RÅ 1993:69
Behov av personlig assistent under vistelse på dagcenter har ansetts kunna tillgodoses inom ramen för den omvårdnad som enligt 4 § andra stycket omsorgslagen ingår i denna särskilda omsorgsform.
Länsrätten i Stockholms län
L.M., som var grovt psykiskt utvecklingsstörd sedan födseln, ansökte hos dåvarande Socialnämnden i Nacka kommun om bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen i form av personlig assistent vid vistelse på Zinkensdamms dagcenter för tillhandahållande av hjälp, stöd och uppmuntran m.m. Socialnämnden avslog genom beslut den 30 juli 1990 ansökningen med motiveringen att annan huvudman hade det totala ansvaret för sökandens omvårdnad.
L.M. överklagade och vidhöll sin ansökan.
Domskäl
Länsrätten i Stockholms län (1990-10-18, ordförande Diurson) yttrade: Av handlingarna framgår att L.M. har behov av en personlig assistent. Behovet har inte ifrågasatts av socialnämnden. Det är dock socialnämndens uppfattning att ansvaret för att behovet tillgodoses ligger hos landstingskommunen. - Enligt rättspraxis, RÅ 1989 ref. 49, skall behov av personlig assistent tillgodoses genom socialtjänstlagen och inte av landstinget genom omsorgslagen. Besvären skall därför bifallas. - Med bifall till besvären bestämmer länsrätten att L.M. skall tillerkännas bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) i form av personlig assistent vid vistelse på Zinkensdamms dagcenter och i övrigt för att ge honom den hjälp och det stöd han behöver. Det ankommer därmed på socialnämnden att efter utredning av behovets närmare omfattning, vidta de åtgärder som domen föranleder.
Kammarrätten i Stockholm
Områdesstyrelsen Sicklaön i Nacka kommun (tidigare Socialnämnden i Nacka kommun) överklagade och yrkade att kammarrätten skulle undanröja länsrättens dom och fastställa styrelsens beslut att avslå L.M:s begäran om bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen.
Kammarrätten i Stockholm (1990-12-28, Sundin, Sundelin, referent) ändrade inte länsrättens dom.
Tf. kammarrättsassessorn Lindgren var av skiljaktig mening och anförde. L.M. skall skrivas in på dagcenter. Han har under sin vistelse där behov av personlig assistent. Föreståndaren vid dagcentret har också, med anledning härav, tillskrivit omsorgsområdet och begärt förstärkning med en personlig assistent. Enligt 4 § första stycket andra punkten jämförd med 4 § andra stycket lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl. skall den som får särskild omsorg i form av daglig verksamhet - dagcenter - också erhålla omvårdnad. Av lagens förarbeten framgår att bestämmelsen i 4 § andra stycket avser att garantera den som får särskild omsorg också garanteras den omvårdnad vederbörande behöver (se prop. 1984/85:176 s. 62). Omständigheterna är enligt min mening sådana att det, oaktat att socialnämnden har det yttersta ansvaret för de som vistas i kommunen, närmast ankommer på landstingskommunen att tillförsäkra L.M. den omvårdnad han behöver. Därför vill jag bifalla besvären. (Jfr dock RÅ 1984 ref. 2:63 och 1987 not. 581).
Regeringsrätten
Områdesstyrelsen överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom och fastställa styrelsens beslut att avslå L.M:s begäran om bistånd enligt socialtjänstlagen i form av personlig assistent. Prövningstillstånd meddelades.
Socialstyrelsen avgav yttrande i målet.
Regeringsrätten (1993-10-18, Björne, Brink, Wadell, Werner, Ragnemalm) yttrade: L.M:s behov av en personlig assistent för sin livsföring har inte ifrågasatts av kommunen. Målet gäller om kommunen kan vägra att tillgodose detta behov, under den tid L.M. vistats vid Zinkensdamms dagcenter, som bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen med hänvisning till att detta är en uppgift för landstinget enligt bestämmelserna i lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen).
Tillgång till personlig assistent med uppgift att tillgodose den utvecklingsstördes tillsyns- och omvårdnadsbehov är i och för sig inte att anse som sådan särskild omsorg som avses i 4 § första stycket omsorgslagen (jfr RÅ 1989 ref. 49 och 1990 ref. 117). Av stadgandets andra stycke framgår emellertid att i de angivna särskilda omsorgerna, däribland "daglig verksamhet i dagcenter eller annan sysselsättning för dem över skolåldern, som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig", ingår även "omvårdnad". Frågan är om sådan omvårdnad inkluderar även en så långtgående åtgärd som att vid behov tillhandahålla en särskild person med uppgift att stödja och hjälpa en viss vårdbehövande.
Enligt lagförarbetena (prop. 1984/85:176 s. 34 och 62) innefattar omvårdnad enligt 4 § andra stycket omsorgslagen skyldighet att stödja och hjälpa de psykiskt utvecklingsstörda med dagliga behov, som de kan ha svårigheter att själva klara. Som exempel på sådana behov nämns hjälp att sköta hygien, att äta, att klä sig, att nå och förflytta sig liksom hjälp med diverse inköp. Det kan, sägs det vidare, i vissa fall vara "lämpligt att sammanföra dessa olika uppgifter till en personlig vårdare".
I sitt i målet avgivna yttrande understryker Socialstyrelsen, att omsorgstagare, som har beviljats placering på dagcenter som särskild omsorg, har rätt till den omvårdnad de behöver för att kunna tillgodogöra sig vistelsen där. Styrelsen erinrar om bestämmelserna i 5 och 16 §§ omsorgslagen om att de särskilda omsorgerna skall anpassas till individuella behov och att erforderlig personal skall finnas för att meddela god omsorg. Hur man organiserar stödet och hur det betecknas kan enligt Socialstyrelsen variera; det kan vara fråga om "personlig assistent, personlig vårdare, personligt stöd eller helt enkelt personalinsatser efter behov".
Regeringsrätten finner mot angiven bakgrund att det enligt omsorgslagen åligger omsorgshuvudmannen att ge L.M. all den omvårdnad som erfordras för att han skall klara av att vistas vid dagcentret. Då L.M:s behov av hjälp och stöd således kan tillgodoses på annat sätt än genom bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen, finner Regeringsrätten att områdesstyrelsens beslut att avslå hans begäran om bistånd i form av personlig assistent under vistelsen vid dagcentret är lagligen grundat.
Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsrättens domar och fastställer områdesstyrelsens beslut.