RÅ 1997:68

Chefsöverläkaren vid Psykiatriska kliniken, Länssjukhuset i Kalmar beslutade den 19 april 1997, på grundval av ett vårdintyg, om intagning av X för tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT.

X överklagade vårdbeslutet och begärde att vården skulle upphöra.

Chefsöverläkaren bestred bifall till X:s talan.

X överklagade och yrkade att länsrättens beslut skulle upphävas.

Kammarrätten i Jönköping (1997-06-09, Stahre, Ramberg, Rosén, referent) anmärkte att Länsrätten i Kalmar län i dom den 23 maj, mål nr 1311-97, avslagit chefsöverläkarens ansökan om medgivande till fortsatt tvångsvård av X och yttrade: Vården av X med stöd av LPT har upphört. Överklagandet föranleder under sådana omständigheter inte någon vidare åtgärd från kammarrättens sida. - Kammarrätten avskriver målet från vidare handläggning.

X överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens beslut såvitt gällde frågan om intagning för vård enligt LPT och återförvisa målet till kammarrätten för prövning i sak. Till stöd härför åberopade hon bl.a. artikel 5 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och anförde att även om tvångsvården av henne nu upphört, kvarstod frågan om förutsättningarna för tvångsvård var uppfyllda vid tidpunkten för intagningsbeslutet.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1997-12-03, Björne, Swartling, Holstad, Eliason, Hulgaard) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Den 19 april 1997 beslutade chefsöverläkaren om intagning av X för psykiatrisk tvångsvård med stöd av vårdintyg. Sedan X överklagat beslutet, avslog Länsrätten i Kalmar län genom dom den 24 april 1997 överklagandet. X överklagade domen till kammarrätten. Genom dom den 23 maj 1997 avslog länsrätten en ansökan av chefsöverläkaren om medgivande till fortsatt tvångsvård av X. Kammarrätten avskrev i det nu överklagade beslutet målet, såvitt avsåg frågan om vård, från vidare handläggning med hänvisning till att den psykiatriska tvångsvården av X upphört.

Regeringsrätten har i RÅ 1996 ref. 8 funnit att besvär över beslut om intagning enligt 6 § LPT kan sakprövas utan hinder av att beslut om fortsatt tvångsvård enligt 8 § samma lag redan föreligger. Regeringsrätten anförde i referatmålet, efter att ha redogjort för innehållet i 7 § och 32-33 §§ LPT, bl.a. följande.

Bestämmelserna i 32 § om rätt att överklaga ett intagningsbeslut har tillkommit på Lagrådets initiativ (se prop. 1990/91:58 s. 272). I lagrådsremissen föreslogs en möjlighet för en patient som tagits in för tvångsvård att inom fyra veckor från dagen för intagningsbeslutet hos länsrätten ansöka om att tvångsvården skulle upphöra. Lagrådet ifrågasatte om det remitterade förslaget i förevarande del stod i överensstämmelse med artikel 5 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (se numera SFS 1994:1219). Där heter det bl.a. att envar som berövas sin frihet skall äga rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsberövandet snabbt prövas samt hans frigivning beslutas, om åtgärden inte är laglig. Lagrådet framhöll att möjligheten att ansöka om tvångsvårdens upphörande inte kunde anses likvärdig med rätten att få en laglighetsprövning av intagningsbeslutet.

Lagrådets yttrande skall ses mot bakgrunden av att, när rätten beslutar om fortsatt tvångsvård eller om avslag på en begäran om upphörande av tvångsvård, rätten enbart prövar om förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda vid beslutstillfället. Rättens prövning av ett sådant mål inbegriper däremot inte frågan huruvida förutsättningarna för vård förelåg vid intagningstillfället. Någon omprövning av intagningsbeslutet sker således inte då.

På grund av det anförda får lagens mening anses vara att patienten skall kunna få chefsöverläkarens intagningsbeslut prövat även då rätten genom ett mellankommande avgörande beslutat om fortsatt tvångsvård. Kammarrätten borde därför ha prövat X:s överklagande av intagningsbeslutet.

De skäl, som i referatmålet anförts för en sakprövning av intagningsbeslutet är enligt Regeringsrättens mening giltiga även i förevarande mål. Även om vården har upphört på grund av att en ansökan om fortsatt vård har avslagits, har den enskilde ett starkt intresse av att i efterhand kunna få en sakprövning av frågan huruvida förutsättningar för intagning förelåg vid beslutstillfället. Kammarrätten borde således ha prövat X:s överklagande av intagningsbeslutet.