RÅ 1994:67

J.H. överklagade socialnämndens beslut och åberopade ett protokoll från Sollentuna tingsrätt av vilket framgick att en ansökan om äktenskapsskillnad ingivits till tingsrätten den 16 april 1993.

I besvär hos Regeringsrätten yrkade Socialnämnden i Sollentuna kommun genom socialchefen att kammarrättens beslut att avvisa överklagandet skulle upphävas. Till stöd för nämndens talan anförde M.R. följande. Socialnämnden har lämnat delegationsuppdrag enligt en delegationsordning. Hon har enligt punkten 3.4 i delegationsordningen nämndens uppdrag att överklaga ärenden där länsrätten och kammarrätten undanröjt socialnämndens beslut. Det är med stöd av detta bemyndigande hon överklagat länsrättens dom. - Kammarrätten hänvisar i sitt beslut till 6 kap. 34 § kommunallagen, enligt vilket lagrum beslutanderätten inte får delegeras i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av större vikt. Kammarrätten tolkar lagrummet så att beslut om överklagande tillhör den typ av ärenden som inte får delegeras därför att det är fråga om myndighetsutövning som är av principiell beskaffenhet. Ärendetypen är inte av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt, eftersom socialnämnden den 20 oktober 1992 lämnat riktlinjer för delegat i ärenden rörande ekonomiskt bistånd. Om rätten att meddela beslut om bistånd har delegerats och denna delegation har ansetts godtagbar enligt 6 kap. 34 § kommunallagen bör även rätten att överklaga ett beslut som går emot nämndens riktlinjer vara möjlig att delegera. - Grunden för bestämmelsen om delegeringsförbud i kommunallagen är att nämnden genom delegation inte får avhända sig ledningen av och ansvaret för verksamheten. Detta sitt ansvar har nämnden utövat genom att utfärda ovan nämnda riktlinjer. Samtliga delegationsbeslut anmäls på socialnämndens sammanträden. Beslut av delegat inom ramen för dessa riktlinjer bör inte innebära att ärendet bedöms vara av principiell natur och därmed inte möjligt att delegera. Sedan den 1 juli 1988 har samtliga beslut om ekonomiskt bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen varit delegerade till tjänsteman. Socialnämnden fattar beslut i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda enbart i de fall där beslutanderätten enligt socialtjänstlagen måste utövas av de förtroendevalda. - Kammarrätten har tidigare godtagit delegation till henne att överklaga. En ändring av kammarrättens praxis innebär en olägenhet för socialnämnden och föranleder en extra belastning på nämnden. Socialnämnden sammanträder en gång per månad. I ärenden av detta slag, som socialnämnden bedömer som rutinärenden, måste nämnden i många fall extrainkallas för att ett överklagande skall kunna göras i rätt tid. Detta förhindrar en skyndsam handläggning av biståndsärenden, vilket ur allmän synpunkt är angeläget och också framgår av 7 § förvaltningslagen.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1994-11-23, Björne, Dahlman, Berglöf, Werner, Lavin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 38 § socialtjänstlagen gäller för en socialnämnd vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen. I 6 kap. 33 § kommunallagen anges att en nämnd får uppdra åt bl.a. en anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 34 §. Av det sistnämnda lagrummet framgår bl.a. att beslutanderätten inte får delegeras i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt.

Avgränsningen av de ärenden som bör få delegeras berördes i motiven till 1977 års kommunallag. I prop. 1975/76:187 s. 260 anförde föredraganden bl.a. följande. När det gäller att bedöma i vilken utsträckning nämndernas beslutanderätt bör få delegeras har man enligt min mening att göra en avvägning mellan demokratiaspekter och kravet på effektivitet i den kommunala förvaltningen. De förtroendevalda i nämnderna har det politiska ansvaret och måste därmed kunna fatta beslut och utöva inflytande över frågor som är av betydelse för medborgarna. Detta innebär att de förtroendevalda bör kunna följa den fortlöpande kommunala verksamheten, även om man inte fattar beslut i varje enskilt ärende. I det sammanhanget bör beaktas att delegation i mindre viktiga ärenden kan ge de förtroendevalda möjlighet att ägna mer tid åt planering, riktlinjer och andra principiella frågor. Vad jag nu sagt innebär att jag stöder principen att delegation bör förekomma främst i rutinärenden, t.ex. ärenden där det är fråga om en direkt tillämpning av riktlinjer som nämnden fastställt. Riksdagens konstitutionsutskott uttalade (KU 1976/77:25 s. 77) bl.a. att delegation borde ske restriktivt i den meningen att effektivitetskravet avvägdes mot de allmänna demokratisynpunkterna, vilka borde tillerkännas den avgörande betydelsen.

I förarbetena till den nuvarande kommunallagen (prop. 1990/91:117 s. 203) föreslogs att det delegeringsbara området skulle utvidgas och att nämnderna skulle få större frihet att avgöra vad som bör delegeras. Däremot föreslogs inte någon ändring när det gäller ärenden om myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt. I sådana ärenden ansågs att det fanns skäl att hålla kvar en restriktiv syn på möjligheten att delegera.

Marja R. har till stöd för sin behörighet att på socialnämndens vägnar överklaga länsrättens dom åberopat punkt 3.4 i delegationsordningen för socialnämnden. Enligt denna punkt har socialchefen bemyndigats att framställa "begäran om inhibition"och att "överklaga ärenden där länsrätten och kammarrätten undanröjt socialnämndens beslut." Bemyndigandet saknar det i kommunallagen angivna förbehållet, att vad gäller ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda delegationen inte får omfatta ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt. Det förbehåll som finns i delegationsordningen innebär att överordnad som regel skall gå in då ärenden är av principiell art eller på annat sätt är tveksamma; förbehållet uppfyller således inte helt lagens krav. Regeringsrätten konstaterade i rättsfallet RÅ 1991 ref. 60 med anledning av ett överklagande av ett landstings delegationsbeslut att ett bemyndigande som inte är försett med det i lagen angivna förbehållet i princip inte kan anses stå i överensstämmelse med delegationsregeln i kommunallagen.

I förevarande mål är emellertid inte i första hand fråga om att fastställa huruvida socialnämndens delegationsordning strider mot bestämmelserna i kommunallagen, utan om Marja R. - såsom socialchef - enligt den givna delegationen kan anses behörig att överklaga länsrättens dom, varigenom socialnämndens beslut att avslå Jan H:s ansökan om bistånd har upphävts. Den sakfråga som är aktuell i detta biståndsärende kan inte anses vara av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt. Enbart den omständigheten att en länsrätt upphävt en socialnämnds beslut och att nämnden överklagat rättens dom kan inte medföra att ärendet automatiskt blir av större vikt. Ärendet kan även i ett sådant fall vara rutinbetonat eller inte av någon större vikt, vilket särskilt gäller om länsrätten såsom i föreliggande fall tagit hänsyn till nytillkomna omständigheter. Det kan således konstateras att M.R. har utnyttjat sin beslutanderätt enligt den för socialnämnden gällande delegationsordningen i ett ärende som är av sådant slag att kommunallagen tillåter delegation av beslutanderätt. Under sådana omständigheter saknar det betydelse att delegationsordningen inte är försedd med ett förbehåll av den innebörd som föreskrivs i kommunallagen.

Med hänsyn till vad som sålunda anförts finner Regeringsrätten att M.R. varit behörig att företräda socialnämnden. Kammarrätten hade således inte bort avvisa överklagandet.