RÅ 1997:78

RSV beslutade den 28 april 1992 att inte medge återbetalning. RSV hänvisade till att återbetalning förutsatte bl.a. att annonserna var intagna i en periodisk publikation och att de i 1 § RSL uppställda kraven på periodicitet inte var uppfyllda. Enligt besvärshänvisningen skulle ett överklagande av beslutet prövas av kammarrätten.

Bolaget överklagade hos Kammarrätten i Stockholm.

Allmänna ombudet ansåg att överklagandet inte skulle tas upp till prövning. Allmänna ombudet anförde bl.a. följande. Det förhållandet att 32 § första stycket RSL inte nämner beslut enligt 24 § första stycket RSL utan endast beslut enligt paragrafens två följande stycken talar för att talerätt mot beslut enligt 24 § första stycket ansetts obehövlig. Förarbetena till RSL innehåller inte några kommentarer när det gäller om talan mot beslut enligt 24 § första stycket RSL får föras. I prop. 1974:84 s. 28 f. påpekar emellertid departementschefen att rätten till återbetalning kan vara föremål för ansökan om förhandsbesked och det kan väl antas att denna möjlighet ansetts vara tillfyllest när det gäller att få frågan om rätt till återbetalning enligt 24 § första stycket RSL prövad. Någon författningsbestämmelse med stöd varav möjlighet ges att överklaga ett beslut av förevarande art till kammarrätten finns inte. RSV har i en skrivelse till regeringen den 9 mars 1992 uppmärksamgjort regeringen på bl.a. detta förhållande och lämnat förslag till lagändringar, som medför att lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP) blir tillämplig och överklagande kan ske hos kammarrätten.

Bolaget överklagade och yrkade att kammarrättens avvisningsbeslut skulle upphävas och att målet skulle återförvisas till kammarrätten för prövning i sak såvitt avsåg reklamskatten för år 1989 (skatten för år 1990 hade redan återbetalats).

Prövningstillstånd meddelades.

RSV bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (1997-11-17, Tottie, Swartling, Holstad, Sandström, Eliason) yttrade - efter att ha redogjort för omständigheterna i målet - följande: Bestämmelserna i 24 § RSL syftar till att i viss utsträckning undanta annonser i självständiga periodiska publikationer som har karaktär av dagspress, populärpress eller fackpress från reklamskatt. Endast omsättning över ett visst grundavdrag skall träffas av skatt (år 1992 var grundavdraget för populärpress och fackpress 6 milj. kr per år). I prop. 1971:28 rörande införandet av en annonsskatt - den skatt som föregick reklamskatten - föreslog departementschefen att det årliga grundavdraget skulle proportioneras i deklarationerna för de olika redovisningsperioderna. Närmast av konkurrensneutralitetsskäl föreslog skatteutskottet i stället en modell med återbetalning i efterhand av erlagd skatt med möjlighet för RSV att medge tidigare återbetalning (SkU 1971:30). Regler med denna innebörd togs in i 14 § förordningen (1971:170) om annonsskatt.

När RSL infördes valdes i 24 § samma modell för återbetalning som i förordningen. Enligt en kompletterande regel gavs RSV möjlighet att medge befrielse från skyldighet att betala in reklamskatt i fall då den skattepliktiga omsättningen med säkerhet kunde bedömas komma att inte överstiga grundavdraget. Vidare föreskrevs i 32 § att talan mot beslut rörande befrielse från skatt eller förtida återbetalning skulle föras hos Kungl. Maj:t. Någon bestämmelse rörande besvär över återbetalningsbeslut meddelades däremot inte.

I prop. 1974:84 (s. 28) anförde departementschefen att det förekommit att fråga om befrielse från inbetalningsskyldighet väckts innan frågan om rätt till återbetalning klarlagts och att RSV:s beslut rörande befrielse därför fått formen av ett vanligt förvaltningsbeslut som kunnat överklagas till Kungl. Maj:t. Departementschefen konstaterade att talan mot beslut av RSV med materiell innebörd inte borde föras hos Kungl. Maj:t. Befrielse borde medges endast under förutsättning att rätt till återbetalning först konstaterats föreligga. Om en skattskyldig hos RSV begärde sådan befrielse utan att återbetalningsrätten först klarlagts borde RSV därför kunna meddela förhandsbesked i återbetalningsfrågan. Endast om återbetalningsrätt bedömts föreligga borde särskilt beslut meddelas i befrielsefrågan. Mot denna bakgrund föreslogs i propositionen en omredigering av 24 § RSL som innebar bl.a. att återbetalningsregeln placerades i första stycket och befrielseregeln i andra stycket; regeln i tredje stycket om förtida återbetalning påverkades inte av förslaget liksom inte heller regeln om besvärsrätt till Kungl. Maj:t i vissa fall. Riksdagen antog förslaget (SFS 1974:416).

De relaterade uttalandena i prop. 1974:84 ger närmast vid handen att departementschefen utgått från att återbetalning skulle bli aktuell endast efter det att ett för den skattskyldige positivt förhandsbesked lämnats och att ett beslut om eventuell återbetalning därför aldrig skulle behöva föregås av en materiell prövning av om villkoren rörande periodicitet m.m. var uppfyllda. Regeringsrätten konstaterar med anledning av detta att frågan om återbetalning måste kunna bli aktuell också i sådana situationer där något förhandsbesked inte föreligger. RSV:s beslut i det nu aktuella målet är ett exempel på fall där ställningstagandet till en ansökan om återbetalning grundats på en materiell prövning och alltså är ett sådant beslut med materiell innebörd som berördes i förarbetena.

I LPP finns bestämmelser om bl.a. beskattningsbeslut (4 kap.), återbetalning av skatt (5 kap. 6 och 7 §§) och överklagande (8 kap.). Enligt 1 kap. 1 § LPP är lagen tillämplig på reklamskatt såvida det inte i RSL eller annan författning som utfärdats med stöd av RSL lämnats bestämmelse som avviker från LPP. Det är en omdiskuterad fråga hur bestämmelserna om återbetalning i 24 § första stycket RSL och överklagande i 32 § RSL förhåller sig till LPP (se om detta bl.a. prop. 1984/85:108 s. 44 f. och SOU 1988:17 s. 230 f.). Såvitt gäller det aktuella målet gör Regeringsrätten följande bedömning.

Enligt 8 kap. 1 § LPP i dess lydelse under år 1992 kunde bl.a. beskattningsbeslut och beslut om återbetalning överklagas hos kammarrätten. RSV:s beslut i målet har inte föranletts av en ändrad skattedebitering och kan inte ses som ett sådant beslut angående återbetalning som avses i LPP. Frågan är emellertid om beslutet kan ses som ett beskattningsbeslut enligt 4 kap. samma lag. Vid bedömningen av denna fråga bör beaktas att 1990 års reform rörande förfarandereglerna på skatteområdet för punktskatternas del innebar bl.a. att uppdelningen i preliminära och slutliga beslut slopades och att reglerna om omprövning byggdes ut (prop. 1989/90:74, SkU 1989/90:32, SFS 1990:331). I vart fall i det system som gäller efter reformen finns det inte något hinder mot att inordna beskattningsmyndighetens tillämpning av återbetalningsreglerna i 24 § första stycket RSL under LPP:s förfaranderegler. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den materiella innebörden av de ställningstaganden som beskattningsmyndigheten har att göra vid tillämpningen av nämnda återbetalningsregler anser Regeringsrätten att det finns fog för betraktelsesättet att ett beslut med anledning av en ansökan om återbetalning enligt 24 § första stycket RSL innefattar ett beslut om omprövning enligt 4 kap. 3 § LPP av det beslut enligt 4 kap. 2 § samma lag som deklarationen gett upphov till. På grund härav och då något annat inte föreskrivs i RSL bör ett sådant avslagsbeslut som målet gäller kunna överklagas hos kammarrätten enligt 8 kap. 1 § LPP.

Av det anförda följer att kammarrätten hade bort pröva bolagets överklagande. Kammarrättens avvisningsbeslut skall därför upphävas och målet visas åter till kammarrätten för prövning i sak.