RÅ 1993:37
Ersättning enligt 44 § andra stycket rättshjälpslagen (1972:429) till offentligt biträde i LVU-mål för utfört arbete har bestämts med ledning av den timkostnadsnorm som gäller enligt den s.k. tvistemålstaxan.
Kammarrätten i Göteborg
J.E. var i Kammarrätten i Göteborg offentligt biträde i ett mål om omedelbart omhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Han begärde ersättning för uppdraget bl. a. för utfört arbete under sex timmar med 910 kr per timme inkl. mervärdeskatt.
Domskäl
Kammarrätten i Göteborg (1993-04-02, Wileke, Dahlin, referent, Bratt) yttrade: Enligt 22 § första stycket rättshjälpslagen (1972:429) har biträde rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen. Av 22 § andra stycket rättshjälpsförordningen (1979:938) framgår att Domstolsverket fastställer de taxor som avses i 21 kap. 10 § rättegångsbalken beträffande brottmål och i 22 § första stycket rättshjälpslagen avseende gemensam ansökan om äktenskapsskillnad (tvistemålstaxan) på grundval av en timkostnadsnorm som beslutas av regeringen. För år 1992 var den av regeringen fastställda timkostnadsnormen till grund för såväl brottmålstaxan som tvistemålstaxan 890 kr inkl. mervärdeskatt. För år 1993 har regeringen i beslut den 5 november 1992 fastställt timkostnadsnormen för brottmålstaxan till 850 kr inkl. mervärdeskatt och för tvistemålstaxan till 890 kr inkl. mervärdeskatt. I målet föreligger inte skäl att ge J.E. ersättning för nedlagt arbete med högre belopp än enligt timkostnadsnormen för tvistemålstaxan 890 kr (jfr RÅ 1993 not. 79).
Regeringsrätten
J.E. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle bestämma ersättningen för utfört arbete i kammarrätten till 910 kr per timme inkl. mervärdeskatt.
Som grund för yrkandet anförde J.E. följande: Högsta domstolen hade i ett beslut av den 19 mars 1993, nr SÖ 162, mål nr Ö 506/93 rörande ersättning till offentlig försvarare (ej taxemål) funnit att skälig ersättning var 910 kr per timme inkl. mervärdeskatt. - Högsta domstolen hade i sina domskäl uppgett att utgångspunkten vid bestämmande av skälig timersättning till offentlig försvarare borde vara den genomsnittliga kostnaden per timme för advokatverksamheten. Den advokatverksamhet man här åsyftade var advokatverksamheten vid de allmänna advokatbyråerna. En ersättning som inte täckte denna kostnad var uppenbarligen inte skälig. Ur rättssäkerhetssynpunkt tedde det sig särskilt väsentligt att inte försvararuppdraget underbetalades. Vidare uppgav Högsta domstolen att det kunde antas att kostnaden i vart fall inte understeg självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna. - I enlighet med vad som anförts vid tillkomsten av rättshjälpslagen fick dessa självkostnader tillmätas stor betydelse i vart fall tills andra beräkningsmetoder utarbetats. Härefter hade Högsta domstolen varit i kontakt med Domstolsverket och fått besked om att självkostnadsnormen hos allmänna advokatbyråerna under 1993 uppgick till 908 kr per timme inkl. mervärdeskatt. Något annat underlag för beräkning av timersättning till offentlig försvarare förlåg inte varför Högsta domstolen fann en skälig ersättning utgöra 910 kr per timme. - Den princip som Högsta domstolen redogjort för vid beräkning av timkostnadsnormen i brottmål var samma beräkningssätt som hela tiden legat till grund för fastställandet av timkostnadsnormen även i tvistemålsärenden, ärenden som offentligt biträde etc. Något skäl till att ersättningen i tvistemål eller ersättningen till offentligt biträde skulle vara lägre än timkostnaden för offentlig försvarare fanns ej.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1993-06-08 (Mueller, Brink, Tottie, Berglöf, Lindstam) yttrade: Regeringsrätten har i praxis (se bl.a. RÅ 1985 2:47 och RÅ 1993 not. 79) vid tillämning av 44 § andra stycket rättshjälpslagen bestämt ersättning till offentligt biträde med ledning av timkostnadsnormen för den s.k. tvistemålstaxa som avses i 22 § rättshjälpsförordningen. Detta innebär f. n. att ersättning för utfört arbete utgår efter 890 kr per timme inkl. mervärdeskatt.
Regeringsrätten finner inte skäl att ändra denna praxis. Ersättningen för J.E:s arbete i kammarrätten skall alltså inte ändras.
Regeringsrätten fastställer det slut kammarrättens beslut innehåller såvitt det överklagats.