NJA 2022 s. 869

Res judicata vid ny talan om surrogatprestation?

Attunda tingsrätt

B.T. förde vid Attunda tingsrätt den talan mot B.Ä. som framgår av tingsrättens beslut.

Tingsrätten (rådmannen Anna Hempel) anförde följande i slutligt beslut den 29 april 2021.

B.T. har yrkat att tingsrätten ska förplikta B.Ä. att till honom utge 73 000 kr jämte ränta – – –. Som grund för sin talan har B.T. i huvudsak anfört att han med stöd av Attunda tingsrätts dom som meddelades den 3 oktober 2019 i mål nr T 6562-18 och T 7624-18 framställt krav mot B.Ä. på att utfå en ring. B.Ä. har dock inte efterkommit kravet och i och med hennes underlåtenhet har hon orsakat honom en sakskada enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen. Hon har genom uppsåt eller grov vårdslöshet innehållit eller tappat bort ringen. Hon är därför skyldig att till honom utge ett belopp som motsvarar ringens förmögenhetsvärde om 73 000 kr.

B.Ä. har yrkat att käromålet ska avvisas – – –. Till grund för sitt yrkande har hon i huvudsak anfört följande. Det föreligger res judicata mot bakgrund av domen i mål nr T 6562-18 och T 7624-18 som B.T:s skadeståndsanspråk grundas på. Vad B.T. yrkat, såsom grunder och bevisning för hans talan, utgör en surrogatprestation till vad som aktualiserats i det tidigare målet. Hon har även upplysningsvis anfört att hon i nämnda mål invänt att hon inte hade den aktuella ringen i sin besittning.

B.T. har motsatt sig att käromålet ska avvisas och huvudsakligen anfört följande. I första hand ska B.Ä:s invändning om avvisning förklaras vara förfallen och därmed avvisas eftersom den har framställts för sent. Invändningen skulle ha framställts första gången hon förde sin talan i målet vilket hon inte gjorde. I andra hand föreligger det inte rättegångshinder i form av res judicata. I dom i mål nr T 6562-18 och T 7624-18 fördes talan om bättre rätt till ringen och att ringen skulle lämnas ut, i nuvarande process för han en skade-ståndstalan. Det är således en fråga om två skilda rättsföljder.

– – –

B.Ä. har vidhållit sitt avvisningsyrkande och invänt att hon inte har framfört sitt avvisningsyrkande sent i rättegången. B.T. har angett rättslig grund för sin talan först i samband med muntlig förberedelse och det har även förelegat brist i klarhet beträffande hans talan.

– – –

SKÄL FÖR BESLUTET

B.Ä. har anfört att anspråket som B.T. har beträffande ringen är rättskraftigt avgjort. B.Ä. har således gjort gällande att det föreligger ett tvingande rättegångshinder. Det ankommer på rätten att självmant beakta ett sådant hinder (34 kap. 1 § andra stycket RB). Att B.Ä. har framställt invändningen först sedan muntlig förberedelse i målet hållits påverkar inte denna bedömning ( jfr Ekelöf, Per Olof m.fl., Rättegång. Femte häftet [Version 8, JUNO], s. 228).

När det gäller invändningen i sak kan tingsrätten konstatera att i avgörandet i NJA 1999 s. 520 fann HD att reglerna i 17 kap. 11 § RB inte kräver mer än att samma rättsföljd inte ska bli föremål för två rättegångar och att behovet av en klar och lättillämpad regel med skärpa talar för att den negativa rättskraften begränsas till yrkanden som avser samma rättsföljd eller avser en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig. Visserligen har ett yrkande om skadestånd för förlorat gods en annan karaktär än ett yrkande om utfående av godset. Yrkandena om skadestånd respektive utfående är emellertid alternativa såtillvida att den som väljer det ena samtidigt väljer bort det andra. Yrkandet om utfående av godset respektive yrkandet om skadestånd är vidare att anse som ekonomiskt likvärdiga. Av handlingarna i målet framgår att B.T. redan i samband med handläggningen av det tidigare målet måste ha fått klart för sig att B.Ä:s uppfattning var att den omtvistade ringen inte fanns i hennes besittning. Mot bakgrund härav framstår det som rimligt att kräva att B.T. i en och samma rättegång hade tagit ställning till om det alternativa yrkandet om skadestånd där borde ha framställts ( jfr RH 2008:8). Det föreligger således hinder på grund av res judicata mot att ta upp målet till prövning.

SLUTLIGT BESLUT

Tingsrätten avvisar kärandens talan.

Svea hovrätt

B.T. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten.

B.Ä. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut.

Hovrätten (hovrättslagmannen Christine Lager och hovrättsrådet Eva Edwardsson, referent) meddelade den 28 januari 2022 följande beslut.

SKÄLEN FÖR BESLUTET

Av utredningen framgår sammanfattningsvis följande. B.T. – – – (käranden) hade i ett tidigare mål yrkat att få ut en diamantring som enligt honom hade lånats ut till B.Ä. (svaranden). I målet hade svaranden invänt att hon fått ringen som gåva och att hon dessutom hade lämnat tillbaka ringen till käranden. Käranden hade vidhållit att det var fråga om ett lån och förnekat att svaranden lämnat tillbaka ringen. Enligt domen förpliktades svaranden att utge ringen till käranden. Enligt tingsrätten hade svaranden inte styrkt att det var fråga om en gåva och inte heller att hon lämnat tillbaka ringen till käranden. Domen fick laga kraft. Käranden stämde därefter svaranden på nytt och yrkade skadestånd motsvarande ringens värde eftersom svaranden inte efterkommit kravet enligt den tidigare domen och domen alltså inte hade kunnat verkställas. Enligt käranden hade svaranden genom uppsåt eller grov vårdslöshet innehållit eller tappat bort ringen och hon var därför skyldig att utge ett belopp motsvarande ringens förmögenhetsvärde till honom. Svaranden invände att kärandens talan skulle avvisas eftersom målet var rättskraftigt avgjort genom den första domen och att hon redan i det första målet hade upplyst att hon inte hade ringen i sin besittning.

Frågan är om den tidigare domen där käranden fick bifall till sitt yrkande att få ut ringen från svaranden hindrar en ny talan där käranden istället yrkar att få ut ersättning för ringens förmögenhetsvärde, när den första domen om utfående av ringen inte har efterkommits och därför inte kunnat verkställas.

En dom som har fått laga kraft har rättskraft när det gäller den sak som talan har avsett (res judicata). Att en lagakraftvunnen dom har rättskraft innebär bl.a. att den sak som har avgjorts genom domen inte kan bli föremål för prövning i en ny rättegång (se 17 kap. 11 § första och tredje styckena RB). Domen utgör processhinder i en senare rättegång, dvs. den har s.k. negativ rättskraft. Det innebär att den senare talan ska avvisas. Rättskraften av en tidigare dom träffar dock inte en senare talan som grundar sig på omständigheter som inträffat efter den tidigare domen. I ett sådant fall är det alltså möjligt att föra en ny talan.

Enligt 13 kap. 6 § RB får en ny talan inte tas upp till prövning om den rör en fråga beträffande vilken det redan pågår en rättegång mellan samma parter (litis pendens). Litis pendens anses i princip föreligga i samma utsträckning som en lagakraftvunnen dom i den pågående rättegången kommer att medföra rättegångshinder på grund av rättskraft enligt 17 kap. 11 § RB.

En dom kan även ha en prejudiciell verkan (positiv rättskraft). I sådant fall hindrar inte domen en ny rättegång. Den eller de prejudiciella frågor som avgjorts genom den första domen äger istället rättskraft på så sätt att de ska läggas till grund för den andra domen.

HD har i flera mål uttalat sig om rättskraftens verkan i olika situationer.

I avgörandet NJA 1999 s. 520 avseende ett avtal mellan en konsument och ett bolag om beställning av renoveringsarbeten på konsumentens fastighet uttalade HD att inte bara samma rättsföljder utan även yrkanden som avser en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig utgör samma sak i processrättsligt hänseende. I målet konstaterade HD bl.a. att bolagets talan om att få ut en kvarstående fordran för utfört arbete utgjorde hinder för en senare talan från konsumenten om ersättning för kostnad för att avhjälpa vilket fel som helst i tjänsten upp till det avtalade priset, oavsett om yrkandet rubricerades som prisavdrag, avhjälpandekostnad, skadestånd eller något annat. Däremot hindrade en tidigare talan om betalningsskyldighet inte en ny talan från konsumenten om ersättning för exempelvis följdskador, eftersom det då var fråga om en rättsföljd som inte var alternativ och ekonomisk likvärdig till ett prisavdrag.

Även i ett senare avgörande, NJA 2021 s. 407, var det fråga om konsumenters köp av tjänster från ett bolag. Frågan i målet gällde om en tidigare dom där bolaget yrkat ytterligare betalning för utfört arbete utgjorde hinder mot att pröva en ny talan från konsumenterna mot bolaget om ersättning för avhjälpande av fel i arbetet i en situation när bolagets yrkande ogillats i den tidigare domen. Av avgörandet framgår sammanfattningsvis följande. När en säljare eller en uppdragstagare för talan om betalningsskyldighet för en viss vara eller tjänst anses den frågan odelbar i rättskraftshänseende. För en svarande innebär rättskraften av en dom om betalningsskyldighet att han eller hon inte lägre kan få några invändningar prövade avseende samma rättsföljd eller alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder. Vad gäller saken när talan förs om prisavdrag eller hävning omfattar den negativa rättskraften den civilrättsliga rättsföljd som blivit föremål för ett lagakraftvunnet avgörande samt alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder. Även när den första domen ogillats därför att domstolen ansett att käranden inte visat grund för att skäligt pris överstiger vad som redan har betalats avser domen i rättskraftshänseende betalningsskyldigheten som helhet, vilken är odelbar. Svaranden är därför förhindrad att väcka en ny talan med yrkande om prisavdrag eller ersättning för avhjälpandekostnad upp till det avtalade priset. En svarande som vill skydda sig mot rättskraftseffekten av den första domen måste väcka ett genkäromål i den första processen. Det är möjligt genom bestämmelsen i 14 kap. 3 § RB som ger svaranden rätt att väcka ett genkäromål angående samma sak eller sak som har gemenskap med denna. Den bestämmelsen är ett undantag från bestämmelserna om litis pendens. Det innebar att eftersom den ersättning som konsumenterna begärde inte var högre än det avtalade priset och de hade kunnat framställa sitt anspråk i ett genkäromål i den första processen förelåg det hinder för deras talan. (Se NJA 2021 s. 407 särskilt p. 10, 13, 18, 22, 27 och 28.)

Frågan är om HD:s uttalanden om att den negativa rättskraften i mål om betalningsskyldighet för vara eller tjänst omfattar samma rättsföljd eller en rättsföljd som är alternativ och ekonomisk likvärdig ska tillämpas som en generell rättskraftsprincip som även gäller i en situation som den nu aktuella, dvs. att en part först för talan om att få ut ett specifikt föremål som parten menar att han lånat ut och – efter att ha fått bifall till sin talan men den första domen inte efterföljts och därför inte har kunnat verkställas – i en ny rättegång för talan om att istället få ut föremålets värde.

I doktrinen framstår det som att det tidigare rådde enighet om att en dom i en första process om utfående av egendom saknade verkan som processhinder i en senare process om att istället få ut egendomens värde. Dessa olika rättsföljder var inte att bedöma som samma sak enligt 17 kap. 11 § RB (se Ekelöf, Rättegång, tredje häftet [Ekelöf III], 6 uppl. 1994, s. 143 f., se även Agge, Bidrag till läran om civildomens rättskraft, 1932, s. 188 f. och 209 not 3, Olivecrona, Domen i tvistemål, 1943, s. 215 och 227).

Enligt ett uttalande i doktrinen av Roberth Nordh ändrades emellertid rättsläget generellt efter HD:s avgörande år 1999. Enligt Nordhs mening finns det inga skäl för att begränsa HD:s uttalande om den negativa rättskraftens utsträckning i avgörandet. Enligt hans mening står det efter avgörandet år 1999 klart att en senare talan om att få ut ersättning för egendomens värde ska avvisas eftersom den är alternativ och ekonomiskt likvärdig till en första talan om att utfå egendomen. Han erinrar emellertid också om att rättskraften inte omfattar omständigheter som inträffat efter domen. Om egendomen t.ex. gått förlorad efter den första rättegången kan käranden utan hinder av den väcka talan om surrogatprestation. I sådant fall har den första domen prejudiciell verkan i den senare rättegången. Om däremot svaranden under rättegången upplyser om att egendomen inte längre finns i behåll anser Nordh att svaranden har att ändra sin talan till att istället avse utfående av föremålets värde. Just det förhållandet att svaranden invänder att egendomen har återlämnats till käranden behandlas inte av Nordh. (Se Robert Nordh, SvJT 2001 s. 655 och 663 f.)

Efter Nordhs artikel synes flera i doktrinen ha anslutit sig till Nordhs uppfattning att HD:s nämnda rättskraftsuttalanden i 1999 års avgörande ska tillämpas generellt, dock förekommer det vissa problematiseringar. Lindell anför att innebörden av kriteriet ”ekonomiskt likvärdigt” är oklar och problematiserar kring om talan gäller ett specifikt föremål som käranden lagt ned mycket eget arbete på (Lindell, Civilprocessen, 2021, version 5, JUNO, s. 418 f.). I senare upplagor av Ekelöf anges att det förefaller saknas anledning att begränsa räckvidden av HD:s uttalanden till endast vissa typer av rättshandlingar (Ekelöf III, 8 uppl. 2018, s. 192). Vidare problematiseras kring när den första domen inte har kunnat verkställas (Ekelöf a.a. not 220).

Enligt Fitger m.fl. omfattar saken dels den rättsföljd som blivit föremål för ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, dels alternativa och samtidigt ekonomiskt likvärdiga rättsföljder som man rimligen kan begära att käranden skulle ha gjort gällande vid sidan av det ursprungliga yrkandet. Vidare anför Fitger m.fl. att en kärande som fått bifall till sin talan utan hinder av rättskraften i vissa fall kan föra en ny talan mot samme svarande om en annan rättsföljd, exempelvis en surrogatprestation. Sålunda kan enligt Fitger en kärande som genom en dom fått svaranden förpliktad att utge viss egendom föra en ny talan om skadestånd i det fall att det visar sig att svaranden inte kan utge egendomen. (Fitger m.fl. Rättegångsbalken [1 juli 2021, JUNO], kommentaren till 17 kap. 11 § under rubrikerna ”Saken” och ”Verkan mot parterna”.)

Ett yrkande om att få ut ett föremål på den grunden att käranden äger föremålet respektive ett yrkande om att få ut värdet av samma föremål är utan tvekan alternativa i den betydelsen att käranden inte kan få bifall till båda samtidigt. Det innebär att käranden inte först kan föra talan om att få ut föremålet och samtidigt – medan den första rättegången pågår – väcka en ny talan om att också få ut ersättning för föremålets värde. Redan det generella sambandet mellan reglerna om res judicata och litis pendens talar därför för att yrkandena i rättskraftshänseende ska anses avse samma sak. Att yrkandena rent ekonomiskt är likvärdiga följer av att grunden för yrkandet i den senare processen avser just föremålets ekonomiska värde.

Samtidigt måste rättskraftsreglerna vara väl avvägda, inte ge upphov till rättsförluster som en part inte kan skydda sig emot och inte hindra möjligheten för en part att få tillgång till en rättvis rättegång. Ett grundläggande värde i en rättsstat är att enskilda åtnjuter skydd för sin egendom. Även om det innebär ett skydd för den enskilde att kunna få ut ekonomisk ersättning för sin egendom kan det inte jämställas med att få inneha äganderätten och få tillbaka själva egendomen. Det talar starkt för att en kärande som för talan om att få ut ett specifikt föremål som käranden hävdar äganderätt till ska kunna få rätten att få ut föremålet prövad först, utan att lida någon rättsförlust, om käranden vinner men domen inte kan verkställas. Att käranden alternativt yrkar ersättning för föremålets värde redan i den första rättegången hjälper ju inte om käranden – som i det aktuella fallet – får bifall till sitt förstahandsyrkande om att få tillbaka föremålet och domen inte kan verkställas. Käranden måste ju i så fall avstå yrkandet om att få tillbaka föremålet i den första rättegången.

Dessa skäl talar för att HD:s uttalande om den negativa rättskraftens utsträckning till alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder inte passar för en talan om utfående av egendom enligt de nu aktuella förhållandena. Samtidigt skulle det innebära att man måste göra ett undantag från att litispendens i princip ska föreligga i samma utsträckning som en lagakraftvunnen dom är hinder för en ny talan, dvs. som den negativa rättskraften. Detta eftersom det inte finns något bärande skäl för att tillåta en talan om ersättning för egendom samtidigt som en talan om utfående av samma egendom. Behovet av klara och lättillämpade rättskraftsregler som så långt möjligt samspelar leder därför till att HD:s uttalande om rättskraftens utsträckning till alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder ska tillämpas också i det nu aktuella fallet.

En kärandens möjlighet att utan rättsförlust först kunna få prövad rätten att utfå egendom som käranden hävdar äganderätt till och därefter – om käranden fått bifall och domen inte kan verkställas – kunna återkomma med en talan om ersättning för det ekonomiska värdet är istället att bedöma enligt principen om att efterkommande omständigheter inte hindrar en ny talan.

Tingsrätten kom i den första domen fram till att B.Ä. skulle ge ut ringen till B.T. eftersom B.Ä. inte styrkt sin invändning om att ringen redan återlämnats. B.Ä. hade alltså inte framgång med sin invändning. Någon annan invändning om att B.Ä. inte hade ringen i sin besittning framställdes inte. Domen har som framgått fått laga kraft och har rättskraft. Att B.Ä. – trots att hon enligt den tidigare domen förpliktades att överlämna ringen – inte överlämnat den och att domen inte kunnat verkställas är därför att bedöma som att ringen först efter den första domen inte längre finns i B.Ä:s besittning. Det föreligger därför en sådan efterkommande omständighet som uppkommit först efter den första domen. Den tidigare domen hindrar därför inte en ny talan från B.T., numera i konkurs, om att istället få ut ersättning för ringens värde.

Hovrättens slutsats är därför att tingsrättens avvisningsbeslut ska undanröjas och att målet ska återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning.

BESLUT

Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Hovrättspresidenten Anders Perklev var skiljaktig och anförde följande.

Jag instämmer i majoritetens slutsats att HD:s uttalande i rättsfallet NJA 1999 s. 520 om rättskraftens utsträckning ska tillämpas i det nu aktuella fallet. Att få ersättning motsvarande ringens värde måste anses vara ekonomiskt likvärdigt med att få ringen utlämnad till sig. Därför omfattas den nya talan av den tidigare domens rättskraft.

Frågan är då om det förhållandet att domen inte har kunnat verkställas utgör en sådan efterföljande omständighet som medför att en ny talan ändå får väckas. Den relevanta tidpunkten när ett visst förhållande ska ha inträtt för att anses utgöra en efterföljande omständighet torde vara när målet överlämnas för dom (se Fitger m.fl. Rättegångsbalken, 1 november 2021, JUNO, kommentaren till 17 kap. 11 § under Efterföljande omständigheter). Försöket att verkställa domen har ägt rum efter denna tidpunkt.

För att en dom som avser utlämnade av viss egendom ska kunna verkställas krävs att den som domen riktas mot har egendomen i sin besittning. Om egendomen inte fanns i svarandes besittning vid tidpunkten för överlämnade av målet för dom har det redan då saknats förutsättningar för verkställighet. I så fall kan det förhållandet att ett försök att verkställa domen misslyckats inte anses vara en sådan efterföljande omständighet som medför att en ny talan får väckas trots den tidigare domens rättskraft.

I detta fall har B.Ä. under handläggningen av det tidigare målet invänt att hon hade lämnat tillbaka ringen, vilket måste anses innefatta ett påstående om att hon inte längre hade den i sin besittning. Att hon inte förmått styrka sin invändning innebär inte att påståendet är vederlagt. Genom hennes invändning måste B.T. ha fått klart för sig att det fanns en uppenbar risk att ett försök att verkställa en dom enligt hans yrkande skulle komma att misslyckas. Han har så länge rättegången i målet pågick haft möjlighet att istället yrka ersättning för ringens värde, men har inte använt sig av den möjligheten. Under dessa förhållanden utgör den tidigare domens rättskraft hinder mot att på nytt väcka talan mot B.Ä. med ett sådant yrkande.

Av dessa skäl anser jag att tingsrättens beslut ska fastställas.

Högsta domstolen

B.Ä. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens beslut och fastställa tingsrättens beslut om avvisning.

B.T. motsatte sig ändring av hovrättens beslut.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotta Törnell, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–6 motsvarar i huvudsak punkterna 1–6 i HD:s skäl.

Vad målet gäller

7. Målet rör frågan om en tidigare dom där käranden fick bifall till sitt yrkande om att utfå en viss egendom från svaranden hindrar en ny talan där käranden i stället yrkar att få ut ersättning för egendomens förmögenhetsvärde, när den första domen inte har efterkommits och inte kunnat verkställas. I målet aktualiseras också frågan om ett misslyckat försök till verkställighet av en dom utgör en sådan efterföljande omständighet som medför att ny talan – om surrogatprestation – kan väckas utan hinder av föregående doms rättskraft.

Rättsliga utgångspunkter

Domars rättskraft i tvistemål

Punkten 8 motsvarar i huvudsak punkten 8 i HD:s skäl.

9. Rättskraften medför också att den dom där saken är prövad får bindande verkan i en annan rättegång där den fråga som tidigare har prövats har betydelse för utgången. Detta brukar beskrivas som rättskraftens prejudiciella betydelse (positiv rättskraft). För rättskraften gäller dock olika begränsningar, bl.a. att den, som huvudregel, bara gäller mellan parterna i den tidigare processen. Den kan också vara begränsad i tid. HD återkommer längre fram till betydelsen av att det efter den tidigare domen har tillkommit omständigheter av betydelse.

10. Av betydelse för bedömningen av frågor om rättskraft är vad som utgör saken. När en säljare eller en uppdragstagare för talan om betalnings-skyldighet för en viss vara eller tjänst anses den frågan odelbar i rättskraftshänseende. Om betalningsskyldigheten har prövats, eller är föremål för prövning, i en tidigare rättegång utgör det hinder mot att ta upp frågan om betalningsskyldigheten för varan eller tjänsten i en senare rättegång, vare sig käranden yrkar betalning eller svaranden yrkar återbetalning eller prisavdrag. ( Jfr ”Marmorarbetet i Falkenberg” NJA 1999 s. 520.)

11. En motfordran som åberopas av svaranden träffas endast av rättskraften om domen innefattar en prövning av den. En svarande kan således lägga en motfordran till grund för en ny rättegång om han eller hon inte har åberopat den i den tidigare rättegången, eller om den av något skäl inte kommit att prövas av domstolen, t.ex. därför att det var fråga om en andrahandsinvändning som inte aktualiserades. (Se 17 kap. 11 § andra stycket RB och ”Renoveringen i Västervik” NJA 2021 s. 407 p. 8 och 14.)

Alternativa yrkanden och surrogatprestationer

12. I ”Marmorarbetet i Falkenberg” uttalade HD att rättskraftsreglerna inte kräver mer än att samma rättsföljd inte ska bli föremål för två rättegångar och att behovet av en klar och lättillämpad regel talar med skärpa för att den negativa rättskraften begränsas till yrkanden som avser samma rättsföljd eller avser en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig. Den negativa rättskraften omfattar alltså den civilrättsliga rättsföljd som blivit föremål för ett lagakraftvunnet domstolsavgörande samt alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder.

13. För en svarande innebär rättskraften av en dom om betalningsskyldighet att han eller hon inte längre kan få några invändningar prövade avseende samma rättsföljd eller alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder. Det gäller oavsett om invändningarna har framförts i den första rättegången eller inte. Det avgörande är om omständigheten har förelegat vid tidpunkten för domen och invändningen därför kunnat prövas. (Se ”Renoveringen i Västervik” p. 13.)

14. Det finns goda skäl att hålla fast vid den angivna huvudregeln. De skäl som ligger bakom allmänna principer om rättskraft – däribland att parter och tredje man ska kunna förlita sig på att en lagakraftvunnen dom förblir bestående – har aktualitet även i detta sammanhang. Såsom uttalats i den rättsvetenskapliga litteraturen saknas det därför anledning att begränsa tillämpningen av HD:s rättskraftsformel till mål om köp av fast egendom och tjänster. När det gäller ett yrkande om ersättning för ett föremåls värde är det alternativt och ekonomiskt likvärdigt med ett yrkande om att återlämna föremålet. Det förra yrkandet måste därför anses omfattas av rättskraften av en dom om återlämnande. ( Jfr bl.a. Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 2018, JUNO, version 8, s. 192.)

Omständigheter som tillkommit efter dom

15. Det primära syftet med civilprocessen är att rättskraftigt avgöra ett rättsförhållande mellan parter. Rättskraften är emellertid inte bara begränsad i objektivt och subjektivt hänseende, utan också i tiden. Vissa omständigheter som inträffar efter den första processen (s.k. facta supervenientia) kan medföra att en ny talan ska tas upp, trots att den annars hade ansetts röra samma sak.

16. En förutsättning för att domens rättskraft inte ska hindra att saken prövas på nytt är att omständigheterna har karaktär av rättsfakta och är i sammanhanget relevanta. Omständigheter som har inträffat efter domen kan också få betydelse för möjligheten att få domen verkställd. Exempelvis får en dom om betalningsskyldighet inte verkställas om fordran har betalats eller blivit preskriberad efter domen. (Se 3 kap. 21 § UB och ”Skattefordran i VLT:s konkurs” NJA 2020 s. 832 p. 26 och 28.)

17. Frågan är hur man ska se på den situationen då den första domen inte kan verkställas p.g.a. att föremålet inte finns i svarandens besittning vid verkställighetstidpunkten. Det kan tyckas orimligt att käranden i ett sådant fall inte skulle kunna utverka en ny exekutionstitel avseende ersättning motsvarande föremålets värde ( jfr Ekelöf m.fl., a.a., s. 192 not 220).

18. Även ändamålsskäl talar för att det bör finnas möjligheter för en part att få till stånd en ny rättegång, när processföremålet inte längre finns i svarandens besittning. Intresset av att kunna driva en talan om exempelvis skadeståndsskyldighet måste då väga tyngre än intresset av att parter och tredje man ska kunna förlita sig på att en lagakraftvunnen dom förblir bestående.

19. Går egendomen förlorad eller inte längre finns i svarandens besittning efter den första rättegången kan alltså käranden utan hinder av domen väcka talan om en surrogatprestation. Den första domen har då prejudiciell verkan i den senare rättegången. Skulle däremot egendomen ha förstörts, sålts eller återlämnats dessförinnan kan käranden inte väcka en ny talan om surrogatprestation. Då föreligger ingen efterföljande omständighet som kan begränsa rättskraften i tiden.

Bedömningen i detta fall

20. B.T:s yrkande om ersättning för ringens värde är alternativt och ekonomiskt likvärdigt med yrkandet om att återlämna ringen. Hans skadeståndstalan rör därför samma sak som hans tidigare talan och yrkandet om surrogatprestation prekluderas således genom den tidigare domen. B.T:s senare talan ska därför avvisas p.g.a. res judicata om det inte föreligger någon efterföljande omständighet som kan begränsa rättskraften och få till följd att det nya yrkandet ändå ska tas upp till prövning.

21. Kronofogdemyndigheten har meddelat att den ursprungliga domen inte kan verkställas eftersom ringen inte finns i B.Ä:s besittning. B.Ä. har visserligen redan i den första processen invänt att hon återlämnat ringen och att hon inte har den i sin besittning. Tingsrätten har emellertid funnit att hon inte lyckats bevisa detta förhållande och beslutat att hon ska utge ringen till B.T. B.Ä:s invändning har således underkänts i en rättskraftigt avgjord dom, vilket måste vara utgångspunkten för den fortsatta prövningen av processhinder och frågan om det finns någon efterföljande omständighet som kan begränsa rättskraften.

22. Den ursprungliga domen kan inte verkställas p.g.a. att B.Ä., vid verkställighetstidpunkten, påstått att ringen inte finns i hennes besittning. Detta förhållande får anses som en ny omständighet av omedelbar betydelse för B.T:s intresse av att få tillbaka sin egendom eller ersättning som motsvarar egendomens värde. Med hänvisning till den efterföljande omständigheten finns det därför förutsättningar att pröva den väckta skadeståndstalan mot B.Ä.

23. Överklagandet ska därför avslås.

HD:S AVGÖRANDE

Se HD:s beslut.

HD ( justitieråden Gudmund Toijer, Malin Bonthron och Cecilia Renfors, referent) meddelade den 6 december 2022 följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

1. B.T. väckte talan mot B.Ä. och yrkade att hon skulle utge bl.a. en ring till honom. B.Ä. bestred yrkandet och anförde att ringen var en gåva till henne och att hon i vart fall hade lämnat tillbaka ringen till B.T.

2. Tingsrätten förpliktade B.Ä. att utge ringen till B.T., eftersom hon inte hade visat att det var fråga om en gåva eller att hon hade återlämnat ringen. Domen vann laga kraft efter att hovrätten beslutat att inte meddela prövningstillstånd.

3. B.Ä. återlämnade inte ringen till B.T., som begärde verkställighet av domen. Kronofogdemyndigheten kunde emellertid inte verkställa domen, eftersom B.Ä. uppgett att hon inte hade ringen i sin besittning.

4. B.T. väckte en ny talan och yrkade att B.Ä. skulle ersätta ringens värde. Som grund för talan gjorde han i huvudsak gällande att det i tingsrättens dom slagits fast att B.Ä. är skyldig att utge ringen, att domen inte kan verkställas och att hennes underlåtenhet att rätta sig efter domen innebär att hon är skadeståndsskyldig gentemot honom för sakskada.

5. B.Ä. invände att den tidigare domen utgjorde hinder mot att pröva B.T:s nya talan om ersättning, eftersom den avser samma sak som det tidigare målet.

6. Tingsrätten bedömde att yrkandet om ersättning för ringen omfattas av den tidigare domens rättskraft och avvisade talan. Hovrätten har ansett att B.T:s talan om ersättning är tillåten med hänvisning till att det har uppkommit en ny omständighet efter den första domen, nämligen att B.Ä. inte har överlämnat ringen och att den första domen inte har kunnat verkställas. Hovrätten har undanröjt tingsrättens beslut och återförvisat målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Frågan i HD

7. Frågan i HD är om en tidigare dom där käranden har fått bifall till ett yrkande om att utfå viss egendom från svaranden hindrar en ny talan där käranden i stället yrkar att få ut ersättning av samma svarande för egendomens förmögenhetsvärde. En delfråga är då om det får betydelse att den tidigare domen inte har kunnat verkställas.

Negativ rättskraft i tvistemål

8. En dom som har fått laga kraft har rättskraft när det gäller den sak som talan har avsett. Rättskraften innebär bl.a. att den sak som har avgjorts genom domen inte kan bli föremål för prövning i en ny rättegång (res judicata). Domen utgör alltså processhinder i en senare rättegång; den har då s.k. negativ rättskraft. ( Jfr 17 kap. 11 § första och tredje styckena RB.)

9. För rättskraften gäller olika begränsningar, bl.a. att den som huvudregel bara gäller mellan parterna i den tidigare processen. Den är också begränsad i tiden (se p. 21 och 22).

10. Av grundläggande betydelse för bedömningen är vad som utgör samma sak. Om yrkandet i den nya rättegången avser samma civilrättsliga rättsföljd som yrkandet i den tidigare rättegången är det fråga om samma sak och den tidigare domen har negativ rättskraft.

11. Av HD:s praxis framgår att den negativa rättskraften i mål om betalningsskyldighet också omfattar alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder. När en säljare eller uppdragstagare för talan om betalningsskyldighet för viss egendom eller tjänst anses den frågan odelbar i rättskraftshänseende. Om betalningsskyldigheten har prövats i en tidigare rättegång utgör det hinder mot att ta upp en talan om återbetalning eller prisavdrag. Den negativa rättskraften hindrar också en köpare eller beställare som fört talan om hävning på grund av fel i varan eller tjänsten att senare väcka en ny talan avseende samma fel, exempelvis om prisavdrag. ( Jfr ”Marmorarbetet i Falkenberg” NJA 1999 s. 520 samt ”Renoveringen i Västervik” NJA 2021 s. 407 p. 10 och 18 med där gjorda hänvisningar.)

12. För svaranden innebär rättskraften av en dom som rör betalningsskyldighet att han eller hon inte längre kan få några invändningar prövade avseende samma rättsföljd eller alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder. Det gäller oavsett om invändningarna har framförts i den första rättegången eller inte. Det avgörande är om omständigheten har förelegat vid tidpunkten för domen och invändningen därför har kunnat prövas. (Se ”Renoveringen i Västervik” p. 13.)

13. Den rättspraxis som innebär att den negativa rättskraften av en dom inte bara omfattar samma rättsföljd, utan också rättsföljder som är alternativa och ekonomiskt likvärdiga, har utvecklats med inriktning på betalningsskyldighet. Systematiska synpunkter och ändamålsskäl talar för att denna praxis tillämpas också i andra fall. Det kan emellertid finnas situationer där det finns skäl att bedöma rättskraftens omfattning på annat sätt och det är knappast möjligt – eller lämpligt – att en praxis som är utformad för vissa typer av ersättningar får omfatta alla typer av civilrättsliga anspråk.

Surrogatprestationer

14. När det genom en dom har prövats om viss egendom ska lämnas ut till käranden på grund av äganderätt och denne därefter väcker en ny talan mot samma person om att i stället få ersättning för egendomens värde (surrogatprestation) talar flera skäl för att rättskraften bör bedömas med utgångspunkt i det synsätt som har utbildats på området för betalningsskyldighet. Den negativa rättskraften kommer då att omfatta inte bara den rättsföljd som har prövats utan också alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder.

15. I senare juridisk doktrin framförs uppfattningen att ett yrkande om att få ut egendom och ett yrkande om att få ut ersättning för samma egendoms värde avser alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder och att den negativa rättskraften alltså omfattar den nya talan (se bl.a. Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 2018, JUNO, version 8, s. 192 och Roberth Nordh, Processens ram i tvistemål, 4 uppl., 2019, s. 99 f.).

16. Att det i dessa situationer är fråga om alternativa rättsföljder står klart; käranden kan inte få bifall till båda yrkandena samtidigt. Det är dock inte givet att de två rättsföljderna ska bedömas som ekonomiskt likvärdiga.

17. I rättsfallet ”Marmorarbetet i Falkenberg” uttalade HD när det gäller ersättning för avhjälpande av fel att sådan ersättning visserligen har en annan karaktär än prisavdrag så till vida att ersättningen utgör ett surrogat för fullgörelse. Samtidigt är påföljden i princip alternativ till prisavdrag genom att utnyttjandet av den ena påverkar storleken på den andra. Beaktas varans eller tjänstens skick får de anses vara ekonomiskt likvärdiga. (Se särskilt s. 527 i rättsfallet.)

18. Att få ut viss egendom är en rättsföljd av annan karaktär än ersättning för egendomens förmögenhetsvärde. Även om det bortses från ett eventuellt affektionsvärde är rätten till själva egendomen typiskt sett starkare än enbart ett ekonomiskt krav; det ligger i surrogatets natur att det aldrig fullt ut kan jämställas med själva egendomen. Tanken med en ekonomisk ersättning som surrogat är emellertid att så långt möjligt kompensera för en förlust av egendomen. De två rättsföljderna bör därför i rättskraftshänseende betraktas som ekonomiskt likvärdiga.

19. Ett sådant synsätt ligger dessutom väl i linje med rättegångsbalkens bestämmelse om litispendens. När det pågår en rättegång om utfående av viss egendom bör det inte vara möjligt att i en annan rättegång väcka en ny talan om ersättning för egendomens värde (se 13 kap. 6 § RB). Det är också väl förenligt med bestämmelsen i 13 kap. 3 § första stycket 1 som innebär att det inte utgör en ändring av talan att under rättegången kräva annan fullgörelse än den om vilken talan väckts, när en omständighet har inträffat under rättegången eller först då blivit känd för käranden ( jfr Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång II, 2015, JUNO, version 9, s. 159 f.).

20. Mot den bakgrunden bör synsättet – i likhet med vad som gäller vid betalningsskyldighet – vara att en talan om att på grund av äganderätt få ut viss egendom och en talan mot samma svarande om att som surrogat i stället få ersättning för egendomens värde anses gälla samma sak.

Efterföljande omständigheter

21. Rättskraften är inte bara begränsad i objektivt och subjektivt hänseende, utan också i tiden. Omständigheter som inträffar efter den första processen (s.k. facta supervenientia) kan medföra att en ny talan ska tas upp, trots att den annars hade ansetts röra samma sak.

22. En förutsättning för att domens rättskraft inte ska hindra att saken prövas på nytt är att de omständigheter som har tillkommit efter den lagakraftvunna domen har karaktär av rättsfakta och är i sammanhanget relevanta (se ”Skattefordran i VLT:s konkurs” NJA 2020 s. 832 p. 26).

23. Frågan är då hur man ska se på det fallet att en surrogatprestation aktualiseras i en senare rättegång.

24. Om egendom som ska lämnas ut till käranden efter domen har gått förlorad, exempelvis genom en brand, kan en ny talan från käranden om en surrogatprestation prövas utan hinder av domen. Det är då tydligt att det efter domen har inträffat omständigheter (förlusten av egendomen i branden) som har karaktär av rättsfakta och som är relevanta i sammanhanget.

25. En annan situation är att svaranden inte längre innehar egendomen på ett sådant sätt att han eller hon kan följa domen. Detta kan framgå av att den första domen inte har kunnat verkställas. Det har ansetts orimligt att käranden i ett sådant fall inte skulle kunna utverka en ny exekutionstitel avseende ersättning motsvarande föremålets värde ( jfr Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 2018, JUNO, version 8, s. 192, not 220).

26. Ändamålsskäl talar för att en kärande ska kunna få en talan om ersättning prövad när den egendom som skulle lämnas ut enligt en lagakraftvunnen dom inte längre innehas av svaranden. Den som enligt en dom har rätt till en viss egendom bör då inte vara betagen rätten till ersättning. Käranden hade inte kunnat undanröja risken för att hamna i den situationen genom att framställa ett andra-handsyrkande om ersättning i den första rättegången. Ett sådant yrkande kommer ju inte att prövas om käranden får bifall till yrkandet om utfående av egendomen. Att käranden kan ha anledning att i andra hand framställa ett yrkande om ersättning för att säkerställa sin rätt för det fall att yrkandet om utfående inte bifalls är en annan sak.

27. Att svaranden saknar möjlighet att följa en lagakraftvunnen dom på grund av att han eller hon inte längre innehar egendomen – och det således inte heller är möjligt att verkställa domen – bör ses som en omständighet som har karaktären av ett relevant rättsfaktum. Det är därmed en sådan efterföljande omständighet som innebär att den tidigare domen inte hindrar en ny talan om en surrogatprestation.

28. Det sagda gäller också då svaranden redan i den första rättegången invände att han eller hon inte innehade egendomen. Om domstolen bifaller talan måste det ju förutsätta att svaranden enligt domstolens bedömning innehade egendomen.

Bedömningen i detta fall

29. B.T:s talan om ersättning för ringens värde är alternativ till och ekonomiskt likvärdig med talan om återlämnande av ringen (se p. 16 och 18). Hans skadeståndstalan rör därför samma sak som hans tidigare talan. Talan kan därför endast tas upp om det finns någon efterföljande omständighet som begränsar rättskraften i tiden.

30. Av utredningen framgår att Kronofogdemyndigheten inte kan verkställa domen om återlämnande av ringen, eftersom B.Ä. har uppgett att hon inte innehar den.

31. Att den tidigare domen inte har kunnat verkställas får anses innebära att B.Ä. saknar möjlighet att följa den lagakraftvunna domen på grund av att hon inte längre innehar ringen (se p. 27 och 28). Detta förhållande har karaktär av ett rättsfaktum som är nytt och relevant för B.T:s talan. Det finns därför inte något hinder mot att ta upp hans talan om ersättning till prövning.

32. Överklagandet ska därmed avslås.

HD:S AVGÖRANDE

HD avslår överklagandet.

Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig i fråga om motiveringen enligt följande.

Enligt 17 kap. 11 § första stycket RB äger lagakraftvunnen dom rättskraft ”såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts”. I paragrafens tredje stycke föreskrivs att ”fråga, som sålunda avgjorts” inte igen får tas upp till prövning. Genom dessa regler skapas trygghet mot att verkan av ett en gång meddelat domstolsavgörande rubbas genom en ny rättegång. Reglerna fyller också en viktig processekonomisk funktion genom att motverka att samma tvist görs till föremål för upprepade processer och tvinga parterna till omsorg i processföringen.

Bedömningen av om en väckt talan ska avvisas enligt 17 kap. 11 § tredje stycket på grund av att den rör fråga som har avgjorts genom en tidigare dom måste bygga på en jämförelse mellan å ena sidan den tidigare domen och den sak som har prövats genom denna samt å andra sidan den nya talan som har väckts och det nya avgörande som åsyftas med det.

Sedan gammalt synes det ha funnits samstämmighet om att en dom i en första rättegång om utfående av egendom saknar verkan som processhinder i en senare rättegång om att i stället få betalt för egendomens värde (se Kallenberg, Svensk civilprocess 1923 s. 1392 f., Agge, Bidrag till läran om ci-vildomens rättskraft 1932 s. 188 f. och 209, Olivecrona, Domen i tvistemål 1943 s. 215 och 227, Gärde s. 194, Olivecrona, Rätt och dom 1966 s. 312 f. och Ekelöf, Rättegång III 1994 s. 142 f.). Det har ansetts att det i rättskraftsavseende handlar om två olika saker, låt vara att resonemanget dit kan ha skiljt sig.

På senare tid har det i rättslitteraturen ifrågasatts om detta rättsläge inte förändrades genom rättsfallet ”Marmorarbetet i Falkenberg” NJA 1999 s. 520 (se bl.a. Nordh, Processens ram i tvistemål, 2019 s. 99 f. och Lindell, Civilprocessen, 2021 JUNO Version 5 s. 417 f.). För att uppnå en rimlig ordning – där käranden inte går miste om en möjlighet till ersättningstalan i en senare rättegång – har man då i litteraturen i stället varit hänvisad till den svårfångade läran om facta supervenientia.

En sådan slutsats behöver emellertid inte dras av ”Marmorarbetet i Falkenberg”. Rättsfallet måste inte förstås så att det medför någon förändring av det tidigare vedertagna rättsläget.

I ”Marmorarbetet i Falkenberg” uttalades att den negativa rättskraften omfattar också alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder. Ett yrkande om prisavdrag på grund av värdeminskning och ett yrkande om ersättning för avhjälpandekostnader, vilka båda avsåg samma fel, bedömdes vara al-ternativa och ekonomiskt likvärdiga. Det spelade ingen roll hur dessa två ersättningskrav etiketterades kontraktsrättsligt, som värdeminskning eller som avhjälpandekostnad för felen. Det var ändå processuellt sett samma sak. Likaså har ogillande av ett yrkande om återbetalning av köpeskillingen mot återlämnande av egendomen (hävning) ansetts hindra ett yrkande i en ny rättegång om avdrag på köpeskillingen, under förutsättning att det är fråga om samma fel (se NJA 1994 s. 23, jfr NJA 1995 s. 610).

En talan som ska säkerställa att käranden återfår den fulla förfoganderätten till sin egendom och en talan som går ut på att äganderätten till egendomen ersätts av en penningfordran mot svaranden är emellertid artskilda. Dessa två rättsföljder är inte i rättsligt – och därmed inte heller i ekonomiskt – hänseende likvärdiga utan i själva verket helt annorlunda. Det gäller även med beaktande av de regler och avtalsvillkor som kan vara tillämpliga vid bestämmandet av storleken på ersättningsfordringen och som kan leda till att denna anses motsvara egendomens marknadsvärde. Inte heller är rättsföljderna alternativa på samma sätt som de var i ”Marmorarbetet i Falkenberg” (och i 1994 års rättsfall). Till skillnad från där finns det inte någon omedelbar valrätt för käranden när det gäller rättsföljderna. En rätt till värdeersättning förutsätter att ett grundat krav på återlämnande inte har följts och det faktiska saksammanhanget är inte detsamma; ytterligare omständigheter måste normalt tillkomma för att ersättningsrätten ska föreligga.

”Marmorarbetet i Falkenberg” är alltså inte av avgörande betydelse för frågan i målet, den princip som uttalas i det rättsfallet framstår inte som ändamålsenlig här. I stället bör målet bedömas utifrån vad som traditionellt har ansetts gälla för den negativa rättskraften i en situation som denna.

I enlighet med detta sedvanliga synsätt kan man rimligen inte kräva att käranden i den första rättegången ska lägga fram även ett anspråk på ersättning för egendomen, ett yrkande som ändå blir meningslöst om huvudanspråket om att få egendomen utgiven bifalls och som dessutom riskerar att drabbas av rättskraften. En säker, klar och enkel processrättslig ordning uppnås bara om käranden får avvakta och först se om han får tillbaka egendomen – frivilligt eller inte – efter den första domen innan han bestämmer sig för om det finns förutsättningar för att begära ersättning för dess värde i en ny rättegång. Svarandens intresse tillgodoses genom att en ogillande dom i en första rättegång om utlämnande har prejudiciell verkan om käranden ändå skulle vilja inleda en ny rättegång om skadestånd för förlusten.

Slutsatsen av det sagda är att de båda anspråken måste anses röra olika saker i den mening som avses i 17 kap. 11 § RB. Det finns därför inte skäl att gå in på betydelsen av eventuella efterkommande problem med genomförandet av en verkställighetsåtgärd, som ju kan bero på svårutredda omständigheter och praktiska och resursmässiga förutsättningar i det enskilda fallet, och på läran om facta supervenientia.

I den första rättegången om återlämnande av ringen kan alltså inte anses ha avgjorts också om B.T. har rätt till ersättning för förlust av ringens värde. Den första domen utgör inte processhinder för den talan som han nu vill föra om skadestånd. Hovrättens beslut ska därför fastställas.

Det kan tilläggas att detta får till följd att det inte heller torde föreligga rättegångshinder i form av litispendens i denna situation. En rättegång om utfående av viss egendom hindrar då i och för sig inte att en talan om ersättning för förlust av egendomens värde tas upp till prövning (och naturligtvis inte heller för följdskador på grund av förlusten). Men de båda käromålen får i så fall handläggas tillsammans. Eller så kan det ena målet vilandeförklaras i avvaktan på att det andra avgörs i enlighet med de regler som gäller för detta. De frågor om förhållandet mellan anspråken som kan komma upp kan lösas med processledning och en materiell bedömning.

Justitierådet Jonas Malmberg var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde följande.

Jag ansluter mig till domskälen under punkterna 1–22, men anser att skälen ska ha följande lydelse från och med punkten 23.

23. En bifallande dom på fullgörelse innebär att käranden på grund av domen har ett krav på svaranden att fullgöra det som framgår av domslutet. En betalningsdom har alltså den rättsföljden att svaranden på grund av domen ska betala det i domslutet angivna beloppet till käranden. Motsvarande gäller om det enligt domslutet är fråga om en naturafullgörelse, t.ex. att fullgöra ett köp genom att avlämna en vara, att avhjälpa ett fel eller att överlämna viss egendom.

24. Om en part underlåter att fullgöra en naturaförpliktelse som åligger honom eller henne kan underlåtelsen vara en omständighet som ger motparten rätt att göra gällande andra rättsföljder. Om säljaren är skyldig att avlämna varan men underlåter att göra det, får köparen normalt häva köpet och kräva skadestånd ( jfr 22 § köplagen). Om säljaren är skyldig att avhjälpa ett fel men underlåter att göra det, får köparen kräva prisavdrag eller hävning ( jfr 37 § köplagen och även ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960 p. 28). Om den som är skyldig att överlämna viss egendom till ägaren underlåter att göra det, kan han eller hon bli skyldig att ersätta ägaren för egendomens värde. I ingen av de angivna exemplen krävs för t.ex. ersättningsskyldighet att det funnits hinder att fullgöra naturaförpliktelsen. Tvärtom kan det förhållandet att det funnits hinder att fullgöra naturaförpliktelsen i vissa fall utesluta andra rättsföljder.

25. Om en svarande i domslutet ålagts att avlämna en vara, att avhjälpa ett fel eller att överlämna viss egendom men inte gör det, är de rättsföljder som beskrevs i föregående stycke att se som alternativa och ekonomiskt likvärdiga i rättskraftshänseende (se p. 14–20). Omständigheten att svaranden inte fullgjort sina åligganden enligt domslutet är dock något som inträffat efter den första rättegången och som är av omedelbar betydelse för den alternativa rättsföljden. Det är alltså fråga om ett relevant rättsfaktum som inträffat efter den första rättegången (se p. 22).

26. Det skulle vara orimligt om käranden inte skulle kunna framställa anspråk mot svaranden för att denne inte fullgjort sina skyldigheter enligt domslutet. Käranden hade inte kunnat undanröja risken för att hamna i den situationen genom att i den första rättegången framställa ett andrahandsyrkande om t.ex. ersättning för egendomens värde för det fall att yrkandet om överlämnande inte bifalls. Ett sådant yrkande kommer ju inte att prövas om käranden får bifall till yrkandet om utfående av egendomen. Att käranden kan ha anledning att i andra hand framställa ett yrkande om ersättning för att säkerställa sin rätt för det fall att yrkandet om utfående inte bifalls är en annan sak.

Bedömningen i detta fall

27. B.T:s talan om ersättning för ringens värde är alternativ och ekonomiskt likvärdig med talan om återlämnande av ringen (se p. 16 och 18). Hans skadeståndstalan rör därför samma sak som hans tidigare talan. Talan kan därför endast tas upp om det finns någon efterföljande omständighet som begränsar rättskraften i tiden.

28. Den aktuella talan grundas på att B.Ä. underlåtit att fullgöra sin skyldighet enligt domslutet att återlämna ringen. Denna omständighet har karaktär av ett rättsfaktum som är nytt och relevant för B.T:s talan. Det finns därför inte något hinder mot att ta upp hans talan om ersättning till prövning.

29. Överklagandet ska därmed avslås.