Under slutet av 2015 och början av 2016 vilseleddes Swedbank AB av okända personer att betala drygt fem miljoner kr till ett bankkonto tillhörande Tovema AB och drygt 30 miljoner kr till två bankkonton tillhörande Coractic AB. Medlen på de olika kontona kom i allt väsentligt att överföras till konton utomlands.

Åklagaren påstod vid tingsrätten att E.A. hade gjort sig skyldig till penningtvättsbrott avseende de medel som betalats till Tovemas konto. Enligt gärningsbeskrivningen hade E.A. tillsammans och i samförstånd med en annan person (J.S.E.) upplåtit bolagets bankkonto för insättning och överfört eller låtit annan överföra drygt fem miljoner kr till bankkonton utomlands.

Åtal väcktes också mot E.A. och A.S. (mor till J.S.E.) avseende de medel som betalats till Coractics konto. Åklagaren påstod att de hade gjort sig skyldiga till penningtvättsbrott genom att, tillsammans och i samförstånd med J.S.E., ha upplåtit bolagets bankkonto för insättning, ha flyttat drygt åtta miljoner kr mellan två konton tillhöriga bolaget samt ha överfört drygt 30 miljoner kr till bankkonton utomlands.

Tingsrätten dömde E.A. för två fall, och A.S. för ett fall, av grovt penningtvättsbrott enligt 3 och 5 §§ lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott. Påföljden bestämdes för såväl E.A. som A.S. till fängelse i två år. Också J.S.E. dömdes för två fall av grovt penningtvättsbrott.

Hovrätten har skärpt straffen och dömt E.A. till fängelse i fyra år och A.S. till fängelse i tre år och sex månader.

E.A. och A.S. har överklagat hovrättens dom. HD har meddelat prövningstillstånd beträffande E.A:s överklagande, som avser endast frågan om påföljd. Med avseende på A.S:s överklagande har HD meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit styrkt beträffande gärningen.

I enlighet med hovrättens dom har E.A. gjort sig skyldig till två fall av penningtvättsbrott och A.S. till ett fall av penningtvättsbrott. Frågan är nu främst hur straffvärdebedömningen ska göras.

E.A. har kontaktat J.S.E. och tagit initiativ till de penningtvättsåtgärder som senare kommit att vidtas, vilket beträffande Tovema var följande. J.S.E. har registrerat sig som firmatecknare för Tovema. Han har för bolagets räkning kvitterat ut en bankdosa kopplad till bolagets bankkonto i SEB och lämnat den vidare till E.A.

Som en följd av E.A:s initiativ har J.S.E. vidare övertalat A.S. att vidta åtgärder i Coractic och deltagit i planeringen av hennes uppdrag. A.S. har låtit annan registrera henne som firmatecknare för Coractic. Dagen efter registreringen har hon försökt att hämta ut en bankdosa på ett bankkontor i Hyllie. Hon har senare samma dag för Coractics räkning dels på SEB:s kontor i Malmö hämtat ut en bankdosa kopplad till Coractics bankkonto i den banken, dels öppnat bankkonto och tecknat tjänster, bl.a. avseende bankgiro och utlandsbetalningar, samt hämtat ut en bankdosa på Skurups sparbank. Bankdosorna har hon därefter lämnat över till E.A. Slutligen har A.S. med hjälp av en postväxel överfört drygt åtta miljoner kr mellan Coractics konton i de olika bankerna.

E.A. har tagit emot de två bankdosorna, vilka sedan använts för utlandsöverföringarna. Han har också närvarat vid ett flertal tillfällen när A.S. vidtagit åtgärder, uppenbarligen för att kontrollera händelseförloppet. Dessförinnan har E.A., tillsammans med J.S.E., vidtagit förberedande åtgärder i de två bolagen. Bolagen har inte bedrivit någon legitim verksamhet utan använts endast för penningtvätt.

Genom de ovan beskrivna åtgärderna har belopp om drygt fem miljoner kr respektive 30 miljoner kr kunnat överföras till utländska bankkonton. Åtgärderna har syftat till att dölja att medlen härrör från brott eller till att främja möjligheterna för någon att omsätta eller tillgodogöra sig medlen.

Det har förekommit täta kontakter mellan de tre tilltalade i samband med att för brottsupplägget centrala åtgärder vidtagits. E.A. och A.S. har agerat tillsammans och i samförstånd på det sätt åklagaren påstått under respektive åtalspunkt. De har varit in-förstådda med vad åtgärderna syftat till och haft uppsåt i förhållande till brottslighetens fulla omfattning.

Om ett penningtvättsbrott är grovt döms för grovt penningtvättsbrott till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värden, om de brottsliga åtgärderna har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av särskilt farlig art. (Se 5 §.)

Om brottet är ringa döms för penningtvättsförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader. För penningtvättsförseelse ska också dömas den som inte insåg men hade skälig anledning att anta - dvs. var oaktsam i förhållande till - att egendomen i fråga härrörde från brott eller brottslig verksamhet. (Se 6 §.)

Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde (29 kap. 1 § första stycket BrB). Bestämmelsen ger uttryck för att straffvärdet utgör utgångspunkten för påföljdsbestämningen och återspeglar de för påföljdsbestämningen grundläggande principerna om proportionalitet och ekvivalens.

Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas bl.a. den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft (se 29 kap. 1 § andra stycket BrB).

Hänvisningen till vad gärningsmannen insett eller borde ha insett innebär att endast sådana faktorer som är täckta av uppsåt eller oaktsamhet kan beaktas vid straffvärdebedömningen. När åtalet avser ett brott som förutsätter uppsåt, bör faktorer täckta endast av oaktsamhet i princip kunna beaktas under förutsättning att gärningen är kriminaliserad också om den har begåtts av oaktsamhet (se "De kinesiska kullagren" NJA 2014 s. 559 p. 6 med hänvisningar; jfr "Samlag med avkomling" NJA 2015 s. 826 p. 10 som avsåg en gärning som är kriminaliserad endast om den begås med uppsåt). I regel får emellertid faktorer som är täckta bara av oaktsamhet begränsad betydelse för straffvärdet i relation till de delar som är täckta av uppsåt.

Utöver den allmänna bestämmelsen i 29 kap. 1 § BrB finns det i 2 och 3 §§ angivet vissa försvårande (2 §) och förmildrande (3 §) omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för den särskilda brottstypen, ska beaktas vid straffvärdebedömningen.

När fråga är om flerfaldig brottslighet måste ett straffvärde för den samlade brottsligheten bestämmas. Detta sker i enlighet med den s.k. asperationsprincipen, vilket innebär att straffvärdebedömningen utgår från det allvarligaste brottet som är föremål för bedömning och att det till straffvärdet för detta brott läggs en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten. Det innebär i praktiken att det samlade straffvärdet vid flerfaldig brottslighet blir väsentligt lägre än vad som skulle bli följden av en ren sammanläggning av straffvärdet för varje enskilt brott. Ordningen motiveras dels av att man inte snabbt ska nå taket på straffskalan och därmed sakna utrymme för en nyanserad straffmätning av mycket allvarliga brott, dels av att en ren sammanläggning av straff skulle kunna innebära att straffet för flera lindriga brott (t.ex. ett antal stölder) skulle kunna komma att motsvara straffet för ett betydligt allvarligare brott (t.ex. ett rån). Detta kan inte anses vare sig rimligt eller önskvärt.

Vid gradindelade brott är varje grad att se som en egen brottstyp med en egen straffskala. Av hänvisningen i 29 kap. 1 § BrB till den för brottet tillämpliga straffskalan följer att gradindelning i princip måste ske före straffvärdebedömningen. Det förhållandet att det, vilket utvecklas i det följande, finns ett nära samband mellan gradindelning och straffvärdebedömning påverkar inte denna prövningsordning (se t.ex. "Brevinkastet" HD:s dom den 5 juli 2018 i mål B 4885-17 p. 19).

I vissa fall förekommer vid gradindelade brott s.k. kvalifikationsgrunder som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett visst brott är grovt, eller synnerligen grovt. I dylika fall tar bedömningen av rubriceringsfrågan sin utgångspunkt i dessa omständigheter (se "Rånet i tobaksbutiken" HD:s dom den 10 oktober 2018 i mål B 2678-18 p. 7). En samlad bedömning måste emeller-tid alltid göras. Det betyder att det inte är nödvändigt att bedöma brottet som grovt när någon av de angivna omständigheterna föreligger och heller inte uteslutet att bedöma brottet som grovt i fall där ingen av de angivna omständigheterna är för handen. För att ett brott ska bedömas som grovt i sistnämnda fall krävs emellertid i princip att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges i lagens exemplifiering (se t.ex. "De upprepade skattebrotten" HD:s dom den 13 juli 2018 i mål B 4680-17 p. 10 och ”Rånet i tobaksbutiken” p. 7, båda med vidare hänvisningar).

Även med utgångspunkt i den nyss angivna prövningsordningen finns det ett nära samband mellan gradindelning och straffvärdebedömning. Det beror på att gradindelningen i mer svårbedömda fall inte kan göras utan att det sker en värdering av hur allvarlig brottsligheten är. Den samlade bedömning som alltid måste göras kommer alltså ytterst - med reservation för att vissa faktorer som påverkar straffvärdet saknar betydelse för gradindelningen - att bygga på en värdering av om straffvärdet i det enskilda fallet med beaktande av förekommande kvalifikationsgrunder är sådant att det är motiverat att döma för grovt brott. När det inte finns några kvalifikationsgrunder angivna blir sambandet mellan de båda bedömningarna ännu tydligare.

I 5 § lagen om straff för penningtvättsbrott anges ett antal omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är att anse som grovt (se p. 14). Eftersom penningtvättsbrott kan utföras på olika sätt och det kan förekomma förbrott av varierande slag kan frågan om vilka överväganden som gör sig gällande vid gradindelning av penningtvättsbrott inte besvaras generellt.

I viss utsträckning kommer förbrottet att bli styrande för synen på penningtvättsbrottet. Närmast blir det då fråga om att väga in förbrottets allmänna karaktär och svårhet i den utsträckning dessa förhållanden är kända. Det har i motiven till lagen om straff för penningtvättsbrott förutsatts att de närmare omständigheterna kring förbrottet inte behöver visas (se prop. 2013/14:121 s. 109). När ett penningtvättsbrott - såsom i nu aktuellt fall - avser egendom som härrör från ett förmögenhetsbrott har det i förarbetena angetts att de ungefärliga värdegränser som utgör hållpunkter vid bedömande av om ett förmögenhetsbrott är att anse som grovt, kan vara vägledande också vid bedömande av om ett penningtvättsbrott är grovt med hänsyn till att det avsett betydande värden (se a. prop. s. 113).

Vad som sägs i förarbetena ligger i linje med de uttalanden om gradindelning och straffvärdebedömning vid häleri som HD gjorde i rättsfallet ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654. I fallet uttalade HD att den i rättspraxis utbildade hållpunkten, att en stöld - eller ett bedrägeri eller en förskingring - många gånger är att bedöma som grovt brott om värdet av det tillgripna motsvarar fem basbelopp, bör kunna accepteras samt att det saknades skäl att bedöma häleribrottslighet på annat sätt (se p. 6 i rättsfallet). Domstolen betonade emellertid samtidigt att det är viktigt att det förhållandet att man på detta sätt knyter straffvärdebedömning och gradindelning till olika beloppsgränser inte leder till en rättstillämpning där andra faktorer inte ges den betydelse de bör ha (se p. 5 i rättsfallet).

I rättsfallet angavs vidare att betydelsen av godsets värde relativt sett blir mindre ju allvarligare brottsligheten är. Om godsets värde är så högt som 18 basbelopp bör emellertid utgångspunkten vara att straffvärdet motsvarar fängelse i ett år (se p. 8 i rättsfallet).

Vid ytterligare ökande belopp avtar betydelsen av godsets värde ännu mer. Skälet till att betydelsen av värdet avtar är dels att hänsyn måste tas till den relativa betydelsen av en viss kvantitativ ökning (en ökning från 100 kr till 5 000 kr har större betydelse än en ökning från 50 000 kr till 55 000 kr), dels att en sådan avtagande betydelse är en förutsättning för att man inte ska nå taket på straffskalan alltför snabbt och därmed hindra att ytterligare kvantitativa skillnader ges betydelse överhuvudtaget (jfr förhållandena vid straffvärdebedömningen av narkotikabrott).

Motsvarande synsätt bör anläggas vid penningtvätt som hänger samman med förmögenhetsbrott. Vad som har sagts om värdegränserna och deras betydelse får sålunda anses ha bäring på penningtvättsbrott. Men det ska göras en nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, varvid andra faktorer än värdet ska beaktas. I första hand blir det då förhållandena vid själva penningtvättsbrottet som kommer att vägas in vid sidan av det värde som brottet avser.

Penningtvättsbrott kan, som nämnts (jfr p. 24), vara av mycket skiftande karaktär. Fråga kan vara om åtgärder som avser hantering av den egendom som härrör från brott, men också om åtgärder som bara mer indirekt kan kopplas till denna. Vidare begås penningtvättsbrott ofta som ett led i annan brottslighet. Ett penningtvättsupplägg kan därutöver i sig innefatta åtgärder av flera personer som var och en begår penningtvättsbrott i gärningsmannaskap. Av särskild betydelse vid straffvärdebedömningen blir därför karaktären på penningtvättsåtgärderna och den roll som en person har intagit vid penningtvätten.

I den mån som även förhållandena vid förbrottet är utredda i målet om penningtvättsbrott (och är subjektivt täckta hos den som misstänks för det brottet), bör det emellertid vara möjligt att ta hänsyn också till sådana förhållanden. Det kan ske exempelvis när det ska bedömas om penningtvättsbrottet har ingått som ett led i en brottslighet som har utövats systematiskt eller i större omfattning.

I målet är fråga om två penningtvättsbrott, ett som avser drygt fem miljoner kr (E.A.) och ett som avser drygt 30 miljoner kr (E.A. och A.S.). De betydande värdena samt det förhållandet att penningtvättsbrotten har ingått som ett led i brottslighet som utövats systematiskt har enligt hovrätten omfattats av uppsåt hos E.A. respektive A.S. Brotten avser värden som på ett högst påtagligt sätt överskrider den nivå vid vilken värdet i sig talar för att ett brott är grovt. E.A:s och A.S:s penningtvättsbrott ska bedömas som grova.

Det brott som E.A. och A.S. har begått tillsammans avser drygt 30 miljoner kr som härrör från förmögenhetsbrott. Penningtvättsåtgärderna har innefattat förflyttning av medlen och lett till att de förts utomlands. Även om betydelsen av beloppets storlek är starkt avtagande talar beloppet i sig för att gärningarna har ett mycket högt straffvärde. Med beaktande av de hållpunkter som har angetts av HD (se p. 25-29) talar beloppet för ett straffvärde som ligger omkring tre år och sex månader.

Detta är emellertid bara en utgångspunkt. Straffvärdet för den enskilda gärningen måste bedömas mot bakgrund av samtliga omständigheter. Av betydelse blir bl.a. i vilken grad de olika medverkande personerna har varit delaktiga i gärningen och om det föreligger några särskilda försvårande eller förmildrande omständigheter.

E.A. har varit delaktig i de förberedande åtgärderna vid penningtvätten och är också den som har förmått J.S.E. att delta och att, i sin tur, förmå A.S. att delta. Därtill kommer att han har begått ytterligare en penningtvättsgärning som, sedd för sig, har ett betydande straffvärde. Även med beaktande av asperationsprincipen bör det brottet ge ett inte obetydligt utslag. Straffvärdet för E.A:s gärningar får vid en samlad bedömning anses motsvara fängelse i fyra år och sex månader.

A.S. har vid flera tillfällen agerat som ställföreträdare för Coractic. I den egenskapen har hon hämtat ut och löst in postväxeln på drygt åtta miljoner kr samt kvitterat ut de bankdosor som sedan använts för att överföra medlen utomlands. Hennes agerande har varit ett nödvändigt led i penningtvätten. Samtidigt har hennes roll vid genomförandet av brottet varit betydligt mindre framträdande än E.A:s roll. Hon har intagit en underordnad position och åtminstone i viss mån övertalats av sin son att delta.

HD finner, liksom hovrätten, inte anledning att ifrågasätta att A.S., till följd av sonens missbruk, har upplevt sig ha ett begränsat handlingsutrymme. Det finns inte heller skäl att ifrågasätta hennes uppgift om att hon vid tiden för gärningen mådde psykiskt dåligt och att hon var medberoende till sonens missbruk. Dessa förhållanden är visserligen inte sådana att 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB är direkt tillämplig, men de kan ändå i någon mån beaktas som förmildrande. Vid en samlad bedömning får straffvärdet för A.S:s gärning anses motsvara fängelse i tre år.

Påföljden för E.A. och A.S. ska med hänsyn till straffvärdet för de gärningar som de har begått bestämmas till fängelse.

När det gäller E.A. finns det inte några skäl att vid bestämmande av fängelsestraffets längd avvika från straffvärdet. Med hänsyn till att bara E.A. har överklagat hovrättens dom ska dock straffet på fyra års fängelse stå fast.

A.S. har i HD gjort gällande att det vid bestämmande av strafftidens längd ska beaktas att hon medverkat i utredningen (se 29 kap. 5 § första stycket 5 BrB). Det finns emellertid inte stöd för att hon har lämnat sådana uppgifter som kan tillmätas betydelse vid straffmätningen. Straffet för henne ska bestämmas till fängelse i tre år.

Under mars 2015 vilseleddes en representant för Morgan Stanley Wealth Management av en okänd person att överföra knappt 1,8 miljoner kr till E.S:s bankkonto.

Åklagaren väckte åtal mot E.S. avseende dessa medel och gjorde gällande att hon gjort sig skyldig till penningtvättsbrott genom att ha ställt sitt bankkonto till förfogande för medlen och därefter lämnat skenbara förklaringar till bankpersonalen avseende medlens ursprung.

Tingsrätten dömde E.S. för grovt penningtvättsbrott enligt 3 § första stycket 1 och 5 § första stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott. Påföljden bestämdes till villkorlig dom och böter.

Hovrätten har ändrat tingsrättens domslut på det sättet att påföljden har bestämts till fängelse i ett år.

E.S. har överklagat hovrättens dom. HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit styrkt beträffande gärningen.

I enlighet med hovrättens dom har E.S. gjort sig skyldig till penningtvättsbrott. Frågan i målet är främst hur straffvärdebedöm-ningen ska göras avseende detta penningtvättsbrott.

Det är klarlagt att pengar som härrör från brott eller brottslig verksamhet satts in på E.S:s konto och att hon handlat på det sätt som åklagaren gjort gällande. Penningtvättsåtgärderna har föregåtts av att hon kontaktats av en gammal vän som frågat om han kunde få sätta in en summa pengar på hennes bankkonto. Hon har gått med på detta utan att fråga om anledningen till insättning-en. På vännens uppmaning har hon också överlämnat sin bankdosa med tillhörande kod till honom. Vännen har inte berättat för E.S. varifrån pengarna kommit eller hur mycket pengar det rört sig om. Han har uppmanat henne att inte svara på frågor från bankpersonal och sagt till henne att hon skulle förstöra för många om hon lämnade uppgifter till banken.

När bankpersonal per telefon hört av sig till E.S., för att utreda medlens ursprung, har hon uppgett att det var en farbror till henne som hade satt in dem på kontot samt att pengarna kunde skickas tillbaka. Vid ytterligare telefonkontakt med banken har E.S. vidhållit de oriktiga uppgifterna om varifrån pengarna kommit.

E.S. har visserligen inte haft full insikt om förbrottet och pengarnas ursprung. Däremot har hon insett att det fanns en påtaglig risk för att det i penningtvättssyfte sattes in pengar från brott eller brottslig verksamhet på hennes konto. Hon har också haft an-ledning att räkna med att insättningen kunde avse ett belopp i den storleksordning som faktiskt sattes in. Trots detta har hon inte ställt några frågor till den person som hon upplät kontot till. E.S. har haft likgiltighetsuppsåt till samtliga relevanta gärningsomstän-digheter inklusive insättningens storlek.

I målet är fråga om ett penningtvättsbrott som avser knappt 1,8 miljoner kr. E.S. har, enligt vad hovrätten funnit utrett, haft uppsåt (likgiltighetsuppsåt) i relation till värdet.

Eftersom penningtvätten har avsett ett värde som på ett påtagligt sätt överskrider den nivå vid vilken värdet i sig talar för att ett brott är grovt, ska E.S. dömas för grovt penningtvättsbrott.

E.S:s brott avser ett belopp som är ungefär dubbelt så stort som det belopp vilket som utgångspunkt bör krävas för att straffvärdet ska motsvara fängelse i ett år (se p. 23). Penningtvättsåtgärderna har innefattat befattning med medlen och försök att genom oriktiga uppgifter dölja deras ursprung. Med beaktande av att beloppet har en avtagande betydelse för brottets straffvärde får beloppets storlek i sig anses tala för ett straffvärde omkring fängelse i ett år och sex månader.

Detta är emellertid bara en utgångspunkt. Straffvärdet för den enskilda gärningen måste bedömas mot bakgrund av samtliga omständigheter. Av betydelse blir bl.a. i vilken grad den tilltalade har varit delaktig i gärningen och om det föreligger några särskilda försvårande eller förmildrande omständigheter.

E.S. har förmåtts att delta i gärningen genom uppmaningar från en vän. Hon har inte deltagit i planeringen av, eller haft några närmare insikter om, den bakomliggande brottsligheten, och hon har haft en underordnad roll. Hovrätten har bedömt att hon agerat med endast likgiltighetsuppsåt. Dessa omständigheter påverkar straffvärdet i sänkande riktning. HD instämmer i hov-rättens slutsats att straffvärdet, vid en samlad bedömning, motsvarar fängelse i ett år.

Straffvärdet för E.S:s gärning är så högt att det talar för att fängelse ska väljas som påföljd. Några omständigheter som gör att det finns skäl att välja en lindrigare påföljd än fängelse finns inte.

Hovrättens domslut ska därför fastställas.

Under slutet av 2015 vilseleddes Medmera Bank AB av en okänd person att utbetala 250 000 kr till L.C:s bankkonto.

Åklagaren väckte åtal mot L.C. och gjorde gällande att han gjort sig skyldig till penningtvättsbrott genom att tillhandahålla sitt bankkonto och ta emot de aktuella medlen, genom att låna ut sitt kontokort och sin kod för uttag och genom att göra överföringar och uttag från kontot.

Tingsrätten dömde L.C. för grovt penningtvättsbrott till villkorlig dom och ålade honom att, solidariskt med den medtilltalade, betala skadestånd till Medmera Bank AB med 250 000 kr jämte ränta.

Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.

L.C. har överklagat hovrättens dom. HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit styrkt beträffande gärningen.

I enlighet med hovrättens dom har L.C. gjort sig skyldig till penningtvättsbrott. Målet gäller främst hur brottet ska rubriceras och hur straffvärdebedömningen ska göras.

L.C. har tillhandahållit sitt bankkonto och tagit emot 250 000 kr på detta. Han har lånat ut sitt kontokort och sin kod för uttag och gjort ett antal uttag och en överföring. L.C:s avsikt var att hjälpa en gammal vän, som sagt sig inte kunna komma åt sina pengar på grund av en konkurs. Det var först när L.C. såg vilket belopp som hade satts in på kontot som han förstod att pengarna kunde ha brottsligt ursprung. L.C. har, när han tillhandahöll sitt bankkonto och lånade ut sitt kontokort och sin kod, inte haft uppsåt till att medel som härrörde från brottslig verksamhet skulle överföras till kontot. Sådant uppsåt har han emellertid haft när han gjorde uttag och överföring från kontot. Det är de sistnämnda åtgärderna som han har dömts för. När han utförde dessa hade en annan person redan tagit ut 15 000 kr från hans bankkonto.

L.C. har tagit ut 167 000 kr genom ett flertal kontantuttag i bl.a. Jönköping och Göteborg. Han har skjutsats runt i en bil tillsammans med ett par andra personer och har efter uttagen lämnat över pengarna till den medtilltalade. Efter att ha blivit instruerad till det har L.C. också överfört resterande 68 000 kr till dennes bankkonto. Sammantaget har alltså L.C., efter att han fått upp-såt till medlens ursprung, medverkat till att 235 000 kr tagits ut eller överförts från hans konto.

I målet är fråga om ett penningtvättsbrott som avser 235 000 kr. Värdet är sådant att gärningen ligger någonstans omkring den nivå vid vilken värdet i sig talar för att ett brott ska bedömas som grovt. Denna omständighet ska beaktas vid bedömningen, men värdet är inte sådant att det avgör rubriceringsfrågan.

L.C. har vidtagit flera åtgärder med de medel han haft på sitt konto. Han har följt med till olika platser och gjort uttag och slutligen gjort en överföring avseende det som sedan återstått. Hänsyn måste emellertid också tas till att han inte dömts för att ha ställt sitt konto till förfogande - och det har inte ens gjorts gällande att han varit oaktsam i den delen - samt till att han har hamnat i en inte alldeles enkel situation när han förstått att medlen härrörde från brott. L.C. har vidare intagit en i sammanhanget underordnad roll och utfört gärningarna efter påtryckningar.

Det förhållandet att någon haft en i sammanhanget underordnad roll påverkar normalt straffvärdet men inte gradindelningen (jfr "Vakthållningen" NJA 2006 s. 577). Vid brottstyper som är konstruerade på sådant vis att personer som medverkar i ett brottsupplägg själva begår brott i gärningsmannaskap måste emellertid detta förhållande kunna ges betydelse också vid bedömningen av gradindelningsfrågan (se NJA 2004 s. 354). I detta fall måste dessutom beaktas att L.C. inte dömts för de inledande åtgärderna, dvs. för att tillhandahålla sitt konto och motta medlen, vilket gör att hans gärning är åtminstone delvis atypisk. Vid en samlad bedömning kan brottet inte anses vara så allvarligt att det bör bedömas som grovt. Straffvärdet bedöms motsvara fängelse i fem månader.

Påföljden för det brott som L.C. har gjort sig skyldig till bör, som tingsrätten och hovrätten kommit fram till, bestämmas till villkorlig dom.

Som hovrätten funnit är L.C. skadeståndsskyldig gentemot Medmera Bank AB. Med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit utrett ska skadeståndet bestämmas till 235 000 kr.

När en skada, som i detta fall, har vållats genom uppsåtligt brott ska möjligheterna att jämka skadeståndet användas med stor återhållsamhet. Vad L.C. har anfört utgör inte tillräckliga skäl för jämkning.

Hovrättens domslut ska ändras dels på så sätt att L.C. döms, inte för grovt penningtvättsbrott, utan för penningtvättsbrott av normalgraden, dels på så sätt att skadeståndet bestäms till 235 000 kr.