Upprepade försäljningar av narkotika II
Fråga om flera försäljningar av narkotika ska bedömas som ett eller flera brott, och om bestämmande av straffvärde vid flerfaldig narkotikabrottslighet.
Sökord Narkotikabrott · Asperationsprincipen · Brottsenhet · Flerfaldig brottslighet · Försäljning · Straffvärde
Göteborgs tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Göteborgs tingsrätt mot M.A. och andra personer. Åtalet mot M.A. gällde narkotikabrott vid elva tillfällen enligt 1 § första stycket 1 och andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64). Åklagaren påstod att vart och ett av brotten hade gått till på följande sätt. M.A. och en eller två andra personer hade tillsammans och i samråd eller samförstånd olovligen överlåtit en mindre mängd kokain, som är narkotika. M.A. hade vid tillfället disponerat en försäljningstelefon där han tagit emot beställningen via sms/samtal och därefter hade den eller de andra personerna mött köparen och överlåtit narkotikan. Brottet hade utgjort ett led i en verksamhet som hade bedrivits i större omfattning. M.A. hade begått gärningen med uppsåt.
Åklagaren yrkade att M.A. skulle utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit under 10 år.
M.A. förnekade alla gärningarna. Han hade inte disponerat den aktuella telefonen eller agerat tillsammans med någon annan. M.A. bestred yrkandet om utvisning.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Jon Holgersson) meddelade dom den 12 juni 2025.
Domskäl
Bevisningen mot M.A. tog i stor utsträckning sikte på den telefon som skulle ha använts vid gärningarna, den s.k. Kryddantelefonen. Efter en genomgång av bevisningen gjorde tingsrätten följande sammanfattning.
Inget av den framlagda bevisningen är sådan att den utesluter att någon annan agerat med Kryddantelefonen vid de påstådda gärningarna. Det finns ingen bevisning som direkt knyter M.A. till de enskilda gärningspåståendena. Bevisningen är inte heller samlat sådan att den utesluter någon annan brukare av Kryddantelefonen vid gärningarna. Mot bakgrund härav ska ansvarsyrkandena mot M.A. ogillas.
Domslut
M.A. frikändes från åtal för narkotikabrott (11 tillfällen) enligt 1 § första stycket 1 och andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64).
Begäran om utvisning avslogs.
Beslaget av mobiltelefon, beslagtagen hos M.A., skulle bestå tills domen vann laga kraft. Det beslagtagna skulle därefter återlämnas.
Hovrätten för Västra Sverige
Hovrätten för Västra
Åklagaren överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet mot M.A. och begäran om utvisning av honom.
M.A. motsatte sig ändring.
Hovrätten (hovrättsråden Johanna Hagman och Gustav Nyström, referent, och tf. hovrättsassessorn Niklas Lundsten samt två nämndemän) anförde följande i dom den 12 september 2025.
Hovrättens domskäl
Ansvarspåståendet mot M.A. (samtliga nu aktuella åtalspunkter)
Efter en genomgång av bevisningen gjorde hovrätten följande sammanfattande bedömning.
Den redovisade utredningen ger enligt hovrätten sammantaget ett mycket starkt stöd för åtalet. Den är så omfattande och robust att det är praktiskt taget uteslutet att Kryddantelefonen disponerades av någon annan än M.A. under brottstiden. Det är alltså klarlagt att det var han som var Kryddantelefonens innehavare vid tiden för de aktuella överlåtelserna. Han använde då telefonen för att ta upp beställningar av narkotika och samordna överlåtelserna vid vart och ett av brottstillfällena. Han handlade med avsiktsuppsåt och på det sätt som anges i respektive åtalspunkt. Åtalet mot honom är därför styrkt. Med hänsyn till det nära tidsmässiga och sakliga sambandet mellan gärningarna ska agerandet bedömas som ett och samma narkotikabrott.
Påföljder
M.A. dömdes den 5 maj 2023 av Göta hovrätt för stöld och människorov, mindre grovt brott, försök till människorov, mindre grovt brott, och ringa narkotikabrott till fängelse i två år och sex månader. Han blev villkorligt frigiven den 23 juli 2024 med en återstående strafftid på 304 dagar. Prövotiden gick ut den 23 juli 2025.
Straffvärdet för det narkotikabrott som M.A. nu döms för motsvarar fängelse i ett år och tio månader. Vid straffmätningen beaktar hovrätten att M.A. var frihetsberövad med restriktioner under en längre tid. Straffmätningsvärdet motsvarar därför fängelse i ett år och nio månader. Straffvärdet, brottslighetens art och M.A:s återfall i brott talar för att välja fängelse som påföljd. Det saknas något tillräckligt ingripande alternativ till ett fängelsestraff. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse.
M.A. begick brottet under prövotid efter villkorlig frigivning. Det finns skäl att förverka hela den villkorligt medgivna friheten.
Utvisning
Av yttrande från Migrationsverket framgår följande. M.A. beviljades permanent uppehållstillstånd den 2 juni 2009 tillsammans med sin mor och sina syskon på grund av anknytning till sin pappa. Han har inte ansökt om asyl i Sverige. Den allmänna situationen i Somalia är i sig inte skyddsgrundande enligt utlänningslagen. Av folkbokföringen framgår att M.A. är ogift, att han har en dotter född 2022 och att han inte är vårdnadshavare för eller sammanboende med henne. Med anledning av det kan inte konstateras något hinder mot att verkställa en utvisning enligt 12 kap. 1–3 §§ utlänningslagen.
I yttrande från socialtjänsten anges att de inte har kunnat komma i kontakt med mamman för att få reda på hur kontakten varit mellan dottern och M.A. och hur den skulle påverkas av en utvisning. Vidare framgår att mamman i april 2023 uppgav till socialtjänsten att M.A. hade en god kontakt med dottern.
Frivården har i yttrande i december 2024 angett följande. M.A. saknar eget boende sedan juli 2024. Han har en begränsad erfarenhet från arbetsmarknaden. Det kan utifrån M.A:s upprepade brottslighet antas finnas attityder och värderingar som understödjer kriminella handlingar.
M.A. har uppgett att han, sedan han blev släppt av tingsrätten, haft i stort sett daglig kontakt med dottern.
Hovrätten konstaterar att det brott som M.A. döms för har ett straffvärde som motsvarar fängelse i minst sex månader. Det finns en stor risk för att han kommer göra sig skyldig till fortsatt brottslighet i Sverige. De allmänna förutsättningarna för utvisning i 8 a kap. 1 § utlänningslagen är därför uppfyllda. M.A:s anknytning till Sverige består väsentligen av att han varit i landet under en längre tid, har en dotter här och talar svenska. Däremot är han inte etablerad på arbetsmarknaden och hans bostadsförhållanden är oklara. Hans anknytning till Sverige är därför varken särskilt svag eller särskilt stark. Den är inte sådan att den utgör hinder för utvisning enligt 1–2 §§ i nämnda kapitel.
M.A. omfattas av ett utökat skydd mot utvisning enligt 5 § i samma kapitel, eftersom han kom till Sverige som ung. Hans upprepade återfall i allvarlig brottslighet medför dock att han inte bör få stanna kvar i landet. Bestämmelsen utgör alltså inget hinder mot utvisning. Inte heller i övrigt finns något sådant hinder. Yrkandet om utvisning ska alltså bifallas.
Med hänsyn till straffvärdet är utgångspunkten att tiden för återreseförbudet ska bestämmas till tio år. Det finns inte skäl att bestämma tiden på annat sätt.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten
• dömer M.A. för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 1 och andra stycket narkotikastrafflagen under perioden den 4 oktober 2024–26 oktober 2024,
• tillämpar 34 kap. 1 § första stycket BrB (ny brottslighet),
• bestämmer påföljden till fängelse 1 år 9 månader,
• förklarar tidigare villkorligt medgiven frihet helt förverkad (Göta hovrätts dom den 5 maj 2023 – – –) och
• utvisar M.A. ur Sverige och förbjuder honom att återvända hit under 10 år. Förbudet börjar löpa den dag M.A. lämnar medlemsstaternas territorium eller, om beslutet om utvisning ska verkställas till en medlemsstat, den dag M.A. lämnar Sverige. Med medlemsstater avses de stater i vilka Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna är tillämpligt. Överträdelse av förbudet kan medföra fängelse i högst 1 år.
Hovrätten förordnade vidare om häktning, beslag och avgift enligt lagen om brottsofferfond.
Högsta domstolen
M.A. överklagade och yrkade i första hand att åtalet mot honom skulle ogillas i dess helhet, i andra hand att målet skulle återförvisas till hovrätten för fortsatt handläggning. Under alla förhållanden yrkade han att beslutet om utvisning skulle upphävas.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett om de faktiska förhållandena kring gärningarna och uppsåt meddelade HD prövningstillstånd i fråga om antalet brott och påföljd. Frågan om prövningstillstånd rörande utvisning vilandeförklarades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden, justitiesekreteraren Veronica Olofsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Bakgrund
Punkterna 1–22 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1–23 i HD:s domskäl.
Bedömningen i detta fall
23I enlighet med hovrättens dom ska M.A. dömas för överlåtelser av kokain på olika platser och till olika personer vid elva tillfällen under en period av cirka tre veckor. Överlåtelserna avser fullbordade avgränsade olovliga befattningar. Även med beaktande av det tidsmässiga sambandet och likheten mellan gärningarna utgör därför varje överlåtelse ett enskilt brott.
24Brotten ska bedömas som narkotikabrott enligt 1 § första stycket 1 och andra stycket narkotikastrafflagen.
25M.A. har gjort sig skyldig till elva brott som vart och ett har ett straffvärde som ligger på sex månader eller strax över. Då det har varit fråga om försäljningar med likartade straffvärden och med ett starkt tidsmässigt samband finns det vid bedömningen av den sammantagna brottslighetens straffvärde skäl för en större avvikelse från vad som skulle följa av en ren kumulation av straffvärdet för brotten. Den samlade brottslighetens straffvärde motsvarar därför fängelse i ett år och sex månader.
26Bestämmelsen i 29 kap. 2 § 6 föranleder inte någon annan bedömning. Utifrån de överväganden som gjorts när regleringen infördes har regeringen när den bestämt minimistraffet till sex månader beaktat att narkotikaförsäljning ofta sker inom ramen för kriminella nätverk samt att den är välorganiserad och sker i storskalig form, jfr p. 9. Det har inte framkommit att de brott som M.A. nu döms för har varit del av en sådan omfattande verksamhet att den avviker från vad som är normalt vid denna typ av narkotikahandel. M.A:s roll i verksamheten har inte heller varit sådan att den föranleder någon annan bedömning.
27Med hänsyn till den tid som M.A. har varit häktad med restriktioner bör påföljden för honom bestämmas till fängelse i ett år och fem månader.
28Vid den bedömning som gjorts ovan finns det inte anledning att ändra hovrättens dom i frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Det finns inte heller anledning att meddela prövningstillstånd i utvisningsfrågan. Hovrättens dom ska därmed stå fast i dessa delar.
29Hovrättens domslut ska alltså ändras på så sätt att M.A. ska dömas för narkotikabrott vid elva tillfällen till fängelse i ett år och fem månader.
Domslut
HD, som inte meddelar prövningstillstånd i kvarstående del av målet, ändrar hovrättens dom på så sätt att M.A. döms för narkotikabrott vid elva tillfällen och att påföljden bestäms till fängelse i ett år och fem månader.
HD:s dom
HD (justitieråden Petter Asp, Stefan Reimer, Johan Danelius, Margareta Brattström, referent, och Katrin Hollunger Wågnert) meddelade den 8 maj 2026 följande dom.
Domskäl
Vad målet gäller
1Målet handlar om vad som är en s.k. brottsenhet vid flera försäljningar av narkotika under en kortare tidsperiod samt om hur det samlade straffvärdet för brottsligheten ska bestämmas.
Bakgrund
2M.A. åtalades för att, tillsammans och i samråd eller samförstånd med andra personer, under fyra dagar – den 4, 9, 25 och 26 oktober 2024 – vid elva tillfällen ha överlåtit kokain till olika personer på skilda platser i och kring Göteborg. Han påstods via en viss telefon ha tagit emot de olika beställningarna genom sms eller samtal medan andra personer påstods ha mött upp köparna samma dag som beställningarna ägt rum och överlåtit narkotikan. Det påstods vidare att överlåtelserna utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning.
3Åtta av överlåtelserna avsåg mellan 0,76 och 0,8 gram, medan resterade tre överlåtelser avsåg 1,52, 1,6 respektive 4 gram. Den sammanlagda mängden uppgick till 13,48 gram kokain.
4Tingsrätten frikände M.A. eftersom det inte ansågs bevisat att han hade hanterat telefonen i samband med de aktuella överlåtelserna.
5Hovrätten har, efter att åklagaren överklagat och åberopat ytterligare bevisning angående vem som hanterat telefonen, dömt M.A. enligt åtalet. Det nära tidsmässiga och sakliga sambandet mellan gärningarna har enligt hovrätten medfört att agerandet ska bedömas som ett och samma narkotikabrott med ett straffvärde om ett år och tio månader. Påföljden har, efter nedsättning på grund av en längre tids häktning med restriktioner, bestämts till fängelse i ett år och nio månader. Villkorligt medgiven frihet har förverkats. M.A. har även utvisats och återreseförbudet har bestämts till tio år.
6HD har, med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett om de faktiska förhållandena kring gärningarna och uppsåt, meddelat prövningstillstånd i fråga om antalet brott och påföljd. Frågan om prövningstillstånd rörande utvisning har vilandeförklarats.
Den straffrättsliga regleringen
7Olovlig befattning med narkotika är straffbar enligt 1 § första stycket 1–5 narkotikastrafflagen (1968:64). I stort sett all slags befattning är straffbar. Straffet för narkotikabrott är fängelse i högst tre år.
8I andra stycket anges att om en gärning som avses i första stycket innebär att gärningsmannen säljer narkotika eller annars befattar sig med narkotika som är avsedd att säljas är straffet fängelse i lägst sex månader och högst tre år. Detsamma gäller enligt tredje stycket vid viss annan hantering som är avsedd att främja narkotikahandel.
9Andra och tredje styckena infördes den 1 juli 2023 och innebär att ett högre minimistraff numera gäller för befattning med narkotika som är avsedd att säljas. Syftet med ändringen var att kraftigt markera allvaret i brottslighet som typiskt sett förekommer inom kriminella nätverk, såsom narkotikaförsäljning, för att därigenom bekämpa gängen och deras kriminalitet. Det förhöjda minimistraffet angavs vara proportionerligt bland annat med hänsyn till att den narkotikaförsäljning som bedrivs av kriminella nätverk i regel har karaktär av välorganiserad och storskalig affärsverksamhet med ett tydligt vinstsyfte. Med hänsyn till de skadeverkningar narkotikaförsäljning medför ansågs höjningen av straffminimum inte heller som oproportionerlig i de fall brottet begås utan anknytning till kriminella nätverk. (Se prop. 2022/23:53 s. 100 f., 104 och 111.)
Ett eller flera brott?
10Vid upprepat brottsligt handlande uppkommer ibland frågan om gärningsmannen ska dömas för ett eller flera brott. Hur brottsligheten bedöms i detta avseende kan ha praktisk betydelse för bland annat gradindelningen och det kan i vissa situationer också påverka straffvärdet för den samlade brottsligheten. (Jfr t.ex. ”Ett eller flera bokföringsbrott” NJA 2022 s. 562 p. 7.)
11Vad som utgör en brottsenhet bestäms med utgångspunkt i vilken typ av brott som är aktuell och kan därtill vara beroende av flera olika faktorer såsom rums- och tidsmässiga samband samt antalet angreppsobjekt. Brottets skyddsintresse kan också ge ledning. Ytterst bestäms vad som är möjligt att samla under en brottsenhet av den handlingsbeskrivning som straffbestämmelsen anger. (Jfr t.ex. ”Ett eller flera bokföringsbrott” p. 5 och 6 med där gjorda hänvisningar.)
12Utgångspunkten är att det, så snart de i straffbestämmelsen angivna rekvisiten är uppfyllda, föreligger ett fullbordat brott och därmed normalt även en brottsenhet. Undantag är tänkbara men vanligen endast när det finns ett nära tidsmässigt eller rumsligt samband mellan de olika moment som annars skulle utgöra egna brottsenheter. (Jfr ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 p. 12.)
13 Huvudregeln vid bedömning av brottsenhet vid narkotikabrott är att varje tidsmässigt avgränsad olovlig befattning med narkotika ska ses som en brottsenhet. Detta innebär till exempel att varje överlåtelse normalt är att uppfatta som en brottsenhet. (Se prop. 1984/85:46 s. 16, jfr ”Upprepade försäljningar av narkotika I” NJA 1971 s. 396 och ”Den andra sortens narkotika” NJA 2021 s. 3 p. 7. Jfr dock ”Grillen” NJA 2017 s. 814.)
Straffvärde
Allmänt om bedömning av straffvärde
14Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. (Se 29 kap. 1 § BrB.)
15I 29 kap. 2 och 3 §§ anges sådana försvårande respektive förmildrande omständigheter som ska beaktas vid straffmätningen. En försvårande omständighet är enligt 2 § 6 att brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt liksom att brottet föregåtts av särskild planering.
16Vid straffvärdebedömningen ska det göras en samlad bedömning av alla de omständigheter som har betydelse. I det sammanhanget måste det undvikas att en och samma omständighet beaktas i flera led av bedömningen och därigenom får en alltför stor påverkan på straffmätningen.
Straffvärdet för flerfaldig brottslighet
17Vid flerfaldig brottslighet ska ett straffvärde för den samlade brottsligheten bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan. Det brukar ske med ledning av den s.k. asperationsprincipen. Även om förhållandena kan vara olika, beroende på vilka brott som är aktuella och vilka tidsmässiga eller andra samband som föreligger mellan dem, finns det vissa allmänna grundtankar att utgå ifrån.
18Tillämpningen av asperationsprincipen utgår i allmänhet från det allvarligaste av de brott som föreligger till bedömning. Till straffvärdet för detta läggs en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten efter brottens allvar. En allmän kontroll måste göras av att ett på så sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell. Tillämpningen kan påverkas bland annat av brottens relativa straffvärde i förhållande till varandra, men också av vilken straffnivå som brottsligheten mer allmänt ligger på. (Jfr bl.a. ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359, särskilt s. 365 och ”De upprepade förfalskningarna” p. 31 och 32.)
19När flerfaldig brottslighet har utövats systematiskt eller föregåtts av särskild planering kan det vara motiverat att låta den nedsättning av den samlade brottslighetens straffvärde som följer av asperationsprincipen bli något mindre än annars. Detta kan ske inom ramen för den allmänna efterkontroll som alltid ska göras. (Jfr t.ex. ”De upprepade förfalskningarna” p. 33.)
20Den tillämpliga straffskalan bestäms vid flerfaldig brottslighet på fängelsenivå med stöd av 26 kap. 2 § BrB. Fängelse på viss tid får då sättas över det svåraste av de tillämpliga maximistraffen på det sätt som framgår av paragrafen. När det är fråga om flera narkotikabrott enligt 1 § andra stycket narkotikastrafflagen innebär det att straffskalan sträcker sig från fängelse i lägst sex månader till fängelse i högst fyra år.
21När sammanvägningen av straffvärden avser flerfaldig brottslighet av normalgraden finns det inte något hinder mot att använda den del av straffskalan som överlappar straffskalan för grovt brott (jfr ”Upprepade övergrepp i rättssak” NJA 2019 s. 747 p. 44). Straffet för den samlade brottsligheten ska dock avspegla dess allvar i förhållande till annan brottslighet. Det är sällan rimligt att straffet för flera lindriga brott ska motsvara straffet för ett betydligt allvarligare brott (jfr ”Penningtvättshjälpen I” NJA 2018 s. 1010 p. 20). Vid den bedömningen måste emellertid beaktas det straffvärde som lagstiftaren – genom angivande av straffskalan – har gett de brottstyper som är aktuella.
Straffvärde vid narkotikabrottslighet
22HD har i flera avgöranden uttalat att det vid straffvärdebedömning avseende narkotikabrott är angeläget att domstolen inte enbart utgår från sort och mängd utan att den också beaktar andra omständigheter, till exempel gärningsmannens roll i brottsligheten och insikter om det sammanhang i vilket narkotikahanteringen sker. Vid en sammantagen bedömning kan det leda till både ett högre och ett lägre straffvärde än vad som hade varit fallet utifrån ett rent sort- och mängdresonemang. (Jfr t.ex. ”Lönnfacken I” NJA 2018 s. 150 p. 17 och 18 med där gjorda hänvisningar.)
23När det gäller brott enligt 1 § andra och tredje styckena narkotikastrafflagen är det försäljningssyftet i sig som motiverar det högre minimistraffet i jämförelse med övriga befattningar med narkotika. Det betyder att försäljning även av små mängder har ett relativt högt straffvärde. (Se p. 9 samt jfr prop. 2022/23:53 s. 112.)
Bedömningen i detta fall
24M.A. ska dömas för försäljning av kokain till olika personer på skilda platser i och kring Göteborg vid elva tillfällen under en period av cirka tre veckor. Försäljningarna utgör fullbordade och avgränsade gärningar. Varken tillvägagångssättet eller den tids- och rumsmässiga relationen mellan gärningarna medför att de ska bedömas som ett och samma brott, utan varje försäljning utgör en brottsenhet. Var och en av gärningarna är att bedöma som narkotikabrott enligt 1 § första stycket 1 och andra stycket narkotikastrafflagen.
25De enskilda brott som M.A. gjort sig skyldig till har som utgångspunkt ett straffvärde på sex månader eller strax däröver. Brotten måste visserligen anses ha utgjort led i en brottslighet som i viss mån har utövats organiserat och systematiskt. Detta kan dock inte påverka straffvärdet på något mer beaktansvärt sätt; omständigheterna avviker inte från vad som får anses vara normalt vid den typ av narkotikabrott som träffas av det förhöjda minimistraffet.
26En sedvanlig tillämpning av asperationsprincipen leder i detta fall till ett samlat straffvärde på den nivå som hovrätten har kommit fram till. Av de skäl som utvecklats i föregående punkt bör det förhållandet att brotten har utgjort led i en brottslighet som har utövats i viss mån systematiskt inte påverka bedömningen annat än förhållandevis marginellt.
27Den allmänna efterkontroll som måste göras ska utgå från lagstiftarens ställningstagande att narkotikabrott enligt 1 § andra och tredje styckena narkotikastrafflagen har ett betydligt högre minimistraff än andra narkotikabrott av normalgraden. Med den utgångspunkten finns det – även om det innebär att försäljningarna får ett relativt högt straffvärde i förhållande till den samlade mängden narkotika som har hanterats – inte anledning att bedöma straffvärdet på annat sätt än vad hovrätten har gjort.
28Med hänsyn till den tid som M.A. varit häktad med restriktioner bör fängelsestraffet sättas något lägre än straffvärdet och, som hovrätten angett, bestämmas till fängelse ett år och nio månader.
29Det finns, vid den bedömning som nu gjorts, inte anledning att ändra hovrättens dom i frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Det finns inte heller anledning att meddela prövningstillstånd i utvisningsfrågan. Hovrättens dom ska därmed stå fast även i dessa delar.
30Hovrättens domslut ska alltså ändras endast på så sätt att M.A. ska dömas för narkotikabrott vid elva tillfällen.
Domslut
HD ändrar hovrättens domslut endast på det sättet att M.A. döms för elva fall av narkotikabrott av normalgraden.
HD meddelar inte prövningstillstånd i den del av målet som har förklarats vilande.