, 18.7.2002, s. 1), - 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt

erkännande på bötesstraff (rambeslutet om verkställighet av bötesstraff, EUT L 76, 22.3.2005, s. 16), - 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt

erkännande på beslut om förverkande (rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande, EUT L 328, 24.11.2006, s. 59), - 2008/909/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt

erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder, EUT L 327, 5.12.2008, s. 27) och - 2008/947/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt

erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (rambeslutet om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder, EUT L 337, 16.12.2008 s. 102). Rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder och rambeslutet om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder har ännu inte genomförts i svensk rätt. Deras genomförande behandlas i betänkandet Internationell straffverkställighet (SOU 2013:21), vilket för närvarande bereds inom Regeringskansliet. I detta ärende behandlas därför endast förslag till lagstiftning för genomförande av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar i de delar det ändrar i arresteringsorderrambeslutet, rambeslutet om verkställighet av bötesstraff samt rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande. Dessa tre rambeslut finns intagna som bilagorna 2 –4.

Inom Justitiedepartementet har det utarbetats en promemoria, Erkännande och verkställighet av utevarodomar inom Europeiska unionen (Ds 2012:53). I promemorian föreslås ändringar i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och lagen (2011:423) om

erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen. Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2012/7665/BIRS).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 25 april 2013 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.

4. Bakgrund

4.1. Det straffrättsliga samarbetet inom EU och principen om ömsesidigt erkännande

Det internationella straffrättsliga samarbetet innebär att stater bistår varandra i pågående brottsutredningar eller inför och under rättegångar i brottmål, men också att en stat hjälper en annan stat med att verkställa en straffrättslig påföljd eller ett beslut om särskild rättsverkan av brott. Det straffrättsliga samarbetet innebär traditionellt att en stat ansöker om hjälp med en viss åtgärd hos en annan stat, varefter den sistnämnda staten beslutar om åtgärden ska vidtas eller inte.

Inom EU pågår ett omfattande arbete med att ersätta denna traditionella form av mellanstatligt samarbete med ett samarbete som bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut. Principen har som utgångspunkt att medlemsstaterna inte ska ifrågasätta varandras domar och beslut utan i stället direkt verkställa dem, trots eventuella olikheter i medlemsstaternas materiella och processuella reglering. Den verkställande staten får endast göra en formaliserad och begränsad prövning av om domen eller beslutet ska erkännas och verkställas. Genom att erkänna och verkställa domar och beslut utan någon ytterligare materiell prövning uppnås ett enklare, snabbare och effektivare samarbete.

Med dessa utgångspunkter har ett antal rättsakter förhandlats fram inom EU. Den första rättsakt som antogs var arresteringsorderrambeslutet. Rambeslutet ersätter den utlämningsreglering som tidigare gällde mellan medlemsstaterna.

Därefter har flera rättsakter antagits som grundas på principen om ömsesidigt erkännande, varav flertalet rört verkställighet av domar och slutliga beslut. De första av dessa var rambesluten om verkställighet av bötesstraff och om verkställighet av beslut om förverkande. Rambesluten innebär att bötesstraff och beslut om förverkande som meddelats i en medlemsstat ska kunna verkställas i en annan medlemsstat.

Vidare har rådet antagit rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och om övervakning av vissa icke

frihetsberövande påföljder. Dessa rambeslut skapar möjligheter för en dömd person att kunna verkställa påföljden i sitt hemland.

I avsnitt 4.3 redogörs närmare för det svenska genomförandet av dessa rättsakter.

Hänvisningar till S4-1

4.2. Den ursprungliga regleringen avseende utevaro i rambesluten om ömsesidigt erkännande av domar och beslut

I alla de rambeslut som redogjorts för i föregående avsnitt finns bestämmelser som gör det möjligt för den verkställande staten att under vissa förutsättningar vägra erkännande och verkställighet på grund av att domen eller beslutet har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var närvarande.

Enligt artikel 5.1 i arresteringsorderrambeslutet kan den verkställande myndigheten uppställa villkor om att den dömde ska ges möjlighet till en förnyad prövning och vid denna ha rätt att närvara, i de fall den eftersökte i den utfärdande medlemsstaten har dömts utan att ha varit personligen närvarande vid förhandlingen och inte heller personligen varit kallad till denna. Lämnas ingen sådan garanti får ett överlämnande vägras.

I rambesluten om verkställighet av bötesstraff respektive beslut om förverkande finns det bestämmelser som innebär att den verkställande staten kan vägra verkställighet om bötesstraffet (artikel 7.2 g) eller beslutet om förverkande (artikel 8.2 e) har meddelats efter en förhandling i den dömdes utevaro. Bestämmelserna skiljer sig åt i viss mån men innebär i huvudsak att verkställighet kan vägras om inte den utfärdande myndigheten intygar att personen eller behörig företrädare för denne underrättats om förhandlingen alternativt att personen har uppgett att han eller hon inte bestrider bötesstraffet eller beslutet om förverkande.

I rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder anges att den verkställande myndigheten får vägra att erkänna en dom och verkställa en påföljd när det är fråga om en utevarodom (artikel 9.1 i). Det får dock inte ske om den utfärdande myndigheten i intyget angett att personen kallats personligen eller via en behörig företrädare underrättats om tid och plats för den förhandling som ledde till att domen meddelades i personens frånvaro, eller att personen har meddelat att han eller hon inte bestrider saken. En likalydande bestämmelse återfinns i artikel 11.1 h i rambeslutet om övervakning av icke frihetsberövande påföljder.

4.3. Det svenska genomförandet av rambesluten

Hänvisningar till S4-3

  • Prop. 2012/13:156: Avsnitt 4.1

4.3.1. Arresteringsorderrambeslutet

Arresteringsorderrambeslutet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (prop. 2003/04:7, bet. 2003/04:JuU8, rskr. 2003/04:107) och förordningen (2003:1178) om överlämnande till

Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. En europeisk arresteringsorder innebär en begäran om att en annan medlemsstat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. I lagen anges de närmare förutsättningarna och villkoren för ett sådant överlämnande från Sverige. Där anges ett antal vägransgrunder, vars tillämpning kan medföra att något överlämnande inte sker. Vidare finns bestämmelser som innebär att Sverige i vissa situationer kan ställa upp särskilda villkor gentemot den utfärdande staten innan ett överlämnande sker. Beslut i fråga om överlämnande fattas av domstol.

Om överlämnandet avser verkställighet av en utevarodom anges i 3 kap. 1 § lagen om en europeisk arresteringsorder att överlämnande får beviljas endast om den utfärdande myndigheten lämnar garantier om att den eftersökte kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten och att där bli dömd efter en rättegång vid vilken han eller hon har möjlighet att närvara. Lämnas inga sådana garantier är det hinder mot överlämnande enligt 2 kap. 3 § 2 samma lag.

4.3.2. Rambeslutet om verkställighet av bötesstraff

Rambeslutet om verkställighet av bötesstraff har genomförts i svensk rätt genom lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen (prop. 2008/09:218, bet. 2009/10:JuU3, rskr. 2009/10:33). Lagen omfattar såväl svenska bötesstraff som sänds över till en annan stat inom EU för verkställighet, som bötesstraff som översänds från en annan medlemsstat till Sverige för verkställighet.

Med svenska bötesstraff avses enligt 1 kap. 2 § böter enligt 25 kap. brottsbalken och företagsbot enligt 36 kap. samma balk samt beslut om rättegångskostnader och avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. I 1 kap. 3 § anges vad som är att anses som ett utländskt bötesstraff. Kronofogdemyndigheten i Sverige är behörig att ansöka om verkställighet av svenska böter utomlands (2 kap. 1 §). Detta kan bli aktuellt bl.a. om tillgångar finns i en annan medlemsstat och det kan antas att det finns fördelar med en indrivning i den staten. Det är samma myndighet som också är behörig att pröva om utländska bötesstraff ska erkännas och verkställas i Sverige (3 kap. 4 §). Om Kronofogdemyndigheten finner att förutsättningar föreligger att erkänna och verkställa ett utländskt bötesstraff meddelas en s.k. verkställbarhetsförklaring. Beslutet kan överklagas till allmän domstol.

Har ett utländskt bötesstraff meddelats i den dömdes utevaro får någon verkställbarhetsförklaring inte meddelas, om inte intyget anger att den dömde personligen eller genom behörigt ombud informerats om förfarandet eller att den dömde har förklarat att han eller hon inte motsätter sig bötesstraffet (3 kap. 11 § 6).

4.3.3. Rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande

Rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande har genomförts i svensk rätt genom lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen (prop. 2010/11:43, bet. 2010/11:JuU16, rskr. 2010/11:186). Lagen behandlar såväl när svenska beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat för verkställighet där, som när utländska beslut om förverkande översänds till Sverige från en annan medlemsstat för verkställighet här.

På motsvarande sätt som vad gäller bötesstraff anges i 1 kap. 2 och 3 §§ vilka svenska respektive utländska beslut om förverkande som omfattas av lagen. Enligt 2 kap. 1 § är det Kronofogdemyndigheten i Sverige som är behörig att ansöka om verkställighet av svenska beslut om förverkande utomlands. Förutsättningarna för detta är likartade de som gäller för verkställighet av bötesstraff, bl.a. att den förverkade egendomen finns i en annan medlemsstat och att det kan antas att det finns fördelar med en verkställighet i den staten. Kronofogdemyndigheten är också behörig att pröva om utländska beslut om förverkande ska kunna erkännas och verkställas i Sverige (3 kap. 4 §). Om förutsättningar finns meddelas en s.k. verkställbarhetsförklaring. Kronofogdemyndighetens beslut kan överklagas till allmän domstol.

Har ett utländskt beslut om förverkande meddelats i den dömdes utevaro får någon verkställbarhetsförklaring inte meddelas, om det inte av intyget framgår att den som beslutet riktar sig emot personligen eller genom behörigt ombud informerats om rättegången eller att han eller hon meddelat att beslutet inte bestrids (3 kap. 11 § 4).

I promemorian Erkännande och verkställighet av beslut om utvidgat förverkande inom Europeiska unionen (Ds 2012:51) föreslås att lagens tillämpningsområde ska utvidgas till att omfatta även beslut om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken och motsvarande beslut som meddelats i en annan medlemsstat. Reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2014. Promemorian bereds för närvarande i Regeringskansliet.

4.3.4. Rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder

I betänkandet Internationell straffverkställighet (SOU 2013:21) föreslås att rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder ska genomföras i svensk rätt genom införandet av två nya lagar. Samtidigt ska även rambeslutet om verkställighet av utevarodomar genomföras såvitt avser dessa båda rambeslut. Betänkandet bereds inom Regeringskansliet. De delar av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar som ändrar i rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder omfattas således inte av förevarande lagstiftningsärende.

5. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar

5.1. Rambeslutets terminologi och syfte

I rambeslutet används inte termen utevarodom. Detta begrepp har olika innebörd i medlemsstaterna. För att undvika olika tolkningar har rambeslutet en text som beskriver vad som faktiskt har föregått domen eller beslutet, dvs. att personen i fråga inte var personligen närvarande vid den förhandling som resulterade i den dom eller det beslut som är föremål för verkställighet. I den följande redogörelsen kommer dock för enkelhets skull uttrycket utevarodom att användas. Detta ska då förstås på det sätt som anges i rambeslutet.

Avsaknaden av en konsekvent behandling av utevarodomar i arresteringsorderrambeslutet samt i rambesluten om verkställighet av bötesstraff, om verkställighet av beslut om förverkande, om överförande av frihetsberövande påföljder och om erkännande och övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder komplicerar tillämpningen av dessa. Syftet med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar är därför att förenkla samarbetet och att skapa en enhetlig reglering beträffande verkställighet av domar och beslut som meddelats i den dömdes utevaro. Rambeslutet är vidare tänkt att stärka de processuella rättigheterna för personer som är föremål för ett brottmålsförfarande samt underlätta det rättsliga samarbetet i brottmål och då särskilt förbättra ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden mellan EU:s medlemsstater (artikel 1.1). Rambeslutet påverkar inte medlemsstaternas skyldigheter att iaktta de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som följer av artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (artikel 1.2).

En allmän utgångspunkt i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar är att de ändringar som föreslås i de fem aktuella rambesluten endast syftar till att reglera när en behörig myndighet kan vägra att erkänna och verkställa en dom eller ett beslut. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar skapar således en miniminivå för när en medlemsstat ska vara skyldig att verkställa en annan stats utevarodom. Däremot syftar rambeslutet inte till att harmonisera nationell rätt som reglerar under vilka förutsättningar en utevarodom får meddelas (skäl 14).

Utgångspunkten i rambeslutet är att verkställighet av en utevarodom får vägras om den utfärdande staten inte kan försäkra att något av de villkor som räknas upp i rambeslutet är uppfyllt.

5.2. Rambeslutets huvudsakliga innehåll

Rambeslutets materiella bestämmelser finns i artiklarna 2–6. Genom respektive artikel ändras nuvarande bestämmelser om utevarodomar i de fem berörda rambesluten, dvs. arresteringsorderrambeslutet (artikel 2), rambeslutet om verkställighet av bötesstraff (artikel 3), rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande (artikel 4), rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder (artikel 5) samt rambeslutet

om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder (artikel 6). Ändringarna omfattar såväl de materiella reglerna i respektive rambeslut som relevanta delar i de intyg som är bifogade rambesluten och som utgör de formulär som ska användas när en medlemsstat sänder över en arresteringsorder respektive en dom eller ett beslut för erkännande och verkställighet till en annan stat. När det gäller arresteringsorderrambeslutet och rambeslutet om verkställighet av bötesstraff har vissa tillägg, i förhållande till övriga rambeslut, gjorts mot bakgrund av de särskilda omständigheter som gäller för dessa rambeslut.

Utgångspunkten i artiklarna 2–6 är att verkställighet av en utevarodom får vägras om inte behörig myndighet i den utfärdande staten (den stat som meddelat domen eller beslutet) i det bifogade intyget har bekräftat att någon av de omständigheter eller villkor som räknas upp i rambeslutets artiklar är uppfyllda. Villkoren är alternativa, dvs. det räcker att ett av dessa villkor är uppfyllt för att den verkställande myndigheten ska vara förhindrad att avslå en verkställighet på denna grund (skäl 6). För att kraven på ett avgörande i utevaro ska vara uppfyllda ska den utfärdande myndigheten kunna intyga att den person som berörs:

– i god tid personligen kallats och därigenom underrättats om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet eller på annat sätt faktiskt underrättades om tid och plats för förhandlingen samt, i båda fallen, underrättades om att ett avgörande kunde meddelas i dennes utevaro, eller

– i vetskap om den planerade förhandlingen gett i uppdrag till ett juridiskt ombud, som utsetts av den berörda personen eller staten, att försvara honom eller henne vid förhandlingen, eller

– efter att ha delgetts avgörandet och underrättats om rätten till en ny prövning eller överklagande och om rätten att då få delta och få sakfrågan prövad, uttryckligen förklarat att han eller hon inte bestred avgörandet eller inte begärde en ny prövning eller överklagade inom den utsatta tidsramen.

I skäl 7–11 återfinns vissa förklaringar och förtydliganden beträffande de ovan nämnda villkoren.

För arresteringsorderrambeslutet finns ytterligare ett villkor som den utfärdande myndigheten kan åberopa. Villkoret avser situationen då den berörda personen inte har delgetts en utevarodom. Den verkställande myndigheten får då inte vägra att överlämna den eftersökta personen om den utfärdande myndigheten försäkrar att denne efter överlämnandet utan dröjsmål kommer att delges avgörandet. Den eftersökte ska samtidigt underrättas om rätten att begära en ny prövning eller att överklaga avgörandet och om rätten att få delta och då få sakfrågan prövad samt underrättas om den tidsram som gäller för en ny prövning eller ett överklagande. I dessa fall har personen rätt att begära en kopia av avgörandet innan ett överlämnande får ske. När en person överlämnats med försäkran om att han eller hon kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning eller ett överklagande kan personen frihetsberövas i avvaktan på att prövningen eller överklagandet avgörs. Ett sådant frihetsberövande ska omprövas i enlighet med lagen i den utfärdande staten, antingen regelbundet eller på den berörda personens begäran, till dess att förfarandet för omprövning avslutats. I skäl 12–13 finns vissa förtydliganden till bestämmelsen.

Även för rambeslutet om verkställighet av bötesstraff finns ytterligare en möjlighet för den utfärdande myndigheten att uppfylla villkoren för att ett bötesstraff som har beslutats i den berörde personens utevaro ska erkännas och verkställas av den andra staten. Verkställighet får enligt detta villkor inte vägras om den utfärdande myndigheten försäkrar att den berörda personen, efter att ha blivit informerad om förfarandena och möjligheten att närvara personligen vid förhandlingen, uttryckligen avstått rätten till en muntlig förhandling och meddelat att han eller hon inte bestrider saken. Bestämmelsen i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff om straff som meddelats efter skriftliga förfaranden ändras inte i sak.

I artiklarna 7–10 finns slutbestämmelser. Artikel 8.1 anger att rambeslutet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 28 mars 2011, dvs. två år efter rambeslutets ikraftträdande. Artikel 8.2 anger vidare att från och med den i 8.1 nämnda tidpunkten ska utevarorambeslutet tillämpas vid erkännande och verkställighet av utevarodomar. En särskild övergångsbestämmelse har införts i artikel 8.3. Enligt den bestämmelsen kan en medlemsstat välja att i samband med att rambeslutet antas, förklara att den staten kommer att ha svårt att leva upp till den tid för genomförande som anges i artikel 8.1 och att rambeslutet om utevarodomar i stället ska tillämpas från och med den 1 januari 2014 på utevarodomar från denna medlemsstat. Fram till de datum som anges i punkterna 1 och 3 kommer enligt artikel 8.4 nuvarande bestämmelser i de fem rambeslut där ändringar genomförs att gälla. Slutligen anges i artikel 9 att kommissionen senast den 28 mars 2014 ska upprätta en rapport om genomförandet i medlemsstaterna.

Hänvisningar till S5-2

  • Prop. 2012/13:156: Avsnitt 6.2

6. Överväganden och förslag

6.1. Sverige som utfärdande stat

Regeringens bedömning: Ett genomförande av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar medför inte något krav på eller behov av ändring i lag för de situationer när Sverige är utfärdande stat.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot promemorians bedömning. Kriminalvården har anfört att myndigheten till följd av rambeslutet i vissa fall kommer att behöva kontrollera domstolens hantering, vilket kommer att medföra visst merarbete.

Skälen för regeringens bedömning

Svenska regler om utevarodomar

Bestämmelser i svensk rätt om den tilltalades skyldighet att närvara vid huvudförhandling samt i vilka fall ett mål ändå kan avgöras i hans eller hennes utevaro finns i rättegångsbalken. Utgångspunkten är enligt 21 kap. 2 § att den tilltalade ska närvara vid huvudförhandlingen i såväl

tingsrätt som hovrätt. En sådan skyldighet finns dock inte om målet kan avgöras även om den tilltalade inte infinner sig vid huvudförhandlingen och närvaron kan antas vara utan betydelse för utredningen.

I 46 kap. 15 a § finns närmare bestämmelser om när ett brottmål kan avgöras trots att den tilltalade inte inställt sig till huvudförhandlingen. En första förutsättning är att den tilltalade enligt 45 kap. 9 § andra stycket delgetts rättens stämning tillsammans med åklagarens stämningsansökan. Vidare ska den tilltalade enligt 45 kap. 15 § andra stycket kallas till huvudförhandlingen, vilket kan ske i stämningen eller genom särskild kallelse. Särskild kallelse, men inte stämning och stämningsansökan, kan delges genom förenklad delgivning. Om ett mål kan komma att avgöras i den tilltalades utevaro ska den tilltalade i kallelsen till huvudförhandlingen erinras om detta. Vidare följer av 32 kap. 1 § att den tilltalade ska erhålla skälig tid att inställa sig vid rätten och när så behövs förbereda sig inför förhandlingen.

I 46 kap. 15 a § anges tre fall då ett mål kan avgöras i den tilltalades utevaro. Detta gäller även om den tilltalade inställt sig genom ombud. Ett generellt krav för samtliga tre situationer är att saken kan utredas tillfredsställande.

I det första fallet (första stycket 1) kan målet avgöras om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Av andra stycket följer att med de påföljder som anges i bestämmelsen ska likställas ett förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken, dvs. att tidigare utdömd påföljd ska avse även annat brott. Detta gäller dock inte om villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff i samband med förordnandet förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader. Sammanfattningsvis är fängelse tre månader alltså den övre gräns som gäller. Om det i det enskilda fallet är aktuellt att döma ut ett längre straff eller förverka en längre villkorligt medgiven frihet kan detta inte ske i den berörda personens utevaro med stöd av aktuell bestämmelse.

I det andra fallet (första stycket 2) krävs det att den tilltalade delgetts stämning och avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandling. Målet kan i dessa fall avgöras även om den tilltalade inte delgetts kallelse till huvudförhandlingen (tredje stycket). Vid tillämpning av denna bestämmelse finns det inte någon begränsning avseende vilken påföljd eller hur långt fängelsestraff som kan dömas ut. Kraven på att den tilltalade verkligen håller sig undan är dock högt ställda och bestämmelsen tillämpas sällan.

Även det sista fallet (första stycket 3) aktualiseras endast undantagsvis och avser situationer när den tilltalade lider av en så allvarlig psykisk störning att hans eller hennes närvaro inte är nödvändig. Även här kan ett längre fängelsestraff än tre månader dömas ut, utöver andra påföljder.

Möjligheterna att meddela beslut om särskild rättsverkan av brott eller ersättning för rättegångskostnader i den berörda personens utevaro följer de förutsättningar som ovan beskrivits. Förverkande kan även beslutas i särskild ordning enligt lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. respektive lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall.

Slutligen kan nämnas att det i betänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17), som för närvarande bereds i Regeringskansliet, bl.a. föreslås utökade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro. Ändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Kräver rambeslutet ändring i lag?

En medlemsstat är inte skyldig att sända över en europeisk arresteringsorder, ett bötesstraff eller beslut om förverkande för verkställighet i en annan medlemsstat, utan de olika rambesluten erbjuder en möjlighet att göra det. Det är således upp till varje stat att, inom ramen för respektive rambesluts tillämpningsområde, avgöra när och under vilka förutsättningar nationella domar och beslut ska sändas över för verkställighet i en annan medlemsstat. Detta inkluderar även domar och beslut som meddelats i den berörda personens utevaro. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar inte detta förhållande, utan syftar endast till att reglera när verkställighet får vägras i de fall då en utevarodom ligger till grund för en begäran om överlämnande eller verkställighet. Det är upp till varje medlemsstat att fastställa de kriterier som ska gälla för att kunna meddela en utevarodom i ett nationellt förfarande. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar avser således inte att harmonisera nationell rätt när det gäller under vilka förutsättningar utevarodomar ska kunna meddelas.

Det kan mot denna bakgrund konstateras att det inte krävs någon ändring i lag för att Sverige, som utfärdande stat, ska leva upp till sina åtaganden enligt rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.

Bör rambeslutet ändå leda till lagändringar?

Vid genomförandet av arresteringsorderrambeslutet och rambesluten om verkställighet av bötesstraff och om verkställighet av beslut om förverkande har en allmän utgångspunkt varit att svenska arresteringsordrar, domar och beslut i största möjliga utsträckning ska kunna verkställas i en annan medlemsstat. Samma utgångspunkt bör gälla när rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ska genomföras. En strävan är därför att svenska domar och beslut som meddelats i den berörda personens utevaro så långt som möjligt ska kunna ligga till grund för överlämnande hit respektive verkställighet i en annan medlemsstat. Ett genomförande av aktuellt rambeslut skulle alltså kunna föranleda ett behov av ändringar i gällande svenska bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar en utevarodom kan meddelas, om det kan konstateras att verkställighet av svenska utevarodomar i alltför stor utsträckning riskerar att vägras av en annan medlemsstat med stöd av rambeslutet.

Särskilt om en europeisk arresteringsorder

Av 4 § förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder framgår att en svensk arresteringsorder kan utfärdas för verkställighet av en lagakraftvunnen dom på fängelse, rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård. Kravet är att det rör sig om en frihetsberövande påföljd i minst fyra månader eller utan tidsbegränsning. Detta krav följer av artikel 2.1 i arresteringsorderrambeslutet.

En utevarodom som meddelats med stöd av 46 kap. 15 a § första stycket 1 rättegångsbalken får inte avse ett strängare straff än fängelse tre månader. Då utfärdandet av en europeisk arresteringsorder alltså förutsätter att en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader har dömts ut kommer det inte att bli aktuellt att utfärda en europeisk arresteringsorder avseende utevarodomar som tillkommit med stöd av denna bestämmelse.

Om en utevarodom meddelats med stöd av 46 kap. 15 a § första stycket 2 eller 3 och den berörda personen delgetts kallelse enligt bestämmelserna i 45 kap. rättegångsbalken kommer den svenska myndigheten, i enlighet med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, att kunna intyga att personen i fråga har underrättats om tid och plats för huvudförhandlingen och att målet kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro samt att skäligt rådrum getts (se artikel 2.1; punkt 1 a i den nya artikeln 4a i arresteringsorderrambeslutet). En annan medlemsstat kommer då inte kunna vägra överlämnande.

I 46 kap. 15 a § tredje stycket rättegångsbalken anges emellertid vidare att första stycket 2 får tillämpas även när den tilltalade inte delgetts kallelse till förhandlingen. I dessa fall kan den svenska myndigheten inte i enlighet med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar intyga att personen i fråga har underrättats om tid och plats för förhandlingen. En medlemsstat kan då komma att vägra överlämnande, om inte något av de andra tillgängliga alternativen för att undvika avslag kan åberopas.

Ett alternativ som rambeslutet ger är att den berörda personen i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud att försvara honom eller henne vid förhandlingen (se artikel 2.1; punkt 1 b i den nya artikeln 4a i arresteringsorderrambeslutet). Det är emellertid svårt att se en situation där detta alternativ kan användas för svenskt vidkommande.

Ett annat alternativ som anvisas i rambeslutet för att undvika avslag är om det intygas att den dömde delgetts beslutet och därigenom underrättats om rätten till en förnyad prövning eller rätten att överklaga, men att den rätten inte utnyttjades (se artikel 2.1; punkt 1 c i den nya artikeln 4a i arresteringsorderrambeslutet). Eftersom en svensk dom inte delges kommer detta alternativ i rambeslutet inte heller vara möjligt att åberopa.

Slutligen finns beträffande en europeisk arresteringsorder möjligheten att undvika ett avslag om den utfärdande staten intygar att den dömde efter överlämnandet kommer att underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande samt inom vilka tidsramar personen i fråga måste begära en ny prövning eller överklaga (se artikel 2.1; punkt 1 d i den nya artikeln 4a i arresteringsorderrambeslutet). De svenska domar som kommer att bli aktuella för verkställighet kommer emellertid att ha vunnit laga kraft vid tidpunkten för utfärdande av arresteringsordern. Någon generell rättighet att få en förnyad prövning av en lagakraftvunnen dom finns inte enligt svensk rätt. Detta alternativ är således inte användbart för svenskt vidkommande. Därmed är inte heller punkten 3 i den nya artikeln 4a i arresteringsorderrambeslutet, som behandlar frågan om frihetsberövande i den utfärdande staten efter att ett överlämnande skett enligt nämnda villkor, aktuell att tillämpa för svensk del.

Det kan således konstateras att en svensk europeisk arresteringsorder kan komma att avslås när den underliggande domen är en utevarodom där den dömde inte delgetts kallelse till förhandlingen. Som

Kriminalvården anfört torde det i vissa fall krävas att information om domstolens handläggning inhämtas för att säkerställa att en arresteringsorder kan bli korrekt ifylld. Regeringen kan dock inte se att detta skulle innebära något merarbete av nämnvärd betydelse jämfört med dagens situation (jfr nu gällande krav i artikel 5.1 i arresteringsorderrambeslutet).

Särskilt om bötesstraff och förverkande

Såväl bötesstraff enligt 25 kap. brottsbalken som företagsbot enligt 36 kap. samma balk samt avgifter till brottsofferfond och vissa rättegångskostnader kan verkställas i en annan medlemsstat (se 1 kap. 2 § lagen om verkställighet av bötesstraff). Även huvudparten av de beslut om förverkande som kan fattas enligt svenska regler kan bli föremål för verkställighet i en annan medlemsstat (se 1 kap. 2 § lagen om verkställighet av beslut om förverkande).

Har bötesstraffet eller förverkandet beslutats i en utevarodom som meddelats med stöd av 46 kap. 15 a § första stycket 1 rättegångsbalken, kommer en medlemsstat inte att kunna vägra verkställighet av domen eller beslutet, eftersom den svenska myndigheten i enlighet med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar kan uppge i intyget att personen i fråga har underrättats om tid och plats för förhandlingen samt om att ett beslut kunde meddelas trots personens utevaro (se t.ex. artikel 3.1 b; den nya punkten i) i artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff). Kravet på att underrättelsen ska ha skett i god tid är i överensstämmelse med bestämmelsen i 32 kap. 1 § rättegångsbalken om erhållande av skäligt rådrum.

Om en utevarodom avseende böter eller förverkande meddelats med stöd av 46 kap. 15 a § första stycket 2 eller 3 rättegångsbalken och den dömde delgetts kallelse enligt bestämmelserna i 45 kap. rättegångsbalken kan en annan medlemsstat inte heller vägra verkställighet.

Om utevarodomen däremot meddelats enligt 46 kap. 15 a § första stycket 2 och den dömde inte delgetts kallelse till förhandlingen kan den svenska myndigheten, precis som ovan redovisats beträffande en europeisk arresteringsorder, inte intyga att personen i fråga har underrättats om tid och plats för förhandlingen. En medlemsstat kan då komma att vägra verkställighet, om inte något av de andra alternativen för att undvika att verkställighet vägras kan användas.

På samma sätt som beträffande en europeisk arresteringsorder kommer det i princip inte att vara möjligt för den svenska utfärdande myndigheten att intyga varken att den berörda personen i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud att försvara honom eller henne vid förhandlingen eller att personen delgetts beslutet och därigenom underrättats om rätten till en förnyad prövning eller rätten att överklaga, men att den rätten inte utnyttjades.

Beträffande bötesstraff som beslutats i den dömdes utevaro finns ytterligare ett villkor som den utfärdande staten kan åberopa, nämligen att den dömde delgetts underrättelse om förfarandet och möjligheterna att

närvara vid en förhandling men uttryckligen avsagt sig rätten till en muntlig förhandling och angett att han eller hon inte bestrider saken (se artikel 3.1 b; som inför ett nytt led j) i artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff). Denna möjlighet torde dock normalt sett inte bli aktuell att använda för svensk del.

Det bör vidare nämnas att lagen om verkställighet av bötesstraff och lagen om verkställighet av beslut om förverkande omfattar vissa bötesstraff och beslut om förverkande som kan meddelas efter ett skriftligt förfarande, dvs. utan att någon förhandling har ägt rum. Rambeslutet om verkställighet av bötesstraff innehåller en särskild reglering avseende skriftliga förfaranden (artikel 7.2 g punkt i)). Bötesstraff som meddelats efter ett skriftligt förfarande hanteras i samarbetet med andra stater inte som utevarodomar och rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar inte förutsättningarna för att få ett sådant bötesstraff verkställt (se artikel 3.1 a med den nya lydelsen av artikel 7.2 g i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff). Rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande innehåller inte på motsvarande sätt någon uttrycklig reglering avseende skriftliga förfaranden. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar medför inte någon förändring i detta avseende.

Sammanfattning och slutsats

Det torde vara och förbli relativt ovanligt att en svensk utevarodom över huvud taget ligger till grund för utfärdandet av en europeisk arresteringsorder. I flertalet fall meddelas svenska utevarodomar med stöd av reglerna i 46 kap. 15 a § första stycket 1 rättegångsbalken och straffets längd får då uppgå till fängelse högst tre månader. Då det krävs att det utdömda straffet uppgår till fängelse i minst fyra månader för att en europeisk arresteringsorder ska kunna utfärdas kommer det inte vara möjligt att utfärda en sådan order i dessa fall. Om det kan konstateras att den tilltalade avvikit eller håller sig undan är det i och för sig möjligt att döma till ett längre fängelsestraff än tre månader och därmed också att utfärda en europeisk arresteringsorder. Denna möjlighet används dock mycket sällan i praktiken. När det ändå sker kommer en svensk europeisk arresteringsorder inte att kunna avslås, förutom i de fall då den underliggande domen meddelats efter en förhandling som hållits utan att den dömde delgetts kallelse till förhandlingen. Dessa fall torde dock vara så ovanliga att de inte motiverar några författningsändringar.

Beträffande svenska bötesstraff och beslut om förverkande meddelade i utevaro kommer erkännande och verkställighet inte kunna vägras så länge den berörda personen delgetts kallelse till förhandlingen. När delgivning av kallelse till förhandling inte skett kommer verkställighet i och för sig att kunna vägras av en annan medlemsstat. De fall det på dessa grunder kan bli fråga om ett avslag torde dock vara så sällsynta att inte heller dessa motiverar några författningsändringar.

Sammanfattningsvis ger rambeslutet om verkställighet av utevarodomar inte skäl att ändra gällande rätt avseende när en dom eller ett beslut i Sverige får meddelas i den berörda personens utevaro.

Hänvisningar till S6-1

  • Prop. 2012/13:156: Avsnitt 6.2

6.2. Sverige som verkställande stat

Regeringens förslag: Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ska, i de delar som nu behandlas, genomföras genom ändringar i lagen om en europeisk arresteringsorder, lagen om verkställighet av bötesstraff och lagen om verkställighet av beslut om förverkande. I respektive lag ska en bestämmelse införas som innebär att verkställighet av en utevarodom ska vägras, om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren som anges i de rambeslut som ligger till grund för lagarna, ändrade genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, är uppfyllt.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker över lag promemorians förslag eller lämnar det utan erinran. Kronofogdemyndigheten och Föreningen

Sveriges Kronofogdar har framhållit att det ur ett rättssäkerhetsperspektiv är viktigt att bestämmelserna utformas som obligatoriska vägransgrunder. Nacka tingsrätt har anfört att det bör övervägas att i första hand låta kriterierna för att vägra verkställighet framgå direkt av lagtexten i stället för genom hänvisningar till rambesluten. I andra hand bör, beträffande lagen om en europeisk arresteringsorder, hänvisningen begränsas till artikel 4a.1 punkterna a-d i arresteringsorderrambeslutet. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet har anfört att det bör övervägas att, när det gäller böter och förverkande, låta den i rambesluten givna möjligheten att vägra verkställighet även när det översända intyget uppenbarligen inte motsvarar beslutet komma till uttryck i lagtexten.

Skälen för regeringens förslag Inledande överväganden

Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar förutsättningarna för när en verkställande myndighet kan vägra överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder eller verkställighet av ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande, när domen eller beslutet som ligger till grund för framställningen har meddelats efter en förhandling i den berörda personens utevaro.

De nya bestämmelserna i respektive rambeslut innebär inte att en medlemsstat måste vägra verkställighet även om det är möjligt. Varje medlemsstat avgör själv i vilken omfattning möjligheterna att vägra verkställighet med stöd av rambesluten ska användas. En medlemsstat kan alltså helt avstå från att i nationell rätt införa en vägransgrund som tar sikte på utevarodomar och ändå leva upp till de åtaganden som följer av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.

I den lagstiftning som har genomfört de rambeslut som ändras genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar har bestämmelser införts som återspeglar rambeslutens ursprungliga regler om att vägra verkställighet vid utevarodomar. De svenska reglerna har utformats så att det är en skyldighet, inte bara en möjlighet, för behörig myndighet att vägra verkställighet om inte villkoren som rambesluten uppställer är

uppfyllda (se prop. 2003/04:7 s. 70 ff., prop. 2008/09:218 s. 52 och prop. 2010/11:43 s. 75).

Sverige bör även framöver säkerställa en hög nivå av rättssäkerhet för den enskilde. Därför bör möjligheterna som rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ger att vägra verkställighet när domen eller beslutet meddelats i den berörda personens utevaro användas fullt ut. Det innebär att ändringar behöver göras i lagen om en europeisk arresteringsorder, lagen om verkställighet av bötesstraff och lagen om verkställighet av beslut om förverkande. Regeringen anser, i likhet med

Kronofogdemyndigheten och Föreningen Sveriges Kronofogdar, att bestämmelserna på samma sätt som i nuvarande lagstiftning ska utformas som obligatoriska vägransgrunder.

Lagen om en europeisk arresteringsorder

I 3 kap. 1 § lagen om en europeisk arresteringsorder finns regler som gäller för det fall överlämnande begärs för verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en rättegång som hållits i den eftersöktes utevaro, utan att han eller hon har kallats personligen eller på annat sätt informerats om tidpunkt och plats för rättegången. Ett överlämnande får i sådana fall beviljas endast om den utfärdande myndigheten lämnar garantier om att den eftersökte kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning i den utfärdande staten och där bli dömd efter en rättegång vid vilken han eller hon har möjlighet att närvara. Det är den svenska domstolen som i det enskilda ärendet får avgöra om de lämnade garantierna är tillräckliga. Om tillräckliga garantier inte lämnas får ett överlämnande inte beviljas (2 kap. 3 § 2 samma lag).

De svenska reglernas nuvarande utformning, med krav på att vissa garantier ska lämnas, stämmer inte överens med artikel 2 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar som inför en ny bestämmelse i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder (artikel 4a). Den nya bestämmelsen är utformad som en vägransgrund. Om den utfärdande myndigheten i arresteringsordern bekräftar att något av villkoren för ett avgörande i utevaro är uppfyllt får den verkställande myndigheten inte på denna grund vägra att överlämna den eftersökte personen. Några garantier behöver inte längre inhämtas. Ett genomförande av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar innebär således att ändringar behöver göras i lagen om en europeisk arresteringsorder.

Som Nacka tingsrätt påpekat är det tillräckligt att den nya bestämmelsen i lagen om en europeisk arresteringsorder hänvisar till punkten 1 i den nya artikel 4a i arresteringsorderrambeslutet. Resten av artikeln innehåller inga villkor som den utfärdande myndigheten kan åberopa. Punkten 2 i artikeln innebär att den verkställande myndigheten i vissa situationer är skyldig att förse den eftersökte med en kopia av domen. Detta kan regleras på annat sätt än genom lag (beträffande punkten 3, se avsnitt 6.1).

Lagen om verkställighet av bötesstraff

I 3 kap. 11 § lagen om verkställighet av bötesstraff anges vilka hinder som ska beaktas vid prövningen av om en verkställbarhetsförklaring ska

meddelas. Enligt bestämmelsens punkt 6 får en verkställbarhetsförklaring inte meddelas om böterna har dömts ut efter en rättegång som hållits i den dömdes utevaro och det inte i intyget anges att den dömde personligen eller via behörig företrädare underrättats om förfarandet eller den dömde meddelat att han eller hon inte motsätter sig bötesstraffet.

Enligt artikel 3 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, som ändrar artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff, är de alternativ en utfärdande myndighet kan välja mellan annorlunda utformade än de som anges i nuvarande lagstiftning. Exempelvis anges som ett nytt villkor att den dömde faktiskt var medveten om tid och plats för förhandlingen och att det av kallelsen framgick att ett avgörande kunde meddelas även i den berörda personens utevaro. Vidare anges att om den dömde har låtit sig försvaras av ett ombud så ska han eller hon haft vetskap om den kommande förhandlingen, vilket inte heller är ett villkor enligt gällande regler. Bestämmelsen i 3 kap. 11 § 6 i lagen om verkställighet av bötesstraff är således inte i överensstämmelse med artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff i dess ändrade lydelse. Även i denna del krävs därför ändring i lag för att genomföra rambeslutet.

Lagen om verkställighet av beslut om förverkande

När det gäller beslut om förverkande anges i 3 kap. 11 § lagen om verkställighet av beslut om förverkande vilka hinder som ska beaktas vid prövningen av om en verkställbarhetsförklaring ska meddelas. På samma sätt som vid verkställighet av bötesstraff föreligger hinder mot att meddela en verkställbarhetsförklaring i vissa fall när beslutet meddelats i den berörda personens utevaro (se 3 kap. 11 § 4 i nämnda lag). På motsvarande sätt som ovan redovisats avseende verkställighet av bötesstraff överensstämmer inte nuvarande reglering med artikel 4 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, som ändrar artikel 8.2 e i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande. För att genomföra rambeslutet krävs således även ändring av aktuell bestämmelse i lagen om verkställighet av beslut om förverkande.

Bestämmelsernas närmare utformning

I rambeslutet om verkställighet av utevarodomar regleras att den verkställande myndigheten får vägra överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder alternativt verkställighet av ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande som baseras på en dom eller ett beslut meddelat i den berörda personens utevaro, om inte den utfärdande myndigheten har intygat att något av de villkor som anges för att undvika avslag är uppfyllt. Tre av dessa villkor är gemensamma. Därutöver finns det ytterligare villkor i förhållande till arresteringsorderrambeslutet respektive rambeslutet om verkställighet av bötesstraff (se avsnitt 5.2).

Den utfärdande myndigheten ska alltså, antingen i den europeiska arresteringsordern eller i intyget till beslutet om bötesstraffet eller beslutet om förverkande, bekräfta att något av villkoren för ett avgörande i utevaro är uppfyllt. Den verkställande myndigheten ska då inte göra någon egen materiell prövning, t.ex. av om den berörda personen i det enskilda fallet i god tid har underrättats om tid och plats för

förhandlingen. Det är den utfärdande myndigheten som gör denna prövning.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet har ansett att det, när det gäller böter och förverkande, bör övervägas att låta den i rambesluten givna möjligheten att vägra verkställighet även när det översända intyget uppenbarligen inte motsvarar beslutet komma till uttryck i lagtexten.

Av 3 kap. 10 § lagen om verkställighet av bötesstraff respektive 3 kap. 10 § lagen om verkställighet av beslut om förverkande följer att verkställighet får vägras om intyget saknas eller ”till form eller innehåll är så bristfälligt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om erkännande och verkställighet”. Med denna formulering har lagstiftaren avsett bl.a. att verkställighet kan vägras när intyget uppenbarligen inte motsvarar beslutet (se t.ex. prop. 2010/11:43 s. 131 och 134). Mot den bakgrunden kan något behov av att komplettera lagtexten inte anses föreligga. Det kan för övrigt nämnas att även lagen om en europeisk arresteringsorder innehåller en vägransgrund som avser förhållandet att begäran till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande (2 kap. 3 § 1 nämnda lag).

Bestämmelserna i respektive lag bör utformas utifrån den formella kontroll som behörig verkställande myndighet i Sverige ska vidta. När det är fråga om ett överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder är det domstolen som gör denna kontroll. För övriga två fall, verkställighet av bötesstraff och beslut om förverkande, är behörig svensk myndighet Kronofogdemyndigheten. Det föreslås således att de nya bestämmelserna utformas så att ett överlämnande inte ska beviljas och en verkställbarhetsförklaring inte medges avseende en utevarodom, om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren för ett avgörande i utevaro är uppfyllt.

En remissinstans, Nacka tingsrätt, har framfört att det bör övervägas att låta kriterierna för att vägra verkställighet framgå direkt av lagtexten i stället för genom hänvisning till respektive rambeslut. Regeringen har förståelse för tingsrättens synpunkt men är av uppfattningen att den föreslagna lagstiftningsmodellen i detta fall skulle tynga lagtexten alltför mycket. Det bör noteras att det av lagtexten tydligt framgår att det bara är när det är fråga om en utevarodom som den handläggande svenska myndigheten måste gå vidare till respektive rambeslut för att kontrollera att villkoren för en sådan dom är uppfyllda. Det innebär att någon sådan kontroll inte är aktuell i de allra flesta ärenden som handläggs. I sammanhanget bör också noteras att framställningar såväl om överlämnande enligt en arresteringsorder som verkställighet av bötesstraff och beslut om förverkande sker på standardiserade blanketter där de olika villkoren klart framgår.

Föreslagna ändringar medför att vissa följdändringar behöver göras.

Hänvisningar till S6-2

7. Förslagets konsekvenser

Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar innebär en relativt begränsad ändring av fem andra antagna rambeslutet. Som ovan angetts genomförs nu rambeslutet om verkställighet av utevarodomar avseende ändringarna som görs i arresteringsorderrambeslutet samt i rambesluten om verkställighet av bötesstraff och om verkställighet av beslut om förverkande.

Ett genomförande av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar har en marginell påverkan på de myndigheters verksamhet som berörs av regleringen. Eventuella merkostnader ryms inom dessa myndigheters befintliga anslag.

8. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2014.

Regeringens bedömning: Några övergångsbestämmelser behövs inte.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag såvitt avser ikraftträdande. Dock föreslogs i promemorian även övergångsbestämmelser, innebärande att de nya reglerna inte skulle tillämpas i förhållande till en medlemsstat i EU som när ett ärende inleds inte genomfört rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.

Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot föreslaget ikraftträdande. Nacka tingsrätt och Åklagarmyndigheten har framfört vissa synpunkter på den i promemorian föreslagna övergångsregleringen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I rambeslutet om verkställighet av utevarodomar anges i artikel 8.2 att det från den 28 mars 2011 ska tillämpas på avgöranden när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen. En medlemsstat kan välja att enligt artikel 8.3 lämna en förklaring om att skjuta upp tillämpningen av rambeslutet, som längst till den 1 januari 2014. Sverige har inte lämnat någon sådan förklaring. Den 1 januari 2014 kommer alltså samtliga i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar uppställda tidpunkter för ikraftträdande och tillämpning ha passerats. Mot denna bakgrund föreslås att de nya bestämmelserna ska träda i kraft den 1 januari 2014.

Regeringen instämmer i promemorians bedömning att artikel 8.2 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar innebär att de nya reglerna ska tillämpas även beträffande domar och beslut som meddelats före den 28 mars 2011 (se även EU-domstolens dom av den 26 februari 2013 i mål C-399/11, Stefano Melloni).

Till skillnad från vad som angavs i promemorian anser regeringen emellertid inte att det finns något hinder mot att från och med den

1 januari 2014 tillämpa de nya reglerna i förhållande till samtliga medlemsstater. Utformningen av rambeslutets artikel 8.2 och 8.3 talar enligt regeringens mening för att en sådan tillämpning var åsyftad. Som

Nacka tingsrätt och Åklagarmyndigheten framfört innebär en sådan övergångsreglering som föreslogs i promemorian även vissa praktiska nackdelar för de svenska handläggande myndigheterna.

Regeringens bedömning är därför att några särskilda övergångsbestämmelser inte bör införas. I de situationer en svensk verkställande myndighet har att bedöma en ansökan som inte uppfyller kraven i de nya bestämmelserna, exempelvis för att en gammal arresteringsorder eller ett gammalt intyg har använts, bör myndigheten bereda den utfärdande myndigheten möjlighet att komplettera arresteringsordern eller intyget innan ärendet avgörs.

9. Författningskommentar

9.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF. Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om

Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten.

I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder. I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande. I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande av svenska medborgare.

I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte ska tillämpas i förhållande till Danmark och Finland.

I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande. I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.

I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd till Sverige.

I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport genom Sverige.

I paragrafen redovisas lagens innehåll.

I första stycket förtydligas att lagen innehåller bestämmelser för att genomföra arresteringsorderrambeslutet, ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. När det i lagen hänvisas till ”rambeslutet” avses således arresteringsorderrambeslutet i dess ändrade form.

I paragrafens fjärde stycke görs en följdändring med hänsyn till att 3 kap. 1 § upphör att gälla.

2 kap. 3 § Överlämnande får inte beviljas

1. om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har beretts tillfälle att inkomma med komplettering, till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande,

2. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt 3 kap. 2 § krävs för att överlämnande ska få beviljas,

3. om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § ska överlämnas till en annan medlemsstat,

4. om den eftersökte ska utlämnas för brott eller om han eller hon ska överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

5. om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige, eller

6. om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet är uppfyllt.

I paragrafen behandlas vissa hinder mot överlämnande. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Ändringen i punkten 2 är föranledd av att 3 kap. 1 § upphör att gälla. I punkten 6 införs en ny vägransgrund. Denna vägransgrund återfinns i artikel 2 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, genom vilken ändringar görs i arresteringsorderrambeslutet. Ändringarna består dels i att artikel 5.1 upphävs, dels i att en ny artikel 4a införs. Avser arresteringsordern verkställighet av en frihetsberövande påföljd som meddelats i den dömdes utevaro, får överlämnande inte beviljas om inte den utfärdande myndigheten har bekräftat att något av de villkor som anges i artikel 4a punkten 1 i arresteringsorderrambeslutet är uppfyllt. Villkoren återges även i bilagan till arresteringsorderrambeslutet, vilken också ändras genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. Det är bilagan som utgör själva arresteringsordern. Flera villkor kan vara uppfyllda samtidigt. Det räcker dock att ett av villkoren är uppfyllt.

Utgångspunkten är att all information som den verkställande myndigheten behöver för att fatta beslut ska framgå av arresteringsordern. Om det ändå skulle framgå på annat sätt att något av villkoren för att undvika avslag på grund av att det rör sig om en utevarodom är uppfyllt, t.ex. genom en delgivningshandling i vilken det framgår att personen i fråga har underrättats om tid och plats för förhandlingen, bör komplettering inhämtas på lämpligt sätt från den utfärdande myndigheten (jfr 4 kap. 2 a §, se även prop. 2003/04:7 s. 183). Komplettering bör på samma sätt inhämtas om den verkställande myndigheten mottar en arresteringsorder utformad enligt äldre bestämmelser, dvs. en arresteringsorder som inte har ändrats i enlighet med regleringen i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.

Övriga ändringar är språkliga.

5 kap. 6 § Om garantier som avses i 3 kap. 2 § har lämnats av en utländsk myndighet, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag ska om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

Paragrafen handlar om garantier som ska tas upp i domstolens beslut om överlämnande.

I paragrafens första stycke görs en följdändring med hänsyn till att 3 kap. 1 § upphör att gälla. Övriga ändringar är språkliga.

9.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen

1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF.

I paragrafen förtydligas att lagen innehåller bestämmelser för att genomföra rambeslutet om verkställighet av bötesstraff, ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. När det i lagen hänvisas till ”rambeslutet” avses således rambeslutet om verkställighet av bötesstraff i dess ändrade form.

3 kap. 11 § En verkställbarhetsförklaring får inte meddelas

1. om det för samma gärning meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2. om gärningen helt eller delvis begåtts i Sverige och den inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om en tillämpning av 35 kap. 7 § brottsbalken innebär att preskription inträtt,

3. om den dömde inte hade fyllt 15 år när brottet begicks,

4. om en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

5. om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och det inte har bekräftats i intyget att den dömde personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller

6. om bötesstraffet har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 7.2 i–j i rambeslutet är uppfyllt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hinder mot erkännande och verkställighet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Genom artikel 3.1 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändras artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff. Bestämmelsen i punkten 6 har anpassats till de nya förutsättningar som

därigenom gäller. Hinder mot verkställighet av ett bötesstraff som har meddelats i den dömdes utevaro föreligger, om det inte i intyget bekräftas att något av de villkor som återfinns i artikel 7.2 i–j i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff, ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, är uppfyllt.

Utgångspunkten är att den utfärdande myndigheten i det intyg som sänds över ska bekräfta att något av villkoren är uppfyllt när det rör sig om ett bötesstraff som beslutats i den dömdes utevaro. Om intyget inte anger att något av villkoren är uppfyllt men det på annat sätt framgår att så är fallet, t.ex. genom att en delgivningshandling företes, bör den utfärdande myndigheten beredas tillfälle att komplettera intyget (jfr 3 kap. 7 §). Komplettering bör på samma sätt inhämtas om den verkställande myndigheten mottar ett intyg utformat enligt äldre bestämmelser, dvs. ett intyg som inte har ändrats i enlighet med regleringen i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.

Övriga ändringar är språkliga.

9.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen

1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF.

I paragrafen förtydligas att lagen innehåller bestämmelser för att genomföra rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande, ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. När det i lagen hänvisas till ”rambeslutet” avses således rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande i dess ändrade form.

3 kap. 11 § En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om

1. det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande har meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2. det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan svensk lag har meddelats beslut att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för beslutet om förverkande,

3. en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,

4. beslutet om förverkande har meddelats efter en förhandling där den mot vilken beslutet riktar sig inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 8.2 e i rambeslutet är uppfyllt, eller

5. den gärning, som ligger till grund för beslutet om förverkande, helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hinder mot erkännande och verkställighet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Genom artikel 4.1 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändras artikel 8.2 e i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande. Bestämmelsen i punkten 4 har anpassats till de nya förutsättningar som därigenom gäller. Hinder mot verkställighet av ett beslut om förverkande som har meddelats i den berörda personens utevaro föreligger, om det inte i intyget bekräftas att något av de villkor som återfinns i artikel 8.2 e i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande, ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, är uppfyllt.

Utgångspunkten är att den utfärdande myndigheten i det intyg som sänds över ska bekräfta att något av villkoren är uppfyllt när det rör sig om ett beslut i utevaro. Om intyget inte anger att något av villkoren är uppfyllt men det på annat sätt ändå framgår att så är fallet, t.ex. genom att en delgivningshandling företes, bör den utfärdande myndigheten beredas tillfälle att komplettera intyget (jfr 3 kap. 7 §). Kompletterande information bör på samma sätt inhämtas om den verkställande myndigheten mottar ett intyg utformat enligt äldre bestämmelser, dvs. ett intyg som inte ändrats i enlighet med regleringen i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

35

III

(Rättsakter som antagits i enlighet med fördraget om Europeiska unionen)

RÄTTSAKTER SOM ANTAGITS I ENLIGHET MED AVDELNING VI I

FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN

RÅDETS RAMBESLUT 2009/299/RIF

av den 26 februari 2009

om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och

2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av

tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda

personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt

artiklarna 31.1 a och 34.2 b,

med beaktande av initiativet från Republiken Slovenien, Repu­

bliken Frankrike, Republiken Tjeckien, Konungariket Sverige,

Republiken Slovakien, Förenade konungariket Storbritannien

och Nordirland och Förbundsrepubliken Tyskland (1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och

av följande skäl:

(1)

Den tilltalade personens rätt att personligen närvara vid

förhandlingen ingår i rätten till en rättvis rättegång i

artikel 6 i konventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna, enligt

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas

tolkning. Denna domstol har också förklarat att den till­

talade personens rätt att personligen närvara vid förhand­

lingarna inte är absolut och att den tilltalade under vissa

förhållanden av egen fri vilja, uttryckligen eller underför­

stått men otvetydigt, kan avsäga sig rätten att vara när­

varande.

(2)

De olika rambesluten om genomförande av principen om

ömsesidigt erkännande av lagakraftvunna rättsliga avgö­

randen behandlar inte konsekvent frågan om avgöranden

när den berörda personen inte var personligen närva­

rande vid förhandlingen. Skiljaktigheterna kan försvåra

juristernas arbete och utgöra ett hinder för rättsligt sam­

arbete.

(3)

Lösningarna i dessa rambeslut är inte tillfredsställande i

fall där personen inte har kunnat underrättas om det

rättsliga förfarandet. Enligt rambesluten 2005/214/RIF

om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande

på bötesstraff (2), 2006/783/RIF om tillämpning av prin­

cipen om ömsesidigt erkännande på beslut om förver­

kande (3), 2008/909/RIF om tillämpning av principen

om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende

fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att

verkställa dessa inom Europeiska unionen (4) och

2008/947/RIF om tillämpning av principen om ömsesi­

digt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte

att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgär­

der (5) kan den verkställande myndigheten vägra verkstäl­

lighet av sådana domar. Enligt rambeslut 2002/584/RIF

om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande

mellan medlemsstaterna (6) kan den verkställande myn­

digheten begära att den utfärdande myndigheten lämnar

tillräckliga garantier om att den person som är föremål

för den europeiska arresteringsordern kommer att ges

möjlighet till en förnyad prövning av fallet i den utfär­

dande medlemsstaten och att vara närvarande när domen

meddelas. Lämpligheten av en sådan garanti är en fråga

som ska avgöras av den verkställande myndigheten och

det är därför svårt att exakt veta när verkställighet kan

vägras.

SV

L 81/24

Europeiska unionens officiella tidning

27.3.2009

(

1

) EUT C 52, 26.2.2008, s. 1.

(

2

) Rambeslut av den 24 februari 2005 (EUT L 76, 22.3.2005, s. 16).

(

3

) Rambeslut av den 6 oktober 2006 (EUT L 328, 24.11.2006, s. 59).

(

4

) Rambeslut av den 27 november 2008 (EUT L 327, 5.12.2008,

s. 27).

(

5

) Rambeslut av den 27 november 2008 (EUT L 337, 16.12.2008,

s. 102).

(

6

) Rambeslut av den 13 juni 2002 (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).

36

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

(4)

Det är därför nödvändigt att ge klara och allmängiltiga

skäl för när man kan vägra att erkänna avgöranden på

grundval av att den berörda personen inte var personli­

gen närvarande vid förhandlingen. Detta rambeslut syftar

till att närmare fastställa de allmängiltiga skäl som ger

den verkställande myndigheten möjlighet att verkställa

beslutet trots att personen inte varit närvarande vid för­

handlingen, samtidigt som personens rätt till försvar fullt

ut respekteras. Detta rambeslut är inte avsett att före­

skriva formerna och metoderna, inklusive de processuella

kraven, för att uppnå de i rambeslutet angivna resultaten,

vilket faller under medlemsstaternas nationella lagstift­

ning.

(5)

De aktuella ändringarna kräver en ändring av de gällande

rambesluten om genomförande av principen om ömsesi­

digt erkännande av lagakraftvunna rättsliga avgöranden.

De nya bestämmelserna bör också kunna tjäna som

grundval för framtida rättsakter på detta område.

(6)

I bestämmelserna i detta rambeslut om ändring av andra

rambeslut fastställs villkor för det fall då erkännande och

verkställighet av ett avgörande, när den berörda personen

inte varit personligen närvarande vid förhandlingen, inte

bör vägras. Dessa villkor är alternativa: när ett av villko­

ren är uppfyllt försäkrar den utfärdande myndigheten

genom att fylla i den relevanta delen i den europeiska

arresteringsordern eller det relevanta intyget i de andra

rambesluten, att kraven är uppfyllda eller kommer att

uppfyllas, vilket bör vara tillräckligt för verkställandet

av det rättsliga avgörandet på grundval av principen

om ömsesidigt erkännande.

(7)

Erkännande och verkställighet av ett rättsligt avgörande

när den berörda personen inte var personligen närva­

rande vid förhandlingen, bör inte kunna vägras om han

eller hon antingen personligen kallats och därigenom

underrättats om tid och plats för förhandlingen som

ledde till det rättsliga avgörandet, eller om han eller

hon på annat sätt faktiskt officiellt underrättats om tid

och plats för förhandlingen på ett sådant sätt att det

otvetydigt kan slås fast att han eller hon hade kännedom

om den planerade förhandlingen. I detta sammanhang

förutsätts det att personen underrättats ”i god tid”, vilket

innebär i tillräckligt god tid för att han eller hon person­

ligen ska kunna närvara vid förhandlingen och effektivt

utnyttja sina rättigheter till försvar.

(8)

En tilltalad persons rätt till en rättvis rättegång garanteras

av konventionen om skydd för de mänskliga rättighe­

terna och de grundläggande friheterna, enligt Europeiska

domstolen för de mänskliga rättigheternas tolkning. I

denna rättighet ingår rätten för den berörda personen

att personligen närvara vid förhandlingen. För att kunna

utnyttja denna rätt måste den berörda personen ha kän­

nedom om den planerade förhandlingen. Enligt detta

rambeslut bör personens kännedom om förhandlingen

säkerställas av varje medlemsstat i enlighet med dess

nationella lagstiftning, varvid ska gälla att kraven enligt

ovannämnda konvention måste uppfyllas. I enlighet med

rättspraxis i Europeiska domstolen för de mänskliga rät­

tigheterna skulle man, när man överväger huruvida det

sätt på vilket informationen tillhandahålls är tillräckligt

för att säkerställa en persons kännedom om förhand­

lingen och när så är lämpligt, kunna ägna särskild upp­

märksamhet åt den berörda personens ansträngningar att

ta emot den information som riktas till honom eller

henne.

(9)

Det planerade datumet för en förhandling kan av prak­

tiska skäl ursprungligen anges som flera möjliga datum

inom en begränsad tidsperiod.

(10)

Erkännande och verkställighet av ett avgörande, när den

berörda personen inte varit personligen närvarande vid

förhandlingen, bör inte kunna vägras när den berörda

personen hade kännedom om den planerade förhand­

lingen och försvarades av ett juridiskt ombud som han

eller hon gett i uppdrag att göra det, vilket garanterar att

den rättsliga hjälpen är praktisk och effektiv. I detta sam­

manhang bör det inte ha någon betydelse om det juri­

diska ombudet valts, utsetts och betalats av den berörda

personen eller om detta ombud utsetts och betalats av

staten, förutsatt att den berörda personen avsiktligt har

valt att företrädas av ett juridiskt ombud i stället för att

personligen närvara vid förhandlingen. Utseende av det

juridiska ombudet och därtill hörande frågor faller under

nationell lagstiftning.

(11)

Gemensamma lösningar avseende skäl för att vägra er­

kännande i de berörda befintliga rambesluten bör beakta

skiljaktiga förhållanden när det gäller att underrätta per­

sonen om dennes rätt till förnyad prövning eller över­

klagande. En förnyad prövning eller ett överklagande syf­

tar till att garantera rätten till försvar och karaktäriseras

av följande faktorer: att den berörda personen har rätt att

närvara, att själva sakfrågan, inklusive nytt bevismaterial,

prövas på nytt och att förfarandet kan leda till att det

ursprungliga avgörandet upphävs.

(12)

Rätten till förnyad prövning eller överklagande bör ga­

ranteras när avgörandet redan har delgivits och även, när

det gäller den europeiska arresteringsordern, när det ännu

inte hade delgivits, men kommer att delges utan dröjsmål

efter överlämnandet. Det senare fallet syftar på en situ­

ation där myndigheterna misslyckades i sitt försök att

kontakta personen, särskilt på grund av att han eller

hon försökte undgå rättvisan.

SV

27.3.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 81/25

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

37

(13)

Om en europeisk arresteringsorder utfärdas i syfte att

verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åt­

gärd och den berörda personen inte dessförinnan motta­

git någon officiell information om att det försiggår straff­

rättsliga förfaranden mot honom eller henne och inte

heller delgivits domen, bör denna person på den verk­

ställande medlemsstatens begäran erhålla en kopia av

domen endast för kännedom. Den utfärdande och den

verkställande rättsliga myndigheten bör, om så är lämp­

ligt, samråda om behovet av och befintliga möjligheter

att tillhandahålla personen ifråga en översättning av do­

men, eller väsentliga delar av denna, på ett språk som

denna person förstår. Detta tillhandahållande av domen

får varken försena överlämnandeförfarandet eller beslutet

att verkställa den europeiska arresteringsordern.

(14)

Detta rambeslut begränsas till att närmare fastställa skäl

för att vägra erkännande i rättsakter som rör genomfö­

rande av principen om ömsesidigt erkännande. Därför

har bestämmelser som exempelvis sådana som avser

rätt till förnyad prövning ett tillämpningsområde som

begränsas till de fastställda skälen för vägran. De är

inte avsedda att harmonisera nationell lagstiftning. Detta

rambeslut påverkar inte Europeiska unionens framtida

rättsakter avsedda att tillnärma medlemsstaternas lagstift­

ning på det straffrättsliga området.

(15)

Skälen för icke-erkännande är valfria. Medlemsstaternas

utrymme för egen bedömning när det gäller införlivandet

av dessa skäl i nationell lagstiftning styrs emellertid i

synnerhet av rätten till en rättvis rättegång, samtidigt

som hänsyn tas till detta rambesluts övergripande mål

att stärka enskilda personers processuella rättigheter och

att underlätta det straffrättsliga samarbetet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1.

Syftet med detta rambeslut är att stärka de processuella

rättigheterna för personer som är föremål för straffrättsliga för­

faranden och att samtidigt underlätta det straffrättsliga samar­

betet, och särskilt att förbättra ömsesidigt erkännande av rätts­

liga avgöranden mellan medlemsstaterna.

2.

Detta rambeslut ska inte påverka skyldigheten att iaktta

grundläggande rättigheter och grundläggande rättsprinciper en­

ligt artikel 6 i fördraget, bland annat rätten till försvar för

personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden, och

alla skyldigheter som åligger rättsliga myndigheter i detta avse­

ende ska kvarstå oförändrade.

3.

I detta rambeslut fastställs gemensamma regler för erkän­

nande och/eller verkställande av rättsliga avgöranden i en med­

lemsstat (den verkställande medlemsstaten) utfärdade av en an­

nan medlemsstat (den utfärdande medlemsstaten) efter förfaran­

den där den berörda personen inte var personligen närvarande, i

enlighet med bestämmelserna i artikel 5.1 i rambeslut

2002/584/RIF, artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214/RIF, arti­

kel 8.2 e i rambeslut 2006/783/RIF, artikel 9.1 i i rambeslut

2008/909/RIF och i artikel 11.1 h i rambeslut 2008/947/RIF.

Artikel 2

Ändringar i rambeslut 2002/584/RIF

Rambeslut 2002/584/RIF ska ändras på följande sätt:

1. Följande artikel ska läggas till:

”

Artikel 4a

Beslut när den berörda personen inte var personligen

närvarande vid förhandlingen

1.

Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra

att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte

att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åt­

gärd, efter ett beslut när personen inte var personligen när­

varande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska

arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterli­

gare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens na­

tionella lagstiftning

a) i god tid

i) antingen kallats personligen och därigenom underrät­

tades om tid och plats för den förhandling som ledde

till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt under­

rättades om tid och plats för förhandlingen, på ett

sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller

hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,

och

ii) underrättades om att ett beslut kunde meddelas även

om han eller hon inte var personligen närvarande vid

förhandlingen,

eller

b) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i

uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av

den berörda personen eller av staten att försvara honom

eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av

ombudet vid förhandlingen,

eller

SV

L 81/26

Europeiska unionens officiella tidning

27.3.2009

38

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

c) efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats

om rätten till förnyad prövning eller överklagande och

rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på

nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket

kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs.

i) uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred

beslutet,

eller

ii) inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom

den tillämpliga tidsramen,

eller

d) inte personligen delgavs beslutet men

i) utan dröjsmål kommer att personligen delges detta

efter överlämnandet och uttryckligen underrättas om

rätten till förnyad prövning eller överklagande och

rätten att få delta och få själva sakfrågan, inklusive

nytt bevismaterial, prövad på nytt, vilket kan leda till

att det ursprungliga beslutet upphävs,

och

ii) kommer att underrättas om den tidsram inom vilken

vederbörande måste begära förnyad prövning eller

överklagande enligt den relevanta europeiska arreste­

ringsordern.

2.

Om en europeisk arresteringsorder utfärdas i syfte att

verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd

enligt villkoren i punkt 1 d och den berörda personen inte

dessförinnan mottagit någon officiell information om att det

försiggår straffrättsliga förfaranden mot honom eller henne,

får denna person när denne informeras om innehållet i den

europeiska arresteringsordern, begära att erhålla en kopia av

domen innan personen ifråga överlämnas. Omedelbart efter

att ha blivit informerad om denna begäran ska den utfär­

dande myndigheten via den verkställande myndigheten till­

handahålla den eftersökta personen en kopia av domen. Den

eftersökta personens begäran får varken försena överlämnan­

deförfarandet eller beslutet att verkställa den europeiska ar­

resteringsordern. Tillhandahållandet av domen till den be­

rörda personen ska endast ske i informationssyfte; det får

varken betraktas som ett formellt delgivande av domen eller

påverka tidsfristerna för begäran om förnyad prövning eller

överklagande.

3.

Om en person överlämnas enligt villkoren i punkt 1 d

och denna person har begärt förnyad prövning eller över­

klagande, ska kvarhållandet av den person som väntar på en

sådan förnyad prövning eller överklagande omprövas till dess

att dessa förfaranden avslutats i enlighet med lagen i den

utfärdande medlemsstaten, antingen regelbundet eller på

den berörda personens begäran. En sådan omprövning ska

framför allt omfatta möjligheten att uppskjuta eller avbryta

kvarhållandet. Den förnyade prövningen eller överklagandet

ska inledas inom rimlig tid efter överlämnandet.”

2. I artikel 5 ska punkt 1 utgå.

3. I bilagan (”EUROPEISK ARRESTERINGSORDER”) ska led d

ersättas med följande:

”

d) Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet:

1.

Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.

2.

Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.

3. Om ni kryssade i rutan vid punkt 2, var vänlig och bekräfta att något av följande föreligger:

3.1a Personen kallades personligen den … (dag/månad/år), och underrättades därigenom om

tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet och underrättades om att ett

beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid

förhandlingen,

ELLER

3.1b personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om

tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, på ett sådant sätt att man

otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand­

lingen, och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte

var personligen närvarande vid förhandlingen,

SV

27.3.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 81/27

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

39

ELLER

3.2

personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt

ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom

eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,

ELLER

3.3

personen delgavs personligen beslutet den … (dag/månad/år) och underrättades uttryck­

ligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och

få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan

leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och

personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta beslut,

ELLER

personen begärde inte förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga

tidsramen,

ELLER

3.4

Personen personligen inte delgivits beslutet men

—

personligen och utan dröjsmål kommer att delges detta beslut efter överlämnandet,

och

—

vid delgivandet uttryckligen kommer att underrättas om rätten till förnyad prövning

eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt

även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga

beslutet upphävs, och

—

kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära

förnyad prövning eller överklagande, dvs. … dagar.

4. Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren

i fråga har uppfyllts:

.........................................................................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................................”

Artikel 3

Ändringar i rambeslut 2005/214/RIF

Rambeslut 2005/214/RIF ska ändras på följande sätt:

1. Artikel 7.2 ska ändras på följande sätt:

a) Led g ska ersättas med följande:

”

g) den berörda personen enligt det intyg som avses i artikel 4, i händelse av ett skriftligt förfarande

inte, i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande staten, personligen eller via en företrädare med

behörighet enligt nationell lag underrättades om sin rätt att bestrida saken och om tidsfristerna för

ett sådant bestridande”

b) Följande led ska införas:

SV

L 81/28

Europeiska unionens officiella tidning

27.3.2009

40

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

”

i) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4 inte var personligen närvarande vid den

förhandling som ledde till beslutet, såvida det inte i intyget anges att personen, i enlighet med

ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning

i) i god tid

—

antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhand­

ling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och

plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon

hade kännedom om den planerade förhandlingen,

och

—

underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen

närvarande vid förhandlingen,

eller

ii) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som

antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid

förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,

eller

iii) efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller

överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive nytt

bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,

—

uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet,

eller

—

inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen,

j) personen enligt det intyg som avses i artikel 4 inte var personligen närvarande, såvida det inte i

intyget anges att personen, efter att uttryckligen ha blivit informerad om förfarandena och möjlig­

heten att närvara personligen vid en förhandling, angett uttryckligen att han eller hon avsagt sig

rätten till en muntlig förhandling och uttryckligen meddelat att han eller hon inte bestrider saken.”

2. Artikel 7.3 ska ersättas med följande:

”

3.

I de fall som avses i punkt 1 och i punkt 2 c, 2 g, 2 i och 2 j ska den behöriga myndigheten i den

verkställande staten, innan den fattar ett beslut om att helt eller delvis inte erkänna och verkställa ett

beslut, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och i tillämpliga

fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.”

3. I punkt h i bilagan (”INTYG”) ska punkt 3 ersättas med följande:

”

3. Ange om den berörda personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till

beslutet:

1.

Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.

2.

Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.

3. Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2 ovan, var vänlig och bekräfta att något av följande

föreligger:

3.1a Personen kallades personligen den … (dag/månad/år), och underrättades därigenom om

tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet och underrättades om att ett

avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid

förhandlingen,

SV

27.3.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 81/29

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

41

ELLER

3.1b personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om

tid och plats för den förhandling som ledde till beslut, på ett sådant sätt att man

otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand­

lingen, och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte

var personligen närvarande vid förhandlingen,

ELLER

3.2

personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt

ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara

honom/henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,

ELLER

3.3

personen delgavs beslutet den … (dag/månad/år) och uttryckligen underrättades om

rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva

sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till

att det ursprungliga beslutet upphävs, och

personen uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred detta beslut,

ELLER

personen inte begärde förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga

tidsramen,

ELLER

3.4

personen, efter att ha blivit uttryckligen informerad om förfarandena och möjligheten att

personligen närvara vid en förhandling, angett uttryckligen att han eller hon avsagt sig

rätten till en muntlig förhandling och uttryckligen meddelat att han eller hon inte

bestrider saken,

4. Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2, 3.3 eller 3.4 hur

villkoren i fråga har uppfyllts:

.........................................................................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................................”

Artikel 4

Ändringar i rambeslut 2006/783/RIF

Rambeslut 2006/783/RIF ska ändras på följande sätt:

1. I artikel 8.2 ska led e ersättas med följande:

”

e) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4.2 inte var personligen närvarande vid den

förhandling som ledde till beslutet om förverkande, såvida det inte i intyget fastställs att personen, i

enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning

i) i god tid

—

antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhand­

ling som ledde till beslutet om förverkande, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades

om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han

eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,

SV

L 81/30

Europeiska unionens officiella tidning

27.3.2009

42

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

och

—

underrättades om att ett beslut om förverkande kunde meddelas även om han eller hon inte

var personligen närvarande vid förhandlingen,

eller

ii) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som

antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid

förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,

eller

iii) efter att ha delgivits beslutet om förverkande och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad

prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive

nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,

—

uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet om förverkande,

eller

—

inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen.”

2. I bilagan (”INTYG”) ska punkt j ersättas med följande:

”

j) Förhandling som ledde till beslutet om förverkande

Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om för­

verkande:

1.

Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om för­

verkande.

2.

Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om

förverkande.

3. Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2 ovan, var vänlig och bekräfta att något av följande

föreligger:

3.1a Personen kallades personligen den … (dag/månad/år), och underrättades därigenom om

tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet och underrättades om att ett

beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid

förhandlingen,

ELLER

3.1b personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om

tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, på ett sådant sätt att man

otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand­

lingen, och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte

var personligen närvarande vid förhandlingen,

ELLER

3.2

personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt

ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara

honom/henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,

ELLER

SV

27.3.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 81/31

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

43

3.3

personen delgavs personligen beslutet om förverkande den … (dag/månad/år) och un­

derrättades uttryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om

rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt

bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och

personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta beslut,

ELLER

personen begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tids­

ramen.

4. Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren

i fråga har uppfyllts:

.........................................................................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................................”

Artikel 5

Ändringar i rambeslut 2008/909/RIF

Rambeslut 2008/909/RIF ska ändras på följande sätt:

1. I artikel 9.1 ska led i ersättas med följande:

”

i) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4 inte var personligen närvarande vid den

förhandling som ledde till avgörandet, såvida det inte i intyget anges att personen, i enlighet med

ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning

i) i god tid

—

antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling

som ledde till avgörandet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats

för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade

kännedom om den planerade förhandlingen,

och

—

underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var person­

ligen närvarande vid förhandlingen,

eller

ii) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen

utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen

och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,

eller

iii) efter att ha delgivits avgörandet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller

överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive nytt

bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs,

—

uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred avgörandet,

SV

L 81/32

Europeiska unionens officiella tidning

27.3.2009

44

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

eller

—

inte begärde förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga tidsramen.”

2. I punkt i i bilaga I (”INTYG”) ska punkt 1 ersättas med följande:

”

1. Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet:

1.

Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet.

2.

Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet.

3. Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2 ovan, var vänlig och bekräfta att något av följande

föreligger:

3.1a Personen kallades personligen den … (dag/månad/år), och underrättades därigenom om

tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet och underrättades om att ett

avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid

förhandlingen,

ELLER

3.1b personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om

tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet, på ett sådant sätt att man

otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand­

lingen, och underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon

inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

ELLER

3.2

personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt

ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom

eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,

ELLER

3.3

personen delgavs personligen avgörandet den … (dag/månad/år) och underrättades ut­

tryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta

och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket

kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs, och

personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta avgörande,

ELLER

personen begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tids­

ramen.

4. Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren

i fråga har uppfyllts:

.........................................................................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................................”

SV

27.3.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 81/33

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

45

Artikel 6

Ändringar i rambeslut 2008/947/RIF

Rambeslut 2008/947/RIF ska ändras på följande sätt:

1. I artikel 11.1 ska led h ersättas med följande:

”

h) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 6 inte var personligen närvarande vid den

förhandling som ledde till avgörandet, såvida det inte i intyget anges att personen, i enlighet med

ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning

i) i god tid

—

antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhand­

ling som ledde till avgörandet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och

plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon

hade kännedom om den planerade förhandlingen,

och

—

underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var person­

ligen närvarande vid förhandlingen,

eller

ii) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som

antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid

förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,

eller

iii) efter att ha delgivits avgörandet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller

överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av

nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs.

—

uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred avgörandet,

eller

—

begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen.”

2. I bilaga I (”INTYG”), ska punkt h ersättas med följande:

”

h) Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet:

1.

Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet.

2.

Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet.

3. Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2 ovan, var vänlig och bekräfta att något av följande

föreligger:

3.1a Personen kallades personligen den … (dag/månad/år), och underrättades därigenom om

tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet och underrättades om att ett

avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid

förhandlingen,

SV

L 81/34

Europeiska unionens officiella tidning

27.3.2009

46

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

ELLER

3.1b personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om

tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet, på ett sådant sätt att man

otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand­

lingen, och underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon

inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

ELLER

3.2

personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt

ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom

eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,

ELLER

3.3

personen delgavs personligen avgörandet den … (dag/månad/år) och underrättades ut­

tryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta

och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, och

personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta avgörande,

ELLER

personen begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tids­

ramen.

4. Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren

i fråga har uppfyllts:

.........................................................................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................................”

Artikel 7

Territoriell tillämpning

Detta rambeslut ska tillämpas på Gibraltar.

Artikel 8

Genomförande och övergångsbestämmelser

1.

Medlemsstaterna ska senast den 28 mars 2011 vidta de

åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta

rambeslut.

2.

Från och med den dag som anges i punkt 1 ska detta

rambeslut tillämpas på erkännande och verkställande av avgö­

randen när den berörda personen inte var personligen närva­

rande vid förhandlingen.

3.

Om en medlemsstat vid antagandet av detta rambeslut har

förklarat sig ha allvarliga skäl att anta att den inte kommer att

kunna följa bestämmelserna i detta rambeslut den dag som

anges i punkt 1, ska detta rambeslut tillämpas senast från och

med den 1 januari 2014 på erkännande och verkställande av

avgöranden när den berörda personen inte var personligen när­

varande vid förhandlingen och som utfärdats av denna med­

lemsstats behöriga myndigheter. Varje annan medlemsstat kan

kräva att den medlemsstat som lämnat en sådan förklaring ska

tillämpa de relevanta bestämmelser i de rambeslut som avses i

artiklarna 2, 3, 4, 5 och 6 i de versioner som de ursprungligen

antogs i, på erkännande och verkställande av avgöranden när

den berörda personen inte var personligen närvarande vid för­

handlingen, om dessa utfärdats av den andra medlemsstaten.

SV

27.3.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 81/35

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

47

4.

Fram till de datum som anges i punkterna 1 och 3 ska

relevanta bestämmelser i de rambeslut som avses i artiklarna

2–6 fortsätta att gälla i de versioner som de ursprungligen

antogs i.

5.

En förklaring som lämnas i enlighet med punkt 3 ska

offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Den kan

när som helst dras tillbaka.

6.

Medlemsstaterna ska till rådets generalsekretariat och

kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom

vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras

nationella lagstiftning.

Artikel 9

Översyn

1.

Senast den 28 mars 2014 ska kommissionen utarbeta en

rapport på grundval av den information som medlemsstaterna

lämnar i enlighet med artikel 8.6.

2.

Rådet ska, på grundval av den rapport som avses i punkt

1, bedöma

a) i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgär­

der som är nödvändiga för att följa detta rambeslut, och

b) tillämpningen av detta rambeslut.

3.

Den rapport som avses i punkt 1 ska vid behov åtföljas av

lagförslag.

Artikel 10

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft dagen efter det att det har offent­

liggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den 26 februari 2009.

På rådets vägnar

I. LANGER

Ordförande

SV

L 81/36

Europeiska unionens officiella tidning

27.3.2009

48

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

            	 

 

    		

       



        		 		 	

    ­    

      

    ­ 

     





­     	

     

 ­   

  ­    

 ­­ 

 ­    ­ 

   



 ­  ­  ­  

   ­      

    

	 ­    

   ­    ­  ­

  ­ 



     

     ­

    ­  

     

     ­

­  ­   

 



    ­  

     ­ ­

­ ­  ­  

  ­ ­ 

   ­    

 ­  ­      

   

       ­

      

     ­

      



         

  ­ 

  

      ­

­    ­

   ­

­  ­  

     

    ­   ­

­       

     

   ­ ­ ­

   ­    

  



     ­   ­

  ­   ­ 

 ­       

­       

  ­  



      ­

­  ­­   ­ 

     ­

­   



 	    





  ­     ­ 	



 	    





 	   





 	   



 	  



 

  ­   ­



Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

49

        

    	    

          

          

      

      

        

       

      

      	 

         

       

      

      

       

 

­

       

      

         

        

    ­    

	       

 ­  	        

    

­­

     

     

	      

      

­

      

           

        

      ­	

           

          

     	  

          

        

     	 	 	 

	 	 	   

 	      

     

        

       

	 	      

 

­

  	       

       	 

      



­

      

      ­­   

      

	        

        

      

  

 

 

 

   	    	  	  	 

­

      

	         

         

        

   



     

        

      



       

       

        

 

	     	  	  	 

­

      

       

         

          

        

­

 	 ­­	  ­

­

­ 

    

50

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2



       	 

   	 	    

       		  

  		        

  		    	

    	       

 

 	    	

 

 

      	

 		      

 		      	

 ­

 	 	 	   	  

 	   	  

        

	  

 	 

 		   	  

 	

  	 		    

    

    	    	 

  	 

 		   	 	   

   	    	  	



   		

 	     

 		     	  

  

 

    	

 	  	

 	       

  	

 	  	

 		       



 		       

    

 

 

        

 	

 ­	  	  	

 	



         	

    	     

 	   		       

	         	  

  	       

	   	  



  	         

        		 

   	   

	   	    	

	       	

	

 

      

  

 	 	    

    	 	 

	     	  



     		  	   

	      

    	  	 

	  	 	

   	    	      

 	 	 	   

    		   	 		

     	   

       	 

 	   	 		   

     	 



 	  	

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

51

          

	  	          

  	    		  		  	

     	 	    

    	

 

      

  

     	 	   	    

   	

   	          		 

		  	      	  

   	 	        

  	      	     

          

 	   	         

    	  	     

      	       

 	         	 

          

   	  	

           

	    		     

     		    		 

	      	

    	 	       

       	         

  		  	      	

              

        	 	 

 		    		

          	      

  	        	  	

 		        	

 	  	  	  	

   	   	         

  	 	  	     

   		   	 	 

	        	    

           	 

  	     	 	  	   

    

      	    

 	   	      

  	       	   

	           

     	           

 	 	     	  	

     	   

­ 	        	  	

  	        

             

  

­  	          

     	      

 	  	           

	            

 

          

 

     	 	    	  

      	  	     

 	      	   

	    

     	       

 	         	   

  	         

  	        

     	        

 	         

     	 	    	

	           

   	   	 	  

 	         

       

      	    	

         	  

   	         

   	      

            

          

          	 

 	 	     	  	

        	  	 

              	  

    

          

	  		  	    

          

             

           

	       	   

       

 

	    



    	 	     	

	          	 

     	 	   

   	  	



 

  	   	

52

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2



       

         

   	    

  



   	  

         

 

 





   	     

         

      



       

        

       

 	      

  	  

          

       	   

      

          

	 

 

      



 	      

	 	     	  

      

   	 ­	  

   	   

         

      	

       

 

     	  

   

       	  

  	      

   

      	        	 

           	

  

 	    



 	     

        

    	     

	          

         

        	 

  



		

 

	    



          	

      	 

      





 	     	 

  	       

    



    	      

       	 

     	  

       

         	

        

  

          

        

    	   

          

   

 

      





  	      

         

          	

   	      

    



  	      

    	  

  	

     	     	

      



	   



Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

53



          

 	         

    



    	   

          

             

         

   



       

            

      

      	    

         	





  	       

        

        

 	       

   	  

 

Den eftersöktes rättigheter



­        

  	        

  	      

         	 

       	



          

           

            

      

 

Fortsatt frihetsberövande

           

       	   

         

              

            

          

       	  

          

       

 

Samtycke till överlämnande



     	    

  	     	 

         

         	

          

  



         

    	      

          

           

           

 	      



 	      

            

        

  



	         

    	    

            

           	   

 	           

           

          

         

            	

          

 

Hörande av den eftersökte

       	   

             

   	       

   

 

Beslut om överlämnande



     	   

            

       



      	   

         

      	       

        

    	    

           

        

        



    



54

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2



        

	   	    

	   

 

Beslut vid flera framställningar



       

        	 	

   	  	  	

       	  

       	 	 

        	     

	    	 

         	 	 

      	 



 	      

          	   



       

     	  	   

   	   

         	

       	 

   	       

            

	



    	  

      

 

Tidsfrister och beslutsregler avseende verkställighet av

den europeiska arresteringsordern



       	

   



­         	

     	 	  

         

  	



­ 	       	

	       

      



       

 	       

    	    

        

   ­        

  



      	 	 

     	  	

          

	  	     	 	

  



 	  	   

 	



        

   	      

         

    	    

 	      

        

  	    	  

	

 

Situation i avvaktan på beslut



       

       

            

  

   	  	   



    	    	 

         

	   



  	       

	   	     	 	   

            

   	

 

Hörande av personen i avvaktan på beslut



 	       	  

     	     

          

   



   ­ 	    

 	        	  

   

 



   

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

55



        

       	

        

     



        

          		

          

         	 	

  

 

Privilegier och immunitet



      	  

        

       

 	          

         	

     		 

        

       

        	 

 



 		   	    

        

        

    		   	  

           

       

       

 

Samverkande internationella åtaganden

    	   

        

         

 	      

      

          

          

         

       	 

      	  		 

   	       

       

         

 

 

Underrättelse om beslutet

       

         

   	 

 

Tidsfrist för överlämnande av personen



        

 	       

 



  	     

        	





        

      

       	   

       

         

	        

      	  

­

     		 

     	    

       		  

          

	        

       

       

         	  

        

    	  



      	  ­  	 

 	         

 	  

 

Uppskjutet eller villkorligt överlämnande



        

       	 

  		       	

        

            

          	

 



   		    

       





	 	   

56

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

        

        

	 	    	 	

       	   

 

 





       	

  	  	 	   	 

	   	    	  

   	  	 	 

       

    	 

          

  	

      	

     	

  	      

         	

  		  	  	  

	  	  

         

	      	 

   	      





     	    

	     	  	  

     	  

	  	  	 

   	  	  





	  	   	 

        	    	

     	  	    	

	 ­	   

   



  	      	

  	     	

	       

	    	    	 

   



  	 	     

          	

 	      	

    	  	

­

   

 

 	       

	 



       

    	    

	       

         

 	      	 

 



     	 	 

  	    	   

   	   	 

     	   

	    	 	 

 

     



     	 

      

       	

    	      

     	     

 	      	  

       

    	 	    

 	 	      



           

         

     	    	  

       



      

     	      

        

 	   	   	 	

          

      	    

 	





 	  	



Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

57

       

        	



          	

          

          

 	

   	       	 

       

  	   

         

        

       

     	  	

    	   

	      

 	       	 

   	       

     	    

     	   

       	 

 



        

  	    

      	     

  ­         

        

            

 	            

          

 	 

         

         

 

    



      

       

 	       

         

      	

     	     

 	          

	           

 

­

  	     	  

       

      

         

      

      

    	 	 	    

   	  	    

 	        

  	        	 

 

          

     

      

   	  	   

  	    	

      

	       	   

 	         

     	    

       

  ­    	 



   	    

          

   

         	

  	        

  	       ­

            

       

 

         

 	 

           	

             

         

         



           	

       

        	 	

    	    

   	       

       





 ­­

   

58

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

 

  



        

     	     

    	     

  

       

          



     	   

   	    

	         



      	    

   	   

        

  	      

         

	    



      

           	

            

      

         

   

 





  	    

    	   

  



­          



­

   	  	   	 	  	 

 

    



       

	  	    

        

     

 

 	     

 	      

   	     

   	   	

        

         

       



          

    	  



    	   

 	   

 	        

  	       

         

 



    	  

         

           

	       

        

  	      	 



       

           

       	     

        

      	  

   	    

           

         

        

          

  

         

     	    

    	  

        

       

    	    

 	

      

       	   

          







	 	   

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

59



          

         	 

        

	         	  

         

        

 





         

        

           

            

         

  	      	   

	        

      	  

            	 

          

           

         ­

       

 

    



          

     	     

   	     

           

 	        

         

         



      

 

 	



        

            

 



     

      

          

          

           

       

 

     

           

 	 	        

   ­  



         

      

        

     	    

  



        

      	   

         

   

 

	

             

     ­  

        

   

 ­

 	 





   

60. Prop. 2012/13:156 Bilaga 2



  





          	     	      	                     





   	            	 	          

  	   

  ­

 	   

Prop. 2012/13:156 Bilaga 2

                                                     

                                                                      

                                                                       

                                                         

	                                                             

                                                                           

                                                                     

                                                                    

                                                                      

                                                         

                                         

                                                                              

                                               

                                                                              

               ­           	­           

    

 	                                 

                                                                           

                                                                   

                                                                              

                                                                      

 

   

62. Prop. 2012/13:156 Bilaga 2

    

    	     	    	  	  



                                                                               

                                                                               

  	     	    	 

                                                                               

                                                            

                                                                               

                                                                               

    

 	              	 

	        



 	               	

 	           	    	      ­      	

   

                                                                                  

                                                                                  

                                                                                   



   

Prop. 2012/13:156 Bilaga 2

 

                                         

     	           	    	     	    

                                                                                  

                                                                                  

                                                                                  

   	 	      

                                                                                  

                                                                                  

                                                                                  

                                                                                  

                                                                                  

                              	             

         	          ­ 	   	     ­ 	    	                    

            

           	     	  	  	 	  	       	      	  ­ 	     	      	  	      	  	  ­  	    ­ 	      	        	 	    	        	 	         ­ 	  	 	     ­ 	    	                      		          

                   

                                                                                  

                                                                                  



   

64. Prop. 2012/13:156 Bilaga 2

       

(Observera att detta kan omfatta kommentarer om extraterritorialitet, avbrytande av tidsbegränsningar och andra följder av brottet)

                                                                                  

                                                                                  

   	    	   	   	  

  	    	   	   	 	    

        	  	

                                                                               

                                                                               

                                                                               

                	 

  	     

      	       

              



           

           ­             

       

 

	  

                                                            

                                                                               

                                                               

                                                                               

                                                                 

                                                                         

                                                                               

                                                         

­                                                         

                                                                         

 	        	 	   	 	                                                                              

                                                                               



               



   

Prop. 2012/13:156 Bilaga 2

              	    

    

                                                                               

  	       

                                                                               

                                                                          

                                                                               

                                                           

                                                           

                                                                          

­          

                                                                                  

                                                                            

                                                                  

                                                                            

     

 

     

66

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

(Rättsakter som antagits med tillämpning av avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen)

RÅDETS RAMBESLUT 2005/214/RIF

av den 24 februari 2005

om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt

artikel 31 a och artikel 34.2 b i detta,

med beaktande av initiativet från Förenade konungariket Storbri-

tannien och Nordirland, Republiken Frankrike och Konungariket

Sverige

(

1

)

,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande

(

2

)

, och

av följande skäl:

(1)

Europeiska rådet i Tammerfors den 15−16 oktober 1999

stödde principen om ömsesidigt erkännande, som bör bli

en hörnsten i det rättsliga samarbetet på både det civil-

rättsliga och det straffrättsliga området inom unionen.

(2)

Principen om ömsesidigt erkännande bör vara tillämplig

på bötesstraff som utdöms av rättsliga eller administrativa

myndigheter för att underlätta verkställigheten av sådana

straff i andra medlemsstater än den stat i vilken straffet

utdömdes.

(3)

Den 29 november 2000 antog rådet, i enlighet med slut-

satserna från Tammerfors, ett åtgärdsprogram för att

genomföra principen om ömsesidigt erkännande av

beslut på det straffrättsliga området

(

3

)

och prioriterade

därvid antagandet av ett instrument enligt vilket princi-

pen om ömsesidigt erkännande skall vara tillämplig på

bötesstraff (åtgärd 18).

(4)

Detta rambeslut bör även omfatta bötesstraff som ådömts

för vägtrafikbrott.

(5)

Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter

och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 i För-

draget och återspeglas i Europeiska unionens stadga om

de grundläggande rättigheterna

(

4

)

, särskilt kapitel VI i

denna. Inget i detta rambeslut får tolkas som ett förbud

att vägra verkställa ett beslut om det finns objektiva skäl

för att tro att bötesstraffet syftar till att straffa en person

på grundval av dennes kön, ras, religion, etniska

ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller

sexuella läggning, eller att denna persons ställning kan

skadas av något av dessa skäl

(6)

Detta rambeslut hindrar inte en medlemsstat från att till-

lämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga

ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i

andra medier.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Definitioner

I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydel-

ser som här anges:

a) beslut: ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk eller

juridisk person, om beslutet fattas

i) av en domstol i den utfärdande staten med avseende på

en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande staten,

ii) av en annan myndighet i den utfärdande staten än en

domstol med avseende på en brottslig gärning enligt

lagen i den utfärdande staten, förutsatt att personen i

fråga har haft möjlighet att få fallet prövat inför en

domstol med särskild behörighet i brottmål,

iii) av en annan myndighet än domstol i den utfärdande

staten med avseende på gärningar som är straffbara

enligt den utfärdande statens nationella lag eftersom de

utgör överträdelser mot lagbestämmelser, förutsatt att

vederbörande har haft möjlighet att få fallet prövat inför

en domstol med särskild behörighet i brottmål,

iv) av en domstol med särskild behörighet i brottmål, där

beslutet fattades angående ett sådant beslut som avses i

led iii.

(

1

) EGT C 278, 2.10.2001, s. 4.

(

2

) EGT C 271 E, 7.11.2002, s. 423.

(

3

) EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

(

4

) EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

L 76/16

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.3.2005

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

67

b) bötesstraff: skyldighet att betala

i) ett penningbelopp som utdöms som påföljd för ett

brott,

ii) ersättning till brottsoffer som utdöms i samma beslut,

där brottsoffret inte får vara civilrättslig part i förfaran-

dena och domstolen beslutar under utövande av sin

domsrätt i brottmål,

iii) penningbelopp som skall betalas för kostnader för de

rättegångsförfaranden eller förvaltningsrättsliga förfaran-

den som leder fram till beslutet,

iv) penningbelopp som skall betalas till en allmän fond eller

till en stödorganisation för brottsoffer, vilket utdömts i

samma beslut.

Bötesstraff skall inte inbegripa

—

beslut om förverkande av hjälpmedel till eller vinning av

brott,

—

beslut av civilrättslig art som fattats till följd av enskilda

anspråk och som är verkställbara enligt rådets förord-

ning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om

domstols behörighet och om erkännande och verkstäl-

lighet av domar på privaträttens område

(

1

)

.

c) utfärdande stat: den medlemsstat där ett beslut i detta rambe-

sluts mening har meddelats.

d) verkställande stat: den medlemsstat dit ett beslut har överförts

för verkställighet.

Artikel 2

Fastställande av behöriga myndigheter

1. Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat

om vilken eller vilka myndigheter som enligt nationell lag är

behöriga enligt detta rambeslut, när medlemsstaten är utfär-

dande stat eller verkställande stat.

2. Utan hinder av artikel 4 får varje medlemsstat, om organi-

sationen av dess interna system gör det nödvändigt, utse en eller

flera centrala myndigheter till att ansvara för administrativt över-

sändande och mottagande av beslut och bistå de behöriga myn-

digheterna.

3. Rådets generalsekretariat skall hålla de erhållna underrättel-

serna tillgängliga för alla medlemsstater och för kommissionen.

Artikel 3

Grundläggande rättigheter

Detta rambeslut skall inte ändra skyldigheten att respektera de

grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga

principerna enligt artikel 6 i Fördraget.

Artikel 4

Översändande av beslut och anlitande av den centrala myn-

digheten

1. Ett beslut tillsammans med ett intyg enligt denna artikel,

får översändas till de behöriga myndigheterna i en medlemsstat

där den fysiska eller juridiska person mot vilken beslutet har

meddelats har egendom eller inkomst, normalt är bosatt eller,

när det gäller en juridisk person, har sitt säte.

2. Intyget, vars standardutformning återges i bilagan, måste

undertecknas och riktigheten i dess innehåll intygas av den

behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

3. Beslutet, eller en bestyrkt avskrift av detta, skall tillsammans

med intyget översändas av den behöriga myndigheten i den

utfärdande staten direkt till den behöriga myndigheten i den

verkställande staten, på ett sätt som lämnar ett skriftligt spår

och möjliggör för den verkställande staten att fastställa äktheten.

Beslutet i original, eller en bestyrkt avskrift av detta, och intyget

i original skall översändas till den verkställande staten, om den

kräver detta. Allt informationsutbyte skall också ske direkt mel-

lan de berörda myndigheterna.

4. Den utfärdande staten skall översända ett beslut till endast

en verkställande stat åt gången.

5. Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten

inte är känd av den behöriga myndigheten i den utfärdande sta-

ten, skall denna vidta alla nödvändiga efterforskningar, inklusive

via kontaktpunkterna i det europeiska rättsliga nätverket

(

2

)

, för

att erhålla informationen från den verkställande staten.

6. Om en myndighet i den verkställande staten tar emot ett

beslut och inte är behörig att erkänna det och vidta de åtgärder

som krävs för att det skall verkställas, skall den ex officio över-

sända beslutet till den behöriga myndigheten och därefter under-

rätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

(

1

) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom

kommissionens förordning (EG) nr 2245/2004 (EUT L 381,

28.12.2004, s. 10).

(

2

) Rådets gemensamma åtgärd 98/428/RIF av den 29 juni 1998 om

inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk (EGT L 191, 7.7.1998,

s. 4).

22.3.2005

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 76/17

68

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

7. Förenade kungariket respektive Irland får i en förklaring

meddela att beslutet och intyget måste sändas via deras centrala

myndighet eller myndigheter enligt specifikation i förklaringen.

Dessa medlemsstater får när som helst genom ytterligare en för-

klaring begränsa räckvidden för en sådan förklaring för att ge

punkt 3 större verkan. De skall göra detta när bestämmelserna

om ömsesidig rättslig hjälp i konventionen om tillämpning av

Schengenavtalet träder i kraft för deras vidkommande. Förklar-

ingarna skall deponeras hos rådets generalsekretariat och med-

delas kommissionen.

Artikel 5

Räckvidd

1. Följande brott skall enligt detta rambeslut medföra erkän-

nande och verkställighet av beslut utan kontroll av dubbel straff-

barhet, om de är straffbara i den utfärdande staten enligt den

utfärdande statens lagstiftning:

—

Deltagande i en kriminell organisation.

—

Terrorism.

—

Människohandel.

—

Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.

—

Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

—

Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.

—

Korruption.

—

Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europe-

iska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konven-

tionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska

gemenskapernas finansiella intressen.

—

Tvätt av vinning av brott.

—

Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

—

IT-brottslighet.

—

Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter

och hotade växtarter och växtsorter.

—

Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

—

Mord, grov misshandel.

—

Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

—

Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.

—

Rasism och främlingsfientlighet.

—

Organiserad stöld eller väpnat rån.

—

Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter

och konstverk.

—

Svindleri.

—

Beskyddarverksamhet och utpressning.

—

Förfalskning och piratkopiering.

—

Förfalskning av administrativa dokument och handel med

sådana förfalskningar.

—

Förfalskning av betalningsmedel.

—

Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsub-

stanser.

—

Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.

—

Handel med stulna fordon.

—

Våldtäkt.

—

Mordbrand.

—

Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomsto-

lens behörighet.

—

Kapning av flygplan eller fartyg.

—

Sabotage.

—

Beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser, inbe-

gripet överträdelser av bestämmelser om körtid och vilope-

rioder och av bestämmelser om farligt gods.

—

Smuggling av varor.

—

Intrång i immateriella rättigheter.

—

Våldshandlingar och hot om våld mot personer, inbegripet

våldshandlingar under idrottsevenemang.

—

Skadegörelse.

—

Stöld.

—

Brott i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning,

vilka omfattas av genomförandeskyldigheter enligt instru-

ment som antagits enligt EG-fördraget eller enligt avdelning

VI i EU-fördraget.

L 76/18

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.3.2005

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

69

2. Rådet kan när som helst, med enhällighet och efter att ha

hört Europaparlamentet enligt villkoren i artikel 39.1 i EU-för-

draget, besluta att lägga till andra kategorier av brott i förteck-

ningen i punkt 1.

Rådet skall på grundval av den rapport som det erhåller i enlig-

het med artikel 20.5 överväga om förteckningen skall utvidgas

eller ändras. Rådet skall i ett senare skede överväga frågan ytter-

ligare på grundval av en rapport om den praktiska tillämp-

ningen av rambeslutet som kommissionen skall upprätta inom

fem år efter den tidpunkt som nämns i artikel 20.1.

3. I andra fall än de som anges i punkt 1 får den verkställande

staten som villkor för att erkänna och verkställa ett beslut

begära att beslutet avser ett beteende som skulle utgöra ett brott

enligt den verkställande statens lagstiftning, oavsett brottsrekvisit

eller brottets rättsliga rubricering.

Artikel 6

Erkännande och verkställighet av beslut

De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall

erkänna ett beslut som har översänts i enlighet med artikel 4

utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta alla de

åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida inte den behö-

riga myndigheten beslutar att åberopa något av de skäl för att

vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 7.

Artikel 7

Skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut

1. De behöriga myndigheterna i den verkställande staten får

vägra erkänna och verkställa beslutet, om det intyg som avses i

artikel 4 saknas, är ofullständigt eller uppenbarligen inte mot-

svarar beslutet.

2. Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får

också vägra erkänna och verkställa beslutet, om det konstateras

att

a) den dömda personen har dömts för samma gärningar i den

verkställande staten eller i en annan stat än den utfärdande

eller den verkställande staten, och detta beslut i det senare

fallet har verkställts,

b) beslutet i ett av fallen enligt artikel 5.3 avser gärningar som

inte skulle utgöra ett brott enligt den verkställande statens

lagstiftning,

c) verkställigheten av beslutet har preskriberats enligt den verk-

ställande statens lagstiftning och beslutet avser gärningar

som omfattas av denna stats behörighet enligt dess egen lag-

stiftning,

d) beslutet avser gärningar som

i) enligt den verkställande statens lagstiftning helt eller del-

vis anses ha begåtts inom dess territorium eller på en

plats som är likställd med detta, eller

ii) har begåtts utanför den utfärdande statens territorium

och åtal enligt den verkställande statens lagstiftning inte

är tillåtet för sådana brott, när de begåtts utanför den

verkställande statens territorium,

e) det enligt lagen i den verkställande staten föreligger immuni-

tet som gör det omöjligt att verkställa beslutet,

f) beslutet har ådömts en fysisk person som enligt lagen i den

verkställande staten på grund av sin ålder inte kan göras

straffrättsligt ansvarig för de gärningar som beslutet avser,

g) den berörda personen enligt det intyg som avses i artikel 4

i) i händelse av skriftligt förfarande inte, i enlighet med

lagstiftningen i den utfärdande staten, personligen eller

via en företrädare med behörighet enligt nationell lag

underrättades om sin rätt att bestrida och om tidsfris-

terna för ett sådant bestridande, eller

ii) inte inställde sig personligen, om inte intyget uppger

—

att personen personligen eller via en företrädare

med behörighet enligt nationell lag underrättades

om de rättsliga åtgärderna i enlighet med lagstift-

ningen i den utfärdande staten, eller

—

att personen har meddelat att han eller hon inte

bestrider saken,

h) bötesstraffet understiger 70 euro eller motsvarande belopp.

3. Vid fall enligt punkt 1 samt punkt 2 c och 2 g skall den

behöriga myndigheten i den verkställande staten, innan den fat-

tar ett beslut om att helt eller delvis inte erkänna och verkställa

ett beslut, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndig-

heten i den utfärdande staten och i tillämpliga fall anmoda

denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplys-

ningar.

22.3.2005

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 76/19

70

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

Artikel 8

Fastställande av det belopp som skall betalas

1. Om det fastställs att beslutet hänför sig till gärningar som

inte begåtts i den utfärdande staten, får den verkställande staten

besluta att minska bötesbeloppet till det högsta belopp som

föreskrivs för gärningar av samma slag enligt nationell lag i den

verkställande staten, när gärningarna omfattas av denna stats

behörighet.

2. Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall

vid behov räkna om bötesbeloppet till den verkställande statens

valuta till den växelkurs som gällde vid den tidpunkt då bötes-

straffet utdömdes.

Artikel 9

Lag som reglerar verkställighet

1. Om inte annat föreskrivs i punkt 3 i denna artikel eller i

artikel 10, skall beslutets verkställighet regleras av lagen i den

verkställande staten på samma sätt som för ett bötesstraff i den

verkställande staten. Myndigheterna i den verkställande staten

skall ha exklusiv behörighet att besluta om verkställighetsförfar-

andena och att fastställa alla åtgärder i samband därmed, inklu-

sive grunderna för att avbryta verkställigheten.

2. Om den dömda personen kan lämna bevis för att han helt

eller delvis erlagt betalning i någon stat, skall den behöriga myn-

digheten i den verkställande staten samråda med den behöriga

myndigheten i den utfärdande staten på det sätt som anges i

artikel 7.3. Oavsett hur indrivningen sker, skall varje del av

bötesbeloppet som drivs in i någon stat dras av från det belopp

som skall indrivas i den verkställande staten.

3. Ett bötesstraff som ådömts en juridisk person skall verkstäl-

las, även om den verkställande staten inte erkänner principen

om juridiska personers straffrättsliga ansvar.

Artikel 10

Frihetsberövande eller andra alternativa straff då böterna

inte kan indrivas

Om det inte är möjligt att vare sig helt eller delvis verkställa ett

beslut, kan den verkställande staten tillämpa alternativa straff,

inbegripet frihetsstraff, om dessa föreskrivs i dess lagar i sådana

fall, och den utfärdande staten i det intyg som avses i artikel 4

medgivit att sådana alternativa straff får tillämpas. Hur strängt

det alternativa straffet skall vara, skall bestämmas enligt lagen i

den verkställande staten, men det får inte överskrida det maxi-

mala straff som anges i intyget från den utfärdande staten.

Artikel 11

Amnesti, nåd, omprövning av dom

1. Amnesti och nåd får beviljas av både den utfärdande staten

och den verkställande staten.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 10 får endast

den utfärdande staten fatta beslut om ansökan om omprövning

av beslutet.

Artikel 12

Inställande av verkställighet

1. Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten skall

genast informera den behöriga myndigheten i den verkställande

staten om varje beslut eller åtgärd som innebär att beslutet inte

längre är verkställbart eller av någon annan anledning dras till-

baka från den verkställande staten.

2. Den verkställande staten skall inställa verkställigheten av

beslutet så snart som den erhåller information från den behöriga

myndigheten i den utfärdande staten om beslutet eller åtgärden.

Artikel 13

Fördelning av belopp som erhålls vid verkställighet av

beslut

Belopp som erhålls vid verkställighet av beslut skall tillfalla den

verkställande staten, om inte denna stat och den utfärdande sta-

ten kommit överens om något annat, särskilt i de fall som åsyf-

tas i artikel 1 b ii.

Artikel 14

Information från den verkställande staten

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall utan

dröjsmål informera den behöriga myndigheten i den utfärdande

staten på ett sätt som lämnar ett skriftligt spår

a) om att beslutet sänds till den behöriga myndigheten enligt

artikel 4.6,

b) om ett eventuellt beslut att inte erkänna och verkställa ett

beslut enligt artikel 7 eller artikel 20.3 samt skälen till beslu-

tet,

c) om att beslutet helt eller delvis inte har verkställts av de skäl

som anges i artikel 8 samt artiklarna 9.1, 9.2 och 11.1,

L 76/20

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.3.2005

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

71

d) om att beslutet har verkställts så snart verkställigheten har

fullföljts,

e) om tillämpningen av alternativa straff enligt artikel 10.

Artikel 15

Följder av översändande av beslut

1. Med förbehåll för punkt 2 får den utfärdande staten inte

fullfölja verkställigheten av ett beslut som översänts enligt artikel

4.

2. Rätten att verkställa beslutet skall återgå till den utfärdande

staten

a) när denna har erhållit information från den verkställande

staten om att beslutet helt eller delvis inte har verkställts,

eller inte har erkänts eller verkställts enligt artikel 7, med

undantag för artikel 7.2 a samt artiklarna 11.1 och 20.3,

eller

b) när den utfärdande staten har underrättat den verkställande

staten om att beslutets verkställighet har dragits tillbaka från

denna enligt artikel 12.

3. Om en myndighet i den utfärdande staten, efter det att ett

beslut har översänts i enlighet med artikel 4, tar emot ett belopp

som den dömde har betalat frivilligt med avseende på beslutet,

skall den utan dröjsmål informera den behöriga myndigheten i

den verkställande staten. Artikel 9.2 skall tillämpas.

Artikel 16

Språk

1. Intyget, i den standardform som anges i bilagan, skall över-

sättas till det officiella språket eller något av de officiella språken

i den verkställande staten. Varje medlemsstat får när detta ram-

beslut antas eller senare i en förklaring som deponeras vid rådets

generalsekretariat tillkännage att den godtar en översättning till

ett eller flera av de officiella språken i unionens institutioner.

2. Verkställandet av beslutet får skjutas upp under den tid

som är nödvändig för att få fram en översättning på den verk-

ställande statens bekostnad.

Artikel 17

Kostnader

Medlemsstaterna får inte avkräva varandra ersättning för kostna-

der i samband med tillämpningen av detta rambeslut.

Artikel 18

Förhållandet till andra avtal och överenskommelser

Detta rambeslut skall inte åsidosätta tillämpningen av bilaterala

eller multilaterala avtal eller överenskommelser mellan medlems-

staterna, i den mån som sådana avtal och överenskommelser

medger undantag från bestämmelserna i detta rambeslut och

ytterligare förenklar och underlättar förfarandena för indrivning

av bötesstraff.

Artikel 19

Territoriell tillämpning

Detta rambeslut skall tillämpas på Gibraltar.

Artikel 20

Genomförande

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga

för att följa bestämmelserna i detta rambeslut senast den 22

mars 2007.

2. Varje medlemsstat får under högst fem år från och med

den dag detta rambeslut träder i kraft begränsa dess tillämpning

till

a) beslut som nämns i artikel 1 a i och 1 a iv, och/eller

b) i fråga om juridiska personer, beslut som avser ett beteende

för vilket ett EU-instrument föreskriver tillämpning av prin-

cipen om juridiska personers ansvar.

Varje medlemsstat som vill tillämpa denna punkt skall lämna en

förklaring att detta sker till rådets generalsekreterare vid anta-

gandet av detta rambeslut. Förklaringen skall offentliggöras i

Europeiska unionens officiella tidning.

3. Varje medlemsstat får motsätta sig erkännande och verk-

ställighet av beslut, om intyget enligt artikel 4 ger anledning att

förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläg-

gande rättsliga principerna enligt artikel 6 i fördraget kan ha

kränkts. Det förfarande som anges i artikel 7.3 skall därvid till-

lämpas.

4. Varje medlemsstat får tillämpa ömsesidighetsprincipen i

förhållande till varje medlemsstat som tillämpar punkt 2.

22.3.2005

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 76/21

72

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

5. Medlemsstaterna skall till rådets generalsekretariat och

kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom

vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras

nationella lagstiftning. På grundval av en rapport som kommis-

sionen utarbetar med hjälp av denna information skall rådet

senast den 22 mars 2008 bedöma i vilken utsträckning med-

lemsstaterna har följt bestämmelserna i detta rambeslut.

6. Rådets generalsekretariat skall underrätta medlemsstaterna

och kommissionen om de förklaringar som görs i enlighet med

artikel 4.7 och artikel 16.

7. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 35.7 i för-

draget, får en medlemsstat som vid upprepade tillfällen stött på

svårigheter eller bemötts med passivitet från en annan medlems-

stats sida när det gäller ömsesidigt erkännande och verkställighet

av beslut och om dessa problem inte har lösts genom bilaterala

samråd, underrätta rådet för en utvärdering av detta rambesluts

genomförande på medlemsstatsnivå.

8. Varje medlemsstat som under ett kalenderår har tillämpat

punkt 3 skall i början av det påföljande kalenderåret underrätta

rådet och kommissionen om sådana ärenden där de skäl för

icke-erkännande eller icke-verkställighet av ett beslut som det

hänvisas till i den bestämmelsen har tillämpats.

9. Inom sju år efter det att detta rambeslut träder i kraft skall

kommissionen utarbeta en rapport på grundval av den mot-

tagna informationen, vilken skall åtföljas av eventuella initiativ

som den finner lämpliga. Rådet skall på grundval av rapporten

se över denna artikel för att överväga om punkt 3 skall bibehål-

las eller ersättas med en mer specifik bestämmelse.

Artikel 21

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i

Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den 24 februari 2005.

På rådets vägnar

N. SCHMIT

Ordförande

L 76/22

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.3.2005

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

73

BILAGA

INTYG

enligt artikel 4 i rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på

bötesstraff

a)

*

Utfärdande stat:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

*

Verkställande stat:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

b) Den myndighet som har utfärdat beslutet om bötesstraff:

Officiellt namn:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Adress:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ärendebeteckning […]:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tfn (landsnummer) (riktnummer)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fax (landsnummer) (riktnummer)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

E-post (om sådan finns):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Språk för kontakter med den utfärdande myndigheten:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Uppgifter om den person/de personer som skall kontaktas för ytterligare information för verkställighet av beslu-

tet eller i förekommande fall för överförande till den utfärdande staten av belopp som erhålls vid verkställighet

(namn, titel/grad, tfn, fax och, om sådan finns, e-post):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

22.3.2005

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 76/23

74

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

c) Behörig myndighet för verkställighet av ett beslut om bötesstraff i den utfärdande staten (om denna myndighet

är en annan än den myndighet som anges under b):

Officiellt namn:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Adress:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tfn (landsnummer) (riktnummer)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fax (landsnummer) (riktnummer)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

E-post (om sådan finns):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Språk för kontakter med den för verkställighet behöriga myndigheten:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Uppgifter om den person/de personer som skall kontaktas för ytterligare information för verkställighet av beslu-

tet eller i förekommande fall för överförande till den utfärdande staten av belopp som erhålls vid verkställighet

(namn, titel/grad, tfn, fax och, om sådan finns, e-post):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

d) Central myndighet med ansvar för administrativ översändning av beslut om bötesstraff i den utfärdande staten:

Namn på den centrala myndigheten:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kontaktperson, i förekommande fall (titel/grad och namn):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Adress:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ärendebeteckning:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tfn (landsnummer) (riktnummer)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fax (landsnummer) (riktnummer)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

E-post (om sådan finns):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

L 76/24

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.3.2005

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

75

e) Den myndighet/de myndigheter som kan kontaktas (om punkt c och/eller d har fyllts i):

Myndighet enligt b:

Kan kontaktas beträffande frågor som rör:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Myndighet enligt c:

Kan kontaktas beträffande frågor som rör:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Myndighet enligt d:

Kan kontaktas beträffande frågor som rör:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

f)

Uppgifter om fysisk eller juridisk person för vilken bötesstraffet har utdömts:

1. F y s i s k p e r s o n

Namn:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Samtliga förnamn:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Flicknamn, i tillämpliga fall:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Alias, i tillämpliga fall:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kön:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Nationalitet:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ID-nummer eller socialförsäkringsnummer (om sådant finns):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Födelsedatum:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Födelseort:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Senaste kända adress:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Språk som personen förstår (om detta/dessa är känt/kända):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

a) Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att personen som är föremål för beslutet

normalt är bosatt där, lägg till följande uppgifter:

Hemvist i den verkställande staten:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

b) Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att personen som är föremål för beslutet

har egendom i den verkställande staten, lägg till följande uppgifter:

Beskrivning av personens egendom:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Egendomens belägenhet:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

22.3.2005

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 76/25

76. Prop. 2012/13:156 Bilaga 3

c) Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att personen som är föremål för beslutet

har inkomster i den verkställande staten, lägg till följande uppgifter:

Beskrivning av personens inkomstkälla/-källor:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inkomstkällans/-källornas belägenhet:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2. J u r i d i s k p e r s o n

Namn:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Form av juridisk person:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Registreringsnummer (om sådant finns)

(

1):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Registrerat säte (om sådant finns) (

1

):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Den juridiska personens adress:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

a) Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att den juridiska person som är föremål för

beslutet har egendom i den verkställande staten, lägg till följande uppgifter:

Beskrivning av den juridiska personens egendom:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Egendomens belägenhet:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

b) Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att den juridiska person som är föremål för

beslutet har inkomster i den verkställande staten, lägg till följande uppgifter:

Beskrivning av personens inkomstkälla/-källor:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inkomstkällans/-källornas belägenhet:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

g) Beslut om utdömande av bötesstraff:

1. Arten av beslut om bötesstraff (sätt kryss i tillämplig ruta):

i) Beslut av en domstol i den utfärdande staten med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande staten.

ii) Beslut av en annan myndighet än domstol i den utfärdande staten med avseende på gärningar som är straffbara enligt den utfärdande statens lag. Det bekräftas att den berörda personen har haft tillfälle att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål.

iii) Beslut av en annan myndighet än domstol i den utfärdande staten med avseende på gärningar som

är straffbara enligt den utfärdande statens nationella lag eftersom de utgör överträdelser mot lagbestämmelser. Det bekräftas att den berörda personen har haft tillfälle att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål.

iv) Beslut av en domstol med särskild behörighet i brottmål med avseende på ett beslut enligt iii.

Beslutet fattades den (datum)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

(

) Om ett beslut översänds till den verkställande staten på grund av att den juridiska person mot vilken beslutet har meddelats har sitt

registrerade säte i den staten måste registreringsnummer och registrerat säte fyllas i.

L 76/26 SV Europeiska unionens officiella tidning

22.3.2005

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

77

Beslutet blev slutgiltigt den (datum)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Beslutets referensnummer är (om sådant finns):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bötesstraffet innebär en skyldighet att betala (sätt kryss i tillämplig[a] ruta[or] och ange beloppet[en] med

angivande av valuta):

i)

Ett penningbelopp som utdöms som påföljd för ett brott.

Belopp:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ii)

En ersättning till brottsoffer som utdöms i samma beslut, där brottsoffret inte får vara civilrättslig

part i förfarandena och domstolen beslutar under utövande av sin domsrätt i brottmål.

Belopp:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

iii) Ett penningbelopp som skall betalas för kostnader för de rättegångsförfaranden eller förvaltnings-

rättsliga förfaranden som leder fram till beslutet.

Belopp:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

iv) Ett penningbelopp som skall betalas till en allmän fond eller till en stödorganisation för brottsoffer,

vilket utdöms i samma beslut.

Belopp:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Det sammanlagda bötesbeloppet med angivande av valuta:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2. En sammanfattning av fakta och en beskrivning av omständigheterna när brottet/brotten begicks, bland

annat tid och plats:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Brottets eller brottens beskaffenhet, brottsrubricering och den tillämpliga lagbestämmelse som beslutet

grundar sig på:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3. Om de(t) brott som anges under punkt 2 ovan utgör ett eller flera av följande, bekräfta detta genom att

sätta kryss i tillämplig(a) ruta(or):

Deltagande i en kriminell organisation.

Terrorism.

Människohandel.

Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.

Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.

22.3.2005

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 76/27

78. Prop. 2012/13:156 Bilaga 3

Korruption.

Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

Tvätt av vinning av brott.

Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

IT-brottslighet.

Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.

Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

Mord, grov misshandel.

Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.

Rasism och främlingsfientlighet.

Organiserad stöld eller väpnat rån.

Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.

Svindleri.

Beskyddarverksamhet och utpressning.

Förfalskning och piratkopiering.

Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.

Förfalskning av betalningsmedel.

Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsubstanser.

Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.

Handel med stulna fordon.

Våldtäkt.

Mordbrand.

Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet.

Kapning av flygplan eller fartyg.

Sabotage.

Beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser, inbegripet överträdelser av bestämmelser om körtid och viloperioder och av bestämmelser om farligt gods.

Smuggling av varor.

Intrång i immateriella rättigheter.

Våldshandlingar och hot om våld mot personer, inbegripet våldshandlingar under idrottsevenemang.

Skadegörelse.

L 76/28 SV Europeiska unionens officiella tidning

22.3.2005

Prop. 2012/13:156 Bilaga 3

Stöld.

Brott i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning vilka omfattas av genomförandeskyldigheter enligt instrument som antagits enligt EG-fördraget eller enligt avdelning VI i EU-fördraget.

Om denna ruta kryssas för, ange exakt vilka bestämmelser i det instrument som antagits på grundval av EG- eller EU-fördraget som dessa brott avser:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4. Om de(t) brott som anges i punkt 2 ovan inte omfattas av punkt 3, ge en fullständig beskrivning av ifrågavarande brott:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

h) Status för beslutet om bötesstraff

1. Bekräfta att (sätt kryss i rutorna)

a) beslutet är slutgiltigt,

b) den myndighet som utfärdar intyget inte har kännedom om att den dömda personen har dömts för samma gärningar i den verkställande staten eller att något sådant beslut som meddelats i någon annan stat än den utfärdande eller den verkställande staten har verkställts.

2. Ange om fallet har varit föremål för ett skriftligt förfarande:

a) Nej, det har det inte.

b) Ja, det har det. Det bekräftas att den berörda personen i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning personligen eller via en företrädare med behörighet enligt nationell lag har underrättats om sin rätt att bestrida saken samt om tidsfrister för ett sådant bestridande.

3. Ange om den berörda personen inställde sig personligen till rättegången:

a) Ja, det gjorde han/hon.

b) Nej, det gjorde han/hon inte. Det bekräftas

att personen personligen eller via en företrädare med behörighet enligt nationell lag underrättades om de rättsliga åtgärderna i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning,

eller

att personen har meddelat att han/hon inte bestrider saken.

4. Delbetalning av bötesbeloppet

Om någon del av böterna redan har betalats i den utfärdande staten eller i någon annan stat och den myndighet som utfärdat intyget är informerad om detta, ange vilket belopp:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

22.3.2005 SV Europeiska unionens officiella tidning

L 76/29

80

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

i)

Alternativa straff, inklusive frihetsstraff

1. Ange om den utfärdande staten medger att den verkställande staten tillämpar alternativa straff, om det inte

är möjligt att vare sig helt eller delvis verkställa beslutet om bötesstraff:

ja

nej

2. Om ja, ange vilka straff som kan tillämpas (beskaffenhet, maximistraff):

Frihetsberövande. Maximitid:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Samhällstjänst (eller motsvarande). Maximitid:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Andra straff. Beskrivning:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

j)

Andra omständigheter i fallet (frivillig information):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

k) Texten till beslutet om bötesstraff bifogas intyget.

Underskrift av den myndighet som utfärdar intyget och/eller företrädare, som bekräftar att intyget är korrekt:

. .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Namn:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Befattning (titel/grad):

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Datum:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Officiell stämpel (i förekommande fall)

L 76/30

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.3.2005

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

81

(Rättsakter som antagits med tillämpning av avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen)

RÅDETS RAMBESLUT 2006/783/RIF

av den 6 oktober 2006

om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt

artiklarna 31.1 a och 34.2 b,

med beaktande av Konungariket Danmarks initiativ (1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (2), och

av följande skäl:

(1)

Europeiska rådet i Tammerfors den15 och 16 okto-

ber 1999 betonade att principen om ömsesidigt erkän-

nande bör utgöra hörnstenen i det rättsliga samarbetet på

både det civilrättsliga och det straffrättsliga området inom

unionen.

(2)

I punkt 51 i slutsatserna från Europeiska rådet i Tammer-

fors framfördes att penningtvätt är en central del i den

organiserade brottsligheten, att den bör utrotas varhelst

den förekommer och att Europeiska rådet är fast beslutet

att se till att det vidtas konkreta åtgärder för spårande,

spärrande, beslag och förverkande av vinning av brott.

Europeiska rådet uppmanade i detta sammanhang, i

punkt 55 i slutsatserna, till tillnärmning av straffrätten och

de straffrättsliga förfarandena vid penningtvätt (t.ex. spå-

rande, spärrande och förverkande av medel).

(3)

Samtliga medlemsstater har ratificerat Europarådets kon-

vention av den 8 november 1990 om penningtvätt, efter-

forskning, beslag och förverkande av vinning av brott

(nedan kallad ”1990 års konvention”). Konventionen åläg-

ger de parter som har undertecknat den att erkänna

och verkställa beslut om förverkande från en annan part

eller att inlämna en framställan till sina egna behöriga

myndigheter för att erhålla ett beslut om förverkande samt

att, om ett sådant beslut erhålls, verkställa detta. Parterna

kan avvisa framställningar om förverkande, bl.a. när det

brott som framställan gäller inte är något brott enligt den

anmodade partens nationella lagstiftning eller om det brott

som framställan gäller inte kan utgöra underlag för förver-

kande enligt den anmodade partens nationella lagstiftning.

(4)

Rådet antog den 30 november 2000 ett åtgärdsprogram

för genomförande av principen om ömsesidigt erkän-

nande av domar i brottmål, i vilket högsta prioritet (åtgär-

derna 6 och 7) gavs till antagande av ett instrument om

tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på

frysning av bevismaterial och egendom. Dessutom fram-

går det av punkt 3.3 i programmet att syftet är att, i enlig-

het med principen om ömsesidigt erkännande, förbättra

verkställigheten i en medlemsstat av ett beslut om förver-

kande som avkunnats i en annan medlemsstat, bland

annat när det gäller återställande till offret för en straffbar

gärning, med beaktande av 1990 års konvention. För att

uppnå detta syfte minskas genom detta rambeslut, inom

dess tillämpningsområde, skälen till vägran av verkställig-

het och upphävs, bland medlemsstaterna, eventuella sy-

stem för att omvandla beslutet om förverkande till ett

inhemskt beslut.

(5)

I rådets rambeslut 2001/500/RIF (3) fastställs bestämmel-

ser om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande,

beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av

brott. Enligt det rambeslutet får medlemsstaterna inte hel-

ler göra eller vidhålla några reservationer i fråga om arti-

kel 2 i 1990 års konvention, om brottet bestraffas med

frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där högsta

straffet är mer än ett år.

(6)

Slutligen

antog

rådet

den

22

juli

2003

rambeslut 2003/577/RIF om verkställighet i Europe-

iska unionen av beslut om frysning av egendom eller

bevismaterial (4).

(1) EGT C 184, 2.8.2002, s. 8.

(2) Yttrandet avgivet den 20 november 2002 (EUT C 25 E, 29.1.2004,

s. 205).

(3) EGT L 182, 5.7.2001, s. 1.

(4) EUT L 196, 2.8.2003, s. 45.

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/59

82

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

(7)

Huvudsyftet för den organiserade brottsligheten är ekono-

misk vinning. Effektivt förebyggande och effektiv bekämp-

ning av den organiserade brottsligheten bör därför inriktas

på spårande, spärrande, beslag och förverkande av vin-

ning av brott. Det räcker dock inte med att garantera

ömsesidigt erkännande inom Europeiska unionen av pre-

liminära rättsliga åtgärder såsom spärrande och beslag,

eftersom effektiv bekämpning av ekonomisk brottslighet

dessutom kräver ömsesidigt erkännande av beslut om för-

verkande av vinning av brott.

(8)

Syftet med detta rambeslut är att underlätta samarbetet

mellan medlemsstaterna om ömsesidigt erkännande

och verkställighet av beslut om förverkande av egendom,

så att en medlemsstat på sitt territorium skall erkänna

och verkställa beslut om förverkande som har utfärdats av

en annan medlemsstats domstol som är behörig i brott-

mål. Detta rambeslut hänger samman med rådets rambe-

slut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om

förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som

härrör från brott (1). Syftet med det rambeslutet är att

säkerställa att alla medlemsstater har effektiva regler för

förverkande av vinning av brott, bland annat när det gäl-

ler bevisbördan i fråga om ursprung för tillgångar vilka

innehas av en person som är dömd för ett brott som har

samband med organiserad brottslighet.

(9)

Samarbete mellan medlemsstaterna på grundval av princi-

pen om ömsesidigt erkännande och omedelbar verkstäl-

lighet av rättsliga avgöranden förutsätter förtroende för att

de beslut som skall erkännas och verkställas alltid kom-

mer att fattas i enlighet med principerna om laglighet, sub-

sidiaritet och proportionalitet. Det förutsätter också att de

rättigheter som beviljas parterna eller berörda tredje par-

ter i god tro kommer att bibehållas. I detta sammanhang

bör lämplig hänsyn tas till att förhindra att orättmätiga

anspråk från juridiska eller fysiska personer tillgodoses.

(10)

En korrekt tillämpning av detta rambeslut förutsätter nära

förbindelser mellan de berörda ansvariga nationella myn-

digheterna, i synnerhet när det gäller samtidig verkställig-

het av ett beslut om förverkande i fler än en medlemsstat.

(11)

Termerna ”vinning” och ”hjälpmedel” som används i detta

rambeslut har en tillräckligt vid definition för att i före-

kommande fall innefatta föremål för brottet.

(12)

Om det råder tveksamhet om var den egendom som är

föremål för beslut om förverkande är belägen, bör med-

lemsstaterna använda alla tillgängliga medel för att kor-

rekt kunna fastställa var egendomen finns, också med

användning av alla tillgängliga informationssystem.

(13)

Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter

och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 i fördra-

get om Europeiska unionen och återspeglas i Europeiska

unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, sär-

skilt kapitel VI i denna. Inget i detta rambeslut får tolkas

som ett förbud mot att vägra att förverka egendom om

vilken ett beslut om förverkande har utfärdats, om det

finns objektiva skäl att tro att beslutet har utfärdats för att

lagföra eller straffa en person på grund av dennes kön, ras,

religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska

uppfattning eller sexuella läggning, eller att denna persons

ställning kan skadas av något av dessa skäl.

(14)

Detta rambeslut hindrar inte en medlemsstat från att

tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga

ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i

andra medier.

(15)

Detta rambeslut tar inte upp återställande av egendom till

dess rättmätiga ägare.

(16)

Detta rambeslut påverkar inte det ändamål för vilket med-

lemsstaterna använder de summor som erhålls till följd av

dess tillämpning.

(17)

Detta rambeslut påverkar inte medlemsstaternas ansvar för

att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre

säkerheten enligt artikel 33 i fördraget om Europeiska

unionen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

1.

Syftet med detta rambeslut är att fastställa de regler enligt

vilka en medlemsstat skall erkänna och på sitt territorium verk-

ställa ett beslut om förverkande som har utfärdats av en domstol

som är behörig i brottmål i en annan medlemsstat.

2.

Detta rambeslut innebär ingen ändring av skyldigheten att

iaktta de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rätts-

principerna enligt artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen,

och inga skyldigheter som åligger rättsliga myndigheter i detta

avseende skall påverkas.

(1) EUT L 68, 15.3.2005, s. 49.

L 328/60

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

83

Artikel 2

Definitioner

I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydel-

ser som här anges:

a) utfärdande stat: den medlemsstat där en domstol har utfärdat

ett beslut om förverkande i samband med ett straffrättsligt

förfarande.

b) verkställande stat: den medlemsstat till vilken ett beslut om

förverkande har överförts för verkställighet.

c) beslut om förverkande: sådant slutligt straff eller sådan slutlig

åtgärd som beslutas av domstol efter rättegång på grund av

en eller flera brottsliga handlingar som innebär slutligt berö-

vande av egendom.

d) egendom: varje form av egendom, materiell eller immateriell,

lös eller fast, samt juridiska handlingar eller urkunder som

styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom, som

enligt beslut av domstolen i den utfärdande staten

i)

utgör vinning av ett brott eller motsvarande som helt

eller delvis uppgår till värdet av denna vinning,

ii) utgör hjälpmedel för ett sådant brott, vinning,

iii) kan förklaras förverkade till följd av tillämpningen i den

utfärdande staten av någon av de utökade möjligheterna

till förverkande som anges i artikel 3.1 och 3.2 i ram-

beslut 2005/212/RIF,

eller

iv) kan förklaras förverkade enligt någon annan bestäm-

melse om utökade möjligheter till förverkande enligt

den utfärdande statens lagstiftning.

e) vinning: varje ekonomisk fördel av brott. Den kan bestå av

alla former av egendom.

f)

hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller

delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå

ett eller flera brott.

g) kulturföremål som ingår i det nationella kulturarvet skall definie-

ras i enlighet med artikel 1.1 i direktiv 93/7/EEG av

den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som

olagligt förts bort från en medlemsstats territorium (1).

h) om de straffrättsliga förfaranden som leder fram till ett beslut

om förverkande omfattar ett förbrott, inbegripet penning-

tvätt, skall med ”brott” enligt artikel 8.2 f avses ett förbrott.

Artikel 3

Fastställande av behöriga myndigheter

1.

Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekreta-

riat om vilken eller vilka myndigheter som enligt nationell lag är

behöriga enligt detta rambeslut, när medlemsstaten är

— utfärdande stat,

eller

— verkställande stat.

2.

Utan hinder av bestämmelserna i artikel 4.1 och 4.2 får

varje medlemsstat, om organisationen av dess interna system gör

det nödvändigt, utse en eller flera centrala myndigheter till att

ansvara för administrativ översändning och mottagning av beslut

om förverkande och bistå de behöriga myndigheterna.

3.

Rådets generalsekretariat skall hålla de erhållna underrättel-

serna tillgängliga för alla medlemsstater och för kommissionen.

Artikel 4

Översändande av beslut om förverkande

1.

Ett beslut om förverkande får, om beslutet om förverkande

avser ett penningbelopp, översändas, tillsammans med det intyg

som avses i punkt 2, till den behöriga myndigheten i en med-

lemsstat i vilken den behöriga myndigheten i den utfärdande sta-

ten har tillräckliga skäl att anta att den fysiska eller juridiska

person mot vilken ett beslut om förverkande har utfärdats har

egendom eller inkomster.

Om beslutet om förverkande avser specifik egendom får beslutet

om förverkande och intyget översändas till den behöriga myn-

digheten i en medlemsstat i vilken den behöriga myndigheten i

den utfärdande staten har tillräckliga skäl att anta att egendom

som omfattas av beslutet om förverkande är belägen.

Om det saknas tillräckliga skäl för att den utfärdande staten skall

kunna fastställa till vilken medlemsstat beslutet om förverkande

skall översändas, kan detta överföras till den behöriga myndighe-

ten i den medlemsstat där den fysiska eller juridiska person för

vilken beslutet om förverkande har utfärdats normalt är bosatt

respektive har sitt registrerade säte.

(1) EGT L 74, 27.3.1993, s. 74. Direktivet senast ändrat genom Europa-

parlamentets och rådets direktiv 2001/38/EG (EGT L 187, 10.7.2001,

s. 43).

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/61

84

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

2.

Beslutet om förverkande eller en bestyrkt avskrift av detta,

skall tillsammans med intyget översändas av den behöriga myn-

digheten i den utfärdande staten direkt till den behöriga myndig-

heten i den verkställande staten, på ett sätt som gör det möjligt

att få en skriftlig uppteckning, så att den verkställande staten kan

fastställa äktheten. Beslutet om förverkande i original, eller en

bestyrkt avskrift av detta, och intyget i original skall översändas

till den verkställande staten, om den kräver detta. Allt informa-

tionsutbyte skall också ske direkt mellan de berörda

myndigheterna.

3.

Intyget skall undertecknas och riktigheten i dess innehåll

intygas av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

4.

Om den myndighet som är behörig att verkställa beslutet

om förverkande inte är känd av den behöriga myndigheten i den

utfärdande staten, skall denna vidta alla nödvändiga efterforsk-

ningar, inklusive via kontaktpunkterna i det europeiska rättsliga

nätverket, för att erhålla informationen från den verkställande

staten.

5.

Om en myndighet i den verkställande staten tar emot ett

beslut om förverkande och inte är behörig att erkänna det

och vidta de åtgärder som krävs för att det skall verkställas, skall

den ex officio översända beslutet till den behöriga myndigheten

och därefter underrätta den behöriga myndigheten i den utfär-

dande staten.

Artikel 5

Översändande av ett beslut om förverkande till en eller

flera verkställande stater

1.

Med förbehåll för punkterna 2 och 3 får ett beslut om för-

verkande endast översändas i enlighet med artikel 4 till en verk-

ställande stat åt gången.

2.

Ett beslut om förverkande som avser specifik egendom får

översändas till flera än en verkställande stat åt gången om

— den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har till-

räckliga skäl att anta att olika delar av den egendom som

omfattas av beslutet om förverkande är belägna i olika verk-

ställande stater,

eller

— förverkandet av en specifik egendom som omfattas av beslu-

tet om förverkande medför åtgärder i mer än en verkstäl-

lande stat,

eller

— den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har till-

räckliga skäl att anta att en specifik egendom som omfattas

av beslutet om förverkande är belägen i en av två eller fler

angivna verkställande stater.

3.

Ett beslut om förverkande som avser ett penningbelopp får

översändas till flera än en verkställande stat åt gången om den

behöriga myndigheten i den utfärdande staten bedömer att det

finns ett specifikt behov att göra det, till exempel om

— egendomen i fråga inte har frysts i enlighet med rådets ram-

beslut 2003/577/RIF,

eller

— värdet på den egendom som får förverkas i den utfärdande

staten och ytterligare en verkställande stat förmodligen inte

räcker för att driva in hela det belopp som omfattas av beslu-

tet om förverkande.

Artikel 6

Brott

1.

Om de gärningar som föranleder beslutet om förverkande

utgör ett eller flera av följande brott, enligt den utfärdande sta-

tens lagstiftning, och de i den utfärdande staten medför ett hög-

sta frihetsstraff på minst 3 år, skall ett beslut om förverkande

verkställas utan kontroll av dubbel straffbarhet:

— Deltagande i en kriminell organisation.

— Terrorism.

— Människohandel.

— Sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi.

— Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

— Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängmedel.

— Korruption.

— Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som skadar Europeiska

gemenskapernas finansiella intressen enligt konventionen av

den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas

finansiella intressen.

— Tvätt av vinning av brott.

— Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

— IT-brottslighet.

— Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter

och hotade växtarter och växtsorter.

— Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

— Mord, grov misshandel.

— Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

L 328/62

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

85

— Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.

— Rasism och främlingsfientlighet.

— Organiserad stöld och väpnat rån.

— Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter

och konstverk.

— Svindleri.

— Beskyddarverksamhet och utpressning.

— Förfalskning och piratkopiering.

— Förfalskning av administrativa dokument och handel med

sådana förfalskningar.

— Förfalskning av betalningsmedel.

— Olaglig

handel

med

hormonpreparat

och

andra

tillväxtsubstanser.

— Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.

— Handel med stulna fordon.

— Våldtäkt.

— Mordbrand.

— Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomsto-

lens behörighet.

— Kapning av flygplan eller fartyg.

— Sabotage.

2.

Rådet kan när som helst med enhällighet, och efter att ha

hört Europaparlamentet enligt villkoren i artikel 39.1 i

EU-fördraget, besluta att lägga till andra kategorier av brott i för-

teckningen i punkt 1. Rådet skall på grundval av den rapport

som kommissionen lägger fram i enlighet med artikel 22 över-

väga om förteckningen skall utvidgas eller ändras.

3.

I andra fall än de som anges i punkt 1 får den verkstäl-

lande staten låta erkännande och verkställighet av ett beslut om

förverkande bero på om de gärningar som föranleder beslutet

om förverkande utgör ett brott som ger möjlighet till förver-

kande enligt den verkställande statens lagstiftning, oavsett brot-

tets beskaffenhet eller brottsrubriceringen enligt den utfärdande

statens lagstiftning.

Artikel 7

Erkännande och verkställighet

1.

De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall

utan ytterligare formaliteter erkänna ett beslut om förverkande

som har översänts i enlighet med artiklarna 4 och 5 och skynd-

samt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida

inte de behöriga myndigheterna beslutar att åberopa något av de

skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i arti-

kel 8 eller något av de skäl till uppskov av verkställigheten som

anges i artikel 10.

2.

Om en framställan om förverkande rör en viss specifik

egendom, får de behöriga myndigheterna i den utfärdande och

den verkställande medlemsstaten, om det föreskrivs i dessa sta-

ters lagstiftning, träffa överenskommelse om att den verkstäl-

lande staten kan verkställa förverkandet i form av ett krav om

inbetalning av ett penningbelopp som motsvarar värdet av denna

egendom.

3.

Om ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp skall

de behöriga myndigheterna i den verkställande staten, om betal-

ning inte erhålls, verkställa beslutet om förverkande i enlighet

med punkt 1 på all egendom som finns att tillgå för detta.

4.

Om ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp,

skall de behöriga myndigheterna i den verkställande staten om

nödvändigt räkna om det förverkade beloppet till den verkstäl-

lande statens valuta till den växelkurs som rådde när beslutet om

förverkande utfärdades.

5.

Varje medlemsstat får genom en förklaring som deponeras

vid rådets generalsekretariat förklara att dess behöriga myndighe-

ter inte kommer att erkänna och verkställa beslut om förver-

kande, om beslutet utfärdades under omständigheter som

medförde att egendomen skulle förverkas i enlighet med de ut-

ökade möjligheter till förverkande som avses i artikel 2 d iv. Alla

sådana förklaringar får dras tillbaka vid vilken tidpunkt som helst.

Artikel 8

Skäl för att vägra erkännande eller verkställighet

1.

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får

vägra att erkänna och verkställa beslutet, om det intyg som avses

i artikel 4 saknas, är ofullständigt eller uppenbarligen inte mot-

svarar beslutet.

2.

Den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande sta-

ten, så som den definieras i den statens lagstiftning, får dessutom

vägra att erkänna och verkställa beslutet om förverkande, om det

fastställs att

a) verkställande av beslutet om förverkande skulle stå i strid

med ne bis in idem-principen,

b) i något av de fall som anges i artikel 6.3, den gärning som

ligger till grund för beslutet om förverkande inte utgör ett

brott som ger möjlighet till förverkande enligt lagen i den

verkställande staten; när det gäller skatter och andra avgif-

ter, tullar och valutatransaktioner får emellertid verkställig-

heten av ett beslut om förverkande inte vägras av det skälet

att den verkställande statens lagstiftning inte föreskriver

samma typ av skatter eller andra avgifter eller att den inte

innehåller samma slags bestämmelser om skatter och andra

avgifter, tullar och valutatransaktioner som den utfärdande

statens lagstiftning,

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/63

86

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

c) det enligt den verkställande statens lagstiftning föreligger

immunitet eller privilegier som skulle förhindra verkställig-

heten av ett nationellt beslut om förverkande av egendomen

i fråga,

d) de rättigheter som innehas av berörda parter, inklusive tredje

part i god tro, enligt den verkställande statens lagstiftning

gör det omöjligt att verkställa beslutet om förverkande,

inklusive när detta är en konsekvens av tillämpningen av rätts-

medel i enlighet med artikel 9,

e) den berörda personen, enligt det intyg som avses i arti-

kel 4.2, inte inställde sig personligen och inte heller företräd-

des av ett ombud vid det förfarande som ledde till beslutet

om förverkande, såvida inte intyget fastställer att personen

personligen eller genom sin enligt nationell lagstiftning

behörige företrädare informerades om förfarandet enligt den

utfärdande statens lagstiftning, eller att personen har medde-

lat att han/hon inte bestrider beslutet om förverkande,

f)

beslutet om förverkande är grundat på straffrättsliga förfa-

randen med avseende på brott som

— enligt den verkställande statens lagstiftning helt eller del-

vis anses ha begåtts inom dess territorium eller på en

plats som är likvärdig med dess territorium,

eller

— begicks utanför den utfärdande statens territorium och

det enligt den verkställande statens lagstiftning inte är

möjligt att inleda rättsliga förfaranden med avseende på

sådana brott om de begås utanför dess territorium,

g) beslutet om förverkande, i enlighet med vad denna myndig-

het har funnit, utfärdades under omständigheter som med-

förde att egendomen skulle förverkas i enlighet med de

utökade möjligheter till förverkande som avses i

artikel 2 d iv,

h) verkställigheten av beslutet har preskriberats enligt lagen i

den verkställande staten, under förutsättning att gärningarna

omfattas av den statens behörighet enligt dess egen

strafflagstiftning.

3.

Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten

har funnit att

— beslutet om förverkande utfärdades under omständigheter

som medförde att egendomen skulle förverkas i enlighet med

de utökade möjligheter till förverkande som avses

i artikel 2 d iii

och

— beslutet om förverkande faller utanför räckvidden av det

alternativ som den verkställande staten har antagit enligt arti-

kel 3.2 i rambeslut 2005/212/RIF.

skall den verkställa beslutet om förverkande åtminstone i den

omfattning som föreskrivs i liknande fall enligt den nationella

lagstiftningen.

4.

De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall

särskilt överväga att på lämpligt sätt samråda med de behöriga

myndigheterna i den utfärdande staten innan de beslutar att inte

erkänna och verkställa ett beslut om förverkande enligt punkt 2

eller att begränsa verkställigheten enligt punkt 3. Samråd är obli-

gatoriskt då beslutet sannolikt kommer att grunda sig på

— punkt 1,

— punkt 2 a, 2 e, 2 f eller 2 g,

— punkt 2 d och det inte ges någon information enligt

artikel 9.3,

eller

— punkt 3.

5.

Om det är omöjligt att verkställa beslutet om förverkande,

på grund av att den egendom som skall förverkas redan har för-

verkats, försvunnit, förstörts, inte kan återfinnas på den plats som

anges i intyget eller platsen där egendomen finns inte har angetts

tillräckligt exakt, trots att den utfärdande staten konsulterats, skall

den behöriga myndigheten i den utfärdande staten underrättas

utan dröjsmål.

Artikel 9

Rättsmedel i den verkställande staten mot erkännande

och verkställighet

1.

Varje medlemsstat skall införa nödvändiga bestämmelser

för att se till att alla berörda parter, inbegripet tredje part i god

tro, har tillgång till rättsmedel mot erkännande och verkställig-

het av ett beslut om förverkande i enlighet med artikel 7 i syfte

att bevara hans eller hennes rättigheter. Talan skall väckas vid en

domstol i den verkställande staten i enlighet med den statens

nationella lagstiftning. Talan får ha suspensiv effekt enligt lagen i

den verkställande staten.

2.

Grunden för utfärdande av beslutet om förverkande får inte

prövas vid en domstol i den verkställande staten.

3.

Om talan väcks vid en domstol i den verkställande staten

skall den behöriga myndigheten i den utfärdande staten under-

rättas om detta.

L 328/64

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

87

Artikel 10

Uppskov av verkställigheten

1.

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får

uppskjuta verkställigheten av ett beslut om förverkande som har

överlämnats i enlighet med artiklarna 4 och 5

a) om den när det gäller ett beslut om förverkande avseende

ett penningbelopp anser att det finns risk för att det sam-

manlagda värdet av verkställigheten kommer att överstiga

det belopp som anges i beslutet om förverkande på grund

av samtidig verkställighet av beslutet om förverkande i fler

än en medlemsstat,

eller

b) i fråga om de rättsmedel som avses i artikel 9,

eller

c) om verkställigheten kan skada en pågående brottsutredning

eller ett förfarande, fram till en tidpunkt som anses lämplig,

eller

d) i fall där det anses nödvändigt att helt eller delvis översätta

beslutet om förverkande, under den tid som är nödvändig

för översättningen på den verkställande statens bekostnad,

eller

e) i fall där egendomen redan omfattas av förfaranden om för-

verkande i den verkställande staten.

2.

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall

under uppskovet vidta alla åtgärder som den skulle vidta i ett lik-

nande inhemskt fall för att undvika att egendomen inte längre

står till förfogande för verkställighet av beslutet om förverkande.

3.

Vid uppskov enligt punkt 1 a skall den behöriga myndig-

heten i den verkställande staten omedelbart underrätta den behö-

riga myndigheten i den utfärdande staten om detta, på ett sätt

som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, och den behö-

riga myndigheten i den utfärdande staten skall fullgöra sina skyl-

digheter enligt artikel 14.3.

4.

När det gäller de fall som anges i punkterna 1 b, 1 c, 1 d

och 1 e skall den behöriga myndigheten i den verkställande sta-

ten omgående lämna rapport till den behöriga myndigheten i

den utfärdande staten om uppskovet av verkställigheten, inklu-

sive skälen för uppskovet och om möjligt uppgift om hur långt

uppskovet väntas bli, på ett sätt som gör det möjligt att få en

skriftlig uppteckning.

Så snart det inte längre finns något skäl för uppskovet, skall den

behöriga myndigheten i den verkställande staten omgående vidta

de åtgärder som är nödvändiga för att verkställa beslutet om för-

verkande och underrätta den behöriga myndigheten i den utfär-

dande staten om detta på ett sätt som gör det möjligt att få en

skriftlig uppteckning.

Artikel 11

Flera beslut om förverkande

Om de behöriga myndigheterna i den verkställande staten

handlägger

— två eller flera beslut om förverkande avseende ett penning-

belopp mot samma fysiska eller juridiska person och den

berörda personen inte har tillräckligt med resurser i den

verkställande staten för att alla beslut skall kunna verkställas,

eller

— två eller flera beslut om förverkande avseende samma speci-

fika egendom,

skall beslutet om vilken eller vilka av framställningarna som skall

verkställas fattas av den behöriga myndigheten i den verkstäl-

lande staten i enlighet med lagstiftningen i den verkställande sta-

ten, med vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, vilka kan

omfatta förekomsten av frysta tillgångar, brottets relativa svårig-

hetsgrad och platsen för dess förövande samt datum för respek-

tive beslut och tidpunkt då respektive beslut översändes.

Artikel 12

Tillämplig lag för verkställighet

1.

Om inte annat föreskrivs i punkt 3 skall verkställigheten

av beslutet om förverkande regleras av lagen i den verkställande

staten, och dess myndigheter skall ha exklusiv behörighet att

besluta om verkställighetsförfarandena och om alla åtgärder i

samband härmed.

2.

Om den berörda personen kan lämna bevis på att förver-

kande helt eller delvis skett i någon stat, skall den behöriga myn-

digheten i den verkställande staten samråda med den behöriga

myndigheten i den utfärdande staten på lämpligt sätt. Vid förver-

kande av vinning skall varje del av beloppet som drivits in enligt

beslutet om förverkande i en annan stat än den verkställande sta-

ten i sin helhet dras av från det belopp som skall drivas in i den

verkställande staten.

3.

Ett beslut om förverkande mot en juridisk person skall verk-

ställas, även om den verkställande staten inte erkänner principen

om juridiska personers straffrättsliga ansvar.

4.

Den verkställande staten får inte föreskriva åtgärder som

alternativ till beslutet om förverkande, inklusive frihetsstraff eller

någon annan åtgärd som begränsar en persons frihet till följd av

översändande enligt artiklarna 4 och 5, såvida inte den utfär-

dande staten har samtyckt till detta.

Artikel 13

Amnesti, nåd, omprövning av beslut om förverkande

1.

Amnesti och nåd får beviljas av både den utfärdande sta-

ten och den verkställande staten.

2.

Endast den utfärdande staten får fatta beslut om en ansö-

kan om omprövning av beslutet om förverkande.

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/65

88

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

Artikel 14

Följder av översändande av beslut om förverkande

1.

Översändandet av ett beslut om förverkande till en eller

flera verkställande stater i enlighet med artiklarna 4 och 5 begrän-

sar inte den utfärdande statens rätt att själv verkställa beslutet om

förverkande.

2.

Om ett beslut om förverkande avseende ett penningbelopp

översänds till en eller flera verkställande stater får det samman-

lagda värde som härrör från verkställigheten inte överstiga det

högsta belopp som anges i beslutet om förverkande.

3.

Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten skall

därför omedelbart underrätta den behöriga myndigheten i varje

berörd verkställande stat på ett sätt som gör det möjligt att få en

skriftlig uppteckning

a) om den anser att det finns risk för att verkställighet utöver

det högsta beloppet kan äga rum, till exempel på grundval

av information som den erhållit från en verkställande stat i

enlighet med artikel 10.3. Om artikel 10.1 a tillämpas skall

den behöriga myndigheten i den utfärdande staten så snart

som möjligt underrätta den behöriga myndigheten i den

verkställande staten om risken har upphört,

b) om beslutet om förverkande helt eller delvis har verkställts i

den utfärdande staten eller i en annan verkställande stat. Det

belopp beträffande vilket beslutet om förverkande ännu inte

har verkställts skall specificeras,

c) om en myndighet i den utfärdande staten, efter det att ett

beslut om förverkande har översänts i enlighet med artik-

larna 4 och 5, tar emot ett penningbelopp som den berörda

personen har betalat frivilligt med avseende på beslutet om

förverkande. Artikel 12.2 skall tillämpas.

Artikel 15

Inställande av verkställighet

Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten skall genast

informera den behöriga myndigheten i den verkställande staten,

på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning,

om varje beslut eller åtgärd som innebär att beslutet inte längre

är verkställbart eller av någon annan anledning skall dras till-

baka från den verkställande staten. Den verkställande staten skall

inställa verkställigheten av beslutet, så snart som den erhåller

information från den behöriga myndigheten i den utfärdande sta-

ten om ett sådant beslut eller en sådan åtgärd.

Artikel 16

Förfogande över förverkad egendom

1.

Den verkställande staten skall fördela de penningbelopp

som erhålls vid verkställigheten av beslutet om förverkande enligt

följande:

a) Om det belopp som erhålls vid verkställigheten av beslutet

om förverkande understiger 10 000 EUR eller motsvarande

belopp skall detta tillfalla den verkställande staten.

b) I samtliga övriga fall skall 50 % av det belopp som erhålls

vid verkställigheten av beslutet om förverkande överföras av

den verkställande staten till den utfärdande staten.

2.

Annan egendom än penningbelopp som erhålls vid verk-

ställigheten av beslutet om förverkande skall förfogas över på ett

av följande sätt som den verkställande staten själv bestämmer:

a) Egendomen får säljas. I detta fall skall intäkterna från försälj-

ningen fördelas i enlighet med punkt 1.

b) Egendomen får överföras till den utfärdande staten. Om

beslutet om förverkande omfattar ett penningbelopp får

egendomen endast överföras till den utfärdande staten när

denna stat har gett sitt samtycke.

c) Om det inte är möjligt att tillämpa led a eller b, får egendo-

men förfogas över på något annat sätt i enlighet med den

verkställande statens nationella lagstiftning.

3.

Trots vad som sägs i punkt 2 behöver den verkställande

staten inte sälja eller återlämna specifika föremål som omfattas

av beslutet om förverkande vilka utgörs av kulturföremål som

ingår i den statens nationella kulturarv.

4.

Punkterna 1, 2 och 3 skall tillämpas om inget annat över-

enskommits mellan den utfärdande staten och den verkställande

staten.

Artikel 17

Information om resultatet av verkställigheten

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall utan

dröjsmål informera den behöriga myndigheten i den utfärdande

staten, på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig

uppteckning,

a) om översändande av beslutet om förverkande till den behö-

riga myndigheten enligt artikel 4.5,

b) om varje beslut om att inte erkänna beslutet om förverkande

samt skälen till beslutet,

c) om att beslutet helt eller delvis inte har verkställts av de skäl

som anges i artikel 10, artikel 12.1 och 12.2 eller

artikel 13.1,

d) så snart som beslutet har verkställts,

e) om tillämpning av alternativa åtgärder enligt artikel 12.4.

L 328/66

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

89

Artikel 18

Ersättning

1.

Om den verkställande staten enligt sin lagstiftning är ansva-

rig för skada, som orsakats någon av de parter som avses i arti-

kel 9 på grund av verkställighet av ett beslut om förverkande

som översänts till denna enligt artiklarna 4 och 5 skall den utfär-

dande staten, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9.2,

ersätta den verkställande staten eventuella skadeståndsbelopp

som betalats ut i enlighet med detta ansvar till nämnda part,

såvida inte skadan eller någon del av den uteslutande beror på

den verkställande statens agerande.

2.

Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av medlemsstaternas

lagstiftning om fysiska eller juridiska personers anspråk på

skadeersättning.

Artikel 19

Språk

1.

Intyget skall översättas till det officiella språket eller något

av de officiella språken i den verkställande staten.

2.

Varje medlemsstat får vid antagandet av detta rambeslut

eller vid en senare tidpunkt, genom en förklaring som deponeras

hos rådets generalsekretariat, förklara att den kommer att godta

en översättning till ett eller flera av de övriga officiella språken

vid Europeiska gemenskapernas institutioner.

Artikel 20

Kostnader

1.

Om inte annat föreskrivs i artikel 16, får medlemsstaterna

inte avkräva varandra ersättning för kostnader i samband med

tillämpningen av detta rambeslut.

2.

Om den verkställande staten har haft kostnader som den

anser vara stora eller exceptionella, får den lägga fram ett förslag

för den utfärdande staten om att dessa kostnader skall delas. Den

utfärdande staten skall beakta varje sådant förslag på grundval

av detaljerade specifikationer från den verkställande staten.

Artikel 21

Förhållandet till andra avtal och överenskommelser

Detta rambeslut påverkar inte tillämpningen av bilaterala eller

multilaterala avtal eller överenskommelser mellan medlemssta-

terna i den mån som sådana avtal och överenskommelser bidrar

till att ytterligare förenkla eller underlätta förfaranden för att verk-

ställa beslut om förverkande.

Artikel 22

Genomförande

1.

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvän-

diga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut senast den

24 november 2008.

2.

Medlemsstaterna skall till rådets generalsekretariat och

kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom

vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras

nationella lagstiftning. På grundval av en rapport som kommis-

sionen utarbetar med hjälp av denna information skall rådet

senast den 24 november 2009 bedöma i vilken utsträckning

medlemsstaterna har följt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.

Rådets generalsekretariat skall underrätta medlemsstaterna

och kommissionen om de förklaringar som görs i enlighet med

artiklarna 7.5 och 19.2.

4.

En medlemsstat som erfarit upprepade svårigheter eller bris-

tande verksamhet från en annan medlemsstats sida när det gäller

ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om förver-

kande, utan att detta har lösts genom bilaterala samråd, får under-

rätta rådet för en utvärdering av detta rambesluts genomförande

på medlemsstatsnivå.

5.

Medlemsstaterna skall, som verkställande stater, i början av

varje kalenderår informera rådet och kommissionen om antalet

fall i vilka artikel 17 b har tillämpats och en sammanfattning av

skälen till detta.

Senast den 24 november 2013 skall kommissionen upprätta en

rapport på grundval av mottagen information tillsammans med

eventuella initiativ som den anser lämpliga.

Artikel 23

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i

Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Luxemburg den 6 oktober 2006.

På rådets vägnar

K. RAJAMÄKI

Ordförande

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/67

90

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

BILAGA

INTYG

enligt artikel 4 i rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på

beslut om förverkande

L 328/68

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

91

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/69

92

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/70

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

93

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/71

94

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/72

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

95

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/73

96

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/74

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

97

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/75

98

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/76

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

99

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/77

100

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/78

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Promemorians lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

dels att 3 kap. 1 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (rambeslutet), ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar

1

. Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslut i förhållande till den staten. I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder. I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande. I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande. I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte skall tillämpas i

I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande av en svensk medborgare.

I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte ska tillämpas i förhållande

1 Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

förhållande till Danmark och Finland.

till Danmark och Finland.

I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande. I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.

I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd till Sverige.

I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport genom Sverige.

2 kap

3 §

Överlämnande får inte beviljas

1. om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har beretts tillfälle att inkomma med komplettering, till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande,

2. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt 3 kap. 1 och 2 §§ krävs för att överlämnande skall få beviljas,

3. om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § skall överlämnas till en annan medlemsstat,

4. om den eftersökte skall utlämnas för brott eller om han eller hon skall överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller

5. om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige.

2. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt 3 kap. 2 § krävs för att överlämnande ska få beviljas,

3. om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § ska överlämnas till en annan medlemsstat,

4. om den eftersökte ska utlämnas för brott eller om han eller hon ska överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

5. om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige, eller

6. om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i arresteringsordern att något av villkoren i artikel 4a i rambeslutet är uppfyllt.

5 kap

6 §

Om garantier som avses i 3 kap. 1 och 2 §§ har lämnats av en utländsk myndighet, skall rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag skall om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

Om garantier som avses i 3 kap. 2 § har lämnats av en utländsk myndighet, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag ska om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. De nya föreskrifterna ska dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (rambeslutet), ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar

1

.

3 kap

11 §

En verkställbarhetsförklaring får inte meddelas

1. om det för samma gärning meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2. om gärningen helt eller delvis begåtts i Sverige och den inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om en tillämpning av 35 kap. 7 § brottsbalken innebär att preskription inträtt,

3. om den dömde inte hade fyllt 15 år när brottet begicks,

4. om en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

5. om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och intyget inte anger att den dömde personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller

5. om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och det inte har bekräftats i intyget att den dömde personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller

1Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299

6. om bötesstraffet har meddelats vid en rättegång där den dömde personligen inte inställt sig och intyget inte anger att denne personligen eller genom behörigt ombud informerats om förfarandet eller att den dömde har förklarat att han eller hon inte motsätter sig bötesstraffet.

6. om bötesstraffet har beslutats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 7.2 i–j i rambeslutet är uppfyllt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. De nya föreskrifterna ska dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om för-verkande.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om för-verkande (rambeslutet), ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar

1

.

3 kap

11 §

En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om

1. det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande har meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2. det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan svensk lag har meddelats beslut att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för beslutet om förverkande,

3. en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,

4. beslutet om förverkande har meddelats vid en rättegång där den mot vilken beslutet riktar sig inte varit närvarande och det av intyget inte framgår

4. beslutet om förverkande har meddelats vid en rättegång där den mot vilken beslutet riktar sig inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i intyget att

1 Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

- att denne personligen eller genom behörigt ombud informerats om rättegången, eller

- att denne har meddelat att beslutet inte bestrids, eller

något av villkoren i artikel 8.2 e i rambeslutet är uppfyllt, eller

5. den gärning, som ligger till grund för beslutet om förverkande, helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. De nya föreskrifterna ska dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Nacka tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse, Socialstyrelsen, Tullverket, Kustbevakningen, Kronofogdemyndigheten, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges Kronofogdar.

Sveriges Domareförbund, Amnesty International och Civil Rights Defenders (tidigare Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter) har inbjudits att lämna synpunkter men avstått.

Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

1 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

dels att 3 kap. 1 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken till 3 kap. ska lyda ”Särskilda villkor för överlämnande av svenska medborgare”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF

1

. Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten.

I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder. I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande. I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande.

I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande av svenska medborgare.

I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte skall tillämpas i förhållande till Danmark och Finland.

I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte ska tillämpas i förhållande till Danmark och Finland.

1EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande. I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.

I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd till Sverige.

I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport genom Sverige.

2 kap.

3 §

Överlämnande får inte beviljas

1. om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har beretts tillfälle att inkomma med komplettering, till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande,

2. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt 3 kap. 1 och 2 §§ krävs för att överlämnande skall få beviljas,

3. om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § skall överlämnas till en annan medlemsstat,

4. om den eftersökte skall utlämnas för brott eller om han eller hon skall överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller

5. om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige.

2. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt 3 kap. 2 § krävs för att överlämnande ska få beviljas,

3. om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § ska överlämnas till en annan medlemsstat,

4. om den eftersökte ska utlämnas för brott eller om han eller hon ska överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

5. om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige, eller

6. om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet är uppfyllt.

5 kap.

6 §

Om garantier som avses i 3 kap. 1 och 2 §§ har lämnats av en utländsk myndighet, skall rätten i beslutet om överlämnande ange att

Om garantier som avses i 3 kap. 2 § har lämnats av en utländsk myndighet, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett

det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag skall om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag ska om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF

1

.

3 kap.

11 §

En verkställbarhetsförklaring får inte meddelas

1. om det för samma gärning meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2. om gärningen helt eller delvis begåtts i Sverige och den inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om en tillämpning av 35 kap. 7 § brottsbalken innebär att preskription inträtt,

3. om den dömde inte hade fyllt 15 år när brottet begicks,

4. om en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

5. om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och intyget inte anger att den dömde personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller

5. om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och det inte har bekräftats i intyget att den dömde personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller

6. om bötesstraffet har meddelats vid en rättegång där den dömde personligen inte inställt sig och intyget inte anger att denne personligen eller genom

6. om bötesstraffet har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av

1EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

behörigt ombud informerats om förfarandet eller att den dömde har förklarat att han eller hon inte motsätter sig bötesstraffet.

villkoren i artikel 7.2 i–j i rambeslutet är uppfyllt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF

1

.

3 kap.

11 §

En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om

1. det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande har meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2. det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan svensk lag har meddelats beslut att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för beslutet om förverkande,

3. en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,

4. beslutet om förverkande har meddelats vid en rättegång där den mot vilken beslutet riktar sig inte varit närvarande och det av intyget inte framgår

– att denne personligen eller genom behörigt ombud informerats om rättegången, eller

– att denne har meddelat att beslutet inte bestrids, eller

4. beslutet om förverkande har meddelats efter en förhandling där den mot vilken beslutet riktar sig inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 8.2 e i rambeslutet är uppfyllt, eller

1EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

5. den gärning, som ligger till grund för beslutet om förverkande, helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2013-04-29

Närvarande: F.d. justitierådet Leif Thorsson samt justitieråden Per

Virdesten och Margit Knutsson.

Erkännande och verkställighet av utevarodomar inom Europeiska unionen

Enligt en lagrådsremiss den 25 april 2013 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,

2. lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen,

3. lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Jonas Brunberg.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 2013

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Bildt, Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Carlsson, Borg, Adelsohn Liljeroth, Björling, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Ullenhag, Ek, Lööf, Arnholm

Föredragande: statsrådet Ask

Regeringen beslutar proposition 2012/13:156 Erkännande och verkställighet av utevarodomar inom Europeiska unionen.

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EUregler

Lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

32009F0299

Lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen

32009F0299

Lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen

32009F0299