RÅ 1995:16
En auktoriserad bilskrotare hade vidaresålt en för skrotning mottagen personbil trots att han utfärdat ett skrotningsintyg för bilen. Auktorisationen som bilskrotare har återkallats.
K.K. meddelades den 1 november 1976 auktorisation som bilskrotare.
Enligt en polisrapport den 23 juni 1993 hade K.K. vidaresålt en personbil för export trots att han tidigare hade utfärdat ett skrotningsintyg för bilen. - Bakgrunden var följande: Den 22 juni 1993 stoppades en personbil på E 22 utanför Norrköping av en polispatrull eftersom bilen saknade registreringsskyltar. I bilen färdades tre polska ungdomar som var på väg till Stockholm på semester. De uppvisade ett kvitto på att de hade köpt sin bil hos K.K. Vid senare kontroll visade det sig att skrotningsintyg hade utfärdats för bilen den 11 juni 1993. Enligt rapporten hade K.K. bekräftat att han vidaresålt den redan skrotade bilen. Han hade uppgivit att han trodde att bilen skulle dras till Ystad för vidare transport till Polen och ansåg att en sådan försäljning var tillåten. Han antydde att det var vanligt förekommande att han vidaresålde skrotade bilar på detta sätt för export och hade ingen förståelse för att polisen ifrågasatte det riktiga i att skrotade bilar kom ut i trafiken igen utan att någon kontroll gjordes ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Polismyndigheten ifrågasatte i en till Länsstyrelsen i Kristanstads län inkommen anmälan K.K:s tillstånd som auktoriserad bilskrotare samt hemställde att länsstyrelsen skulle vidtaga lämpliga åtgärder.
Länsstyrelsen i Kristianstads län (1993-09-22) yttrade: Auktorisation kan enligt 9 § punkt 2 bilskrotningsförordningen (1975:348) återkallas bl.a. om bilskrotaren i väsentlig mån åsidosätter sina åligganden enligt förordningen eller föreskrift som meddelats med stöd av förordningen. - Fråga har nu uppkommit om återkallelse av K.K:s auktorisation. Vid sin bedömning fäster länsstyrelsen avseende vid följande: K.K. har länge - alltsedan 1976 - haft auktorisation som bilskrotare och har därmed varit skyldig att göra sig väl förtrogen med de bestämmelser som gäller för verksamhetens bedrivande. Bl.a. gäller att en bilskrotare genom utfärdande av skrotningsintyg påtar sig ansvaret för att fordonet slutskrotas. Sådant intyg har den 11 juni 1993 utfärdats av K.K. för ovannämnda personbil (GLP 957) vilken med anledning härav påföljande dag avförts ur länsstyrelsens bilregister. Några dagar senare har K.K. likväl sålt den skrotade bilen för export vilket kan utläsas av ett av honom den 17 juni 1993 undertecknat kvitto. Genom att således först utfärda ett skrotningsintyg men därefter sälja bilen för export bedöms K.K. i väsentlig mån ha åsidosatt sina åligganden som auktoriserad bilskrotare. Detta åsidosättande bedöms motivera att hans auktorisation återkallas särskilt som han inte synes ha insett det felaktiga i att vidaresälja bilar som mottagits för slutskrotning. Liknande åsidosättanden har uppenbarligen tidigare skett och kan befaras komma att ske om han får behålla sin auktorisation. - Med hänsyn till vad ovan sagts och med stöd av 9 § punkt 2 bilskrotningsförordningen återkallar länsstyrelsen det för K.K. med firma Klangs Bilskrot den 4 december 1981 meddelade tillståndet till auktorisation som bilskrotare. - Länsstyrelsens beslut gäller först då det vunnit laga kraft. Om beslutet inte överklagas medger länsstyrelsen att K.K. för att avveckla rörelsen får fortsätta verksamheten enligt hittillsvarande tillstånd längst intill den 1 januari 1994.
Kammarrätten i Göteborg
K.K. överklagade länsstyrelsens beslut och yrkade att hans auktorisation inte skulle återkallas. Han anförde i huvudsak följande. Han hade drivit skrotverksamhet sedan 1976 utan att någon anmärkning riktats mot honom. Han tog emot drygt 200 bilar per år av vilka ca 95 procent gick vidare till bilfragmentering. Resterande skrotbilar såldes i olika stadier av demonterat skick. Ett fåtal bilar såldes på export, företrädesvis till öststaterna. I och med utfärdandet av skrotningsintyg påtog han sig ansvaret för att fordonet slutskrotas. Han ägde emellertid rätt att sälja delar av de skrotade bilarna och även hela bilar, både till annan auktoriserad bilskrotare och tredje man. Det framgick dessutom av specialmotiveringen till bilskrotningslagen att lagstiftaren kunde tänka sig att skrotbilar exporteras. Han mottog nu aktuellt fordon för skrotning varvid han monterade av nummerskyltarna och delade dem i tre delar. Bilen kunde av motortekniska skäl inte startas. Bortsett från detta var den godkänd vid kontrollbesiktning och skattad fram till och med den 30 november 1993. Den 17 juni 1993 såldes bilen till två polacker som skulle frakta bilen med färjan till Polen som skrot. Bilen stoppades av polis den 22 juni 1993. Köparen hade därmed haft tillräcklig tid för att sätta skrotbilen i kördugligt skick. Att så skett kunde inte han lastas för. Han har inte brutit mot gällande bestämmelser om skrotning av bilar, utan vidtagit de mått och steg som lagstiftningen föreskriver. Om det var så att han brutit mot gällande bestämmelser kunde han genom sitt agerande inte anses i så väsentlig mån ha åsidosatt gällande bestämmelser att en återkallelse av hans auktorisation utan föregående påpekande om lagstiftningens innebörd skall ske.
Statens naturvårdsverk yttrade sig i målet.
Domskäl
Kammarrätten i Göteborg (1994-03-15, Dryselius, Nyström, referent, Dahlin) yttrade: Med bilskrotning förstås enligt 1 § bilskrotningsförordningen jämförd med 1 § bilskrotningslagen (1975:343) ett yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar för slutskrotning eller för tillvaratagande av delar av sådana bilar för försäljning. Med skrotningsintyg förstås enligt samma bestämmelser ett intyg som visar att skrotbil omhändertagits för skrotning och som utfärdas för avregistrering enligt bilregisterkungörelsen (1972:599).
Auktorisation som bilskrotare kan erhållas enligt 3 § bilskrotningsförordningen under förutsättning att det bl.a. kan anses säkerställt att mottagna skrotbilar kommer att slutskrotas.
Av 9 § punkt 2 bilskrotningsförordningen framgår att auktorisation som bilskrotare kan återkallas bl.a. om bilskrotaren i väsentlig mån åsidosätter sina åligganden enligt förordningen eller föreskrift som meddelats med stöd av förordningen. - Statens naturvårdsverk har i sitt yttrande uppgivit bl.a. följande. Genom skrotningsintyget har K.K. påtagit sig ansvaret för att skrotbilen slutskrotas. Det har inte varit lagstiftarens mening att skrotbilen i dess helhet eller den del som innefattar bilens identitet (chassinumret) skall kunna undgå slutskrotning. Avsikten med auktorisation är istället att säkerställa att mottagna skrotbilar skall bli slutskrotade och att motverka att skrotbilar förs ut utanför skrotmarknaden eller återförs i trafik. Skrotningsintyget skall intyga att ett specificerat fordon en viss dag omhändertagits för skrotning. Återfinns sedan detta fordon i trafik, till följd av att den auktoriserade bilskrotaren vilken utfärdat skrotningsintyget försålt den till icke auktoriserad bilskrotare, har bilskrotaren enligt Naturvårdsverkets mening, i väsentlig mån åsidosatt sina åligganden enligt bilskrotningsförordningen. Det föreligger därför skäl att återkalla auktorisationen enligt 9 § bilskrotningsförordningen. Om K.K. haft för avsikt att exportera ett begagnat fordon finns möjligheter att göra detta, men fordonet skall då inte anmälas som skrotat till bilregistret och inte omfattas av skrotintyg som berättigar till skrotningspremie. - Kammarrätten gör följande bedömning. K.K. har den 11 juni 1993 utfärdat ett skrotningsintyg för personbilen GLP 957. Han har därefter, den 17 juni 1993, vidaresålt bilen för export. Av hans egna uppgifter i målet torde kunna dras den slutsatsen att liknande försäljningar skett även vid tidigare tillfällen. Gällande bestämmelser om bilskrotning kan inte förstås på annat sätt än att ett åtagande av bilskrotaren att slutskrota en bil innebär att den omhändertas på ett sådant sätt att den inte ånyo kan återföras i trafik. K.K:s uppgift att han har rätt att sälja hela bilar har varken stöd av lydelsen i gällande bestämmelser eller i förarbetena till lagstiftningen. Vad avser K.K:s uppgift om att lagstiftaren kunnat tänka sig att skrotbilar exporteras anmärker kammarrätten att detta endast var ett förslag från arbetsgruppen för avfallsfrågor (se Betänkandet Avfall ökad återvinning - bättre omhändertagande, Del II skrotbilar, Ds Jo 1974:11 och prop. 1975:32 Bilaga 2). Förslaget kom inte att ingå i lagens slutliga utformning. Genom att utfärda skrotningsintyg för personbilen GLP 957 har K.K. påtagit sig ansvaret för att den slutskrotas. Genom att i stället sälja bilen i körbart skick har han väsentligt åsidosatt de åligganden som åligger honom enligt gällande bestämmelser. Kammarrätten finner därför i likhet med länsstyrelsen att hans auktorisation som bilskrotare skall återkallas. Med hänsyn till att K.K. kan behöva viss tid för att vidta nödvändiga åtgärder på grund av auktorisationens upphörande bör återkallelsen inte gälla omedelbart. - Kammarrätten ändrar länsstyrelsens beslut endast på så sätt att återkallelsen av auktorisationen skall gälla från och med den 1 juli 1994.
K.K. fullföljde sin talan och anförde i huvudsak följande. Han ansåg att det var tillåtet att sälja helt utrangerade bilar för export. I vart fall bröt han inte uppsåtligen mot gällande bestämmelser om bilskrotning. Enligt Naturvårdsverkets skrivelse den 14 december 1976 borde en återkallelse av auktorisation som bilskrotare föregås av påpekanden om lagstiftningens innebörd om det inte var fråga om graverande fall. Eftersom hans fall inte kunde anses graverande var det oskäligt att återkalla hans auktorisation som bilskrotare.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1995-02-10, Tottie, Bouvin, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § bilskrotningslagen avses med bilskrotning yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar för slutskrotning eller för tillvaratagande av delar av sådana bilar för försäljning. Med skrotbil förstås enligt 1 § bilskrotningsförordningen (1975:348) utrangerad bil vars totalvikt inte överstiger 3500 kg. Enligt 12 § förordningen skall auktoriserad bilskrotare utfärda skrotningsintyg, när han mottager skrotbil som är registrerad enligt bilregisterkungörelsen (1972:599). Av 3 § lagen framgår att skrotningsintyg får utfärdas endast av auktoriserad bilskrotare eller av kommun under viss förutsättning. Bilskrotare kan enligt 3 § 2. förordningen få auktorisation om bl.a. det kan anses säkerställt att mottagna skrotbilar kommer att slutskrotas.
En grundläggande fråga i målet är vilket ansvar en auktoriserad bilskrotare har för att den bil för vilken han utfärdat ett skrotningsintyg verkligen blir skrotad och inte återkommer i trafik.
Syftet med lagstiftningen på området är att förebygga och avhjälpa de olägenheter som övergivna bilvrak förorsakar från bl.a. miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt. Utrangerade bilar skall därför omhändertas för skrotning av auktoriserad bilskrotare som har att utfärda intyg som visar att skrotbil har omhändertagits för nämnda ändamål. En avsikt med auktorisationen måste vara att den av bilskrotaren mottagna bilen, sedan skrotningsintyg utfärdats, omhändertas på ett sådant sätt att den inte ånyo kan återföras i trafik eller kan återfinnas som bilvrak. Varken gällande bestämmelser eller förarbeten ger utrymme för annan tolkning. Ansvaret för att slutskrotning sker åvilar därmed den auktoriserade bilskrotaren. I detta ansvar ligger bl.a. att bilskrotaren inte får sälja en bil för vilken han utfärdat skrotningsintyg vidare utan att han har fullständiga garantier för att den blir slutskrotad.
Enligt 9 § 2. bilskrotningsförordningen kan en auktorisation som bilskrotare återkallas av länsstyrelsen bl.a. Om bilskrotaren i väsentlig mån åsidosätter sina åligganden enligt nämnda förordning eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen.
Av handlingarna i målet framgår att K.K. har vidaresålt den aktuella personbilen trots att han har utfärdat ett skrotningsintyg för bilen. Vad han anfört till sitt fredande i fråga om vidareförsäljningen utgör inte giltiga skäl för att han skall undgå ansvar för att bilen sedermera återfunnits i trafik. Regeringsrätten finner sålunda att han i väsentlig mån har åsidosatt sina åligganden enligt gällande bestämmelser om bilskrotning. Grund för återkallelse av hans auktorisation som bilskrotare föreligger därför.
I en skrivelse från Naturvårdsverket den 14 december 1976 till samtliga länsstyrelser anges bl.a. att, om ett fordon återkommer i trafik sedan skrotningsintyg utfärdats, grund föreligger för återkallelse av auktorisationen. Sådan återkallelse bör dock enligt skrivelsen, utom i graverande fall, föregås av påpekanden om lagstiftningens innebörd och dess eventuella konsekvenser för bilskrotaren. Naturvårdsverket har i förevarande mål inte åberopat skrivelsen sannolikt beroende på att den tar sikte på bilskrotning vid tidpunkten för den aktuella lagstiftningens införande och tiden närmast därefter. Mot denna bakgrund, och då förseelsen får anses vara av allvarligt slag, föranleder vad K.K. anfört beträffande skrivelsen ingen annan bedömning än den nyss redovisade.
K.K:s auktorisation som bilskrotare skall därför återkallas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten ändrar kammarrättens domslut endast på det sättet att återkallelsen av auktorisationen skall gälla från och med den 1 maj 1995.
Regeringsråden Wahlgren och Swartling var av skiljaktig mening och anförde: Huvudfrågan i målet är vad som åligger en auktoriserad bilskrotare som har utfärdat ett s.k. skrotningsintyg beträffande en mottagen skrotbil. Auktorisationssystemet för bilskrotare bygger på den i 3 § bilskrotningslagen uttryckta principen att endast de bilskrotare som är auktoriserade får utfärda s.k. skrotningsintyg (intyg kan dock utfärdas också av kommuner som har mottagningsställe för skrotbilar). Med skrotningsintyg avses enligt 1 § samma lag ett intyg som visar att en skrotbil har omhändertagits för skrotning och som utfärdas för avregistrering enligt bilregisterkungörelsen. Det i denna definition använda uttrycket "skrotning" får antas ha i princip samma innebörd som det i 1 § definierade uttrycket "bilskrotning" och omfattar i enlighet härmed inte bara det som i lagen kallas "slutskrotning" utan också verksamhet som är begränsad till att ta tillvara delar av skrotbilar för försäljning (demonteringsverksamhet). Av auktorisationsbestämmelserna i 3 § bilskrotningsförordningen framgår också att en bilskrotare som inte har någon egen "maskinell anläggning för omvandling av skrotbil till metallskrot" ändå kan få auktorisation. En förutsättning för detta är dock att "det genom avtal som han ingått med auktoriserad bilskrotare som har sådan anläggning eller på annat sätt kan anses säkerställt att mottagna skrotbilar kommer att slutskrotas". - Redan av definitionen av begreppet skrotningsintyg framgår att den som utfärdar ett sådant intyg tar på sig ett ansvar för att den mottagna skrotbilen blir föremål för "skrotning". Övriga nyss återgivna bestämmelser klargör att detta ansvar inte under alla förhållanden innebär att utfärdaren själv måste företa "slutskrotning". Av bestämmelserna får dock anses följa att den som inte själv genomför "slutskrotning" har ett ansvar för att bilen blir omhändertagen för en sådan åtgärd. - I det betänkande, Ds Jo 1974:11, som föregick lagstiftningen om bilskrotning föreslogs en definition av uttrycket "slutskrotning". Avsikten var att definitionen skulle omfatta "även annan kvittblivning av skrotbilar än destruktion till metallskrot". Som exempel nämndes export av skrotbilar (a. bet. s. 60). Vidare föreslogs en bestämmelse som föreskrev att en skrotbil, för vilken skrotningsintyg utfärdats, inte fick överlåtas till annan än auktoriserad bilskrotare, varvid dock tillades att länsstyrelsen fick medge undantag från förbudet om särskilda skäl förelåg. De föreslagna bestämmelserna synes således ha gett möjligheter för en bilskrotare som utfärdat skrotningsintyg för en bil att - efter dispens från länsstyrelsen - företa "slutskrotning" av bilen i form av bl.a. exportförsäljning. Varken i bilskrotningslagen eller i förordningen intogs emellertid någon definition av "slutskrotning". Å andra sidan innehåller författningarna inte heller något uttryckligt förbud mot en vidareöverlåtelse till den som inte är auktoriserad bilskrotare. Avvikelserna på dessa punkter från utredningsförslaget - som annars i väsentliga delar följdes av statsmakterna - kommenterades inte i den proposition som låg till grund för lagstiftningen (prop. 1975:32). - Avsaknaden av en reglering i nu angivna hänseenden är ägnad att skapa osäkerhet om vilka åtgärder som får företas med en skrotbil, för vilken skrotningsintyg har utfärdats, eller, med andra ord, vilka åtgärder som ryms inom den "slutskrotning" som bilskrotaren enligt det föregående har ett åtminstone indirekt ansvar för. Avfattningen av de nyss åberopade auktorisationsbestämmelserna i 3 § bilskrotningsförordningen pekar dock på att uttrycket "slutskrotning" varit avsett som en synonym till uttrycket "omvandling av skrotbil till metallskrot", dvs. till vad som i det citerade uttalandet i betänkandet Ds Jo 1974:11 kallades "destruktion till metallskrot". En sådan tolkning synes också stå bäst i överensstämmelse såväl med allmänt språkbruk som med den aktuella lagstiftningens syfte, nämligen att förebygga och avhjälpa de olägenheter som övergivna bilvrak förorsakar från bl.a. miljösynpunkt. En konsekvens av denna tolkning är att en bilskrotare som har utfärdat skrotningsintyg men inte själv destruerar bilen till skrot ansvarar för att den omhändertas för sådan destruktion och följaktligen får överlåta bilen vidare bara under förutsättning att det finns starka garantier för att den genom förvärvarens försorg eller möjligen i ett senare led kommer att destrueras till skrot. I detta ligger i sin tur att det - trots avsaknaden av en uttrycklig begränsning av rätten till överlåtelse - normalt inte kan godtas att en skrotbil, för vilken intyg utfärdats, säljs för export eller i övrigt överlåts till någon som inte är auktoriserad bilskrotare. - Av handlingarna i målet framgår att K.K. i juni 1993 sålde en skrotbil, för vilken han utfärdat skrotningsintyg, vidare till en privatperson för export och att bilen kort tid därefter påträffades i trafik. Försäljningen har uppenbarligen inte varit förenlig med vad som i enlighet med det nyss sagda har ålegat honom enligt bilskrotningsförordningen. Av hans egna uppgifter framgår dessutom - såsom berörts av både länsstyrelsen och kammarrätten - att han tidigare i viss omfattning gjort liknande försäljningar för export. - K.K. skall följaktligen anses ha åsidosatt sina åligganden enligt bilskrotningsförordningen. Frågan är om det inträffade skall föranleda att hans auktorisation återkallas. Enligt 9 § 2. bilskrotningsförordningen kan en auktorisation som bilskrotare återkallas av länsstyrelsen bl.a. om bilskrotaren i väsentlig mån åsidosätter sina åligganden enligt förordningen eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen. Paragrafen har givits en avfattning som ger visst utrymme för en diskretionär prövning. Behov av ett sådant utrymme föreligger också, eftersom förordningen inte innehåller några bestämmelser om erinran eller varning eller ger länsstyrelsen möjligheter att vid vite förelägga en bilskrotare att vidta eller underlåta vissa åtgärder. Vad nu sagts ger stöd för uppfattningen att en överträdelse, trots att den är av den beskaffenhet som avses i 9 § 2. bilskrotningsförordningen, inte alltid behöver leda till omedelbar återkallelse. Av intresse i sammanhanget är att Statens naturvårdsverk - som enligt huvudregeln i 27 § förordningen är den myndighet som har att utfärda föreskrifter för verkställighet av bilskrotningsförfattningarna - i sin av K.K. åberopade skrivelse rekommenderat att en återkallelse av en auktorisation, utom i graverande fall, bör föregås av ett påpekande från länsstyrelsens sida om lagstiftningens innebörd och dess eventuella konsekvenser för bilskrotaren. Vidare finns det anledning att beakta att frågan om en bilskrotares ansvar och åligganden i de avseenden som är aktuella i målet är endast ofullständigt reglerad i bilskrotningsförfattningarna och att den inte heller synes ha behandlats i föreskrifter som utfärdats med stöd av förordningen eller hittills ha klarlagts genom något vägledande avgörande i praxis. I ett sådant läge framstår det inte som rimligt att låta en så ingripande sanktion som en återkallelse av auktorisationen inträda innan bilskrotaren - t.ex. genom ett påpekande av det slag som rekommenderats i Naturvårdsverkets skrivelse - beretts tillfälle till rättelse. På grund härav borde det som har lagts K.K. till last enligt vår mening inte ha föranlett en återkallelse av hans auktorisation. - Med bifall till överklagandet upphäver vi kammarrättens och länsstyrelsens avgöranden.