om statligt personskadeskydd m.m.

Prop. 1976/77: 64

Regeringens proposition

1976/77: 64

om statligt personskadeskydd m. m.;

beslutad den 27 januari 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN RUNE GUSTAVSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till kompletteringar av den år 1976

antagna lagen om arbetsskadeförsäkring, som träder i kraft den 1 juli 1977.

Försäkringen föreslås utvidgad att omfatta också egenföretagare och uppdragstagare. Detta innebär att bl. a. småföretagare, jordbrukare, fiskare och personer med förtroendeuppdrag kommer att få samma ersättning som anställda löntagare vid arbetsskada. Till följd av bl. a. denna utvidgning av skyddet finns inte längre något behov av frivillig försäkring. I propositionen

föreslås därför att någon motsvarighet till den nuvarande frivilliga yrkesska-

deförsäkringen inte skall införas.

Bestämmelser om ersättning vid personskada under militärtjänst, civilförsvarstjänst och räddningstjänst samt under vistelse på anstalt föreslås sammanförda i en lag om statligt personskadeskydd. Denna lag föreslås ge

samma skydd vid ekonomisk skada som förvärvsarbetande får genom

arbetsskadeförsäkringen. Förmånerna vid sjukdom och invaliditet skall i

princip försätta den skadade i samma ekonomiska situation som om skadan

inte hade inträffat.

Den skyddade personkretsen föreslås utvidgad i förhållande till gällande

ersättningsförfattningar till att omfatta även anhållna och andra som mer kortvarigt tas in i anstalt, häkte eller polisarrest. Vidare skall alla skador, dvs. såväl olycksfallsskador som s. k. yrkessjukdomar och andra sjukdomar, som inträffar under skyddstiden, kunna grunda rätt till ersättning. Skyddet

föreslås i viss utsträckning komma att gälla inte bara under den egentliga verksamheten eller anstaltsvistelsen utan även under fritid och annan ledighet. Det statliga personskadeskyddet skall liksom arbetsskadeförsäkringen administreras av de allmänna försäkringskassorna. Ersättning för sveda och värk, lyte och men samt allmänna olägenheter av

1 Riksdagen 1976177. I saml. Nr 64

skadan föreslås utgå inom personskadeskyddet enligt en särskild lag om statlig ersättning vid ideell skada. Förmånerna skall motsvara vad arbetstagare hos staten får genom trygghetsförsäkringen på det statliga området, den s. k. statliga personskadeförsäkringen. Ersättningen föreslås utbetald efter prövning i den statliga trygghetsnämnden som svarar för bedömningen av ersättningar enligt personskadeförsäkringen.

Propositionen innehåller också förslag om förbättrade förmåner i äldre yrkesskadefall. För dem som har skadats innan arbetsskadeförsäkringen träder i kraft föreslås nämligen uppräkning av livräntor som har beviljats enligt äldre lagstiftning. Livräntor som grundar sig på en invaliditet om 25 96 eller högre skall således räknas upp med 10-30 96 av det belopp som nu utgår, beroende på när skadan inträffade. Uppräkningen skall dock alltid ske med minst 500 kr. Kostnaderna för uppräkningarna har beräknats till ca 46 milj. kr.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977, dvs. samtidigt med lagen om arbetsskadeförsäkring.

1 Förslag till

Lag om statligt personskadeskydd

Härigenom föreskrives följande.

Tillämpningsområde m. m.

13¶Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tillämpas

på

1. den som fullgör tjänstgöring eller genomgår utbildning eller inskriv-

ningsprövning enligt värnpliktslagen (1941:967), lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, civilförsvarstagen (1960:74), 9a§ krigssjukvårdslagen (1953:688) eller särskilda bestämmelser om bistånds- och katastrofutbild-

ning,

2. den som deltager i räddningstjänst eller övning med brandstyrka enligt brandlagen (1974:80), skyddsarbete enligt lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. eller flygräddningstjänst enligt

luftfartsiagen (1957:297), 3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola, allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller arbetsanstalt samt den som är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som frivilligt deltager i verksamhet inom totalförsvaret eller i annat fall än som avses i första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.

25 Omfattas skada även av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, utgår

ersättning enligt denna lag endast i den mån ersättningen därigenom blir högre.

38 Personskadeskyddet handhas av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

Skyddstid

48 Personskadeskyddet inträder när den första färden påbörjas till verksamhet eller intagning som avses i I $ och gäller till dess den sista färden från verksamheten eller intagningen avslutas.

53 Vistas någon under tid som sägs i 4 § i annat land än Sverige, Danmark utan Färöarna och Grönland, Finland och Norge, gäller personskadeskyddet endast om staten har anordnat eller bekostat resan.

Vid vård utom anstalt elier skola av någon som avses i 1 § första stycket 3 gäller personskadeskyddet endast under de första sex månaderna efter det att sådan vård har påbörjats.

Om skada 6§ Personskadeskyddet omfattar skada som någon som avses i 18 har ådragit sig under skyddstiden.

7 8 Har någon varit utsatt för olycksfall under skyddstiden, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av olycksfallet, om ej betydligt starkare skäl talar mot det.

883 Visar sig under skyddstiden skada till följd av annat än olycksfall, skall skadan anses vara ådragen under skyddstiden. Detta skall dock ej gälla, om skälig anledning finns att antaga att skadan har orsakats av annat än verksamheten eller intagningen i fråga och att denna icke har väsentligt bidragit till skadan.

Visar sig sådan skada efter skyddstidens slut, skall den anses vara ådragen under skyddstiden, om verksamheten eller intagningen skäligen kan antagas ha väsentligt bidragit till skadan.

9 8 Bestämmelserna i 2 kap. 3 och 4 §§ lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring har motsvarande tillämpning i fråga om skada enligt denna lag.

Ersättningar 10 8 Ersättning enligt denna lag utgår vid sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall. Därvid har 3 kap. 4-10 33 och 4-6 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring motsvarande tillämpning, om ej annat följer av 11-14 §§ denna lag.

118 Sjukvårdsersättning utgår endast i den mån staten ej tillhandahåller motsvarande förmån på annat sätt.

Sjukpenning och livränta utgår ej under skyddstiden. Sjukpenning utgår ej i något fall för den dag då skadan inträffade.

128 För den som avses i I 8 första stycket I och som har skadats under grundutbildning eller därtill omedelbart anslutande repetitionsutbildning skall sjukpenningunderlag och livränteunderlag ej beräknas till tägre belopp än som anges i 4 kap. 10 § andra stycket lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Detta gäller även den som avses i I $ första stycket 3 och som när skadan inträffade hade varit intagen längre tid än sex månader samt, om regeringen föreskriver det, den som avses i I $ andra stycket.

13 § Den som avsesi I $ första stycket I har rätt till särskild sjukpenning, om han under grundutbildning eller därtill omedelbart anslutande repetitionsut-

bildning har ådragit sig sjukdom som efter skyddstidens slut sätter ned hans

förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften och

sjukdomen ej berättigar till ersättning enligt denna lag. Detta gäller även vid sjukdom som har ådragits under utryckningsmånaden eller månaden efter denna.

Särskild sjukpenning beräknas på ersättningsunderlag som sägs i 4 kap.

10 5 andra stycket lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Är den som har rätt till särskild sjukpenning samtidigt berättigad till sjukpenning enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring, utgår den särskilda sjukpenningen endast i den mån den är högre.

148 Ersättning till den som avses i I $ första stycket 3 får sättas ned eller dragas in även i annat fall än som avses i 20 kap. 3 3 lagen (1962:381) om allmän försäkring, om särskilda skäl talar för det.

Övriga bestämmelser

15 § Underrättelse om skada skall omedelbart lämnas till chef eller annan enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Har skadan visat sig efter

skyddstidens slut, skall underrättelsen lämnas till allmän försäkrings-

kassa.

16 §& Bestämmelserna i 8 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

angående anmälan om skada, bestämmande och utbetalning av ersättning, uppgiftsskyldighet, ansvar och besvär m. m. gäller i tillämpliga delar i ärende enligt denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Genom lagen upphäves a) militärersättningslagen (1950:261),

b) förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

c) förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under vistelse å anstalt m. m. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3. Med grundutbildning som avses i 12 och 13 §§ jämställes motsvarande utbildning enligt 27 § I mom. D värnpliktslagen (1941:967) i dess lydelse före

den 1 juni 1972.

64 6 Prop. 1976/77:

2 Förslag till

Lag om statlig ersättning vid ideell skada

Härigenom föreskrives följande.

1§ Den som ådrager sig skada som omfattas av lagen (1977:000) om statligt personskadeskydd har rätt till ersättning av staten för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt allmänna olägenheter till följd av skadan.

Har skadan ådragits under ledighet eller annan fritid vid vistelse utanför förläggningsplats eller, om särskilt anordnad förläggningsplats saknas, plats där verksamheten i fråga bedrives, utgår ersättning endast om skadan har orsakats av olycksfall vid färd till eller från nämnda plats och färden föranleddes av och stod i nära samband med verksamheten.

28 Ersättning utgår med belopp som skulle ha utgått om den skadade hade haft rätt till ersättning enligt statens personskadeförsäkring.

Bestämmelserna i 14 § lagen (1977:000) om statligt personskadeskydd har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning enligt denna lag.

38 Staten inträder i den skadades rätt till skadestånd eller trafikskadeersättning för ideell skada intill belopp som utges enligt denna lag.

48 Om ersättning enligt denna lag beslutar trygghetsnämnden.

Den som är missnöjd med trygghetsnämndens beslut får hänskjuta frågan till prövning inför den särskilda skiljenämnd som har inrättats för statens personskadeförsäkring.

Bestämmelserna för statens personskadeförsäkring och de angivna nämnderna gäller även i övrigt i tillämpliga delar i ärende enligt denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977, då kungörelsen (1969:761) om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl. skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till den upphävda kungörelsen, skall hänvisningen i stället avse denna lag.

3¶Förslag till Lag om krigsskadeersättning till sjömän

Härigenom föreskrives följande.

13¶Staten ger enligt denna lag ersättning vid personskada som sjöman

ådrager sig utomlands till följd av olycksfall på grund av krigshändelse när

han 1. är på resa till on där han skall tillträda tjänstgöring på svenskt fartyg eller

2. under tjänstgöring på svenskt fartyg vistas på ort där fartyget ligger eller

3. efter avslutad tjänstgöring på svenskt fartyg väntar på hemresa eller 4. efter avslutad tjänstgöring på svenskt fartyg är på hemresa.

28 Lagen tillämpas på den som är försäkrad enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och som anses som sjöman enligt sjömanslagen

(1973:282) elter ändå följer med fartyget och utför arbete för fartygets räkning.

Lagen gäller ej den som har rätt till ersättning enligt lagen om arbetsska-

deförsäkring eller tjänstgör på krigsfartyg eller skadas i krig i vilket Sverige

befinner sig.

38 Ersättning utgår med tillämpning av bestämmelserna i lagen (1976:380)

om arbetsskadeförsäkring. Bestämmelserna i nämnda lag skall även i övrigt

gälla i tillämpliga delar.

48 Den skadade har utöver livränta rätt till särskild ersättning med hänsyn till skadans beskaffenhet. Vid förlust av arbetsförmågan motsvarar ersättningen sex gånger det basbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid början av det år då skadan inträffade: Vid nedsättning av arbetsförmågan utgår så stor andel av summan som svarar mot graden av nedsättningen.

5 § Göteborgs allmänna försäkringskassa beslutar om ersättning enligt denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Genom lagen upphäves

a) lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.,

b) förordningen (1954:247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som

till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.,

c) förordningen (1954:248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som

till följd av krigsåtgärd drabba fiskare.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4¶Förslag till Lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor m. m.

Härigenom föreskrives följande.

18 Denna lag gäller livränta och sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring enligt

1. lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete,

2. lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, 3. lagen (1937:348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,

4. lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,

5. lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

Lagen gäller ej ersättning som utgår av statsmedel eller livränta som har bytts ut mot engångsbelopp.

28 Livränta till försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en

fjärdedel och livränta till försäkrads efterlevande skall räknas upp med 30 procent om skadan har inträffat år 1954 eller tidigare, med 20 procent om

skadan har inträffat något av åren 1955-1967 och med 10 procent om skadan

har inträffat senare. Uppräkning skall dock ske med lägst 500 kronor.

3 & Den uppräknade livräntan anknytes till basbeloppet enligt I kap. 6 § lagen

(1962:381) om allmän försäkring och omräknas vid förändring av detta. Livräntebeloppet avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.

48 Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår med anledning av samma skada ej understiga en trehundrasextiofemtedel av den livränta som efter uppräkning och värdesäkring enligt denna lag skulle ha utgått till

den försäkrade vid förlust av arbetsförmågan.

5§ Belopp varmed livränta höjes enligt denna lag skall ej beaktas vid tillimpning av 17 kap. 23 lagen (1962:381) om allmän försäkring i fråga om den som vid utgången av juni 1977 uppbar pension vilken enligt nämnda

lagrum hade minskats med hänsyn till livräntan. Vad nu sagts har motsvarande tillämpning i fråga om den som vid utgången av juni 1977 uppbar sjukpenning med anledning av skada för vilken livränta tidigare hade utgått.

68 Den som uppbär livränta med anledning av yrkesskada och som på nytt

blir sjuk på grund av skadan har utan hinder av äldre bestämmelser rätt till

både livräntan och sjukpenning med belopp som motsvarar hans sjukpenning enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring. Sjukpenning utgår dock ej i den mån den sammanlagda ersättningen för dag överstiger 90 procent av sju och en halv gånger det basbelopp som gällde vid årets början, delat med trehundrasextiofem.

7 8 Kostnad som föranledes av denna lag täckes av avgifter enligt 7 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Denna lag träder i kraft den I juli 1977 men gäller ej ersättning som belöper på tid dessförinnan.

5¶Förslag till Lag om uppräkning av statliga yrkesskadelivräntor m. m.

Härigenom föreskrives följande.

15¶Denna lag gäller livränta och sjukpenning som utgår av statsmedel

enligt

1. lagen (1901:39s. 1) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i

arbete,

2. kungörelsen (1908:100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd

försäkring mot skada till! följd av olycksfall,

3. förordningen (1909:89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

4. lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete,

5. förordningen (1918:375) angående en särskild för fiskare avsedd försäk-

ring mot skada till följd av olycksfall,

6. förordningen (1923:138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914-1919 års världskrig,

7. förordningen (1927:234) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring,

8. lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

9. lagen (1937:348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,

10. förordningen (1938:102) om otycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl.,

11. förordningen (1938:103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.,

12. förordningen (1940:213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,

13. förordningen (1941:593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring,

14. förordningen (1941:595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

15. förordningen (1943:183) om ersättning i vissa fall i anledning av

kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,

16. kungörelsen (1947:344) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,

17. militärersättningslagen (1950:261),

18. lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,

19. lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.,

20. förordningen (1954:247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.,

21. förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

22. förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.,

23. kungörelsen (1954:492) om crsättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,

24. kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i

skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m.,

25. kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m. m.,

26. kungörelsen (1962:607) om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m. m.,

27. brandlagen (1974:80).

Lagen gäller även livränta och sjukpenning enligt författning under första

stycket I, 2 eller 5 som ej utgår av statsmedel samt, i den mån regeringen icke bestämmer annat, livränta och sjukpenning som enligt regeringens beslut

utges med tillämpning av grunderna i författning som anges i första

stycket.

Lagen gäller ej livränta som har bytts ut mot engångsbelopp.

28 Bestämmelserna i 2-6 §§ lagen (1977:000) om uppräkning av yrkesskadelivräntor m. m. har motsvarande tillämpning i fråga om livränta och sjukpenning som avses i denna lag.

33 Staten svarar för kostnad som föranledes av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977 men gäller ej ersättning som belöper på tid dessförinnan.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrives att I kap. I 3,3 kap. 6 §,4 kap. 10 3,6 kap. I 3,7 kap. 1-4 53 samt 8 kap. 1, 3, 7, 8 och 11 §§ lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I kap.

18 ÅArbetstagare är försäkrad för ar- Den som förvärvsarbetar är försäkbetsskada enligt denna lag. rad för arbetsskada enligt denna

lag.

Försäkringen skall även gälla den som genomgår utbildning i den mån

utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom.

Annan förvärvsarbetande än ar-

betstagare är försäkrad under förut-

sättning att han är bosatt i Sverige och

att undantagande från försäkringen

för tilläggspension enligt 11 kap. 7§

lagen (1962:381) om allmän försäkring

ej gäller för honom.

3 kap.

65 Sjukpenningunderlag utgöres av 1. för den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring:

hans sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 23 nämnda lag,

2. för den som ej är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen om allmän

försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete:

den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt 3 kap. 2 § nämnda lag, om han hade varit sjukpenningförsäkrad, dock lägst 4 500 kronor, 3. för försäkrad som avses i I kap. 3. för försäkrad som avses i 1 kap. 1 § andra stycket: 1 § andra stycket eller som i annat fall hans = livränteunderlag enligt genomgick yrkesutbildning när skadan 4 kap. inträffade:

hans livränteunderlag enligt 4

kap.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 4 kap. 85 äger motsvarande tillämpning i fråga om sjukpenningunderlag. Sjukpenningunderlaget får ej beräknas till högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. 6 3 lagen om allmän försäkring som gällde vid årets början.

4 kap.

För försäkrad som avses i 1 kap. För försäkrad som avses i 1 kap. I $ andra stycket utgöres livränteun- I $ andra stycket eller som i annat fall derlaget för beräknad utbildningstid genomgick yrkesutbildning när skadan lägst av den inkomst som han sanno- inträffade utgöres livränteunderlaget likt skulle ha fått, om han när skadan för beräknad utbildningstid lägst av inträffade hade avbrutit utbildning- den inkomst som han sannolikt en och börjat förvärvsarbeta. Livrän- skulle ha fått, om han när skadan teunderlaget för tid efter utbild- inträffade hade avbrutit utbildningningstidens slut utgöres lägst av den en och börjat förvärvsarbeta. Livräninkomst av förvärvsarbete som den teunderlaget för tid efter utbildförsäkrade då sannolikt skulle ha ningstidens slut utgöres lägst av den fått, om skadan ej hade inträffat. inkomst av förvärvsarbete som den

försäkrade då sannolikt skulle ha

fått, om skadan ej hade inträffat.

Livränteunderlag enligt första stycket får ej beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar

två gånger basbeloppet för tid före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tid meltan 21 och 25 års ålder, tre gånger basbeloppet för tid från och med 25 års ålder.

6 kap.

Är någon som har rätt till livränta enligt 4 eller 5 kap. samtidigt berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen.

Livränta enligt 5 kap. till änka eller kvinna som avses i 5 kap. 6 § utgår från och med den månad under vilken hon fyller 65 år endast i den mån hon ej har rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad på 65 procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 §. Bestämmelserna i 4 kap. 4 § tredje stycket har därvid motsvarande tillämpning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Första stycket gäller även i fråga om pension som enligt utländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.

Börjar undantagande från försäk-

ringen för tilläggspension enligt I I kap.

7§ lagen om allmän försäkring att

gälla efter det att arbetsskadan har

inträffat, skall vid tillämpning av.

denna paragraf och 4 kap. 4 § hänsyn

tagas till tilläggspension som skulle ha

utgått om undantagande ej hade

anmälts. Motsvarande skall gälla, om

den försäkrade till följd av underlåten

avgiftsbetalning ej har tillcodoräknats

pensionspoäng enligt II kap. 6X

nämnda lag för år efter det då skadan

har inträffat.

7 kap.

$

ÅArbetsskadeförsäkringen finansie- För finansiering av arbetsskadeförras genom avgifter som arbetsgivare Säkringen erlägges årligen avgifter årligen har att erlägga enligt detta enligt detta kapitel. För staten gäller kapitel. För staten gäller särskilda särskilda bestämmelser som meddebestämmelser. las av regeringen.

2§

Avgift utgår på summan av vad Arbetsgivare erlägger avgift på sumarbetsgivaren under året har utgivit man av vad han under året har som lön till arbetstagare i pengar eller utgivit som lön till arbetstagare i naturaförmåner i form av kost eller pengar eller naturaförmåner i form bostad. Vid beräkningen av avgiften av kost eller bostad eller, i fall som tages ej hänsyn till arbetstagare vars avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista lön under året har understigit 500 meningen lagen (1962:381) om allmän kronor. försäkring, annan ersättning för utfört

arbete. Vid beräkningen av avgiften

tages ej hänsyn till arbetstagare vars

lön under året har understigit 500

kronor.

Avgift erlägges icke för arbetsta- Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet gares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av barn till den del lönen för vård av barn till den del lönen

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

motsvarar sjukpenning eller föräl- motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning som arbetsgivare äger drapenning som arbetsgivare äger uppbära enligt 3 kap. 16 § lagen uppbära enligt 3 kap. 16 § lagen om (1962:381) om allmän försäkring. allmän försäkring. Avgift erlägges ej Avgift erlägges ej heller för lön som heller för lön som arbetsgivare har arbetsgivare har utgivit till barn för utgivit till barn för arbete utfört i arbete utfört i hans förvärvsverk- hans förvärvsverksamhet i de fall samhet i de fall avdrag för lönen ej får avdrag för lönen ej får ske vid ske vid inkomsttaxeringen. inkomsttaxeringen.

Försäkrad som under året har haft

inkomst av annat förvärvsarbete enligt

3 kap. 2 § lagen om allmän försäkring

erlägger avgift enligt de grunder som

anges för sjukförsäkringsavgift i 19

kap. 2§ samma lag.

Avgift utgår efter procentsats som fastställes i lag. Procentsatsen skall vara avvägd så att avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel täcker

I. ersättningar enligt denna lag samt ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,

2. kostnader som föranledes av 2. kostnader som föranledes av lagen (1955:469) angående omregle- lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen ring av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 253) om försäk- den 17 juni 1916 (nr 253) om försäkring för olycksfall i arbete m. m., ring för olycksfall i arbete m. m., lagen (1962:303) om förhöjning av lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m.m. och lagen yrkesskada m. m., lagen (1967:919) (1967:919) om värdesäkring av yr- om värdesäkring av yrkesskadelivkesskadelivräntor m. m. räntor m. m. och lagen (1977:000) om

uppräkning av yrkesskadelivräntor

m. m.,

3. förvaltningskostnader,

4. behövlig fondbildning.

Med förvaltningskostnader enligt första stycket 3 avses omkostnader för riksförsäkringsverkets och de allmänna försäkringskassornas verksamhet beträffande arbetsskadeförsäkringen. Den del av avgifterna som skall anses svara mot förvaltningskostnader fastställes genom särskild lag.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslut om procentsats och förvaltningskostnadsandel för visst år skall fattas senast under året dessförinnan. Riksförsäkringsverket skall vart femte år föreslå procentsats och förvaltningskostnadsandel för de sju följande åren, i den mån beslut ej redan har fattats.

4§

Om debitering och uppbörd av avgift gäller särskilda bestämmelser.

Avgifterna föres till en fond, Avgifterna föres till en fond, kallad — arbetsskadeförsäkringsfon- kallad — arbetsskadeförsäkringsfonden, som förvaltas enligt grunder den, som förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer. som riksdagen fastställer särskilt.

8 kap.

15¶Underrättelse om = arbetsskada Underrättelse om = arbetsskada skall omedelbart lämnas till den skall beträffande arbetstagare omearbetsgivare hos vilken den försäk- delbart lämnas till den arbetsgivare rade var anställd när skadan inträf- hos vilken arbetstagaren var anställd fade. Har skada till följd av annat än när skadan inträffade. Har skada till olycksfall visat sig först efter det den följd av annat än olycksfall visat sig försäkrade har upphört att vara först efter det den försäkrade har utsatt för inverkan som har orsakat upphört att vara utsatt för inverkan skadan, skall underrättelse lämnas som har orsakat skadan, skall undertill den arbetsgivare hos vilken den rättelse lämnas till den arbetsgivare försäkrade senast var utsatt för sådan hos vilken den försäkrade senast var inverkan. Finns någon som på utsatt för sådan inverkan. Finns arbetsgivarens vägnar förestår arbe- någon som på arbetsgivarens vägnar tet, får underrättelsen i stället lämnas förestår arbetet, får underrättelsen i till denne. stället lämnas till denne. Beträffande

försäkrad som avses i I kap. 1§ andra

stycket skall vad i detta kapitel sägs om

arbetsgivare gälla rektor eller annan |

som förestår utbildningen.

Arbetsgivare eller arbetsförestån- Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som genom underrättelse enligt dare som genom underrättelse enligt första stycket eller på annat sätt har första stycket eller på annat sätt har fått kännedom om inträffad arbets- fått kännedom om inträffad arbetsskada är skyldig att anmäla skadan skada är skyldig att omedelbart till allmän försäkringskassa enligt anmäla skadan till allmän försäkföreskrifter som meddelas av rege- ringskassa. Annan försäkrad än arringen. Nödvändiga utgifter för läkar- betstagare skall själv anmäla arbets-

2 Riksdagen 1976177. I saml. Nr 64

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse

utlåtanden ersättes i enlighet med vad skada till försäkringskassan. Har han regeringen föreskriver. avlidit till följd av skadan, skall

anmälan göras av den som har rätt att

företräda dödsboet.

Beträffande försäkrad som avses i I Anmälan enligt andra stycket skall kap. 1§ andra stycket skall vad i göras enligt föreskrifter som meddelas denna paragraf sägs om arbetsgivare av regeringen. Nödvändiga utgifter för gälla rektor eller annan som förestår läkarutlåtanden ersättes i enlighet utbildningen. med vad regeringen föreskriver.

Allmän försäkringskassa som av- Allmän försäkringskassa som avses i 285 skall så snart det kan ske ses i 23 skall så snart det kan ske bestämma den ersättning som skall bestämma den ersättning som skall betalas ut. betalas ut. Beträffande ersättning till

arbetstagare hos staten gäller särskil-

da bestämmeler som meddelas av

regeringen.

Kan det icke utan tidsutdräkt avgöras om ersättning bör utgå men föreligger sannolika skäl till det, skall ersättning betalas för tid intill dess slutligt beslut har fattats. Kan ej belopp som skall utgå som sjukpenning eller livränta bestämmas, betalas skäligt belopp. Återbetalningsskyldighet före-' ligger ej, om det sedermera bestämmes att ersättning ej skall utgå eller utgå med lägre belopp.

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat föreskrives i beslutet eller bestämmes av myndighet som har att pröva beslutet.

Myndighet och arbetsgivare är Myndighet, arbetsgivare och uppskyldiga att på begäran lämna försäk- dragsgivare är skyldiga att på begäran ringsdomstolen, riksförsäkringsver- lämna försäkringsdomstolen, riksket, allmän försäkringskassa eller försäkringsverket, allmän försäklokal myndighet som avses i I kap. ringskassa eller lokal myndighet som 2§ uppgift om namngiven person avses i 1 kap. 2§ uppgift om rörande förhållande som är av bety- namngiven person rörande förhåldelse för tillämpningen av denna lag. lande som är av betydelse för till- Arbetsgivare är även skyldig att lämpningen av denna lag. Arbetsgilämna sådan uppgift om arbetet och vare och uppdragsgivare är även skylarbetsförhållandena som behövs för diga att lämna sådan uppgift om

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse att bestämma ersättningsbelopp. arbetet och arbetsförhållandena som

behövs för att bestämma ersätt-

ningsbelopp.

85 Försäkringsdomstolen, = riksför- Försäkringsdomstolen, = riksförsäkringsverket och allmän försäk- säkringsverket och allmän försäkringskassa har, i den mån det behövs ringskassa har, i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt för att bestämma ersättning enligt denna lag, rätt att hos myndighet denna lag, rätt att hos myndighet som har att utöva tillsyn över arbets- som har att utöva tillsyn över arbetsgivares verksamhet begära under- givares verksamhet begära undersökning av arbetsförhållanden eller sökning av arbetsförhållanden eller att, om särskilda skäl föreligger, att, om särskilda skäl föreligger eller själva företaga sådan undersök- det gäller annan försäkrad än arbetsning. tagare, själva företaga sådan under-

sökning.

1 §

Den som underlåter att fullgöra Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 15§ anmälningsskyldighet enligt 1§ andra stycket dömes till böter. Till andra stycket första meningen dömes samma straff dömes arbetsgivare till böter. Till samma straff dömes som underlåter att fullgöra uppgifts- arbetsgivare och uppdragsgivare som skyldighet enligt 7 §. underläter att fullgöra uppgiftsskyl-

dighet enligt 7 §.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande i uppgift som skall lämnas enligt denna lag dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

2. I fråga om avgifter enligt 7 kap. skall för år 1977 gälla följande.

Avgift för lön till arbetstagare skall erläggas som om lagen hade gällt från årets början. Avgift skall dock ej tagas ut för lön till arbetstagare som vid lagens ikraftträdande var undantagen från yrkesskadeförsäkringen enligt 4 § lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring.

Avgift för ersättning som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista meningen lagen (1962:381) om allmän försäkring skall erläggas i den mån sådan ersättning har utgivits under månaderna juli-december.

Avgift enligt 7 kap. 2 § tredje stycket denna lag skall erläggas för hälften av

Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse

den för året beräknade inkomsten av annat förvärvsarbete än anställning. Har

sådant arbete icke utförts under månaderna juli-december, skall avgift ej erläggas. Befrielse från avgift medges av den lokala skattemyndigheten efter

framställning senast den 31 augusti 1978 eller, om detta försummas, efter begäran om avkortning eller restitution av påförd avgift.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrives att 2 kap. 13 §, 3 kap. 13 §, 4 kap. 11 §, Hl kap. 2 och 3 33, 16 kap. I I samt 17 kap. 2 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

13 3?

Drabbas någon, som är försäkrad Drabbas någon, som är försäkrad enligt denna lag, av skada för vilken enligt denna lag, av skada för vilken

han är obligatoriskt försäkrad enligt han är försäkrad enligt lagen

lagen om yrkesskadeförsäkring, vå (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, för tid efter utgången av den i 11 § må för tid efter utgången av den i 3 sistnämnda lag omförmälda samord- kap. I $ sistnämnda lag omförmälda ningstiden sjukvårdsersättning ej ut- samordningstiden sjukvårdsersättgivas med anledning av skadan. ning ej utgivas med anledning av

"skadan.

Omfattas skadan av frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, må för tid efter det den skadade blivit berättigad till livränta enligt sagda lag sjukvårdsersättning ej utgivas med anledning av skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan Vid sjukdom, som enligt annan lag än lagen om yrkesskadeförsäkring lag än lagen om arbetsskadeförsäkring eller enligt särskild författning eller eller enligt särskild författning eller enligt regeringens förordnande med- enligt regeringens förordnande medför rätt till motsvarande ersättning, för rätt till motsvarande ersättning, som bestämmes av eller utbetalas som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket, utgives från riksförsäkringsverket eller allsjukvårdsersättning endast i den män försäkringskassa, utgives sjukmån beloppet därav överstiger vad vårdsersättning endast i den mån som i motsvarande hänseende utgår beloppet därav överstiger vad som i enligt den andra lagen, den särskilda motsvarande hänseende utgår enligt författningen eller förordnandet. den andra lagen, den särskilda

författningen eller förordnandet.

Vad i tredje stycket sägs skall äga Vad i andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid sjuk- motsvarande tillämpning vid sjukdom, som medför rätt till ersättning dom, som medför rätt till ersättning I Lagen omtryckt 1973:908. 2 Scnaste lydelse 1976:279.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse enligt utländsk lagstiftning om yr- enligt utländsk lagstiftning om arkesskadeförsäkring. betsskadeförsäkring.

3 kap.

138?

Bestämmelserna i 2 kap. 1058 Bestämmelserna i 2 kap. 10§ första stycket, 11 och 138§ äga första stycket, 11 och 135§§ äga motsvarande tillämpning i fråga om motsvarande tillämpning i fråga om sjukpenning. sjukpenning. Vid tillämpning av 2

kap. 13 § andra stycket skall hänsyn

icke tagas till särskild sjukpenning

enligt lagen (1977:000) om statligt

personskadeskydd.

Bestämmelserna i 3, 5 och 8 §§ i fråga om förtidspension äga motsvarande tillämpning där den försäkrade skulle ha kommit i åtnjutande av sådan pension, om han varit svensk medborgare.

Har försäkrad, utan att bestämmelserna i 3 kap. 33 första stycket äro tillämpliga, efter ingången av den månad, varunder han uppnått sextiofem års ålder, åtnjutit sjukpenning under etthundraåttio dagar, må allmän försäkringskassa besluta att sjukpenning icke längre skall utgå.

4 kap.

11 §'

Föräldrapenning utgår ej i den Föräldrapenning utgår ej i den mån föräldern för samma dag uppbär mån föräldern för samma dag uppbär sjukpenning enligt denna lag eller sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1954:243) om yrkesskadeför- lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning säkring eller uppbär motsvarande som utgår enligt annan författning ersättning som utgår enligt annan eller på grund av regeringens förord- författning eller på grund av regenande. ringens förordnande.

11 kap.

2y

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en och samme arbetsgivare åtnjuten lön som under ett år ej uppgått till femhundra kronor. Såsom inkomst av anställning anses även

a) sjukpenning enligt denna lag a) sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1954:243) om yrkesskade- = eller lagen (1976:380) om arbetsska- 3 Senaste lydelse 1976:279. 4 Senaste lydelse 1976:279. 5 Senaste lydelse 1976:1013.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse försäkring eller motsvarande ersätt- deförsäkring elter motsvarande erning som utgår enligt annan författ- sättning som utgår enligt annan ning eller på grund av regeringens författning eller på grund av regeförordnande, i den mån ersättningen ringens förordnande, i den mån träder i stället för försäkrads inkomst ersättningen träder i stället för såsom arbetstagare i allmän eller försäkrads inkomst såsom arbetstaenskild tjänst, gare i allmän eller enskild tjänst,

b) föräldrapenning, c) vårdbidrag enligt 9 kap. 4 §, d) dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa,

e) kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

f) utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning i form av dagpenning och stimulansbidrag,

g) timstudiestöd, inkomstbidrag och vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349),

h) delpension enligt lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring,

i) dagpenning till värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och elever i bistånds- och katastrofutbildning under repetitionsutbildning, läkare under försvarsmedicinsk tjänstgöring samt civilförsvarspliktiga,

j) utbildningsbidrag för doktorander,

k) timersättning vid grundläggan- k) timersättning vid grundläggande utbildning för vuxna. de utbildning för vuxna,

I) livränta som utgår enligt lagen om

arbetsskadeförsäkring eller eljest be-

stämmes med tillämpning av sagda

lag.

I fråga om ersättning i penningar eller naturaförmåner som i första stycket sägs för arbete som någon utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst skall vad i 3 kap. 2 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då den försäkrade sysselsatts här i riket eller tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt handelsfartyg. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medborgare, såframt svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person,svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen för tilläggspension enligt 19 kap. 13.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller annan ersättning från främmande makts härvarande beskickning elier lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medborgare eller den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i riket, såframt utländsk beskickning här i riket enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen för tilläggspension enligt 19 kap. I 5.

Den som åtagit sig förbindelse enligt tredje elter fjärde stycket skall anses såsom arbetsgivare.

356 Med inkomst av annat förvärvsarbete avses a) inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade;

c) ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad för arbete för annans räkning; samt

d) sjukpenning enligt denna lag d) sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1954:243) om yrkesskade- eller lagen (1976:380) om arbetsskaförsäkring eller motsvarande ersätt- deförsäkring eller motsvarande erning som utgår enligt annan författ- sättning som utgår enligt annan ning eller på grund av regeringens författning eller på grund av regeförordnande, i den mån ersättningen ringens förordnande, i den mån träder i stället för inkomst som ovan ersättningen träder i stället för nämnts; inkomst som ovan nämnts;

allt i den mån inkomsten icke enligt 2 § är att hänföra till inkomst av anställning.

Till inkomst som avses i första stycket a) och b) räknas även sådan inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet, som enligt punkt 13 av anvisningarna till 32 § eller anvisningarna till 52 y kommunalskattelagen (1928:370) taxeras hos försäkrad, om den försäkrade varit verksam i förvärvskällan i ej blott ringa

omfattning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till femhundra kronor för år, tages den ej i beräkning.

16 kap.

Den som önskar komma i åtnjutande av pension skall göra ansökan hos allmän försäkringskassa i enlighet med vad regeringen förordnar.

Åtnjuter försäkrad sjukpenning Åtnjuter försäkrad sjukpenning

$ Senaste lydelse 1976:77. 7 Senaste lydelse 1974:784.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse eller ersättning för sjukhusvård en- eller ersättning för sjukhusvård enligt denna lag, må allmän försäk- ligt denna lag, må allmän försäkringskassa tillerkänna honom för- ringskassa tillerkänna honom förtidspension utan hinder av att han tidspension utan hinder av att han icke gjort ansökan därom. icke gjort ansökan därom. Detsamma

skall gälla då försäkrad åtnjuter sjuk-

penning, ersättning för sjukhusvård

eller livränta enligt lagen (1976:380)

om arbetsskadeförsäkring eller mot-

svarande ersättning som utgår enligt

annan författning eller på grund av

regeringens förordnande.

Åtnjuter försäkrad sjukbidrag eller till viss tid begränsad handikappersättning, må den tid varunder sådan förmån skall utgå förlängas utan att ansökan därom gjorts.

I den mån regeringen så förordnar må allmän försäkringskassa tillerkänna den pensionsberättigade pension enligt denna lag utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.

För den försäkrades kostnader för läkarundersökning och läkarutlåtande vid ansökan om förtidspension, handikappersättning eller vårdbidrag skall ersättning utgå i enlighet med vad regeringen förordnar.

17 kap.

Äger pensionsberättigad rätt till livränta på grund av obligatorisk försäkring jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller särskild författning eller enligt regeringens förordnande rätt till livränta, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket, minskas honom eljest tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsvarande skall äga tillämpning i fall då livränta utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. Medför skada, för vilken livränta börjat utgivas, återigen sjukdom som berättigar till sjukpenning, skall det anses som om livränta utginge under sjukdomstiden. Har livränta eller del därav eller livränta för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp, skall anses som om livränta utginge eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp som enligt de vid utbytet tillämpade försäkringstekniska grunderna svarar mot engångsbeloppet. .

Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid 8 Senaste lydelse 1974:510.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse tillkommande livränta såsom skadad; dock må avdrag å annan förtidspension än hel sådan ske endast om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår och avdrag å tilläggspension göras endast om den pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat.

Folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension ävensom tilläggspension i form av änkepension eller barnpension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande livränta såsom efterlevande; dock må avdrag å tilläggspension göras endast om den avlidne ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat.

Minskning enligt denna paragraf skall i första hand göras å tilläggspension. Utan hinder av vad i paragrafen stadgas skall folkpension alltid utgå, i form av förtidspension eller barnpension med minst en fjärdedel, i form av änkepension med minst hälften samt i form av ålderspension med minst tre fjärdedelar av belopp som eljest skolat utgå.

I fråga om samordning av pension

med livränta som utgår enligt eller

eljest bestämmes med tillämpning av

lagen (1976:380) om arbetsskadeför-

säkring föreskrives i 4 kap. 4§ och 6

kap. I $ sagda lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser i 2 kap. 13 5 och 3 kap. 1353 gäller fortfarande i fråga om ersättning vid skada som har inträffat före ikraftträdandet.

2. Anmälan som avses i 11 kap. 7 § första stycket får utan hinder av andra stycket samma paragraf återkallas före utgången av år 1977 med verkan från och med ingången av år 1977 eller år 1978. Under samma tid får utan hinder av 3 kap. 113 andra stycket även den som har fyllt 55 år övergå till sjukpenningförsäkring med kortare karenstid eller utan karenstid.

8 Förslag till Lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare

dels att i 13 § ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”, dels att 5 och 12 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§!

Från ersättningen för inkomst- Från ersättningen för inkomstbortfall skola avräknas sjukpenning bortfall skola avräknas sjukpenning och sjukpenningtillägg, vartill smitt- och sjukpenningtillägg, vartill smittbäraren under tiden för ingripandet bäraren under tiden för ingripandet må vara berättigad på grund av må vara berättigad på grund av försäkring enligt lagen (1962:381) om försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller med stöd allmän försäkring elier med stöd därav meddelade bestämmelser, !a- därav meddelade bestämmelser eller gen (1954:774) med särskilda bestäm- lagen (1976:380) om arbetsskadeförmelser om frivillig sjukpenningförsäk- Säkring. ring i allmän sjukkassa eller lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring.

Från ersättningen skola jämväl Från ersättningen skola jämväl avräknas sjukpenning som för tid för avräknas sjukpenning som för tid för ingripandet utgår enligt annan lag ingripandet utgår enligt annan lag eller enligt särskild författning eller eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande och enligt regeringens förordnande och som bestämmes av eller utbetalas som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket eller bolag från riksförsäkringsverket eller allsom omförmäles i I $ lagen om yrkes- män försäkringskassa ävensom liv- Skadeförsäkring ävensom livränta, ränta, som någon åtnjuter på grund som någon åtnjuter på grund av att av att han är smittbärare, till den del han är smittbärare, till den del den den belöper å tid för ingripandet. belöper å tid för ingripandet.

Vad i nästföregående stycke sägs Vad i nästföregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning, skall äga motsvarande tillämpning, därest smittbäraren äger uppbära därest smittbäraren äger uppbära ersättning enligt främmande makts ersättning enligt främmande makts lagstiftning om yrkesskadeförsäk- lagstiftning om arbetsskadeförsäkring. ring.

I Senaste lydelse 1973:469.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 125

Länsstyrelsen äger besluta om ersättning jämlikt 10 § och utbetalar till sökanden belopp som tilterkänts honom.

Talan mot länsstyrelses beslut Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär, — föres hos kammarrätten genom bevilka skola ingivas till inrikesdeparte- — svär. mentet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. I fråga om ersättning vid skada som har inträffat före tkraftträdandet gäller 5 § i sin äldre lydelse.

9 Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrives att 5 kap. 3 I skadeståndslagen (1972:207)! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av

1. ersättning, som utgår på grund 1. ersättning, som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt av obligatorisk försäkring enligt Jagen (1962:381) om allmän försäk- — lagen (1962:381) om allmän försäkring eller lagen (1954:243) om yrkes- — ting eller på grund av lagen (1976:380) skadeförsäkring, eller annan likartad om arbetsskadeförsäkring, eller anförmån, nan likartad förmån,

2. sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal,

3. pension som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring,

4. periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

I Lagen omtryckt 1975:404.

10 Förslag till

Lag om ändring i reglementet (1961:265).angående förvaltningen av . riksförsäkringsverkets fonder. Härigenom föreskrives i fråga om reglementet (1961: 265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder! delsatt il och 9 §§ ordet ”yrkesskadeförsäkringsfonden” skall bytas ut mot ”arbetsskadeförsäkringsfonden”, dels att 2 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

282 Yrkesskadeförsäkringsfondens in- ÅArbetsskadeförsäkringsfondens in-

komster utgöras av | komster utgöras av .

försäkringsavgifter enligt 38 och avgifter enligt 7 kap. lagen 39 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring (1976:380) om arbetsskadeförsäksamt tillägg som föranledas av tillämp- - ring; ningen av lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl.; återbetalda belopp enligt 12§ andra stycket lagen om försäkring för olycksfall i arbete och 51 § andra stycket lagen om yrkesskadeförsäkring; bötesmedel enligt 34 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete; kapitalbelopp, som inflyta vid inköp i riksförsäkringsverket av livräntor enligt 10 § lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete eller på grund av verkets övertagande jämlikt 35 3 lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt 54 och 55 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring av annan åvilande skyldighet att utgiva ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom; samt räntor och annan avkastning. Yrkesskadeförsäkringsfondens ut- Arbetsskadeförsäkringsfondens utgifter utgöras av ersättningar och gifter utgöras av ersättningar och andra kostnader, som i anledning av andra kostnader, som i anledning av inträffade skadefall skola utbetalas inträffade skadefall skola utbetalas av riksförsäkringsverket eller allmän av riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa på grund av obliga- försäkringskassa på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om torisk försäkring enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, försäkring för olycksfall i arbete, lagen om försäkring för vissa yrkes- lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, lagen om krigsförsäkring sjukdomar, lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande för ombord å fartyg tjänstgörande I Senaste lydelse av 15 1975:481 9 5 1976:147 (jfr 1976:287). 2 Senaste lydelse 1973:65.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse personer, lagen om yrkesskadeför- personer, lagen om yrkesskadeförsäkring och lagen om krigsförsäkring säkring, lagen om krigsförsäkring för för sjömän m. fl, ävensom kost- sjömän m. fl. och lagen om arbetsskanader för omreglering, förhöjning deförsäkring, ävensom kostnader för och värdesäkring av ersättningar omreglering, förhöjning, uppräkning enligt dessa lagar; och värdesäkring av ersättningar

enligt dessa lagar;

ersättningar, som skola utbetalas av riksförsäkringsverket på grund av övertagande jämlikt 105 lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, 35 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt 54 och 55 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring av annan åvilande ersättningsskyldighet;

belopp, som av riksförsäkrings- belopp, som av riksförsäkringsverket eller eljest återbetalas på verket eller eljest återbetalas på grund av att för mycket influtit till grund av att för mycket influtit tili verket i försäkringsavgift eller tillägg verket i avgift som i första stycket som i första stycket sägs; Sägs;

belopp, som skola utbetalas för belopp, som skola utbetalas för bestridande av förvaltningskostna- bestridande av förvaltningskostnader enligt 39 § andra stycket lagen om der enligt 7 kap. 3 § andra stycket yrkesskadeförsäkring; samt lagen om — arbetsskadeförsäkring;

samt

belopp, som utbetalas till följd av vad nedan i 3 § stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977 och tillämpas även på försäkringsavgifter och förvaltningskostnader enligt äldre bestämmelser.

11¶Förslag till Lag om upphävande av vissa författningar om handläggning av ärenden angående yrkesskadeförsäkring

Härigenom föreskrives att följande författningar skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1977, nämligen

1. lagen (1973:60) om handläggning av vissa ärenden angående ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring m. m.,

2. kungörelsen (1973:185) om handläggning av vissa ärenden angående ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring m. m.

De upphävda författningarna gäller dock fortfarande i fråga om skada som har inträffat före den 1 juli 1977.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom föreskrives att 14 och 19 §§ lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Handlingar vilka av läkare eller Handlingar vilka av läkare eller hos socialstyrelsen eller på läkares hos socialstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstaltande upp- eller styrelsens föranstaltande upp-

rättats till utredning i mål eller rättats till utredning i mål eller

ärende hos domstol eller i ärende ärende hos domstol eller i ärende som avses i giftermålsbalken; hand- som avses i giftermålsbalken; handlingar i ärenden rörande kriminolo- lingar i ärenden rörande kriminologisk undersökning för forskningsän- gisk undersökning för forskningsändamål, handlingar vilka upprättats damål; handlingar vilka upprättats vid psykologisk undersökning som vid psykologisk undersökning som utförts för forskningsändamål eller i utförts för forskningsändamål eller i samband med inskrivning av värn- samband med inskrivning av värnpliktiga eller yrkesvägledning, ar- pliktiga eller yrkesvägledning, arbetsvård eller omskolning eller i betsvård eller omskolning eller i ärende om anställning eller upphö- ärende om anställning eller upphörande av anställning hos myndighet rande av anställning hos myndighet eller i ärende om uttagning av eller i ärende om uttagning av anställd hos myndighet till viss anställd hos myndighet till viss utbildning eller tjänstgöring; hand- utbildning eller tjänstgöring, handlingar i ärenden hos statens arbets- lingar i ärenden hos statens arbetsklinik eller kommunalt arbetsvårds- klinik eller kommunalt arbetsvårdsinstitut rörande prövning av handi- institut rörande prövning av handikappade eller från arbetssynpunkt kappade eller från arbetssynpunkt svårbedömda personers förutsätt- svårbedömda personers förutsättningar för arbete eller rörande arbets- ningar för arbete eller rörande arbetsträning av sådana personer; läkarut- träning av sådana personer; läkarutlåtanden i ärenden om statlig perso- låtanden i ärenden om statlig personalpensionering; handlingar i ären- nalpensionering; handlingar i ärenden enligt lagen (1972:119) om fast- den enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa ställande av könstillhörighet i vissa fall; handlingar rörande uppsökande fall; handlingar rörande uppsökande I Lagen omtryckt 1976:611.

3 Riksdagen 19761/77. I saml. Nr 64

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse verksamhet som enligt lag åligger verksamhet som enligt lag åligger socialnämnd; handlingar i ärenden socialnämnd; handlingar i ärenden rörande hälsovård, sjukvård, social- rörande hälsovård, sjukvård, socialhjälp, understöd vid barnsbörd, sam- hjälp, understöd vid barnsbörd, samhällets barnavård och ungdoms- hällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds skydd e!ler eljest barnavårdsnämnds verksamhet, sådan familjerådgiv- verksamhet, sådan familjerådgivning som drives av kommun, lands- ning som drives av kommun, landstingskommun, församling = eller tingskommun, församling = eller kyrklig samfällighet, rätt för enskilda kyrklig samfällighet, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker, att inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller behandling av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds verksam- eljest nykterhetsnämnds verksamhet, allmän försäkring eller yrkesska- het, allmän försäkring eller arbetsdeförsäkring eller eljest riksförsäk- skadeförsäkring eller eljest riksförringsverkets, försäkringsrådets eller säkringsverkets eller allmän försäkallmän försäkringskassas verksam- ringskassas verksamhet, studiestöd het, studiestöd under sjukdom, till- under sjukdom, förmåner enligt stasyn å understödsföreningar, hjälp- tens personskadeförsäkring eller lagen verksamhet vid arbetslöshet; så ock (1977:000) om statlig ersättning vid handlingar i ärenden rörande kon- ideell skada, tillsyn å understödsförtroll å utlänningar, som här i riket eningar, hjälpverksamhet vid arbetsvistas eller hit söka tillträde, må, i löshet; så ock handlingar i ärenden vad de angå enskilds personliga rörande kontroll å utlänningar, som förhållanden, icke utan hans sam- här i riket vistas eller hit söka tilltycke till annan utlämnas tidigare än träde, må, i vad de angå enskilds sjuttio år efter handlingens datum. personliga förhållanden, icke utan Även utan sådant samtycke skall hans samtycke till annan utlämnas dock handling som nu sagts utläm- tidigare än sjuttio år efter hand-

nas, om, med hänsyn till det lingens datum. Även utan sådant

ändamål för vilket utlämnande å- samtycke skall dock handling som stundas och omständigheterna i nu sagts utlämnas, om, med hänsyn övrigt, trygghet kan anses vara för till det ändamål för vilket utlämhanden, att det ej kommer att miss- nande åstundas och omständighebrukas till skada eller förklenande för terna i övrigt, trygghet kan anses den vilkens personliga förhållanden i vara för handen, att det ej kommer handlingen avses eller för hans nära att missbrukas till skada eller förkleanhöriga. Vid utlämnande böra nande för den vilkens personliga erforderliga förbehåll göras. förhållanden i handlingen avses eller

för hans nära anhöriga. Vid utläm-

nande böra erforderliga förbehåll

göras.

| 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Angår handling, som i första stycket avses, någons intagning, vård eller behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, och finnes grundad anledning antaga att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara, må utlämnande vägras, ändock att enligt bestämmelserna i första stycket utlämnande bort ske. Likaledes må utbekommande av handling, utvisande vem som gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd celler rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysningar i sådant ärende, vägras, om grundad anledning finnes att antaga att den, om vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårdsnämnds, nykterhetsnämnds, riksförsäkringsverkets eller allmän försäkringskassas beslut, centrala studiestödsnämndens beslut rörande studiestöd under sjukdom eller om beslut i ärende som rör tillämpningen av lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, smittskyddslagen (1968:231) såvilt den angår veneriska sjukdomar, abortlagen (1974:595), steriliserings- Jagen (1975:580), lagen (1944:133) om kastrering eller transplantationstagen (1975:190), såvitt angår tillstånd enligt 4 § nämnda lag.

Uppgifter och anteckningar, vilka tillhöra de i kommunerna förda socialregistren, må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen om socialregister.

195 Till riksförsäkringsanstalten eller Till riksförsäkringsverket eler allförsäkringsrådet inkomna och där män försäkringskassa inkomna och

upprättade handlingar i ärenden där upprättade handlingar i ärenden

angående försäkring för olycksfall i angående arbetsskadeförsäkring må, arbete och för yrkessjukdomar må, såvitt de avse arbetet i arbetsgivares såvitt de avse arbetet i arbetsgivares rörelse, företag eller verksamhet eller rörelse, företag eller verksamhet eller de förhållanden, under vilka arbetet de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller arbetarnas antal, arbedrives, eller arbetarnas antal, ar- betstid och avlöningsförhållanden, betstid och avlöningsförhållanden, icke utan arbetsgivarens samtycke icke utan arbetsgivarens samtycke till annan utlämnas tidigare än tjugu till annan utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, där ej, år efter handlingens datum, där ej, med hänsyn till det ändamål, för med hänsyn till det ändamål, för vilket utlämnande åstundas och vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till arbetsgikommer att missbrukas till arbetsgi- varens skada. Vid utlämnande böra varens skada. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras. erforderliga förbehåll göras.

Handlingar i ärenden angående arbetarskydd eller arbetstidens reglering eller angående arbetstillstånd för utlänning må, såvitt de röra arbetsgivares yrkeshemlighet eller eljest innehålla sådana upplysningar om driftanordning eller affärsförhållande, vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare till skada, icke i vidare mån än som kan följa av de i nämnda ämnen gällande lagar utlämnas utan arbetsgivarens samtycke förrän tjugu år från handlingens datum förflutit.

Vad i denna paragraf stadgas

beträffande arbetsgivare skall i fråga

om handlingar i ärenden angdende

arbetsskadeförsäkring jämväl avse

uppdragsgivare och egenföretagare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om handlingar i ärenden hos försäkringsrådet.

13¶Förslag till Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

Härigenom föreskrives att 11 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse 11 kap. 13! Föreskrifter angående åtgärder, då luftfartyg är saknat, förolyckat eller nödställt eller fara hotar lufttrafiken (fly gräddningstjänst), meddelas av regeringen celler, efter regeringens bemyndigande, av luftfartsverket. Regeringen må ålägga ägare eller Regeringen må ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem innehavare av luftfartyg samt dem som göra tjänst å sådant fartyg eller som göra tjänst å sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medver- för luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten, så ock ka i flygräddningstjänsten, så ock meddela bestämmelser om ersätt- meddela bestämmelser om ersättning av allmänna medel för sådan ning av allmänna medel för sådan medverkan. medverkan. I fråga om ersättning vid personskada gäller lagen (1977:000) om statligt personskadeskvydd och lagen (1977:000) om statlig ersättning vid ideell skada.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

282 I Senaste lydelse 1976:11 (jfr 1976:644).

14¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.

dels att i 2 och 12-14§8§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att 8 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

$

Den som uttagits till arbete med Den som uttagits till arbete med stöd av 63 första stycket äger av stöd av 6 § första stycket äger av statsmedel erhålla ersättning för resa statsmedel erhålla ersättning för resa och andra kostnader för inställelse och andra kostnader för inställelse samt gottgörelse för utfört arbete och samt gottgörelse för utfört arbete och för skada som därunder åsamkats för skada som därunder åsamkats honom, allt enligt de föreskrifter . honom, allt enligt de föreskrifter Konungen meddelar. regeringen meddelar. I fråga om

ersättning vid personskada gäller lagen

(1977:000) om statligt personskade-

skydd och lagen (1977:000) om statlig

ersättning vid ideell skada.

För egendom, som tagits i anspråk För egendom, som tagits i anspråk jämlikt 6 § andra stycket, skall enligt Jämlikt 6 § andra stycket, skall enligt föreskrifter, som meddelas av Ko- föreskrifter, som meddelas av regenungen, lämnas ersättning av stats- ringen, lämnas ersättning av statsmedel. Har egendomen tagits i medel. Har egendomen tagits i anspråk med nyttjanderätt, skall anspråk med nyttjanderätt, skall ersättning utgå, förutom för den ersättning utgå, förutom för den förlorade avkastningen eller nyttan, förlorade avkastningen eller nyttan, jämväl för den skada eller försämring jämväl för den skada eller försämring egendomen må hava lidit. egendomen må hava lidit.

Ersättning av statsmedel må även tillerkännas den som genom eget arbete eller genom att tillhandahålla förnödenhet frivilligt varit verksam i skyddsarbete som avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

15¶Förslag till Lag om ändring i brandlagen (1974:80)

Härigenom föreskrives i fråga om brandlagen (1974:80)!

dels att i 20 och 22§8§ ordet ”kroppsskada” skall bytas ut mot ”personskada”,

dels att 19 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som har deltagit i räddnings- I fråga om ersättning vid persontjänst eller i övning med brandstyrka skada till den som har deltagit i är berättigad till ersättning av stats- räddningstjänst eller i övning med medel för kroppsskada som han därvid brandstyrka gäller lagen (1977:000) har ådragit sig. I fråga om sådan om statligt personskadeskydd och ersättning skall vad som föreskrives i lagen (1977:000) om statlig ersättning förordningen (1954:249) om ersättning vid ideell skada. För skada på kläder i anledning av kroppsskada, ådragen eller andra personliga tillhörigheter under tjänstgöring i civilförsvaret äga är han berättigad till ersättning av motsvarande tillämpning. För skada kommunen. Den som frivilligt etler på kläder eller andra personliga till- på anmodan med stöd av 10 § första hörigheter är han berättigad till stycket har deltagit i räddningstjänst ersättning av kommunen. Den som och ej tillhör brandvärn är berättigad frivilligt eller på anmodan med stöd till ersättning av kommunen för av 10§ första stycket har deltagit i arbete och tidspillan samt för kosträddningstjänst och ej tillhör brand- nad för resa och uppehälle. värn är berättigad till ersättning av kommunen för arbete och tidspillan samt för kostnad för resa och uppehälle.

När transportmedel, redskap eller annan utrustning för räddningstjänst har tillhandahållits frivilligt eller tagits i anspråk med stöd av 11 §, är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning av kommunen för skada på utrustningen, förlorad avkastning eller nytta och kostnad med anledning av att utrustningen har tillhandahållits.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

I Senaste lydelse av 225 1975:96.

16¶Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrives att 19 §, 32 § 2 mom., 53 3 I mom., anvisningarna till 19 §, punkt 14 av anvisningarna till 21 §, punkt 9 av anvisningarna till 24 8, punkt 9 av anvisningarna till 28 §, punkt 12 av anvisningarna till 32 § och anvisningarna till 41 b§ kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

195! Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke: vad som vid bodelning etter eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller

vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av lös egendom i andra fall än som avses 1 358 3 eller 4 mom.;

vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt totteri eller vid vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst 100 kronor;

ersättning, som på grund av ersättning, som på grund av försäkring jämlikt lagen (1962:381) försäkring jämlikt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller lagen om allmän = försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (1954:243) om yrkesskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, om icke eller lagen (1976:380) om arbetsskaersättningen grundas på förvärvsin- deförsäkring tillfallit den försäkrade, komst av 4 500 kronor eller högre om icke ersättningen grundas på förbelopp för år eller utgör föräldrapen- värvsinkomst av 4 500 kronor eller ning, så ock sådan ersättning enligt högre belopp för år eller utgör förälannan lag eller särskild författning, drapenning, så ock sådan ersättning som utgått annorledes än på grund enligt annan lag eller särskild författav sjukförsäkring, Som nyss sagts, ning, som utgått annorledes än på ' till någon vid sjukdom eller olycks- grund av sjukförsäkring, som nyss fall i arbete eller under militärtjänst- sagts, till någon vid sjukdom eller göring om icke ersättningen grundas olycksfall i arbete eller under militärpå förvärvsinkomst av 4 500 kronor tjänstgöring eller i fall som avses i eller högre belopp för år, ävensom lagen (1977:000) om statligt personersättning, vilken vid sjukdom eller skadeskydd eller lagen (1977:000) om olycksfall tillfallit någon på grund av krigsskadeersättning till sjömän om annan försäkring, som icke tagits i icke ersättningen grundas på församband med tjänst, dock att till värvsinkomst av 4 500 kronor eller skattepliktig inkomst räknas ersätt- högre belopp för år, ävensom ersätt- I Som senaste lydelse har upptagits lydelsen enligt prop. 1976/77:50.

Prop. 1976/77: 64 41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ning i form av pension eller i form av ning, vilken vid sjukdom eller livränta i den mån livräntan är skat- olycksfall tillfallit någon på grund av tepliktig enligt 32 § I eller 2 mom. , så annan försäkring, som icke tagits i ock ersättning som utgår på grund av samband med tjänst, dock att till trafikförsäkring eller, med nedan skattepliktig inkomst räknas ersättangivet undantag, annan ansvarig- ning i form av pension eller i form av hetsförsäkring eller på grund av livränta i den mån livräntan är skatskadeståndsförsäkring och avser för- tepliktig enligt 32 § 1 eller 2 mom., så lorad inkomst av skattepliktig na- ock ersättning som utgår på grund av tur; trafikförsäkring eller, med nedan

angivet undantag, annan ansvarig-

hetsförsäkring eller på grund av

skadeståndsförsäkring och avser för-

lorad inkomst av skattepliktig na-

tur;

ersättning på grund av ansvarighetsförsäkring enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer till den del ersättningen utgår under de första trettio dagarna av den tid den skadade är arbetsoförmögen och beräknas så att ersättningen uppgår för insjuknandedagen till högst 30 kronor och för övriga dagar till högst 6 kronor för dag;

belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått på grund av kapitalförsäkring;

ersättning på grund av skadeförsäkring, dock ej i den mån köpeskilling, som skulle hava influtit därest försäkrad egendom i stället försålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse eller i den mån ersättningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller motsvarar sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till någon av nämnda förvärvskällor;

vinstandel, återbäring elter premieåterbetalning, som utgått på grund av annan personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel, som utgått på grund av skadeförsäkring, och premieåterbetalning på grund av skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för premie icke förelegat;

ersättning jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare om icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst av 4 500 kronor eller högre belopp för år;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, i den mån givaren enligt 20 § eller punkt 5 av anvisningarna till 46 § icke är berättigad till avdrag för utgivet belopp;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mottagarens utbildning;

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

studiestöd enligt 2, 3 eller 4 kap. studiestödslagen (1973:349), internatbidrag, återbetalningspliktiga studiemedel och resekostnadsersättning enligt 6 och 7 kap. samma lag samt sådant särskilt bidrag vilket enligt av regeringen eller statlig myndighet meddelade bestämmelser utgår till deltagare i arbetsmarknadsutbildning samt med dem i fråga om sådant bidrag likställda, och äger i följd härav den bidragsberättigade icke göra avdrag för kostnader som avsetts skola bestridas med bidrag av förevarande slag;

allmänt barnbidrag;

lön eller annan gottgörelse, för vilken skall erläggas skatt enligt lagen (19358:295) om sjömansskatt;

kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel;

handikappersättning enligt 9 kap. lagen om allmän försäkring, så ock hemsjukvårdsbidrag, som utgår av kommunala eller landstingskommunala medel till den vårdbehövande;

kommunalt bostadstillägg enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension;

kommunalt bostadstillägg till handikappade;

bostadstillägg som avses i kungörelserna (1968:425) om statliga bostadstilllägg till barnfamiljer och (1973:379) om statskommunala bostadstillägg:

sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke medgivits vid taxering, vid första tillfälle dylika medel finnas i stiftelsen;

gottgörelse som arbetsgivare uppburit från pensionsstiftelse, till den del stiftelsen ej ägt andra medel för att lämna gottgörelsen än sådana för vilka avdrag icke åtnjutits vid avsättning till stiftelsen;

kompensation av staten för bensinskatt på bensin som förbrukats vid yrkesmässig användning av motorsåg.

(Se vidare anvisningarna.)

2 m om.? Har livränta utgått vid 2 mom. Har livränta utgått vid sjukdom eller olycksfall! på grund av sjukdom eller olycksfall på grund av försäkring, som icke tagits i samband försäkring, som icke tagits i samband med tjänst och ej heller utgör trafik- med tjänst och ej heller utgör trafikförsäkring eller annan ansvarighets- försäkring eller annan ansvarighetsförsäkring eller obligatorisk försäk- försäkring eller obligatorisk försäkring enligt lagen om yrkesskadeför- ring enligt lagen (1954:243) om säkring, skall såsom skattepliktig yrkesskadeförsäkring eller försäkring intäkt räknas nedan angivna del av enligt lagen (1976:380) om arbetsskalivräntans belopp, nämligen om deförsäkring, skall såsom skatte- 2 Senaste lydelse 1961:42.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse livräntetagaren under beskattnings- pliktig intäkt räknas nedan angivna året fyllt: del av livräntans belopp, nämligen

om livräntetagaren under beskatt-

ningsåret fyllt:

48” ov MT 60 ” 48 or TA 60 ”

57 ML 50 ” STyoY LS 50 ”

64 or "6. 40” 64 "69. 40”

70” "JO" nens. 30 ” 707 "TO nes 30”

är RA "86 loss. 20” Tv "86 ess. 20”

I mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger så framt ej annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommelse eiler beslut, varom i 72 och 73 §§ sägs:

a) fysisk person: för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats; samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt: för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av anställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;

för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av annan anställning eller annat uppdrag, i den mån inkomsten uppburits härifrån och förvärvats genom verksamhet här i riket;

för pension och annan ersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller pension på grund av anställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;

för belopp, som utgår på grund av annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, om försäkringen meddelats i här i riket bedriven försäkringsrörelse;

för — ersättning enligt lagen för — ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (1954:243) om yrkesskadeförsäkring och lagen (1956:293) om ersättning åt eller lagen (1976:380) om arbetsskasmittbärare samt enligt annan lag deförsäkring och lagen (1956:293) om eller författning, som utgått till ersättning åt smittbärare samt enligt någon vid sjukdom eller olycksfall i annan lag eller författning, som arbete eller på grund av militärtjänst- utgått till någon vid sjukdom eller 3 Som senaste lydelse har upptagits lydelse enligt prop. 1976/77:51.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

göring, olycksfall i arbete eller på grund av

militärtjänstgöring eller i fall som

avses i lagen (1977:000) om statligt

personskadeskydd eller lagen

(1977:000) om krigsskadeersättning till

sjömän;

för dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa enligt lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd:;

för timstudiestöd och inkomstbidrag enligt studiestödslagen (1973:349);

för annan härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad

inkomst av tjänst;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket

eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse; samt

för belopp, varmed schablonavdrag för egenavgifter överstigit påförda

avgifter, samt restituerade, avkortade elter avskrivna egenavgifter, allt i den omfattning, som anges i anvisningarna till 41 b §:

b) staten:

för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt

eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter; samt

för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar

eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose

statens egna behov;

c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap med stadgar som fastställts av regeringen eller myndighet som

regeringen bestämmer: för inkomst av fastighet och av rörelse;

d) akademier, Nobelstiftelsen samt stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, så ock allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt

gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar samt samarbetsorgan för sådana sammanslutningar med ändamål att fullgöra uppgifter som enligt

nämnda stadgar ankomma på sammanslutningarna, sjömanshus, svenska skeppshypotekskassan, skeppsfartens sekundärlånekassa, företagareföre-

ning som erhåller statsbidrag, norrlandsfonden, statens utvecklingsfond, Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m. m., Stiftelsen Industricentra, Sveriges exportråd, Sveriges turistråd, järnkontoret,

så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och

kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, allmänna sjukförsäkringsfonden,

pensionsstiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m., allmänna försäkringskassor, understödsföreningar, som icke bedriva

Prop. 1976/77: 64 45

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse till livförsäkring hänförlig verksamhet, personalstiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m. med ändamål uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet, sjukdom eller olycksfall, stiftelser som bildats enligt avtal mellan organisationer av arbetsgivare och arbetstagare med ändamål att utgiva avgångsersättning till friställd arbetstagare eller främja åtgärder till förmån för arbetstagare som blivit uppsagd eller löper risk att bliva uppsagd till följd av driftsinskränkning, företagsnedläggelse eller rationalisering av företags verksamhet ävensom sådana ömsesidiga försäkringsbolag, som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring:

för inkomst av fastighet; |

e) kyrkor, andra trossamfund än svenska kyrkan därest de utöva kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art:

för inkomst av fastighet och av rörelse; f) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro

skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samebyar, samfund, stiftelser, understödsföreningar, som bedriva till livförsäkring hänförlig verksamhet, verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, dock såvitt gäller sådana juridiska personer som enligt författning eller på därmed jämförligt sätt bildats för att förvalta samfällighet endast om samfälligheten har taxcerats såsom särskild taxeringsenhet och avser marksamfällighet eller regleringssamfällighet, samtliga här under f) avsedda bolag, verk och andra juridiska personer i den mån de ej inbegripas under punkterna d) och e)

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats; g) utländska bolag: för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; samt för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket

eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

h) allmänna pensionsfonden: för all inkomst som härflyter av medel, som förvaltas av fjärde fondsty-

relsen, samt i övrigt för inkomst av fastighet.

Riksskatteverket må, om särskilda skäl ua, ili äro, efter ansökan förklara, att stiftelse eller förening, som har till huvudsakligt ändamål att främja nordiskt samarbete, i fråga om skattskyldighet eller eljest vid tillämpning av

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse denna lag skall anses jämställd med stiftelse eller förening, som ovan i första stycket vid e) angives. Sådant beslut må, när omständigheterna det föranleda, av riksskatteverket återkallas. Över beslut, som riksskatteverket meddelat enligt detta stycke, må klagan icke föras.

Anvisningar

till 19 §?

Socialhjälp, begravningshjälp samt underhåll, som lämnats fånge eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skattepliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till föreningar influtna medlemsavgifter.

Med skadeståndsförsäkring förstås försäkring, enligt vilken den försäkrade äger utfå ersättning för skadestånd vartill han är berättigad på grund av personskada (överfallsskydd o. d.).

Ersättning till följd av personskada som utgår i annan form än periodisk utbetalning (engångsbelopp) och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur —- varunder inbegripes skattepliktig ersättning för förlorat underhåll — utgör skattepliktig intäkt såvida icke annat följer av övriga bestämmelser i denna lag. .

Om engångsbelopp, som utgår till följd av personskada, utgör ersättning för framtida förlust av skattepliktig inkomst, skall dock 40 procent av beloppet avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär skattskyldig två eller flera sådana engångsbelopp till följd av samma personskada, skall vad som nu har sagts gälla varje sådant belopp. Vad som avräknas från ett eller flera engångsbelopp får emellertid sammanlagt icke överstiga femton basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Härvid skall avräknad del av ett engångsbelopp uttryckas i det basbelopp, som har fastställts för januari månad det beskattningsår under vilket engångsbeloppet blivit tillgängligt för lyftning.

Utbytes sådan livränta eller del därav, som utgår till följd av personskada och utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § I mom., mot engångsbelopp, gälla bestämmelserna i föregående stycke beträffande sådant engångsbelopp. Utbytes annan livränta eller del därav, som utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § I mom., mot engångsbelopp, skall hela engångsbeloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt. Sker utbyte, helt eller delvis, av annan livränta än nu sagts mot engångsbelopp, skall beloppet anses utgöra icke skattepliktig intäkt.

Lön, som utgår från arbetsgivare i Lön, som utgår från arbetsgivare i sådana fall, då denne på grund av 3 sådana fall, då denne på grund av 3 kap. 16 § andra eller tredje stycket kap. 16 § andra eller tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäk- lagen (1962:381) om allmän försäkring äger uppbära arbetstagaren till- — ring äger uppbära arbetstagaren till- 4 Som senaste lydelse har upptagits lydelsen enligt prop. 1976/77:50.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse kommande ersättning från allmän kommande ersättning från allmän försäkringskassa, är skattepliktig in- försäkringskassa, är skattepliktig intäkt. För arbetsgivaren är den av täkt. För arbetsgivaren är den av honom i nämnda fall uppburna honom i nämnda fall uppburna ersättningen från försäkringskassan ersättningen från försäkringskassan ävensom annan därifrån uppburen ävensom annan därifrån uppburen ersättning i anledning av kostnad för ersättning i anledning av kostnad för den anställdes räkning att betrakta den anställdes räkning att betrakta som skattepliktig inkomst, dock att som skattepliktig inkomst, dock att ersättningen icke är skattepliktig för ersättningen icke är skattepliktig för arbetsgivaren, därest den till den arbetsgivaren, därest den till den anställde utbetalda lönen eller den anställde utbetalda lönen eller den för honom havda kostnaden utgör för honom havda kostnaden utgör för arbetsgivaren icke avdragsgill för arbetsgivaren icke avdragsgill utgift i förvärvskälla. Ersättning, utgift i förvärvskälla. Ersättning, som annorledes än i form av pension som annorledes än i form av pension eller annan livränta utbetalas av eller annan livränta utbetalas av arbetsgivare vid yrkesskada i de fall, arbetsgivare vid yrkesskada eller då arbetsgivaren står s. k. självrisk arbetsskada i de fall, då arbetsgivaren enligt lagen (1954:243) om yrkesska- står s.k. självrisk enligt lagen deförsäkring, räknas till skattepliktig (1954:243) om yrkesskadeförsäkring inkomst enligt de grunder som eller lagen (1976:380) om arbetsskaskulle hava gällt vid försäkring enligt deförsäkring, räknas till skattepliktig sistnämnda lag. inkomst enligt de grunder som

skulle hava gällt vid försäkring enligt

sistnämnda lag.

Skatteplikt föreligger icke för bidrag från stat eller kommun, vilka enligt av regeringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser utgå, i samband med utbildning eller omskolning, till arbetslösa och partiellt arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda i den mån bidragen avse traktamente och särskilt bidrag. Skatteplikt föreligger ej heller för bidrag som utgår enligt förordningen om bidrag till vanföra ägare av motorfordon.

Statsbidrag, som utgår till näringsidkare för hans näringsverksamhet, är icke skattepliktig inkomst, om bidraget använts för att bestrida kostnad för vilken rätt till avdrag icke föreligger vare sig direkt såsom omkostnad eller i form av årliga värdeminskningsavdrag. Har bidraget använts för att bestrida sådan kostnad i verksamheten som är på en gång avdragsgill vid taxeringen, utgör bidraget skattepliktig intäkt. Är den kostnad för vilken bidraget utgår avdragsgill vid taxeringen för tidigare beskattningsår än det då bidraget skall upptagas som intäkt, får den skattskyldige i stället åtnjuta avdrag för kostnaden vid taxeringen för det år då bidraget upptages som intäkt. Yrkande härom skall göras i deklarationen avseende det beskattningsår då yrkande om

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse avdraget eljest enligt denna lag först skolat framställas. Återbetalas bidrag, som upptagits som intäkt, får den skattskyldige göra avdrag för det återbetalade beloppet. Har bidraget använts för att anskaffa tillgång, för vilken anskaffningskostnaden får avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag, skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag såsom anskaffningskostnad anses endast så stor del av kostnaden som icke täckts av bidraget. Är bidraget större än det taxeringsmässiga restvärdet för tillgången, skall ett belopp motsvarande skillnaden utgöra skattepliktig intäkt för mottagaren. Återbetalas statsbidrag, som påverkat beräkningen av anskaffningskostnaden i nu avsett hänseende, får tillgångens avskrivningsunderlag ökas med vad som återbetalats, dock med högst det belopp varmed beräkningen påverkats. I den mån statsbidrag enligt vad nyss föreskrivits utgjort skattepliktig intäkt, får den skattskyldige vid återbetalningen tillgodoföra sig avdrag för den del som sålunda utgjort skattepliktig intäkt. Har bidraget använts för att anskaffa tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning (lager), utgör bidraget skattepliktig intäkt, men skall å andra sidan vid tillämpning av 41 X och anvisningarna till nämnda paragraf den del av lagret för vilken anskaffningskostnaden täckts av bidraget icke medräknas vid värdesättningen av tillgångarna. Återbetalas statsbidrag, som använts för anskaffande av lagertillgångar, får den skattskyldige göra avdrag för det återbetalade beloppet. Tillgångarnas anskaffningsvärde skall därvid anses ökat med det återbetalade beloppet. Vad som ovan sagts i detta stycke äger motsvarande tillämpning för statsbidrag i form av amorteringsfritt lån (avskrivningslån). Omställningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) och kontant arbetsmarknadsstöd utgör skattepliktig intäkt.

Skatteplikt föreligger icke för engångsbidrag som utgår i samband med arbetsplacering som utgör led i arbetsmarknadsstyrelsens omhändertagande av flyktingar.

Skatteplikt föreligger ej heller för bidrag, som stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond till fullföljande av sitt ändamål utgiver för mottagarens utbildning.

Enligt 46 § 2 mom. första stycket 4) föreligger viss rätt till avdrag för bidrag till barns underhåll. Sådant underhållsbidrag skall icke hänföras till skattepliktig inkomst.

till 213

14.5¶Sjukpenning enligt lagen 14. Sjukpenning enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring och (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeför- lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring utgör skattepliktig intäkt av säkring, lagen (1976:380) om arbetsjordbruksfastighet om sjukpenning- skadeförsäkring, lagen (1977:000) om

5 Senaste lydelse 1973:434.

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse en grundas på inkomst, som hänför Statligt personskadeskydd och lagen sig till jordbruksfastighet och för sig (1977:000) om krigsskadeersättning till eller tillsammans med annan sjuk- sjömän utgör skattepliktig intäkt av penninggrundande inkomst uppgår jordbruksfastighet om sjukpenningtill 4 500 kronor eller högre belopp en grundas på inkomst, som hänför för år. Till intäkt av jordbruksfas- sig till jordbruksfastighet och för sig tighet hänföres under nämnda förut- eller tillsammans med annan sjuksättningar också ersättning . enligt penninggrundande inkomst uppgår lagen (1956:293) om ersättning åt till 4 500 kronor eller högre belopp smittbärare. för år. Till intäkt av jordbruksfas-

tighet hänföres under nämnda förut-

sättningar också ersättning enligt

lagen (1956:293) om ersättning åt

smittbärare.

till 24 §

9.5¶Sjukpenning enligt lagen 9. Sjukpenning enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring och (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeför- lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring utgör skattepliktig intäkt av säkring lagen (1976:380) om arbetsannan fastighet om sjukpenningen skadeförsäkring, lagen (1977:000) om grundas på inkomst, som hänför sig statligt personskadeskydd och lagen till annan fastighet och för sig eller (1977:000) om krigsskadeersättning till tillsammans med annan sjukpen- sjömän utgör skattepliktig intäkt av ninggrundande inkomst uppgår till annan fastighet om sjukpenningen 4 500 kronor eller högre belopp för år. grundas på inkomst, som hänför sig Till intäkt av annan fastighet hänfö- till annan fastighet och för sig eller res under nämnda förutsättningar tillsammans med annan sjukpenockså ersättning enligt lagen ninggrundande inkomst uppgår till (1956:293) om ersättning åt smitt- 4 500 kronor eller högre belopp för år. bärare. Till intäkt av annan fastighet hänfö-

res under nämnda förutsättningar

också ersättning enligt lagen

(1956:293) om ersättning åt smitt-

bärare.

till 28 §

9.7 Sjukpenning enligt lagen 9. Sjukpenning = enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeför- lagen (1954:243) om yrkesskadeför- 6 Senaste lydelse 1973:434. 7 Senaste lydelse 1973:434.

4 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 64

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse säkring utgör skattepliktig intäkt av säkring, lagen (1976:380) om arbetsrörelse om sjukpenningen grundas skadeförsäkring, lagen (1977:000) om på inkomst, som hänför sig till statligt personskadeskvdd och lagen rörelse och för sig eller tillsammans (1977:000) om krigsskadeersättning till med annan sjukpenninggrundande sjömän utgör skattepliktig intäkt av inkomst uppgår till 4 500 kronor eller rörelse om sjukpenningen grundas högre belopp för år. Till intäkt av på inkomst, som hänför sig till rörelse hänföres under nämnda för- rörelse och för sig eller tillsammans utsättningar också ersättning enligt med annan sjukpenninggrundande lagen (1956:293) om ersättning åt inkomst uppgår till 4 500 kronor eller smittbärare. högre belopp för år. Till intäkt av

rörelse hänföres under nämnda för-

utsättningar också ersättning enligt

lagen (1956:293) om ersättning åt

smittbärare.

till 32 §

12.2 Sjukpenning enligt lagen 12. Sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeför- lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring utgör skattepliktig intäkt av säkring, lagen (1976:380) om arbetstjänst om sjukpenningen grundas på skadeförsäkring, lagen (1977:000) om inkomst, som hänför sig till tjänst statligt personskadeskydd och lagen och för sig eller tillsammans med (1977:000) om krigsskadeersättning till annan sjukpenninggrundande in- sjömän utgör skattepliktig intäkt av komst uppgår till 4 500 kronor eller tjänst om sjukpenningen grundas på högre belopp för år. Till intäkt av inkomst, som hänför sig till tjänst tjänst hänföres under nämnda förut- och för sig eller tillsammans med sättningar också ersättning enligt annan sjukpenninggrundande inlagen (1956:293) om ersättning åt komst uppgår till 4 500 kronor eller smittbärare samt annan lag eller högre belopp för år. Till intäkt av författning, som utgått annorledes tjänst hänföres under nämnda förutän på grund av försäkring, som nyss sättningar också ersättning enligt sagts, till någon vid sjukdom eller lagen (1956:293) om ersättning åt olycksfall i arbete eller på grund av smittbärare samt annan lag eller militärtjänstgöring. författning, som utgått annorledes

än på grund av försäkring, som nyss

sagts, till någon vid sjukdom eller

olycksfall i arbete eller på grund av

militärtjänstgöring.

8 Senaste lydelse 1976:1083.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Föräldrapenning och vårdbidrag enligt lagen om allmän försäkring utgöra skattepliktig intäkt av tjänst.

Timstudiestöd, inkomstbidrag och vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349), utbildningsbidrag för doktorander och timersättning vid grundläggande utbildning för vuxna räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.

Dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa och kontant arbetsmarknadsstöd räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.

Dagpenning vid utbildning och tjänstgöring inom totalförsvaret räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.

Detsamma gäller dagpenning och stimulansbidrag, vilka enligt av regeringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser utgå till deltagare i arbetsmarknadsutbildning samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda.

till 41 b§”

Med egenavgifter förstås sjukför- Med cgenavgifter förstås sjukförsäkringsavgift enligt 19 kap. 2§ säkringsavgift enligt 19 kap. 2§ lagen (1962:381) om allmän försäk- lagen (1962:381) om allmän försäkring, socialförsäkringsavgift till folk- ring, socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen och = tilläggspen- pensioneringen och = tilläggspensionsavgift enligt 19 kap. 3 § samma sionsavgift enligt 19 kap. 3 5 samma lag samt avgift enligt 4§ lagen lag, avgift enligt 7 kap. 2§ tredje (1968:419) om allmän arbetsgivarav- Stycket lagen (1976:380) om arbetsgift. skadeförsäkring samt avgift enligt 4 §

lagen (1968:419) om allmän arbetsgi-

varavgift.

Avdrag medges för egenavgifter som påförts såsom slutlig skatt. Har skattskyldig för det beskattningsår till vilket avgifterna hänför sig medgivits schablonavdrag enligt punkt 2 a av anvisningarna till 22 y och punkt 9 a av anvisningarna till 29 §, medges dock. avdrag endast för det belopp varmed egenavgifterna överstiger schablonavdraget. Om schablonavdrag för visst beskattningsår medgivits med belopp överstigande summan av de egenavgifter, som påförts såsom slutlig skatt för samma beskattningsår, skall skillnadsbeloppet tagas upp som intäkt.

Avdrag medges även för egenavgifter som har påförts såsom tillkommande skatt samt för belopp varmed medgivet schablonavdrag för visst beskattningsår har reducerats i samband med ändring av taxceringen. Som intäkt upptages egenavgifter, som restituerats, avkortats eller avskrivits, samt belopp varmed schablonavdrag för visst beskattningsår i samband med

? Senaste lydelse 1976:460.

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse ändring av taxeringen medgivits utöver tidigare åtnjutet schablonavdrag.

Belopp som — efter beaktande i förekommande fall av tidigare medgivet schablonavdrag — är avdragsgillt eller skattepliktigt enligt andra eller tredje stycket hänföres till det beskattningsår under vilket slutlig eller tillkommande skatt har påförts eller restitution, avkortning eller avskrivning har skett. Har schablonavdrag medgivits eller har tidigare medgivet schablonavdrag ändrats, skall, såvida taxeringsåtgärden icke föranleder omräkning av egenavgifterna för beskattningsåret i fråga, avdraget eller intäkten hänföras till det beskattningsår under vilket beslutet angående taxeringsåtgärden har meddelats.

Har den skattskyldige antingen brukat en eller flera jordbruksfastigheter eller bedrivit en eller flera rörelser under det beskattningsår som anges i fjärde stycket, skall i nämnda stycke avsett avdragsgillt eller skattepliktigt belopp hänföras till den förvärvskälla som ger störst underlag för beräkning av schablonavdrag. Har den skattskyldige under nämnda beskattningsår både brukat jordbruksfastighet och bedrivit rörelse, fastställes i första hand det inkomstslag inom vilket underlaget för avdrag är störst. Inom detta inkomstslag hänföres avdrag eller intäkt till den förvärvskälla som ger störst underlag. Har den skattskyldige under beskattningsåret varken brukat jordbruksfastighet eller bedrivit rörelse, medges avdraget såsom allmänt avdrag enligt 46 2 mom. medan intäkten upptages såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977 och tillämpas första gången vid 1978 års taxering.

17 Förslag till Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrives att 37 I I mom. taxeringslagen (1956:623)! skall ha nedan angivna lydelse.

375 Nuvarande lydelse I mom 2 Till ledning vid inkomsttaxering skola varje år utan anmaning

uppgifter(kontrolluppgifter)för nästföregående kalenderår avlämnas

på sätt framgår av följande uppställning:

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften Vad uppgiften

skall avse skall avse

3 b. Riksförsäkrings- Den som åtnjutit Utgivet belopp och i

verket. skattepliktig sjukpen- fråga om sjukpenning

ning enligt = lagen huruvida beloppet av-

(1962:381) om allmän ser anställning eller an-

försäkring, lagen nat förvärvsarbete.

(1954:243) om yrkes-

skadeförsäkring = eller

närstående ersätt-

ningssystem, föräldrapenning eller vårdbi-

drag enligt lagen om allmän försäkring eller kontant arbetsmarknadsstöd.

Föreslagen lydelse

1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering skola varje år utan anmaning uppgifter(kontrolluppgifter)för nästföregående kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställning:

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften Vad uppgiften

skall avse skall avse

3 b. Riksförsäkrings- Den som åtnjutit Utgivet belopp och i verket. skattepliktig sjukpen- fråga om sjukpenning

I Lagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:773. 2 Som senaste lydelse har upptagits lydelsen enligt prop. 1976/77:50.

Föreslagen lydelse

ning — enligt — lagen huruvida beloppet av- (1962:381) om allmän ser anställning eller anförsäkring, lagen nat förvärvsarbete. (1954:243) om yrkes-

skadeförsäkring, lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring — eller närstående ersätt-

ningssystem, föräldra-

penning eller vårdbidrag enligt lagen om

allmän försäkring eller

kontant = arbetsmarknadsstöd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

18 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrives att I $,2 § 4 mom.,3 I I och 3 mom. , 10 X och 27 § I mom. uppbördslagen (1953:272)! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse

Med skatt förstås i denna lag, där Med skatt förstås i denna lag, där icke annat angives, statlig inkomst- icke annat angives, statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, ut- skatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, skiftningsskatt, — ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, lands- kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, skogsvårdsavgifter, så- tingsmedel, skogsvårdsavgifter, sådana socialförsäkringsavgifter = till dana socialförsäkringsavgifter = till folkpensioneringen och tilläggspen- folkpensioneringen och tilläggspensionsavgifter som avses i 19 kap. 3 3 sionsavgifter som avses i 19 kap. 3 s lagen om allmän försäkring, sjukför- lagen om allmän försäkring, sjukförsäkringsavgifter enligt 19 kap. 2S säkringsavgifter enligt 19 kap. 25 sistnämnda lag, sådana arbetsgivar- sistnämnda lag, arbetsskadeförsäkavgifter enligt lagen om uppbörd av ringsavgifter enligt 7 kap. 2§ tredje vissa avgifter enligt lagen om allmän Stycket lagen (1976:380) om arbetsförsäkring, m. m., avgifter enligt Skadeförsäkring, sådana arbetsgivarlagen om allmän arbetsgivaravgift avgifter enligt lagen om uppbörd av och enligt lagen om avgift för vissa avgifter enligt lagen om allmän sjöfolks pensionering vilka icke upp- försäkring, m. m., avgifter enligt bäras av riksförsäkringsverket, av- lagen om allmän arbetsgivaravgift gift som avses i ll6a eller 116c§ och enligt lagen om avgift för taxeringslagen, ävensom annuitet å sjöfolks pensionering vilka icke uppavdikningslån. bäras av riksförsäkringsverket, av-

gift som avses i 116a eller 116c3

taxeringslagen, ävensom annuitet å

avdikningslån.

Regeringen må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dylik föreskrift meddelats skall, där icke annat angivits, vad i denna lag stadgas angående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften avses.

! Lagen omtryckt 1972:75. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771. 2 Senaste lydelse 1975:950.

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse

25 4 mom” Skattereduktion åtnjutes av ogift skattskyldig, som har hemmavarande barn under 18 år, och av gift

skattskyldig, vars make saknar taxerad inkomst enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, med 1 800 kronor,

av gift skattskyldig, vars make har taxerad inkomst enligt nämnda lag som understiger 4 500 kronor, med 40 procent av det belopp som motsvarar skillnaden mellan 4 500 kronor och den taxerade inkomsten.

Ha gifta skattskyldiga var för sig till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, som understiger 4 500 kronor, åtnjutes skattereduktion endast av den som har den högsta taxerade inkomsten. Äro de taxerade inkomsterna lika stora, tillkommer skattereduktion den äldre av de skattskyldiga.

Skattereduktion enligt första stycket åtnjutes endast av skattskyldig, som varit bosatt här i riket under någon del av beskattningsåret. För gift skattskyldig gäller dessutom följande. För att skattereduktion skall få åtnjutas, skall maken ha varit bosatt här i riket under någon del av beskattningsåret. Avser makens bosättning här i riket större delen av beskattningsåret, sker skattereduktionen enligt första stycket. Avser makens : bosättning här i riket endast en mindre del av beskattningsåret, åtnjuter den skattskyldige skattereduktion, om maken saknar taxerad inkomst enligt lagen om statlig inkomstskatt, med 900 kronor, och om maken har taxerad inkomst enligt nämnda lag som understiger 2 250 kronor, med 40 procent av det belopp som motsvarar skillnaden mellan 2 250 kronor och den taxerade inkomsten.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i första, andra och tredje styckena skall som taxerad inkomst anses även under beskattningsåret uppburen beskattningsbar inkomst enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt samt enligt 18 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning. Skattereduktion som tillkommer skattskyldig enligt nämnda bestämmelser skall minskas med en tolftedel för varje period om trettio dagar, för vilken den skattskyldige uppburit inkomst som förut nämnts.

Skattereduktion sker icke i fråga Skattereduktion sker icke i fråga om statlig förmögenhetsskatt, soci- om statlig förmögenhetsskatt, socialförsäkringsavgift till folkpensio- alförsäkringsavgift till folkpensioneringen enligt 19 kap. 353 lagen neringen enligt 19 kap. 35 lagen (1962:381) om allmän försäkring, (1962:381) om allmän försäkring, tilläggspensionsavgift, sjukförsäk- tilläggspensionsavgift, sjukförsäkringsavgift, arbetsgivaravgift, all- ringsavgift, arbetsskadeförsäkringsmän arbetsgivaravgift, avgift för avgift, arbetsgivaravgift, allmän arsjöfolks pensionering och förse- betsgivaravgift, avgift för sjöfolks ningsavgift enligt 116 c I taxerings- pensionering och förseningsavgift

3 Senaste lydelse 1975:950.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

lagen samt annuitet å avdiknings- enligt 116c 5 taxeringslagen samt

lån. annuitet å avdikningsiån.

Bestämmelserna om skattereduktion iakttagas vid debitering av sluttig

skatt, tillkommande skatt och preliminär B-skatt samt vid fastställande av preliminär A-skatt. Öretal som uppkommer vid beräkning av skattereduktion bortfaller.

I m om .1 den omfattning nedan I mom. I den omfattning nedan

angives skall skattskyldig utgöra angives skall skattskyldig utgöra prelimär skatt med belopp, vilket så preliminär skatt med belopp, vilket nära som möjligt kan antagas mot- så nära som möjligt kan antagas svara i den slutliga skatten ingående motsvara I den slutliga skatten ingå-

statlig inkomstskatt, statlig förmö- ende statlig inkomstskatt, statlig

genhetsskatt, socialförsäkringsavgift förmögenhetsskatt, — socialförsäk-

till folkpensioneringen enligt 19 kap. ringsavgift till folkpensioneringen

33 lagen (1962:381) om allmän enligt 19 kap. 3 X lagen (1962:381) om

försäkring, = tilläggspensionsavgift, allmän försäkring, tilläggspensions-

sjukförsäkringsavgift, avgift enligt avgift, sjukförsäkringsavgift, arbets-

4 8 förordningen om allmän arbetsgi- skadeförsäkringsavgift. avgift enligt varavgift, kommunal inkomstskatt 4 ÅN lagen om allmän arbetsgivaravoch landstingsmedel. gift, kommunal inkomstskatt och

landstingsmedel.

3 mom.” Regeringen må förordna, att preliminär A-skatt skall utgå för

tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring samt för folkpension som utbetalas tillsammans med tilläggspension eller annan

förmån. Sådant förordnande må meddelas även i fråga om folkpension som

icke utbetalas tillsammans med annan förmån om det är sannolikt att slutlig

skatt kommer att påföras den skattskyldige.

Regeringen må förordna, att preliminär A-skatt skall utgå för inkomst av

artistisk verksamhet och för inkomst som avses i punkt 12 av anvisningarna

till 323 kommunalskattelagen (1928:370), även om inkomsten icke utgör

huvudsaklig inkomst av tjänst.

Har förordnande meddelats enligt Har förordnande meddelats enligt

detta moment, skall i fråga om detta moment, skall i fråga om inkomst som förordnandet avser inkomst som förordnandet avser gälla vad regeringen föreskriver om gälla vad regeringen föreskriver om beräkning av preliminär skatt, av- beräkning av preliminär skatt, avdrag för preliminär och kvarstående drag för preliminär och kvarstående skatt samt ansvarighet för sådan skatt samt ansvarighet för sådan

+ Senaste lydeise 1973:1111. 5 Senaste lydelse 1976:1085.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skatt, m.m. Vad regeringen före- skatt, m.m. Vad regeringen föreskriver enligt detta stycke må även skriver enligt detta stycke må även

gälla i fråga om yrkesskadelivränta, gälla i fråga om yrkesskadelivränta, vårdbidrag enligt lagen (1962:381) livränta enligt lagen (1976:380) om om allmän försäkring och delpen- arbetsskadeförsäkring — eller lagen sion enligt lagen (1975:380) om (1977:000) om statligt personskade-

delpensionsförsäkring, som utbeta- skydd, vårdbidrag enligt lagen

las tillsammans med folkpension. (1962:381) om allmän försäkring och

delpension enligt lagen (1973:380)

om delpensionsförsäkring, som ut-

betalas tillsammans med folkpen-

sion.

(Sc vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)

10 56 Preliminär A-skatt skall icke beräknas å ersättning, som vid kommunal

tjänst anvisas för vissa med tjänsten förenade kostnader, ej heller å ersättning, som vid enskild tjänst anvisas för sådana kostnader, därest icke ersättningen väsentligen överstiger vad som skäligen kan anses vara erforderligt för kostnadernas bestridande.

Preliminär A-skatt skall icke utgå för:

a) folkpension och tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring, där cj

annat följer av förordnande enligt 3 3 3 mom. eller den skattskyldige begär att

avdrag för sådan skatt skall göras;

c) familjebidrag enligt familjebidragslagen (1946:99); eller

d) sådan pension, livränta eller d) sådan pension, livränta eller

från försäkringsanstalt utgående an- från försäkringsanstalt utgående an-

nan skattepliktig ersättning, som nan skattepliktig ersättning, som

uppgår till högst 3 000 kronor för år; uppgår till högst 3 000 kronor för år; dock att vad nu sagts ej skall till- dock att vad nu sagts ej skall till-

lämpas på pension och vårdbidrag, lämpas på pension och vårdbidrag, som utgår på grund av lagen om som utgår på grund av lagen om allmän försäkring, delpension enligt allmän försäkring, delpension enligt

lagen (1975:380) om delpensionsför- lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring och på yrkesskadelivränta. säkring och på yrkesskadelivränta

eller livränta enligt lagen (1976:380)

om arbetsskadeförsäkring eller lagen

(1977:000) om statligt personskade-

skydd.

6 Senaste lydelse 1976:1085.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

27N

I mom.” Uträkning av de särskilda skatteposter som ingå i slutlig skatt samt debitering av sådan skatt sker med ledning av uppgifter i taxeringslängd eller annat beslut om taxeringen. I övrigt iakttages:

att för skattskyldiga, som avses i 10.3 I mom. lagen om statlig inkomst-

skatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av grundbe-

loppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skallavräknas

mot den ifrågavarande slutliga skatten; att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel uträknas med ledning av

den utdebitering för skattekrona och skatteöre som för inkomståret gäller i beskattningsorten;

att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel uträknas i en gemensam post, därvid skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid

annat öretal avrundas nedåt till helt krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas med tillämpning av det promilletal, som enligt vad därom särskilt är stadgat bestämts för det år då den slutliga skatten debiteras;

att tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av den för inkomståret

fastställda procentsatsen för avgiftsuttaget, därvid öretal bortfaller;

att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel debiteras med belopp som uträknats av lokal skattemyndighet i det fögderi där beskattningsorten är belägen;

att i I I omförmäld sjukförsäkringsavgift debiteras enligt 19 kap. lagen om

allmän försäkring på grundval av uppgifter om försäkringsförhållanden som lämnas av allmän försäkringskassa;

att socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen såvitt gäller person med

inkomst av annat förvärvsarbete än anställning debiteras med tillämpning av bestämmelserna i 11 kap. 43 samt 19 kap. 3 och 4 a 33 lagen om allmän försäkring;

att il omförmäld arbetsskadeför-

säkringsaveift debiteras med ledning

av bestämmelserna i 7 kap. 23 tredje

Stycket lagen (1976:380) om arbets-

skadeförsäkring:

att i I I omförmälda arbetsgivaravgifter debiteras i en gemensam post;

samt

att i I X omförmäld annuitet eller, därest skattskyldig har att erlägga flera annuiteter, summan av dessa påföres i helt antal kronor, därvid öretal

bortfaller.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

7 Senaste Ivdelse 1975:950.

19 Förslag till Lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om

kommuns och annan menighets utdebitering av skatt

flärigenom föreskrives att 2 3 lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

si

25 Vid tillämpning av I 3 skall i skat- Vid tillämpning av 1 3 skall i skat-

teunderlaget icke inräknas skatte- teunderlaget icke inräknas skattekronor och skatteören som kan anses kronor och skatteören som kan anses

hänföra sig till följande skattepliktiga hänföra sig till följande skattepliktiga

intäkter, nämligen dels sjukpen- intäkter, nämligen dels sjukpen-

ning enligt lagen (1962:381) om ning enligt lagen (1962:381) om allmän = försäkring = eller lagen allmän försäkring, lagen (1954:243) (1954:243) om yrkesskadeförsäkring om yrkesskadeförsäkring eller lagen eller ersättning enligt förordningen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

(1954:249) om ersättning i anledning eller = ersättning enligt — lagen av kroppsskada, ådragen under (1977:000) om statligt personskadetjänstgöring i civilförsvaret, kungö- skydd, lagen (1977:000) om krigsskarelsen (1962:607) om ersättning på deersättning till sjömän, förordningen

grund av verksamhet för brandsläck- (1954:249) om ersättning i anledning

ning m. m., kungörelsen (1961:457) av kroppsskada, ådragen under om ersättning på grund av medver- tjänstgöring i civilförsvaret, kungökan i skyddsarbete vid olyckor i relsen (1962:607) om ersättning på

atomanläggningar m. m., törord- grund av verksamhet för brandsläck-

ningen (1954:250) om ersättning i ning m. m., kungörelsen (1961:457) anledning av kroppsskada, ådragen om ersättning på grund av medverunder vistelse å anstall m. m., lagen kan i skyddsarbete vid olyckor i

(1954:246) om krigsförsäkring för atomanläggningar m. m., förordsjömän m. fl., militärersättningsför- ningen (1954:250) om ersättning i ordningen (1950:261) och lagen anledning av kroppsskada, ådragen

(1956:293) om crsättning åt smitt- under vistelse å anstalt m. m., lagen bärare, allt till den del sjukpenningen (1954:246) om krigsförsäkring för

eller ersättningen grundas på för- sjömän m. fl., militärersättningsförvärvsinkomst av minst 4 500 kronor ordningen (1950:261) och lagen

för år, dels föräldrapenning och (1956:293) om ersättning åt smittvårdbidrag enligt lagen om allmän bärare, allt till den del sjukpenningen : försäkring, dels timstudiestöd, in- eller ersättningen grundas på för-

komstbidrag och vuxenstudiebidrag värvsinkomst av minst 4 500 kronor

! Senaste lydelse 1976:1086.

Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse enligt studiestödslagen (1973:349), för år, dels föräldrapenning och

dets utbildningsbidrag för dokto-' vårdbidrag enligt lagen om allmän rander och timersättning vid grund- försäkring, dels timstudiestöd, inläggande utbildning för vuxna, dels komstbidrag och vuxenstudiebidrag -

dagpenning från arbetslöshetsför- enligt studiestödslagen (1973:349),

säkringen och kontant arbetsmark- dels utbildningsbidrag för doktonadsstöd, dels utbildningsbidrag rander och timersättning vid grundvid arbetsmarknadsutbildning såvitt läggande utbildning för vuxna, dels avser dagpenning och stimulansbi- dagpenning från arbetslöshetsfördrag, dels dagpenning vid utbild- säkringen och kontant arbetsmarkning och tjänstgöring inom totalför- nadsstöd, dels utbildningsbidrag svaret. Intäkterna upptages härvid vid arbetsmarknadsutbildning såvitt

till belopp som anges på kontrollupp- avser dagpenning och stimulansbi-

gift enligt taxeringslagen drag, dels dagpenning vid utbild- (1956:623). ning och tjänstgöring inom totalför-

svaret. Intäkterna upptages härvid

till belopp som anges på kontrollupp-

gift enligt taxeringslagen

(1956:623).

Vid beräkning av skatteunderlaget för fysisk person skall avdrag vidare göras för skattekronor och skattecören, som kan anses motsvara sjukpenning,

vilken vid arbetsgivarinträde enligt 3 kap. 16 § lagen (1962:381) om allmän

försäkring för honom uppburits av arbetsgivaren, om arbetsgivarinträdet

skett den 9 november 1973 eller senare.

Vid beräkning av antalet skattekronor och skatteören skall såvitt gäller

avdrag för sjukförsäkringsavgift enligt 46 3 2 mom. 3), grundavdrag enligt

48 3 och avdrag för nedsatt skatteförmåga enligt 50 3 2 mom. fjärde stycket

kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas de regler som gäller vid 1975 års taxering. Härvid beräknas avdraget för sjukförsäkringsavgift, såvilt denna grundas på inkomst av anställning, till belopp som påförts på grund av 1975 års taxering. I fråga om det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga beaktas inte sådan minskning av avdraget som följer av att den skattskyldige eller hans make har förmögenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977 och tillämpas första gången i fråga

om utdebitering för år 1979.

20 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt

lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom föreskrives att I och 2 33 lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Angående debitering och uppbörd Angående debitering och uppbörd av avgifter från arbetsgivare enligt av avgifter från arbetsgivare enligt lagen (1962:381) om allmän försäk- lagen (1962:381) om allmän försäkring samt avgift för obligatorisk ring, lagen (1976:380) om arbetsska-

försäkring i riksförsäkringsverket enligt deförsäkring, lagen (1960:77) om lagen (1954:243) om yrkesskadeför- byggnadsforskningsavgift, lagen säkring ävensom avgifter enligt lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, la- (1960:77) om byggnadsforskningsav- gen (1971:282) om arbetarskyddsavgift, lagen (1970:742) om lönegaranti- gift samt lagen (1973:372) om arbets-

avgift, lagen (1971:282) om arbetar- givaravgift till arbetslöshetsförsäk-

skyddsavgift samt lagen (1973:372) ringen och det kontanta arbetsmarkom arbetsgivaravgift till arbetslös- nadsstödet skall gälla vad nedan

hetsförsäkringen och det kontanta stadgas.

arbetsmarknadsstödet skall gälla vad nedan stadgas.

Avgift för frivillig försäkring i riksförsäkringsverket enligt lagen om yrkesskadeförsäkring uppbäres i den ordning verket bestämmer.

23?

I denna Jag förstås med arbetsgivaravgift: summan av arbetsgivarens avgifter enligt I 3 första stycket;

avgiftsunderlag: belopp varå avgift, som avses i I 3 första stycket, skall beräknas för arbetsgivaren;

utgiftsår: det kalenderår för vilket avgiftsunderlag skall bestämmas;

slutligavgift:arbetsgivaravgift som påföres vid den årliga avgiftsde-

biteringen för nästföregående utgiftsår;

preliminäravgift: belopp som enligt debitering skall erläggas eller eljest erlägges i avräkning på slutlig avgift;

kvarstående avgift: avgiftsbelopp som återstår att erlägga sedan

I Lagen omtryckt 1974:938. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:938. 2 Senaste lydelse 1976:1098.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse preliminär avgift avräknats från slutlig avgift;

tillkommande avgift: arbetsgivaravgift som skall erläggas enligt beslut om debitering fattat sedan den årliga avgiftsdebiteringen avslutats.

Såvitt gäller beräkning av avgifts- Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag för avgift till sjukförsäk- underlag för avgift till sjukförsäkringen, folkpensioneringen och för- ringen, folkpensioneringen, försäksäkringen för tilläggspension samt ringen för tilläggspension och arbetsför arbetsgivaravgift till arbetslös- skadeförsäkringen samt för arbetsgihetsförsäkring och det kontanta varavgift till arbetslöshetsförsäkring arbetsmarknadsstödet skall med lön och det kontanta arbetsmarknadsenligt denna lag förstås jämväl sådan stödet skall med lön enligt denna lag ersättning, som enligt 3 kap. 2xX förstås jämväl sådan ersättning, som andra stycket sista punkten och 11 enligt 3 kap. 23 andra stycket sista kap. 25 andra stycket Jagen punkten och 11 kap. 2§ andra (1962:381) om allmän försäkring stycket lagen (1962:381) om allmän anses såsom inkomst av anställning. försäkring anses såsom inkomst av Vad nu sagts äger dock icke tillämp- anställning. Vad nu sagts äger dock ning i fall där ersättningen utgått till icke tillämpning i fall där ersättutomlands bosatt person och avser ningen utgått till utomlands bosatt arbete utom riket eller där bevill- person och avser arbete utom riket ningsavgift erlagts enligt lagen eller där bevillningsavgift erlagts (1908:128s. I) om bevillningsavgifter enligt lagen (1908:128 s. 1) om bevillför särskilda förmåner och rättighe- ningsavgifter för särskilda förmåner ter. och rättigheter.

I fråga om inkomst från fåmansföretag skola föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) äga motsvarande tillämpning vid beräkning av avgiftsunderlag.

Vad i 19 kap. 6 § lagen om allmän försäkring föreskrives om avgift som där avses äger motsvarande tillämpning på annan avgift som uppbäres enligt förevarande lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977 och tillämpas i fråga om arbetsgivaravgift som belöper på tid från och med den 1 januari 1977. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om dels avgift för år 1976 eller tidigare årtill obligatorisk försäkring enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, dels avgift för frivillig försäkring enligt nämnda lag.

2. Arbetsgivaravgift till annat än arbetsskadeförsäkringen skall utan hinder av att lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring upphör att gälla vid utgången av juni 1977 debiteras och uppbäras som om nämnda lag och förekommande hänvisningar till denna i andra bestämmelser om arbetsgivaravgifter hade gällt under hela år 1977.

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1977-01-27

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson,

Åsling, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder,

Wikström, Johansson

Föredragande: statsrådet Gustavsson

Proposition om statligt personskadeskydd m. m.

I Inledning

Ny lagstiftning om arbetsskadeförsäkring har antagits av riksdagen på

grundval av förslag från yrkesskadeförsäkringskommittén i betänkandet

(SOU 1975:84) Ersättning vid arbetsskada. Den nya lagstiftningen träder i

kraft den 1 juli 1977.

Yrkesskadeförsäkringskommitten! har härefter i september 1976 avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1976:50) Statligt personskadeskydd, vilket innehåller förslag till följdlagstiftning till lagen om arbetsskadeförsäkring.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt,

kammarrätten i Stockholm, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, över-

befälhavaren (ÖB)efter hörande av försvarsgrenscheferna och rikshemvärnschefen, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, värnpliktsverket, civilförsvarsstyrelsen, biståndsutbildningsnämnden, socialstyrelsen.

försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, statskontoret, försäkringsinspektio-

nen, riksrevisionsverket, statens avtalsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens brandnämnd, Försäkringskasseförbundet,

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges redareförening, Landsorga-

nisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),

Centralorganisationen SACO/SR, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska företagares riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fiskares riksför-

I Ledamöter: justitieombudsmannen Leif Ekberg, ordförande, riksdagsmännen Alvar Andersson och Torsten Fredriksson, direktören i Sveriges verkstadsförening Olof Gustafsson, förbundssekreteraren i Svenska metallindustriarbetareförbundet Henry Karlsson, bitr. direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Inge Svensson och ombudsmannen i Landsorganisationen i Sverige Håkan Walander.

bund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Värnpliktiga arbetsgruppen vid 1976 års värnpliktskonferens, Frivilligorganisationernas samarbetskommitté efter hörande av berörda organisationer, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Några remissinstanser har bifogat yttranden som de har inhämtat, bl. a. från trygghetsnämnden.

2¶Nuvarande bestämmelser m. m.

2.1 Arbetsskadeförsäkring m. m.

2.1.1 Allmänt om den nya arbetsskadeförsäkringen

Riksdagen har vid 1975/76 års riksmöte antagit en lag om arbetsskadeförsäkring (prop. 1975/76:197, SfU 1975/76:40, rskr 1975/76:377, SFS 1976:380). Den nya lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) träder i kraft den 1 juli 1977, då lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) upphör att gälla.

En av de viktigaste förändringarna i förhållande till nuvarande yrkesskadelagstiftning är att ersättning i form av livränta skall anknytas till den inkomstförlust som har uppkommit. Man har således övergått från ett i huvudsak medicinskt till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp. Enligt den nya lagstiftningen har försäkrad, som till följd av arbetsskada fått sin arbetsförmåga nedsatt med minst 1/15, rätt till ersättning i form av livränta för den "inkomstförlust som uppkommer. Livränta utgår dock inte om inkomstförlusten för år räknat understiger 1/4 av basbeloppet. Underlaget för beräkning av livränta utgörs för den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) av hans sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livränta skall utgå. För den som inte är sjukpenningförsäkrad liksom för personer som skadas i unga år finns särskilda bestämmelser.

Livräntans kompensationsgrad har höjts till i princip 100 96. Livränta utgår nämligen med så stor del av den försäkrades livränteunderlag, som motsvarar graden av nedsättningen av hans förmåga att bereda sig inkomst genom arbete. I praktiken innebär det i de flesta fall att livräntan utgör skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få.

Även yrkesskadebegreppet har ändrats väsentligt i den nya lagen. Man har övergått till beteckningen arbetsskada. Därmed förstås alla skador och sjukdomar som har uppstått till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Detta gör bl. a. att nuvarande särskilda förteckning över yrkessjukdomar blir överflödig.

I fråga om samordningen mellan den allmänna pensioneringens förmåner

5 Riksdagen 19761/77. I saml. Nr 64

och arbetsskadelivräntan innebär lagen förenklade regler jämfört med vad som nu gäller. Livräntan skall täcka den del av inkomstförlusten som inte ersätts genom förtidspension. Livräntan skall i princip vara pensionsgrundande för ålderspension från försäkringen för tilläggspension (ATP). Den utgår fram till pensionsåldern 65 år. En särskild garantiregel gäller dock för dem som har liten eller ingen å!derspension enligt AFL. Den nya arbetsskadeförsäkringen skall liksom yrkesskadeförsäkringen finansieras helt genom arbetsgivaravgifter. Administrationen av arbetsskadeförsäkringen decentraliseras från riksförsäkringsverket till de allmänna försäkringskassorna. Övergångsvis skall äldre yrkesskadeärenden handläggas av riksförsäkringsverket.

Den nya lagstiftningen gäller för skadefall som inträffar fr. o. m. den 1 juli 1977. De nya reglerna skall gälla även en skada som har uppstått till följd av inverkan före lagens ikraftträdande, om skadan visar sig först efter denna tidpunkt.

2.1.2 Arbetsskadeförsäkringens personkrets

Enligt LAF omfattas varje arbetstagare av den nya arbetsskadeförsäkringen. Detta innebär bl.a. att de nuvarande undantagen i 4§ YFL för arbetsgivares make och andra familjemedlemmar har slopats. Enligt 5 § YFL får regeringen undanta vissa arbetstagare hos staten eller kommun samt meddela avvikande föreskrifter i andra särskilda fall. Några motsvarande bestämmelser finns inte i LAF. Egenföretagare omfattas inte av YFL eller LAF. När LAF antogs förutsattes att man skulle återkomma till frågan om arbetsskadeskyddets utsträckning till egenföretagare och uppdragstagare, när yrkesskadeförsäkringskommittén slutfört sitt arbete.

YFL och LAF bygger i princip på det arbetstagarbegrepp som har utbildat sig vid tillämpning av semesterlagstiftningen. Den allmänna försäkringen har i huvudsak samma arbetstagarbegrepp men omfattar vid sidan av arbetstagare även Övriga förvärvsarbetande, dvs. egenföretagare och uppdragstagare.

2.1.3 Frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringen

Yrkesskadeförsäkringen är öppen för frivillig anslutning, antingen enskilt elter kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation eller skola. För de obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade innebär den frivilliga försäkringen en möjlighet att komplettera den allmänna försäkringen med skydd vid skador som inträffar under fritid eller i egen verksamhet. För övriga utgör den frivilliga försäkringen ett komplement till den allmänna försäkringen.

Reglerna om ersättning från den obligatoriska försäkringen gäller i allmänhet även för ersättning från den frivilliga försäkringen. Under dens. k.

samordningstiden utgår ersättningen således normalt från den allmänna sjukförsäkringen. Sjukvårdsersättning och sjukpenning utges emellertid även efter samordningstiden från sjukförsäkringen, dock längst till dess

livränta börjar utgå (jfr 2 kap. 135 och 3 kap. 133 AFL). Därvid utgår

dessutom tillägg från den frivilliga försäkringen med så stort belopp att den

totala ersättningen motsvarar vad som skulle ha utgetts om obligatorisk försäkring hade gällt. I detta sammanhang och i fråga om livränta används

även en antagen årsinkomst för hemmamakar och studerande. Livränta från

den frivilliga försäkringen medför inte avdrag på allmänna pensionsförmåner

(17 kap. 28 AFL). Rätten till ersättning från den frivilliga försäkringen får begränsas i försäkringsavtalet. Ersättningsunderlaget kan därvid bestämmas

till ett lägre belopp än som följer av bestämmelserna för obligatorisk

yrkesskadeersättning. Frivillig försäkring meddelas av riksförsäkringsverket. Försäkringen bekostas genom avgifter från försäkringstagarna. År 1974 var totalt ca 20 000 personer försäkrade mot 25 000 år 1970.

I LAF infördes — i avvaktan på resultatet av yrkesskadeförsäkringskommitténs återstående utredningsarbete — inga bestämmelser om frivillig

försäkring.

2.1.4 Vissa bestämmelser inom den allmänna försäkringen

Till den allmänna försäkringen är knutna en frivillig sjukpenningförsäkring och en frivillig pensionsförsäkring (21 och 22 kap. AFL). Den frivilliga

sjukpenningförsäkringen står öppen för bl. a. hemmamakar. För deras del avser försäkringen visst sjukpenningtillägg som tillsammans med vanlig sjukpenning får uppgå till högst 20 kr. Även den som på grund av studier eller annan utbildning under minst sex månader avstår från förvärvsarbete får försäkra sig för sådant sjukpenningtillägg. Är han inte berättigad till vanlig sjukpenning, kan försäkringen avse frivillig sjukpenning på högst 20 kr. Den frivilliga pensionsförsäkringen kan omfatta livsvarig eller temporär ålders-

pension. I regel kan pensionen börja utgå först vid 55 års ålder. Pension får dock utges tidigare om den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst

hälften. Pensionen utgår då med reducerat belopp.

Den som enligt AFL har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, främst inkomst av jordbruk eller rörelse, kan göra anmälan om undantagande från ATP (11 kap. 7§ AFL). Undantagandet gäller då all hans inkomst av

annat förvärvsarbete. Har undantagande skett, bortses från inkomsten av

annat förvärvsarbete vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. När

undantagande från ATP gäller skall inkomsten av annat förvärvsarbete inte

heller beaktas vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (3 kap. 2 § första stycket AFL). Undantagande får alltså aldrig ske beträffande enbart

ATP eller enbart sjukpenningförsäkringen utan måste alltid avse båda dessa

försäkringar. På inkomster som omfattas av undantagandet erlägger den försäkrade ingen tilläggspensionsavgift och hans sjukförsäkringsavgift beräknas enligt särskilda bestämmelser. Undantagandet gäller fr. o. m. året efter det då anmälan gjordes. Anmälan kan återkallas med verkan från nästa

årsskifte. Undantagandet skall dock gälla minst fem år. Har återkallelse skett,

kan nytt undantagande inte komma i fråga. Undantagandet kan på visst sätt minska rätten till pension på grundval av sådan inkomst som inte har undantagits från försäkringen. Undantagandet kan vidare reducera storleken

av utgående pensionstillskott enligt lagen (1969:205) om pensionstillskott. År

1976 torde ca 30 000 personer under 65 år ha varit undantagna från ATP på grund av egna önskemål. Denna siffra kan beräknas minska successivt.

Uppdragstagare, t. ex. den som har förtroendeuppdrag, anses fr. o. m. år 1976 som arbetstagare vid beräkning av sjukpenninggrundande och ATPgrundande inkomst enligt AFL, om ersättning under året har uppgått till

minst 500 kr. (3 kap. 2 I och 11 kap. 2 § AFL). I sådant fall är uppdragstagaren

befriad från skyldighet att betala socialförsäkringsavgifter på uppdragsin-

komsten. Denna skyldighet åvilar i stället uppdragsgivaren. Avgiftsskyldigheten omfattar avgifter till ATP, folkpension, sjukförsäkring, delpensionsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring m. m., arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning samt, fr. o. m. år 1977, till barnomsorgen. Detta system gäller

dock inte automatiskt, om ersättningen är att hänföra till inkomst av rörelse som bedrivs av den som utför arbetet eller till inkomst av jordbruksfastighet som brukas av denne. I sådana fall måste parterna träffa ett s. k. likställig-

hetsavtal för att reglerna skall tillämpas.

Om arbetet faller inom ramen för handel eller industri som bedrivs av den arbetspresterande, torde det i allmänhet inte kunna betraktas som arbete för

annans räkning och likställighetsavtal kan då inte träffas. Så anses däremot

kunna ske i fråga om ersättning för visst uppdrag som ingår i rörelse av sådan art att den huvudsakligen består av en samling fortlöpande uppdrag för

annans räkning. Sålunda kan exempelvis arkitekter, konsulter m. fl. träffa

överenskommelse för avgränsade uppdrag som ingår i deras rörelser. Antalet

uppdragstagare låter sig inte beräkna på ett tillförlitligt sätt. Pensionskom-

mittén har emellertid i sitt delbetänkande (SOU 1975:74) Socialförsäkrings-

avgifter på uppdragsinkomster m. m. uppskattat det totala avgiftsunderlaget för uppdragsersättningar år 1976 till ca 1,9 miljarder kr. Likställighetsavtalet är inget formbundet avtal. En anmälan till försäk-

ringskassan från den som utger ersättningen är t. ex. tillräcklig. Som bevis för

att parterna har kommit överens om att viss ersättning skall räknas som

anställningsinkomst godtas även att den som har utgivit ersättningen i

kontrolluppgift till taxeringen anger denna på sådant sätt att det framgår att

han skall betala arbetsgivaravgift på den. Har så inte skett, ankommer det på inkomsttagaren att styrka att överenskommelse har träffats, antingen direkt med uppdragsgivaren eller genom kollektiv uppgörelse. Undantagsvis kan

även sedvänja utgöra bevis för att parterna har varit ense om att inkomsten

skall behandlas som anställningsinkomst. Det bör crinras om att ett

likställighetsavtal inte för med sig att en rörelseinkomst skall betraktas som

inkomst av tjänst också vid inkomsttaxeringen.

2.2 Ersättning enligt särskilda författningar m. m. 2.2.1 Militärtjänst

De grundläggande bestämmelserna om ersättning för kroppsskada eller

sjukdom som drabbat värnpliktig eller frivillig under militärtjänstgöring finns i militärersättningslagen (1950:261, omtiryckt 1976:618). Bestämmelserna i lagen ansluter i flera viktiga hänseenden till YFL. En redovisning av bestämmelserna i YFL har lämnats i prop. 1975/76:197. Lagen omfattar i huvudsak värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga, bi-

ståndselever, hemvärnspersonal och viss annan frivillig personal som deltar i

militärtjänstgöring. Till frivilliga hänförs förutom hemvärnspersonal

personer som utan att vara krigstjänstgöringsskyldiga har förbundit sig till tjänstgöring vid försvarsmakten eller annars åtagit sig att frivilligt tjänstgöra inom totalförsvaret, medlemmar av sjövärnskåren och de frivilliga försvarsorganisationerna, praktikanter vid armén, marinen eller flygvapnet samt värnpliktiga hemvärnsmän.

Med militärtjänstgöring jämställs inskrivningsförrättning, prövning för

antagning som regementsofficers- eller reservofficersaspirant och sådan frivillig utbildning till gagn för försvaret som kontrolleras av myndighet.

Lagen omfattar inte bara skador under själva tjänstgöringen utan även

färdolycksfall. Ersättning utgår sålunda för olycksfall under färd till tjänstgöring som skall påbörjas och under färd från avslutad tjänstgöring liksom

under färd i samband med permission och fritid. Vidare ersätts skada som inträffat inom tjänstgöringsområdet även om vederbörande inte tjänstgjort vid skadetillfället. Även olycksfall under vistelse på allmän plats på tjänstgöringsorten eller den omgivning av orten där värnpliktiga brukar vistas

under fritiden ersätts.

Liksom inom yrkesskadeförsäkringen anses orsakssamband mellan olycksfall och inträffad skada föreligga om inte betydligt starkare skäl talar mot det.

Militärersättningslagen ger till skillnad från yrkesskadeförsäkringen skydd

även vid sådan sjukdom som inte är yrkessjukdom. Sjukdom som inte har orsakats av olycksfall och som har yppats under tjänstgöringen anses ådragen

under denna om skälig anledning inte finns att anta att sjukdomen föranletts

av annan orsak än tjänstgöringen och att denna inte väsentligt bidragit till sjukdomen. Sjukdom som yppats först efter tjänstgöringen anses vara

ådragen under denna om tjänstgöringen skäligen kan antas ha väsentligt

bidragit till sjukdomen.

Vid skada ersätts kostnader för sjukvård (läkar- och tandvård, sjukhusvård, läkemedel, hjälpmedel och resor) i samma utsträckning som vid yrkesskada. Vid nedsättning av arbetsförmågan utgår sjukpenning, livränta och vårdbidrag enligt regler som i huvudsak motsvarar dem som gäller vid

yrkesskada. Sjukpenning, livränta och vårdbidrag får dock inte utgå så länge

tjänstgöringen varar.

Sjukpenning beräknas enligt bestämmelserna om sjukpenning i AFL. Med

sjukpenninggrundande inkomst avses därvid den skadades årliga arbetsförtjänst som skall beräknas enligt bestämmelserna i YFL. För den som ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring och för hemvärnspersonal som fyllt

20 år får arbetsförtjänsten dock inte beräknas till lägre belopp än två och en

halv gånger basbeloppet. Värnpliktig, som under grundutbildning eller repetitionsutbildning i direkt anslutning till grundutbildningen har ådragit sig sjukdom som inte föranletts av tjänstgöringen men som efter tjänstgöringens slut medför nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften har rätt tills. k. särskild sjukpenning. Detsamma gäller om han efter tjänstgöringens slut har

ådragit sig sjukdomen under utryckningsmånaden eller månaden närmast

efter denna. Den särskilda sjukpenningen utgår med det belopp som skulle ha

utgått enligt AFL om den årliga arbetsförtjänsten motsvarade två och en halv

gånger basbeloppet. Från den särskilda sjukpenningen avräknas i förekom-

mande fall sjukpenning enligt AFL eller YFL.

Bestämmelserna i militärersättningslagen om ersättningarna under sjuk- -: domstid är i övrigt samordnade med den allmänna försäkringens sjukförsäkring genom bestämmelserna i 2 kap. 13§ och 3 kap. 138 AFL att sjukvårdsersättning och sjukpenning endast utges i den mån beloppet överstiger vad som utgår enligt militärersättningslagen. Någon annan samordning under sjukdomstid mellan militärersättningslagen och AFL

förekommer inte.

Livränta, vårdbidrag och begravningshjälp utgår efter samma regler som gäller för yrkesskador med undantag av att den årliga arbetsförtjänsten för

bl. a. värnpliktiga skall beräknas till lägst två och en halv gånger basbeloppet vid fastställande av livränta. År 1976 gjordes 2 833 anmälningar om skada under militärtjänstgöring. Antalet anmälningar har varit relativt konstant under de senaste åren. I januari 1975 löpte 4 272 egenlivräntor och 19031 efterlevandelivräntor.

2.2.2¶Civilförsvarstjänst

Civilförsvarspliktiga erhåller fri sjukvård under tjänstgöring, inskrivning

och färd till och från tjänstgörings- eller inskrivningsplatsen. Avlider

civilförsvarspliktig under tid då han är berättigad till fri sjukvård, utgår

begravningshjälp.

Enligt förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret utgår ersättning av statsmedel om

någon till följd av olycksfall eller sådan inverkan som enligt YFL anses kunna

ge upphov till yrkessjukdom drabbas av skada under tjänstgöring i

civilförsvaret.

I skyddet inbegrips även olycksfall vid vistelse inom förläggningsområde

på grund av tjänstgöringen och vid färd till eller från platsen för tjänstgöringen, om färden föranleds av och står i nära samband med tjänstgöringen. Som tjänstgöring räknas även inställelse för inskrivning i civilförsvaret.

I fråga om ersättning hänvisar förordningen till bestämmelserna inom yrkesskadeförsäkringen. Ersättning utgår fr. o. m. den dag skadan inträffade enligt de bestämmelser i YFL som gäller efter samordningstidens utgång.

Några regler om samordningstid finns således inte. Ersättning utgår inte för skada som den skadade är obligatoriskt försäkrad

för enligt YFL.

Antalet skadeanmälningar under de senaste fyra åren har varit ca 30 per år. I januari 1975 löpte 14 egenlivräntor och 2 efterlevandelivräntor.

2.2.3¶Räddningstjänst enligt brandlagen

1 195 brandlagen (1974:80) stadgas att den som har deltagit i räddnings-

tjänst eller i övning med brandstyrka är berättigad till ersättning av statsmedel för kroppsskada som han därvid har ådragit sig. I fråga om sådan ersättning äger vad som föreskrivs för skador under civilförsvarstjänst

motsvarande tillämpning. Enligt I 3 brandlagen förstås med räddningstjänst verksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön. Lagen är inte tillämplig på bl. a. sjöräddning, fjällräddning eller på oljebekämpning till havs.

Enligt en bestämmelse i kungörelsen (1974:411) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m. m. anses färd till och från platsen för övning eller räddningstjänst som deltagande i räddningstjänst, om färden föranletts av övningen eller tjänsten och stått i nära samband med denna.

Endast enstaka skadefalt förekommer på grund av skada vid räddningstjänst enligt brandlagen. I januari 1975 löpte 5 egenlivräntor och 5 efterlevandelivräntor.

2.2.4¶Räddningstjänst vid olyckor i atomanläggningar och vid flygolyckor

I lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. finns bestämmelser, som ger länsstyrelsen långtgående befogenheter i samband med räddningsarbete efter sådan olycka. Länsstyrelsen får förbjuda

vistelse utomhus och tillträde till visst område samt förordna om avspärrning och bortförande av livsmedel och om inskränkning i rätten att nyttja mark,

vatten, naturprodukter eller egendom. Kan behovet av arbetskraft för genomförande av skyddsåtgärder inte tillgodoses på annat sätt, får länsstyrelsen förordna om tjänsteplikt för alla som är mellan 18 och 65 år. Om länsstyrelsen har meddelat sådant förordnande, är den tjänstepliktige skyldig att på anfordran av polisbefäl lämna sådant bistånd som hans kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter. Om den som har uttagits till arbete blir skadad, har han rätt till ersättning av statsmedel. Ersättning kan även ges till den som frivilligt har varit verksam i skyddsarbete. I kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m. föreskrivs att om någon under deltagande i skyddsarbete har ådragit sig kroppsskada, skall ersättning utgå efter samma regler som gäller för skador under civilförsvarstjänst.

Som deltagande i skyddsarbete anses även färd till eller från platsen för tjänstgöringen, om färden har föranletts av och stått i nära samband med tjänstgöringen.

Med flygräddningstjänst menas enligt 11 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297) åtgärder då luftfartyg är saknat, förolyckat eller nödställt eller fara hotar lufttrafiken. Föreskrifter om flygräddningstjänst meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av luftfartsverket. Enligt nämnda lagbestämmelse får regeringen ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som gör tjänst på sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten. Regeringen får vidare meddela bestämmelse om ersättning av allmänna medel för sådan medverkan. Närmare bestämmelser om flygräddningstjänst finns i 114-121 §§ luftfartskungörelsen (1961:558).

Med stöd av luftfartslagen har meddelats kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m. m. Enligt kungörelsen utgår ersättning av statsmedel enligt bestämmelserna för skador under civilförsvarstjänst till den som ådragit sig kroppsskada under deltagande i flygräddningstjänst eller vid färd till och från platsen för tjänstgöringen, om färden föranleds av och står i nära samband med tjänstgöringen.

Några livräntor har inte beviljats på grund av verksamhet vid atomolycka eller flygräddningstjänst.

2.2.3 Anstaltsvistelse m. m.

Förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m. omfattar bl. a. den som är häktad eller intagen på fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller den som vårdas på allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Om någon under vistelsen på häktet eller anstalten drabbas av skada till följd av olycksfall eller sådan inverkan som enligt YFL anses kunna ge

upphov till yrkessjukdom, utgår ersättning av statsmedel oavsett om skadan har inträffat i eller utom arbetet. Olycksfall som inträffar vid färd till eller från häktet eller anstalten omfattas av förordningen, om färden föranleds av och står i nära samband med vistelsen där.

Ersättningen utgår i princip i enlighet med bestämmelserna i YFL och AFL. Vissa särbestämmelser finns dock. Bl. a. kompletteras reglerna i YFL om beräknande av årlig arbetsförtjänst med en bestämmelse att skälig hänsyn skall tas till årsinkomsten av förvärvsarbete för en arbetstagare som har

samma arbetsförmåga som den skadade och som arbetar i det yrke denne hade då han omhändertogs. Om den omhändertagne då saknade yrke, skall skälig hänsyn tas till inkomsten för en med honom jämförlig arbetstagare på den ort, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen

uppehållit sig.

Sjukpenning och livränta utges inte till den skadade under den tid han är intagen. En motsvarighet till efterlevandelivränta kan dock utges för denna tid, om särskilda skäl talar för det. 90-dagarssamordningen enligt YFL gäller i övrigt.

Om skadan har föranletts av att den skadade har åsidosatt ordningsföre-

skrifter eller om särskilda omständigheter annars talar för det, får ersättning nedsättas eller dras in.

Ersättning utgår inte till skadad som omfattas av den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen.

Sjukpenning utgår enligt 3 kap. 15 § AFL inte för tid då försäkrad är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola, är häktad eller

intagen i fångvårds- eller arbetsanstalt eller i annat fall än nu sagts av annan

orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad.

Försäkrad som är intagen på vårdanstalt för alkoholmissbrukare har rätt till

sjukpenning under vistelsen på anstalten, men hans sjukpenning minskas enligt de regler som gäller angående sjukpenning vid sjukhusvård. Den som

är intagen på kriminalvårdsanstalt får sin sjukpenningförsäkring påverkad på så sätt att om intagningen varar en längre tid leder bortfallet av förvärvsin-

komst till lägre sjukpenninggrundande inkomst eller till att den intagne inte längre anses tillhöra sjukpenningförsäkringen.

Om den som har rätt till folkpension är intagen i kriminalvårdsanstalt, är häktad eller annars på statens bekostnad intagen på anstalt, utgår folkpension endast med visst garantibelopp.

Antalet anmälningar om skador under anstaltsvistelse har under senare år varierat mellan 79 och 132. I november 1975 löpte 102 egenlivräntor och 4

efterlevandelivräntor för sådana skador.

2.2.6 Administrationen av de särskilda statliga ersättningarna

Ersättningar för skador under militär- och civilförsvarstjänst, räddningstjänst enligt brandlagen, vid olyckor i atomanläggningar och vid flygrädd-

ningstjänst samt för skador under anstaltsvistelse administreras av riksförsäkringsverket. Tillsyns- och besvärsmyndighet är försäkringsrådet, som även har att i första instans handlägga frågor om utbyte av livränta mot

engångsbelopp. Högsta besvärsinstans är försäkringsdomstolen.

Enligt en särskild lag (1973:60) får regeringen förordna att allmän

försäkringskassa i riksförsäkringsverkets ställe skall handlägga ärenden

angående sjukpenning och sjukvårdsersättning enligt YFL och militärersätt-

ningslagen samt enligt övriga författningar om ersättning av statsmedel.

Sådant förordnande har i särskild kungörelse (1973:185) meddelats i fråga om sjukvårdsersättning och sjukpenning enligt YFL. Undantag gäller dock för

vissa skador. Någon decentralisering av administrationen av militärskador och liknande skador har inte skett. Enligt den nya lagen om arbetsskadeförsäkring skall handläggningen av

skadeärenden decentraliseras från riksförsäkringsverket till de allmänna

försäkringskassorna. Ärenden angående egenlivränta och frågor om arbetssjukdom föreligger skall avgöras av försäkringskassornas pensionsdelegationer.

2.2.7¶Ersättning för ideell skada

Ersättning för ideell skada utgår formellt inte enligt YFL och författningar

om ersättning för militärskador och liknande skador. Vid tillämpning av

dessa författningar används emellertid ett medicinskt och inte ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp som utgångspunkt för invaliditetsbedömningen. Detta

har fört med sig att livräntorna för de flesta skadade, nämligen de med lindrigare skador, närmast har kommit att bli ersättning för lyte eller stadigvarande men av annat slag och inte en kompensation för inkomstförlust.

Den nya lagen om arbetsskadeförsäkring utgår som tidigare har nämnts från ctt ekonomiskt invaliditetsbegrepp. I lagen finns inga bestämmelser om rätt till ersättning för lyte och men.

Värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och civilförsvarspliktiga har utöver grundskydd ett särskilt skydd som vid vissa olycksfall ger ersättning för ideell

skada. Bestämmelser finns i kungörelsen (1969:761) om särskilt olycksfalls-

skydd för värnpliktiga m. fl. Skyddet omfattar skador som inträffar under

tjänstgöringstiden samt under inrycknings- och utryckningsresor. Skador som inträffar utanför förläggningen under ledighet och fritid undantas dock

från kungörelsens tillämpningsområde. Ersättning utgår vid förlust eller

bestående nedsättning av arbetsförmågan på grund av skadan. Vid fullständig invaliditet utgår ersättning med 150 000 kr. och vid partiell invaliditet

utgår ett i motsvarande mån lägre belopp. Vid invaliditetsbedömningen skall skälig hänsyn tas till olägenheter av olika slag som skadan har medfört för den

skadade liksom till graden av lyte och annat stadigvarande men. Ersättningen

samordnas i princip inte med andra ersättningsförmåner. Dock avräknas

ersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410). Det sammanlagda beloppet av

skadestånd och ersättning enligt kungörelsen får inte överstiga beloppet av fullt skadestånd. Det särskilda olycksfallsskyddet omfattar skador som har

inträffat år 1969 och senare. T. o. m. första halvåret 1976 har ersättning enligt 1969 års kungörelse betalats ut i 233 fall.

Det särskilda olycksfallsskyddet omfattar inte frivilliga. För dem har skydd, som motsvarar det särskilda olycksfallsskyddet, anordnats genom

kollektiva olycksfallsförsäkringar. Dessa tecknas av de frivilliga försvarsor-

ganisationerna, som får statsbidrag till premierna.

2.2.8¶Trvgghetsförsäkringen (TFY)

Under senare år har s. k. trygghetsförsäkringar växt fram genom olika kollektivavtal på arbetsmarknaden. Avsikten med TFY är att den som

drabbas av personskada genom olycksfall i arbetet skall få ersättning enligt skadeståndsrättens normer utan att behöva visa att arbetsgivaren eller annan är skadeståndsskyldig. Från TFY utges sålunda ersättning oavsett om någon är vållande till skadan. TFY är avsedd att komplettera förmånerna inom den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Ersättning utgår därför

inte i den mån den försäkrade uppbär sjukpenning, pension eller livränta

enligt dessa försäkringar.

Ersättning till den som skadats i arbetet utgår för sjukvårdskostnader, för förlorad arbetsinkomst, för sveda och värk och bestående lyte eller men samt

för rehabilitering. Ersättning för sveda och värk under akut sjukdomstid lämnas i normal-

fallet vid arbetsoförmåga som har varat med än 30 dagar och beräknas med tillämpning av vissa tabellnormer. För lyte och men lämnas ersättning när defekten kan förutses bli bestående för framtiden, dock tidigast då den akuta sjukdomstiden har gått till ända. Ersättningen beräknas enligt särskild tabell med utgångspunkt i den medicinska invaliditetsgraden och den skadades ålder. Härutöver kan ersättning utgå, om det bestående lytet eller menet har medfört t.ex. vanprydande ärr, amputationsdefekt, värk som inte har beaktats vid bestämmandet av den medicinska invaliditetsgraden, förlust av sinnesfunktion eller tänder eller inre organ. Ersättning kan vidare utgå för

allmänna olägenheter av skadan.

Inom det statliga området kallas den på avtal mellan parterna på den statliga arbetsmarknaden grundade trygghetsförsäkringen för statens personskadeförsäkring. Personskadeförsäkringen har samma regler för ersättning vid individuell skada som TFY. Frågan om ersättning enligt personskadeförsäkringen avgörs av en statlig nämnd, trygghetsnämnden. Tre av nämndens sju ledamöter representerar de statsanställdas huvudorganisationer.

Ersättningarna betalas ut av riksförsäkringsverket.

2.2.9 Krigsförsäkring för sjömän m. fl., m. m.

Genom lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl. lämnas ett

skydd som kompletterar YFL:s när det gäller krigsolycksfall för den som tjänstgör ombord på fartyg. Krigsförsäkringslagen omfattar även olycksfall

som inträffar utom arbetet. Den gäller inte skada till följd av krig, i vilket vårt land är indraget.

Krigsförsäkringslagen är en fullmaktslag som gäller inom område och tid,

som regeringen bestämmer. Genom kungörelsen (1954:278) angående till-

lämpning av lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl. har förordnats att lagen skall tillämpas t. v. inom samtliga farvatten samt, vid vistelse i land,

inom utrikes ort där fartyget befinner sig.

Lagen omfattar alla som tjänstgör ombord på svenskt fartyg och som är

obligatoriskt försäkrade enligt YFL. Vidare omfattas statlig befattningshavare som under utövande av sin befattning tjänstgör ombord på utländskt fartyg. Härmed avses i första hand lotsar.

Skada till följd av krigsolycksfall skall anses utgöra yrkesskada vare sig

olycksfallet skett i eller utom arbetet. YFL:s bestämmelser om obligatorisk försäkring skall — bortsett från vissa särbestämmelser — äga tillämpning. Särreglerna innebär i första hand att ersättning utgår utöver vad som följer

av YFL. Den skadades årliga arbetsförtjänst får inte beräknas till lägre belopp än 2 1/2 basbelopp. Vidare utgår utöver livränta ett engångsbelopp till skadad

och efterlevande. Vid förlust av arbetsförmågan och vid dödsfall uppgår

engångsbeloppet till sex gånger basbeloppet. Vid nedsättning av arbetsför-

mågan utgår det lägre belopp som svarar mot nedsättningen.

Arbetsgivare är skyldig att för krigsförsäkringen erlägga ett särskilt tillägg till försäkringsavgiften enligt YFL. Arbetsgivarna påförs numera inte sådant tillägg. |

Enligt krigsförsäkringslagen skall person som försvunnit såvitt gäller lagens tillämpningsområde anses ha omkommit genom krigsolycksfall, om inte annan orsak till försvinnandet är sannolik.

Lagen får inte tillämpas på personer som tjänstgör ombord på krigsfar-

tyg. Vid sidan av krigsförsäkringstagen finns förordningen (1954:247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba

sjömän m. fl. Förordningen avser att bereda ekonomiskt skydd i vissa fall, då

krigsförsäkringslagen inte gäller. Förordningen avser person, som har

tjänstgjort på svenskt fartyg vilket genom sjöolycka utom riket har gått

förlorat eller efter olyckan inte har kunnat iståndsätttas. Om sådan person

drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd under hemresa till Sverige med

annat fartyg inom område och tid att krigsförsäkringslagen gäller, utgår ersättning av statsmedel. Ersättningen bestäms i enlighet med krigsförsäkringslagens regler och fastställs av riksförsäkringsverket.

I november 1975 löpte 23 egenlivräntor och 229 efterlevandelivräntor enligt 1954 års krigsförsäkringslag och dess föregångare.

Eftersom det kan förekomma att person som har tjänstgjort på svenskt fartyg i annat fall än som nu har beskrivits under hemresa drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd, har regeringen vidare tillagts rätt att besluta om ersättning av statsmedel enligt reglerna i krigsförsäkringslagen, ”om skäl äro därtill”.

Även förordningen (1954:248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare anknyter till krigsförsäkringslagen. Förordningen avser den som idkar fiske som yrke eller eljest för sin utkomst och som under fiske eller vid försök att rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt utan att fiske därvid bedrivs drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd. Om krigsförsäkringslagen inte gäller, och om skadan inte har uppkommit vid användning av utländsk fiskebåt, utgår ett engångsbelopp till skadad eller efterlevande enligt grunderna för krigsförsäkringslagen.

Engångsbelopp till fiskare har utbetalats vid några få tillfällen.

2.3¶Äldre skadefall

2.3.1 Livräntebeståndet

I fråga om ersättningar på arbetsskadeområdet gäller den principen att varje skadefall skall regleras enligt de bestämmelser som gällde då skadefaltlet inträffade. Åtskilliga livräntor utgår därför enligt äldre lagstiftning, huvudsakligen 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete, 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar och YFL. Utgående livräntor har höjts vid skilda tillfällen och är numera värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. De senaste och viktigaste höjningarna ägde rum genom lagstiftning åren 1955, 1962 och 1967.

Lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. innebär en uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten, som är grundläggande för ersättningens bestämmande. Om arbetsförtjänsten mosvarade medelarbetsförtjänsten för det år skadan inträffade räknades arbetsförtjänsten upp till 6 600 kr. oberoende av när under åren 1918-1954 skadan inträffat. Var arbetsförtjänsten högre eller lägre än medetlönen för skadeåret, räknades den upp i proportion härtill, dock högst till 7 920 kr. Full uppräkning skedde endast om invaliditeten uppgick till minst 30 96.

Efter omregleringen år 1955 har yrkesskadelivräntor räknats upp vid ytterligare två tillfällen 1962 och 1967. Vid båda tillfällena använde man sig av metoden att räkna upp utgående livräntebelopp med vissa procenttal. Genom lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkes-

skada m. m. höjdes livräntorna med 30 24 om skadan inträffat 1955 eller tidigare, med 20 96 om skadan inträffat 1956 eller 1957 och med 10 96 om skadan inträffat åren 1958 eller 1959. Lagen avsåg skadade under 67 års ålder med minst 20 96 invaliditet, skadade fyllda 67 år med minst 30 26 invaliditet och efterlevande. Förhöjningen fick inte leda till att livräntan översteg det belopp som den enligt YFL skulle uppgått till om arbetsförtjänsten beräknades till 15 000 kr. Höjningen gällde fr. o. m. den 1 januari 1963.

Genom lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m. genomfördes en ytterligare uppräkning av gamla livräntor. Dessa skulle höjas med 25 96 om skadan inträffat år 1961 eller tidigare, med 20 96 om skadan inträffat åren 1962-1964 och med 10 264 om skadan inträffat åren 1965-1967. Uppräkningen gällde även livräntor som grundades på låga invaliditetsgrader. Livräntorna värdesäkrades efter höjningen genom att anknytas till basbeloppet.

De livräntor som höjts genom nämnda författningar är livräntor beviljade enligt YFL och 1954 års lag om krigsförsäkring för sjömän m. fl. och enligt dessa lagars föregångare, dvs. lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar och lagen (1937:348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Skadorna hade inträffat i privat och kommunal tjänst.

Enligt de nämnda fem lagarna utgår också ersättning av statsmedel, när staten står som arbetsgivare. Flera författningar om ersättning av statsmedel finns vid sidan om dessa lagar. Även inom detta område har uppskrivning och värdesäkring av livräntorna ägt rum. Sålunda har 1955 års omregleringslag, 1962 års förhöjningslag och 1967 års värdesäkringslag sina motsvarigheter på det statliga området genom förordningen (1955:470) angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbetet m. m., förordningen (1962:304) om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av yrkesskada m. m. och förordningen (1967:920) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.

Även ersättningar enligt olika militärersättningsförfattningar har räknats upp vid skilda tillfällen.

Ersättning enligt 1901 års olycksfallsersättningslag har räknats upp 1921 och 1938. Åren 1952, 1955 och 1962 skedde återigen viss förhöjning, liksom 1967 då ersättningen även värdesäkrades genom anknytning till basbeloppet.

De uppräkningar som nu har nämnts avser den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och ersättningar av statsmedel. Det har emellertid funnits statsunderstödd frivillig försäkring för fiskare (1908 och 1918 års kungörelse resp. förordning). De livräntor som beviljats med stöd av dessa författningar har omreglerats, förhöjts och värdesäkrats 1956, 1962 och 1967.

När det gäller den frivilliga yrkesskadeförsäkringen bemyndigades riksförsäkringsverket 1965 (prop. 1965:45, 2LU 41, rskr 229) att disponera yrkesska-

deförsäkringsfonden för uppskrivning av livräntor grundade på en invaliditetsgrad av lägst 30 96. I regleringsbrev 1969/70 bemyndigades åter riksförsäkringsverket att räkna upp livräntor grundade på frivillig försäkring.

Den 1 januari 1977 utgick ca 84 000 livräntor. Något mer än 15 96 härav var efterlevandelivräntor. Antalet livräntor ökar med omkring 3 000 per år. 40 96 av samtliga livräntor har beviljats enligt författningar som är äldre än YFL.

2.3.2 Samordningen mellan livränta och pension

Livränta enligt YFL är f. n. i princip livsvarig. Dock reduceras livräntan till 3/4 av sitt belopp fr. o. m. den månad under vilken den skadade har fyllt 65 år. Samordningen mellan livränta och pension följer samma regler oberoende av om pensionen utgår i form av förtidspension eller ålderspension.

I fråga om samordningen på pensionssidan gäller i princip samma regler vare sig ersättningen utgår enligt nyare eller äldre bestämmelser. Om pensionsberättigad har rätt till livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller enligt någon av de övriga särskilda ersättningsförfattningarna och ersättningen inte utgår på grund av frivillig försäkring, skall den folk- och tilläggspension, som tillkommer honom, minskas enligt 17 kap. 25 AFL. Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspension minskas med 3/4 av invalidlivräntan.

Folkpension i form av ålderspension, änkepension elter barnpension och tilläggspension i form av änkepension eller barnpension minskas med 3/4 av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande efterlevandelivränta.

Föreligger rätt till både folkpension och tilläggspension, skall avdrag för livränta göras i första hand på tilläggspensionen.

Åtminstone något av folkpensionen skall bli kvar att utbetala. Sålunda skall efter avdrag alltid vara kvar minst 1/4 av förtidspension och barnpension. Av änkepension skall alltid minst hälften utbetalas och av ålderspension minst 3/4.

I samband med tillkomsten av de år 1967 beslutade uppräkningarna av äldre yrkesskadelivräntor och värdesäkringen av livräntor genom anknytning till basbelopp föreskrevs, att de samordningsregler som gäller för grundlivräntan skall gälla även för de förhöjningar som föranleds av värdesäkringslagstiftningen. I fråga om livräntor som redan vid ikraftträdandet av värdesäkringslagstiftningen den 1 januari 1968 var samordnade med allmän pension föreskrevs att belopp, varmed livränta höjts genom den procentuella uppräkningen, samt sådan höjning av detta belopp som föranleds av den automatiska värdestegringen, inte får beaktas vid tillämpningen av samordningsreglerna.

LAF:s bestämmelser om åldersförmåner innebär att livräntan upphör att

utgå då livräntetagaren fyller 65 år. För den som efter uppnådda 65 år saknar ålderspension eller har en låg pension gäller en garantiregel att livräntan skall utgå även efter 65 års ålder i den mån pensionsförmånerna inte uppgår till minst 65 96 av livräntebeloppet. Pensionsförmånerna skall inte reduceras utan utgå ograverade. Livräntan skall beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Är någon som har rätt till livränta samtidigt berättigad till förtidspension med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen.

2.3.3 Sjukpenningskydd vid restarbetsförmåga

Blir en livräntetagare sjuk i annan sjukdom än den som har föranlett livräntan, får han enligt nuvarande lagstiftning behålla livräntan och får därutöver sjukpenning från den allmänna sjukförsäkringen. Sjukpenningen beräknas på den inkomst som han har på grund av restarbetsförmågan. Denna sjukpenning motsvarar 90 96 av den sjukpenninggrundande inkomsten.

Får en livräntetagare återfall i den skada som har föranlett livräntan, mister han däremot enligt YFL sin livränta under sjuktiden och får i stället sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen. Enligt huvudregeln motsvarar sjukpenningen 90 26 av den årliga arbetsförtjänsten. Sjukpenningen måste dock minst uppgå till det belopp som skulle ha utgått från den allmänna sjukförsäkringen om det inte varit fråga om yrkesskada. I intet fall får hel sjukpenning enligt YFL understiga det belopp som skulle ha utgått i livränta per dag vid 100-procentig invaliditet.

Dessa regler innebär att den skadade vid återfall i sin gamla skada får nöja sig med förmåner som motsvarar livräntan medan han, om han blir sjuk i en annan sjukdom, får såväl livränta som sjukpenning på restarbetsförmågan.

Enligt 3 kap. 7§ LAF har den försäkrade rätt till sjukpenning, om den arbetsskada som har föranlett livränta på nytt medför sjukdom och sjukdomen sätter ned hans kvarstående förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete. Sjukpenningen beräknas på den sjukpenninggrundande inkomst som finns fastställd för restarbetsförmågan. Samma sjukpenningunderlag används vid annan sjukdom än den arbetsskada som har föranlett livräntan.

3¶Yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag

3.1 Inledning

I betänkandet redovisar yrkesskadeförsäkringskommittén resultatet av sin fortsatta översyn av yrkesskadeförsäkringen och till yrkesskadeförsäkrings-

området hörande författningar. Kommitténs förslag avser dels egenföretagares tillhörighet till den nya arbetsskadeförsäkringen och frågan om behovet av en frivillig arbetsskadeförsäkring, dels författningar anknutna till yrkesskadeförsäkringen men enligt vilka ersättningen utgår av statsmedel och lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl. Kommittén behandlar också frågan vad man i olika hänseenden skall göra med de äldre skadefallen.

Kommittén föreslår dessutom ändringar i lagen (1962:381) om allmän

försäkring m. fl. författningar som är föranledda av den redan antagna lagen om arbetsskadeförsäkringen och av nu framlagda följdförslag. Förslagen är

enhälliga.

3.2 Egenföretagare, frivillig försäkring m. m. 3.2.1 Allmänt om egenföretagare och uppdragstagare

Kommittén erinrar om att den i skrivelse till regeringen i februari 1976 anmält att den under utredningsarbetet med bl. a. frågan om den frivilliga

yrkesskadeförsäkringen funnit att arbetsskadeförsäkringen borde ges samma

tillämpningsområde som den allmänna försäkringen och att kommittén

därför avsåg att i sitt slutbetänkande föreslå att försäkringsskyddet sträcks ut till egenföretagare och uppdragstagare.

Kommittén erinrar vidare om att socialförsäkringsutskottet i sitt enhälliga

betänkande (SfU 1975/76:40) över prop. 1975/76:197 med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring starkt underströk angelägenheten av att även egenfö-

retagarna redan från början omfattades av arbetsskadeskyddet i den nya lagen

om arbetsskadeförsäkring. Utskottet förutsatte att förslag om arbetsskadeskyddets utsträckning till egenföretagare framlades för riksdagen i så god tid

att bestämmelser härom kunde träda i kraft samtidigt som lagen om

arbetsskadeförsäkring den 1 juli 1977. Riksdagen beslöt ge regeringen till

känna vad utskottet hade anfört.

Kommittén framhåller att socialförsäkringen för skador i arbetet alltsedan sin tillkomst enbart har gällt arbetstagare. Övriga förvärvsarbetande har själva fått skaffa sig försäkringsskydd på den privata försäkringsmarknaden eller genom frivillig försäkring enligt YFL eller AFL. Inom den allmänna

försäkringen finns inte något generellt undantag för egenföretagare. Enligt

kommitténs mening finns det heller inte några bärande skäl mot att ge alla som deltar i produktionen möjlighet att tillhöra den nya arbetsskadeförsäkringen.

Om alla förvärvsarbetande inryms under den nya försäkringen, skulle

enligt kommitténs mening den oskarpa gränsen mellan arbetstagare och

egenföretagare mista mycket av sin betydelse inom socialförsäkringen. En sådan utvidgning är också ett stort steg på väg mot en samordning inom socialförsäkringslagstiftningen, särskilt mellan den allmänna försäkringen

6 Riksdagen 1976177. I samt. Nr 64

och försäkringen för skador i arbete. Den kan föra med sig vissa svårigheter vid bevisning av orsakssamband mellan skada och skadlig inverkan liksom andra kontrollsvårigheter. Dessa svårigheter torde dock kunna bemästras. Kommittén hänvisar i detta sammanhang till den frivilliga yrkesskadeförsäkringen och till likheten mellan egenföretagare och s.k. hemarbetare. Hemarbetarna, som länge stod utanför yrkesskadeförsäkringen, fördes utan större betänkligheter in under YFL vid dess tillkomst.

Kommittén föreslår således att egenföretagarna skall bli arbetsskadeförsäkrade på samma sätt som anställda. Egenföretagarnas anslutning bör i princip vara obligatorisk.

Om egenföretagarna försäkras enligt den nya lagen, bör enligt kommitténs mening också uppdragstagare omfattas av den nya lagen. Detta motiveras bl. a. av svårigheten att dra gränser mellan arbetstagare, uppdragstagare och egenföretagare. Kommittén framhåller att uppdraget många gånger står anställningen nära och att uppdragstagare ofta socialt och ekonomiskt befinner sig i samma situation som en arbetstagare.

3.2.2 Anknytningen till ATP

Om egenföretagarna förs in under arbetsskadeförsäkringen, uppkommer enligt vad kommittén pekar på särskilda problem beträffande dem som har anmält undantagande från ATP enligt 11 kap. 7§ AFL. Undantagandet inskränker rätten till ATP i form av ålderspension, förtidspension eller familjepension. Detta skulle med hänsyn till de samordningsregler i fråga om AFL-förmåner som finns i 4 kap. 4 § och 6 kap. 1 § LAF kunna föra med sig att egenföretagaren och hans efterlevande blev berättigade till större livränta från arbetsskadeförsäkringen än om den försäkrade hade varit ansluten till ATP. Livräntan skulle i den delen kunna betraktas som kostnadsfri ATP.

Vid övervägande av olika lösningar i fråga om anknytningen till ATP har kommittén fäst särskild vikt vid att enhetlighet och samordning bör eftersträvas inom socialförsäkringssystemet. Kommittén vill därför undvika att tillhörighet till försäkringarna förekommer i flera olika kombinationer. Detta innebär att kommittén förordar en fast koppling mellan arbetsskadeförsäkringen och ATP. Ett undantagande från ATP skall alltså gälla även för arbetsskadeförsäkringen. Någon möjlighet till självständigt utträde ur arbetsskadeförsäkringen bör enligt kommittén inte införas.

Kommittén har vidare övervägt att låta den som är arbetsskadeförsäkrad men tidigare har haft undantagande från ATP få bära följderna av undantagandet även i fråga om livränta från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan borde i så fall samordnas (4 kap. 4 § och 6 kap. 18 LAF) med den ATP som kunde ha utgått om undantagande aldrig hade gjorts (jfr 4§ lagen om pensionstillskott). Den som återkallar ett undantagande för att komma med i arbetsskadeförsäkringen skulle då emellertid många gånger få ett otillräckligt

skydd och kanske bli tvungen att komplettera med en privat försäkring. Med

hänsyn härtill och till att möjligheten att tillhöra arbetsskadeförsäkringen inte fanns när undantagandet anmäldes har kommittén inte velat föreslå någon sådan bestämmelse.

I samband med anknytningen till ATP erinrar kommittén om att uppdragstagare i allmänhet skall anses som arbetstagare i fråga om förmåner

och avgifter enligt AFL. En tidigare allmän anordning med s. k. likställig-

hetsavtal har emellertid behållits för egenföretagare som i sin rörelse utför

arbete för annans räkning. Ett likställighetsavtal har inom AFL-området betydelse huvudsakligen för skyldigheten att betala socialförsäkringsavgifter.

Inom arbetsskadeförsäkringen skulle avtalet däremot få karaktär av försäk-

ringsavtal beträffande egenföretagare som har undantagande från ATP. I

likhet med två tidigare utredningar vill kommittén inte förorda att likställig-

hetsavtal skall få verkan i fråga om förmåner från arbetsskadeförsäkringen.

Kommittén påpekar dock att det i princip inte är fråga om att utestänga alla berörda uppdragstagare från den nya försäkringen. Den föreslagna modellen

innebär endast att dessa skall behandlas som egenföretagare. Frågan om ett

utfört uppdrag kan anses ingå i en rörelse skall vidare bedömas enligt skatterättsliga regler och man kan normalt inte räkna med att någon

lagakraftvunnen taxering för skadeåret föreligger när arbetsskadefrågan skall avgöras. Härav torde enligt kommittén följa att någon skillnad inte bör göras

mellan de båda uppdragstagargrupperna. Detta för i sin tur med sig att även

t. ex. ett förtroendeuppdrag som utförs av någon som i övrigt är egenföreta-

gare bör hållas utanför försäkringen om undantagande från ATP gäller för rörelseinkomsten.

Utsträckningen av försäkringsskyddet föreslås träda i kraft samtidigt med LAF den 1 juli 1977. För att bereda även den som då är undantagen från ATP

möjlighet att tillhöra arbetsskadeförsäkringen redan från början föreslår

kommittén, att undantagandet därvid bör kunna återkallas utan hinder av att

det inte har gällt under minst den femårsperiod som är bestämd i I 1 kap. 7 § AFL.

3.2.3 Övriga frågor beträffande egenföretagare och uppdragstagare

Kommittén föreslår att arbetsskadeförsäkringen för egenföretagare och

uppdragstagare skall gälla när de är bosatta här i riket. Därigenom erhålls även

ett naturligt samband med den allmänna försäkringen, särskilt sjukpenningförsäkringen.

Egenföretagarnas försäkring bör enligt kommitténs förslag finansieras

genom en egenavgift som är kopplad till sjukförsäkringsavgiften. Slutlig ställning i frågan om avgiftsunderlaget bör med hänsyn till pensionskommitténs översyn av socialförsäkringsavgifterna tas senare. Uppdragstagarnas

försäkring bör enligt kommittén bekostas genom avgifter från uppdragsgi-

varna såvitt avser uppdragstagare som enligt AFL skall jämställas med arbetstagare. Eftersom egenföretagarna och uppdragstagarna inte ges bättre förmåner än arbetstagarna och allmänt sett inte löper större risk att råka ut för arbetsskada, bör redan fastställd procentsats för avgiftsuttag — 0,25 — kunna gälla även för dessa nya grupper. Inkomstunderlaget för sjukförsäkringsavgifter från egenföretagare för år 1977 har av kommittén uppskattats till ca 10 000 milj. kr.

Kommittén anser att det är praktiskt olämpligt att låta de nya avgiftsreglerna börja verka vid ett halvårsskifte; lagändringen på förmånssidan föreslås träda i kraft den 1 juli 1977. Kommittén föreslår därför att avgiftsreglerna skall tillämpas från årets början men att endast halv avgift skall tas ut på inkomsten under året.

3.2.4 Frågan om frivillig försäkring

Kommittén påpekar att den frivilliga försäkringen för yrkesskada kom till när det inte fanns något allmänt täckande socialförsäkringssystem. Under de senaste decennierna har utom folkpension tillkommit allmän sjukförsäkring, ATP och TFY. Till följd av denna utveckling har den frivilliga försäkringen förlorat mycket av sin tidigare betydelse. Antalet försäkrade har också minskat påtagligt under senare år.

En stor del av de frivilligt försäkrade kommer att obligatoriskt omfattas av arbetsskadeförsäkringen genom utvidgningen till egenföretagare och uppdragstagare. Övriga är hemmamakar, studerande och personer som tagit fritidsförsäkringar. Även om det möjligen finns behov av hemmamakeförsäkring finns det enligt kommitténs mening inte tillräckliga skäl att inrätta en frivillig försäkring härför inom arbetsskadeförsäkringen. Kommittén uppger att antalet studerandeförsäkringar är så litet att dessa får anses sakna betydelse, när det övervägs om denna försäkringsform skall behållas. Kommittén anser vidare att det knappast är någon mer angelägen uppgift för socialförsäkringen att meddela fritidsförsäkringar. Detta torde i första hand få ankomma på den privata försäkringsmarknaden.

Kommittén föreslår därför att den frivilliga försäkringen inte skall föras över till LAF utan slopas den 1 juli 1977. Löpande avtal om frivillig yrkesskadeförsäkring upphör samtidigt att gälla.

Rätten till ersättningar i skadefall som har inträffat före den 1 juli 1977 påverkas inte på grund av övergångsbestämmelserna till lagen om arbetsskadeförsäkring. Riksförsäkringsverket bör under en övergångstid handlägga dessa skadeärenden.

3.3 Statligt personskadeskydd m. m. 3.3.1 Allmänna överväganden

Kommittén anser att LAF bör vara den naturliga utgångspunkten när ersättningsbestämmelserna för kroppsskador vid militärtjänst, tjänstgöring i civilförsvaret, viss verksamhet i brandförsvaret, flygräddningstjänst och i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar samt för kroppsskada under

vistelse å anstalt ses över. Kommittén föreslår att den nuvarande lagstiftningen på detta område, som är fördelad på sex olika författningar, skall

ersättas av en enda gemensam lag, kallad lag om statligt personskadeskydd

(LSP). Denna lag bör enligt kommittén innehålla endast de särregler som är

motiverade av den speciella verksamhet som den skyddade personkretsen ägnar sig åt. Genom hänvisning i LSP till LAF bör i övrigt arbetsskadeförsäkringens regler gälla. Detta innebär ett likvärdigt skydd vid skada oavsett

om skadan inträffar i arbetet eller i verksamhet som åläggs genom tjänsteplikt

eller myndighets beslut.

3.3.2 Militärtjänst 3.3.2.1 Inledande synpunkter

Skyddet för militärskador bör enligt kommittén i princip vara uppbyggt på samma sätt som skyddet för arbetsskador. Den som skadats under militär-

tjänst bör därför i ekonomiskt hänseende försättas i samma situation som om skadan inte hade inträffat. Ersättningen bör utgöra en renodlad kompensation för inkomstförlust. Det bör därför i fortsättningen vara den reella

nedsättningen i den skadades förmåga att skaffa sig inkomst genom

förvärvsarbete och inte den medicinska defekten som sådan som grundar rätt

till livränta. Militärersättningens kompensationsnivå bör vidare höjas till 100 26 och ersättningsunderlaget för livränta höjas till högst 7,5 basbelopp.

Kommittén föreslår att ersättningens materiella förmåner även i övrigt skall

förstärkas. Övergången till en renodlad ersättning för inkomstförlust bör enligt kommitténs mening kombineras med en särskild ersättningsform som motsvarar den trygghetsförsäkring som gäller för arbetstagare hos staten.

3.3.2.2 Skadebegrepp och bevisregler

Liksom hittills bör inte bara skador till följd av olycksfall utan även sjukdomar som har ådragits under militärtjänstgöring omfattas av skyddet. Kommittén anser att det skulle medföra en försämring av skyddet om det sjukdomsbegrepp som motsvarar det som finns inom arbetsskadeförsäk-

ringen infördes i lagstiftningen om militärskador. Nuvarande regler i detta

hänseende föreslås därför få gälla också i fortsättningen.

Kommittén anser att de nuvarande bevisreglerna vid olycksfall och sjukdom är lämpligt utformade och därför oförändrade bör överföras till den nya lagen.

3.3.2.3 Skyddets omfattning

Bestämmelserna i 2 § militärersättningslagen om när militärtjänstgöring skall anses vara för handen har medfört svårigheter vid tillämpningen. Kommittén framhåller att de värnpliktigas ökade fritid och större möjligheter att företa resor har medfört att bestämmelserna om fritidsskador och färdolycksfall ofta anses orättvisa. Den som är bosatt på tjänstgöringsorten får t. ex. ersättning för de fritidsskador som har inträffat där, medan den som bor en timmes bilresa därifrån inte omfattas av skyddet när skada inträffar på hemorten. Vidare ersätts skada som inträffar under resa till och från en ort dit den värnpliktige begett sig under permission eller annan ledighet. Under uppehållet på sådan ort saknar den värnpliktige dock skydd, om det inte är fråga om sådan ort där värnpliktiga vanligen vistas under fritid. Bestämmelserna har medfört svåra gränsdragningsproblem. Kommittén föreslår därför att skyddet för de värnpliktiga skall utsträckas till att omfatta inte bara skador i tjänsten och skador under viss fritid utan i princip alla skador som inträffar under utbildningstiden. Skyddet föreslås gälla under tid från det färd för inryckning till tjänstgöringen eller utbildningen påbörjas till dess färd för utryckning avslutas. Kommittén föreslår vidare att samma ordning skall gälla för den frivilliga personal som deltar i verksamhet inom totalförsvaret.

Enligt kommitténs mening är vissa begränsningar nödvändiga vid bl. a. förvärvsarbete och utlandsvistelse. Kommitténs förslag härom redovisas "närmare i specialmotiveringen (avsnitt 7.1).

3.3.2.4 Beräkning av årlig arbetsförtjänst

LAF:s regler beträffande invaliditetsbedömning och kompensationsnivå bör enligt kommittén gälla i fråga om militärskadorna. Ersättning vid sjukdom bör dock liksom nu inte vara samordnad med sjukförsäkringen.

Den årliga arbetsförtjänsten som underlag för sjukpenning och livränta bör också beräknas efter samma regler som i LAF. Den sjukpenninggrundande inkomst, som gäller vid tjänstgöringstidens början bör kunna användas som ersättningsunderlag. För studerande och andra som på grund av militärtjänstgöringen inte hunnit skaffa sig någon sjukpenninggrundande inkomst måste dock enligt kommitténs mening liksom i nuvarande lagstiftning finnas en garantiregel. Denna bör endast gälla dem som har en lång sammanhängande tjänstgöring. De frivilliga bör inte omfattas av garantiregeln då deras tjänstgöring har mycket kort varaktighet.

Kommittén föreslår att garantiregeln skall gälla värnpliktig, vapenfri

tjänstepliktig och elev vid bistånds- och katastrofutbildning som skadats

under grundutbildning eller repetitionsutbildning i omedelbar anslutning till

grundutbildning. Ersättningsunderlaget skall i dessa fall bestämmas enligt

reglerna i 4 kap. 10 § andra stycket LAF om beräkning av livränteunderlag för studerande. Detta innebär att ersättningsunderlaget inte får beräknas till lägre

belopp än som motsvarar två gånger basbeloppet för tid före 21 års ålder, två

och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21och 25 års ålder och tre gånger

basbeloppet för tid fr. o. m. 25 års ålder. Kommittén förordar vidare att hela den nämnda bestämmelsen i LAF görs tillämplig på alla som omedelbart före tjänstgöringen genomgick eller hade avslutat utbildning.

3.3.2.5¶Särskild sjukpenning

Efter en lagändring år 1970 kan s.k. särskild sjukpenning utgå vid utryckningen till den som vid inryckningen saknade sjukpenninggrundande

inkomst eller hade mycket låg sådan. Dessa personer hindras genom en lång

sammanhängande militärtjänstgöring att bygga upp sitt sjukpenningskydd.

Kommittén föreslår att reglerna om den s. k. särskilda sjukpenningen behålls

i huvudsak oförändrade. Bestämmelserna om sjukpenningens belopp bör dock ändras i konsekvens med vad som har föreslagits i fråga om lägsta

ersättningsunderlag.

3.3.3 Civilförsvarstjänst

De civilförsvarspliktigas tjänstgöring företer stora likheter med vad som gäller för värnpliktiga under repetitionsutbildning och för frivilliga. De civilförsvarspliktiga bör därför enligt kommittén i princip ha samma skydd vid olycksfall och sjukdom. Anledningen til! att civilförsvarspersonalen hittills har varit knuten till yrkesskadeförsäkringens regler var att man år 1941 inte ville låta andra sjukdomar än yrkessjukdomar omfattas av skyddet. Civilförsvarstjänstgöringens karaktär av tiänsteplikt talar enligt kommitténs mening för en utvidgning. Det ter sig inkonsekvent att hemvärnspersonal och annan frivillig personal omfattas av det vidare skyddet men inte civilförsvarspliktiga. Kommittén föreslår därför att ersättningen till den som skadas under civilförsvarstjänstgöring bestäms enligt samma regler som

föreslås gälla för värnpliktiga och frivilliga. Detta innebär — förutom att även

andra sjukdomar än yrkessjukdomar kommer att omfattas av skadeskyddet — att skyddets omfattning i tid och rum utvidgas till att gälla alla fritidsskador

som inträffar medan tjänstgöringen pågår. Å andra sidan kommer det inte längre att finnas någon rätt till skadeersättning för tid under vilken tjänstgöringen pågår. Ersättning skall enligt kommitténs förslag till ny lag utgå först sedan tjänstgöringstiden har gått till ända.

Kommittén anser inte heller att det finns anledning att låta de civilförsvarspliktiga omfattas av garantiregeln för ersättningsunderlagets beräknande eller få rätt till särskild sjukpenning. De civilförsvarspliktigas tjänstgöring är nämligen så kortvarig att den inte påverkar deras sjukpenninggrundande inkomst.

3.3.4 Räddningstjänst

Det är enligt kommitténs mening naturligt att den som vid ett visst nödläge har uttagits tvångsvis till eller frivilligt deltagit i räddningsarbete erhåller ersättning av statsmedel för personskada som drabbar honom. Det är likaså naturligt att skyddet utformas i enlighet med de bestämmelser som föreslås gälla för den som deltar i militärtjänstgöring eller civilförsvarstjänstgöring. Anknytningen till dessa bestämmelser innebär bl. a. att ersättning utgår för såväl skada till följd av olycksfall som sjukdom som ådras under tjänstgöringen. Vidare innebär bestämmelserna i fråga om skyddets omfattning i tiden att skydd åtnjuts från det färd för inställelse till verksamheten inleds till dess färd efter avslutad tjänstgöring upphör. På grund av verksamhetens korta varaktighet i anslutning till en konkret olyckshändelse och på grund av bevisreglernas utformning anser kommittén att bestämmelserna i praktiken inte innebär någon utvidgning i förhållande till nuvarande regler.

3.3.5 Anstaltsvistelse m. m. 3.3.5.1 Personkretsen

Elever på ungdomsvårdsskolor omfattas inte av lagen om arbetsskadeförsäkring men torde enligt kommittén utgöra sådana studerande som kan jämställas med arbetstagare enligt föreskrifter av regeringen. Arbetsskadeförsäkringen gäller emellertid i sådant fall endast under utbildningsmoment då särskild risk för arbetsskada föreligger. Enligt kommitténs mening bör ungdomsvårdsskoleeleverna åtnjuta skydd under hela den tid de vistas på skolan och även under viss tid av vården utom skola. Kommittén pekar på att sjukförsäkringslagstiftningen beträffande ungdomsvårdsskoleeleverna bygger på att dessa är jämställda med dem som är intagna på kriminalvårds- eller arbetsanstalt. Kommittén föreslår därför att ungdomsvårdsskoleeleverna skall omfattas av personskadeskyddet.

Av de olika kategorier som mera kortvarigt vistas på anstalter, häkten och i polisarrester har endast häktade ersättningsskydd enligt den särskilda förordningen (1954:250). Härav följer att en och samma person under sin

vistelse i häktet har olika skydd när han först är gripen och anhållen och när

han sedan bli häktad. Enligt kommitténs mening är denna ordning otillfredsställande. I princip bör var och en som genom myndighets beslut berövas

friheten ha ekonomiskt skydd för personskada som drabbar honom under vistelsen i häktet eller liknande. Det är än mera påkallat med sådant skydd under frihetsberövanden som inte beslutats av domstol.

Om man låter ersättningsskyddet omfatta även anhållna och sådana som

eljest för annat ändamål än verkställighet av påföljd är intagna på kriminal- -

vårdsanstalt, häkte eller i polisarrest, får skyddet en viktig funktion som

gruppolycksfallsskydd. Kriminalvården har i den mån polisen inte utför

transporter hand om så gott som alla transporter av häktade, interner, anhållna, ungdomsvårdsskoleelever, alkoholmissbrukare och personer som

skall utvisas eller är föremål för annan liknande åtgärd enligt utlänningslagen.

Kriminalvårdens häkten och anstalter används därvid medan man väntar på

och samordnar transporter. Det är enligt kommitténs mening angeläget att

enhetliga ersättningsregler gäller vid de skador som kan uppkomma i samband med denna transportverksamhet.

Kommittén föreslår att ersättningsskyddet skall gälla följande personkrets

såvitt nu är I fråga, nämligen den som är

a) intagen i kriminalvårdsanstalt,

b) intagen i arbetsanstalt eller ungdomsvårdsskola,

c) intagen iallmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmiss-

brukare, d) anhållen, häktad eller i annat fall intagen i kriminalvårdsanstalt, häkte

eller polisarrest utan att påföljd verkställs.

3.3.5.2¶Grunder för ersättning

De anstaltsintagna bör enligt kommitténs mening ha samma skydd som

andra som fått sin rörelsefrihet inskränkt. Det innebär att vad kommittén i det föregående har föreslagit om personskadeskydd för värnpliktiga m. fl.

även skall gälla för de anstaltsintagna. Anknytningen till personskadeskyddet medför att de anstaltsintagna får skydd även vid andra sjukdomar än yrkessjukdomar, vilket nu inte är faltet. Vidare utsträcks skyddet till att gälla även viss del av den tid som den intagne vistas utom anstalt på permission eller för rehabilitering. Kommittén framhåller att de intagna oftast saknar

möjlighet att skaffa sig eget försäkringsskydd på den privata försäkrings-

marknaden under den begränsade tid de anses intagna på anstalt. Kommittén

anser att en skada som drabbar en anstaltsintagen under sådan tid bör omfattas av ersättningsskyddet i den mån arbetsskadeförsäkringens bestäm-

melser inte gäller.

Enligt kommitténs mening bör bestämmelserna i LAF om sjukpenningunderlag och livränteunderlag gälla även för de anstaltsintagna. Med hänsyn

till de fall då den intagne genom en längre tids intagning fått försämrade möjligheter att bygga upp sin sjukpenninggrundande inkomst bör bestäm-

melserna i materiellt hänseende utformas i överensstämmelse med vad

kommittén tidigare har föreslagit för värnpliktiga m. fl. Ersättningsunderlaget för en intagen, som vid skadans inträffande har varit intagen längre tid än sex månader skall enligt kommitténs förslag inte få bestämmas till lägre belopp än vad som motsvarar två gånger basbeloppet för tid före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder och tre gånger basbeloppet för tid fr. o. m. 25 års ålder.

3.3.6 Administrationen av personskadeskyddet

Kommittén föreslår att skaderegleringen enligt den nya lagen om statligt personskadeskydd skall förläggas till försäkringskassorna. Handläggningen hos kassorna bör följa samma ordning som skall gälla för arbetsskadeärenden. Det innebär att rätten till egenlivränta skall prövas av kassans pensionsdelegation. Delegationen skall också pröva fråga om sjukdom har ådragits under skyddstiden. I de avseenden LSP avviker från LAF torde enligt kommitténs mening personskadeskyddets regler vara mer lättillämpade. Genom att skyddet dessutom utvidgas försvinner tidigare gränsdragningssvårigheter.

Kommittén föreslår vidare att ärenden enligt nu gällande eller äldre lagstiftning även i fortsättningen skall administreras av riksförsäkringsverket.

3.3.7 Ersättning för ideell skada

Kommittén framhåller att en långtgående jämställdhet mellan den som skadas i förvärvsarbete och den som skadas i verksamhet inom samhällets försvar m. m. eller under anstaltsvistelse kräver att ersättning utgår för ideell skada på liknande sätt som till de förvärvsarbetande enligt TFY. Till följd av övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp kommer många skadade inte att få någon livränta, eftersom skadan inte medför någon minskning av förvärvsförmågan. Den medicinska skadan kan ändå orsaka olägenheter när det gäller den skadades allmänna livsföring. Enligt kommitténs mening bör ersättning för sådana olägenheter utgå oberoende av om skadeståndsrättsligt ansvar kan fastställas eller inte. Kommittén föreslår därför att den personkrets som omfattas av LSP genom en särskild ersättningsanordning ges rätt till ersättning för lyte och annat liknande men. I samband därmed föreslås kungörelsen om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl. upphävd.

Kommitténs förslag innebär att den som drabbas av skada på vilken LSP i princip är tillämplig skall ha rätt till ersättning för sveda och värk, bestående lyte och men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan i den utsträckning som anges i den statliga personskadeförsäkringen. Denna rätt bör slås fast i en särskild lag om ersättning av statsmedel för ideell skada. Ersättningen föreslås utgå med belopp som skulle ha utgått om den skadade hade omfattats av statens personskadeförsäkring. De normer för ersättning för sveda och

värk, lyte och men och olägenheter i övrigt till följd av skadan som tillämpas inom den statliga personskadeförsäkringen skall således följas. Detta innebär att värnpliktiga och andra som omfattas av lagen får samma ersättning för ideell skada som arbetstagare hos staten får. Ersättningen skall utgå med engångsbelopp och beräknas med utgångspunkt i den medicinska invalidi-

tetsgraden och den skadades ålder.

Kommittén föreslår att ersättningsrätten i enlighet med vad som gäller inom den statliga personskadeförsäkringen skall omfatta skador som inträffar

under själva tjänstgöringen, verksamheten eller vistelsen inom förläggningsområde, häkte, anstalt eller liknande samt under resor till eller från dessa.

Med hänsyn till olikheterna i de grundläggande förutsättningarna för rätt till ideell ersättning resp. rätt till livränta och sjukpenning anser kommittén det mindre lämpligt att anförtro administrationen av den ideella ersättningen

till försäkringskassorna. Riksförsäkringsverket har däremot enligt kommit-

téns bedömning stor erfarenhet av frågor som hänger samman med ett

medicinskt invaliditetsbegrepp och har sedan länge administrerat militärer-

sättningsärenden och ärenden rörande ersättning till anstaltsintagna. Kommittén föreslår därför att riksförsäkringsverket skall administrera den

nya menersättningen. Verkets beslut skall så länge försäkringsrådet finns

kunna överklagas dit. Besvär över försäkringsrådets beslut förs hos försäk-

ringsdomstolen.

3.3.8¶Årbetsskaderegleringen för statsanställda

Enligt LAF skall staten fortfarande stå självrisk beträffande sina arbetstagare. Kommittén föreslår nu att skadeärenden decentraliseras och handläggs

på samma sätt som andra arbetsskadeärenden.

Det ankommer på regeringen att meddela närmare bestämmelser om utbetalning av ersättning och finansiering i fråga om statsanställdas arbetsskadeförmåner. Kommittén erinrar om att den nya försäkringen gör det nödvändigt att se över bestämmelserna om statsanställdas löne- och

pensionsförmåner vid arbetsskada.

3.3.9 Krigsförsäkring för sjömän m. m.

Kommittén anför att det huvudsakliga motivet för tillkomsten av krigsförsäkringslagen för sjömän m. fl. var att man ville förstärka den relativt låga ersättning som utgick enligt den dåvarande olycksfallsförsäkringslagen. Genom den nya lagen om arbetsskadeförsäkring och TFY blir förmånerna

vid skada i arbetet till följd av krigsåtgärd så tillfredsställande att detta motiv

inte längre är giltigt. Däremot är det motiverat att behålla ersättning för skador som till följd av krigsåtgärder inträffar under fritid och under hemresa till Sverige.

Vid sina överväganden av hur skyddet skall konstrueras har kommittén stannat för att en reformerad krigsförsäkringslagstiftning för sjömän endast bör ge ersättning i de fall LAF inte gäller på grund av att skadan inte har inträffat i arbetet. I sådana situationer utgår inte heller ersättning från TFY.

I fråga om förmånerna bör lagen anknyta till LAF med det tillägget att särskild ersättning om sex basbelopp alltjämt bör utgå.

Eftersom lagen föreslås avse endast skydd utom arbetet och motivet för lagen framför allt är samhällets intresse av att samfärdseln till sjöss upprätthålls trots risk för krigsskador bör ersättningen utgå av statsmedel.

Administrationen av ersättningsanordningen bör med hänsyn till ärendenas sällsynta förekomst och speciella art ligga kvar hos riksförsäkringsverket.

Kommittén föreslår att den nuvarande krigsersättningsförordningen för fiskare skall upphävas. Kommittén framhåller att fiskarna som egenföretagare kommer att omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Deras grundskydd kommer därigenom att i hög grad förstärkas. Genom anslutning till LAF och TFY får fiskaren bättre ersättning vid skada än vad som kan utgå enligt den frivilliga yrkesskadeförsäkringen och enligt förordningen om krigsersättning för fiskare. Kommittén pekar vidare på att denna har karaktär av beredskapslagstiftning och i dagens läge är helt betydelselös.

3.4¶Äldre skadefall

3.4.1 Uppräkning av livräntor

Kommittén påpekar att yrkesskada som har inträffat före ikraftträdandet av den nya arbetsskadeförsäkringen inte kommer att beröras av de nya bestämmelserna. Dessa innebär en kraftig höjning av ersättningsnivån främst genom att kompensationen för inkomstbort fall höjs till 100 96 och att ersättningsunderlaget för livränta ökas till högst 7 1/2 basbelopp. De äldre livräntorna har räknats upp vid flera tillfällen. Sedan den 1 januari 1968 är livräntorna anknutna till basbeloppet och följer därmed prisnivån. Kommittén framhåller att de äldre livräntorna trots uppräkningar och värdesäkring har kommit att släpa efter standardutvecklingen. Livränteförmånerna för de äldre skadefallen bör därför förbättras i anslutning till införandet av den nya arbetsskadeförsäkringen.

Enligt kommitténs mening bör man sträva efter att räkna upp livränta endast i de fall där yrkesskadan har minskat den skadades förvärvsförmåga. Detta mål skulle nås genom att efter individuell prövning räkna upp livräntan i den mån !ivränta skulle ha utgått om lagen om arbetsskadeförsäkring hade gällt vid skadefallet. Kommittén har emellertid vid sin utredning funnit att det inte är en framkomlig väg att individuellt pröva de gamla livräntorna. I

stället måste man välja en generell metod och avstå från kravet på att inkomstbortfall i realiteten föreligger i varje enskilt fall. Livräntor som grundar sig på relativt låga invaliditetsgrader bör inte omfattas av uppräkningen, eftersom skador med låg invaliditet nästan undantagslöst saknar

inverkan på förvärvsförmågan. Kommittén föreslår att gränsen för uppräkningen skall sättas vid 25 96 invaliditet. Detta är den gräns som på senare tid har satts vid uppräkning av vissa statliga ersättningar. Vidare framhåller kommittén att procentsatsen liksom vid tidigare uppräkningstillfällen bör sänkas för de senast beviljade livräntorna. Kommittén föreslår därför att livräntan räknas upp till den som skadats före år 1955 med

30 96, till den som skadats under åren 19551. o. m. 1967 med 20 96 och till den som skadats efter år 1967 med 10 96.

I många fall innebär den procentuella uppräkningen att ökningen av

livräntan blir mycket måttlig. I syfte att undvika att livränta höjs med allt för obetydligt belopp föreslår kommittén att uppräkning alltid skall ske med minst 500 kr.

3.4.2¶Samordningen mellan livränta och pension

Kommittén har undersökt om de nuvarande reglerna för samordning av livränta och pension kan ändras i överensstämmelse med de regler som kommer att gälla för nya livräntor när LAF träder i kraft. Kommittén

konstaterar att de nuvarande samordningsreglerna i de flesta fall ger tillfredsställande materiellt resultat.

Kommittén är emellertid medveten om att många livräntetagare upplever det negativt att pensionsförmånerna reduceras med viss del av livräntans belopp. Livräntan utgår ju som kompensation för yrkesskada och borde

därför inte få försämra pensionsförmånerna. Psykologiskt känner de sig

därför berövade viss del av sin pension och satta i ett sämre läge än icke yrkesskadade pensionärer. En möjlighet skulle vara att helt slopa samordningen och låta pension och livränta löpa vid sidan av varandra. Följden blir emellertid en överkompensation.

En annan utväg skulle vara att låta pensionerna utgå helt men föreskriva visst större avdrag på livräntesidan än vad som sker f. n. (livräntan minskas i dag med 1/4 av sitt belopp vid inträde i pensionsåldern). Undersökningar som

kommittén har gjort visar dock att de materiella effekterna av en sådan ordning inte blir tillfredsställande. Livräntetagare med hög ATP skulle tjäna

mest på omläggningen, och man skulle behöva komplettera med en

garantiregel av innebörd att äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas

om dessa leder till gynnsammare resultat. För den enskilde livräntetagaren skulle regelkomplexet framstå som mycket invecklat och svåröverskådligt.

Till detta kommer att om samordningen skulle ändras så att livräntan

minskade men pensionsförmånerna ökade, effekten med oförändrade skat-

tebestämmelser skulle kunna bli negativ.

En annan omständighet som ökar osäkerheten om värdet av en omvänd samordning är det arbete som pågår inom pensionskommittén med frågan om standardsäkring. Om de äldre livräntorna standardsäkras men inte pensionsförmånerna, skulle en omvänd samordning innebära att livränteta-

garen genom samordningen fick en standardsäkrad livränta utbytt mot en

icke standardsäkrad pension.

De anförda omständigheterna föranleder kommittén att inte föreslå någon

ändring i de nuvarande samordningsreglerna för de äldre skadefallen. Det är emellertid viktigt att livräntetagarna får klar insikt i hur reglerna är konstruerade och att utbetalningen av pensionerna och livräntan sker

gemensamt. Enligt kommitténs mening bör utbetalningen ske genom en

enda anvisning. Uträkningarna bör redovisas lättfattligt, så att livränteta-

garen förstår att han faktiskt får större total ersättning än den icke yrkesskadade. Informationsbehovet hos de yrkesskadade bör enligt kommit-

téns mening tillgodoses inte bara genom att utbetalade belopp redovisas

klarare utan även genom att livräntetagaren när han börjar uppbära pension tillställs lättfattlig information om vilka förmåner som kommer att utgå, hur förmånerna är samordnade och grunden för samordningsbestämmelserna.

3.4.3¶Sjukpenning vid restarbetsförmåga

Kommittén föreslår en ändring av de regler som gäller för äldre skadefall om ersättning till livräntetagare som insjuknar på nytt. Samma ersättning bör

utgå när en livräntetagare drabbas av recidiv som när han insjuknar i annan

sjukdom. Under sjukdomstiden bör han således få behålla livräntan och dessutom oberoende av sjukdomsorsak få sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen, grundad på restarbetsförmågan. Kommittén föreslår därvid en spärregel som innebär att det sammanlagda beloppet av livränta och sjukpenning inte skall få överstiga vad som skulle ha utgått i sjukpenning

enligt AFL vid en sjukpenninggrundande inkomst om 7,5 basbelopp.

3.5 Kostnader och ikraftträdande

Kommitténs förslag till lag om statligt personskadeskydd beräknas

medföra en årlig kostnadsökning som understiger 1 milj. kr. Efter någon tid

torde kostnaderna sjunka och på sikt motsvara nuvarande kostnader för

ersättningar vid skador under militärtjänst, civilförsvarstjänst och anstalts-

vistelse. Kommitténs förslag till lag om ersättning av statsmedel för ideell

skada kommer att medföra kostnader för statsverket vilka inte torde komma

att överstiga 1 milj. kr. för år.

Kostnaderna för en uppräkning av alla livräntor med en invaliditetsgrad av

25 26 och högre enligt kommitténs förslag uppgår enligt beräkningar som riksförsäkringsverket har gjort för kommitténs räkning till 36 milj. kr. när det

gäller skador under privat elier kommunal anställning och till ca 4 milj. kr. när det gäller skador under statlig anställning. Kostnaderna för uppräkning av

livräntor som utgår på grund av skador som inträffat under värnpliktstjänstgöring, civilförsvarstjänstgöring och liknande uppgår till ca 5 milj. kr.

Merkostnaden för garantiregeln att livränta skall räknas upp med lägst 500 kr. utgör ca 1 milj. kr. när det gäller skador under privat och kommunal

anställning, ca 60 000 kr. när det gäller skador i statlig tjänst och ca 44 000 kr.

för övriga skador. Totala kostnaderna för uppräkning av livräntorna uppgår

sålunda till ca 46 milj. kr.

Kommittén föreslår att lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli 1977, dvs. samtidigt som LAF.

4¶Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter

Yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag har i allt väsentligt vunnit

anslutning av remissinstanserna. Många har särskilt framhållit att de i

huvudsak tillstyrker eller inte har några principiella erinringar mot förslagen.

Dit hör bl. a. Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, försvarets civilförvalt-

ning, socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, försäkringsinspek-

tionen, arbetarskyddsstyrelsen, LO och Folksam.

4.2 Egenföretagares arbetsskadeförsäkring

Kommitténs förslag att ansluta egenföretagare och uppdragstagare till

arbetsskadeförsäkringen välkomnas allmänt. Förslaget får således uttryckligt stöd av bl. a. Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska företagares riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, SAF, Sveriges redareförening, TCO, SACO/SR, socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, statskontoret. riksrevisionsverket, Försäkringskasseförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. LO accepterar att alla förvärvsarbetande,

således även egenföretagare, tillförsäkras skydd genom arbetsskadeförsäkringen, under förutsättning att bra kontrollmöjligheter utvecklas så att försäkringen ger ersättning för påvisbar inkomstförlust. Några remissinstanser påpekar att det beträffande egenföretagarna kan bli svårt att fastställa samband mellan skada och arbete och att göra en riktig ekonomisk

invaliditetsbedömning. Det betonas också att goda kontrollmöjligheter måste utvecklas i dessa avseenden. Vidare begärs ett klarläggande av vad som skall

gälla för företagare som har uppnått pensionsåldern men ändå fortsätter

rörelsen. Statskontoret beräknar att utsträckningen av försäkringen medför en ökning av antalet arbetsskadetransaktioner med 535-10 96.

SACO/SR finner det nödvändigt, mot bakgrund av bl. a. de nya anställ-

ningsskyddslagarna. att införa ett särskilt invaliditetsbegrepp för egenföretagare, eftersom LAF:s tolkning av begreppet ekonomisk invaliditet i vissa fall

är för snäv. Man bör också kunna täcka in olika ekonomiska ansvarsåta-

ganden om rörelsen avstannar till följd av arbetsskadan. Svenska försäkringsbolags riksförbund erinrar härvid om att skadestånd kan ges för att täcka t. ex. kostnad för ersättare i rörelsen. Förbundet anför emellertid vidare att det inom arbetsskadeförsäkringen, där den sjukpenninggrundande inkomsten

läggs till grund för ersättningen, knappast finns utrymme för en sådan

nyanserad bedömning av egenföretagarnas skadefall.

Remissinstanserna lämnar i allmänhet utan erinran kommitténs förslag om en fast koppling mellan arbetsskadeförsäkringen och ATP. Lantbrukarnas riksförbund accepterar kopplingen under förutsättning att ersättningsreglerna

blir desamma för dem som återkallar undantagande från ATP för att bli

arbetsskadeförsäkrade. Förbundet undrar dock om inte en lösning i samord-

ningsfrågan är möjlig enligt det system som tillämpas för pensionstillskott, dvs. att från livräntan avräknas den ATP som skulle ha utgått om undantagande inte hade gjorts. Denna lösning förs även fram av SAF,

Sveriges redareförening och Svenska företagares riksförbund, som menar att samhället bör kunna ta på sig de administrativa olägenheter som ett skiljande av försäkringarna kan innebära. Dessa remissinstanser anser att ingen skall behöva tvingas återkalla ett undantagande från ATP för att komma med i arbetsskadeförsäkringen. Riksrevisionsverket menar att egenföretagarnas skydd bör vara helt obligatoriskt. En arbetsskada kan nämligen inte förutses som en ålderspensionering, och samhället kan bli tvunget att ge ekonomisk hjälp i annan form till den som har ställt sig utanför arbetsskadeförsäkringen. Sveriges advokatsamfund anser att all inkomst som har undantagits från ATP bör räknas som obefintlig och att detta av rättviseskäl skall gälla även arbetstagare med s. k. blandad inkomst.

Sveriges advokatsamfund saknar vidare övertygande motivering för att inte låta ett s. k. likställighetsavtal i ett uppdragsförhållande föra med sig att den arbetspresterande parten anses som arbetstagare även beträffande förmåner

från arbetsskadeförsäkringen. Samfundet förordar att AFL:s regler härom följs och gör gällande att olägenheter annars kan uppstå, t. ex. vid debitering av försäkringsavgifter. Även riksförsäkringsverket ifrågasätter kommitténs

förslag i denna del. Riksrevisionsverket tillstyrker däremot uttryckligen kommitténs förslag. Arbetarskyddsstyrelsen anser det kunna diskuteras om inte gruppindelningen av egenföretagare och uppdragstagare är mera komplicerad än omständigheterna kräver och påpekar att denna mot bakgrund av kommande arbetsmiljölag kan få konsekvenser för yrkesskadestatistiken.

Några remissinstanser betonar vikten av anvisningar och information beträffande egenföretagarnas arbetsskadeförsäkring.

4.3 Frågan om frivillig försäkring

Kommitténs förslag att inte överföra den frivilliga försäkringen till LAF tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl. a. försäkringsrådet, riksrevisionsverket, SAF, Sveriges redareförening, Svenska företagares riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Försäkringskasseförbundet instämmer i förslaget utom såvitt avser hemmamakar och kan alternativt tänka sig att dessa blir obligatoriskt försäkrade. Även kammarrätten i Stockholm och riksförsäkringsverket ifrågasätter om man inte borde behålla ett frivilligt skydd för hemmamakar. Verket är inte heller främmande för att låta studerande få fortsatt möjlighet till frivilligt skydd.

LO instämmer uttryckligen i kommitténs förslag att inte inrymma en frivillig försäkring för hemmamakar i den nya lagen. Endast få hemmamakar har utnyttjat det nuvarande skyddet, och dessutom skulle man få göra avsteg från arbetsskadeförsäkringens syfte att ge förvärvsarbetande skydd mot inkomstbortfall till följd av arbetsskada. Lantbrukarnas riksförbund beklagar att möjligheten till frivillig försäkring slopas för de mycket få egenföretagare som kommer att stå utanför det obligatoriska skyddet och för barn och ungdom som deltar i t. ex. lantbruksarbete. Sveriges fiskares riksförbund vill om möjligt ha skyddet kvar för dem som står utanför ATP och inte har råd att ansluta sig till den försäkringen. Försäkringsinspektionen påpekar att vissa grupper kan väntas få svårt att skaffa sig en motsvarande privat försäkring.

4.4 Statligt personskadeskydd

Det föreslagna statliga personskadeskyddet får i allmänhet ett mycket positivt mottagande. Kommitténs förslag anses angeläget och bedöms ge en välkommen enhetlighet på området. Förslaget blir i sin helhet godtaget av bl. a. rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, värnpliktsverket, civilförsvarsstyrelsen, biståndsutbildningsnhämnden, socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, statens avtalsverk, statens brandnämnd, Försäkringskasseförbundet, SAF, LO, Frivilligorganisationernas samarbetskommitté och Folksam.

Kriminalvårdsstyrelsen uttalar särskild tillfredsställelse över utvidgningen av skyddet på kriminalvårdens område till kortvariga frihetsberövanden och till alla sjukdomar som kan drabba de anstaltsintagna. Folksam finner förslaget i denna del vara uttryck för ett nytt synsätt på de anstaltsintagna, till vilket Folksam ansluter sig. Försäkringsrådet (majoriteten) anser däremot — med hänvisning till bl. a. förslaget att varje sjukdom skall ge rätt till ersättning enligt lagen och till den föreslagna garantiregeln för sjukpenningunderlaget — att de anstaltsintagna, särskilt ungdomsvårdsskoleeleverna, inte bör ges ett bättre skydd än arbetstagare eller dem som vid yrkesutbildning omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Rådet föreslår därför att denna grupp liksom f. n.

7 Riksdagen 19761/77. I saml. Nr 64

ges skydd genom en särskild lag som anknyter till LAF. Även riksförsäk-

ringsverket påpekar att ungdomsvårdsskoleeleverna får ett bättre skydd än

andra elever. Socialstyrelsen upplyser att försök numera görs med frivillig

intagning på ungdomsvårdsskolor och att i AFL intagna bestämmelser om att sjukpenning inte utgår under vårdtiden är aktuella för omprövning. Styrelsen

betonar vidare vikten av att både räddningstjänst och frivilligt räddningsarbete blir omfattade av den nya lagen.

ÖB har för sin del inte några principiella erinringar mot kommitténs förslag men anser att kretsen skyddade frivilliga inom totalförsvaret skall anges

direkt i den nya lagen. TCO, som finner förslagen angelägna, menar att avgränsningen av skyddet för anstaltsintagna bör göras inte genom termen ”intagen” utan genom ”omhändertagen” och därigenom inrymma alla

tvångsåtgärder. Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker förslagen beträffande

vapenfria tjänstepliktiga och föreslår att också verksamhet som kan åläggas

med stöd av allmänna tjänstepliktslagen (1959:83) förs in under personskadeskyddet. Styrelsen anser vidare att garantiregeln beträffande sjukpenningunderlaget bör kunna göras tillämplig även på hemvärnsmän och annan frivillig personal. Liknande synpunkter förs fram av riksförsäkringsverket och försäkringsinspektionen. Försvarets civilförvaltning anser att garantiregeln bör vara generellt tillämplig. Civilförvaltningen finner i övrigt kommitténs förslag väl motiverade. Försäkringsrådet ifrågasätter om fritidsskydd bör finnas vid vistelse utom Sverige. Rådet anser att det vid utlandsvistelse

liksom för övriga medborgare bör kunna räcka med det skydd som den allmänna försäkringen ger.

4.5¶Ersättning för ideell skada

Kommitténs förslag i denna del godtas i sak av bl. a. rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, ÖB, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, värnpliktsverket, biståndsutbildningshämnden, socialstyrelsen, riksrevi- Ssionsverket, statens avtalsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, statens brandnämnd och Försäkringskasseförbundet. Riksförsäkringsverket (majoriteten) föreslår att

lagen skall omfatta även arbetsskadeförsäkrade som står utanför TFY. Lagen bör därvid utformas på annat sätt än kommittén har föreslagit och regeringen

bör fastställa ersättningsnormer. SAF, Sveriges redareförening och Svenska företagares riksförbund har inget att invända mot kommitténs förslag men betonar att lagen skall ses som ett undantag och att den inte får sträckas ut till

andra kategorier. Föreningarna påpekar att TFY står öppen för alla kategorier av arbetstagare och alla arbetsgivare, liksom för företagare som saknar

anställda. Civilförsvarsstyrelsen anser att skyddstiden bör överensstämma

med personskadeskyddets och således omfatta även fritid. LO instämmer i

kommitténs målsättning men anser att också arbetsmarknadsutbildning oo. d.

bör tas med. Försäkringsrådet och Folksam är inte heller fträmmande för detta.

Rådet menar dessutom att lagens territoriella omfattning behöver klarläggas

närmare och föreslagna preskriptionsbestämmelser ses över. Svenska försäkringsbolags riksförbund ifrågasätter om man inte borde hänvisa till allmänna skadeståndsprinciper i :stället för till TEY. Statskontoret uppskattar antalet skadefall per år till 100-500 och menar att skyddet kan bli dyrare än

kommittén har räknat med. Beträffande förslaget att slopa det särskilda

olycksfallsskyddet för värnpliktiga i samband med den nya lagstiftningen ifrågasätter försvarets civilförvaltning om inte den av kommittén själv åberopade allmänna uppfattningen om de större skaderiskerna under själva

tjänstutövningen borde föranleda visst bibehållet särskilt skydd. Härigenom

kan man dessutom minska antalet skadeståndsanspråk. En sådan särskild ersättning bör avse skada under själva tjänstutövningen samt såsom en

menersättning hänföra sig till den medicinska invaliditeten och utgöra ett engångsbelopp som åtminstone förskottsvis kan snabbt utbetalas. Sveriges försäkringsbolags riksförbund anser å andra sidan, med hänsyn till att

inkomstförlust kommer att täckas av personskadeskyddet, att det inte finns anledning att invända mot att olycksfallsskyddet upphävs samtidigt som rätten till ideell ersättning införs.

I fråga om menersättningens administration råder delade meningar. Statens avtalsverk, LO, TCO, SACO/SR, riksrevisionsverket och ÖB vill lägga

administrationen hos trygghetsnämnden. Bl. a. statens avtalsverk åberopar

därvid en särskild promemoria från trygghetshämnden. De skäl som anförs för

trygghetsnämnden är i huvudsak följande. Ersättningen för ideell skada

föreslås av kommittén utgå enligt statens personskadeförsäkring (TFY), som i första instans administreras av nämnden. Nämndens beslut kan överklagas

hos en särskild skiljenämnd. Nämndens avgöranden läggs i viss mån till grund för avtalsändringar. Nämnden kan därigenom fatta åtskilliga princip-

beslut i fråga om tolkningen av avtalet. Genom sin sammansättning har nämnden dessutom tillgång till uppgifter om vad parterna avsåg när avtalet slöts. Domstolar bör däremot inte sättas att tillämpa och tolka kollektivavtal. Det finns risk för splittrad praxis om nu också dessa skall tillämpa avtalet, särskilt med hänsyn till att det här gäller endast ett mindre antal skadefall.

Inom nämndens kansli har man en ingående kännedom om förekommande

problem och ett väl fungerande handläggningssystem. Nämnden tar själv

slutlig ställning till ersättningen, även om den första utredningen görs hos

resp. anställningsmyndighet. Det torde för samtliga nu aktuella personkate-

gorier vara möjligt att finna motsvarande myndighet eller organ. Det är inte

välbetänkt att ha en annan instansordning för dessa ärenden än den som gäller för TFY-fallen. Denna ordning medger dessutom ett snabbt förfarande,

vilket är viktigt för den skadade. Om nämnden anförtros dessa nya uppgifter,

krävs endast en mindre personalökning. Av nämnden beslutade menersätt-

ningar betalas i samtliga fall ut av riksförsäkringsverket. Riksförsäkringsverket anför liknande principiella synpunkter som trygg-

Prop. 1976/77: 64 100

hetsnämnden men upplyser samtidigt att handläggningen av frågor om de statsanställdas ersättningar i olika avseenden, bl. a. lönefrågor i samband med arbetsskada, kommer att göras till föremål för ytterligare övervägande. I avvaktan på resultatet av bl. a. sådana överväganden är verket inte berett att ta slutlig ställning i administrationsfrågan beträffande ersättningen för ideell skada. |

Försäkringskasseförbundet vill lägga administrationen av menersättningen hos försäkringskassorna. Dessa är numera vana att få olika nya uppgifter. Här föreligger dessutom ett nära samband med personskadeskyddet, som ju skall administreras av kassorna. Förbundet anser det vidare vara principiellt felaktigt att riksförsäkringsverket åläggs både administration och tillsyn på detta område. Även Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om inte denna nya uppgift bör anförtros kassorna. Samfundet pekar därvid bl. a. på att de olika skadeersättningarna måste grundas på delvis samma utredning.

Statskontoret, som finner svagheter i samtliga här diskuterade lösningar, anför att riksförsäkringsverket mot bakgrund av de nyligen av annan utredning föreslagna ändringarna av besvärsordningen inom socialförsäkringen inte bör tillföras nya beslutsuppgifter i första instans. Statskontoret finner det vidare önskvärt att den enskilde bara behöver vända sig till en myndighet. Statskontoret föreslår därför att man prövar en lösning som innebär att kassorna skall besluta efter hörande av trygghetsnämnden. Statskontoret erinrar slutligen om att det inte har gjorts några beräkningar av kostnader för nya system och rutiner.

4.6 Krigsförsäkring för sjömän

Endast tre remissinstanser yttrar sig särskilt i denna fråga. Sveriges redareförening och Försäkringskasseförbundet lämnar kommitténs förslag utan erinran i sak. Förbundet anser emellertid liksom statskontoret att ersättningen bör administreras av Göteborgs allmänna försäkringskassa, som har en särskild sjöfartsdetalj.

4.7 Äldre skadefall

Även dessa frågor behandlas närmare av endast några remissinstanser. Försvarets civilförvaltning tillstyrker kommitténs förslag. För LO framstår det som viktigt att de äldre livräntorna justeras upp. LO finner emellertid i motsats till kommittén att också livräntor som grundas på lägre än 25procentig invaliditet bör kunna bli uppräknade. LO föreslår därvid att arbetstagare skall få begära individuell prövning, om de kan styrka att skadan har föranlett inkomstförlust. LO menar att man på goda grunder kan anta att en del yrkesskadade trots låg invaliditet kan vara anställda med tunga och slitsamma arbeten. LO finner det angeläget att anställda i den situationen får

en fullvärdig ekonomisk kompensation. LO tillstyrker kommitténs förslag till

åtgärder i fråga om samordning mellan äldre livräntor och allmän pension. Folksam delar LO:s åsikt beträffande livräntor vid låg invaliditet och föreslår alternativt att den generella minimigränsen för uppräkning sänks. En minoritet inom försäkringsrddet vill ha en beloppsmässigt högre uppräkning.

TCO, Försäkringskasseförbundet och Sveriges hantverks- och industriorganisation biträder däremot uttryckligen kommitténs förslag till uppräkning.

Förbundet och statskontoret uttalar sig dessutom positivt om förslaget

beträffande sjukpenning vid recidivfall.

5¶Föredraganden

5.1¶Allmänna synpunkter

Lagstiftningen om försäkring för skador i arbetet reformerades grundligt genom den vid 19757/76 års riksmöte antagna lagen (1976:380) om arbetsska-

deförsäkring (LAF) som träder i kraft den 1 juli 1977. LAF bygger på ett av

yrkesskadeförsäkringskommittén utarbetat förslag. En av de viktigaste

förändringarna i förhållande till den ännu gällande lagen (1954:243) om

yrkesskadeförsäkring (YFL) är att det medicinska invaliditetsbegreppet

ersätts med den allmänna försäkringens ekonomiska invaliditetsbegrepp. Detta innebär att ersättningens storlek bestäms av den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete och inte som nu i första hand på grundval av en bedömning av skadans medicinska betydelse.

Livräntans kompensationsgrad höjs till i princip 100 96. Livräntan kommer

i de flesta fall att utgöra skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade

kan antas ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots

skadan kan beräknas få.

I den nya lagen används begreppet arbetsskada i stället för yrkesskada. Därmed förstås alla skador som har uppstått till följd av olycksfall i arbetet

eller annan skadlig inverkan i arbetet. Endast beträffande smittosamma

sjukdomar kommer den nuvarande metoden att räkna upp de ersättnings-

berättigande sjukdomarna att behållas. Reglerna om samordning mellan den allmänna försäkringens pensionsförmåner och arbetsskadelivräntorna förenklas jämfört med vad som nu gäller.

Livräntan skall täcka den del av inkomstförlusten som inte ersätts genom allmän pension. Livräntan skall vidare i princip vara pensionsgrundande för

ATP. Den utgår fram till pensionsåldern 65 år. En särskild garantiregel gäller

för dem som har liten eller ingen ålderspension från den allmänna försäkringen.

Arbetsskadeförsäkringen skall liksom hittills finansieras helt genom arbetsgivaravgifter. Administrationen skall decentraliseras från riksförsäk-

ringsverket till de allmänna försäkringskassorna. Äldre yrkesskadeärenden handläggs övergångsvis av riksförsäkringsverket. Den nya lagen gäller skadefall som inträffar fr. o. m. den 1 juli 1977, även fall där skadan har

ådragits tidigare men visat sig först efter denna tidpunkt.

I sitt slutbetänkande (SOU 1976:50) Statligt personskadeskydd har yrkes-

skadeförsäkringskommittén redovisat sina återstående utredningsuppgifter. Kommittén föreslår att egenföretagare och uppdragstagare obligatoriskt skall

anslutas till arbetsskadeförsäkringen. I anslutning härtill tar kommittén

också upp frågan om den frivilliga yrkesskadeförsäkringen bör bestå. Nya och

enhetliga ersättningsregler föreslås vid skada under militär-, civilförsvarsoch räddningstjänst samt viss anstaltsvistelse. Förslagen innebär i flera avseenden en utvidgning i rätten till ersättning i jämförelse med vad som nu

gäller. Bestämmelserna sammanförs i en gemensam lag om statligt personskadeskydd. Till denna knyts en särskild lag om ersättning av statsmedel för

ideell skada. Vidare läggs fram förslag i fråga om krigsskadeersättning för sjömän och uppräkning av livräntor för skadefall som har inträffat innan LAF

träder i kraft. Kommittén föreslår dessutom vissa följdändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) m. fl. författningar. Förslagen är enhälliga. Kommitténs olika förslag har i stort vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak

förslagen eller har inte några principiella erinringar mot dem, även om vissa invändningar framförs i enskilda frågor. Även jag anser att betänkandet är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Jag kommer i det följande att ta närmare ställning till de olika förslagen.

5.2 Egenföretagare, frivillig försäkring m. m. 5.2.1 Allmänt om egenföretagare och uppdragstagare

Kommittén framhåller att den obligatoriska försäkringen för skada i arbetet alltsedan sin tillkomst enbart har gällt arbetstagare. Övriga förvärvsarbetande har själva fått skaffa sig försäkringsskydd antingen på den privata försäkringsmarknaden eller genom frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller lagen om allmän försäkring. Kommittén anser att det inte

finns några bärande skäl mot att ge alla som deltar i produktionen möjlighet

att tillhöra den nya arbetsskadeförsäkringen. Kommittén föreslår därför att

egenföretagarna skall bli arbetsskadeförsäkrade på samma sätt som anställda. Egenföretagarnas anslutning bör i princip vara obligatorisk. Även uppdragstagare bör omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Kommittén motiverar detta bl. a. med svårigheten att dra gränser mellan arbetstagare, uppdragstagare och

egenföretagare. Uppdraget står också många gånger anställningen nära, och

en uppdragstagare är ofta socialt och ekonomiskt i samma situation som en arbetstagare.

Kommitténs förslag att egenföretagare och uppdragstagare skall obligatoriskt anslutas till arbetsskadeförsäkringen innebär ytterligare ett steg mot samordning inom socialförsäkringslagstiftningen, eftersom AFL inte har något generellt undantag för egenföretagare. Jag vill erinra om att riksdagen i samband med behandlingen av förslaget till arbetsskadeförsäkring underströk angelägenheten av att även egenföretagarna redan från början omfattades av den nya försäkringen (SfU 1975/76:40). Jag ansluter mig till kommitténs förslag, som har vunnit allmän anslutning bland remissinstanserna.

I några remissyttranden förordas att arbetsskadeförsäkringen för egenföretagare skall anknytas till ett annat inkomstbegrepp än den sjukpenninggrundande inkomsten. Man framhåller därvid bl. a. att även gjorda ekonomiska åtaganden bör kunna täckas genom ersättning om egenföretagarens rörelse avstannar på grund av arbetsskada. Enligt min mening är det inte möjligt att täcka in nu antydda förluster i arbetsskadeförsäkringen, som bl. a. med hänsyn till samordningsreglerna bör ha samma inkomstbegrepp som AFL.

Den föreslagna utsträckningen av försäkringen innebär att arbetsskadeskyddet utvidgas till bl. a. småföretagare, jordbrukare, fiskare och personer med förtroendeuppdrag. Tilt den sistnämnda kategorin hör t. ex. fullmäktigoch styrelseledamöter, nämndemän och övervakare.

3.2.2 Anknytningen till ATP

Om egenföretagare och uppdragstagare förs in under arbetsskadeförsäkringen, uppkommer särskilda problem beträffande dem som har anmält undantagande från ATP. Jag vill inledningsvis erinra om att arbetsskadeförsäkringen i princip utgör en påbyggnad på den allmänna försäkringen. Kommittén har vid sina överväganden fäst särskild vikt vid att enhetlighet och samordning eftersträvas inom socialförsäkringssystemet. Kommittén förordar därför en fast koppling mellan arbetsskadeförsäkringen och ATP. Ett undantagande från ATP skall alltså enligt kommitténs förslag innebära undantagande även från arbetsskadeförsäkringen. Någon möjlighet till självständigt utträde ur denna försäkring bör inte finnas.

Även den som är undantagen från ATP när utsträckningen av försäkringsskyddet träder i kraft bör enligt kommitténs mening kunna få tillhöra arbetsskadeförsäkringen redan från början. Kommittén föreslår därför att undantagandet skall få återkallas, även om det inte har gällt under minst en femårsperiod, vilket annars krävs enligt AFL.

Kommittén har övervägt att låta den som är arbetsskadeförsäkrad men tidigare har haft undantagande från ATP få bära följderna av undantagandet

även i fråga om livränta från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan borde i så fall samordnas med den ATP som kunde ha utgått om undantagande aldrig hade gjorts. Kommittén har dock inte velat föreslå en sådan bestämmelse

bl. a. med hänsyn till att det inte var möjligt att tillhöra arbetsskadeförsäkringen när undantagandet anmäldes.

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat kommitténs förslag beträffande anknytningen till ATP utan erinran. SAF, Sveriges redareförening och

Svenska företagares riksförbund anser dock att ingen skall behöva tvingas

återkalla ett undantagande från ATP för att komma med i arbetsskadeför-

säkringen. Liknande synpunkter har riksrevisionsverket fört fram. Lantbrukarnas riksförbund accepterar förslaget men undrar samtidigt om inte samordningen kan lösas enligt det system som tillämpas för pensionstillskott,

dvs. så att utgående livränta minskas med den pension som skulle ha betalats

ut om undantagande inte hade gällt.

I likhet med kommittén anser jag att tillhörigheten till socialförsäkringens olika grenar så långt möjligt bör vara enhetligt reglerad. Om arbetsskadeförsäkringen inte fast kopplas till ATP, blir följden att egenföretagare eller

uppdragstagare som har undantagande från ATP vid skada i stället får större livränta från arbetsskadeförsäkringen. Arbetsskadeförsäkringen kommer då

att få bära konsekvenserna av undantagandet. Som har diskuterats under

remissbehandlingen kan man för den som har undantagande från ATP också

välja en lösning som innebär att livräntan vid arbetsskada minskas med den

tilläggspension som skulle ha betalats ut om undantagande inte hade gällt.

Svagheten med denna lösning är att skyddet vid arbetsskada då ofta i praktiken kommer att visa sig ineffektivt med hänsyn till reduktionsreglerna. En annan metod skulle kunna vara att låta den som har undantagande från ATP betala en högre avgift till arbetsskadeförsäkringen som täcker merkostnaden för denna. Här uppkommer frågor om de egenföretagare och uppdragstagare som har undantagande är beredda att betala en sådan högre avgift och om lämpligheten av en differentierad avgiftssättning inom försäkringen. Vid övervägande av de olika lösningarna har jag stannat för att liksom de flesta

remissinstanserna biträda kommitténs förslag att undantagande från ATP skal! gälla även för arbetsskadeförsäkringen. Pensionskommittén utreder f. n. frågan om förbättrade pensionstillskott åt dem som har undantagande från ATP. Pensionskommittén gör också en översyn av avgiftssystemet inom socialförsäkringen. Det kan därför vara lämpligt att pensionskommittén

samtidigt prövar möjligheterna att till arbetsskadeförsäkringen ansluta egenföretagare och uppdragstagare som har undantagande från ATP.

I likhet med yrkesskadeförsäkringskommittén anser jag att den som är undantagen från ATP när reformen träder i kraft bör få möjlighet att återkalla undantagandet oberoende av om detta har gällt fem år eller inte. Vidare bör reglerna om samordning mellan ATP och arbetsskadelivränta ha samma utformning för den som tidigare har haft undantagande som för andra försäkrade.

3.2.3 Övriga frågor beträffande egenföretagare och uppdragstagare

Arbetsskadeförsäkringen för egenföretagare och uppdragstagare bör enligt kommitténs mening gälla endast dem som är bosatta i riket. En fast anknytning till Sverige bör således krävas. Därigenom får man ett naturligt samband med den allmänna försäkringen, särskilt sjukpenningförsäkringen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag som inte har mött några invändningar vid remissbehandlingen.

Den nya arbetsskadeförsäkringen skall liksom yrkesskadeförsäkringen finansieras helt med arbetsgivaravgifter. Arbetsskadeförsäkringen för egenföretagare måste enligt kommitténs mening helt finansieras genom avgifter från de försäkrade. Avgiften bör i avvaktan på pensionskommitténs översyn av reglerna om socialförsäkringsavgifter tas ut på samma avgiftsunderlag och i övrigt följa reglerna för sjukförsäkringsavgiften. När det gäller uppdragstagare som enligt AFL skall jämställas med arbetstagare bör försäkringen bekostas genom avgifter från uppdragsgivarna. Redan fastställd procentsats för arbetstagarnas försäkring — 0,25 — bör enligt kommittén gälla även för egenföretagare och uppdragstagare.

Vad kommittén har föreslagit i fråga om finansieringen av arbetsskadeförsäkringen för egenföretagare och uppdragstagare har godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Också jag ansluter mig till förslagen. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa övergångsbestämmelser i fråga om avgifter för år 1977.

5.2.4 Frågan om frivillig försäkring

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är öppen för frivillig anslutning antingen enskilt eller kollektivt. Den som är obligatoriskt försäkrad mot yrkesskada kan komplettera sin försäkring med skydd vid skador som inträffar under fritid eller i egen verksamhet. För övriga utgör den frivilliga försäkringen ett komplement till den allmänna försäkringen. I huvudsak gäller samma regler för ersättning från den frivilliga försäkringen som från den obligatoriska försäkringen. Dock utgår sjukvårdsersättning och sjukpenning även efter samordningstiden från sjukförsäkringen, längst till dess livränta börjar utgå. Dessutom utgår tillägg från den frivilliga försäkringen med så stort belopp att den totala ersättningen motsvarar vad som skulle ha getts ut om den skadade hade varit obligatoriskt försäkrad. Livränta från den frivilliga försäkringen dras inte av från allmänna pensionsförmåner. Rätten till ersättning kan begränsas i försäkringsavtalet.

Kommittén framhåller att den frivilliga försäkringen för yrkesskada kom till när det inte fanns något allmänt täckande socialförsäkringssystem. Den frivilliga försäkringen har genom tillkomsten av allmän sjukförsäkring, ATP och TFY förlorat mycket av sin tidigare betydelse. Antalet försäkrade har också minskat påtagligt under senare år. En stor del av de frivilligt försäkrade är egna företagare som kommer att omfattas av den obligatoriska arbetsskadeförsäkringen. Övriga är hemmamakar, studerande och personer som har tagit fritidsförsäkringar. Kommittén anser att det inte finns tillräckliga skäl att inrätta frivilliga försäkringar inom arbetsskadeförsäkringen för dessa grupper. Kommittén föreslår därför att den frivilliga försäkringen inte skall föras över till arbetsskadeförsäkringen utan slopas den 1 juli 1977 då LAF träder i kraft. Nu löpande avtal om frivillig försäkring upphör samtidigt att gälla.

Förslaget att avskaffa den frivilliga yrkesskadeförsäkringen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser avstyrker eller ställer sig tveksamma till att avveckla försäkringen när det gäller hem mamakar och studerande. Lantbrukarnas riksförbund beklagar att den frivilliga försäkringen slopas för oförsäkrade egenföretagare och för barn och ungdom. Fiskarförbundet vill om möjligt ha skyddet kvar för fiskare som inte anser sig ha råd att gå med i ATP och LAF.

För egen del vill jag erinra om att anslutningen till den frivilliga försäkringen av studerande och hemmamakar är mycket låg. År 1975 var således endast ca 1 900 hemmamakar och ca 140 studerande anslutna. För dessa kategorier står möjligheterna också öppna att teckna frivillig olycksfallsförsäkring hos privata försäkringsbolag. Många studerande och hemmamakar torde f. ö. redan ha sådant skydd t. ex. genom gruppförsäkring. Av de ca 1 900 egenföretagare som nu är frivilligt försäkrade kan man räkna med att de allra flesta blir anslutna till den obligatoriska arbetsskadeförsäkringen. Beträffande egenföretagare med undantagande från ATP kan jag erinra om vad jag tidigare har framhållit rörande deras möjligheter till anslutning till arbetsskadeförsäkringen.

Jag anser mot denna bakgrund det inte motiverat att uppehålla en särskild försäkringsform i samhällets regi som kan beräknas få mycket liten anslutning. Jag ansluter mig således till kommitténs förslag att avveckla den frivilliga försäkringen mot yrkesskador.

Ersättningar i skadefall som har inträffat före den I juli 1977 kommer till följd av övergångsbestämmelserna till LAF att utgå i enlighet med nuvarande lagstiftning. Riksförsäkringsverket bör under en övergångstid handlägga dessa skadeärenden. |

5.3 Statligt personskadeskydd 5.3.1 Allmänt

Kommittén anser att LAF bör vara den naturliga utgångspunkten för reglerna om ersättning för kroppsskada under militärtjänst, tjänstgöring i civilförsvaret, viss verksamhet i brandförsvaret, flygräddningstjänst och i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar samt under vistelse i anstalt. Enhetliga regler bör så långt möjligt gälla för alla som på grund av tjänsteplikt eller dom eller beslut under viss tid står till myndighets förfogande eller befinner sig i förvar hos myndighet. Kommittén föreslår att den nuvarande lagstiftningen på detta område som är uppdelad på sex olika författningar skall ersättas av en enda gemensam lag, kallad lag om statligt personskadeskydd. Lagen bör innehålla endast de särregler som motiveras av den speciella verksamhet som den skyddade personkretsen ägnar sig åt. Genom hänvisning till LAF bör i övrigt denna lags regler gälla. Därigenom blir skyddet vid skada likvärdigt, oavsett om skadan inträffar i arbetet eller i verksamhet som åläggs genom tjänsteplikt eller myndighets beslut.

Förslaget att anknyta bestämmelserna på området till LAF och sammanföra dem till en enda lag har i allmänhet mottagits mycket positivt av remissinstanserna. De anser förslaget angeläget och anför att det ger en välkommen enhetlighet på området. Det är också min uppfattning att de bestämmelser om statlig ersättning vid kroppsskada som hör samman med arbetsskadeförsäkringen bör föras samman till en gemensam lag. På så sätt underlättas överblicken över samhällets ersättningsanordningar för både enskilda och myndigheter. En så nära koppling till LAF:s bestämmelser som möjligt är av samma skäl angelägen. Jag ansluter mig således till förslaget om en gemensam lag om statligt personskadeskydd. Denna bör liksom LAF avse ersättning för ekonomisk skada. Till frågan om ersättning för ideell skada liksom till den närmare utformningen av lagen om statligt personskadeskydd och de särbestämmelser som behövs för olika kategorier återkommer jag i det följande. :

5.3.2 Militärtjänst

Ersättning för kroppsskada eller sjukdom under militärtjänstgöring utgår f.n. enligt militärersättningslagen (MEL) till i huvudsak värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga, biståndselever, hemvärnspersonal och viss frivillig personal. Ersättningen avser också skador vid olycksfall under resa till och från tjänstgöring liksom under färd i samband med permission och fritid. Vidare ersätts skador som har inträffat inom tjänstgöringsområdet, även om den skadade inte tjänstgjorde vid skadetiltfället, och skador vid inskrivningsförrättningar. Även olycksfall under vistelse på allmän plats på tjänstgöringsorten eller den omgivning av orten där värnpliktiga brukar vistas under

fritiden ersätts. Orsakssamband mellan olycksfall och inträffad skada bedöms efter samma regler som inom yrkesskadeförsäkringen.

Ersättning utgår enligt MEL även vid sjukdom som inte är yrkessjukdom. Sjukdom som har yppats under tjänstgöringen anses enligt huvudregeln ådragen under denna. Detta gäller dock inte om skälig anledning finns att anta att sjukdomen har föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och att denna inte väsentligt har bidragit till sjukdomen. Sjukdom som har yppats först efter tjänstgöringen anses vara ådragen under denna, om tjänstgöringen skäligen kan antas ha väsentligt bidragit till sjukdomen.

Kostnader för sjukvård ersätts i samma utsträckning som vid yrkesskada. Sjukpenning, livränta och vårdbidrag utgår i huvudsak enligt de regler som gäller vid yrkesskada. För värnpliktiga och för hemvärnspersonal som har fyllt 20 år får arbetsförtjänsten dock inte beräknas till lägre belopp än två och en halv gånger basbeloppet. S.k. särskild sjukpenning kan utgå till värnpliktig som under grundutbildning eller repetitionsutbildning i direkt anslutning till grundutbildningen har ådragit sig sjukdom som inte har föranletts av tjänstgöringen. Detsamma gäller värnpliktig som efter tjänstgöringens slut har ådragit sig sjukdom under utryckningsmånaden eller månaden närmast efter denna. Den särskilda sjukpenningen utgår med det belopp som skulle ha utgått enligt AFL vid en årlig arbetsförtjänst motsvarande två och en halv gånger basbeloppet.

Kommittén anser att det även i fortsättningen bör finnas ett skydd utöver den allmänna försäkringens vid skada som drabbar den som fullgör militärtjänstgöring. Skyddet bör i princip vara uppbyggt på samma sätt som skyddet för arbetsskador. Detta innebär att den som har skadats under militärtjänst bör ekonomiskt försättas i samma situation som om skadan inte hade inträffat. Ersättningen bör utgöra en renodlad kompensation för inkomstförlust. Rätt till livränta bör grundas på den skadades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete och inte på den medicinska defekten som sådan. Kompensationsnivån bör liksom vid arbetsskada höjas till 100 26. Ersättningsunderlaget för livräntan bör höjas till högst sju och ett halvt basbelopp.

Nuvarande regler i fråga om skade- och sjukdomsbegrepp bör enligt kommitténs mening behållas. Även de nuvarande bevisreglerna bör oförändrade överföras till den nya lagen.

Bestämmelserna om fritidsskador och färdolycksfall har fört med sig svåra gränsdragningsproblem. Kommittén föreslår att skyddet för de värnpliktiga utsträcks till att omfatta alla skador som inträffar under utbildningstiden. Det innebär att skyddet bör gälla från det färd för inryckning till tjänstgöringen eller utbildningen påbörjas till dess färd för utryckning avslutas. Samma ordning föreslås gälla för annan personal som deltar i verksamhet inom totalförsvaret.

Nuvarande ersättning till dem som drabbas av skador under militärtjänst-

göring fyller enligt min mening en viktig funktion som särskilt olycksfallsskydd. De värnpliktiga har i militärersättningen en motsvarighet till det försäkringsskydd som arbetsskadeförsäkringen ger dem i deras civila arbete. Enligt min mening är det angeläget att vi även i framtiden får ett skadeskydd för dem som fullgör militärtjänst som är av minst samma omfattning som det arbetsskadeförsäkringen kan erbjuda. Jag ansluter mig därför liksom remissinstanserna till kommitténs förstag om statligt personskadeskydd för de grupper som f. n. täcks av militärersättningslagen.

Som jag redan tidigare har nämnt biträder jag kommitténs förslag att renodla personskadeskyddet till en ersättning för inkomstförlust. Jag biträder även förslaget att i överensstämmelse med arbetsskadeförsäkringens ersättningsregler fastlägga kompensationsnivån till i princip 100 va.

Kommitténs förslag att behålla nuvarande skade- och sjukdomsbegrepp liksom nuvarande bevisregler har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Också jag ansluter mig till förslagen. Det innebär att alla skador och sjukdomar som drabbar någon under tjänstgöringen kommer att täckas av personskadeskyddet. Endast om det finns skälig anledning att anta att en sjukdom har föranletts av annat än tjänstgöringen och att tjänstgöringen inte heller väsentligt har bidragit till denna, faller sjukdomen utanför skyddet.

Utvecklingen har i lagstiftning och praxis på militärersättningens område lett till att skyddet f. n. gäller inte bara under själva tjänstgöringen och vid resor till och från denna. Ersättning kan också utgå för olycksfall som inträffar under permission eller annan ledighet inom tjänstgöringsorten eller dess närmaste omgivning där de värnpliktiga vanligen vistas under sin fritid. Denna gränsdragning var mera naturlig tidigare då de värnpliktiga i stor utsträckning vistades på tjänstgöringsorten också under sin fritid. I dag när många har bil är förhållandena annorlunda, och det ter sig nu svårt att motivera varför de som kanske är hemmahörande på tjänstgöringsorten och uppehåller sig där under sin ledighet skall vara täckta av ett fritidsskydd, men andra inte.

För i stort sett alla värnpliktiga torde gälla att de saknar särskilt olycksfallsskydd när de i samband med ledighet under utbildningstiden vistas på annan ort. Tjänstgöringen torde oftast innebära att de värnpliktiga saknar andra inkomster än dem de uppbär genom tjänstgöringen. De har därför också begränsade möjligheter att ordna sitt försäkringsskydd på egen hand.

Mot den angivna bakgrunden ansluter jag mig till kommitténs förslag att utsträcka personskadeskyddet till att generellt gälla skador som inträffar under fritid. Skyddet får här närmast karaktären av en kollektiv olycksfallsförsäkring för dem som har uttagits tvångsvis eter frivilligt har ställt sig till förfogande för tjänstgöring inom försvaret.

Invaliditetsbedömning och beräkning av den årliga arbetsförtjänsten som

underlag för sjukpenning och livränta bör enligt kommittén följa samma regler som i arbetsskadeförsäkringen. Liksom i nuvarande lagstiftning bör finnas en garantiregel vid inkomstberäkningen för den som har en lång sammanhängande tjänstgöring. Kommittén föreslår att garantiregeln skall gälla värnpliktig, vapenfri tjänstepliktig och elev vid bistånds- och katastrofutbildning som har skadats under grundutbildning eller repetitionsutbildning i omedelbar anslutning till grundutbildning. Ersättningsunderlaget bör bestämmas enligt reglerna för studerande i lagen om arbetsskadeförsäkring, dvs. till två gånger basbeloppet för tid före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder och tre gånger basbeloppet för tid fr. o. m. 25 års ålder.

Kommittén föreslår att de nuvarande reglerna om s. k. särskild sjukpenning behålls i huvudsak oförändrade. Sjukpenningens belopp bör dock lägst bestämmas med utgångspunkt från ersättningsunderlaget enligt garantiregeln.

Den föreslagna utformningen av ersättningen för militärskador godtas eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Delade meningar finns dock om tillämpningen av garantiregeln för beräkning av ersättningsunderlaget. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att regeln bör göras tillämplig även på hemvärnsmän och annan tillfällig personal. Några remissinstanser anser att garantiregeln bör vara generellt tillämplig.

Beträffande önskemålen om att utsträcka garantiregelns tillämpning till andra kategorier än de föreslagna vill jag framhålla att enligt min mening garantiregeln endast bör avse personer med relativt långvarig sammanhängande tjänstgöring. Jag ansluter mig följaktligen till kommitténs mening i detta avseende. Även i övrigt biträder jag de framlagda förslagen som möjliggör en hög grad av anpassning till LAF:s regler.

5.3.3 Civilförsvarstjänst

Ersättning utgår av statsmedel om någon under tjänstgöring i civilförsvaret drabbas av skada eller annan inverkan som avses i YFL. Här inbegrips också olycksfall vid vistelse inom förläggningsområde och vid färd till eller från platsen för tjänstgöringen, om färden föranleds av och står i nära samband med tjänstgöringen. Även inställelse för inskrivning i civilförsvaret räknas som tjänstgöring. Ersättning utgår i princip fr.o.m. den dag skadan inträffade och enligt de bestämmelser i YFL som gäller efter samordningstidens utgång.

Enligt kommitténs mening bör de civilförsvarspliktiga i princip ha samma skydd vid olycksfall och sjukdom som de värnpliktiga under repetitionsutbildning och de som fullgör frivillig militärtjänstgöring. Kommittén förestår därför att ersättningen till den som skadas under civilförsvarstjänstgöring bestäms enligt samma regler som föreslås för värnpliktiga och frivilliga.

Förslaget innebär att också alla fritidsskador som inträffar medan tjänstgöringen pågår innefattas i skyddet. Rätten att få skadeersättning för tid under vilken tjänstgöringen pågår tas å andra sidan bort i princip i överensstämmelse med vad som gäller för den som gör militärtjänst. Denna tid täcks nämligen av andra ersättningsbestämmelser. Kommittén anser att de civilförsvarspliktiga inte bör omfattas av garantiregeln för beräkning av ersättningsunderlaget eller få rätt till särskild sjukpenning. Kommittén hänvisar till att deras tjänstgöring är så kortvarig att den inte påverkar den sjukpenninggrundande inkomsten.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag som inte har mött någon erinran vid remissbehandlingen.

5.3.4 Räddningstjänst

För skada som någon har ådragit sig under räddningstjänst enligt brandlagen (1974:80), lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. eller luftfartslagen (1957:297) utgår ersättning efter samma regler som gäller för skador under civilförsvarstjänst.

Kommittén anser att den som i ett nödläge som avses i nämnda lagar tvångsvis har uttagits till celler frivilligt har deltagit i räddningsarbete bör få ersättning av staten för personskada enligt samma regler som har föreslagits för den som deltar i civilförsvarstjänstgöring.

Kommitténs förslag har inte mött invändningar från remissinstanserna. Jag ansluter mig till förslaget. |

5.3.5 Anstaltsvistelse

Förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m. gäller bl. a. för den som är häktad celler intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt och den som vårdas i allmän eller statsunderstödd vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Ersättning utgår till den som drabbas av skada under vistelse i häktet eller anstalten. Även färdolycksfall ersätts om färden föranleds av och står i nära samband med vistelsen i häktet eller anstalten. Ersättningen utgår i princip enligt bestämmelserna i YFL och AFL. Vid bestämmande av årlig arbetsförtjänst skall dock skälig hänsyn tas till årsinkomsten av förvärvsarbete för en arbetstagare med samma arbetsförmåga som den skadade och med det yrke denne hade då han omhändertogs. Om den intagne då saknade yrke, skall skälig hänsyn tas till inkomsten för en med honom jämförlig arbetstagare på den ort där han senast har arbetat eller har haft sin verksamhet.

Sjukpenning och livränta utges i princip inte för den tid den skadade är intagen. Ersättning får sättas ned eller dras in, om den skadade har åsidosatt ordningsföreskrifter eller om annars särskilda omständigheter talar för det.

Kommittén föreslår att skyddet utvidgas till ytterligare kategorier som av

olika anledningar berövats friheten. Dessa är ungdomsvårdsskoleelever samt anhållna, gripna och andra som tillfälligt har tagits om hand av polisen eller kriminalvården. Ungdomsvårdsskoleeleverna är när det gäller sjukförsäkringen jämställda med dem som är intagna på kriminalvårds- eller arbetsanstalt. De bör därför enligt kommitténs mening få det skydd som övriga intagna har. Av dem som mera kortvarigt vistas i anstalter, häkten och polisarrester har nu endast häktade särskilt skydd. Övriga har endast den allmänna försäk-

ringens skydd. Härav följer att en och samma person har olika skydd när han först är gripen och anhållen och när han sedan blir häktad. Kommittén anser att denna ordning är otillfredsställande. Enligt kommitténs mening bör var och en som genom myndighets besiut är berövad friheten ha ekonomiskt skydd vid personskada.

De nämnda kategorierna bör enligt kommitténs mening ha samma skydd

som andra som har fått sin rörelsefrihet inskränkt. Det statliga personskade-

skydd som har föreslagits för värnpliktiga m. fl. bör således också gälla dem. Detta innebär bl.a. att skyddet utsträcks till att omfatta även andra sjukdomar än yrkessjukdomar. Skyddet föreslås också omfatta sex månader av tid under vilken den intagne vistas utom anstalt på permission eller för

rehabilitering. Kommittén anser att en skada som drabbar en anstaltsintagen

under sådan tid bör omfattas av skyddet, i den mån arbetsskadeförsäkringens bestämmelser inte gäller.

Det personskadeskydd som kommittén har föreslagit för anstaltsintagna och därmed jämställda grupper har tillstyrkts av de allra flesta remissinstanserna. Det innebär utvidgningar i förhållande till gällande regler beträffande

personkrets, ersättningsbara skador och skyddstid. 1 fråga om de nya

kategorier som föreslås omfattade av lagen — bl. a. anhållna samt gripna eller

på annat sätt tillfälligt omhändertagna — bortfaller en omotiverad skillnad i

förhållande till andra som hålls i förvar genom polisens eller kriminalvårdens

försorg. Utvidgningen till att omfatta alla sjukdomar och inte som nu bara

yrkessjukdomar, liksom till att låta skyddet i viss utsträckning gälla under permission och vid vård utom anstalt, ligger i linje med den utveckling mot ett mera fullständigt gruppolycksfallsskydd som har förordats för dem som genomgår militärtjänstgöring. Även för anstaltsintagna gäller att de ofta har

mycket begränsade möjligheter att teckna egna olycksfallsförsäkringar under

de kortare eller längre perioder av vårdtiden som de vistas utanför anstalt. Jag

anser det för min del rimligt att staten under den tid som någon är berövad friheten eller tvångsvis är underkastad vård inom kriminalvården e. d. tar på

sig ansvaret för den omhändertagnes eller intagnes skydd vid personskada. Jag ansluter mig följaktligen till kommitténs förslag till personskadeskydd för

anstaltsintagna m. fl. Jag återkommer i specialmotiveringen till lagförslagets närmare utformning.

5.3.6¶Administration av personskadeskyddet

Ersättningen för skador under militär- och civilförsvarstjänst, olika slag av

räddningstjänst samt för skador under anstaltsvistelse administreras nu av

riksförsäkringsverket. Försäkringsrådet är tillsyns- och besvärsmyndighet

och försäkringsdomstolen högsta besvärsinstans. Enligt LAF skall handläggningen av skadeärenden decentraliseras från riksförsäkringsverket till de

allmänna försäkringskassorna. Ärenden om egenlivränta och frågor om

arbetssjukdom skall avgöras av försäkringskassornas pensionsdelegationer.

Kommittén föreslår att skaderegleringen enligt den nya lagen om statligt personskadeskydd också skall förläggas till försäkringskassorna. Ärendena bör enligt kommittén handläggas i samma ordning som nu skall tillämpas för arbetsskadeärenden. Detta innebär bl. a. att ett ärende normalt skall avgöras av den försäkringskassa hos vilken den skadade är inskriven. De materiella reglerna i den nya lagen kommer att överensstämma med reglerna i lagen om

arbetsskadeförsäkring. Jag ansluter mig därför till förslaget som inte har mött några invändningar vid remissbehandlingen.

Som kommittén vidare har föreslagit bör ärenden enligt nu gällande eller

äldre lagstiftning även i fortsättningen — liksom äldre yrkesskadeärenden administreras av riksförsäkringsverket.

5.3.7 Ersättning för ideell skada

5.3.7.1 Ersättningens utformning

Ersättning för ideell skada utgår inte enligt YFL eller motsvarande författningar om ersättning av statsmedel som nu gäller. Vid tillämpningen

av dessa författningar används emellertid ett medicinskt invaliditetsbegrepp vid invaliditetsbedömningen. Detta har i praktiken fört med sig att de livräntor som har beviljats för lindrigare skador närmast kommit att bli ersättning för lyte eller stadigvarande men av annat slag och inte kompen-

sation för inkomstbortfall.

Värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och civilförsvarspliktiga kan få särskild ersättning för ideell skada enligt kungörelsen (1969:761) om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl. Skyddet avser skada under tjänstgö-

ringen samt under inrycknings- och utryckningsresan. Vid fullständig

invaliditet utgår ersättning med 150 000 kr. Vid partiell invaliditet utgår ett i motsvarande mån lägre belopp. Vid invaliditetsbedömningen skall skälig hänsyn tas till olägenheter av olika slag som skadan har medfört för den skadade liksom till graden av lyte och annat stadigvarande men.

Under senare år har s. k. trygghetsförsäkringar (TFY) vuxit fram genom olika kollektivavtal på arbetsmarknaden. Avsikten med TFY är att den som

drabbas av personskada genom olycksfall i arbete skall få ersättning enligt

8 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 64

skadeståndsrättens normer utan att behöva visa att arbetsgivaren eller annan är skadeståndsskyldig. Ersättning utgår således oavsett om någon är vållande

till skadan. TFY kompletterar förmånerna inom den allmänna försäkringen och försäkringen för skador i arbetet. Ersättning för sveda och värk lämnas i normalfallet vid arbetsoförmåga

som varar mer än 30 dagar och beräknas efter vissa tabellnormer. För lyte och men lämnas ersättning när defekten kan förutses bli bestående för framtiden, dock tidigast då den akuta sjukdomstiden har upphört.

Trygghetsförsäkringens motsvarighet på det statliga området är statens

personskadeförsäkring, som har samma regler för ersättning vid ideell skada

som TFY. Frågor om ersättning avgörs av en statlig nämnd, trygghetsnämn-

den. Riksförsäkringsverket betalar ut ersättningarna.

För att målet om så stor jämställdhet som möjligt med den som skadas i

förvärvsarbete skall kunna nås måste den som skadas i verksamhet inom samhällets försvar och liknande verksamhet eller under anstaltsvistelse ges rätt till ersättning för ideell skada på liknande sätt. Kommittén föreslår därför att den personkrets som omfattas av den föreslagna lagen om statligt

personskadeskydd skall få rätt till ersättning för lyte och men m. m. Bestämmelserna om menersättning bör ges i en särskild lag om ersättning av

statsmedel för ideell skada och utformas efter mönster av den statliga personskadeförsäkringen. Kommittén föreslår således att den som drabbas av

skada på vilken lagen om statligt personskadeskydd är tillämplig skall ha rätt till ersättning av statsmedel för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men liksom för olägenheter i övrigt till följd av skadan. Ersättningen föreslås utgå med beiopp som skulle ha utgått om den skadade hade omfattats av

statens personskadeförsäkring.

Kommittén föreslår att ersättningsrätten skall omfatta skador som inträffar under själva tjänstgöringen, verksamheten eller vistelsen inom förläggningsområde, häkte, anstalt eller liknande samt under resa till eller från dessa. Skyddet bör däremot inte omfatta skador som i annat fall inträffar utanför förläggningsområde, under permission eller under annan fritid.

Förslagen om ersättning för ideell skada har i allmänhet godtagits vid

remissbehandlingen. Några remissinstanser föreslår dock att den ersättningsberättigade personkretsen skall vidgas. En majoritet i riksförsäkringsverkets

styrelse anser att lagen bör omfatta även arbetsskadeförsäkrade som står utanför TFY. Några remissinstanser, bland dem LO, vill att skyddet skall omfatta även den som genomgår arbetsmarknadsutbildning o.d. LO vill

dessutom att skyddet skall omfatta andra elever i vuxenutbildning. Bl. a. SAF påpekar att TFY står öppen för alla kategorier av arbetsgivare och arbetstagare

liksom för egenföretagare utan anställda och betonar därför att den föreslagna

lagen bör ses som ett undantag som inte får omfatta andra kategorier än

kommittén har föreslagit. Civilförsvarsstyrelsen vill utsträcka skyddet till att

omfatta all fritid. Försvarets civilförvaltning vill behålla ett reviderat särskilt olycksfallsskydd för militärskador.

Frågan om behovet av en särskild menersättning för dem som omfattas av arbetsskadeförsäkringen prövades av riksdagen i samband med att LAF antogs förra året. Några skäl som kan motivera en ändrad inställning har enligt min mening inte framkommit sedan dess. Jag förordar därför att rätten till ersättning för ideell skada får gälla de grupper som kommittén har föreslagit. Jag finner det vidare vara en fördel att anknyta ersättningen till vad som gäller inom den statliga personskadeförsäkringen. Därigenom tillförsäkras de som omfattas av lagen samma förmåner som gäller för de statligt anställda. Samtliga som berörs av lagen bör ha rätt till ersättning efter

enhetliga grunder. Jag kan därför inte förorda att ett särskilt olycksfallsskydd

för militärskador behålls, särskilt inte mot bakgrund av att det nya skyddet i motsats till olycksfallsskyddet även omfattar sjukdomar utan samband med olycksfall. Även i övrigt biträder jag kommitténs förslag i huvudsak när det

gäller rätten till ersättning för ideell skada. De närmare bestämmelserna

kommer jag att behandla i specialmotiveringen till lagförstaget.

5.3.7.2¶Ersättningens administration

Kommittén har övervägt olika lösningar i frågan hur den nya menersätt-

ningen skall administreras. Kommittén har stannat för att föreslå att ärenden enligt den nya lagen skall handläggas av riksförsäkringsverket. Kommittén framhåller därvid att verket har stor erfarenhet av frågor som hänger samman med ett medicinskt invaliditetsbegrepp som skall tillämpas vid bestämmandet av menersättningen. Verkets beslut föreslås så länge försäkringsrådet finns kunna överklagas dit och rådets beslut hos försäkringsdomstolen.

Kommitténs förslag beträffande administrationen av ersättning för ideell skada har föranlett delade meningar bland de remissinstanser som har behandlat frågan. Avtalsverket, riksrevisionsverket, ÖB och samtliga arbetstagarorganisationer förordar att ärendena skall handläggas av trygghetsnämnden.

De nämnda remissinstanserna framhåller att domstolar inte bör tillämpa avtal på arbetsmarknaden och att man bör ha samma instansordning som

gäller för statens personskadeförsäkring. Annars finns det risk för en splittrad praxis. Trygghetsnämndens stora vana vid ärenden av detta slag åberopas

också. Försäkringskasseförbundet och Sveriges advokatsamfund å andra sidan anser att försäkringskassorna bör handlägga ärendena. Statskontoret

anser att försäkringskassorna bör avgöra ärendena efter hörande av trygghetsnämnden. Riksförsäkringsverket är — i avvaktan på resultatet av vissa överväganden rörande frågor om de statsanställdas olika förmåner vid

arbetsskada — inte berett att ta slutlig ställning i administrationsfrågan.

För egen del anser jag det viktigt att praxis blir lika vid tillämpningen av

statens personskadeförsäkring och den nya lagstiftningen om ersättning för ideell skada. De materiella reglerna för ersättningen fastställs genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Reglerna blir i huvudsak desamma som i statens personskadeförsäkring. Det synes därför mest rationellt att beslut om ersättning fattas av trygghetsnämnden, som har stor vana från handläggning av sådana ärenden för arbetstagare i offentlig tjänst. Jag förordar därför att trygghetsnämnden anförtros uppgiften att avgöra ersättningsärendena. De bör handläggas på samma sätt som ärenden om ersättning enligt statens personskadeförsäkring. Detta innebär bl.a. att tvistiga ärenden kan omprövas genom hänskjutande till skiljenämnden för vissa trygghetsfrågor.

5.3.8 Arbetsskaderegleringen för statsanställda

F.n. handläggs yrkesskadeärenden beträffande statens arbetstagare av riksförsäkringsverket. Kommittén föreslår att handläggningen av nya ärenden skall överlåtas åt försäkringskassorna på samma sätt som har föreskrivits för andra arbetsskadeärenden.

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Jag förordar att det genomförs.

5.3.9 Krigsförsäkring för sjömän

Lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl. lämnar ett kompletterande skydd vid olycksfall till följd av krigsåtgärd för den som tjänstgör ombord på svenskt fartyg. Lagen gäller även olycksfall utom arbetet, men inte skada till följd av krig i vilket Sverige är indraget. Även statliga befattningshavare,t. ex. lotsar, som under utövande av sin befattning tjänstgör ombord på utländskt fartyg omfattas. Skada på grund av krigsolycksfall anses som yrkesskada, oavsett om olycksfallet har skett i eller utom arbetet. Ersättning utgår enligt YFL:s regler. Dessutom finns särregler som innebär att ytterligare ersättning utgår. Den skadades årliga arbetsförtjänst får inte beräknas till lägre belopp än två och ett halvt basbelopp. Utöver livränta utgår ett engångsbelopp till skadad och efterlevande. Vid förlust av arbetsförmågan och vid dödsfall uppgår engångsbeloppet till sex gånger basbeloppet. Vid nedsättning av arbetsförmågan utgår det lägre belopp som svarar mot nedsättningen. Ersättning efter nämnda regler kan också utgå till bl. a. sjöman som tjänstgjort på svenskt fartyg som har gått förlorat eller förstörts vid sjöolycka utom riket, om sjömannen drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd under hemresa till Sverige med annat fartyg.

Kommittén framhåller att ersättningen till sjömän för olycksfall i arbetet har höjts kraftigt genom den nya lagen om arbetsskadeförsäkring och TFY. Enligt kommitténs mening är det därför inte motiverat med särskilda

bestämmelser när skada inträffar i arbetet. Däremot anser kommittén att ersättning fortfarande bör utgå för skador som inträffar under fritid och under hemresa till Sverige. Förmånerna bör utgå enligt reglerna i LAF. Den särskilda ersättningen om sex basbelopp bör utgå också i fortsättningen. Ersättningen bör bekostas av statsmedel och administreras av riksförsäkringsverket.

Kommitténs förslag till utformning av krigsskadeersättningen till sjömän har i sak lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Även jag förordar att det genomförs i huvudsak. Lagen bör gälla för sjömän som omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Med sjöman bör liksom i nuvarande krigsförsäkringslag jämställas annan arbetstagare som följer med fartyget och utför arbete för fartygets räkning, t. ex. resereparatörer, garantipersonal och fartygsinspektörer. Till följd av CLAF:s utsträckning till uppdragstagare och egenföretagare bör också dessa kunna få krigsskadeersättning om de utför liknande tillfälligt arbete. Huvuddelen av fartygen i den svenska handelsflottan går numera i trafik enbart mellan utländska hamnar och sjömännen är till nästan 40 26 utländska medborgare. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet föreslår jag därför vidare att även resor till tjänstgöring på svenskt fartyg och hemresor till annat land än Sverige tas med i den nya lagen.

I fråga om administrationen ansluter jag mig till förslag som har framförts från statskontoret och Försäkringskasseförbundet om att ersättningen i fortsättningen skall administreras av Göteborgs allmänna försäkringskassa, som redan har vissa speciella uppgifter i samband med sjömän. Man undviker härigenom att riksförsäkringsverket tilldelas nya beslutsuppgifter i första instans.

Fiskare som drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd har f. n. rätt till ersättning av statsmedel enligt en särskild krigsersättningsförordning (SFS 1954:248). Kommittén föreslår att förordningen skall upphävas, eftersom fiskarnas grundskydd i hög grad kommer att förstärkas vid genomförande av förslaget att egenföretagare skall omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Förordningen har tillämpats i mycket få fall och är nu helt betydelselös.

Kommitténs förslag har inte mött några invändningar vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig till förslaget och föreslår att förordningen om krigsersättning för fiskare skall upphävas samtidigt som LAF träder i kraft.

5,4 Äldre skadefall

5.4.1 Uppräkning av livräntor

Det har varit en allmän princip att ersättningar för skada i arbetet fortsätter att utgå enligt de bestämmelser som gällde då skadefallet inträffade oavsett

att ny lagstiftning genomförs. Åtskilliga livräntor utgår därför enligt äldre lagstiftning. Dessa livräntor har höjts vid skilda tillfällen. De är numera värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. De senaste och viktigaste höjningarna gjordes genom lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m., lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m. samt lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Livräntor som utgår av statsmedel när staten står som arbetsgivare och ersättningar enligt olika militärersättningsförfattningar har räknats upp och värdesäkrats på motsvarande sätt. Livräntor som utgår från statsunderstödd frivillig försäkring för fiskare enligt författningar 1908 och 1918 har också omreglerats, förhöjts och värdesäkrats.

I den nya arbetsskadeförsäkringen höjs kompensationen för inkomstbortfall till 100 96 och ersättningsunderlaget för livränta till högst sju och ett halvt basbelopp. Detta innebär en kraftig höjning av ersättningsnivån. Bestämmelserna gäller inte yrkesskador som har inträffat före ikraftträdandet. De äldre livräntorna är som tidigare har nämnts anknutna till basbeloppet. Trots uppräkningar och värdesäkring har de äldre livräntorna kommit att släpa efter i standardutvecklingen. Den höjning av standarden som de fullt förvärvsarbetande har fått åtnjuta bör enligt kommitténs mening också komma dem till del som på grund av yrkesskada inte har kunnat arbeta alls eller endast i begränsad omfattning. Livräntorna för de äldre skadefallen bör därför förbättras i anslutning till införandet av den nya arbetsskadeförsäkringen.

Kommittén framhåller att man bör sträva efter att räkna upp livränta endast i de fall där yrkesskadan har minskat den skadades förvärvsförmåga. Detta mål skulle nås om man efter individuell prövning räknade upp livräntan i den mån den skulle ha utgått om LAF hade gällt vid skadefallet. Man skulle således till grund för uppräkningen lägga en skadebedömning enligt den princip om ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp som har införts i den nya lagstiftningen. Kommittén har emellertid vid sin utredning funnit att det inte ären framkomlig väg att individuellt ompröva de gamla livräntorna. Man måste i stället välja en generell metod och avstå från kravet i varje enskilt fall på att inkomstbortfall föreligger. Livräntor som grundas på relativt låga invaliditetsgrader bör dock inte räknas upp.Skador med låg medicinsk invaliditet inverkar nämligen nästan aldrig på förvärvsförmågan. Kommittén anser att uppräkningen av äldre livräntor bör ske med tillämpning av den princip som har kommit till uttryck när man på senare tid vid uppräkning av vissa statliga ersättningar har satt gränsen vid 25 96 invaliditet.

Kommittén föreslår att livräntan till den som skadats före år 1955 räknas upp med 30 4, till den som skadats under åren 1955-1967 med 20 26 och till den som skadats efter år 1967 med 10 26. För att undvika att årslivräntan höjs med alltför obetydligt belopp bör uppräkning dock alltid ske med minst 500

kr. Motsvarande skall gälla för livränta till efterlevande.

LO och Folksam har i sina remissyttranden anfört att även livränta som

grundar sig på lägre invaliditetsgrad än 25 924 bör kunna räknas upp.

Livräntetagaren bör i sådant fall kunna begära individuell prövning om han kan styrka att skadan har föranlett inkomstförlust. Folksam vill alternativt sänka 25-procentgränsen.

Jag vill erinra om att mer än hälften av de livräntor som nu utgår grundas på mindre än 25 926 invaliditet. Som kommittén har framhållit skulle en individuell uppräkning bli mycket svår eller t. o. m. omöjlig att genomföra på

ett rättvist sätt. Inte heller anser jag det rimligt att generellt sänka gränsen

under 25 94. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag som i övrigt har

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

5.4.2 Samordning mellan livränta och pension

Livränta till yrkesskadad är f. n. i princip livsvarig. Enligt YFL reduceras dock livräntan till 3/4 av sitt belopp fr. o. m. 65 år. På pensionssidan sker

också en viss reduktion. Om pensionsberättigad har rätt till egenlivränta

enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller enligt någon av de övriga särskilda ersättningsförfattningarna skall enligt 17 kap. 2 § AFL den folkpension och

tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspension som tillkommer honom minskas med 3/4 av livräntan. Undantag gäller om ersättningen utgår på grund av frivillig försäkring.

Folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension och tilläggspension i form av änkepension eller barnpension minskas med 3/4 av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande efterlevandelivränta.

Föreligger rätt till både folkpension och tilläggspension, skall avdrag för yrkesskadeersättning göras i första hand på tilläggspensionen. Åtminstone något av folkpensionen skall bli kvar att utbetala. Sålunda skall efter avdrag alltid vara kvar minst 1/4 av förtidspension och barnpension. Av änkepension skall alltid minst hälften utbetalas och av ålderspension minst 3/4.

LAF:s bestämmelser om åldersförmåner innebär att livräntan upphör att

utgå då livräntetagaren fyller 65 år. För den som efter uppnådda 65 år saknar ålderspension eller har en låg pension gäller en garantiregel att livräntan skall

utgå även efter 65 års ålder i den mån pensionsförmånerna inte uppgår till

minst 65 % av livräntebeloppet. Pensionsförmånerna skall inte reduceras utan utgå ograverade. Livräntan skall beaktas vid beräkning av pensions-

grundande inkomst. Är någon som har rätt till livränta samtidigt berättigad

till förtidspension med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen. För efterlevandelivränta gäller liknande bestämmelser.

De nuvarande samordningsreglerna ger enligt kommitténs mening i de flesta fall tillfredsställande materiellt resultat i fråga om de äldre livräntorna.

Kommittén är emellertid medveten om att många livräntetagare upplever det

orättvist att pensionsförmånerna reduceras med viss del av livräntans belopp. Livräntan utgår ju som kompensation för yrkesskada och borde därför inte få försämra deras pensionsförmåner. Psykologiskt känner de sig därför berö-

vade viss det av sin pension och satta i ett sämre läge än icke yrkesskadade

pensionärer. Synpunkter av detta slag har kommit fram i olika sammanhang och kommittén har därför övervägt att föreslå en ändring i samordningsreg-

lerna även för äldre skadefall. Kommittén har prövat olika lösningar. Att

slopa samordningsreglerna skulle leda till överkompensation. Att låta

pensionerna utgå helt men föreskriva större avdrag på livräntorna än f. n.

skulle enligt kommittén leda till icke önskvärda effekter, bl.a. skulle livräntetagare med hög ATP tjäna mest på en sådan omläggning.

Kommittén förordar därför att de nuvarande samordningsreglerna skall

gälla även i fortsättningen för de äldre skadefallen. Med hänsyn till vikten av att livräntetagarna får klar insikt i hur reglerna är konstruerade förordar kommittén dels att utbetalningen av pension och livränta sker genom en enda anvisning, där uträkningarna redovisas lättfattligt, dels att livräntetagaren när han börjär uppbära pension tillställs lättfattlig information om vilka förmåner som kommer att utgå, hur förmånerna är samordnade och om grunden för samordningsbestämmelserna.

I likhet med kommittén finner jag det inte lämpligt att genomföra en ändring i de regler som gäller för samordningen av de äldre livräntorna och

den allmänna försäkringens pensionsförmåner. Jag ansluter mig vidare

liksom bl. a. LO till den bedömning som kommittén har gjort när det gäller sättet för utbetalning och beträffande behovet av information.

5.4.3 Sjukpenning vid restarbetsförmåga

F. n. får livräntetagare, som blir sjuk i annan sjukdom än den som har föranlett livräntan, behålla livräntan. Han får därutöver sjukpenning från den

allmänna sjukförsäkringen som är beräknad på den inkomst som han har på grund av restarbetsförmågan. Får livräntetagaren däremot återfall i den skada

som har föranlett livräntan, mister han livräntan under sjukdomstiden men får i stället en sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen enligt regler som i realiteten innebär att han får nöja sig med en ersättning som motsvarar

livräntan.

Enligt LAF får den skadade behålla livräntan under återfall. Denna

kompletteras därvid med sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen, beräknad på den sjukpenninggrundande inkomst som är fastställd för

restarbetsförmågan efter arbetsskadan.

Kommittén anser att reglerna om ersättning till den som enligt äldre

lagstiftning uppbär livränta och som insjuknar på nytt med anledning av den gamla skadan bör ändras. Samma ersättning bör utgå när livräntetagaren drabbas av recidiv som när han insjuknar i annan sjukdom. Kommittén föreslår därvid att livräntetagaren vid recidiv skall få behålla livräntan och

dessutom få sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen, grundad på restarbetsförmågan. Det sammanlagda beloppet av livränta och sjukpenning bör

dock inte få överstiga vad som skulle ha utgått i sjukpenning enligt AFL vid

en sjukpenninggrundande inkomst om sju och ett halvt basbelopp.

Kommitténs förslag tillgodoser flera gånger framställda önskemål om en modernisering av lagstiftningen. Jag biträder förslaget, som har tillstyrkts vid remissbehandlingen.

5.5 Kostnader och ikraftträdande

Ersättningar enligt militärersättningslagen och liknande författningar

beträffande civilförsvarstjänst, räddningstjänst och anstaltsvistelse finansieras helt av statsmedel. Yrkesskadeförsäkringen finansieras genom arbets-

givaravgifter som förs till en särskild fond. Staten står dock självrisk beträffande sina arbetstagare.

Förslaget beträffande statligt personskadeskydd och ersättning vid ideell skada medför kostnader för staten på ca 2 milj. kr. per år. Kostnaderna belastar nästan helt förslagsanslaget Vissa ersättningar under försvarshuvudtiteln. Ett mindre belopp belastar förslagsanslaget Vissa yrkesskadecrsättningar under socialhuvudtiteln.

Uppräkningen av äldre livräntor kan beräknas totalt kosta ca 46 milj. kr. per

år. Av detta belopp faller ca 37 milj. kr. på arbetsskadefonden. Av det resterande beloppet belastar ca 4 milj. kr. statsbudgetens inkomsttitel Pensionsmedel och ca 5 milj. kr. förslagsanslaget Vissa ersättningar under försvarshuvudtiteln. Ett mindre belopp belastar även här förslagsanslaget Vissa yrkesskadecersättningar under socialhuvudtiteln.

Sammanfattningsvis medför således förslagen ett medelsbehov över statsbudgeten budgetåret 1977/78 om ca 11 milj. kr. varav ca 7 milj. kr. på förslagsanslaget Vissa ersättningar under försvarshuvudtiteln, ca 4 milj. kr. på inkomsttiteln Pensionsmedel och ca 100 000 kr. på förslagsanslaget Vissa yrkesskadeersättningar under socialhuvudtiteln.

Som kommittén har föreslagit bör lagförslagen genomföras den 1 juli 1977 samtidigt som LAF träder i kraft. Den nya arbetsskadeförsäkringen kommer i enlighet med vad som

beslutades när LAF antogs endast att gälla skador som inträftar efter lagens ikraftträdande. Vissa gränsfall kan därvid uppkomma, t. ex. när skador som

har inträffat dessförinnan skulle anses som arbetsskador enligt LAF men inte

faller in under YFL:s sjukdomsbegrepp. Jag vill med anledning härav erinra om den år 1962 bildade särskilda yrkesskadefonden, vars avkastning får

användas av regeringen för att bevilja ersättning i vissa gränsfall när lagreglerna inte medger ersättning. Enligt min mening bör med anledning av den nya lagstiftningen ersättning kunna utgå ur fonden i fall som framstår som ömmande.

5,6 Övriga frågor

Vissa ytterligare ändringar utöver dem som jag nu har behandlat bör i detta sammanhang göras också i andra lagar. Jag återkommer i specialmotiveringen till skälen härför och utvecklar där närmare innebörden av mina förslag.

6¶Upprättade lagförslag

[ enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprättats förslag till

1. lag om statligt personskadeskydd,

lag om statlig ersättning vid ideell skada,

WIN lag om krigsskadeersättning till sjömän,

lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor m. m.,

VB lag om uppräkning av statliga yrkesskadelivräntor m. m.,

lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

NOA lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

RR lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare,

MO lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

S lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av

riksförsäkringsverkets fonder, — -— lag om upphävande av vissa författningar om handläggning av ärenden

angående yrkesskadeförsäkring, 12. lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar, 13. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297), 14. tag om ändring i lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i

atomanläggningar m. m., 15. lag om ändring i brandlagen (1974:80), 16. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), 17. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623), 18. lag om ändring i uppbördslagen (1955:272), 19. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om

kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, 20. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt

lagen om allmän försäkring, m. m.

Vid upprättande av lagförslagen har samråd skett

med chefen för justitiedepartementet beträffande 1, 2, 9, 12 och 13

med chefen för försvarsdepartementet beträffande 1,2 och 5

med chefen för kommunikationsdepartementet beträffande 1-3 med chefen för budgetdepartementet beträffande 2, 5 och 16-19

med chefen för industridepartementet beträffande 1, 2 och 14

med chefen för kommundepartementet beträffande 1, 2 och 15

7¶Specialmotivering till lagförslagen

7.1¶Förslaget till lag om statligt personskadeskydd

15¶I paragrafen anges den skyddade personkretsen. Första stycket gäller

obligatoriskt personskadeskydd vid tjänstepliktig verksamhet inom totalförsvaret, vid räddningstjänst och under frihetsberövande. I andra stycket får

regeringen möjlighet att ge skydd åt frivilliga inom totalförsvaret eller vid

räddningsföretag. Lagen har utformats för fredsförhållanden, men det har inte som it. ex. militärersättningslagen (1950:261) (MEL) gjorts undantag om Sverige är i krig. Det får avgöras i annat sammanhang i vad mån lagen skall gälla under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhåHanden. Det kan härvid erinras om att ett i YFL inskrivet undantag för skada som har orsakats

av krigsåtgärd (6 § sista stycket) inte har förts över till LAF.

Första stycket 1 gäller i huvudsak personer som f. n. omfattas av MEL eller förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under tjänstgöring i civilförsvaret (CEF). Värnpliktig, vapenfri tjänstepliktig,

den som genomgår bistånds- och katastrofutbildning och den som deltar i utbildning eller övning för tjänst som kan åläggas viss medicinalpersonal har

skydd enligt MEL, jfr SFS 1966:413,:1971:355 resp. 1953:688. MEL gäller

dessutom obligatoriskt vid utbildning till regements- eller reservofficer och annan liknande utbildning som inte fullgörs enligt värnpliktslagen samt för hemvärnspersonal. Dessa grupper avses få skydd som frivilliga enligt paragrafens andra stycke. Liksom enligt CEF skall civilförsvarspliktiga ha

skydd vid tjänstgöring, utbildning och övning inom civilförsvaret. Reservofficerare vid försvarsmakten och befälsanställda i civilförsvaret blir försäk-

rade enligt LAF som arbetstagare hos staten. Det kan i detta sammanhang

påpekas att även den som vid krigsfara utför arbete som har ålagts enligt allmänna tjänstepliktslagen (1959:83) torde jämställas med förvärvsarbe-

tande.

Personskadeskydd skall finnas också vid inskrivningsprövning. Härmed

avses närmast inskrivningsförrättning enligt värnpliktslagen eller civilför-

svarslagen. Skyddsbestämmelserna har emellertid utformats så att de även

gäller vid inställelse för förhör inför vapenfrinämnden och samtal med

utredningsman som har förordnats av nämnden (SFS 1966:414) samt vid

urvalsprövning för bistånds- och katastrofutbildning (SFS 1971:355). Antagningsprövning för regementsofficers- och reservofficersaspiranter, som f. n. omfattas av MEL, kan täckas genom föreskrift som avses i andra stycket.

Skyddet vid inskrivningsprövning gäller i praktiken främst för färdolycksfall

Gfr 4 5).

Första stycket 2 gäller räddningstjänst vid bl. a. brand, olycka i atomanläggning eller flygolycka och innebär i sig ingen materiell ändring i nuvarande ordning (SFS 1974:80 och 411 samt 1961:457 och 564). Det är här i princip fråga om tjänstepliktig verksamhet.

Första stycket 3 avser dem som har berövats friheten genom domstols eller

myndighets beslut. Häktade liksom intagna i kriminalvårdsanstalter och

allmänna eller statsunderstödda enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare har f, n. under vistelsen i häktet eller anstalten rätt till ersättning enligt

förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under vistelse å anstalt m. m. (A EF). I enlighet med vad som har anförts i den

allmänna motiveringen har den nya lagen fått omfatta också elever vid ungdomsvårdsskolor samt anhållna och andra som mera kortvarigt hålls i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. Bestämmelser om frihetsberövanden finns i exempelvis 23 och 24 kap. rättegångsbalken, 26 och 28-30 kap.

brottsbalken, utlänningslagen (1954:193), barnavårdslagen (1960:97), lagen

(1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1966:293) om beredande av stuten

psykiatrisk vård i vissa fall, tagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande

och lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.: jfr även lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. samt anslutande förordning (1976:376). AEF ger skydd även vid vistelse i arbetsanstalt enligt lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Detta skydd har förts över till den nya lagen. I AEF omnämnd vistelse på arbetshem enligt lagen (1956:2) om socialhjälp eller barnavårdslagen kan däremot inte längre förekomma. Det bör slutligen anmärkas att ny social-

lagstiftning med anledning av socialutredningens kommande slutbetänkande kan föra med sig ändringar i här aktuella bestämmelser.

Paragrafens andra stycke ger regeringen möjlighet att sträcka ut person-

skadeskyddet till frivilliga inom totalförsvaret och vid räddningsföretag. Enligt de särskilda föreskrifter av regeringen som f. n. gäller omfattar MEL även krigsfrivilliga, medlemmar i sjövärnskåren och de frivilliga försvarsorganisationerna, praktikanter vid försvarsmakten och värnpliktiga hemvärnsmän (SFS 1950:334). Dessa avses liksom tidigare nämnda frivilliga få fortsatt skydd genom särskild förordning. Även andra frivilliga inom totalförsvaret

skall kunna tas med. I detta sammanhang kan påpekas att det i I $ 3 mom. MEL finns en bestämmelse att ersättning kan utgå i huvudsaklig överens-

stämmelse med grunderna i MEL efter särskilt beslut av regeringen.

Bestämmelsen torde aldrig ha tillämpats och har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen. Regeringen skall som har nämnts nyss även kunna ge personskadeskydd åt den som frivilligt deltar i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön tjfr 1 § brandlagen). Avsikten är att detta skall ske genom beslut i det enskilda fallet. Det kant. ex. gälla fjällräddning eller sjöräddning eller andra behjärtansvärda insatser för

att rädda människor, kanske med fara för eget liv.

28 Med hänsyn till lagens vida tillämpningsområde kan förekommande

skador vara täckta även av LAF. En värnpliktig kan t.ex. skadas vid förvärvsarbete under övningsuppehåll. Det har härvid ansetts vara en riktig princip att låta arbetsskadeförsäkringen gälla i första hand. CEF och AEF gäller aldrig vid skador som täcks av obligatorisk yrkesskadeförsäkring. Eftersom personskadeskyddet i vissa situationer är något förmånligare än

arbetsskadeförsäkringen och ersättningen inte bör bli lägre bara därför att skadan också kan anses som arbetsskada, har emellertid LSP gjorts tillämplig i den mån den ger högre ersättning än LAF. Detta får betydelse för den som omfattas av garantireglerna i 12 § eller har rätt till särskild sjukpenning enligt

135. I den mån LSP därvid är förmånligare än LAF, skall arbetsskadeersätt-

ningen förstärkas med ett tillägg från personskadeskyddet.

Om t. ex. en värnpliktig insjuknar under förvärvsarbete, men sjukdomen på grund av LAF:s skadebegrepp och bevisregler inte anses som arbetsskada, kan sjukdomen givetvis ändå berättiga till ersättning från personskadeskyd-

det. Detta gäller även om skadan visar sig först efter skyddstiden (jfr 8 §). Som

har anförts under I $ skall däremot den som i egenskap av förvärvsarbetande deltar i verksamhet inom totalförsvaret eller i räddningsarbete inte omfattas av LSP.

4§

I denna paragraf anges den tid under vilken personskadeskyddet vanligtvis

gäller i det enskilda fallet. Bestämmelsen innebär en väsentlig förbättring för dem som omfattas av skyddet och har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen. I syfte att förenkla utformningen av lagen har här och i andra paragrafer använts begreppen ”skyddstid” och ”verksamhet” resp. ”intag-

ning”. Med verksamhet skall förstås i I $ angiven tjänstgöring, utbildning,

inskrivningsprövning, räddningstjänst, övning, skyddsarbete och vissa

motsvarande frivilliga insatser.

För den värnpliktige innebär bestämmelsen att personskadeskydd inträder

när färd för inryckning till viss värnpliktstjänstgöring påbörjas och gäller till

dess färd för utryckning från tjänstgöringen avslutas. Han är således skyddad

under hela utbildningstiden, såväl under själva utbildningen som under övningsuppehåll och annan fritid. För hemvärnsmannen som deltar i hemvärnsövningar under ett par dagar i taget betyder regeln att han har skydd under dessa dagar och vid resor till och från övningarna (jfr kommentaren till 1 § andra stycket).

Beträffande räddningstjänst o. d. kommer skyddet normalt att gälla endast

under själva arbetet och vid färd dit och därifrån.

Vid anstaltsvistelse skall skyddet inträda när färd för intagning i anstalten, ungdomsvårdsskolan, häktet eller polisarresten påbörjas och gälla till dess hemfärd från intagningen efter frigivning eller utskrivning avslutas. Här får

alltså särskilda regler om när intagningen skall anses upphöra viss betydelse. Skydd kommer i princip att finnas även under permission och vid vård utom

anstalt eller skola. I dessa fall gäller dock enligt 5 § vissa begränsningar i

skyddet. Det bör vidare erinras om att den som är villkorligt frigiven enligt 26 kap. 6 § brottsbalken inte är att anse som intagen i anstalt. För anhållna och andra som mera kortvarigt har berövats friheten kommer personskadeskydd i praktiken att finnas endast under vistelsen i arrest e. d. och vid färd dit och

därifrån.

5§

Det vidsträckta personskadeskydd som har föreslagits i föregående paragraf har ansetts kräva vissa begränsningar. I princip borde ett skydd som

också innefattar fritid vara inskränkt till att gälla i Sverige. Över de nordiska

riksgränserna pågår emellertid en omfattande trafik. Många har släktingar i våra grannländer. Andra kontaktorsaker är gränshandel, förvärvsarbete, nöjesliv och religionsutövning. För dem som är bosatta eller förlagda vid gränserna ingår därför ofta vistelse i grannlandet som ett naturligt inslag i fritiden. Det skulle i dessa fall vara otillfredsställande att låta skyddet upphöra vid gränsen. I huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag föreslås därför personskadeskyddet få gälla också när någon vistas i något av våra närmaste nordiska grannländer. Försvarsmakten anordnar ibland resor

utom Norden för värnpliktiga. Det är naturligt att låta skyddet gälla även

under sådana resor. Likaså bör värnpliktiga som är bosatta utom Norden ha

samma skydd under vistelse i hemlandet som i Sverige om staten har

bekostat hemresan. Liknande synpunkter kan anföras i andra sammanhang.

Som har anförts i den allmänna motiveringen bör anstaltsintagna i princip

ha personskadeskydd även vid vård utom anstalt. I vissa fall kan emelertid denna del av vårdtiden bli mycket lång, t. ex. vid försökspermission inom nykterhetsvården. Den som sköter sig under permissionen brukar dock

kunna bli utskriven i förtid efter sex månaders vård. För elev vid ungdomsvårdsskola kan också tiden för vård utom anstalt i vissa fall bli tämligen lång.

Det har ansetts rimligt att begränsa skyddstiden i dessa fall. Enligt

kommitténs förslag har därför en bestämmelse härom tagits in i paragrafens

andra stycke. Regeln skall tillämpas särskilt för varje permission e. d. Om en

permission förlängs, bör endast en permission anses föreligga.

68 Paragrafen innehåller den centrala bestämmelsen att varje skada under skyddstiden kan berättiga till ersättning. Lagen gäller alltså för såväl olycksfallsskador som sjukdomar, däribland arbetssjukdomar enligt LAF.

Detta är i princip ingen nyhet för dem som i dag omfattas av MEL (1 § 1 mom.), men innebär som har berörts i den allmänna motiveringen en utvidgning för övriga grupper. Dessa har nämligen f. n. skydd endast för olycksfall och YFL:s yrkessjukdomar. När det gäller kortvarig verksamhet har utvidgningen dock bara marginell betydelse, särskilt mot bakgrund av

bevisreglerna i 8 §.

7§

Här återfinns lagens bevisregel beträffande samband mellan skada och

olycksfall under skyddstiden. Regeln stämmer i sak överens med motsvarande bestämmelser i 3 I I mom. MEL och 2 kap. 28 LAF.

8§

Paragrafen innehåller bevisregler beträffande skador som har orsakats av

annat än olycksfall, dvs. för såväl arbetssjukdomar enligt LAF som andra

sjukdomar utan samband med olycksfall. Bestämmelserna motsvarar i sak

335 2 mom. MEL. Vid tillämpning av dessa regler behöver man inte som

enligt LAF först konstatera om s. k. skadlig inverkan har förekommit i

tjänstgöringen. Skadebegreppet anknyter i stället till skadans förhållande till skyddstiden i dess helhet. Har skadan visat sig under skyddstiden, är den i allmänhet också ersättningsgill. Det föreligger nämligen presumtion för orsakssamband med verksamheten i fråga. Om en sjukdom visar sig efter skyddstidens slut, är presumtionen omvänd.

95 Enligt 2 kap. 3§ LAF skall med skada avses personskada och skada på

protes eller annan liknande anordning som användes för sitt ändamål när skadan inträffade. Vidare skall enligt 2 kap. 4 § skada som har orsakats av

annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig. Dessa

bestämmelser, som har förebilder bl. a. i MEL (1 & I mom. och 3 8 3 mom.), har getts motsvarande tillämpning inom personskadeskyddet.

108 Förmånerna vid skada skall enligt denna paragraf i princip vara lika med de

arbetsskadeförmåner som kan utgå efter den 90-dagarsperiod under vilken LAF är samordnad med den allmänna sjukförsäkringen. Förmånerna utgörs

av ersättning för sjukvårdskostnader, sjukpenning, livränta och begravnings-

hjälp. En av nyheterna i förhållande till nuvarande ordning är att även konvalescentvård blir ersättningsberättigande.

Genom hänvisningen till LAF kommer invaliditetsbedömningen i den nya lagen att anknyta till de principer som gäller inom den allmänna försäkringen. Det blir därigenom den faktiska nedsättningen i den skadades förmåga att

skaffa sig inkomst genom arbete som bestämmer livräntans storlek.

Livräntan skall kunna ersätta årlig inkomstförlust upp till sju och ett halvt basbelopp mot f.n. fem basbelopp. Samordningen med den allmänna

pensioneringen utformas på samma sätt som inom arbetsskadeförsäkringen,

dvs. livräntan skall täcka den del av inkomstförlusten som inte ersätts genom pension. Livräntan blir pensionsgrundande inom ATP.

I fråga om crsättning under skyddstiden finns bestämmelser i 11x.

Samordningen med den allmänna sjukförsäkringen regleras i 2 kap. 13 I och 3 kap. 13 3 AFL (se avsnitt 7.7).

118 Värnpliktiga m. fl. har fri hälso- och sjukvård vid tjänstgöring och ibland även under viss tid efter utryckningen. Anstaltsintagna har också fri sjukvård. I paragrafens första stycke har därför liksom i 68 I mom. MEL

föreskrivits att sjukvårdsersättning endast utgår i den mån staten inte

tillhandahåller motsvarande förmån på annat sätt. Vad som avses med sjukvårdsersättning framgår av 3 kap. 4 och 10 §§ LAF.

Andra stycket, som har förebilder i 6 § 5 mom. MEL och 5 & AEF, innebär att sjukpenning och egenlivränta inte skall utgå under skyddstiden. Begränsningen gäller endast den skyddstid under vilken skadan har inträffat och inte t. ex. en scnare repetitionsutbildning. Visar sig en skada först efter skyddstiden, skall liksom enligt 6 §2 mom. MEL och 4 § CEF sjukpenning inte utgå

för den dag då skadan inträffade. I de båda bestämmelserna finns också en

liknande tvådagars karensregel. Denna har emellertid ansetts onödig och har inte fått någon motsvarighet inom personskadeskyddet. Det bör vidare påpekas att en i 5 3 AEF upptagen möjlighet för den skadades anhöriga att

uppbära en motsvarighet till livränta under anstaltstiden inte har förts över

till den nya lagen.

128 Av 10 5 följer att sjukpenning- och livränteunderlag i princip skall utgöras av den skadades sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL. I förevarande paragraf har emellertid i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen tagits in en garantiregel för den som har skadats under en längre tids värnpliktstjänstgöring, vapenfri tjänstgöring eller biståndsutbildning. Om någon genomgår utbildning enligt 9 a § krigssjukvårdslagen som kan

jämställas med värnpliktigas långa grundutbildning, skall garantiregeln gälla

även för honom. Bestämmelsen, som har föregångare i bl.a. 9 § MEL,

innebär att ersättningsunderlaget blir lägst två basbelopp för tid före 21 års

ålder, två och ett halvt basbelopp mellan 21 och 25 år och därefter tre basbelopp. Även de som genomgår frivillig utbildning till regements- eller reservofficer avses bli omfattade av garantiregeln. Vissa övergångsfrågor

behandlas under punkt 3 i övergångsbestämmelserna.

I detta sammanhang bör vidare erinras om att det inom yrkesskadeförsäkringen har ansetts otillfredsställande att fastställa en livsvarig ersättning på

grundval av inkomstförhållandena vid skadetillfället, om den försäkrade på grund av sin ungdom eller oavslutad yrkesutbildning inte hade full lön i sitt

yrke eller kanske inte någon lön alls. YFL har därför specialregler i 9 § tredje och fjärde styckena om beräkning av årlig arbetsförtjänst för sådana försäkrade. Bestämmelserna gäller i princip även här ifrågavarande personkrets (se t. ex. 9 X MEL) och har kanske i praktiken sin största betydelse vid tillämpning av MEL.

Bestämmelsen i 9 § tredje stycket YFL tar sikte på den som när skadan inträffade inte hade fyllt 25 år och innebär att den årliga arbetsförtjänsten skall räknas upp vid 18, 21 och 25 års ålder. Arbetsförtjänsten skall därvid uppskattas med hänsyn till den försäkrades sysselsättning vid skadetillfiället.

När det gäller den som har skadats under värnpliktstjänstgöring har man i

praxis tagit hänsyn till den skadades sysselsättning vid värnpliktstjänstgöringens början. En motsvarighet till YFL:s bestämmelse har tagits in i 4 kap. 9 5 LAF. Denna bestämmelse har genom hänvisningen till LAF i 10 & LSP gjorts tillämplig även på den som omfattas av personskadeskyddet. I enlighet med nuvarande praxis bör hänsyn därvid tas till den sysselsättning som den skadade hade före: skyddstidens början.

Beträffande den som genomgår yrkesutbildning när skadan inträffar föreskrivs i 9 § fjärde stycket YFL att den årliga arbetsförtjänsten skall

beräknas lägst till vad han skulle ha förtjänat om han då hade avbrutit utbildningen och börjat förvärvsarbeta. Bestämmelserna har vid tillämpning

av MEL tolkats så att man skall utgå från den utbildning som den skadade hade vid inryckningen. I avsnitt 7.6 föreslås att 4 kap. 10 § LAF skall utvidgas

på visst sätt och innebära att varje försäkrad som drabbas av arbetsskada

medan han genomgår yrkesutbildning skall få sitt ersättningsunderlag för

beräknad utbildningstid bestämt lägst till den inkomst som han sannolikt

9 Riksdagen 19761/77. I saml. Nr 64

skulle ha fått, om han när skadan inträffade hade avbrutit utbildningen och

börjat förvärvsarbeta. För tiden efter utbildningstidens slut utgörs livrän-

teunderlaget lägst av den inkomst av förvärvsarbete som han då sannolikt

skulle ha haft, om skadan inte hade inträffat. Bestämmelserna kompletteras i

4 kap. 10 5 LAF med en garantiregel som har redovisats i det föregående.

Även dessa bestämmelser får motsvarande tillämpning på värnpliktiga m. fl.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 22 a I MEL och har behandlats i den allmänna motiveringen. Vissa övergångsfrågor behandlas under

punkt 3 i övergångsbestämmelserna.

I 10 8 ges via 6 kap. 7 I LAF en hänvisning till 20 kap. 3 § AFL. Enligt den

bestämmelsen får ersättning sättas ned eller dras in bl. a. om skadan har

ådragits i samband med brott för vilket ansvar har ådömts. Enligt 7 § AEF får ersättning till häktad eller anstaltsintagen dessutom sättas ned eller dras in,

om skadan har föranletts av att ordningsföreskrifter har åsidosatts eller andra

särskilda omständigheter talar för det. Vid tillkomsten av tidigare förordning i

ämnet framhölls att huvudregeln var att ersättning skulle utgå. En anstalts-

intagen borde emellertid inte tillerkännas ersättning för varje skada genom olycksfall. Detta gäller särskilt ”då den skadade genom viss verksamhet för sitt eget nöje eller i sitt eget särskilda intresse framkallat olycksfallet”. Det har

inte ansetts möjligt att undvara en motsvarande begränsning i den nya lagen. Vissa brottsliga gärningar leder inte till åtal när de utförs på anstalt. Ersättning vid skada som inträffar i samband med sådan handling celler t. ex. under rymning bör kunna sättas ned celler dras in.

Nedsättning eller indragning kan vidare bli aktuell om den intagne har skadats under en permission som har misskötts. Bestämmelsen bör ecmel-

lertid som kommittén har förordat utnyttjas restriktivt och endast gentemot

den skadade. Regeln gäller alltså inte ersättning vid dödsfall.

Övergångsbestämmelserna

Punkterna I och 2 i övergångsbestämmelserna har utformats efter mönster

av övergångsbestämmelserna till LAF. Det innebär bl. a. att den nya lagen

kommer att gälla även sjukdom som har ådragits under tjänstgöring eller anstaltsvistelse som ligger före lagens ikraftträdande, förutsatt att sjukdomen inte visar sig förrän efter denna tidpunkt. MEL, CEF, AEF, aktuella

författningar om räddningstjänst eller äldre bestämmelser kommer alltså inte att tillämpas i sådant fall.

I 22 a § MEL föreskrivs att särskild sjukpenning kan utgå i samband med grundutbildning eller motsvarande utbildning enligt 27 § I mom. D värnpliktslagen. Det sistnämnda avser viss specialtjänst som bl.a. läkare, tandläkare och tekniker kunde fullgöra fram till den I juni 1972. Den som har påbörjat sådan utbildning skall fullgöra den enligt de gamla bestämmelserna. Det har därför föreskrivits att utbildningen skall jämställas med dagens grundutbildning (punkt 3).

7.2¶Förslaget till lag om statlig ersättning vid ideell skada

I likhet med LAF avser lagen om statligt personskadeskydd ersättning för

ekonomisk skada. Ersättning för lyte och men vid arbetsskada regleras helt genom de avtal om trygghetsförsäkring som arbetsmarknadens parter har

kommit överens om. De som omfattas av lagen om statligt personskadeskydd är emellertid inte arbetstagare i den verksamhet som lagen avser att täcka.

Den ritt till ersättning för ideell skada i dessa fall som har föreslagits i den allmänna motiveringen måste därför slås fast i författning.

18 Enligt paragrafens första stycke ges alla som omfattas av personskadeskyddet också rätt till ersättning för ideella skadeföljder.

Kommittén har särskilt övervägt om personal inom civilförsvarets verk-

skydd bör omfattas av lagen. Civilförsvaret skall anordnas dels som allmänt

civilförsvar, dels som verkskydd. Verkskyddet är i första hand avsett för

skyddet av den egna anläggningen. Enligt civilförsvarslagen åligger det

anläggningens ägare att ge sina anställda ersättning för tjänstgöring !

verkskyddet, och kungörelsen om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga

m. fl. gäller inte där. Beträffande verkskyddspersonalens möjligheter att få ersättning från TFY torde det enligt kommittén vara klart att sådan ersättning

utgår vid skada på arbetsplatsen. Utbildningen i verkskydd äger emellertid

som regel rum på civilförsvarsstyrelsens utbildningsanläggningar runt om i

landet, och man kan anta att TFY inte gäller där. Ersättning för ideell skada

skulle då kunna utgå endast om förutsättningar för skadestånd föreligger.

Kommitttén har ansett detta otillfredsställande och bl. a. därför föreslagit att

alla inom verkskyddet skall få ersättning för lyte och men m. m. i den mån skadan omfattas av lagen om statligt personskadeskydd. Den här föreslagna lagen innehåller inte heller något undantag.

Huruvida en inträffad skada över huvud taget är ersättningsgill får

bedömas enligt reglerna inom personskadeskyddet. Har ersättning utgått

enligt lagen om personskadeskydd, behöver den frågan frånsett paragrafens

andra stycke inte prövas vtterligare. Om skadan t.ex. har föranlett fri sjukvård under skyddstiden men ingen inkomstförlust, måste däremot hela

ersättningsfrågan bedömas självständigt i ärendet om ideell skada.

I paragrafens andra stycke bestäms lagens närmare tillämplighetsområde. Skador som har uppkommit inom verksamheten i fråga eller under vistelse inom det område där verksamheten bedrivs eller vid färdolycksfall berättigar till menersättning. Rena fritidsskador ersätts däremot inte.

Uttrycket ”förläggningsplats eller, om särskilt anordnad förläggningsplats saknas, plats där verksamheten i fråga bedrives” skall läsas mot bakgrund av 2 5 kungörelsen om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl. Den plats som avses är alltså i första hand det ställe där vederbörande normalt uppehåller sig då han deltar i verksamheten. Beträffande värnpliktiga m. fl. blir den platsen vanligtvis kasernområde eller fartyg. Även andra särskilt anordnade förläggningar hör hit. Om däremot den värnpliktige skadas under fritidsvistelse på t. ex. ett övningsfält eller en skjutbana utanför förläggningsområdet, faller skadefallet utanför lagen. Beträffande anstaltsintagna torde ifrågavarande uttryck inte vara svårtolkat. För denna kategori gäller lagen inte vid vård utom anstalt. För räddningstjänstens del gäller skyddet på ”plats där verksamheten i fråga bedrives”, även om den tjänstepliktige inte utför något arbete vid skadetillfället.

2§

Rätten till menersättning är till skillnad från rätten till ersättning för inkomstbortfall inte begränsad till viss lägsta invaliditetsgrad. Ersättningarna skall enligt 2 § bestämmas med tillämpning av statens personskadeförsäkring, vilket innebär att full jämställdhet uppnås med förmånerna för de statligt anställda. De olika ersättningar som kan utgå är som framgår av I $ ersättning för sveda och värk, lyte och men samt s. k. allmänna olägenheter. Allmänna olägenheter ersätts enligt tabellnormer. I samband med ersättning för lyte och men kan även ges ersättning för t.ex. vanprydande ärr, amputationsdefekt och förlust av sinnesfunktion eller tänder eller inre organ. Dessa skadeföljder har ansetts täckta av begreppet lyte och men i I $.

Hänvisningen till 14 § LSP medför att ersättning för ideell skada kan sättas ned eller dras in i vissa fall. Dessa situationer har behandlats i kommentaren till 14 § ESP.

35 '

Som kommittén har anfört bör den skadade inte fråntas sin möjlighet att föra skadeståndstalan vid personskada som omfattas av denna lag. För att den skadade inte skall erhålla ersättning för ideell skada med ett sammanlagt för högt belopp måste ersättningen enligt denna lag samordnas med ersättning som utgår i skadestånd eller som trafikskadeersättning. Enligt paragrafen inträder staten i den skadades rätt till skadestånd eller trafikskadeersättning

för ideell skada intill belopp som utges enligt denna lag. Innebörden av

föreskriften blir att ersättningen är subsidiär i förhållande till skadestånd celler trafikskadeersättning för ideell skada. Har den skadade t.ex. erhållit

ersättning för ideell skada på grund av en trafikskada, får staten avräkna den ersättningen vid bestämmande av ersättning enligt denna lag. Om i stället den skadade har uppburit ersättning enligt denna lag, har staten rätt till trafikskadeersättning intill det utgivna beloppet. Är staten den som skall utge

trafikskadeersättning eller skadestånd, följer av föreskriften i denna paragraf att staten får avräkna ersättning enligt denna lag från trafikskadeersättningen

eller skadeståndet.

48 Som har föreslagits i den allmänna motiveringen skall ersättningen beslutas av den statliga trygghetsnämnden. Den som är missnöjd med

beslutet får enligt paragrafens andra stycke hänskjuta frågan till den särskilda skiljenämnd som har inrättats för statens personskadeförsäkring. Talan skall enligt de regler som gäller inom personskadeförsäkringen föras inom tre månader. Mot skiljenämndens beslut får enligt nämnda regler talan föras endast i fall som avses i 213 lagen (1929:145) om skiljemän. Trygghets-

nämnden avses få möjlighet att meddela behövliga verkställighetsföreskrifter.

Genom paragrafens tredje stycke görs personskadeförsäkringens regler

även I övrigt tillämpliga på förfarandet i ersättningsärendena.

7.3¶Förslaget till lag om krigsskadeersättning till sjömän

18 Paragrafen ersätter 1 § krigsförsäkringslagen, I $ hemreseförordningen och SFS 1954:278. Lagen ger sjömän skydd för krigsolycksfall i utlandet och innebär därvid att LAF:s skydd sträcks ut till vistelse i land på fritid samt till alla utresor och hemresor i samband med tjänstgöring på svenskt fartyg. Det senare gäller även resor från och till utrikes ort. Skyddet avser vidare väntan

på första möjlighet till hemresa. Om sjömannen skadas till följd av

krigshändelse när han befinner sig ombord på fartyget, gäller LAF.

Uttrycket ”krigshändelse” skall tolkas på samma sätt som ”krigsåtgärd”

har tolkats vid tillämpning av 1937 och 19534 års krigsförsäkringslagar. Vidare

skall uttrycket ”ort där fartyget ligger” i punkten 2 tolkas som vid

tillämpningen av SFS 1954:278.

2§

Som har föreslagits i den allmänna motiveringen skall lagen inte bara omfatta sjömän utan även andra som utför arbete på fartyg; jfr 35

sjömanslagen (1973:282) och prop. 1975:109 s. 24 och 36. Ersättning skall i första hand utgå från arbetsskadeförsäkringen. Övriga inskränkningar i tillämpningsområdet har förts över från krigsförsäkringslagen.

3§

Vid skada skall arbetsskadeförsäkringens ersättningsbestämmelser liksom f. n. gälla i tillämpliga delar.

48 Den s. k. särskilda ersättningen har förts över från gällande lag och skall beräknas efter den medicinska invaliditetsgraden. Ersättningen är avsedd som kompensation för att TFY -ersättning inte utgår vid skada som täcks av den nya lågen.

Eftersom lagen inte längre avser att förstärka grundförmånerna vid arbetsskada och då den särskilda ersättningen har karaktär av menersättning, har i lagförslaget inte tagits upp någon motsvarighet till den särskilda ersättningen åt efterlevande. Dessa får anses tillgodosedda genom de livräntor som kommer att utgå med tillämpning av LAF.

5§

Försäkringskassans beslut kommer genom hänvisningen i 38 till LAF — som innehåller en vidare hänvisning till AFL — att kunna överklagas i vanlig ordning.

7.4 Förslaget till lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor m. m. 15

Paragrafen har utformats i anslutning till I $ 1962 års förhöjningslag och I $ 1967 års värdesäkringslag.

25 Paragrafens första stycke har behandlats i den allmänna motiveringen. Om någon har ådragit sig skador som var för sig medför rätt till livränta enligt lag som anges i 1§, bör en samlad bedömning av nedsättningen av hans arbetsförmåga göras (fr 3X 1962 års lag). Det blir normalt den i juni 1977 utgående livräntan efter tidigare tillägg, omreglering, förhöjning och värdesäkring som skall läggas till grund för uppräkningen. Uppräkningen gäller emellertid också sådana livräntor enligt de aktuella lagarna som fastställs efter den 1 juli 1977 och livränta som i s. k. recidivfall kunde ha utgått i juni 1977.

38 Bestämmelsen om värdesäkring har utformats efter mönster av 6 kap. 2 8 LAF. Livränta som inte räknas upp enligt 2 § kommer fortfarande att vara värdesäkrad enligt 1967 års lag.

48 Denna paragraf har sin motsvarighet i 48 1967 års värdesäkringslag.

Innebörden av bestämmelsen är att den skadade när livränta byts ut mot sjukpenning enligt YFL:s recidivregler i 16 § första stycket garanteras en

sjukpenning som motsvarar livräntan efter uppräkning.

5§

Liksom vid tidigare uppräkningar skall givetvis olika gällande regler om

ersättningarna framdeles avse även den höjning som följer av denna lag. Detta har ansetts framgå utan särskild föreskrift. I förevarande paragraf har däremot liksom i 5 § 1967 års värdesäkringslag föreskrivits att uppräkningen

och värdesäkringen av uppräkningsbeloppet inte skall beaktas vid tillämpning av samordningsreglerna i 17 kap. 2 § AFL.

65 Paragrafen utgör en garantiregel för livräntetagare som drabbas av recidiv

och har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4.3).

78 Paragrafen reglerar finansieringen av uppräkningen och har motsvarig-

heter i 1962 och 1967 års lagar.

7.5 Förslaget till lag om uppräkning av statliga yrkesskadelivräntor

m. m.

I 13 anges i överensstämmelse med 1§ förordningen (1967:920) om

värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, m. m. de författningar enligt vilka livräntorna skall utgå. Två författningar har

tillkommit, nämligen kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för

medverkan i flygräddningstjänst m. m. och brandlagen (1974:80) (punkterna

25 och 27).

Livräntor enligt författningarna under punkterna 1, 2 och 5 finansieras i huvudsak, men inte helt, av statsmedel. Enligt bestämmelserna i paragrafens

andra stycke skall emellertid hela uppräkningen betalas av statsmedel. På samma sätt har förfarits vid tidigare livräntehöjningar.

Har den skadade rätt till både livränta som utgår av statsmedel och livränta som avses i den uppräkningslag som har behandlats i avsnitt 7.4 skall en

samlad höjning av livräntorna göras. Det har inte ansetts nödvändigt att ha någon uttrycklig bestämmelse om detta (jfr kommentaren till 28 i den

föregående lagen och 4 § SFS 1962:304).

7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring I kap. IS

Till följd av ändringen i inledningsparagrafen kommer lagen att omfatta i

princip alla förvärvsarbetande. I enlighet med vad som har anförts i den

allmänna motiveringen har beträffande egenföretagare och uppdragstagare föreskrivits villkor om att han skall vara bosatt i Sverige och inte ha undantagande från ATP. Det är att märka att uppdragstagare inte som inom

AFL (3 kap. 2 §) formellt skall anses som arbetstagare i fråga om förmåner

från arbetsskadeförsäkringen. Uppdragstagaren skall i stället följa samma

regler som egenföretagarna. Kravet på försäkring för ATP beträffande

inkomst av annat förvärvsarbete än anställning gäller även uppdragstagare som obligatoriskt anses som arbetstagare enligt AFL och som dessutom har sådan inkomst. Den som kan göra en verkande återkallelse av anmälan om undantagande från ATP har dock möjlighet att skaffa sig en heltäckande

försäkring för arbetsskada; se vidare avsnitt 7.7.

3 kap. 6 § och 4 kap 1085

Ändringarna i dessa paragrafer innebär att arbetsskadeförsäkringens bestämmelser om särskilt ersättningsunderlag för studerande som avses i 1 kap. 1 § sträcks ut till alla som genomgår yrkesutbildning. Ändringarna, som har aktualiserats av riksförsäkringsverket, får betydelse för studerande som

skadas när de förvärvsarbetar,t. ex. under ferier. De medför att överensstäm-

melse uppnås med YFL:s regler (jfr 9 § fjärde stycket och 13 § andra stycket

YFL).

6 kap. I 8

Bestämmelserna i det nya fjärde stycket gäller den som efter skadetillfället

blir undantagen från ATP beträffande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Underlåtenhet att betala ATP-avgift får samma verkan som

undantagande. Med hänsyn till de samordningsregler mellan livränta och ATP som finns i LAF (4 kap. 4 5 och 6 kap. I $) kan ett undantagande från

ATP föra med sig att arbetsskadelivräntan till den försäkrade eller hans efterlevande i stället blir större. Livräntan skulle i den delen kunna betraktas som avgiftsfri ATP. Det har som framhållits i den allmänna motiveringen ansetts skäligt att bortse från denna effekt såvitt angår undantagande som har gällt före skadetillfället. En senare anmälan om undantagande bör däremot rimligtvis inte lämnas obeaktad. Som ett nytt fjärde stycke i paragrafen har därför tagits in bestämmelser av innebörd att livräntan vid sådan anmälan skall samordnas med den ATP som kunde ha utgått om anmälan inte hade gjorts (jfr 4 § lagen om pensionstillskott). Regeln gäller även den som har skadats som arbetstagare.

Egenföretagare för vilken sjukpenningförsäkringen jämlikt 3 kap. 118 AFL gäller med karenstid (3, 33 eller 93 dagar) kommer i enlighet med vad som har anförts i fråga om verkan av undantagande från ATP inte under denna tid att kunna få kompletterande sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen i den mån tiden ligger inom samordningstiden.

7 kap.

Här återfinns de nya avgiftsbestämmelser som har diskuterats i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna i 2 § första stycket har getts samma innehåll som flertalet motsvarande regler om arbetsgivaravgifter. Den praxis som gäller i fråga om bestämmelsernas internationella räckvidd bör tillämpas även i fortsättningen. Hänvisningen i 2 § första stycket till 3 kap. 2 § AFL gäller alla uppdragstagare som skall anses som arbetstagare inom AFL, således även egenföretagare som har träffat ett s. k. likställighetsavtal med en uppdragsgivare. Detta innebär att uppdragsgivare undantagsvis kan få betala avgift (0.25 26) också för sådan uppdragstagare som står utanför arbetsskadeförsäkringen enligt I kap. I $ LAF. Den valda lösningen är förestavad av administrativa skäl och gäller — liksom avgiftsreglerna i övrigt — i avvaktan på resultatet av den översyn av hithörande frågor som görs av pensionskommittén. Egenavgiften skall tas ut hos försäkrade egenföretagare och har i fråga om avgiftsunderlag och vissa förutsättningar t. v. knutits till vad som gäller för sjuklörsäkringsavgiften.

Kostnader som föranleds av den föreslagna lagen om uppräkning av yrkesskadelivräntor m. m. skall enligt denna täckas genom arbetsskadeförsäkringsavgifterna. Detta har markerats även i 3§ första stycket 2 i förevarande kapitel. Det har också gjorts ett par redaktionella ändringar i kapitlet.

8 kap.

I detta kapitel har införts bestämmelser om anmälan av arbetsskada som har drabbat egenföretagare och uppdragstagare (1 § andra stycket). Uppdrags-

tagarna jämställs med egenföretagare i fråga om förmåner och skall därför själva göra skadeanmälan. I 8 kap. har vidare föreslagits tillägg som närmast kan betraktas som följdändringar. Med uppdragsgivare i 7 och 11 §§ skall förstås den som civilrättsligt sett har gett någon som inte är anställd hos honom i uppdrag att utföra arbete för hans räkning.

Ikraftträdande m. m.

Reglerna i fråga om avgiftsuttaget för år 1977 innebär följande. I fråga om arbetsgivaravgift för lön till vanliga arbetstagare gäller samma regler under hela år 1977 (0,25 26 av lönesumman för året). Försäkrings-

skyddet enligt LAF sträcks emellertid den 1 juli 1977 ut till vissa medlemmar av arbetsgivarens familj som f. n. är undantagna från YFL. Avgiftsmässigt rör det sig här om ringa belopp och det har av administrativa skäl ansetts att arbetsgivaravgifter för dessa nya grupper inte bör tas ut för år 1977 (jfr avsnitt

7.15).

Beträffande uppdragstagare och egenföretagare, som också blir försäkrade

först den 1 juli 1977, avses för året gälla följande avgiftsregler. Arbetsgivar-

avgift för uppdragsersättning skall betalas efter 0,25 26 och beräknas på

ersättning som har utgetts under sista halvåret 1977. Avgift för egenföretagare skall enligt huvudregeln tas ut med 0,25 26 på hälften av den för året taxerade inkomsten av annat förvärvsarbete än anställning. Har egenföretagaren inte utfört sådant arbete under andra halvåret 1977 — han har kanske lagt ned sin rörelse under första halvåret eller varit sjuk — är han emellertid befriad från avgift. Av administrativa skäl måste han dock själv begära att den

lokala skattemyndigheten inte påför honom någon avgift. Sådan begäran föreslås få göras senast den 31 augusti 1978. Om han försummar detta, bör han ha möjlighet att senare hos länsstyrelsen begära avkortning eller restitution av debiterad resp. betald avgift. Bestämmelser härom finns i

uppbördslagen (1953:272).

Arbetsskadeförsäkringsavgift som år 1977 skall betalas för uppdragsersättning eller som egenavgift ingår inte i preliminärdebiteringen för året och kommer därför att tas ut som kvarstående avgift i den mån inte fyllnadsin-

betalning görs. Sådan betalning bör ske senast den 30 april 1978.

7.7¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

2 kap. 13 § och 3 kap. 138

Bestämmelserna gäller samordning mellan å ena sidan den allmänna

sjukförsäkringen, å andra sidan arbetsskadeförsäkringen och andra liknande

ersättningssystem. De föreslagna ändringarna innebär ingen omläggning av principerna för samordningen. Reglerna har emellertid anpassats till den nya

lagstiftningen. I fråga om skador som täcks av LAF skall alltså ersättning i

princip utgå från sjukförsäkringen under de första 90 dagarna. Motsvarande skall enligt övergångsbestämmelserna gälla för skador som täcks av YFL. För ersättning av statsmedel enligt lagen om statligt personskadeskydd och MEL

eller ersättning enligt äldre författningar finns ingen samordningstid. I dessa fall utgår den särskilda ersättningen i första hand och sjukförsäkringen fungerar endast som ett komplement. När det gäller förmåner enligt lagen om

statligt personskadeskydd kommer regeln normalt att sakna praktisk bety-

delse, eftersom ersättningsnivån då bestäms av LAF:s regler om förmåner

efter samordningstidens slut och alltså är högre än sjukförsäkringens nivå.

Särskild sjukpenning enligt 14 § lagen om statligt personskadeskydd skall

emellertid utgå endast i den mån den är högre än AFL-sjukpenningen. Detta har markerats genom ändringen i 3 kap. 13 i AFL. Det bör vidare anmärkas

att den föreslagna lagen om krigsskadeersättning till sjömän helt följer LAF i fråga om ersättning vid sjukdom och att samordningstiden 90 dagar således

kommer att gälla även där.

4 kap. 11§

Ändringen i denna paragraf är en ren följdändring. Uttrycket ”motsvarande ersättning” skall således täcka såväl sjukpenning som är

knuten till LAF:s regler som sjukpenning enligt-YFL och liknande och äldre

författningar. :

11 kap. 2 och 3 §§

Som har förutskickats i prop. 1975/76:197 (s. 80) bör arbetsskadelivränta

beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst inom ATP. Syftet är att tillförsäkra den arbetsskadade i princip samma pensionsförmåner som han

skulle ha fått om han inte hade blivit skadad. De föreslagna ändringarna

kommer med nuvarande bestämmelser i 11 kap. I & AFL inte att beröra den

som uppbär förtidspension, eftersom pensionsgrundande inkomst inte

fastställs för honom. Härmed sammanhängande problem omfattas av pensionskommitténs pågående översyn av pensionsbestämmelser.

Lagändringarna tar sikte på alla egenlivräntor som utgår enligt LAF eller bestäms med tillämpning av LAF:s regler. Arbetsskadelivräntorna är till skillnad från livräntor enligt YFE eller motsvarande eller äldre författningar renodlade ersättningar för förlust av arbetsinkomst som kunde ha varit ATPgrundande. Som har nämnts skall också livränta enligt lagen om statligt

personskadeskydd grunda rätt till ATP. Detsamma gäller livränta enligt lagen

om krigsskadeersättning till sjömän, däremot inte särskild ersättning enligt 48 nämnda lag.

Livränta är i princip en livsvarig ersättning och kan t.ex. för en egenföretagare utgå under lång tid efter det att han har lagt ned sin rörelse på grund av arbetsskadan. Det har därför ansetts att livränta i likhet med vad

som gäller vid inkomsttaxeringen alltid bör vara pensionsgrundande såsom inkomst av anställning. Detta innebär bl. a. att en livränta som träder i stället för viss rörelseinkomst blir pensionsgrundande även om undantagande från

ATP anmäls för återstående inkomst av rörelsen. Hikhet med vad som gäller i fråga om sjukpenning är det inte avsett att någon avgift till ATP skall tas ut för pensionsgrundande inkomst som består av livränta.

16 kap. 15

Pension enligt AFL utgår normalt på särskild ansökan. I andra stycket av

förevarande paragraf föreskrivs emellertid att förtidspension får ges utan

ansökan när den försäkrade uppbär sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård enligt AFL. Till följd av tillägget i detta stycke kommer samma ordning

att gälla när sådan förmån eller egenlivränta utgår vid arbetsskada e. d.

17 kap. 28

Denna paragraf reglerar samordningen mellan allmän pension och livränta enligt YFL eller motsvarande eller äldre författningar. Samordningen innebär

att pensionsförmånerna reduceras på visst sätt. Enligt LAF och därtill

anslutande ny lagstiftning skall samordningen ske på livräntesidan. Som har

redovisats i den allmänna motiveringen har det inte ansetts lämpligt att ändra

på samordningen i fråga om livränta enligt gällande eller äldre författningar. Detta för med sig att de nuvarande samordningsbestämmelserna i 17 kap. 2 § AFL kommer att tillämpas under lång tid. I paragrafen har emellertid förts in en hänvisning till LAF:s regler såvitt gäller samordningen med livräntor enligt LAF m. fl. nya författningar.

Ikraftträdande m. m.

Äldre bestämmelser i 2 kap. 13 § och 3 kap. 13 § skall fortfarande gälla i

fråga om ersättning vid skada som har inträffat före den 1 juli 1977. Detta får

betydelse bl. a. för redan utgående ersättning och vid s. k. recidiv.

Arbetsskadeförsäkringen skall inte gälla sådan egenföretagare och uppdragstagare som har anmält undantagande från ATP enligt 11 kap. 7§ AFL. Ett sådant undantagande gäller under minst fem år och räknas alltid per

helt år. Den som har undantagande har, i överensstämmelse med vad som ' har förordats i den allmänna motiveringen, genom punkt 2 i övergångsbe-

stämmelserna till förevarande ändringar i AFL getts möjlighet att redan från

början, dvs. från den 1 juli 1977, vara försäkrad för arbetsskada genom att

återkalla sin anmälan om undantagande i förtid. Återkallelsen kommer då i fråga om ATP att gälla från 1977 års början. Eftersom återkallelsen medför skyldighet att betala egenavgift till ATP och arbetsskadeförsäkringen och även påverkar sjukförsäkringsavgiften, har det dessutom ansetts lämpligt att låta egenföretagaren välja om han vill gå in i försäkringarna redan år 1977 eller vänta till den 1 januari 1978. Betänketiden för återkallelse har i förslaget fastställts till sex månader från lagens ikraftträdande. I samband därmed har det vidare ansetts motiverat att utan hinder av den 55-årsgräns som gäller enligt 3 kap. 11 § AFL kunna medge övergång till sjukpenningförsäkring med kortare karenstid eller utan karenstid. Information om bestämmelserna avses bli utsänd så snart lagen har antagits av riksdagen. Det finns inte något hinder mot att sända in återkallelse av undantagande före den 1 juli 1977.

7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare

De föreslagna ändringarna i 5 § utgör huvudsakligen rena följdändringar och ansluter till ändringarna i 2 kap. 13 § och 3 kap. 13 § AFL. Ändringen i 12 § utgör en uppföljning av 1971 års förvaltningsrättsreform. Kammarrätt är redan nu besvärsinstans enligt lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål.

7.9 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Ändringen i 5 kap. 3 § första stycket, som gäller inkomstförlust och förlust av underhåll, innebär att även ersättningar från det nya systemet för ersättning vid arbetsskada ce. d. skall avräknas när skadeståndet bestäms. Se vidare avsnitt 7.2 i fråga om ersättning för ideell skada.

7.40 Förslaget till lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder

Yrkesskadeförsäkringsfonden har genom LAF fått benämningen arbetsskadeförsäkringsfonden. Det är alltså inte fråga om någon ny fond.

Vad gäller reglementets 2 § har endast föreslagits nödvändiga följdändringar. Avgifter enligt YFL kommer under några år att flyta in till fonden jämsides med arbetsgivaravgifter och nya egenavgifter enligt LAF. Något tillägg till YFL-avgiften enligt lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl. har inte tagits ut under senare år. Ny motsvarande ersättning skall utgå av statsmedel.

7.11 Förslaget till lag om upphävande av vissa författningar om handläggning av ärenden angående yrkesskadeförsäkring

Dessa författningar kommer alltjämt att ha betydelse för äldre skadefall. ' Eftersom YFL har upphävts bör emellertid bestämmelserna upphävas med föreskrift att de fortfarande skall gälla för de äldre fallen.

7.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Till riksförsäkringsverkets eller allmän försäkringskassas verksamhet på här ifrågavarande område hör förutom arbetsskadeförsäkringen bl.a. ärenden enligt föreslagna lagar om statligt personskadeskydd och om krigsskadeersättning till sjömän samt äldre motsvarande lagstiftning. Med hänsyn till att försäkringsrådet inte skall medverka vid tillämpningen av den nya lagstiftningen och dessutom kommer att upphöra efter en övergångstid, har det i fråga om rådets befattning med ärenden enligt äldre lagstiftning för återstående tid ansetts lämpligt att reglera sekretesskyddet för handlingar hos rådet genom övergångsbestämmelser. I 14 § tillagda förmåner enligt lagen om statlig ersättning vid ideell skada skall 'enligt förslaget handläggas av den statliga trygghetsnämnden. Nämnden administrerar redan nu liknande ärenden enligt statens personskadeförsäkring, som gäller för statsanställda.

7.13 Förslagen till lagar om ändring i luftfartslagen (1957:297) och liknande lagar

Lagarna har samband med förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, Denna och andra motsvarande förordningar upphävs genom lagen om statligt personskadeskydd. De föreslagna ändringarna innebär endast en anpassning till det nya ersättningssystemet.

7.14 Förslagen till lagar om ändring i skattelagarna TA4.1 Inledning

De föreslagna ändringarna i fråga om yrkesskadelagstiftningen medför behov av justeringar i kommunalskattelagen (1928:370), KL, taxeringslagen (1956:623), uppbördslagen (1953:272) och lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt. Detsamma gäller beträffande bl. a. den föreslagna lagstiftningen om statligt personskadeskydd. |

Ändringarna i skatteförfattningarna är i huvudsak av redaktionellt slag. Enligt både LAF och LSP skall ersättning kunna utgå bl. a. i form av

Prop. 1976/77: 64 143

sjukpenning eller livränta. Dessa förmåner, som avser att ersätta inkomst-

bortfall, skall vara skattepliktiga. Så är f. ö. fallet med motsvarande förmåner i dag. Däremot har det ansetts att övriga förmåner, som utgör kompensation för särskilda kostnader eller ideella skador, alltjämt bör vara fria från

inkomstskatt.

I fråga om arbetsskadeförsäkringen har föreslagits den nyheten att avgift

till försäkringen skall erläggas även av egenföretagarna. Denna egenavgift har i skattehänseende behandlats enligt samma regler som andra egenavgifter.

Sjukpenning enligt YFL och ersättningar enligt vissa närliggande författningar ingår inte i kommunernas skatteunderlag. Skatteintäkterna tillfaller i stället i sin helhet staten. Motsvarande princip har lagts till grund för

regleringen såvitt avser ersättningar enligt den nya arbetsskadelagstift-

ningen.

Ersättningar enligt de nu gällande författningarna kan utgå under lång tid efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Dessa ersättningsformer bör därför alltjämt tas upp i lagtexten.

7.14.2 Kommunalskattelagen

Bestämmelserna om den principiella skatteplikten har tagits in i 19 § KL. I

anvisningarna till 21,24, 28 och 32 §§ har sedan angetts i vilken förvärvskälla

som utgående belopp skall beskattas. Denna uppläggning överensstämmer

med vad som redan gäller i fråga om nu utgående ersättningar. Den

föreslagna egenavgiften för arbetsskadeförsäkringen har tagits med bland övriga egenavgifter i anvisningarna till 41 b 3 KL.

7.14.3 Uppbördslagen och taxeringslagen

Den föreslagna nya egenavgiften för arbetsskadeförsäkringen påkallar vissa kompletteringar i uppbördslagen. Ändringar har gjorts i I $,2 § 4 mom., 35 I och 3 mom., 105 samt 27.5 1 mom. Härigenom kommer denna egenavgift att behandlas enligt samma regler som andra egenavgifter.

Som tidigare har nämnts har de nya ersättningsformerna tagits upp i bl. a. punkt 12 av anvisningarna till 32 § KL. Skatteavdrag kan då göras enligt

särskild beräkningsgrund (3 § 3 mom. andra stycket uppbördslagen, jfrd med

kungörelsen (1973:1125) om skatteavdrag från sjukpenning).

Besiämmelserna i 37 & I mom. taxeringslagen om skyldighet att avlämna

kontrolluppgift har kompletterats så att de omfattar även de nya ersättningsformerna.

1.14.4 Avräkningen mellan staten och kommunerna

Enligt 2 § lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och -

annan menighets utdebitering av skatt inräknas inte i det kommunala

skatteunderlaget skattekronor och skatteören som hänför sig till bl. a. vissa ersättningar enligt YFL och andra närliggande författningar. Detsamma bör gälla i fråga om motsvarande ersättningar enligt den nya lagstiftningen. Bestämmelserna i 2 § har ändrats i enlighet härmed.

7.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Samtliga arbetsgivaravgifter till socialförsäkringarna m. m. uppbärs med tillämpning av den här aktuella lagen, antingen direkt enligt dess 1 § eller på grund av hänvisningar i de särskilda lagarna om avgiftsskyldighet. Avgifterna tas i princip ut på summan av de löner som arbetsgivarna under året har utgett till sina anställda.

Ändringarna i lagens 1 § utgör rena följdändringar till LAF. Ändringarna i 2 3 innebär att avgift till arbetsskadeförsäkringen i likhet med vad som gäller beträffande andra hithörande avgifter inte skall betalas vid uppdrag som har utförts utom riket av någon som är bosatt utomlands eller har föranlett s. k. bevillningsavgift.

Enligt 19 kap. 1 § AFL skall i fråga om avgifter till sjukförsäkringen och folkpensioneringen bortses från arbetstagare som inte omfattas av obligatorisk yrkesskadeförsäkring. Motsvarande begränsningar finns i andra avgiftsbestämmelser, dock inte beträffande ATP-avgift. De flesta avgifterna utgår även på ersättning för uppdrag. Bl. a. den nuvarande yrkesskadeförsäkringsavgiften tas dock inte ut för sådan ersättning. I fråga om avgifter till byggnadsforskning och arbetarskydd har arbetsgivarbegreppet knutits direkt till yrkesskadeförsäkringen (SFS 1960:77 och 1971:282). Enligt YFL är arbetsgivarens familjemedlemmar i vissa fall undantagna från försäkringen. Den nya arbetsskadeförsäkringen, som träder i kraft den 1 juli 1977, saknar motsvarande undantag. Arbetsskadeförsäkringen skall vidare i motsats till sin föregångare även omfatta uppdragstagare. Avgift till arbetsskadeförsäkringen skall enligt avsnitt 7.6 inte tas ut för lön till de aktuella familjemedlemmarna under år 1977. Avgift för uppdragsersättning skall tas ut på ersättning fr. o. m. juli 1977.

Utsträckningen av arbetsskadeförsäkringen till i princip alla arbetstagare medför motsvarande ökning av avgiftsunderlaget för de arbetsgivaravgifter som är anknutna till YFL:s personkrets. Även andra ändringar i avgiftsbestämmelserna aktualiseras. Den nya försäkringen träder emellertid i kraft vid ett halvårsskifte och de arbetsgivaravgifter som nu uppbärs preliminärt för år 1977 är bestämda i enlighet med YFL:s tillämpningsområde. Hithörande frågor berör vidare det arbete med nya avgiftsregler som f. n. pågår inom pensionskommittén. Det har med hänsyn till dessa omständigheter ansetts lämpligt att låta andra arbetsgivaravgifter än avgiften till arbetsskadeförsäk-

ringen bli debiterade som om YFL och aktuella hänvisningar till YFL hade gällt under hela år 1977. För detta år skall således LAF:s tillkomst inte föranleda ändringar i fråga om uttag av nämnda avgifter. Föreskrifter härom har tagits in i övergångsbestämmelserna till ändringen i den nu aktuella lagen om avgiftsuppbörden. Jag avser att senare återkomma i frågan om avgiftsregler för år 1978 och följande år.

8 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till I. lag om statligt personskadeskydd,

. lag om statlig ersättning vid ideell skada, . lag om krigsskadeersättning till sjömän, . lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor m. m., VNBWN . lag om uppräkning av statliga yrkesskadelivräntor m. m., . lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

NA

. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare, OM . lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207), 10. lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder, 11. lag om upphävande av vissa författningar om handläggning av ärenden angående yrkesskadeförsäkring, 12. lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, 13. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297), 14. lag om ändring i lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m., 15. lag om ändring i brandlagen (1974:80), 16. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), 17. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623). 18. lag om ändring i uppbördslagen (1955:272), 19. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, 20. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

9 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

8 - Hemställädf soosoosssosssrererreer raser rr rr res rr r rr rst ts 9 — BeSlUtoosss os sosse rere reser e rr rr ers ere r rr rr rr r RA Rts