RÅ 1997:53
Det hjälpbehov som föranlett att ett barn familjehemsplacerats på grund av brister i föräldrarnas omsorg har ansetts upphöra när vården enligt 2 § lagen (1990:52) om vård av unga upphörde. Den kommun som var ansvarig för familjehemsplaceringen har därför inte ansetts skyldig att lämna bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) för hjälpbehov som uppstått senare och var hänförligt till den placerades egen person.
Socialnämnden i Solna beslutade den 20 januari 1995 att inte ta upp till prövning en ansökan från T.L., född 1973, om ekonomiskt bistånd i form av placering på behandlingshemmet Frossarbo, fortsatt kontakt med terapeut samt ekonomiskt bistånd till hyra, telefonräkning och TV-licens för december 1994. Som skäl för beslutet angavs att Kungsörs socialförvaltning tagit över ansvaret för T.L:s ärende.
Länsrätten i Stockholms län
T.L. överklagade och yrkade att beslutet skulle undanröjas och att socialnämnden skulle förklaras vara skyldig att ta upp hennes framställning till prövning.
Domskäl
Länsrätten i Stockholms län (1995-03-22, ordförande Zedenius) yttrade: Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. - T.L. omhändertogs år 1974 enligt lagen (1990:52) om vård av unga, LVU, och har under sin uppväxttid varit placerad av Solna kommun i ett familjehem beläget i Kungsörs kommun. Under sin skoltid hade hon svårt att tillgodogöra sig undervisningen och hon har beskrivits som mycket aktiv med stora koncentrationssvårigheter. Vården med stöd av LVU upphörde i samband med T.L:s 18-årsdag i april 1991 och övergick till bistånd jämlikt 6 § socialtjänstlagen (1980:620), SoL. Den 1 januari 1992 placerades hon på egen begäran på Stall Frossarbo, alltjämt med bistånd från Solna kommun. Efter att Socialnämnden i Solna i samarbete med Frossarbo bedömt att institutionsvården inte längre hade så mycket att ge T.L., avslutades vården den 1 januari 1994. T.L. valde då att bosatta sig i egen lägenhet i Kungsör eftersom det var där hon kände sig hemma. Under en tid klarade hon såväl sitt eget boende som sin ekonomi. Under utslussningen fram till den 30 juni 1994 bistod emellertid Solna kommun henne med kontaktperson, fortsatt psykologkontakt samt eftervårdskontakt med personal från Frossarbo. Solna kommun bedömde att T.L. även efter utslussningen från Frossarbo skulle komma att behöva ett visst stöd. Man tog därför kontakt med Kungsörs socialförvaltning för att flytta över ärendet dit enligt 72 § SoL. Kungsörs socialförvaltning nekade till detta med motiveringen att det ålåg Solna kommun att fortsätta det påbörjade rehabiliteringsarbetet. - T.L:s försök att efter utslussningen från Frossarbo praktisera på arbetsmarknaden misslyckades. Arbetsförmedlingen bedömde att hon var i behov av fortsatt vård och avvisade henne. Den 1 juni 1994 avslog Socialnämnden i Solna T.L:s framställan om ekonomiskt bistånd till terapikostnader samt bistånd i form av kontaktman med motiveringen att hon nu som vuxen fick vända sig till den kommun där hon valt att bosatta sig. T.L. överklagade. Länsrätten fann i dom den 30 september 1994 i mål nr Ö 9728-94, att Solna alltjämt hade ansvar för att T.L. fick det stöd och den vård hon behövde och återförvisade målet till Socialnämnden i Solna för handläggning. - Efter att ha tagit del av länsrättens dom försökte Socialnämnden i Solna vid ett upprepat antal tillfällen att ta kontakt med T.L. I mitten av oktober 1994 fick man tag i henne och kom telefonledes överens om att man skulle hålla telefonkontakt en gång i veckan. Den 3 november 1994 besökte handläggare från Socialnämnden i Solna T.L. i Kungsör. Vid besöket sammanställdes en ny vårdplanering som innebar att T.L. skulle förhöra sig med Socialnämnden i Kungsör om hennes möjligheter att få arbetsträning och/eller utbildning samtidigt som man från Solna socialnämnds sida skulle undersöka om T.L:s terapeut kunde återuppta kontakten med henne. T.L. ombads kontakta handläggare i Solna för att fortsätta diskussionen. Hon hördes emellertid inte av. Vid försök att nå henne per telefon fick man beskedet att hon hade hemligt telefonnummer. Efter att Socialnämnden i Solna skickat brev till T.L. och uppmanat henne att höra av sig, tog hon den 1 december kontakt med nämnden och meddelade att hon gjort upp en bättre planering med Socialnämnden i Kungsör som innehöll en två månader lång återgång till Frossarbo. Från Frossarbos sida bekräftades att en vårdplan upprättats med, såvitt man då trodde, Kungsörs kommun. I december 1994 gjorde T.L. framställningar om bistånd från Solna kommun till bl.a. den tilltänkta placeringen på Frossarbo. - Socialnämnden i Kungsör har i yttrande anfört bl.a. följande. Genom Solna kommuns bristande insatser för T.L. har man under mer än sex månader tvingats vidta olika insatser för att förhindra att T.L. far illa. Man har upprätthållit viss samtalskontakt med henne och hjälpt henne att överklaga det ifrågavarande beslutet. Man har också beviljat henne akut socialbidrag till matkostnader. Nämnden har även haft kontakt med Frossarbo för att ta reda på om T.L:s önskemål om fortsatt vård var realistiskt och man föreslog en gemensam träff på Frossarbo för att Solna skulle arbeta fram en behandlingsplan. Den kontakt Kungsör hållit med T.L. har sammanfattningsvis endast varit mycket knapphändig och skett i enlighet med vad som stadgas om vistelsekommunens yttersta ansvar. - Länsrätten gör följande bedömning. - Fråga i målet är om Solna såsom placerande kommun är skyldig att bistå T.L. enligt 6 § SoL eller om det bistånd som kan komma i fråga skall utges av annan kommun. Härvid är följande bestämmelser i SoL av intresse. - I 2 och 3 §§ föreskrivs att varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område och att kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta ansvar innebar inte någon inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudman. - Enligt 25 § krävs socialnämndens medgivande för att placera en underårig i ett familjehem. Enligt 26 § skall socialnämnden verka för att de underåriga som avses i 25 § får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden. Beslut enligt 25 § meddelas enligt 30 § av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Det är också denna nämnd som är skyldig att fullgöra vad som föreskrivs i 26 §. - 1 72 § föreskrivs att ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd om denna nämnd samtycker till detta. - Av förarbetena till lagen (prop. 1979/80:1 s. 523 f) anförs beträffande den närmare innebörden av kommunens yttersta ansvar följande. Det är vistelsekommunen som skall lämna den enskilde stöd och hjälp. Det är således den kommun där den enskilde befinner sig när vårdbehovet inträder som har ansvaret för att den enskilde får den hjälp som han behöver. Detta bör emellertid inte leda till att vistelsekommunen skall vidta alla de åtgärder som behövs också när den enskilde är bosatt i annan kommun. Vistelsekommunen bör kunna flytta över ärendet till hemkommunen om den enskildes hjälpbehov lämpligen kan tillgodoses där. För att man skall vara säker på att behövliga åtgärder verkligen kommer till stånd bör en sådan överflyttning inte få göras om inte den andra nämnden samtycker till att ta emot ärendet. Har det således uppkommit en fråga om att bereda vård med stöd av LVU får ärendet inte flyttas över till den andra socialnämnden förrän denna underrättats och förklarat sig villig att ta emot det. Socialnämnden i vistelsekommunen är ensam ansvarig för att behövliga åtgärder kommer till stånd till dess att socialnämnden i den andra kommunen har samtyckt till att ta över ärendet. - Beträffande den närmare gränsdragningen mellan den placerande kommunens ansvar och andra kommuners skyldighet att lämna stöd och hjälp enligt SoL har Regeringsrätten i RÅ 1989 ref. 50 uttalat bl.a. följande. Socialnämnden i den kommun där den enskilde befinner sig när ett hjälpbehov uppkommer, är behörig att vidta erforderliga åtgärder. Denna behörighet får anses bestå så länge samma hjälpbehov kvarstår, oavsett om den hjälpbehövande finns kvar i kommunen eller ej. Behörigheten upphör först om ärendet flyttas över till annan socialnämnd i den ordning som föreskrivs i 72 § SoL. Det sagda utesluter emellertid inte att socialnämnden i en annan kommun kan vara skyldig att bevilja den enskilde vård och hjälp om denna vistas i kommunen. - Någon överflyttning av T.L:s ärende enligt 72 § SoL har inte kommit till stånd. Så länge T.L. var underårig och vistades i ett annat hem än det egna var det således Socialnämnden i Solna som hade det sammanhållande ansvaret för alla beslut rörande henne. När LVU-vården av T.L. upphörde i samband med att hon blev myndig i april 1991 fortsatte Solna kommun sina ansträngningar för henne genom bistånd enligt 6 § i form av bl.a. placering på Stall Frossarbo. Denna institutionsvård upphörde i januari 1994 då T.L. valde att bosätta sig i egen lägenhet i Kungsör. Under utslussningstiden fram till och med juni 1994 bistod Solna kommun T.L. med samtalsterapi m.m. Det nu aktuella hjälpbehovet kan inte anses vara samma hjälpbehov som föranledde beslutet om familjehemsplacering år 1974. Med hänsyn till det anförda och då T.L. inte vistades i Solna kommun när det i målet ifrågavarande behovet av bistånd uppkom, föreligger inte någon skyldighet för Solna kommun att lämna henne detta bistånd. - Länsrätten avslår överklagandet.
Kammarrätten i Stockholm
T.L. fullföljde sin talan.
Socialnämnden i Solna avstyrkte bifall till överklagandet.
Socialnämnden i Kungsör avgav yttrande i målet.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (1995-08-29, Anclow, Schéle, Svensson, referent) yttrade: T.L:s behov av bistånd enligt 6 § SoL har inte ifrågasatts i målet. Frågan i målet gäller om Socialnämnden i Solna stad vid tidpunkten för den nu aktuella ansökan alltjämt varit skyldig att tillgodose detta behov. - Enligt 2 och 3 §§ SoL ansvarar varje kommun för socialtjänsten i sitt område och har därvid det yttersta ansvaret för att de som vistats i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Beträffande den närmare gränsdragningen mellan vistelsekommunens och andra huvudmäns skyldighet att lämna stöd och hjälp enligt SoL gäller enligt praxis bl.a. följande. Socialnämnden i den kommun, där den enskilde befinner sig när ett hjälpbehov uppkommer, är behörig och skyldig att vidtaga erforderliga åtgärder. Denna behörighet och skyldighet få anses bestå så länge samma hjälpbehov kvarstår oavsett om den hjälpbehövande finns kvar i kommunen eller ej. Behörigheten upphör i princip först om ärendet flyttas över till socialnämnden i en annan kommun i den ordning som föreskrivs i 72 § SoL. Vad som nu sagts utesluter emellertid inte att socialnämnden i en annan kommun kan vara skyldig att bevilja den enskilde vård och hjälp om denne vistas i kommunen (jfr ex.vis RÅ 1989 ref. 50 och 1991 ref. 89). - T.L. omhändertogs 1974 enligt LVU av Socialnämnden i Solna stad och har med stöd av denna lag varit familjehemsplacerad i Kungsörs kommun till april 1991 då hon fyllde 18 år. Därefter fortsatte familjehemsplaceringen i form av bistånd enligt 6 § SoL fram till den 1 januari 1992 då T.L. på egen begäran, alltjämt med bistånd enligt 6 § SoL utgivet av Solna stad, placerades på Stall Frossarbo i Kungsörs kommun. Denna vårdform avslutades den 1 januari 1994 och hon har under en utslussningsperiod, fram till den 30 juni 1994 haft stöd i form av en kontaktperson och regelbunden samtalsterapi samt fortsatt eftervårdskontakt med personal från Stall Frossarbo. T.L. har sedan den 1 januari 1994 en egen bostad i Kungsörs kommun. Länsrätten i Stockholms län har i dom den 30 september 1994, mål nr Ö 9728/94, bifallit ett överklagande från T.L. och bl.a. konstaterat att T.L:s behov av vård, som uppkommit 1974, alltjämt bestod i juni 1994 varför hennes ansökan om bistånd till bl.a. terapikostnader bifölls. Efter länsrättsdomen har kontakten mellan T.L. och Socialnämnden i Solna stad av olika skäl varit mycket knapphändig. Den 20 januari 1995 avslog Socialnämnden i Solna stad den nu aktuella ansökningen med motiveringen att Kungsörs kommun enligt nämndens uppfattning hade övertagit befattningen med ärendet. - Av utredningen framgår att kontakterna mellan T.L. och Socialnämnden i Solna stad sedan hösten 1994 inte har fungerat på ett tillfredsställande sätt. - Oaktat detta finner kammarrätten att det av utredningen i målet framgår att det vid tidpunkten för ansökan alltjämt förelåg ett hjälpbehov för T.L. Det framgår inte annat än att detta hjälpbehov i allt väsentligt är detsamma som en gång föranledde socialnämnden att placera T.L. i familjehem i Kungsörs kommun. Mot bakgrund härav och då inte någon planlagd vård - varken enligt 72 § SoL eller på annat sätt - har inletts av Kungsörs kommun åligger det alltjämt Socialnämnden i Solna stad att tillgodose detta hjälpbehov. Överklagandet skall därför bifallas. - Kammarrätten bifaller överklagandet och visar målet åter till Socialnämnden i Solna stad för erforderlig handläggning.
kammarrätten
Socialnämnden i Solna överklagade och yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas och länsrättens dom fastställas.
Prövningstillstånd meddelades.
Socialstyrelsen avgav yttrande i målet och anförde bl.a. följande.
Den avgörande frågan för Solna kommuns ansvar är således om hjälpbehovet kan sägas vara detsamma som det som förelåg vid de tidigare insatserna från Solna kommun. Oavsett hur det förhåller sig härmed är Kungsörs kommun till följd av regleringen i 3 § SoL både behörig och skyldig att vid behov vidta åtgärder. Om samma hjälpbehov alltjämt kan anses föreligga är både Solna och Kungsörs kommuner således behöriga. Om det finns två behöriga kommuner kan sökanden - i vart fall om reglerna i 26 och 30 §§ SoL inte är tillämpliga - vända sig till endera av dessa kommuner med en begäran om bistånd varvid denna kommun är skyldig att pröva begäran i sak (jfr RÅ 84 2:95). En kommun kan således inte i ett sådant fall genom att hänvisa till en annan kommun frånhända sig ansvaret för den enskilde. - Vid avgörandet av frågan om hjälpbehovet alltjämt är detsamma måste ställning dock först tas till vilken tidpunkt under den ursprungliga insatsen som bör utgöra utgångspunkt för jämförelsen. Länsrätten har i sin dom funnit att hjälpbehovet vid ansökan 1995 inte kan vara detsamma som det som förelåg vid T.L:s omhändertagande 1974. Kammarrätten däremot ansåg i sin dom att behovet var detsamma som vid omhändertagandet. - Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör bedömningen av hjälpbehovet jämföras med det hjälpbehov som föranledde den senaste placeringen, dvs. i detta fall placeringen på Stall Frossarbo i januari 1992. Den tidigare vården med stöd av LVU grundade sig på brister i hemmiljön medan den senare placeringen vid Stall Frossarbo - liksom den nu aktuella ansökan - var föranledd av problem relaterade till T.L:s egen person, även om det givetvis kan föreligga ett samband häremellan. - Bedömningen av om det fortfarande är fråga om samma hjälpbehov måste enligt Socialstyrelsens uppfattning ske från förhållandevis strikta utgångspunkter. Det är inte rimligt att en placeringskommun efter det att placeringen upphört har kvar ett ansvar för en vuxen person som bor i en annan kommun under kanske hela sin återstående livstid. Mot detta talar även närhetsprincipen. En person som har behov av socialtjänstens resurser, bör ha tillgång till socialtjänsten och ansvarig socialarbetare på nära håll. Det är även vistelsekommunen som har kunskap om vilka hjälpmöjligheter som står till buds i kommunen. - När det gäller vuxna personer som fullföljt och avslutat en tidigare placering och som därvid erhållit hjälp under utslussningen, anser Socialstyrelsen att socialtjänsten som huvudregel bör kunna utgå från att fråga är om ett nytt hjälpbehov om den enskilde på nytt ansöker om bistånd. Att det därvid kan vara fråga om samma typ av problem som ligger till grund för ansökan förändrar inte denna bedömning. Först om övervägande skäl talar för att hjälpbehovet inte upphörde i samband med den senaste placeringen bör bedömningen bli den motsatta. I annat fall bör vistelsekommunen ensam vara ansvarig. - Socialstyrelsen är medveten om att den nu förordade principen kan medföra en viss risk för att den placerande kommunen påverkar den enskilde att avsluta placeringen och bosätta sig i vistelsekommunen. I sådant fall torde det dock inte vara alltför komplicerat att konstatera att vårdbehovet aldrig upphört. Ansvaret ligger då kvar även hos placeringskommunen. - När det gäller bedömningen i det nu föreliggande fallet kan konstateras att T.L. alltsedan späd ålder och fram till 1994 varit föremål för vård i form av placering utanför det egna hemmet. Den senaste placeringen upphörde den 1 januari 1994 varvid T.L. under en utslussningsperiod fram till den 30 juni 1994 beviljades visst stöd som en del av biståndet. T.L. har sedan januari 1994 egen lägenhet i Kungsörs kommun. - T.L. har nu åter begärt bistånd i form av bl.a. en placering på Stall Frossarbo. Vid en jämförelse av det nu föreliggande hjälpbehovet med det som förelåg vid den senaste placeringen på Stall Frossarbo bör man dock med en tillämpning av den ovan redovisade principen kunna anse att det inte är fråga om samma hjälpbehov - låt vara att viss likhet kan föreligga. Att T.L. under mellantiden synes ha haft visst behov av stöd av öppenvårdsinsatser, ändrar inte denna bedömning. - Solna kommun bör således enligt Socialstyrelsens uppfattning inte längre vara skyldig att bistå T.L. Någon kvardröjande behörighet och skyldighet föreligger inte då hjälpbehovet inte kan anses vara detsamma.
Svenska kommunförbundet avgav yttrande i målet och anförde bl.a. följande.
Olika tjänstemannaåtgärder har vidtagits utan att någon formell överflyttning av ärendet skett enligt 72 § SoL från Solna kommun till Kungsörs kommun. Kungsörs kommuns faktiska stödåtgärder är därvid från rättslig synpunkt inte att betrakta som ett övertagande av ärendet. Enbart dessa förhållanden leder emellertid inte till den slutsatsen att Solna kommun automatiskt skulle vara skyldig att lämna fortsatt ekonomiskt bistånd till T.L. En sådan slutsats förutsätter enligt Kommunförbundet dessutom en visad överensstämmelse mellan det ursprungliga behovet i den placerande kommunen och det behov som föranlett den aktuella biståndsansökan.
T.L., som beretts tillfälle att yttra sig i målet, har inte avhörts.
Regeringsrätten (1997-10-09, Brink, Sjöberg, Lindstam, Eliason) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. T.L. omhändertogs år 1974 av Solna kommun och placerades i ett familjehem i Kungsör. Bakgrunden till omhändertagandet var att föräldrarna var missbrukare och saknade förutsättningar att ta hand om henne. Vården upphörde år 1991 då T.L. fyllde 18 år och hon beviljades i stället bistånd enligt 6 § SoL för fortsatt placering i samma familjehem. Hon erhöll också fr.o.m. januari 1992 av Solna kommun bistånd enligt 6 § SoL för placering på ett behandlingshem - Stall Frossarbo - i Uppsala kommun. Hon erhöll vidare under en utslussningsperiod bistånd till bl.a. kontaktperson och fortsatt psykologkontakt. Sedan den 1 januari 1994 är T.L. bosatt i egen bostad i Kungsör. Hon har haft vissa praktikanställningar som dock avbrutits. Hon ansökte i december 1994 hos Solna kommun om bistånd enligt SoL bl.a. till en ny placering på Stall Frossarbo. Kungsörs kommun har bistått T.L. med kontakter med behandlingshemmet rörande en ny placering och också beviljat henne bistånd till matkostnader. Kommunen har motiverat detta med att den har det yttersta ansvaret för T.L. eftersom hon vistas i Kungsörs kommun men att detta inte innebär att ansvaret frångått Solna kommun.
I 2 § SoL föreskrivs att varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område. Enligt 3 § första stycket har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta ansvar innebär dock enligt andra stycket ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän. I 72 § SoL föreskrivs att ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till detta.
Något formellt överlämnande enligt 72 § SoL av T.L:s ärende från Solna kommun till Kungsörs kommun har inte skett.
Frågan i målet är om ansvaret för T.L:s behov av bistånd enligt SoL alltjämt skall tillgodoses av Solna kommun eller om kommunens skyldigheter gentemot T.L. upphört med anledning av att hon stadigvarande är bosatt och vistas i Kungsörs kommun.
Av intresse i sammanhanget är avgörandet RÅ 1989 ref. 50. Regeringsrätten uttalade i det målet att socialnämnden i den kommun där den enskilde befinner sig när ett hjälpbehov uppkommer är behörig att vidtaga erforderliga åtgärder och att denna behörighet får anses bestå så länge samma hjälpbehov kvarstår, oavsett om den hjälpbehövande finns kvar i kommunen eller ej. Behörigheten upphör först om ärendet flyttas över till socialnämnden i en annan kommun i den ordning som föreskrivs i 72 § SoL. Det anförda utesluter enligt avgörandet emellertid inte att socialnämnden i en annan kommun kan vara skyldig att bevilja den enskilde vård och hjälp om denne vistas i kommunen (se också RÅ 1991 ref. 89).
Den ursprungliga familjehemsplaceringen berodde såvitt har framkommit i målet på brister i föräldrarnas omsorg om T.L. Med verkan fr.o.m. den 1 juli 1990 var LVU tillämplig. Vården enligt LVU upphörde när T.L. fyllde 18 år (2 § jämförd med 21 § andra stycket LVU). Solna kommun beviljade därefter bistånd enligt 6 § SoL först för fortsatt vistelse i familjehemmet och därefter bl.a. för vistelse på Stall Frossarbo.
Regeringsrätten finner att det hjälpbehov som föranledde omhändertagandet av T.L. och som var hänförligt till brister i föräldrahemmet är ett annat än det hon nu som vuxen har och som är hänförligt till hennes egen person. Det hjälpbehov som föranledde omhändertagandet upphörde enligt Regeringsrättens mening när vården enligt LVU upphörde, dvs. då T.L. fyllde 18 år. Eftersom T.L. vid tiden för den nu aktuella ansökan var stadigvarande bosatt och vistades i Kungsörs kommun förelåg således inte någon skyldighet för Solna kommun att bistå henne enligt SoL.
På grund av det anförda skall överklagandet bifallas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och fastställer det slut som länsrättens dom innehåller.