RÅ 1994:84

I av Kommunfullmäktige i Hudiksvalls kommun fastställda skolskjutsbestämmelser angavs gränserna för skolskjuts såvitt avsåg avståndet mellan bostad och skola till 2 km för lågstadiet och 3 km för mellan- och högstadiet.

K.S. ifrågasatte i en skrivelse till Hudiksvalls kommun ovannämnda skolskjutsbestämmelser och krävde att kommunen vidtog åtgärder för att lösa problemen med skolskjutsar för Skogstabarnen med hänsyn till de farliga trafikförhållandena där.

Kommundelsnämnden i Hudiksvalls kommun beslöt den 14 september 1992, § 82, att avslå vissa föräldrars ansökan om skolskjuts, att hänvisa till möjligheten att köpa busskort för barnen till befintliga skolskjutsar, att hos gatukontoret och kommunstyrelser verka för och påtala den bristande trafikmiljön för kommundelens skolbarn samt att uppdra åt kommundelsförvaltningen att till nästa arbetsutskott redovisa tidigare gjord utredning om trafikförhållandena.

Kammarrätten i Sundsvall

K.S. överklagade och yrkade att kommundelsnämndens beslut skulle ändras så att skolskjutsar ordnades i enlighet med vad hon yrkat hos nämnden. Hon anförde därvid i huvudsak att det ålåg kommunen jämlikt 4 kap. 7 § skollagen (1985:1100) att ordna kostnadsfri skolskjuts för elever i grundskolan om sådan behövdes med hänsyn bl.a. till trafikförhållandena längs färdvägen samt att trafikförhållandena längs Bergsjövägen var sådana att det i lagen uppställda kravet för att erhålla kostnadsfri skolskjuts var uppfyllt.

Domskäl

Kammarrätten i Sundsvall (1992-12-16, Zackari, Herlitz, referent, Eriksson samt ledamöterna Nylund och Jonson) yttrade: Kommundelsnämndens beslut kan prövas endast i den ordning som anges i 10 kap. 8 § kommunallagen (1991:900) vilket innebär att endast beslutets laglighet men inte dess lämplighet kan prövas. De av K.S. åberopade omständigheterna medför enligt kammarrättens mening inte att överklagade beslutet kan anses strida mot skollagen eller mot någon annan bestämmelse. På grund härav och då beslutet inte heller är olagligt i annat hänseende skall överklagandet inte bifallas. - Kammarrätten lämnar överklagandet utan bifall.

K.S. fullföljde sin talan. Hon anförde bl.a. att en laglighetsprövning enligt kommunallagen måste kunna omfatta även frågan om kommunen vid tillämpningen av 4 kap. 7 § skollagen varit skyldig att anordna kostnadsfri skolskjuts med hänsyn till trafikförhållandena på de av henne påtalade vägavsnitten och att en sådan prövning borde mynna ut i att kommundelsnämndens beslut skulle förklaras olagligt.

Prövningstillstånd meddelades.

Hudiksvalls kommun yrkade att överklagandet skulle avslås. Kommunen anförde därvid bl.a. följande. När det gällde färdvägens längd och fysiskt handikapp hos en elev var det jämförelsevis enkelt att göra bedömningar. Trafikförhållandena var avsevärt svårare att bedöma. Säkerheten i trafikmiljön var ofta mycket individuellt betingad. Olika årstider gav också olika trafikförhållanden. Vid granskningen av trafikförhållandena i det här aktuella ärendet hade bedömningen gjorts att den 1 200 m långa skolvägen längs Bergsjövägen inte skulle ge anledning till skolskjuts. Något fysiskt handikapp hos elev eller annan särskild omständighet bedömdes inte heller föreligga.

Regeringsrätten (1994-12-16, Björne, Dahlman, Berglöf, Lindstam, Lavin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 4 kap. 7 § skollagen är hemkommunen skyldig att sörja för att det för eleverna i grundskolan anordnas kostnadsfri skolskjuts, om sådan behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållandena, fysiskt handikapp hos en elev eller någon annan särskild omständighet.

Enligt Hudiksvalls kommuns föreskrifter för skolskjutsverksamheten gäller som huvudregel att en elev erhåller skolskjuts om avståndet mellan bostaden och skolan för lågstadieelever överstiger två km och för mellanstadiet tre km.

Skollagens uppräkning av vilka omständigheter som kan medföra skyldighet för kommun att anordna kostnadsfri skolskjuts innebär att det i varje enskilt fall får göras en individuell prövning av en elevs möjligheter att färdas till och från skolan (se rättsfallet RÅ 1993 ref. 77). Vid en sådan prövning skall beträffande trafikförhållandena hänsyn tas till den av eleven anlitade färdvägens trafikfarlighet, varvid omständigheter såsom avsaknande av gångbana och trafiktäthet skall beaktas.

I 4 kap. 7 § skollagen förutsätts att det med hänsyn till en särskild omständighet (t.ex. trafikförhållandena) finns ett behov av att anordna kostnadsfri skolskjuts. Kommundelsnämnden har i sitt överklagade beslut med anledning av en skrivelse från K.S. uppmärksammat frågan om barnen från Skogsta på sin skolväg till Mo skola kommer att vistas i en för dem olämplig trafikmiljö. Förutom att nämnden avslagit "föräldrarnas" ansökan om skolskjuts har nämnden beslutat om vissa åtgärder som står i ett direkt samband med en bristande trafikmiljö. Således har nämnden beslutat att hos gatukontoret och kommunstyrelsen verka för och påtala den bristande trafikmiljön för kommundelens skolbarn och att uppdra till kommundelsförvaltningen att till nästa arbetsutskott redovisa tidigare gjord utredning om trafikförhållandena. Nämnden har också beslutat att hänvisa till möjligheten att köpa busskort för barnen till befintliga skolskjutsar. Kommundelsnämnden har i sitt överklagade beslut inte motsagt K.S:s påstående att trafikmiljön på den väg barnen har att färdas till och från skolan är olämplig utan genom sina beslutade åtgärder fastmer gett uttryck för en liknande uppfattning. Mot bakgrund härav skulle kommundelsnämnden - om den tillämpat föreskrifterna i 4 kap. 7 § skollagen på ett med hänsyn till trafikförhållandena följdriktigt sätt - ha funnit att kommunen är skyldig att anordna skolskjuts för ifrågavarande barn i Skogsta. Kommundelsnämndens beslut strider därför mot lag, varför K.S:s överklagande skall bifallas.