Prop. 1984/85:46
om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m.m.
Prop. 1984/85: 46 Regeringens proposition 1984/85: 46
om ändringar i narkotikastrafflagen (1968: 64), m. m.;
beslutad den 18 oktober 1984.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
OLOF PALME STEN WICKBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas olika lagstiftningsåtgärderi syfte att motverka narkotikamissbruket. Propositionen bygger i huvudsak på förslag från narkotikakommissionen.
När det gäller gränsen för det straffbara området enligt narkotikastraffla- gen (l968:64) intas i propositionen den ståndpunkten att själva konsum- tionen av narkotika bör falla utanför det straffbelagda området även i framtiden. Någon ändring i gärningsbeskrivningen för narkotikabrott före- slås därför inte.
Beträffande narkotikabrott som är att anse som ringa föreslås att beteck- ningen narkotikaförseelse slopas och att straffmaximum för sådant brott höjs till fängelse i sex månader. För normalgraden av narkotikabrott före- slås böter utgå ur straffskalan: straffet för sådant brott blir därmed fängelse i högst tre år. I fråga om varusmuggling som avser narkotika föreslås att straffskalan för normalbrottet och för brott som är att anse som ringa ändras på motsvarande sätt. Vidare föreslås en viss utvidgning ske av kriminaliseringen vid försök och andra s.k. osjälvständiga gärningsfonner vid brott enligt narkotikastrafflagen och enligt lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.
Enligt förslaget får man inom kriminalvården möjlighet att förstöra haschpipor och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika och som påträffats inom en anstalt.
Vidare föreslås att överläkaren vid enhet för missbruksvård som social- styrelsen bestämmer får ställa som villkor för att ta in någon för värd att patienten underkastar sig vissa undersökningar som kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Påträffas egendom som inte får innehas, skall den omhändertas och får förstöras. Den föreslagna ordningen kommer till uttryck i en särskild lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus.
] Riksdagen I984/85. I saml. Nr 46
Prop. 1984/85: 46
|.)
I propositionen föreslås också att det i lagen om straff för varusmuggling föreskrivs att tullen har befogenhet att undersöka utlandsresenärers handresgods, såsom resväskor och portföljer. samt handväskor och lik— nande utan att konkret misstanke om oegentligheter föreligger eller s. k. skärpt tullkontroll har beordrats.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den I januari 1985.
Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi- tionen innehåller därför följande huvuddelar: lagrådsremiss 1984—09— 20 om ändringar i narkotikastrafflagen (I968164). m.m. (s. 9) och lag- rådsremiss 1984—09—27 om tullens befogenheter att undersöka inne- hållet i handresgods, m.m. (s. 39). lagrådets yttrande över remissen 1984—09—20 is. 47) och över remissen 1984-09—27 (s. 49) samt föredra- gande statsrådens ställningstaganden till lagrådets yttrande över remis- sen 1984—09—20 (s. 51) och över remissen 1984—09—27 (s. 53).
Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste läsa alla delarna.
Prop. 1984/85 : 46
1. Förslag till Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968: 64)
Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 4 åå narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse F ört'slagen lydelse
1.5'
Den som olovligen
1. överlåter narkotika.
2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk.
3. förvärvar narkotika i överlåtel- sesyfte.
4. anskaffar, bearbetar, förpac- kar. transporterar. förvarar eller tar annan sådan befattning med narko- tika som inte är avsedd för eget bruk,
5. bjuder ut narkotika till försälj- ning. förvarar eller befordrar veder- lag för narkotika. förmedlar kon- takter mellan säljare och köpare el- ler företar nägon annan sådan åt- gärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller
6. innehar narkotika döms. om gärningen sker uppsåt- ligen, för narkotikabrott till böter eller fängelse i högst tre år.
Är brott som avses i 1 & att anse som ringa, ska!! för nurkotikaför- see/se dömas till böter.
Den som olovligen l. överlåter narkotika,
2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,
3. förvärvar narkotika i överlåtel- sesyfte.
4. anskaffar, bearbetar. förpac- kar. transporterar. förvarar eller tar annan sådan befattning med narko- tika som inte är avsedd för eget bruk.
5. bjuder ut narkotika till försälj- ning, förvarar eller befordrar veder- lag för narkotika, förmedlar kon- takter mellan säljare och köpare el- ler företar någon annan sådan åt- gärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller
6. innehar narkotika döms, om gärningen sker uppsåt- ligen. för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.
Är brott som avses i 1 & att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
453
För försök. förberedelse eller stämpling till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott döms. om gär- ningen avser annat än innehav. till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken .
För försök eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkoti- kabrott liksom för stämpling till narkotikabrott, som inte är att anse som ringa, eller till grovt narkotika- brott döms, om gärningen avser an- nat än innehav, till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken .
Denna lag träderi kraft den ljanuari 1985.
' Senaste lydelse 1983: 363. 2 Senaste lydelse 1983: 363.
Prop. 1984/85: 46
2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling
Härigenom föreskrivs att 1.2.8, 19 och 24 59" lagen (19601418) om straff för varusmuggling skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Den som utan att giva det till— känna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods. för vilket tull eller annan all- män avgift skall erläggas till stats- verket eller som enligt stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras. dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för varu- smuggling till böter eller fängel— se i högst två år. Gäller gärningen narkotika som avses i 8 & narkoti- kastrafflagen (1968: 64) skall dömas till böter eller fängelse i högst tre ar.
Föreslagen lydelse
lé'
Den som utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods. för vilket tull eller annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller för- fattning ej må införas eller utföras. döms. om gärningen sker uppsåtli- gen. för varusmuggling till böter eller fängelse i högst två år. Gäller gärningen narkotika som avses i 8 Q' narkotikastrafflagen (1968: 64) skall dömas till fängelse i högst tre år.
Första stycket gäller även, när någon genom att lämna oriktig uppgift i tulldeklaration eller medelst annat vilseledande i samband med tullbehand- ling av gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud.
2.5
Är varusmuggling som avses i l & första stycket med hänsyn till god- sets värde och övriga omständighe- ter vid brottet att anse som ringa, döms till böter, högst ettusen kro- nor.
.,
Ärvarusmuggling som avsesi l & första stycket med hänsyn till god- sets värde och övriga omständighe- ter vid brottet att anse som ringa. döms till böter. högst ettusen kro- nor. Ga'ller gärningen narkotika döms till böter elle/"fängelse i högst sex månader.
8s3
För försök till varusmuggling dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken . Detsamma gäller för- beredelse eller stämpling till sådan smuggling av narkotika som ej är ringa.
' Senaste lydelse 1983: 364. 2 Senaste lydelse 1980: 1138. 3 Senaste lydelse 1968: 65.
För försök till varusmuggling döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken . Detsamma gäller för- beredelse till varnsmuggling arse- ende narkotika saint stämpling till sådan varusmnggling avseende narkotika som inte är ringa.
Prop. 1984/85: 46
Nuvarande lydelse
Hava flera medverkat till (innan i denna lag straflbclagd gärning än varusmuggling som är ringa. gälla bestämmelserna i 23 kap. brottsbal- ken.
'.)!
.ln
Ft'jreslagen lydelse
Har flera medverkat till en i den- na lag straffbelagd gärning tilläm- pas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken . Beträffande varu— smuggling. som är ringa. gäller dark vad som nu har sagts endast om gärningen avser narkotika.
19 54
Förekommer mot någon. som anträffas vid gräns- eller kustorl eller ankommer till plats. där förbindelse med utlandet äger rum. anledning att han har på sig gods. som enligt denna lag är underkastat beslag. mä för eftersökandc av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning ä honom. Om vederbörande chef för tull-. kust- eller gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen ä persontrafiken till eller frän utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig. mä efter bcvakningschefens förordnande kroppsvisitation verkställas ä envar. som med lägenheten eller under tid- rymden till platsen ankommer från eller från platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genast i verkställighet.
Kroppsvisitation. som är av mera väsentlig omfattning. och ytlig krOppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämp- ligt utrymme i fartyg samt. om un- dersökningsman eller den under- sökte begär det och det kan ske utan större omgång. i vittnens när- varo. Kroppsvisitation och ytlig krOppsbesiktning (? kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna. läkare eller legitimerad sjuksköterska.
”* Senaste lydelse 1981: 1079.
För att motverka brott som avses idenna lag får tal/tjänstemän även i andra fall ätt som avses i första stycket undersöka handresgods. såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från riket. Tal/tjänste- män som utövar lokal eller regional bevakningsledtting beslutar om om- fattningen av kontrollen.
Kroppsvisitation. som är av mera väsentlig omfattning. och ytlig kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämp- ligt utrymme i fartyg samt. om un- dersökningsman eller den under- sökte begär det och det kan ske utan större omgång. i vittnens när- varo. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning av kvinnor får inte verkställas eller bevittnas av annan än kvinna. läkare eller legiti— merad sjuksköterska. Detta gäller doek inte en sådan kroppsvisitation som avses i andra stycket.
Prop. 1984/85: 46
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisi- tation eller ytlig kroppsbesiktning erfordras ej med mindre den undersökte begär det eller föremål. som påträffas, tages i beslag.
2415
1 mål rörande brott enligt författ- ningar. vilkas efterlevnad tullverkct har att övervaka. må. om ej svårare straff än böter kan följa å brottet. talan föras av befattningshavare vid tullverkct som generaltullstyrelsen bestämmer. Sådan befattningsha- vare må ock såsom åklagare med- dela förordnande enligt 21 5 första stycket.
I mål rörande brott enligt författ- ningar. vilkas efterlevnad tullverket har att övervaka. må. om ej svårare straff än böter kan följa å brottet eller om målet rör brott som avses i 2 5 andra meningen. talan föras av befattningshavare vid tullverket som generaltullstyrelsen bestäm- mer. Sådan befattningshavare må ock såsom åklagare meddela för- ordnande enligt 21 å första stycket.
Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt i fråga om brott. som nyss sagts.
Denna lag träderi kraft den ljanuari 1985.
3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 63 ålagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
63 å'
Alkoholhaltiga drycker eller and- ra berusningsmedel, som påträffas hos eller ankommer till intagen el- ler medföres av den som skall inta- gas ikriminalvårdsanstalt. får om- händertagas. Med omhändertagen egendom skall förfaras på sittt före- skrives i 3 .5 lagen (l958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.
Vad som sägs i första stycket gäller i tillämpliga delar även alko- holhaltiga drycker eller andra be-
' Senaste lydelse 1982: 401.
Alkoholhaltiga drycker eller and- ra berusningsmedel får omhänder- tas,
!. om de påträffas hos en inta- gen.
2. om en intagen får dem sig till- sända.
3. om de medförs av någon som skall tas in i kriminalvårdsanstalt. eller
4. om de annars påträffas inom anstalt och det inte finns någon känd ägare till dem.
S tyresmannen skall låta förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen enligt bestämmelserna
Prop. 1984/85: 46 Nuvarande lydelse
rusningstnedel. som utan att köra! ägare finns påträflits inom anstalt.
Bestämmelserna i första och and- ra styckena/iir tillämpas även i frä- ga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.
Belopp. som erhällits vid försälj- ning av omhändertagen egendom. tillfaller kronan.
Pengar. som påträffas hos eller ankommer till en intagen i strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar. skall omhändertas. om det inte är uppenbart obilligt. Omhändertagna pengar skall genom styresmannens försorg göras räntebärande men får ej disponeras av den intagne förrän vid anstaltsvårdens slut. om det inte föreligger särskilda skäl.
Föreslagen lydelse
om beslagtagen egendom i 2 .5 I första stycke! lagen (1958: 205) om förrerkande av
alkoholhaltiga drycker m. nt.
Bestämmelserna i första och and- ra styckena tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i män- niskokroppen eller ifråga om and- ra jöremål som är särskilt ägnade att användas för tnissbruk av eller anmm befattning med narkotika.
Belopp. som erhällits vid försälj- ning av omhändertagen egendom. tillfaller staten.
Pengar. som påträffas hos eller ankommer till en intagen i strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar. skall omhändertas. om det inte är uppenbart oskäligt. Omhänder- tagna pengar skall genom styres- mannens försorg göras räntebä- rande men får ej disponeras av den intagne förrän vid anstaltsvårdens slut. om det inte föreligger särskilda skäl.
Denna lag träder i kraft den I januari 1985.
4. Förslag till Lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus
Härigenom föreskrivs följande.
1 5 Denna lag skall. i den mån socialstyrelsen beslutar det. tillämpas vid sådan enhet vid ett sjukhus som är särskilt inriktad på vård för missbruk av beroendeframkallande medel.
2 & Den som är intagen för vård får inte inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. Han får inte heller inneha injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
3 & Överläkaren får ställa följande villkor för att ta in någon på sjukhuset för vård för missbruk av beroendeframkallande medel. om det behövs för
Prop. 1984/85: 46 8
att hindra att patienten har tillgång till sådana medel eller föremål som anges i 2 5. De villkor som avses är krav på
1. att patienten underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbe- siktning,
2. att patienten medger undersökning av vad han innehar eller får sig tillsänt.
4 & Sådana berusningsmedel och föremål som anges i 2 & får omhänder- tas
1. om de påträffas hos en intagen.
2. om en intagen får dem sig tillsända, eller
3. om de påträffas utan att det finns någon känd ägare till dem. Överläkaren skall låta förstöra eller försälja den omhändertagna egendo- men enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 5 I första stycket lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.
Belopp som erhållits vid försäljningen skall tillfalla staten.
Denna lag träder i kraft den ljanuari l985.
Prop. 1984/85: 46 9
Utdrag
J USTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringSsammanträde 1984-09-20
Närvarande: statsråden I. Carlsson. ordförande. och Sigurdsen, Gustafs- son. Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson. Andersson. Boström. Bodström, Göransson. Gradin. Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg. Wickbom
Föredragande: statsrådet Wickbom
Lagrådsremiss om ändringar i narkotikastrafflagen(1968: 64), m. m.
1 Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande den I] november 1982 tillkal- lade statsrådet L. Carlsson samma dag en kommission med uppdrag att lämna förslag om åtgärder mot narkotikamissbruket. Kommissionen antog namnet narkotikakommissionen.l .
Kommissionen avlämnade i december 1983 promemorian (PM nr 8) Narkotikastrafllagen m. m. Promemorian innehåller bl.a. förslag till änd- n'ngar i narkotikastrafflagen ( l968:64. ändrad senast l983z363). Prome- morian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna bör fogas som bilaga I till protokollet i detta ärende. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 3790-83).
Kommissionen avlämnade i februari 1984 promemorian (PM nr ll) In- satser inom kriminalvården m.m. Promemorian innehåller bl. a. förslag till ändring i lagen (l974:203, ändrad senast l984:395l om kriminalvård i anstalt (KvaL) och andra lagstiftningsåtgärder. Promemon'an har remiss- behandlats och en förteckning över remissinstanserna bör fogas som bi- laga 2 till protokollet i detta ärende. En sammanställning av remissyttran- dena såvitt avser kommissionens förslag till lagstiftningsåtgärder har upp- rättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsären- det (dnr 414-84).
' Som ledamöter i kommittén har ingått numera länspolismästaren Hans Holmér. ordförande. förbundsordförandcn Jan Nygren och justitierådet Staffan Vängby.
Prop. 1984/85: 46 10
Jag avser att i detta sammanhang ta upp de frågor som kommissionen behandlat i promemorian Narkotikastrafflagen m.m. och vissa av de för- slag till lagstiftningsåtgärder som kommissionen har lagt fram i promemo- rian insatser inom kriminalvården m.m.
2 Gränsen för det straffbara området
Mitt ställningstagande: Själva konsumtionen av narkotika lämnas även fortsättningsvis utanför det straffbelagda området. Någon ändring i gärningsbeskrivningen för narkotikabrott föreslås därför inte.
Kommissionens ställningstagande: Överensstämmer med mitt (PM 8 s. 4-12).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ansluter sig till kommis- sionens ståndpunkt. En del av dem anser emellertid att även själva kon- sumtionen av narkotika bör kriminaliseras. Som skäl anförs bl.a. att det för att motverka att särskilt ungdomar blir missbrukare är väsentligt att samhället markerar sitt avståndstagande till varje befattning med narkotika för icke—medicinskt bruk.
Skäl för mitt ställningstagande: De ändringar i nztrkotikastrafllagen som trädde i kraft den I juli l983 (prop. 1982/83: l4l. JuU 37. rskr 3l6. SFS l983: 363) var tämligen omfattande. Det centrala momentet i reformen var en genomgripande översyn av lagens gärningsformer. främst avsedd att straffbelägga vissa förfaranden som inte föll under den tidigare gärnings- beskrivningen.
Sedan dessa ändringar genomförts är det egentligen bara en fråga röran- de gränsen för det straffbara området som har varit föremål för närmare diskussion. nämligen om även själva konsumtionen av narkotika - som alltså nu faller utanför - borde kriminaliseras. ] det sammanhanget har det diskuterats även var gränsen mellan innehav och konsumtion skall anses gå.
Frågan om en kriminalisering av konsumtion av narkotika berördes f.ö. också i l983 års lagstiftningsärende. Min företrädare uttalade därvid tprop. 1982/83: 141 s. l2) att denna fråga fick anses ha sådan principiell betydelse att den inte lämpligen borde prövas i det då aktuella sammanhanget. Han pekade på att kommissionen skulle komma att ta upp frågan till behand- ling. Justitieutskottet (majoriteten) erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande tJuU 1982/83: 37 s. l6) om att utskottet år |982 behandlat ett motionsyrkande om att själva nyttjandet av narkotika borde kriminaliseras och därvid uttalat att det inte fanns anledning att överväga en ordning som innebar att narkotikamisshruk som sådant straffbeläggs tJuU l98I/82: 47).
Prop. 1984/85: 46 l l
Utskottet fann i l983 års ärende inte skäl till annan uppfattning.
Kommissionen har behandlat frågan om gränsen för det straffbara områ- det enligt narkotikastrafflagcn och därvid särskilt riktat in sig på om själva konsumtionen bör kriminaliseras. Efter en genomgång av de olika skäl som talar för och mot en kriminalisering förordar kommissionen att missbruket — till skillnad från varje annan befattning med narkotika — fortfarande lämnas utanför det kriminaliserade området.
Själv vill jag till en början framhålla att det straffbelagda området vid brott enligt narkotikastrafflagen genom de ändringar i lagen som genomför- des år l983 allmänt sett har fått en tillfredsställande avgränsning. Lagen har också fått en avsevärt klarare struktur än den hade förut. Som min företrädare uttalade i det lagstiftningsärendet (prop. l982/83: l41 s. 12) utesluter detta emellertid inte att också andra ändringar än de som då gjordes av den straffrättsliga regleringen kan visa sig vara påkallade.
Det har i den allmänna debatten från olika håll gjorts gällande att även själva konsumtionen bör falla inom det kriminaliserade området enligt narkotikastrafflagen . Flera av dem som har yttrat sig över kommissionens förslag har haft denna uppfattning. Som skäl har anförts bl.a. att en kriminalisering av konsumtion krävs för att ge uttryck för att samhället tar avstånd från varje befattning med narkotika: ett sådant avståndstagande skulle vara påkallat inte minst för att motverka att ungdomar och andra som befinner sig i en risksituation dras in i missbruk. Det har vidare påpekats att missbruk är straftbelagt i vissa jämförbara länder. t. ex. Fin- land och Norge.
Jag har visserligen förståelse för dessa synpunkter. Enligt min mening har emellertid vid en sammanvägning de skäl som kan anföras mot en kriminalisering av det aktuella slaget större tyngd än de skäl som talar för. Denna mening delas också av en betydande majoritet av remissinstanser- na. Vad jag anser talar starkast mot en kriminalisering är att denna skulle. som min företrädare uttalade i Iagstiftningsärendet förra året (prop. 1982/83: 141 s. l2). kunna få konsekvenser för narkomanvården som är svåra att överblicka. Vad som underströks vid narkotikastrafflagens till- komst (prop. l968:7 s. l07) om att kontrollorganisationens verksamhet måste utformas så att den inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare har sålunda enligt min mening fortfarande bärkraft. En kriminalisering som riktar sig mot själva missbruket av narkotika skulle kunna äventyra dessa ansträng- ningar.
Det finns emellertid — som kommissionen påpekar — också andra skäl som talar mot den ifrågasatta utvidgningen av det straffbara området. Dit hör problem som hänger samman med bevisfrågor. t.ex. gränsen mot den legala konsumtionen av narkotika och brister i de analysmetoder som står till buds. Härtill kan läggas att angrepp som riktar sig mot gärningsmannen själv — t. ex. försök till självmord — enligt vedertagna straffrättsliga principer
Prop. 1984/85: 46 [2
normalt inte beläggs med straff. Jag delar vidare kommissionens uppfatt- ning att de som förespråkar en kriminalisering av missbruket överskattar betydelsen av sådana åtgärder och av den lilla straffria zon som här finns.
Några remissinstanser har i det här sammanhanget tagit upp det särskil- da problemet med narkotikamissbruk på kriminalvårdsanstalterna. ! den delen vill jag peka på vad kriminalvårdsstyrelsen har framhållit. nämligen att varje befattning med narkotika, alltså även konsumtion. är förbjuden för de intagna med stöd av kriminalvårdsstyrelsens vårdcirkulär (se 60 & KVVFS 1984: I). Överträdelse av förbudet kan enligt 47 % KvaL medföra disciplinär bestraffning. En kriminalisering av konsumtion av narkotika fyller alltså ingen självständig funktion här och skulle även kunna ha olägenheter för de program och andra åtgärder mot missbruk i fängelser som nu utvecklas.
I likhet med kommissionen och de flesta remissinstanserna har jag sålunda kommit fram till att anledning saknas att aktualisera någon ändring i förhållande till det ställningstagande i frågan som riksdagen har gjort senast förra året. Själva konsumtionen av narkotika bör alltså även fort- sättningsvis falla utanför det kriminaliserade området.
I rättspraxis har emellertid ibland tvekan uppkommit om hur Straffrihe- ten för konsumtion — som inte uttryckligen framgår av lagen — förhåller sig till kriminaliseringen av innehav. Av förarbetena till de ändringar som genomfördes i narkotikastrafflagen förra året (se BRÅ PM l982:2 s. 35, l06 med där anförda rättsfall och 116 ff samt prop. l982/83: l4l s. 24 f) framgår att innehav i rättspraxis i regel har tolkats på samma sätt som begreppet besittning. Det är främst när fråga har varit om besittning i omedelbar anslutning till eget bruk som tvekan har uppkommit i praxis.
Frågan har varit uppe i bl.a. två avgöranden som högsta domstolen meddelade strax efter det att kommissionen lämnade sitt nu aktuella för- slag ( NJA 1983 s. 887 och 893). Avgörandena har berörts vid remissbe- handlingen. Det har bl.a. från ett par håll befarats att den tolkning av begreppet innehav i narkotikastrafflagens mening som högsta domstolen gett uttryck för i de aktuella fallen kan ge upphov till gränsdragningspro- blem i praktiken. Jag har svårt att se att några risker för detta skulle föreligga. Om emellertid utvecklingen i rättspraxis skulle ge anledning till det, bör den aktuella gränsdragningsfrågan självfallet tas upp och behovet av lagstiftningsåtgärder övervägas.
Prop. 1984/85: 46 _ l3
!
3 Gradindelning och straffskalor vid narkotikabrott, m. m.
Mitt förslag: Beteckningen narkotikaförseelse för narkotikabrott som är att anse som ringa slopas. Straffmaximum för sådant brott höjs till fängelse i sex månader. För normalgraden av narkotikabrott utgår böter ur straffskalan. Straffet för sådant brott blir således fängelse i högst tre år. Beträffande varusmuggling som avser narkotika ändras straffskalan för normalbrottet och för brott som är att anse som ringa på motsvaran- de sätt. Vidare sker en viss utvidgning av kriminaliseringen vid förbere- delse och andra s.k. osjälvständiga gärningsformer enligt narkotika- strafflagen och enligt varusmugglingslagen.
Kommissionens förslag: Överensstämmer med mitt med den skillnaden att enligt kommissionens förslag straffminimum för normalgraden av narkoti- kabrott och av varusmuggling som avser narkotika sätts till 60 dagsböter (PM 8 s. 13—20). Frågan om straffansvar vid osjälvständiga gämings- former tas inte upp av kommissionen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen att. slopa beteckningen narkotikaförseelse och att införa fängelse i högst sex månader i straffskalan för narkotikabrott som är att anse som ringa. En majoritet av instanserna ansluter sig också till förslaget att straffminimum för normalgraden av narkotikabrott höjs till 60 dagsböter. Några vill ut- mönstra böter ur den straffskalan. De flesta av dem som har uttalat sig beträffande kommissionens förslag till ändringar av straffskalorna för varusmuggling som avser narkotika tillstyrker förslaget.
Skäl för mitt förslag: Nurkt)tikuslrirfjlagcn
Straffskalan för narkotikabrott är indelad i tre olika grader. Straffet för normalbrottet är böter eller fängelse i högst tre år (l ä). Brott som är att anse som ringa betecknas som narkotikaförseelse (2 5). Straffskalan för detta brott innehåller enbart böter. För grovt brott, som inte berörs av förslaget. är straffminimum två och maximum tio års fängelse (3 €).
Brottsbeteckningen narkotikaförseelse slopas
Förslaget att slopa den särskilda brottsbeteckningen narkotikaförseelse för narkotikabrott som är att anse som ringa motiverar kommissionen med att det med hänsyn till narkotikabrottslighetens allvarliga art framstår som föga adekvat att beteckna ens den lindrigaste graden som förseelse. Jag ansluter mig till detta synsätt. Som kommissionen anför leder en ändring av brottsrubriceringen visserligen inte i och för sig till några praktiska
Prop. 1984/85: 46 M
fördelar. Det rimmar emellertid illa med den stränga inställningen till narkotikabrottsligheten att använda begreppet förseelse i detta samman- hang. och det kan ge en felaktig föreställning om straffvärdet hos de aktuella gärningarna. Om. som jag strax återkommer till. fängelse förs in i straffskalan för narkotikabrott som är att anse som ringa. ter det sig än mer befogat att utmönstra uttrycket narkotikaförseelse.
Straffmaximum för narkotikabrott som är ringa höjs
Kommissionen anför både praktiska och principiella skäl för att införa fängelse i högst sex månader i straffskalan för narkotikabrott som är att anse som ringa. Enligt kommissionen kan därigenom vissa processuella tvångsmedel användas, och man uppnår en bättre balans i förhållande till straffskalorna för vissa andra brott.
För egen del anser jag att en sådan ändring i enstaka fall kan vara en fördel vid påföljdsbestämningen för vissa särskilda brottsformer som avser små mängder men som ändå har ett relativt högt straffvärde. t.ex. gatu- langning och befattning med narkotika i kriminalvårdsanstall. Detta har också riksåklagaren (RÅ) framhållit i sitt yttrande. Man kan vidare tänka sig att det emellanåt kan vara en fördel att öppna en möjlighet för domsto- larna att döma till skyddstillsyn i exempelvis vissa kvalificerade återfallssi- tuationer där enbart ringa brott har begåtts. Enligt min mening kan man i detta sammanhang inte heller bortse från att enligt huvudregeln fängelse mäste ingå i straffskalan för att polis och åklagare skall kunna använda vissa tvångsmedel. t.ex. husrannsakan. Behovet av sådan tvångsmedels- användning har vitsordats under remissbehandlingen.
Jag har sålunda kommit fram till att straffskalan för narkotikabrott som är att anse som ringa bör omfatta böter eller fängelse i högst sex månader. Jag vill dock understryka att jag delar kommissionens uppfattning att fängelsestraff bör användas utomordentligt sällan vid ringa brott. i princip bör sådan påföljd väljas endast vid gärningar som tidigare bedömdes som normalgraden av narkotikabrott. Avsikten med mina förslag är inte att åstadkomma en strängare straffmätning. Jag återkommer strax till dessa frågor om rubricering och gränsdragning.
Böter tas bort ur straffskalan för normalbrottet
När det så gäller straffskalan för normalgraden av narkotikabrott har kommissionen pekat på att det i den allmänna debatten hävdats att böter inte bör kunna följa på sådana brott. Kommissionen har dock stannat för att denna påföljd likväl bör finnas kvar i straffskalan men att straffmini- mum bör höjas till 60 dagsböter. Skälet är att påföljden för narkotikabrott i dag i åtskilliga fall stannar vid böter och att kommissionen bedömer att en skärpning av påföljden i sådana fall inte är erforderlig.
Kommissionen framhåller att ett alternativ skulle vara att ta bort böter ur straffskalan för normalbrottet och att som ringa brott rubricera de
Prop. 1984/85: 46 . ts
gärningar som f.n. i praxis brukar betecknas som narkotikabrott men där påföljden stannar vid böter. Kommissionen anser emellertid att ett sådant försök att förskjuta gränsen riskerar att misslyckas. Denna ståndpunkt har rönt kritik under remissbehandlingcn. Bl.a. har de domstolar som yttrat sig över promemorian entydigt gett uttryck för uppfattningen att en sådan förskjutning är möjlig. Också andra remissinstanser anser att det skulle vara lämpligt att ta bort böter ur straffskalan för normalgraden av narkoti- kabrott.
Jag har. liksom när det gäller brottsrubriceringen narkotikaförseelse. förståelse för synpunkter som innebär att man bör undvika att skapa ett intryck av att samhället inte har en fast och konsekvent syn på den straffrättsliga behandlingen av den illegala narkotikahanteringen. Från denna utgångspunkt finns det enligt min mening starka skäl för att straff- skalan för normalgraden av narkotikabrott bör innehålla enbart fängelse. Vidare bör man generellt sett undvika stora överlappningar mellan straff- skalorna för olika grader av samma gärningsart. Mitt förslag till skärpning av straffmaximum för narkotikabrott som är att anse som ringa motiverar mot den bakgrunden en skärpning också av straffminimum för normalbrot- tet. Jag delar emellertid kommissionens uppfattning att någon generell straffhöjning inte är motiverad för sådana gärningar som i dag bedöms som tillhörande normalgraden men för vilka påföljden anses kunna bestämmas till endast böter. ] linje med vad som från domstolshåll uttalats vid remiss- behandlingen finns det anledning att utgå från att domstolarna kommer att rubriccra åtminstone flertalet av de fallen som ringa. om böter tas bort ur straffskalan för normalfallen.
Mina överväganden har sålunda fört mig till ståndpunkten att endast fängelse bör finnas i straffskalan för normalgraden av narkotikabrott.
Gränsen mellan normalbrott och ringa brott förskjuts
De ändringar av straffskalorna för narkotikabrott som jag föreslår bör som jag nyss var inne på även medföra en viss förskjutning av gränsen mellan normalgraden och den ringa graden av narkotikabrott. Vissa gär- ningar som i dag bedöms som normalgraden torde i fortsättningen få betraktas som ringa brott. Jag skall här ta upp några typsituationer där en ändrad rubricering kan te sig naturlig. Jag avser att beröra frågan också i speeialmotiveringen.
Befattning med narkotika i kriminalvårdsanstalt har efter hand också när det rört sig om mycket små mängder för eget bruk ofta kommit att bedö- mas som normalgraden av narkotikabrott och därvid vanligen föranlett korta fängelsestraff. Skälet för detta torde vara att det ansetts så angeläget att hålla fängelserna fria från narkotika att ett sådant straff har bedömts böra följa nära nog på varje befattning med narkotika i kriminalvårdsan- stall som inte är av helt obetydlig art. Eftersom straffskalan för den ringa graden innehåller endast böter har domstolen dä tvingats rubricera gär-
Prop. 1984/85 : 46 If.»
ningen som normalgraden av narkotikabrott. När det gäller helt små mängder narkotika kan en sådan rubricering te sig mindre naturlig. även om givetvis det förhållandet att brottet begåtts inom en kriminalvårdsan- stalt ofta måste inverka på rubriceringsfrågan som en försvårande omstän- dighet. I fortsättningen blir det emellertid möjligt att, om en samlad be- dömning talar för att ett brott av det aktuella slaget skall anses som ringa, döma för den lägre graden och, när det anses motiverat. ändå bestämma påföljden till ett kort frihetsstraff. Detta måste betecknas som en fördel.
Som jag tidigare har varit inne på synes också åtskilliga andra fall som i dag bedöms som narkotikabrott av normalgraden i fortsättningen böra rubriceras som ringa brott. Det gäller framför allt de många situationer där brottet inte anses vara allvarligare än att det föranleder böter. Någon generell straffskärpning är som jag tidigare nämnt inte avsedd för sådana fall. Här torde det ofta vara fråga om enstaka överlåtelser av smärre mängder. Men också när det varit fråga om upprepade sådana överlåtelser bör man i fortsättningen i en del fall med en ändrad rubricering kunna döma för flera ringa brott och bibehålla straffnivån.
Detta leder över till en fråga som kommissionen särskilt uppehållit sig vid. Det förekommer i dag att en narkotikamissbrukare som gjort sig skyldig till upprepade smärre innehav för eget bruk lagförs för ett narkoti- kabrott bestående i att han under en längre tidrymd innehaft sammanlagt en viss mängd narkotika. Kommissionen anser att en sådan rättstillämp— ning är tveksam och att mani dessa situationer i stället bör åtala och döma i brottskonkurrens för upprepade ringa brott. När det gäller straffmätning- en i sådana fall menar kommissionen att brottsligheten inte är lika grov som i de situationer då någon vid ett enda tillfälle innehaft motsvarande mängd narkotika, bl.a. eftersom innehavet av en stor mängd narkotika typiskt sett har syftat till överlåtelse. Kommissionen kritiserar framför allt den s.k. tillbakaräkningen varigenom den som under kanske lång tid regelbundet missbrukat narkotika dömts som om han vid ett tillfälle inne- haft den totala mängd han har förbrukat, vilket kunnat leda till opropor- tionerligt stränga straff. De remissinstanser som kommenterat detta har med något undantag ställt sig bakom kommissionens uttalanden.
Också jag delar i allt väsentligt kommissionens synsätt men vill peka på att det — som någon remissinstans har framhållit — kan finnas situationer där en helhetsbedömning av olika tillfällen då någon befattat sig med mindre mängder narkotika bör leda till att brott av normalgraden skall anses föreligga. Avgörande torde här vara om det finns ett sådant samband mellan de olika tillfällena att de bör bedömas som led i en samlad och planerad verksamhet. Detta torde främst kunna komma i fråga vid andra gärningsformer än innehav. I de flesta fall är det dock naturligt att bedöma situationen på det sätt kommissionen har förordat. Med en sådan praxis minskar också svårigheterna att i ett eventuellt framtida mål avgöra vad gärningsmannen redan har dömts för. även om de inte försvinner helt. l
Prop. 1984/85: 46 _ l7
linje med vad kommissionen har uttalat vill jag också framhålla vikten av att man på detta sätt skapar underlag för straffmätning och påföljdsval som står i överensstämmelse med grunderna för narkotikastrafflagstiftningen. Långvariga fängelsestraff börju inte ådömas i fall då någon inte övertygats om annat än de innehav som varit förbundna med ett — låt vara under lång tid fortgående — eget missbruk.
Jag vill i det här sammanhanget också passa på att i likhet med kommis- sionen betona vikten av att frigöra sig från ett strikt mängdtänkande vid rubricering och påföljdsbestämning. Detta har framhållits vid tidigare änd- ringar av narkotikastrafflagen (prop. 1980/81: 76, JuU 25). Numera har den frågan även belysts av högsta domstolen (se NJA 1983 s. 754).
Jag återkommer till vissa ytterligare frågor rörande rubricering och gränsdragning i specialmotiveringen.
Straffansvaret vid försök och andra s.k. osjälvständiga gärningsformer utvidgas något
Mitt förslag beträffande 2 5 om ändrad brottsrubricering och ändrad straffskala för ringa fall av narkotikabrott har betydelse även för bestäm- melsen i 4 ä om straffansvar vid försök och andra s.k. osjälvständiga gärningsformer. F.n. gäller att dessa gärningsformer inte är kriminalise- rade vid narkotikaförseelse. Med den ändrade brottsbeteckningen skulle de dock — om 4 & lämnas oförändrad — avse brott också enligt 2 5. Inte minst mot bakgrund av att fler fall än förut avses falla under 2 &, anserjag det vara befogat att Straffansvaret enligt 4 5 vid försök och förberedelse får omfatta även vissa brott som är att anse som ringa. Motsvarande behov föreligger emellertid knappast beträffande stämpling. Jag återkommer till frågan i specialmotiveringcn.
Ätalsunderlätelse vid narkotikabrott
Slutligen vill jag i detta sammanhang ta upp en fråga som kommissionen behandlat och som har anknytning till de förslag som jag har lagt fram, nämligen den om åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet. Åtalsunderlå- telse kan f.n. ges med stöd av olika bestämmelser. Av intresse är särskilt bestämmelsen i 20 kap. 7 få första stycket 1 rättegångsbalken (RB) som innebär att åtalsunderlåtelse får ges, om det kan antas att i händelse av lagföring någon annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inte krävs från allmän synpunkt. Vidare kan nämnas att ungdomar som vid tiden för brottet inte fyllt 18 år har ytterliga- re möjligheter att få åtalsunderlåtelse enligt bestämmelser i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
RÅ har år 1980 utfärdat ett cirkulär som rör vissa frågor angående handläggningen av narkotikamål (RÄC 1:94). [ cirkuläret har RÅ rekom- menderat att åtalsunderlätelse enligt 20 kap. 7 5 första stycket ] RB skall begränsas till fall som avser endast innehav för eget bruk av vad som
2 Riksdagen 1984/85. I .raml. Nr 46
Prop. 1984/85: 46 IB
uppgår till eller svarar mot högst en rökbit cannabis eller en dos centralsti- mulantia utom kokain, dvs. en så liten mängd narkotika att den normalt inte delas upp ytterligare och säljs vidare. Av stor vikt är enligt RÅ att åtalsunderlåtelse enligt det nämnda lagrummet i huvudsak begränsas till förseelser av förstagångskaraktär.
Kommissionen förordar att åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 5 första stycket l RB i princip inte skall ges vid narkotikabrottslighet. dock att undantag från detta bör kunna göras vid vissa innehav av obetydliga mängder läkemedel.
De flesta remissinstanserna är av samma mening som kommissionen. Även andra uppfattningar har emellertid kommit fram under remissbe- handlingen. Exempelvis anser Föreningen Sveriges statsäklagare att. även om f.n. åtalsunderlåtelse för ringa narkotikabrott bör medges med stor restriktivitet. det förekommer ett inte obetydligt antal fall där intresset av lagföring är så litet att ätalsunderlåtelse är klart lämpligast. RÅ uttalar bl.a. att utvecklingen i praxis efter det nämnda cirkulärets tillkomst inne- burit ytterligare begränsningar av åtalsunderlåtelseinstitutets användning och att någon mer långtgående ändring av den praxis som numera råder inte kan anses påkallad.
Jag vill till en början erinra om att regeringen nyligen till riksdagen har överlämnat ett förslag om vidgade möjligheter för åklagare att besluta om åtalsunderlåtelse (prop. l984/85: 3). Förslaget är ett led i strävandena att koncentrera rättsväsendets resurser till bekämpandet av allvarligare brottslighet. bl. a. ekonomisk brottslighet samt vålds- och narkotikabrotts- lighet. Beträffande den närmare innebörden av förslaget fårjag hänvisa till propositionen.
Möjligheten att underlåta åtal vid bötesbrott vidgas enligt förslaget ge- nom en ny regel i 20 kap. 7 & första stycket l RB som innebär att åtalsun- derlåtelse får ske under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts. I propositionen (s. 29) har jag anfört beträf- fande åtalsunderlåtelse enligt denna bestämmelse vid bötesbrottslighet på narkotikaområdet att praxis bör behållas oförändrad till dess ställning har tagits till kommissionens nu aktuella förslag.
När det så gäller detta ställningstagande anserjag för min del att praxis i fråga om åtalsunderlåtelse enligt den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 5 första stycket 1 RB ger uttryck för en tillräcklig restriktivitet. Enligt min mening saknas det således anledning att gå längre i begränsande riktning. Den utvidgning av Straffansvaret för osjälvständiga gärnings- former som jag föreslår kan också medföra ett visst behov av att kunna ge åtalsunderlåtelse.
I det nyss sagda ligger att jag anser att man vid tillämpningen av den föreslagna nya regeln om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 5 första stycket 1 RB vad gäller narkotikabrott bör hålla fast vid nuvarande praxis. ] samman- hanget vill jag erinra om att jag i den aktuella propositionen (s. 67) starkt
Prop. 1984/85: 46 l9
|
betonat vikten av att de nya reglerna om åtalsunderlåtelse tillämpas på ett sådant sätt att inte tilltron till rättsväsendets förmåga att upprätthålla likhet inför lagen rubbas. Jag har därvid också pekat på att det i första hand ankommer på RÅ att främja en enhetlig praxis på området.
Varusmugglingslagen
) motsats till övriga olovliga befattningar med narkotika regleras smugg- ling inte i narkotikastrafflagen utan i lagen (1960: 418, ändrad senast 1983: 364) om varusmuggling (varusmugglingslagen). Bl. a. straffskalor och ansvar för osjälvständiga gärningsformer i fråga om smuggling av narko- tika har dock i huvudsak anpassats till bestämmelserna i narkotikastraffla- gen. En sådan anpassning bör ske även i nu aktuella hänseenden.
Det bör emellertid påpekas att det f. n. råder en bristande överensstäm- melse mellan straffskalan för varusmuggling som är att anse som ringa (2 & varusmugglingslagen) och straffskalan för narkotikaförseelse (2 ä narkoti- kastrafflagen). 1 det förra fallet är straffskalan penningböter, högst 1 000 kr, medan den i det senare är dagsböter. Redan i dag kan denna skillnad tänkas föranleda ett lindrigare straff, om en person åtalas för varusmugg- ling beträffande en viss mindre mängd narkotika än om denne åtalas för narkotikaförseelse avseende innehav av samma mängd. Sådana effekter bör självfallet undvikas. Om fängelse förs in i straffskalan för narkotika- brott som är ringa utan att någon ändring görs i straffskalan för ringa varusmuggling av narkotika, skulle skillnaden mellan straffskalorna bli större och riskerna öka för omotiverade skillnader vid den rättsliga bedöm- ningen av dessa båda brott.
Jag förordar mot den. angivna bakgrunden att straffskalorna i varu- smugglingslagen beträffande varusmuggling av normalgraden (] 5) och varusmuggling som är ringa (2 5) vid gärningar som gäller narkotika anpas- sas till de föreslagna straffskalorna för motsvarande brott enligt narkoti- kastrafflagen (1 och 2 155). Vad gäller gränsen mellan varusmuggling som är ringa och normalgraden samt påföljdsbestämningen bör i tillämpliga delar gälla vad jag anfört rörande motsvarande brott enligt narkotikastrafflagen.
Vidare bör kriminaliseringen vid de osjälvständiga gärningsformerna enligt varusmugglingslagen (8 lå) anpassas till motsvarande bestämmelser enligt narkotikastrafflagen (4 och 5 åå). Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.
Av 24 & varusmugglingslagen följer att befogenheten för befattningsha- vare inom tullen att föra talan. t.ex. att utfärda strafföreläggande. är begränsad till brott på vilka kan följa högst böter. Förslaget om att införa fängelse i straffskalan för varusmugglingsbrott som är ringa och som gäller narkotika påkallar därför en jämkning i paragrafen för att nyss nämnda ordning skall kunna behållas beträffande brott av detta slag.
Prop. 1984/85 : 46 20
4 Innehav av haschpipor m.m. på en kriminalvårdsanstalt
Mitt förslag: Genom en ändring i lagen om kriminalvård i anstalt får man inom kriminalvården möjlighet att förstöra haschpipor och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika och som påträffats inom en anstalt.
Kommissionens förslag: Överensstämmcr med mitt (PM 11 s. 38).
Remissinstanserna: De instanser som har berört kommissionens förslag har tillstyrkt detta.
Skäl för mitt förslag: Regler om i vilken utsträckning intagna får inneha och förvärva egendom under anstaltsvistelsen finns i 24 & KvaL och i regler som utfärdats i anslutning till nämnda paragrafi vårdcirkuläret. [ 60ä tredje stycket vårdcirkuläret föreskrivs bl. a. att en intagen inte får inneha eller eljest ta befattning med injektionssprutor eller kanyler som kan an- vändas för inSprutning i människokroppen eller sådana rökpipor som är tillverkade för rökning av cannabis (haschpipor) eller andra föremål som är särskilt avsedda att användas som hjälpmedel vid konsumtion av narko- tika. l vårdcirkuläret regleras vidare frågan om vad som skall ske med egendom som påträffas inom en anstalt och tillhör en intagen men som denne sålunda inte får inneha. Av bestämmelserna (se 16 och 18 så) framgår att egendomen skall omhändertas och förvaras för den intagnes räkning för att lämnas ut till denne vid frigivningen.
] 63 & KvaL finns emellertid regler som innebär att egendom av det aktuella slaget i vissa fall får förstöras eller försäljas. Av första-tredje styckena i paragrafen följer att med injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen och som påträffats hos en intagen skall förfaras på det sätt som föreskrivs i 3 & lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Härav följer i sin tur att egendomen skall förstöras eller försäljas enligt vad som föreskrivs om beslagtagen egendom i 2 & I första stycket nyss nämnda lag.
Den nuvarande regleringen innebär alltså att det visserligen är otillåtet för en intagen att inneha haschpipor och andra föremål som är särskilt avsedda att användas som hjälpmedel vid konsumtion av narkotika. En intagen har emellertid rätt att vid frigivningen få tillbaka egendom av detta slag -— bortsett från injektionssprutor och kanyler - som omhändertagits under anstaltsvistelsen.
Genom de ändringar i narkotikastrafflagen som genomfördes år 1983 kan emellertid föremål av det nyss nämnda slaget förverkas, 1 61.5 tredje stycket narkotikastrafflagen finns sålunda en regel om förverkande som avser injektionssprutor eller kanyler som kan användas för inSprutning i
PrOp. 1984/85: 46 _ . 21
människokroppen eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Påträffas sådana föremål hos någon som har begått brott enligt narkotikastrafflagen elleri ett utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med narkotika som har varit föremål för brott enligt sagda lag. skall enligt nyss nämnda bestämmelse föremålen. oavsett vem de tillhör. förklaras förverkade. om det inte är uppenbart obilligt. Den förutsättning för förverkande som är knuten till frågan i vilket sammanhang ett föremål påträffas innebär emel- Iertid att förverkande inte utan vidare kan ske av exempelvis haschpipor som innehas som sotrvenirer (se prop. 1982/83: 141 s. 38).
Vidare kan nämnas att det i 8 & lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer finns regler som innebär att egendom som påträffas hos den som omhändertas med stöd av lagen i vissa fall skall tas ifrån honom och. om inte särskilda skäl talar för att egendomen återställs efter frigivandet. förstöras. Reglerna omfattar bl.a. föremål av samma slag som avses i förverkanderegeln i 6 lå tredje stycket narkotikastrafflagen (se prop. 1983/34:111 s. 151).
Kommissionen uttalar att det har visat sig att intagna vid frigivningen gör anspråk på haschpipor som omhändertagits på anstalten. Enligt kom- missionen utgör även haschpipor och andra narkotikautensilier redskap som avsevärt ökar risken för narkotikamissbruk. Föremål av detta slag bör enligt kommissionen därför kunna omhändertas och förstöras enligt vad som föreskrivs i 63 & KvaL.
Jag anser det vara väsentligt att inte bara injektionssprutor och kanyler utan även haschpipor och andra föremål som är särskilt ägnade att använ- das för missbruk av eller annan befattning med narkotika och som påträf- fas inom en kriminalvårdsanstalt kan omhändertas och förstöras. Bestäm- melsen i 6 & tredje stycket narkotikastrafflagen om förverkande av sådana föremål tillgodoser visserligen detta intresse i åtskilliga fall. Det finns emellertid situationer där ett föremål av det aktuella slaget kan påträffas hos en intagen men där något förverkande inte kan ske. Kriminalvårds- myndigheterna kan i sådana fall. med hänsyn till den nuvarande utform- ningen av 63 15 KvaL. endast omhänderta föremålet och kan inte vägra att lämna tillbaka det till den intagne vid frigivningen. Jag anser detta vara stötande. Haschpipor och andra föremål av aktuellt slag som påträffas inom en anstalt bör alltid kunna förstöras. Vidare är det från praktisk synpunkt av intresse att man inom kriminalvården själv kan handlägga dessa frågor utan att polis och åklagare behöver kopplas in.
Mot denna bakgrund föreslår jag att 63 & KvaL ändras så att det görs klart att det förfarande som där föreskrivs beträffande injektionssprutor och kanyler omfattar även haschpipor och andra föremål. som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
Jag vill tillägga att det i 36 5 lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV), 37 a 5 lagen (1967:940) angående
Prop. 1984/85 : 46 24
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, 76 & socialtjänstlagen(1980: 620). 25 5 lagen (1980: 621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och 32 & lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) finns bestämmelser som motsvarar 63 15 KvaL. Det kan därför finnas anledning att överväga om det bör göras motsvarande ändringar i dessa bestämmelser. Den frågan bör dock avvakta resultatet av socialbe— redningens (S 1980: 07) arbete.
Slutligen villjag peka på bestämmelsen i 62 å andra stycket KvaL. Den innebär bl. a. att den som åt någon intagen lämnar sådana injektionssprutor och kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen och som alltså faller under 63 & döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen annars är i lag belagd med strängare straff. En utvidg- ning av det kriminaliserade området enligt 62 å andra stycket KvaL sva- rande mot den föreslagna ändringen i 63 & samma lag skulle visserligen kunna övervägas. Jag anser emellertid en sådan utvidgning vara obehövlig och sakna självständig funktion. främst med hänsyn till att de allra flesta fall som skulle beröras av utvidgningen är belagda med strängare straff som förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott enligt 4 & narkotikastrafflagen. Något förslag om ändring i 62 å andra stycket KvaL läggs alltså inte fram.
5. Kontroll av berusningsmedel på sjukhus
Mitt förslag: På sjukhus eller del av sjukhus som socialstyrelsen be- stämmer får narkotika. alkohol och andra berusningsmedel inte innehas av patienterna. Detsamma gäller föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. t.ex. sprutor och kanyler. Överläkaren på sjukhuset får ställa som villkor för att vårda någon för missbruk av beroendeframkallande medel att pati- enten underkastar sig vissa undersökningar som kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Påträffas egendom som inte får innehas skall den omhändenas och får förstöras.
Kommissionens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (PM 11 s. 123-126). Enligt kommissionens förslag får mer ingripande undersökningar som vaginal- och rektalundersökningar ställas som villkor för vård på sjukhus.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker kommissionens förslag eller lämnar det utan erinran. Socialstyrelsen är tveksam till om det behövs lagregler för att uppställa aktuella villkor för vården. LO. social-
Prop. l984/85: 46 23
beredningen och RFHL motsätter sig förslaget. Socialberedningen anser att kravet på integritetskränkande undersökningar kan avskräcka starkt vårdbehövande missbrukare från att söka vård.
Skäl för mitt förslag:
Bakgrund
Vården av narkotikamissbnikare inom hälso- och sjukvården skall pre- cis som all annan hälso- och sjukvård bygga på frivillighet. Vården skall tillgodose vissa krav. Bl.a. skall den bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Den skall främja goda kontakter mellan patienten och personalen i vården. Häri ingår naturligtvis att personalen skall sträva efter att bygga upp ett förtroende hos patienten.
Samtidigt måste konstateras att det skapar stora problem på en narko- manvärdsklinik. om narkotika kan smugglas in. Möjligheterna att genom- föra vården kan helt omintetgöras. Vissa kliniker har ibland haft stora problem med narkotika. Detta har lett till att det på vissa enheter gjorts undersökningar av patienterna i syfte att förhindra införsel av narkotika. 1 de allra flesta fall har undersökningarna haft karaktär av kroppsvisitation dvs. patientens kläder. väskor etc. har undersökts. Även mer omfattande undersökningar. bl.a. vaginal- och rektalundersökningar. har dock före- kommit.
Med anledning av en anmälan har dessa förhållanden utretts av justi- ticombudsmannen. JO. Enligt JO: s beslut strider det mot 2 kap. regerings- formen att genomföra undersökningar motsvarande kroppsvisitation och kroppsbesiktning. om inte särskilt lagstöd finns för detta. Med undantag av bestämmelserna i 13 & LSPV finns det inte sådana bestämmelser inom hälso- och sjukvården. Endast i de fall patienterna frivilligt går med på en sådan undersökning får den'genomföras. JO anser det inte godtagbart att den som har behov av och söker sjukhusvård för narkotikamissbruk skall behöva gå med på kroppsbesiktning eller kroppsvisitation för att kunna få vård. Om det är nödvändigt att genomföra sådana undersökningar för att förhindra att narkotika förs in på de aktuella vårdavdelningarna. måste enligt JO: s mening lagbestämmelser införas om detta.
Förbud att inneha berusningsmedel
Det är nödvändigt att nu överväga vilka ytterligare bestämmelser som behövs för att förhindra att illegal narkotika och andra berusningsmedel m.m. förekommer på narkomanvårdsenheterna inom hälso- och sjukvår- den. Sådana bestämmelser finns redan inom den hälso- och sjukvård som bedrivs enligt LSPV och inom den sociala omsorgen enligt LVU och LVM. Med verkan fr.o.m. den I juli iår har en reglering i ämnet förts in även i socialtjänstlagen (jfr prop. 1983/84: 174).
Jag föreslår — delvis efter mönsteri de nämnda lagarna — att bestämmel-
Prop. 1984/85 : 46 24
ser införs om att det på sjukhus eller del av sjukhus som socialstyrelsen bestämmer skall vara förbjudet att inneha alkohol. andra berusningsmedel såsom vissa läkemedel samt föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika t.ex. sprutor och kanyler.
Kontroll av patienter
I likhet med flertalet remissinstanser delar jag kommissionens uppfatt- ning att vissa narkomanvårdsenheter inom hälso- och sjukvården kan behöva ha möjlighet att kontrollera att patienterna inte har narkotika eller andra berusningsmedel på enheten. Att de underkastar sig kontroll skall kunna ställas upp som villkor för vård på enheten. Det är emellertid angeläget att personalen genom andra åtgärder försöker begränsa behovet av sådana undersökningar. Personalen måste från fall till fall bedöma om en undersökning behövs. Det kan. som kommissionen påpekar. ofta vara svårt att avgöra om t. ex. en vårdsökandes medverkan till en sådan under- sökning är fn'villig eller inte. Bestämmelser i lag behövs därför om rätt för överläkaren vid narkomanvårdsenheten att som villkor för vården uppstäl- la att viss kontroll får ske. Kontroll bör kunna ske förutom i samband med intagningen även under vistelsen på sjukhuset. om misstanke uppkommer att förbjuden egendom skall påträffas hos en patient.
När det gäller frågan om vilka undersökningar som bör få uppställas som villkor för vård ärjag mera tveksam till kommissionens förslag. Varje form av kroppsbesiktning eller kroppsvisitation är ett ingrepp i en patients integritet. Enligt t. ex. LVM får den omhändertagne under vissa förutsätt- ningar underkastas kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning när han kommer till ett hem för vård med stöd av den lagen och under vistelsen vid hemmet. Mer ingripande undersökning som t. ex. vaginal- eller rektalun- dersökning är däremot inte tillåten. Jag anser inte att man som villkor för vården på sjukhus av en missbrukare bör kunna ställa upp längre gående krav när det gäller undersökningar. Skulle erfarenheten visa att mera ingripande undersökningar behövs. kan frågan naturligtvis tas upp på nytt.
Undersökningen skall självfallet inte göras mer ingående än vad ända- målet med åtgärden kräver. Lika klart är att all den hänsyn som omständig- heterna medger skall iakttas.
I sammanhanget bör påpekas att undersökningar av andra skäl än för att söka efter narkotika ofta behöver göras på dessa kliniker. Gynekologiska sjukdomar och olika infektioner är vanliga bland missbrukare. Hälsoun- dersökningar i samband med intagningen förekommer därför ofta. Ibland är det nödvändigt att klä av t.ex. medvetslösa eller svårt omtöcknade missbrukare för att kunna ge erforderlig behandling.
Om någon vägrar att underkasta sig en undersökning som är påkallad för att t.ex. söka efter narkotika. får undersökningen inte genomföras. men han kan vägras vård på enheten. Han måste då kunna få erforderlig vård på
Prop. 1984/85: 46 25
något annat sjukhus eller någon annan mottagning. Patientens vägran får inte leda till att vård över huvud inte kan ges. Alla de typer av enheter där patienter av nu aktuellt slag kan få vård bör följaktligen inte ha möjlighet att ställa upp nämnda villkor för vården. Socialstyrelsen bör samråda med huvudmannen för vården om vilka sjukhus som skall omfattas av bestäm- melserna.
Kontrollen bör kunna omfatta förutom patientens person även väskor. kassar eller det gods som han eller hon för med sig till sjukhuset eller som sänds till patienten under vårdtiden.
Vid behov kan socialstyrelsen meddela allmänna råd om den aktuella kontrollen.
Omhändertagande och förstörande av berusningsmedel
Förbjuden egendom som påträffas hos en patient eller som ankommer till en patient eller som medförs av den som söker vård bör få tas omhand av personalen. .
Överläkaren vid sjukhuset bör kunna förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 5 1 första stycket lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Även när egendom som här avses påträffas på sjukhus eller del av sjukhus som omfattas av be- stämmelserna utan att känd ägare finns. bör den kunna omhändertas och förstöras. Däremot är jag inte nu beredd att föreslå motsvarande bestäm- melser beträffande berusningsmedel m.m. som påträffas på sjukhus eller del av sjukhus som inte omfattas av de nu aktuella bestämmelserna. Vid dessa inrättningar gäller dock redan bestämmelserna i narkotikastrafflagen om beslag och förverkande av narkotika m. m.
De nu aktuella bestämmelserna bör tas in i en särskild lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus.
6. Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till 1. lag om ändring i narkotikastrafflagen(1968: 64). 2. lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling. 3. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. 4. lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus.
Förslaget vid 2 har upprättats iSamråd med chefen för finansdeparte- mentet och förslaget vid 4 i samråd med statsrådet Sigurdsen.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3
Prop. 1984/85: 46 26
7. Specialmotivering 7.l Förslaget till lag om ändring i narkotikastraMagen (1968: 64)
l ä
Ändringen i paragrafen innebär att böter försvinner ur straffskalan och att straffet för narkotikabrott blir fängelse i högst tre år. Avsikten är inte att påföljdspraxis skall skärpas på grund av denna ändring. Som jag har berört i den allmänna motiveringen ( avsnitt 3 ) är avsikten att de fall som i dag bedöms som narkotikabrott men där påföljden stannar vid böter också i fortsättningen skall föranleda enbart böter. Det sagda innebär att sådana gärningar i fortsättningen blir att bedöma som ringa brott.
2 &
De allmänna övervägandena bakom ändringarna i paragrafen redovisas i avsnitt 3 . Ändringarna innebär att den nuvarande särskilda brottsbeteck- ningen för narkotikabrott som är att anse som ringa -— narkotikaförseelse — slopas och att fängelse i högst sex månader förs in i straffskalan.
Paragrafens tillämpningsområde utvidgas genom att motsvarande in- skränkning sker vid l &. Avsikten är alltså att i fortsättningen narkotika- brott som är att anse som ringa skall omfatta dels vad som nu bedöms som narkotikaförseelse. dels i princip sådana gärningar som f.n. bedöms som narkotikabrott och där påföljden blir böter. Dessutom är tanken att man skall döma enligt 2 5 i stället för ] å i vissa ytterligare fall som jag har berört i den allmänna motiveringen.
Jag vill i det här sammanhanget även påpeka att den nya straffskalan inte förändrar möjligheterna till lagföring genom strafföreläggande. Någon änd- ring i gällande rutiner därvidlag ärinte avsedd.
4 5
Den ändring som föreslås i paragrafen har helt kort berörts i den all- männa motiveringen i avsnitt 3 . Ändringen innebär att försök eller förbere- delse till narkotikabrott också av den lindrigare graden medför straffansvar enligt 23 kap. brottsbalken . om gärningen avser annat än innehav.
Bakgrunden till den föreslagna ändringen i paragrafen är förslaget att slopa den särskilda brottsrubriceringen narkotikaförseelse i 2 & för narkoti- kabrott som är att anse som ringa. Detta har betydelse även för bestämmel- sen i den nu aktuella paragrafen om straffansvar vid försök. förberedelse och stämpling. F. n. gäller att dessa gärningsformer omfattar narkotika- brott eller grovt narkotikabrott. om gärningen avser annat än innehav. Narkotikaförseelse omfattas däremot inte av bestämmelsen. Särskilt med hänsyn till den av mig förordade nya gränsen mellan normalgraden och den ringa graden — en gränsdragning som ju innebär att vissa gärningar som f. n. bedöms som narkotikabrott av normalgraden framdeles i stället skall hänföras till brott som är att anse som ringa — anser jag det vara påkallat
Prop. 1984/85: 46 . 27
att gärningsformerna försök och förberedelse görs tillämpliga även beträf- fande vissa narkotikabrott som är att anse som ringa. Enligt min mening kan en sådan utvidgning av det straffbara området ha en viss praktisk betydelse, t.ex. i fall där någon avser att anskaffa en mindre mängd narkotika för någon annans räkning. Och några betänkligheter av principi- ell karaktär inger en utvidgning av detta slag knappast.
Däremot saknas det enligt min mening praktiskt behov av att låta även gärningsformen stämpling omfatta narkotikabrott som är att anse som ringa. Även principiella skäl talar mot att låta denna gärningsform. som i allmänhet omfattar gärningar som typiskt sett har ett mycket högt straff- värde. avse brott av det nyss nämnda slaget.
Ändringen av paragrafen innebär även en utvidgning av motsvarande slag av det kriminaliserade området vid medverkan. Bestämmelsen i 5 5 om straffansvar vid medverkan omfattar nämligen brott enligt den nu aktuella paragrafen.
Ikraftträdande
Några särskilda övergångsbestämmelser har inte ansetts påkallade. Av 5 & lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken följer. bortsett från ett undantag som här saknar intresse, att den lag skall tillämpas som var gällande när gärningen företogs. om inte de nya bestämmelserna skulle medföra en mildare behandling. Med hänsyn till karaktären hos de före- slagna bestämmelserna kan dessa därför inte bli tillämpliga i fråga om gärningar som har begåtts före ikraftträdandet.
Hänvisningar till S7
7.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling
1 och 2 ss
Ändringarna har berörts i avsnitt 3 . De innebär att böter slopas i straff- skalan för varusmuggling som gäller narkotika och att straffskalan för varusmuggling som gäller narkotika och som är att anse som ringa sätts till böter eller fängelse i högst sex månader. Syftet med ändringarna är att anpassa varusmugglingslagens straffskalor vid narkotikasmuggling till straffskalorna vid motsvarande brott i narkotikastrafflagen .
Av skäl som anförts vid min motivering rörande narkotikastrafflagen är avsikten att den ringa graden av brott vid narkotikasmuggling skall omfatta även sådana gärningar som f. n. bedöms som normalgraden av varusmugg- ling och där påföljden blir böter. Det bör i det sammanhanget påpekas att vid varusmuggling som gäller narkotika gränsen mellan normalbrott oeh brott som är att anse som ringa f.n. dras på ett annat sätt än vid narkotika- brott. bl.a. beroende på att straffskalan vid varusmuggling som är att anse som ringa är annorlunda än vid narkotikaförseelse. Enligt min mening är den skillnaden inte motiverad. Förskjutningen kan därför antas komma att
Prop. 1984/85: 46 28
gälla en större del av det kriminaliserade omrädet enligt varusmugglingsla- gen än enligt narkotikastrafflagen .
Jag vill i anslutning till 1 %$ beröra en fråga som kommissionen har tagit upp i sitt slutbetänkande (SOU 1984: 13) Samordnad narkotikapolitik (s. 40 f). Kommissionen pekar på att en arbetsgrupp tillsatt av samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem (SARl) i en rapport behandlat hur statistiken över domar i narkotikamål bör föras och i vilken utsträckning rättsväsendets informationssystem (Rl) kan användas för denna produk- tion. I rapporten görs gällande att man av domsblanketterna i allmänhet inte kan utläsa om ett varusmugglingsbrott gällt narkotika enligt l 5 första stycket andra meningen förevarande lag. En omredigering av paragrafen förespråkas därför. För egen del anser jag att någon omredigering av l få för detta ändamål inte är nödvändig. Det bör enligt min mening vara möjligt att få fram den aktuella informationen genom att saken klarläggs i de av regeringen utfärdade bestämmelserna om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål. Jag avser att aktualisera denna fråga hos regering- en.
8 &
Syftet med de sakliga ändringarna i paragrafen är att så långt som möjligt uppnå kongruens mellan varusmugglingslagen. beträffande smuggling av narkotika, och narkotikastrafflagen (4 och 5 åå) när det gäller straffansva- ret vid de osjälvständiga gärningsformerna. Liksom beträffande motsva- rande bestämmelser i narkotikastrafflagen innebär ändringarna en utvidg- ning av det kriminaliserade området vid de aktuella gärningsformerna.
245
Ändringen i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen ( avsnitt 3 ).
Ikraftträdande Beträffande de föreslagna bestämmelsernas ikraftträdande kan hänvisas till vad som anförts vid narkotikastrafflagen .
Hänvisningar till S7-2
7.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt
63 å
Paragrafen har ändrats redaktionellt i flera avseenden. Sålunda motsva- ras de nuvarande första och andra styckena av första—tredje styckena i paragrafen i dess nya lydelse. Den nuvarande hänvisningen till 3 5 lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. har ändrats till att avse 2 & 1 första stycket samma lag (jfr prop. 1979/80: 1 del B s. 392 f). Det har också klargjorts att det är vederbörande styresman som skall besluta i saken.
Prop. 1984/85: 46 29
Bestämmelsen i fjärde stycket har ersatt föreskriften i det nuvarande tredje stycket. Den nya bestämmelsen innebär att. förutom injektionsspru- tor och kanyler. även haschpipor. kokainskedar, förvaringspåsar. vägar och liknande föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika och som påträffas inom en kriminal- vårdsanstalt får omhändertas. Av regeln i tredje stycket följer att föremå- len får förstöras om deras värde är ringa eller om det annars måste anses försvarligt att förstöra dem: i andra fall får föremålen försäljas. Med hänsyn till de ifrågavarande föremålens karaktär torde det dock i praktiken aldrig bli aktuellt med försäljning.
7.4. Förslaget till lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus
l 5
Den föreslagna lagen skall gälla vid de sjukhus och delar av sjukhus som socialstyrelsen bestämmer. Styrelsens beslut bör föregås av samråd med huvudmannen för vården. De enheter där det främst blir aktuellt att tilläm- pa lagen är de särskilda narkomanvårdsenheterna.
2 s"
Bestämmelsen. som saknar motsvarighet i kommissionens förslag. inne- bär ett uttryckligt förbud för patienterna på de sjukhus eller delar av sjukhus där lagen gäller att inneha alkohol och andra berusningsmedel. Den nu föreslagna bestämmelsen innebär att det också blir förbjudet att inneha injektionssprutor och kanyler. haschpipor. kokainskedar. förvar- ingspåsar. vägar och liknande föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
3 5
Som framgår av den allmänna motiveringen får den ansvarige överläka- ren vid sjukhus eller del av sjukhus där lagen gäller ställa upp som villkor för vård av en missbrukare att denne underkastar sig vissa undersökningar av den egna personen och det gods han eller hon för med sig till sjukhuset. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att illegal narkotika och andra berusningsmedel och vissa hjälpmedel vid narkotikamissbruk förekommer på sjukhuset. De undersökningar som får ställas upp som villkor för vården är kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Kroppsvisitation är kon- troll av kläder och andra persedlar. Varje undersökning av kroppen anting- en den är endast okulär eller mera ingående är att betrakta som kroppsbe- siktning. Med ytlig kroppsbesiktning avses en yttre granskning av krop- pen. Undersökningcn kan gå till så att patienten ombeds att ta av sig kläderna och stå upp. varefter den som utför besiktningen granskar de delar av kroppen som är synliga samt fotsulorna. Även huvudhåret och armhålorna får granskas. ] övrigt är det inte tillåtet att be den som skall
Prop. 1984/85: 46 30
undersökas att inta särskilda ställningar för att de för ögat dolda delarna av kroppen skall kunna iakttas liksom inte heller att undersöka munhåla eller annan hålighet eller beröra vederbörandes nakna kropp för att undersöka delar av denna. 1 så fall blir fråga om ordinär kroppsbesiktning (jfr prop. l98l/82:2). Naturligtvis skall undersökningen göras så hänsynsfullt som förhållandena medger.
Vidare skall kunna krävas att väskor. kassar och annat som den vårdsö- kande medför till sjukhuset får undersökas.
Även under vistelsen på sjukhuset skall det kunna begäras av patienten att han underkastar sig undersökning som nyss har sagts. Det kan t. ex. bli aktuellt om patienten vistats utanför sjukhuset eller om missbruk förekom- mit på enheten. Också paket eller dylikt som kommer till patienten under vistelsen skall kunna undersökas.
Om en patient vägrar att låta sig undersökas, får undersökning inte ske. Patienten kan då vägras vård. Som sagts i den allmänna motiveringen får patientens vägran inte leda till att vård över huvud taget inte ges. Hälso- och sjukvårdslagen (1982z763') innebär ju en skyldighet för sjukvårdshu- vudmannen att erbjuda vård åt den som behöver sådan vård.
4 5
_ Påträffas förbjuden egendom vid kontroll av den som söker vård eller hos en intagen eller ankommer sådan egendom till en intagen får den enligt första stycket tas om hand av personalen.
Även i de fall sådan egendom påträffas utan att känd ägare finns skall egendomen kunna omhändertas. Detta framgår av andra stycket. Som påpekas i den allmänna motiveringen har det inte ansetts lämpligt att nu utsträcka bestämmelserna om omhändertagande till andra sjukhus eller delar av sjukhus än sådana där den föreslagna lagen kommer att gälla.
Enligt tredje stycket ankommer det på den ansvarige överläkaren att låta förstöra eller försälja egendom som omhändertagits med stöd av första eller andra stycket i denna paragraf. Bestämmelsen hänvisar i denna del till lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Det innebär att omhändertagen egendom får förstöras, om dess värde är ringa eller om det annars måste anses försvarligt att förstöra den; i andra fall får egendomen försäljas. Med hänsyn till karaktären på denna egendom torde det dock i praktiken knappast någonsin bli aktuellt med försäljning.
I vissa fall t.ex. då större mängder narkotika omhändertagits bör överlä- karen underrätta polismyndigheten innan narkotikan förstörs för att poli- sen skall ha möjlighet att starta en brottsundersökning. Något hinder från sekretessynpunkt mot ett uppgiftslämnande av detta slag anserjag inte bör kunna uppstå. Jag vill här peka på regeln i 14 kap. 25 fjärde stycket sekretesslagen (1980: 100) som ger möjligheter att lämna uppgifter från hälso- och sjukvården till polisen angående misstanke om grovt narkotika- brott. Även regeln i 1 kap. 5 så samma lag om nödvändigt uppgiftslämnande bör uppmärksammas i detta sammanhang.
Prop. 1984/85:46 . 3l 8 Hemställan Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till I. lag om ändring i narkotikastrafflagen(l968164). 2. lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för Varusmuggling.
3. lag om ändring i lagen (l974: 203) om kriminalvård i anstalt, 4. lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus.
9. Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1984/85: 46 32
Bilaga [
Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över narkotikakommissionens promemoria (PM nr 8) Narkotikastrafflagen m. m.
Efter remiss har yttranden över narkotikakommissionens promemoria (PM nr 8) Narkotikastrafflagen m.m. avgetts av Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland. Stockholms och Göteborgs tingsrätter, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyg- gande rådet (BRÄ), socialstyrelsen. generaltullstyrelsen, skolöverstyrel- sen, riksrevisionsverket, Landstingsförbundet. Svenska kommunförbun- det. Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund. Föreningen Sve- riges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges so- cialchefer, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens central- organisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL), Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS). Föräldraföreningen Mot Narkotika Riksförbundet och Riksförbundet Hem och Skola (RHS). Föreningen Sveriges länspolis- chefer och Föreningen Sveriges polischefer har avgett ett gemensamt yttrande.
RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göte- borgs och Malmö åklagardistrikt samt från länsåklagarmyndigheterna i Kopparbergs län, Stockholms län och Gotlands län och Örebro län. Läns- äklagarmyndigheten i Kopparbergs län har vid sitt yttrande fogat ett ytt- rande av den i länet särskilt förordnade åklagaren i narkotikamål di- striktsåklagaren Lars Ekdahl. En skrivelse har inkommit från Blåbandsrö- relsen i Sverige.
Prop. 1984/85: 46 %%
Bilaga 2
Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över narkotikakommissionens promemoria (PM nr 11) Insatser inom kriminalvården m. m.
Efter remiss har yttranden över narkotikakommissionens promemoria (PM nr ll) insatser inom kriminalvården m.m. avgetts av Göta hovrätt. kammarrätten i Jönköping. riksåklagaren (RÅ). rikspolisstyrelsen (RPS). kriminalvårdsstyrelsen. brottsförebyggande rådet (BRÅ). socialstyrelsen. socialberedningen (S l980:()7). riksdagens ombudsmän (JO). Landstings— förbundet. 'ljänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisa— tionen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL). SACO/SR och LO har vid sina yttranden fogat yttranden av Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter rcsp. Statsanställdas Förbund.
3 Riksdagen 1984/"85. I sum/. Nr 40
Prop. 1984/85: 46
De remitterade lagförslagen
1 Förslag till
Bilaga 3
Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968: 64)
Härigenom föreskrivs att 1. 2 och 4 åå narkotikastrafflagen (1968: 64) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
lé'
Den som olovligen [. överlåter narkotika.
2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk.
3. förvärvar narkotika i överlåtel- sesyfte.
4. anskaffar. bearbetar. förpac- kar. transporterar. förvarar eller tar annan sådan befattning med narko- tika som inte är avsedd för eget bruk.
5. bjuder ut narkotika till försälj- ning. förvarar eller befordrar veder- lag för narkotika, förmedlar kon- takter mellan säljare och köpare el- ler företar nägon annan sådan åt- gärd. om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. eller
6. innehar narkotika döms. om gärningen sker uppsåt- ligen. för narkotikabrott till böter eller fängelse i högst tre år.
.) .
Är brott som avses i l 5 att anse som ringa. skull för narkotikaför- seelse dömus till böter.
F örcslagt'n lydelse
Den som olovligen l. överlåter narkotika.
2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk.
3. förvärvar narkotika i överlåtel- sesyfte.
4. anskaffar, bearbetar. förpac- kar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narko- tika som inte är avsedd för eget bruk,
5. bjuder ut narkotika till försälj- ning. förvarar eller befordrar veder- lag för narkotika. förmedlar kon- takter mellan säljare och köpare el- ler företar någon annan sådan åt- gärd. om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. eller
6. innehar narkotika döms. om gärningen sker uppsåt- ligen. för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.
Är brott som avses i l % att anse som ringa. döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
45'
För försök. förberedelse eller stämpling till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott döms. om gär- ningen. avser annat än innehav. till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken .
' Senaste lydelse 19831363. ' Senaste lydelse 1983: 363.
För försök eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkoti— kabrott liksom för stämpling till narkotikabrott. som inte är att anse som ringa. eller till grovt narkotika-
Prop. 1984/85: 46
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
brott döms. om gärningen. avser annat än innehav. till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken .
Denna lag träder i kraft den ljanuari 1985.
2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling
Härigenom föreskrivs att 1. 2. 8 och 24 5.5 lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Den som utan att giva det till— känna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods. för vilket tttll eller annan all- män avgift skall erläggas tiIl stats- verket eller som enligt stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen. för varu- smuggling till böter eller fängel- se i högst två år. Gäller gärningen narkotika som avses i 8 & narkoti- kastrafflagen (1968: 64) skall dömas till böter eller fängelse i högst tre är.
Föruslugun lydelse lä'
Den som utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods. för vilket tull eller annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller för- fattning ej må införas eller utföras, döms, om gärningen sker uppsåtli- gen. för varusmuggling till böter eller fängelse i högst två år. Gäller gärningen narkotika som avses i 8 & narkotikastrafflagen (1968: 64) skall dömas till fängelse i högst tre år.
Första stycket gäller även. när någon genom att lämna oriktig uppgift i tulldeklaration eller medelst annat vilseledande i samband med tullbchand- ling av gods uppsåtligen föranleder. att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud.
25'
Är varusmuggling som avses i l s' första stycket med hänsyn till god- sets värde och övriga omständighe- ter vid brottet att anse som ringa.
' Senaste lydelse 1983: 364. ' Senaste lydelse 1980: 1138.
Är varusmuggling som anses i l 5 första stycket med hänsyn till god- sets värde och övriga omständighe- ter vid brottet att anse som ringa.
Prop. 1984/85 : 46 Nuvarande lli'delse
döms till böter. högst ettusen kro- nor.
För försök till varusmuggling dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken . Detsamma gäller för- beredelse eller stämpling till sådan smuggling av narkotika som ej är ringa.
Hava flera medverkat till annan i denna lag straflbelagd gärning än varusmuggling som är ringa. gälla bestämmelserna i 23 kap. brottsbal- ken.
36 Föreslagen lydelse
döms till böter. högst ettusen kro- nor. Gäller gärningen nar/(mika döms till böter ellet'jk'inge/se [ högst sex månader.
.,
8?
För försök till varusmuggling döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken . Detsamma gäller för- beredelse till varustnugg/ing arse- ende narkotika samt stämpling till sådan wtrusmuggling avseende narkotika som inte är ringa.
I-Iar flera medverkat till annan i denna lag straffbelagd gärning än varusmuggling som är ringa ovh som inte giiller narkotika. gäller be— stämmelserna i 23 kap. brottsbal- ken.
24.5
1 mål rörande brott enligt författ- ningar. vilkas efterlevnad tullverkct har att övervaka. må. om ej svårare straff än böter kan följa å brottet. talan föras av befattningshavare vid tullverkct som generaltullstyrelsen bestämmer. Sådan befattningsha- vare må ock såsom åklagare med- dela förordnande enligt 21 5 första stycket.
1 mål rörande brott enligt författ- ningar. vilkas efterlevnad tullverkct har att övervaka. må. om ej svårare straff än böter kan följa å brottet elle/' målet rör brott som avses i Z # andra meningen. talan föras av be- fattningshavare vid tullverkct som generaltullstyrelsen bestämmer. Sådan befattningshavare må ock såsom åklagare meddela förord- nande cnligt 21 .5 första stycket.
Vad nti stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt i fråga om brott. som nyss sagts.
Denna lag träderi kraft den ljanuari 1985.
2 Senaste lydelse 1968165.
Prop. 1984/85: 46
3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 63 ålagen ( 1974: 203) Om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
63.6'
Alkoholhaltiga drycker elle/' and— ra herusningsmedel. som påträffas lios eller ankommer till intagen el- ler tried/öres av deti som skall inta- gas i kriminali'ärdsanstalt. fär om- liämlertagas. Med (nnhändertagen egendom sktillji'ir/aras pä .iättfi'ire- skrives i _? ä' lagen (1958.'2()5l om _fi'irverkatule av alkoholhaltiga drycker m.m.
l..-'ful som sägs i första styeket gäller i tillämpliga delar även alko- holhaltiga dryeker eller andra be— rusningsnu-wlel. som utan att känd ägarejimts påträffas inom anstalt.
Betämmelserna i första ()("lt and— ra styckena fär tillämpas även i frä- ga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen
Belopp. som erhållits vid försälj- ning av omhändertagen egendom. tillfaller kronan.
A lkoholhaltiga dryeker eller and- ra herusningsmedelfär omhänder- tas.
!. om de påträffas hos en inta- gett.
2. om en intagenfär dem sig till— sända. eller
3. om de medförs av någon som skall tas in i krimina/i'ärdsanstalt.
Alkoholhaltiga dra-eker eller and- ra herasningsmedel fär oeksä ont- händertas om de påträlfas inom anstalt utan att det finns någon känd ('igare till dem.
.S'tyresmannen skall låta förstöra eller _lörsälja den omhändertagna egendomen enligt l;estämmelserna om beslagtagen egendom i 2 5 I första stycket lagen ( I 958.'205) om _li'irverkande av alkoholhaltiga dryeker m. m.
Bctämmelserna i första-tredje styckena får tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i män- niskokroppen eller ifråga om and- ra jöremäl som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
Belopp. som erhållits vid försälj- ning av omhändertagen egendom. tillfaller staten.
Pengar. som påträffas hos eller ankommer till en intagen i strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar. skall omhän- dertas. om det inte är uppenbart obilligt. Omhändertagna pengar skall genom styresmannens försorg göras räntebärande men får ej disponeras av den intagne förrän vid anstaltsvårdens slut. om det inte föreligger särskilda skäl.
Denna lag träderi kraft den ljanuari l985.
' Senaste lydelse l982z401.
Prop. 1984/85: 46 38
4 Förslag till Lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus Härigenom föreskrivs följande.
] & Föreskrifterna i denna lag skall tillämpas vid de sjukhus eller delar av sjukhus som socialstyrelsen beslutar.
2 5 Den som söker vård eller är intagen för vård får inte inneha alkoholv haltiga drycker eller andra berusningsmedel. Han får inte heller inneha injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i männi- skokroppen eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
$& Överläkaren på sjukhuset får ställa följande villkor för att vårda någon för missbruk av bcroendeframkallande medel. om det behövs för att hindra att han har tillgång till sådana medel eller föremål som anges i 2 s De villkor som avses är krav på
I. att patienten underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbe- siktning,
2. att patienten medger undersökning av vad han innehar eller får sig tillsänt.
4 & Sådana berusningsmedel och föremål som anges i 2 5 får omhänder- tas
]. om de påträffas hos en intagen.
2. om en intagen får dem sig tillsända. eller
3. om de medförs av någon som söker vård på sjukhuset. Sådana berusningsmedel eller föremål får också omhändertas om de påträffas utan att det finns någon känd ägare till dem.
Överläkaren skall låta förstöra eller försälja den omhändertagna egendo- men enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 & I första stycket lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
Belopp som erhållits vid försäljningen skall tillfalla staten.
Denna lag träder i kraft den ljanuari l985.
Prop. 1984/85: 46 39
Utdrag FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1984—()9— 27
Närvarande: vice statsministern [. Carlsson. ordförande. och statsråden Lundkvist. Sigurdsen. Gustafsson. Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson. An- dersson, Göransson. Gradin. R. Carlsson. Holmberg. Hellström. Thun- borg, Wickbom
Föredragande: statsrådet Holmberg
Lagrådsremiss om tullens befogenheter att undersöka innehållet i handresgods, m.m.
Inledning
Generaltullstyrelsen (GTS) har i en skrivelse den 14 september 1984 hemställt att regeringen vidtar åtgärder för ändring i tullagstiftningcn. så att där uttryckligt anges att tulltjänstemän fär undersöka handbagage. portföljer, handväskor och liknande utan att misstanke om brott föreligger.
Bakgrunden till GTS:s framställning är ett beslut av justitiekanslern (JK) den 2 april 1984. Beslutet gällde vissa riksomfattande kontroller som tullen lät genomföra av ett stort antal resenärer vid tre tillfällen i februari i år. Vid dessa kontroller beordrades resenärerna bl.a. att visa upp innehål- let i sina handväskor och plånböcker. Tullens primära syfte med kontroll- insatserna var att fullgöra den uppgift man blivit älagd i valutalagen (l939z350), nämligen att övervaka efterlevnaden av utförselförbud. som meddelats med stöd av bestämmelser i lagen. I sitt beslut konstaterade JK att undersökning av handväskor och plånböcker är att betrakta som kroppsvisitation samt att omständigheterna inte varit sådana att kontrollät- gärder av detta slag var tillåtna.
Vid sitt uttalande att undersökning av bl.a. en handväska är att anse som kroppsvisitation hänvisade JK till förarbetena till de nuvarande regler- na om integritetsskydd i 2 kap. 6 & regeringsformen (RF) (prop. 1975/761209 s. l47,jfr SOU l975:75 s. 144 foch 362. SOU 1978:34 s. 97 och prop. 1978/79: 195 s. 37 f). Till kroppsvisitation hänförs här bl.a. undersökning av någons kläder och av det som någon har med sig. 1. ex. handväska.
Mot denna bakgrund tar jag nu upp frågan om tullens befogenheter att undersöka bagage och liknande, som resande har med sig när de passerar våra gränser.
Prop. 1984/85: 46 40
F öred raganden
Mitt förslag: 1 Varusmugglingslagen föreskrivs att tullen har rätt att undersöka utlandsresenärers handresgods. såsom resväskor och port- följer, samt handväskor och liknande utan att misstanke om oegentlig- heter föreligger eller s.k. skärpt tullkontroll beslutats.
Sammanfattning av skälen för mitt förSIag:
Det är av stor vikt att kontrollen av in- och utförsel av vissa varor. särskilt narkotika. vapen och andra farliga varor. är effektiv. En mycket viktig kontrollmetod är tullens stickprovsvisa undersökningar av vad rese- närerna har med sig i väskor m.m. Tullen bör därför ges en otvetydig rätt att utföra sådana undersökningar.
Skälen för mitt förslag:
Till stöd för sin framställning har GTS anfört bl. a. följande:
Tullverkets möjligheter att förhindra narkotikasmuggling och annan va- rusmuggling i samband med resandetraftk måste ses mot bakgrund av att ca 20 miljoner resande årligen inreser till landet och att de tullresurser som står till förfogande för klarering och kontroll av denna trafik utgörs av ca 700 tullbevakningstjänStemän. Kontrollverksamheten mäste av det skälet i avsevärd mån bygga på att en preventiv effekt uppkommer genom före— komsten av stickprovskontroll av resandes handbagage och dylikt. Före- komsten av denna preventivt verkande kontroll är av större betydelse för att förhindra smugglingsbrott än de direkta ingripanden som grundas på brottsmisstanke.
Enligt beslagsstatistiken gjorde tullmyndigheterna ca 14 000 beslag un- der år 1983, varav ca 1 300 avsåg narkotika. Flertalet av beslagen har gjorts vid kontroll av resandetraftken. Effektiviteten av tullverkets kon- trollverksamhet bör dock givetvis inte bedömas på grundval av antalet beslag utan det avgörande måttet på effektiviteten bör snarare vara i vad mån förefintligheten av gränskontrollen haft en avhällande effekt på pre- sumtiva smugglare. En bedömning av sådana förhållanden låter sig emel- lertid knappast göras med någon större grad av säkerhet.
Enligt styrelsens uppfattning har bl.a. stickprovskontrollen av resandes handbagage m.m. en Stark preventiv effekt. Uppenbarligen blir det kata- strofala följder för bekämpningen av narkotikasmuggling om tullmyndighe- terna, på grund av brister och oklarheter i tullagstiftningen. inte anser sig kunna undersöka handbagage. portföljer. handväskor och dylika förva- ringsutrymmen annat än i de fall en direkt brottsmisstanke föreligger. Det är här även att märka att Sådana undersökningar ofta leder till iakttagelser som ger grund för den grad av misstanke som behövs för kroppsvisitation i ursprunglig mening, dvs. undersökning av vad någon här på sig i kläder etc.
Prop. 1984/85: 46 41
En så fatal lucka i kontrollsystemet kommer utan tvekan att framgångs- rikt utnyttjas av narkotikasmugglare. Det är därför av utomordentlig vikt att det skyndsamt genomförs sådana ändringar i tullagstiftningen att därav klart och uttryckligt framgår att tulltjänsteman får undersöka handbagage. portfölj, handväska m.m. utan att misstanke om brott föreligger. När det gäller undersökning av vad någon här i kläderna eller på kroppen bör dock någon grad av misstanke av smugglingsbrott föreligga liksom hittills.
De svenska tullmyndigheterna har ansett sig ha stöd i tullagstiftningen för undersökning av handresgods m.m. dvs. i en lagstiftning som tillkom före den utvidgning av kroppsvisitationsbegreppet som anses gälla sedan 1977. Förevarande slag av tullkontrollåtgärder är naturligtvis på intet sätt unika för Sverige, vilket var och en som passerat tullgränser i skilda länder kan vittna om. Det intrång som resenärerna utsätts för genom tullens kontroll av handbagage o.d. måste betraktas som lindrigt. Den resande allmänheten torde också i regel acceptera och normalt ha förståelse för att denna form av tullkontroll måste förekomma vid gränspassage om efterlev- naden av viktiga införscl- och utförselförbud skall kunna övervakas. Det bakomliggande syftet med gränsskyddsåtgärderna. dvs. att förhindra spridning av hälso-, miljö- och allmänfarliga varor (exempelvis narkotika, gift och vapen) m.m. torde av de flesta anses uppväga det besvär som kan vara förknippat med ifrågavarande undersökningar av väskor m.m.
Allmänna bestämmelser om tullens befogenheter att kontrollera varor m.m. som förs in i eller ut ur landet finns i tullagen(1973: 670) och tullstadgan (19731671). Några bestämmelser som uttryckligen behandlar rätten att undersöka bagage och liknande som resande har med sig innehål- ler inte dessa författningar. Befogenheten att undersöka väskor m.m. hari praktiken ansetts följa av den allmänna bestämmelsen i 36 & tullagen om rätt att undersöka varor. som förs in i landet.
Bestämmelser om tulltjänstemäns rätt att utföra kroppsvisitation finns i 19 s” varusmugglingslagen. ] första stycket första meningen föreskrivs att tulltjänsteman får företa kroppsvisitation, om det förekommer anledning mot en utlandsresenär att han har på sig gods som enligt lagen är underkas- tat beslag. 1 första stycket andra meningen föreskrivs att vissa tullbevak- ningschefer får besluta om skärpt tullkontroll beträffande var och en som kommer från utlandet eller skall resa ut ur landet och färdas med viss lägenhet eller ankommer under viss tid eller till viss plats. En sådan skärpt tullkontroll får innefatta kroppsvisitation. Förutsättningarna för ett beslut om skärpt tullkontroll är dock att förhållandena med avseende på resande- trafiken "med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats” är sådana att skärpningen framstår som ”oundgängligen nödvändig".
] fråga om möjligheterna att beordra skärpt tullkontroll uttalar JK i det tidigare nämnda beslutet. att det i allmänhet skall vara fråga om en relativt begränsad aktion. och att det måste finnas särskild anledning att anta att smuggelgods skall påträffas vid kontrollen. Det måste alltså förväntas att någon eller några i en större men ändå med hänsyn till färdlägenhet, färdväg eller restid bestämd grupp kan föra med sig smuggelgods. Sådana
Prop. 1984/85: 46 42
omständigheter som tullens skyldighet att övervaka gränstraftken. nödvän- digheten av preventivt verkande stickprovskontroller och behovet av kroppsvisitation som medel för att kunna utföra kontroll kan enligt JK: s uppfattning inte motivera att skärpt kontroll beordras.
Jag har ingen anledning att ifrågasätta JK: s tolkning av bestämmelserna om tullens kontrollbefogenheter. Den gällande ordningen får alltså anses innebära att tullen saknar möjlighet att. utan att konkret misstanke om oegentlighet föreligger eller skärpt tullkontroll av särskild anledning har beordrats, undersöka innehållet i handväskor och liknande. som resande har med sig. oavsett om undersökningen gäller valuta. narkotika. vapen eller andra varor.
Jag delar GTS: s uppfattning att stickprovsundersökningar — åtminstone om de genomförs med viss frekvens — har en starkt preventiv verkan på benägenheten att smuggla in varor i landet. I sammanhanget är också viktigt att betona att tullen i praktiken är hänvisad till att nästan helt använda sig av stickprovsundersökningar — vid sidan av direkta iakttagel- ser, tips och spaningsinformation — för att förhindra smugglingsbrott inom den s.k. resandetrafiken. Det är således av största vikt att tullen — i enlighet med vad som också torde vara internationell praxis — har befo- genheter att utföra verksamma rutinkontroller av det här slaget. En mot- satt ståndpunkt i denna fråga skulle sannolikt leda till den ytterst betänk- liga situationen att t.ex. narkotika till och med i stora mängder tämligen riskfritt skulle kunna föras in till landet.
Såsom framgått av det jag redan sagt innebär den lagtolkning som har gjorts att det finns möjlighet att Stickprovsvis undersöka handväskor och företa annan kroppsvisitation endast inom ramen för den skärpta tullkon- trollen. Mot bakgrund av att förutsättningar för att beordra skärpt kontroll kan antas föreligga endast undantagsvis, är denna bestämmelses tillämp- ningsområde alltför begränsat för att bestämmelsen skall kunna utgöra grund för verksamma kontrollinsatser av det slag jag nu syftar på. Det intrång i integritetshänseende som en kontroll av handväskor och liknande som en resande har med sig kan anses förorsaka måste bedömas som lindrigt och bör accepteras med hänsyn till det ytterst angelägna intresset av att ha en verksam kontroll mot införseln av narkotika. vapen och andra farliga varor. En lagändring bör därför genomföras, som ger tullen rätt att undersöka resenärers handväskor och liknande utan att misstanke om oegentligheter föreligger eller skärpt tullkontroll beordrats. En sådan änd- ring innebär inte att tullens kontrollinsatser skärps i förhållande till den hittills i praktiken bedrivna kontrollverksamheten. Säsom framgår av GTS: s skrivelse har man innan JK meddelade sitt beslut utgått från att sådana kontrollbefogenheter förelegat enligt redan gällande författningar och kontroller av denna att har utförts av tullens bevakningspersonal i t.ex. de s.k. tullftltren på flygplatser och i hamnar.
Mot bakgrund av uttalandet i förarbetena till 2 kap. 6 & RF och för att få
Prop. 1984/85: 46 43
en samlad reglering av tullens befogenheter att undersöka olika väskor m. m.. som resande har med sig när de färdas över våra gränser. anser jag det lämpligt att låta bestämmelsen omfatta väskor och andra föremål som tjänar samma syfte som en väska, och som den resande inte bär i eller innanför kläderna. Hit hänför jag då, förutom resväskor och handväskor. ryggsäckar, portföljer, bagar. kassar. påsar, korgar. axelremsväskor. handledsväskor m.m. Bestämmelsen bör kunna tillämpas oavsett om en väska etc. är stängd eller inte.
En bestämmelse av denna innebörd kan lämpligen tas in som ett nytt andra stycke i l9 & varusmugglingslagen efter de nuvarande bestämmelser- na om kroppsvisitation. Bestämmelsen i 36 5 tullagen kommer då i prakti— ken att ha betydelse endast när det gäller kontroll av in- och utförsel av annat gods än sådant som omfattas av den föreslagna bestämmelsen.
Det finns anledning att betona att den lagändring som jag nu har förordat endast avser att lagfästa de befogenheter som tulltjänstemännen i praxis tidigare har ansetts ha och som använts för att — utan att särskild misstan- ke om brott föreligger eller s.k. skärpt tullkontroll har beordrats — under- söka resenärers resgods, handväskor etc.
De stora resandeströmmarna till och från Sverige går över ett fåtal platser, framför allt färjelägen och flygplatser. Kontrollen utförs där av tullens bevakningspersonal under direkt ledning av en förman. Den rutin- mässiga kontrollen sker genom stickprovsvisa undersökningar av resenä- rer. I vissa fall kan det finnas anledning att rikta särskild uppmärksamhet mot t. ex. passagerare från en viss avgångsort. Förmannen ger då instruk- tioner härom. ' Om en riktad. mer koncentrerad kontrollinsats vid något tillfälle bedöms- nödvändig — t.ex. för kontroll av flertalet passagerare som kommer till Sverige med en viss färja — kan den tjänsteman som utövar den lokala bevakningsledningen fatta beslut härom. Krävs en samlad regional kon- trollinsats fattas beslut härom av bevakningschefen hos tulldirektionen i regionen.
Den praktiska ordning som nu har beskrivits är i allt väsentligt ända- målsenlig. Beroende på resurser, organisation m.m. är den kontrollverk- samhet som initieras av och styrs på lokal nivå den helt dominerande. Jag utgår därför från att den föreslagna lagstiftningen nästan uteslutande kom- mer att få betydelse för den lokalt initierade och styrda tullkontrollen.
Med hänsyn till den praktiska ordning som nu tillämpas och till kravet på återhållsamhet även vid användning av kontrollmetoder som innebär lind— riga intrång i den personliga integriteten bör den föreslagna bestämmelsen i 19 & varusmugglingslagen kompletteras med en bestämmelse om viss be- slutsordning. Det bör ankomma på en tjänsteman som utövar lokal eller regional bevakningsledning att besluta om omfattningen av kontrollen. En sådan bestämmelse gör det möjligt för en bevakningsledare att — som nu är fallet — styra kontrollen t. ex. mot resenärer som kommer hit med en viss båt- eller flyglägenhet eller under en viss begränsad tidrymd.
Prop. 1984/85 : 46 44
Bestämmelsen ärinte avsedd att inskränka GTS: s möjligheter att beslu- ta i frågor som rör inriktningen av tullens kontrollverksamhet m.m. eller som i övrigt är av policykaraktär.
Lagstiftningen om tullens kontrollbefogenheter ingår i det uppdrag som getts åt bcredningsgruppen (H l982:02) för översyn av tullagstiftningen. Vidare vill jag nämna att valutakommittén (E |977:03) har till uppgift att utreda bl.a. frågan hur en effektivare kontroll av valutabestämmelsernas efterlevnad skall kunna uppnås och vilka lagstiftningsåtgärder som i så fall påkallas.
Jag räknar med att få anledning att återkomma till frågan om tullens kontrollverksamhet när de nu nämnda utredningsuppdragen har slutförts.
Genom det material som har tillförts den aktuella frågan vid JK: s utred- ning har den enligt min mening fått en sådan belysning att jag anser att förslag till riksdagen i ämnet kan läggas fram utan föregående remissbe- handling.
Upprättade lagförslag I enlighet med vad jag anfört i det föregående har inom linansdeparte- mentet upprättats förslag till
lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga [.
Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.
Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1984/85: 46 45
Bilaga I
Det remitterade lagförslaget
Förslag till Lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling
Härigenom föreskrivs att l9 & lagen ( I960: 4l8) om straff för varusmugg- ling skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 t'
Förekommer mot någon. som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer till plats. där förbindelse med utlandet äger rum. anledning att han har på sig gods. som enligt denna lag är underkastat beslag. må för eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning å honom. Om vederbörande chef för tull-. kust-eller gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen ä persontrafiken till eller från utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats ound- gängligen nödvändig. må efter bevakningschefens förordnande kroppsvisi- tation verkställas å envar. som med lägenheten eller under tidrymden till platsen ankommer från eller från platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genast i verkställighet.
För att motverka brott som avses i denna lag får Iulltjänstemän även i andra fall än som avses i första stycket undersöka handresgods. såsom resväskor och portföljer, som! handväskor och liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från riket. Tulltjänste- män som utövar lokal eller regional bevakningsledning beslutar om om- fattningen av kontrollen.
Kroppsvisitation. som är av mera väsentlig omfattning. och ytlig kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämp- ligt utrymme i fartyg samt. om un— dersökningsman eller den under- sökte begär det och det kan ske utan större omgång. i vittnens när- varo. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikning (7 kvinna mä ej verkställas eller bevittnas av annan
' Senaste lydelse l98l: l079.
Kroppsvisitation. som är av mera väsentlig omfattning. och ytlig kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämp- ligt utrymme i fartyg samt. om un- dersökningman eller den under- sökte begär det och det kan ske utan större omgång. i vittnens när- varo. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning av kvinnor får inte verkställas eller bevittnas av
Prop. 1984/85: 46 46
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
än kvinna. läkare eller legitimerad annan än kvinna. läkare eller legiti- sjuksköterska. merad sjuksköterska. Detta gäller dock inte en sådan kroppsvisitation som avses i andra stycket.
Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisi- tation eller ytlig kroppsbesiktning erfordras ej med mindre den undersökte begär det eller föremål. som påträffas, tages i beslag.
Denna lag träderi kraft den I januari 1985.
Prop. l984/85: 46 47
Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL
vid sammanträde l984— l0—04
Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson. regeringsrådet Mueller. justi- tierådet Jermsten. '
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 20 september I984 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen förjustitiedepartemen- tet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
I. lag om ändring i narkotikastrafflagen (l968: 64).
2. lagom ändring i lagen (l960: 4l8) om straff för varusmuggling.
3. lag om ändring i lagen (|974: 203) om kriminalvård i anstalt.
4. lag om kontroll av berUsningsmedel på sjukhus. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran Rosenberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Lagen om ändring i narkotikastramagen
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Lagen om ändring i lagen om straff för varusmuggling
8.5
Lagrådet föreslår. för att den avsedda innebörden av andra stycket skall komma till tydligare uttryck. att stycket formuleras på följande sätt: "Har flera medverkat till en i denna lag straffbelagd gärning tillämpas bestäm- melserna i 23 kap. brottsbalken . Beträffande varusmuggling. som är ringa, gäller dOck vad som nu har sagts endast om gärningen avser narkotika."
Lagen om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt
Utöver den sakliga ändring. som föreslås beträffande det nuvarande tredje stycket av 63 .5. har denna i betydande utsträckning ändrats redak- tionellt. l sistnämnda hänseende vill lagrådet framhålla att innehållet i det föreslagna andra stycket med fördel skulle kunna bilda en fjärde punkt i det nya första stycket av paragrafen. Sker detta kan den hänvisning till första och andra styckena. som det nuvarande tredje stycket innehåller, lämnas oförändrad. '
Prop. 1984/85: 46 43
Lagen om kontroll av berusningsmedel på sjukhus
l &
Paragrafen är så utformad att lagen kan komma att tillämpas på vilket sjukhus som helst och således exempelvis även på ett vanligt kroppssjuk- hus. De motiv som departementschefen anfört till stöd för lagen anknyter emellertid till förhållandena vid narkomanvårdskliniker. Om en mera vid- sträckt tillämpning än den som sålunda framgår av motivuttalandcna anses påkallad bör detta enligt lagrådets mening klargöras närmare. Bemyndi- gandet i lagtexten bör i vart fall inte göras mera vidsträckt än som påkallas av den avsedda tillämpningen.
2—4 5.5
l 2 och 4 55 används uttrycket "söker vård” och i 3 åordet "vårda" på sådant sätt att därmed kan avses även öppen vård. Såvitt kan utläsas av motiven åsyftar lagen emellertid endast sluten vård. Lagtexten bör formu- leras så att missförstånd inte uppkommer i detta hänseende.
Lagrådet ifrågasätter emellertid om lagen (2 och 4 5.6) överhuvud bör göras tillämplig på den som "söker" vård. vilket alltså. med den av lagrådet förutsatta innebörden. avser den situationen att någon inställer sig på sjukhus i syfte att bli intagen för vård. Om han i verkligheten inte blir intagen för vård — kanske därför att han ångrar sig när han får kännedom om villkoren för vård enligt förevarande lagförslag — synes skäl inte föreligga att omhänderta sådan egendom. som avses i 2 & och som han kan ha haft med sig.
Med hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att 2 och 4 åå utformas så att de inte kommer att få tillämpning på den som söker vård och att lydelsen av 3 & jämkas exempelvis sålunda: ”Överläkaren på sjukhuset får ställa följande villkor för att lämna sluten vård för missbruk av beroende- framkallande medel. om det behövs för att hindra att patienten därvid har tillgång till sådana medel eller föremål som anges i 2 5. De villkor — — —".
l nära anslutning till vad lagrådet anfört vid lagen om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt förordar lagrådet att innehållet i 4 & andra stycket av remissförslaget får bilda en särskild. sista punkt i första stycket av samma paragraf.
Prop. 1984/85: 46 49
Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1984— l0—04
Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson. regeringsrådet Mueller. justi— tierådet Jermsten.
Enligt protokoll vid regen'ngssammanträde den 27 september 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet Holmberg beslutat inhämta lagrå- dets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Nor- din.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1984/85: 46 50
Utdrag JU STITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1984— 10— 18
Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden l. Carlsson. Feldt. Sigurdsen. Gustafsson, Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson. Anders- son. Boström. Bodström. Göransson. Gradin. Dahl. R. Carlsson. Holm- berg. Wickbom
Föredragande: statsråden Feldt och Wickbom
Proposition om ändringar i narkotikastrafflagen (1968: 64), m. m.
Statsråden anmäler sina förslag i fråga om ändringar i narkotikastraffla- gen. m.m. Anförandena och förslagen redovisas i underprotokollen för justitiedepartementet resp. finansdepartementet.
Statsrådet Wickbom hemställer att regeringen i en gemensam proposi- tion föreslår riksdagen att anta de förslag som han och statsrådet Feldt har lagt fram.
Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan- dena har lagt fram.
Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i un- derprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1 och 2.
Prop. 1984/85: 46 51
Bilaga 1 Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1984—10— 18
Föredragande: statsrådet Wickbom
Anmälan till proposition om ändringar i narkotikastrafflagen(1968: 64), m. m. '
1 Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till
1. lag om ändring i narkotikastrafflagen(1968: 64).
2. lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling, 3. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. 4. lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Förslaget till lag om ändring i lagen om straff för varusmuggling
Jag godtar lagrådets förslag till jämkning av 8 5 andra stycket. Vidare bör en smärre justering göras i 24 5.
Förslaget till lag om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt
Jag har ingen erinran mot vad lagrådet förordat beträffande 63 å i redak- tionellt hänseende. [ paragrafen bör ytterligare några jämkningar ske.
Förslaget till lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus
lå
Jag har förståelse för lagrådets påpekanden. I paragrafen bör uttryckli- gen anges att lagen. i den mån socialstyrelsen beslutar det. skall tillämpas vid sådan enhet vid ett sjukhus som är särskilt inriktad på vård för miss- bruk av beroendeframkallande medel. Som framhållits i det förslag som remitterats till lagrådet avses främst de s. k. narkomanvårdsklinikerna. Det
I
' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 20 september l984.
Prop. 1984/85 : 46 5 |»)
bör emellertid även vara möjligt att göra lagen tillämplig på de s.k. toxiko- manvårdsklinikema där såväl narkotikamissbrukarc som alkoholmissbru- kare vårdas. I vissa fall kan det bli aktuellt att göra lagen tillämplig även vid en alkoholklinik.
2—4 55
Jag förordar att paragrafemajusteras i huvudsak på det sätt som lagrådet har föreslagit. I 3 & bör anges att överläkaren för att ta in någon på sjukhuset för vård för missbruk av beroendeframkallande medel får ställa villkor av det aktuella slaget. Av formuleringen framgår att villkoren får ställas endast vid sluten vård.
Jag har beträffande förslaget till lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus samrått med statsrådet Sigurdsen. 2 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.
Prop. 1984/85: 46 53
Bilaga 2 Utdrag FINANSDEPARTEMEN'I'ET PROTOKOLL vid regeringssammanträde l984— lO— 18
F öredragande: statsrådet Feldt
Anmälan till preposition om ändringar i narkotikastrafflagen(1968: 64), m. m.
Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande| över förslag till lag om änd- ring i lagen (l960:418) om straff för varusmuggling.
Föredraganden anför att lagrådet lämnat förslaget utan erinran.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade lagförslaget.
' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 27 september l984.
Prop. 1984/85 : 46