NJA 2022 s. 841
Avskrivning av mål har skett sedan käranden har återkallat sin talan på grund av att någon som inte är part har fullgjort det som käranden har velat uppnå med rättegången. Det har ansetts föreligga sådana särskilda omständigheter som medför att vardera parten ska bära sin rättegångskostnad. (I och II.)
I
Uddevalla tingsrätt
Tingsrätten antecknade följande i protokoll från handläggning.
Andréhn - Schiptjenko Aktiebolag [galleriet] ansökte den 1 juni 2018 om stämning och yrkade att tingsrätten skulle förplikta Pilane Heritage Museum AB (Pilane) att till [galleriet] betala 75 000 euro exklusive mervärdesskatt, jämte ränta.
[Galleriet] har därefter återkallat sin talan och begärt att målet avskrivs från vidare handläggning. I samband med återkallelsen har [galleriet] yrkat att tingsrätten förpliktar Pilane att ersätta [galleriet] för dess rättegångskostnader. Som grund för sitt yrkande har [galleriet] angett i huvudsak följande.
Det föreligger sådana särskilda omständigheter som medför att undantag ska göras från huvudregeln avseende fördelning av rättegångskostnader efter återkallelse. Pilane ska därmed ersätta [galleriet] för dess rättegångskostnader. Att Pilanes försäkringsbolag fullgjort det omtvistade anspråket är en sådan yttre händelse som medfört att [galleriets] intresse tillgodosetts. När det omtvistade anspråket tillgodosetts genom en yttre händelse bör hänsyn tas till vilket inflytande svaranden haft över att anspråket inte tillgodosetts tidigare och vilken relation den utomstående haft till tvisten. Eftersom Pilanes försäkringsbolag fullgjort anspråket ska [galleriet] erhålla full ersättning för sin kostnad. I vilket fall ska Pilane ersätta bolagets kostnad då Pilanes agerande föranlett en onödig rättegång då Pilane bl.a. inte medverkat till en skadereglering.
Pilane har inte haft någon erinran mot att målet avskrivs men har bestridit[galleriets] ersättningsyrkande. Pilane har för egen del yrkat att [galleriet] förpliktas att ersätta Pilane för dess rättegångskostnader. I andra hand har Pilane yrkat att rättegångskostnaderna ska kvittas. Som grund för sitt yrkande har Pilane angett i huvudsak följande. Det är huvudregeln vad avser fördelning av rättegångskostnader efter återkallelse som ska tillämpas. Sådana särskilda omständigheter som krävs för att frångå huvudregeln föreligger inte. Att försäkringsersättning betalats ut till [galleriet] är ett resultat av bolagets egna åtgärder, åtgärder som legat utanför Pilanes kontroll. Vidare kunde[galleriet] ha vidtagit sådana åtgärder tidigare istället för att väcka talan mot Pilane.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Anna Carlson) anförde i beslut den 1 juli 2020 följande.
SKÄL FÖR BESLUTET
[Galleriet] har återkallat sin talan och begärt att målet skrivs av. Pilane har inte haft någon erinran mot att målet skrivs av. Det finns därmed förutsättningar för att skriva av målet.
När det gäller frågan om rättegångskostnader gör tingsrätten följande bedömning. [Galleriet] har återkallat sin talan och begärt att målet skrivs av från vidare handläggning. Enligt huvudregeln ska en part som återkallar sin talan ersätta motpartens rättegångskost-nader, endast särskilda omständigheter kan föranleda att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt. Regeln kan därmed förstås som ett slags presumtionsansvar för käranden som medför att man i tveksamma fall bör avgöra till svarandens fördel (se Westberg, JT 1995/96 nr 2, s. 384).
Den vanligaste situationen då undantagsregeln tillämpas torde vara när käranden har återkallat sin talan sedan denne uppnått sitt syfte med processen genom svarandens fullgörande av det anspråk som gjorts gällande i rättegången eller genom ingripande av någon utomstående, (se Fitger m.fl., en kommentar till rättegångsbalken, JUNO 5 juni 2020). Av förarbetena framgår att en tillämpning av undantagsregeln även kan bli aktuell när ett vidhållande av talan av någon annan anledning blivit ändamålslös och det kan antas att kärandens talan skulle ha bifallits samt när svaranden underlåter att påkalla målets avgörande trots att han kunnat göra det, (se NJA II 1943 s. 231).
Den talan som [galleriet] återkallat har gällt frågan om Pilane enligt avtal ska anses skyldigt att ersätta [galleriet] för skada som funnits på skulpturen eftersom skadan uppstått under låneperioden. För att kunna tillämpa undantagsregeln på den grunden att ett vidhållande av talan blivit ändamålslös och då det kan antas att kärandens talan skulle ha bifallits måste en prognos göras av sakens utgång. Parterna har till stöd för sin talan åberopat såväl skriftlig som muntlig bevisning. I vissa delar har bevisningen varit omfattande och den har åberopats till stöd för att styrka bl.a. tid för skadans uppkomst samt skulpturens värde. Att i detta fall, utan att någon bevisupp-tagning skett, göra en bedömning av sakens utgång är enligt tingsrättens mening varken möjligt eller lämpligt ( jfr RH 2007:47). Un-dantagsregeln kan således inte tillämpas på denna grund.
Pilane kan inte anses självt ha fullgjort det anspråk som gjorts gällande i rättegången och undantagsregeln kan därmed inte heller tillämpas på denna grund. Frågan blir då om det finns skäl att tillämpa undantagsregeln då [galleriet] uppnått sitt syfte med processen efter att Pilanes försäkringsbolag betalat ut försäkringsersättning.
Av utredningen i målet framgår att försäkringsersättning betalats ut till följd av att [galleriet] vidtagit ett antal åtgärder för att Pilanes försäkringsbolag skulle betala ut försäkringsersättning till bolaget direkt. Dessa åtgärder tycks inte enbart ha bestått i en skadeanmälan med efterföljande skadereglering. Åtgärderna tycks nämligen därutöver ha innefattat en överlåtelse av rättigheter till skulpturen, däribland äganderätten. [Galleriet] har anfört att NJA 1983 s. 576 är det mest närliggande avgörandet för tingsrätten att tillämpa i den nu aktuella tvisten. Tingsrätten anser däremot att rättsfallet inte bör tillmätas någon avgörande betydelse i förevarande mål på grund av bl.a. följande skäl. Försäkringsbolaget har inte haft en sådan klar rättslig ställning till själva tvisten eller ett egenintresse av att tillse att Pilane vann framgång i sin sak. Vidare kan inte Pilane och försäkringsbolaget ses som en enhet i förhållande till [galleriet]. Pilane och försäkringsbolaget har onekligen haft en affärsmässig relation till varandra, men endast på grund av att Pilane har varit försäkringsbolagets kund. Försäkringsbolaget bör därför inte betraktas som Pilanes ”förlängda arm”, till skillnad från vad en generalagent kan göra. Vidare bör inte rättsfallet tolkas på så sätt att undantagsregeln ska tillämpas så snart tredje man vidtar en åtgärd som innebär att käranden vinner sitt syfte med rättegången och därför återkallar sin talan (se Westberg, JT 1995/96 nr 2, s. 389).
Med hänsyn till att Pilane inte fullgjort det omtvistade anspråket, att inte försäkringsbolagets utbetalning kan förstås som att Pilane fullgjort anspråket samt vad som i övrigt framkommit i målet finner tingsrätten att det inte föreligger sådana särskilda skäl som krävs för att kunna göra avsteg från huvudregeln. Slutligen anser inte tingsrätten att Pilanes agerande föranlett en onödig rättegång, Pilane kan därmed inte heller på denna grund åläggas ersättningsansvar. Som en följd härav ska[galleriet] ersätta Pilane för dess rättegångs-kostnader. Vad Pilane har yrkat är skäligt.
SLUTLIGT BESLUT
Tingsrätten avskriver målet från vidare handläggning.
Andréhn - Schiptjenko Aktiebolag ska ersätta Pilane Heritage Museum AB (svb) för dess rättegångskostnader med 423 250 kr – – –.
Hovrätten för Västra Sverige
Andréhn - Schiptjenko [galleriet] överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle befria bolaget från skyldigheten att ersätta Pilanes rättegångskostnad vid tingsrätten och i stället förplikta Pilane att ersätta [galleriets] rättegångskostnad där, i andra hand besluta att vardera part ska stå sin rättegångskostnad vid tingsrätten.
Pilane motsatte sig ändring av tingsrättens beslut.
Parterna begärde ersättning för rättegångskostnader i hovrätten.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Eva Ahlquist, hovrättsrådet Christina Fleur och hovrättsassessorn Gustaf Strand) anförde i beslut den 1 februari 2021 följande.
SKÄL
Frågan i målet är om det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att bestämma ersättningsskyldigheten för rättegångskostnaderna på annat sätt än enligt huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB.
I förarbetena till bestämmelsen anges att den part som återkallar sin talan i ett tvistemål i allmänhet är skyldig att ersätta motparten dennes kostnader. När det gäller undantag från huvudregeln ges exempel där orsaken till och omständigheterna kring återkallelsen särskilt beaktas. Bland annat anges att käranden i regel bör få ersättning för sina kostnader om hans eller hennes återkallelse beror på att svaranden fullgjort det anspråk som talan gällde. Vidare anges att om kärandens talan blivit ändamålslös och det kan antas att den skulle ha bifallits, kan det finnas anledning att kvitta kostnaderna eller i något fall ge käranden rätt till ersättning för sina kostnader. Därutöver anges att det i vissa fall kan finnas skäl att kvitta kostnaderna när käranden återkallar sin talan och svaranden inte påkallar målets avgörande. (Se NJA II 1943 s. 231.)
Hovrätten instämmer i vad tingsrätten angett om att Pilane inte kan anses ha fullgjort det anspråk som [galleriet] gjorde gällande och att
det varken är lämpligt eller möjligt att göra en bedömning av sakens utgång.
En fråga som är av betydelse för hovrättens bedömning är om det kan anses föreligga en rättslig koppling mellan å ena sidan försäkringsbolaget samt å andra sidan parterna och tvisten. [Galleriet] anförde som grund för käromålet att det förelåg ett försäkringsfall. Pilane hade tecknat försäkringen som var till förmån för ägaren av det försäkrade föremålet, vilket [galleriet] blev efter det att bolaget under tingsrättens handläggning vidtagit de rättsliga åtgärder som tingsrätten redogjort för i sitt beslut. Det var vidare [galleriets] skadeanmälan som ledde till att försäkringsbolaget betalade ut försäkringsersättningen. Vid tillfället för utbetalningen av försäkringsersättningen var det således fråga om en försäkring tecknad av Pilane, till förmån för [galleriet]. Även om [galleriet] vidtog åtgärder för att bli försäkringens förmånstagare måste försäkringsbolaget enligt hovrättens bedömning anses ha haft en rättslig koppling till tvisten. [Galleriet] uppnådde syftet med sin talan genom agerandet från försäkringsbolaget, vilket kan tala för att undantagsregeln ska tilllämpas.
Utbetalningen av försäkringsersättningen kan emellertid inte anses ha skett i direkt anledning av tvisten och skaderegleringens resultat kan inte likställas med att [galleriets] talan vid tingsrätten bifallits. Utbetalningen var i stället resultatet av en från tvisten fristående skadereglering, även om regleringen hade samband med överväganden som rörde tvisten. Försäkringsbolaget och Pilane framstår inte heller som en enhet i förhållande till [galleriet]. Försäkringsbolagets åtgärd kan därmed inte tillmätas samma betydelse som om Pilane vidtagit åtgärden ( jämför det av tingsrätten angivna rättsfallet NJA 1983 s. 576 och Westberg, JT 1995/96 nr 2, s. 388 f.). Det kan därvid konstateras att försäkringsbolagets agerande legat utanför Pilanes kontroll. Pilane invände vid tingsrätten bland annat att skulpturen skadats före ankomsten till Pilane och att det därför inte fanns anledning att ta försäkringen i anspråk. Med hänsyn till Pilanes inställning till käromålet kan Pilane därmed inte lastas för att inte ha gjort en skadeanmälan. Pilane invände vidare att skulpturen trots skadan hade ett inte obetydligt värde och det framgår av handlingarna i målet att försäkringsbolaget också hade den uppfattningen. Mot bakgrund av vad som nu sagts anser hovrätten, i likhet med tingsrätten, att huvudregeln ska tillämpas. Det förhållandet att Pilande i den angivna situationen inte påkallade en prövning i sak, som i så fall skulle skett i vanlig ordning och varit onödig i förhållande till huvudsaken, leder inte till någon annan bedömning. Omständigheterna leder även till slutsatsen, som tingsrätten också ansett, att Pilane inte orsakat en onödig rättegång. Hovrätten instämmer vidare i tingsrättens bedömning att yrkat belopp är skäligt. Tingsrättens beslut i fråga om rättegångskostnad ska alltså fastställas.
Vid denna utgång ska [galleriet] ersätta Pilanes rättegångskostnad i hovrätten. Även det belopp som yrkats här är skäligt.
SLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens beslut i fråga om rättegångskostnad.
Andréhn - Schiptjenko Aktiebolag ska ersätta Pilane Heritage AB för rättegångskostnader i hovrätten med 65 000 kr – – –,
Högsta domstolen
Andréhn - Schiptjenko Aktiebolag (galleriet) överklagade och yrkade att HD skulle befria galleriet från skyldigheten att ersätta Pilane Heritage AB för rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten samt tillerkänna galleriet ersättning för dess rättegångskostnader i dessa instanser. Galleriet yrkade i andra hand att HD skulle befria det från skyldigheten att ersätta Pilane för dess rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten och besluta att vardera parten ska stå för sina rättegångskostnader i dessa instanser.
Pilane motsatte sig att hovrättens beslut ändrades. Parterna yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i HD.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Margareta Sandén, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
SKÄL
Frågan i målet
Punkten 1 motsvarar i huvudsak punkten 2 i HD:s skäl.
Bakgrund
Punkterna 2 och 3 motsvarar i huvudsak punkterna 3 och 4 i HD:s skäl.
Målet i tingsrätten och hovrätten
Punkterna 4–8 motsvarar i huvudsak punkterna 5–9 i HD:s skäl.
Fördelning av rättegångskostnader efter återkallelse
I 18 kap. 5 § andra stycket RB föreskrivs följande. När ett mål skrivs av på grund av att en part har återkallat sin talan ska parten ersätta motpartens rättegångskostnad, om inte särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt.
Den som återkallar sin talan ska alltså i allmänhet ersätta motpartens rättegångskostnader. Undantagsregeln ska dock tillämpas om återkallelse sker till följd av att svaranden har fullgjort det yrkade anspråket. Käranden får då normalt ersättning för sin rättegångskostnad. (Se NJA II 1943 s. 231 och NJA 2016 s. 1169.)
Det kan också finnas andra omständigheter som motiverar att kostnaderna kvittas eller i något fall att käranden tillerkänns ersättning för sina kostnader. I förarbetena nämns som exempel på sådana särskilda omständigheter att käranden återkallat sin talan i mål om äktenskapsskillnad därför att svaranden avlidit, eller i mål om utfående av lös sak därför att saken förstörts genom olyckshändelse eller att annars sådana förhållanden inträtt att ett vidhållande av talan är ändamålslöst och det kan antas att kärandens talan skulle ha bifallits. (Se NJA II 1943 s. 230 f.)
Undantagsregeln kan också tillämpas när käranden har återkallat sin talan på grund av att syftet med processen har uppnåtts genom en åtgärd av någon som inte är part i målet. Åtgärden kan därvid tillmätas samma betydelse med avseende på fördelningen av rättegångskostnaderna som om svaranden själv hade vidtagit den, om åtgärden har vidtagits i anledning av tvisten samt svaranden och den utomstående framstår som en enhet i förhållande till käranden. Svaranden kan i ett sådant fall förpliktas att betala kärandens rättegångskostnad, liksom i andra fall då svaranden med hänsyn till omständigheterna i kostnadshänseende får betraktas som tappande part. ( Jfr NJA 1975 s. 155, NJA 1980 s. 53 och NJA 1983 s. 576.)
Om varken käranden eller svaranden kan likställas med tappande part kan det finnas skäl att kvitta kostnaderna. En förutsättning för att undantagsregeln ska tillämpas är dock att käranden inte kan anses ha saknat fog för att föra talan. ( Jfr NJA 1975 s. 155 och 18 kap. 3 § RB.)
Bedömningen i detta fall
Galleriet har återkallat sin talan eftersom syftet med processen uppnåtts när ett försäkringsbolag betalade ut ersättning motsvarande det yrkade beloppet.
Att försäkringsbolaget, sedan galleriet tagit en direktkontakt med bolaget, har betalat ut ersättning kan inte med avseende på fördelningen av rättegångskostnaderna tillmätas samma betydelse som om betalning skett från Pilane ( jfr p. 12).
Med hänsyn till de diskussioner som förts mellan parterna innan talan väckts, parternas olika inställningar och till att det inte tidigare kan ha framstått som klart för galleriet att det var möjligt att på egen hand få ersättning från försäkringsbolaget kan det inte anses obefogat att galleriet väckt talan mot Pilane ( jfr p. 13).
Varken galleriet eller Pilane kan med hänsyn till de omständigheter som har föranlett återkallelsen ses som tappande part vid fördelning av rättegångskostnaderna. Sådana särskilda omständigheter föreligger därför att vardera parten med tillämpning av 18 kap. 5 § andra stycket bör bära sin rättegångskostnad i tingsrätten.
Vid denna utgång bör vardera parten bära sina rättegångskostnader i hovrätten och HD.
HD:S AVGÖRANDE
Se HD:s beslut.
Domskäl
HD ( justitieråden Anders Eka, Sten Andersson, Stefan Johansson, referent, Petter Asp och Johan Danelius) meddelade den 1 december 2022 följande beslut.
SKÄL
Frågan i HD
När ett mål skrivs av på grund av att en part har återkallat sin talan ska han eller hon ersätta motpartens rättegångskostnad, om inte särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten ska bestämmas på ett annat sätt (se 18 kap. 5 § andra stycket RB).
Frågan i HD är om sådana särskilda omständigheter har förelegat när käranden har återkallat sin talan på grund av att någon som inte är part i målet har fullgjort det som käranden har velat uppnå med rättegången.
Bakgrund
Galleriet lånade ut en skulptur till Pilane i syfte att Pilane skulle ställa ut den. Enligt låneavtalet skulle Pilane hålla skulpturen försäkrad under transport och utställning till ett försäkringsvärde om 75 000 euro. Pilane tecknade en försäkring till förmån för skulpturens ägare.
När skulpturen återlämnades var den skadad. Tvist uppstod om skadan hade inträffat under den tid som Pilane ansvarade för skulpturen. Parterna förde diskussioner om hur tvisten skulle kunna lösas men de lyckades inte nå en överenskommelse.
Målet i tingsrätten och hovrätten
Galleriet väckte talan och yrkade att Pilane skulle förpliktas att betala 75 000 euro och ränta. Som grund för sin talan anförde galleriet att skulpturen hade skadats under den tid som Pilane ansvarade för den, att skulpturen inte gick att reparera och att Pilane var skyldigt att ersätta galleriet för skadan.
Pilane bestred käromålet och gjorde gällande bl.a. att galleriet inte hade orsakats någon ersättningsgill skada eftersom galleriet inte ägde skulpturen, att påstådd skada inte hade uppstått under låneperioden, att det som avtalats var att Pilane skulle stå kostnaden för att reparera eventuella skador som uppstått under låneperioden, att skulpturen inte hade blivit värdelös och att galleriet hade underlåtit att begränsa sin påstådda skada.
Under tiden som målet handlades i tingsrätten tog galleriet kontakt med det försäkringsbolag som Pilane hade anlitat och gjorde en skadeanmälan som resulterade i att galleriet från försäkringsbolaget erhöll ersättning med det fulla försäkringsbeloppet. Galleriet återkallade sin talan och yrkade att Pilane skulle förpliktas att ersätta galleriets rättegångskostnad.
Pilane hade ingen erinran mot att målet skrevs av men bestred ersättningsyrkandet och yrkade för egen del ersättning för sin rät-tegångskostnad.
Tingsrätten skrev av målet och beslutade att galleriet skulle ersätta Pilanes rättegångskostnad. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.
Fördelning av rättegångskostnader efter återkallelse
Allmänt
I 18 kap. 5 § andra stycket RB behandlas den situationen att ett mål skrivs av på grund av att en part ensidigt har återkallat sin talan. Som regel ska han eller hon då ersätta motpartens rättegångskostnad. Särskilda omständigheter kan dock medföra att ersättningsskyldigheten bestäms på ett annat sätt.
Särskilda omständigheter föreligger normalt när käranden återkallar sin talan på grund av att svaranden har fullgjort det som har yrkats. Käranden får då vanligen anses ha vunnit målet i sak och svaranden ska därför svara för såväl sina egna som kärandens rättegångskostnader.
Undantagsbestämmelsen kan också bli tillämplig när käranden har återkallat med anledning av att syftet med talan av annat skäl har fallit bort.
En sådan situation är när käranden har yrkat att svaranden ska ge ut en viss sak och denna har förstörts genom en olyckshändelse. I förarbetena anges att om det kan antas att kärandens talan då hade bifallits kan det finnas anledning att kvitta kostnaderna eller i något fall tillerkänna käranden ersättning för hans eller hennes rättegångskostnad. (Se NJA II 1943 s. 231.)
En annan sådan situation är när svaranden – även om han eller hon inte medgett kärandens talan – har valt att göra något som tillgodoser syftet med talan ( jfr ”Kioskens öppettider” NJA 1980 s. 53). Ytterligare ett exempel är att någon annan än parten har vidtagit en åtgärd som från kärandens perspektiv är jämförbar med att han eller hon får framgång med sin talan (se vidare under nästa rubrik).
I rättspraxis finns exempel på att frågan om det föreligger särskilda omständigheter har bedömts med hänsyn till vad som kan antas om utgången i sak, dvs. domstolen har tagit ställning till vem av parterna som vid en prövning av målet skulle ha haft framgång med sin talan. En sådan tillämpning bör dock komma i fråga endast undantagsvis. Det gäller främst när det redan vid en översiktlig genomgång av processmaterialet framstår som uppenbart att talan skulle ha bifallits eller ogillats. Så kan tänkas vara fallet då målets utgång är beroende av bedömningen av en enkel rättslig fråga ( jfr ”Sysslomannafastigheterna” NJA 1996 s. 395) eller när svarandens invändningar uppenbarligen saknar grund.
Särskilt om situationer där syftet med talan har uppnåtts genom en åtgärd av någon som inte är part
Anledningen till att någon som inte är part i målet fullgör det som käranden har yrkat kan variera. I vissa situationer bör en sådan åtgärd tillmätas samma betydelse som om svaranden själv hade vidtagit den och medföra att svaranden betraktas som tappande part. Detta bör ske om den som har fullgjort anspråket har agerat på svarandens uppdrag eller i samförstånd med denne. En liknande bedömning kan bli aktuell i speciella situationer där svaranden och den som har fullgjort det som käranden har yrkat framstår som en enhet i förhållande till käranden ( jfr ”Fabriksgarantin” NJA 1983 s. 576).
Om den utomståendes fullgörande inte kan ges samma betydelse som om svaranden själv hade fullgjort anspråket måste det prövas om det finns andra särskilda omständigheter som medför att rättegångskostnaderna bör fördelas på ett annat sätt än enligt huvudregeln, vanligen då genom att vardera parten får stå sin egen kostnad (kvittning).
En omständighet som kan motivera att kostnaderna kvittas är att anspråket har fullgjorts av någon som har en nära anknytning till svaranden, t.ex. genom ett gemensamt ekonomiskt intresse, utan att förhållandena är sådana som anges i punkten 16. Det kan också finnas andra fall där kvittning med hänsyn till speciella förhållanden är motiverad ( jfr ”Rosenhill” NJA 1979 s. 769).
Situationen kan då vara sådan att käranden har försökt att uppnå sitt syfte på flera olika sätt, t.ex. genom att väcka talan mot flera eller genom att på annat sätt vända sig mot någon som kan antas vara beredd att fullgöra anspråket i svarandens ställe. Vid bedömningen av om domstolen vid fördelningen av rättegångskostnaderna i dessa fall ska följa huvudregeln eller undantagsregeln finns det anledning att väga in i vilken grad det har varit motiverat att hävda anspråket genom en talan i domstol.
Bedömningen i detta fall
Galleriet har återkallat sin talan eftersom syftet har uppnåtts genom att det försäkringsbolag som Pilane hade anlitat för att hålla skulpturen försäkrad har betalat ut ersättning motsvarande det yrkade beloppet.
Pilane har bestritt att det har förekommit någon skada som bolaget ska svara för. Bolaget har därför inte gjort någon anmälan till försäkringsbolaget. Ersättning har i stället betalats ut efter en skadeanmälan från galleriet. Med avseende på fördelningen av rättegångskostnaderna kan försäkringsbolagets åtgärd därför inte tillmätas samma betydelse som om Pilane hade fullgjort betalningen. Det är inte heller, vid en översiktlig genomgång av processmaterialet, uppenbart att galleriets talan skulle ha bifallits. Det finns därmed inte förutsättningar att förplikta Pilane att utge ersättning för galleriets rättegångskostnader. ( Jfr p. 15 och 16.)
Försäkringsersättningen har betalats ut med anledning av det försäkringsavtal som tecknats mellan Pilane och försäkringsbolaget. Det får därmed anses ha förelegat en sådan nära anknytning mellan försäkringsbolaget och Pilane som bör beaktas vid fördelningen av rättegångskostnaderna. Med hänsyn till parternas olika ståndpunkter, till de diskussioner som har förts mellan dem samt till att det inte inledningsvis har stått klart för galleriet att det var möjligt att vända sig direkt till försäkringsbolaget, har det varit motiverat för galleriet att väcka talan mot Pilane. ( Jfr p. 19.)
Mot denna bakgrund föreligger det sådana särskilda omständigheter som medför att vardera parten, med tillämpning av 18 kap. 5 § andra stycket RB, bör bära sin rättegångskostnad i tingsrätten. Kostnaderna där ska alltså kvittas. Det innebär att galleriet ska befrias från skyldigheten att ersätta Pilanes rättegångskostnad och att galleriet får stå för sin egen kostnad.
Vid denna utgång bör vardera parten bära sina rättegångskostnader i hovrätten och HD.
HD:S AVGÖRANDE
HD ändrar hovrättens beslut och befriar Andréhn - Schiptjenko Aktiebolag från skyldigheten att ersätta Pilane Heritage AB (svb) för rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten samt förordnar att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader i dessa instanser.
Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad i HD.
II
Stockholms tingsrätt
Tingsrätten antecknade följande i protokoll från handläggning.
Spendrups Bryggeriaktiebolag (Spendrups) har i målet yrkat att A.R. ska förpliktas att till Spendrups utge visst belopp grundat på ett borgensåtagande som A.R. solidariskt med två andra personer tecknat avseende ett s.k. dryckesavtal. Inledningsvis yrkades ett kapitalbelopp om 178 607 kr, vilket successivt justerats ned med anledning av att betalning erlagts av övriga solidariskt ansvariga borgensmän.
Tingsrätten avslog i beslut den 23 maj 2018 en av A.R. framställd foruminvändning. Beslutet överklagades till Svea hovrätt varvid förevarande mål vilandeförklarades. Efter att prövningstillstånd meddelats avslog Svea hovrätt överklagandet. Därvid förpliktades A.R. att ersätta Spendrups för dess rättegångskostnad i hovrätten med 16 000 kr jämte viss ränta avseende ombudsarvode.
Efter att handläggningen av förevarande mål återupptagits har Spendrups nu återkallat sin talan och begärt att målet avskrivs. Därvid har Spendrups i första hand yrkat ersättning för sin rättegångskostnad i målet med totalt 95 300 kr exkl. mervärdesskatt, i andra hand yrkat att vardera parten ska stå sin kostnad, och anfört i huvudsak följande. Avsteg från huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB om att part som återkallar sin talan ska ersätta motpartens kostnader kan göras om särskilda skäl föranleder det, såsom att syftet med talan uppnåtts genom ingripande av utomstående. Den i målet aktuella fordran har fastställts genom dom mot [L.] Hotels AB och borgensmännen A.L. och P.L. Det är ostridigt att A.R. tillsammans med borgensmännen tecknat ett solidariskt borgensåtagande avseende [L.] Hotels AB:s förpliktelser gentemot Spendrups. Handläggningen vid Stockholms tingsrätt har dragit ut på tiden p.g.a. A.R:s foruminvändning och det förefaller uppenbart att A.R. haft som mål att förhala en dom i målet. Medan Spendrups sökt få en dom också mot A.R. har övriga borgensmän genom Kronofogdemyndighetens försorg betalat hela Spendrups fordran. Det kan antas att Spendrups talan skulle ha bifallits om den prövats.
A.R. har inte haft någon erinran mot att målet skrivs av, har bestridit yrkandet om att utge ersättning för Spendrups rättegångskostnad och har anfört i huvudsak följande. Spendrups har återkallat sin talan och ska som tappande part ersätta A.R:s rättegångskostnader. Det saknas särskild omständighet som ger anledning att fördela kostnadsansvaret på annat sätt. Undantaget i 18 kap. 5 § andra stycket RB är avsett att tillämpas då svaranden under processens gång fullgör vad käranden yrkat vilket är något helt annat än att en tredje man, till följd av verkställighetsåtgärder som käranden själv har initierat, fullgör en egen förpliktelse varvid kärandens talan förlorat sitt syfte. Det ska också anmärkas att skulden mot [L.] Hotels AB fastställdes genom en tredskodom och aldrig har prövats i sak. Det går inte att anta att käromålet skulle ha bifallits. Redan när förevarande mål inleddes hade tredje man gjort vissa avbetalningar varför det var antagligt att nuvarande situation skulle uppstå. Varken undantagsregeln eller kvittningsregeln i 18 kap. 3 § andra stycket RB är därför tillämplig.
A.R. har för egen del yrkat ersättning för sin rättegångskostnad med totalt 99 791 kr, varav 79 833 kr utgör ombudsarvode och 19 958 kr mervärdesskatt.
A.R. har också yrkat att tingsrätten ska förplikta Spendrups att till honom utge 16 125 kr jämte viss ränta avseende återbetalning av rättegångskostnader i hovrätten. A.R. har därvid anfört i huvudsak följande. Eftersom rättegångskostnaderna ska fördelas med beaktande av utfallet i själva saken och hänsyn i princip inte ska tas till utgången i processuella frågor saknar Spendrups rätt till ersättning för kostnader hänförliga till processfrågan.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Jennie Dackmar) anförde i beslut den 20 december 2019 följande.
SKÄLEN FÖR BESLUTET
Käromålet har återkallats och A.R. har inte haft någon erinran mot att målet skrivs av från vidare handläggning.
Av 18 kap. 5 § andra stycket RB framgår att om ett mål skrivs av på grund av att part återkallat sin talan skall den parten ersätta motparten dennes rättegångskostnad, om inte särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt. Enligt 18 kap. 3 § andra stycket RB kan tingsrätten förordna att vardera parten ska bära sin kostnad om den omständighet varav utgången berodde inte före rättegången var känd för den tappande parten och han inte heller borde ha ägt kännedom om den.
Undantag enligt 18 kap. 5 § andra stycket kan enligt förarbetena avse den situationen att svaranden efter talans väckande fullgjort det anspråk som gjorts gällande i rättegången, i vilket fall käranden bör få full ersättning för sina kostnader (NJA II 1943 s. 231). Undantagsregeln har också tillämpats när käranden uppnått sitt syfte med processen genom ingripande av andra (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., kommentaren till 18 kap. 5 §, JUNO 2019-12-20).
Vad beträffar förevarande mål rör detta tre solidariskt ansvariga borgensmän avseende en skuld som fastställts i en tredskodom. Tingsrätten delar inte uppfattningen att det har någon särskild betydelse att skulden fastställts i en tredskodom och därför inte prövats i sak. Skulden är likväl fastslagen och i förevarande mål hade tingsrätten huvudsakligen att pröva borgensåtagandets giltighet ( jfr NJA 2018 s. 816).
Det solidariska borgensåtagandet är ostridigt. Det kan därför antas att Spendrups vid en prövning av målet i sak skulle ha vunnit bifall. Denna slutsats stöds också av att Spendrups nu fått full ersättning från övriga solidariskt ansvariga borgensmän.
Spendrups kunde ha valt att framställa anspråk med anledning av sin fordran mot en eller flera av de solidariskt ansvariga borgensmännen och synes ha valt att göra detta mot alla tre. Det förefaller snarast utgöra en tillfällighet vem eller vilka som först förmås att betala skulden och tingsrätten noterar att det förflutit över två år sedan förevarande talan anhängiggjordes vid tingsrätten. En icke obetydlig del av tidsåtgången synes vara en följd av A.R:s foruminvändning och överklagande av tingsrättens avslag i frågan, ett överklagande som inte heller vann bifall. Att övriga borgensmän under den tiden hunnit reglera den gemensamma skulden bör därför inte tillräknas A.R. utan tvärtom betraktas på samma sätt som om A.R. själv utfört betalningen.
Mot bakgrund av det ovan anförda finner tingsrätten att det föreligger sådana särskilda omständigheter att huvudregeln om kostnadsfördelningen i 18 kap. 5 § RB ska frångås på så sätt att Spendrups ska tillerkännas ersättning för sin rättegångskostnad. Därmed ska också A.R:s yrkande om återbetalning av erlagd ersättning för rättegångskostnad avslås. Det av Spendrups yrkade beloppet är skäligt.
BESLUT
Målet skrivs av från vidare handläggning.
A.R. ska ersätta Spendrups för dess rättegångskostnad med 95 300 kr – – –.
A.R:s yrkande om återbetalning av erlagd rättegångskostnad avslås.
Svea hovrätt
A.R. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten – med ändring av punkterna 2 och 3 i det överklagade beslutet – skulle upphäva tingsrättens beslut att förplikta honom att ersätta Spendrups rättegångskostnad i tingsrätten och istället förplikta Spendrups att ersätta hans rättegångskostnad.
Spendrups motsatte sig att tingsrättens beslut ändrades. Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnad i hovrätten.
Domskäl
Hovrätten (hovrättspresidenten Anders Perklev, hovrättslagmannen Christine Lager och hovrättsrådet Magnus Ulriksson, referent) anförde i beslut den 1 mars 2021 följande.
SKÄLEN FÖR BESLUTET
Som tingsrätten redogjort för ska – när ett mål skrivs av på grund av att en part har återkallat sin talan – parten ersätta motpartens rättegångskostnad, om inte särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt (se 18 kap. 5 § andra stycket RB). En situation då det kan föreligga särskilda omständigheter är om käranden återkallar sin talan på grund av att svaranden efter talans väckande har fullgjort det anspråk som gjorts gällande i rättegången. Käranden bör då som regel få full ersättning för sina kostnader (se NJA II 1943 s. 231). Undantagsregeln har också i vissa fall ansetts tillämplig när käranden har uppnått sitt syfte med processen av andra skäl än genom åtgärder från svaranden (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m. [JUNO 2020-05-27], kommentaren till 18 kap. 5 §).
I målet har Spendrups fört talan mot A.R. på den grunden att han är en av tre borgensmän som gått i borgen såsom för egen skuld för den fordran som Spendrups gjort gällande. Spendrups har vidtagit rättsliga åtgärder mot samtliga solidariskt ansvariga borgensmän. I nu aktuellt mål har Spendrups återkallat sin talan efter att de andra borgensmännen betalat skulden. Fullgörelsen från medborgensmännen har grundats på en tredskodom som meddelats mot dem. Frågan är om omständigheterna i det nu aktuella målet utgör sådana särskilda omständigheter som medför att huvudregeln om att part som återkallat sin talan ska ersätta motpartens rättegångskostnad inte ska tillämpas.
Av utredningen framgår att Spendrups uppnått sitt syfte med processen mot A.R. genom betalningen från hans medborgensmän, dvs. av andra skäl än åtgärder från A.R. Enligt hovrättens bedömning har Spendrups till följd av den solidariska borgensförbindelsen och de svårigheter bolaget haft att erhålla betalning, haft fog för att inte nöja sig med den meddelade tredskodomen mot medborgensmännen utan att även söka en exekutionstitel mot A.R. Samtidigt som talan förts mot A.R. får Spendrups även, av samma skäl, anses ha haft fog för att söka verkställa betalning från medborgensmännen grundat på tredskodomen.
För att det ska vara motiverat att A.R. ska svara för Spendrups rättegångskostnader bör dock krävas att det kan antas att även talan mot A.R. skulle ha vunnit bifall om målet mot honom hade prövats i sak, dvs. om inte medborgensmännen betalat Spendrups fordran ( jfr SOU 1938:44 s. 234 f.). En sådan prövning varken kan eller bör motsvara eller ersätta en full prövning i sak utan får innefatta en mer summarisk prognos om utgången utifrån vad parterna har anfört och tillgänglig utredning. Prognosen bör med dessa utgångspunkter vara rimligt tillförlitlig för att svaranden ska bli ersättningsskyldig ( jfr RH 2007:47).
Tingsrätten har fäst vikt vid att skulden fastställts i en tredskodom mot medborgensmännen. En lagakraftvunnen dom mellan en borgenär å ena sidan och en huvudgäldenär eller medborgensman å andra sidan anses ha rättskraft till förmån, men inte till nackdel, för borgensmannen (se NJA 2015 s. 346, punkt 11). En gäldenär eller medborgensman kan alltså inte genom t.ex. medgivanden, vitsordanden eller underlåtenhet att gå i svaromål, med tredskodom till följd, binda borgensmannen.
Att Spendrups utverkat en lagakraftvunnen tredskodom mot två av tre solidariskt ansvariga borgensmän innebär alltså inte att den tredje borgensmannen – A.R. – är bunden av tredskodomen. A.R. har för egen del varit oförhindrad att framföra de materiella invändningar mot betalningsskyldighet som han funnit skäl att framföra oavsett tredskodomen. Att betalning utverkats med en tredskodom mot medborgensmännen som exekutionstitel saknar alltså betydelse för bedömningen av hur rättegångskostnaderna ska fördelas. Bedömningen av hur utgången kan antas ha blivit i målet mellan Spendrups och A.R. om fordran prövats materiellt får i stället grundas på vad som i övrigt åberopats i målet och på utredningen i målet.
Utredningen i målet ger enligt hovrätten stöd för att Spendrups i enlighet med det av Spendrups åberopade tilläggsavtalet utbetalat s.k. bonusförskott till huvudgäldenären och att rätt därefter har uppkommit för Spendrups att återkräva visst belopp från huvudgäldenären. Den skriftliga utredningen som Spendrups åberopat ger vidare stöd för att det borgensåtagande gentemot Spendrups som A.R. tecknat såsom för egen skuld omfattade tilläggsavtalet. Det finns ingen utredning som ger stöd för att det skulle finnas skäl för att jämka borgensåtagandet på sätt som A.R. gjort gällande. Hovrätten finner därför att det finns tillräckligt säkert stöd för att anta att Spendrups talan skulle ha bifallits om målet hade prövats i sak, dvs. om Spendrups inte hade fått betalt från medborgensmännen.
Hovrättens slutsats är därför att det föreligger sådana särskilda omständigheter att huvudregeln om kostnadsfördelningen i 18 kap. 5 § RB ska frångås på så sätt att Spendrups ska tillerkännas ersättning för sin rättegångskostnad i tingsrätten. Det innebär även att A.R:s yrkande om återbetalning av ersättning av rättegångskostnad ska avslås. Hovrätten gör ingen annan bedömning än tingsrätten i fråga om skäligheten av Spendrups yrkade rättegångskostnader i tingsrätten. Sammanfattningsvis ska alltså A.R:s överklagande avslås.
Vid denna utgång ska A.R. även ersätta Spendrups för dess rättegångskostnad i hovrätten. Hovrätten anser att yrkat belopp är skäligt.
BESLUT
Hovrätten avslår överklagandet.
A.R. ska betala Spendrups Bryggeriaktiebolags rättegångskostnader i hovrätten med 17 500 kr – – –.
Högsta domstolen
A.R. överklagade och yrkade att HD skulle befria honom från skyldigheten att ersätta Spendrups Bryggeriaktiebolags rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten samt tillerkänna honom ersättning för hans rättegångskostnader i dessa instanser.
Vidare yrkade A.R. att HD skulle förplikta Spendrups att återbetala tidigare erlagd ersättning för rättegångskostnad om 16 125 kr och ränta – – –.
Spendrups motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.
Parterna yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i HD.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden (samma som i målet under I) föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
SKÄL
Frågan i målet
Punkten 1 motsvarar i huvudsak punkten 2 i HD:s skäl.
Bakgrund
Punkterna 2–4 motsvarar i huvudsak punkterna 3–6 i HD:s skäl.
Målet i tingsrätten och hovrätten
Punkterna 5–10 motsvarar i huvudsak punkterna 7–12 i HD:s skäl.
Fördelning av rättegångskostnader efter återkallelse
Punkterna 11–15 motsvarar punkterna 9–13 i betänkandet i målet under I.
Bedömningen i detta fall
Spendrups har återkallat sin talan eftersom syftet med processen uppnåddes när de andra borgensmännen erlade full betalning.
Att de andra borgensmännen har betalat i enlighet med den meddelade tredskodomen kan inte, med avseende på fördelningen av rättegångskostnaderna, tillmätas samma betydelse som om betalning skett från A.R. ( jfr p. 14).
Med hänsyn till Spendrups svårigheter att erhålla betalning i enlighet med tredskodomen kan det inte anses obefogat att Spendrups väckt talan mot A.R. ( jfr p. 15).
Varken Spendrups eller A.R. bör med hänsyn till omständigheterna som föranlett återkallelsen ses som tappande part vid fördelning av rättegångskostnaderna. Sådana särskilda omständigheter föreligger därför att vardera parten med tillämpning av 18 kap. 5 § andra stycket bör bära sin rättegångskostnad i tingsrätten.
A.R. är förlorande part i den del av målet som avser ersättning för rättegångskostnad i enlighet med hovrättens beslut den 21 december 2018 (se p. 6). Hans yrkande om återbetalning av erlagda rättegångskostnader ska därför avslås.
Vid denna utgång bör vardera parten bära sina rättegångskostnader i hovrätten och HD.
HD:S AVGÖRANDE
Se HD:s beslut.
Domskäl
HD (samma ledamöter som i målet under I) meddelade den 1 december 2022 följande beslut.
SKÄL
Frågan i HD
Punkterna 1 och 2 överensstämmer med punkterna 1 och 2 i HD:s beslut i målet under I.
Bakgrund
A.R. och två andra personer tecknade 2015 ett solidariskt borgensåtagande avseende ett bolags förpliktelser gentemot Spendrups.
Spendrups väckte i augusti 2016 talan vid Lunds tingsrätt mot bolaget, A.R. och de två andra borgensmännen och yrkade att de skulle förpliktas att till Spendrups betala ett visst belopp. Som grund för talan anförde Spendrups att bolaget enligt avtal var skyldigt att betala det yrkade beloppet och att de tre borgensmännen var betalningsskyldiga enligt borgensåtagandet.
Bolaget och de två andra borgensmännen förpliktades genom en tredskodom i januari 2017 att solidariskt betala det yrkade beloppet och ränta till Spendrups.
Talan mot A.R. avvisades av Hovrätten över Skåne och Blekinge i maj 2017 sedan han hade invänt att det fanns en prorogationsklausul i avtalet mellan Spendrups och bolaget. Enligt klausulen skulle en tvist i anledning av avtalet avgöras av Stockholms tingsrätt som första instans.
Målet i tingsrätten och hovrätten
I november 2017 väckte Spendrups talan mot A.R. vid Stockholms tingsrätt och yrkade att han på grund av borgensåtagandet skulle förpliktas att till Spendrups betala ett visst belopp och ränta. Under rättegången sänktes det yrkade kapitalbeloppet successivt allt eftersom de två andra borgensmännen betalade i enlighet med tredskodomen.
A.R. gjorde även i målet vid Stockholms tingsrätt en foruminvändning och yrkade i första hand avvisning. Tingsrätten avslog avvisningsyrkandet. A.R. överklagade till hovrätten som den 21 december 2018 avslog överklagandet och förpliktade honom att ersätta Spendrups för dess rättegångskostnad i hovrätten. A.R. har betalat i enlighet med hovrättens beslut.
A.R. bestred Spendrups talan i sak.
I november 2019 återkallade Spendrups sin talan mot A.R. efter det att de två andra borgensmännen hade betalat hela skulden. Spendrups yrkade i samband med återkallelsen i första hand ersättning för sin rättegångskostnad och i andra hand att vardera parten skulle bära sin kostnad.
A.R. hade ingen erinran mot att målet skrevs av men bestred rättegångskostnadsyrkandena. Han yrkade för egen del ersättning för sin rättegångskostnad samt återbetalning av det belopp som han hade betalat till Spendrups i enlighet med hovrättens beslut.
Tingsrätten skrev av målet, beslutade att A.R. skulle ersätta Spendrups rättegångskostnad och avslog hans yrkande om åter-betalning av tidigare erlagd ersättning för rättegångskostnad. Hovrätten har avslagit A.R:s överklagande och förpliktat honom att ersätta Spendrups för rättegångskostnad där.
Punkterna 13–22 med rubriker överensstämmer med punkterna 10–19 med rubriker i HD:s beslut i målet under I.
Bedömningen i detta fall
Spendrups har återkallat sin talan eftersom syftet har uppnåtts genom att de andra borgensmännen har erlagt full betalning för det krav som har riktats även mot A.R.
Den omständigheten att de andra borgensmännen har betalat i enlighet med tredskodomen kan inte, med avseende på fördelningen av rättegångskostnaderna, tillmätas samma betydelse som om A.R. hade fullgjort betalningen. Det är inte heller, vid en översiktlig genomgång av processmaterialet, uppenbart att Spendrups talan skulle ha bifallits. Det finns därför inte förutsättningar att förplikta A.R. att utge ersättning för Spendrups rättegångskostnader. ( Jfr p. 18 och 19.)
Det gemensamma borgensåtagandet har i detta fall gett upphov till en nära anknytning mellan A.R. och de andra borgensmännen. Spendrups har haft skäl för att samtidigt väcka talan mot bolaget och samtliga borgensmän. Vidare har det, med hänsyn till de svårigheter som bolaget har haft att få betalt i enlighet med tredskodomen, varit motiverat att på nytt väcka talan mot A.R. efter det att Hovrätten över Skåne och Blekinge hade avvisat Spendrups talan. ( Jfr p. 22.)
Mot denna bakgrund föreligger det sådana särskilda omständigheter som medför att vardera parten, med tillämpning av 18 kap. 5 § andra stycket RB, bör bära sin rättegångskostnad i tingsrätten. Kostnaderna där ska alltså kvittas. Det innebär att A.R. ska befrias från skyldigheten att ersätta Spendrups rättegångskostnad och att han själv får stå för sin egen kostnad.
A.R. är förlorande part i den del av målet som avser ersättning för rättegångskostnad i enlighet med hovrättens beslut den 21 december 2018 (se p. 8). Hans yrkande om återbetalning av erlagda rättegångskostnader ska därför avslås.
Vid denna utgång bör vardera parten bära sina rättegångskostnader även i hovrätten och HD.
HD:S AVGÖRANDE
HD avslår A.R:s yrkande om ändring av hovrättens beslut såvitt avser återbetalning av tidigare erlagd rättegångskostnad.
HD ändrar hovrättens beslut i övriga delar och befriar A.R. från skyldigheten att ersätta Spendrups Bryggeriaktiebolags rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten samt förordnar att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader i dessa instanser.
Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad i HD.