NJA 2022 s. 945

Fråga om när överlämnande för straffverkställighet enligt en europeisk arresteringsorder ska vägras med hänsyn till att straffet utdömts vid en förhandling där den eftersökte inte närvarade.

Jönköpings tingsrätt

Allmän åklagare begärde vid Jönköpings tingsrätt rättens prövning av fråga om överlämnande till Grekland av O.O. för verkställighet av ett fängelsestraff enligt en europeisk arresteringsorder.

O.O. motsatte sig åklagarens begäran om överlämnande.

Tingsrätten (tingsfiskalen Anton Lindgren) anförde i beslut den 11 maj 2022 följande.

TINGSRÄTTENS SKÄL

O.O. är eftersökt enligt en europeisk arresteringsorder som utfärdades den 26 januari 2018 av en åklagare vid appellationsdomstolen i Thessaloniki. Tingsrätten konstaterar att de lagliga förutsättningarna för att överlämna O.O. till Grekland enligt arresteringsordern är uppfyllda. Frågan är om det föreligger hinder mot överlämning.

Det hinder som har aktualiserats i detta mål är det som framgår av 2 kap. 3 § 6 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Enligt den bestämmelsen får överlämnande inte beviljas om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet är uppfyllt. Med rambeslutet avses Europeiska rådets rambeslut 2002/584/RIF, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF.

Nämnda artikel har följande innehåll, såvitt är av betydelse för detta mål:

Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning

a) i god tid

i) antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,

och

ii) underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

eller

b) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen.

De grekiska myndigheterna har i sin komplettering till den europeiska arresteringsordern angett att det är villkoret under punkten a) som är tillämpligt i detta fall. Åklagaren har vid förhandlingen angett att han även anser att villkoret under punkten b) är uppfyllt.

Det förtjänar att framhållas att det av artikeln framgår att den verkställande staten får vägra verkställighet om något av villkoren enligt artikeln inte är uppfyllda. Bestämmelsen i rambeslutet är alltså fakultativ. Den svenska bestämmelsen som hänvisar till artikeln är dock obligatorisk. Den stadgar att överlämnande inte får beviljas om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikeln är uppfyllt. Detta har motiverats med att Sverige bör säkerställa en hög nivå av rättssäkerhet för den enskilde (se prop. 2012/13:156 s. 25 f).

Grekiska myndigheter har angett att villkoret i punkten a) i artikeln är uppfyllt genom att man kryssat i detta i det formulär som använts. Den kompletterande information som grekiska myndigheter har lämnat medför dock att det kan ifrågasättas om villkoret är uppfyllt.

Som åklagaren har framhållit innebär principen om ömsesidigt erkännande att den verkställande staten som utgångspunkt inte ska ifrågasätta den information som den utfärdande staten lämnar. När som i detta fall den utfärdade staten lämnat konkret information om hur man anser att det relevanta villkoret är uppfyllt, måste det dock enligt tingsrättens uppfattning ingå i den prövning som den verkställande myndigheten ska göra att ta ställning till om det förfarande som beskrivs uppfyller villkoret. Detta synes väl förenligt med de uttalanden som EU-domstolen gjort i förhandsavgörande den 24 maj 2016 i mål C-108/16 (”Dworzecki”). Mer om detta avgörande nedan.

Av den information som lämnats framgår (på engelska) att O.O:s försvarare inställde sig till förhandling i appellationsdomstolen den 9 november 2011, att förhandlingen ”ajournerades” på begäran av försvararen och att ny förhandling sattes ut till den 7 juni 2012. Försvararen underrättades om O.O:s skyldighet att inställa sig till den nya förhandlingen utan kallelse. Den 7 och 8 juni 2012 inställde sig varken O.O. eller hans försvarare och målet avgjordes i O.O:s utevaro.

Det framgår inte att den grekiska domstolen på något sätt försäkrat sig om att informationen om förhandlingen nått O.O. Det framgår heller inte uttryckligen att den information som lämnats till försvararen har innehållit upplysning om att målet kunde avgöras om O.O. inte inställde sig.

Det som stadgas i artikel 4a 1. a) i rambeslutet om att den berörda personen ”på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen”, kan inte anses uppfyllt om information om förhandlingen lämnats till tredje man som åtar sig att överlämna informationen till den berörda personen ( jfr punkterna 47 och 48 i C-108/16). Detta gäller i vart fall om den aktuella myndigheten inte försäkrar sig om att informationen faktiskt nått den berörda personen.

Enligt tingsrättens uppfattning måste detta gälla även om informationen lämnas till en försvarare, och oavsett om den berörda personen varit närvarande vid en tidigare förhandling i underrätt och haft kännedom om den pågående processen i överrätten. Tingsrättens bedömning är därför att Grekland inte kan anses ha bekräftat att villkoret i artikel 4a. 1 a) i rambeslutet är uppfyllt.

Vad gäller villkoret i punkten artikel 4a 1. b) så tolkar tingsrätten den information grekiska myndigheter har lämnat som att de tidigare rättegångstillfällena där O.O:s försvarare var närvarande rörde sig om inställda förhandlingar. Därmed har den faktiska förhandlingen som lett till det avgörande som arresteringsordern avser hållits utan att varken O.O. eller hans försvarare närvarat. Villkoret i punkten b) har därmed inte varit uppfyllt. Grekiska myndigheter har heller inte påstått att detta villkor varit uppfyllt.

Slutligen har fråga uppkommit om det faktum att O.O. lämnat Grekland under pågående process bör medföra att begäran om överlämnande ändå ska beviljas. I punkterna 50–52 i C-108/16 har EU-domstolen uttalat att den berörda personens eget beteende kan medföra att överlämnande ändå kan beviljas, t.ex. om personen har undanhållit sig delgivning. Dessa uttalande gjordes dock med utgångspunkt i att reglerna om vägran av verkställighet i utevarosituationer är fakultativa enligt rambeslutet. Enlig rambeslutet får den verkställande staten besluta om överlämnande trots att något villkor i artikel 4a 1. a) i rambeslutet inte är uppfyllt. Den svenska regeln i 2 kap. 3 § 6 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder innehåller däremot ett obligatoriskt verkställighetshinder. De uttalanden som EU-domstolen gjort i denna del framstår därför som mindre relevanta för svenska förhål-landen.

Mot bakgrund av det som angetts ovan anser tingsrätten att det föreligger hinder för att överlämna O.O. till Grekland enligt den europeiska arresteringsordern. Begäran om detta ska därför avslås.

BESLUT

Begäran om överlämnande av O.O. till Grekland enligt europeisk arresteringsorder avslås.

– – –

Göta hovrätt

Åklagaren överklagade i Göta hovrätt och yrkade att O.O. skulle överlämnas till Grekland i enlighet med den europeiska arresteringsordern.

O.O. motsatte sig att tingsrättens beslut ändrades.

Hovrätten (hovrättslagmannen Linda Hallstedt, hovrättsrådet Madeleine Lindholm och tf. hovrättsassessorn Robin Henningson, referent) anförde i beslut den 7 juni 2022 följande.

HOVRÄTTENS SKÄL FÖR BESLUTET

Hovrätten konstaterar att förutsättningarna för överlämnande enligt 2 kap.1 och 2 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (nedan europeiska arresteringsorderlagen) är uppfyllda. Frågan är emellertid om det enligt 2 kap. 3 § 6 samma lag föreligger hinder mot överlämnande. Enligt denna bestämmelse följer att överlämnande inte får beviljas om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a.1 i Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, ändrat genom Rådets rambeslut 2009/299/RIF (nedan rambeslutet), är uppfyllt.

Systemet med europeiska arresteringsorder vilar på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden bland EU:s medlemsstater. Principen innebär att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder utifrån principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. Möjligheten till att vägra verkställa en europeisk arreste-ringsorder ska tillämpas restriktivt.

Om den utfärdande myndigheten har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a. 1 i rambeslutet för ett avgörande i utevaro är uppfyllt ska, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, den verkställande myndigheten inte göra någon egen materiell prövning av om villkoren är uppfyllda, t.ex. av om den berörda personen i det enskilda fallet i god tid har underrättats om tid och plats för förhandlingen. Den utfärdande myndigheten är dock skyldig att i den europeiska arresteringsordern eller i en komplettering till denna ange de uppgifter som den grundar sitt konstaterande på att villkoret är uppfyllt, varvid den verkställande myndigheten ska säkerställa att något av villkoren är uppfyllt utifrån dessa uppgifter ( jfr EU-domstolens dom i mål C-108/16 PPU, Dworzecki, p. 49).

O.O. dömdes av den grekiska underinstansen för grovt bedrägeri till fängelse i nio år samt frihetsberövades. Vid denna förhandling var O.O. och hans försvarare personligen närvarande. Härefter överklagade O.O. till appellationsdomstolen som satte ut målet till förhandling vid flera tillfällen. Dessa förhandlingar fick ställas in då målsäganden inte medverkade. Under målets handläggning i appellationsdomstolen försattes O.O. på fri fot. Till huvudförhandlingen den 10 november 2011 inställde sig endast försvararen. Denna begärde då att förhandlingen skulle ställas in eftersom O.O. hade förhinder att närvara. Vid förhandlingen informerades försvararen om nästa datum för huvudförhandling, den 7 juni 2012, samt om O.O:s skyldighet att närvara. Till förhandlingen i juni 2012 inställde sig varken O.O. eller hans försvarare. Appellationsdomstolen företog målet till avgörande trots O.O:s utevaro och dom meddelades den 8 juni 2012. Fråga är om O.O. underrättats om tid och plats för förhandlingen på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han hade kännedom om den planerade förhandlingen och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han inte var personligen närvarande.

Av den komplettering som inhämtats till den aktuella arresteringsordern har den grekiska domstolen bekräftat att villkoret i artikel 4a.1 a) i rambeslutet är uppfyllt. Det gäller dels att O.O. inte var personligen närvarande vid förhandlingen, dels att O.O. inte personligen delgavs kallelse till förhandlingen men att han på annat sätt fick kännedom om denna samt att han upplystes om att målet skulle kunna avgöras i hans utevaro. Den aktuella informationen ska ha lämnats till O.O. via hans försvarare, som genom fullmakt varit behörig att representera honom i överrättsprocessen.

Hovrätten anser att den grekiska domstolens bekräftelse av att det aktuella villkoret är uppfyllt får godtas. Det delgivningsförfarande som tillämpats av den grekiska domstolen medför alltså inte att tvivel föreligger om villkoret i artikel 4a. 1 a) är uppfyllt eller inte. Sverige har därför att verkställa den europeiska arresteringsordern och överlämna O.O. till Grekland. Vad O.O. anfört föranleder ingen annan bedömning. Med ändring av tingsrättens beslut ska därför överlämnande av O.O. beviljas för verkställighet av den frihetsberövande påföljd som bestämdes i domen.

– – –

BESLUT

Med ändring av tingsrättens beslut beviljar hovrätten överlämnande av O.O. till Grekland i enlighet med den europeiska arresteringsorder som utfärdades den 26 januari 2018 av åklagare vid appellationsdomstolen i Thessaloniki för verkställighet av frihetsberövande påföljd som bestämdes i dom den 8 juni 2012 med ärendebeteckning – – –.

Hovrätten påminner om att beslutet om överlämnande ska verkställas inom den tid som följer av 6 kap.1 och 2 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

– – –

Högsta domstolen

O.O. överklagade och yrkade att HD skulle avslå begäran om överlämnande till Grekland för straffverkställighet i enlighet med den europeiska arresteringsordern.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Emelie Hansell, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–6 motsvarar i huvudsak punkterna 2–5 i HD:s skäl.

Frågan i målet

Punkten 7 motsvarar i huvudsak punkten 1 i HD:s skäl.

Allmänt om europeisk arresteringsorder

Punkterna 8–12 motsvarar i huvudsak punkterna 7–12 i HD:s skäl.

Utevarorambeslutet

13. Arresteringsorderrambeslutet har ändrats genom Rådets rambeslut 2009/

299/RIF (utevarorambeslutet) på så sätt att artikel 4a infördes och ersatte artikel 5.1.

14. Syftet med detta rambeslut är att stärka de processuella rättigheterna för personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden och att samtidigt underlätta det straffrättsliga samarbetet, och särskilt att förbättra ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden mellan medlemsstaterna (se artikel 1.1).

15. Artikel 4a anger uttryckligen, liksom artikel 4, fakultativa skäl för att vägra verkställighet, medan artikel 3 uttryckligen anger obligatoriska skäl för att vägra verkställighet. Vidare anger artikel 5 uttryckligen de garantier som ska lämnas av den utfärdande medlemsstaten i särskilda fall. Det betyder att medan verkställighet av en europeisk arresteringsorder utgör huvudregeln, har möjligheten att vägra verkställighet utformats som ett undantag som ska tolkas strikt. ( Jfr bl.a. EU-domstolens domar av den 26 februari 2013, Melloni, C-399/11, EU:C:2021:339, p. 38 och 46 och av den 10 augusti 2017, Tupikas, C-270/17 PPU, EU:C:2017:628, p. 50 och 51.)

16. Av artikel 4a.1 framgår att den verkställande myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff, efter en dom där personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida inte den utfärdande myndigheten i arresteringsordern försäkrar att något av villkoren är uppfyllda.

17. De uppgifter som ska lämnas avser att den dömde, i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lag-stiftning, i god tid antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till domen (punkten 3.1 a i arresteringsordern) eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen (punkten 3.1 b i arresteringsordern). Det krävs också att den dömde har underrättats om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen. (Se artikel 4a.1 a.)

18. Verkställighet får vidare ske om den dömde i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den dömde eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen (se punkten 3.2 i arresteringsordern och artikel 4a.1 b). Syftet med detta villkor är att den rättsliga hjälpen är praktisk och effektiv. Utseende av det juridiska ombudet och därtill hörande frågor faller under nationell lagstiftning (se beaktandesats 10).

19. Verkställighet får också ske om den utfärdande staten intygar tidpunkten för när den dömde delgavs domen samt att den dömde uttryckligen har underrättats om rätt till förnyad prövning eller överklagande och om rätt att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial. Dessutom ska intygas att den dömde inte har begärt förnyad prövning eller överklagat i tid. (Se punkten 3.3 i arresteringsordern och artikel 4a.1 c.) Verkställighet får också ske enligt punkten 3.4 i arresteringsordern även om den dömde inte delgetts domen men det intygas att den dömde kommer att delges domen och kommer att erhålla de rättigheter som anges i punkten 3.3, och i stället kommer att underrättas om den tidsram inom vilken han eller hon måste begära förnyad prövning eller överklagande. (Se artikel 4a.1 d.)

20. Artikel 4a.1 har genomförts i 2 kap. 3 § 6 europeiska arresteringsorderlagen. Av bestämmelsen följer att överlämnande inte får beviljas om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet är uppfyllt.

21. Bestämmelsen har, i syfte att säkerställa en hög nivå av rättssäkerhet för den enskilde, valts att utformas som en obligatorisk vägransgrund. Det innebär att det är en skyldighet, inte bara en möjlighet, för den verkställande myndigheten att vägra verkställighet om inte villkoren i rambeslutet är uppfyllda. (Se prop. 2012/13:156 s. 25 f.)

22. Trots detta förfogar den verkställande medlemsstaten över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid avgörandet av huruvida verk-ställighet av arresteringsordern ska vägras. Tolkningen av arresteringsorderrambeslutet, som saknar direkt effekt, ska ändå ske unionsrättskonformt. ( Jfr EU-domstolens dom av den 29 april 2021, X, C-665/20 PPU, EU:C:2021:339, p. 60, 62–64 och 67.)

Allmänt om rätten till en rättvis rättegång i förhållande till europeisk arresteringsorder

23. Arresteringsorderrambeslutet ska inte påverka skyldigheten att iaktta grundläggande rättigheter och grundläggande rättsprinciper enligt artikel 6

( jfr nuvarande artiklarna 2 och 6) i Fördraget om Europeiska unionen (FEU), som anknyter till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga) och Europakonventionen ( jfr beaktandesats 12 och artikel 1.3 i arresteringsorderrambeslutet samt beaktandesats 1 och artikel 1.2 i utevarorambeslutet).

24. I utevarorambeslutet erinras särskilt att om den tilltalades rätt att personligen närvara vid förhandlingen ingår i rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen enligt Europadomstolens tolkning (se beaktandesats 1).

25. Enligt artikel 6 i Europakonventionen är var och en vid prövningen av en anklagelse för brott berättigad till en offentlig förhandling där han eller hon får försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde ( jfr även artikel 47 i EU:s rättighetsstadga).

26. Av principen om ömsesidigt erkännande följer att medlemsstaterna är skyldiga att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar dessa grundläggande rättigheter. De är vidare förhindrade att kräva att en annan medlemsstat tillämpar en högre nivå på skyddet för de grundläggande rät-tigheterna än den som säkerställs genom unionsrätten. Medlemsstaterna är dessutom förhindrade, förutom i exceptionella fall, att kontrollera huruvida den andra medlemsstaten i ett enskilt fall verkligen har iakttagit dessa. ( Jfr EU-domstolens dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie, C-562/21 PPU och C-563/21 PPU, EU:C:2022:100, p. 40, 41, 45 och 46.)

Kraven på den dömdes kännedom om förhandlingen som följer av rätten till en rättvis rättegång

27. Enligt utevarorambeslutet bör personens kännedom om förhandlingen säkerställas av varje medlemsstat i enlighet med dess nationella lagstiftning, varvid ska gälla att kraven enligt Europakonventionen måste uppfyllas ( jfr beaktandesats 8).

28. Uttrycken ”kallats personligen” och ”på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen” som föreskrivs i artikel 4a.1 i arresteringsorderrambeslutet, utgör enligt domstolen självständiga unionsrättsliga begrepp och ska tolkas enhetligt inom unionen. (Se EU-domstolens dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C-108/16, EU:C:2016:346, p. 29–32.)

29. Enligt EU-domstolen fordrar rätten till en rättvis rättegång, för en person som kallats att närvara vid en brottmålsförhandling i domstol, att denne underrättats på ett sätt som gör att han eller hon på ett effektivt sätt kan organisera sitt försvar. Artikel 4a.1 a i) syftar enligt domstolen till att uppnå det målet utan att för den delen uttömmande ange på vilka sätt detta kan ske. (Se EU-domstolens dom Dworzecki, p. 43.)

30. Villkoren i artikel 4a.1 a i) den andra delen syftar enligt domstolen till att uppnå samma höga skyddsnivå för den kallade personen som när en kallelse skett ”personligen” såsom avses i den första delen av den bestämmelsen, och säkerställa att denne har underrättats om tid och plats för förhandlingen. Den verkställande myndigheten har i sådant fall fog för att anse att rätten till försvar har iakttagits ( jfr EU-domstolens dom Dworzecki, p. 37–39 och 46).

31. Kraven på att det otvetydigt måste kunna slås fast att den berörda personen ”hade kännedom om den planerade förhandlingen”, kan inte enligt domstolen anses uppfyllda redan genom att en kallelse har lämnats till en tredje man som åtar sig att överlämna kallelsen till den berörda personen. Det gäller oavsett om denna tredje man ingick i den berördes hushåll eller inte. Om kallelse skett på detta sätt kan det inte otvetydigt slås fast vare sig att den berörda personen ”faktiskt” fått information om tid och plats för förhandlingen eller, i förekommande fall, exakt när denne fick del av informationen. Även om det som princip inte kan uteslutas att överlämnande av en kallelse till en tredje man uppfyller kraven i artikel 4a.1 a i) andra ledet, måste det dock kunna otvetydigt slås fast att denna tredje man faktiskt har överlämnat kallelsen till den berörda personen. (Se EU-domstolens dom Dworzecki, p. 47 och 48 samt jfr p. 54.)

32. Även av Europadomstolens praxis följer, visserligen inte ett krav på att en tilltalad har rätt att få en specifik form av delgivning av domstolshandlingar, men att denne bör underrättas om förhandlingen på ett sådant sätt att han eller hon inte bara har kunskap om datum, tid och plats för förhandlingen, men också får tillräckligt med tid till att förbereda sitt försvar och att närvara vid förhandlingen. ( Jfr Europadomstolens domar Kolegovy v. Russia, no. 15226/05, 1 March 2012, § 40 och Gankin and Others v. Russia, nos. 2430/06 and 3 others, 31 May 2016, § 28.)

33. Vidare följer av Europadomstolens praxis att det åligger domstolen att vidta rimliga ansträngningar för att säkerställa den tilltalades närvaro genom att på ett omsorgsfullt sätt kalla honom eller henne (se Europadomstolens domar Kolegovy v. Russia, § 41 och Colozza v. Italy, 12 February 1985, Series A no. 89, § 32). Domstolen måste också vidta åtgärder för att motverka den tilltalades omotiverade frånvaro från förhandlingen (se Europadomstolens dom Medenica v. Switzerland, no. 20491/92, ECHR 2001-VI, § 54). Samtidigt måste den tilltalade också vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa ett effektivt mottagande av domstolshandlingar från domstolen (se Europadomstolens dom Gankin and Others v. Russia, § 27 och beaktandesats 8 till utevarorambeslutet).

Rätten att personligen närvara vid förhandlingen är inte absolut

Allmänt om kraven på den dömdes avsägelse från rätten att personligen närvara vid förhandlingen

34. I arresteringsorderrambeslutet framhålls att Europadomstolen har förklarat att den tilltalade personens rätt att personligen närvara vid förhandlingen inte är absolut och att denne under vissa förhållanden av egen fri vilja, uttryckligen eller underförstått, men otvetydigt, kan avsäga sig rätten att vara närvarande (se beaktandesats 1). Avsägelsen måste vidare enligt Europadomstolen åtföljas av de minimigarantier som motsvarar situationens allvar och den får inte vara oförenlig med något viktigt allmänintresse. (Se Europadomstolens domar Hermi v. Italy [GC], no. 18114/02, ECHR 2006-XII, § 73 och Sejdovic v. Italy [GC], no. 56581/00, ECHR 2006-II, § 86.)

35. Enligt vad Europadomstolen vidare har uttalat måste det visas att den tilltalade rimligen kunde ha förutsett konsekvenserna av sitt beteende (se Europadomstolens dom Jones and Others v. the United Kingdom, nos. 34356/06 and 40528/06, ECHR 2014).

36. Europadomstolen har också uttalat att det inte tillräckligt att presumera att en tilltalad, som inte personligen delgetts kallelse till förhandlingen och som på otillräcklig saklig grund erhållit flyktingstatus, har avstått från sin rätt att närvara vid förhandlingen (se Europadomstolens domar Colozza v. Italy, § 28 och Sejdovic v. Italy [GC], § 87). Den tilltalade ska inte bära bevisbördan för att han eller hon inte försökt avvika eller för att hans eller hennes frånvaro berott på force majeure (se Europadomstolens dom Colozza v. Italy, § 30). Samtidigt står det de nationella myndigheterna fritt att bedöma om en tilltalad visat godtagbara skäl för sin frånvaro eller om utredningen i målet motiverat att dennes frånvaro berott på omständigheter utom hans eller hennes kontroll (se Europadomstolens domar Demebukov v. Bulgaria, no. 68020/01, 28 February 2008, § 49, Medenica v. Switzerland, § 57 och Sejdovic v. Italy [GC], § 88).

37. Enligt Europadomstolen kan det inte uteslutas att vissa fastställda omständigheter kan ge en entydig indikation på att den tilltalade är medveten om att det finns ett straffrättsligt förfarande mot honom eller henne och om arten och orsaken till anklagelsen samt att han eller hon inte avser att delta i rättegången. Så kan vara fallet t.ex. där den tilltalade offentligt eller skriftligen anger att han eller hon inte har för avsikt bli delgiven kallelser som han eller hon fått kännedom om genom andra källor än myndigheterna. Så kan även vara fallet om den tilltalade lyckas undvika ett försök till gripande eller när material kommer till myndigheternas kännedom som otvetydigt visar att han eller hon känner till det pågående förfarandet och anklagelserna mot honom eller henne. (Se Europadomstolens dom Sejdovic v. Italy [GC], § 99.)

EU-domstolens anvisningar med avseende på den dömdes avsägelse från rätten att personligen närvara vid förhandlingen enligt artikel 4a.1 a

38. EU-domstolen har hänvisat till de krav som Europadomstolen ställt upp (se p. 34) när den förklarat att artikel 4a.1 a och b i arresteringsrambeslutet fastställer villkoren för när den tilltalade ska anses ha frivilligt och på ett otvetydigt sätt ha avsagt sig rätten att närvara vid förhandlingen. Det är därför enligt domstolen inte heller möjligt att förena verkställighet av en arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa det straff som ådömts honom eller henne genom utevarodom, med ett villkor om förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten i den dömdes närvaro. (Se EU-domstolens domar Melloni, p. 49, 50 och 52 och Dworzecki, p. 42.)

39. Däremot kan den verkställande medlemsstaten, när den ska säkerställa att villkoren i artikel 4a.1 a i rambeslutet är uppfyllda, även stödja sig på andra omständigheter som den fått kännedom om genom att höra den berörda personen, än de som framgår av den europeiska arresteringsordern och eventuella kompletterande upplysningar som gör att den kan säkerställa att överlämnandet av den berörda personen inte åsidosätter dennes rätt till försvar. ( Jfr EU-domstolens domar Dworcecki, p. 49, 50 och 53, Tupikas, p. 93, 94, 96 och 97 och dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C-271/17 PPU, EU:C:2017:629 p. 103, 107 och 108.)

40. Den verkställande medlemsstaten kan i sådant fall ta hänsyn till den tilltalades beteende. Det är i synnerhet i det skedet av överlämnandeförfarandet som en uppenbart bristande omsorg från dennes sida kan beaktas, särskilt när det framgår att denne har försökt undvika att bli delgiven information eller har försökt undvika all kontakt med sin försvarare. (Se EU-domstolens dom av den 17 december 2020, TR, C-416/20, EU:C:2020:1042, p. 52 och dom Dworcecki, p. 51.)

41. På samma sätt kan den verkställande medlemsstaten även beakta om den dömde överklagat avgörandet i första instans, vilket bekräftar att det finns en rättegångsfullmakt som är giltig enligt den utfärdande statens nationella rätt ( jfr EU-domstolens dom TR, p. 53).

42. Likaså kan den verkställande medlemsstaten beakta att den utfärdande medlemsstatens nationella rätt i alla händelser ger den berörde rätt att begära en ny rättegång (se EU-domstolens dom Dworcecki, p. 52 och beaktandesats 11 till utevarorambeslutet).

43. För det fall att den verkställande medlemsstaten i detta skede fortfarande inte anser sig ha fått tillräckliga upplysningar, får myndigheten vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern. Den får nämligen inte acceptera ett åsidosättande av den berörda personens grundläggande rättigheter. ( Jfr EU-domstolens dom Zdziaszek p. 104, 105 och 109 och Håkan Friman m.fl., Överlämnande enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder, 2021, JUNO, version 1C, kommentaren till 2 kap. 3 §.)

Bedömningen i detta fall

44. Av arresteringsordern framgår att O.O. dömdes av appellationsdomstolen i Thessaloniki den 8 juni 2012 för bedrägeri till fängelse i nio år. Det är domen som meddelats av denna instans som slutgiltigt fastställt O.O:s skuld och som dömt honom till en frihetsberövande påföljd. Det är således förhandlingen i denna instans som ledde till domen på det sätt som kommer till uttryck i artikel 4a.1 i arresteringsorderrambeslutet. ( Jfr EU-domstolens dom Tupikas, p. 80–84 och 98.)

45. Av kompletterande upplysningar från den utfärdande medlemsstaten framgår att O.O. inte var personligen närvarande vid förhandlingen i ap-pellationsdomstolen. Överlämnande får alltså inte ske såvida inte den utfärdande medlemsstaten försäkrat att något eller några av de villkor som framgår av artikel 4a.1 i arresteringsorderrambeslutet (motsvarande p. 3.1–3.4 i arresteringsordern) är uppfyllda, som det hänvisas till i 2 kap. 3 § 6 europeiska arresteringsorderlagen.

46. Den utfärdande medlemsstaten har vidare i de kompletterande upplysningarna angett att O.O. i god tid på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han hade kännedom om den planerade förhandlingen och att han underrättats om att ett avgörande kunde meddelas även om han inte var personligen närvarande vid förhandlingen.

47. Utgångspunkten är att dessa uppgifter ska godtas.

48. O.O., som hörts i hovrätten, har däremot berättat att han inte underrättats om tidpunkten för den aktuella förhandlingen. Dessa uppgifter har bekräftats av O.O:s tidigare grekiske försvarare, D.K., i e-postmeddelanden till O.O:s svenska försvarare, den 15 juni respektive den 27 juli 2022. D.K. har beskrivit att O.O., sedan denne avtjänat närmare hela sitt fängelsestraff, försattes på fri fot av appellationsdomstolen och att han därefter inte lyckades få någon kontakt med denne. Det var av det skälet, enligt D.K., som förhandlingen sköts upp och han inte heller kunde informera O.O. om den nya förhandlingsdagen.

49. Eftersom det otvetydigt måste kunna slås fast att O.O. hade kännedom om den planerade förhandlingen i appellationsdomstolen kan dessa krav inte anses uppfyllda redan genom att information om förhandlingen muntligen lämnats till hans försvarare som åtagit sig att vidarebefordra informationen till honom. Det gäller oavsett om en sådan handling omfattades av fullmakten.

50. Av såväl O.O:s uppgifter som av hans grekiske försvarares uppgifter framgår vidare att O.O. aldrig fick del av någon information om var och när förhandlingen skulle äga rum. Det kan alltså inte otvetydigt slås fast att O.O. faktiskt fått information om tid och plats för förhandlingen och, än mindre, exakt när han ska ha fått del av informationen. Det går därmed inte heller att fastställa om han fått kallelsen i god tid för att förbereda sitt försvar. Det står alltså klart att villkoret i artikel 4a.1 a (punkten 3.1 a i arresteringsordern) inte är uppfyllt.

51. Av utredningen framgår vidare att varken O.O. eller hans försvarare var närvarande vid den förhandling där appellationsdomstolen dömde O.O. till ett fängelsestraff. Det innebär att den rättsliga hjälpen inte varit praktisk och effektiv. Grekiska myndigheter har inte heller påstått att detta villkor varit uppfyllt. Det står alltså klart att inte heller villkoret i artikel 4a.1 b (punkten 3.2 i arresteringsordern) är uppfyllt.

52. Av kompletterande upplysningar från den utfärdande medlemsstaten framgår vidare att O.O. inte har rätt att begära en ny förhandling. Något av villkoren i artikel 4a.1 c–d (punkterna 3.3 och 3.4 i arresteringsordern) är därmed inte heller uppfyllt.

53. Frågan är då om andra omständigheter i målet innebär att O.O. ska anses ha avsagt sig rätten att personligen närvara vid förhandlingen i appellationsdomstolen.

54. O.O. överklagade domen som meddelades av första instans där han dömdes till fängelse i nio år. Han har vidare berättat att han nästan avtjänat hela sitt fängelsestraff när han försattes på fri fot av appellationsdomstolen 2009. Att den grekiske försvararen trots detta inte lyckades få någon kontakt med O.O. under de åren som processen i appellationsdomstolen pågick, och även den omständigheten att O.O. använt sig av olika identitetsuppgifter i sitt pass, talar för att han hållit sig undan de grekiska myndigheterna.

55. De omständigheter som emellertid talar emot att O.O. höll sig undan, är att appellationsdomstolen efter att han varit frihetsberövad i ca fyra år, beslutade att försätta honom på fri fot. Detta trots att domstolen sedan kom att döma ut ett längre fängelsestraff än det som O.O. vid den tidpunkten hittills hade avtjänat. Förhållandena måste särskilt ses mot bakgrund av att hans grekiske försvarare, vars juridiska råd han måste ha kunnat förlita sig på, förklarat för honom att han var en fri man och kunde återgå till sitt vanliga liv. Enligt försvararen betalade inte heller O.O. hans arvode för att bevaka dennes rätt i appellationsdomstolen. Dessa omständigheter kan sammantaget inte anses ge en entydig indikation på att O.O. förstod att det fanns en återstående pågående process mot honom. I vart fall kan han inte anses ha förstått innebörden och konsekvenserna av det, enligt hans uppfattning, återstod en mindre del av fängelsestraffet att avtjäna.

56. Enligt O.O. stannade han i Grekland i cirka två år innan han 2011 reste till Nigeria – – –, för att sedan återvända till Grekland 2013. Han har alltså rest in och ut ur Grekland under den tid som processen i appellationsdomstolen pågick. Han har också uppgett att han ansökte om nytt pass i Grekland och därefter reste till Sverige 2015. Dessa omständigheter talar emot att han hållit sig undan de grekiska myndigheterna. Till detta kommer att O.O. anfört att han anmälde sina korrekta identitetsuppgifter till den grekiska folkbokföringsmyndigheten när han återvände till Grekland. Han har vidare anfört att han under sina vistelser där bodde hos sin bror, som under alla år haft samma postadress, utan att ha hört något från sin försvarare eller de grekiska myndigheterna.

57. Med hänsyn till vad som nyss anförts, och det sätt som appellationsdomstolen valde att delge O.O. på, kan de grekiska myndigheterna utan några närmare uppgifter från deras sida, inte anses ha vidtagit rimliga och omsorgsfulla ansträngningar för att säkerställa O.O:s personliga närvaro vid förhandlingen i appellationsdomstolen.

58. Det leder till slutsatsen att O.O. inte kan anses ha avstått från sin rätt att personligen närvara vid förhandlingen i appellationsdomstolen. De sammantagna omständigheterna i målet innebär att den utfärdande medlemsstaten inte försäkrat att något av villkoren i artikel 4a.1 är uppfyllda. Det föreligger alltså hinder mot överlämnande av O.O. till Grekland för straffverkställighet enligt 2 kap. 3 § 6 europeiska arresteringsorderlagen.

HD:S AVGÖRANDE

Med ändring av hovrättens beslut avslår HD överlämnande av O.O. till Grekland för straffverkställighet i enlighet med den europeiska arresteringsorder som utfärdats den 26 januari 2018 av allmän åklagare vid appellationsdomstolen i Thessaloniki.

HD ( justitieråden Sten Andersson, Johan Danelius och Christine Lager) meddelade den 13 december 2022 följande beslut.

SKÄL

Frågan i målet

1. Frågan i målet är om det föreligger hinder mot att överlämna O.O. till Grekland av det skälet att det fängelsestraff som ligger till grund för arresteringsordern har dömts ut efter en förhandling vid vilken han inte var närvarande.

Bakgrund

2. Allmän åklagare vid appellationsdomstolen i Thessaloniki, Grekland, utfärdade den 26 januari 2018 en europeisk arresteringsorder som avsåg överlämnande av O.O. för verkställighet av ett fängelsestraff. Av arresteringsordern framgår att O.O. år 2012 dömdes av appellationsdomstolen för bedrägeri, begånget den 12 september 2004, till fängelse i nio år. Vidare framgår det av arresteringsordern att det av straffet återstår att avtjäna åtta år, åtta månader och tre dagar.

3. Åklagarmyndigheten begärde kompletterande uppgifter från Grekland rörande innehållet i arresteringsordern. Därefter angav den grekiska åklagaren – genom att i arresteringsordern markera del d, alternativ 2 och alternativ 3.1b) – att O.O. inte hade varit personligen närvarande vid den förhandling som ledde till domen samt att han inte hade kallats personligen, men på annat sätt faktiskt officiellt hade underrättats om tid och plats för förhandlingen som ledde till domen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han hade kännedom om förhandlingen, och därtill hade underrättats om att ett beslut kunde meddelas även om han inte var personligen närvarande vid förhandlingen. De markerade alternativen motsvarar artikel 4a.1 a i Rådets rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (arresteringsorderrambeslutet).

4. Den grekiska åklagaren upplyste vidare att O.O. hade överklagat distriktsdomstolens ursprungliga dom till appellationsdomstolen. Dessutom upplystes att O.O. den 21 oktober 2008 hade gett sin försvarare fullmakt att företräda honom i rättegången i appellationsdomstolen. Av kompletteringen framgår också att O.O:s försvarare hade inställt sig till förhandling där den 9 november 2011 men att förhandlingen på begäran av försvararen skjutits upp till den 7 juni 2012, eftersom O.O. hade förhinder att närvara. Försvararen hade underrättats om att O.O. var skyldig att inställa sig till förhandlingen i juni 2012 utan särskild kallelse. Det framgår vidare att varken O.O. eller hans försvarare inställde sig till förhandlingen den 7 och 8 juni 2012, då domstolen prövade O.O:s överklagande. Appellationsdomstolens dom kan enligt upplysningarna inte överklagas eftersom den meddelades av en domstol i andra instans och var en följd av O.O:s överklagande.

5. Tingsrätten avslog begäran om överlämnande. Hovrätten har däremot beviljat begäran.

6. O.O. har angett att han är oskyldig och att han blev inblandad i de händelser som ligger till grund för domen genom att någon bad honom tolka till grekiska. Vidare har han uppgett att han i distriktsdomstolen dömdes till fängelse i nio år men att han överklagade den domen. I appellationsdomstolen ställdes förhandlingarna in flera gånger eftersom målsäganden inte kom. Han har vidare uppgett att han har avtjänat många år av straffet och att viss tid ska räknas dubbelt eftersom han arbetat under verkställigheten. I samband med att frihetsberövandet hävdes fick han besked från sin försvarare att han var en fri man. Han åkte till Nigeria eftersom hans mor blev sjuk men han återvände sedan till Grekland. Senare åkte han till Sverige. Han fick kännedom om appellationsdomstolens dom först när han greps här.

Allmänt om systemet med den europeiska arresteringsordern

7. Ordningen med överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder har inom EU ersatt de regler som avser utlämning för brott. Systemet infördes genom arresteringsorderrambeslutet från år 2002.

8. Rambeslutet har senare ändrats i fråga om just utevarodomar (se Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 ). Genom dessa ändringar infördes nuvarande artikel 4a i arresteringsorderrambeslutet. När det i det följande hänvisas till arresteringsorderrambeslutet avses den konsoliderade och nu gällande versionen av detta.

9. Ordningen med den europeiska arresteringsordern bygger på principen om ömsesidigt erkännande, vilken innebär att medlemsstaterna som utgångspunkt ska erkänna och verkställa varandras beslut på det område som är aktuellt.

10. Rambeslut är en typ av rättsakt som tidigare kunde antas av Europeiska unionens råd inom ramen för den s.k. tredje pelaren. Sådana beslut är, precis som direktiv, bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Av uttrycklig fördragstext följer att rambeslut inte kan ha direkt effekt. (Se artikel 34.2 (b) i EU-fördraget i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget. Jfr även EU-domstolens dom av den 29 april 2021, X, C-665/20 PPU, EU:C:2021:339 p. 62.)

11. Precis som när det gäller annan EU-rätt finns det en skyldighet för bl.a. domstolar i medlemsstaterna att, så långt som möjligt och inom ramen för sin behörighet, beakta de krav som följer av ett rambeslut när de tolkar den nationella lagstiftningen. Det finns med andra ord en förpliktelse att tolka den nationella lagstiftningen EU-rättskonformt. Skyldigheten sträcker sig dock inte så långt att den nationella lagstiftningen ska tolkas contra legem, dvs. på ett sätt som skulle stå i strid med dess ordalydelse. ( Jfr t.ex. EU-domstolens dom i X p. 62–64.)

12. I Sverige har arresteringsorderrambeslutet genomförts främst genom lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

Förutsättningarna för överlämnande enligt europeiska arresteringsorderlagen

13. I europeiska arresteringsorderlagen regleras frågan om utevarodomar i 2 kap. 3 § 6. Enligt bestämmelsen får överlämnande inte beviljas om överlämnandet avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet är uppfyllt.

14. Lagtexten i 2 kap. 3 § 6 anger inte hur den utfärdande myndighetens bekräftelse av att villkoren i rambeslutet är uppfyllda närmare ska framgå. I 1 kap. 4 § anges dock att arresteringsordern ska upprättas genom användande av ett formulär som finns i en bilaga till rambeslutet. Vidare anges i 4 kap. 2 a § att om en begäran till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande, ska den utfärdande myndigheten ges möjlighet att komplettera begäran.

15. Tillämpningen av 2 kap. 3 § 6 blir därmed beroende av hur den information som den utfärdande myndigheten har lämnat ska förstås. Om myndigheten i formuläret har markerat att personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet är ett av alternativen att markera att personen inte kallades personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen, och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var närvarande vid förhandlingen. I anslutning till de olika alternativen ska myndigheten, för det alternativ som har markerats, ange hur villkoren i fråga har uppfyllts.

16. Redan av lagtextens hänvisningar till rambeslutets bilaga och av själva bilagan framgår alltså att det inte räcker med att den utfärdande myndigheten markerar att villkoren för verkställighet av en utevarodom enligt myndigheten är uppfyllda. Myndigheten förutsätts också ange hur villkoren har uppfyllts.

17. I förarbetena hänvisas också till vad den utfärdande myndigheten intygat i själva arresteringsordern. Om det i arresteringsordern har bekräftats att något av villkoren för avgörande i utevaro är uppfyllt ska, enligt förarbetena, den verkställande myndigheten inte göra någon egen materiell prövning av om villkoren är uppfyllda. Samtidigt erinras det i förarbetena om att utgångspunkten är att all information som den verkställande myndigheten behöver för att fatta sitt beslut ska framgå av arresteringsordern men att komplettering kan inhämtas vid behov. (Se prop. 2012/13:156 s. 27, 28 och 31.)

18. I det nu sagda ligger att den verkställande myndigheten får tolka innebörden av det markerade alternativet mot bakgrund av eventuell kompletterande information från den utfärdande myndigheten.

19. Avslagsgrunderna i europeiska arresteringsorderlagen har enligt lagtexten genomgående gjorts obligatoriska, dvs. om något av de hinder föreligger som anges i paragraferna (se 2 kap. 3–6 §§) får överlämnande inte beviljas.

20. Det framgår av förarbetena att Sverige, vid genomförandet av arresteringsorderrambeslutet i svensk rätt, tolkade det förhållandet att en vägransgrund i rambeslutet är fakultativ, dvs. att det anges att verkställighet av en arresteringsorder får vägras, på så sätt att det finns ett utrymme för medlemsstaterna att välja om och på vilket sätt vägransgrunden ska genomföras på nationell nivå. För att säkerställa en hög nivå av rättssäkerhet för den enskilde valde Sverige att utforma bestämmelserna som obligatoriska vägransgrunder. (Se prop. 2003/04:7 s. 70 och prop. 2012/13:156 s. 25 och 26.)

EU-domstolens praxis angående överlämnande efter utevarodomar

21. EU-domstolen har i flera avgöranden utvecklat innebörden av artikel 4a.1 i arresteringsorderrambeslutet.

22. Till att börja med har domstolen tydliggjort att den verkställande rättsliga myndigheten vid tillämpning av artikel 4a.1 i rambeslutet måste kontrollera huruvida situationen motsvarar något av de fall som anges i artikeln. En sådan kontroll ska ske mot bakgrund av de uppgifter som framgår såväl av den ursprungliga arresteringsordern som av kompletterande upplysningar. Kontrollen ska utgå från de faktiska uppgifter på vilka den utfärdande myndigheten har grundat sitt konstaterande av att förutsättningarna för över-lämnande efter en utevarodom är uppfyllda. När ett fängelsestraff har utdömts efter en prövning i flera instanser är det förhandlingen i den instans som slutligt avgjort målet och där den berörda personens skuld slutgiltigt fastställts som är relevant för bedömningen. (Se EU-domstolens dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C-270/17 PPU, EU:C:2017:628 p. 93–95 och 98; jfr även EU-domstolens domar av den 24 maj 2016, Dworzecki, C-108/16 PPU, EU:C:2016:346 p. 49 samt av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C-271/17 PPU, EU:C:2017:629 p. 103 och 104.)

23. Vid tillämpningen av den vägransgrund som går tillbaka på artikel 4a.1 a ska alltså enligt EU-domstolen den verkställande myndigheten mot bakgrund av uppgifterna i arresteringsordern, och eventuella kompletteringar, kontrollera om villkoren för över-lämnande efter en utevarodom faktiskt är uppfyllda.

24. Det kan då noteras att det enligt EU-domstolen inte i sig är tillräckligt för att någon otvetydigt ska ha fått del av en viss handling att den utfärdande myndigheten anger att den har lämnats till en tredje man som åtagit sig att lämna den vidare till den berörde (se EU-domstolens dom i Dworzecki p. 47).

25. EU-domstolen har samtidigt också – med hänvisning till att det enligt arresteringsorderrambeslutet är fråga om en fakultativ grund för att vägra verkställighet – framhållit att den verkställande rättsliga myndigheten, även om den konstaterar att den aktuella situat-ionen inte omfattas av något av undantagen för att vägra verkställighet vid utevarodomar, kan ta hänsyn till andra omständigheter som medför att överlämnandet av den eftersökte inte åsidosätter hans eller hennes rätt till försvar. Vid denna bedömning kan bl.a. den eftersöktes beteende beaktas, t.ex. om han eller hon har försökt undvika att bli delgiven information. Domstolen kan då ta hänsyn till alla särskilda omständigheter i det aktuella målet, inklusive sådana som domstolen själv kan ha kännedom om. (Se bl.a. EU-domstolens domar i Dworzecki p. 50 och 51 och Tupikas p. 96 och 97 och Zdziaszek p. 106–108.)

26. Till bilden hör att EU-domstolen har klargjort att det inte är förenligt med rambeslutet att genomföra fakultativa vägransgrunder på ett sådant sätt att de blir obligatoriska för medlemsstatens egna myndigheter och domstolar. Det måste enligt EU-domstolen finnas ett utrymme för domstolar och myndigheter att beakta omständigheterna i varje enskilt fall. EU-domstolen har samtidigt påmint om att rambeslutet saknar direkt effekt och att en medlemsstat därför inte är skyldig att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som strider mot rambeslutet eller att tolka sin nationella lagstiftning mot dess ordalydelse. (Se EU-domstolens dom i X p. 43, 44, 62 och 63. Jfr p. 10 och 11 ovan.)

Hur bör den svenska lagstiftningen tolkas?

27. Det finns inget i lagtexten i 2 kap. 3 § 6 europeiska arresteringsorderlagen som hindrar att de konkreta krav på den utfärdande myndighetens bekräftelse och på den prövning som den verkställande myndigheten ska göra utifrån dessa uppgifter tolkas i enlighet med vad EU-domstolen har angett (se p. 22 och 23).

28. När en svensk domstol avgör om den utfärdande myndigheten har bekräftat att ett villkor för att överlämna en person som dömts i sin utevaro är uppfyllt ska domstolen alltså kontrollera om den utfärdande myndigheten i arresteringsordern, med tillägg av eventuella kompletteringar, angett konkreta uppgifter som uppfyller villkoren. Om det inte finns sådana uppgifter får domstolen inte bevilja begäran om överlämnande.

29. Senare avgöranden från EU-domstolen ger vid handen att arresteringsorderrambeslutet kräver att överlämnande under vissa förutsättningar ska kunna ske även om de i artikel 4.1 a angivna villkoren inte har bekräftats (se p. 25 och 26). Rambeslut har emellertid ingen direkt effekt och såsom den svenska lagstiftningen har utformats ger den inget utrymme för en tillämpning som innebär att överlämnande ska beviljas, trots att villkoren i 2 kap. 3 § 6 inte är uppfyllda. En sådan tillämpning skulle stå i strid med lagtextens ordalydelse.

Bedömningen i detta fall

30. De grundläggande förutsättningarna för överlämnande är i detta fall uppfyllda (se 2 kap. 1 och 2 §§ europeiska arresteringsorderlagen).

31. De grekiska myndigheterna har angett att de förutsättningar som gäller vid överlämnande för verkställighet av en utevarodom enligt artikel 4a.1 a i arresteringsorderrambeslutet är uppfyllda. Samtidigt har myndigheterna lämnat konkreta uppgifter som talar i en annan riktning. Av dessa uppgifter framgår att O.O. inte har underrättats om tid och plats för förhandlingen på ett sådant sätt att det otvetydigt kan slås fast att han hade kännedom om den planerade förhandlingen.

32. Det finns inte heller underlag för bedömningen att överlämnande skulle kunna beviljas enligt någon annan i artikel 4a. 1 angiven grund.

33. Det föreligger därför hinder enligt 2 kap. 3 § 6 mot att överlämna O.O. Svensk rätt ger inget utrymme för att likväl överlämna honom (se p. 29).

34. Begäran om överlämnande ska därmed avslås.

HD:S AVGÖRANDE

HD ändrar hovrättens beslut och avslår begäran om överlämnade av O.O. till Grekland för straffverkställighet i enlighet med den europeiska arresteringsordern.

Justitieråden Anders Eka och Petter Asp, referent, var skiljaktiga och anförde:

1. Av såväl lagtexten som av uttryckliga förarbetsuttalanden framgår att regleringen i 2 kap. 3 § 6 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder bygger på tanken att prövningen av huruvida förutsättningarna för överlämnande föreligger i fall av utevaro ska göras av den utfärdande staten ( jfr lagtextens utformning och prop. 2012/13:156 s. 27 f.). Lagtextens och förarbetenas utgångspunkt behöver emellertid nyanseras eftersom EU-domstolen i sin praxis har gjort klart att en bedömning ska göras också av den verkställande staten (se p. 22 och 23 i majoritetens domskäl).

2. Till detta ska läggas att regleringen i 2 kap. 6 § 3 har gjorts obligatorisk trots att grunden för att vägra verkställighet enligt arresteringsorderrambeslutet är fakultativ. EU-domstolen har i denna del – med hänvisning till vägransgrundens fakultativa karaktär – framhållit att den verkställande rättsliga myndigheten, vid sin prövning av om överlämnande ska ske, kan ta hänsyn också till andra omständigheter som medför att ett överlämnande inte skulle åsidosätta den eftersöktes rätt till försvar. EU-domstolen har också klargjort att det inte är förenligt med rambeslutet att genomföra fakultativa vägransgrunder på ett sådant sätt att de blir obligatoriska för medlemsstatens egna domstolar och myndigheter. Det måste finnas ett utrymme för dessa att beakta omständigheterna i varje enskilt fall (se p. 25 och 26 i majoritetens domskäl).

3. Den svenska regleringen avviker alltså i två avseenden från vad som följer av EU-domstolens uttalanden om innebörden av rambeslutet. Det åligger då svenska domstolar och myndigheter att, så långt det är möjligt och inom ramen för sin behörighet, beakta de krav som följer av ett rambeslut när de tolkar regleringen (se p. 11 i majoritetens domskäl).

4. Vid tillämpning av vägransgrunden i 2 kap. 3 § 6 arresteringsorderlagen innebär detta enligt vår mening följande.

5. Om den utfärdande myndigheten i arresteringsordern har bekräftat att något av villkoren är uppfyllda ankommer det trots den svenska lagstiftningens utformning på den svenska verkställande myndigheten att – på sätt som följer av EU-domstolens praxis – gå vidare och göra en prövning av huruvida den utfärdande myndighetens bekräftelse har fog för sig ( jfr p. 1 i det föregående). En sådan tillämpning måste anses rymmas inom lagtexten.

6. Vid en på detta sätt utvidgad bedömning av om det föreligger ett sådant hinder mot överlämnande som innebär att verkställighet av arresteringsordern inte får ske, måste det emellertid då också – åter enligt vad som följer av EU-domstolens praxis – finnas utrymme att beakta om ett överlämnande i det enskilda fallet skulle åsidosätta personens rätt till försvar. Det måste, med andra ord, anses möjligt att såsom ett led i prövningen av huruvida det finns förutsättningar att tillämpa vägransgrunden i utvidgad form pröva också om förfarandet med beaktande av alla omständigheter på ett godtagbart sätt tillgodoser den eftersöktes rätt till försvar ( jfr p. 2 i det föregående).

7. Det sagda bygger på synsättet att om det är förenligt med ordalydelsen att utvidga den obligatoriska vägransgrunden i 2 kap. 3 § 6 i arresteringsorderlagen så att det fordras en prövning också i Sverige, så följer logiskt att det också är förenligt med ordalydelsen att göra denna utvidgning något mer begränsad med hänvisning till EU-domstolens uttalanden om att det alltid ska finnas en möjlighet att pröva om ett överlämnande i det enskilda fallet står i strid med den enskildes rätt till försvar.

8. Avslagsgrunden i 2 kap. 3 § 6 bör följaktligen – tolkad i ljuset av arresteringsorderrambeslutet och EU-domstolens praxis angående detta – förstås så att avslag ska ske både

(a) i de fall som direkt följer av lagtexten, dvs. när den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att förutsättningarna enligt rambeslutet är uppfyllda, och

(b) i de fall där den svenska domstolen, vid sin egen prövning utifrån omständigheterna i målet, finner att förutsättningarna enligt rambeslutet inte är uppfyllda och förfarandet inte heller med hänsyn tagen till alla omständigheter kan anses tillgodose den eftersöktes rätt till försvar.

9. När EU-domstolen har uttalat att det måste finnas en möjlighet att beakta huruvida ett överlämnande i det enskilda fallet skulle åsidosätta personens rätt till försvar har domstolen byggt detta på vägransgrundens fakultativa karaktär. Att de EU-rättsliga kraven på detta sätt har sin bakgrund i rambeslutets fakultativa reglering hindrar naturligtvis inte att de – vid tillämpning av svensk rätt – beaktas vid bedömningen av om det föreligger ett obligatoriskt hinder mot överlämnande i enlighet med vad som framhållits i föregående punkt (se b).

10. Med utgångspunkt i det sagda gör vi följande bedömning i det enskilda fallet.

11. De grundläggande förutsättningarna för överlämnande ( jfr 2 kap. 1 och 2 §§ arresteringsorderlagen) är uppfyllda.

12. De grekiska myndigheterna har bekräftat att de förutsättningar som gäller vid överlämnande för verkställighet av en utevarodom enligt artikel 4a.1 a i rambeslutet är uppfyllda ( jfr p. 8 a i det föregående).

13. Vid den kontroll av om dessa förutsättningar är uppfyllda som därefter ska göras kan konstateras att det inte finns underlag för slutsatsen att O.O. faktiskt har underrättats om tid och plats för förhandlingen på ett sådant sätt att det otvetydigt kan slås fast att han hade kännedom om den planerade förhandlingen. Avgörande för om överlämnande då kan ske är om förfarandet med hänsyn tagen till alla omständigheter ändå kan anses ha tillgodosett hans rätt till försvar. Om så inte kan anses vara fallet föreligger ett obligatoriskt hinder mot överlämnande. ( Jfr p. 8 b i det föregående.)

14. O.O. deltog personligen i förhandlingen i distriktsdomstolen och var då företrädd av sin försvarare. Det är O.O. som har överklagat distriktsdomstolens dom och han har gett försvararen i uppdrag att företräda honom. Försvararen var närvarande under den första rättegångsdagen under 2011 och informerades om att förhandlingen sköts upp till ett senare datum samt om att O.O. var skyldig att delta i den senare förhandlingen utan särskild kallelse. Sammantaget framgår att O.O. har haft kännedom om att det har pågått ett av honom själv initierat förfarande i appellationsdomstolen. Han har inte hållit sig underrättad om målets handläggning. Till detta ska läggas att appellationsdomstolen, som alltså prövat målet efter överklagande av O.O., inte har dömt honom för något annat än det som han dömdes för i distriktsdomstolen och heller inte har skärpt det straff som han fick där. Mot den bakgrunden får O.O:s rätt till försvar anses ha tillgodosetts. Vägransgrunden i 2 kap. 3 § 6 arresteringsorderlagen utgör därför inte hinder mot ett överlämnande.

15. Begäran om överlämnande ska därmed bifallas.

16. Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.

Justitierådet Petter Asp tillade för egen del följande.

Det finns i anslutning till målet anledning att framhålla att EU-domstolens uttalanden om de begränsningar som finns avseende skyldigheten att tolka nationell rätt EU-rättskonformt gäller just skyldigheten att göra en sådan tolkning. Det står emellertid klart att det – vid sidan av denna skyldighet – finns ett utrymme för de svenska domstolarna att beakta EU-rättens krav också i fall där det kan diskuteras om fråga kan anses vara om en tolkning inom ramen för ordalydelsen. Exempelvis måste det också vid tolkning i ljuset av EU-rätten vara möjligt att t.ex. skära bort en skärva av det tillämpningsområde som följer av lagtexten, även om detta skulle kunna hävdas stå i strid med lagtexten ( jfr t.ex. de operationer som gjordes i NJA 2000 s. 132 och ”Blankettstraffbudet och Skogsstyrelsens föreskrifter” NJA 2005 s. 33). Med andra ord måste det – på motsvarande sätt som om fråga vore om att tolka normer i ljuset av grundlagen – vara möjligt att i viss utsträckning ägna sig åt vad som skulle kunna kallas en EU-rättskonform, korrigerande, tillämpning.

Gränserna för sådan korrigerande tillämpning sätts närmast av allmänna principer om rättstillämpningens gränser (bl.a. legalitetsprincipen och mer allmänna principer om att viss typ av lagstiftning inte bör tillämpas i strid mot dess ordalydelse).

Det ska emellertid också framhållas att frågan inte direkt aktualiseras i det nu aktuella målet. Det måste nämligen anses ligga inom ramen för ordalydelsen att tolka bestämmelsen på det sätt som följer av p. 8 i den skiljaktiga meningen.