RÅ 1995 not 108

Allmän rättshjälp i resningsärende ang. uppehållstillstånd m.m. (bifall)

Not 108. Ansökan av Behara C. m.fl. om resning i ärenden ang. uppehållstillstånd m.m. - Statens invandrarverk beslutade den 6 september 1993 att avslå en ansökan av Behara C., Arlette C. och deras barn Antoinette och Joelle C. om uppehållstillstånd m.m. samt att avvisa dem enligt 4 kap. 1 § första stycket 1 och 2 utlänningslagen (1989:529) med förbud att inom viss tid återvända till Sverige utan tillstånd av verket. I beslut den 6 oktober 1994 avslog Utlänningsnämnden överklagande av sökandena. Nämnden anförde därvid att sökandena i och för sig omfattades av förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Av utredningen hade emellertid framkommit att sökandena avhänt sig de passhandlingar de använt för resan till Sverige. De hade därigenom själva bidragit till att deras identitet framstod som osäker. De hade inte heller, trots att de vid två tillfällen beretts möjlighet därtill, inkommit med handlingar som kunde styrka deras identitet. Nämnden ansåg därför att särskilda skäl förelåg att inte bevilja uppehållstillstånd enligt förordningen. Inte heller i övrigt fann nämnden att skäl förelåg att bevilja familjen uppehållstillstånd. Genom beslut den 3 november 1994 avslog Utlänningsnämnden en förnyad ansökan om uppehållstillstånd. - I ansökningen yrkade sökandena att Regeringsrätten skulle bevilja resning i de av Utlänningsnämnden avgjorda ärendena och förordna att vidare verkställighetsåtgärder inte fick företas. De yrkade också att allmän rättshjälp skulle beviljas dem i resningsmålet. - Till stöd för ansökningen om resning anförde de i huvudsak följande. Inför verkställighet av Utlänningsnämndens beslut hade svensk polis i Libanon företagit en äkthetskontroll av de identitetshandlingar som sökandena givit in till Utlänningsnämnden den 13 september 1994. Handlingarna hade visat sig vara äkta och det framkom vidare att sökandena var registerade av libanesiska folkbokföringsmyndigheter. Utlänningsnämnden hade dock avslagit sökandenas förnyade ansökan om uppehållstillstånd med hänvisning till att sökandena inte anfört några nya skäl som kunde föranleda ändring av nämndens tidigare beslut. Enligt sökandenas mening hade Utlänningsnämnden genom att meddela beslut utan att göra någon översättning eller äkthetskontroll av de av sökandena ingivna identitetshandlingarna på ett uppenbart sätt brustit i den utredningsskyldighet som fick anses åvila nämnden såsom förvaltningsmyndighet. En korrekt handläggning hade undanröjt varje tvivel som nämnden närt rörande sökandenas identitet. - Regeringsrätten förordnade den 22 november 1994 att Utlänningsnämnden skulle avge yttrande över ansökningen om resning. Regeringsrätten förordnade också att vidare åtgärd för verkställighet av beslutad avvisning inte fick ske i avbidan på att Regeringsrätten fattade slutligt beslut i resningsmålet eller förordnade annorledes. I yttrande den 12 januari 1995 anför Utlänningsnämnden bl.a. följande. - Nämnden har i yttrande den 1 juli 1992 till Regeringsrätten klargjort nämndens ståndpunkt angående identitetsfrågan (Reg. mål nr 2592-1992). Av yttrandet framgår att till styrkande av identiteten godtar nämnden endast passhandling eller liknande i original eller av myndighet i hemlandet utfärdad identitetshandling, allt under förutsättning att det på handlingen finns ett fotografi av sökanden. Handlingarnas äkthet får inte heller kunna ifrågasättas. - Myndighetskontrollen vid utfärdandet av passhandlingar och andra identitetshandlingar är inte lika noggrann i alla länder. Det innebär att samma typ av handling, t.ex. körkort, som utfärdas av ett land med god myndighetskontroll kan anses styrka identiteten medan ett körkort från ett annat land där myndigheterna inte har lika god kontroll inte har samma bevisvärde. Handlingarna får inte vara lätta att förfalska. - Mot bakgrund av den betydelse identitetsfrågan har bör i ett fall som det aktuella, identiteten styrkas på ett sådant sätt att den inte framstår som osäker eller tveksam (jmf. förordningsmotiven 1994:1).Höga krav ställs således på bevisningen. - Nämnden har vid två tillfällen berett klagandena möjlighet att före visst datum styrka identiteten. Klagandena måste därmed enligt nämnden anses ha haft tillfälle att inkomma med för nämnden godtagbara handlingar. - Vid ärendets avgörande den 6 oktober 1994 var för nämnden tillgängligt två uppsättningar libanesiska personbevis. Enligt nämndens mening är ingen av uppsättningarna av det slaget att de kan anses styrka klagandenas identitet. - De personbevis som inlämnats till nämnden den 16 maj 1994 är enligt nämnden inte av sådan art att de kan anses styrka klagandenas identitet. Enligt nämndens erfarenhet är dessa handlingar lätta att förfalska och kan därför inte sägas ha det bevisvärde som krävs för att styrka identiteten. - Vad gäller de personbevis som inlämnats till nämnden den 14 september 1994 gör nämnden följande bedömning. Enligt klagandena har handlingarna erhållits på så sätt att bekanta till en av klagandenas systrar rest till Libanon med klagandenas identitetshandlingar och fotografier på klagandena. Libanesiska myndigheter har mot bakgrund av dessa handlingar utfärdat de till nämnden ingivna personbevisen. Enligt nämndens mening kan identitetshandlingar som utfärdats på ovan angivet sätt inte vara av sådan art att de på ett tillfredsställande sätt kan anses styrka identiteten. - Den äkthetskontroll som utförts av Polismyndigheten i Malmö ger inte besked om vilka handlingar som äkthetskontrollerats eller hur detta skett. Avser kontrollen de handlingar som ingivits till nämnden den 14 september 1994 kan enligt vad som ovan anförts dessa inte godtas. - Det är nämndens bedömning att de vid nämnden i grundärendet åberopade handlingarna inte är av sådan art att de kan sägas styrka klagandenas identitet på ett sådant sätt att identiteten inte framstår som osäker eller tveksam. Det har därför inte förelegat behov av att översätta eller kontrollera äktheten av handlingarna. - För bifall till en s.k. ny ansökan krävs att de nya omständigheterna som åberopas medför rätt till asyl eller annars synnerliga skäl av humanitär art föreligger. Enligt motiven till bestämmelsen avses mycket starka skäl av humanitär art t.ex. om det finns risk för självmord eller om ett avlägsnande annars skulle medföra allvarlig fara för utlänningens liv eller hälsa (prop. 1988/89:86 s. 149). - Den omständigheten att klaganden i en s.k. ny ansökan ger in handlingar, exempelvis identitetshandlingar, kan enligt nämndens mening inte i sig medföra bifall till ansökan, även om identitetshandlingarnas äkthet i sig inte kan ifrågasättas. Enbart ingivandet av handlingarna innebär inte att rätt till asyl föreligger eller att synnerliga humanitära skäl finns. - Beträffande de identitetshandlingar som ingivits i samband med den nya ansökan vill nämnden anföra att handlingarna enligt nämndens bedömning inte är av sådan beskaffenhet att de undanröjer tveksamheten om klagandenas identitet. -Regeringsrätten (1995-03-23, Brink, Dahlman, Wadell, von Bahr, Rundqvist): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Utlänningsnämndens beslut om uppehållstillstånd m.m. enligt utlänningslagen får inte överklagas. Det ankommer därför på nämnden att utforma rättstillämpningen på detta område, i den mån det inte efter överlämnande enligt 7 kap. 11 § samma lag är regeringen som har att pröva ärenden enligt lagen. Resningsinstitutet är ett extraordinärt rättsmedel. Det kan därför inte användas för att åstadkomma en regelmässig överprövning av lagakraftvunna beslut. Resning kan däremot komma i fråga t.ex. om en beslutsfattande myndighet inte uppmärksammat omständigheter av betydelse för beslutsfattandet, om det kommit fram nya omständigheter som, om de kunnat beaktas, kunde ha lett till ett annat beslut eller om det klandrade beslutet inte ligger inom ramen för en rimlig tillämpning av gällande bestämmelser. - I målet har inte framkommit någon omständighet som enligt det anförda kan föranleda resning. - Med hänsyn till omständigheterna finner Regeringsrätten skäl föreligga att bevilja sökandena allmän rättshjälp i resningsmålet. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen om resning. - Regeringsrätten erinrar om att dess beslut den 22 november 1994 angående verkställighet av den beslutade avvisningen inte längre gäller. - Regeringsrätten bifaller ansökningen om allmän rättshjälp i resningsmålet och förordnar jur. kand. Johan K. till biträde enligt rättshjälpslagen. Regeringsrätten bestämmer grundavgiften till 460 kr och tilläggsavgiften till 0 kr. - Regeringsrätten bestämmer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall betalas till Johan K. med 3 740 kr avseende arbete. (fd III 1995-03-07, Laestander)

*REGI

*INST