RÅ 1996 not 16
Livränta på grund av olycksfall under militärtjänstgöring (förvärvsförmågan nedsatt med minst en femtondel?)
Not 16. Överklagande av Magnus O. ang. livränta enligt lagen om statligt personskadeskydd. - Magnus O. begärde livränta på grund av den nedsättning av hans arbetsförmåga som föranletts av ett olycksfall under militärtjänstgöring. -Malmöhus läns allmänna försäkringskassa (1990-07-11) avslog framställningen med motiveringen att Magnus O. inte hade fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel. Kassan hänvisade därvid till bl.a. en skrivelse från Magnus O:s dåvarande arbetsgivare. - I överklagande vidhöll Magnus O. sitt yrkande om livränta. - Kammarrätten i Jönköping (1992-12-04, Lindgren, Lihuvudh och Holmqvist samt nämndemännen Hedensted och Åhlström): Av handlingarna i målet framgår att Magnus O. har drabbats av en ögonskada vid en explosionsolycka under militärtjänstgöring. Skadan har av försäkringskassan godkänts enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP). Magnus O., som före militärtjänstgöringen var anställd som ekonomibiträde vid en restaurang, har hävdat att han om skadan inte hade inträffat skulle ha arbetat som plåtslagare. Han har bl.a. framhållit att han före militärtjänstgöringen hade genomgått en svets- och plåtutbildning. I den av försäkringskassan i motiveringen omnämnda skrivelsen från Magnus O:s dåvarande arbetsgivare, Liza-Företagen AB, angavs att Magnus O., om han hade varit oskadad, med största sannolikhet skulle ha arbetat som kock vid ovannämnda restaurang med högre lön än den han hade som ekonomibiträde samt med möjligheter att avancera till köksmästare. - Kammarrätten konstaterar att Magnus O. visserligen före olycksfallet genomgått viss utbildning som kunnat leda till en anställning som hävdats. Utredningen i målet visar emellertid inte att en sådan anställning kunnat påräknas på grund av något avtal eller bindande löfte om anställning. Det förelåg inte heller något avtal eller bindande löfte om anställning som kock. Inkomst i anställning som plåtslagare eller i anställning som kock kan därför inte läggas till grund för bedömningen av Magnus O:s rätt till livränta. På grund härav och då Magnus O. inte heller i övrigt synes ha gjort någon inkomstförlust med anledning av skadan kan någon livränta enligt LSP inte utgå. - Kammarrätten lämnar Magnus O:s talan utan bifall. - Magnus O. fullföljde sin talan. - Riksförsäkringsverket bestred bifall till Magnus O:s talan. - Målet överlämnades till Regeringsrätten enligt lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen. - Regeringsrätten (1996-02-02, Wahlgren, Tottie, Palm, Swartling, Holstad): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Magnus O., som är född den 25 april 1967, började sin militära grundutbildning den 5 oktober 1987. Under en övning den 17 april 1988, då han vid ett tillfälle befann sig blott en halv meter bakom ett med övningsammunition laddat granatgevär, avfyrades plötsligt granaten, varvid Magnus O. skadades svårt i ansiktet av de bakåtströmmande krutgaserna. Det vänstra ögat måste opereras bort och ersättas av en protes. På det högra ögat blev synen varaktigt nedsatt. - På grundval av den anställning som ekonomibiträde på en restaurang som Magnus O. hade haft strax före militärtjänstgöringens början fastställde Malmöhus allmänna försäkringskassa i juni 1988 hans sjukpenninggrundande inkomst till 103 300 kr fr.o.m. maj 1988. I beslut den 28 juni samma år godkände därefter kassan olyckan som skada enligt LSP och tillerkände Magnus O. efter skyddstidens utgång sjukpenning enligt den lagen för tiden den 28 maj 1988 - den 30 juni 1989. - Magnus O:s i förevarande mål framställda yrkande om livränta på grund av bestående nedsättning av hans arbetsförmåga skall enligt 10 § LSP prövas med tillämpning av bestämmelserna i 4 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF). Ett huvudvillkor är därvid enligt 4 kap. 1 § LAF att förmågan att skaffa inkomst genom arbete blivit nedsatt med minst en femtondel. Om så är fallet skall livränta beräknas på den försäkrades livränteunderlag och utgå med så stor andel av detta som motsvarar graden av nedsättning av hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete (2 §). Livränteunderlaget är i princip den sjukpenninggrundande inkomsten (5 §). - För Magnus O., som vid skadetillfället ännu var bara 20 år, gäller emellertid därutöver vid fastställandet av livränteunderlaget särskilda bestämmelser i 4 kap. 9 § LAF. Enligt första stycket skall, om den försäkrade inte fyllt 25 år när skadan inträffade, livränteunderlaget för tiden efter det han uppnår den åldern utgöras av den inkomst som han med hänsyn till sin sysselsättning då skadan inträffade sannolikt skulle ha haft vid 25 års ålder, om skadan ej hade inträffat. Enligt lagrummets andra stycke har första stycket motsvarande tillämpning på försäkrad som när skadan inträffade ej hade fyllt 21 år beträffande livränteunderlaget för tiden mellan 21 och 25 års ålder. - Dessa bestämmelser, som har sitt ursprung inom yrkesskadeförsäkringen, har motiverats med det otillfredsställande i att fastställa en livsvarig ersättning på grundval av inkomstförhållandena vid skadetillfället, om den försäkrade på grund av sin ungdom eller oavslutad yrkesutbildning inte hade full lön i sitt yrke eller kanske inte någon lön alls (se prop. 1976/77:64 om statligt personskadeskydd m.m. s. 128-130). - Avgörande för prövningen av Magnus O:s talan om ersättning i form av livränta är därför vilket civilt yrke som han får anses ha haft vid militärtjänstgöringens början och vad som med bortseende från skadan kan antagas skulle ha varit hans inkomster inom detta yrke vid angivna åldersgränser. Om, vid en jämförelse med de faktiska möjligheterna, skadan medfört att hans förmåga att skaffa inkomster nedsatts med minst en femtondel, har han rätt till livränta som ersättning för den uppkomna inkomstförlusten. - Rörande Magnus O:s förhållanden före militärtjänstgöringen framgår av handlingarna i målet att han efter genomgången nioårig grundskola arbetade i ungdomslag till fyllda 18 år och därefter hade olika arbeten som vaktmästare, bagare och diskare. Därtill anmanad av arbetsförmedlingen genomgick han den 2 mars - den 10 september 1987 en grundkurs för svetsare - kurs "svets/plåt" vid AmuGruppen AB, Helsingborg - men fortsatte inte med sådan verksamhet under den tid som återstod till inryckningen den 5 oktober 1987 utan arbetade då som biträde på en restaurang. Efter skadan uppgav han vid flera tillfällen om sina ursprungliga avsikter - senast vid ett sammanträffande den 7 maj 1990 med en personskadereglerare vid Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF) - att han inte ämnat fullfölja utbildningen till plåtslagare utan återgå till restaurangarbete efter militärtjänstgöringen. I skrivelse, som inkom till försäkringskassan den 18 maj 1990, gjorde Magnus O. gällande att han sannolikt i stället skulle ha blivit plåtslagare, som fadern. - Efter skadan erhöll Magnus O. viss arbetsträning under maj-juni 1989, varefter en till 50 procent lönebidragsfinansierad anställning ordnades åt honom som diskare på en restaurang. Han erhöll där 50 kr/tim. Enligt vad handlingarna utvisar blev han uppsagd från denna anställning efter två månader. För tiden därefter finns anteckningar om olika sökta eller påbörjade kurser och om arbeten av tillfällig natur. - I målet föreligger ett av Försäkringsöverdomstolen inhämtat ögonmedicinskt utlåtande, avgivet den 10 april 1995 av professor Lennart Berggren vid ögonkliniken, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Till grund för bedömningen ligger ett utlåtande av den 31 mars 1989 med den då konstaterade reduktionen av avståndssynskärpan till 0,3 på det återstående ögat. Enligt Lennart Berggren är detta inte Magnus O:s enda synhandikapp. Han har dessutom en betydande inskränkning av ögats synfält och måste använda förstorande synhjälpmedel för såväl avstånds- som närseende. Invaliditetsgraden, som tidigare bedömts till 55 procent, bör efter sammanvägning av samtliga nedsatta synfunktioner bedömas till 70-75 procent. Ögonskadan har starkt begränsat Magnus O:s möjligheter att välja yrke efter olyckan. Det gäller såväl praktiska som teoretiska yrken. Även arbetsuppgifter som endast fordrar relativt okvalificerat avstånds- och/eller närseende kan endast genomföras med användande av synhjälpmedel och förstorande apparatur. Magnus O:s förmåga att efter olyckan skaffa sig arbetsinkomst har enligt Lennart Berggrens mening med stor sannolikhet blivit varaktigt nedsatt i betydande grad jämfört med hans möjligheter utan ögonskadan. - Regeringsrätten gör följande bedömning. - Utredningen i målet ger inte stöd för slutsatsen att Magnus O. varit att anse som plåtslagare eller lärling inom detta yrke vid militärtjänstgöringens början. Däremot finns det tillräckligt underlag för att betrakta honom som restauranganställd och att därför, vid en prövning enligt 4 kap. 9 § LAF, bedöma hans sannolika inkomst vid 25 års ålder med ledning härav. Om den möjliga löneutvecklingen inom restaurangnäringen för Magnus O. såsom oskadad uppgav hans dåvarande arbetsgivare att han från 50 kr/tim. såsom biträde kunde avancera till kock med 70 kr/tim. eller inom fem år till köksmästare med 120 kr/tim. - Bortsett från vad som framkommit om den kortvariga anställningen som diskare hösten 1989 föreligger inga uppgifter om vilka faktiska inkomster som Magnus O. kan ha haft efter skadan. Trots rehabiliteringsförsök och kortvariga arbeten av olika slag synes han ännu inte ha kunnat finna sig tillrätta i arbetslivet. Med hänsyn till vad som numera framkommit genom Lennart Berggrens ögonmedicinska utlåtande står det också klart att Magnus O. genom skadan orsakats ett betydande handikapp som starkt begränsar hans möjligheter på arbetsmarknaden. Hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete får med hänsyn till skadan anses nedsatt med minst en femtondel. - Det får i första hand ankomma på försäkringskassan att handlägga frågan om livränta till Magnus O. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten ändrar kammarrättens dom och Malmöhus allmänna försäkringskassas beslut samt förklarar att Magnus O. till följd av skadan den 17 april 1988 skall anses ha fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel. Regeringsrätten överlämnar målet till kassan för erforderlig handläggning. (fd I 1996-01-10, Nielsen)