RÅ 1996:88

Kommunfullmäktige i Göteborgs kommun beslöt den 4 november 1993 att antaga detaljplan för Chalmers Teknikpark vid Sven Hultins gata inom stadsdelarna Guldheden, Johanneberg och Krokslätt med trafikalternativ 2. Planens syfte var att möjliggöra en utbyggnad av Chalmers Teknikpark. - I det planförslag som hade varit utställt fanns i planbeskrivningen två alternativ för trafikföringen. Enligt alternativ 1 skulle Ljungbackegatan anslutas till Sven Hultins gata och trafiken ledas denna väg mot Gibraltargatan. Befintlig anslutning via Engdahlsgatan skulle behållas men få underordnad betydelse för trafiken. Enligt alternativ 2 skulle befintlig trafikföring Sven Hultins gata - Engdahlsgatan behållas oförändrad. Den till utställningshandlingarna hörande plankartan redovisade dock endast alternativ 1.

K.L. m.fl. överklagade beslutet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (1994-03-23) avslog överklagandena och yttrade bl.a:

En grundläggande princip i plan- och bygglagstiftningen är att kommunen själv inom vida ramar äger avgöra hur marken skall användas och hur miljön skall utformas i den egna kommunen. Stor vikt bör således tillmätas de lämplighetsbedömningar som görs av kommunen. Länsstyrelsens besvärsprövning är väsentligen begränsad till en prövning av om kommunen gjort en rimlig avvägning emellan motstående allmänna och/eller enskilda intressen och om kommunen handlagt ärendet på ett formellt riktigt sätt. - De uttalanden och utfästelser angående Mossenområdets framtida användning, som kan ha gjorts i skilda sammanhang av politiska företrädare för kommunen, är inte av bindande karaktär för den prövning av markanvändningsfrågan som nu sker genom detaljplanen. - Området i den antagna planen har i gällande detaljplaner från 1948 och 1950 redovisats som parkmark respektive område för idrottsändamål. Genomförandetiden för dessa planer har, enligt 17 kap. 4 § andra stycket PBL utgått. Planerna får därför, enligt 5 § kap. 11 § andra stycket PBL, ändras eller upphävas utan att rättigheter, som uppkommit genom planerna beaktas. Regeringen har i beslut den 24 januari 1991 (Bo 90/1855, 1860 P) uttalat att vid sådant förhållande skall beaktande av enskilda intressen ske på samma sätt som vid en förstagångsplanläggning. - Som framgått ovan har länsstyrelsen inte funnit anledning att på eget initiativ överpröva planen. Det innebär att länsstyrelsen vid sin granskning ansett att planen är godtagbar med hänsyn till de boendes hälsa och behovet av skydd mot olyckshändelser. Det innebär vidare att länsstyrelsen ansett att planen inte påtagligt skadar det riksintresse som Landala Egnahem utgör. Det har inte framkommit något som ger länsstyrelsen anledning att nu som besvärsmyndighet göra någon annan bedömning av denna fråga. - Klagandenas invändningar mot planen har i huvudsak även framförts under samråds- och utställningskedena och kommenterats i utlåtande som hör till antagandehandlingarna. - Länsstyrelsen anser inte att planen innefattar en felaktig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen eller att planen kommer att medföra så allvarliga olägenheter för klagandena att den inte kan godtas.

De invändningar som riktats mot den formella handläggningen av ärendet är inte av den arten att beslutet på den grunden bör upphävas. Upplysningsvis vill länsstyrelsen nämna att markering på den gällande plankartan beträffande kommunfullmäktiges beslut om trafikalternativ görs först när antagandebeslutet vunnit laga kraft. - Överklagandena skall på ovan anförda skäl avslås.

K.L. m.fl. fullföljde sin talan.

Regeringen (Miljödepartementet, 1995-01-26) yttrade:

Vid prövningen av klagandenas invändningar i sak mot planen finner regeringen att planen inte kan anses medföra sådana olägenheter för deom att den av det skälet inte kan godtas.

När det gäller formella frågor har några klagande särskilt framfört att den av kommunfullmäktige antagna detaljplanen med trafikalternativ 2 aldrig har varit utställd, varför ny utställning av detaljplanen måste ske. Vidare måste en miljökonsekvensbeskrivning av kommande trafiksituation utföras. - Regeringen konstaterar, med anledning av invändningarna, att den planbeskrivning som ingick i utställningshandlingarna redovisade två alternativ för trafikföringen. Enligt det s.k. alternativet 1 skulle trafiken ledas via Ljungbackegatan. Den befintliga anslutningen via Engdahlsgatan skulle bibehållas men ha en underordnad betydelse för trafiken. Enligt det s.k. alternativet 2 skulle befintlig trafikföring via Engdahlsgatan bibehållas oförändrad och den på plankartan redovisade anslutningen till Ljungbackegatan slopas. Av utställningshandlingarna framgår bl.a. beräknade trafikflöden vid de olika alternativen. På den till handlingarna hörande plankartan redovisas anslutningar till planområdet såväl via Engdahlsgatan som via Ljungbackegatan. Vid sin behandling av planförslaget efter utställningen förordade byggnadsnämnden trafikalternativ 1. Enligt kommunfullmäktiges protokoll antogs därefter planförslaget med trafikalternativ 2. En till akten hörande plankarta har försetts med stämpeln "Antagen av Kfme den 4/11 1993, §. 9". Någon anmärkning om att den berörda delen av bl.a. Ljungbackegatan undantagits finns inte på plankartan. - I yttrandet till regeringen har Göteborgs kommun bekräftat att fullmäktige antagit planen med trafikalternativ 2 vilket innebär oförändrad trafikföring. Kommunen har vidare uppgett bl.a. följande. Någon revidering av den av byggnadsnämnden godkända planen har inte gjorts med anledning av fullmäktiges beslut. Avsikten är emellertid att stadsbyggnadskontoret skall vidta erforderliga åtgärder för att justera plankartan så att den överensstämmer med antagandebeslutet. Detta bedöms dock kunna ske först efter det att detaljplanen vunnit laga kraft. Följande ändringar krävs: Plankartans gräns vad avser Ljungbackegatan ändras så att aktuellt område förblir allmän plats/park. Denna del av planen undantages från antagande. - Regeringen finner, med hänsyn till vad som framkommit, att det får anses klarlagt att kommunfullmäktige antagit planen med ett trafikalternativ som innebär att trafikföringen i området inte ändras och att en del av planområdet undantas från antagande. Det framstår då som anmärkningsvärt att detta inte tydligt markerats på den plankarta som av kommunen angetts vara fullmäktiges beslut. Det är självfallet inte godtagbart att de handlingar som skall utvisa vilket beslut fullmäktige fattat färdigställs först sedan beslutet vunnit laga kraft. Regeringen anser dock, mot bakgrund av att det inte kan anses råda någon tvekan om innebörden av kommunens beslut, att denna brist i kommunens handläggning av planärendet inte utgör ett tillräckligt skäl för att upphäva antagandebeslutet. När det gäller frågan om undantaget utgjort en så väsentlig ändring av förslaget att ny utställning erfordrats, konstaterar regeringen att båda de alternativa trafiklösningarna redovisats i de utställda handlingarna. Regeringen anser därför att en ny utställning inte varit nödvändig. Regeringen finner inte heller att klagandenas invändningar i övrigt utgör skäl att upphäva beslutet att anta planen. Överklagandena bör därför avslås.

I ansökningar om rättsprövning yrkade K.L., A.M., B.V. och A.L. att regeringens beslut skulle upphävas. K.L., A.M. och B.V. yrkade därjämte att planärendet skulle visas åter för ny handläggning i enlighet med plan- och bygglagen (1987:10), PBL.

K.L., A.M. och B.V. anförde bl.a. följande. Beslutet innebar ett överträdande av PBL:s bestämmelser. Det innehöll värderingar och ställningstaganden som var diskutabla. Kommunfullmäktige i Göteborgs kommun trodde sig anta en detaljplan. I stället fattades beslut om ett utbyggnadsförfarande som aldrig konkretiserats i en uppgjord detaljplan. Den tänkta utformningen hade således inte varit föremål för den handläggningsprocedur som skulle föregå ett planantagande. Viktiga kvalitets- och sakägarfrågor hade undandragits hänsynstagande. Sålunda hade inte redovisats att trafiken på Engdahlsgatan redan före tillkomsten av tänkt bebyggelse upplevdes som störande av de boende. Den trafiksituation som uppstod genom att ett visst område undantogs från antagandet av planen kunde inte betraktas som en oväsentlig ändring. PBL medgav inga möjligheter till sådana ändringar i en utställd plan, som innebar en ny situation för de av planen berörda. En förändring av en detaljplan som innebar att trafikströmmen leddes en annan väg kunde inte genomföras utan att en helt ny planprocedur initierades. I sin utställda form ledde planen områdets trafikström en bestämd väg medan den ändring kommunfullmäktige beslutade om förde trafiken en annan väg. Handläggningen av planärendet var klart felaktig och ärendet måste återförvisas genom alla instanser för ny behandling. Det behov av parkeringsplatser som enligt 5 kap. 7 § PBL skulle redovisas var inte utrett, varför trafikfrågan i sin helhet inte gick att överblicka. Vad som anfördes i regeringens beslut om att "planen inte kan anses medföra sådana olägenheter för dem att den av det skälet inte kan godtas" innebar ett ställningstagande i värdefrågor som var av stor betydelse. Uttalandet innebar att minskningen av positiva värden - i detta fall park- och idrottsmark med betydelse för tiotusentals människor - inte skulle behöva anses som en olägenhet.

Till stöd för sin talan anförde A.L. i huvudsak följande. Mossenområdet hade alltsedan slutet av 1940-talet varit avsatt som park- och rekreationsområde. Det användes av de kringboende på det sätt gällande plan utvisade. Friluftsområdet var trots sin ringa storlek av stor betydelse för dem som bodde omkring det. En ytterligare inskränkning av markområdet skulle komma att få ytterst menlig inverkan på tillgången till natur i närheten av bostäder. Regeringen hade genom beslutet ansett att det allmänna skulle avstå kommunal park- och idrottsmark till förmån för ett privat bolag. Detta överensstämde inte med 1 kap. 6 § och 2 kap. 4 § PBL. Parkeringsfrågan för teknikparken var inte löst. Beslutet vilade därvid på felaktig grund, eftersom utrymme för parkering inte anvisats. Detta stred mot 5 kap. 3 § andra stycket PBL. Redan länsstyrelsens beslut vilade på felaktig och otillräcklig grund, eftersom det grundades på uppgiften att Mossen inte togs i anspråk. Detta var fel. Nybyggnaden kommer att ligga delvis på ren mossmark. Ingen hänsyn hade tagits till de närboende, vilket stred mot 5 kap. 2 § PBL. Även om de ledamöter av kommunfullmäktige som varit jäviga undvikit att personligen delta i beslut som rörde detaljplanen måste delikatessjäv anses ha förekommit i ärendet.

Regeringsrätten förordnade att Boverket skulle avge yttrande i målet och angav därvid att verket särskilt borde uttala sig beträffande innebörden av tydlighetskravet i 5 kap. 9 § PBL. Yttrande inhämtades därefter även från regeringen.

Boverket anförde i sitt yttrande bl.a. följande:

Av handlingarna i planärendet framgår att kommunen vid en andra utställning av planförslaget i planbeskrivningen redovisade två alternativa trafiklösningar. Den ena, benämnd alternativ 1, innebar att Ljungbackegatan skulle anslutas till Sven Hultins gata med den avsikten att trafiken mellan Sven Hultins gata och Gibraltargatan skulle ledas via Ljungbackegatan söder och väster om matematiskt centrum, samt att den befintliga anslutningen via Engdahlsgatan skulle bibehållas men ha en underordnad betydelse för trafiken. Den andra, alternativ 2, innebar att befintlig trafikföring Sven Hultins gata - Engdahlsgatan skulle behållas oförändrad och den på plankartan och illustrationskartan redovisade anslutningen till Ljungbackegatan skulle slopas. Den till utställningshandlingarna hörande plankartan redovisade emellertid endast alternativ 1.

Kommunfullmäktige antog, enligt vad som framgår av protokoll, planen med den trafikföring som motsvarade alternativ 2. Den antagna plankartan anvisar emellertid alternativ 1 med anslutning till Ljungbackegatan. Planbeskrivningen redovisar också endast den trafikföring som benämnts alternativ 1. Vad trafikalternativ 2 innebär anges i antagandehandlingarna endast i stadsbyggnadskontorets förslag till beslut till byggnadsnämnden och i utställningsutlåtande II. Någon beskrivning av vad det trafikalternativ som kommunfullmäktige antog innebär för planens gränser m.m. framgår således inte av planhandlingarna.

Det sagda innebär att plankartans innehåll talar mot övriga planhandlingar och att dessa därför är oförenliga till sitt innehåll. Denna oförenlighet måste även anses ha vidlådit handlingarna i samband med utställningen av planen eftersom det alternativ som innebar oförändrad trafikföring inte heller då redovisades på plankartan.

Tydlighetskravet i 5 kap. 9 § PBL innebär att planhandlingarna skall utformas så att det tydligt framgår hur planen reglerar miljön. Av förarbetena till nämnda lag (prop. 1985/86:1, s. 166 och 591 f.) framgår att bestämmelsen tillkommit särskilt med avseende på möjliggörandet av ett reellt medborgarinflytande innan förutsättningarna för bebyggelseutformningen i praktiken är låsta. Det är därför enligt motivuttalandena viktigt att kartan och planbestämmelserna utformas på ett så entydigt och klart sätt som möjligt. Enligt Boverkets uppfattning betingas tydlighetskravet givetvis även av detaljplanens rättsverkan för bl.a. enskilda. Tydlighetskravet knyter an till de slutliga planhandlingarna men avspeglar sig även i förfarandereglerna för utarbetande av planförslag.

Att planbeskrivningen med de båda alternativen inte kommit att redovisas på plankartan vid utställningen innebär enligt Boverkets mening ett åsidosättande av tydlighetskravet, eftersom det därmed föreligger en uppenbar risk att berörda parter inte rätt uppfattar förslagets innebörd och därvid kan gå miste om möjligheten att framföra synpunkter mot planförslaget. Mot bakgrund av reglerna om överklaganderätt i 13 kap. 5 § PBL kan detta i sin tur medföra att sakägare m.fl. berörda kan gå miste om rätten att föra talan mot antagandebeslutet.

Den otillräckliga redovisningen av den beslutade trafikföringen samt framför allt felaktigheten i plankartan medför flera oklarheter särskilt i gränsområdena till den tänkta anslutningen till Ljungbackegatan. Den antagna planen håller enligt Boverkets mening inte en godtagbar grad av precision och kan därför inte anses uppfylla kravet på tydlighet i PBL, eftersom det föreligger en uppenbar risk att sakägare m.fl. klagoberättigade helt enkelt genom missuppfattningar om vad planen innebär kan gå miste om sin möjlighet att bevaka sin rätt. Detta åsidosättande av tydlighetskravet kan naturligtvis inte rättas till genom att plankartan ändras sedan beslutet vunnit laga kraft. Det förefaller enligt Boverkets mening inte heller självklart att den gränsdragning kommunen angett att den avser göra efter det att beslutet vunnit laga kraft är självklar.

Boverket anser således att planhandlingarna inte utformats så att det tydligt framgår hur planen reglerar miljön och att dessa därför strider mot tydlighetskravet i PBL. Boverket anser vidare att kommunfullmäktiges beslut är så oklart att det inte uppfyller de krav på tydlighet i allmänhet som av rättssäkerhetsskäl bör kunna ställas på förvaltningsbeslut. Denna oklarhet i planhandlingarna skulle - enligt Boverkets mening - eventuellt ha kunnat undanröjas genom en ändring av överprövande instans med stöd av 13 kap. 8 § första stycket PBL.

Regeringen anförde i sitt yttrande bl.a. följande:

Som framgår av det aktuella regeringsbeslutet ansåg regeringen att det inte är godtagbart att de handlingar som skall utvisa vilket beslut fullmäktige fattat färdigställs först sedan beslutet vunnit laga kraft. Regeringen ansåg samtidigt att den påtalade bristen i kommunens handläggning inte utgjorde ett tillräckligt skäl för att upphäva beslutet att anta planen.

Boverket har i sitt yttrande till Regeringsrätten ytterligare pekat på brister i kommunens handläggning av planärendet vad gäller frågor om olika handlingars tydlighet och inbördes överensstämmelse. Regeringen delar Boverkets uppfattning vad gäller kraven på att planhandlingar tydligt skall redovisa en plans innehåll och konsekvenser, bl.a. med hänsyn till att sakägare och andra berörda skall kunna bevaka sina intressen under planprocessen. Regeringen delar också Boverkets uppfattning att den aktuella planen uppvisar brister vad gäller planhandlingarnas tydlighet.

När det därefter gäller frågan om de påtalade bristerna skall anses som så allvarliga att de nu bör leda till att planbeslutet upphävs gör regeringen följande bedömning. I den planbeskrivning som ingick i den slutliga utställningen i maj 1993 redovisades två alternativ för trafikföringen till planområdet. Plankartan redovisar den förändrade trafikföring som alternativ 1 innebär men inrymmer också möjligheten att genomföra alternativ 2 som innebär oförändrad trafikföring. Av utställningsutlåtande II framgår att trafikalternativen föranlett synpunkter och ställningstaganden från många av dem som yttrat sig över förslaget. Regeringen finner inte att vad som framkommit i ärendet tyder på att kommunens underlåtenhet vid utställningen, att på plankartan redovisa det undantag som trafikalternativ 2 innebär, skulle ha inneburit en risk för sådana missförstånd att någon berörd gått miste om möjligheterna att ta tillvara sina intressen.

I de s.k. antagandehandlingarna inför kommunstyrelsens och kommunfullmäktiges behandling av planförslaget redovisades uttryckligen endast alternativ 1, dvs. det alternativ som byggnadsnämnden förordade. Kommunfullmäktige antog därefter enligt kommunstyrelsens förslag detaljplanen med trafikalternativ 2. Det har inte framkommit något som ger anledning till antagande att planhandlingarnas åberopade otydlighet skulle ha haft någon inverkan på kommunfullmäktiges ställningstagande.

I sammanhanget kan också framhållas att PBL:s regler om utarbetande och antagande av planer inte utesluter att ändring eller undantag görs i samband med den slutliga behandlingen av planförslaget i kommunen. Detta framgår bl.a. av 5 kap. 27 § tredje stycket PBL, där det anges att ny utställning skall ske om förslaget ändras väsentligt efter utställningen. Med hänsyn till den redovisning som skett i den utställda planbeskrivningen kan enligt regeringens bedömning den aktuella ändringen av plankartan i form av att ett visst område undantas från antagandet inte anses som en sådan väsentlig ändring som enligt 5 kap. 27 § tredje stycket PBL skulle vara otillåtlig. Vad slutligen gäller frågan om betydelsen av den otydlighet som föreligger beträffande utformningen av de handlingar som hör till kommunfullmäktiges antagandebeslut finner regeringen inte skäl att ändra den uppfattning som redovisades i regeringsbeslutet den 26 januari 1995. Hur bristen i kommunens handläggning skall bedömas beror bl.a. på om det kunde ha uppkommit någon tvekan om innebörden av kommunens beslut. Härvid kan bl.a. konstateras att ingen av dem som överklagade kommunens eller länsstyrelsens beslut då framförde några invändningar mot planen i detta avseende. Inte heller i övrigt har något framkommit som pekar på att den faktiska innebörden i detta avseende av fullmäktiges ställningstagande skulle vara oklar. Vidare bör påpekas att kommunen, såvitt framgår av handlingarna i ärendet, sedan detaljplanen vunnit laga kraft gjort en anteckning på plankartan att ett område motsvarande den del av Ljungbackegatan som tidigare ingick i planområdet undantagits. Undantaget överensstämmer med vad som redovisades av kommunen den 29 november 1994 under planärendets behandling hos regeringen.

I ansökningarna om rättsprövning har också tagits upp tidigare framförda invändningar i sak mot den utbyggnad som detaljplanen medger. Regeringen finner i denna del inte skäl att ändra den bedömning som gjordes i regeringsbeslutet den 26 januari 1995, nämligen att planen inte kan anses medföra sådana olägenheter för klagandena att den av det skälet inte kan godtas. Det kan i sammanhanget också konstateras att invändningarna till en del avser sådana allmänna intressen beträffande vilka besvärsprövningen i realiteten förutsätts bli begränsad (se RÅ 1994 ref. 39).

Sammantaget finner regeringen att de brister, vad gäller tydlighet som uppmärksammades vid behandlingen hos regeringen av överklagandena och som ytterligare påtalats efter ansökan om rättsprövning, med hänsyn till omständigheterna inte utgör tillräckliga skäl att upphäva planbeslutet. Också Boverket synes mena att påtalad oklarhet inte skulle behöva leda till att planbeslutet upphävs. Med anledning av vad Boverket anfört om att oklarheterna eventuellt skulle ha kunnat undanröjas genom en ändring av överprövande instans med stöd av 13 kap. 8 § första stycket PBL bör dock framhållas att det i detta ärende inte varit fråga om att upphäva eller ändra kommunfullmäktiges beslut i viss del. Undantaget av den del av Ljungbackegatan som hörde till trafikalternativ 1 får i enlighet med vad som tidigare redovisats anses vara gjort redan genom fullmäktigebeslutet.

Regeringsrätten (1996-11-18, Brink, Sjöberg, von Bahr, Rundqvist, Eliason) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (rättsprövningslagen) skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Om Regeringsrätten finner att förvaltningsbeslutet strider mot någon rättsregel och det inte är uppenbart att felet saknar betydelse för avgörandet, skall Regeringsrätten enligt 5 § rättsprövningslagen upphäva beslutet och, om det behövs, återförvisa ärendet till den myndighet som meddelat beslutet. I annat fall står beslutet fast.

Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten. Det är inte meningen att rättsprövning skall ske av politiska lämplighetsfrågor i egentlig mening (jfr prop. 1987/88:69 s. 23-25 och s. 234).

Som grund för ansökningarna har de sökande åberopat i huvudsak att planhandlingarna inte redovisar behovet av parkeringsplatser eller konsekvenserna för trafikmiljön, att deras boendemiljö försämras samt att den formella hanteringen av planärendet uppvisar brister.

Vad först beträffar de invändningar i sak som sökandena gjort mot detaljplanen kan följande anföras. De bestämmelser i PBL som rör de intressen som skall beaktas vid utformningen av en detaljplan är i stor utsträckning allmänt hållna och lämnar myndigheterna en viss handlingsfrihet. Vissa av de avvägningar som skall göras, t.ex. på grundval av bestämmelserna i 2 kap. PBL om de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och lokalisering av bebyggelse, utgör sådana politiska lämplighetsfrågor som i princip inte omfattas av Regeringsrättens rättsprövning (jfr RÅ 1989 ref. 95). Vad som framkommit i målet utvisar inte att regeringen felbedömt de fakta som legat till grund för avgörandet eller överskridit gränserna för det handlingsutrymme som bestämmelserna lämnar för beslutsfattandet.

I fråga om de invändningar av formell natur som riktats mot beslutet att anta detaljplanen finner Regeringsrätten till en början inte visat att någon av de kommunfullmäktigeledamöter som deltagit i beslutet varit jävig. Vad därefter gäller redovisningen av den beslutade trafikföringen gör Regeringsrätten följande överväganden.

Enligt 5 kap. 9 § första stycket PBL består en detaljplan av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser. Planen får dock bestå av endast endera av dessa handlingar eller av en handling som innehåller både plankarta och bestämmelser, om planens innehåll ändå framgår tydligt. I paragrafens andra stycke föreskrivs att det av en plankarta skall framgå hur planområdet delas upp för mark för skilda ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden. Planhandlingarna skall enligt tredje stycket utformas så att det tydligt framgår hur planen reglerar miljön. Till detaljplanen skall enligt 5 kap. 10 § PBL fogas sådan planbeskrivning som avses i 5 kap. 26 § PBL och sådan genomförandebeskrivning som anges i 6 kap. 1 § PBL.

Av 5 kap. 29 § PBL framgår att det som regel ankommer på kommunfullmäktige att anta detaljplan. Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med beslut om antagande av detaljplanen har tillkännagetts på kommunens anslagstavla skall enligt 5 kap. 30 § PBL meddelande om tillkännagivandet, protokollsutdrag med beslutet samt besvärshänvisning sändas i brev till vissa myndigheter, sakägare m.fl. eller kungöras i särskild ordning. Enligt 5 kap. 31 § PBL (tidigare 12 § plan- och byggförordningen /1987:383/) skall på planhandlingarna antecknas datum då beslutet att anta detaljplanen vunnit laga kraft.

Av handlingarna i målet framgår att två olika alternativ i fråga om trafikföringen var aktuella när planförslaget avseende Chalmers Teknikpark ställdes ut under sommaren 1993. Alternativ 1 innebar att Ljungbackegatan skulle anslutas till Sven Hultins gata, varigenom den befintliga anslutningen till Chalmers Teknikpark via Engdahlsgatan skulle väsentligt avlastas från trafik. Alternativ 2 innebar att befintlig trafikföring på de nu nämnda gatorna inte skulle ändras. I det till utställningshandlingarna hörande förslaget till plankarta redovisades dock endast alternativ 1.

Sedan byggnadsnämnden med knapp majoritet förordat trafikalternativ 1 och kommunstyrelsen med likaledes knapp majoritet förordat alternativ 2 antog kommunfullmäktige i sitt beslut den 4 november 1993 detaljplan för Chalmers Teknikpark med trafikalternativ 2. Vad fullmäktige beslutat kom emellertid inte, såvitt gällde trafikföringen, till uttryck i planhandlingarna. I såväl den antagna plankartan med planbestämmelser som planbeskrivningen redovisades nämligen inte den beslutade utan den såsom alternativ 1 betecknade trafiklösningen.

Regeringsrätten finner att den bristande överensstämmelse som således förelegat mellan å ena sidan kommunfullmäktiges i sammanträdesprotokollet redovisade beslut och å andra sidan innehållet i plankartan med bestämmelser och planbeskrivningen måste anses innebära att beslutet om antagande av detaljplanen strider mot föreskrifterna i 5 kap. 9 och 10 §§ PBL. Mot denna bakgrund får även regeringens beslut att avslå överklagandena anses strida mot nyssnämnda föreskrifter. Regeringens beslut skall därför upphävas om det inte är uppenbart att felet saknat betydelse för avgörandet (5 § rättsprövningslagen).

Vid bedömningen av om regeringens beslut skall upphävas eller inte bör beaktas att felaktigheten hos plankartan och planbeskrivningen gällde en viktig och omstridd trafikfråga. Med hänsyn till detta kan varken det förhållandet att plankartan justerats sedan regeringen meddelat sitt beslut eller att sökandena i förevarande mål sannolikt inte missletts av felet leda till slutsatsen att detta saknat betydelse i den mening som avses i 5 § rättsprövningslagen. Regeringsrätten finner därför att regeringens beslut skall upphävas. Ärendet angående detaljplanen bör med hänsyn till omständigheterna återförvisas till kommunfullmäktige.