SOU 1988:17

Reklamskatt

. Betänkande av reklamskatte- . ............. utredningen-. .........

Finansdepartementet

Reklamskatt

Betänkande av reklamskatteutredningen Stockholm 1988

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst

106 47 STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30

Informationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5, Stockholm

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:

Regeringskansliets förvaltningskontor

SOU-förrådet

103 33 Stockholm Tel. 08/763 23 20 Telefontid 8.10—12.00 (externt och internt) 08/7631005 12.00—16.40 (endast internt)

Produktion Allmänna Förlaget Omslag ALLF/AD Hans Bergman ISBN 91-38-10150-5 ISSN 0375-250X Graphic Systems AB, Göteborg 1988

Till statsrådet och chefen för

finansdepartementet

Med stöd av regeringens bemyndigande den 3 april 1986 förord— nades den 25 april 1986 regeringsrådet Ulla Wadell att som särskild utredare göra en översyn av reklamskattlagen. Utred— ningen (Fi l986:ll) har antagit namnet reklamskatteutred—

ningen.

Sakkunniga i utredningen har varit fastighetsrådet Bertil Hall och skattedirektören Mats Sjöstrand. Som experter har ingått bolagsjuristen Jan—Mikael Bexhed och byrådirektören Jan—Erik Billinger samt kammarrättsassessorerna Annika Brickman (fr.o.m. den 9 mars 1987 t.o.m. den 30 juni 1987), Lennart Hamberg, Marianne Svanberg (fr.o.m. den 9 mars 1987)

och Susanne Mattsson (fr.o.m. den 1 juli 1987).

Som sekreterare har tjänstgjort Mattsson (t.o.m. den 30 juni 1987) och Brickman (fr.o.m. 1 juli 1987).

Till utredningen har överlämnats ett antal framställningar och skrivelser. Dessa får anses besvarade med detta betänkan—

de.

Sedan uppdraget nu har slutförts får utredningen härmed över— lämna betänkandet Reklamskatt.

Stockholm i maj 1988.

Ulla Wadell

/Annika Brickman

INNEHÅLL

SAMMANFATTNING.................................. 11 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG............................. 25

INLEDNING

DIREKTIV N.N............................... Utredningens uppdrag....................... Generella direktiv, framställningar........

UTREDNINGENS ARBETSSÄTT....................

BETÄNKANDETS DISPOSITION.-.................

NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

ALLMÄN ORIENTERING.............................. Reklamskatten 1972—1987......................... Annonsskatten................................... Reklamutredningen.............................. Reklamskatten.................................. Reklamskattens utveckling.................... Reklamen, skatteintäkterna och presstödet.... Vissa ändringar i reklamskattelagen..........

... wMH

bhh-holå-låb-P NH

N|uh>HPJPJH

GÄLLANDE REGLER FÖR ANNONS— OCH REKLAMBE— SKATTNINGEN.................................

U1

GRUNDER OCH ALLMÄNNA RIKTLINJER

BRISTER I DEN RÅDANDE ORDNINGEN................. 79 Bristande likformighet......................... 80 Tillämpningssvårigheter........................ 81 Beskattningen av reklamtrycksaker.............. 81 Övriga tillämpningssvårigheter................. 87 Otillräckliga förfaranderegler................. 88 Många skattskyldiga............................ 89 Trycksaksreklamen.............................. 90

o

. (!!wame . . N l—'

mmmmammm

O'! 0'1

Sammanfattning....

FÖRÄNDRINGAR PÅ REKLAMOMRÅDET ................... 95 Nya medier för reklam...... 95 Radio- och TV—reklamen..... . . . 96 Reklam i databaser ..... ..... .. .... .. . .. 97 Elektronisk post..... 101 Förändrade reklammedier.......... .. .. 104 Visning av film och återgivning av ljud. ........ 104 Trycksaksreklam med ny teknik..... .......... .... 107 Sponsring en ny reklammetod ........ .. ......... 108

. . (ANP—' . . wrok)k)F'H Ht—

MH

lelxlxlxlxlxlxlxl

FRAMSTALLNINGAR OM ÄNDRINGAR I REKLAMSKATTE—

LAGEN ................... ........... lll RSVs förslag............... ......... .......... 111 Affärsteknisk information ......... .......... . . 112 Screentryck på textilunderlag... . 113 Reklamutrymme i affärshandling m.m..... . . . 113 Reklam som sprids delvis utom landet. 114 Postorderförsäljning med utländsk konkurrens. 115 Utländsk upplåtare av reklamplats ............. 116 Förmedlingsprovision................... 117 Gemensamt vederlag.. . 118 Beloppsgränsen för redovisningsskyldighet.... . 119 Återbetalning vid låg omsättning ..... .......... 120 Återbetalning till dags—, fack— och populärpress 121 Arkivering... .. 121 Skyltreklam ............ ... 122 Svenska Tidningsutgivareföreningen..... 123 SWEDMA (Swedish Direct Marketing Association) . 124 Reprografiförbundet.. ............ . 127 Svenska Journalistförbundet ........ . ......... . 128

ooo..- cu...-

. . UThtuhåthhiHFHFJHPJFJHFHFHHlH .. . Ht—FJonaaqth1btuhäH

8 8 8 8 8 8 8. 8 8 8. 8 8 8. 8 8 8 8 8. 8

ALLMÄNNA RIKTLINJER.............. 131 Reklamskattens syfte ..... ... ....... 131 Grundläggande drag i punktskattesystemet. . 134

Konkurrensneutralitet.. ........ ............ . 135 Kravet på förenkling....................... .. 136

&!)kaka P(»NJH

PRINCIPER FÖR REKLAMSKATTEN

H (

ALLMÄNT OM ANNONSER OCH REKLAM.... .. Allmänna definitionsfrågor .................. Egenreklamen ..... ...

Annonsmedier ..... ..........

Reklammedier. ........ ...

REKLAM— OCH ANNONSTRYCKSAKER — DIREKTREKLAM Allmänt .......... .... ............ .......... Förändrad trycksaksbeskattning... ........ .. Alternativ 1 en modifierad produktions— beskattning .......... .. ....... ... ......... . Trycksaksbegreppet ....... .. Dubbelbeskattning av tidningsdistribuerad reklam ...... ............

Fördelar och nackdelar....................... Alternativ 2 — distributionsbeskattning...... Allmänna synpunkter.......................... Direktreklamens omfattning och distributörer... Fördelar och nackdelar.......... ....... Sammanfattning..................... .

TIDNINGSDISTRIBUERAD DIREKTREKLAM..

DATABASREKLAM................... Reklam i Videotex m.m ...... ..... Beskattning av databasreklamen..

14 ELEKTRONISK POST M.M............

15 REKLAM I RADIO OCH TV......................... 15.1 Allmänt om den radiorättsliga regleringen..... 15.2 Tillstånd att sända radio och TV i Sverige.... 15.3 Aktuella radio— och TV—sändningar till svenska hushåll....................................... 15.3.1 Sveriges Radio—koncernens sändningar. ........ 15.3.2 Närradio............................. ... 15.3.3 Kabel—TV............................. . 15.4 Reklamförbudet.......................

15.4.1 Sveriges Radio—koncernens sändningar. 15.4.2 Närradiosändningar...................

15.4.3 Kabelsändningar...................... ... 15.4.4 Direktsändning från satellit......... ... ...

15.5 Vidaresändning från direktsändande satelliter. 15.5.1 Allmänt....................................... 15.5.2 Radiolagsutredningens förslag........... .... 15.6 Beskattning av reklam i radio och TV. .. ....

16 SPONSRING........................... 16.1 Allmänt.............................

16.2 Gällande regler för beskattningen. . .. 16.2.1 Avdrag vid inkomstbeskattningen... . .. . . 16.2.2 Reklambeskattningen................. .... . 16.3 Motiven för sponsring..................... . 16.4 Parterna i avtal om sponsringsreklam..........

16.5 Lokal sponsring............................... 16.6 Gränsdragningen mellan affärsmässig och lokal sponsring.... ..............

16.7 Beskattning av sponsringsreklam........... ..

17 ÖVRIG REKLAM........................... 17.1 Reklam på film, videogram och ljudband. 17.2 Reklambroschyrer m.fl. trycksaker...... 17.3 Reklam på fasta skyltar................

18 NÅGRA FÖRFARANDEFRÅGOR....... ....... ... 18.1 Gränsen för redovisningsskyldighet m.m. 18.1.1 Höjda redovisningsgränser..............

19 19.1 19.2

20 20.1 20.1.1 20.1.2 20.1.3 20.1.4 20.2 20.2.1 20.2.2 20.2.3 20.2.4 20.2.5 20.2.6 20.3 20.4 20.4.1 20.4.2 20.4.3 20.5

20.6 20.6.1 20.6.2 20.6.3 20.6.4 20.7 20.7.1 20.7.2 20.8

21 21.1 21.2 21.2.1 21.2.2 21.2.3 21.2.4 21.2.5 21.3 21.3.1 21.3.2 21.3.3

Bottenavdrag................................... Skatteflyktsåtgärder........................... Återbetalning enligt 24 5 reklamskattelagen.... Införsel.... .....

FÖRSLAG OM EN NY REKLAMSKATTELAG

En ny lag................................. Reklam helt eller delvis inom landet. ....

ANNONSBESKATTNINGEN.................... Annonsbegreppet........................ Allmänt................................ Framställningssätt..................... Periodisk publikation.................. Förslag................................ olika slag av periodiska publikationer. Allmänt................................ Dagspress.............................. Populär— och fackpress.............. Annonsblad..........................

Övriga periodiska publikationer.... Förslag............................. Tidningsdistribuerad direktreklam.. Skattepliktiga annonser............. Skattepliktens omfattning........... Undantag från skatteplikten............

De icke—kommersiella annonserna........ Skattskyldigheten och skattskyldighetens inträde................................. . Beskattningsvärdet....................... . Erlagt eller skäligt vederlag............ .... Gemensamt vederlag............................ Vidareupplåtelse.............................. Definitiva rabatter, förmedlingsprovision o.d. Skatteavdrag.................................. Avdrag vid löpande redovisningsperiod......... Avdrag vid senare redovisningsperiod...... .. Skattesatser........................... .. .

REKLAMBESKATTNINGEN.... Reklambegreppet......

Skatteplikten........ Allmänt............ Direktreklam....... Databasreklam...... Sponsringsreklam... övrig reklam....... Skattskyldigheten.... Allmänt............. Direktreklam........... Databasreklam..........

21.3.4 Sponsringsreklam............... . 21.3.5 Övrig reklam.. ........ ......... . . 21.4 Skattskyldighetens inträde..... . . 21.5 Beskattningsvärde.............. .. 21.5.1 Allmänt........................... 21.5.2 Beskattningsvärde vid reklam från utlandet. 21.5.3 Direktreklamen............................ 21.5.4 Sponsringsreklamen... ............... 21.6 Skatteavdrag......... ......

21.7 skattesats... . .

22 FÖRFARANDET ..... ..... . ... .. . 22.1 Allmänt.. ...... ... . .. .. 22.2 Registrering.. ..... .. .. ..... .. 22.3 Redovisning......................... . .. .. 22.3. Redovisningsskyldighetens inträde.............. 22.3. Redovisningsskyldighetens upphörande........... 22.3. Redovisningsperioden. ..... ...................... 22.4 Återbetalning av skatt under redovisningsgränsen 22.5 Särskild företrädare för utländsk skattskyldig.. 22.6 Arkivering... ...................... 22.7 Övrigt ..... .................................... 22.7. Skattskyldighet för bolag, konkursbo och dödsbo......................................... Hanteringen av skattefri direktreklam.......... Övriga bestämmelser............................

EFFEKTER Av DE FÖRESLAGNA FÖRÄNDRINGARNA

23 EKONOMISKA OCH ADMINISTRATIVA KONSEKVENSER...... 23.1 Skatteintäkterna.. ..... ....... ..... .. .. .. . 23.1.1 Annonserna.................... ..... .. . . 23.1.2 Direktreklamen................ ..... . . . 23.1.3 TV—reklamen................... . .. . 23.1.4 Databasreklamen..... ...... ... 23.1.5 Sponsringsreklamen............ .. 23.1.6 övriga reklamtyper............ ..

23.1.7 Höjningen av redovisningsgränsen. 23.1.8 Beräknat skatteutfall............. 23.2 Förändringar för de skattskyldiga.

23.2.1 Tryckerierna......... ............. 23.2.2 Posten och andra direktreklamdistributörer. 23.2.3 TV—företag............

23.2.4 Databasägare......... 23.2.5 Övrigt om förändringar för skattskyldiga.. 23.3 Förändringar för myndigheterna............

23.4 Sammanfattning ........ ....................

BILAGOR

Bilaga 1 Statistiska uppgifter........ Bilaga 2 Skrivelser om reklamskatten.. Bilaga 3 Enkäter....

Bilaga 4 Postens följesedlar; exempel ....... .......

SAMMANFATTNING

”___—___—

INLEDNING

Betänkandet innehåller en översyn av nuvarande system för

reklambeskattningen.

Enligt direktiven har ett syfte med översynen varit att an— passa reklambeskattningen med hänsyn till den reklam som nu växande omfattning förekommer i nya medier, som t.ex. vissa typer av kabel—TV—sändningar, s.k. intern—TV och databaser vilkas innehåll offentliggörs genom s.k. videotexteknik.

översynen har vidare enligt direktiven omfattat nya metoder för framställning av reklammeddelanden, t.ex. genom nya ko— pieringsförfaranden. I övrigt har översynen i enlighet med direktiven syftat till att förenkla reklambeskattningen och

administrationen av skatten.

Betänkandet är uppdelat på sex avdelningar. De första avdel— ningarna innehåller främst allmänt orienterande avsnitt om reklambeskattningen. I tredje avdelningen redovisas de bris— ter i det nuvarande systemet som vi funnit föreligga. Nya och förändrade reklammedier och reklammetoder har beskrivits liksom de grunder och allmänna riktlinjer som styrt Våra

överväganden och förslag.

I den fjärde avdelningen har vi redogjort för våra princi— piella överväganden och för de olika reklamslagen beskrivit

1988:17 om de enligt vår uppfattning bör beskattas och hur beskatt— ningen i så fall skall gå till.

Avdelning fem innehåller den speciella motiveringen till vårt

lagförslag. I den sista avdelningen redovisas konsekvenserna av förslagen på skatteintäkterna, de skattskyldiga och skat—

teförvaltningen.

BAKGRUND

Lagen om skatt på annonser och reklam, reklamskattelagen, infördes år 1972. Grundläggande för reklamskatten har varit

att den skall vara generell för all reklam och konkurrensneu—

tral mellan olika reklammedier.

Enligt reklamskattelagen skall skatt erläggas för alla annon— ser i trycksaker, dvs. både sådana som innehåller reklam ooh de som är icke—kommersiella. Vidare skall skatt erläggas för reklam i reklamtrycksaker, ljusskyltar, affischer m.m. samt genom visning av film eller återgivning av ljud. Trycksaker med annonser och reklam beskattas i princip bara om de fram—

ställts i tryckpress.

Reklamskatt skall utgå både om annonserna och reklamen är betald och om den är obetald; om reklamen inte betalats är

den normalt reklam för egen verksamhet, s.k. egenreklam.

Reklambeskattningen sker vid spridningen och offentliggöran— det av reklamen, dvs. vid distributionen, utom vad gäller trycksaksreklamen för vilken beskattningen sker på produktio—

nen.

År 1987 var skatteintäkterna från reklamskatten ca 800 milj. kr. De fördelade sig över de olika reklamslagen på så sätt

att skatten på annonser inbringade 524 milj. kr. från 1 532

skattskyldiga, reklamtrycksaksskatten 152 milj. kr. från

1 201 skattskyldiga och skatten på annan reklam knappt 79 milj. kr. från 1 354 skattskyldiga.

Av skatten på annonser härrörde 235 milj. kr. från 92 dags— pressutgivare, 99 milj. kr. från 166 utgivare av fack— och populärpress samt 190 milj. kr. från 1 274 utgivare av andra

publikationer.

Det totala antalet registrerade skattskyldiga 1987 var re 3 900.

Vårt utredningsarbete har visat att följande brister i den

nuvarande reklambeskattningen är mest framträdande:

Bristande likformighet, främst avseende:

o obeskattad reklam i — nya medier som TV och databaser — trycksaker framställda med ny teknik o dubbelbeskattningen av den tidningsdistribuerade

direktreklamen

Tillämpningssvårigheter, främst avseende:

o trycksaks— och reklamtrycksdefinitionerna

o skälighetsbedömningar av beskattningsvärdet t.ex. i fråga om s.k. egenreklam och skyltreklam o definitioner av olika slag av publikationer

Förfarandeproblem, främst avseende: o låga redovisningsgränser som medför många skattskyl— diga

o återbetalningar av skatt

o avsaknad av vissa processuella regler

o avsaknad av möjlighet att beskatta viss reklam från utlandet, t.ex. TV—reklam

Ett stort antal skattskyldiga, vilket medför:

o administrativ belastning för beskattningsmyndigheten

o ringa skattebelopp från flertalet skattskyldiga o tillämpnings— och redovisningssvårigheter för nånga skattskyldiga

Om man skall välja ut ett enskilt reklamslag där problemen är

särskilt stora måste detta bli trycksaksreklamen. Här samman- faller många och svåra problem med att avgöra om en trycksak är reklamskattepliktig med ett stort antal skattskyldiga, ofta med låg reklamskattepliktig omsättning. Därtill kommer att skattskyldigheten lagts på tryckerierna som inte har bestämt tryckalstrens innehåll och oftast torde sakna annan anledning än reklamskattereglerna att ta del av detta inne— håll. För närvarande är drygt 1 200 tryckerier registrerade som skattskyldiga hos RSV.

En annan stor grupp skattskyldiga, som ofta har svårigheter att hantera de bedömningssvårigheter som uppstår vid reklam— beskattningen, är de små ideella föreningarna, främst

idrottsföreningar.

ALLMÄNNA ÖVERVÄGANDEN

De grundläggande principer som styrt utredningsarbetet är väsentligen kravet på en konkurrensneutral beskattning och kravet på förenkling.

Kravet på konkurrensneutralitet innebär att alla reklammedier och reklammetoder skall beskattas likformigt, så att inte skattereglerna befrämjar en överstyrning från ett slags rek— lam till ett annat. Med hänsyn till detta föreslår vi att reklambeskattning i princip skall ske även av de nya och förändrade media som inte omfattas av reklamskattelagens nuvarande regler. Hit hör t.ex. reklam i Videotex och i radio och TV. Vidare anser vi att beskattning skall ske av annonser

och reklam i trycksaker oavsett hur trycksakerna fram— ställts.

En fråga som hänger samman med kravet på en konkurrensneutral reklambeskattning är bedömningen av vad som i det samman—

hanget bör definieras som reklam.

Reklamskattelagens definition av reklam meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i kommer— siell verksamhet av vara, tjänst etc. omfattar långt mer än vad som i dagligt tal avses med reklam eller som vi önskar

träffa med reklamskatten . Bland meddelanden som inryms i reklamskattelagens reklamdefi- nition men som enligt vår mening i princip inte bör ingå i

det skattepliktiga området hör t.ex. följande:

försäljningsaktiviteter inne i en butik eller på annat

försäljningsställe,

upplysningar om varor eller tjänster som en konsument har

begärt,

upplysningar om varor och tjänster till någon som har ett etablerat kundförhållande till säljaren,

prislistor, tidtabeller etc.,

goda vitsord för viss vara vid tester som utförs av prov-

ningsanstalter, konsumenttidningar m.m.,

positiva filmrecensioner och bokanmälningar.

Det skattepliktiga området bör avgränsas så att i huvudsak

sådana avsättningsfrämjande meddelanden beskattas som:

härrör från säljaren,

inte riktas endast mot redan etablerade kunder, anställda, återförsäljare e.d., utan mot allmänheten eller viss grupp

utanför de nämnda, inte har begärts eller initierats av mottagarna,

inte sprids uteslutande i eller vid särskilda försäljnings—

ställen, inte utgör endast prislistor, tidtabeller etc.

Beskattningsbar reklam bör med andra ord enligt vår mening i princip vara sådana meddelanden som massdistribueras eller sprids till allmänheten eller till grupper som inte redan är kunder till ett företag för att stimulera och öka försälj—

ningen av en produkt eller en tjänst.

s.k. egenreklam skall således enligt vårt förslag inte be— skattas, utan bara sådan affärsmässig reklamverksamhet där reklamen sprids i upplåtna utrymmen som i annonser, i TV, på

vissa skyltar m.m.

Kravet på enkelhet innebär att reglerna skall vara lätta att förstå och tillämpa såväl för skatteförvaltningen som för

de skattskyldiga. Ur förenklingssynpunkt är det vidare önsk- värt att antalet redovisningsskyldiga begränsas så mycket som möjligt. Vidare bör efterlevnaden av reglerna vara lätt att

kontrollera.

I förslaget har kravet på enkelhet tillgodosetts framför allt på två sätt. För det första har antalet skattskyldiga redu— cerats väsentligt. Detta har åstadkommitts på två vägar. Den ena är att gränsen för redovisningsskyldighet har höjts från 20 000 kr. till 60 000 kr. i allmänhet och till 200 000 kr. för ideella föreningar. Den andra är att den svårtillämpade

beskattningen av reklamtrycksaksframställning ersätts av en

beskattning av direktreklamdistribution.

Avgränsningen av vad som skall vara skattepliktig reklam har vi således gjort så att det beskattningsbara området skall

svara mot de materiella krav vi ställer, dvs. att beskatt—

ningen skall vara konkurrensneutral och i huvudsak träffa

massdistributionen. Men det skattepliktiga området har också getts en starkt schablonmässig avgränsning för stora delar av reklamen, vilket i sig medför en väsentlig förenkling.

Vi föreslår - mot bakgrund av förenklingskravet men också med hänsyn till det grundläggande kravet om konkurrensneutralitet att de reklamslag som skall beskattas i fortsättningen

skall vara:

annonser direktreklam databasreklam sponsringsreklam övrig reklam

Sådana schematiska definitioner, som tidigare bara använts

i fråga om annonser och som i princip avser för reklammedde— landen m.m. upplåtna utrymmen skall — med de särskilda ut— formningar som de olika reklamslagen föranleder enligt förslaget även gälla direktreklamen, databasreklamen och sponsringsreklamen. Beskattningsunderlaget kommer i princip att vara ersättningen för det utrymme som upplåtits för annons eller reklam som inte huvudsakligen sprids i utlan—

det.

Genom förslaget kommer offentliggörande, spridning och åter— givande av reklam mot vederlag alltid att vara skattepliktig

om den inte omfattas av särskilda undantagsföreskrifter.

DE OLIKA REKLAMSLAGEN

Den schablonmässiga avgränsningen av skattepliktig annons, direktreklam, databasreklam och sponsringsreklam medför un— dantagsvis att viss reklam förblir obeskattad liksom i undan— tagsfall att ett meddelande som inte innehåller reklam träf— fas av reklamskatt. Sådana schematiska avgränsningar av skat—

teplikten har emellertid av skäl som nämnts ansetts nödvändi—

ga.

Annonserna

Annonsdefinitionen har alltsedan annonsbeskattningen infördes år 1971 varit ytterst schematisk. Med annons avses dels upp— låtet utrymme i tryckt skrift, dels utrymme i sådan skrift som används för utgivarens egen reklam. Denna definition medför enligt vissa beräkningar att omkring en femtedel av annonsskatten härrör från annat än reklam, såsom familjean— nonser, myndigheters kungöranden m.m. Det förhållandet att annonsbeskattningen trots detta har fungerat utan större problem ger vid handen att liknande avgränsningar bör kunna

fungera för flera reklamslag.

Annonsdefinitionen ändras enligt förslaget på två sätt. För

det första slopas kravet på att utrymme skall vara upplåtet

trycksak. Framställningssättet skall i fortsättningen inte spela någon roll för frågan om annonsbeskattningen och inte heller för beskattningen av något annat reklamslag. Däremot skall annonsbeskattningen endast ske av utrymme som upplåtits i periodiska publikationer, dvs. publikationer som utkommer minst fyra gånger om året. Härigenom bortfaller bl.a. annons— beskattningen av vissa abonnentuppgifter i telefonkatalogens abonnentdel, de s.k. vita sidorna. Upplåtet utrymme i annat än periodisk publikation beskattas endast om det används för

reklammeddelande.

För det andra begränsas annonsbeskattningen till att avse upplåtet utrymme. Utrymme som används för egenreklam utgör

således inte annons.

Direktreklam

Den mest ingripande förändringen enligt förslaget är att beskattningen av reklamtrycksaker i framställningsledet helt upphör och ersätts med en beskattning i distributionsledet av

direktreklamen.

Den skattepliktiga direktreklamen avgränsas schematiskt som försändelser med identiska meddelanden som massdistribueras direkt till mottagarna. Undantagna från skatteplikt är för—

sändelser från staten, kommuner och ideella föreningar.

Skatteplikt föreligger inte heller för regelbundna utsänd—

ningar av böcker, tidningar, grammofonskivor o.d.

De försändelser som skatteplikten avses träffa är, med de speciella undantag som angetts, alla oadresserade försändel— ser och alla postens massbrev. Undersökningar visar att så gott som alla oadresserade försändelser och en mycket stor andel av massbreven innehåller reklam. De reklamfria försän- delser som förekommer — främst bland massbrev — kan i allt

väsentligt hänföras till de speciella undantagen.

Underlaget för beskattningen föreslås bli vederlaget för själva distributionen, dvs. för postens del portot. I den mån ett distributionsföretag tillhandahåller andra till distribu— tionen hänförliga tjänster, såsom packning eller adressering, skall även vederlaget för dessa ingå i beskattningsunderla—

get.

Ytterligare ett slag av direktreklam förtjänar att nämnas här

och det är den tidningsdistribuerade direktreklamen. Denna

utgörs av reklambroschyrer, annonsblad o.d. som bladas in i eller packas tillsammans med en tidning. Denna reklam kommer enligt förslaget att endast beskattas som direktreklam och

inte dubbelbeskattas som enligt reklamskattelagen.

Databasreklamen

Reklam 1 databaser beskattas inte enligt nu gällande regler om den inte exponeras på allmän plats. Förslaget innebär att sådan reklam skall beskattas och avgränsar det skattepliktiga området enligt en schablon som delvis liknar den som gäller

för direktreklam.

Skatteplikt skall således föreligga för meddelande i mot vederlag upplåtet utrymme i databas som är ansluten till videotexsystem eller liknande om envar, utan särskild kost— nad, kan få åtkomst till meddelandet. Skatteplikt skall dock

inte föreligga om utrymme är upplåtet åt staten, kommunerna eller ideella föreningar. Undantag från skatteplikt föreslås

också för uppgifter om taxor, tariffer och avgifter samt för tidtabeller för allmänna kommunikationer; inte heller abon— nentregisteruppgifter i den databaserade telefonkatalogen föreslås bli skattepliktiga.

Genom kravet på att utrymmet skall ha upplåtits mot vederlag kommer skatten inte att träffa sådan databasinformation som nyheter, börsnoteringar, väderleksrapporter o.d. Genom kravet på att meddelandet skall vara tillgängligt för envar kan t.ex. företag och andra genom att begränsa tillgängligheten för viss information till anställda e.d. undanta den infor—

mationen från det skattepliktiga området.

Sponsringsreklamen

Även sponsringsreklamen, som idag endast beskattas om den är hänförlig till någon traditionell reklamtyp såsom tröjreklam, affischreklam, annons e.d., skall enligt förslaget avgränsas schablonmässigt. Med skattepliktig sponsringsreklam skall således avses allt som enligt ett sponsringsavtal åligger den sponsrade och beskattningsvärdet skall i enlighet härmed utgöras av hela sponsringssumman eller annan ersättning som utgår enligt avtalet.

Skattepliktig sponsringsreklam skall dock begränsas till att avse reklam enligt sponsringsavtal mellan sponsorer som är näringsidkare och mottagare som bedriver idrottslig eller kulturell verksamhet. Genom den höjda redovisningsgränsen, 200 000 kr., för ideella föreningar kommer s.k. lokal spons-

ring normalt inte att träffas av beskattningen.

övrig reklam

Utöver de nämnda schablonmässigt avgränsade skattepliktiga reklamslagen föreslås att all reklam i upplåtet utrymme skall beskattas.

Förslaget innebär alltså att reklam i TV, på skyltar och affischer, i reklambroschyrer och på biografer skall beskat- tas om utrymme upplåtits för reklamen mot vederlag. Radio— och TV—sändningar med reklam riktad mot Sverige föreslås i huvudsak bli beskattade till den del vederlaget svarar mot den svenska publikandelen. Egenreklam, dvs. reklam för den egna verksamheten, på utrymme som man själv äger eller dispo—

nerar för annat än reklamändamål skall således liksom gäller

för andra reklamslag inte beskattas. Härigenom undviks åt—

skilliga beräkningar av och tvister om skäligt beskattnings—

värde.

FÖRFARANDET

I fråga om förfarandet föreslår vi som nämnts att gränsen för redovisningsskyldighet höjs till 60 000 kr. med undantag för ideella föreningar, för vilka en frigräns om 200 000 kr. föreslås gälla. Förslaget medför en betydande reduktion av

antalet redovisningsskyldiga, men endast ett begränsat skat—

tebortfall.

Genom förslaget med de höjda redovisningsgränserna anser vi att reklambeskattningen i princip kommer i allt väsentligt att träffa endast näringsidkares affärsmässiga verksamhet med spridning av reklam. s.k. lokal sponsring kommer normalt inte

att träffas av beskattningen.

I övrigt föreslås förfarandet så långt möjligt anpassas till den allmänna förfarandelagen för punktskatterna, lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter. Således ersätts den nuvarande återbetalningen till pressen av en del av annons— 4 skatten av en rätt till avdrag vid redovisningen med motsva— ;

rande belopp.

Genom att reklamtrycksaksbeskattningen ersätts av en skatt på . distributionen av direktreklam bortfaller behovet av särskil— da regler för reklamskattepliktiga varor som införs till landet. Tullens verksamhet i fråga om reklamskatten kommer

därför att upphöra.

Utländska skattskyldiga, som kan förekomma i fråga om framför allt TV—reklam eller viss reklam vid idrottsevenemang, skall

enligt förslaget utse en av RSV godkänd representant som svarar för skatter för sig här i riket såsom redan idag gäl-

ler i fråga om mervärdeskatten.

Genom att reklamtrycksaksbeskattningen upphör försvinner vidare behovet av arkivering av alla trycksaker hos trycke—

rierna. Någon motsvarande arkivering föreslås inte heller hos

andra skattskyldiga.

EFFEKTER AV FÖRSLAGET

Reklamskatteintäkterna kommer att utgå på en delvis förändrad och en breddad bas. Förändringen avser främst att reklam— trycksaksbeskattningen byts ut mot beskattning av direktrek— lam. Den breddade basen gäller de nya reklamslagen video— tex, TV och sponsring. Beskattningen beräknas med oförändrade

skattesatser ge ett i stort sett oförändrat skatteutfall.

För de skattskyldiga innebär förslaget avsevärda förenk- lingar. Antalet skattskyldiga minskar från 3 900 till omkring 1 350, eller med ungefärligen 2 550. Minskningen avser i första hand tryckerierna och de små föreningarna, vilka båda har ett betungande arbete med reklambeskattningen. Kostnader— na för det arbete som fått läggas ned på beskattningen främst av de många tryckerierna kan uppskattas till ansenliga be— lopp. Nytillkommande skattskyldiga beräknas till 150. Impor— törernas arbete med redovisning m.m. av reklamskatt till

tullen bortfaller helt.

För dem som blir skattskyldiga enligt förslaget torde regel- tillämpningen bli enklare än vad som är fallet med reklam— skattelagen och deras arbete med skatten kan bedömas bli

tämligen lätthanterligt.

För myndigheterna medför förslaget avsevärda administrativa fördelar. Tullens hantering av reklamskatten upphör. RSVs resurser för reklambeskattningen kan — med hänsyn till en stor reducering av antalet skattskyldiga, enklare materiella

regler och bättre kontrollmöjligheter minskas med omkring

en tredjedel.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1 Förslag till Reklamskattelag

Härigenom föreskrivs följande

1 & Reklamskatt skall erläggas till staten enligt denna

lag.

Skatteplikt

2 5 Skatteplikt föreligger enligt vad som närmare framgår av 3—11 åå för annonser, direktreklam, databasreklam, spons- ringsreklam och övrig reklam, som offentliggörs, sprids eller återges helt eller delvis inom landet, om vederlag utgår.

Skatteplikt föreligger inte när offentliggörandet, sprid- ningen eller återgivningen huvudsakligen sker utomlands. För reklam i annat radio— eller TV—program än som avses i 11 5 1 eller 2 föreligger dock alltid skatteplikt, om reklamen är särskilt riktad mot Sverige eller mot Sverige tillsammans med

annat nordiskt land.

Annonser

3 5 Skatteplikt för annons föreligger för utrymme som har

upplåtits i periodisk publikation.

Med periodisk publikation förstås i denna lag publikation som utkommer med minst fyra nummer per år och som inte är pro— gram, katalog eller liknande. Har utgivningen av en publika— tion påbörjats eller avslutats under beskattningsåret, skall

dock utgivningtidens längd och utgivningsplanen beaktas.

4 5

likation som väsentligen framstår som organ för sammanslut—

Skatteplikt föreligger inte för annons i periodisk pub—

ning med huvudsakligt syfte att verka för religiöst, nykter— hetsfrämjande, politiskt, miljövårdande, idrottsligt eller försvarsfrämjande ändamål eller att företräda handikappade

eller arbetshindrade medlemmar.

Direktreklam

55. Skatteplikt för direktreklam föreligger för försändelser med identiska meddelanden som massdistribueras direkt till

mottagarna.

Meddelanden anses identiska även om namn, personnummer och

liknande uppgifter anpassats till mottagarna.

6 & Skatteplikt föreligger inte för försändelser från sta— ten, kommun eller ideell förening. Med staten avses inte

statens affärsdrivande verk.

Skatteplikt föreligger inte heller för försändelser med böcker, tidningar, grammofonskivor, ljudband eller videogram från avsändare som regelbundet låter massdistribuera sådana försändelser, om avsändaren för distributören uppvisar ett

sådant bevis som avses i 30 5.

Vid bedömningen av om någon regelbundet avlämnar försändel— ser, som avses i andra stycket, för distribution skall vad som föreskrivits i 3 5 andra stycket äga motsvarande tillämp—

ning.

Databasreklam

7 & Skatteplikt för databasreklam föreligger för meddelande

i upplåtet utrymme i databas som är ansluten till videotex— system om envar utan särskild kostnad kan få åtkomst till meddelandet. Med videotexsystem jämställs andra datakommuni—

kationssystem som är allmänt tillgängliga för abonnemang.

85. Skatteplikt föreligger inte för utrymme som är upplåtet

till staten, kommun eller ideell förening. Med staten avses

inte statens affärsdrivande verk.

Skatteplikt föreligger inte heller för abonnentregisterupp— gifter i databaserad telefonkatalog eller för meddelande som uteslutande innehåller uppgifter om taxor, tariffer, avgifter

eller tidtabeller för allmänna kommunikationer.

Sponsringsreklam

2_Å Har ett avtal ingåtts mellan en näringsidkare (sponsor) och någon som bedriver idrottslig eller kulturell verksamhet (den sponsrade), föreligger skatteplikt för sponsringsreklam för vad som åligger den sponsrade enligt avtalet, om detta

innebär att den sponsrade med sitt namn, sin bild, sin verk- samhet eller sin person skall bidra till marknadsföringen av

sponsorns verksamhet.

övrig reklam

105. Skatteplikt för övrig reklam föreligger för annat med— delande i upplåtet utrymme än som aVSes i 3-9 åå, om det

utgör reklam.

Med reklam avses meddelande som syftar till att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara,

rättighet eller tjänst.

fastighet, nyttighet,

Till övrig reklam räknas bland annat reklam i broschyrer, radio, TV, film, videogram, ljudband eller skyltskåp och på

fasta skyltar, affischer, kläder och annan utrustning.

11 5

l. reklam i radio- eller TV—program som sänds med stöd av

Skatteplikt föreligger inte för

tillstånd enligt radiolagen (1966:755), närradiolagen (1982: 459) eller lagen (l981:508) om radiotidningar,

2. reklam i radio— eller TV—program som enligt lagen (l985:677) om lokala kabelsändningar sänds med stöd av till— stånd enligt 7 5 till egensändningar eller enligt 8 & till upplåtelse av kanaler åt andra för egensändningar,

3. reklam på fasta skyltar, om skyltplatsen upplåts genom avtal som är gemensamt för skyltplatsen och lokalen för den verksamhet som reklamen avser samt avtalad hyra till över— vägande del kan antas avse lokalen, i

4. övrig reklam, som inte avses under 3, om den förekommer i eller utanför lokal, trafikmedel eller liknande där det med reklamen avsedda företaget bedriver verksamhet eller där i reklamen avsedda varor eller tjänster tillhandahålls,

5. reklam som återges på mässor och utställningar och

6. övrig reklam om den förekommer i direktdistribuerad

försändelse eller i databas. !

Skattskyldighet

£Z_Å Skattskyldig är

1. för annonser, databasreklam och övrig reklam den som uppbär vederlag för det upplåtna utrymmet,

2. för direktreklam den som med reklamköparen träffat avtal om distributionen till de slutliga mottagarna,

3. för sponsringsreklam den sponsrade.

Med reklamköpare aVSes i första stycket den för vars räkning

direktreklamen sprids.

Har innehavare av periodisk publikation träffat avtal med annan om rätt för denne att upplåta utrymme i publikationen för skattepliktig annons och uppbära vederlaget härför är endast den sistnämnde skattskyldig. Motsvarande gäller i fråga om direktreklam, databasreklam, sponsringsreklam och övrig reklam.

| ; 13_Å Skattskyldighet inträder när

i 1. annons offentliggörs,

l 2. direktreklam tas emot för distribution, i 3. databasreklam och övrig reklam sprids eller återges,

4. sponringsreklam betalas. Om den skattskyldige får betalt innan något inträffar som

avses i första stycket 1—3, inträder skattskyldighet för det uppburna beloppet genast.

Skattesats

14 5 Skatten utgår för annons i allmän nyhetstidning med 4

procent av beskattningsvärdet.

Som allmän nyhetstidning anses periodisk publikation av dags- presskaraktär som normalt kommer ut med minst ett nummer

varje vecka och som inte utgör annonsblad. Med annonsblad avses periodisk publikation som innehåller annonser och som till övervägande del tillhandahålls gratis

eller till pris som aVSevärt understiger vad som är skäligt.

15 5 Skatten för skattepliktig annons i annan periodisk pub—

likation än allmän nyhetstidning samt för skattepliktig . direktreklam, databasreklam, sponsringsreklam och övrig rek— lam utgår med 11 procent av beskattningsvärdet.

Beskattningsvärde

16 å Beskattningsvärdet utgörs av vederlaget, om annat inte

föreskrivs i 17 eller 18 &. Reklamskatt eller annan statlig

skatt eller avgift räknas inte in i beskattningsvärdet.

17 & Om skattskyldig, som enligt de grunder som anges i kom—

munalskattelagen (l928:370) inte anses bosatt i riket eller saknar fast driftställe här, har offentliggjort, spritt eller återgett skattepliktig annons, direktreklam, databasreklam, sponsringsreklam eller övrig reklam såväl inom som utom lan—

det, skall beskattningsvärdet avse endast vad som av vederla—

get belöper på prestationer inom landet.

För skattepliktig reklam i radio— och TV—program, som är av— sedda att tas emot även i andra länder än Sverige, skall beskattningsvärdet bestämmas till den andel av vederlaget som svarar mot den svenska andelen av samtliga hushåll som kan ta emot programmet. Är reklamen i ett radio— eller TV—program på sätt som sägs i 2 5 andra stycket andra meningen särskilt riktad mot Sverige tillsammans med annat nordiskt land skall dock beskattningsvärdet på motsvarande sätt fördelas endast

mellan dessa länder.

185. Om vidareupplåtelse enligt 12 & tredje stycket har skett, får beskattningsvärdet inte bestämmas till lägre be—

lopp än det som den skattskyldige har erlagt för den rätt som

han förvärvat.

19 5 Vederlaget utgörs av den ersättning som enligt avtal skall utgå till den skattskyldige. Förmedlingsprovision och andra än villkorliga rabatter skall inte ingå i vederlaget.

Utgår gemensamt vederlag för skattepliktiga och andra presta— tioner, får den del av vederlaget som anses belöpa på den skattepliktiga prestationen inte understiga skäligt vederlag för denna prestation. skäligt vederlag bestäms enligt de

grunder som föreskrivs i kommunalskattelagen (1928z370) för

ortens pris. Om skattskyldighet för direktreklam enligt 30 5 andra stycket

har uppkommit för avsändaren, utgörs beskattningsvärdet av

belopp som svarar mot skäligt vederlag.

Avdrag

20 5 Om en försändelse, som distribueras som direktreklam,

till huvudsaklig del innehåller utrymme som reklamköparen upplåtit för annonser och övrig reklam, får han från brutto— beloppet av redovisad skatt på annonserna och den övriga reklamen i försändelsen göra avdrag med ett belopp som svarar

mot skatten på direktreklamen för samma försändelse.

21 5 Från ett redovisat bruttobelopp av skatt för annonser i

självständig periodisk publikation, som inte utgör annons— blad, får avdrag vid redovisningen göras med ett belopp som svarar mot bruttobeloppet, om inte annat framgår av andra eller tredje stycket. Avdraget får_dock för helt beskatt— ningsår inte överstiga ett belopp som svarar not skatten på ett beskattningsvärde om högst

1. 12 miljoner kronor för annonser i dagspress

2. 6 miljoner kronor för annonser i andra periodiska pub—

likationer än dagspress.

Om skatt på annonser i självständig periodisk publikation redovisas för kortare tid än ett beskattningsår, skall stor— leken av det i första stycket angivna avdraget jämkas med

hänsyn till redovisningstidens längd.

Har självständig periodisk publikation kommit ut endast en del av ett beskttningsår, får avdrag göras med så stor del av

det i första stycket angivna bruttobeloppet av skatt för ett

som utgivningstiden utgör av beskatt-

helt beskattningsår,

ningsåret.

22 5 Om skyldighet att i efterhand utge återbäring, bonus eller annan förmån, som inte utgör villkorlig rabatt, har uppkommit till följd av en skattepliktig prestation, som har beskattats en tidigare redovisningsperiod, får den skattskyl— dige göra avdrag från skattens bruttobelopp för vad som av den tidigare erlagda skatten belöpt på förmånen. Avdraget skall göras den redovisningsperiod då förmånen utges.

Vad som sägs i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om förlust som uppkommit på en fordran, som vid en tidigare redovisningsperiod legat till grund vid beräkningen

av skatt.

Har avdrag enligt andra stycket gjorts för förlust på fordran | och betalas fordringen därefter helt eller delvis, skall ett

belopp som svarar mot betalningen tas upp till beskattning.

235. Kan skattskyldig för en redovisningsperiod inte tillgo— dogöra sig fullt avdrag enligt 21 eller 22 5, får avdrag för den icke utnyttjade delen av anraget göras vid senare redo—

visningsperiod under samma beskattningsår. ! | Redovisning

24 5 Redovisningsskyldighet föreligger utom i fall, som anges i andra eller tredje stycket, om det sammanlagda be— skattningsvärdet för en skattskyldig under ett beskattningsår

överstiger 60 000 kronor.

För ideella föreningar föreligger redovisningsskyldighet endast om beskattningsvärdet för ett beskattningsår översti—

ger 200 000 kronor.

Är ett beskattningsår längre eller kortare än tolv månader, Skall det belopp som angivits i första och andra stycket om- räknas i motsvarande mån.

25 & Överstiger det sammanlagda beskattningsvärdet i ett

enkelt bolag 60 000 kronor, är varje delägare redovisnings— skyldig för den del av beskattningsvärdet som faller på hans

'andel. Motsvarande gäller om närstående bedriver reklamskat—

tepliktig verksamhet, som de redovisar som flera verksamhe— ter, och det med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet och de skattskyldigas ekonomiska och personliga förhållanden får anses uppenbart att verksamheten och redovisningen av denna fördelats på flera för att den helt eller delvis skall undgå beskattning.

Med närstående aVSes den som enligt 35 5 l a mom. sista styc— ket kommunalskattelagen (l928:370) är att anse som närstående till företagsledare i fåmansföretag.

26 & Skattskyldiga, som är redovisningsskyldiga, skall vara

registrerade hos riksskatteverket.

Beslut att redovisningsskyldighet inte längre skall föreligga meddelas av riksskatteverket när det kan antas att det sam— manlagda beskattningsvärdet för beskattningsår varaktigt inte kommer att uppgå till belopp som enligt 24 & medför redovis— ningsskyldighet för den skattskyldige.

Om det fastställda sammanlagda beskattningsvärdet för ett beskattningsår understiger belopp som medför redovisnings— skyldighet för den skattskyldige, skall riksskatteverket till den skattskyldige återbetala den skatt som denne inbetalt

under beskattningsåret.

27 5 Om inte riksskatteverket med stöd av 2 kap. 3 $ tredje stycket lagen (1984:151) om punktskatter och prisreglerings— avgifter har beslutat annat, omfattar en redovisningsperiod

två kalendermånader räknat från kalenderårets början. För skattskyldig, som för närmast föregående beskattningsår har redovisat eller skulle ha redovisat reklamskatt med minst

300 000 kronor, skall redovisningsperioden dock vara en

kalendermånad.

övrigt

28 & Föreligger skattskyldighet för utländsk företagare som

inte är bosatt eller inte stadigvarande vistas här i landet eller, om fråga är om juridisk person, inte har fast drift— ställe här i landet, skall företagaren företrädas av en av

riksskatteverket godkänd representant.

Representanten skall enligt fullmakt av den utländske företa—

garen som ombud för denne svara för redovisningen av reklam— skatt och i övrigt företräda den utländske företagaren i frågor som gäller skatten. Underlag för kontroll av skatte—

redovisningen skall finnas tillgängligt hos representanten.

29 & Delägare i enkelt bolag är skattskyldig i förhållande

till sin andel i bolaget. I fråga om kommanditbolag eller annat handelsbolag är bolaget skattskyldigt.

Om skattskyldig har avlidit, är dödsboet skattskyldigt. Har skattskyldig försatts i konkurs, är konkursboet skattskyl— digt.

30 5 Om någon har anmält hos riksskatteverket att han regel—

bundet för massdistribution avlämnar försändelser, som avses i 6 5 andra stycket, kan han erhålla bevis om detta av ver- ket. Anmälan skall avfattas på blankett enligt formulär som

fastställts av riksskatteverket.

Skattskyldigheten för direktreklam övergår på avsändaren, om

han misslett distributören i fråga om skatteplikten för för—

sändelsen genom att förete bevis, som sägs i första stycket,

vilket är utfärdat för annan, eller genom att felaktigt uppge att försändelsen innehåller böcker, tidningar, grammofonski— vor, ljudband eller videogram eller att den är från staten,

kommun eller ideell förening.

I fall som sägs i andra stycket föreligger redovisningsskyl— dighet för avsändaren oavsett att det sammanlagda beskatt—

ningsvärdet inte uppgår till belopp som anges i 24 &.

31 & Regler för förfarandet vid beskattningen finns i lagen

(l984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Bestämmelserna i 3 kap. 5 & nämnda lag om kontroll hos annan än skattskyldig skall tillämpas beträffande varje näringsid- ' kare här i landet för vars räkning skattepliktig prestation

enligt denna lag sker. Vidare skall bestämmelserna i 8 kap.

samma lag om besvär över beskattningsmyndighetens skattebe-

slut gälla i tillämpliga delar i fråga om överklagande av

, beslut om bevis som avses i 30 3.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989 då lagen (1972: 266) om skatt på annonser och reklam upphör att gälla. Be— stämmelserna i den gamla lagen om beskattning av reklamtryck—

saker skall dock inte tillämpas efter den 31 oktober 1988.

Den gamla lagen gäller fortfarande i fråga om skatt för vil—

ken deklaration skulle ha avlämnats före ikraftträdandet.

Förslag till Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (l97l:69) att 1 5 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19

Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt

1. lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, förordningen (l927:321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar, kommunalskattela— gen (l928:370), förordningen (1933z395) om ersättningsskatt, lagen (l941:4l6) om arvsskatt och gåvoskatt, lagen (l946:324) om skogsvårdsavgift, lagen (l947:576) om statlig inkomst— skatt, 1agen (l947:577) om statlig förmögenhetsskatt, lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen (l983:219) om tillfällig vinstskatt, lagen (1983:1086) om vinstdelningsskatt, lagen (l984:1052) om statlig fastighetsskatt, lagen (1986:1225) om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag, under—

stödsföreningar och pensionsstiftelser,

2. lagen (1928:376) om 2. lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster, skatt på lotterivinster, lagen (1941:251) om särskild lagen (l941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen om allmän energiskatt, lagen (l961:372) om bensinskatt, (1961:372) om bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaks— lagen (1961:394) om tobaks— skatt, stämpelskattelagen skatt, stämpelskattelagen (1964:308), lagen (1968z430) (1964:308), lagen (1968:430) om mervärdeskatt, lagen om mervärdeskatt, reklamskat— (l972:266) om skatt på annon- telagen (1988:000), lagen ser och reklam, lagen (1972: (l972z820) om skatt på spel, 820) om skatt på spel, lagen lagen (1973:37) om avgift på

Nuvarande lydelse

(1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackningar, vägtra— fikskattelagen (l973:601), lagen (l973:1216) om särskild skatt för oljeprodukter och kol, bilskrotningslagen (1975:343), lagen (l976z338) om vägtrafikskatt på vissa fordon, som icke är registre— rade i riket, lagen (1977: 306) om dryckesskatt, lagen (l978z69) om försäljnings- skatt på motorfordon, lagen (l978:144) om skatt på vissa lagen (l982:691) om skatt på vissa kassettband, lagen (l982:1200) om skatt på videobandspelare, lagen (l982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft, lagen (1983:1053) om skatt på om— sättning av vissa värdepap— per, lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk

resor,

kraft från kärnkraftverk, lagen (1984:351) om totalisa— lagen (1984:355) om skatt på vissa dryckesför— lagen (1984z404)

om stämpelskatt vid inskriv—

torskatt, packningar, ningsmyndigheter, lagen (1984:405) om stämpelskatt på lagen (l984z409) om avgift på gödselmedel, lagen (1984:410) om avgift på be— aktier,

Föreslagen lydelse

vissa dryckesförpackningar, vägtrafikskattelagen (1973: 601), lagen (1973:1216) om särskild skatt för oljepro— dukter och kol, bilskrot—

ningslagen (1975:343), (l976z338) om vägtrafikskatt

på vissa fordon, som icke är

lagen

registrerade i riket, lagen (1977: 306) om dryckesskatt, lagen (1978:69) om försälj— ' ningsskatt på notorfordon, lagen (l978:144) om skatt på vissa resor, lagen (1982:691) om skatt på vissa kassett— band, lagen (1982:1200) om skatt på videobandspelare, lagen (1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft, lagen (1983:1053) om skatt på om— sättning av vissa värdepap— per, lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk, lagen (1984:351) om totalisa— torskatt, lagen (1984:355) om skatt på vissa dryckesför— packningar, lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskriv— ningsmyndigheter, lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier, lagen (l984z409) om avgift på gödselmedel, lagen (1984:410) om avgift på be—

kämpningsmedel, lagen (1984:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kämpningsmedel, lagen (1984: 852) om lagerskatt på viss 852) om lagerskatt på viss bensin, bensin, 3. lagen (1981:691) om socialavgifter. Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande skatt som avses i uppbördslagen (l953:272). Lagen tillämpas inte om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull och inte heller beträffande restavgift, skattetillägg eller liknande avgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Förslag till Lag om ändring i lagen (l97l:1072) om förmånsberättigade

skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (l97l:1072) om 1 förmånsberättigade skattefordringar m.m. att 1 5 skall ha

l följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 5

Förmånsrätt enligt 11 5 förmånsrättslagen (l970:979) följer med fordran på

1. skatt och avgift, som anges i 1 & första stycket upp— bördslagen (l953:272), samt skatt enligt lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, lagen (l958:295) om sjömansskatt, kupongskattelagen (1970: 624), lagen (1983:219) om tillfällig vinstskatt och lagen (1986:1225) om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäk— ringsbolag, understödsföreningar och pensionsstiftelser,

2. skatt enligt lagen (l968:430) om mervärdeskatt,

3. skatt eller avgift en— 3. skatt eller avgift en— ligt lagen (l928:376) om ligt lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster, skatt på lotterivinster, lagen (1941:251) om särskild lagen (l941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen om allmän energiskatt, lagen (l961:372) om bensinskatt, (l961:372) om bensinskatt, lagen (l961:394) om tobaks— lagen (l961:394) om tobaks— skatt, stämpelskattelagen skatt, stämpelskattelagen

. (l964:308), lagen (l972:266) (l964:308), reklamskattelagen ; om skatt på annonser och (1988:000), lagen (1972:820) & reklam, lagen (1972:820) om om skatt på spel, lagen i skatt på spel, lagen (1973: (1973:37) om avgift på vissa

37) om avgift på vissa dryckesförpackningar, lagen

Nuvarande lydelse

dryckesförpackningar, lagen (l973:1216) om särskild skatt för oljeprodukter och kol, bilskrotningslagen (1975: 343), lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (l978z69) om försäljningsskatt på mo— torfordon, lagen (1978:144) om skatt på vissa resor, lagen (l982:69l) om skatt på vissa kassettband, lagen (l982:1200) om skatt på vi— deobandspelare, lagen (1982: 1201) om skatt på viss elekt— risk kraft, lagen (1983:1053) om skatt på omsättning av vissa värdepapper, lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk, lagen (1984: 351) om totalisatorskatt, lagen (1984:355) om skatt på vissa dryckesförpackningar, lagen (l984z404) om stämpel— skatt vid inskrivningsmyndig— heter, 1agen (l984:405) om stämpelskatt på aktier, lagen (l984:410) om avgift på be— kämpningsmedel samt lagen (1984:852) om lagerskatt på

viss bensin,

Föreslagen lydelse

(l973:1216) om särskild skatt för oljeprodukter och kol, bilskrotningslagen (1975: 343), lagen (1977:306) om lagen (l978z69) om försäljningsskatt på no— lagen (1978:144) om skatt på vissa resor, lagen (1982z69l) om skatt på vissa kassettband, lagen (l982:1200) om skatt på vi— deobandspelare, lagen (1982: 1201) om skatt på viss elekt— risk kraft, lagen (1983:1053)

om skatt på omsättning av

dryckesskatt,

torfordon,

vissa värdepapper, lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från lagen (1984: 351) om totalisatorskatt, lagen (1984:355) om skatt på vissa dryckesförpackningar, lagen (l984:404) om stämpel— skatt vid inskrivningsmyndig— lagen (l984:405) om stämpelskatt på aktier, lagen (1984:410) om avgift på be- kärnkraftverk, heter,

kämpningsmedel samt lagen (l984:852) om lagerskatt på

viss bensin,

4. skatt enligt vägtrafikskattelagen (l973:601) samt lagen

(1976:339) om saluvagnsskatt,

5. tull och särskild avgift enligt 39 & tullagen (1973: 670) samt avgift enligt lagen (1968:361) om avgift vid inför—

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6. avgift enligt lagen (1967:340) om prisreglering på jord- brukets område, lagen (l974:226) om prisreglering på fiskets område och lagen (l984z409) om avgift på gödselmedel,

7. avgift som uppbärs med tillämpning av lagen (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

Förmånsrätten omfattar ej restavgift och liknande avgift som utgår vid försummelse att redovisa eller betala ford-

? ringen och ej heller skatte— eller avgiftstillägg och förse— t ningsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (l984:151) om punktskatter och

prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (l984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter att 1 kap. l 5, 2 kap. 3 5 och 6 kap. 1 5 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 5

Denna lag gäller för skatter och avgifter som tas ut en—

ligt

1. lagen (l928:376) om skatt på lotterivinster, lagen (1941:251) om särskild lagen (1957:262)

lagen

varuskatt, om allmän energiskatt, (1961:372) om bensinskatt,

lagen (l961:394) om tobaks—

skatt, lagen (l972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesför— packningar, 1agen (l973:1216) om särskild anift för olje— produkter och kol, bilskrot— ningslagen (1975:343), lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (l978:69) om försälj—

ningsskatt på notorfordon,

1. lagen (l928:376) om skatt på lotterivinster, lagen (l941:251) om särskild lagen (1957:262)

lagen

varuskatt, om allmän energiskatt, (1961:372) om bensinskatt, lagen (l961:394) om tobaks— skatt, reklamskattelagen (l988:OOO), lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackningar, lagen (l973:1216) om särskild av— gift för oljeprodukter och kol, bilskrotningslagen (1975:343), lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (l978:69) om försäljnings—

skatt på motorfordon, lagen

Nuvarande lydelse

lagen (1978:144) om skatt på vissa resor, lagen (1982:691) om skatt på vissa kassett— band, lagen (l982:1200) om skatt på videobandspelare, lagen (l982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft, lagen (1983:1053) om skatt på om— sättning av vissa värdepap— per, lagen (1983:1104) om särskild avgift för elektrisk kraft från kärnkraftverk, lagen (1984:351) om totalisa— torskatt, lagen (1984:355) om skatt på vissa dryckesför— packningar, 1agen (l984:405) om stämpelskatt på aktier, lagen (l984:410) om avgift på

bekämpningsmedel,

Föreslagen lydelse

(1978:144) om skatt på vissa resor, lagen (1982:691) om skatt på vissa kassettband, lagen (l982:1200) om skatt på videobandspelare, (l982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft, (1983:1053) om skatt på om— sättning av vissa värdepap— per, lagen (1983:1104) om

särskild avgift för elektrisk

lagen

lagen

kraft från kärnkraftverk, lagen (1984:351) om totalisa— torskatt, lagen (1984:355) om skatt på vissa dryckesför— packningar, lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier, lagen (l984:410) om avgift på

bekämpningsmedel,

2. lagen (l967:340) om prisreglering på jordbrukets område, lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område, lagen (l984:409) om avgift på gödselmedel.

Har i författning som anges i första stycket eller i för-

fattning som utfärdats med stöd av sådan författning lämnats

bestämmelse som avviker från denna lag gäller dock den be—

stämmelsen.

För skatt enligt författ— ningarna i kap. 1 första stycket 1 är kalendermånad redovisningsperiod. Särskilda

bestämmelser gäller i fråga

2 kap

För skatt enligt författ— ningarna i kap. 1 första stycket 1 är kalendermånad redovisningsperiod. Särskilda

bestämmelser gäller i fråga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

om skatt enligt lagen (1979: om skatt enligt reklamskatte— 266) om skatt på annonser och lagen (l988:000) lagen reklam, lagen (1979:820) om (1979:820) om skatt på spel, skatt på spel, lagen (1982: lagen (1982:691) om skatt på 691) om skatt på vissa vissa kasettband och lagen kasettband och lagen (1983: (1983:1053) om skatt på om— 1053) om skatt på omsättning sättning av vissa värdepap— av vissa värdepapper. per.

För avgifter enligt författningarna i 1 kap. 1 5 första stycket 2 är kalendermånad redovisningsperiod om statens jordbruksnämnd inte föreskriver något annat.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för sådana skattskyldiga som kan beräknas redovisa skatt med låga belopp medge att redovisningsperioden tills vidare skall vara ett halvt eller ett helt beskattningsår. Beskattnings— myndigheten får meddela föreskrifter om redovisningsperiod

för fall då den skattskyldige har försatts i konkurs.

6 kap. 15

Beskattningsmyndigheten får, efter ansökan av den som är skattskyldig eller avser att bedriva verksamhet eller vidta åtgärd som kan medföra skyldighet att betala skatt, meddela förhandsbesked i frågor som rör beskattningen, om det är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.

I fråga om skatteplikt för ; trycksak enligt lagen (1979:

266) om skatt på annon ser doch reklam kan förhandsbesked också meddelas efter ansökan

av den som avser att beställa

en trycksak av en skattskyl— dig.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I frågor som rör beskattning enligt lagen (1957:2623) om allmän energiskatt kan förhandsbesked meddelas även efter ansökan av den om i större omfattning förbrukar eller avser att förbruka elektrisk kraft eller bränslen.

Ärenden hos riksskatteverket om förhandsbesked enligt denna lag skall avgöras av den särskilda nämnd som anges i 19 5

taxeringslagen (1956z623).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

I INLEDNING

—-—————————-—————-——————————_—_______

l DIREKTIV M.M. 1.1 Utredningens uppdrag

Vid regeringssammanträde den 3 april 1986 utfärdades direktiv för reklamskatteutredningen (Dir l986:ll). Chefen för finans— departementet, statrådet Feldt, anförde därvid:

Beskattningen av reklamen är utformad med utgångspunkt i de förhållanden som rådde när lagen infördes. Visserligen har lagen ändrats flera gånger men den grundläggande avgränsning av beskattningsområdet som gjordes från början gäller fortfa- rande. Detta innebär bl.a. att nya medier som under årens lopp kommit att utnyttjas för att offentliggöra reklam inte uttryckligen omfattas av reklamskattelagen. I vissa fall leder detta till att reklam inte beskattas och i andra fall till att osäkerhet råder i beskattningsfrågan.

En bärande tanke bakom reklamskattelagens utformning har varit att skatten, så långt det är möjligt och lämpligt, skall ha en generell utformning. Konkurrensen mellan olika typer av reklammedier skall störas så litet som möjligt av reklamskatten. Den tekniska utvecklingen och utvecklingen inom massmedieområdet har gjort att detta inte längre helt och hållet uppnås.

På senare år har en mycket snabb teknisk utveckling ägt rum i fråga om framför allt elektronisk kommunikation. Den nya tekniken har visat sig väl lämpad för reklam. Genom lagens utformning faller emellertid en stor del av denna reklam utanför beskattningen.

Ett område som är av särskilt intresse är reklaminslag i radio— och TV-sändningar.

Bestämmelser om ljudradio— och TV—verksamhet i Sverige finns i radiolagen (l966:755) och lagen (1985:677) om lokala kabel-

sändningar (omtryckt 1985:1056). I radiolagen definieras olika begrepp som används i all radiorättslig lagstiftning. I lagen görs skillnad mellan å ena sidan radiosändningar och trådsändningar som är avsedda att tas emot direkt av allmän- heten (rundradiosändningar) och å andra sidan övriga sänd—

ningar.

Trådsända radio— och TV—sändningar har fått ett kraftigt uppsving under senare tid. Sådana sändningar kan förekomma enbart inom t.ex. ett varuhus eller ett hotell. De kan emel— lertid också vara avsedda för offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster eller vända sig till bostäder. Tillkomsten av kommunikationssatelliter som förmedlar TV— program har lett till en snabb utbyggnad av kabelnät för spridning av sådana sändningar till bostäder.

Enligt lagen om lokala kabelsändningar krävs, med vissa undantag, tillstånd för s.k. lokala kabelsändningar, dvs. trådsändningar av radioprogram i lokala rundradiosändningar.

I prop. 1985/86:109 har regeringen nyligen föreslagit bl.a. att tillstånd inte skall krävas för trådsändningar som inte når bostäder.

Kommersiell reklam mot vederlag är inte tillåten i sändningar av programföretagen i Sveriges Radio—koncernen. Kommersiell reklam är inte heller tillåten i närradiosändningar eller i s.k. egensändningar i lokala kabelsändningar. För satellit— sändningar gäller att fortsatt vidaresändning av en program— kanal från en satellit i fast trafik får förbjudas för en tid av högst ett år om det i programkanalen under en längre tid och i betydande omfattning har förekommit sådan kommersiell reklam som måste anses riktad särskilt till svenska konsumen— ter.

Enligt de i prop. 1985/86:109 föreslagna reglerna för tråd- sändningar kommer det att vara tillåtet att sända kommersiell reklam i egensändningar om de inte alls vänder sig till bo— städer eller om de når högst 75 bostäder.

Det uppkommer särskilda svårigheter att beskatta reklam i utländska satellitsändningar. De företag som sätter samman programutbudet har regelmässigt sitt säte i utlandet. Av dem som har befattning med reklambudskapens spridning är det endast de nätinnehavare som ombesörjer vidaresändningen av programmen som finns i Sverige och därmed är direkt åtkomliga för svensk beskattning. Vidare gäller att programmen vanligen får vidaresändas utan kostnad för nätinnehavaren, men också utan vederlag. En beskattning av satellitreklamen skulle därför fordra en annan grund för bestämning av beskattnings— värdet än det som nu tillämpas enligt reklamskattelagen.

Riksskatteverket (RSV) fann i ett förhandsbesked som meddela— des år 1978 att vissa reklaminslag i Sveriges Radios rund— radiosändningar var skattepliktiga enligt 5 5 2 reklamskatte—

n

lagen. Bestämmelsen reglerar skatteplikten för reklam som återges genom visning av film eller återgivning av ljud. I dom den 19 februari 1979 undanröjde regeringsrätten förhands— beskedet med hänvisning till att lagen inte ägde tillämpning på reklam genom radio och TV.

Att lagen inte heller äger tillämpning på lokala utsändningar innehållande reklam via kabel fastslogs i en dom av rege— ringsrätten den 9 april 1985. Genom denna dom undanröjdes ett förhandsbesked enligt vilket RSV förklarat sådana sändningar till ett studentbostadsområde skattepliktiga.

RSV har i ett förhandsbesked den 2 juli 1981 förklarat att reklam i interna TV—sändningar inom ett hotell var skatte— pliktiga. Eftersom beslutet inte överklagats föreligger emel— lertid inget ställningstagande från regeringsrätten i frå— gan.

Den tekniska utvecklingen i fråga om telekommunikationer har även öppnat andra möjligheter till informationsspridning. Som exempel kan nämnas den s.k. videotextekniken. I korthet kan denna teknik beskrivas som ett sätt att över telenätet kom— municera med datorer från vilka information hämtas eller lämnas. Den information som hämtas återges i form av text och bild på en bildskärm. Databaser som ingår i ett videotexsy— stem kan användas för att tillhandahålla reklambudskap. Videotextekniken har också tagits i anspråk för detta ända— mål. Någon möjlighet att inom ramen för nu gällande lagstift— ning beskatta detta helt nya medium torde inte finnas.

Även trycksaksbegreppet kan sägas ha blivit delvis omodernt. Framställningen av trycksaker med traditionella metoder har under senare år rönt ökande konkurrens från alster framställ— da med hjälp av modern kopieringsteknik (t. ex. xerografi).

I reklamskattelagen definieras som trycksak endast avtryck som framställts i tryckpress eller genom screenförfarande och med annons avses särskilt utrymme som upplåtits i trycksak. Skatt utgår därför inte för reklammeddelande som framställts i kopiator och inte heller för annonser i annonsorgan som framställts på samma sätt.

De nu angivna förhållandena kräver enligt min mening att reklamskattelagen ses över. En särskild utredare bör tillkal- las för detta ändamål.

Utredningsuppdraget

Utredarens uppdrag bör vara att föreslå sådana ändringar av reklamskattelagen att nya medier, som nu är eller under den närmaste framtiden kan väntas bli betydelsefulla kanaler för offentliggörande av reklam, beskattas på ett så långt möjligt likformigt och konkurrensneutralt sätt. Uppdraget bör omfatta även att anpassa lagens bestämmelser till ny teknik för fram—

ställning av reklammeddelanden, t.ex. genom nya kopierings— förfaranden.

I enlighet med vad jag nu har sagt ingår i uppdraget att föreslå hur skatten skall tillämpas på reklam bl.a. i satel— litsändningar som ingår i lokala kabelsändningar och på rek— lam i andra trådsändningar samt via databaser genom s.k. videotexteknik.

Det finns över hela beskattningsområdet ett starkt önskemål om förenklingar. Detta gäller även reklamskatten. Utredaren bör därför undersöka också möjligheterna till förenklingar av de nuvarande reglerna i reklamskattelagen i syfte att under— lätta tillämpningen och administrationen av skatten.

Utredaren bör, i den mån det anses lämpligt, redovisa resul— tat av utredningsuppdraget i skilda betänkanden. Uppdraget skall vara slutfört före utgången av år 1987.

Utredaren bör så långt det är möjligt beräkna de effekter som de framlagda förslagen får på inbetalningen av skatt till statsverket. För utredarens del gäller regeringens direktiv (Dir 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Utredaren bör samråda med radiolagsutredningen (U l985:05) i fråga om den del av uppdraget som rör reklam i radiosänd— ningar och trådsändningar.

1.2 Generella direktiv, framställningar

Följande generella direktiv har gällt för vårt arbete.

Direktiv (1982:27) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående kontroll och förenklingsfrågor vid reformer

på skatteområdet.

Kommittédirektiv (1984:5) till samtliga kommittéer och sär—

skilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Ett flertal framställningar om reklamskatten har ställts di—

rekt till oss eller överlämnats från regeringen för beaktande

eller för kännedom. Samtliga dessa har upptagits i bilaga 2. Två framställningar om lagändringar från RSV samt yttranden

över dessa har redovisats närmare i 8 kap. tillsammans med

ytterligare några skrivelser.

UTREDNINGENS ARBETSSÄTT

i Utredningen har haft överläggningar och kontakter med före—

trädare för olika delar av reklambranschen, medieföretag, intresseorganisationer, tjänstemän vid domstolar och andra

myndigheter främst RSV och tullen samt med skattskyldi— ga.

En väsentlig del av utredningsuppdraget har avsett frågan om vilka nya medier och framställningssätt som kan tänkas lämpa— de för reklam, hur nya och ändrade kommunikationsmetoder fungerar, hur beskattning skulle kunna tänkas ske, vem som skulle vara lämplig som skattskyldig osv. För att åstadkomma ett tillfredsställande underlag för bedömningen av sådana frågor har uppgifter inhämtats från experter på olika tek—

niker och distributionsformer bl.a. enligt följande:

Videotex, elektronisk post m.m.

Fil. lic. Tomas Ohlin, som var sekreterare i den statliga informationsteknologiutredningen (U 1978:12), konsulten Rune Söderström och Videotexföreningen har vid olika sammanträden redovisat sin syn på hur den elektroniska posten, videotex— systemen och övrig datakommunikation fungerar i dag och kan tänkas utvecklas i framtiden. Vi har vidare besökt videotex— företagen TDU i örebro, Telebild i Stockholm, SMART i Solna

samt en videotexkonferens, anordnad av Dataföreningen.

Vi har under hand haft upprepade kontakter med både Ohlin och

Söderström samt med direktör Göran Asplund som leder det

s.k.Teleguideprojektet (se avsnitt 7.1.2 och 13.1).

Trycksaksreklam, direktreklam

Representanter för postens avdelning Brev och paket, för direktreklamföretaget Direct Marketing samt för direktreklane företagens förening, SWEDMA, har vid sammanträffanden med utredningen redovisat sin syn på olika möjligheter att refor—

mera beskattningen av trycksaksreklamen.

Utredningen har också besökt Elanders Tryckeri i Göteborg, posten i Uppsala och Direkt Marketing, också i Uppsala, för

att få en bild av dessa verksamheter.

Utredningen har vidare sammanträffat med Svenska Tidningsut— givareföreningen för att diskutera beskattningen av den tid—

ningsdistribuerade direktreklamen.

Slutligen har utredningen haft åtskilliga underhandskontakter

med såväl de nämnda som andra direktreklamdistributörer.

Sponsring

Representanter för Riksidrottsförbundet, handelskammaren i Stockholm och Industriförbundets arbetsgrupp för kulturspons— ring den s.k. Londongruppen — har deltagit i sammanträden med utredningen och har dessutom underhand lämnat åtskillig information om såväl idrotts— som kultursponsring. Utred—

ningen har också haft kontakt med en större sponsringsförmed—

lare, Projekthuset.

TV—reklam m.m.

Utredningen har haft tämligen omfattande kontakter med radio— lagsutredningen. Vidare har information inhämtats från när— radionämnden och kabelnämnden samt från Sveriges Radios byrå för publikundersökningar (PUB).

Utredningen har också inhämtat information från olika video-

företag om den verksamhet de bedriver.

Pressreklamen

Vid sidan av de ovan nämnda kontakterna med Svenska Tidnings— utgivareföreningen har utredningen haft kontakt med dagstid- ningskommittén (U l985:52), presstödsnämnden samt med enskil—

da tidningsföretag.

Enkäter m.m.

Underlag för utredningens arbete har också insamlats genom

tre enkäter som genomfördes under hösten 1986.

Den första enkäten gick ut till 350 skattskyldiga inom olika reklamslag och avsågs dels ge en bild av hur reklamskattereg— lerna fungerat för olika skattskyldiga, dels ge utredningen möjlighet att ta del av de skattskyldigas ideér om hur reg—

lerna skulle kunna förenklas och förändras.

Den andra enkäten syftade till att kartlägga distributionen av direktreklam och direktutdelad samhällsinformation. Denna

enkät sändes till landets samtliga kommuner.

Den tredje enkäten sändes till ett antal länder i Europa och

Nordamerika och syftade till att belysa om och hur reklammed—

delanden av skilda slag beskattades i dessa länder.

Enkäterna och utfallet av dem redovisas i bilaga 3.

Med bistånd från RSV och tullen har statistik beträffande skattskyldiga och skattebelopp tagits fram. I fråga om övrig statistik som rör reklamens omfattning och utveckling, för— delning på olika reklamslag m.m. har utredningen i allt vä— sentligt använt uppgifter som insamlats genom informations— och massmediegruppen (IMMG) på företagsekonomiska institutio— nen vid Göteborgs universitet. Vidare har docent Thomas Grön— dal från samma institution deltagit i ett sammanträde ned utredningen och bistått med information under arbetets gång.

Den statistik som i övrigt har redovisats om olika medier och distributionsformer har insamlats och bearbetats antingen i samband med andra statliga utredningar eller av de olika

mediaföretagen.

RSV har i skrivelser den 5 mars 1985 och den 10 januari 1986 till regeringen framfört ett flertal förslag om ändringar i reglerna om reklamskatt. Förslagen har av departementet re— mitterats till branschföreträdare, intresseorganisationer och myndigheter. Såväl förslagen som remissvaren redovisas närma—

re i 8 kapitlet och har beaktats i utredningens arbete.

Uppgifter om skylthyror i framför allt storstadsregionerna

har insamlats dels i utredningens egen regi, dels av RSV.

Samråd har skett med radiolagsutredningen i fråga om skatt på

reklam i radiosändningar och trådsändningar.

Remissvar har avgivits över TV—reklameffektutredningens (U 1985:15) betänkande (Ds U l986:2 och 3) Effekter av TV—

reklam.

BETÄNKANDETS DISPOSITION

Betänkandet är uppdelat på sex avdelningar.

Avdelning I innehåller i ett inledande kapitel kommmitténs direktiv och en sammanfattning av vissa delar av de generella

direktiv som gäller för regeringskansliets kommittéer.

I kapitel 2 redovisas utredningens arbetssätt, dvs de kontak- ter som har tagits och de metoder i övrigt som har använts

för att inhämta underlag för överväganden och förslag.

Avdelningen avslutas med detta kapitel om hur betänkandet har

disponerats.

I avdelning 11 ges först 1 kap 4 en allmän orientering om de omständigheter och överväganden som legat till grund för den nuvarande regleringen. Kapitlet innehåller en kort historik

över annonsskattens och reklamskattens tillkomst och utveck—

ling.

I kapitel 5 ges en kort sammanfattning av de gällande regler—

na.

Avdelning III inleds med en genomgång av de mest påtagliga i bristerna i det rådande systemet. Därefter följer en redovis— j ning av sådana redan inträffade eller förväntade förändringar i på reklamens område som bör föranleda en översyn av gällande

regler om reklamskatt. I ett särskilt kapitel redovisas vissa

konkreta förslag om lagändringar som har ställts till utred—

ningen eller överlämnats till denna.

Avdelningen avslutas med en redovisning av de grunder och allmänna riktlinjer som styrt utredningens överväganden och

förslag.

I den fjärde avdelningen har i skilda kapitel för olika rek- lamslag beskrivits de principiella överväganden som vi gjort beträffande huruvida beskattning skall ske och hur den i så fall skall gå till. Avdelningen avslutas med ett kapitel om några mera principiella frågor avseende förfarandereglerna.

I avdelning V redovisas det framlagda lagförslaget i ett kapitel om annonser och ett kapitel om direktreklam, databas— reklam, sponsringsreklam och övrig reklam. I vardera kapitlet redovisas våra förslag i fråga om skatteplikt, skattskyldig- het, beskattningsvärde, skattesatser, skatteavdrag och samt de särskilda motiven till förslagen. Därefter följer ett kapitel om de förändringar som föreslås i fråga om förfaran—

dereglerna.

I den sista avdelningen, avdelning VI, redovisas konsekven— serna av våra förslag i fråga om skatteintäkterna och inver— kan av förslagen på de skattskyldiga och skatteförvalt—

ningen.

Till betänkandet hör följande fyra bilagor:

Bilaga 1. Statistiska uppgifter Bilagan innehåller tabeller m.m. rörande reklamens och rek— lamskattens omfattning och utveckling, samt hur skatteintäk—

ter och grupper av skattskyldiga fördelar sig på de olika

reklamslagen.

Bilaga 2. Skrivelser om reklamskatten I bilagan finns en förteckning över samtliga skrivelser och framställningar som inkommit till utredningen eller överläm- nats till utredningen från finansdepartementet. Bilaga 3. Enkäter I bilagan redovisas i skilda avsnitt utfallet av enkäter till

de skattskyldiga, kommunerna och vissa främmande länder.

Bilaga 4. Postens följesedlar; exempel I bilagan visas exempel på de följesedlar posten i dag använ—

der för massbrev och gruppreklam.

NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

4. ALLMÄN ORIENTERING 4.1 Reklamskatten 1972—1987

Genom förordningen (197l:l70) infördes den 1 juli 1971 skatt ; på annonser. Annonsskatten betecknades då som ett provisorium i avvaktan på att den sittande reklamutredningen (K l967:43) skulle föreslå en allmän reklampålaga. Ett förslag om en sådan reklamskatt lades fram av utredningen i januari 1972 i och ledde till lagstiftning i juni samma år genom förord- ; ningen (l972:266), sedermera lagen om skatt på annonser och reklam (RSL).

. RSL gäller i grundläggande delar fortfarande. Det finns där— ] för skäl att beskriva de förhållanden och motiv som var be—

stämmande för utformningen av dessa regler.

4.1.1 Annonsskatten

De två decennier som föregick förslaget om annonsskatt, dvs. tiden från början av 1950—talet till början av 1970—talet, hade medfört mycket stora strukturförändringar för den sven— ska dagspressen. I pressutredningar under 60-talet talade man om "tidningsdöden". Hela 40 % av landets dagstidningar lades

ned under perioden.

De förhållanden som hade gjort det omöjligt för dessa tid— ningar att fortsätta sin verksamhet rådde emellertid inte generellt i branschen; dagstidningarnas totala upplaga ökade under samma tid. ökningen var dock nästan helt hänförlig till storstädernas eftermiddagstidningar, de s.k. lösnummertid—

ningarna.

Tidningsnedläggningen drabbade abonnenttidningar och bland dem först och främst andratidningar, dvs. tidningar som på sin utgivningsort hade en större konkurrent. Andratidningar— nas andel av abonnenttidningarnas totala upplaga sjönk från 40 % år 1950 till 23 % år 1967.

Andratidningarnas sjunkande upplagor var inte betingade av absolut sett låga annonsintäkter; upprepade undersökningar visade att omfattningen av en tidnings annonsinnehåll i stort sett var proportionell mot upplagan. En andratidning av viss storlek hade alltså lika mycket annonser som en lika stor förstatidning. Problemet var i stället att andratidningen på en viss ort hade färre annonser än den större förstatidning som den konkurrerade med. Eftersom vissa annonser hade högt läsvärde tvingades andratidningen kompensera bristerna i detta hänseende med en hög andel redaktionell text, vilket medförde högre relativa kostnader. När man så småningom tvingades sänka kostnaderna gick detta ut över kvaliteten, vilket ledde till ytterligare upplage— och annonsbortfall. Detta är första varvet i den s.k. upplagespiralen, en be— skrivningsmodell som lanserades av pressforskaren Lars Furhoff på sextiotalet och som utvecklad och modifierad fortfarande används inom pressforskningen. Numera föredrar man dock att tala om lågtäckningstidningar, dVS. tidningar som når mindre än 40 % av hushållen på utgivningsorten, som

den kategori som har svårigheter.

Sammanfattningsvis kan det alltså sägas att de ekonomiska svårigheterna inte gällde dagstidningsbranschen som sådan

utan i huvudsak de svaga abonnenttidningarna.

Då som nu rådde politisk enighet om att presspolitiken skulle

syfta till att främja en allsidig nyhetsförmedling och en fri

opinionsbildning. Bortfallet av konkurrenttidningar och fram— växten av allt fler lokala och regionala monopol stred not denna målsättning. Nedanstående tabell visar hur koncentra— tionsprocessen med utslagning av andratidningar hade verkat under 1950— och 1960—talen.

Antal tidningar Antalet orter den 1 januari på utgivningsorten 1950 1960 1970

5 eller flera 2 l l 4 3 2 l 3 15 6 l 2 31 23 17 1 42 56 62 Totala antalet utgivningsorter 93 88 82

Mot denna bakgrund föreslogs ett särskilt bidrag, riktat just till andratidningarna, som komplement till den redan existe- rande samdistributionsrabatten och pressens lånefond (prop. 197l:27). Bidraget utformades som ett produktionsstöd, base- rat på pappersåtgången med avräkning för annonsutrymmet. Det skulle utgå med 3 000 kr. per ton papper och beräknades kosta 33 milj. kr. första året. Därtill kom anslag till samdistri— butionsrabatten med 10 milj. kr. och till pressens lånefond

med 15 milj. kr.

För att finansiera detta utökade presstöd och viss statlig informationsverksamhet föreslog departementschefen samtidigt att en skatt skulle införas på annonser (prop. l97l:28). Skatten beräknades tillföra statsverket 48 milj. kr. under budgetåret 1971/72.

De ekonomiska analyser och överväganden som låg till grund för införandet av annonsskatten utgick från att dagspressens

hade stigit med 80 % mellan 1959 och 1968 eller

annonspriser

med 50 % om hänsyn togs även till upplageökningen. Under samma tid hade partiprisindex ökat med 25 % och konsument— prisindex med 40 %. Den senare ökningen hade påverkats av att den allmänna varuskatten införts under perioden och vid periodens slut uppgick till 10 %. Dessutom hade annonsvolymen ökat under samma tid vilket ytterligare höjt annonsintäkter— na. Dagspressens totala annonsintäkter hade således ökat med 83 % under åren 1961—1967.

4.1.2 Reklamutredningen

Reklamutredningen tillsattes 1966 med uppgiften att utreda "reklamens verkningar med särskild hänsyn till reklamsänd— ningar i televisionen". Utredningen motiverades av att rekla— men fått en starkt ökad användning som konkurrens— och mark— nadsföringsmedel och att det därför befanns önskvärt att granska och värdera dess mål, metoder, omfattning och utveck— lingstendenser. Utredningen skulle också behandla frågan om

reklamens rimliga omfattning och inriktning.

Utredningen undersökte kostnaderna 1965—1967 för den kommer— siella reklamen ("i näringsverksamhet bedriven reklam samt PR och andra goodwillskapande åtgärder riktade till allmänhe— ten"). Beräkningen för 1967 visade att kostnaderna uppgått till 1 600 milj. kr., dvs. till 2,4 % av den privata konsum—

tionen och 1,3 % av bruttonationalprodukten.

Ledamöterna i reklamutredningen kom redan tidigt att inta skilda ståndpunkter i frågan om reklamens rimliga omfattning. Majoriteten ansåg att den totala reklaminsatsen i samhället var alltför stor för att kunna rationellt motiveras från samhällsekonomiska och konsumentpolitiska synpunkter och förordade därför reklampolitiska åtgärder för att hålla nere

reklamens volym och öka dess informativa innehåll. De medel

som närmast övervägdes var följande:

1) en allmän reklampålaga, 2) en lagstiftning om begränsning av reklamen baserad på ett system med förhandling inför myndighet och

3) en lagstiftning om informationsskyldighet i reklamen.

Införandet av annonsskatten 1971 föranledde utredningen att prioritera arbetet med en allmän reklampålaga. Från början avsåg utredningen att ge denna pålaga en utformning som skul— le göra det möjligt att påverka såväl reklamens utformning

som dess volym.

Arbetet hade inletts med en kartläggning av förekomsten av reklambeskattning i utlandet. Kartläggningen visade att en beskattning med reklamutredningens motiv inte hade prövats i något annat land. Det fanns således inga praktiska erfarenhe— ter att falla tillbaka på. Reklambeskattning av andra skäl

förekom dock i en del länder; se bilaga 3 beträffande förhål—

landena i dag.

I sitt delbetänkande (SOU l972:6) Beskattning av reklamen föreslog utredningen att en allmän reklamskatt om 10 % skulle införas för att dämpa reklamens volym. Utredningen angav att den ännu inte var färdig med sina överväganden beträffande reklamskattens möjligheter att "stimulera till ett mer in— formativt innehåll jämte en från konsumentsynpunkt mer god— tagbar utformning".

Någon komplettering av RSL för att tillgodose det senare syftet föreslogs emellertid aldrig.

I betänkandet anfördes också (5. 99) att utredningen hade att pröva om reklam skulle få förekomma i radio och TV. Resulta- tet av utredningens överväganden avsågs komma att redovisas i särskilt betänkande. I samband därmed skulle utredningen, om det föranleddes av dess ställningstagande, behandla frågan om

beskattningen av radio- och TV—reklam.

I sitt delbetänkande (SOU 1973:10) TV—reklamfrågan avstyrkte utredningen reklam i radio och TV. Några regler om beskatt— ning av sådan reklam infördes därför aldrig.

4.1.3 Reklamskatten

Reklamutredningens beskattningsmodell utgick i huvudsak från att beskattningsvärdet skulle vara lika med vederlaget för offentliggörande eller spridning av reklamen. I prop. 1972:58

anförde departementschefen (s 69):

I fråga om annan reklam än sådan som sker med reklamtrycksa— ker är förslaget utformat som en skatt på de s.k. mediakost— naderna, Vilket innebär att skatten tas ut på vederlaget för reklamens offentliggörande. Detta betyder skatt på priset för införing av annons, visning av affisch eller annat reklammed— delande, upplåtelse av utrymme på varumässa eller utställning etc. I denna del motsvarar reklamskatten vad som redan gäller för annonsskatten.

Utredningen föreslog i fråga om annonsbeskattningen att man endast skulle beskatta kommersiella annonser. Den slutliga lagtexten fick emellertid efter förslag av departementschefen (prop. 1972:58, s. 7374) en annan utformning i denna del och stadgade att, i överensstämmelse med vad som gällde enligt 1971 års förordning om skatt på annonser, allt mot vederlag upplåtet utrymme alltså även familjeannonser, kungörelser m.m. — skulle beskattas. Reklamanonnser skulle beskattas även

om inget vederlag hade utgått.

Vidare hade annonsskatten omfattat endast annonser i dagstid— ningar samt i andra periodiska publikationer än sådana som var undantagna från mervärdeskatt. Reklamskatten på annonser skulle träffa annonser i alla slags trycksaker, således inte endast periodiska publikationer och utan hänsyn till mervär—

deskatteplikten.

I fråga om reklamtrycksaker skulle enligt utredningen skatte—

underlaget utgöras endast av framställningskostnaden, dvs.

kostnaden för sättning, klichéer m.m., själva tryckningen och bokbinderiarbetet. Reklamtrycksakerna föreslogs således bli beskattade efter en särskild beskattningsmodell. Förslaget

godtogs av riksdagen (SkU l972:29l).

Reklamutredningen avsåg ursprungligen också, som nämnts, att reklampålagan skulle kunna användas för att påverka reklamens utformning och styra den i riktning mot mer informativa och mindre suggestiva meddelanden. Vad man närmast övervägde var ett återbetalningsinstitut för sådan reklam som man ansåg borde främjas. Någon utveckling av reklamskatten i denna riktning kom dock aldrig till stånd. I sitt betänkande (SOU

l974:23) Reklam V, Information i reklamen föreslog utred—

ningen omfattande lagstiftning om information, reklam och

annan marknadsföring och anförde om reklamskatten:

Det förslag till skatt på annonser och reklam, som lades fram ? i propositionen 1972:58 och som i huvudsak godtogs av riksda— gen (SkU l972:291, rskr. l972:202) skiljer sig på en i detta sammanhang avgörande punkt från utredningsmajoritetens för— ; slag i betänkandet Reklam 1. Skillnaden är att utrednings— i majoriteten, såvitt gäller annonser, föreslog beskattning ' endast av kommersiella annonser, medan riksdagsbeslutet inne— bär beskattning av allt slags annonsering. Ett befrielsein— stitut, varigenom viss kommersiell annonsering kan befrias ? från skatt, under det att t.ex. legala annonser, platsannon- ser och allmänhetens köp— och säljannonser undantagslöst beskattas, synes utredningen orimligt. Vidare är det enligt utredningens uppfattning orealistiskt att anta att statsmak— terna nu endast drygt ett år efter den allmänna reklamskat— tens ikraftträdande skulle ta upp till förnyad prövning frågan om att från beskattning undanta legala annonser, platsannonser m.m. eller frågan om att ersätta den som punkt— skatt utformade reklamskatten med en s.k. omkostnadsavgift.

I detta sammanhang vill utredningen även framhålla att det nu framlagda förslaget till lagstiftning om information i reklam och annan marknadsföring, vilket avser att med generellt verkande åtgärder påverka reklamens innehåll i informativ riktning, tillgodoser bl.a. de syften som det tänkta befriel— seinstitutet avsåg att främja. Mot bakgrund av dessa omstän- . digheter finner reklamutredningen att frågan om ett befriel- seinstitut inte längre är aktuell från utredningens syn—

punkt.

4.2. Reklamskattens utveckling 4.2.1 Reklamen, skatteintäkterna och presstödet

Enligt reklamutredningens uppgifter uppgick de totala reklam— kostnaderna 1967 till ca 1 600 milj. kr., varav industrin stod för hälften och parti— och detaljhandeln för en fjärde— del vardera. Då hade reklamvolymen stigit i samma takt som den privata konsumtionen under 60—ta1et. Om denna tillväxt och samma relativa prisstegring för reklamtjänster antogs gälla skulle reklamkostnaderna enligt utredningen uppgå till 2 100 milj. kr. år 1970 och 2 700 milj. kr. år 1975, allt i 1975 års priser. Ett lågalternativ, där vissa reklamtyper framskrivits med en lägre ökningstakt, gav prognosen 2 000 milj. kr. år 1970 och 2 500 milj. kr. år 1975.

1971 års annonsskatt hade motiverats bl.a. av behovet att finansiera det samtidigt utökade pressstödet och viss sam- hällsinformation. När reklamutredningen 1972 lade fram sitt förslag om en allmän reklampålaga åberopade den endast önske— målet att dämpa reklamens omfattning. Departementschefen anförde emellertid (prop. 1972:58 s 7374), efter att ha erinrat om behovet av en omedelbar och kraftig förstärkning

av presstödet, bl.a. följande:

Om man väger samman både konsumentpolitiska och statsfinan— siella synpunkter kan jag inte se någon bättre väg att finan— siera ett förstärkt presstöd än genom en utbyggnad av annons— skatten till en allmän reklamskatt.

Annonsskatten hade i finansplanen beräknats ge staten en inkomst om 38 milj. kr. för budgetåret 1972/73.

Utvidgningen av beskattningen beräknades ge en årlig ökning i storleksklassen 50 milj. kr. För det första budgetåret skulle

inkomstökningen begränsas till 35 milj. kr. eftersom lagen skulle

tillämpas först från den 1 november 1972.

Som framgår av tabell 10 i bilaga 1 blev utfallet till en

början lägre än beräknat. Därefter har emellertid skattein—

täkterna ökat i en takt som vida överstigit konsumentprisin— dex och som även synes ha hållit jämna steg med den beräknade tillväxten av de totala reklamkostnaderna. Dessa, som av reklamutredningen beräknades till 1 600 milj. kr 1967 har av IMMG uppskattats till det tiodubbla beloppet eller 16 miljar— der kronor 1986 (se tabell 1, bilaga 1).

Eftersom syftet med reklamskatten åtminstone delvis var att finnasiera ett utökat presstöd kan det vara av intresse att något beröra hur detta har utvecklats under samma tid. I en rapport från IMMG redovisas ett jämförande siffermaterial varav framgår att reklamskatteintäkterna under de senaste fyra åren i ökande omfattning har överstigit presstödet (se figur 2, bilaga 1).

4.2.2. Vissa ändringar i reklamskattelagen

Under de femton år som gått sedan reklamskatten infördes har åtskilliga förändringar gjorts i reglerna. Förändringarna avser både materiella frågor och förfarandereglerna. Här

skall i korthet de viktigaste av dessa ändringar redovisas.

Skattesatsen bestämdes från början till 10 % med undantag för annonser i dagspress. För sådana uppgick skattesatsen till

6 %. För skattskyldiga med inkomster av annonsupplåtelse i dags—, fack— eller populärpress förelåg ett grundavdrag som var utformat som en rätt till återbetalning av den skatt som belöpte på en årlig omsättning av 3 milj. kr.

År 1977 höjdes först återbetalningen för samtliga pressalster

till att aVSe skatten på 6 milj. kr. Senare samma år höjdes

återbetalningsbeloppet för dagspress till att svara mot skat— ten på 9 milj. kr. Samtidigt sänktes skattesatsen för annon—

ser i dagspress till 3 % i samband med ett flertal åtgärder

för att förstärka presstödet.

År 1985 höjdes skattesatsen till 4 % för annonser i allmän nyhetstidning och 11 % i övrigt. Samtidigt höjdes återbetal— ningsbeloppen till att avse skatten på 12 milj. kr. för dags—

press och 6 milj. kr. för övriga pressalster.

Vissa sakliga förändringar i reglerna har också genomförts. Ursprungligen hörde till det skattepliktiga området reklam som återgavs genom utställningar och mässor. Undantag från skatteplikt gjordes emellertid i fråga om mässor som hade permanent karaktär eller arrangerades i anslutning till före— ningsmöte, konferens, kongress eller liknande tillställning för en sluten krets. Skatteplikt förelåg inte heller i fråga om mässa eller utställning där försäljning av utställda als— ter utgjorde ett väsentligt inslag. RSV kunde också förordna om skattefrihet för reklam på sådana mässor som huvudsakligen

riktade sig till en internationell publik.

Reglerna om beskattning av mässreklam blev emellertid svåra att tillämpa. Bl.a. visade det sig att något slag av försälj— ning, t.ex. genom orderupptagning, förekom vid så gott som alla mässor och att det var svårt att finna en lämplig gräns för när sådan försäljning kunde anses utgöra ett väsentligt inslag. Vidare kunde ofta hävdas att mässan eller utställ— ningen skedde i anslutning till föreningsmöte eller liknan-

de.

Redan 1974 gjordes en omfattande anpassning av reglerna efter de behov som visat sig under de första åren. Därvid slopades den särskilda beskattningen av reklam på mässor och utställ— ningar, som hade utgått på nonterhyra.

Samtidigt begränsades definitionen av reklam till att avse

reklam för kommersiell verksamhet. Härigenom blev t.ex. bild—

ningsförbundens kursprogram och ideella föreningars medlems— rekrytering skattefri.

I de ursprungliga anvisningarna fanns en uppräkning av olika slag av trycksaker som inte skulle anses vara reklamtrycksa— ker om de inte alls eller endast i liten utsträckning inne— höll säljargument. Bland de uppräknade trycksakslagen fanns sådant som prislistor, tekniska produktbeskrivningar, sorti— ments—, lager— och reservdelskataloger m.m. På grund av till— lämpningssvårigheter avskaffades i undantaget i september 1974. Lagändringen kritiserades i flera riksdagsmotioner, då det ansågs att reklamskatt därigenom kom att träffa en både volym— och kostnadsmässigt stor trycksaksproduktion som avsåg affärsteknisk information till avnämare inom industri och handel samt statliga och kommunala inrättningar. Genom en ny lagändring, som trädde i kraft i maj 1975, återinfördes un—

dantaget med den ännu i dag gällande formuleringen.

I samband med skattesatsändringarna år 1977 ändrades defini— tionen av allmän nyhetstidning så att annonsblad inte längre omfattades av begreppet. Tidigare hade det i princip varit möjligt att en gratisutdelad tidning med annonser medgaVS betala en lägre skattesats på grund av sitt redaktionella innehåll men Vägrades återbetalning därför att den definiera- des som annonsblad. Dessa subventioner skall enligt de nuva—

rande reglerna träffa samma publikationer.

I samband med att lagen (l984:151) om punktskatter och pris— regleringsavgifter (LPP) infördes upphävdes den rätt rege— ringen haft att meddela undantag från skatteplikt. Regeringen hade utnyttjat denna behörighet i ett enda fall, nämligen genom den ännu gällande föreskriften att screentryck på tex— til med viss kemisk efterbehandling inte skall kunna vara reklamtrycksak. Ett flertal förfaranderegler som ursprung—

ligen varit intagna i RSL, ersattes då LPP infördes med gene—

rella förfaranderegler för punktskatterna. I RSL finns därför numera endast ett mindre antal bestämmelser om förfarandet

för att reglera förhållanden som är speciella för reklamskat—

ten.

5 GÄLLANDE REGLER FÖR ANNONS— ocn REKLAMBESKATTNINGEN

Allmänt

De materiella föreskrifterna om reklamskatt återfinns i dag i RSL, som även innehåller de förfaranderegler som måste utfor—

mas särskilt för reklamskatten.

övriga förfaranderegler för reklamskatten och andra punkt- skatter där RSV är beskattningsmyndighet finns i LPP.

Reklamskatt utgår i dag enligt RSL för annons och annan rek— lam som är avsedd att offentliggöras eller spridas inom lan— det.

Med annons avses två slag av särskilda utrymmen i trycksaker,

nämligen dels sådana som upplåtits för återgivning av text och bild för annan än utgivaren, dels utrymmen som utgivaren

tagit i anspråk för egen reklam.

Begreppet trycksak avgränsas snävt. Därmed avses endast av— tryck som framställts i flera lika exemplar i tryckpress

eller genom screenförfarande.

Reklam definieras som avsättningsfrämjande meddelande i kom-

mersiell verksamhet.

Skattepliktig annons

Annonsbegreppet omfattar således även annat än reklam, såsom familjeannonser, officiella meddelanden, privatpersoners köp— och säljannonser m.m. Icke—kommersiella annonser är dock

skattepliktiga endast om de har införts mot vederlag.

Undantag från skatteplikten görs också för annonser i:

l) periodisk publikation som är organ för sammanslutning som verkar för vissa som samhällsnyttiga ansedda ända— mål,

2) publikation som ges ut på främmande språk för spridning huvudsakligen utomlands, 3) publikation eller bilaga till sådan när annonsen bara avser publikationen, annat nummer av denna eller annan

bokutgivning av samma förläggare.

Skattepliktig reklam

Skattepliktig reklam är:

reklamtrycksak,

reklam i s.k. ljustidning, i eller i anslutning till tra— fikmedel, butikslokal, sportanläggning, teater eller lik— nande lokal, på fastighet eller allmän plats eller på annat motsvarande sätt,

reklam genom visning av film eller återgivning av ljud.

Undantagen från skatteplikt är reklam som exponeras i nära eller direkt anslutning till den vara eller tjänst den avser, såsom reklam för en vara på det ställe där den säljs, reklam—

skylt för ett företag ovanför dess skyltfönster, reklam på en

biograf för nästa veckas program etc.

Skattskyldighet

Skattskyldig är den som i yrkesmässig verksamhet offentliggör skattepliktig annons eller reklam eller framställer skatte—

pliktig reklamtrycksak.

Skattskyldigheten och även beskattningsvärdet har alltså hänförts till distributionsledet, till den som sprider eller återger reklamen. Undantag görs för trycksaksreklamen där beskattningen läggs på ett moment i produktionen, nämligen

tryckförfarandet.

Beskattningsvärde och skattesats

Beskattningsvärdet, dvs. skatteunderlaget, utgår från veder—

laget för annonsen eller det upplåtna reklamutrymmet eller, i fråga om trycksaksreklamen, från vederlaget för den tryckeri— tekniska framställningen och för viss del av bokbinderiarbe—

tet. I beskattningsvärdet skall reklamskatten eller annan

statlig skatt eller avgift inte inräknas.

Om vederlaget uppenbarligen understiger vad som är skäligt, skall beskattningsvärdet ändå bestämmas till skäligt belopp.

En skälighetsbedömning skall också göras när gemensamt veder— lag har utgått för skattepliktiga och andra prestationer.

Skattesatsen är 11 % med undantag för annonser i allmän ny— hetstidning som har skattesatsen 4 %. Allmän nyhetstidning definieras i lagen som publikation av dagspresskaraktär som utkommer med minst ett nummer varje vecka och som inte är annonsblad. Den lägre skattesatsen för allmänna nyhetstid—

ningar har tillkommit som ett led i presstödet.

Återbetalning av annonsskatt

Definitioner som är av intresse för den skattemässiga behand— lingen av olika annonsorgan är de som avser periodisk publi— kation och annonsblad. Periodisk är en publikation som enligt utgivningsplan skall komma ut med minst fyra nummer om året och som inte är reklamtrycksak. Om den innehåller annonser och till övervägande del tillhandahålls gratis eller till ett pris som avsevärt understiger det skäliga, räknas den perio—

diska publikationen som annonsblad.

Till den som redovisat skatt för annonser i annan periodisk publikation än annonsblad återbetalas för varje år så stor del av skatten som svarar mot en skattepliktig omsättning på 12 milj. kr. för dagspress och 6 milj. kr. för fack— och

populärpress.

Regeln innebär för närvarande att 480 000 kr. återbetalas till varje dagstidningsutgivare och 660 000 kr. till varje utgivare av fack— eller populärtidningar som kommer upp i

maximalt återbetalningsgrundande omsättning.

Redovisningsskyldighet

Den som har inkomst av annonsupplåtelse i annan periodisk publikation än annonsblad är redovisningsskyldig för reklam- skatt, om det årliga beskattningsvärdet av annonserna över— stiger 60 000 kr. För annan skattskyldig ligger gränsen för redovisningsskyldighet vid 20 000 kr.

Om den som är registrerad som redovisningsskyldig visar sig inte komma upp till beloppsgränsen, återbetalar RSV, som är beskattningsmyndighet för reklamskatten utom vid införsel, den erlagda skatten efter beskattningsårets slut.

Ovrigt

RSVs beslut om reklamskatt kan överklagas hos kammarrätten i , Stockholm. Regeringsrätten är högsta instans i reklamskatte— ärenden. RSVs nämnd för rättsärenden (rättsnämnden) kan med— dela förhandsbesked. Dessa kan överklagas hos regeringsrät—

ten.

För reklamtrycksaker och annonsblad som ges ut utomlands och införs till Sverige skall skatten erläggas till tullmyndighe- ten. För förfarandet gäller då reglerna i tullagen (1987:

1065). Skatten uppgår som regel till 11 % av beskattningsvär—

det, beräknat enligt bestämmelserna i tulltaxelagen (1987: 1068).

GRUNDER OCH ALLMÄNNA RIKTLINJER

6 BRISTER I DEN RÅDANDE ORDNINGEN

Reklamskatten regleras i dag av i väsentliga delar samma föreskrifter som när den infördes 1972. Under denna tid har reklamen ökat mycket starkt i volym samtidigt som den teknis— ka och samhälleliga utvecklingen har medfört nya metoder för framställning och spridning av reklamen.

Utvecklingen har medfört att RSL i dag i vissa avseenden framstår som föråldrad och otillräcklig. Problem, som hänger samman med detta, är att skatten i fråga om vissa reklamme— dier träffar olikformigt och att vissa regler är svåra att tillämpa. Vidare framstår förfarandet delvis som onödigt komplicerat. Därtill kommer att antalet skattskyldiga är stort, vilket inverkar på och aVSevärt förstorar nämnda prob— lem.

Från en annan utgångspunkt, nämligen de enskilda reklamsla— gen, kan det sägas att de största problemen i dag återfinns i behandlingen av trycksaksreklamen och i viss mån annonsbladen samt i det förhållandet att lagen inte ger utrymme för be— skattning av reklam i flera nya medier som konkurrerar med de

traditionella.

6.1. Bristande likformighet

RSL rymmer ett både öppet och avsiktligt avsteg från princi- pen om likformig beskattning genom att en lägre skattesats — 4 % — gäller för annonser i allmänna nyhetstidningar jämfört med 11 % för andra annonser och annan reklam. Dessutom är den som redovisat skatt för annonser i dags—, fack— eller popu— lärpress berättigad till vissa grundavdrag. Denna lägre skatt är en form av presstöd som i motsats till det öppna presstö— det, produktionsstödet, främst gynnar de stora tidningarna med en stark ställning på annonsmarknaden.

Direktiven till utredningen kan inte anses innefatta någon prövning av presstödets inriktning och utformning. Skillnaden i skattesats och grundavdragen behöver därför i detta be— tänkande kommenteras endast på grund av att denna skillnad föranlett flertalet tvister om hur publikationer skall klas-

sificeras.

De brister i likformigheten som här är av intresse är av annat slag och beror till största delen på utvecklingen av nya medier och nya framställningssätt för reklam, som inte omfattas av RSL eller för vilka det är tveksamt huruvida så är fallet.

Detta gäller för det första reklam i TV-program och i data— bassystem, såsom Videotex. Pågående lagstiftningsarbete inom det radiorättsliga området är avgörande för i vilken ut— sträckning reklam kommer att förekomma i dessa medier. I den mån reklam tillåts i större utsträckning är det ur likformig— hetssynpunkt olämpligt att, som nu, beskattning av sådan

reklam inte lagligen kan ske.

En liknande brist på likformighet i beskattningen uppkommer för det andra genom den snäva definitionen i RSL av vad som är trycksak. Med trycksak avses endast alster som framställts

i tryckpress eller genom screenförfarande. Härigenom utesluts

från beskattning reklambroschyrer eller delar av sådana som framställts med noderna tekniker som olika slags xerografi, bläckstråleskrift, etc. och likaså annonser i publikationer

som framställs på sådana sätt.

Ett likformighetsproblem som bl.a. Svenska Tidningsutgivare- föreningen har pekat på är det förhållandet att tidningsdi— stribuerad direktreklam beskattas två gånger, nämligen både

hos tidningsutgivaren som annons i tidningen och hos trycke— riet som reklamtrycksak. Detta spridningssätt kommer därige— nom i ett ogynnsamt förhållande till annan distribution av reklamtrycksaker där själva distributionen är obeskattad.

6.2. Tillämpningssvårigheter 6.2.1 Beskattningen av reklamtrycksaker

Reklam har i RSL definierats som "meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst" (1 5 RSL).

Särskilda svårigheter vållar reklamdefinitionen i fråga om , trycksaksreklamen. I anvisningarna till 1 5 RSL görs åtskil— » liga undantag och begränsningar såväl beträffande vad som skall vara trycksak i RSLs mening som i fråga om begreppet

reklamtrycksak.

Frågan om ett visst meddelande är avsättningsfrämjande, lik— som om en trycksak är att hänföra till något av undantagen, har varit föremål för ett mycket stort antal avgöranden såväl

av RSV och i RSVs rättsnämnd som i domstol.

De tillämpningsproblem som uppkommer avser dels huruvida en viss produkt över huvud taget är att hänföra till trycksak,

dels om den framställts huvudsakligen för att offentliggöra reklam och således utgör reklamtrycksak.

Undantag från trycksaksbegreppet

En trycksak definieras i RSL som avtryck som framställts i flera lika exemplar i tryckpress eller genom screenförfaran- de. Lagen innehåller således inga bestämmelser om vilket underlag avtrycket skall göras på, utan en trycksak kan vara

av t.ex. plåt eller glas lika väl som av papper.

Anvisningarna till 1 & RSL anger två undantag från den all— männa trycksakdefinitionen. Varor som kan hänföras till något av dessa undantag omfattas inte av reklamtrycksbeskattningen. Som trycksak skall således inte anses en vara som förses med tryck, om den har ett självständigt bruksvärde. Inte heller skall en tryckt produkt räknas som trycksak om den är avsedd att användas som affärshandling, kontorsmaterial, etikett,

emballage eller liknande.

Som exempel på varor som har ett självständigt bruksvärde anges i anvisningen glas, pennor och klädesplagg. Beträffande

föremål av dessa slag kan lätt konstateras att de har ett användningsområde som är oberoende av det tryck som applice— rats på den. Mer komplicerade överväganden uppkommer då den tryckta produkten är ett tryckalster, dvs. då det självstän— diga bruksvärdet 1igger i det tryck som anbringats på varan. I flera mål har t.ex. kartor inte ansetts utgöra trycksak i RSLs mening trots att de innehållit omfattande reklamtryck.

Spelkort anses ha självständigt bruksvärde liksom även glas—

underlägg, servetter, kassar och leksaksballonger.

Vimplar anses däremot normalt sakna självständigt bruksvärde. Om de emellertid används för att t.ex. utmärka ett område

eller en vägsträckning bör de dock enligt Handledningen anses

ha ett självständigt bruksvärde. Vykort anses ha ett själv— ständigt bruksvärde om det finns möjlighet att skriva en

personlig hälsning på det.

Dekorationsmaterial, dvs. sådant som används för butiksskylt— ning, kan undgå reklamtrycksaksbeskattning om den kan använ— das som butiksinredning, som t.ex. skyltställ. Skulle så inte vara fallet kan den ändå vara att hänföra till annat än rek— lamtrycksak om den inte framställts för att främja avsätt—

ningen av en viss vara eller viss tjänst hos ett företag.

I RÅ 1986 ref 126 ansåg majoriteten att ett antal mobiler i kartong, föreställande kända barnboksfigurer, hade ett sjäv— ständigt bruksvärde. Figurerna, som hade tillverkats i upp— lagor om 500—1 000 exemplar var försedda med figurens namn samt med förlagets namn med liten text. Figurerna såldes till bokhandeln som sålde vidare hälften för ca 40 kr. stycket, och använde resten som skyltmaterial. Två regeringsråd ansåg att figurerna hade framställts huvudsakligen i syfte att

? offenliggöra reklam.

Av det sagda framgår en del av de bedömningssvårigheter som föreligger för den skattskyldige när det gäller att avgöra om

en vara som han förser med tryck har självständigt bruksvärde

eller ej.

Särskilda problem uppstår i de fall hänsyn skall tas till hur varan används, vilket ju inte kan bedömas av tryckaren, som

är den som är skattskyldig.

Detta problem är än vanligare när det gäller frågan om förut—

sättningar för det andra undantaget är för handen, dvs. om en

vara är avsedd att användas som affärshandling, kontorsmate— rial, etikett, emballage eller liknande.

Med affärshandling avses enligt Handledningen varor som är

försedda med tryck och som används i den löpande korrespon—

densen mellan ett företag och dess affärskontakter, såsom fakturor, kvitton, ordersedlar etc. Även visitkort räknas till affärshandlingar. Enligt Handledningen krävs dock härför att avsikten skall vara att korten skall användas som konven— tionella visitkort. Om korten skall spridas i brevlådor eller fästas på bilar, utgör de inte affärshandlingar utan är att

hänföra till trycksaker.

Till kontorsmaterial hänförs brevpapper, kuvert m.m. Pärmar räknas i praxis inte som kontorsmaterial utan som föremål med självständigt bruksvärde. En mapp, dvs. ett enklare omslag av plast eller papper, anses normalt utgöra kontorsmaterial. Dock har regeringsrätten 1983 hänfört en sådan folder till reklamtrycksak (RÅ83 Aa 143).

Med etikett menas ett meddelande som innehåller upplysningar om en vara och som ofta sitter på själva produkten. De upp— lysningar som etiketten ger kan avse tillverkare, material, pris eller liknande. Om ett vid produkten fäst meddelande innehåller ett påtagligt säljfrämjande budskap är det emel— lertid inte att hänföra till etikett.

Slutligen räknas aldrig emballage, dvs. bärkassar, omslags— papper, kartonger, mjölkpaket etc., till trycksaker även om

de är försedda med tryck.

Att de ovan beskrivna tryckalstren inte anses som trycksaker innebär att de inte kan beskattas som reklamtrycksaker, dvs. för utgivarens egen reklam. Det innebär emellertid också att

annonser definitionsmässigt inte kan förekomma i dem. Om

utrymme upplåts för reklam mot vederlag på t.ex. biljetter eller emballage är det således skattefritt.

Avgränsning av reklamtrycksaksbegreppet

Om det kan konstateras att en tryckt produkt inte kan hänfö— r ras till något av de nu uppräknade undantagen utan skall

definieras som trycksak, återstår att fastställa huruvida denna trycksak är en reklamtrycksak.

För att en trycksak skall räknas som reklamtrycksak erfordras enligt RSL att den kan anses ha framställts huvudsakligen i syfte att offentliggöra reklam för utgivaren. Med reklam

, avses meddelanden som syftar till att främja avsättning i

kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyttighet, rättig- * het eller tjänst.

Om en skrift innehåller såväl meddelanden som svarar mot reklamdefinitionen som andra meddelanden får skriften klassi- ficeras som reklamtrycksak om en helhetsbedömning ger vid handen att syftet med skriften är att främja avsättning i

kommersiell verksamhet.

Även i fråga om reklamtrycksaksbegreppet innehåller lagtexten en rad undantag. Till reklamtrycksaker räknas således, enligt , anvisningarna till 1 & RSL, inte trycksak som är avsedd att åtfölja viss vara vid försäljning eller liknande, som garan— tisedel, bruksanvisning eller instruktionsbok. Undantag görs också för trycksaker som enbart innehåller affärsteknisk information om priser, produkter, sortiment eller motsvarande information till återförsäljare eller representanter eller intern information till anställda, medlemmar eller delägare. Inte heller skall en tryckt skrift räknas som reklamtrycksak om den huvudsakligen är att anse som kalender, jubileums— skrift eller liknande eller om den huvudsakligen har histo- riskt, tekniskt, ekonomiskt eller annat vetenskapligt inne— håll.

Vid bedömningen av huruvida ett meddelande är avsättnings-

främjande måste beaktas om det över huvud taget finns flera

leverantörer av varor eller om konsumtionen av den kan stimu—

leras genom information.

I ett regeringsrättsavgörande (RÅ75 Aa 604) avseende en broschyr från en elleverantör har så inte ansetts vara fal— let. Broschyrer från ett företag med monopolställning beträf— fande en viss livsmedelsgrupp har däremot ansetts avsätt— ningsfrämjande. Den ena broschyren innehöll uppgifter om

livsmedlets betydelse för hälsan, den andra var en receptsam—

ling.

Även om informationen i broschyren är av rent konsumentupply— sande eller allmän karaktär kan den anses ägnad att ge utgi— varen goodwill och på så sätt främja avsättningen av hans varor. Så kan vara fallet med t.ex. upplysning om riktiga kostvanor m.m., om utgivaren tillverkar eller säljer livs—

nedel, eller med skrifter om spädbarnsvård från ett barnmats—

företag.

I Vissa fall har dock saklig information inte ansetts vara avsättningsfrämjande trots att det har anknytning till det

utgivande företagets verksamhet.

Bedömningen av syftet med och effekten av viss information kan också bero på vilken mottagargrupp ett meddelande är avsett för. I anvisningarna nämns återförsäljare, represen— tanter, anställda och medlemmar. I ett mål om en folder som producerats för att delas ut till pryoelever eller besökande skolklasser har regeringsrätten förklarat att foldern inte kan anses avsättningsfrämjande, men att bedömningen skulle »

kunna ha blivit en annan om foldern riktats till en annan g

krets av mottagare. &

Att utgivaren av en trycksak är staten eller en kommun skall

däremot inte påverka bedömningen. Så har t.ex. en kommunal

informationsbroschyr om en ny idrottshall i ett förhands—

besked bedömts som reklamtrycksak. Åtskillig information som

härrör från stat, kommun och landsting avser dock icke—kom— mersiell verksamhet eller neutral information om taxor och tidtabeller. Om en kommun ger ut en turistbroschyr med redo— visning av olika evenemang i kommunen under en viss tid anses den inte utgöra reklam, trots att motsatsen torde vara fallet om de företag som arrangerat evenemangen hade givit ut

broschyren.

Det är uppenbart att bedömningen av om något av de nämnda undantagen föreligger förorsakar de skattskyldiga tryckerier— na stora problem. Den helt övervägande delen av alla mål och ärenden om reklamskatt i domstolarna och i rättsnämnden rör just reklamtrycksaksbeskattningen. Även RSV, som i egenskap av beskattningsmyndighet har stor erfarenhet på området, har svårigheter med tillämpningen av dessa regler. Det förekommer således att RSVs beskattningsbeslut liksom förhandsbeskeden

för rättsnämden inte sällan ändrats av domstolarna.

6.2.2 övriga tillämpningssvårigheter

Svårigheter uppkommer också vid de skälighetsbedömningar som skall göras om vederlag saknas vilket i första hand före— kommer i fråga om egenreklam eller där vederlaget avser såväl skattepliktig som skattefri prestation. Om en annons— taxa eller liknande föreligger och kan tillämpas, kan en värdering ske tämligen enkelt, men i många fall, som t.ex. när det gäller skyltreklamen, ger lagens hänvisning till "ortens pris" ringa vägledning.

Andra frågor som behöver klarläggas för annons— och reklambe— skattningen gäller indelningen av de periodiska publikatio- nerna i bl.a. kategorier som självständiga publikationer, dagspress och annonsblad. Här har gränsdragningsproblem fram— för allt uppkommit i situationer när en del av en tidnings

upplaga delas ut gratis eller när en tidning med väsentligen

samma innehåll ges ut under olika namn.

I stora delar finns det skäl att i dessa frågor tillämpa samma bedömningsgrunder som gäller för presstödet. Dessa definitionsproblem diskuteras närmare i aVsnitten 6.3, 10.3, 20.1.3 och 20.2.

6.3 otillräckliga förfaranderegler

För att undvika vissa skatteundandragande åtgärder sänktes gränsen för redovisningsskyldighet redan ett par år efter tillkomsten av RSL från 60 000 kr. till 20 000 kr. för alla skattskyldiga utom för företag som ger ut dagspress, populär- press och fackpress, för vilka gränsen förblev 60 000 kr. Under de ytterligare nästan femton år som därefter passerat har gränsen inte höjts. Den låga frigränsen har medfört att ett mycket stort antal t.ex. småtryckerier blivit skattskyl— diga. Dessa redovisar tillsammans ett i sammanhanget litet skattebelopp men måste regelbundet deklarera reklamskatt.

Därtill kommer att även företag med en reklamskattepliktig omsättning som vid årets slut visar sig inte uppgå till

20 000 kr. kan ha redovisat skatt, kanske i tron att omsätt— ningen skulle bli högre. Till dessa återbetalar RSV varje år det inbetalade beloppet. Antalet sådana återbetalningsfall

uppgår till ca 400 om året och kräver således en viss admini—

strativ insats.

Återbetalning av erlagd skatt förekommer även på grund av specialregeln för tidningsföretag i 24 å RSL, som stadgar återbetalning av skatten på 12 milj. kr. årlig omsättning förannonser i dagspress och skatten på 6 milj. kr. årlig omsättning för annonser i fack— och populärpress. Återbetal— ningarna sker halvårsvis och antalet återbetalningsberättiga—

de uppgår till över 400 varav omkring 50 är utgivare av flera

publikationer.

För de senare återbetalningsfallen förekommer även vissa problem av närmast processuell karaktär. Det finns t.ex. ingen särskild regel om hur RSVs beslut, varigenom en publi— kation klassificeras som dagspress, fack— och populärpress eller annonsblad, kan överklagas. För dessa beslut gäller således vanliga förvaltningsrättsliga besvärsregler och de

. överklagas därför hos regeringen. Inte heller finns det några regler om besvär över återbetalningarna, t.ex. om besvärsti—

der och även för dem gäller den nyss nämnda besvärsgången.

Följande exempel visar ytterligare ett problem av liknande karaktär. Om en publikation utkommer med två nummer under det första halvåret, får utgivaren en återbetalning enligt 24 &

som svarar not halva årliga maximibeloppet. Om under nästa * halvår bara ett nummer ges ut blir återbetalningen för första » halvåret felaktig enligt föreskriften i 24 5. Någon regel som

ger RSV rätt att ompröva sitt återbetalningsbeslut och åter— kräva pengarna finns emellertid inte. Dessa problem diskute—

ras närmare i avsnitten 18.2 och 20.7.

En annan grupp av förfarandeproblem, som får antas bli än mer påtagliga i framtiden, gäller reklam som sprids från utlan— , det. Om beskattning skall ske av t.ex. inslag i från utlandet l sända TV—kanalers program uppkommer problem med kontrollen

och skatteindrivningen hos utländska skattskyldiga. Enligt nuvarande regler i RSL kan reklambeskattning ske endast av näringsidkare i Sverige.

6.4. Många skattskyldiga

I avsnitt 6.3 har framhållits att de nuvarande gränserna för redovisningsskyldighet till reklamskatt medfört ett stort antal skattskyldiga av vilka förhållandevis många betalar

endast låga reklamskattebelopp.

Jämfört med flertalet andra punktskatter har reklamskatten ett i förhållande till den totala skatteintäkten stort antal skattskyldiga, nämligen totalt 3 891 registrerade den 31 december 1987 jämfört med en uppbörd samma år av ca 800 milj. kr. Bland dessa skattskyldiga är spridningen i fråga om skat— tepliktig omsättning mycket stor. (Se bil. 1, tabell 8 och 9.)

Det stora antalet skattskyldiga absolut sett är ett admini— strativt problem för beskattningsmyndigheten med bl.a. hand— läggning av en mängd deklarationer. Det innebär också många frågor att besvara från skattskyldiga med begränsade erfaren— heter av de problem som kan uppkomma i samband med redovis—

ningen av reklamskatt.

Tillämpningen av åtskilliga av de nuvarande reklamskattereg—

lerna vållar RSV svårigheter. Det är därför lätt att förstå att en skattskyldig, särskilt då det gäller trycksaksbeskatt—

ningen, som vid vart och vartannat redovisningstillfälle har att ta ställning till en skattepliktsfråga för första gången, kan finna reklamskatteredovisningen betungande.

6.5. Trycksaksreklamen

Det enskilda reklamslag som nu träffas av reklamskatt och som medför de största problemen vid tillämpningen av RSL är

trycksaksreklamen.

Reklamtrycksaker ges ut i stora mängder varje år och svarar för 20 % av reklamskatten. De problem som uppkommer har att ; göra med att trycksaker används för praktiskt taget all slags information. Det är därför nödvändigt att för varje produkt bedöma om den är att anse som reklamtrycksak eller inte. De

skattskyldiga, som har att göra dessa bedömningar, är trycke—

rierna.

Antalet tryckerier som redovisade reklamskatt uppgick 1987

till 1 201. Ett litet antal av dessa svarar för merparten av skatten, medan flertalet har liten reklamskattepliktig om— sättning. Antalet som 1987 redovisade en sådan omsättning på mindre än 20 000 kr och således var berättigade till återbe— talning uppgick till 139. Ungefär hälften av gruppen redovi- sade en omsättning på mindre än 200 000 kr. (Jfr också bilaga 1).

Det framstår som uppenbart att det för alla dessa tryckerier och speciellt för dem som är ovana vid reklamtryck är be— tungande att för varje produkt göra bedömningen av om det tryckta inrymmer reklammeddelande för utgivaren eller inte. Alla de svårigheter med reklambegreppet som redovisats under

avsnitt 6.2 drabbar alltså tryckeriägarna.

Därtill kommer att text och bilder numera kan reproduceras på ett för många reklamändamål tillfredsställande sätt med andra tekniker än i tryckpress eller genom screenförfarande, som är de tekniker som beskattas enligt RSL. Vanlig fotokopiering, laserprinting och bläckstråleskrift kan utföras med hjälp av utrustning som är så billig i inköp och så enkel att hantera att det blir lönsamt för många företag att själva producera viss reklam, såsom följebrev till broschyrer, säljbrev och

liknande.

Inom branschen räknar man med att det redan i dag finns åt— minstone 75 000 småprintar på företagen. Vid sidan av dessa finns ett tiotal företag som tillhandahåller printertjänster åt utomstående på printar med mycket hög kapacitet samt ett hundratal printar med hög kapacitet hos företag som banker,

försäkringsbolag m.fl.

I den mån reklam produceras på printar av dessa slag, förblir den obeskattad. RSVs praxis i dag innebär dessutom att en reklambroschyr, som består av såväl tryckt som på annat sätt

reproducerat material, i sin helhet blir skattefri. Ett så—

dant blandat framställningssätt förekommer t.ex. när man med laserprintning lägger ett delvis individuellt utformat medde— lande t.ex. med användande av mottagarens namn och andra

personuppgifter på en tryckt broschyr.

Det är uppenbart att det med hänsyn till kravet på konkur— rensneutralitet är olämpligt om det reklammaterial som produ— ceras med viss teknik beskattas medan i övrigt helt jämför—

bart material, som framställts på annat sätt, går fritt.

6.6. Sammanfattning

I detta kapitel har kortfattat angivits de principiella bris— ter i den nuvarande reklambeskattningen som framstår som de

mest framträdande. Dessa är sammanfattningsvis följande:

0 obeskattad reklam i nya medier som TV och databaser trycksaker framställda med ny teknik o dubbelbeskattning av den tidningsdistribuerade direkt—

reklamen.

2. Tillämpningssvårigheter främst avseende o trycksaks— och reklamtrycksdefinitionerna o skälighetsbedömningar av beskattningsvärdet t.ex. i fråga om s.k. egenreklam och skyltreklam

o definitioner av olika slag av publikationer.

1. Bristande likformighet främst avseende ! | l

3. Förfarandeproblem främst avseende o låga redovisningsgränser som medför många skattskyl— ; | 1 diga o återbetalningar av skatt o avsaknad av vissa processuella regler vid skatteåter-

betalning till bl.a. tidningar

o avsaknad av möjlighet att beskatta viss reklam från utlandet, t.ex. TV-reklam.

4. Ett stort antal skattskyldiga, vilket medför

o administrativ belastning för beskattningsmyndigheten o ringa skattebelopp från flertalet skattskyldiga

' o tillämpnings— och redovisningssvårigheter för många skattskyldiga

5. Trycksaksreklamen med o många skattskyldiga o svåra tillämpningsfrågor

0 nya Obeskattade tekniker.

FÖRÄNDRINGAR PÅ REKLAMOMRÅDET

Reklammarknaden är en snabbt expanderande och föränderlig marknad. Förändringarna sker på flera sätt. Nya medier till— kommer i vilka reklamen kan finna en plats. Etablerade medier , öppnas för reklam. Etablerade medier eller framställningssätt i förändras med ny teknik. Reklamen finner nya vägar som inklu—

derar traditionella medier men utnyttjar dessa på nya sätt osv. I detta kapitel skall i korta drag beskrivas några del— vis redan inträffade eller påbörjade förändringar liksom en del väntade förändringar som, liksom de i 6 kapitlet angivna bristerna, bör beaktas vid en översyn av reklambeskatt—

ningen.

7.1. Nya medier för reklam

. Med nya medier för reklam avses här i första hand radio— och

, TV—reklamen samt databasreklamen.

Gemensamt för dessa nya reklammedier är att de distribuerar meddelanden genom etern eller per tråd. Gemensamt är också att de distribueras i medier som för närvarande expanderar mycket kraftigt och att den radiorättsliga lagstiftning som reglerar reklamen i dessa medier nu arbetas om för att bättre svara mot den nya tekniska situationen och framför allt mot

de nya mottagningsmöjligheterna.

7.1.1. Radio— och TV—reklamen

Redan nu kan 380 000 svenska hushåll genom kabel—TV se satel— litöverförda alleuropeiska kanaler som Sky Channel och Super

Channel som är reklamfinansierade.

Dessa kanaler förmedlas genom s.k. kommunikationssatelliter, vilka sänder med låg effekt. För mottagningen krävs stora parabolantenner, för dyra och för tunga för att i nämnvärd utsträckning kunna komma att innehas av enskilda hushåll. Normalt är därför att sändningen tas emot i en stor central antenn och sänds vidare till hushållen genom kabel. Sänd— ningarna omfattas därför av lagen om lokala kabelsändningar, kabellagen, och är bl.a. underkastade kabelnämndens kontroll av att man inte sänder reklam som är särskilt inriktad mot Sverige. I dessa kanaler är det mycket ovanligt med sådan reklam. Vid ett par tillfällen har dock kabelnämnden funnit anledning att påminna om förbudet mot sådan kommersiell rek—

lam i kabeldistribuerade program.

En nyhet på TV—reklamområdet från nyåret 1988 är de reklamfi— nansierade sändningar som går ut över de skandinaviska län— derna från en kanal med namnet TV 3, som sänds från London och ägs av det svenska Industriförvaltnings AB Kinnevik. Under våren 1988 startar också video— och filmproduktionsbo— laget GSP—Film AB, genom sin kanal TV Scandinavia, reklamfi— nansierade sändningar över Sverige. TV Scandinavia sänder till en början endast på helgerna och använder samma satel— 1itkanal som franska TV 5 och amerikanska World Net. Detta innebär att sändningarna når hela Europa. Till hösten kommer företaget att disponera en egen frekvens i en nyuppsänd

satellit och räknar då med att sända dygnet runt.

GSP—Film AB planerar också att från sommaren 1988 sända rek—

lamfinansierad radio via satellit.

Från slutet av mars 1988 sänder också det svenska produk— tionsbolaget Karissima Television ett reklamfinansierat mor—

gonprogram, Godmorgon Skandinavien, i Sky Channel.

Såväl TV Scandinavias sändningar som Godmorgon Skandinavien

sänds från en studio i Stockholm och överföringen till

satellit sker från Ågesta upplänksstation.

För Sveriges Radiokoncernens sändningar gäller, enligt avtal

mellan programföretagen och staten, reklamförbud.

. Beträffande de rättsliga förutsättningarna för vidaresändning i svenska kabelnät av ovan nämnda och eventuella liknande

; reklamfinansierade kanalers sändningar råder, som framgår av ] kapitel 15, en viss osäkerhet. Med hänsyn härtill och till i den pågående diskussionen om reklamförbudet i de svenska

radio- och TV—sändningarna är det i dag svårt att ha en

välgrundad uppfattning om reklamens plats i det

! TV—programutbud som när och inom en snar framtid kommer att

nå de svenska TV-tittarna.

. 7.1.2 Reklam 1 databaser

; Allmänt om databaser och Videotex

Med databasreklam avses här reklammeddelanden som lagrats på

datamedium i en sådan systematiskt ordnad form som kallas

databas.

För att ett reklammedium skall kunna fungera krävs att rekla— men kan nå ut till sådana som kan tänkas vilja köpa den med reklamen avsedda varan. För att ett tillräckligt antal konsu— menter skall kunna exponeras för reklammeddelanden i en data— bas bör således databasen vara kopplad till något slag av välförgrenat och lättillgängligt distributionsnät. Sådana

distributionsnät för databaserad information tillhandahålls i

dag huvudsakligen i de s.k. videotexsystemen.

Med Videotex avses här sådana datakommunikationssystem som gör det möjligt att på ett enkelt sätt, Via terminaler som placeras i hemmen, på arbetsplatserna eller i offentliga miljöer, ställa frågor, lämna information eller ge order till

en databas.

I tillgänglig litteratur anges att Videotextekniken är odefi— nierad. Om den teknik som vanligen används i dag kan emeller—

tid sägas följande.

Den information som sänds mellan databasen och terminalen överförs genom telenätet med elektroniska signaler, dvs. i princip samma slag av signaler som vanliga telefonsamtal, kabel—TV, trådradiosändningar m.m. Dataterminalen mottagar— utrustningen utgörs av en vanlig bildskärm och ett tangent—

bord som man skriver sina order eller frågor på.

Precis som för andra nyss nämnda medier - telefon, TV, radio - kan informationen sändas genom etern och via satellit om

detta skulle vara lämpligare. Likaså kan den sändas via led—

ning genom andra nät än televerkets, som dock ännu är det

enda nät i landet som täcker något större antal abonnenter.

En skillnad, tekniskt sett, på de olika medier som enligt det sagda kan använda sig av telenätetl, är hastigheten i överfö— ringen, dvs. hur många signaler som kan överföras per tidsen— het. Videotexnätet, som för övrigt utgörs av de vanliga teleledningarna men med särskilda växlar, har för närvarande

en begränsad kapacitet. De lämpar sig således bäst för att

förmedla text, diagram och andra enkla bilder.

Den reklam som är lämpad att lagras i och distribueras via

databaser är främst den som i huvudsak utgörs av listor över

priser och produkter t.ex. från postorderföretag som möj—

liggör beställningar via videotexnätet eller från butiker/ butikskedjor som redovisar extrapriser eller liknande erbju—

danden. Vidare förekommer logotyper och köpuppmaningar.

Det finns emellertid inget tekniskt hinder mot att i framti— den, om kapaciteten förbättras, överföra fullödiga bilder eller för den delen rörliga sådana, t.ex. vanlig spelfilm, genom datakommunikation. Inte heller finns det något som

hindrar att sådana bilder eller ljud lagras i databasen.

Skillnaden för användaren mellan en vanlig TV—sändning och databaskommunikation skulle därför väsentligen kunna bli den att TV—sändningen sker på en centralt bestämd tid och endast då, medan informationen från databasen sänds när mottagaren önskar den. Med en teknik som möjliggör att man sparar pro— gram, t.ex. en vanlig videoutrustning, blir emellertid denna

skillnad mindre intressant för mottagaren.

Än så länge ligger emellertid den mest påtagliga skillnaden mellan TV och Videotex dels i bildkvaliteten och därav be— tingade olikheter i det material som sänds ut genom de olika medierna, där videotexen i dag närmast påminner om en utvid— gad text—TV, dels i förhållandet att ett TV—program sänds vid ett speciellt tillfälle medan databasens innehåll sänds oför— ändrat hela tiden, som text—TV eller TT—nytt över telefonnä— tet.

Videotex i Sverige

I dag har televerkets videotexnät mellan 9 000 och 10 000 abonnenter varav ett 100—tal är privatpersoner, huvudsakligen sådana som genom denna teknik får tillgång till aktuella börskurser. Abonnenterna är fördelade mellan 30 och 40 video— texföretag som har sina datasystem knutna till nätet och som

erbjuder varierande kombinationer av information och tjän—

ster.

Den information som för närvarande finns i de videotexsystem som är direkt knutna till televerkets videotexnät är bl.a.

telefonkatalogen, TT-nyheter, väderprognoser, aktuella börs— kurser, m.m. Dessutom kan information inhämtas från utomstå— ende databaser genom vidarekoppling. På så sätt kan man t.ex. få kreditupplysningar från Upplysningscentralen eller besked om flygtider och flygpriser från OAG (Official Airline Guide)

vars databas ligger i Chicago.

I Frankrike beslöt telemyndigheten för några år sedan att dela ut en videotexterminal gratis till varje telefonabon— nent, främst för att öka användningen av telenätet och för att införa ett smidigare alternativ till den tryckta telefon- katalogen. Systemet kallas Teletel och omfattar nu mer än tre miljoner terminaler, varav de flesta i hushållen. ökningstak- ten är ca 90 000 terminaler i månader. Bara i januari 1987 uppgick samtalsavgifterna i Teletel till 170 milj. kr. Syste— met används för elektronisk post, telebanking, postorderför-

säljning, telefonnummerslagning m.m.

I Sverige planeras för närvarande en liknande verksamhet som fått namnet TeleGuide. Projektet, som avses börja i liten skala med ett hundratal anslutna hushåll under 1988, stöds av televerket och ett tjugotal företag. I fas två avses omkring 100 000 terminaler placeras ut i hushåll i Västerås—området. Under fas tre är målsättningen att nå en landsomfattande kommersiell verksamhet med hög hushållstäckning och ett brett urval av tjänster. Systemet beräknas vara färdigutbyggt 1995 då två miljoner hushåll skall ha fått egna terminaler. Exem—

pel på tjänster som nämns i det informationsmaterial som föreligger är postorder och hemköp, turist— och reseinforma— tion med bokning, bank— och finanstjänster, annonser, nyhe—

lokal information, telefonkatalog m.m.

ter, väder,

Reklam i Videotex

Videotex måste tekniskt sett uppfattas som ett medium genom vilket reklam kan distribueras likaväl som annan information

från den som äger eller disponerar utrymme i en databas.

Videotexmediets ännu så länge begränsade användning i reklam— sammanhang får antas bero på dels den ringa spridning som Videotextekniken i dag har bland allmänheten, dels att de tekniska resurserna för närvarande inte medger överföring av

fullödiga bilder. Den beslutade storsatsningen på Videotex

till allmänheten kan bidra till att öka videotexreklamen och

skapa resurser för att införa den förbättrade tekniken.

Som framgår av kapitel 13 är rättsreglerna om reklam 1 Video—

* tex för närvarande under prövning i radiolagsutredningen.

Det förtjänar att här ånyo framhållas att termen Videotex i

j detta betänkande fått stå för varje datakommunikationssystem som inom överskådlig framtid kan komma att användas av främst ett större antal hushåll för att på ett enkelt sätt ställa

frågor, lämna information eller ge order till en databas.

1 Videotexreklam och annan databasreklam beskattas inte enligt

RSL.

7.1.3. Elektronisk post Allmänt

Med elektronisk post avses här adresserade meddelanden som på avsändarens initiativ befordras till en eller flera nottagare genom radio— eller trådsändning och som efter mottagarens

önskemål och utrustning kan skrivas ut eller visas på bild—

skärm. Om mottagaren inte kan eller vill ta emot meddelandet

när det kommer, kan det lagras i mottagarutrustningen.

Man kan säga att denna teknik möjliggör att man skickar skriftliga meddelanden över telenätet eller liknande nät för överföring av elektriska signaler. Den utrustning som används är normalt en bildskärm av det slag som hör till ordbehandla- re, persondatorer eller TV-apparater, ett tangentbord samt ett modem varmed anslutningen till telenätet sker. Man kan

också ansluta en skrivare som skriver ut meddelandet.

På liknande sätt, men normalt utan bildskärm, fungerar telex—, teletex- och telefaxutrustningar. I sådana utrust-

ningar överförs meddelandet i stället till papper.

Telex— och teletexutrustningen, varav det finns ca 20 000 i

landet, skriver ut meddelandet tecken för tecken.

Genom telefax, som är en modernare teknik än telex, överförs hela sidor genom vad som kan liknas vid en fjärr—fotokopie— ring. Bilder kan således överföras lika väl som text. Tele- faxutrustningar finns i dag i Sverige i ett antal om ca

30 000. Till skillnad från vad som är fallet med telex kan telefaxanvändningen väntas öka kraftigt under de närmaste

o aren.

Den helt övervägande delen av dem som använder elektronisk kommunikation av dessa slag, i dag betydligt över 100 000 personer, hör till olika företagsinterna system. Med hänsyn till den ökande användningen av bildskärmsterminaler i sam— hället och att detta slag av kommunikation får anses ha många praktiska användningsområden finns det skäl att vänta sig att användarantalet tillväxer snabbt under den närmaste framti- den. Om det i föregående avsnitt beskrivna Teleguide-projek— tet utvecklas enligt planerna är det sannolikt att det inom dess ram öppnas möjlighet till meddelandekommunikation mellan

användarna. så har skett i det franska videotexsystemet Tele—

tel, som beskrivits något i avsnitt 7.1.2.

Reklam i elektronisk post

Liksom är fallet i fråga om Videotex sker överföringen av information i den elektroniska posten med så låg kapacitet att överföring av bilder inte kan göras om man inte har till— gång till telefaxutrustning. Den reklam som skulle kunna

förekomma måste således vara av tämligen enkelt slag.

Med hänsyn till att antalet användare utanför de företagsin— terna systemen ännu är mycket litet och hopkopplingen av olika system till större nät av avsändare och mottagare, bl.a. på grund härav, ännu inte nått så långt, är förutsätt— ningarna för massdistribution av konsumentinriktad reklam i detta medium ännu så länge mycket begränsade.

För framtiden torde emellertid situationen bli en annan. Om fler användare, framför allt hushåll, tillkommer, erbjuder den elektroniska posten ett billigt och effektivt sätt att nå många mottagare. I utvecklingen av systemen eftersträvas nämligen lösningar som belastar överföringssystemet, ledning

och växlar, så litet som möjligt.

Ett meddelande som skall distribueras från Stockholm till

1 000 adresser i Göteborg kommer således att kunna sändas som ett meddelande till Göteborg och tusenfaldigas först där, så _nära adressaterna som möjligt. Genom att informationsmängden är så liten större delen av vägen kan priset hållas lågt. Ett meddelande över televerkets Telebox - som tillhandahåller massdistribution av elektroniska meddelanden till 1 000 mottagare, skulle i dag inte kosta avsändaren mer än 260 kr. Det får emellertid förutsättas att debiteringsssystem, adres— seringsfunktioner m.m. kommer att ändras och utvecklas avse—

värt under den närmaste framtiden.

Reklam som sänds med elektronisk post träffas inte av reklam-

skatt enligt nuvarande regler.

7.2 Förändrade reklammedier 7.2.1 Visning av film och återgivning av ljud

Särskilda radiorättsliga regler gäller när film, videogram eller ljudband spelas i radio— eller TV—sändning. Enligt de radiorättsliga reglerna är varje transport av bilder och/ eller ljud från uppspelningsplatsen till en mottagarapparat att betrakta som radiosändning — om signalerna sänds genom etern — eller trådsändning om signalerna sänds via kabel. Transportsträckans längd saknar betydelse. Reklam på film, videogram eller ljudband som spelas upp i radio— eller TV— sändning behandlas således på samma sätt som annan reklam i

dessa medier.

På grund av de rättsliga olikheterna behandlas reklam på film, videogram och ljudband i skilda avsnitt i detta be— tänkande beroende på om de återges i radio— eller TV—sändning

eller på annat sätt.

Radio- och TV—reklamen har berörts i avsnitt 7.1.1. Detta avsnitt omfattar visning av film och återgivning av ljud på

andra sätt.

Reklam på biografer

Den tradionella biografreklamen där man före kvällens före— ställning visar några korta reklamfilmer för olika varor och tjänster samt någon gång med samhällsinformation, är oföränd—

rad och beskattas för övrigt problemfritt enligt RSL.

Reklam på videogram

Med videogram avses en bandrulle, vanligen på kassett, som är bild— och ljudbärande genom att ett magnetiskt lager på dess

yta har laddats i ett mönster som vid uppspelning åter trans- formeras till bild och ljud. Tekniskt skiljer sig således

videogrammen starkt från den traditionella filmen, som består av en fotografiskt framställd bildremsa. I avsnitt 17.1 dis—

kuteras betydelsen av denna tekniska skillnad.

Reklam på videogram distribueras till mottagarna på två huvudsakliga vägar, nämligen dels på kassetter som är avsedda för uppspelning i hemmen, dels genom uppspelning i miljöer

utanför hemmen, t.ex. restauranter.

De videokassetter med reklam som är avsedda för uppspelning i hemmen är av två slag. För det första förekommer, om än i begränsad omfattning, reklam på vissa hyrvideogram med vanlig spelfilm. Denna reklam är i allt väsentligt av samma slag som i biografreklamen och den ligger på videogrammet samlad i block före och efter spelfilmen, men inte som avbrott inne i

denna.

Den andra typen av videoreklam som är avsedd att spelas upp i hemmen finns på videogram som lånas ut eller delas ut gratis t.ex. i samband med att någon hyr en videokassett med vanlig spelfilm. Dessa gratisvideogram kan innehålla s.k. musik— videos, dvs. presentationer av nyutgivna skivinspelningar, blandade med vanliga reklaminslag ofta biografreklam. Ett annat innehåll i gratisvideogram kan vara trailers, dvs. programpresentationer av de videofilmer utgivarföretaget hyr ut eller avser att hyra ut. Även mellan dessa filmpresenta—

tioner kan andra reklaminslag förekomma.

De videogram med reklaminslag som inte är avsedda för upp— spelning i hemmen visas företrädesvis på hotell och restau— ranter, i bussar till olika turistorter, i ishallar och lik—

nande.

I tunnelbanan i Stockholm har nyligen satts upp ett antal TV—monitorer som sänder reklam blandat med information om

idrottsliga och kulturella evenemang, nyheter etc.

Ljudband

Reklam i ljudband förekommer, såvitt vi funnit, i åtminstone två former. För det första förekommer kassettband med popu— lärmusik med insprängda reklaminslag. Dessa kassetter säljs på t.ex. bensinstationer och betingar ett väsentligt lägre pris än vad som är normalt för en musikkassett. För det andra förekommer det att ljudkassetter distribueras gratis som direktreklam. Även dessa innehåller vanligen musik, t.ex. julsånger, som varvas med reklam, t.ex. julhälsningar och extrapriserbjudanden, från den lokale handlaren.

Beskattning av reklamen på film, videogram och ljudband

Den vanliga biografreklamen är i sin helhet beskattningsbar.

Reklamen på videogram är skattepliktig om den spelas upp i offentliga miljöer, i eller i anslutning till trafikmedel, i eller utanför butik eller sportanläggning etc. Rent tekniskt torde dock merparten av de videouppspelningar som sker utan— för hemmen överföras till uppspelningsapparaturen via kabel och således falla under de radiorättsliga reglerna. Som fram— går av avsnitt 15.6 omfattas inte radio— och TV—reklam, en— ligt ett par regeringsrättsavgöranden av reglerna i RSL. Reklam i de sändningar som berörts i detta aVsnitt är, till skillnad mot vad som var fallet i de av regeringsrätten bedömda programmen, inte rundradiosändning. De beskattas av

RSV. Någon rättslig prövning av denna beskattning har

emellertid inte förekommit.

Reklam på videogram och ljudband som är avsedda att spelas upp i hemmet, eller i vart fall av den som reklamen riktar

sig till, omfattas inte av skatteplikten (se avsnitt 17.1).

7.2.2. Trycksaksreklam med ny teknik

I RSL definieras trycksak som avtryck som framställts i

tryckpress eller genom screenförfarande och endast på så sätt framställda reklamtrycksaker reklambeskattas. Detsamma gäller annonsbeskattningen. Endast annonser i trycksak reklambeskat—

tas.

Redan reklamutredningen diskuterade tämligen ingående om för— och nackdelar med att använda en så snäv bestämning av vad som är trycksak och påtalade därvid att annan teknik för massreproduktion av text och bild redan fanns tillgänglig. Enkelheten i den snävare definitionen blev emellertid avgö—

rande den gången.

På senare tid har utvecklats och förbättrats ett antal tekni— ker för reproduktion av text och bilder som kan utföras med hjälp av utrustning som är både billig och lätthanterlig.

Till dessa tekniker hör för det första den xerografiska kopieringen, som går till så att olika punkter på en trumma ges positiv eller negativ elektrisk laddning med antingen ljus, t.ex. genom fiberoptiska rör, eller en laserstråle. De laddade partierna attraherar kolpulver som sedan avsätts på papper. En annan teknik är bläckstråleskriften (inkietprin— ting).som innebär att bläck sprutas direkt på papperet genom små hål. Såväl ljus— och laserstrålarna i den xerografiska

metoden som bläckstrålarna styrs av datorer.

Vid sidan av de konventionella fotokopieringsutrustningarna

har under senare år ett mycket stort antal småprintar av ovan nämnda slag, sannolikt över 75 000, installerats på svenska

företag. De används väsentligen för fakturering, lagerför— teckning osv., men kan vid sidan därav också nyttjas för framställning av enklare reklamtryck, som t.ex. säljbrev som

skall gå ut i upplagor om högst 2 000 ex.

Vanligt är också att ett laserprintat brev läggs samman med tryckt reklammaterial. Småprintarna kan ännu bara trycka i en färg, vilket begränsar användningen i reklamsammanhang.

Utöver småprintarna ute på de enskilda företagen finns ett antal laser— och bläckstråleskrivare med hög kapacitet som ägs av företag som tillhandahåller printertjänster. Det kan t.ex. noteras att flera företag under rubriken Direktreklam i telefonkatalogens (Stockholmsdelen) yrkesregister i sin rek—

lam anför just att de utför laserprinting.

På grund av den snäva definitionen av trycksak i RSL är rek— lam som framställs med här beskrivna metoder inte skatteplik—

tig.

7.3 Sponsring en ny reklammetod

I litteraturen om sponsring beskrivs ofta denna som ett nytt marknadsföringsmedel eller reklammedium och det betonas att

denna reklammetod expanderar mycket starkt.

Med sponsring avses här inte sådan hjälp— och supporterverk— samhet som idrottsintresserade privatpersoner och lokala företagare i mindre samhällen ofta utövar mot ortens idrotts— förening och som normalt får anses närmast ha gåvokaraktär. Här skall enbart behandlas den affärsmässiga sponsringen, som innebär att en näringsidkare not ersättning till någon, van— ligen en idrottsförening, får hjälp av den senare med sin marknadsföring. Hur marknadsföringen skall utformas ooh vad de olika parterna har att utföra regleras, vanligen ingående,

i avtal som normalt är skriftliga.

Handelshögskolan i Göteborg har i sin reklamstatistik beräk— nat omsättningen av sponsring i Sverige 1985 till mellan 500 och 800 milj. kr. I litteratur om sponsring anges ofta den årliga omsättningen till 700 milj. kr. Den högsta siffran överstiger de sammanlagda annonsintäkterna i fack— och vecko—

press.

Större sponsringsprojekt är ofta väl kända; detta är i själva verket grunden för den affärsmässiga sponsringen. Det är således allmänt bekant att Volvo har varit huvudsponsor i tennisens Grand Prix, liksom att samma företag sponsrat Göteborgs symfoniorkester. Försäkringsbolaget Skandia har sponsrat fotbollsturneringen Svenska Cupen, som därvid bytt namn till Skandia Cupen. Postverket sponsrar cykeltävlingen PostGirot och Kodak sponsrar friidrottsmän inför de olympiska

spelen 1988 under namnet Team Kodak.

Sponsringsersättningarna reklambeskattas för närvarande en— dast till den del de svarar mot reklam som distribueras med konventionella metoder som annonser, rink— eller tröjreklam. En väsentlig del av reklamvärdet för sponsorn ligger emeller— tid i den publicitet på nyhetsplats i tidningar och etermedia som företaget får genom sin anknytning till idrottsklubben eller evenemanget. Vederlaget för denna reklam kan enligt

nuvarande regler i RSL inte beskattas.

8 FRAMSTÄLLNINGAR OM ÄNDRINGAR I REKLAMSKATTELAGEN

I detta kapitel lämnas en redogörelse för några av de fram- ställningar om reklamskatten som inkommit till regeringskan-

sliet eller direkt till utredningen.

De skrivelser som redovisas i detta kapitel är för det första RSVs förslag den 5 mars 1985 och den 10 januari 1986 om lag— ändringar i ett flertal avseenden som enligt verket föranle— der särskilda problem och bör kunna ändras inom ramen för den

nuvarande lagstiftningen.

Vidare redovisas skrivelser från organisationer som företrä— der reklamsäljares eller reklamköpares intressen och som inkommit direkt till utredningen eller överlämnats till denna från regeringen, nämligen från Svenska Tidningsutgivareföre— ningen, Sveriges Journalistförbund, Reprografiförbundet och SWEDMA; i fråga om övriga skrivelser om reklamskatten som

kommit in till regeringen eller utredningen, se bil. 2.

RSVs skrivelser har av finansdepartementet remitterats till intresseorganisationer, myndigheter m.fl. Även remissutfallet

redovisas kort i detta kapitel.

8.1. RSVs förslag

I skrivelser till regeringen den 5 mars 1985 och den 10 januari 1986 har RSV dels anmält behov av en allmän översyn

av RSL, dels tagit upp vissa konkreta ändringsförslag.

Den allmänna översynen föreslås aVse beskattning av reklam i radio och TV samt s.k. Videotex m.m. och dessutom vad som bör omfattas av begreppet trycksak i RSL. Verkets framställning i denna del har tillgodosetts genom tillsättandet av denna

utredning.

I samband med de särskilda ändringsförslagen anför RSV inled—

ningsvis bl.a.:

RSL är i många hänseenden svår att tillämpa både för myndig— heterna och de skattskyldiga. Lagen innehåller ett flertal bestämmelser som är besvärliga att tolka. Detta framgår bl.a. av ett flertal ändringar av förhandsbesked och skattebeslut, som gjorts av regeringensrätten och kammarrätten i Stockholm. Det är enligt RSVs mening angeläget att sådana ändringar görs i lagen att den blir enklare att tillämpa. De förslag RSV lämnar i det följande innebär emellertid inte endast förenk— lingar utan har också till syfte att åstadkomma en mer kon— kurrensneutral beskattning.

RSV framlägger de 13 ändringsförslag som framgår av avsnitten 8.1.1—8.1.13.

8.1.1. Affärsteknisk information

RSV föreslår att undantaget från skatteplikt för trycksaker som enbart innehåller affärsteknisk information slopas, eftersom det medför svårbemästrade ställningstaganden såväl för beskattningsmyndigheter och domstolar som för de skatt—

skyldiga.

I stället för det nu rådande, mer allmänt formulerade undan— taget, föreslår RSV att undantag från skatteplikt skall ned— ges endast för ett antal uppräknade slag av trycksaker — tidtabeller, portotabeller, telefonkataloger och liknande — som huvudsakligen innehåller uppgifter om taxor, tariffer, avgifter rörande vatten, avlopp, kommunikationer, telefon, renhållning m.m.

Förslaget har kritiserats av flertalet remissinstanser, som funnit det innebära en oacceptabel skatteskärpning.

8.1.2. Screentryck på textilunderlag

Genom beslut den 7 maj 1975 beslöt regeringen med stöd av den numera upphävda 8 & RSL som gav regeringen sådana befo— genheter om undantag från skatteplikt för trycksak som framställts genom screentryck på textilunderlag, när trycket

fixerats genom särskild kemisk efterbehandling.

Eftersom tillämpningen av denna bestämmelse medför stora praktiska problem föreslår RSV att undantaget utvidgas till att avse allt screentryck på textil.

Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna.

8.1.3. Reklamutrymme i affärshandling m.m.

Enligt gällande regler definieras annons som upplåtet utrymme i trycksak eller utrymme i trycksak som utgivaren tagit i anspråk för egen reklam. Som trycksak anses emellertid inte vara som är försedd med tryck om den är avsedd att användas som affärshandling, kontorsmaterial, biljett, emballage eller liknande. Utrymme som upplåts på t.ex. en biljett eller en lottsedel utgör således inte annons.

RSV anför att betald reklam på framför allt kvitton, biljet— ter o.d., numera förekommer i betydande omfattning. Verket föreslår därför att även utrymme som upplåtits i affärshand—

ling m.m. skall utgöra annons.

Om annonser avser utgivarens egen verksamhet och inget veder— lag utgår skall emellertid skatteplikt inte föreligga.

Av remissinstanserna har flertalet accepterat förslaget i denna del. Några av dem, bl.a. Handelskammarförbundet, Svenska Marknadsförbundet, Riksidrottsförbundet och Svenska Tryckeriföreningen har emellertid avstyrkt förslaget med hänvisning framför allt till att det innebär en utvidgning av det skattepliktiga området och att det innebär en ökad be— skattning av idrottsföreningar, teatrar m.fl. som upplåter reklamplats på biljetter o.d. Det anförs också att den före— slagna regeln kan leda till gränsdragningsproblem och till—

lämpningssvårigheter.

8.1.4. Reklam som sprids delvis utom landet

Reklamskatt skall erläggas för annons som är avsedd att of— fentliggöras inom landet. Skatteplikt föreligger inte för annons i publikation som ges ut på främmande språk och är avsedd att spridas huvudsakligen utomlands. Uppfylls inte kraven för skattefrihet är annonsintäkterna i sin helhet

skatteunderlag.

Reklamskatt skall på samma sätt utgå för reklam i annan form än annons som är avsedd att spridas inom landet. Något undan— tag av samma slag som gäller för annons som huvudsakligen sprids utomlands finns emellertid inte. Om viss reklam är avsedd att spridas både inom och utom landet skall beskatt— ningsvärdet i stället bestämmas efter uppdelning av vederla— get efter skälig grund.

RSV anför att regeln i fråga om reklam i annan form än annons föranleder stora problem då det oftast är mycket svårt att finna en skälig grund för fördelning av vederlaget. Den rek— lam som oftast kommer i fråga för fördelning som avses här och som förorsakar mest problem är idrottsreklamen. För sådan reklam är det ofta mycket svårt att beräkna hur stor del av

den publik som reklamen exponerats för som befunnit sig utom—

lands. Att i förväg beräkna den utländska andelen kan vara

omöjligt eftersom denna ofta är beroende av t.ex. ett

idrottslags framgångar i en turnering.

För att komma till rätta med dessa problem föreslår RSV att en huvudsaklighetsregel, liknande den som redan gäller för annonser, införs även för reklam i annan form. Skatteplikt skall således enligt förslaget inte föreligga för reklam som avses i 5 ä 1 RSL om reklamen huvudsakligen skall återges utomlands, men däremot för all annan reklam enligt detta lagrum. I fråga om trycksaksreklamen föreslås ingen ändring.

Förslaget har kritiserats av de skattskyldiga som uttalat sig om det. Flertalet motsätter sig den skatteskärpning som anses följa av förslaget och finner det oacceptabelt att denna träffar i första hand idrottsrörelsen. Några anser att till— lämpningsproblemen till stor del kvarstår eftersom RSV inte

kunnat föreslå någon grund för huvudsaklighetsrekvisitet.

Flera remissinstanser menar att det vore lämpligt att helt befria idrottsrörelsen eller de ideella föreningarna från reklamskatt på intäkter för tröj- och rinkreklam o.d.

8.1.5. Postorderförsäljning med utländsk konkurrens

För närvarande finns i 7 5 en regel om undantag från skatte— plikt för postorderförsäljning inom landet som konkurrerar

med liknande försäljning från utlandet.

RSV anför att regeln har tillkommit huvudsakligen för att skydda svenska plantskolor som vid RSLs tillkomst konkurrera— de om postorderhandeln med växter, plantor och lökar med två stora holländska företag, Bakker och Stassen Jr AB. Sedan Stassen Jr AB numera bildat ett svenskt bolag med säte i Göteborg och köpt upp den svenska delen av Bakker, har den utländska postorderförsäljningen på denna marknad så gott som

upphört.

RSV föreslår, med hänvisning till det anförda, att denna möjlighet till befrielse från skatteplikt slopas.

De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget i denna del är med ett undantag negativa till dess genomförande. De anför att konkurrenssituationen kan komma att förändras. Svenska Postorderföreningen anger att tecken pekar på en tilltagande internationalisering av postorderförsäljningen.

Sveriges Marknadsförbund anser att det är den ifrågasatta bestämmelsen som har medfört att konkurrensläget stabilise—

rats och att någon ändring därför inte bör ske.

8.1.6. Utländsk upplåtare av reklamplats

Enligt gällande bestämmelser är den skattskyldig som i yrkes— mässig verksamhet inom landet offentliggör skattepliktig annons eller skattepliktig reklam i annan form än annons eller framställer skattepliktig reklamtrycksak. Verksamheten anses yrkesmässig när inkomsten därav utgör inkomst av rörel— se, jordbruksfastighet eller annan fastighet enligt kommunal— skattelagen (l928:370), KL. RSL innehåller inga särskilda regler om skattskyldighet för utländska företagare. RSV anför att i avsaknad av sådana regler kan verksamhet inte anses yrkesmässigt bedriven här i landet när t.ex. en utländsk företagare utan svenskt hemvist tillhandahåller reklamskattepliktiga tjänster i form av skyltplatser e.d. i

Sverige.

Sådan utländsk verksamhet kan enligt RSV förekomma främst genom offentliggörande av reklam. Som ett typiskt exempel anges anordnandet av VM i ishockey i Göteborg. Arrangör var Svenska Ishockeyförbundet. Internationella Ishockeyförbundet, med säte i Schweiz, hade emellertid förbehållit sig rätten

att offentliggöra viss arenareklam i den av det svenska för—

bundet förhyrda arenan, och uppbära inkomsterna härav. Efter—

som det internationella förbundet inte hade hemvist i Sverige kunde det inte bli skattskyldigt.

När det gäller reklamtrycksaker och annonsblad föreligger inte de problem som beskrivits här, eftersom reklamskatt vid

införsel av sådana skall erläggas till tullmyndigheten.

RSV föreslår på grund av det anförda att utländsk företagare skall anses bedriva yrkesmässig verksamhet här i landet när han här offentliggör skattepliktig reklam i annan form än annons. Skattskyldig företagare som inte är bosatt eller stadigvarande vistas här i landet, eller, i fråga om juridisk person, inte har fast driftställe här, skall, i likhet med vad som gäller i fråga om mervärdeskatten, låta sig företrä- das av representant som har godkänts av RSV. Eftersom de tjänster som avses här också är mervärdeskattepliktiga, för— utsätter verket att samma representant normalt bör svara för

såväl den ena som den andra skatten.

De remissinstanser som uttalat sig om detta förslag har inte

haft något att erinra mot det.

8.1.7. Förmedlingsprovision

Enligt nu gällande regler skall beskattningsvärdet utgöras av vederlaget. I detta skall inte inräknas bl.a. de definitiva

rabatter som den skattskyldige lämnar.

Enligt Handledningen, som i denna del bygger på ett icke

överklagat kammarrättsavgörande, skall provision eller annan gottgörelse till reklamförmedlare, s.k. förmedlingsprovision, betraktas som en definitiv rabatt och således inte inräknas i

vederlaget.

RSV anför att detta synsätt inte stämmer med vad som gäller

enligt mervärdeskattelagen (1968:430) och inte heller med

tullförfattningarna. Enligt RSVs mening står den nuvarande tillämpningen av bestämmelserna inte heller i överensstämmel- se med förarbetena till RSL. RSV menar att de enda fall där provision bör få avräknas är då reklamförmedlaren står som köpare av reklamprestationen och debiteras för denna. I dessa fall, men inte annars, är det rimligt att jämställa provisio—

nen med en rabatt.

För att bringa reglerna i överensstämmelse med vad som gäller i mervärdeskatte— och tullhänseende och för att uppnå en högre grad av konkurrensneutralitet mellan annonsering genom förmedlare och annan annonsering föreslår RSV att förmed— lingsprovision som lämnas till annan än annonsköpare inte skall få avräknas från beskattningsvärdet.

Remissinstanserna är med undantag för kammarrätten i Stockholm negativa till förslaget som ju innebär en fördyring för reklamköparen.

8.1.8. Gemensamt vederlag

Med de nuvarande reglerna skall, när gemensamt vederlag utgår för skattepliktig annons och för andra prestationer, beskatt— ningsvärdet beräknas efter en uppdelning av vederlaget på skälig grund.

Enligt Svenska Tidningsutgivareföreningens normer innefattar annonspriset endast annonsutrymme, textsättning och färdiggö- rande av tillhandahållet annonsmaterial. Om dessa normer

följs kommer beskattningsvärdet att överensstämma med annon—

sens pris enligt tidningstaxan.

Om tidningsutgivaren utför andra arbeten, t.ex. utformar

annonsen, debiteras detta särskilt.

RSV påpekar att det på senare tid blivit vanligt att utgivare av annonsblad uppger sig i stor utsträckning utföra kreativt arbete, som inte omfattas av beskattningen, åt sina annonsö— rer. Ofta anges den skattefria delen till 50 % av vederla—

get.

För beskattningsmyndigheten har det varit i det närmaste omöjligt att i efterhand kunna bedöma omfattningen av det kreativa arbetet. Enligt RSVs mening är den nuvarande ord— ningen otillfredsställande främst med hänsyn till svårighe— terna att bedöma riktigheten av de skattskyldigas yrkanden om uppdelning. Bestämmelsen om uppdelning av vederlaget efter skälig grund i en skattepliktig och en skattefri del leder lätt till att den senare delen övervärderas. Ett sätt att begränsa ett sådant förfaringssätt skulle enligt RSV vara att vederlaget för den skattepliktiga delen inte får anges till lägre belopp än som skulle ha tagits ut för en motsvarande skattepliktig prestation som inte varit kombinerad med en skattefri.

Remissinstanserna har genomgående varit positiva till försla—

get.

8.1.9. Beloppsgränsen för redovisningsskyldighet

För närvarande föreligger redovisningsskyldighet för annons—

intäkter i dags—, fack— och populärpress om beskattningsvär-

det överstiger 60 000 kr. för ett beskattningsår, och i annat fall om beskattningsvärdet överstiger 20 000 kr.

Med hänvisning till förenklingskravet föreslår RSV att den nuvarande 20 OOO—kronorsgränsen skall höjas till 60 000 kr. Höjningen svarar i stort sett mot penningvärdeutvecklingen under den tid som passerat sedan den gällande nivån bestäm—

des.

Verket påpekar att en höjning av frigränsen skulle medföra att ett stort antal skattskyldiga, varav en betydande del ideella föreningar, föll bort men att skattebortfallet skulle uppgå till endast ett blygsamt belopp.

Förslaget har fått ett positivt bemötande i remissomgången.

8.1.10. Återbetalning vid låg omsättning

RSV återbetalar för närvarande den skatt som en skattskyldig erlagt om det vid beskattningsårets slut visar sig att grän— sen för redovisningsskyldighet inte uppnås. Denna gräns lig— ger, som framgått av avsnitt 8.1.9, vid 20 000 kr. utom för utgivare av dags—, fack— eller populärpress, för vilka grän— sen är 60 000 kr.

RSV anser att RSLs regler i denna del bör anpassas till mer— värdeskattelagens regler, enligt vilka ingen återbetalning förekommer så länge den skattskyldige är registrerad som redovisningsskyldig. Verket föreslår därför att regeln om återbetalning i nu berörda fall upphävs. I stället skall gälla att sedan redovisningsskyldighet inträtt den skall kvarstå till dess RSV på ansökan av den skattskyldige eller på eget initiativ beslutar att den skall upphöra. Så skall ske när det kan antas att den skattepliktiga omsättningen

varaktigt kommer att understiga frigränsen.

Den övervägande delen av remissinstanserna har accepterat förslaget. Kammarrätten i Stockholm, Riksidrottsförbundet och Svenska Tryckeriföreningen har dock anfört att förslaget är acceptabelt endast om det innebär att en avregistrering skall

medföra en återbetalning av den skatt som kan ha erlagts för

det år då avregistrering sker.

8.1.11. Återbetalning till dags—, fack— och populärpress

Enligt gällande regler återbetalar RSV en viss del av den reklamskatt som redovisats för annonser i självständig perio— disk publikation som har karaktär av dags—, fack— eller popu— lärpress. Den skatt som återbetalas är den som svarar not en skattepliktig omsättning om högst 12 milj. kr. för dagspress

och högst 6 milj. kr. när det gäller annan press.

Om det med säkerhet kan förväntas att omsättningen inte kom— mer att överstiga det högsta beloppet enligt ovan, kan RSV medge befrielse från att betala in skatten. I annat fall återbetalas den halvårsvis.

Av de här berörda publikationer vars utgivare är registrerade som skattskyldiga har RSV medgett befrielse från betalnings— skyldigheten för mer än hälften. Till övriga återbetalas halvårsvis belopp i enlighet med restitutionsregeln.

RSV anser att det nuvarande systemet är tungrott för beskatt— ningsmyndigheten och krångligt och kostsamt för de skattskyl— diga. Verket föreslår därför att en rätt införs till avdrag från skatten på den skattepliktiga omsättningen med belopp som motsvarar skatten på den omsättning som med nuvarande regler blir återbetalningsgrundande. Om redovisningsperiod avser del av år skall avdrag få göras med så stor del av

årsbeloppet som svarar mot den tid redovisningen avser.

De remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har varit

positivt inställda till RSVs förslag.

8.1.12. Arkivering

För närvarande gäller att skattskyldig under en tid av två år skall bevara ett exemplar av varje trycksak som han fram—

ställt. Särskilt dyrbara eller skrymmande trycksaker behöver

dock inte bevaras på annat sätt än i form av skisser, foto—

grafier eller liknande.

För att man skall kunna avgöra om en trycksak innehåller reklam är det oftast nödvändigt att ha tillgång till den. När den nu gällande regeln om arkivering infördes, svarade den mot då gällande bestämmelser om den tid inom vilken beslut om skatt kunde meddelas, nämligen ett år efter utgången av be— skattningsåret.

Genom LPP har emellertid denna tid utsträckts till tre år.

__wwm—i—ä; a.m-;

RSV föreslår därför att trycksaker i fortsättningen skall arkiveras i fyra år.

De remissinstanser som yttrat sig över denna del av förslaget har, med undantag för kammarrätten i Stockholm, avstyrkt en sådan ändring med hänvisning till att den skulle bli alltför betungande för de skattskyldiga.

8.1.13. Skyltreklam

Enligt nu gällande regler är reklam skattepliktig om den återges i eller i anslutning till trafikmedel, butikslokal, sportanläggning, teater eller liknande lokal, på fastighet

eller allmän plats eller på annat motsvarande sätt. Undantag från skatteplikten råder dock för sådan reklam som återges i eller utanför ett företags butikslokal, arbetsplats, trafik— medel eller liknande, när reklamen avser detta företag, dess

verksamhet eller utrymmet för reklamen.

Regeringsrätten har i två domar 1981 och 1984 fastslagit att skyltar i eller på ett affärscentrum, vilka inte var placera—

de i omedelbar anslutning till de butiker som skyltarna av—

såg, inte omfattades av undantaget från skatteplikt. Skyltar

som satts upp på anläggningens tak, på en gemensam ramp på

ytterväggen eller på gemensamma tavlor vid rulltrapporna skall således beskattas.

RSV menar att tillämpningen av undantagsbestämmelsen kan medföra gränsdragningsproblem och föreslår att undantaget från skatteplikt skall utvidgas till att avse skyltar i eller i anslutning till företags lokal etc., om reklamen avser

företaget, dess verksamhet, dess belägenhet eller utrymmet

för reklamen. Enligt verket bör dock den utvidgade skattefri— heten endast avse affärscentra av inomhuskaraktär men inte

centra av öppen typ som t.ex. Hötorgscity i Stockholm.

Remissinstanserna har genomgående varit positiva till försla— get att utvidga skattefriheten. Flera har emellertid ansett

att denna även bör omfatta utomhuscentra.

8.2. Svenska Tidningsutgivareföreningen

I en skrivelse till reklamskatteutredningen den 25 mars 1987, har Svenska Tidningsutgivareföreningen — liksom i en tidigare till regeringen ingiven skrivelse påtalat bl.a. att reklam— trycksaker och annonsblad som samdistribueras med tidningar beskattas hårdare än som skulle vara fallet om de distribue— rades som direktreklam. Vid samdistribution med tidning skall trycksaker nämligen dels beskattas som andra reklamtrycksaker och annonsblad, dels som annonser i den tidning de medföl—

jer.

I skrivelsen till reklamskatteutredningen anför föreningen

följande.

Tryckfrihetsförordningens bilagebegrepp bör tillämpas betr.

reklamskatten

Med anledning av direktiven vill Svenska Tidningsutgivarefö— reningen (TU) föreslå att det bilagebegrepp som används vid skattens tillämpning bringas i fullständig överensstämmelse med det bilagebegrepp som regleras i tryckfrihetsförordningen 1 kap. 7 5. En sådan omarbetning förefaller vara lätt att

genomföra och skulle väsentligt underlätta tillämpningen av reklamskattelagen. Samtidigt bör man helt utmönstra begreppet bilaga för sådan reklamtrycksak som enligt TF inte är bilaga till en tidning utan som enbart samdistribueras med denna.

Skatten på tidnings distribution av reklamtrycksaker bör tas bort

Enligt de nuvarande reglerna i reklamskattelagen beskattas en reklamtrycksak som distribueras som direktreklam enbart för den trycktekniska framställningen. Distributionen av reklam— trycksaken beskattas således inte. Om reklamtrycksaken sam— distribueras med en dagstidning beskattas den för såväl dist— ributionen som den trycktekniska framställningen resp. upp— låtelsen av annonsutrymmet. För att åstadkomma konkurrenslik— het mellan distribution av reklamtrycksaker i form av direkt— reklam och samdistribution av reklamtrycksaker med dagstid— ningar har TU i skrivelse till budgetministern den 4 december 1981 föreslagit att reklamtrycksaker som samdistribueras med tidning skall undantas från reklamskatt på distributionen. En sådan skatteförändring skulle inte bara undanröja en konkur— renssnedvridning utan också leda till en förenkling av de för närvarande alltför komplicerade reglerna rörande reklamskatt för bilagor och samdistribuerade reklamtrycksaker.

Om ovan föreslagna åtgärder genomfördes skulle de nya förenk- lade skattereglerna kunna sammanfattas på följande sätt:

Tidningsbilagor

Annonser i en dagstidnings bilaga, som enligt tryckfrihets— förordningen är en del av tidningen, beskattas på samma sätt som övriga annonser i tidningen.

Samdistribuerade reklamtrycksaker

En reklamtrycksak som samdistribueras med en dagstidning och som innehåller annonser för en eller flera annonsörer, som framställt trycksaken, beskattas enbart för den trycktekniska

framställningen. En reklamtrycksak, som samdistribueras med en dagstidning och

som innehåller annonser vilka försålts till annonsörer av den som framställt trycksaken, beskattas enbart för annonse—

ringen.

8.3. SWEDMA (Swedish Direct Marketing Association)

SWEDMA har i en skrivelse den 7 juli 1987 till utredningen

anfört följande:

1 Direktiven

Enligt sina direktiv skall utredningen bl.a. anpassa reklam— skattelagens bestämmelser till ny teknik för framställning av reklammeddelanden, t.ex. genom nya kopieringsförfaranden.

I direktiven sägs att trycksaksbegreppet kan sägas ha blivit delvis omodernt. Framställningen av trycksaker med traditio— nella metoder har under senare år rönt ökande konkurrens från alster framställda med hjälp av nodern kopieringsteknik (t.ex. xerografi).

Vidare konstateras i direktiven följande: "I reklamskattela- gen definieras som trycksak endast avtryck som framställts i tryckpress eller genom screenförfarande och med annons avses särskilt utrymme som upplåtits i trycksak. Skatt utgår inte för reklammeddelande som framställts i kopiator och inte heller för annonser i annonsorgan som framställts på samma sätt".

I direktiven pekas på en strävan efter likformighet, konkur— rensneutralitet och förenkling i vad gäller reklamskatten.

2 Swedmazs inställning 2.1 Framställningsteknik av trycksaker

Det är riktigt att framställningen av trycksaker framställda med hjälp av modern kopieringsteknik, i första hand laser— printning, har ökat.

Ökningen är emellertid relativ eftersom en ökning också skett av trycksaker som är framställda med teknik som i dag leder till reklamskatt. Enligt föreningens erfarenheter torde för övrigt de trycksaker, som framställs med nämnda nya tekniker i regel vara ett följebrev, för vilket reklamskatt i dag ej utgår, till en reklamtrycksak för vilken reklamskatt utgår. De nya metoderna lämpar sig inte för framställning av reklam— broschyrer.

Tryckkostnaderna för nämnda följebrev och därmed liknande produkter, som är framställda med de nya kopieringsteknikerna är i jämförelse med tryckkostnaderna för konventionellt fram— ställda trycksaker låga. Beskattningsunderlaget torde därför vara lågt och möjligheten att öka skatteintäkterna därmed begränsade.

2.2 Den diskuterade lösningen

Den av utredningen diskuterade lösningen är att beskatta reklamtrycksaker genom att skattelägga distributionsavgiften för dessa reklamtrycksaker i stället för på tryckkostnaderna för dessa.

Reklamtrycksaker distribueras på en mängd olika sätt t.ex. genom Posten, genom bl.a. vissa av Swedmas medlemsföretag, andra än medlemsföretag, idrottsföreningar, utbäring i egen regi, fastsättning på bilrutor, utdelning på gatan, bilägg— ning i paket och andra trycksaker och till produkter som säljes över disk samt tillgång till broschyrer i särskilda ställ i butik. Genom att skattelägga endast distributionsav— giften minskar skatteunderlaget radikalt även om vissa nu ej beskattningsbara trycksaker fångas upp. Distributionsavgift uttages nämligen ej vid alla de fall som föreningen nämnt.

Betr. postalt distribuerade försändelser gäller att många reklamtrycksaker sänds i normal— och ekonomibrev som är till— slutna och därför ej kan öppnas för avgörande och/eller kont— roll av om försändelsen innehåller reklamtrycksak. För såväl avsändaren som Posten tillkommer för övrigt svårigheter att avgöra om den information som försändelsen innehåller är kommersiell reklam, icke kommersiell reklam, information eller brev till vilket finns bifogat en reklamtrycksak utan reklamsyfte. Hur skall vidare reklamtrycksak som bilagts som "fripassagerare" behandlas i den mängd av kombinationer som kan uppstå?!

Om avsändaren i dessa fall och då vid inlämningen till Posten skall lämna information om att försändelsen innehåller rek— lamtrycksak tillkommer andra nackdelar. De numera vid reklam— skatten vana tryckerierna ersätts av ovana avsändare som endast sporadiskt kommer att göra bedömningar av om reklam- skatt skall utgå eller ej. Detta förhållande kommer att med— föra att säkerheten i systemet blir avsevärt lägre. Risken för skatteundandragande åtgärder torde vidare vara uppenbar. Kontrollmöjligheterna kommer i praktiken bli hart när obe— fintliga eftersom antalet "leverantörer" av reklamskatten blir avsevärt flera än dagens tryckerier.

Samma eller liknande svårigheter som här ovan antytts kommer att gälla även när reklamtrycksaker sänds i massbrev eller mot avgift utdelas av annan.

Ett annat resultat som riskerar uppstå är en förskjutning mellan olika distributionssätt i syfte att undgå skatt. Bl.a. kommer avgiften på utdelning i egen regi att öka till nackdel för Posten och berörda distributionsföretag.

Direktivens strävan efter likformighet, konkurrensneutralitet och förenkling kommer ej att uppnås med den lösning som ut— redningen överväger. Ej heller blir resultatet en förenkling av de nuvarande reglerna i reklamskattelagen i syfte att underlätta tillämpningen och administrationen av skatten.

3. Förslag på alternativ lösning

Enligt föreningens mening uppnås de i direktiven angivna syftena bäst inom ramen för den nuvarande konstruktionen i reklamskattelagen men med tillägg för den vanligaste kopie—

ringsförfarandet för reklamtrycksaker (mest följebrev) nämli— gen laserprintning för vilken teknik de volymmässigt och skattemässigt mest intressanta lasermaskinerna oftast finns hos tryckerierna som redan i dag har vana vid reklamskatten.

Genom detta förslag undvikes de nackdelar bl. a. minskat be— skattningsunderlag och bristande kontrollmöjligheter som föreningen ovan pekat på.

8.4. Reprografiförbundet

Förbundet har i en skrivelse till regeringen den 28 maj 1986, som överlämnats till utredningen, anfört följande om möjlig— heten att utvidga trycksaksbegreppet till att omfatta nya metoder för mångfaldigande av text och bilder:

Redan i dag är det känt vilka svårigheter tryckerierna har med att avgöra om reklamskatt skall utgå eller ej. Ännu stör— re blir svårigheterna om en helt ny yrkesgrupp kommer att ställas inför sådana avgöranden. De arbeten som utförs av kopieringsföretagen präglas dessutom av mycket stor snabbhet. I jämförelse med tryckeriindustrin arbetar reprografibran— schen med relativt små upplagor, ibland från ett stort antal original. Beställningar tas ofta emot över disk och arbetet utförs medan kunden väntar. I sådana fall finns ingen möjlig— het för kopieringsföretagets personal att avgöra om text och bild i det kopierade materialet innehåller reklambudskap, som skall skattebeläggas. Dessutom torde det stå helt klart att kunden inte alls är intresserad av att kopieringspersonalen läser igenom de handlingar, som skall kopieras. De kan vara av sådan art att de inte angår någon utomstående.

Härtill kommer arkiveringsproblemen. Inom tryckeriindustrin arkiveras praktiskt taget varje trycksak. Så sker ej inom kopieringsbranschen. Det skulle bli helt ohanterliga mängder arkivkopior om företagen skulle tvingas bevara några exemplar av alla de arbeten, som de kopierar.

I den under 1981 gjorda översynen av reklamskattebestämmel— serna var RSV inne på tankegången att hänföra de reklamskat- tebelagda "trycksakerna" till vissa produktionsmaskiner. Ur kopieringsföretagets synpunkt är det i efterhand helt omöj— ligt att avgöra i vilken maskin en kopia har framställts. En gränsdragning av den arten att kopior framställda i en större kopiator skulle skattebeläggas medan kopior framställda i en mindre maskin skulle falla utanför bestämmelserna blir helt omöjlig att följa.

Det material, som produceras inom reprografibranschen, är i första hand av informationskaraktär. Sålunda framställs hos

kopieringsföretagen arbeten av typ instruktioner, bruksanvis— ningar, prislistor, kompendier, rapporter, enklare kataloger i A4 format, reservdelslistor etc. En reklamköpare vänder sig inte till ett kopieringsföretag för produktion av ett reklam— alster utan anlitar i allmänhet reklambyrå för utformning av budskapet och ett tryckeri för den industriella framställ— ningen av trycksaken.

Vi hoppas att vi med ovanstående synpunkter har klargjort vilka svårigheter som möter att införa reklamskatt på produk— ter framställda i en kopieringsmaskin.

8.5 Svenska Journalistförbundet

Förbundet har i skrivelse till regeringen den 9 juni 1986 som överlämnats för kännedom till utredningen anfört bl.a.

följande om beskattningen av annonser och direkreklam.

Den svenska reklamen har, historiskt sett, fyllt flera upp— gifter. Den har syftat till att informera om och stödja för— säljningen av varor och tjänster. Men den har också bidragit till att finansiera den allmänna nyhetsinformationen i pres— sen. Annonserna, som länge var den helt dominerande formen av reklam, har förutom att betala sina egna kostnader också lämnat ett stort bidrag till tidningarnas ekonomiska möjlig— heter att utkomma och informera medborgarna i viktiga sam— hällsfrågor och andra angelägenheter.

Pressreklamen stod 1935 för cirka 75—80 procent av den dåva— rande totala reklamkostnaden i samhället. Trycksaksreklamen utgjorde då endast cirka 10—15 procent. I slutet av 1970— talet hade pressens andel av inkomsterna från reklam minskat till 65 procent av de totala reklamkostnaderna. Trycksaksrek— lamen ökade under samma tid till cirka 30 procent. Källa: Sverker Jonsson: "Pressen, reklamen och konkurrensen, 1982".

Den här utvecklingen har fortsatt under 1980—talet. Den snab— ba tillväxten för trycksaks— och direktreklamen har fortsatt. Även pressannonseringen har mätt i volym ökat år från år med undantag för 1981 då en nedgång skedde med 2,4 procent.

Den närmast explosionsartade utveckling som trycksaksreklamen och framför allt direktreklamen, haft under senaste årtionde— na har inte hejdats av den reklamskatt som infördes 1972.

Bakom denna utveckling ligger olika faktorer. Direktreklamen har i vissa områden fyllt upp det tomrum som funnits på grund av att det t.ex. inte finns någon dagstidning i ett visst geografiskt område som på något bra sätt når ut till hushål— len. Lokala affärsidkare har funnit att direktreklamen är en

god kanal ut till de presumtiva kunderna i det lokala området runt affären.

I trycksaksreklamen ingår också gratisutdelade s.k. annons— tidningar. Antalet sådana ökade kraftigt under 1950—, 1960— och 1970—talet. Expansionen har sedan avstannat.

Totalt sett har direktreklamen i dag en omfattning som ingen kunde ana sig till när reklamskatten infördes 1972. Detta kan iakttas av varje svenskt hushåll. Under en på måfå vald månad utdelas i ett förortsområde i Stockholm reklamtrycksaker som väger cirka 1,4 kg. — — -

Enligt en undersökning som gjorts vid Göteborgs universitet och som gäller år 1984 beräknas den totala årliga reklamkost— naden i Sverige ligga på minst 9—10 miljarder kronor. Enligt samma undersökning skulle direktreklamen utgöra cirka 25 procent av den totala reklamvolymen. Det skulle innebära att totalkostnaden för direktreklam ligger på 2, 5 miljarder kro— nor per år. Eftersom ökningen fortsatt sedan 1984 och på grund av att beräkningen är försiktigt gjord, så kan omfatt— ningen av direktreklamen vara ännu större. Riktigt tillför- litliga uppgifter saknas.

Antalet försändelser som delas ut torde vara omkring 1, 4 miljarder per år. Postverket som står för cirka 40 procent av utdelningen till hushållen delar årligen ut 550 miljoner försändelser.

Som en jämförelse kan nämnas att beskattningsunderlaget för trycksaksreklamen ansågs 1972 vara drygt 500 miljoner kronor vilket ska jämföras med dagens beskattningsunderlag som är drygt 2 miljarder kronor.

Det torde, enligt Svenska Journalistförbundet, inte råda något tvivel om att reklamskattens utformning har bidragit till denna utveckling. I jämförelse mellan trycksaks- och annonsreklam har trycksaksalternativet en gynnsammare posi— tion.

Reklamskatten har, enligt Svenska Journalistförbundets upp— fattning, större tyngd på annonsmarknaden än vad den har på marknaden för trycksaksreklam. Det beror till stor del på att annonsernas pris täcker mer än produktionskostnaderna för själva annonsen och skatt. Med hjälp av annonsintäkterna blir det möjligt för tidningarna att ta ett stort ansvar för in— formation och debatt i viktiga samhällsfrågor. Av tidningar— nas inkomster kommer 60— 70 procent från annonsinkömster.

Direktreklamen har däremot en annan skattesituation och bi— drar inte på samma sätt till finansieringen av pressens all- männa informationsverksamhet. För trycksaker, dvs. direktrek— lam, bygger beskattningen på framställningskostnaderna, dvs. sättning, bildbehandling, tryckning, bokbinderiarbete, som utgör beskattningsunderlag. Distributionskostnaderna, som

anses utgöra cirka 30 procent av direktreklamens kostnad finns inte med i beskattningsunderlaget. Något som helst bidrag till en allmän informationsskyldighet lämnas inte. De skattemedel som flyter in går vidare till ett selektivt pres— stöd.

Även om skattesatserna för annonser och direktreklam är oli— ka, 4 respektive 11 procent, och att det finns andra skillna— der, så torde direktreklamen, sett ur samhällets synpunkt, ha en gynnad position i förhållande till annonser i pressen.

Detta förhållande är helt orimligt, sett utifrån att samhäl— lets presspolitik har som mål att värna om grundläggande demokratiska friheter, främst informations—, åsikts— och yttrandefriheten. — — —

Dagspressen hotas nu från olika håll. En ökad konkurrens kommer från direktreklamen och från fristående annonsfinan— sierade gratistidningar, s.k. annonsblad. Reklam i radio och TV och med hjälp av ny teknik som kan komma inom en snar framtid, utgör en ny hotbild mot tidningarnas annonsintäk— ter.

Svenska Journalistförbundet anser att det är orimligt att direktreklamen har en gynnad ställning i förhållande till annonser i tidningarna. För att direktreklamen skulle bära sin andel av ansvaret för en allsidig nyhetsförmedling och

opinionsbildning borde skatten på direktreklamen höjas från 11 procent till mellan 50 och 70 procent.

En sådan skattesats skulle göra valet mellan annonsering i dagstidningen mera jämförbart med utdelning av ett reklammed— delande direkt i brevlådan hos hushållen. Med ett skatteuttag av den storlek som föreslagits i denna framställan skulle konkurrensneutralitet skapas med hänsyn taget till samhällets presspolitiska mål.

Även om effekten av en sådan åtgärd skulle bli att direktrek— lamen minskade till hälften av den omfattning denna reklam- form har i dag så skulle skatteintäkterna för staten öka.

Med hänvisning till vad som framförts i denna skrivelse hem— ställer Svenska Journalistförbundet

att regeringen tar de initiativ som behövs för att åstadkomma en avservärt hårdare beskattning av trycksaksreklam,

att om den av riksskatteverket begärda översynen av reklam— skatten kommer till stånd det bör ingå i utredningsupp— draget att närmare överväga en sådan skatteskärpning för trycksaksreklam, alternativt

att regeringen uppdrar åt utredningen om det statliga stödet till dagstidningar att överväga den föreslagna skatte—

skärpningen.

9 ALLMÄNNA RIKTLINJER 9.1 Reklamskattens syfte

Reklamutredningen anförde konsumentpolitiska och, indirekt,

presspolitiska skäl för införandet av en reklampålaga.

Från konsumentpolitisk synpunkt anfördes att reklamens om- fattning och utformning bestämdes av säljarens snarare än köparens intressen och att en mycket stor reklaminsats kunde vara en både samhälls— och företagsekonomiskt dålig resursan— vändning. Genom att i allmänhet gynna stora säljare kunde reklamen medverka till monopoltendenser och minska incitamen—

tet för priskonkurrens. (SOU 1972:6, Beskattning av reklamen, 5. 8—9.)

Det presspolitiska motivet var mindre direkt och kan snarast härledas ur det förhållandet att den nuvarande reklamskatten ersatte den provisoriska annonsskatten som införts ett år tidigare och som hade det uttalade syftet att finansiera en kraftig utökning av presstödet. Genom att reklamskatten kom att omfatta reklam även utanför pressorganen minskade också de konkurrensnackdelar som annonsskatten medfört för tid—

ningarna på reklammarknaden. (Prop. 1972:58 s. 73—74.)

På senare tid har, framför allt från pressens håll, anförts att reklamskatten bör sänkas eftersom intäkterna därav nu

överstiger presstödet (se avsnitt 4.2.1).

Direktiven för reklamskatteutredningen tar inte upp frågan om de syften som föranleder att skatt tas ut just på reklam och ger således inte belägg för någon ändrad inställning hos statsmakterna i denna sak. Varken i direktiven eller i förar— betena till annons— eller reklamskatten föreligger något uttalande till stöd för tanken att skatteintäkterna inte får överstiga summan av det direkta presstödet. I stället måste förutsättas, trots den ursprungliga anknytningen till pres— stödet, att allmänna statsfinansiella skäl talar för att

skatten behålls på samma nivå som i dag.

En avgörande fråga för reklambeskattningen är vad skatten skall träffa, vad som bör vara skattepliktig reklam. Detta

skall i korthet beröras i det följande.

Uppenbart är att RSLs definition av reklam — meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i kom— mersiell verksamhet av vara, tjänst etc. — omfattar långt mer

än vad som i dagligt tal avses med reklam eller som vi önskar

träffa med reklamskatten.

Bland meddelanden som inryms i RSLs reklamdefinition men som enligt vår mening i princip inte bör ingå i det skatteplikti—

ga området hör t.ex. följande:

försäljningsaktiviteter, t.ex. anslag, demonstrationer eller försäljarverksamhet inne i en butik eller på annat

försäljningsställe,

— upplysningar om varor etc. som en konsument har begärt,

t.ex. genom att skriva till en eller flera tillverkare,

— upplysningar om varor och tjänster till någon som har ett etablerat kundförhållande till säljaren, t.ex. när en bank

tillsammans med ett kontoutdrag upplyser om ett nytt slags

konto,

- prislistor, tidtabeller, etc.,

— goda vitsord för viss vara vid tester som utförs av prov—

ningsanstalter, konsumenttidningar m.m., positiva filmrecensioner och bokanmälningar.

Det skattepliktiga området bör avgränsas så att i huvudsak

sådana avsättningsfrämjande meddelanden beskattas som - härrör från säljaren

inte riktas endast mot redan etablerade kunder, anställda,

återförsäljare, e.d., utan mot allmänheten eller viss grupp

utanför de nämnda

inte har begärts eller initierats av mottagarna

inte sprids uteslutande i eller vid särskilda försäljnings—

ställen — inte utgör endast prislistor, tidtabeller, etc.

Beskattningsbar reklam bör med andra ord enligt vår mening i princip vara sådana meddelanden som massdistribueras eller sprids till allmänheten eller till grupper som inte redan är kunder till ett företag för att stimulera och öka försälj—

ningen av en produkt.

Ett påtagligt undantag härifrån är enligt gällande regler beskattningen av trycksaksreklamen, som beskattas även i de fall den lämnas till någon som särskilt bett om den, om den delas ut på försäljningsstället eller sätts upp som ett anslag i butiken. Genom att reklamtrycksakerna nu beskattas i produktionsledet beaktas nämligen inte de omständigheter under vilka den sprids. En beskattning i distributionsledet

har bättre förutsättningar att träffa den verksamhet som vi

anser bör beskattas, nämligen massdistribution i en eller

annan form av meddelanden från en näringsidkare till allmän— heten eller till grupper utanför den etablerade kundkretsen för att stimulera eller öka försäljningen av näringsidkarens produkter. I kapitel 12 utvecklar vi närmare våra övervägan—

den om beskattningen av direktreklamen.

9.2. Grundläggande drag i punktskattesystemet

Direktiven till reklamskatteutredningen får anses utgå från att reklamskatten även fortsättningsvis skall ha formen av en punktskatt. De överväganden vi har gjort i denna fråga har gett vid handen att andra lösningar såsom en omkostnadsav- gift eller en begränsad avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för reklamköparen skulle, såsom även reklamutredningen funnit,

vara mindre lämpliga.

Med valet av punktskatteformen följer att skatten bör utfor— mas på ett sätt som rent allmänt svarar mot vissa krav. En punktskatt bör nämligen i än högre grad än i fråga om in— komstskatten präglas av enkelhet. Detta förhållande motiverar

en viss schablonmässighet i reglerna.

Härvid är det först och främst av vikt att det skattepliktiga området avgränsas på ett både entydigt och praktiskt sätt. Detta underlättas av att definitionerna av reklam, annons m.m. ges en ändamålsenlig utformning. Det är t.ex. ofta olämpligt att knyta definitioner till inkomstbeskattningen, eftersom detta kan innebära att reklamskattebeslutet kan behöva ändras på grund av t.ex. utgången av en utdragen pro- cess i ett inkomstskattemål. Vidare bör reglerna utformas så att antalet skattskyldiga blir så litet som möjligt, samti— digt som Skattskyldigheten bör läggas på den som har lätt att bestämma och redovisa skatten. Skatteförvaltningens admini- stration av skatten bör på detta sätt kunna hållas mycket

liten.

9.3. Konkurrensneutralitet

I direktiven till utredningen anförs att lagen bör ges en utformning som innebär att gamla och nya reklammedier beskat— tas på ett så långt som möjligt likformigt och konkurrens—

neutralt sätt.

Med konkurrensneutralitet avses här att inte något reklamme— dium skall gynnas genom att skatt inte tas ut på reklam som förmedlas genom mediet eller därför att skatteunderlaget beräknas på ett sätt som är fördelaktigare än för andra rek— lamslag. Konkurrensen mellan olika sätt att göra reklam skall

störas så litet som möjligt av reklamskatten.

Härav följer i princip att det skattepliktiga området bör utvidgas till att omfatta nya reklammedier som TV och data— kommunikation, men även att definitionen av trycksak bör ses över.

Vidare bör det undvikas att viss reklam beskattas i två led, som i dag gäller för tidningsdistribuerad direktreklam och

annonsblad.

De områden där svårigheter kan uppkomma med att upprätthålla konkurrensneutraliteten är framför allt där denna kommer i konflikt med kravet på enkelhet och där reklamen sprids från utlandet.

För att främja enkelhet i administrationen bör t.ex. kravet på konkurrensneutralitet inte ges sådan tyngd att det anses hindra att gränsen för redovisningsskyldighet sätts högre än

i dag, om detta av andra skäl bedöms vara lämpligt.

När det gäller den reklam som befordras från utlandet eller genom utländska medier måste de begränsade möjligheterna att

genomföra beskattningen beaktas.

Beskattning hos reklamdistributören kan i dessa fall genomfö— ras framgångsrikt om denne är beroende av svenska myndigheter för denna eller någon annan aktivitet. En särskild reglering måste finnas när det gäller reklam genom tråd— eller eterme— dier som kan tas emot direkt av hushållen eller där kontroll—

möjligheterna av andra skäl är små.

9.4. Kravet på förenkling

Med enkelhet avses såväl att de materiella reglerna skall vara lätta att förstå och tillämpa som att förfarandereglerna skall skapa ett smidigt och bra system för redovisning, upp— börd och kontroll. Förenklingsambitionerna syftar till att gynna alla berörda. Reglerna skall således vara lätta att tillämpa, redovisningssystemet smidigt osv. både för skatte—

förvaltningen och för de enskilda.

Kravet på enkelhet i de materiella reglerna innebär framför allt att det skattepliktiga området måste avgränsas på ett

så klart och entydigt sätt som möjligt. Det skall vara lätt att avgöra om en prestation är skattepliktig eller skattefri. Detta är särskilt angeläget i fråga om de vanligaste reklam— slagen. Här kan vissa schablonmässiga lösningar vara mest ändamålsenliga, även om de kan medföra att något reklammedde— lande undgår beskattning och att någon gång ett meddelande

beskattas trots att det inte utgör reklam.

Den schablonmässiga bestämning som ligger till grund för annonsbegreppet har fungerat utan anmärkningar under reklam— skattens hela existens men passar inte för alla slag av rek— lammedier. Den visar emellertid att det för väsentliga områ— den kan finnas lösningar som gör att hanteringen inte behöver

tyngas med svårtillämpade undantag och specialbestämmelser

för att skapa rättvisa.

En konsekvens av en viss schematisk bestämning av skatteplik— ten är att den kan utnyttjas för skatteundandragande genom anpassning till systemet. Direkt skatteundandragande bör emellertid i möjlig mån hindras genom bestämmelser i lagen.

När det gäller förfarandereglerna bör först och främst efter— strävas att avvägningen av antalet redovisningsskyldiga för reklamskatt blir lämplig. Man bör undvika att göra ett stort antal personer skattskyldiga, som endast skulle betala ringa reklamskattebelopp. Endast på detta sätt blir skatteförvalt— ningens administration av skatten hanterlig. Samtidigt inne— bär målsättningen en självklar fördel för envar som befrias från redovisningsplikten. Denna strävan måste beaktas när man bestämmer i vilket led av de olika reklamslagens produktions— och distributionskedjor som skatten skall tas ut, dvs. vem som skall vara skattskyldig. En generell minskning av antalet skattskyldiga kan också åstadkommas genom att höja frigränsen

för redovisningsskyldighet.

I övrigt bör förfarandereglerna så långt som möjligt anpassas till regelsystemet i den tämligen nya reglering av förfaran- det för punktskatterna som finns i LPP.

IV PRINCIPER FÖR REKLAMSKATTEN

I denna avdelning skall redovisas de principiella övervägan— den som gjorts mot bakgrund av beskrivningen i avd. III av

» bl.a. bristerna i den nuvarande reklambeskattningen, föränd— ringarna på reklamområdet och vad som följer av de allmänna riktlinjernas tillämpning på de olika reklamslagen. Vidare lämnas en redogörelse för de huvudsakliga slutsatser som dessa överväganden resulterat i. Redovisningen är tämligen översiktlig. I de följande avdelningarna anges närmare hur de olika reklamslagen enligt vår mening skall beskattas och något om vilka konsekvenser förändringarna kan få.

Kapitelindelningen följer den indelning på skattepliktiga reklaminslag som vi övervägt, nämligen på annonser, direkt—

reklam, databasreklam, sponsringsreklam och övrig reklam.

I övrigt har ett par reklamslag som föranlett särskilda över- väganden lyfts fram i egna kapitel. Det är här fråga om såda- na reklammedier eller reklammetoder som för närvarande inte beskattas, nämligen radio— och TV—reklam samt reklam i elek-

tronisk post.

Vissa reklamslag, nämligen enligt nuvarande regler all tryck— saksreklam som distribueras med tidningar och enligt vårt förslag främst annonsbladen, träffas av reklamskatt i flera led. Detta diskuteras i ett särskilt kapitel.

Slutligen behandlas i denna avdelning några mer principiella förslag avseende förfarandet vid reklambeskattningen. Dessa avser gränsen för redovisningsskyldigheten, återbetalningen av skatt på annonser i tidningar och beskattningen vid inför—

sel.

10 ALLMÄNT OM ANNONSER ocn REKLAM 10.1 Allmänna definitionsfrågor

Reklamskatten träffar enligt RSL annons och reklam i annan

form än annons. Enligt RSL är, förenklat uttryckt, en annons ett upplåtet utrymme i trycksak och reklam ett avsättnings—

främjande meddelande.

En analys av de problem som finns i fråga om reklamskatten visar, att annonsbeskattningen fungerat så gott som problem-

fritt.

Skatten på annonser svarar för 70 % av reklamskatteintäkter— na. Antalet skattskyldiga som redovisar skatt för annons— intäkter uppgick 1987 till drygt 1 500 vilket svarar mot knappt hälften av antalet reklamskattebetalare.

De tillämpningssvårigheter som uppkommer i samband med än— nonsskatten är således tämligen få och oftast av rätt enkelt slag. Det har därför legat nära till hands att pröva om en beskattningsform liknande annonsbeskattningen kan införas även för andra reklammedier. Därvid har följande beaktats.

Den främsta anledningen till att annonsbeskattningen fungerat väl är enligt vår mening det schablonmässiga annonsbegrepp som används vid beskattningen. Annons definieras som allt upplåtet utrymme i trycksak oavsett om det innehåller reklam

eller ej. På grund av denna enkla definition behöver inte

vare sig tidnings— och annonsbladsutgivare eller beskatt—

ningsmyndigheter bedöma innehållet i de publicerade meddelan— dena och avgöra om det kan anses avsättningsfrämjande eller inte.

Mängden meddelanden som publiceras i upplåtet utrymme i fram— för allt tidningar är också så stor att en sådan värdering av innehållet inte vore möjlig.

Samma problem, att mängden meddelanden är alltför stor för att man i varje enskilt fall skall kunna ta ställning till om meddelandet innehåller reklam, uppkommer när det gäller rek- lamtrycksaker och, särskilt om Videotextekniken byggs ut, databasreklamen. Detta talar för att man liksom vid annonsbe— skattningen bör tillämpa en starkt schematisk avgränsning av vad som är skattepliktigt om en reklambekattning skall ske av

dessa medier.

Vid en beskattning av sponsringsreklam skulle en genomgång av varje enskilt sponsringskontrakt, oftast avseende idrott, för uppdelning av dess innehåll på enligt reklamdefinitionen skattefria och skattepliktiga prestationer kunna medföra avsevärda problem såväl för de skattskyldiga som för skatte— förvaltningen. Starka skäl talar även i fråga om detta rek— lamslag för en schablonmässig bestämning av det skatteplikti— ga området.

För trycksaks— och idrottsreklamen är således förenklingsbe— hovet stort. För att beskattning av databasreklamen, som idag inte beskattas, skall kunna införas är det en förutsättning , att beskattningen kan göras enkel. För detta ändamål bör ; först prövas huruvida annonsdefinitionen kan överföras på de i

aktuella reklamslagen.

Vid en sådan prövning måste för- och nackdelarna med en schablonmässig avgränsning av det skattepliktiga området beaktas. En sådan avgränsning kommer ju definitionsmässigt

att medföra att en del meddelanden som inte är reklam blir

beskattade, liksom att vissa reklammeddelanden undgår beskattning. För trycksaks—, databas— och sponsringsreklamen kan olägenheterna bli av ett annat slag än när det gäller annonserna och således motivera schabloner med annan utform- ning.

Det kan emellertid noteras att man i fråga om annonsschablo—

nen i allt väsentligt har accepterat att den även omfattar

annat än reklam.

Annonsbeskattningen träffar ju bl.a. familjeannonser, offi— ciella kungörelser, samhällsinformation, privata köp- och säljannonser m.m. som inte utgör reklam enligt RSLs defini— tion. Denna beskattning av icke—kommersiella annonser har kritiserats i någon utsträckning endast såvitt avser vissa tilläggsuppgifter i telefonkatalogen.

I de svar vi fått på vår enkät till de skattskyldiga har också både Riksidrottsförbundet och flera tryckerier uttalat sig för en schablonisering och förenkling av reklambeskatt- ningen. Man har anfört att det vore bättre med en låg skatt på all sponsring respektive hela produktionen än med det nuvarande komplicerade systemet.

Vi tror därför att att det finns förutsättningar för en för— enkling av beskattningen som sker genom en viss schematise— ring av de grundläggande definitionerna. Utgångspunkten för detta bör vara den nuvarande annonsdefinitionen, dvs utrymme i ett annons— eller reklammedium som upplåtits.

Vi kommer vid våra principiella överväganden i de följande kapitlen om vilka reklamslag som bör beskattas att anknyta

till den traditionella annonsdefinitionen.

10.2. Egenreklamen

En bland annat praktiskt besvärlig del av den nuvarande rek— lambeskattningen är att annonser och reklam för den som ger ut en trycksak skall beskattas. Eftersom vederlag inte er— läggs i dessa fall måste ett skäligt vederlag uppskattas till grund för beskattningen.

En viktig del av vårt förslag som avser såväl annonser som de andra reklamslagen är därför att beskattningen av den s.k. egenreklamen slopas. I princip innebär detta att reklambe- skattning skall ske endast för utrymme som upplåtits mot vederlag, t.ex. i fråga om annonser sådant utrymme som upp— låtits i periodiska publikationer av olika slag och i fråga

om annan reklam utrymme som upplåtits i andra medier.

För större delen av direktreklamen och för reklam på grund av sponsringsavtal är dock inte begreppet upplåtet utrymme, som således har sitt ursprung i annonsbeskattningen, helt väl

lämpat.

Principen är dock densamma; vi menar, som framgår av den fortsatta framställningen; att reklamskatten skall träffa massdistribuerade reklammeddelanden och att den inte skall träffa andra försäljningsaktiviteter. En schematisk gräns bör därför dras så att reklam som sprids, offentliggörs eller återges genom någon annans försorg, i någon annans reklamme— dium eller på av någon annan upplåtet utrymme är skatteplik- tig, men inte sådan som exponeras i eller i nära anslutning till den med reklamen avsedda näringsidkarens egen verksam— het.

Genom att egenreklamen undantas från beskattning uppnås en avgränsning av vad som skall beskattas som enligt vår mening är både materiellt tilltalande och praktiskt hanterlig. Där— igenom utesluts nämligen sådana avsättningsfrämjande aktivi— teter som enligt vanligt språkbruk inte utgör reklam, i förs—

ta hand verksamhet som utövas i ett företags egna lokaler, mot redan etablerade kunder, mot återförsäljare och liknande. Dessutom undviks besvärliga beräkningar av hur mycket egen— reklam som funnits i t.ex. en tidning eller hur en reklam—

skylt på egen fastighet skall värderas.

En betydande del av egenreklamen har redan i de gällande reglerna undantagits från skatteplikt, men i förslaget har

undantagen gjorts till princip.

10.3 Annonsmedier

I föreliggande avsnitt diskuteras de annonsmedier som före—

kommer och definitionen av själva annonsbegreppet.

Andra definitionsfrågor som uppkommer inom ramen för annons— beskattningen har att göra med det indirekta presstöd som genom lägre skattesatser och återbetalningar av viss del av skatten utgår till utgivarna av vissa periodiska publikatio— ner. Dessa regler gör det nödvändigt att skilja på dagspress, fack— och populärpress samt annonsblad och övrigt som kan vara periodiska publikationer. Hur de olika periodiska publi—

kationerna skall avgränsas diskuteras i 20 kap.

Reglerna medför också att man måste skilja på självständiga tidningar samt avläggare till sådana tidningar. Även dessa definitionsfrågor behandlas i 20 kap.

Vidare har de nuvarande reglerna beträffande beskattningen av reklam som distribueras som medskick till tidningar, föran— lett viss osäkerhet och kritik. Denna fråga behandlas i 12

kap.

Annonsbeskattningen träffar för närvarande dels allt mot

vederlag upplåtet särskilt utrymme i trycksak, dels allt

annat särskilt utrymme i trycksak som används för reklam, den

så kallade egenreklamen.

Den som är skattskyldig för annonser behöver därför så gott som aldrig göra den besvärliga bedömningen om ett visst med— delande är att betrakta som reklam eller inte vilket trycke— rierna måste göra för varje enskild trycksak. Mängden medde— landen som mot betalning införs i tidningarna är också så

stor att sådana bedömningar vore ogenomförbara.

Allmänt sett har annonsdefinitionen fungerat väl.Skäl att överväga en ändring av själva annonsdefinitionen föreligger därför endast i fråga om anknytningen till trycksak. Vidare bör som nämnts beskattningen av annonser för egen verksamhet

upphöra.

I detta betänkande har tidigare redovisats de svårigheter som det snäva trycksaksbegreppet i RSL kan föranleda med anled— ning av att nya tekniker nu har utvecklats för att reprodu— cera text och bilder (se avsnitt 6.5 och 7.2.2). Det är en— ligt vår mening uppenbart att trycksaksbegreppet måste ersät— tas med någon annan bestämning av i vilka medier annonser kan förekomma. Vid övervägande av hur denna nya bestämning skall

se ut bör följande beaktas.

För tidningar och tidskrifter är det typiskt att utrymme upplåts till ett så stort antal annonsörer att det i prakti— ken är omöjligt att bedöma om de upplåtna utrymmena används

för reklam eller för andra meddelanden.

Den som upplåter utrymme i andra reklammedier, som film, affischer, skyltar etc., torde på grund av meddelandenas utformning lättare kunna urskilja vad som är reklam. Mängden meddelanden är vanligen också så begränsad att en sådan be— dömning rimligen kan göras. Därtill kommer att icke—kommer— siell annonsering, i vart fall ännu, förekommer i ytterst

begränsad omfattning utanför pressen.

Dessa motiv talar för att framför allt tidningarna, dvs. dags—, fack— och populärpress, fortfarande bör vara annonsme— dier och det oavsett med vilken teknik tidningen framstäl—

lts.

Eftersom annonsschablonen är konstruerad så att den inklude— rar meddelanden som publiceras på upplåtet utrymme, således även meddelanden som inte utgör reklam, är det för att undvi— ka onödig överbeskattning önskvärt att den inte tillämpas i medier där det är lätt att skilja ut reklamen och inte heller där det är normalt att upplåtet utrymme används för annat än

reklam, som t.ex. i telefonkataloger.

Utöver tidningarna och tidskrifterna återstår då som tänkbara annonsmedier de s.k. annonsbladen, dvs. periodiskt utkommande publikationer som innehåller annonser och som till övervägan— de del utdelas gratis. Dessa annonsblad karaktäriseras typiskt sett av att de har ett namn, en hel del redaktionell text och i en del fall viss icke—kommersiell annonsering som familjeannonser o.d. En del av annonsbladen ges ut av tid— ningsföretag som med sin tidning täcker en större region men med annonsbladet får en möjlighet att exploatera även lokala annonsmarknader och tillgodose lokala läsarintressen. Detta

gäller t.ex. om Stockholmstidningarnas förortsbilagor.

Sammanfattningsvis utgör annonsbladen i många fall tidnings- liknande publikationer. De står dessutom oftast öppna för olika, ofta konkurrerande annonsörer och innehåller många olika annonser. De skiljer sig härigenom från övriga annons— trycksaker, som generellt sett mer liknar reklambroschyrer och som vanligen innehåller ett fåtal annonser, reklam för endast ett annat företag eller reklam för märkesvaror som

säljs av trycksakens utgivare.

Vad som talar för att låta annonsbegreppet omfatta upplåtet

utrymme även i annonsblad är i första hand att man i dessa

upplåter så mycket utrymme till olika annonsörer att det är

alltför betungande att ta ställning till varje publicerat meddelande. I vissa annonsblad förekommer också många icke—

kommersiella annonser.

Vi har därför gjort den bedömningen att alla periodiska pub— likationer som inte utgör katalog, program eller liknande bör räknas till annonsmedierna. Dessutom bör i dessa publikatio— ner endast det upplåtna utrymmet och således inte egenrekla— men räknas som annons. Annons skall således definieras som mot vederlag upplåtet utrymme i periodisk publikation. Av definitionen följer att den kritiserade reklambeskattningen

av extra abonnentuppgifter i telefonkatalogen upphör.

10.4 Reklammedier

I detta avsnitt behandlas definitionen av reklam som sprids på annat sätt än genom upplåtet utrymme i periodiska publika—

tioner.

I avsnitt 6.2 har påvisats att stora tillämpningssvårigheter följer av lagtextens definition av reklam, särskilt i samband med trycksaksbeskattningen. Det vore önskvärt att även de

reklammeddelanden som sprids på annat sätt än genom tidningar kunde inrymmas under en lika entydig och klar definition som

annonsdefinitionen.

De många och olikartade medier och uttrycksmedel som används för reklamen omöjliggör emellertid en sådan, samtidigt hel— täckande, enkel och materiellt tillfredsställande definition för den icke annonsdistribuerade reklamen. Utgångspunkten för vad som vi anser skall beskattas av den icke annonsdistribue— rade reklamen får därför förutom att den liksom en annons skall finnas i ett mot vederlag upplåtet utrymme — primärt anknyta till en allmän beskrivning av vad som bör anses som

reklam. Som ram för den icke annonsdistribuerade reklam som

bör träffas av reklambeskattningen bör därför fortfarande

finnas en allmänt hållen definition, formulerad i stort sett

som den nuvarande.

De tidigare redovisade svårigheterna att utan modifikationer använda den allmänna definitionen av reklam för att avgränsa vissa reklamslag, t.ex. Videotexreklam, får, som nämnts in— ledningsvis, i stället bemästras genom enkla och schematiska definitioner av vissa reklamslag och i övrigt förenklingar

där så är möjligt.

Särskilt angeläget är det med förenklingsåtgärder i fråga om de allra vanligaste sätten att sprida reklam, således i förs— ta hand det som i dag betecknas som reklam— och annonstryck—

saker.

Till skillnad från vad som gäller nu föreslår vi, av skäl som anförs i främst kapitel 11, att trycksaksreklamen skall be— skattas i distributionsledet i likhet med vad som gäller i övrigt, för reklambeskattningen. I kapitel 11 behandlas såle— des det som i dag kallas för trycksaksreklam, dvs. reklam— och annonstrycksaker, tillsammans. Det annons— och reklam— tryck som vi anser bör reklambeskattas föreslås få beteck— ningen direktreklam. Vi föreslår att definitionen av direkt— reklam skall bestämmas schablonmässigt till att avse alla

massdistribuerade likadana försändelser.

En schablonmässig definition av reklamen är också nödvändig i fall då den skattskyldige har kontrollsvårigheter av andra skäl än att mängden möjliga skatteobjekt är mycket stor. Så är t.ex. fallet i fråga om i databasinformation, där ett meddelandes karaktär inte kan kontrolleras i efterhand. Frå—

gor om databasreklam behandlas i kapitel 13.

Även för reklam på grund av sponsringsavtal bör beskattning ske enligt en schematisk regel bl.a. för att inte varje ålig—

gande för parterna enligt avtalet skall behöva bedömas för

sig. Sponsringsreklamen behandlas i kapitel 16.

I övrigt skall skatteplikt föreligga för reklam, svarande mot den traditionella reklamdefinitionen, i mot vederlag upplå— tet utrymme. Denna utgångspunkt skiljer sig från den som gäller för den nuvarande regleringen. Nu innehåller lagen en uppräkning av de olika slag av spridning och offentliggörande som skall medföra skatteplikt. Vårt förslag innebär såtillvi— da en breddning av skattebasen som att enligt grundregeln all ersättning för offentliggörande och spridning av reklam skall beskattas. Annan reklam än direktreklam, databasreklam och sponsringsreklam i förslaget betecknad övrig reklam kan förekomma bl.a. i radio och TV, film och videogram, fasta

skyltar och annan skyltreklam. Principiella överväganden i

fråga om dessa reklamslag redovisas i kapitel 17.

11 REKLAM— OCH ANNONSTRYCKSAKER DIREKTREKLAM

11.1 Allmänt

I kapitel 6 har de problem som belastar beskattningen av trycksaksreklamen redovisats översiktligt. Problemområdena är många. Här kan främst nämnas olikformighet i beskattningen vid olika tekniker för framställningen av trycksaker samt tolknings— och tillämpningsproblem vid gränsdragningen mellan reklamtrycksaker och andra trycksaker. Det sistnämnda är särskilt besvärande för det stora antal även mindre tryc— kerier som skall avgöra om en trycksak skall anses innehålla reklam. I detta avsnitt beskrivs de överväganden vi har gjort

i fråga om trycksaksbeskattningen.

Trycksaksreklamen omfattar dels reklamtrycksaker, dvs. tryck— saker som givits ut i det huvudsakliga syftet att sprida reklam för utgivaren, dels annonstrycksaker, dvs. trycksaker vari utrymme upplåts åt utomstående annonsörer.

Det stora antalet skattskyldiga får anses vara ett särskilt stort problem med trycksaksreklamen. År 1987 var över 1 200 tryckerier registrerade som skattskyldiga för reklamtryck— saksproduktion. Lika många skattskyldiga hade att redovisa intäkter av annonsplatsupplåtelse i annat än dags—, fack— och populärpress (se även bil. 1).

Ett annat problem är att trycksaksbegreppet på grund av den tekniska utvecklingen har blivit delvis omodernt (se avsnitt 6.5 och 7.2.2). Av direktiven framgår uttryckligen att vi

skall se över definitionen av trycksak. Enligt vår mening är en fortsatt skattefrihet för t.ex. xerografiskt mångfaldigad

reklam svår att förena med kravet på konkurrensneutralitet.

Andra svårigheter som uppkommer för beskattningsmyndigheten och för de skattskyldiga vid tillämpningen av reglerna om beskattning av reklamtrycksaker har att göra med bedömningen av vad som skall hänföras till reklamtrycksak, bl.a. med gränsdragningen mellan reklam och affärsteknisk information samt med undantaget från skatteplikt för föremål ned själv— ständigt bruksvärde, dvs. där det förhållandet att föremålet rent tekniskt är en reklamtrycksak är av underordnad betydel— se. Dessa svårigheter blir särskilt påtagliga på grund av det stora antalet skattskyldiga och på grund av att andelen skattskyldiga med liten omsättning och följaktligen med mind— re vana vid bedömningen av de nämnda frågorna, är så hög (se

härom vidare avsnitt 6.5).

Ett problem som gäller både reklamtrycksaker och annonsblad

ar dubbelbeskattningen av tidningsdistribuerad direktreklam.

Dels kan det riktiga i att denna distributionsform ges en oförmånlig särbehandling sättas i fråga av rent sakliga skäl, dels är det en vid tillämpningen återkommande fråga var grän— sen går mellan själva tidningen och det som skickats med utan att utgöra en del av tidningen. Dessa frågeställningar har

behandlats i kapitel 13.

I fråga om de med tidning samdistribuerade annonsbladen upp— står ett särskilt problem i de fall där ett annonsblad genom namnsättning etc. har gjorts till en del av tidningen men till viss del distribueras förutom till tidningens abonnenter också till dem som inte abonnerar på tidningen. RSV har i sådana fall hänfört endast den del av upplagan som distribue— rats till tidningsabonnenter till den skattemässigt gynnade dagstidningskategorin medan resten av upplagan klassificerats som annonsblad. Uttryckligt lagstöd för en sådan uppdelning

saknas för närvarande.

RSV har i sin skrivelse den 10 januari 1986 till regeringen

hemställt att skyldigheten att bevara trycksaker skall ut— sträckas från två till fyra år, vilket svarar mot den tid myndigheten har till förfogande för beslut om skatten. Om detta förslag genomförs innebär det en ytterligare belastning

för tryckerierna.

11.2 Förändrad trycksaksbeskattning

En tänkbar lösning på problemen med trycksaksbeskattningen kan enligt vår mening i princip sökas efter två linjer.

Den minst ingripande innebär främst en modifiering av den nuvarande reklam— och annonstrycksaksbeskattningen med ut— vidgning av trycksaksbegreppet, speciella regler för reklam— utskick som medföljer tidningar och en förhöjd gräns för redovisningsskyldigheten.

En mer radikal förändring är att frångå det nuvarande syste—

met med beskattning av tryckningen av reklamtrycksaker och i stället beskatta distributionen, spridningen, efter samma

huvudprincip som redan gäller för annan reklam.

11.3 Alternativ 1 - en modifierad produktionsbeskattning

Här skall i korthet utvecklas hur en mindre ingripande för— i ändring skulle kunna se ut och vad som talar för och mot en

sådan modifierad produktionsbeskattning.

11.3.1 Trycksaksbegreppet

I avsnitt 7.2.2 har redovisats ett antal tekniker för fram—

ställning av text och bild som inte ryms inom RSLs snäva

definition av trycksak som avtryck som mångfaldigats i tryck—

Enligt vår mening bör en ny definition vara så vid att den inkluderar inte bara de tidigare redovisade nya teknikerna för reproduktion av text och bilder utan även andra sådana tekniker som kan bli aktuella inom en överskådlig framtid. Definitionen bör således göras så vid som möjligt. För att undvika att över huvud taget begränsa definitionen till viss framställningsteknik skulle trycksaksbeskattningen i detta alternativ lämpligen avse annons eller annan reklam i skrift

som framställts i ett stort antal likadana exemplar.

I sammanhanget kan framhållas att om man dessutom vill beskatta sådan reklam som sprids på samma sätt som reklam— trycksakerna men i form av t.ex. varuprov och ljudband måste det ske på annat sätt än genom beskattning av produktionen. En reglering av vad som skulle anses ingå i produktionskost- naderna för reklam av så många och så skilda slag är knappast

möjlig.

11.3.2 Dubbelbeskattning av tidningsdistribuerad reklam

Problemen med dubbelbeskattning av direktreklam med tidningar kan i detta mindre ingripande alternativ enklast lösas med en regel som stadgar att samdistribuerad reklam eller annonsblad inte som nu skall beskattas som annons i den huvudpublikation som den distribueras med utan endast för tryckningen, om det är en reklamtrycksak, och för upplåten annonsplats, om det är

en annonstrycksak. Att göra tvärtom och bara beskatta med- - skicket som annons i tidningen är olämpligt, eftersom det för tryckerierna är omöjligt att avgöra om de alster som de fram- ställer kommer att distribueras med tidningar, och således skall beskattas hos tidningsutgivaren, eller på annat sätt, varvid tryckeriet är skattskyldigt. Våra överväganden i fråga om den tidningsdistribuerade direktreklamen redovisas utför—

ligare i kapitel 12.

11.3.3 Fördelar och nackdelar Fördelarna med det skisserade alternativet står främst att finna i att det i mycket liknar den nu gällande ordningen. Många av de rättstillämpningsfrågor som kommer upp är därför

kända, och de skattskyldiga är delvis desamma.

Av vad som sagts om problemen med det nuvarande systemet framgår dock att likheten med detta i väsentliga delar inte

kan anses vara en fördel.

De nackdelar som följer av förändringarna i alternativ 1 kan

sammanfattas som följer.

Tidningar som distribuerar reklam- och annonstrycksaker får med detta förslag en skattesänkning som blir större för fack— press och populärpress än för dagstidningarna. Om skattesänk- ningen leder till att tidningarna sänker priset på reklam- distributionen, kan detta medföra dels en överströmning från annonsering i tidningar till medskickad direktreklam, dels en överströmning från andra distributörer som posten och di—

rektreklamföretagen till tidningarna.

Den mest påtagliga olägenheten med alternativ 1, liksom med varje annan lösning som innebär att man bibehåller beskatt— ningen hos tryckerierna av själva produktionskostnaden, är emellertid att det redan nu stora antalet skattskyldiga ökar ytterligare. Även om gränsen för redovisningsskyldighet sätts till 60 000 kr., vilket vi kommer att föreslå, så kommer redan med dagens snäva trycksaksdefinition ca 860 tryckerier att återstå. Därtill kommer, med samma begränsningar, 800 annonstrycksaksutgivare. Vid en bibehållen beskattning i produktionsledet medför dessutom kravet på likformig beskatt— ning att, som nämnts, definitionen av trycksak bör utvidgas till att omfatta alla tekniker för mångfaldigande av text och bild.

Därvid måste beaktas att kopieringsutrustningar och skrivare

av de slag som beskrivits i avsnitt 7.2 redan i dag finns i ett mycket stort antal, sannolikt över 75 000 stycken, hos olika företag i landet. Oavsett att flertalet av dessa inte kommer att användas för att producera reklam och att åtskil— liga av dem som ändå används för sådant ändamål inte når upp till gränsen för redovisningsskyldighet, så skulle återsto— den, även om den skulle stanna vid 10 % eller 10 000 stycken, medföra oacceptabla administrativa svårigheter både för tryckarna och skatteförvaltningen. Varje alternativ som byg- ger på en utvidgning av trycksaksbegreppet men behåller beskattningen i produktionsledet bör enligt vår mening falla på denna grund. För den stora tillkommande gruppen skattskyl— diga kompliceras dessutom beskattningen av att vederlag i flertalet fall inte utgår, eftersom framställningen av reklam sker i företagets egen regi. Beskattningsvärdet måste således ofta bestämmas på skälig grund.

Alternativet innebär också att alla de tidigare berörda svå—

righeterna med att bedöma vad som är reklam etc. kvarstår.

11.4 Alternativ 2 distributionsbeskattning 11.4.1 Allmänna synpunkter

Ett radikalare alternativ för att komma till rätta med pro— blemen med de många skattskyldiga och såvitt möjligt undvika

tillämpningssvårigheter är att söka efter moment i hante— ringen där verksamheten är koncentrerad till ett fåtal aktö— rer. Reklamskatten i fråga om övriga reklamslag träffar spridningen eller offentliggörandet av reklamen. Det ligger därför nära till hands att se på en del uppgifter om och

beräkningar av hur trycksaksreklamen sprids.

I litteratur om reklam används ofta termerna trycksaksreklam

och direktreklam parallellt. Med direktreklam avses då sådana

reklammeddelanden som distribueras direkt till mottagaren skilda från annan information och andra budskap. En annan

vanlig term för denna distributionsform är brevlådereklam.

Större delen av all direktreklam består av trycksaker och huvuddelen av trycksaksreklamen sprids på detta sätt. Till de vanligare andra distributionsvägarna för trycksaksreklamen hör spridning i butiker och på andra försäljningsställen, på mässor, till etablerade kunder vid leverans av andra varor, till återförsäljare och anställda m.m. Det är således, då det inte rör sig om direktreklam, i huvudsak fråga om spridning i samband med annat försäljningsarbete och till redan befintli—

ga kunder.

Som vi tidigare har utvecklat (se kapitel 10) bör med beskattningsbar reklam i första hand förstås meddelanden som en näringsidkare massdistribuerar till grupper utanför den etablerade kundkretsen för att stimulera eller öka försälj— ningen av sin produkt. Med hänsyn härtill framstår det ur materiell synpunkt inte som stötande att avstå från att beskatta de senare nämnda sätten att sprida trycksaksreklamen och att således koncentrera beskattningen på direktreklamen.

11.4.2 Direktreklamens omfattning och distributörer

Distributionen av direktreklamen är en verksamhet som är

koncentrerad till ett förhållandevis litet antal företag. Där

gäller nämligen att posten har monopol på alla adresserade i försändelser medan distributionen av oadresserade försändel— ser sannolikt fördelar sig enligt nedanstående tabell, som underhand har inhämtats av branschföreträdare. Uppgifterna i

tabellen har bekräftats av IMMG.

Företag

1. Posten 0 % 2. Svensk Direktreklam 40 % 32 % 3. Market Mail 8 % 5 % 4. Ett 40—tal företag plus idrottsföreningar 7 % 3 % skolklasser o.dyl.

De försändelseslag som vanligen kommer i fråga för postdist—

ribuerad reklam är massbreven för adresserade och grupprekla—

men för oadresserade försändelser. Gemensamt för dessa för— sändelseslag är kravet att försändelserna skall vara identis— ka med vissa undantag, som redovisas i avsnitt 21.2.2. De är också, tillsammans med den subventionerade tidningstaxan, postens billigaste försändelseslag. Antalet massbrev uppgick 1986 till 480 miljoner och antalet gruppreklamförsändelser till 1 767 miljoner. (Se även bilaga 1 för statistiska upp-

gifter.)

I Annonsörsföreningens tidning INFO nr 4/80 publicerade pos— ten en egen skattning av reklamandelen i olika försändelse-

slag. Denna hade följande utseende. Sedan 1980 har posten

genomfört vissa förändringar i försändelseslagen. Den inom parentes angivna beteckningen avser dagens försändelseslag.

Gruppkorsband (gruppreklam) 100 % Masskorsband (massbrev) 88 % Dataprint (numera massbrev) 100 % Trycksaker (mass- eller ekonomibrev) 60 % Varuprov (vanliga brev) 100 % Brev 5 % 11.4.3 Fördelar och nackdelar

Det som anförts i avsnitt 11.4.2 visar enligt vår mening såväl att distributionen av direktreklam till mycket stor del är koncentrerad till ett mindre antal företag som att den helt övervägande delen av dessa företags distributionsverk— samhet såvitt avser posten dess distribution av massbrev

och gruppreklam utgörs av just direktreklam.

Ur förenklingssynpunkt framstår därför distributionen som ett lämpligt led för beskattningen av direktreklamen. En sådan förändring stämmer också som utvecklas nedan, med principen att endast massdistribuerad reklam och inte egenreklam skall

beskattas.

En genomgång av ytterligare synpunkter — utöver dem som rör förenklingsaspekten för och emot en övergång från en pro— duktionsskatt till en skatt på distributionen av direktrekla- men kan ske utifrån vad reklamutredningen i huvudsak grundade

sin uppfattning i denna fråga på.

När reklamutredningen övervägde vilka kostnader för direkt—

reklamen som skulle träffas av reklamskatt delade man upp kostnaderna i följande kostnadsslag (DsU 1972:2, 3. 6—7).

1. Produkt— och marknadsanalys

2. Mediaval, beordning, kontroll

3. Utformning av text och bild

4. Layout

5. Sättning

6. Bildorginalets konvertering till film eller klichéer 7. Konvertering till tryckplåt eller cylinder

8. Papper och tryckfärg

9. Tryckpress

10. Bokbinderiarbete

11. Distribution.

Av de uppräknade kostnadsslagen omfattas 7—11 av annonsskat— ten medan reklamtrycksaksbeskattningen träffar kostnadsslagen 5—10.

Reklamutredningen diskuterade olika beskattningsalternativ och värderade dem efter en prövning i de avseenden som anges nedan under a—d. Reklamutredningens invändningar i dessa fyra

olika hänseenden mot en beskattning baserad på distributions—

kostnaderna anges i samband med respektive punkt liksom vår

bedömning av de aktuella frågorna. a. De skattskyldigas möjlighet att tillämpa skattereglerna.

Reklamutredningen anförde att distributionsföretagen bl.a. på grund av tidspress skulle få svårigheter att tillämpa skatte— bestämmelserna. Intagningsrutinerna skulle göras mera kompli- cerade. Dessa svårigheter skulle i stor utsträckning falla på ett enda företag, nämligen posten. Speciella svårigheter att tillämpa skattebestämmelserna skulle uppstå för små distribu-

tionsföretag.

För vår del vill vi i detta avseende anföra följande. Reklam- utredningens invändning om svårigheter för de skattskyldiga att tillämpa reglerna sammanfaller till stor del med vad posten underhand anfört i diskussioner med oss. Posten har framhållit att en skyldighet att bedöma om försändelsernas

innehåll utgör reklam eller inte skulle medföra stora problem

för dess personal.

Enligt vår mening behöver sådana problem inte uppstå. De kan | undvikas genom att de skattepliktiga försändelserna definie— ras på ett starkt schablonmässigt sätt. Därvid kan för det i första de av postens olika försändelseslag som kan komma i 1 fråga lämpligen begränsas till massbrev och gruppreklam.

Dessa försändelseslag används emellertid även för annat än reklam, såsom samhällsinformation, politisk propaganda, böcker, tidningar o.d. Så torde stundom även vara fallet med de distributionstjänster som tillhandahålls av de övriga

distributionsföretagen.

För att på ett enkelt sätt utesluta beskattning av sådana försändelser som sannolikt inte innehåller reklam bör det

vara möjligt att utgå i första hand från avsändarna. Det kan förutsättas att statliga och kommunala myndigheter, politiska

partier och andra ideella organisationer inte annat än undan— tagsvis sänder ut vad som i andra sammanhang är reklamskatte— pliktiga meddelanden i sina försändelser till allmänheten. Vi föreslår att försändelser från dessa avsändare befrias från

skatt. Vidare bör vissa massutskick av böcker, tidningar o.d.

undantas från beskattning.

På detta sätt kan enligt vår mening de påtalade svårigheterna för de skattskyldiga att tillämpa skattereglerna bemästras utan att besvärande över eller underbeskattning av vissa försändelser uppkommer. Sammanfattningsvis är vår uppfattning att en distributionsbeskattning schabloniserad på sätt vi nu angivit, med hänsyn till postens hantering av massbrev och gruppreklam i praktiken inte skulle medföra några av de befa— rade följderna; se vidare om posthanteringen i avsnitt

23.2.2.

b. Möjlighet eller ej att fånga upp samtliga skattepliktiga

trycksaker.

Reklamutredningen anförde också att alla reklamtrycksaker inte skulle kunna uppfångas hos distributionsföretagen. Såda— na trycksaker som distribueras av beställarens försäljare eller återförsäljare skulle falla utanför beskattningen. Man vet inte, anförde utredningen, hur stor del av den totala reklamtrycksaksdistributionen som därigenom skulle undgå beskattning, men det skulle gälla bl.a. all tryckt butiks—

reklam och s.k. sales promotionsmaterial.

Beträffande denna invändning gör vi följande bedömning. De reklamtrycksaker som distribueras av konsulenter eller av beställarens försäljare eller återförsäljare på försäljnings— ställen, mässor eller vid hembesök utgör inte massdistribue— rad reklam i vanlig mening utan är snarare ett hjälpmedel i försäljningsarbete och rådgivning. Det strider inte mot vår uppfattning av vad skatten skall träffa att sådana broschyrer

och beskrivningar, som inte massdistribueras på initiativ av

avsändaren, skulle falla utanför beskattningsområdet.

Eftersom försäljningen av tjänster o.d. till skillnad från

försäljning av fysiskt gods är beroende av skriftligt mate— rial för att åskådliggöra försäljningsobjektet, kan det vida—

re anföras att det nuvarande systemet drabbar tjänstesektorn hårdare än de sektorer som har konkreta produkter att visa

upp.

c. Möjlighet eller ej att åstadkomma en med annonsskatten

likvärdig beskattning.

Reklamutredningen anförde:

Antag att distributionskostnaderna utgör endast ca 30 procent av totalkostnaderna för en genomsnittlig reklamtrycksak. Antag vidare att detta innebär att distributionskostnaderna utgör 50 procent av de kostnader som (i fallet annons) täcks av annonsskatten. För att få fram ett med annonsskatten lik- värdigt beskattningsunderlag skulle man alltså behöva skriva upp distributionskostnaderna med 100 procent, vilket kraftigt skulle gynna Obeskattade distributionsmetoder och därigenom diskriminera mot distributionsföretagen.

Enligt vår mening kan detta resonemang inte vara avgörande för bedömningen. Annonsintäkterna täcker inte bara sina egna kostnader utan lämnar ett överskott och bekostar härigenom också väsentliga delar av den redaktionella verksamheten. Vederlaget för distribution av reklamtrycksaker eller annan

direktreklam täcker inga sådana kostnader. Priset bestäms för

dessa i konkurrens mellan olika distributionsföretag och det finns skäl att tro att priset med knapp marginal överstiger distributörens kostnad.

Med hänsyn till skillnaderna i fråga om prisbildning för dessa reklamslag kan det inte begäras att man för reklam— trycksakerna skall få fram ett med annonsskatten likvärdigt beskattningsunderlag på så sätt som reklamutredningen tänkte sig.

Som framgår av kapitel 23 räknar vi med att skatteintäkterna vid en beskattning i distributionsledet av direktreklamen

blir i stort sett lika höga som de som nu tas in på reklam—

trycksakerna. d. Möjlighet eller ej att beskatta olika reklamtrycksaker likvärdigt.

Reklamutredningen påtalade att distributionskostnaderna va—

rierar dels med vikt (enligt vissa grova viktklasser), dels

med den hastighet varmed trycksaken önskas befordrad, dels

med graden av selektivitet i utsändandet (bl.a. adresserings— kostnad). Dessa variabler samvarierar inte alls eller endast delvis med de produktionskostnader som täcks av annonsskat— ten. För att få fram ett med annonsskatten likvärdigt beskattningsunderlag, skulle man alltså behöva skriva upp distributionskostnaderna med en genomsnittssiffra, vilket skulle gynna påkostade reklamtrycksaker men överbeskatta billiga sådana.

Som vi utvecklat måste beskattningen av reklamtrycksaker i första hand utformas så att man får en konkurrensneutral och enkel beskattning. Om vederlaget för varje slag av offentlig— görande eller spridning av reklam ökas med 11 % uppnås enligt vår mening neutralitet mellan olika reklamslag på ett enkelt sätt.

En övergång från beskattning i produktionsledet till beskatt- ning i distributionsledet måste med nödvändighet gynna de trycksaker som är dyra i framställningen och missgynnar de enklare eftersom portot inte varierar så starkt som tryck- kostnaderna. I viss mån samvarierar kostnaderna så att enkla— re extraprislappar normalt delas ut som oadresserad grupp— reklam tillsammans med andra liknande tryck, dvs. till lägsta möjliga distributionskostnad, medan tunga postorderkataloger distribueras packade och adresserade och följaktligen också

har en högre portokostnad, men produktionskostnaderna har en

betydligt större spännvid.

För en del av den allra enklaste brevlådereklamen kan därför

vårt förslag medföra kostnadshöjningar. Med hänsyn till de förenklingsvinster som kan göras med förslaget får denna effekt accepteras. För att begränsa denna effekt av den före- slagna skatteomläggningen bör vidare beskattningsunderlaget i normalfallet utgöras endast av vederlaget för själva distri—

butionen — oftast portot — och inte omfatta sådana i hante-

ringen näraliggande kostnader som avser adressering, kuverte- ring m.m. med mindre dessa tjänster tillhandahålls av distri-

butionsföretaget.

Vid en samlad bedömning är enligt vår mening flertalet av reklamutredningens invändningar mot en skatt i distributions— ledet väsentligen inte bärande i dag. Vad som återstår är inte av sådan tyngd att det inte uppvägs av fördelarna med

förslaget.

11.4.4 Sammanfattning

Sammanfattningsvis bör alltså reklamtrycksaksbeskattningen , hos tryckerierna upphöra och ersättas av en skatt på distri- butionen av direktreklam. I direktreklamen skall ingå all till brevlådorna eller eljest direkt till mottagarna distri-

buerad reklam, således även annonsblad, presentreklam och

liknande.

I direktreklamen kommer således att ingå försändelser av i

huvudsak följande slag:

- reklamtrycksaker, med eller utan upplåten reklamplats

annonsblad - reklam i text och bild som framställts på sådana sätt att

de inte utgör trycksaker i den gällande snäva betydelsen av

reklamförsändelser som inte utgörs av text och bild, såsom

varuprov, kassettband o.d.

Den närmare utformningen av direktreklambeskattningen behand—

las i avsnitt 21.2.2, 21.3.2 och 21.4.2.

TIDNINGSDISTRIBUERAD DIREKTREKLAM

Med tidningsdistribuerad direktreklam avses här reklam— broschyrer, fotopåsar, annonsblad m.m. som ges ut av någon annan än tidningsutgivaren men som bladas in i och distribue- ras med tidningen. I dag beskattas detta reklammedskick som annons i de tidningar det medföljer, varvid vederlaget för distributionen utgör beskattningsunderlag. Vid denna beskattning beaktas inte att reklammedskicket tidigare har beskattats hos tryckeriet, om fråga är om en reklamtrycksak, eller hos utgivaren, om bilagan är ett annonsblad. Härigenom får tidningarna vid distributionen av denna reklam ett sämre konkurrensläge än andra distributörer av direktreklam, eftersom dessa inte betalar reklamskatt för distribu- tionsvederlaget. Detta är inte väl förenligt med kravet på

konkurrensneutralitet.

Problemet kan lösas på endera av två sätt. Det ena, som för- ordas av dagspressens företrädare, är att reklammedskicket endast beskattas som annons i tidningen, och således för dagspressens del med 4 % av vederlaget. Med en beskattning av direktreklamen i distributionsledet, som vi föreslagit (se kapitel 11), är denna lösning fullt möjlig. Om beskattningen av reklamtrycksaker som sprids på andra sätt även fortsätt- ningsvis skall ske hos tryckerierna, uppstår däremot svårig— heter eftersom tryckerierna då inte kan känna till distribu— tionssättet och således inte veta om de skall redovisa skatt

för framställningen av trycksaken.

Det andra alternativet är att när det gäller denna reklam

betrakta tidningarna som distributörer av direktreklam och

beskatta dem härför med samma skattesats, ll %, som vi före—

slår skall gälla för sådana distributörer.

Svenska Tidningsutgivareföreningen har anfört bl.a. att det

är väsentligt att bilagebegreppet anpassas till tryckfrihets— förordningens (TF) terminologi.

TF innehåller särskilda regler om ansvar och rättigheter för utgivare av periodiska skrifter och för tryckfrihetsrätten erfordras således definitioner av vad som omfattas av dessa

regler.

I 1 kap 7 & TF stadgas bl.a. följande:

Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen, samt därtill hörande löpsedlar och bilagor.

I en kommentar till TF har beträffande detta lagrum uttalats: "I den periodiska skriften ingår till denna hörande löpsedlar och medföljande bilagor. Dessa är således underkastade de för periodisk skrift gällande reglerna. Löpsedeln skall således icke främst ses som en marknadsföringsåtgärd utan som ett led i nyhetsförmedling och opinionsbildning. Till bilagorna räk—

nas icke endast söndagsbilagor e.d. utan även bokkataloger

och annat reklamtryck som stundom bifogas tidningar." (Gustaf Petrén Tryckfrihetslagstiftningen, 6:e upplagan s. 18-19).

I en skrivelse till utredningen den 25 mars 1987 synes Svenska Tidningsutgivareföreningen ha intagit motsatt stånd- punkt, alltså att den samdistribuerade reklamen tryckfrihets— rättsligt sett inte ingår i tidningen och att den inte bör betecknas som bilaga till tidningen (se avsnitt 8.2). Mycket synes också tala för en sådan uppfattning. Det är svårt att

se att reklammedskicket skulle utgöra ett led i nyhetsförmed-

ling och opinionsbildning.

Utöver Petréns återgivna uttalande synes någon diskussion inte förekomma i doktrinen om den samdistribuerade reklamens tryckfrihetsrättsliga ställning. Inte heller har frågan varit

föremål för prövning av domstol.

Allmänt kan det sägas att kommersiell reklam har ett svagare tryckfrihetsrättsligt skydd än andra skrifter, vilket bl.a. gör det möjligt att i vanlig lag reglera reklamens utform- ning. Detta förhållande kan dock inte utan vidare medföra att den ena eller den andra ståndpunkten är rätt i frågan huruvi— da den samdistribuerade reklamen ingår i den tidning som den medföljer eller ej. Något säkert ställningstagande i tryck— frihetsrättsligt hänseende synes för närvarande inte kunna göras i denna fråga.

En anpassning till tryckfrihetsrättsliga definitioner enligt Tidningsutgivareföreningens framställning har ett praktiskt värde endast i den mån dessa definitioner är säkra och all— mänt omfattade. Då så enligt vår mening inte är fallet i fråga om tidningarnas reklamdistribution får en praktisk och materiellt tillfredsställande utformning av beskattningen i det nu aktuella hänseendet grundas på andra överväganden.

Valet mellan de två alternativen påverkar inte omfattningen av de tjänster som vederlaget avser, dvs. vad som ryms i beskattningsunderlaget. Det påverkar däremot skattesatsen, dock endast för dagstidningarna där den med oförändrade nor-

mer för det indirekta presstödet blir 4 % vid annonsbeskatt—

1 ning och 11 % vid direktreklambeskattning.

Eftersom de tidningar som skulle bli skattskyldiga för rek- lamskatt på direktreklam redan är och kommer att vara skatt- skyldiga för annonser saknas det ur skatteadministrativ syn— vinkel betydelse vilket beskattningssätt man väljer.

Enligt vår mening fungerar pressens befattning med direktrek—

lamen i direkt konkurrens med andra distributörer på denna

marknad. Likformighetsskäl talar således för att pressens

distribution av direktreklam bör beskattas enligt samma skat—

tesats som avses gälla för övriga direktreklamdistributörer,

dvs. den högre skattesatsen.

För detta alternativ talar också att en övergång till enbart annonsbeskattning skulle innebära en påtaglig skattesänkning för sådana reklamtrycksaker som distribueras tillsammans med dagspress. En sådan skattesänkning skulle främja en överstyr- ning av direktreklam från posten och andra direktreklamdist— ributörer till dagstidningarna. I praktiken skulle detta medföra en ökning av det indirekta presstödet, som i första

hand skulle gynna de större tidningarna.

Annonsbeskattning av den medskickade reklamen skulle sanno— likt också medföra en ökning av den tidningsdistribuerade direktreklamen på tidningsannonsernas bekostnad, eftersom beskattningsunderlaget blir högre på annonserna. Detta kan tidningarna motverka med prissättningen. Konkurrensen på reklammarknaden mellan olika tidningar kommer emellertid att

tendera att pressa priset på reklammedskick.

Vid en samlad bedömning förordar vi det alternativ som inne— *

bär en beskattning av vederlaget för tidningarnas reklammed— skick med 11 % liksom för andra reklamdistributörer.

DATABASREKLAM

Enligt direktiven ingår i vårt uppdrag att lämna förslag om beskattning av databasreklam, dvs. reklam som sprids från

databaser via datakommunikation, framför allt Videotex.

I avsnitt 7.1.2 har lämnats en kort presentation av videotex- tekniken och annan datakommunikation samt de befintliga och planerade videotexsystemen i Sverige. I detta kapitel redovi— sas först i avsnitt 13.1 rättsläget i fråga om reklam i vi— deotex m.m. och därefter beskrivs i avsnitt 13.2 våra över-

väganden om skatt på sådan reklam.

13.1 Reklam 1 Videotex m.m.

Denna fråga har behandlats i flera offentliga utredningar. I informationsteknologiutredningens betänkande (SOU 1981:45

s. 171 ff) Nya medier text—TV, teledata föreslog majorite— ten förbud mot reklam i teledatamediet (=videotex). Detta förslag kritiserades emellertid och kom aldrig att ligga till grund för lagstiftning.

År 1984 stannade massmediekommittén (U 1982:O7) i sitt betän— kande (SOU l984:65) Via satellit och kabel för att det var orealistiskt att förbjuda reklamen i en viss kommunikations— teknik och föreslog att reklam skulle få sändas under former

som kunde godtas.

Videotexbranschen förutsattes själv se till att mediet inte skulle missbrukas genom att fyllas med felaktiga eller miss— ledande uppgifter eller med pornografiskt eller på annat sätt

"oetiskt" material.

Inte heller detta förslag ledde till lagstiftning och för

närvarande åligger det den sittande radiolagsutredningen att pröva frågan.

Problemet är den tekniska likhet som datakommunikationen, alltså överföringen av information från databasen till mot— tagarapparaten, har med TV- och radiosändningar. I radiolagen har de senare medierna definierats genom tekniska beskriv- ningar. Trådsändning definieras sålunda i l ä radiolagen som ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor, vilka är bundna vid särskilt anord— nad ledare. För att få sända radioprogram, varmed enligt

samma lagrum avses annat än enkla meddelanden om tid, väder— lek, nyheter eller dylikt, i trådsändning till mer än 100 hushåll krävs tillstånd av kabelnämnden (se kapitel 15). Sådant tillstånd kan återkallas om kommersiell reklam före-

kommer i sändningarna.

Datakommunikation över kabel utgör alltså trådsändning i radiolagens mening. Frågan om den sända informationen utgör radioprogram är inte lika självklar eftersom radiolagens definition av sådant program gör undantag för "enkla medde— landen". Detta undantag har tillkommit för att göra det möj—

ligt att även sända fröken Ur, TT-nyheter etc. över telefon.

Det har sagts att reklammeddelanden aldrig kan rymmas under beskrivningen "enkla meddelanden" men saken har inte prövats. Det skulle ju med visst fog kunna hävdas att uppmaningen "Köp Volvo!" är ett enklare meddelande än flertalet nyheter eller värderprognoser. Emellertid får det vid en samlad bedömning antas att den mängd information som kan inhämtas i ett ut—

vecklat videotexsystem är för komplicerad för att kunna hän-

föras till det tillståndsfria området.

För en sådan tolkning talar också att kabelnämnden i två beslut november 1987 konstaterat att text—TV—sidor från två lokal—TV—företag innehållit kommersiell reklam. Nämnden kon— staterar i det ena fallet att reklaminslag har förekommit i viss kabeltext och i det andra att text—TV-sändningarna en viss dag innehöll flera annonssidor för olika livsmedelsbuti— ker. De ifrågavarande texterna hade en mycket enkel utform— ning. Kabelnämnden har ändå ansett att sändningarna omfattas av tillståndsplikten. Något skäl att förutsätta en annan bedömning i fråga om Videotex föreligger enligt vår mening

inte.

I sammanhanget kan noteras att beskrivningen av Videotex som trådsändning inte är helt okontroversiell. Bl.a. har det hävdats att meddelanden i Videotex över huvud taget inte

sänds utan hämtas ur databasen av användaren.

Mot den invändningen kan, så vitt gäller tillämpningen av radiolagen, anföras att lagstiftaren, om begreppet sändning inte hade avsetts omfatta meddelanden som avsändaren själv måste beställa, inte skulle ha behövt göra något undantag för Fröken Ur och TTs telefonnyheter, vilka båda, med nyss nämnda

terminologi inte sänds utan hämtas.

Vidare är det, enligt vår mening, med normalt språkbruk rim- ligare att säga att information, som med elektromagnetiska vågor överförs från en databas i Chicago till en bildskärm i Mälardalen, har sänts dit än att säga att mottagaren har

hämtat informationen.

Anledningen till att inget tillstånd från kabelnämnden för närvarande krävs för videotexsystem synes således inte vara att sändningarna inte ansetts utgöra radioprogram enligt radiolagen. Skälet torde i stället vara att sändningarna ännu

inte i någon kommun når 100 hushåll, vilket är gränsen för tillståndstvånget. Med den kraftiga expansion som videotexan— vändningen kan väntas få genom Teleguideprojektet (se aVsnitt 7.1.2) är det emellertid nödvändigt att frågan får en lös- ning. Från radiolagsutredningen har underhand erfarits att

man avser att lämna förslag i denna fråga under 1988.

Etiska riktlinjer för Videotex

Videotexföreningen, som bildades 1983 för att främja video— texanvändningen, har utformat etiska riktlinjer för Videotex. Riktlinjerna är indelade i sju avsnitt, som behandlar avgif— ter, avtal om ansvarsfördelning och abonnemang, anpassning till datalagen och till pressetiska regler för nyhetsförmed— ling, bildutformning och tekniska frågor. Det sjätte avsnit- tet innehåller följande regler om hur reklam skall förmedlas

genom Videotex:

De allmänna krav som ställs på marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter i lagstiftning eller från affärsetisk synpunkt, t ex i Internationella Handelskammarens reklamkodex Grundregler för reklam, gäller även för Videotex och avser alla som verkar i eller genom mediet - informa— tionslämnare, samordnare av tjänster och de som tillhandahål- ler tekniken.

Dessutom gäller följande, av datortekniken föranledda särskilda krav:

- Reklam 1 Videotex bör vara uppsökt. Det innebär att en användare ska informeras i förväg om att endast ett visst kommando leder till ett reklaminslag.

En uppsökt bild får inte föregås av s k mellanliggande reklam. Denna begränsning gäller inte terminaler i publika miljöer.

— Reklam är tillåten även på begränsad del av index och meny— bilder under förutsättning att användaren informerats i förväg, t ex i samband med undertecknandet av avtalet för abonnemanget, om att reklam kan förekomma även på sådana bilder.

13.2 Beskattning av databasreklamen

Sammanfattningsvis förutsätts reklam således kunna förekomma i Videotex och liknande system för datakommunikation. För de system som skall vara tillgängliga för allmänheten genom terminaler i hemmen föreligger för närvarande i princip samma rättsliga hinder som mot reklam i egensänd kabel—TV Det är emellertid, med hänsyn till radiolagsutredningens direktiv, sannolikt att detta hinder kommer att undanröjas inom en nära framtid. För närvarande planeras en väsentlig utvidgning av hushållsanvändningen av Videotex under början av 90—talet. Detta videotexsystem avses bli delvis reklamfinansierat. Det är uppenbart att sådan databasreklam bl.a. rymmer förutsätt— ningar för att konkurrera på den lokala annonsmarknaden med extraprisannonser o.d. Den kommer därvid att konkurrera med tidningar och annonsblad. Med de nuvarande reglerna saknas

emellertid förutsättningar för att beskatta denna reklam.

Videotexsystem med bildskärmar som ställts upp i offentliga lokaler används redan i dag för reklamändamål. Någon reklam— skatt utgår inte på vederlaget för denna reklam.

Kravet på likformig beskattning medför redan med hänsyn till den befintliga tekniken och de i publika miljöer uppställda terminalerna att databasreklamen bör beskattas. Åtskilliga frågor uppkommer om skattens utformning. Denna behandlas i 21 kap.

ELEKTRONISK POST M.M.

I avsnitt 7.1.3 har vi något redovisat den elektroniska pos- tens möjliga användning i reklamen. Vi har bl.a. anfört att de befintliga systemen endast rymmer ett litet antal privata användare och att användarna - företag och privatpersoner - är anslutna till olika smärre system som ännu inte på något

effektivt sätt länkats samman.

Det kan emellertid antas att antalet användare kommer att öka och organisationen av nätet att utvecklas inom den närmaste tiden. Allteftersom detta sker blir förutsättningarna för massdistribuerad reklam på detta sätt större. Detta talar i och för sig för en regel om beskattning av sådan reklam. Det visar sig emellertid för närvarande vara svårt att finna metoder för sådan beskattning.

Den elektroniska posten liknar den vanliga posten - och skil— jer sig från videotex - genom att den är individuellt adres- serad. Meddelandet ligger således inte lagrat i en databas för att sändas till envar som slår upp en viss "sida" i denna

utan det sänds från en terminal, en användare, till en eller

. I ! | flera andra. Detta innebär också att det finns en aktiv av— sändare och meddelandet sänds alltså - till skillnad från vad I som gäller i fråga om Videotex inte på mottagarens initia—

' tiv. Slutligen är det, precis som med posten, både av integ-

ritetsskäl och praktiska skäl, uteslutet att bygga upp ett

skattesystem på vad som faktiskt ryms i meddelandena.

Sättet att sända reklam i elektronisk post torde också komma att likna direktreklamen. Redan nu finns i många system funk—

tioner som möjliggör massutskick.

Problemet med beskattningen ligger i svårigheten att finna aktörer som kan anses lämpliga som skattskyldiga för den elektroniska posten.

Som nämnts bör antalet skattskyldiga vara begränsat. Det är dessutom nödvändigt att varje skattskyldig utan stort besvär kan avgöra när skatteplikt föreligger och hur stort vederlag som är hänförligt till den skattepliktiga verksamheten. Vida- re bör den skattskyldiges verksamhet ge möjlighet till kontroll från beskattningsmyndighetens sida av att skatten

blivit rätt redovisad.

I den elektroniska posten finns bara två aktörer, nämligen användaren och den som upplåter utrymme i nätet, här kallad nätägaren. Mot bakgrund av våra tidigare ställningstaganden bör nätägaren, den som uppbär vederlag för distributionen, i första hand komma i fråga som skattskyldig. Med den teknik som finns i dag är det emellertid inte möjligt för nätägare att registrera om massutskick av likadana meddelanden äger rum. Att lägga in kontroller av sådana massutskick i nätet

skulle för närvarande kräva stora investeringar.

Det återstående alternativet, att göra avsändaren skattskyl— dig, är olämpligt av flera skäl. Först och mest väsentligt är vid detta alternativ att kontrollmöjligheter i stort sett

saknas.

Därtill kommer att alternativet avviker från den av oss om— fattade principen att det är den mot vederlag, för annans räkning spridda och offentliggjorda reklamen, som skall be— skattas. Genom att inget vederlag utgått måste beskattnings—

värdet bestämmas efter skälig grund. En sådan bedömning fram—

står inte som lämplig för den elektroniska posten.

Vid en samlad bedömning, varvid även beaktats att de årliga intäkterna av en beskattning av reklam i elektronisk post ännu inte på flera år kan beräknas uppgå till annat än margi— nella belopp, finner vi att någon beskattning av sådan reklam inte bör ske för närvarande. Under de kommande åren bör emel- lertid uppmärksamhet ägnas åt användningen av elektronisk

post för reklam och frågan om reklambeskattning av mediet kan

senare behöva omprövas.

I detta kapitel skall frågor om reklam i radio och TV behand- las. Därvid skall i korthet redovisas huvuddragen av den radiorättsliga regleringen. Det finns också anledning att beröra den oklarhet som råder beträffande rätten att vidare-

sända satellitprogram.

Därefter diskuteras översiktligt om och hur beskattning kan

ske av reklam i olika slag av radio- och TV-sändningar.

15.1 Allmänt om den radiorättsliga regleringen

Radialagen är den grundläggande författningen för radio— och TV-verksamheten i vårt land. För tre typer av sändningar - närradio, radiotidningar och kabelsändningar - finns dessutom regler i andra författningar. Dessa är närradiolagen (1982: 459), lagen (l981:508) om radiotidningar och lagen om lokala kabelsändningar (kabellagen).

I 1 & radiolagen definieras vissa begrepp som ligger till grund för regleringen, bl.a. radiosändning, trådsändning och rundradiosändning.

Med radiosändning förstås ljud, bild eller annat meddelande soulsänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frek- vermer är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i

rynren utan särskilt anordnad ledare.

Med trådsändning avses ljud—, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare.

En rundradiosändning är en radiosändning som är avsedd att

tas emot direkt av allmänheten.

Radioprogram, slutligen, är en radio— eller trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt. Till radioprogram i denna mening räknas alltså även TV—program.

15.2 Tillstånd att sända radio och TV i Sverige

För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosänd— ning krävs tillstånd av regeringen (5 5 första stycket radio—

lagen).

Sådana tillstånd har endast företagen Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Dessa företag är därmed s.k. program— företag i radiolagens mening.

Närradio får emellertid sändas efter tillstånd av närradio— nämnden (3 6 närradiolagen). Med närradio avses rundradio— sändningar med begränsad räckvidd av ljudradioprogram (l & närradiolagen). I februari 1988 uppgick antalet närradioföre— ningar med tillstånd till 2 116.

Enligt 5 5 andra stycket radiolagen krävs det tillstånd av regeringen för rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning, om sändningen sker till bostäder och når fler än 100 bostäder. En motsvarande tillståndsplikt för lokala trådsändningar föreskrivs i kabellagen. Den tillståndsbevil— jande myndigheten enligt kabellagen är kabelnämnden.

Tillstånd av regeringen krävs slutligen för rätt att sända radiotidning i rundradiosändning eller i trådsändning som når fler än 100 bostäder, 2 5 lagen om radiotidningar och 2 5 förordningen (1981:512) om radiotidningar. En radiotidning är ett radioprogram som är avsett för synskadade och som har en eller flera tryckta nyhetstidningar som förlaga (1 5 lagen om

radiotidningar).

Räckvidden av radiolagens och kabellagens tillståndskrav i fråga om trådsändningar begränsas genom föreskriften i 5 a 5 första stycket radiolagen. Där anges att radioprogram i rund— radiosändning som har tagits emot i centralantennanläggning utan särskilt tillstånd får sändas vidare till mottagare inom fastighet som är ansluten till anläggningen. Detta betyder att exempelvis dagens båda marksända svenska TV—kanaler får vidaresändas fritt i kabel. Det betyder också att rundradio-

sändningar från satellit får sändas vidare fritt via kabel.

I 10 och 11 55 radiolagen föreskrivs straff och förverkande för vissa överträdelser av den radiorättsliga lagstiftningen,

exempelvis sändning av radioprogram utan erforderligt till— stånd.

15.3 Aktuella radio— och TV—sändningar till svenska hushåll

15.3.1 Sveriges Radio—koncernens sändningar

Med Sveriges Radio—koncernens, dvs. programföretagens, sänd— ningar avses riksradions tre program, lokalradions och ut— bildningsradions sändningar samt de båda TV—kanalerna.

I dag får det förutsättas att så gott som alla svenska hus— håll har tillgång till radio eller TV, oftast bådadera. Om— kring 3,2 miljoner hushåll betalar mottagaravgift för innehav

av TV—mottagare (TV-licens); för ljudradioapparat utgår ingen sådan avgift. Enligt Sveriges Radio AB byrå för publikunder—

sökningar, PUB, lyssnar i genomsnitt 75 % av befolkningen på något av ljudradions tre program en genomsnittlig dag, och lika många ser på någon av de två TV—kanalerna.

15.3.2 Närradio

Närradioverksamhetens syfte är att möjliggöra för medborgarna att genom sina folkrörelser och föreningar använda radion för information, utbildning och agitation. Närradion skall såle- des ses som en särskild radiokanal för föreningslivet.

Tillstånd till närradiosändningar ges till föreningar. För närvarande - i februari 1988 har 2 116 sammanslutningar sådant tillstånd. Under 1987 sändes 3 100 tim. närradio per

vecka i landet, dvs. i genomsnitt 1,5 timmar per tillstånds—

innehavare.

PUB gjorde 1984 en undersökning av lyssnandet på närradio och lokalradio. Man fann att ungefär 3 % av befolkningen i åld- rarna 9-79 år i kommuner som hade närradio lyssnade på denna en genomsnittlig dag. Närradiokommittén, som redovisat även andra mindre undersökningar, kommenterar PUBs jämförelsevis låga lyssnarsiffror med att antalet lyssnare stiger när sänd— ningen har pågått ett tag och att åtskilliga av de sändar— föreningar som ingår i undersökningen hade startat kort tid innan den genomfördes. Någon senare undersökning av lyssnar-

antalet finns emellertid inte. 15.3.3 Kabel—TV

Vidaresänd kabel-TV

Med Vidaresänd kabel—TV avses TV—sändningar, vanligen via satellit, som tas emot i särskild utrustning, t.ex. en para— bolantenn, och vidaresänds över ledning till mottagaren. Den

som äger de ledningar som avses brukar kallas nätägaren. Enligt kabellagen krävs det tillstånd för sådan vidaresänd—

ning. I februari 1988 hade 241 nätinnehavare tillstånd att vidaresända satellitsändningar. Televerket är den enda nätägaren med verksamhet i hela landet och når 80 % av kabel—TV-hushållen. Särskilt på större orter finns emellertid

bostadsföretagen ett bolag, Stjärn—Nät, som med sitt kabelnät

konkurrerar med televerket.

[ andra nätägare. I Stockholm äger t.ex. de allmännyttiga [ l 1

I dag är ca 380 000 hushåll anslutna till kabelnätet. Detta

medför att ca en miljon människor i landet kan se kabel—TV. Enligt prognoserna väntas 700 000 hushåll ha kopplats in på

nätet 1990.

De hushåll som är anslutna till televerkets kabelnät har

tillgång till tio kanaler. Detta är det s.k. basutbudet. Dessutom kan man mot särskild avgift abonnera på en eller

i Basutbud Avsändarland Sky Channel (med bl.a. England ; God Morgon Skandinavien)

* Super Channel England ? World Net USA TV 5 Frankrike ' Cable News Network USA i Moskva TV l/Horizont Sovjet MTV Europe USA/England ; Danmark ; TV 3 Scan—Sat Sverige/Norge/ % Danmark TV Scandinavia Sverige

Tilläggsutbud

i Filmkanalen England/Sverige Screen Sport England Children's Channel England Film Net Sverige Art's Channel England Life Style England

flera kanaler ur det s.k. tilläggsutbudet.

ställning framgår vilka kanaler som för närvarande i mars

Av följande upp—

1988 — är möjliga att ta emot från satellit.

Finansieringsform

Reklamfinansierad

Reklamfinansierad Statl.finansierad Statl.finansierad Reklamfinansierad Statl.finansierad Reklamfinansierad

Reklamfinansierad

Reklamfinansierad

Betal-TV Betal—TV Betal—TV Betal—TV Betal-TV Betal—TV

Egensänd kabel—TV

De kabelnät som används för vidaresändning av satellitsänd— ningar kan också användas för distribution av lokala TV—pro— gram. Kabellagen innehåller också regler om sådana sänd- ningar, s.k. egensändningar. Tillstånd till egensändningar kan endast ges till lokala kabelsändarföretag och omfattar i likhet med vidaresändningstillstånden - endast ett begrän- sat område, vanligen högst en kommun.

De lokala kabelsändarföretagen skall inrymma företrädare för olika intressen och meningsriktningar. 1 februari 1988 hade 15 lokala kabelsändarföretag fått tillstånd till egensänd— ningar.

15.4 Reklamförbudet

Det förbud som gäller mot reklam i Sveriges Radio ABs sänd— ningar, i närradion och i de två slagen av kabel—TV vidare— sänd och egensänd vilar på regler, som är både materiellt och formellt olika. Förbudets efterlevnad övervakas dessutom

av skilda kontrollorgan. Här skall kort redovisas innehållet i dessa regler och vilka remedier som står till buds vid

överträdelser.

15.4.1 Sveriges Radio—koncernens sändningar

Förbudet mot reklam

I 6 $ radiolagen föreskrivs att programföretagen, dvs. Sveri- ges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB, skall iaktta opartiskhet och saklighet i sin programverksamhet. Redan denna grundläg—

gande regel utgör ett hinder för kommersiell reklam. Kravet

på opartiskhet tar nämligen bl.a. sikte på just reklambetonat

gynnande av ett särskilt företag eller en viss produkt.

Utöver denna regel anges i lagrummet att det i ett avtal mellan regeringen och ett programföretag som villkor för sändningsrätt får tas in bl.a. föreskrift om förbud mot kom— mersiell reklam eller mot program som bekostas av annan än

programföretag.

Nu gällande avtal mellan staten och programföretagen har trätt i kraft den 1 juli 1986. Enligt en i de olika avtalen likalydande bestämmelse får ett programföretag inte mot ve— derlag medge kommersiell reklam i program eller program— inslag. Företaget får inte heller sända ett visst program eller programinslag, om företagets rätt att sända programmet eller inslaget är beroende av att någon annan än ett bolag inom koncernen utger ersättning till den som upplåter rät-

ten. Detta är det s.k. sponsringsförbudet.

Radionämnden

Radionämnden, som är en statlig myndighet, övervakar enligt 7 5 radiolagen och förordningen (l978:482) med instruktion för radionämnden att programföretagen utövar sina sändnings- rättigheter i överensstämmelse med 6 5 radiolagen och de avtal som staten har ingått med vart och ett av företagen. Program som har sänts i närradion eller i lokala kabelsänd— ningar prövas inte av radionämnden, utan av närradionämnden

eller kabelnämnden som behandlas i följande avsnitt.

övervakningen sker i form av efterhandsgranskning. Gransk— ningsärenden anhängiggörs på följande tre sätt:

- Anmälan lnitiativbeslut av nämnden

Underrättelse från programföretag med anledning av begäran

om beriktigande eller genmäle.

Besluten i granskningsärenden fattas av nämnden vid samman— träde eller, såvitt avser friande beslut i ärenden som inte är av större vikt eller av principiell betydelse, av nämndens

direktör.

Följande tre olika typer av beslut förekommer:

Fällande beslut: brott föreligger mot radiolagen eller avtalet med staten. Kritiserande beslut: brist har konstaterats men har inte bedömts som sa allvarlig att brott mot radiolagen eller avtalet föreligger. Friande beslut: brott mot radiolagen eller avtalet förelig- ger inte.

Viktiga beslut förs ut till massmedia genom TT—kommunikéer och genom direkta kontakter med dagspressen. Programföretag är skyldigt att redogöra för fällande beslut i sina sänd- ningar. Några andra sanktionsmöjligheter har nämnden inte.

Besluten kan inte överklagas. 15.4.2 Närradiosändningar Förbudet mot reklam

Enligt 10 & närradiolagen får kommersiell reklam inte sändas i närradio. Vidare gäller att ett program eller programinslag i närradion inte får bekostas med pengar eller annan egendom som har ställts till sammanslutningens förfogande under förutsättning att programmet eller inslaget sänds. Närradions uppgift — att utgöra språkrör för olika föreningar och intressegrupper — medför naturligen att något krav på opartiskhet inte kan ställas. Däremot stadgas i 9 & närradiolagen ett förbud mot inslag som kränker principer om

alla människors lika värde och den enskilda människans frihet

och värdighet.

Närradionämnden

Närradionämnden, som har funnits sedan 1986, skall bevaka att tillståndshavare inte överträder de regler som gäller enligt närradiolagen, alltså bl.a. förbudet mot kommersiell reklam. Nämnden har i allt väsentligt samma arbetsformer som kabel—

nämnden och delar också kansli med denna.

Till skillnad från radionämnden får närradionämnden återkalla sändningstillstånd om en sändande sammanslutning bryter mot reklamförbudet i 10 5 närradiolagen. Nämndens beslut kan överklagas till kammarrätten i Stockholm. Under 1987 avgjorde närradionämnden 12 ärenden angående ifrågasatt reklam. Nämn- den återkallade sändningstillståndet i ett fall, kritiserade

ett inslag utan att återkalla tillståndet och friade de anmälda eller på eget initiativ granskade inslagen i tio

fall.

15.4.3 Kabelsändningar

Förbudet mot reklam

Icke tillståndspliktiga kabelsändningar

Kabelsändningar till andra lokaler än bostäder får bedrivas fritt. Samma sak gäller kabelsändningar som inte når fler än

100 bostäder.

Beträffande dessa kabelsändningar gäller inga särskilda rest— riktioner med avseende på reklam och sponsring. Det är följ- aktligen tillåtet med både reklam och sponsrade program.

Tillståndspliktiga kabelsändningar

Reklamförbudet i kabellagen har utformats som en rätt för kabelnämnden att dra in tillstånd eller förbjuda vidaresänd-

ning i vissa fall. Så kan t.ex. tillstånd till egensändning

återkallas av kabelnämnden om tillståndshavaren har medgett kommersiell reklam i sändningarna eller gjort reklam för egen kommersiell verksamhet i dessa (23 & kabellagen).

Fortsatt vidaresändning från satellit i fast trafik får för- bjudas av nämnden om det i programkanalen under en längre tid och i betydande omfattning har förekommit sådan kommersiell reklam som måste anses riktad särskilt till svenska konsumen— ter (24 5 kabellagen). Med satellit i fast trafik avses s.k. kommunikationssatelliter, som sänder med så låg effekt att det för mottagningen krävs speciell utrustning. Regeln gäller således inte de direktsändande satelliterna vars sändningar kan tas emot med enklare utrustning. Avsikten är att förhind- ra att det uppkommer programkanaler med ett omfattande rek- laminnehåll riktat mot Sverige. Reklam kan anses riktad sär— skilt till svenska konsumenter om reklamutbudet utgår från speciellt svenska förhållanden exempelvis genom att ange försäljningsställen i Sverige eller priser i svenska kronor. Karaktäristiskt kan vara, att reklamen är på svenska språket (prop. 1984/85:199 s. 46).

Att märka är, att förbud mot vidaresändning endast får medde—

las, om det med hänsyn till sändningarnas art och programka— nalens karaktär och inriktning bedöms att ett förbud för

programkanalen är godtagbart från yttrandefrihets— och infor— mationsfrihetssynpunkt (24 å andra stycket radiolagen). Något

avgörande där denna regel tillämpats föreligger inte. Kabelnämnden

Kabelnämnden har samma organisation och arbetsformer som

närradionämnden och delar kansli med denna.

Kabelnämnden har hittills haft att ta ställning till två reklaminslag i satellitsändningar där förbud kunnat komma i

fråga. Nämnden fann i båda fallen att inslagen, som hade

svenskt tal, genom sin utformning fick anses vara riktade

särskilt till svenska konsumenter men att reklaminsatsen ännu

inte nått sådan omfattning att det fanns grund för ingripande från kabelnämndens sida.

Under 1987 har nämnden också på eget initiativ granskat några lokala kabelsändarföretags egensändningar. I flera fall fann nämnden att kommersiell reklam hade förekommit. Nämnden nöjde sig dock med att i skrivelser erinra företagen om kabellagens bestämmelser.

Kabelnämndens beslut att medge eller dra in tillstånd över— klagas till kammarrätten i Stockholm.

Enligt svensk lagstiftning gäller inte några restriktioner i fråga om reklam för program som sänds via satellit från ut— landet och är avsedda att tas emot av hushållen i Sverige direkt eller via centralantennanläggning. Enligt 5 a & radio- lagen första stycket får ju radioprogram i rundradiosändning som har tagits emot i centralantennanläggning utan särskilt tillstånd sändas vidare till mottagare inom fastighet som är ansluten till anläggningen. Bestämmelsen tillkom innan sänd— ningar via direktsändande satelliter var aktuella och mass—

mediakommittén ansåg att bestämmelsen gällde även dessa sänd—

ningar. 15.4.4 Direktsändning från satellit

Någon möjlighet att från svensk sida bestämma över innehållet

i direktsändningar från utlandet finns för närvarande inte.

Några bindande internationella överenskommelser beträffande programinnehåll som måste iakttas i de stater varifrån sänd— ningarna kommer har inte träffats. Europarådets ministerkom— mitté har i februari 1984 kommit överens om en rekommendation beträffande användningen av satellitkapacitet för överförande

av radio- och TV—program. Där sägs bl.a. beträffande program— innehåll (3.):

Den som gör reklam är skyldig att följa den lagstiftning som är tillämplig i den stat, varifrån sändning sker och att ta den hänsyn till den mottagande statens lagar som är motiverat med tanke på hur stor andel av publiken som finns i landet i

fråga.

Det finns inte någon bestämmelse beträffande reklam i svensk lagstiftning som sändarföretagen är skyldiga ens enligt re— kommendationen att iaktta. Bestämmelsen om opartiskhet rör

endast rundradiosändning från radiosändare här i landet med stöd av tillstånd av regeringen. Reklamförbudet återfinns i avtalen med de programföretag som fått sådant tillstånd.

15.5 Vidaresändning från direktsändande satelliter 15.5.1 Allmänt

Det nuvarande regelsystemet tillåter som nämnts fri vidare— sändning av rundradiosändningar, dvs. av sändningar via etern som är avsedda att tas emot direkt av allmänheten. Eftersom envar i informationsfrihetens intresse tillåts att med egen utrustning ta emot sådana sändningar, har det inte ansetts lämpligt att begränsa rätten till vidaresändning.

När denna regel lagfästes i 1966 års radiolag förekom knap— past någon reguljär rundradiosändning över satellit. De sa— telliter som började användas under senare delen av 60-talet var s.k. kommunikationssatelliter, som sände med så låg ef— fekt att det för mottagningen behövs särskild utrustning. I praktiken kunde därför dessa program endast nå hushåll som var anslutna till en mottagarutrustning av erforderlig kapa—

citet, dvs. en stor parabolantenn.

För vidaresändning av sådana program krävs som tidigare nämnts tillstånd av kabelnämnden. En fri sändningsrätt har

bedömts ge nätägaren en monopolställning som skulle kunna beränsa andras yttrandemöjligheter.

De direktsändande satelliterna sänder med så hög effekt att sändningarna kan tas emot med tämligen enkel utrustning, så överkomlig i pris att den väl kan anskaffas av enskilda hus— håll eller grupper om färre än 100 hushåll.

Därför anses dessa sändningar vara avsedda att tas emot di- rekt av allmänheten. Enligt förarbetena till kabellagen får de därmed anses utgöra rundradiosändning och får följaktligen vidaresändas fritt inom en fastighet. Det uttalas dock att denna bedömning grundar sig på antagandet att sådana satelli— ter kommer att användas för nationell rundradioverksamhet som kringgärdas av regler och principer för sådan verksamhet, samt att reglerna kan komma att omprövas om de direktsändande

satelliterna tas i anspråk av kommersiella företag.

Under 1988 kommer de första direktsändande satelliterna för sändningar till europeiska länder att tas i bruk. Redan nu är det klart att vissa kanaler som sänds via dessa satelliter kommer att användas av kommersiella intressen. över de skan— dinaviska länderna sänds redan från årsskiftet 1987/88 en reklamfinansierad kanal med namnet TV 3 som ägs av det svens— . ka Industriförvaltnings AB Kinnevik. Under våren 1988 har också TV—sändningar startats som i och för sig kan tas emot i hela Europa men som med hänsyn till språk, reklam etc. måste

anses riktade mot Sverige.

TV 3 kommer efter en övergångsperiod att sända sina program

över en direktsändande satellit.

! Denna reklamfinansierade kanal får då utan särskilt tillstånd vidarebefordras i kabelnät. Härigenom undanröjs det reklam—

hinder som ligger i att kabelnämnden kan dra in tillståndet

i om tillståndshavaren har medgett kommersiell reklam i sänd— i ningarna eller gjort reklam för egen kommersiell verksamhet i I

dessa.

15.5.2 Radiolagsutredningens förslag

Mot bakgrund av den utveckling som således förefaller omedel- bart förestående har radiolagsutredningen i ett delbetänkande (SOU l987z63 Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät) föreslagit följande.

Terrestra rundradiosändningar, dVS. sådana som inte sänds via satellit utan härrör från sändare på jorden eller i luftrum— met, skall även i fortsättningen få vidaresändas fritt. Sa— tellitsändningar skall däremot endast få vidaresändas fritt om de kommer från programföretag inom Sveriges Radio—koncer— nen eller från något av de företag i de andra nordiska län— derna som enligt dessas lagar har rätt att sända TV i riks- täckande rundradiosändningar från jordbaserade sändare, dvs. Danmarks Radio och TV 2, Norsk rikskringkastning, Rikisutvar— pid (Island) och Oy Yleisradio Ab (Finland).

Radiolagsutredaren påpekar att en sådan begränsning enligt 2 kap. 13 5 första stycket regeringsformen är tillåten endast

om den betingas av ett "särskilt viktigt skäl".

Förslaget innebär alltså en begränsning av den nuvarande vidaresändningsrätten som ju omfattar all rundradioverksam— het — och således en motsvarande begränsning av informations- friheten. Om en sådan skall kunna accepteras, måste det en- ligt radiolagsutredaren motiveras med att man anser det rå— dande koncessionssystemets bevarande vara ett sådant "sär— skilt viktigt skäl" som enligt 2 kap. 13 5 första stycket

regeringsformen kan föranleda att informationsfriheten be—

gränsas.

Nuläget i fråga om reklam i direktsända satellitkanaler

Radiolagsutredningens förslag har föranlett kritik och frågan

om vidaresändning av satellitsändningar torde inte utan ytterligare överväganden bli föremål för lagstiftning. I dag

kan inte bedömas om och hur radiolagen kommer att ändras i

detta avseende.

Även om radiolagsutredningens eller ett liknande förslag skulle godtas av lagstiftaren är det inte klart att reklam- inslagen i t.ex. TV 3 kan föranleda en tillståndsindragning av kabelnämnden. För att så skall kunna ske krävs nämligen att reklaminslag har förekommit under en längre tid och i betydande omfattning samt att de måste anses riktade särskilt till svenska konsumenter. Av tidningsintervjuer har framgått att TV 3, som sänds över Skandinavien, inte räknar med att kanalens reklaminslag skall kunna anses riktade särskilt mot

Sverige.

För en bedömning av om ett reklaminslag är riktat mot svenska konsumenter kan enligt kabellagens förarbeten sökas ledning i t.ex. om reklamen sänds på svenska eller om den utgår spe— ciellt från svenska förhållanden genom att t.ex. ange för— säljningsställen i Sverige eller priset i svenskt mynt (prop. 1984/85:199 s. 46). TV 3 har uppgivit att dess reklaminslag kommer att utformas med hänsyn till dessa uttalanden.

Dessutom gäller den redan nämnda begränsningen att förbud mot vidaresändning endast får meddelas om det med hänsyn till sändningarnas art och programkanalens karaktär och inriktning bedöms att ett förbud för programkanalen är godtagbart från

yttrandefrihets— och informationsfrihetssynpunkt.

15.6 Beskattning av reklam i radio och TV

RSV fann i ett förhandsbesked som meddelades år 1978 att vissa reklaminslag i Sveriges Radios rundradiosändningar var skattepliktiga enligt 5 5 2 RSL. Bestämmelsen reglerar skat-

teplikten för reklam som återges genom visning av film eller återgivning av ljud. Regeringsrätten undanröjde förhands— beskedet med hänvisning till att RSL inte ägde tillämpning på reklam genom radio och TV (RÅ79 Aa 20).

Att lagen inte heller äger tillämpning på lokala utsändningar innehållande reklam via kabel fastslogs i en dom av rege— ringsrätten den 9 april 1985 (RÅ85 1:24). Genom denna dom undanröjdes ett förhandsbesked enligt vilket RSV förklarat sådana sändningar till ett studentbostadsområde skatteplikti- ga. Regeringsrätten anförde att eftersom reklamutredningen i förarbetena till RSL särskilt uttalat, att de avsåg att i annat sammanhang, om så erfordrades, behandla frågorna om beskattning av reklam i radio och TV, kan den bestämmelse som

finns i 5 5 inte avse sådan reklam.

RSV har i ett förhandsbesked den 2 juli 1981 förklarat att reklam i interna TV—sändningar inom ett hotell var skatte— pliktiga. Eftersom beslutet inte överklagats föreligger emel— lertid inget ställningstagande från regeringsrätten i denna fråga. Reklambeskattning sker för närvarande av åtskilliga reklaminslag i icke tillståndspliktiga kabelsända program.

Vi har i uppdrag att föreslå sådana ändringar av reglerna om reklamskatt att medier, som nu är eller under den närmaste framtiden kan väntas bli betydelsefulla kanaler för offent— liggörande av reklam, beskattas på ett så långt möjligt lik— formigt och konkurrensneutralt sätt och att i enlighet härmed föreslå hur skatten skall tillämpas på reklam bl.a. i satel- litsändningar som ingår i lokala kabelsändningar och på

reklam i andra trådsändningar.

Det kan konstateras att reklam förekommer eller kan förekomma

i samtliga typer av radio- och TV-sändningar.

Reklamskatt utgår enligt vårt förslag på i stort sett alla

former av reklam, bl.a. för reklam vid offentlig visning av

film liksom av video.

Neutralitetsaspekten gör det påkallat att motsvarande reklam

i radio och TV beskattas. Redan i år kan avsevärda belopp

komma att erläggas för TV—reklam i till Sverige satellitsänd

TV och i intern-TV. Om reklamförbudet ändras torde reklam- mediesituationen förändras än mer. Om reklam i dessa medier lämnas obeskattad, medför det en konkurrens på icke likformi— ga villkor även med reklamen i pressen. En sådan situation bör undvikas.

En grundläggande syn som anknyter reklamskatteplikt till spridning eller distribution av reklam talar också för be— skattning av reklam i radio och TV. De olika förhållanden som råder i fråga om svenska och utländska radio— och TV—sänd—

ningar och intern TV-sändningar medför att dessa TV—reklamme— dier för närvarande bör behandlas olika.

Allmänt bör således gälla att TV— och radioreklam är skatte- pliktig. För de svenska programföretagen bör dock, så länge reklamförbudet råder, göras ett undantag från skatteplikten. I övrigt bör sådan reklam i radio- och TV—sändningar som särskilt riktas mot Sverige beskattas. Vidare bör reklam i intern—TV—sändningar beskattas, liksom även utländska reklam- sändningar som inte i huvudsak tas emot i annat land än

Sverige. Hur beskattningen skall utformas utvecklas närmare i kapitel 21.

SPONSRING

16.1 Allmänt

Vid en konferens 1981 enades de europeiska idrottsministrarna

om följande definition av idrottssponsring:

"Sports Sponsorship is a mutually advantageous relationship between people or organisations in which the sponsor provides benefits to the sponsored in exchange for an association with a sport, events, facilities or sport participants."

I dagligt tal avses med termen sponsring fortfarande ofta ett oförpliktande, närmast gåvoliknande understöd till framför allt idrottsmän eller idrottsföreningar, ibland till kultu— rella institutioner eller evenemang, någon gång till forsk—

ningsprojekt.

På senare tid har emellertid skett en betydelseförskjutning så att termen numera i allt högre utsträckning används för att beteckna ett affärsmässigt avtalsförhållande med ömsesi-

diga förpliktelser.

Denna betydelseförskjutning beror på sponsringens snabbt växande betydelse som marknadsföringsmedel. Dagens sponsorer väntar sig att de för sina sponsorpengar skall få utbyte i form av reklam, goodwill eller annat som ytterst leder till

ökad vinst.

Erland Waldenström är ordförande i den s.k. Londongruppen, en

intressegrupp för frågor om kultursponsring med deltagare

från näringslivet och kulturinstitutioner. I en artikel i Svenska Dagbladet den 8 februari 1988 har han anfört följan—

de:

Ett företags uppgift är att förvalta aktieägares och långiva— res pengar för syften som anges i bolagsordningen. När det sponsrar kultur är det primära syftet inte att stödja kultu— ren utan att göra någonting som på kortare eller längre sikt är bra för företaget. Det är den mottagande partens, kultur- institutionens eller kulturarbetarens uppgift att se till att sponsoröverenskommelsen också är bra för kulturen.

Waldenström uttalar vidare i artikeln i fråga om definitionen av sponsring att denna är en affärsmässig överenskommelse

till ömsesidig nytta för sponsorn och den sponsrade.

Enligt kvalificerade bedömare, som t.ex. Riksidrottsförbun— dets informationschef Uno Grönkvist eller IMMG, omsätter sponsringen i Sverige mellan 500 och 800 milj. kr. årligen och ökar starkt. Redan intervallet antyder osäkerheten i siffrorna. Denna osäkerhet betingas delvis av svårigheten att avgränsa sponsringen och delvis på dess internationella ka-

raktär.

Ett problem med den inledningsvis återgivna definitionen är t.ex. att den inrymmer varje avtal om t.ex. rink—, ljustavle— eller tröjreklam som ingås av en idrottsförening. Sådan kon— ventionell reklam är visserligen en integrerad del av de flesta sponsringsavtal, men förekommer ju även utanför sådana

mer omfattande affärsrelationer.

Ett annat problem som uppkommer vid reklambeskattningen är hur man skall kunna skilja ut den traditionella supporter- verksamheten, som ofta betecknas som lokal sponsring, från den affärsmässiga verksamhet som kan komma i fråga som reklamskatteobjekt. Vidare måste man överväga vilka som skall kunna vara parter i ett affärsmässigt sponsringsavtal och

slutligen, hur den reklamskattepliktiga delen av ett affärs-

mässigt sponsringsavtal skall avgränsas.

16.2 Gällande regler för beskattningen 16.2.1 Avdrag vid inkomstbeskattningen

Det kan vara motiverat att något beröra den inkomstskattemäs-

siga behandlingen av sponsring.

Inledningsvis kan konstateras att gåva, enligt uttryckligt stadgande i 20 5 KL, aldrig kan föranleda avdrag vid inkomst— taxeringen. För att sådant avdrag skall medges för spons— ringskostnader måste dessa anses utgöra driftkostnader i

företagets verksamhet.

Det krävs således att den verksamhet som kostnaderna avses bestrida är ägnad att inverka fördelaktigt på företagets

vinst på kortare eller längre sikt.

Vanligen hänförs sponsringen till kostnaderna för reklam och marknadsföring. När det gäller de större sponsringsprojekten är detta genomgående fallet, och normalt är också att avdrag

medges med hela sponsringsbeloppet.

För s.k. lokal sponsring, dvs. bidrag från ett företag till en idrottsförening på orten, där något marknadsföringsvärde inte kan anses föreligga, medges avdrag endast om bidraget kan hänföras till personalkostnad. För att så skall vara fallet måste en mycket stor del enligt rättspraxis minst

75 % av idrottsföreningens medlemmar utgöras av anställda i företaget och dessas familjer. När bidraget utgått till upp—

förande eller drift av en idrottsanläggning tillämpar skatte—

domstolarna samma synsätt.

För bidrag till kulturorganisationer eller kulturverksamhet gäller i princip samma inkomstskatteregler som för bidrag till idrottslig verksamhet. Avdragsrätten förutsätter emel— lertid en motprestation av ett slag som kan vara lättare att

uppnå i idrottssammanhang, där rink— och tröjreklam m.m.

möjliggör en omfattande exponering av sponsorns namn.

Bidrag till forsknings— och utvecklingskostnader regleras särskilt i punkt 18 av anvisningarna till 29 & KL. För avdrag krävs att bidragsmottagarens verksamhet skall ha betydelse för givarens verksamhet. Kravet på samband mellan givarens och mottagarens verksamheter är här svagare än enligt huvud— regeln i 20 å KL, men avdrag har ändå vägrats enligt denna anvisningspunkt för forskning som avsett företagsproblem i

allmänhet.

I princip följer av den konstruktion som avdragsrätten vilar på att mottagaren skall inkomstbeskattas för sponsringsbelop- pet, eftersom detta utgör vederlag för en prestation. Då emellertid flertalet sponsringsmottagare utgör ideella före- ningar, vilka är skattemässigt gynnade på olika sätt, blir beskattningen ofta lindrig.

16.2.2 Reklambeskattningen

I idrottssponsringen ingår konventionella reklamformer som affischering, ljustavlereklam, tröjreklam, annonser 1 annons— blad eller medlemstidning som ges ut av idrottsföreningar m.m. Dessa slag av reklam beskattas enligt nu gällande regler om annonsbeskattning och beskattning av annan reklam. Hit hör också vissa fall när en idrottsförening tar emot ersättning i någon form från ett företag för att bära dess kläder eller använda dess utrustning. Det kan i och för sig konstateras att idrottsreklam av dessa slag reklambeskattas även om t.ex. en annons i realiteten är en ren åtgärd av stöd åt föreningen

och saknar allt reklamvärde för annonsören.

I sponsringsavtalen förekommer emellertid ofta även andra prestationer från föreningens sida. Det är t.ex. vanligt att

en stor sponsor får ge namn åt ett idrottsevenemang e.d. som

t.ex. Skandia Cupen i fotboll, Team Kodak i friidrott, cykel—

tävlingen PostGirot och golftävlingen Volvo Open. Även när så inte är fallet är det normalt välbekant vem som är sponsor för en tävling eller ett lag och företagets namn förekommer frekvent i massmedias rapportering, särskilt i de fall före— taget är huvudsponsor. De stora företagen har numera ofta konsulter eller anställda reklammän som är specialister på sponsring och på hur massmedia i detta sammanhang kan ut- nyttjas för att ge företaget publicitet och goodwill. Annars finns åtskilliga företag som ägnar sig åt just förmedling av sponsorkontakter och utveckling av detta slags marknadsfö— ring. Till de stora tävlingarna händer det att sponsorer har egna tält i anslutning till sina platser på läktarna, dit de kan bjuda gäster och som fungerar som en representations—

resurs .

Inget av detta reklambeskattas i dag. Däremot torde som nämnts sponsorpengarna i inkomstskattesammanhang oftast anses ha utgjort driftkostnad och således vara avdragsgilla när de

kunnat hänföras till marknadsföringskostnader.

16.3 Motiven för sponsring

Ett arbete om sponsring som TV—reklameffektutredningen låtit utföra (Ds U l986:5, s. 102) pekar på fyra olika motiv för

idrottssponsring:

l. Marknadsföringsmotiv; de idrottssatsningar som företagen räknar med på kort eller lång sikt ska verka försäljnings— främjande (reklam, knytande av nya affärskontakter etc).

2. Personalrelationsmotiv; de engagemang som företagen önskar ska främja relationerna till anställda eller potentiella anställda. Företagen uppger sig vilja åstadkomma en större "Vi—känsla" inom företaget; att de anställda ska identifiera sig med företaget i samband med sponsorshipaktiviteten.

3. Kommunrelationsmotivet; på små orter kan detta motiv sam— manfalla med personalrelationsmotivet, eftersom stora företag ofta är huvudarbetsgivare på orten. Ett slags socialt motiv som kanske främst gäller gynnandet av ungdomsidrotten.

4. Personliga motiv; omfattningen och inriktningen av ett visst företags idrottssatsningar kan till stor del bero på

beslutsfattarnas personliga inställning till och intresse för idrotten.

När de intervjuade föreningsrepresentanterna tillfrågades om vilka motiv de tror företagen har till sina satsningar på idrottsreklam har de allra flesta från elitföreningarna sva- rat att publiciteten i tidningar, TV och bland publiken torde vara ett tungt vägande skäl. Att erhålla mediabevakning är också det motiv som Waite (1977) anger att 43 % av företagen anser vara det mest betydelsefulla.

Det fjärde motivet omfattas som synes inte av definitionen av sponsring som ett affärsmässigt avtalsförhållande ned ömsesidiga förpliktelser. Det måste ändå förutsättas att ett personligt motiv faktiskt förekommer även i samband med de stora, klart marknadföringsinriktade sponsringsavtalen men att dessa motiv därvid till övervägande delen har betydelse för valet av en viss förening eller kulturinstitution som

mottagare.

I den ovan nämnda artikeln i Svenska Dagbladet skriver Wal-

denström om områdena och motiven för sponsringen:

I debatten glömmer man ofta att företagens intresse av kul— tursponsring yttrar sig på två helt olika områden. Det ena och ojämförligt viktigaste kan betecknas som sponsring på den inre fronten. Syftet är här att främja de anställdas trivsel på arbetsplatsen och bostadsorten och att stärka den lokala kommunens relationer till företaget. Med den utgångspunkten har svenskt näringsliv och särskilt företag med lokalisering i landsorten sedan mer än ett århundrade tillbaka gjort stora kultursatsningar det må nu gälla inköp av konstverk, bidrag till konstföreningar, till lokala museer och bibliotek, till ortens körer och amatörorkestrar, till Folkets hus—byggen, till landskaps- och kulturbyggnadsvård m.m. Det är en kultur- stödjande verksamhet som pågått i det tysta och utan att ha betraktats som något problem från kulturmyndigheters eller kulturarbetares sida.

Det andra området är sponsorsatsningar på den yttre fronten, där syftet är att få företagets namn på ett positivt sätt inpräglat hos en stor publik utanför företaget, i Sverige eller utomlands. Det är här som de i debatten så uppmärksam— made enstaka sponsoruppgörelserna kommer till stånd, där ena parten är ett storföretag och den andra i regel någon central kulturinstitution, t.ex. någon av huvudstadens teatrar, mu— seer eller symfoniorkestrar.

16.4 Parterna i avtal om sponsringsreklam

Med sponsringsreklam avses alla de marknadsföringsåtgärder som har sin grund i ett avtal om affärsmässig sponsring, ett sponsringsavtal. Ett sådant avtal ingås normalt mellan två parter varav den ene förbinder sig att bidra till den andres

marknadsföring och den andre att utge ersättning för detta.

Eftersom dessa avtal kan ha olika innehåll och utformning är det svårt att ytterligare precisera vad som skall ingå i ett avtal om sponsringsreklam, utom så vitt gäller vilka som skall kunna vara parter. Det är bl.a. genom att ange vilka som kan vara parter som man gör tydligt att det är fråga om ett sponsringsavtal. Ett avtal mellan t.ex. ett livsmedels— företag och en reklambyrå om en kampanj eller mellan en bygg— mästare och en dagstidning om annonser kan ju inte betecknas

som sponsringsavtal.

Det typiska sponsringsavtalet ingås mellan ett företag och en idrottsförening. Idrottssponsringen är i själva verket den helt dominerande delen av all affärsmässig sponsring i lan- det. Det är således uppenbart att avtal i vilka idrottsföre— ningar och idrottsmän är sponsringsmottagare skall anses som ett avtal om sponsringsreklam som skall reklambeskattas en— ligt vad vi kommer att föreslå. Vissa problem som har att

' göra med när en fysisk person är sponsringsmottagare enligt

kontraktet redovisas nedan.

; Kultursponsringen har än så länge en jämfört med idrotts— i sponsringen liten omfattning, men uppges öka starkt. Därtill | komner att den avtalade ersättningen i enskilda fall kan uppgå till mycket höga belopp. Kända kultursponsringsfall är t.ex. Volvos finansiering av Göteborgs symfoniorkester, stö— det från American Express till Moderna Museets Matisseut— ställning, Svenska Handelsbankens bidrag till utställningen

av den kinesiska kejsarens armé på Östasiatiska museet etc.

Allt detta talar för att även avtal i vilka någon som bedri— ver kulturell verksamhet är sponsringsmottagare skall anses vara avtal om sponsringsreklam. Kultursponsringen föranleder

emellertid vissa särskilda problem som bör beröras något.

För det första måste man från reklambeskattning undanta van— liga avtal med t.ex. en artist och ett uppträdande eller annan konstnärlig verksamhet för någon annans räkning. Om t.ex. en sångare tecknar avtal med en restaurangägare eller ett skivbolag om ett uppträdande eller en skivinspelning så ligger det i sakens natur att uppdragsgivaren kommer att använda sångarens namn och verksamhet i marknadsföringen av restaurangen eller skivbolaget. Detta är emellertid inte ett sponsringsavtal; den ersättning som utgår enligt avtalet avser ju inte marknadsföringen utan uppträdandet. I flertalet fall torde det inte råda någon tvekan om avtalets karaktär eftersom sponsorn inte bedriver någon verksamhet med musik—

evenemang e.d.

För det andra har den konventionella reklamen ofta en långt mindre framskjuten plats i samband med kultursponsringen. Tröjreklam eller reklam i lokalen för musikevenemanget o.d. förekommer t.ex. så gott som aldrig. Oftast är detta emeller— tid i linje med vad sponsorn önskar; kultursponsringen avses ge en annan bild av sponsorn än idrottssponsringen. Av bl.a. den i avsnitten 16.1 och 16.3 citerade artikeln av en före— trädare för kultursponsringen framgår dock att det fortfaran—

de är fråga om affärsmässig sponsring.

Slutligen torde det uppkomma svårigheter att i gränsfall avgöra vad som är kultur. Med hänsyn till de intressen före— tagarna har av sponsringen torde emellertid flertalet projekt

ske i samarbete med stora kulturinstitutioner som museer,

Operan och liknande.

I massmedia används också termen sponsring för vissa bidrag

till forskning, välgörenhet, naturvård och liknande.

Enligt vår mening talar övervägande skäl för att sådana avtal inte skall anses avse sponsringsreklam. Bidrag till ändamål som forskning, välgörenhet m.m. är snarast att hänföra till donationer. Ibland kan ett sådant bidrag visserligen ha ett goodwillvärde och avdrag har någon gång medgivits vid

inkomsttaxeringen.

Oftast föreligger emellertid inte någon motprestation från

mottagarens sida eller ens något avtal.

Bl.a. för att undvika tillämpningssvårigheter bör således endast avtal där den sponsrade bedriver idrottslig eller

kulturell verksamhet anses som avtal om sponsringsreklam.

Särskilda frågor uppkommer om sponsringsmottagaren är en

enskild person.

För det första omfattas den enskilde inte av samma gynnande regler i fråga om inkomstbeskattningen som den ideella före-

ningen, vilken torde vara den vanligaste sponsringsmottaga—

ren. En enskild idrottsman, vars inkomst till väsentlig del består av sponsringsmedel kommer med vårt förslag att bli tämligen hårt beskattad.

Vissa gränsdragningsproblem kan vidare förutsättas uppkomma vid beskattning av enskilda för sponsringsreklam. Det gäller bl.a. att avgöra om han bedriver idrottslig eller kulturell verksamhet och när sådan verksamhet börjar och upphör. Man måste ta ställning till om verksamheten skall bedrivas i särskild omfattning för att beskattning skall kunna ske och om reklamskatt kan utgå för medel som på grund av t.ex. ama—

törreglerna betalas ut först efter det idrottsmannen slutat

tävla.

Med hänsyn till vad som anförts har vi övervägt att undanta den enskilde sponsringsmottagaren från reklambeskattning. Mot en sådan lösning talar de uppenbara möjligheterna till trans—

mac.-_ _

aktioner mellan t.ex. föreningar och enskilda idrottsmän för att undgå beskattning och den bristande konkurrensneutrali- tet som skulle kunna bli följden härav. Vidare kan det antas att tillämpningsproblemen uppstår endast i ett tämligen begränsat antal fall. Enligt förslaget skall ju den enskilde vara skattskyldig endast om han själv tecknat avtal ned sponsorn utan en förening som förmedlare av sponsrings—

medlen.

Genom den väsentliga höjning av gränsen för redovisningsskyl- dighet som vi kommer att föreslå, kommer inte ungdomar med begränsat stöd i form av fri utrustning, resor i begränsad omfattning m.m. att beskattas. När det gäller idrottsmän ned mycket stora sponsringsinkomster är reklamen ofta avsedd att spridas i huvudsak utomlands och ibland är idrottsmannen själv också bosatt i utlandet.

När det gäller frågan om när en viss verksamhet skall anses ha börjat eller slutat måste sådana omständigheter beaktas som idrottsmannens ålder och deltagande i större tävlingar eller, i fråga om kultursponsring, föreställningar, utställ- ningar e.d., uttalanden av den enskilde i massmedia osv. När det gäller frågan om en verksamhet skall anses ha börjat, får det enligt vår mening normalt förutsättas att den som har sponsringsinkomster över frigränsen för redovisning bedriver

verksamhet i sådan omfattning att beskattning bör ske.

Med hänsyn bl.a. till att gränsdragningsfallen torde bli relativt få bör de kunna lösas genom rättspraxis. Då vidare ett undantag för enskilda från beskattning av sponsrings— reklam skulle kunna föranleda omfattande åtgärder i skatte— undandragande syfte, har vi stannat för att även enskilda bör bli skattskyldiga för sådan reklam.

För att beskattning skall ske måste dock också vissa villkor rörande sponsorn vara uppfyllda. Det måste t.ex. förutsättas att sponsorn verkligen bedriver någon kommersiell verksamhet

som kan främjas av avtalet. Särskilt i fråga om kulturella verksamheter torde det förekomma att privatpersoner fortfa- rande uppträder som mecenater. Det förekommer också både att sådana donationer uppmärksammas i massmedia och att givaren på grund av sin generositet uppbär icke obetydlig personlig goodwill. Säkert kan denna goodwill i åtskilliga avseenden vara till nytta för vederbörande i olika sammanhang. Detta skall emellertid inte föranleda reklambeskattning. För att skattepliktig sponsring skall anses föreligga bör enligt vår mening sponsorn bedriva näringsverksamhet, dvs. sådan som inkomstbeskattas som inkomst av rörelse, jordbruksfastighet eller annan fastighet. I den föreslagna bestämmelsen i lag— förslaget har därför angetts att sponsorn skall vara närings-

idkare.

16.5 Lokal sponsring

Sponsring där personal- och kommunrelationsmotiven ooh ibland även de personliga motiven har avgörande betydelse är vanligt i mindre och medelstora samhällen där det snarast är regel att ortens handlare och företagare på olika sätt stöder den lokala idrottsföreningen. I litteraturen på området kallas detta ofta lokal sponsring i motsats till kommersiell spons- ring eller sponsring som marknadsföringsmedel. Motsvarande gäller i fråga om kultursponsringen för vad som Waldenström i den förutnämnda artikeln (se avsnitt 16.3) betecknat som

sponsring på den inre fronten.

Det lokala stödet kan variera avsevärt i omfattning och kan stundom vara förknippat med motprestationer som t.ex. fribil- jetter eller annons i klubbtidningen. Ofta står det i dessa fall klart att sponsringen - även om den utformats som ett annonsköp inte är ägnad att öka sponsorns konkurrensförmåga på marknaden. Den lokale handlaren har kanske ingen konkur- rens och det lokala industriföretaget söker inte sina kunder

bland läsarna av fotbollsklubbens tidning.

16.6 Gränsdragningen mellan affärsmässig och lokal sponsring

Vid en samlad bedömning framstår den lokala sponsringen, som den beskrivits vid föregående punkt inte som ett medel att öka försäljningen utan snarare som ett sätt att förbättra produktionsvillkoren. Även om den rent affärsmässiga spons— ring som bedrivs av storföretagen också kan vara mer komplex än en ren säljkampanj, så närmar sig den lokala sponsringen på ett helt annat sätt områden som personalvård, strävan efter goda relationer i kommunen och rent mecenatskap. Det är därför önskvärt att för reklamskattens vidkommande skilja den lokala sponsringen från den rent kommersiella. För en sådan åtskillnad talar också de små föreningarnas begränsade administrativa och ekonomiska resurser som gör redovisningen

av reklamskatt särskilt betungande för dem.

Det har visat sig vara svårt att på ett entydigt sätt i lag— text skilja ut vad som skall utgöra affärsmässig sponsring och sponsring som betingas av andra motiv. Inte heller kan enligt vår mening reklamskatteplikten göras beroende av den inkomstskattemässiga behandlingen, dvs. om avdrag medges eller ej. Ett slutligt avgörande i inkomstskattefrågan kan ta lång tid och kan dessutom ge otillräcklig ledning. Avdrag kan ju vid inkomstbeskattningen medges även för bidrag till idrottsförening som avser annat än reklam, t.ex. personal—

kostnader.

Det är således nödvändigt att finna en annan grund än avta— lets innehåll, helst så schematisk som möjligt, för att

undanta den lokala sponsringen från reklamskatt.

Som en sådan grund bör enligt vår mening den reklamskatte- pliktiga omsättningens storlek kunna fungera. Denna omsätt— ning får förutsättas ha ett starkt samband med graden av

affärsmässighet i föreningens avtal med sina sponsorer. En-

ligt vad vi inhämtat genom kontakter med idrottens företräda-

re bl.a. med Riksidrottsförbundets skattekommitté, är en högre gräns, 200 000 kr., för redovisningsskyldighet för ideella föreningar väl ägnad att undanta den rent lokala sponsringen från reklamskatt. Vi delar den uppfattningen; se

vidare härom i avsnitt 18.1.1.

16.7 Beskattning av sponsringreklam

Enligt vår mening talar likformighetsskäl för att beskattning

skall ske av all reklam som avses med sponsringsavtalen.

Den i avsnitt 16.1. inledningsvis presenterade definitionen av sponsring kan, med de ändringar som föranleds av att vi önskar inbegripa även andra mottagare än idrottsmän och —föreningar, tjäna till utgångspunkt för en definition som

kan användas för reklamskatten.

Med ersättning för sponsringsreklam bör således i princip avses ekonomisk ersättning som utgår från ett företag eller en rörelseidkare till en organisation eller enskild som ut- övar idrott eller kulturell verksamhet när ersättningen utgår

på grund av avtal om ömsesidiga prestationer.

Vi har övervägt olika sätt att avgränsa vad som skall beskat— tas vid affärsmässig sponsring. Med hänsyn till avtalens varierande utformning och det förhållandet att avtalen förut- sätter massmediernas verksamhet, bör beskattningen bestämmas till att omfatta hela den avtalade ersättningen (se närmare vid avsnitt 21.4).

ÖVRIG REKLAM

Reklam, som inte är annons, direktreklam, databasreklam eller sponsringsreklam och som offentliggörs eller sprids i upplå—

tet utrymme, föreslår vi skall betecknas som övrig reklam.

Utrynmen som kan tänkas bli upplåtna för övrig reklam finns i första hand i reklambroschyrer och liknande samt på film, videc och ljudband. Vidare utgörs den övriga reklamen av reklam på fasta skyltar, affischreklam på affischtavlor och ljusreklamtavlor, på trafikmedel eller i anslutning till sådana, reklam i montrar m.m. Reklam i radio och TV som

också utgör övrig reklam - har behandlats i kapitel 15.

Den Ieklam som här betecknas övrig reklam är i princip skat— tepliktig enligt RSL. Vi anser att denna reklam bör vara skattepliktig även i fortsättningen men att utformningen av beskattningen bör ändras i flera avseenden, bl.a. i fråga om

egenieklamen. | 17.1 Reklam på film, videogram och ljudband

Biogafreklamen, dvs. den traditionella filmreklamen med ett anta. korta reklamfilmer som visas före spelfilmen på biogra-

fen, beskattas enligt RSL; biografreklamen har inte medfört

någrl problem ur reklamskattesynpunkt. Skatten uppgick till knapyt 3 milj. kr. och antalet skattskyldiga till sex styc- ken 986. Fyra av de skattskyldiga är större biografkedjor med iög reklamskattepliktig omsättning. De övriga två var

enskilda biografägare som tillsammans redovisade reklamskatt

med ett belopp som understeg 4 000 kr.

videoreklam har i 7 kap. presenterats som reklam i ett för- ändrat reklammedium. Intäkter av videoreklam deklarerades 1986 av 19 deklaranter som tillsammans redovisade reklamskatt med 935 000 kr.

Reklam i videogram kan exponeras för en publik på flera sätt: i hemmet genom uppspelning på den egna videoapparaten, genom lokala kabelsändningar till hemmet, till TV—apparater i hotellrum eller offentliga miljöer genom kabel eller direkt— uppspelning. I huvudsak kan videoreklamen indelas som föl—

jer.

o Spelfilmer på hyrvideo för uppspelning i hemmen.

På de senaste åren har hyrvideomarknaden blivit en betydande ny distributionsväg för spelfilm. I dessa hyrvideos är det än så länge ovanligt med reklam, men där den förekommer rör det sig normalt om inspelningar av den vanliga biografreklamen

som har lagts in före och efter filmen.

0 Musikvideo som lånas ut för uppspelning i hemmen. Ursprungligen producerades musikvideos för att främja för— säljningen av en ny grammofonskiva, dvs. de innehöll i sig själva ett reklambudskap. Numera uppfattas de alltmer som en produkt med självständig betydelse och spelas t.ex. ofta upp i Sveriges Television ABs underhållningsprogram. Musikvideos lånas emellertid också ut till privatpersoner som hyr spel- filmsvideos i videobutiken. På dessa lånevideos finns inlagd

reklam.

0 Video som spelas upp på monitorer i offentliga miljöer.

Hit hör videogram som spelas upp i restauranger, i vissa

bussar och i tunnelbanan i Stockholm.

o Videos som spelas upp i hotellrum, stugbyar och andra s.k.

intern-TV-anläggningar.

Reklam på ljudband förekommer, som nämnts i avsnitt 7.2.1 huvudsakligen av två slag:

o Kasettband med populärmusik och med insprängda reklam- inslag. Dessa kassetter säljs på t.ex. bensinstationer och är

billigare än vanliga musikkasetter.

o Ljudkassetter som distribueras som direktreklam, dvs. delas ut i brevlådorna. Även dessa innehåller musik som är

varvad med reklam vilken ofta har lokal anknytning.

Det lagrum som kan komma i fråga för beskattning av biograf-, video— och ljudbandsreklam är 5 & RSL. Enligt denna bestäm- melse föreligger skatteplikt för reklam som återges - enligt punkt 1 i s. k. ljustidning, i eller i anslutning till trafikmedel, butikslokal, sportanläggning, teater eller lik— nande lokal, på fastighet eller allmän plats eller på annat motsvarande sätt och — enligt punkt 2 genom visning av film

eller återgivning av ljud.

Från skatteplikten enligt 5 & görs vissa undantag i 6 5 2 och 3. Enligt 6 5 2 undantas reklam som avses i 5 $ 1, om det är fråga om "reklam i eller utanför företags butikslokal, arbetsplats, trafikmedel eller liknande och reklamen avser

företaget, dess verksamhet eller utrymmet för reklamen".

Enligt 6 $ 3 undantas visning av film eller återgivning av ljud, som avses i 5 $ 2, "om reklamen avser kommande verksam-

het av det slag som bedrives där reklamen offentliggöres".

Biografreklamen är således skattepliktig enligt 5 5 2 och reklam för kommande föreställningar är undantagna från skat- teplikt enligt 6 5 2.

När det gäller reklam på videogram och ljudband är frågan om skatteplikt mer komplicerad. Reklamskatteplikten på vissa videogram och ljudband har prövats av RSV i förhandsbesked och av regeringsrätten. Dessa regeringsrättens och RSVs avgö—

randen skall i korthet redovisas här.

Regeringsrätten har ansett att distribution till hemmen av ljudband med reklammeddelanden inte är reklamskattepliktig, eftersom distributionen inte innefattade ljudåtergivning (RÅ 1980 l:5). - Det måste förutsättas att samma resonemang är giltigt beträffande de ovan nämnda videogram som innnehåller spelfilmer på hyrvideo och musikvideos som är avsedda att spelas upp i hemmen. Den verksamhet som uthyraren bedriver

kan inte anses utgöra visning av film.

Den reklam i videogram som visas i monitorer på offentliga platser, restauranger, bussar, tunnelbanestationer och lik- nande offentliga miljöer är skattepliktig enligt 5 & 1 RSL. Detta gäller emellertid endast om den inte kan anses utgöra radio- eller TV—reklam. Regeringsrätten har i domar 1979 och 1985 uttalat att RSL inte äger tillämpning på radio— och TV— reklam. Domarna, som kort redovisats i avsnitt 15.6, avsåg i det ena fallet en rundradiosändning och i det andra en lokal radiosändning via kabel. Enligt radiorättsliga regler är all överföring av ljud och bild med hjälp av elektromagnetis— ka vågor genom etern eller via kabel att anse som radio— resp. trådsändning. Med hänsyn härtill får det anses att det för en stor del av reklamen i videogram som spelas upp i offentliga miljöer är tveksamt om skatteplikt föreligger i

dag.

RSV har i ett ej överklagat förhandsbesked ansett att reklam— inslag i videogram som spelades upp i intern-TV—anläggning till hotellrum var skattepliktiga enligt 5 5 2 RSL. (RSVs förhandsbesked den 2 juli 1981). I enlighet med detta beslut

beskattas för närvarande reklaminslag i intern—TV-anlägg—

ningar.

Genom att i förhandsbeskedet åberopa 5 5 2 måste RSV ha lik- ställt videogramsändningen med filmvisning. RSL innehåller ingen definition av begreppet film. I t.ex. förordningen (1981:485) med särskilda bestämmelser om biografföreställ- ningar, den s.k. biografförordningen, och i lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med vålds— inslag, den s.k. videovåldslagen, har emellertid termen film ansetts omfatta endast bildremsor som framställts genom kon— ventionellt fotografiskt förfarande. För att reglerna i de nämnda författningarna skulle omfatta även videogrammen har

den senare termen fått tilläggas i författningarna.

Eftersom sändningarna i det nämnda förhandsbeskedet vidare avsåg i intern—TV uppspelade videogram och sändningar i såda- na TV-anläggningar radiorättsligt torde vara att hänföra till radiosändning, får reklamskattepliktsförhållandet för sänd- ningarna i fråga med hänsyn till de ovan nämnda regerings— rättsdomarna anses något oklar.

För närvarande är alltså beskattningen av reklam i film, TV-program, videogram eller ljudband beroende av vilken in— spelnings— och uppspelningsteknik som används samt om medde—

landet spelas upp i offentlig miljö eller inte.

För konkurrensneutralitetens skull bör reklam i film, video-

gram och TV enligt vår mening reklambeskattas på likvärdigt

sätt, oavsett om reklammeddelandet spelas upp i hemmet eller i publika miljöer. Likaså bör reklam på utsända ljudband lik- som i princip reklam i radio beskattas. Hur beskattningen bör

ske av reklam i dessa olika medier utvecklas i kapitel 21.

17.2 Reklambroschyrer m.fl. trycksaker

Vi har i 10 kap. föreslagit att endast upplåtet utrymme i

periodisk publikation skall utgöra annons.

Upplåtet utrymme i reklambroschyrer skall därför inte längre betecknas som annons och skall enligt vårt förslag beskattas endast om meddelandet utgör reklam. Eftersom det torde vara ovanligt att utrymme i skrifter av detta slag upplåts för

annat än kommersiella ändamål, torde bedömningarna av medde- landenas innehåll inte vålla några problem.

Enligt förslaget skall all reklam på upplåtet utrymme beskat— tas, således också sådan som förekommer affärshandlingar, biljetter, förpackningar m.m. Genom kravet på att utrymmet skall vara upplåtet undantas reklam för den egna verksamhe— ten. Som framgår av avsnitten 20.7.1 och 21.5 föreslår vi en rätt till avdrag från skatt på annons— och reklamutrymme i

direktreklamtrycksak för den skatt som avser direktreklam—

distributionen. 17.3 Reklam på fasta skyltar

Antalet skattskyldiga som deklarerar intäkter av fasta skyl— tar är mycket litet 33 stycken — och de totala skatteintäk- terna, 500 000 kr. år 1986, är orimligt låga. Dessa siffror, i förening med uppgifter som vi underhand har inhämtat från bl.a. fastighetsägare, tyder på att skattereglerna i fråga om detta slag av reklam är otillräckligt kända bland de skatt— skyldiga, som till största delen torde bestå av fastighets— ägare, vanligen ägare till hyreshus, och i någon utsträckning av skylttillverkare som förvärvat rätten att upplåta en skyltplats. Av uppgifter som RSV sammanställt framgår att redan skylthyrorna på ett begränsat antal fastigheter i Stockholms centrum borde räcka som skatteunderlag för hela det inbetalade skattebeloppet. Som ett genomsnitt kan anges att en skyltplats på taket i de bästa lägena i Stockholm kostar 75 000 kr. medan en skyltplats längre ner på fastighe- ten kostar 50 000 kr.

Den höga andelen skyltar som undgår beskattning utgör det

Detta problem torde dock inte vara åtkomligt med lagstiftning utan får lösas med hjälp av information t.ex. genom Sveriges fastighetsägareförbund. För att sådan information skall kunna fungera nöjaktigt krävs ett klarare rättsläge främst när det gäller avgränsningen av det skattepliktiga området i vissa fall.

Av 5 5 l RSL framgår att skatteplikt föreligger för reklam som återges i eller i anslutning till bl.a. butikslokal, på

fastighet eller på annat motsvarande sätt.

I 6 5 2 görs undantag från skatteplikten i de fall då fråga är om reklam i eller utanför företags butikslokal, arbets— plats, trafikmedel eller liknande och reklamen avser företa-

get, dess verksamhet eller utrymmet för reklamen.

Det är vanligt förekommande att ett företag som hyr lokaler i ett hus också får rätt att sätta upp en skylt på fasaden. I fråga om butiker och liknande är det närmast självklart med en skylt i anslutning till ingången men ofta sätter man också en skylt på fasaden eller på taket. Sådana skyltar sätts också upp av företag med kontors— eller tillverkningslokaler i en fastighet, kanske utan egen ingång i gatuplanet. Proble— men avser dels beskattningsvärdet när skyltplatsen ingår i lokalhyran, dels tolkningen av undantaget från skatteplikt i 6 5 2 RSL, för reklam "i eller utanför företags lokal".

Frågan om vad som kan anses vara en skyltplats med ett direkt lokalt samband i eller utanför lokalen har blivit än svårare att avgöra när det gäller de köp- eller affärscentra, galle- rior m.m. som vuxit fram i städernas och förorternas centrala delar under senare år. Dessa består av ansamlingar av butiker i samma byggnad eller i anslutande byggnader, ofta samlade runt en eventuellt överbyggd gård, ibland placerade under ett gemensamt tak som stånden i en saluhall. Det förekommer att

företag i ett köpcentrum eller liknande sätter skyltar vid ingången till själva centret eller på taket till detta. Det

är i första hand dessa skyltar som har föranlett problem i

reklamskattesammanhang.

Regeringsrätten har under 80—ta1et dömt i två mål (RÅ81 2:23 ! angående Östra Nordstaden och RÅ84 Aa 145 angående Arninge Centrum) som avsett skatteplikt för skyltar vid sådana affärscentra; se vidare härom i avsnitt 21.2.5. För att en skylt som anbringats utanför en butikslokal skall omfattas av undantaget i 6 5 2 RSL erfordras enligt dessa domar att skyl— ten är uppsatt på eller i omedelbar närhet av butikens skylt— fönster. Skyltar som är uppsatta en bit upp på fasaden eller på taket skall anses skattepliktiga.

RSV har i en skrivelse till regeringen den 5 mars 1985 anfört att verket anser att det är lämpligt att skyltar i anslutning till ett köpcentrum inte skall vara skattepliktiga om de avser företag som har lokaler i detta centrum. Vi delar i princip den uppfattning som RSV gett uttryck för. För att nå det önskade resultatet torde det vara nödvändigt att reglera vad som är skattepliktiga fasta skyltar på annat sätt än enligt de nuvarande reglerna i RSL. Enligt vår mening bör skyltplatsupplåtelse vara skattefri om den ingår i samma hyresavtal som lokalen för den verksamhet skylten avser. Den närmare utformningen av denna beskattningsregel, som bör

medföra att liksom nu flertalet fasta skyltar blir skat-

tefria, redovisas i avsnitt 21.2.5.

NÅGRA FÖRFARANDEFRÅGOR

I detta kapitel skall några administrativa regler av mer principiell betydelse för reklamskatten behandlas. Det är reglerna om gränser för redovisningsskyldigheten och om åter— betalning till utgivarna av vissa periodiska publikationer av erlagd skatt på annonser samt förfarandet vid införsel av reklamtrycksaker och annonsblad från utlandet. I kapitel 22 redovisas våra övriga förslag till ändringar i förfarande—

reglerna. 18.1 Gränsen för redovisningsskyldighet m.m. 18.1.1 Höjda redovisningsgränser

Gränsen för redovisningsskyldighet går i dag enligt 16 & RSL vid 60 000 kr. årlig reklamskattepliktig omsättning för skattskyldig, som har redovisat skatt för annonser i dags— press, populärpress eller fackpress, och vid 20 000 för övri—

ga skattskyldiga.

Redovisningsgränsen avser varje skattskyldigs sammanlagda beskattningsvärde, dvs. den reklamskattepliktiga omsättningen av en eller flera verksamheter, t.ex. av reklam på fasta skyltar och av trycksaksreklam. Detta gäller dock inte utgi— vare av dagspress, fackpress och populärpress. För sådan skattskyldig räknas redovisningsgränsen per publikation.

När RSL infördes sattes beloppsgränsen i enlighet med reklam— utredningens förslag till 60 000 kr. med undantag för egen— producerad reklam där frigränsen bestämdes till 20 000 kr. Redan efter ett halvårs redovisning av skatten rapporterade RSV att det höga gränsvärdet utnyttjades för att undvika redovisningsskyldighet och hemställde att frigränsen skulle sänkas till 20 000 kr. för alla utom för utgivarna av perio— diska publikationer. Ändringen infördes med verkan från sep— tember 1974.

RSV har i skrivelsen till regeringen den 10 januari 1986 föreslagit att gränsen för redovisningsskyldighet skall vara 60 000 kr. för alla skattskyldiga. RSV framhåller bl.a. att en sådan höjning av redovisningsgränsen ligger i linje med strävandena efter förenklingar av beskattingen. Detta gäller särskilt med hänsyn till den stora minskning av antalet skattskyldiga som en sådan höjning skulle medföra samtidigt som skattebortfallet skulle bli mindre än en halv procent. RSV anser att det också med hänsyn till penningvärdeutveck— lingen finns skäl att höja den nuvarande 20 OOO—kronorsgrän- sen för redovisningsskyldigheten. Med ledning av konsument— prisindex skulle 20 000 kr. i november 1972 och i september 1974 motsvara 65 500 kr. respektive 56 600 i november 1985.

Redan penningvärdets förändring sedan 1974 motiverar således

nu en höjning av frigränsen till ca 60 000 kr.

Ett annat motiv för en sådan höjning är att den skulle inne- bära en påtaglig rationalisering utan att nämnvärt påverka skatteutfallet. Detta beror på den stora spridning i de skat- tepliktiga intäkterna som har påtalats tidigare i betänkandet

ooh som kan sammanfattas i följande tabell.

Det är således motiverat att höja den generella frigränsen till 60 000 kr.

Samtliga reklamskattskyldiga 1987 fördelade på det redovisade skattebeloppets storlek.

Skatt att Antal % Skattebelopp; % betala skattskyldiga milj.kr.

> 1 milj.kr. 114 3 503 67 100 000 1 milj kr. 539 13 164 22 22 000 — 100 000 kr. 910 22 43 6 6 600 22 000 kr. 970 24 37 5 i 6 600 kr. 1 526 38 3 0 Summa 4 059* 100 750 100

*Dessa siffror är framtagna i april 1988. Eftersom vissa deklarationer inkommer för sent är siffrorna något högre än de äldre uppgifterna i bilaga 1.

För den grupp av skattskyldiga som utgörs av ideella före— ningar bör emellertid gränsen sättas högre. Dessa skattskyl— diga, som till allra största delen är idrottsföreningar, bekostar av tradition en betydande del av sin verksamhet med skattepliktig reklam. I än högre grad kommer detta att bli fallet om, som vi föreslår, sponsringsbeloppen i sin helhet, med avdrag för eventuell förmedlingsprovision, anses utgöra

reklamersättning.

Två skäl talar för att dessa organisationer skall särbehand- las i denna del. Det första är att förslaget om reklam— beskattning av sponsringen förutsätter att denna uteslutande eller huvudsakligen används som marknadsföringsmedel. När det gäller de mindre föreningarna är detta normalt inte förhål— landet. I vad som brukar kallas "den lokala sponsringen" (se avsnitt 16.5) och som ofta är inriktad mot de mindre före— ningarna, t.ex. ortens fotbollsförening, är motiv som kommun— och personalrelationer viktiga incitament för sponsringen.

Ofta ligger det inte något reklamvärde för företaget ens i

den traditionella reklam som även i dessa fall kan ingå, som

rinkreklam m.m.

Dessutom skiljer sig de mindre föreningarna från flertalet andra skattskyldiga genom att de saknar administrativa resur— ser. Ofta sköts ekonomi och bokföring av frivilliga som har begränsade möjligheter att överblicka skatte— och avgiftsreg- lerna. Detta medför ofta att reklamskatteredovisningen blir en komplicerad och tidskrävande process både för föreningarna

och beskattningsmyndigheten.

Vi anser därför att redovisningsgränsen för de ideella före- ningarna bör läggas vid en skattepliktig omsättning på 200 000 kr. En sådan gräns skulle med nu förekommande reklam- skattepliktiga inkomster medföra att 1 100 av de 1 400 skatt— skyldiga föreningar försvinner ur systemet. Minskningen av skatteintäkterna skulle med dagens skattepliktiga intäkter

stanna vid 7,5 milj. kr.

Det är emellertid troligt att vårt förslag om beskattning av sponsringen medför höjningar av de skattepliktiga inkomster—

na.

Förslaget om förhöjda redovisningsgränser har vi tagit in i

24 5 lagförslaget.

18.1.2 Bottenavdrag

En effekt av förslaget att höja gränsen för redovisningsskyl— dighet är att tröskeleffekten när denna gräns överträds blir

större.

Särskilt påtagligt blir detta för de ideella föreningarna för vilka frigränsen föreslagits bli 200 000 kr. För en idrotts— förening som under året haft en reklamskattepliktig omsätt— ning på 199 900 kr. resulterar på grund av denna gräns nästa

100 kr. i reklamskattepliktig inkomst i en reklamskatt på hela årsintäkten, dvs. skatt som uppgår till 22 000 kr.

Man kan visserligen allmänt säga att reklamskatten skall övervältras på reklamköparna och att den således inte drabbar den skattskyldige. I gränsfallen torde den skattskyldige ändå ofta uppfatta det som att han själv träffas av marginaleffek— ten. I vissa fall kan den skattskyldige ha förutsatt att omsättningen inte skulle nå frigränsen och därför ha tyckt sig kunna sänka prisnivån med belopp som svarar mot reklam- skatten. I dessa fall får den skattskyldige själv svara för reklamskatten eftersom han inte torde kunna kräva reklamkö-

parna på ytterligare ersättning i efterhand om annat inte

avtalats.

Om däremot den skattskyldige redan från början har lagt sig

på en prisnivå som inkluderar reklamskatt kan det i princip sägas att skatten intjänats när frigränsen har uppnåtts. Detta torde emellertid inte hindra att den skattskyldige

noterar att hans förtjänst minskar om frigränsen överskrids.

Effekten av en sådan tröskel vid beskattningen är att många av de skattskyldiga försöker lägga sin skattepliktiga omsätt— ning precis under frigränsen. Normalt finner man alltså en stor ansamling av skattskyldiga i dessa omsättningslägen och

så gott som inga strax över gränsen.

För att åstadkomma detta kan den skattskyldige i första hand välja att förskjuta vissa reklamintäkter till andra inkomstår eller att dela upp inkomsten på flera formellt självständiga skattskyldiga. I nästa avsnitt redovisas vissa regler som syftar till att hindra otillbörliga förfaranden av detta

slag.

Det sätt att genom själva regelsystemet eliminera tröskel— effekten, som skall diskuteras i detta avsnitt, är att kombi-

nera en högre gräns för redovisningsskyldighet med ett bot—

tenavdrag med motsvarande belopp.

Vi har övervägt att föreslå ett sådant avdrag, som alltså skulle få till effekt att skatt endast utgick på inkomster över gränsen för redovisningsskyldighet.

Ett sådant bottenavdrag skulle emellertid innebära stora skattelättnader för skattskyldiga med en skattepliktig om— sättning över den föreslagna frigränsen, nämligen en skatte- lättnad på 22 000 kr. för varje sådan ideell förening och

6 600 kr. för varje annan skattskyldig. Bottenavdraget skulle medföra ett visst skattebortfall. Eftersom den höjda redovis- ningsgränsen medför att antalet skattskyldiga blir starkt begränsat blir skattebortfallet vid ett bottenavdrag dock

måttligt och stannar sannolikt under 15 milj. kr. per år.

Skattelättnaderna för de ideella föreningarna skulle genom ett sådant bottenavdrag bli mer än tre gånger så höga som för övriga skattskyldiga. Detta framstår inte som motiverat eftersom de ideella föreningar som blir skattskyldiga enligt förslaget i genomsnitt har väsentligt högre reklaminkomster

än övriga skattskyldiga.

Vid en samlad bedömning får nackdelarna med ett bottenavdrag enligt vår mening anses väga tyngre än fördelarna. Vi före— slår därför inte något sådant avdrag.

18.1.3 Skatteflyktsåtgärder

I föregående avsnitt har nämnts vissa åtgärder som den skatt— skyldige kan tänkas vidta för att undvika att nå upp till

gränsen för redovisningsskyldighet.

Först nämndes det fallet att den skattskyldige förskjuter viss del av reklamintäkterna till ett annat år så att t.ex.

en intäkt hos en ideell förening på 300 000 kr. fördelas med

lika delar på var sin sida om ett årsskifte och på så sätt

helt undgår beskattning.

Sådana förfaranden kan knappast undvikas i ett system med redovisningsgränser över 0 kr. Det kan inte heller anses som särskilt stötande att en skattskyldig med en tillfällig in- komst av detta slag fördelar den på ett förmånligt sätt. För en skattskyldig med regelbundna höga reklamintäkter kan ett förfarande av angivet slag inte medföra några skattelättnader

mer än möjligen första året.

Det andra nämnda sättet att fördela reklamintäkter, nämligen att dela upp en reklamskattepliktig verksamhet på flera for— mellt självständiga skattskyldiga, kan däremot medföra ett definitivt skatteundandragande som lagen så långt som möjligt bör förhindra.

För det ändamålet har i lagförslagets 25 5 intagits en regel som motsvarar 10 å första stycket RSL och som innebär att redovisningskyldigheten, om verksamheten bedrivs av flera i ett enkelt bolag, skall bestämmas med hänsyn till bolagets sammanlagda reklamskattepliktiga omsättning.

Motsvarande regel föreslås enligt samma lagrum gälla, om närstående bedriver reklamskattepliktig verksamhet som de redovisar var för sig och det med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet och de skattskyldigas ekonomiska och personliga förhållanden får anses uppenbart att verksamheten redovisats på flera för att en lägre skattepliktig omsättning per skatt— skyldig skall kunna redovisas så att den totala omsättningen helt eller delvis skall undgå beskattning. Med närstående avses den personkrets som anges i 35 ä 1 mom. sista stycket KL, dvs. företagsledaren och hans föräldrar, far- eller mor- föräldrar, make, avkomling eller avkomlings make, syskon

eller syskons make eller avkomling eller ddödsbo som någon av nämnda personer är delägare i.

Regeln avser således t.ex. det förhållandet att ägaren till ett direktreklamföretag splittrar verksamheten på familjemed— lemmarna så att alla bedriver verksamheter som inte når upp till gränsen för redovisningsskyldighet. Däremot avser regeln inte att medföra sammanläggning av t.ex. sponringsmedel som uppburits av en idrottsman med reklaminkomster som hans far

uppburit i sitt direktreklamföretag.

Någon motsvarande regel föreslås inte för det fall en idrottsförening bryter ut vissa verksamhetsgrenar som t.ex. ungdomsverksamheten eller vissa specialgrenar till särskilda sektioner e.d. och hänför delar av reklamintäkterna till dessa. Sådana förfaranden förekommer redan idag och det finns ett flertal domstolsavgöranden i frågan om när en förening skall anses själVStändig. Inte heller bör en närståenderegel kunna tillämpas på sådana företag som är självständiga

skattesubjekt.

18.2 Återbetalning enligt 24 & reklamskattelagen

Enligt 24 5 första stycket RSL återbetalar RSV viss del av den reklamskatt som redovisats för annonser i en självständig periodisk publikation, som har karaktär av dagspress, popu- lärpress eller fackpress. Av den erlagda skatten återbetalas så stor del som svarar mot en skattepliktig omsättning om högst 12 milj. kr. när det gäller dagspress och högst 6 milj. kr. när det gäller annan press. Återbetalning sker två gånger per år efter utgången av varje halvt beskattningsår. Beskatt— ningsår utgörs i regel av beskattningsåret enligt KL.

Föreligger rätt till återbetalning får RSV enligt 24 å andra stycket medge befrielse från skyldighet att betala in skatt om den skattepliktiga omsättningen kan förväntas med säkerlet inte överstiga resp. högsta belopp enligt 24 & första styc- ket.

Drygt 500 publikationer, som har karaktär av dags—, populär—

eller fackpress ges ut av skattskyldiga som är registrerade hos RSV. Av dessa publikationer är ca 75 % sådana som av RSV medgetts befrielse från betalningsskyldigheten med stöd av 24 5 andra stycket RSL.

I samband med registrering av en skattskyldig som ger ut en periodisk publikation prövar RSV dels huruvida publikationen är sådan som avses i 24 5 första stycket RSL, dels om be— frielse från betalningsskyldighet enligt 24 5 andra stycket skall medges. RSV meddelar den skattskyldige skriftligen hur tidningen klassificerats och huruvida befrielse från skyldig—

heten att inbetala reklamskatt medgetts.

RSV har under 1987 återbetalat reklamskatt enligt 24 5 första stycket med 66 milj. kr.

Arbetet med fastställande av belopp som skall återbetalas och med besluten om återbetalning medför varje halvår normalt visst administrativt arbete för en handläggare hos RSV samt för annan personal för utskrift och expediering av beslut samt girering av beslutade återbetalningsbelopp. Därtill kommer att återbetalningsbesluten inte kan fattas i ett sam- manhang, eftersom många skattskyldiga har brutet räkenskaps—

:: ar.

RSV har i sin skrivelse till regeringen den 10 januari 1986 anfört att arbetet med återbetalningen är onödigt betungande. Verket anser att en ändring av bestämmelserna bör ske för att eliminera ett onödigtvis tungrott system. Härtill kommer att, enligt vad RSV anför, de skattskyldiga anser den rundgång av pengar, som förfarandet medför, vara både kostsam och krång— lig. Ett exempel på denna inställning är följande synpunkter från en skattskyldig tidningsutgivare som hos regeringen anfört besvär över ett beslut av RSV att vägra honom befriel— se från skyldigheten att betala reklamskatten till dess an— nonsförsäljningen under året översteg 6 milj. kr.

"Förutom reklamskattekostnaden får vi en räntekostnad på uppskattningsvis 30—40 000 kr. Detta kan ej ha varit lagstif— tarens mening.

Nuvarande ordning är utomordentligt opraktisk och innebär extraarbete både för Riksskatteverket och oss. Vi tvingas ju betala in pengar som vi sedan får tillbaka. Riksskatteverket tvingas ta emot pengar, bokföra och sedan återbetala samma belopp fram till dess att vår omsättning överstiger 6 mkr vilket förmodligen inträffar den sista perioden på året.

Detta är väl ett utmärkt exempel på onödig byråkrati och borde vara lätt att ändra på?"

Regeringen ansåg i prop. l97l:28 med förslag till annons— skatt, att vid redovisningen av skatten ett bottenavdrag om 3 milj. kr. skulle få göras innan skatten beräknades. Enligt skatteutskottets mening (SkU l97l:30) talade emellertid kon- kurrensskäl mot en sådan ordning. I stället infördes de be—

stämmelser om återbetalning av reklamskatt som nu återfinns i 24 5 RSL.

Genom bestämmelsen i 24 å andra stycket RSL om befrielse från skyldigheten att redovisa skatt har det av skatteutskottet anförda konkurrensskälet såsom hinder för en avdragsrätt förlorat avsevärt i styrka. Därför och med hänsyn till den omständliga hantering som restitutionsförfarandet innebär för såväl beskattningsmyndigheten som de skattskyldiga bör det ersättas av en avdragsrätt för de skattskyldiga utgivare av de återbetalningsberättigade periodiska publikationer enligt 24 & RSL.

I lagförslaget har regler om sådan avdragsrätt tagits in i 21 och 23 55.

Genom detta förslag uppnås också den fördelen att förfarande— reglerna i LPP blir tillämpliga på RSVs beslut i fråga om de

här aktuella Skattelättnaderna för pressen och på besvär av

de skattskyldiga, vilket inte är fallet enligt RSL. RSVs

beslut om klassificering av tidskrifterna på grund av bestäm—

melserna i 24 & RSL har ansetts som ett inte särskilt regle— rat beslut och besvär har därför fått anföras hos regeringen.

Enligt vårt förslag faller frågan om avdragsrätten inom ramen för vad som är ett skattebeslut enligt LPP och ett sådant

beslut av RSV överklagas hos kammarrätten.

18.3 Införsel

I 26 å RSL stadgas att om skattepliktiga reklamtrycksaker och

i utlandet utgivna annonsblad införs till landet så skall

reklamskatt erläggas till tullmyndigheten.

Detta stadgande har så gott som uteslutande tillämpats på reklamtrycksaker. Tullen redovisade reklamskatt för sådana med drygt 50 milj. kr. under 1987. Den särskilda regeln om införselbeskattning av annonsblad tillkom på förslag av skatteutskottet (SkU l974z84, SFS l974:4l6). Generaltullsty— relsen hade påtalat att sådana publikationer, med hänsyn till * då föreslagna ändringar i RSL, utan en sådan regel i mot— ! sats till vad som gällt tidigare inte skulle komma att beskattas. Skatteutskottet motiverade sitt ställningstagande * med att det då visserligen inte förekom någon utgivning utom— lands av annonsblad men att det förelåg risk för att förhål—

landena kunde ändras. - Enligt vad vi inhämtat från tullen förekommer någon införsel av utomlands utgivna annonsblad så

i gott som aldrig.

Om reqlamtrycksaksbeskattningen upphör i enlighet med vårt förslag uppkommer frågan om det finns skäl att behålla en särskild regel om införsel och på så sätt engagera ytterliga—

re en myndighet i reklambeskattningen.

För at bibehållande av en införselregel för annonsblad kan i och ör sig anföras att denna regel i huvudsak avsett att

hindra ett skatteundandragande genom utgivning utomlands av

annonsblad, som sedan förs in i landet, och att frånvaron av

införda annonsblad kan tyda på att regeln varit effektiv.

Enligt vår mening är dock så många nackdelar och svårigheter förenade med att ge ut annonsblad utomlands, på avstånd från annonsörerna, att ett sådant förfarande inte kan bli aktuellt om det inte är mycket lönande. Med hänsyn till att vårt för— slag om reklambeskattning av direktreklamen innebär att an— nonsbladen ändå kommer att beskattas för distributionen inom landet, måste det bedömas som osannolikt att utgivning i utlandet av annonsblad avsedda för svenska läsare, kommer att ske i skatteundandragande syfte. Även de importerade reklam— trycksakerna kommer att beskattas som direktreklam vid distributionen inom landet. Vi föreslår därför att reklam— skatt vid införsel inte längre skall utgå.

Förslaget att slopa införselbeskattningen av reklamtrycksaker och annonsblad innebär en beaktansvärd förenkling för skatt- skyldiga importörer och tullen, som enligt förslaget i fort— sättningen inte behöver befatta sig med reklamskatten. Arbe— tet med påförande av reklamskatt lokalt och regionalt hos tullkontoren, liksom hos generaltullstyrelsen med besvärs— ärenden, förhandsbesked och yttranden i reklamskattemål bort—

faller således.

FÖRSLAG OM EN NY REKLAMSKATTELAG

19. ALLMÄNT 19.1 En ny lag

De förslag om bekattningen av annonser och annan reklam som vi lägger fram innefattar avsevärda förändringar i förhållan— de till vad som nu gäller enligt RSL. Ändringsförslagen kom— mer att beröra varje paragraf i den nuvarande lagen. Den ursprungliga uppläggningen av RSL, som infördes för 16 år sedan, har vidare brutits igenom av åtskilliga redan genom—

förda ändringar, bl.a. i samband med att LPP infördes.

Lagen uppfattas vidare av åtskilliga som svårläst. Det hänger delvis samman med de anvisningar som finns till de olika lagrummen och som har lags valör. Anvisningarna innehåller en omfattande och svåröverskådlig reglering med definitioner,

avgränsningar m.m.

Med hänsyn till vad vi anfört om omfattningen av våra änd— ringsförslag och vissa brister i systematiken m.m. i RSL förordar vi att de regler vi föreslår tas in i en ny lag och inte utformas som ändringar i och kompletteringar till RSL. Vi föreslår att den nya lagen betecknas "reklamskattelagen" även om vissa annonser m.m. som föreslås bli beskattade inte faller under den definition av reklam som gäller enligt RSL

och som vi anser i princip bör gälla även i fortsättningen.

Lagen består av två huvudsakliga delar. Den första, fram t.o.m. 23 &, behandlar olika materiella regler för beräkning av reklamskattens nettobelopp. Den andra delen, 24—31 55, avser i huvudsak regler om förfarandet som för reklamskattens behov kompletterar de för punktskatterna annars generellt

gällande förfarandereglerna i LPP.

De materiella reglerna utgörs av — för det första — två inle— dande allmänna paragrafer: l 5, som säger att reklamskatten är en skatt till staten, och 2 5, där tre allmänna förutsätt— ningar anges för att skatteplikt skall föreligga. Dessa är för det första att det rör sig om något av de reklamslag som

i lagen anges vara skattepliktiga, nämligen:

annonser direktreklam

databasreklam

sponsringsreklam

Ul.> w R) H

övrig reklam

Den andra förutsättningen är att vederlag skall ha erlagts för den skattepliktiga prestationen. Den tredje allmänna förutsättningen för skatteplikt anknyter till var den skatte— pliktiga prestationen utförts, dvs. helt eller delvis inom landet; se härom i avsnitt 19.2.

I de följande bestämmelserna, 3—11 55, redovisas för varje skattepliktigt medium närmare hur detta avgränsas och i vilka fall undantag från skatteplikten skall göras.

Skattskyldigheten och skatteskyldighetens inträde behandlas i 12 resp. 13 5 samt skattesatserna i 14 och 15 55.

De bestämmelser som härutöver behövs för att nå fram till

skattens nettobelopp, dvs. den reklamskatt som skall framgå

av skattebeslutet och som skall inbetalas till staten, lämnas i 16—23 åå.

I 20—23 åå ges regler för de avdrag som får göras från skat— tens bruttobelopp, dvs. det i 16—19 55 reglerade beskatt— ningsvärdet, för att skattens nettobelopp skall erhållas. De avdrag som kommer i fråga avser viss dubbelbeskattad direkt— reklam (20 5), annonser i pressen (21 å) och i efterhand

utgivna förmåner eller uppkomna förluster på fordringar (22 6)—

De förfaranderegler som ansetts behövliga för reklamskatten utöver reglerna i LPP rör främst redovisningsfrågor (24— 27 55). Där regleras gränser för redovisningsskyldigheten och återbetalningar vid reklamintäkter under dessa gränser, regi— streringsskyldigheten, redovisningsskyldighetens upphörande

och redovisningsperiodernas längd.

Ytterligare förfaranderegler avser skattskyldiga utländska företagare (28 5), bolags skattskyldighet (29 å), hanteringen av viss skattefri direktreklam (30 å) och en kompletterande kontrollbestämmelse (31 5).

I de båda följande kapitlen lämnas de närmare motiveringarna

till de föreslagna bestämmelserna och lagens uppläggning.

19.2 Reklam helt eller delvis inom landet

Enligt 1 & RSL gäller att reklamskatt skall utgå för annons som är avsedd att offentliggöras inom landet och för reklam som är avsedd att spridas inom landet i annan form än annons. Enligt grunderna för våra förslag har vi också för enkelhe— tens skull utgått från att förutsättningarna för reklambe— skattningen bör knytas till vad som faktiskt sker och inte vad som är avsett att ske. Med ett slopande av produktionsbe— skattningen på trycksaker kan detta också gälla generellt. Vi anser således att annons— och reklamutrymme för vilket veder— lag utgår skall beskattas när reklamen faktiskt sker. Vår

inställning i den territoriella beskattningsfrågan är därför

att reklam som sprids inom landet skall beskattas här. Den

regeln finns i 2 & lagförslaget.

RSV har i sin skrivelse till regeringen den 10 januari 1986 fäst uppmärksamheten på de problem som föreligger vid beräk— ning av beskattningsvärde av viss reklam som en svensk spri- der såväl inom som utom landet; se härom i avsnitt 8.1.4. RSV har för att avhjälpa dessa problem föreslagit att en huvud- saklighetsregel skall tillämpas i dessa fall. Skatteplikt skulle enligt RSVs förslag inte föreligga om reklamen huvud— sakligen, dvs. till 80 % eller mer, skall återges utomlands

men däremot för i princip — all annan reklam.

Vi delar RSVs uppfattning att fördelarna särskilt från förenklings- och utredningssynpunkt överväger med en sådan regel. Vi har i lagförslaget tagit in regeln i 2 5 andra stycket. Regeln innebär således för en svensk som sprider viss reklam till mer än 20 % inom landet att han är skatt— skyldig här för ett beskattningsvärde som avser hela vederla— get för reklamen. Ett undantag från denna huvudsaklighets- regel föreslås dock gälla för reklamen i radio— eller TV—pro— gram. sådan reklam föreslås alltid bli skattepliktig om den är särskild riktad mot Sverige eller mot Sverige tillsammans med annat nordiskt land. En förutsättning för skatteplikt är

dock att programmen inte omfattas av reklamförbudet främst i

radiolagen.

Enligt RSL gäller att endast näringsidkare i Sverige kan vara skattskyldig till reklamskatt (jfr 9 5 RSL och anvisningarna till den bestämmelsen). Eftersom vi anser att de höjda redo— visningsgränser som vi föreslår, lämpligen ersätter den sär— skilda regeln om begränsning av beskattningen till svenska näringsidkare, föreligger inte något hinder för att även utan tullens medverkan beskatta reklam som sprids i Sverige från utlandet, om inte en särskild regel ges i den nya lagen för

att hindra detta. Vi har funnit att även utländsk närings—

idkare eller annan som sprider reklam i Sverige bör beskattas

för reklamen här i landet. Det kan t.ex. gälla reklam i ut— ländska radio— och TV-sändningar riktade not Sverige eller

rinkreklam vid idrottsevenemang som i utlandet bosatt nä-

ringsidkare har rätt att upplåta.

Då det gäller att reglera beskattningen av utländska subjekts reklam i Sverige kan olika tekniska vägar väljas. Under för- utsättning att huvudsaklighetsregeln i lagförslagets 2 5 andra stycket — som avses gälla såväl för svenskar som för den som hör hemma utomlands men sprider reklam delvis i Sverige, delvis utomlands är uppfylld, dvs. att reklamen i fråga till mer än 20 % sprids i Sverige, har vi föreslagit att beskattningsvärdet för den utländska reklamen skall utgö- ras av endast den andel av vederlaget som belöper på den skattepliktiga prestationen inom landet (17 & första stycket lagförslaget). Det är nödvändigt att vid en huvudsaklighets- regel av det förordade slaget ha en fördelningsregel, efter— som en utlänning annars skulle bli skattskyldig i Sverige för reklam som han gjort utomlands, vilket inte kan komma i frå— ga. Förekommer den från utlandet spridda skattepliktiga rek— lamen i radio— eller TV—program som kan tas emot såväl i Sverige som i utlandet, bör enligt 17 å andra stycket i lag— förslaget den på Sverige belöpande andelen av vederlaget anses svara mot den svenska andelen av samtliga hushåll som kan ta emot programmen. Är reklamen riktad endast mot Sverige och annat nordiskt land skall fördelning ske endast mellan dessa länder; se vidare om fördelningen av vederlaget i av—

snitt 21.4.

ANNONSBESKATTNINGEN

20.1 Annonsbegreppet 20.1.1 Allmänt

Som redovisats i aVsnitt 10.3 skall enligt förslaget endast periodiska publikationer vara annonsmedier i fortsättningen. Det sätt på vilket dessa publikationer framställts skall inte tillmätas betydelse. I övriga publikationer som enligt gäl— lande regler kan innehålla annonser, såsom ickeperiodiska annonstrycksaker, reklamtrycksaker, böcker och telefonkatalo-

ger, skall beskattning av upplåtet utrymme endast kunna avse reklammeddelanden.

De periodiska publikationerna indelas enligt RSL och i praxis i åtskilliga kategorier: dagspress, fack— och populärpress, annonsblad, program eller katalog eller liknande trycksak samt övriga (se avsnitt 20.2).

Vissa av dessa kategorier är av betydelse för det indirekta stöd som utgår till pressen genom lägre skattesatser och återbetalning av viss del av skatten. Utredningsdirektiven ger inte stöd för någon omprövning av detta presstöd. I av— snitt 18.2 har vi lagt fram ett förslag om att ersätta den nämnda återbetalningen med ett avdrag. Den föreslagna änd—

ringen medför en mer rationell hantering men har väsentligen

en endast teknisk betydelse. Definitioner av de skilda slagen av periodiska publikationer måste således finnas även med den av oss föreslagna ordningen. Dessa definitioner redovisas

i avsnitt 20.2.

Först behandlas emellertid frågan om den nu så snäva avgräns— ningen i RSL av framställningssätt för periodiska publikatio— ner och vidare om när en publikation bör anses vara perio— disk.

20.l.2 Framställningssätt

För närvarande avses med annons endast utrymme som upplåtits i trycksak, se 1 5 andra stycket 3 RSL. Med trycksak avses enligt punkt 1 i samma stycke avtryck som framställts i flera lika exemplar i tryckpress eller genom screenförfarande. 1 detta betänkande har tidigare anförts (se avsnitt 6.5 och 7.2.2) att denna snäva avgränsning av framställningssättet leder till en oacceptabel brist på likformighet i beskatt— ningen på grund av de nya tekniker som utvecklats för fram— ställning av text och bilder. Flertalet av annonsmedierna, dvs de periodiska publikationerna, som dessa definieras i vårt förslag, torde dock framställas med konventionell tek- nik, och det är dessutom sannolikt att de kommer att gå ut i större upplagor än som för närvarande är lönsamt att produce—

ra i de s.k. småprintarna.

Det saknas enligt vår mening trots detta skäl som talar för att för annonsbeskattningen behålla den snäva bestämningen av trycksaksbegreppet. Om en periodisk publikation ges ut i sådan upplaga att den förmår intressera annonsörer bör, oav— sett framställningssättet, beskattning ske av annonserna enligt huvudregeln. I lagförslaget finns därför inte någon bestämmelse som begränsar definitionen av periodisk publika— tion med hänsyn till det sätt på vilket publikationen fram-

ställts.

20.1.3 Periodisk publikation

För närvarande gäller enligt 1 å andra stycket 4 RSL att en publikation räknas som periodisk om den enligt utgivningsplan skall komma ut med normalt minst fyra nummer om året och inte

är att anse som reklamtrycksak.

Definitionen är väsentligen hämtad från TF som bl.a. stadgar att periodisk skrift inte får ges ut innan utgivningsbevis meddelats av patent— och registreringsverket. Sådant bevis meddelas efter ansökan vari bl.a. utgivningsplan skall uppges (se 5 kap. 5 5 TF). Betydelsen av utgivningsplanen diskuteras i en avhandling om tryckfrihetens omfattning enligt följan—

de:

De i 5 kap. sålunda meddelade formföreskrifterna skulle kunna uppfattas så, att skrift som inte uppfyller kraven ej vore att betrakta som periodisk. TF är på grund av sin redigering och systematik här något oklar. Beträffande det aktuella kravet på ingivande av utgivningsplan m. m., är det dock tyd— ligt att underlåtenhet härvidlag inte innebär att skriften blott därför Skall bedömas som ickeperiodisk. Detta framgår av att TF 5:12 straffar "ägare till periodisk skrift som utgiver sådan utan att utgivningsbevis finnes" och även av 8: 2, som föreskriver att ägaren skall bära det tryckfrihets— rättsliga ansvaret för periodisk skrift som utges utan utgiv— ningsbevis. Teoretiskt vore det tänkbart att tolka 5:12 och 8. 2 som gällande enbart det fallet att utgivningsbevis fun— nits, men dragits in. Det stämmer dock mindre väl med orda- lydelsen ("utan att utgivningsbevis finnes" respektive "Fanns ej utgivningsbevis"), man hade eljest kunnat skriva 'om ut—

givningsbevis indragits"

Det sagda medför konsekvenser för tolkningen av kravet enligt TF l: 7, att periodisk skrift skall utkomma minst fyra gånger per år. Normalt kan detta bedömas med utgångspunkt från in— given utgivningsplan. Eftersom en skrift dock enligt ovan kan anses som periodisk trots att utgivningsplan ej ingivits, måste bedömningen stundom ske på annan grund. Vad man härvid skall gå efter är oklart. Enligt Strömberg får det avgörande sannolikt anses vara "om skriften faktiskt utkommit eller är avsedd att utkomma minst fyra gånger om året". Svårigheten ligger emellertid i att bedöma denna avsikt, när den ej är formellt uttryckt i en ingiven utgivningsplan. Ett uttalande härom från skriftens ägare och som vinner stöd av omständig— heterna, får kanske anses tillräckligt. Det bör dock obeser— veras att när tvekan vid ansvarstalan uppkommer, huruvida en skrift är periodisk eller ej, kan motstående intressen komma

att föreligga mellan den som utpekas som ägare, dvs. i så fall ansvarig för eventuellt tryckfrihets— brott, och de som t.ex. medverkat som författare, vilka kan bli ansvariga om skriften ej anses periodisk.

Sammanfattningsvis är en skrift således periodisk i TF:s mening, när den utges under bestämd titel med minst fyra nummer årligen. Huruvida det senare kravet är uppfyllt bedöms enligt den avsikt som uttryckts i en till myndighet ingiven utgivningsplan. Om utgivningsplanen härvid följs eller inte saknar betydelse. Finns utgivningsplan ej ingiven betraktas skrift likväl som periodisk, om den antingen rent faktiskt utkommit minst fyra gånger under året eller om den, enligt vad som kan utredas, varit eller är avsedd att göra det. (Hans Gunnar Axberger, Tryckfrihetens gränser 1984, s. 29—

30).

20.l.4 Förslag

Enligt vår mening finns det inte skäl för att i reklamskatte— sammanhang normalt hålla fast vid anknytningen till vad som skall gälla enligt utgivningsplanen. I stället talar praktis— ka skäl för att i lagtexten definiera sådan skrift som perio— disk som faktiskt kommer ut med minst fyra nummer om året. En sådan innebörd bör också underlätta tillämpningen av regeln. Om en skrift bara utkommer under en del av året, som t.ex. kan förekomma det första utgivningsåret, bör man dock vid klassificeringen beakta utgivningstidens längd och vad som sägs i utgivningsplanen om med hur många nummer om året tid—

ningen avses utkomma.

Vidare bör beteckningen publikation reserveras för tidnings— eller tidskriftsliknande skrifter. En sådan begränsning står också i överensstämmelse med de befintliga reglerna om in— direkt presstöd. Det anförda medför att kataloger, program och liknande inte skall utgöra periodiska publikationer även om de under enhetligt namn kommer ut fyra gånger om året. RSV

har i Handledningen definierat program och kataloger enligt

följande:

Program: förteckning över exempelvis uppträdande personer och deras roll eller nummer vid teaterföreställning, konsert, idrottsevenemang o.dyl. Som program har också Röster i Radio— TV betecknats.

Katalog: en efter vissa grunder upprättad förteckning över t.ex. medlemmar eller föremål.

Enligt vår mening bör Handledningens definitioner i huvudsak

kunna kvarstå i framtidens riktlinjer. Dock förefaller det

rimligare att beteckna Röster i Radio—TV som en periodisk

publikation av tidningsliknande slag än som ett program.

Definitionen av periodisk publikation har intagits i 3 9 i

lagförslaget. 20.2 Olika slag av periodiska publikationer 20.2.1 Allmänt

För vissa periodiska publikationer gäller enligt RSL gynnande särregler, dels i fråga om skattesatsen, dels genom en regel om återbetalning av en del av skatten. Allmänna nyhetstid— ningar har enligt 12 5 en lägre skattesats än som gäller för övriga annons— och reklammedier. Periodisk publikation som har karaktär av dagspress, populärpress eller fackpress är enligt 24 5 berättigad till återbetalning av en del av skat— ten. Av anvisningarna till 24 & framgår att periodisk publi— kation enligt RSL även kan vara annonsblad, program, katalog eller liknande trycksak. I lagrummet stadgas nämligen att sådana skrifter inte kan medföra återbetalning. Genom rege— ringsrättens domar, bl.a. RÅ82 Aa 140, framgår att domstolen till de icke återbetalningsberättigade periodiska publikatio— nerna hänför ytterligare en kategori, som inte utgör annons— blad, program, katalog eller liknande trycksak men heller inte dagspress, fackpress eller populärpress, nämligen Gula Tidningen och liknande privatannonstidningar. I det följande definieras de här nämnda olika slagen av periodiska publika— tioner och rättsfallet redovisas närmare. Vårt förslag i avsnitt 18.2, att återbetalningen skall ersättas av ett av—

drag har tagits in i 15 & lagförslaget.

20.2.2 Dagspress

I RSL används såväl begreppen "allmän nyhetstidning" som "dagspress". Med allmän nyhetstidning avses enligt 1 5 andra stycket 5 RSL periodisk publikation av dagspresskaraktär som normalt kommer ut med minst ett nummer varje vecka och som ej

utgör annonsblad.

Skattesatsen är för annons i allmän nyhetstidning nedsatt till 4 % jämfört med 11 % för övriga annons— och reklamme— dier. Beträffande den del av presstödet som utformats som återbetalning av skatt på omsättningen stadgas i 24 5 att skattskyldig, som redovisat reklamskatt för annonser i själv— ständig publikation som har karaktär av bl.a. dagspress,

skall få återbetalning av visst belopp.

Uttryckssättet kan ge intrycket att en tidning skulle kunna ha karaktär av dagspress utan att utgöra allmän nyhetstid— ning. Så är emellertid, som framgår av förarbetena, inte fallet. Någon närmare definition av begreppet "publikation av dagspresskaraktär" återfinns dock inte vare sig i RSL eller i

dess förarbeten.

I Handledningen hänvisas i samband med definitionen av allmän nyhetstidning dels till ett uttalande av presstödsnämnden, dels till en formulering i ett förhandsbesked från RSVs rättsnämnd. Presstödsnämndens uttalande gällde definitionen av begreppet dagstidning enligt lagen (1981:409) om statligt stöd till dagstidningar. Nämnden uttalade:

Publikation av dagspresskaraktär är allmän nyhetstidning under förutsättning att den reguljära allmänna nyhetsförmed— lingen är tidningens primära uppgift. Nyhetsförmedlingen skall med kontinuitet gälla händelser och skeenden i anslut— ning till tidningens periodicitet och aktualiteten skall motivera och förutsätta periodiciteten. Nyhetsförmedlingen får inte ämnesmässigt begränsas annat än av tidningens geo— grafiska spridningsområde och av händelsers och skeendens aktualitet. Nyhetsförmedlingen kan ske i skilda former: noti— ser, artiklar, reportage, text och bild. Allmän nyhetstidning kan framställas i olika format och med olika tryckmetoder.

Rättsnämnden uttalade i sitt förhandsbesked, som avsåg frågan om en viss publikation i egenskap av allmän nyhetstidning skulle vara befriad från mervärdeskatt och som lämnades utan ändring av regeringsrätten (RÅ 83 1:12), följande:

Enligt anvisningarna till 8 & lagen om mervärdeskatt gäller undantaget från skatteplikt för allmän nyhetstidning endast sådan publikation som är av dagspresskaraktär. Nämnden finner att Die Zeit innehåller allmänna nyheter av sådant slag som brukar förekomma i dagspress men med en viss begränsning vad avser ämnesområdena i urvalet av nyheterna. Vidare framstår nyhetsrapporteringen som underordnad i förhållande till ar— tiklar som i första hand innehåller kommentarer och bak— grundsmaterial. Tidningen får därför anses inte ha dagspress— karaktär.

Några materiella problem med avgränsningen av "dagspress" eller "allmän nyhetstidning" har inte förekommit. Eftersom särreglerna i RSL för dessa publikationer utgör ett slags presstöd bör termerna i fråga om reklamskatten även i fort— sättningen avse detsamma som när det gäller det direkta

presstödet. 20.2.3 Populär- och fackpress I RSL talas i 24 & om populärpress och fackpress.

Av lagen och dess förarbeten framgår inte någon närmare defi— nition av dessa slag av publikationer än att de är skilda

från dagspress och annonsblad.

I Handledningen ges följande allmänna beskrivning av vad som innefattas i begreppen (1987 års upplaga s. 277—278):

Populärpress: Periodiska publikationer som vänder sig till en bred läsekrets och som främst har ett underhållande syfte, även om innehållet ofta är av informativ karaktär. Bland de publikationer som utgör populärpress kan nämnas de s k veckotidningarna. En periodisk publikation som inte ansetts ha karaktär av dagspress, populärpress eller fackpress är Gula tidningen, se RÅ 1982 Aa 140. ställningstagandet motive— rades med att publikationens innehåll till dominerande del

bestod av annonser och till en mycket begränsad del av redak— tionell text.

Fack ress: tidskrifter som är specialiserade till sitt inne- hall och som vänder sig till personer inom ett speciellt yrke, med ett speciellt intresse eller dylikt, se t ex RÅ 1975 Aa 363, RÅ 1976 Aa 35 och RSVs förhandsbesked dnr 1172/75—41780.

RSV:s definitioner av de olika slagen av publikationer har i allmänhet fungerat väl, och vi har inte funnit skäl att avvi— ka från den angivna bestämningen av populär— och fackpress i något annat avseende än i fråga om Gula Tidningen och liknan— de privatannonstidningar (se avsnitt 20.2.6).

20.2.4 Annonsblad

Periodisk publikation, som innehåller annonser och som till övervägande del tillhandahålls gratis eller till pris som avsevärt understiger vad som är skäligt, anses som annonsblad

enligt anvisningarna till 24 & RSL.

Åtskilliga av de mål och ärenden som gäller klassificeringen av annonsblad avser avgränsningen not reklamtrycksak, dvs. frågan huruvida en trycksak har framställts i huvudsakligt syfte att offentliggöra reklam för utgivaren eller för utom— stående annonsörer. Med det av oss framlagda förslaget om beskattning i distributionsledet av direktreklamen kommer denna distinktion att förlora sin betydelse. Däremot blir det fortfarande av intresse att avgränsa de periodiska publika— tioner som inte skall vara berättigade till det i avsnitt 18.2 föreslagna avdraget vilket skall ersätta återbetalningen enligt 24 & RSL. Den befintliga definitionen av vad som är annonsblad har fungerat väl och bör bibehållas. En regel med det innehållet bör införas i 14 5 i den nya lagen för att avgränsa annonsbladen från kategorin allmän nyhetstidning, som skall ha en lägre skattesats än annonsbladen och som till

skillnad mot annonsbladen föreslås berättiga till avdrag för

viss inbetald skatt på annonser.

20.2.5 Övriga periodiska publikationer

Enligt anvisningarna till 24 & RSL gäller i dag att "annons— blad, program, katalog eller liknande trycksak" inte berätti— gar till återbetalning.

Genom regeringsrättens avgöranden 1982 i mål om Gula Tid— ningen och Aros—Prylen (RÅ82 Aa 140 och Aa 212) har även dessa tidningar hänförts till den inte återbetalningsberätti— gade kategorin. Tidningarna innehåller huvudsakligen privat— annonser, dvs. annonser om köp och försäljning, våningsbyten, arbete, bekantskap osv. som sätts in av privatpersoner. Annonserna införs gratis och tidningarna finansieras alltså

så gott som helt av upplageintäkterna.

Regeringsrätten gör i domarna ingen ändring i RSVs i aktuella

delar likalydande förhandsbesked, vari anfördes:

RSV förklarar vidare att publikationen med hänsyn till inne— hållet, som till dominerande del består av annonser och till en mycket begränsad del av redaktionell text, i reklamskatte— lagens mening inte kan anses utgöra sådan publikation som har karaktär av dagspress, populärpress eller fackpress. Rätt till återbetalning av reklamskatt med stöd av 24 & RSL före— ligger därför inte.

Föredraganden hos RSV i ärendet om Gula Tidningen anmälde

skiljaktig mening och anförde:

Även enligt min mening är det helt klart att Gula Tidningen inte kan hänföras vare sig till dagspress eller fackpress. Jag delar däremot inte uppfattningen att tidningen på grund av sitt särpräglade innehåll även saknar karaktär av populär- press. Den omständigheten att Gula Tidningen trots ett för— hållandevis högt pris funnit avsättning tyder enligt min mening på att den besitter ett för sina läsare intresse— väckande innehåll. Det saknas därför skäl att frånkänna tid— ningen karaktär av populärpress. Eftersom den dessutom inte torde kunna hänföras till någon av de trycksakstyper som anges i anvisningarna till 24 5 RSL anser jag att utgivaren har rätt till återbetalning av skatt enligt 24 5 RSL.

Förhandsbeskedens utformning kan enligt vår mening inte tol—

kas så att RSV inräknat ifrågavarande tidningar i den grupp

som i anvisningarna betecknas som "annonsblad, program, kata— log eller liknande trycksak". I stället måste avgörandet förstås så att det finns periodiska publikationer som inte är att hänföra till annonsblad, program, katalog etc., men som ändå inte är återbetalningsberättigade eftersom de inte hel— ler kan hänföras till vare sig dags—, fack— eller populär—

press.

Enligt vår mening är detta förhållande materiellt och prak— tiskt otillfredsställande. Allmänt sett är det för lagtill— lämpningen önskvärt att de kategorier som de periodiska pub— likationerna indelas i helt täcker alla slag av sådana publi— kationer som kan förekomma. Endast på det sättet kan av lag— texten med rimlig säkerhet utläsas vilka regler som skall

gälla för ett visst företag. 20.2.6 Förslag

Den avgränsning som för återbetalningsrätten görs mellan gruppen dags—, fack- och populärpress å ena sidan och annons— blad m.fl. å den andra bör då det gäller den föreslagna avdragsrätten kompletteras så att samtliga periodiska publi— kationer placeras in i den ena eller andra gruppen. Därvid bör bl.a. följande beaktas.

Med den av oss i 3 5 föreslagna definitionen av periodisk publikation, återstår bara tidningarna dags-, fack— och populärpress samt de tidningsliknande annonsbladen i defi-

nitionen.

De publikationer som med nuvarande regler inte rymts i någon av dessa kategorier är privatannonstidningarna. Frågan är alltså om dessa skall höra till den gynnade kategorin eller

inte.

I regler och praxis i fråga om presstöd finns inte någon lämplig avgränsning. Direkt presstöd utgår numera endast till

dagspress och någon vägledning står inte att finna i dessa

regler.

Presam AB, som är skyldigt att till Svenska Pressbyrån AB distribuera alla publikationer, tar på grund härav också emot t.ex. resekataloger till försäljning. Inte heller Presams

distributionsregler ger således någon ledning.

Tidningsstatistik AB använder sig för den av bolaget utgivna

upplagestatistiken, som skall omfatta alla tidningar, av

* kategorierna dagspress, fackpress och populärpress, och redo— ? visar Gula Tidningen i den senare kategorin. Denna kategori i definieras enligt bolagets normer som publikation vars inne- håll karaktäriseras av underhållning och förströelse med inriktning på ett flertal ämnesområden.

, I den utsträckning Gula Tidningen inte svarar helt väl mot bolagets beskrivning av populärpress synes detta gälla flera alster inom populärpresskategorin. Definitionen för tidnings- statistiken är emellertid inte tillräckligt entydig för att

kunna användas i lagtext.

I stället får man enligt vår mening dra en gräns för vilka publikationer som bör vara avdragsberättigade antingen mellan populärpressen och publikationer som givits ut huvudsakligen i syfte att sprida reklam, dvs. avsättningsfrämjande medde— landen i kommersiell verksamhet, eller mellan betalda tid— ningar och gratistidningar. I båda fallen kommer privat— annonstidningarna att hamna i den kategori som är berättigad till återbetalning då, såsom anförts, annonserna inte avser

kommersiell verksamhet och således inte utgör reklam i RSL

mening.

Till de avdragsberättigade publikationerna bör således enligt vår mening, förutom de nu i RSL uppräknade tidningsslagen dags—, fack— och populärpress, hänföras även annan periodisk

publikation som inte utgör annonsblad. Regeln bör tas in i

21 5 den nya lagen.

Liksom nu bör RSV anvisa en definition vilka periodiska pub— likationer som skall utgöra självständiga publikationer vil— ket enligt såväl RSL som vårt förslag är en förutsättning för

återbetalnings— resp. avdragsrätten.

Vad som avses med självständig periodisk publikation beskrivs i Handledningen som följer:

Som självständig anses i princip varje periodisk publikation som ges ut under ett eget namn. Om en periodisk publikation kommer ut i flera editioner under samma namn betraktas de olika editionerna inte som självständiga. Om huvudtidning och avläggare — dvs. periodisk publikation som kommer ut under eget namn med delvis eget material, men som i övrigt inne— håller samma material som huvudtidningen — till mer än 50 % har samma redaktionella innehåll, anses huvudtidningen och avläggaren som en periodisk publikation.—

Om en tidning eller en tidskrift med flera editioner eller med avläggare är att anse som en självständig publikation beräknas det återbetalningsberättigade avdraget på den sam—

manlagda skattepliktiga omsättningen.

Anvisningen står i överensstämmelse med den definition av självständig publikation som används i reglerna för presstöd och har fungerat väl. Framtida riktlinjer synes böra ha ett likartat innehåll.

20.3 Tidningsdistribuerad direktreklam

I anvisningarna till 1 5 RSL stadgas att bilaga till annan publikation än reklamtrycksak skall anses som självständig trycksak och dessutom som annons i publikationen. Denna bestämmelse har tillkommit på initiativ av skatteutskottet (SkU 1975:12) på grund av en dom i regeringsrätten R74 1:74. Syftet med bestämmelsen är att hindra att en s.k. prenumera— tionsbilaga, dvs. en broschyr med prenumerationserbjudande

som är inbladad i den tidning erbjudandet avser, helt undgår

var avsedd att spridas inom landet i form av annons endast beskattas som annons, och således inte som reklamtrycksak. I rättsfallet blev således prenumerationsbroschyren obeskattad eftersom annons, som avser endast den publikation som den

förekommer i, genom särskilt stadgande är undantaget från skatteplikt.

Beskattningsmodellen i RSL medför att den tidningsdistribue— rade reklamen beskattas i två led; dels hos tidningens utgi— vare som annons, dels hos tryckeriet för framställningskost— naden. Beskattningen av en annonstrycksak sker på samma sätt både hos tidningsutgivaren och hos annonstrycksakens utgiva— re.

Som närmare utvecklas i kapitel 12 bör beskattningen i flera led ipphöra och denna reklam beskattas som direktreklam som

distribueras av tidningarna. Frågan behandlas närmare i av—

snitt 21.2.2 om skatteplikt för direktreklam.

20.4 Skattepliktiga annonser 20.4.1 Skattepliktens omfattning

Enligt nu gällande regler föreligger skatteplikt för annons

som avser reklam och för annan annons för vilken vederlag utgår (3 & RSL).

Enligt 2 och 3 så i vårt lagförslag skall skatteplikt före— ligga endast för annons för vilken vederlag utgår och som publiceras i en periodisk publikation.

De annonser som enligt förslaget inte längre omfattas av den allnunna skatteplikten inryms i allt väsentligt i ett nu gällande särskilt undantag för egenreklam i 4 5 3 RSL, vari stadgas att skatteplikt inte föreligger för annons i "publi—

kation eller bilaga till publikation, när annonsen avser

endast publikationen eller annat nummer av denna eller, i

fråga om bok, annan bokutgivning av samme förläggare".

Enligt vår mening kan det inte anses stötande att från annonsbeskattningen undanta även viss annan reklam för tid— ningsutgivarens egen verksamhet än den som avses i den nu

gällande undantagsregeln.

Dessutom medför en sådan reglering praktiskt den fördelen att beskattningsvärdet begränsas till annonser för vilka vederlag utgått. Någon beräkning av belopp som svarar mot skäligt vederlag för annonsutrymmet för egenreklam behöver därför

inte göras.

Vidare följer av den ändrade definitionen av annons i 3 & lagförslaget (se avsnitt 10.3 och 21.1) att skatteplikten för annonser föreligger endast för periodiska publikationer. I andra publikationer och i andra reklammedia föreligger såle— des skatteplikt endast för utrymmen som upplåtits för reklam. Vad detta innebär för vissa icke—kommersiella annonser i andra än periodiska publikationer redovisas i avsnitt

20.4.3.

Vidare följer av den ändrade annonsdefinitionen att det fram— ställningssätt som använts för publikationen inte skall ha betydelse för beskattningen (se avsnitt 20.1.2).

20.4.2 Undantag från skatteplikten

Undantag från skatteplikt för annons föreligger i dag enligt 4 & RSL i följande fall:

1. Annons i periodisk publikation som väsentligen framstår som organ för sammanslutning med huvudsakligt syfte att verka för religiöst, nykterhetsfrämjande, politiskt, miljövårdande, idrottsligt eller försvarsfrämjande ändamål

eller att företräda handikappade eller arbetshindrade

nedlemmar.

2. Annons i publikation som ges ut på främmande språk för

spridning huvudsakligen utomlands.

3. Annons i publikation eller bilaga till publikation, när annonsen avser endast publikationen eller annat nummer av denna eller, i fråga om bok, annan bokutgivning av samme

förläggare.

4. Annons 1 reklamtrycksak, när annonsen avser utgivarens

egen verksamhet.

Undantaget enligt punkt 2 har ersatts med den generella re— geln, som föreslagits i 2 & lagförslaget, nämligen att skat— teplikt inte föreligger om offentliggörandet, spridningen eller återgivningen huvudsakligen sker utomlands. Undantagen för viss egenreklam enligt punkterna 3 och 4 blir överflödigt med vårt förslag att endast mot vederlag upplåten annons skall vara skattepliktig. Det återstående undantaget vid punkt 1 bör kvarstå oförändrat. En regel härom har intagits i lagförslagets 4 5.

20.4.2 De icke—kommersiella annonserna

Som er följd av förslaget att annonsbeskattningen skall om— fatta endast periodiska publikationer skall utrymme som upp— låts i andra publikationer beskattas endast om utrymmet an—

vänds för reklam.

Utrynmen som mot vederlag upplåts för icke-kommersiella annonser i andra publikationer än periodiska skall således

vara skattefria.

Eftersom icke—kommersiella annonser sällan förekommer utanför pressen saknar förändringen i allt väsentligt betydelse för

andra publikationer än telefonkatalogen.

Telefonkatalogen är delad i ett allmänt abonnentregister, Vita sidorna, och ett yrkes— och företagsregister, Gula Si— dorna. Gula Sidorna utgör enligt nu gällande regler i sin helhet skattepliktigt annonsutrymme eftersom utrymme i detta register inte följer med abonnemangsavgiften utan debiteras särskilt. Även i Vita sidorna kan företagare och andra sätta in särskilda annonser. Också dessa är skattepliktiga. Någon ändring i skatteplikten för dessa utrymmen följer inte av

vårt förslag.

Därtill kommer emellertid med nu gällande regler att många abonnenter betalar extra för en rad eller uppgift på Vita sidorna om t.ex. familjemedlems namn, telefonnummer till sommarbostaden eller kontoret eller liknande. Dessa uppgifter ingår inte i abonnemangspriset utan debiteras särskilt. De omfattas därför av definitionen av annons i de gällande reg— lerna i 1 & RSL, dvs. särskilt utrymme som mot vederlag upp— låtits i trycksak för återgivning av text eller bild för

annan än utgivaren.

Denna beskattning har kritiserats. Skatten övervältras i sin helhet på abonnenterna och anges på teleräkningen som reklam— skatt. Beloppet understiger i flertalet fall 12 kr. Många reagerar mot beteckningen reklamskatt och, när de får besked om vad som avses, mot att det utgår särskild skatt på t.ex.

makes namn i telefonkatalogen.

Eftersom telefonkatalogen inte utgör periodisk publikation och således inte enligt förslaget skall höra till annons— medierna kommer endast de utrymmen i katalogen som upplåtits

för reklam, dvs. Gula Sidorna och reklammeddelanden på Vita

Sidorna, att beskattas.

I fråga om icke—kommersiell annonsering i pressen och i den mån sådant förekommer i annonsblad innebär förslaget ingen ändring. 20.5 Skattskyldigheten och skattskyldighetens inträde

& Enligt nuvarande regler är den skattskyldig som i yrkesmässig

verksamhet inom landet offentliggör skattepliktig annons (9 5 RSL). Om innehavare av publikation har träffat avtal med

annan om rätt för denne att upplåta utrymme i publikationen

och uppbära vederlag härför, är endast den sistnämnde skatt— skyldig (anvisningarna till 9 5 RSL). Skattskyldigheten in— träder enligt 11 5 RSL då annons offentliggörs eller, om den skattskyldige erhåller betalning i förskott, då förskotts— betalningen sker. Någon saklig ändring i dessa regler föreslås inte. Med hänsyn

! » a i i till förslaget om en kraftig höjning av gränsen för redovis— T ningsskyldigheten (se avsnitt 18.1.1) bör emellertid kravet

( på yrkesmässighet kunna slopas. Reglerna om Skattskyldigheten * och skattskyldighetens inträde har intagits i förslagets 12

' resp. 13 5. Enligt förslaget skall den som uppbär vederlaget vara skattskyldig och Skattskyldigheten liksom nu inträda då annonsen offentliggörs eller då betalning för annonsen dess— förinnan erhållits.

Bestämmelsen om att endast den som sist upplåtit en annons—

plats blir skattskyldig har tagits in i 12 5 i lagförslaget.

20.6. Beskattningsvärdet 20.6.1 Erlagt eller skäligt vederlag

Reglerna om beskattningsvärdet, dvs. det belopp på vilket

skatten skall beräknas, finns nu i 13 5 RSL och anvisningarna

I likhet med vad som nu gäller föreslås i 16 5 lagförslaget att beskattningsvärdet skall utgöras av vederlaget; i detta skall reklamskatt eller annan statlig skatt eller avgift inte räknas in. Vidare skall enligt den föreslagna 19 5 vederlaget utgöras av den avtalade ersättningen vilket väsentligen över— ensstämmer med motsvarande regel i anvisningarna till 13 5 RSL; förmedlingsprovisioner och andra rapatter än villkorliga rabatter, dve. huvudsakligen kassarabatter, skall enligt förslaget inte räknas in i vederlaget; se härom i aVsnitt

20.6.4.

I vissa fall skall enligt 13 5 RSL ett som skäligt bedömt vederlag utgöra beskattningsvärde. De fall då något vederlag inte har utgått torde i allt väsentligt avsett annonser för utgivarens egen verksamhet, egenreklam. Som vi tidigare an— fört föreslår vi att sådan reklam inte beskattas. De fall som kommer i fråga för beskattning på grundval av ett som skäligt bedömt vederlag är främst då gemensamt vederlag utgått för skattepliktig annons och annan prestation. Regler om sådant gemensamt vederlag finns nu i 13 5 RSL. Motsvarande bestämmelse föreslås bli intagen i 19 5 i den nya lagen.

skäligt vederlag skall enligt RSL beräknas till belopp som svarar mot ortens pris enligt de grunder som föreskrivs för

saluvärde i kommunalskattelagen. Samma bestämmelse har förts

in i 19 5 lagförslaget.

För tidningarna finns normalt sett annonstaxor som gör det lätt att fastställa skäligt vederlag. Eftersom de baseras på upplaga och utrymme kan annonstaxorna vara till hjälp även för beräkning av skäligt vederlag för annonsbladen. Vidare torde i flertalet fall de periodiska publikationerna innehål— la annonser för ett flertal annonsörer, varför jämförelser

normalt kan göras mellan de villkor som erbjuds olika såda—

na.

Frågan om vad som skall anses vara skäligt vederlag för en annons får emellertid inte bedömas endast med utgångspunkt i kostnaden enligt t.ex. annonstaxan. Vid bedömningen måste hänsyn även tas till omständigheter som gäller i det särskil— da fallet. Det bör t.ex. inte komma i fråga att beskatta annonser som upplåtits gratis i t.ex. en norgontidning eller Gula Tidningen där det inte är fråga om kommersiell reklam

och där samma villkor erbjuds t.ex. alla privatannonsörer. 20.6.2 Gemensamt vederlag

Beskattningsvärdet för en annons utgörs av det vederlag som utgått för annonsens publicering. Om i vederlaget ingår er- 1 sättning för andra tjänster, som t.ex. utformning av annonsen eller klicheframställning, skall vederlaget delas upp i en

skattefri och en skattepliktig del efter skälig grund.

Enligt Svenska Tidningsutgivareföreningens normer för annon-

sering ingår i annonspriset endast annonsutrymme, textsätt- ning och färdiggörande av tillhandahållet annonsmaterial. Om utgivaren av annonsorganet utformar annonsen, utför han ett kreativt arbete som inte skall omfattas av beskattningen. Enligt vad RSV har anfört i sin skrivelse den 10 januari 1986 till regeringen har under senare tid allt fler utgivare av annonsblad hävdat att de i stor omfattning utfört sådant * kreativt arbete åt sina annonsörer och att en stor del, van— : ligen 40—50 %, av annonsintäkterna avser sådant arbete. I vissa fall har man kunnat konstatera att en uppdelning gjorts trots att ett enhetligt pris tagits ut på annonserna och att

det kreativa arbetet i den mån det förekommit, således varit

gratis för annonsörerna.

; RSV har i flera beslut fastställt den skattefria delen av ( annonsintäkterna till väsentligt lägre än yrkade 40—50 %, med : motiveringen att annonserna varit mycket enkelt utformade. Allmänna ombudet har i besvär anfört att någon uppdelning på

en skattefri och en skattepliktig del över huvud taget inte

varit motiverad. Kammarrätten har i stort sett godtagit de

skattskyldigas yrkanden.

RSV har i skrivelsen till regeringen föreslagit att i RSL skall införas ett tillägg till den gällande regeln om uppdel— ning av ett gemensamt vederlag av innebörd att beskattnings— värdet för den skattepliktiga prestationen vid gemensamt vederlag inte får understiga det vederlag som normalt skulle ha utgått om någon skattefri prestation inte hade utförts. Genom en sådan regel kan i flertalet fall annonstaxan tjäna till ledning vid beräkningen, och i de fall där ett enhetligt annonspris gällt skall över huvud taget ingen uppdelning

göras.

Vi delar RSVs uppfattning och förordar att en bestämmelse med det innehåll som RSV föreslagit tas in i 19 5 i den nya la—

gen. 20.6.3 vidareupplåtelse

vidareupplåtelse innebär här att någon som mot vederlag dis— ponerar visst reklamutrymme eller plats i ett annons— eller reklammedium, i sin tur upplåter detta utrymme eller del av det. Rätt att disponera över ett utrymme genom att upplåta det vidare torde vara vanligare för andra reklamformer än annonser och är t.ex. typisk för t.ex. ljustavlereklamen. För det fall den som är skattskyldig själv har erlagt vederlag för det utrymme som vidareupplåts för annons eller reklam, finns det en naturlig gräns för vilka avdrag som skall accepteras för skattefria prestationer, s.k. kringkostnader m.m. I dessa fall bör beskattningsvärdet aldrig understiga det vederlag som den skattskyldige själv erlagt för den rätt

han förvärvat. Denna regel återfinns i lagförslagets 18 5.

20.6.4 Definitiva rabatter, förmedlingsprovision o.d.

Liksom gäller idag bör beskattningen endast träffa det veder- lag som reklamsäljaren faktiskt erhåller. Detta innebär att rabatter av olika slag skall avräknas. Enligt bestämmelserna i andra stycket anvisningarna till 13 5 RSL får nu från ve— derlaget inte avräknas s.k. villkorlig rabatt som utgår vid betalning i efterhand inom viss tid, dvs. i allt väsentligt s.k. kassarabatt. En motsvarande bestämmelse finns i

mervärdeskattelagen (anvisningarna till 14 5).

s.k. definitiva rabatter ingår däremot inte i vederlaget eller skall i annat fall avräknas från detta. Sådana rabatter är exempelvis s.k. "belopprabatter" och "gångrabatter". Med belopprabatt menas att priset blir lägre vid en beloppsmäs— sigt större beställning. Med "gångrabatt" menas att rabatten

blir större om en beställning upprepas.

Bakgrunden till att man ser annorlunda på kassarabatten - som för övr;gt torde vara den enda villkorade rabatten av det slag, sun avses i anvisningarna till 13 5, som finns i dag — torde vara att denna rabattform inte anknyter till affärs— redovisningen, t.ex. genom att den inte ingår i fakture— ringen.

Enligt Vår mening saknas anledning att ändra den nu gällande ordningen, inte minst mot bakgrund av att en motsvarande bestämmelse gäller i fråga om mervärdeskatten och att det finns fördelar med att likformiga bestämmelser gäller på dessa båda skatteområden.

I RSVs skrivelse den 10 januari 1986 till regeringen har verket infört att förmedlingsprovisioner till annan än reklamköpare till skillnad från vad som gäller nu inte bör få åvräknas från beskattningsvärdet. Skälet härtill skulle vara att det nuvarande systemet gynnar den som använder en förmed—

lare i jämförelse med den som utför dessa prestationer själv

genom egen eller särskilt anlitad personal och som måste betala reklamskatt även på belopp som motsvarar dessa kostna—

der.

Enligt vår uppfattning är emellertid denna följd mindre besvärande än om avräkning inte fick ske för ersättningar som reklamsäljaren lämnat till t.ex. förmedlare. Särskilt när det gäller sponsring, som ju enligt vår mening skall beskattas, förekommer dels mycket stora belopp, dels mycket höga förmed— lingsprovisioner — upp till 30 % av sponsringsbeloppet har i

vissa kända fall gått direkt till mäklaren.

Dessa regler om att rabatter, provision m.m. utom vad gäl— ler villkorliga rabatter inte skall ingå i vederlaget har i lagförslaget tagits in i 19 5. Om således förmedlingsprovi— sion erlagts separat till en mäklare skall den inte räknas in i vederlaget. Ingår däremot provisionen som en del i kon—

traktssumman skall den avräknas då vederlaget bestäms.

20.7. Skatteavdrag

Enligt 7 5 LPP skall i deklarationen redovisas grunden för skatteberäkningen, vilket för reklamskatten är beskattnings— värdet, samt skattens bruttobelopp uträknad på grundval av skattesatsen och grunden för beräkningen av skatten, alltså här beskattningsvärdet. Från skattens bruttobelopp får skat— teavdrag yrkas i särskilt föreskrivna fall, varefter skattens nettobelopp, dvs. det belopp som skall betalas in till be—

skattningsmyndigheten, kvarstår.

Skatteavdraget kan få göras vid den löpande redovisnings— perioden eller vid en eller flera senare redovisningsperio— der. Med löpande redovisningsperiod avses den period då Skattskyldigheten inträtt för den affärshändelse som skatte—

avdraget är hänförligt till.

20.7.1. Avdrag vid löpande redovisningsperiod

Avdrag avseende direktreklamen

Den som ger ut en reklamtrycksak med annonser får enligt 23 5

RSL, när han redovisar skatten för annonserna, göra avdrag

( ( för belopp som motsvarar trycksaksskatten till den del denna i belöper på annonser som införts mot vederlag.

I Handledningen finns följande exempel på hur avdraget skall

! i . 1 beräknas: ! 1

Exempel på.hur man beräknar annonsytan i förhållande till tryckyta:

Annonsyta: 50x50 mm + 50x70 mm = 6 000 mm2 » Tryckyta: 160x240 mm = 38 400 mm2 * Avdragsberättigad andel av trycksaksskatten:

( 6 000 15,6 % ( 38 400

* Tryckytan räknas från ytterkant.

Annonsytan räknas från ramlinjen.

. utfallande annonser räknas från marginalen utom hel— och % halvsidesannonser som räknas från ytterkant.

Exempel: Beräkning av annonsskatten

Skatten på framställningen av en reklamtrycksak är 8 000 kr. De not vederlag införda annonserna upptar 1/2 av utrymmet i ? trycksaken. Skatten på dessa annonser är 7 000 kr. Avdrag för ' skatten på trycksaken får göras med högst (8 OOO/2=) 4 000 kr. Annonsskatten blir då (7 000 4 000=) 3 000 kr.

Såsom tidigare nämnts begränsas avdragets storlek av beloppet av skatten på trycksaken som svarar mot annonser som införts mot vederlag och av beloppet av skatten på annonser i tryck— saken. Denna senare begränsning synes inte knuten till annon— ser som införts mot vederlag utan enbart av skatteplikten. Till följd härav synes skatten på annonser som inte införts mot vederlag ha betydelse för avdragets storlek i de fall beloppet av skatten för den del av trycksaken som upptas av annonser som införts mot vederlag överstiger skatten på dessa annonser.

Exempel:

Skatten på framställningen av en reklamtrycksak är 6 000 kr. De mot vederlag införda annonserna upptar 1/6 av utrymmet i trycksaken. Avdrag för skatten på trycksaken får göras med högst (6 OOO/G=) 1 000 kr. Skatten på de annonser som införts mot vederlag är 500 kr. Därutöver har skattepliktiga veder- lagsfria annonser införts i trycksaken. Skatten på dessa är 200 kr. Eftersom avdrag får göras med högst 1 000 kr, dock inte överstigande beloppet av skatten på annonser i trycksa— ken dVS. (500 + 200=) 700 kr, får avdrag göras med 700 kr. Annonsskatten blir då 0 kr.

Vårt förslag att direktreklamen skall beskattas i distribu- tionsledet medför att trycksaksbeskattningen försvinner och att "dubbelbeskattningen" av annonser i reklamtrycksak inte längre kan uppstå. Den av oss föreslagna modellen kommer i stället att ge en beskattning i flera led i de fall där annonsblad distribueras som direktreklam vilket torde vara

vanligt och då någon upplåter plats för annans reklam i

I den nya lagen bör mot bakgrund av det anförda tas in en regel om att den som upplåter annonsplats eller annat reklam— utrymme i direktreklam medges avdrag för reklamskatten på

distributionen av försändelsen. egen direktreklam. Ett sådant avdrag kan bestämmas på två principiellt skilda * sätt. Det ena sättet innebär att något slag av proportione-

ring görs, som syftar till att fastställa hur stor del av

försändelsen och följaktligen av reklamskatten på distribu- tionsvederlaget som avser upplåtet utrymme. För en sådan 1 proportionering erfordras en mätningsregel som liknar den som återgivits ovan.

Ett annat sätt att bestämma avdraget är att med en schablon fördela de skattskyldiga på ett mindre antal grupper som får dra av olika stora delar av distributionsvederlaget. Om anta— let grupper är två kan den ena få dra av hela den del av distributionsvederlaget som svarar mot reklamskatten medan den andra gruppen inte får göra något avdrag alls.

Vad som är för— och nackdelar med dessa alternativ är själv— klart. Proportioneringsmodellen ger ett i princip rättvist resultat och svarar teoretiskt mot ambitionen att undvika att skatt tas ut två gånger på samma belopp. Proportioneringsreg— 1erna blir emellertid med nödvändighet åtminstone så kompli— cerade och detaljrika som framgår av de tidigare redovisade

exemplen ur Handledningen.

I schablonmetoden ligger naturligen såväl att den tar begrän—

sad hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet som att den å andra sidan är enkel att tillämpa.

De olika sätt på vilka utrymme kan upplåtas i direktreklamen medför enligt vår mening att en proportioneringsregel skulle bli än mer komplicerad än den nuvarande. Eftersom dessutom dessa bestämmelser skall tillämpas på och av ett mycket stör— re antal skattskyldiga än som är fallet med den nuvarande avdragsregeln, talar övervägande skäl starkt för en schablon—

metod.

» En sådan schablon bör lämpligen baseras på andelen upplåtet

utrymme i direktreklamförsändelsen och där kan olika gräns— värden väljas. Schablonen kan också variera med avseende på hur finindelad kategoriseringen av de skattskyldiga görs dvs. hur många gränsvärden som förekommer. Enligt vår bedömning kommer en uppdelning i fler grupper än två att öka komplika— tionsnivån på ett sätt som inte kompenseras av några påtagli—

å ga fördelar.

Vi föreslår att schablonregeln tas in i 20 5 i lagförslaget och ges den innebörden att om en försändelse till huvudsaklig del består av upplåtet utrymme, för vilket skatteplikt före— ligger, så skall vid redovisningen av skatt för försändelsen avdrag få göras för distributionskostnaden till den del denna svarar mot reklamskatten på direktreklamen. Om den del av försändelsen som skall beskattas som upplåtet utrymme under— stiger 80 %, skall således inget avdrag medges. Detta innebär

att vi accepterar att i en broschyr som blandar egen reklam med annonser kan upp till 20 % egenreklam få distribueras skattefritt.

Vid bedömningen skall andelen bestämmas med hänsyn till så— dant utrymme som används för annonser eller reklam, dvs. utrymme för redaktionell text i t.ex. annonsblad skall inte inräknas. Annars får bestämningen lämpligen göras med hänsyn till tryckytan i fråga om annonsblad, reklambroschyrer o.d. och till vikten i fråga om fripassagerare. Det ankommer på den skattskyldige att förete innehållet i försändelsen och att därigenom visa att han är berättigad till avdrag enligt

den föreslagna 20 5.

Avdrag avseende periodiska publikationer

Ett annat skatteavdrag som enligt förslaget i första hand skall göras vid löpande redovisningsperiod har tagits in i

21 5 i lagförslaget. Det avser den i avsnitt 18.2 föreslagna rätten för självständiga periodiska publikationer utom annonsblad till avdrag för en procentuell andel av den annonsskatt som belöper på den skattepliktiga omsättningen. Detta avdrag avses ersätta den nuvarande rätten för sådana publikationer till återbetalning enligt 24 5 RSL. Utöver vad som angivits i avsnitt 18.2 bör liksom i princip gäller för återbetalning enligt RSL avdraget jämkas om skatt på annon— ser redovisats eller publikationen utgivits under endast en

del av beskattningsåret. 20.7.2 Avdrag vid senare redovisningsperiod

Enligt 18 5 RSL kan skatteavdrag få göras vid en senare redo— visningsperiod än den löpande i fråga om återbäring, bonus eller annan förmån som lämnats i efterhand, om det inte rör sig om s.k. villkorlig rabatt. Detsamma gäller för förlust på

fordringar. En liknande bestämmelse tas in i lagförslagets

22 5. Den bestämmelsen är gemensam för beskattningen av

annonser och annan reklam. Vad gäller avdrag som gjorts för en i efterhand konstaterad förlust på en fordran, för vilken skatt tidigare erlagts, föreslås vidare en regel enligt vil- ken ett belopp motsvarande nämnda avdrag ånyo skall redovisas

om betalning sker.

Vi förordar vidare en komplettering dels av den avdragsrätt som angetts i föregående stycke, dels av den rätt till skat— teavdrag som vi fört in i 21 5 lagförslaget för självständiga periodiska publikationer och som avser viss beräknad annons— skatt. Om skatteavdrag av de slag som nu nämnts inte kunnat helt eller delvis — utnyttjas vid den löpande redovisnings— perioden, bör det få dras av vid senare redovisningsperiod eller —perioder under samma beskattningsår i den utsträckning som det finns utrymme till det. Den föreslagna regeln har tagits in i lagförslagets 23 5. 20.8 Skattesatser

Skattesatsen är för närvarande enligt 12 5 RSL 4 % för annon— ser i allmän nyhetstidning och 11 % för övriga annonser. Någon omprövning av dessa skattesatser följer inte av direk—

tiven eller av vad vi har föreslagit.

Beträffande viss direktreklam, som samdistribueras med all— männa nyhetstidningar och som nu enligt RSL dels annonsbe— skattas med 4 %, dels trycksaksbeskattas med 11 %, medför förslaget att skatt utgår endast på vederlaget för distribu—

tionen med 11 %.

Skattesatsen för annonser regleras i den föreslagna lagtexten i 14 och 15 55.

REKLAMBESKATTNINGEN

21.1. Reklambegreppet

Reklam definieras i l 5 andra stycket 2 RSL som meddelande som har till syfte att främja avsättningen i kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst.

I kapitel 11 har vi redovisat våra överväganden i fråga om behovet av och förutsättningarna för en enkel schematisk definition av sådan reklam som inte omfattas av annonsdefini— tionen. Vi har konstaterat att det saknas förutsättningar för en enkel och entydig definition som omfattar hela reklamområ— det. Detta sammanhänger med att reklam produceras och sprids på så många olika sätt.

De eftersträvade förenklingarna måste därför sökas genom särskilda lösningar för enskilda reklamslag eller för grupper av reklamslag som distribueras på liknande sätt.

Vi har funnit att schematiska definitioner är nödvändiga i fråga om direktreklamen och databasreklamen och att dessa definitioner kan utformas som modifieringar av annonsdefini— tionen och med utgångspunkten att därigenom i allt väsentligt träffa de prestationer m.m. som vi vill hänföra till reklam

och endast dem.

Vidare har vi, av delvis andra skäl, funnit det nödvändigt

med en särskild definition av sponsringsreklam, som bör om-

fatta den sponsrades alla prestationer enligt sponsringsavta-

let.

Innehållet i och utformningen av de definitioner på direkt— reklam, databasreklam och sponsringsreklam, som vi föreslår skall tillämpas, redovisas i avsnitten 21.2.2, 21.2.3 respek— tive 21.2.6.

Även för reklam som inte hör till dessa kategorier erfordras förenklingar i reglerna. För dessa reklamslag, som i den

föreslagna lagtextens 10 5 har betecknats som övrig reklam, föreslås dock beskattningen även i fortsättningen utgå endast

från den nuvarande reklamdefinitionen.

21.2. Skatteplikten 21.2.1 Allmänt

Den reklam som bör beskattas är den som massdistribueras. Bestämmelserna om skatteplikt skall så enkelt som möjligt skilja denna reklam från rena försäljningsaktiviteter, infor— mation som lämnas i etablerade kundförhållanden etc. som enligt vår mening inte bör reklambeskattas. På samma sätt som i fråga om annonserna kan detta enklast åstadkommas genom att i princip endast reklammeddelanden som sprids, återges eller offentliggörs mot vederlag beskattas. Detta kommer i den föreslagna lagtexten till uttryck i 2 5. s.k. egenreklam beskattas således inte. Det gäller reklam i alla medier. Vidare gäller liksom för annonserna som en allmän regel för skatteplikten för reklamen att den inte huvudsakligen sprids

utomlands. Även den regeln finns intagen i 2 5 lagförslaget.

Genom de definitioner som lämnas för de olika reklamslagen

och som berörts i föregående avsnitt avses enligt huvudregeln

den skattepliktiga reklamen bli avgränsad; för denna avgräns—

ning krävs även att hänsyn tagits till de allmänna förutsätt—

ningarna för skatteplikt i fråga om spridningen inom landet

av reklamen, för vilken vederlag också skall ha erlagts.

Definitionen av de reklammeddelanden som betecknats övrig reklam har som angetts i det föregående avsnittet tagits in i

10 5 i lagförslaget.

För reklam i försändelser som massdistrubueras direkt främst till enskilda är som nämnts den avgränsningen otillräcklig. För direktreklam behövs därför särskilda regler. På grund av de särskilda förhållanden som råder för databasreklamen ford— rar även denna en särskild bestämning. Definitioner av dessa reklamslag återfinns i 5 5 respektive 7 5 i förslaget till

lagtext.

En särskild avgränsning är också erforderlig för den reklam som görs på grund av sponsringsavtal. Beskaffenheten av dessa avtal och den reklam som avses med dem föranleder särskilda

regler. I lagförslaget behandlas sponsringsreklamen i 9 5.

Den direktreklam och databasreklam, som bör bli skattepliktig enligt de schematiska definitioner som vi föreslår för dem, får emellertid förses med några undantag för att inte över— beskattning skall ske. För direktreklamen gäller det vissa bokförsändelser och liknande och för databasreklamen uppgift— er on taxor, tariffer o.d. Vidare skall beskattning i fråga om dessa båda reklamslag inte ske av försändelser och medde— landen från staten, kommun och ideell förening. Undantagen från skatteplikt då det gäller direktreklam och databasreklam regleras i 6 respektive 8 5 i lagförslaget. De beskrivs när—

mare i de följande två avsnitten.

Inonlkategorin övrig reklam skall enligt förslaget finnas åttslilliga reklamslag som i flera avseenden skiljer sig från

varandra. För att nå det beskattningsresultat som vi syftar till har ett antal undantag fått göras från den i 10 5 före-

slagna bestämningen av vad som skall vara skattepliktig övrig

reklam. Undantagen, som förts in i 11 5 i lagförslaget, avser främst viss reklam i radio och TV men också bl.a. reklam på skyltar och mässreklam. Dessa undantag från skatteplikt be— handlas i avsnitten 2l.2.4, 21.25 och 21.2.7.

21.2.2. Direktreklam

I enlighet med de överväganden som redovisats i kapitel 19 föreslås att beskattningen av tryckerierna för framställning— en av reklamtrycksaker skall upphöra. I stället skall reklam— trycksaker och andra reklamförsändelser som distribueras

direkt till mottagarna beskattas i distributionsledet.

Med hänsyn till direktreklamens stora volym den har av IMMG beräknats till 2 miljarder enheter per år är det av stor vikt att det skattepliktiga området avgränsas på ett sätt som fordrar endast ytterst schematiska bedömningar i de enskilda fallen. Vi har vid våra överväganden om vad som skall vara

skattepliktig direktreklam beaktat följande.

Brevlådereklam, tidningsdistribuerad reklam och fripassagera—

&

De helt dominerande sätten att distribuera direktreklam i Sverige kan för det nu aktuella ändamålet beskrivas i fyra

olika kategorier

oadresserad brevlådereklam adresserad brevlådereklam - tidningsdistribuerad reklam

— s.k. fripassagerare I korthet kan dessa grupper beskrivas som följer.

Oadresserad brevlådereklam kan distribueras såväl av posten

som av annan. I avsnitt 11.4.2 återfinns en uppställning över

de företag som distribuerar oadresserade försändelser, och

hur stora andelar av denna distribution som faller på de olika företagen.

Postens försändelseslag för oadresserade försändelser är gruppreklamen, vilken också är postens billigaste försändel— ser. Gruppreklamen kan innehålla allt som får sändas med post , med ett särskilt undantag för sådant som kan medföra risker

för barn. Försändelserna i en sändning skall ha samma vikt och format.

Gruppreklamen kan riktas mot en eller flera av grupperna hushåll, kontor, villaägae eller jordbrukare och delas nor— malt ut i två perioder varje vecka. Dessa försändelser torde 1 så gott som uteslutande innehålla reklam, vilket bl.a. fram—

går av postens egna beräkningar, se avsnitt 11.4.2.

Adresserad brevlådereklam distribueras av posten, som ännu har monopol på befordran av adresserade försändelser enligt KK (l947:175) ang. postverkets ensamrätt till brevbefordran m.m. även om verket numera endast delvis bevakar nnnopolet. Reklam kan förekomma i alla postens adresserade försändelse— slag men torde vanligen skickas i massbrev. Massbrev är, bortsett från den subventionerade tidningstaxan, som dock inte är helt jämförbar, det billigaste sättet att skicka adresserade brev i upplagor över 1 000 exemplar. Massbreven får inte innehålla individuellt anpassade meddelanden eller sådana dokument som normalt utväxlas i ett etablerat kundför— : hållande, såsom kontoutdrag, fakturor etc. Däremot får de vara varierade på sätt som anses göra texten mer säljande,

som genom att mottagarens namn används e.d.

Reklam som distribueras med tidningar m.m. har diskuterats i kapitel 12, varav framgår de överväganden som ligger till

grund för förslaget att tidningarnas distribution av denna

reklam skall beskattas som distribution av direktreklam.

Denna distribution är ännu av måttlig omfattning och har för dagstidningarnas del beräknats till 80—100 miljoner enheter eller 4-5 % av den totala direktreklamvolymen. Reklam distri— bueras även med vecko— och facktidningar men någon uppskatt— ning av den verksamhetens omfattning föreligger inte. Slutli— gen förekommer även reklam som samdistribueras med annan reklam som när fotopåsar och rabatthäften bladas in i reklam—

trycksaker.

Även fripassagerarna har nämnts i kapitel 11. Grunden för denna verksamhet är att det i t.ex. ekonomibreven ofta finns ett outnyttjat utrymme mellan huvudförsändelsens vikt och den maximala vikt som portot avser. Fripassagerare som oftast är ett reklammeddelande från annan avsändare, syftar till att utnyttja detta utrymme. För den som på detta sätt upplåter plats i sitt kuvert är förfarandet fördelaktigt eftersom han tar betalt för tjänsten, kanske med hela portokostnaden. Den som köper in sig i en annans försändelse med en fripassagera— re har vanligen nytta av att på detta sätt få tillgång till den andres kundregister och av att huvudförsändelsen, som ofta är ett kontoutdrag, en faktura eller liknande, är sådan att adressaten ägnar den visst intresse. Fripassagerardistri— bution torde ofta förekomma i ekonomibrev som till skillnad från massbreven får innehålla individualiserade meddelanden

och därför används för vanliga affärshandlingar som de nyss

nämnda.

Vi har inte funnit någon beräkning av fripassagerarreklamens volym. Av en undersökning som posten gjort framgår emellertid följande siffror för outnyttjat viktutrymme i massbreven. I 20—gramsbreven, som utgör 30 % av alla massbrev, finns out— nyttjat utrymme på i genomsnitt 9 gram. I 100-gramsbreven 43 % av massbreven uppgick det genomsnittliga extrautrymmet till 51 gram. I 200—gramsbreven, slutligen, som omfattar 20 % av massbreven, fanns ett outnyttjat utrymme på i genomsnitt

knappt 80 gram (se bilaga 1). Med hänsyn till att massbreven i allt väsentligt används för reklam, medan ekonomibreven

vanligen används för mindre utrymmeskrävande information, bör

det outnyttjade utrymmet i ekonomibreven inte understiga siffrorna ovan. I vilken mån det utnyttjas har dock, som

nämnts, inte utretts.

Privatföretagens reklamdistribution

Det får anses klart att så gott som hela direktreklamföreta— gens distribution, tidningarnas reklammedskick och fripassa— gerardistributionen avser reklamförsändelser. Att beskatta hela denna grupp av försändelser, med undantag dels för såda— na som sänds av stat, kommun och ideella föreningar, dels för, såsom vi föreslår i det följande, sådana som innehåller vissa böcker, tidningar m.m., är således sakligt motiverat. Bestämmelsen torde inte heller behöva innebära några tillämp—

ningsproblem för vare sig de skattskyldiga eller RSV. Postens reklamdistribution

För postens del ställer sig saken delvis annorlunda. Det framstår dock som klart att två av postens försändelseslag, nämligen gruppreklamen och massbreven, huvudsakligen används

för reklam.

Gruppreklamen är postens oadresserade försändelseslag. Vi anser att en reklambeskattning av dessa försändelser mate— riellt sett är befogad av samma skäl som gäller för de priva—

ta direktreklamföretagens distribution.

I fråga om massbreven gäller emellertid att de, i en ut—

sträckning som inte är försumbar, används även för annat än

reklam. Utmärkande för massbreven är följande.

Massbreven är, näst efter gruppreklamen och de tidningar som

omfattas av tidningstaxan, postens billigaste försändelseslag

för stora utskick. Rabatteringen börjar vid 1 000 exemplar men är då så generös att det lönar sig att betala för 1 000 försändelser även om det antal man faktiskt sänder är något mindre. Portot för ett 20—grams massbrev kan för vanligen förekommande upplagestorlekar vara 1:40 1:50 kr., vilket skall jämföras med ca 1:80 kr. för ekonomibrev och 2:20 för

normalbrev.

Massbreven skiljer sig från de senare försändelseslagen genom ett krav på att försändelserna skall vara likadana. Från detta likhetskrav finns vissa undantag vid sidan av det självklara beträffande adressen vilka tillkommit huvudsak— ligen för att inom massbreVSkategorin ge utrymme för vissa förfaranden som är vanligt förekommande i direktreklamen, nämligen individualisering som görs i säljfrämjande syfte. Här avses användningen av adressatens namn, födelsetid och liknande personuppgifter i säljbrev eller missiv till reklam—

broschyrer.

Olikheter som faktiskt innebär att mottagaren får meddelanden med skilda innehåll är däremot inte tillåtna i massbrev. I

dessa kan således inte sändas fakturor, kontoutdrag, lönere— dovisningar, försäkringsbrev eller liknande. För sådana med—

delanden är ekonomibrev det billigaste försändelseslaget.

Med hänsyn till dessa bestämmelser är massbrevskategorin väl lämpad för reklam som är mer selektiv med avseende på motta— garna än gruppreklamen. Av postens egna undersökningar fram— går också att den till övervägande delen används för sådana

ändamål (se bilaga 1).

Den skattepliktiga direktreklamen

Att i lagtexten bestämma det skattepliktiga området med hjälp av postens beteckningar på vissa försändelseslag är mindre

lämpligt. Lagtexten bör i stället bygga på sådana egenskaper

hos försändelserna som är typiska för massdistribuerad rek—

lam. Skattepliktig direktreklam bör således i lagtexten bestämmas som försändelser med identiska meddelanden som går ut i stora upplagor, dvs. massdistribueras. Meddelandena

skall anses som identiska även om däri angivna personuppgif— ter och liknande, av de slag som kan vara individualiserade i

massbrev, är anpassade till nottagarna.

Regeln om skattepliktig direktreklam föreslås bli intagen i

5 5 i den nya lagen.

Konsekvenserna för posten och de andra direktreklamföretagen

av den föreslagna beskattningen diskuteras i kapitel 23.

Genom den föreslagna avgränsningen avser vi att klassificera gruppreklam och massbrev men inget annat av postens nuvarande försändelseslag som direktreklam. Det får ankomma på RSV att i riktlinjer m.m. om vad som i lagförslagets 5 5 avses med att direktreklamen skall massdistribueras till ett stort antal mottagare anknyta till de nuvarande försändelseslagen gruppbrev och massbrev och, vid förändringar i postens indel— ning i försändelseslag, till närmast motsvarande försändelse—

klasser.

Klart är att även t.ex. ekonomibreven används för reklam i viss utsträckning. Med hänsyn till prisskillnaden mellan massbrev och ekonomibrev, som även efter tillägg av skatt på massbreven blir ganska betydande, finner vi det sannolikt att ekonomibrevens reklaminnehåll huvudsakligen riktas till be— fintliga kunder som man ändå sänder kontoutdrag eller faktu— ror till, eller utgörs av fripassagerare till samma slag av

huvudförsändelser.

RSVs uttalanden om vad som bör avses som direktreklam bör gälla även sådan reklam som massdistribueras direkt till mottagarnas brevlådor eller liknande av andra företag än

posten. De bör ges ett innehåll som medför reklambeskattning

av distribution av samma omfattning som postens nuvarande

gruppreklam och massbrev.

Det kan övervägas om RSVs normer om vad som skall anses som direktreklam bör ges i form av föreskrifter efter vederbör— ligt bemyndigande. Vi har dock inte funnit skäl att föreslå detta.

Då det gäller annan skattepliktig direktreklam än den som distribueras av posten och andra till bostäder, kontor, o.d.

kan följande anföras.

Utöver distribution av brelådereklam finns ett antal ytterli— gare sätt att distribuera direktreklam. De former som avses är främst då reklammeddelanden placeras ut i olika slags

lokaler eller delas ut till förbipasserande.

Ett sätt att distribuera reklammeddelanden är således att placera dem i lokaler där ett stort antal människor har till— fälle att studera dem. Detta förekommer t.ex. på hotell och stugbyar o.d. I regel handlar det om annonsblad med reklam för begivenheter och service på orten. I så fall utgår enligt RSL och enligt vårt förslag reklamskatt på annonserna. Om reklambroschyrer läggs på rummen i hotell m.m., skall däremot enligt vårt förslag skatt inte utgå, om inte ett distribu— tionsföretag anlitats och reklambroschyren inte sänts som massbrev. Detta kan inte antas medföra oacceptabla störningar i konkurrensen. Om distribution denna väg skulle börja ske i större skala, avses den enligt förslaget bli skattepliktig.

Även utdelning av reklammeddelanden till förbipasserande på gator och torg m.m. bör beskattas om det undantagsvis före—

kommer i sådan omfattning att det är tal om massdistribution.

Om utdelningen sker i eller utanför det företag vars verksam—

het reklamen avser att främja bör den, liksom affischreklam

på sådan plats, inte beskattas. Detta utgör en sådan form av

försäljningsaktivitet som vi inte avser att beskatta (jfr avsnitt 9.1).

I direktreklamens natur ligger att den som regel skall nå mottagarens bostad. Men även massdistribution till andra lokaler som t.ex. hotell eller i vissa fall från s.k. sand— wichmän får som nämnts anses som direktreklam. Däremot bör i enlighet med vad som nyss sagts reklamutdelning i en butiks— lokal för den egna verksamheten inte beskattas. Detsamma bör gälla för utdelning av reklammeddelanden och annan reklam på mässor av olika slag. Mässreklam beskattas för närvarande inte efter en lagändring 1974, och det bör inte heller ske i fortsättningen med hänsyn till vår nu återgivna principiella

inställning om vad som bör reklambeskattas.

Undantag från skatteplikten

Av statistik som posten har sammanställt och som återfinns i bilaga 1 till detta betänkande framgår att det även i mass— breven finns en inte obetydlig andel icke—kommersiella medde— landen. En viss sådan andel kan förekomma även hos andra distributionsföretag. Den avgränsning som vi gjort genom definitionen av vad som är direktreklam är därför inte helt

tillräcklig.

För att undvika överbeskattning har i kapitel 11 föreslagits att vissa avsändare skall förutsättas inte sända reklam. Försändelser från dessa avsändare föreslås därför inte bli

beskattade.

För frågan om vilka försändelser som med hänsyn till avsända— ren bör undantas från reklambeskattningen har vi övervägt att i lagtexten hänvisa till reglerna om skattemässigt gynnsam

behandling av vissa grupper i lagen om statlig inkomstskatt.

Det är emellertid olämpligt att posten och andra direktrek— lamdistributörer skall avgöra skatteplikten på grundval av de tämligen komplicerade inkomstskattereglerna. Lika olämpligt är det att skatteförvaltningen stannar i olika beslut rörande t.ex. en viss organisations tillhörighet till viss grupp. För reklamskatten bör därför anges särskilda, lätt urskiljbara

avsändare som skall särbehandlas.

Vi föreslår att försändelser från staten, kommun eller ideell förening skall undantas från beskattningen för direktreklam. Det har visserligen förekommit att information, som stat och kommun har sänt ut, har ansetts utgöra reklam i RSLs mening. Med hänsyn till den begränsade näringsverksamhet som bedr1vs av stat och kommun bör dock ett sådant undantag kunna accep— teras. Försändelser från statens affärsverk bör dock inte vara undantagna från skatteplikten. I fråga om de ideella föreningarna gäller att dessa visserligen kan bedriva viss kommersiell verksamhet. I flertalet fall torde denna bestå av idrottsverksamhet som i endast liten utsträckning använder direktreklam. Om en förening skulle befordra reklam, dvs. fripassagerare, åt andra i sina försändelser blir de enligt förslaget skattskyldiga för vederlaget som distributörer av

direktreklam.

Vi har mot bakgrund av det anförda tagit in en bestämmelse om undantag från skatteplikt för direktreklam för försändelser från staten, kommun eller ideell förening i 6 5 lagförsla-

get.

I massbreven sänds emellertid även andra massutskick av lika— dana försändelser som ofta inte bör beskattas som direktrek— lam, främst böcker och tidningar men även grammofonskivor,

ljudband och liknande.

För tidningar som går ut i små upplagor lönar sig inte den

särskilda tidningstaxan, som dessutom förutsätter att avsén—

daren postnummersorterar utskicket innan det lämnas till

posten. Böcker från t.ex. bokklubbar, som har stora utsänd— ningar, sänds också billigast i massbrev. Försändelser som

väger över 1 000 gram måste dock alltid sändas i paket.

Av bilaga 1 framgår att böcker och tidningar uppgår till närmare 35 % av samtliga massbrev i det undersökta materia— let. Avsändaren till dessa försändelser hör oftast inte till dem som vi föreslår skall särbehandlas, dvs. staten, kommuner och ideella föreningar. Om regelbundna sådana sändningar sker får man anta att avsändaren är en bokklubb eller liknande. Det är då rimligt att dessa försändelser inte belastas med reklamskatt. Detsamma bör gälla för notsvarande försändelser av grammofonskivor, ljudband och videogram. Vid bedömningen av om regelbundenhet föreligger bör man kunna tillämpa de normer som föreslagits i 3 5 i den nya lagen för att en pub— likation skall anses vara periodisk, dvs. som huvudregel att

böckerna m.m. massditribueras vid fyra tillfällen per år.

Ett ytterligare krav för att massdistribuerade böcker m.m. skall undantas från skatteplikt för direktreklam skall enligt vår mening vara att avsändaren för posten eller annat distri— butionsföretag företer ett sådant särskilt bevis som vi i

30 5 lagförslaget föreslår att RSV skall utfärda för sådana avsändare som det här gäller. Skälet för detta krav är att underlätta hanteringen med direktreklambeskattningen för

posten och andra som distribuerar direktreklam.

Vi anser således att den massdistribution av böcker m.m. som vi nu angett bör undantas från beskattningen. I den nya lagen

har vi föreslagit en sådan regel i 6 5.

Förslagets förenlighet med kravet på enkelhet

Vi har redan anfört att det merarbete Skattskyldigheten med- för för de privata distributionsföretagen är så begränsat att det enligt vår mening inte bör föranleda några allvarliga

invändningar. En viss kompensation för merarbetet uppkommer

också genom den ökade likviditet och ränta därpå som den skattskyldige kan tillgodogöra sig. (Se avsnitt 23.2.2.)

Posten skiljer sig emellertid från dessa företag genom sin hantering av stora mängder brev och paket som inte skall beskattas. För beskattningen måste således dels kunna urskil— jas försändelseslagen massbrev och gruppreklam, dels de för— sändelser inom dessa kategorier som skall vara befriade från skatt. För att kunna bedöma möjligheterna härtill måste föl—

jande beaktas.

Gruppreklam och massbrev kan hos posten förekomma i tre olika betalningssystem: anslagspost, avtalspost och följesedelpost,

varav den sistnämnda är vanligast.

Anslagsposten är de statliga myndigheternas med undantag för de affärsdrivande verken tjänstepost, som betalas från ett särskilt konto på kommunikationsdepartementet. Den sänds i kuvert märkta "Porto betalt" eller liknande. Denna post skall enligt vårt förslag på grund av avsändaren vara skatte— befriad. Det föreligger ingen risk för att den vid hantering—

en skall sammanblandas med skattepliktiga försändelser.

Avtalspost är post från ett fåtal företag med mycket omfat— tande postsändningar, med vilka företag posten har särskilda avtal. Dessa avtal innebär att företaget betalar månadsvis i förskott för sina försändelser. Varje vecka fastställs den inlämnade postens omfattning och fördelning på försändelse—

slag och avräkning sker.

Dessa beräkningar bör också utan nämnvärda svårigheter kunna

ligga till grund för skatteberäkningen.

För följesedelsposten slutligen gäller att den alltid skall inlämnas på postkontoret. Försändelserna kontrolleras av

personalen mot den medföljande följesedeln. Av följesedeln framgår försändelseslag, avsändare, antal försändelser och

varje Eörsändelses vikt. Följesedlarna sänds till en redovis— ningscentral, varav det finns åtta i landet, där uppgifterna registreras för att sedan överföras till den centrala faktu—

reringscentralen.

Massbrev och gruppreklam lämnas alltid in med följesedel även om betalning sker enligt något av de ovan nämnda systemen.

Sådana följesedlar visas i bilaga 4.

De uppgifter som skall ligga till grund för beskattningen registreras alltså redan i dag, med undantag för uppgifter om försändelsen innehåller mok, tidning, ljudband etc. Enligt vår mening kan även dessa uppgifter inhämtas och redovisas på

följesedeln.

För att underlätta tillämpningen av undantagsregeln för främst bok— och tidningsförlag, bokklubbar m.m. som i nass— brev regelbundet sänder böcker, tidningar fordras som nämnts att avsändaren företer ett av RSV utfärdat bevis. Ett sådant bevis skall enligt 30 5 lagförslaget kunna erhållas av den som anmält hos verket att han regelbundet avlämnar böcker

e.d. för massdistribution. Se härom vidare i avsnitt 2.7.

Som framgått av avsnitt 22.7.2 anser vi inte heller att det föreligger något problem med att identifiera en avsändare som

staten, kommun eller en ideell förening.

Med hänsyn till det anförda anser vi att förslaget svarar väl mot kravet på enkel hantering.

Särskilt om postorderkataloger

Enligt de gällande reglerna i 14 5 RSL kan reklamskatten på postorderkataloger, som enligt RSL är att betrakta som rek— lamtrycksaker, sättas ned med upp till 80 %. I bestämmelsen

stadgas nämligen följande:

Ifråga om företag, som bedriver postorderförsäljning, får skatten på företagets postorderkatalog nedsättas med 80 pro— cent, om företagets försäljning av sådana varor som presente— ras i katalogen normalt till mer än hälften sker i form av postorderförsäljning.

Sker högst hälften av försäljning enligt första stycket i form av postorderförsäljning, får nedsättningen beräknas på så stor del av skatten för katalogen som svarar mot postoder— försäljningens andel av förstnämnda försäljning. Nedsättning får dock ske endast om postorderförsäljningen utgör minst 10 procent av försäljningen eller uppgår till minst 5 miljoner kronor.

Har företag, som bedriver postorderförsäljning, erlagt skatt enligt 26 5 vid införsel av företagets postorderkatalog med 11 procent av beskattningsvärdet, får återbetalning ske med belopp som svarar mot skillnaden mellan det erlagda skatte— beloppet och den skatt som enligt första eller andra stycket skulle ha utgått, om katalogen framställts inom landet.

Nedsättning av skatt enligt första eller andra stycket och återbetalning av skatt enligt tredje stycket prövas av riks— skatteverket efter ansökan av postorderföretaget.

Vad som skall förstås med postorderkatalog framgår av anvis—

ningarna till lagrummet som lyder:

Med postorderkatalog avses skattepliktig trycksak som används vid postorderförsäljning under förutsättning att den presen— terar säljarens hela eller så gott som hela sortiment av varor och att sortimentet har stabilitet över tiden och sådan bredd som svarar normalt butikssortiment i branschen.

Med postorderförsäljning avses i denna lag försäljning i detaljhandel i vilken

1. försäljningserbjudande sker via trycksak eller annons utan besökskontakt mellan säljare och köpare,

2. ordergivning sker per post eller per telefon utan besöks— kontakt mellan säljare och köpare,

3. varuleverans sker per post eller järnväg eller med annat 5 transportmedel till av köparen uppgiven adress och

4. försäljning sker i konkurrens med butiker som har möjlig— het att exponera varorna.

Denna regel har motiverats med att postorderkatalogen motsva— rar den varuexponering som för butikshandelns del sker i skyltfönstren och i själva butikerna. Eftersom denna expone— ring i butikshandeln inte är reklambeskattad har det ansetts att inte heller de postorderförsäljande företagens bör vara det.

Vi anser emellertid att det med vårt förslag om bl.a. slopad reklamtrycksaksbeskattning inte finns anledning att behålla särregler om nedsättning av skatten för postorderkatalogerna. Skälen härtill är följande.

För det första innebär vårt förslag att slopa trycksaksbe— skattningen och övergå till en beskattning i distributionsle— det av direktreklamen stora skattelättnader för just post—

orderföretagen.

För postorderkatalogerna är framställningskostnaderna långt högre än för genomsnittet av reklamtrycksakerna och, framför allt, mycket högre än portot. Eftersom således skatten med vårt förslag skall räknas på ett betydligt lägre underlag än nu är det enligt vår mening ändå förmånligt för postorder- företagen.

Reglerna har vidare visat sig komplicerade att tillämpa.

Beslut om nedsättning skall fattas av RSV efter ansökan av postorderföretaget. Ansökan skall innehålla följande uppgif—

ter:

den totala omsättningen inom företaget omsättningen av varor som presenteras i katalogen omsättningen av varor i företagets detaljhandelsrörelse — postorderförsäljningens andel av omsättningen i detaljhan— delsrörelsen katalogsortimentets andel av företagets hela sortiment.

Dessutom skall ett exemplar eller korrektur av den med ansö— kan avsedda katalogen, eller om sådan ännu inte föreligger,

den senast tryckta katalogen, bifogas.

De beräkningar som skall ligga till grund för skattenedsätt— ningen är betungande för både RSV och företagen. De ingående och detaljerade reglerna medför också att det uppstår gräns—

fall som medför materiellt otillfredsställande lösningar.

såväl rättvise— som förenklingsskäl talar således för att någon motsvarighet till skattenedsättningsregeln i 14 5 inte bör finnas i den nya lagen. Tredje stycket i paragrafen inne— håller dessutom en regel om beskattning av reklamtrycksak vid införsel vilken skall utgå enligt förslaget (se avsnitt 18.3).

Enligt 7 5 RSL kan RSV vidare på ansökan förordna att postor— derförsäljning från företag inom landet, som sker i konkur— rens med motsvarande försäljning från utlandet, befrias från skatteplikt.

Denna undantagsbestämmelse har tillkommit i första hand för

att skydda de svenska plantSkolorna, som i början av 70-ta1et konkurrerade om postorderförsäljningen med framför allt två stora holländska företag. Det ena av dessa företag har numera ett svenskt dotterföretag som köpt upp den svenska delen av

det andra företaget.

Sedan 1981 måste alla växter och plantor som säljs genom postorder packas inom landet, vilket torde förhindra etable— ringen av någon ny utländsk postorderförsäljning inom denna

bransch.

RSV har i sin skrivelse den 10 januari 1986 till regerimgen

med åberopande av de anförda omständigheterna hemställt att

7 5 RSL skall upphävas.

Beskattningen i distributionsledet av detta slags reklam slår i princip lika hårt mot de utländska företagen som måste låta posta sina kataloger här i landet vid massutskick. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt anförts saknas numera skäl för den aktuella bestämmelsen. Någon sådan regel har därför

inte tagits in i lagförslaget. 21.2.3 Databasreklam

I kapitel 13 har anförts att reklam i Videotex och liknande datakommunikationssystem bör vara skattepliktig. I detta avsnitt redovisas våra överväganden om hur det skattepliktiga området bör avgränsas för sådan reklam.

Problemen med beskattning av reklam i databaser är till stora delar desamma som vi har nämnt i fråga om den elektroniska posten, se kapitel 14. Några skillnader av betydelse finns dock. En skillnad är att den information som förmedlas genom datakommunikation i t.ex. ett videotexsystem ligger lagrad i en databas. Den finns alltså i systemet under en längre tid

än vad som vanligen gäller meddelanden som befordras i elekt— ronisk post.

Vidare ingår den databas vari informationen lagrats i ett datakommunikationssystem, t.ex. ett videotexsystem. Den som lagt in informationen i databasen informationslämnaren - är antingen databasens ägare eller någon till vilken denne upp- låtit utrymmet. Den som tar del av informationen användaren

är abonnent på information i systemet.

Informationslämnaren betalar databasägaren för det utrymme han får rtnyttja och tar eventuellt betalt av användaren för viss information denne tar del av, information på s.k. kost— nadsbelagda sidor. Databasägaren tar betalt av användaren för abonnemanget och har dessutom ofta för informationslämnarens räkning hand om faktureringen av användaren för de kostnads—

belagda sidor som denne har använt. Nätägaren, oftast tele—

verket, tar betalt av användaren för den tid han har varit

uppkopplad till systemet.

Sammanfattningsvis kan man säga att många datakommunikations— system, kanske framför allt videotexsystemen, är långt mer välorganiserade än den elektroniska posten. Framför allt är aktörerna mer konstanta och det företag som äger datakommuni— kationssystemet har normalt avtalat med de andra aktörerna

rörande deras användning av systemet.

Videotex och liknande datakommunikationssystem som är anpas— sade för allmänt bruk har ännu liten spridning i vårt land. Större delen av all datakommunikation är företags— och myn— dighetsintern. Databaser som används för att sprida reklam torde i allt väsenligt återfinnas i sådana system som har ett större antal privatpersoner som användare, eller där termi— nalerna står uppställda i publika lokaler, avsedda att använ— das av allmänheten. Sådana terminaler finns redan i dag på

postkontor och hos resebyråer.

Enligt huvudregeln som redovisats i kapitel 10, skall reklam— skatten träffa allt utrymme som mot vederlag upplåtits för reklam. Följande omständigheter medför emellertid att den skattepliktiga databasreklamen inte kan bestämmas med hjälp

av huvudregeln.

Med databasreklam skall till att börja med inte räknas infor— mation i sådana datakommunikationssystem där abonnenterna huvudsakligen är företag eller myndigheter, om inte abonnen— ten genom terminaler i publika miljöer ger allmänheten till—

gång till information ur databasen.

Vidare är det inte möjligt att beskatta allt upplåtet utrymme i databas. I många videotexsystem upplåts mycket stora delar av databasutrymmena till många olika informationslämnare. Andrahandsupplåtelser, dvs. att en systemägare upplåter stör—

re block av databasutrymme till någon som upplåter delar därav Vidare, är vanliga.

En mycket stor del av det sålunda upplåtna utrymmet används för annan information än reklammeddelanden och det är således nödvändigt att skilja ut en del av utrymmet som skattefritt. Det som omöjliggör en direkt kontroll av vilka utrymmen som används för reklam och vilka som används för annan informa— tion är dels att mängden information är så stor, dels att informationen är obeständig. Om informationslämnaren byter ut

ett meddelande mot ett annat finns intet kvar av det första.

Problemet är inte olikt det som föreligger i fråga om direkt— reklamen. Även för detta reklamslag gäller att man ur en mycket stor mängd meddelanden, vilkas innehåll man inte kän—

ner till, skall sortera fram det som i allt väsentligt är reklam.

Liksom i fråga om direktreklamen är det, för att beskattning

skall kunna ske utan stora svårigheter för den skattskyldige och för skatteförvaltningen, nödvändigt att avgränsa databas— reklamen med hjälp av något slag av schablon.

En sådan schablon måste utgå från vad som brukar utmärka reklamen jämfört med annan information. Så är det t.ex. rim— ligt att till reklamen hänföra endast sådana meddelanden som är allmänt tillgängliga, eller åtminstone åtkomliga för dem som är abonnenter i det aktuella videotexsystemet. Härigenom undviker man att beskatta information som är intern för ett företag eller en koncern, och likaså information till åter— försäljare och liknande. Dessutom undviks med en sådan be— gränsning att man reklambeskattar databasutrymmen som används för t.ex. telebanking, dvs. kommunikation mellan en abonnent

och dennes bankkonto eller liknande.

Vidare är det normalt att reklammeddelanden tillhandahålls

utan särskild kostnad för mottagaren. Med särskild kostnad

avser vi en kostnad som inte utgår för all användning av

mediet.

Riksdataförbundet har i sin bok Videotex, s. 131 132, räk— nat upp användarkostnaderna för ett till televerkets video—

texnät anslutet system:

En användare av Videotex har att beakta följande kostnader:

— Kostnad för terminal eller kostnad för komplettering av aktuell persondator etc. med videotexprogramvara.

Kostnad för modem. Eventuellt kan detta vara inbyggt i terminalen (motsv.). Priser varierar betydligt beroende på modemtyp och hastighet. I allmänhet ligger priset 1986 för köp av ett 1200/75 bit/s modem mellan 1 000 och 2 000 kr.

Kommunikationskostnad. Teleabonnemang om detta inte redan finns. Teleavgifter för användningen av televerkets videotexnät

innebär vid början av 1986: o Engångsavgift 150 kr + moms 0 Abonnemangsavgift per kvartal 15 kr + moms 0 Trafikavgift för nätet 35 öre per minut o Samtalsavgift motsvarande en markering

- Datasystemkostnad: o Avgift för tillgång till systemet o Avgift för separat användarnummer o Avgift för användning av datorn, per minut o Avgift för eventuella utnyttjande av kostnadsbelagda sidor (denna avgift förmedlas direkt till informations—

lämnaren) o Eventuella avgifter för meddelanden, speciella interak—

tiva program, tillgång till slutna användargrupper m.m.

I denna uppräkning utgör endast de sista två punkterna vad vi här avser med särskilda kostnader. RSV får meddela närmare riktlinjer i fråga om vilka slag av kostnader som skall anses

som särskilda.

Det kan noteras att användningen av Videotex i publika loka— ler oftast är kostnadsfri för användaren. I den mån några sidor i en på så sätt tillgänglig databas skulle vara av— giftsbelagda kan det vanligen förutsättas att de inte inne— håller reklam.

Vi anser mot bakgrund av det anförda att en schematisk be— stämning av vad som bör avses med skattepliktig databasreklam skall gälla sådana meddelanden i upplåtet utrymme i databas som är ansluten till videotexsystem om envar utan kostnad kan få åtkomst till meddelandet. En sådan bestämmelse har förts in i 7 & lagförslaget. Där jämställs vidare andra datakommu— nikationssystem med videotexsystem, om de är allmänt till—

gängliga för abonnemang.

Undantag från skatteplikt

Liksom föreslagits i fråga om direktreklamen anser vi att meddelanden i databaser från staten, kommun och ideell före— ning skall undantas från skatteplikt. Man bör kunna utgå ifrån att sådana meddelanden endast ytterst sällan innehåller någon reklam. En regel om undantag från skatteplikt har vi tagit in i 8 G förslaget. Undantaget föreslås inte gälla för

statens affärsdrivande verk.

Bland den information som på beskrivet sätt är allmänt och utan särskild kostnad tillgänglig i ett videotexsystem kan vidare en mycket stor del vara sådan information som helt saknar säljbudskap, som telefonnummer, tåg— och busstider, nyheter, m.m. Även företag och privatpersoner kan använda upplåtet databasutrymme för att offentliggöra sådan informa- tion sou nämnts ovan och avser nyhetsförmedling, kommunika— tioner n.m. sådan information bör vara undantagen från skat— teplikt. I 8 & lagförslaget har därför intagits en undantags— regel för meddelande om taxor, tariffer, avgifter och tid— tabeller samt för abonnentregisteruppgifter i databaserad telefonkatalog. I videotexsystemen vanligt förekommande upp- gifter såsom nyheter, väderprognoser, börskurser o.d. torde inte ligga på mot vederlag upplåtet utrymme och blir således

inte beskattat.

RSV bör med ledning av lagens innehåll kunna meddela riktlin—

jer m.m. med förteckning över skattefri information. Undan—

tagna från skatteplikt skall vara t.ex. abonnentdelen av

telefonkatalogen, tidtabeller, nyheter etc.

Den information som därefter återstår utgörs med hänsyn till den föreslagna föreskriften om att datakommunikations— systemet skall vara allmänt tillgängligt — i allt väsentligt av information riktad till allmänheten från affärsdrivande företag. Det ligger nära till hands att anta att den över— vägande delen av denna information har reklamkaraktär. Infor— mationslämnaren kan begränsa tillgången till informationen om han inte vill ha den definierad som databasreklam. Den över— och underbeskattning som med beaktande av de föreslagna undantagen från skatteplikt kan följa av schablonen torde efter en anpassningsperiod inte bli större än att den kan

accepteras med hänsyn till förenklingsvinsten. 21.2.4 Sponsringsreklam

Av den tidigare redovisningen i 16 kap. framgår att delar av de prestationer från sponsringsmottagarens sida som vanligen förekommer i sponsringsavtalen reklambeskattas redan under nu gällande regler. Den fråga som vi haft att ta ställning till är om övriga delar av sponsringsverksamheten bör reklam— beskattas. Den frågan har i 16 kap. besvarats jakande.

Som framgår av kapitel 16 bör enligt vår mening beskattningen av sponsringsreklamen knytas till sponsrinsavtalets innehåll om den ersättning som den sponsrade skall uppbära. En regel om hur den skattepliktiga sponsringsreklamen skall bestämmas har tagits in i 9 5 lagförslaget. Enligt denna bestämmelse föreligger skatteplikt för vad som åligger den sponsrade enligt sponsringsavtalet, om det innebär att den sponsrade med sitt namn, sin bild, sin verksamhet eller sin person

skall bidra till marknadsföringen av sponsorens — en närings—

idkares verksamhet.

Skatteplikten för sponsringsreklamen har således främst knu— tits till avtalet och därigenom till utgående ersättningen.

Sponsringsavtalet

För att ett sponsringsavtal skall reklambeskattas bör av dess innehåll klart framgå att det är ett sådant avtal. Det bör inte komma på fråga att t.ex. hänföra ett anställningsavtal där en idrottsman anställs som PR—man e.d. i ett företag till ett sponsringsavtal. Inte heller bör det förhållandet att en anställd i sponsorföretaget bidrar till nottagarens verksamhet medföra att sponsorn anses bestrida kostnad för mottagaren. En så långtgående noggrannhet i bestämmandet av det skattepliktiga området skulle föranleda stora problem vid

beräkningen av skatteunderlaget.

Sponsringsersättningen

Huvuddelen av sponsringsersättningen avser nästan alltid det värde det har för det sponsrande företaget att i allmänhetens ögon förknippas med ett visst glansfullt namn eller evene— mang, att få sitt namn och eller symbol exponerad i massmedia när dessa i nyhetsspalterna refererar en händelse som har allmänt intresse, att få sitt namn eller sina produkter expo— nerade i TV eller radio där reklamplats inte kan köpas på annat sätt.

Det sagda hindrar inte att den profilskapande reklam som ofta eftersträvas med de stora företagens sponsringsavtal ibland undviker en alltför stark öppen betoning av det egna namnet. Man kan finna att ett bidrag till t.ex. en kulturinstitution ger en avsedd inverkan på företagets image just därför att

exponeringen av företagsnamnet varit diskret.

Det råder ingen tvekan om att de avtal om sponsring som ingås mellan de större företagen och idrottsförbund eller andra

vilar på helt kommersiella grunder och att sponsorföretagen

hänför vad de får ut av avtalet till marknadsföringshjälp. Den av praktiska skäl mest tilltalande lösningen att låta hela avtalsbeloppet vara skatteunderlag — framstår därför som

riktig även materiellt sett.

I sponsringens natur ligger att reklamen till den del den inte utgörs av de konventionella reklamformerna produceras och sprids av andra än avtalsparterna och att publiciteten därför inte helt kan styras av dem eller regleras i avtalet. Även i övrigt är sponsringspubliciteten så svårbeskriven att det framstår som nödvändigt att i huvudsak bestämma det skat— tepliktiga området genom hänvisning till sponsringsavtalet.

Sponsringutgifter

Kostnaderna för de mottagningsrum som vissa storföretag byg— ger upp i samband med större idrottsevenemang som de sponsrar står de själva för, liksom för underhållning och förfrisk— ningar till gäster m.m. Sådana kostnader kan inte lämpligen vara beskattningsunderlag eftersom de snarast avser vad man kallar "kringkostnader", dvs. kostnader som inte avses med reklamskatten, och dessutom svårligen kan betecknas som något bidrag till den sponsrade idrottsföreningen. Mer komplicerat kan det bli när företaget utan att det nämns i avtal eller liknande helt enkelt betalar vissa av de utgifter som annars skulle ha fallit på klubben, som t.ex. hyran för idrottsare—

nan, träningsresor för vissa av klubbens idrottsmän till

annan ort etc.

För att undvika att beskattningen blir helt beroende av for— mella förhållanden bör — förutom den ersättning som kan fram— gå av sponsringsavtalet sådana direkta kostnader som spon— sorföretaget betalar för sponsringsmottagarens verksamhet

vara beskattningsunderlag.

Om däremot företaget har utgifter i samband med den reklam—

verksamhet som det utövar i anslutning till t.ex. ett

idrottsevenemang och dessa utgifter inte är av sådan beskaf—

fenhet att det normalt skulle ha bestritts av klubben, bör de

inte ingå i beskattningsunderlaget.

Enligt vår mening bör således ersättning som utgår på grund av sponsringsavtal i sin helhet utgöra underlag för reklam— beskattning liksom även kostnader som sponsorn bestrider för sponsringsmottagaren. De kostnader som avses här är endast sådana som uppenbarligen skulle ha bestritts av sponsrings- mottagaren, som hyra av idrottsarena eller kosertlokal, er— sättning till en förenings egna funktionärer, transporter,

m.m.

De allmänna reglerna om exponering i Sverige, m.m. måste givetvis vara uppfyllda. Den i kapitel 19 föreslagna regeln att reklam till minst 80 % skall vara avsedd för utlandet för att befrias från reklamskatt skall gälla all reklam och såle-

des även sponsringsreklam.

21.2.5 övrig reklam

'x,_ ..X>

Som tidigare anförts betecknas alla andra reklamslag än annonser, direktreklam, databasreklam och sponsringsreklam som övrig reklam. Denna kategori omfattar således åtskilliga

reklamslag och motsvarar i stort sätt vad som i dag är skat— tepliktigt enligt RSL utom annonser och merparten av tryck—

saksreklamen.

Beträffande de reklamslag som således hör till övrig reklam gäller enligt förslaget den allmänna regeln att skatteplikten omfattar all betald reklam i upplåtet utrymme och endast sådan reklam. Från denna allmänna regel, föreslås vissa un—

dantag.

I det följande beskrivs de nuvarande skattepliktsavgräns—

ningarna och de som vi föreslår för flertalet av de reklam—

slag som ingår i kategorin övrig reklam. Följande reklamslag behandlas:

Radio— och TV—reklam

Reklam på fasta skyltar Reklam på film, videogram och ljudband Affischreklam, ljustavlereklam m.m. Reklam på kläder och annan utrustning Reklambrochyrer o.d.

Affärshandlingar, biljetter

OOOOOOOO

övrigt a ' Radio— och TV—reklam

Regeringsrätten har i en dom (RÅ85 1:24) uttalat att reklam i Sveriges Radio eller andra radiosändningar inte kan anses omfattas av RSL. Skälet till detta var att reklamutredningen, när den lade fram sitt förslag om en allmän reklamskatt ännu inte avslutat sitt arbete med och sina överväganden om rekla— men i radio och TV. Utredningen angav därför särskilt, att man avsåg att föreslå regler om radio— och TV—reklamen om och

när man fann att sådan reklam borde tillåtas.

På grund av utredningens förslag i huvudfrågan, nämligen ett avstyrkande av att reklam infördes i televisionen (SOU 1973: 10 TV—reklamfrågan s. 143—158), blev någon komplettering av reglerna om reklamskatten inte aktuell. Uttalandet att regler om beskattning av radio— och TV—reklamen skulle tilläggas om så behövdes, utesluter enligt regeringsrättens nyssnämnda prejudicerande dom att de nuvarande reglerna i RSL används för sådan beskattning.

Enligt vad som angetts i kapitel 15 bör reklam i radio och TV enligt vår mening beskattas då det får anses att radio— och TV—reklam då den förekommer konkurrerar med beskattade

reklammedier. ;

För närmare överväganden av hur det skattepliktiga området skall utformas i fråga om radio— och TV—reklamen bör man skilja på tre slag av radio— och TV—sändningar, nämligen de svenska sändningar som omfattas av reklamförbudet, andra

svenska sändningar och utländska sändningar.

Med en svensk sändning avses här att sändningen sker från svenskt territorium. Om ett svenskt företag sänder program över satellit riktade mot Sverige men med upplänken i annat land hänförs dessa sändningar således till utländska sänd—

ningar.

a.1 Svenska radio— och TV—sändningar för vilka råder

reklamförbud

För de sändningar som sker i Sverige med utgångspunkt från den svenska radiorättsliga lagstiftningen råder till allra största delen reklamförbud. På senare tid har emellertid tillkommit TV—sändningar som från Sverige länkas upp till satellit och sändes ut till svenska mottagare genom kabel.

Dessa sändningar är reklamfinansierade.

Reklamförbudet gäller för Sveriges Radiokoncernens sänd— ningar, närradion och de tillståndspliktiga egensändningarna genom kabel—TV. För svenska och utländska sändningar som när Sverige via satellit och vidaresänds genom kabel är reklam— förbudet väsentligt svagare. Om reklamförbudet för de svenska sändningarna inte efterlevs, är genom den radiorättsliga lagstiftningen olika remedier föreskrivna såsom ingripande av radionännden, återkallelse av sändningsrätt m.m. I samman— hanget bör nämnas att inom den verksamhet som bedrivs med stöd av lagen om radiotidningar kan kommersiell reklam åter— ges i radio. Verksamheten innebär att dagstidningar läses upp i rundradiosändning. Även annonsmaterialet får läsas upp, men endast en ljudet är förvrängt eller innehållet kodat så att det för lyssnaren tydligt framgår att det är annons. För de

annonser som förekommer i radiotidningarna utgår inget veder—

lag och skatteplikt föreligger därför inte enligt vårt för— slag.

Reklamförbudet skall i princip garantera att reklamen i dessa medier får en så ringa omfattning att medierna inte kan anses konkurrera med andra reklammedier. Vi finner därför inte att skäl föreligger att i sak frångå det gällande undantaget från skatteplikt för de här aktuella svenska sändningarna. Reklam- skatt bör inte heller i fortsättningen komma i fråga för dem i den mån inte förbudet mot reklam i radio eller TV upphävs. Detta bör markeras genom ett uttryckligt undantag från skat- teplikten. Regler om detta har tagits in i lagförslagets 11 5 1 och 2. Enligt dessa regler skall radio- och TV—program, som sänds med tillstånd enligt radiolagen, närradiolagen och lagen om radiobidraget samt — i fråga om egensändningar i kabel—TV sändningar för vilka tillstånd lämnats enligt 7 eller 8 kabellagen, vara undantaget från skatteplikt.

Skulle reklamförbudet upphävas bör reklamskatt utgå även på reklam i dessa svenska sändningar. Skattskyldig bör då det sändande företaget (programföretaget) vara. Skatteplikten bör anknytas till upplåtelse av reklamutrymme i TV- eller radio—

sändning.

a.2 Svenska radio— och TV—sändningar där reklam kan

förekomma

De sändningar som avses här är i allt väsentligt kabelsänd- ningar som antingen går till annat än bostäder eller som når så få bostäder att tillstånd från kabelnämnden inte erford— ras. Dessutom förekommer sedan våren 1988 att vissa program sänds ifrån studio i Stockholm och ut över Europa via satel— lit (se 7 kap.).

För närvarande beskattas åtskilliga inslag i interna kabel—

TV—program enligt RSL. RSV har i ett förhandsbesked den 2

juli 1981 förklarat att sådana sändningar inom ett hotell var

skattepliktiga. Förhandsbeskedet överklagades inte och beslu—

tet är med hänsyn till vad regeringsrätten uttalat om RSLs tillämpning på TV—reklam inte alldeles odiskutabelt.

Kravet på likformighet i beskattningen medför att reklam i sändningar av dessa slag bör beskattas. 10 å i lagförslaget har därför utformats så att skatteplikten avser för reklam

upplåtet utrymme t.ex. i radio eller i TV. a.3 Utländska sändningar

Den radiorättsliga lagstiftningen är som framgår av kapitel 15 tekniskt orienterad och gör skillnad på den utrustning med vilken olika radio— och TV—kanaler befordras till publiken. Enligt vår mening vore en sådan utgångspunkt mindre lämplig för bedömningen av hur skatteplikten skall avgränsas. Frågan om utländska radio- och TV—sändningars reklaminslag är skat- tepliktiga måste i stället, som är fallet i fråga om annonser och annan reklam, bedömas med hänsyn till om reklamen i hu— vudsak är avsedd att spridas utomlands eller om så inte är fallet. Denna princip diskuteras mer ingående i avsnitt 19.2 och under punkt e nedan ang. reklam på kläder och annan ut- rustning.

Skatteplikt skall således inte föreligga om den reklamsändan— de kanalen huvudsakligen är avsedd att tas emot i andra län- der än Sverige. Så skall anses vara fallet om minst 80 % av publiken återfinns utanför Sverige. En sådan huvudsaklighets— regel, som omfattar all reklam, har införts i lagförslagets

2 5. TV-bolagen har ett stort behov av att kunna redovisa sin publik och vilka länder de sänder över både för reklamköpare och när de avtalar om sändningsrättigheter för inköpta pro— gram. Någon svårighet att få fram siffror på mottagarnas ländersammansättning torde således inte föreligga.

Som tidigare angetts finns naturligtvis reklam även i andra

radio— och TV—sändningar från utlandet än de som sänds via

kabel, eller kan komma via Telex eller annan direktsändande satellit. Det gäller t.ex. grannländernas traditionella eter-

sända TV—kanaler.

Den reklam som förekommer i utländska etersändningar som kan höras och ses i Sverige i överspill från kanaler i direkt- sändande satelliter eller i TV-program som sänds över hela Europa kan inte antas vara annat än i undantagsfall riktad till svenska konsumenter. Sådana sändningar skall inte reklambeskattas här.

Tillämpad på de utländska kanaler som för närvarande sänder över SVerige, skulle den skattepliktsregel som vi förordar innebära att reklam i de alleuropeiska Sky Channel och Super Channel normalt inte är skattepliktig. Skulle det i en sådan kanal förekomma reklam som är särskilt riktad mot Sverige, eller mot Sverige och något annat nordiskt land, föreslås i 2 5 en särskild regel enligt vilken beskattning skall ske.

En svårighet kan vara att se till att utländska TV—företag, som sänder från utlandet och har sitt säte där, levererar skatten till svenska staten. Med tanke på denna svårighet har som alternativ övervägts att ta ut en schablonavgift genom kabelnämnden och en skatt på privat mottagarutrustning - parabolantenner. Dessa lösningar är dock inte tillfredsstäl- lande ur konkurrensneutralitetssynpunkt och de träffar inte reklamköparen. I stället föreslår vi att det utländska före— taget skall ha ett ombud här i landet. Se vidare härom i avsnitt 22.5.

Vi har vidare övervägt om en reduktion av avdragsrätten till t.ex. 80 % bör införas vid inkomstbeskattningen för svenska företag som köper reklam, direkt riktad till svensk publik, i utrymme i utländska kanaler, som sänds här av Sveriges radio— koncernen, t.ex. programmet Tipsextra, eller sändningar som eljest har publik i Sverige. Avdragsreduceringar av liknande slag förekommer t.ex. i Canada. Vi har emellertid inte ansett

det lämpligt bl.a. med hänsyn till kontrollsvårigheter och

andra administrativa skäl att nu framlägga ett sådant för- slag.

b Reklam på fasta skyltar

För närvarande stadgas i 5 5 RSL att skatteplikt föreligger för reklam i eller i anslutning till bl.a. butikslokal, på fastighet eller på annat motsvarande sätt. I 6 5 RSL görs undantag för sådan reklam om den är placerad i eller utanför företags butikslokal eller arbetsplats eller liknande som

används av det företag som reklamen avser.

Vid tillämpningen har, som framgår av avsnitt 17.2, problem uppkommit då det gällt att bestämma vad som skall anses vara

beläget i eller utanför företags butikslokal osv.

Undantaget i 6 & motiverades i reklamutredningens betänkande SOU l972:6 (s. 125) som följer:

"Utredningen har övervägt beskattning även av ljusskyltar, andra skyltar och liknande.

De flesta skyltar som avser en kommersiell verksamhet är tillkomna i avsättningsfrämjande syfte. Det kan med hänsyn härtill te sig naturligt att låta reklambeskattningen omfatta även skyltar. En sådan beskattning torde få utformas som en skatt på det vederlag som utgår för rätten att sätta upp och bibehålla skylt på viss plats. Om särskilt vederlag inte utgår, t. ex. därför att skylt sätts upp på egen fastighet, skulle beskattningsvärdet få beräknas enligt skälig grund.

Skyltar som förekommer i anslutning till visst företags bu— tikslokal, kontor, byggnadsplats eller liknande konkurrerar normalt inte med annan utomhusreklam. Dessa skyltar framstår väsentligen som ett medel att upplysa om var företaget finns. En beskattning av dem skulle medföra praktiska olägenheter bl. a. med hänsyn till det stora antalet skyltar. Utredningen föreslår därför att skyltar av nu angivet slag ej beskattas.

När det gäller skyltar av annat slag, t. ex. skyltar som pla— ceras på husfasader, längs vägar eller på andra platser (egentlig skyltreklam) som saknar ett direkt lokalt samband med verksamheten föreligger också vissa praktiska svårigheter med en beskattning. Man kan dock här inte bortse från att skyltar av detta slag konkurrerar med annan utomhusreklam.

Dessutom är antalet skyltar här förhållandevis litet. Det torde i och för sig vara svårt att beskatta egentlig skylt— reklam på sådant sätt att man uppnår en skatteeffekt som är likvärdig med övrig reklambeskattning. Beskattning av egent— lig skyltreklam enligt nyss angivna riktlinjer torde dock medföra väsentligt mindre risk för snedvridning av mediakon— kurrensen än vad en underlåten beskattning skulle göra. Ut- redningen förordar därför att upplåtelse av utrymme för egentlig skyltreklam beskattas."

Regeringsrätten har under 80-talet haft att avgöra mål om reklamskatt för skyltar i två affärscentra, nämligen östra

Nordstaden i Göteborg och Arninge Centrum i Storstockholm.

Östra Nordsstaden (RÅ 81 2:23). Köpcentret Östra Nordstaden är mycket stort och har karaktären av gågator med tak över. Skyltreklam finns dels invändigt utefter gågatorna och i ett i affärskomplexet beläget parkeringshus, dels utvändigt på parkeringshusets fasad. All reklam avser de butiker som finns i centret. I ansökningen om förhandsbesked hos RSV ifrågasat- tes reklamskatteplikten för skyltar som inte placerats i

omedelbar närhet till den butik som reklamen avsåg.

RSV förklarade i förhandsbeskedet att offentliggörandet av reklamen var skattepliktig eftersom reklamen inte återgavs i

eller utanför den butik som den avsåg.

Sökanden anförde i besvär till regeringsrätten att RSL inte föreskrev något krav på omedelbar närhet till i reklamen avsett företag för att undantaget från skatteplikt skulle vara tillämpligt. Regeringsrätten gjorde ej ändring i RSVs förhandsbesked. En ledamot var skiljaktig och menade att

affärscentret vid tillämpning av 6 5 RSL fick ses somlen

enhet.

Arninge centrum (RÅ84 Aa 145). Arninge centrum består av en byggnad i två plan med ett antal butiker, en bank ooh en restaurang, vilka nås från gemensamma gågator inomhus. Bygg- naden har två entréer. Ansökningen avsåg skyltar som var

uppsatta ,

a) inne i anläggningen i direkt anslutning till lokalen för den verksamhet som skylten var avsedd för,

b) på eller omedelbart över yttre skyltfönster till lokalen, c) på en ramp längs anläggningens yttersida eller direkt på yttervägen och

d) på gemensamma tavlor vid rulltrapporna inne i anläggning— en.

RSV förklarade i förhandsbeskedet att samtliga skyltar omfat— tades av undantaget i 6 5 2 RSL och att de inte var skatte- pliktiga.

Allmänna ombudet anförde besvär beträffande dels skyltarna under c) och d), dels de skyltar under b) som saknade direkt samband med lokalen på eller över vars skyltfönster de var anbringade. Regeringsrätten fann att skyltarna under 0) och d) inte kunde anses vara placerade i sådan omedelbar anslut— ning till butik eller annan lokal för företag som reklamen avsåg att de omfattades av undantagsbestämmelsen i 6 5 2 RSL. Regeringsrätten fann vidare att detsamma gällde skyltar som är uppsatta på ytterväggen till ett företags verksamhetslokal utan att vara anbringade på eller vid skyltfönster till loka— len. I anledning härav var även skyltarna under b) skatte- pliktiga.

RSV har i skrivelse till regeringen den 5 mars 1985 anmärkt att den senare domen medför betydande svårigheter i fråga om gränsdragningen för skatteplikten och leda till konsekvenser som kunde framstå som stötande och i vissa fall t.o.m löje-

väckande. RSV föreslår följande:

De här angivna problemen skulle kunna bemästras genom att undantaget i 6 5 2 RSL får omfatta sådana skyltar där ett lokalt samband föreligger mellan skylten och den verksamhet skylten ger upplysning om att skylten väsentligen framstår som ett medel att upplysa om var företaget finns. Reklamskyl— tar innehållande varunamn bör inte omfattas av undantaget.

RSV anser att "i eller utanför" i 6 5 2 bör ersättas med 1 eller i anslutning till". Orden "i anslutning till" anger

inte någon exakt gräns för reklamens placering utan medger en viss tolerans.

Undantaget skulle således komma att omfatta sådana skyltar som huvudsakligen kan anses ha till uppgift att ange ett företags belägenhet. Härigenom undantas sådana skyltar som är placerade på, inom eller intill en byggnad där ett företag bedriver verksamhet. Detsamma bör gälla en samling av loka— ler/affärer typ köpcentrum, dvs. lokaler/affärer som kan vara belägna i skilda byggander förenade med varandra genom gång— stråk under tak. Kriteriet för undantag från skatteplikt skulle sådana vara uppfyllt om skylten var uppsatt på samma buggnad eller byggnadskomplex om inrymmer företaget i fråga eller inom köpcentrets område. Oavsett om en skylt placerats på, inom eller intill ett köpcentrum skulle den inte vara skattepliktig. Även skyltskåp inom ett köpcentrum bör omfat- tas av undantaget. Man måste emellertid skilja mellan köp— centra av inomhuskaraktär och centra av öppen typ t.ex. Hö- torgs city eller Solna centrum. Det är endast skyltreklam i de förstnämnda som skulle komma att omfattas av undantaget. En förutsättning för undantagets tillämpning bör emellertid vara att skyltarna endast innehåller företagets namn och/el— ler logotype samt slag av bedriven verksamhet såsom t.ex. "Damfrisering", "Livs", "Sport" etc. Däremot skall undantaget inte kunna tillämpas i fråga om skyltar av t.ex. typ "Sibylla Korv" eller "Triumf Glass" för att ange att en kiosk inne i centret saluför dessa varor.

Materiellt sett är det, som RSV funnit, mest tilltalande att låta även skyltar som är placerade en bit från ingången till t.ex. butikslokalen vara befriade från skatt. Det är emeller— tid önskvärt att lagtexten ges en mer entydig formulering av förhållandet mellan lokalen och skyltplatsen än som RSV före—

slagit att de skall ligga "i anslutning till" varandra.

Vi har i första hand övervägt om en anknytning till den vid fastighetstaxeringen bestämda taxeringsenheten kan vara lämp— lig. Med en sådan begränsning bör inga missförstånd kunna uppkomma. Varje skylt som är belägen på en taxeringsenhet där det med skylten avsedda företaget bedriver verksamhet skulle då undantas från skatteplikt. Vissa köpcentra utgör emeller— tid mer än en taxeringsenhet. För att täcka in även dessa men fortfarande undanta lösare sammanslutningar av köpmän ("Vi på Västerlånggatan") skulle en taxeringsenhetsregel behöva kom—

pletteras med t.ex. en regel att även skyltar på en gemen- '

samhetsanläggning skall vara skattefria, om skylten avser

företag med lokal i en fastighet som har del i gemensamhets- anläggningen.

Det är emellertid sannolikt att inte heller denna komplette— ringsregel är tillfyllest för att garantera det önskade re— sultatet att alla skyltar med väsentligen vägledande funktion blir skattefria. Vidare kan en regel som preciseras på detta

sätt medföra att skyltar inom samma köpcentrum, placerade i omedelbar närhet av varandra och på samma avstånd från de avsedda butikerna, behandlas skattemässigt olika. Dessutom kan i vissa fall taxeringsenheter och därtill hörande gemen— samma anläggningar omfatta så stora områden att en skylt vid områdets ena ände helt saknar den tänkta anknytningen till en verksamhet i en byggnad i den andra änden.

Eftersom således fastighets— och fastihetstaxeringsrättsliga bestämningar inte förefaller kunna ge ett tillfredsställande resultat, har vi i stället stannat för att knyta skatteplik— ten till avtalsinnehållet, då det gäller upplåtelsen av loka— len och skyltplatsen. Enligt huvudregeln i 10 å i lagförsla- get är således reklam på fasta skyltar skattepliktig. I 11 5 lagförslaget har en undantagsregel tagits in som således knyter skatteplikten till upplåtelseavtalen. Där föreslås en regel om undantag från skatteplikt för reklam på fasta skyl— tar, om skyltplatsen upplåts genom avtal som är gemensamt för skyltplatsen och lokalen.

Med största säkerhet gäller i flertalet fall då rätten till lokal och skyltplats upplåtits i ett gemensamt avtal, att skylten är belägen i anslutning till lokalen. För sådana fall där skilda avtal gäller för skylt och lokalhyra i samma fas— tighet eller köpcentrum bör ett byte till ett avtal där 10- kalhyran och skyltplatshyran redovisas antingen i ett belopp eller var för sig lätt kunna åstadkommas.

Förslaget medför att någon beräkning av skäligt reklamplats— värde för skylt som ingår i lokalhyran mycket sällan behöver

göras.

Ett tänkbart sätt att undgå beskattning för skyltar med den föreslagna undantagsregeln är att i ett avtal avseende hyra av en lokal ta med även hyror för skyltplatser på flera fas- tigheter. För att försvåra skatteundandragande av detta slag har vi övervägt en regel om att upplåtelsevederlaget för skylt i annan kommun än lokalen alltid skall beräknas till skäligt belopp om lokalhyran och skyltplatshyran reglerats gemensamt. Med hänsyn till det fåtal fall där detta över huvud taget kan förekomma och att ett sådant avtalsförfarande kan innebära problem för en rationell fastighetsförvaltning och därför torde undvikas, bedöms dock en sådan regel som

överflödig.

Däremot bör den skattefrihet som skall gälla för skyltplats som hyrts gemensamt med företagets lokal förutsätta någorlun— da rimliga proportioner mellan lokalens värde och skyltplat- sens. En skyltplats i ett exklusivt och dyrbart läge bör inte bli skattefri om utgör den övervägande delen av kontraktshy- ran. I de bästa lägena i Stockholm kostar en takskyltplats normalt ca 75 000 kr om året. Med hänsyn till att kontorshy- rorna i dessa lägen torde uppgå till ca 1 500 kr/m2 bör det vara en skälig förutsättning att till en sådan skylt skall följa ett åtminstone 50 m2 stort kontor. I dessa lägen före— kommer även skylthyror mellan 300 000 och 400 000 kr.

Slutligen bör det framhållas att den generellt föreslagna principen att skatteplikten skall gälla reklam på upplåtet utrymme för de fasta skyltarna innebär att skylt på egen fastighet skall vara skattefri, även om fastighetsägarens företag inte bedriver någon verksamhet på fastigheten.

_Reklam på film, videogram och ljudband

I kapitel 17 har framhållits att reklam i videogram och på ljudband inte kan beskattas enligt RSL när videogrammet eller ljudbandet spelas upp i hemmet, bilen e.d. av den som

reklamen riktas mot.

Det är vidare tveksamt om uppspelning av videogram kan anses utgöra visning av film och således om beskattning kan ske ens vid direktuppspelning om inte denna sker på sådan plats som avses i 5 5 l RSL nämligen i eller i anslutning i trafik— medel, butikslokal, sportanläggning, teater eller liknande lokal, på fastighet eller allmän plats eller på annat motsva-

rande sätt.

Som har anförts i kapitel 17 bör reklam i dessa medier och i radio och TV beskattas på likvärdigt sätt. Enligt vår upp— fattning uppnås konkurrensneutralitet i beskattningen genom att denna i princip utgår från vederlaget för det upplåtna

reklamutrymmet.

I lagförslagets 10 S har som nämnts, för tydlighetens skull, i en exemplifierande uppräkning av reklammedier nämnts såväl radio och TV som film, videogram och ljudband. För film, videogram och ljudband kan en undantagsregel som vi föreslår bli intagen i 11 $ 4 i den nya lagen bli aktuell. Den har förts över från 6 5 2 RSL och innebär undantag från skatte- plikt för reklam i eller i anslutning till försäljningsställe där ned reklamen avsedda varor etc. tillhandhålls.

d Affischreklam, ljustavlereklam m.m

I fråga om reklamen på fasta skyltar har föreslagits att den skall vara skattefri när hyran för skyltplatsen avtalats tillsammans med lokalhyran och inte förhållandet mellan vär— det av lokalen och värdet av skyltplatsen är sådant att hyran

får anses avse det senare (se ovan vid punkt b).

För affischreklamen kan någon sådan ändring av det skattefria området inte anses påkallad. För affischreklamen bör, på samma sätt som gäller i dag, undantag från skatteplikten göras för reklam i eller utanför lokal, trafikmedel etc. där det med reklamen avsedda företaget bedriver verksamhet eller där i reklamen avsedda varor och tjänster tillhandahålls. I

författningsförslaget återfinns detta undantag i 11 5 4.

Ljustavlereklamen liksom reklam i montrar kan med hänsyn till

de tidsbegränsade och varierande meddelandena inte anses

utgöra fasta skyltar, utan skall hänföras till affisch—

reklam.

Affischreklamen är till stor del att hänföra till reklam- trycksak och beskattas således enligt gällande regler i två led: dels hos tryckeriet för framställning, dels hos affisch- platsägaren för hans upplåtelse av utrymmet. Genom förslaget att slopa beskattning av framställningen elimineras denna

dubbelbeskattning.

e Reklam på kläder och annan utrustning

Skatteplikt föreligger i dag enligt 5 5 1 RSL för bl.a.

idrottsreklam på tröjor och annan utrustning. Någon saklig ändring i denna regel föreslås inte.

Idrottsreklam som återges både i Sverige och i utlandet har föranlett en del problem vid tillämpningen. Det föreslagna undantaget i 2 $ för reklam som i huvudsak är avsedd att spridas utomlands har tillkommit huvudsakligen med tanke på dels viss TV—reklam, dels tröjreklam m.m. i samband med idrottsevenemang. (Undantagsregeln har föreslagits i avsnitt 19.2 och beträffande TV—reklamen diskuterats tidigare i detta avsnitt.)

Frågan om beskattningen av reklam som är avsedd att spridas

såväl inom som utom landet har i de gällande reglerna lösts

på olika sätt för annonser och annan reklam. Annonser är enligt 4 & RSL undantagna från skatteplikt om de är införda i publikation som ges ut på främmande språk för spridning hu- vudsakligen utomlands. För övrig reklam finns ingen sådan regel om undantag från skatteplikt. Däremot stadgas i anvis- ningarna till 13 å RSL att om gemensamt vederlag utgår för skattepliktig reklam och annan prestation - som t.ex. reklam som inte är skattepliktig, bl.a. reklam som sprids utomlands så skall beskattningsvärdets andel av vederlaget bestämmas efter skälig grund. RSL tillhandahåller ingen ledning för hur en sådan skälig uppdelning skall genomföras.

I idrottssammanhang förekommer ofta att man redan från början kan säga att reklam på t.ex. dräkter kommer att spridas så väl inom som utom landet. Så är det t.ex. när ett svenskt idrottslag skall delta i en internationell turnering. Det vederlag som reklamköparen erlägger för t.ex. tröjreklam i ett sådant fall avser ju såväl skattepliktig (inrikes) som skattefri (utrikes) reklam. Det ligger i sakens natur att varken reklamköparen, idrottsföreningen eller beskattnings— myndigheten vid avtalstillfället kan avgöra hur stor del av spridningen som kommer att ske utomlands. Laget kan bli ut— slaget på ett tidigt stadium i turneringen och inte spela någon Hatch utomlands, eller det kan ha framgång och få med—

verka i en stor del eller hela turneringen med många matcher utomlands och omfattande TV-bevakning.

Kammarrätten i Stockholm avgjorde i dom den 9 september 1980 i mål nr 1092/79 och 1341-1346/79 en fråga om hur skatten skulle beräknas för reklam som offentliggjordes på ishockey— spelares tröjor och annan utrustning såväl i Sverige som

utomlands. Kammarrätten beslutade följande:

Enligt 1 5 reklamskattelagen skall skatt erläggas för reklam

som är avsedd att spridas inom landet i annan form än an— nons.

Av i målet angivna avtal och utredningar i övrigt framgår att viss del av reklamen varit avsedd att spridas utomlands. För sådan reklam skall därför skatt ej erläggas.

Då någon fördelning i avtalen av reklamintäkterna på den skattepliktiga och skattefria delen av reklamen inte gjorts, bör en sådan fördelning ske på skälig grund. En lämplig för— delningsnorm är det ungefärliga antalet åskådare i Sverige och utomlands. Utredningen i målet visar att den i landet spridda reklamen i genomsnitt uppgått till ca 50 % såvitt avser reklam för Philips, Volvo och Gevalia och till 28 % beträffande Jofa. Reklamskatten för 1974—1976 bär nedsättas i enlighet härmed".

Kammarättens hänvisning till att avtalen inte innehöll någon fördelning av vederlaget på skattefri och skattepliktig rek— lam, torde inte med säkerhet innebära att domstolen skulle ha följt en sådan överenskommelse mellan parterna om den fun— _nits. - Kammarrätten har i efterhand räknat den inhemska och utländska publik som faktiskt exponerats för reklamen. Sådant utredningsunderlag som kammarrätten åberopar torde sällan

finnas tillgängligt.

För att minska de beskrivna svårigheterna föreslog RSV i

skrivelsen till regeringen den 10 januari 1986 att i ett tilllägg till 6 5 2 RSL skulle införas en regel motsvarande

den som enligt 4 5 2 samma lag'gäller för annons, nämligen att skatteplikt inte skall föreligga om reklamen huvudsak—

ligen, dvs. till minst 80 %, förväntas bli spridd utomlands.

Den skäliga fördelning som nu måste göras vid varje fall av gemensamt vederlag skulle med den föreslagna regeln ersättas av en prövning i de fall där fördelningen låg nära proportio— nerna 80/20. I åtskilliga fall skulle det stå klart att en utlandsandel om minst 80 % inte föreligger. I dessa fall skulle hela vederlaget beskattas.

RSV anger i sin skrivelse att förslaget medför en skatte— skärpning i vissa fall och en Skattelättnad i andra. Någon

utredning om huruvida förändringar i någon av riktningarna skulle överväga föreligger inte.

Finansdepartementet har remitterat RSVs förslag till myndig- heter och intresseorganisationer som på olika sätt berörs av de ifrågavarande reglerna. Remissutfallet är övervägande negativt. Flera remissinstanser, bl.a. Riksidrottsförbundet, Annonsörföreningen, Industriförbundet och kammarrätten i Stockholm anser att förslaget till övervägande delar innebär en skatteskärpning, att det medför att reklam som till 79 % riktas mot utlandet i sin helhet kommer att beskattas och att det inte innehåller några bättre grunder än de redan gällande för att beräkna fördelningen på inrikes och utrikes reklam.

Enligt vår mening är det rimligt att anta att förslaget sam— mantaget innebär en viss skatteskärpning. Om man önskar und- vika en sådan effekt ligger det nära till hands att överväga en sänkning av den utlandsandel som fordras för skattefrihet. En sådan sänkning skulle emellertid sannolikt reducera för— enklingseffekten. Om man sänker anspråken för skattebefrielse torde nämligen fler sådana fall komma upp till bedömning hos beskattningsmyndigheten. Vidare är det enligt vår mening fördelaktigt att, som i förslaget, använda samma gräns för detta slags reklam som redan gäller för annonser. Dessa för- delar får anses väga tyngre än de nackdelar som remissinstan— serna pekat på. Detta talar för den huvudsaklighetsregel som vi tagit in i 2 S i den föreslagna lagtexten.

f Reklambroschyrer o.d.

Med reklambroschyrer avses här i stort sett vad som i gällan- de rätt betecknas reklamtrycksaker, dock utan någon begräns-

ning i fråga om framställningssättet.

I den mån ett utrymme i en broschyr upplåtits åt annan har detta enligt RSL medfört annonsbeskattning hos utgivare. Enligt förslaget skall emellertid i utrymme i reklambroschyr som upplåtits åt annan än utgivaren beskattas endast om det

används för reklammeddelande. Detta blir följden av att

annonsbeskattningen föreslås begränsad till periodiska publi—

kationer.

Eftersom utrymme som upplåts i broschyrer av detta slag så gott som uteslutande torde användas för reklamändamål förut- sätter vi att bedömningen av skatteplikten inte skall vålla utgivaren något problem. I 10 5 lagförslaget har vi tagit med

broschyrer i exemplifieringen av övrig reklam.

För att undvika dubbelbeskattning bör från skatten på upplå- tet reklamutrymme i reklambroschyr och liknande som också distribuerats som direktreklam få göras avdrag med belopp som svarar not skatten på distributionen. Förslag om sådant av— drag, som finns i 20 5 i lagförslaget har redovisats i av- snitt 20.7 och 24.6

g Affärshandlingar, biljetter

I nu gällande anvisningar till 1 5 RSL stadgas att affärs- handling, kontorsmaterial, etikett, emballage eller liknande inte skall anses som trycksak även om det är försett med tryck. Av denna regel följer att upplåtet utrymme i affärs- handling t.ex. ett kvitto inte utgör annons — eftersom sådana bara kan förekomma i trycksak - och således inte reklam- beskattas.

När RSL infördes stadgades endast att föremål av här avsett slag "med tryck av underordnad betydelse" inte utgjorde reklamtrycksak. Upplåtet utrymme kunde därmed beskattas som

annons i trycksak. Redan år 1974 infördes den nu gällande lydelsen i syfte att precisera skatteplikten för reklamtrycksaker och utan att frågan om beskattning av upplåtet utrymme berördes.

RSV har i skrivelsen den 10 januari 1986 föreslagit en änd— ring i de gällande reglerna och anfört följande:

Betald reklam särskilt på olka slags kvitton, biljetter m.m., förekommer numera i betydande omfattning. Enligt allmänt sprakbruk måste sådan reklam betraktas som annonser. Det framstår i likformighetens intresse som otillfredsställande att sådan reklam för närvarande inte kan beskattas.

En viss återgång till tidigare gällande ordning på denna punkt får därför anses som angelägen. Enligt de bestämmelser som gällde före den 12 september 1974 och för vilka redo— gjorts i föregående avsnitt ansågs affärshandling, kontors— material osv. inte som reklamtrycksaker men väl som trycksa- ker, vilket medförde att annonser i sådana trycksaker skulle beskattas.

Enligt RSVs mening bör en lagändring endast ta sikte på att beskatta betalda utrymmen, medan däremot de utrymmen utgiva— ren själv tar i anspråk för reklam för den egna verksamheten även i fortsättning skall gå fri från skatt.

Med vårt förslag beskattas enligt 2 och 10 55 allt mot veder- lag upplåtet reklamutrymme i affärshandlingar och liknande. Enligt förslaget skall detta slags reklam emellertid inte

betecknas annons utan övrig reklam.

h övrigt

Som framgått i 4 kap. förelåg ursprungligen skatteplikt på reklam som återgavs genom mässa eller utställning. Beskatt—

ningsvärdet utgjordes av monterhyran. För att undvika att även avsättningsfrämjande meddelanden i samband med försälj— ning, som t.ex. inne i butiker eller på tillfälliga försälj— ningsställen som salutorg och marknader, träffades av skat— ten, stadgades åtskilliga undantag. Skatteplikt förelåg såle— des inte om mässan eller uställningen hade permanent karaktär eller arrangerades i anslutning till föreningsmöte, konferens eller liknande tillställning för en sluten krets eller om försäljning av utställda alster utgjorde ett väsentligt in— slag på mässan. Dessa bestämmelser visade sig så svåra att tillämpa att skatteplikten för mässreklam slopades redan ett år efter RSLs tillkomst.

Av tillgänglig reklamstatistik framgår att mässreklamen ökar starkt. IMMG har beräknat totalkostnaderna för mässreklam till ca 600 milj. kr. 1985 och ca 700 milj. kr. 1986. Ungefär hälften av beloppen beräknas avse det upplåtna utrymmet. Vi

har därför övervägt om beskattningen bör återinföras.

De problem som föranledde att mässreklamen undantogs från skatteplikt 1974 torde emellertid föranleda lika stora svå- righeter i dag. Enligt vår mening beror dessa svårigheter till stor del på att mässsituationen rent faktiskt liknar butiksexponeringen av varor. Med hänsyn härtill framstår undantaget från beskattning också som sakligt befogat. I lagförslagets 11 5 har därför intagits ett undantag från

skatteplikt för detta slag av reklam.

För flygreklamen, dvs. reklam som visas efter ett flygplan eller på luftballong, innebär vårt förslag ingen ändring av beskattningen, som 1986 omfattade ett dussintal skattskyldiga och inbringade totalt drygt 200 000 kr. i reklamskatt.

Som nämnts kan åtskillig brevlådereklam förekomma i ekonomi- brev och normalbrev. Vidare kan reklam förekomma i försändel- ser från stat eller kommun, liksom i databasutrymme som upp- låtits åt sådan informationslämnare.

För att de schabloner som avgränsar det skattepliktiga områ- det för direktreklam och databasreklam inte skall förlora sitt värde ur förenklingssynpunkt om andra meddelanden som postdistribueras eller återges via databas kan anses utgöra övrig reklam, som ju fått en mycket vid definition i försla- get, har därför i 11 5 6 föreslagits en regel om att övrig

reklam i direktdistribuerade försändelser eller i databaser

inte skall vara skattepliktig.

21.3. Skattskyldigheten

21.3.1. Allmänt

Reglerna om skattskyldighet skall med hänsyn till de allmänna riktlinjerna utformas med sikte på dels att så få som möjligt blir skattskyldiga, dels att skattskyldigheten läggs på den som har de bästa förutsättningarna att redovisa skatten. Till stor del följer dock skattskyldigheten direkt av reglerna om skatteplikt.

Några stora förändringar ifråga om skattskyldigheten föreslås inte för traditionella reklammedier. Förslaget att reklam— trycksakerna skall distributionsbeskattas på direktreklamen i stället för som nu produktionsbeskattas medför att skattskyl— digheten flyttas från tryckerierna till distributörerna. För nya reklammedier som TV och Videotex erfordras särskilda regler, liksom för reklam på grund av sponsringsavtal.

I fråga om skattskyldigheten för de olika reklamslagen före— slås för vidareupplåtelsefallen liksom i fråga om annonser— na (se avsnitt 20.5) att den.som sist upplåtit utrymme för reklam e.d. skall vara skattskyldig. Bestämmelsen finns i

12 5 lagförslaget.

Konsekvenserna för de skattskyldiga av förslagen diskuteras i

kapitel 23. I de följande fyra avsnitten redovisas förslagen om skatt— skyldigheten, särskilt vad gäller de nya och förändrade me— dier, som föreslås bli reklambeskattade.

21.3.2. Direktreklam

Av förslaget om beskattning i distributionsledet följer att

den son distribuerar direktreklamen skall vara skattskyldig.

För att utesluta beskattning av den som transporterar direkt— reklamen t.ex. från tryckeriet till packningen, eller där- ifrån till posten, bör det framgå av lagtexten att skattskyl- digheten skall ligga på den som gentemot reklamköparen svarar för att reklamen kommer fram till de slutliga mottagarna, dvs. normalt till hushållen. För att också utesluta skolbarn och andra som anlitas av direktreklamföretagen för att lägga reklamen på brevlådorna bör skattskyldigheten åläggas den som med reklamköparen träffat avtal om distributionen till de slutliga mottagarna.

Förslaget om skattskyldigheten för direktreklam har tagits in i 12 5 lagförslaget. Där har också förklarats att med reklam- köpare i bestämmelsen skall avses den för vars räkning direktreklamen sprids.

Av tidigare avsnitt har framgått att förslaget om ändrad beskattning av reklamtrycksakerna bör innebära en mycket stark minskning av antalet skattskyldiga. Det är enligt vår mening sannolikt att antalet rena direktreklamföretag, inklu- sive idrottsföreningar m.fl. som åtar sig distribution, un— derstiger 150 under det att de reklamskattskyldiga trycke- rierna uppgår till 1 200.

Därtill kommer de direktreklamdistribuerande tidningarna, för närvarande ca 65 dagstidningar och ett okänt antal fack— och populärtidningar. Tidningarna torde emellertid utan undantag redan vara reklamskattskyldiga och förslaget kan därför inte uppfattas som betungande vare sig för dem eller för beskatt-

ningsmyndigheten.

Någon uppgift om omfattningen av fripassagerardistributionen föreligger inte.

21.3.3. Databasreklam

Aktörerna i videoexsystemen och andra datakommunikationssys—

Producenter av programvaror och maskiner 2. Nätinnehavare

3. Databasägare

4. Informationslämnare

5. slutanvändare, abonnent

Av dessa kan endast grupperna 2—4 komma i fråga som skatt— skyldiga. Dominerande nätinnehavare är i Sverige televerket när det gäller system där allmänheten kan hämta information och det kan således ur enkelhetssynpunkt förefalla lämpligt att skattskyldigheten förläggs dit. Eftersom det emellertid har förutsatts att skatten skall utgå på en på visst sätt begränsad del av utrymmet i databaserna, som nätinnehavaren saknar resuser att bedöma utan att inhämta information från annat håll, skulle någon egentlig rationaliseringsvinst inte kunna göras på detta sätt, som i stället skulle innebära att ett väsentligt merarbete lades på televerket. Med den teknik som tillämpas i dag kan nätinnehavaren inte bedöma om de omständigheter, som vi sagt skall utmärka den skattepliktige databasreklamen, föreligger och inte heller om det föreligger förutsättningar för undantag från skatteplikt.

Informationslämnarna, dvs. de företag som förhyr databasut— rymme för meddelanden som kan tas emot av allmänheten, är däremot väl införstådda med vad det utrymme, som de dispone- rar i databasen, används till. Samtidigt kan det sägas att den schablonmässiga definition av databasreklam som utred- ningen har föreslagit minskar behovet av sådana insikter. En påtaglig nackdel med att lägga skattskyldigheten på informa- tionslämnarna är att dessa är många och torde bli än fler med mediets expansion. Dessutom kan de ofta, kanske särskilt i reklamfallen, vara sporadiskt och oregelbundet knutna till

databasen.

Databasägarna, dvs Videotexföretagen eller motsvarande, upp- går i dag till 30—40 stycken. Även denna grupp kommer med all

sannolikhet att öka i antal med mediets tillväxt. Det ligger

dock i sakens natur att antalet databasägare alltid kommer att uppgå till en bråkdel av antalet informationslämnare, och dessutom att databasägarna torde vara en mer beständig grupp än dessa. Ur skatteadministrativ synpunkt talar detta för

databasägarna som skattskyldiga.

Frågan är då om databasägarna har tillgång till den informa— tion som erfordras för att kunna redovisa skatten. Enligt vår

mening bör följande tre frågor kunna definiera den skatte—

pliktiga reklamen.

— Är utrymmet upplåtet mot vederlag? Är informationen tillgänglig för allmänheten? — Utgår särskild avgift för informationen?

- Vem är informationslämnare?

Dessa frågor bör i normalfallet kunna besvaras av databasäga— ren redan i dag. I vart fall bör det inte vara förenat med stora svårigheter att i samband med faktureringen inhämta uppgifter och debitera reklamskattekostnaden.

Utredningen har därför stannat för att skattskyldigheten bör läggas på den som uppbär vederlaget för det upplåtna utrymmet i en databas, i normalfallet således databasägaren. Den

bestämmelsen har tagits in i 12 5 lagförslaget. 21.3.4 Sponsringsreklam

Skattskyldigheten för reklam som görs på grund av sponsrings- avtal, bör åvila den person eller organisation som uppbär ersättning enligt avtalet. Om t.ex. en idrottsförening är sponsringsmottagare men enligt avtalet skall utge vissa be— lopp till enskilda idrottsmän skall endast föreningen vara

skattskyldig.

I 12 & lagförslaget har därför intagits en bestämmelse om att

det är den sponsrade som är skattskyldig för sponringsrekla—

men.

21.3.5 Övrig reklam

I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om annon— ser och databasreklam anser vi att den bör vara skattskyldig som uppburit vederlag för upplåtet utrymme för reklamslag som tillhör kategorin övrig reklam. En föreskrift om det finns i

12 & lagförslaget. I fråga om de olika reklamslag som hör hit

vill vi särskilt anföra följande om TV—reklamen.

Reklamskatt kommer enligt förslaget att utgå för TV-reklam dels i icke tillståndpliktiga kabelsändningar såsom intern—TV på hotell o.d., dels i TV—sändningar från utlandet riktade mot bl.a. Sverige där minst 20 % av publiken beräknas vara

svensk.

I fråga om de icke tillståndspliktiga kabelsändningarna före— slås inte några ändringar i skattskyldigheten jämfört med i dag. Såvitt bekant sker dessa sändningar för närvarande ute— slutande genom uppspelning av inspelade videoprogram. De företag som har producerat videoprogrammen och uppburit ve- derlag för upplåten reklamplats i dessa är skattskyldiga enligt gällande regler och skall vara så också enligt försla- get.

För skattepliktiga reklamsändningar i utländsk TV—kanal är TV—bolaget skattskyldigt. De företag som för närvarande skul- le bli reklamskattskyldiga enligt förslaget har kontor i landet, vilket med hänsyn till möjligheten att hålla kontakt med reklamköparna torde vara nästan nödvändigt. Om den skatt— skyldige är en juridisk person, som inte har fast driftstäl- le, eller i fråga om fysisk person, inte är bosatt i landet, har RSV föreslagit ett system med representant i Sverige enligt mervärdeskattesystemets modell, se härom avsnitt

22.5.

21.4. Skattskyldighetens inträde

Enligt gällande regler inträder skattskyldighet för reklam när den återges. Särskilda regler gäller för annonser ooh reklamtrycksaker. För det fall att skattskyldig erhåller betalning i förskott inträder dock skattskyldigheten för betalningen när den sker (11 & RSL).

När det gäller huvudregeln innehåller förslaget till 13 5 i den nya lagen ingen saklig ändring utöver vad som erfordras med hänsyn till den ändrade direktreklambeskattningen. För sådan reklam föreslås skattskyldigheten inträda i samband med att direktreklamen tas emot för distribution. För databas— reklam och övrig reklam föreslås skattskyldigheten inträda då den sprids elelr återges.

I fråga om sponsringsreklam är förhållandena som avser skatt— skyldighetens inträde speciella. I sådan reklam som görs enligt sponsringskontrakt förekommer normalt affischreklam, tröjreklam m.m. för det sponsrade företaget. Sponsringens särskilda affärsidé är emellertid att utnyttja den publicitet som tillkommer en idrottsstjärna eller ett idrottsevenemang som en marknadsföringskanal för sponsorn. Denna marknadsfö- ringskanal är som vi tidigare anfört så odefinierad att vi funnit det lämpligast att beskatta denna reklam genom att

hänföra hela ersättningen till skattepliktig reklam.

Det är emellertid inte lämpligt att låta skattskyldigheten inträffa först när affischer och tröjor exponeras. Detta kan inträffa långt senare än betalningen och den skattskyldige kan också i praktiken ha svårigheter att kontrollera när denna reklam återges. Det är också vanligt att sponsringskon- trakten omfattar minst ett till två år, och att reklam av traditionellt slag inte förekommer förrän en bra bit in på kontraktstiden, t.ex. i samband med en större tävling. Redan långt dessförinnan kan emellertid sponsorn ha fått åtskillig

publicitet genom att företagets namn eller produkter har

förekommit på nyhetsplats i massmedia i samband med dessas idrottsbevakning. Slutligen förekommer det att delar av sponsringsbeloppet villkoras av att idrottsmannen eller före— ningen placerar sig på viss nivå i en tävling, går vidare i en turnering eller liknande och betalas ut först när villko— ret uppfyllts.

Det är uppenbart att utbetalningarna av sponsorersättningar ibland är oberoende av när den traditionella reklam återges vilket är den tidpunkt som skattskyldighetens inträde för sådan reklam av enkelhetsskäl har hänförts till. Det är där- för olämpligt att som huvudregel knyta inträdet av skattskyl— digheten för sponsringsreklamen till sådana händelser. I stället bör denna följa av betalningarna.

Med hänsyn till de särskilda förhållanden som gäller denna reklamform bör skattskyldigheten alltid inträda i samband ned att ersättning enligt avtalet utgår. Någon tidpunkt när rek— lamen offentliggörs kan ju som nämnts ofta inte fastställas annat än när fråga är om affischering etc. Om avtalet som brukligt är avser både reklam där skattskyldighetens inträde enligt vanliga regler skall inträffa när reklamen offentlig— görs och annan reklam, bör ingen uppdelning göras utan skatt- skyldighetens inträde föreslås för varje betalning äga rum när den betalningen sker. En bestämmelse med denna innebörd har tagits in i lagförslagets 13 &.

Liksom enligt RSL bör skattskyldigheten även när det gäller annonser och annan reklam än sponsringsreklam inträda vid

betalning som sker före den annars stadgade tiden för skatt- skyldighetens inträde.

21.5. Beskattningsvärde 21.5.1 Allmänt

Liksom gäller för närvarande och som föreslagits gälla för annonserna är det vederlaget som enligt huvudregeln föreslås utgöra beskattningsvärdet också för annan reklam (19 5 lag-

förslaget).

I avsnitt 20.6.1 och 20.6.2 har vi berört de regler som en- ligt vår mening skall gälla för beräkning av beskattningsvär- det efter vad som kan anses vara skäligt vederlag när ggmgg- samt vederlag utgått för skattepliktiga och andra prestatio— ner. I det sammanhanget har beskrivits också hur vissa an— nonsbladsutgivare i skatteundandragande syfte har hänfört

väsentliga delar av annonsvederlaget till reklamskattefritt

kreativt arbete.

Med anledning härav har vi föreslagit att vederlaget för den skattepliktiga prestationen vid en uppdelning inte får under— stiga skäligt vederlag för den skattepliktiga prestationen (19 5 i lagförslaget). skäligt vederlag skall därvid beräknas

enligt de grunder som föreskriVS i KL om ortens pris.

För annonsmarknaden finns annonstaxor som ofta kan tjäna till

ledning vid en uppdelning genom att just ange vad som normalt skulle utgå för endast den skattepliktiga prestationen.

För vissa reklamslag, som t.ex. direktreklamen och reklam-TV finns liknande taxor som kan vara till hjälp även om de inte helt återspeglar den faktiska prisbildningen som ofta innebär avsevärda variationer på grund av mängdrabatter, säljares och

köpares förhandlingsskicklighet m.m.

För andra reklamslag saknas taxor eller liknande och ibland är prisbilden sådan att det krävs omfattande utredning för att fastställa ett allmänt saluvärde för prestationen. I

I fall av vidareupplåtelse finns, som nämnts i avsnitt 20.6.3, emellertid möjlighet att sätta åtminstone en undre gräns för beskattningsvärdet. Detta bör i dessa fall inte understiga vad den skattskyldige i sin tur har betalt för

utrymmet.

Denna regel som tagits in i i 18 5 lagförslaget föreslås gälla för samtliga reklamslag ooh kan komma att tillämpas särskilt för sådana reklamslag där vidareupplåtelser är van— ligt förekommande. För t.ex. viss utomhusreklam, som fasta skyltar och ljustavlereklam, förekommer det att företag skaf— far sig rätt av fastighetsägaren att få disponera skyltplat- serna på en byggnad. Eftersom andrahandsupplåtaren ofta är skylttillverkare, eller i fråga om ljustavlereklamen, ställer in önskad text och bild på ljustavlan, ligger det i sakens natur att en viss del av vederlaget avser skattefria kring— kostnader. I realiteten torde dessa också variera från år till år, särskilt i fråga om de fasta skyltarna. Enligt den föreslagna regeln skall beskattningsvärdet dock aldrig under- stiga vad den skattskyldige upplåtaren själv betalt för skyltplatsen.

Som framgår av avsnitt 20.6.4 bör definitiva rabatter och provisioner inte ingå i vederlaget för annonser. Detsamma bör enligt 19 & gälla för all reklam.

Vid beräkningen av beskattningsvärde för reklam från utlandet föreslås särskilda regler gälla, se vid 21.5.2. Vidare redo- visas i avsnitten 21.5.3 och 21.5.4 några synpunkter på be- räkningen av beskattningsvärdet på direktreklam och spons—

ringsreklam.

21.5.2. Beskattningsvärde vid reklam från utlandet

Förslaget att vederlaget skall vara beskattningsvärde när det gäller de utländska TV—sändningarna kompliceras något av det förhållandet att reklamen sänds över flera länder. TV 3, som

skulle träffas av vårt förslag om skatt på reklamen i ut— ländska TV—sändningar, sänder t.ex. över hela Skandinavien. Det kan därför förefalla rimligt att Sverige begränsar sitt skatteuttag till att motsvara en beräknad svensk andel av

beskattningsvärdet.

Den svenska andelen av beskattningsvärdet bör anses motsvara den svenska delen av den totala TV—publiken för den sändning som är i fråga. En regel om detta har tagits in i lagförsla— gets 17 å. Där föreslås att beskattningsvärdet i de här dis— kuterade fallen skall bestämmas till den andel av vederlaget som svarar mot den svenska andelen av samtliga hushåll som kan ta emot programmen. Ett enkelt sätt att mäta denna andel är att utgå från antalet kabelanslutna hushåll i de olika länderna. Åtminstone i de skandinaviska länderna är sådana uppgifter lättillgängliga.

*För reklam som är särskilt riktad mot Sverige och annat nor-

diskt land skall fördelning ske endast mellan dessa länder.

I ett sådant mått som det föreslagna tas ingen hänsyn till de hushåll som genom egna mottagningsanordningar kan se program— men. Dessa bedöms för närvarande vara så få att de saknar

betydelse i sammanhanget.

Skulle det framledes bli aktuellt att dela upp beskattnings— värdet med hänsyn till publik— eller lyssnarandelen i något land där motsvarande siffror inte kan erhållas, får andra metoder tillgripas. Oftast torde t.ex. TV-bolaget ha gjort marknadsundersökningar som underlag för sin verksamhet. Det— samma gäller om andelen hushåll med egen nottagarutrustning ökar.

Vad som sagts om uppdelning av beskattningsvärdet vid utländ- ska TV—sändningar med reklam, riktade not Sverige, gäller även i fråga om utländska radiosändningar av likartad karak— tär.

Då det gäller annan reklam från utlandet än radio och TV—rek-

lam som enligt 2 S i lagförslaget blivit skattepliktig här föreslås i 17 5 lagförslaget att beskattningsvärdet skall avse endast vad som av vederlaget avser prestationer i Sveri— ge. Här kan t.ex. komma i fråga idrottsreklam.

Det får i fråga om reklam från utlandet ankomma på RSV att meddela de rekommendationer m.m. som behövs för en uppdelning

av beskattningsvärdet enligt den föreslagna 17 å.

21.5.3. Direktreklamen

För direktreklamen skall beskattningsvärdet utgöras av veder- laget för distributionen, dvs. i postens fall vanligen por- tot. Ang. den skattemässiga behandlingen av portobikostnader som adressering, packning m.m. vill vi framhålla följande.

Kuverterings- och adresseringskostnader hör, som även reklam— utredningen påpekat naturligt samman med distributionen. Argument som talar för att man räknar in adresser, adresse— ring, kuvertering m.m. i distributionskostnaden är i huvudsak

följande.

För tidningsdistribuerad direktreklam och för fripassagerare kan man säga att såväl adress som kuvertering (inbladning), sortering m.m. ingår i vederlaget. Åtskilliga direktreklam- företag åtar sig också sådana tjänster eller har, som posten, dotterföretag för detta. I de fall där prestationerna hänger oupplösligt samman, som i fråga om reklammedskick till tid— ningar och fripassagerare, är det önskvärt att hela vederla- get utgör beskattningsvärde, eftersom en svårbedömt skälig-

hetsberäkning av detta värde annars måste göras av de skatt- skyldiga och av beskattningsmyndigheten.

I de fall där verksamheten går att dela upp, vilket torde gälla den större delen av direktreklamen, finns det viss risk

för att en större del av vederlaget än som är motiverat hän—

förs till kostnaderna för adressering m.m. om dessa inte anses ingå i distributionskostnaderna. I någon mån notverkas detta av att åtskilliga kunder endast köper själva distribu- tionstjänsten, säkert tillräckligt många för att utgöra un— derlag för marknadsvärdebedömning enligt den i 19 5 föreslag- na regeln om skäligt vederlag. Med den mängd av rabatter och pristillägg som förekommer i branschen kan emellertid sådana försök att undgå beskattning orsaka svårigheter.

Mot en beskattning av adresseringskostnaderna m.m. talar framför allt den stora uppsplittringen i delar av denna bransch. Försäljning av adressregister är underkastad omfat— tande lagreglering och det torde i och för sig vara möjligt att beskatta sådana kostnader. Däremot råder en betydande överetablering i kuverterings—, adresserings— och sorterings— branschen. Åtskilliga s.k. garageföretag förekommer med pris— dumpning och ekonomiska svårigheter som följd. Beskattning av den delen av portobikostnaderna skulle således kunna tillföra systemet en stor grupp skattskyldiga. Därtill kommer att många företag, särskilt de stora med omfattande reklamut- skick, har egna kundregister och även sköter kuvertering och

sortering själva. För deras del skulle den verksamheten bli obeskattad.

Slutligen måste beaktas att kostnaden för adress, kuvertering osv. uppgår till ett jämfört med portot rätt betydande be— lopp, kanske i genomsnitt mellan l:20—l:30 för varje mass- brev, dvs. nästan i samma storleksordning som portot. Detta medför dels att skillnaden i skatteunderlag blir mycket stor mellan den som själv kan tillhandahålla adresser och packning och andra, dels att skatten blir väsentligt högre om dessa tjänster skall ingå i underlaget.

I kapitel 11 har påpekats att en övergång till beskattning i distributionsledet innebär en skatteskärpning för direktrek-

lam som är billig i framställningen och en skattelindring för

dyrare trycksaker, som kataloger och liknande. skatteskärp—

ningen för billigare trycksaker blir än mer påtaglig om de här avsedda kostnaderna skulle ingå i skatteunderlaget.

Med hänsyn framför allt till de administrativa svårigheter som skulle följa med att göra packnings— och adressföretagen skattskyldiga, skillnaderna i skatteunderlag för företag som själva kan stå för adressering osv. och andra företag och den i vissa fall betydande skatteskärpning som skulle följa av det högre beskattningsvärdet, finner vi att adressering, packning, sortering etc. inte skall läggas till beskattnings- underlaget annat än när dessa prestationer utförs av distri— butionsföretaget eller av företag som distributören anlitat. Om reklamköparen själv vänder sig till ett företag som säljer adresser etc. skall således ingen reklamskatt utgå på veder—

laget för adresserna.

Om det visar sig att reglerna skulle missbrukas så att t.ex. närstående eller fåmansbolag, som anges i 35 5 a mom. KL, eller företag inom en koncern splittrar distributionsverksam- het i skilda företag så att packning och adressering ombe- sörjs i ett företag och själva distributionen i ett annat får det övervägas om en särskilt reglering behövs för att mot-

verka sådan skatteflykt. 21.5.4 Sponsringsreklam

Som anförts i avsnitt 16.7 och 21.2.6 anser vi att den avta- lade ersättningen enligt ett sponsringsavtal skall vara skat— tepliktig och utgöra det vederlag som skall beskattas: Vid beräkningen av beskattningsvärdet för sponsringsreklamen bör bl.a. följande beaktas. Ett sponsringskontrakt reglerar of— tast noga i olika punkter den konventionella reklam som sponsorn skall erhålla på ljustavlor, tröjor, program m.m. Utöver denna reklam, som mottagaren kan sägas stå för, förut— sätts cckså att massmedia skall bidra med att sprida t.ex. idrottsföreningens namn och i samband med det också spon—

sorns. Ofta görs delar av sponsringsbeloppet beroende av

utgången i någon viktig tävling som har betydelse för publi— citeten.

För närvarande beräknas beskattningsvärdet av den i avtalet ingående konventionella reklamen efter normal skylthyra, ljustavlereklamens pris etc. Däremot beaktas inte, eller åtminstone inte fullt ut, att reklamvärdet av dessa affisc— her, tröjor m.m. höjs om reklamen också exponeras i tid—

ningar, TV och radion.

Kontraktsbeloppet skall således i första hand utgöra vederla— get för sponsringsreklamen och enligt huvudregeln vara det beskattningsvärde som skatten skall beräknas på. Liksom för andra reklamslag skall enligt vår uppfattning förmedlingspro— vision inte inräknas i vederlaget för sponsring. Har enligt avtalet den sponsrade ålagts att betala förmedlingsprovision eller har han t.ex. fått hjälp av en förmedlare med att söka upp sponsorer bör förmedlingskostnaden få dras av från veder—

laget för sponsringsreklam.

Förutom den ersättning som direkt framgår av sponsringsavta— let bör, som föreslagits i avsnitt 21.2.6, även sådana direk— ta kostnader, som sponsorn betalar för den sponsrades verk- samhet och som annars uppenbarligen skulle ha bestritts av den sponsrade anses ingå i ersättningen för sponSringsrekla— men. Hit bör t.ex. räknas hyror som en sponsor betalar för en idrottsarena där en av honom sponsrad tävling skall äga rum. Även täckandet av sådana kostnader får anses utgöra en del av avtalet mellan sponsorn och den sponsrade och således utgöra vederlag för sponsringsreklamen.

21.6. Skatteavdrag

I avsnitt 20.7 behandlas Vissa avdrag som bör medges från

bruttobeloppet av reklamskatten, nämligen dels när beskatt-

ning sker i flera led som när en försändelse med upplåtet

annonsutrymme distribueras som direktreklam, dels för kund—

förluster o.d. Dessa avdrag regleras i 20, 22 och 23 55 i

lagförslaget. Vad som sägs där skall tillämpas även vid di- rektreklamdistribution av försändelse med upplåtet reklamut—

rymme och vid kundförluster m.m. vid samtliga reklamslag.

21.7 Skattesats

Skattesatsen för direktreklam, sponsringsreklam, databasrek— lam och övrig reklam föreslås liksom nu bli 11 %. Jämfört med idag innebär detta endast den skillnaden att även tidnings- distribuerad reklam, som förut oftast trycksaksbeskattats och

därutöver hänförts till annons, beskattas med endast 11 % av distributionsunderlaget.

. , i ul. ,iliufåmwltåå.,Ji.ti.3håWGH»l.Få.-|iilri

FÖRFARANDET

22.1 Allmänt

För punktskatterna finns en särskild förfarandelag, lagen (l984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP), som har ersatt den tidigare lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. LPP gäller för bl.a. de punktskatter och avgifter för vilka RSV är beskattningsmyn— dighet. Bestämmelser i de särskilda lagar, som reglerar varje punktskatt, eller i författningar som utfärdats med stöd av dessa lagar gäller emellertid före reglerna i LPP. LPP gäller inte heller sådan skatt som skall betalas till tullmyndig—

het.

I LPP regleras organisatoriska frågor om beskattningsmyndig— het och allmänt ombud för punktskatter. Vidare finns regler om redovisning av skatt, dvs. om deklarationsskyldighet, redovisningsperioder, redovisningsskyldighetens inträde, deklarationer, deklarationstider och betalningstider. Regler om skattekontroll avser dels deklarationsgranskning, dels skatterevision. Skattebesluten meddelas i form av antingen fastställande av skatt eller efterbeskattning. LPP innehåller också bestämmelser om betalning av skatten och om skattetill-

lägg och förseningsavgifter.

Enligt LPP kan förhandsbesked om skatten sökas hos beskatt— ningsmyndigheten. Besvär över beskattningsmyndighetens slut— liga beslut kan anföras hos kammarrätten och över förhands— beskeden hos regeringsrätten. I förordningen (l984z247) om

punktskatter och prisregleringsavgifter, punktskatteförord—

ningen, finns bestämmelser om bl.a. registreringsförfarandet hos RSV.

Bestämmelserna i LPP gäller således för reklamskatten, om inte särskilda bestämmelser lämnas i den särskilda regle— ringen av den skatten. I RSL finns särskilda förfarandebe— stämmelser främst om redovisningsgränser, registreringsskyl- dighet för skattskyldiga, redovisningsperiodernas längd, skyldighet för RSV att återbetala skatt till vissa skattskyl— diga och arkiveringsskyldighet.

Även enligt vårt förslag behövs det i några avseenden sär- skilda förfaranderegler för reklamskatten. Gränsen för redo— visningsskyldigheten bör, av skäl som utvecklats i avsnitt 18.1.1, bestämmas till 60 000 kr. i skattepliktig årsomsätt— ning för reklamskattskyldiga i allmänhet och till 200 000 kr. för ideella föreningar. Däremot har vi funnit övervägande skäl tala mot ett s.k. bottenavdrag; se härom avsnitt 18.1.2. Den skattepliktiga årsomsättningen svarar mot det sammanlagda beskattningsvärdet som används i 24 & lagförslaget med före— skrift om redovisningsgränserna. Enligt 7 5 LPP skall denna grund för beräkningen av skatten anges i deklarationen liksom skattens bruttobelopp, vilket erhålls genom att grunden för skatteberäkningen för reklamskatten beskattningsvärdet multipliceras med skattesatsen. Enligt 7 5 LPP anges vidare de avdrag t.ex. för förlust på fordran - som kan yrkas från skattens bruttobelopp samt skattens nettobelopp, dvs. skatten att betala, som erhålls sedan avdragen gjorts från brutto- beloppet.

I enlighet med LPPs regler och de särskilda förfaranderegler som finns i RSL regleras registreringen, redovisningen,

Skattebesluten, skattebetalningen och kontrollen vid annons-

och reklambeskattningen i korthet som följer:

Den som har eller beräknas komma att ha ett sammanlagt be— skattningsvärde om minst 20 000 kr. - dock 60 000 kr. såvitt avser dagstidningsutgivares annonsintäkter - registreras hos beskattningsmyndigheten, RSV. På grundval av den förväntade omsättningen beslutar RSV om redovisningsperioden. Denna är normalt två månader. Den är dock en månad för skattskyldiga med en omsättning under det föregående året som uppgått till 300 000 kr. För skattskyldiga med mycket låg förväntad om— sättning under 20 000 kr., kan RSV medge att redovisnings- perioden blir sex nånader eller om omsättningen väntas under— stiga 10 000 kr. tolv månader. Sådana medgivanden avsåg år 1986 nästan 2 100 skattskyldiga, dvs. ca 60 % av de registre— rade skattskyldiga. Av dessa medgavs ca 1 600 att redovisa

reklamskatten årsvis.

Annons- och reklamintäkterna redovisas på deklarationsblan—

kett som RSV fastställer och tillhandahåller och som ligger till grund för de beslut om skatten som RSV fattar.

År 1987 återbetalade RSV inbetald skatt till ca 400 skatt- skyldiga som inte uppnått gränsen för redovisningsskyldighet.

Återbetalningarna görs efter varje kalenderår.

För kontroll av reklamskatteredovisningens riktighet utfördes under 1986 183 skatterevisioner, varav 114 ledde till beslut om ändrad skatt. I flera fall föranledde revisionerna förslag

om återbetalning av avsevärda belopp.

22.2 ' Registrering

Den som är skattskyldig och redovisningsskyldig för reklam— skatt skall enligt 19 å RSL vara registrerad hos RSV. Regler om registrering finns i punktskatteförordningen. I enlighet med punktskatteförordningen skall den som skall vara regist— rerad hos RSV för reklamskatt enligt 19 5 RSL anmäla det till

verket senast två veckor innan verksamheten börjar. Om de

förhållanden som tagits upp i registreringsanmälningen änd—

ras, skall RSV underrättas. RSV meddelar beslut om avregist— rering. Någon särskild bestämmelse om när avregistrering skall ske av någon som införts i punktskatteregistret finns inte. Sådant beslut torde därför enligt allmänna grunder böra fattas när den registrerade inte längre uppfyller förutsätt-

ningarna för att vara registrerad.

Någon ändring av de nuvarande reglerna angående registre— ringen för reklamskatt behövs inte till följd av våra förslag eller av annan anledning. Vi föreslår därför att regeln i

19 5 RSL om att skattskyldiga, som inte är undantagna från redovisningsskyldighet, skall vara registrerade hos RSV förs över till den nya lagen. Den har tagits in i 26 å i lagför-

slaget. 22.3 Redovisning 22.3.1 Redovisningsskyldighetens inträde

Reglerna om redovisningsskyldighetens inträde bestämmer till vilken redovisningsperiod en affärshändelse, som medför skattskyldighet för reklamskatt, skall hänföras och följakt—

ligen när den skall redovisas i deklarationen.

Enligt 5 & LPP inträder redovisningskyldigheten när affärs-

händelse som grundar skattskyldighet enligt god redovisnings- sed bokförs eller bör bokföras. Om den skattskyldige inte är bokföringsskyldig inträder redovisningsskyldigheten samtidigt med skattskyldigheten. Det senare gäller också om skattskyl- digheten inträder på grund av händelser som inte medför någon bokföringsåtgärd.

Det föreliggande förslaget torde i praktiken medföra att så gott som alla reklamskattskyldiga är bokföringsskyldiga. De undantag som kan förekomma från denna regel skulle kunna vara

vissa utländska skattskyldiga och enstaka idrottsmän som har

ringsavtal en sådan utformning och omfattar så långa perioder att de bör föranleda rörelsebeskattning ooh bokföringsskyl— dighet, men undantag kan möjligen förekomma.

De nuvarande reglerna i LPP om redovisningsskyldighetens

inträde är lämpliga för vårt förslag om beskattningen. 22.3.2 Redovisningskyldighetens upphörande

Då förutsättningarna för en punktskatteregistrering inte längre föreligger, torde det som nämnts i avsnitt 22.2 åligga RSV att avregistrera den skattskyldige oavsett vilken punkt- skatt det gäller.

RSL är såsom framhållits av RSV i verkets skrivelse den 10 januari 1986 till regeringen i många delar konstruerad med lagen (l968:430) om mervärdeskatt, mervärdeskattelagen, såsom förebild. RSV framhåller att då det gäller redovisningsskyl— digheten skiljer sig RSL och mervärdeskattelagen åt genom att RSL saknar regler om när redovisningsskyldigheten skall upp— höra. Enligt 6 5 andra stycket mervärdeskattelagen gäller däremot att redovisningsskyldigheten kvarstår, sedan den inträtt, till dess beskattningsmyndigheten beslutar att det skall upphöra. Beslut om upphävande av redovisningsskyldighe- ten skall enligt samma bestämmelse meddelas när det kan antas att den skattepliktiga omsättningen varaktigt kommer att understiga redovisningsgränsen. RSV anser att motsvarande regler bör gälla för reklamskatten. Då redovisningsskyldighe- ten upphör bör enligt RSV den skattskyldige avregistreras.

Detta torde följa av reglerna i punktskatteförordningen.

Vi delar RSVs uppfattning att det är lämpligt att införa en regel om när redovisningsskyldigheten skall upphöra för reklamskatten. Den bör liksom RSV föreslagit innebära att redovisningsskyldigheten sedan den inträtt kvarstår tills RSV på ansökan av den skattskyldige eller på eget initiativ beslutar att den skall upphöra. Sådant beslut skall RSV med-

dela när det kan antas att den skattepliktiga omsättningen varaktigt kommer att understiga redovisningsgränsen. En sådan regel har tagits in i 26 5 i lagförslaget.

22.3.3. Redovisningsperioden

Redovisningsperioden är enligt 21 & RSL för närvarande två månader för alla reklamskattskyldiga utom de största. Med stöd av LPP kan RSV besluta att skattskyldig med låg skatte— pliktig omsättning får redovisningsperioder på ett halvt eller ett år. I princip samma regel föreslås bli intagen i 27 5 i den nya lagen.

Som det nu är kan en skattskyldig, som tillåtits ett på visst sätt brutet räkenskapsår lägga sin redovisningsperiod för reklamskatten till t.ex. december-januari, februari—mars osv. För att bringa dessa skattskyldigas redovisning i fas med de övrigas bör regeln formuleras om så att det framgår att redo— visningsperioderna skall utgå från kalenderårets början. Vidare bör, som nämnts, i den nya bestämmelsen i 27 & hänvi- sas till LPPs regler om möjlighet till ytterligare lättnad i

redovisningsplikten.

I bestämmelsen bör också föreskrivas om månadsredovisning för skattskyldiga som under beskattningsåret redovisade reklam- skatt uppgående till 300 000 kr. Motsvarande regel finns i

21 & RSL.

22.4. Återbetalning av skatt under redovisningsgränsen

Enligt 25 & RSL återbetalar RSV till en skattskyldig den reklamskatt som han erlagt under ett år, om den skatteplikti- ga omsättningen under året inte nått upp till gränsen för redovisningsskyldighet, dvs. i dag vanligen 20 000 kr.

RSV har i skrivelsen den 10 januari 1986 till regeringen

skall ske till en skattskyldig som är registrerad som redo— visningsskyldig men som inte haft en skattepliktig omsättning som nått upp till gränsen för redovisningsskyldigheten.

RSV anför att verket årligen från sitt register över punkt— skatteskyldiga tar fram uppgifter på dem som deklarerat och erlagt reklamskatt trots att gränsen för redovisningsskyldig— heten inte uppnåtts. Vi har inhämtat att ca 400 deklaranter var berättigade till återbetalning på denna grund år 1987.

Många av RSLs och mervärdeskattelagens bestämmelser överens- stämmer med varandra. Detta är emellertid inte fallet i fråga om här redovisade regler om återbetalning av skatt.

Enligt 6 5 andra stycket mervärdeskattelagen kvarstår redo— visningsskyldigheten tills beskattningsmyndigheten beslutar att den skall upphöra. Beslut om upphävande av redovisnings— skyldighet skall meddelas när det kan antas att den skatte- pliktiga omsättningen varaktigt kommer att understiga redo- visningsgränsen. I samband därmed avregistreras den skatt- skyldige, dvs han avförs från mervärdeskatteregistret. Vi har föreslagit att denna ordning skall införas också för reklam— skatten (se 26 5 lagförslaget).

Bestämmelserna i mervärdeskattelagen har tillämpats på föl- jande sätt. Har den skattskyldige anmält sig för registrering på grund av att omsättningen förväntas överstiga redovis- ningsgränsen för mervärdeskatten, 30 000 kr. för beskatt- ningsår, och visar det sig vid beskattningsårets slut att detta inte blivit fallet, meddelar beskattningsmyndigheten beslut med innebörd att redovisningsskyldighet inte förele— gat, varför erlagd mervärdeskatt återbetalas. Har den skatt- skyldige däremot redovisat en omsättning som överstiger 30 000 kr. för ett beskattningsår medan den ett följande beskattningsår understigit 30 000 kr. föreligger redovis- ningsskyldigheten så länge beskattningsmyndigheten inte med—

delat att denna upphört. Någon återbetalning sker därvid

inte.

RSVs förslag att återbetalning på samma sätt som sker i fråga om mervärdeskatten inte skall göras till reklamskattskyldiga, vars redovisningsskyldighet upphör enligt beslut av verket, medför en minskning av arbetsbelastningen hos myndigheten. Vi anser emellertid att återbetalningen framdeles inte torde förorsaka nämnvärda bestyr, särskilt som antalet återbetal— ningsärenden bör minska med hänsyn till den stora reducering av antalet skattskyldiga som vårt förslag medför.

I anknytning till önskemålet att jämställa reklamskatten och mervärdeskatten, då det gäller återbetalning av skatt till dem som avregistreras, bör vidare beaktas att det ligger i mervärdeskattesystemet att det normalt skall röra sig om återbetalningar endast av skillnaden mellan utgående och ingående mervärdeskatt. så är inte fallet med reklamskatten. För denna rör det sig om hela den inbetalda skatten för vil- ken dock avdrag får göras vid inkomstbeskattningen. Med de höjda redovisningsgränser som vi föreslagit kan det röra sig om kännbara belopp, t.ex. för en ideell förening som förut— sett att redovisningsskyldigheten skulle upphöra och därför inte täckt in sig för reklamskattebeloppet hos reklamköpar—

na.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att det inte nu finns tillräckliga skäl att föreslå att den rådande återbetalnings- rätten skall upphöra. Vi föreslår därför att en regel med samma innehåll som nu finns i 25 5 RSL tas in i 26 5 i den

nya lagen.

22.5 Särskild företrädare för utländsk skattskyldig

I vissa fall kan utländsk företagare som inte har hemvist

eller fast driftställe i Sverige bli skattskyldig för reklam

förekommit, utländsk idrottsorganisation får rätt att upplåta rinkreklam vid idrottsevenemang i Sverige. Det kan enligt vårt förslag också förekomma om ett utländskt företag upplå—

ter reklamutrymme i TV-kanal som riktas mot Sverige.

För sådana utländska rättssubjekt, som är skattskyldiga till mervärdeskatt i Sverige, gäller enligt anvisningarna till 2 & mervärdeskattelagen att de skall utse ombud för sig här i landet. Detta ombud, som skall vara godkänt av beskattnings— myndigheten, skall som företrädare för den skattskyldige redovisa skatten och även i övrigt representera den skatt- skyldige i frågor som gäller skatt enligt mervärdeskattela- gen. Representanten skall också tillhandahålla underlag för kontroll av skatteredovisningen. Motsvarande regler om ombud för utländsk skattskyldig finns också i lagen (1978:144) om

skatt på vissa resor.

RSV har i skrivelsen den 10 januari 1986 till regeringen föreslagit att en regel om representant för utländsk skatt- skyldig skall införas även i RSL. Eftersom reklamskatteplik- tiga tjänster i allt väsentligt också torde vara mervärde- skattepliktiga bör, anför RSV, det till mervärdeskatt redo- visningsskyldiga ombudet ofta kunna vara skyldig att redovisa reklamskatten. Representanten skall godkännas av beskatt— ningsmyndigheten, dvs. av RSV. Representanten skall vidare ha fullmakt från den skattskyldige att svara för redovisningen och företräda honom i fråga om skatten samt svara för att

underlag finns för skattekontrollen.

Vi delar RSVs uppfattning om behovet av en företrädare här i landet för utländska reklamskatteskyldiga. Bestämmelserna om företrädare för utländsk skattskyldig i mervärdeskattelagen

och om skatt på vissa resor har fungerat väl. En regel med motsvarande innehåll har tagits in i 28 å lagförslaget.

22.6. Arkivering

För närvarande gäller enligt 31 5 RSL att skattskyldig under en tid av två år skall bevara ett exemplar av varje trycksak som han framställt. RSV har i skrivelsen den 10 januari 1986 till regeringen föreslagit att skyldigheten att arkivera trycksaker förlängs till fyra år.

Med förslaget om en övergång till beskattning av direktreklam föreligger enligt vår mening inte behov av någon arkivering av trycksaker för kontroll av reklamskatten. Vad gäller reklamskattekontrollen av olika slag av reklammedier får den liksom kontrollen av mervärdeskatt, inkomstskatt och flerta— let punktskatter utföras huvudsakligen genom bokföringskon— troll och i vissa fall stickprOVSkontroller o.dyl. av skatte— objekten.

Något behov av arkiveringsregler anser vi inte finnas för

reklamskatten enligt vårt förslag.

22.7. Ovrigt 22.7.1 Skattskyldighet för bolag, konkursbo och dödsbo

I 29 5 lagförslaget har vi fört över de regler som enligt 10 å RSL gäller om skattskyldigheten för delägare i enkelt bolag och om kommanditbolags, annat handelsbolags, dödsbos och konkursbos skattskyldighet.

I 10 & RSL finns också en bestämmelse som ger möjlighet för en av delägarna i ett enkelt bolag ensam stå som skattskyldig för bolagets skattepliktiga verksamhet. Vi anser inte att det finns behov av en sådan bestämmelse och har inte med någon sådan i lagförslaget. Inte heller föreligger det för närva—

rande behov av särskilda regler för partrederier eller några andra företagsformer utöver de nämnda.

22.7.2. Hanteringen av skattefri direktreklam

En övergång från produktionsbeskattning av trycksaker till att beskatta distributionen av direktreklam är en väsentlig del av vårt förslag. I kapitel 11 och i avsnitt 21.2.2 har vi redogjort för de skattskyldiga distributörernas hantering av direktreklamen i allmänhet och framhållit att denna inte bör vara förenad med några större svårigheter. All massdistribue— rad direktreklam - för postens del gruppreklam och massbrev skall ju i princip beskattas. För att i möjligaste mån undvi— ka att beskattning sker av försändelser som inte innehåller reklam i den traditionella bemärkelsen har vi föreslagit undantag från skatteplikt för direktreklam som sänds av sta— ten, kommun och ideell förening. Några problem för distribu- tören att identifiera avsändaren i dessa fall kan inte anses föreligga. Föreningarna sänder redan i dag med posten s.k. föreningsbrev där frågan om avsändarens identitet inte vållat

svårigheter.

Vi har ansett att även regelbundna försändelser av böcker, tidningar, grammofonskivor, ljudband eller videogram från bokklubbar och motsvarande sammanslutningars för musik, film o.d. skall vara undantagna från skatteplikt för direktreklam. För att undantaget för dessa direktreklamförsändelser inte skall försvåra främst postens hantering av skatten på direkt-

reklamen har vi föreslagit följande särskilda förfarande för

dessa försändelser.

För att en försändelse av här aktuellt slag skall vara undan- tagen från skatteplikt krävs enligt 6 & lagförslaget att avsändaren för den skattskyldige distributören företer ett särskilt bevis från RSV. Om detta inte sker är försändelsen skattepliktig och distributören skall betala skatt, som han normalt debiterar avsändaren. Avsändaren kan efter anmälan hos RSV att han regelbundet avlämnar böcker e.d. för mass— distribution erhålla ett sådant bevis, som fordras enligt

6 $. Detta har föreskrivits i 30 & lagförslaget. Anmälan

skall göras på blankett enligt formulär som fastställts av RSV.

Den prövning som RSV har att göra innan verket meddelar bevis på grund av en anmälan från t.ex. en bokklubb är i allt väsentligt av formell karaktär, såsom kontroll av registre— ringsbevis o.d. Endast om det framstår som närmast otänkbart, t.ex. med hänsyn till sökandens ålder, att han_kan komma att avlämna sådana regelbundna försändelser som krävs för skatte— frihet, bör bevis vägras av annat än formellt skäl. Detta torde knappast komma i fråga. Den som emellertid vägrats ett bevis eller annars har anledning att vara missnöjd med RSVs beslut om ett bevis bör ha rätt att klaga över beslutet. I

31 5 i lagförslaget har därför föreskrivits att reglerna i LPP om överklagande av skattebeslut m.m. skall ha motsvarande

tillämpning vid besvär över ett beslut om bevis.

Genom kravet på företeende av bevis för skattefrihet för de här aktuella försändelserna har distributörernas svårigheter med hanteringen av direktreklambeskattningen minimerats och kan vidare i vad avser skattedebiteringen och skatteinbetal— ningarna för direktreklamen i dess helhet anses bli kompense— rade genom de räntevinster de gör vid hanteringen av skatte—

beloppen; se vid avsnitt 23.2.2.

För att inte möjligheten att sända direktreklam skattefritt med stöd av bevis enligt 30 & skall missbrukas har i samma paragraf intagits en bestämmelse om att skattskyldigheten för försändelserna övergår på avsändaren om han missleder distri- butören genom att felaktigt uppge att försändelsen är från staten, kommun eller ideell förening eller genom att förete bevis enligt 30 5 som är utfärdat för annan än honom själv eller att lämna felaktiga uppgifter om försändelsens inne- håll. I dessa fall skall enligt den föreslagna bestämmelsen

avsändaren betala skatten för försändelsen, även om beskatt—

ningsvärdet av direktreklamen inte uppgår till de redovis- ningsgränser som anges i 24 &. Beskattningsvärdet skall då

enligt 19 5 lagförslaget utgöras av belopp som svarar mot

skäligt vederlag.

Vi förutsätter att det endast ytterst sällan skall komma i fråga att tillämpa reglerna om övergång av skattskyldighet

enligt 30 5.

Vi har således, som tidigare nämnts, föreslagit förfarandet med bevis för skattefri direktreklam för att möjliggöra en enkel och smidig hantering för posten och andra distributö-

rer av direktreklambeskattningen.

Ett remedium mot oriktiga uppgifter från avsändaren torde vidare finnas i 15 kap. 10 & brottsbalken om osann försäkran och i 2-6 55 skattebrottslagen om skattebedrägeri, vårdslös

skatteuppgift m.m. 22.7.3 Övriga bestämmelser

33 5 första stycket RSL innehåller en bestämmelse om att 222 generellt är tillämplig vid förfarandet då det gäller reklam- beskattningen. Bestämmelsen infördes efter förslag av punkt— skatteutredningen (SOU 1981:83 och 84; prop. 1983/84:71) och motsvarande bestämmelse har tagits in i de andra lagarna om olika punktskatter. Vi har fört in samma bestämmelse i 31 &

lagförslaget.

Andra stycket 33 & RSL innehåller kompletterande regler om skattekontroll utöver dem som finns i 5 kap. 3 5 LPP. Enligt

den bestämmelsen gäller de generella reglerna om skatte— kontroll i LPP också för den som inte är deklarationsskyldig men som tillverkar, bearbetar, säljer eller distribuerar skattepliktiga varor eller idkar handel med varor, som an— vänds vid framställning av skattepliktiga varor. Vidare gäl- ler enligt 3 kap. 5 5 LPP reglerna om skattekontroll den som bedriver förmedlingsverksamhet eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet att uppgifter som behövs för skattekon-

trollen kan hämtas ur anteckningar eller andra handlingar som hör till verksamheten.

Punktskatteutredningen (Fi l970:57) föreslog inte någon kompletterande kontrollbestämmelse i RSL utan synes ha ansett att de möjligheter till tredjemanskontroll som följde av 3 kap. 5 & LPP var tillräckliga för reklamskattens del. I lag— stiftningsärendet avseende LPP behölls emellertid med viss justering den särskilda bestämmelsen om tredjemanskontroll

vid reklambeskattningen som tidigare fanns i RSL (prop. 1983/84:71).

Enligt 33 & andra stycket RSL gäller således att bestämmel— serna i 3 kap. 5 5 LPP om kontroll av annan än skattskyldig skall tillämpas på varje näringsidkare här i landet för vars räkning annons eller reklam i någon annan form än annons offentliggörs eller reklamtrycksak framställs. Vi föreslår mot bakgrund av det anförda att en liknande kontrollbestäm- melse tas in i den nya lagen. Med hänsyn till de olika rek— lamslag som skall beskattas enligt denna bör reglerna i 3 kap. 5 5 LPP om kontroll hos annan än skattskyldig kunna tillämpas beträffande varje näringsidkare här i landet för vars räkning skattepliktig prestation enligt den nya lagen sker (31 5 lagförslaget).

Då det gäller ikraftträdandetidpunkt för den nya lagen och övergångsbestämmelserna till denna anser vi, bl.a. med hänsyn

till de nya och förändrade reklammedia som förekommer nu, att de nya reglerna bör sättas i kraft så snart de skattskyldiga och beskattningsmyndigheten hunnit lägga om rutiner m.m. med hänsyn till reglerna i den nya lagen. Om riksdagsbehandling sker under hösten 1988 synes ett ikraftträdande vid årsskif— tet 1988—1989 ge tillräcklig tid för förberedelserna för en

övergång. Vi föreslår därför att den nya lagen skall träda i kraft den 1 januari 1989, då RSL skall upphöra att gälla.

För att ge tillräcklig tid för förberedelserna för en över— gång från produktionsbeskattning av reklamtrycksakerna till

distributionsbeskattning av direktreklam föreslås att bestäm- melser om beskattning av reklamtrycksaker i RSL inte skall tillämpas efter den 31 oktober 1988. Därigenom torde i fler— talet fall kunna undvikas att en trycksak beskattas i fram- ställningsledet enligt den gamla lagen och i distributions- ledet enligt den nya.

I övrigt bör bestämmelserna i RSL även efter ikraftträdandet av den nya lagen gälla i fråga om skatt för vilken deklara-

tion skulle ha avlämnats före ikraftträdandet.

VI EFFEKTER AV DE FÖRESLAGNA FÖRÄNDRINGARNA

____________.________——————————

23 EKONOMISKA OCH ADMINISTRATIVA KONSEKVENSER

I detta kapitel redovisas först vilka effekter de föreslagna förändringarna beräknas ha för skatteintäkterna av de olika

reklamslagen.

Därefter behandlas hur förändringarna bedöms inverka på be- skattningsmyndighetens arbete med beslutsfattande och kontroll m.m. och de skattskyldigas redovisning av skatten.

De nuvarande skatteintäkterna för de olika reklamslagen redo-

visas i bilaga 1.

23.1 Skatteintäkterna

Reklamskatteintäkterna uppgår för närvarande till ca 800 milj. kr. per år. Förslagen innebär i en del fall att nya och förändrade reklammedier skall reklambeskattas men också att reklamtrycksaksbeskattningen på tryckerierna tas bort. De beräkningar som kan göras om förslagens inverkan på skatteut— fallet sker av givna skäl med olika säkerhet bl.a. då det gäller å ena sidan förändringar i fråga om redan nu beskatta— de reklammedier och, å andra sidan, nya reklammedier som

Videotex och TV.

Inledningsvis kan också nämnas några förslag som är gemensam- ma för annons— och reklambeskattningen. Det ena är att be— skattningen av den s.k. egenreklamen föreslås bli slopad. Effekten på skatteintäkterna av det förslaget torde bli en- dast marginella.

Ett annat förslag som berör både annons— och reklambeskatt— ningen är att den snäva definitionen i RSL av trycksak, dvs. avtryck som mångfaldigats i tryckpress eller genom screenför— farande, skall utgå. Det innebär att annonser och annan rek— lam kan förekomma även i alster som framställts på andra sätt. Inkomstökningen på grund av detta torde, åtminstone

till en början, bli begränsad. 23.1.1 Annonserna

Annonsbeskattningen inbringade under 1987 drygt 524 milj. kr.

Beträffande annonserna föreslås i huvudsak två ändringar som kan påverka reklamskatteintäkterna. Den ena är att reklammed— skick till tidningar beskattas endast som direktreklam och inte som nu både som annons och som trycksaksreklam. Den andra ändringen följer av förslaget att annons endast skall förekomma i periodisk publikation och om den ändrade defini— tionen för sådan publikation.

Reklammedskicket till tidningar beskattas enligt förslaget hos tidningsutgivarna som direktreklam efter skattesatsen 11 % i stället för nuvarande annonsbeskattning efter 4 %. Denna förändring av skattesatsen skulle, om alla andra om— ständigheter förblev desamma, medföra nästan en tredubbling av skatten på dagstidningsdistribuerad direktreklaml.

1 Å andra sidan innebär vårt förslag emellertid att den elva- procentiga skatten på produktionen av dessa reklamtrycksaker, som nu tas ut av tryckerierna, skall slopas. Den minskning i skatteintäkterna som följer av detta behandlas i avsnitt 23.1.2.

Det kan, som angetts i kapitel 13, tänkas att tidningarna vid en sådan ändring av beskattningen som vi föreslår, höjer priset på distributionen för att motverka en överströmning från annonser i tidningen till medskickad reklam. Å andra sidan konkurrerar tidningarna med posten och direktreklam-

företagen om denna reklamdistribution vilket talar mot bety— dande prishöjningar.

Enligt vår mening torde volymen av tidningsdistribuerad direktreklam inte komma att sjunka och bekattningsunderlaget således inte att minska.

Det har inte varit möjligt att få fram några entydiga samman- ställningar av tidningarnas diStributionspriser. Det är här fråga om en marknad där priset ofta bestäms från fall till fall.

IMMG har emellertid, enligt vad vi har inhämtat underhand, beräknat att reklammedskicket till dagstidningarna 1987 sva— rade för 4—5 % av omsättningen på direktreklamen. Den totala distributionskostnaden för direktreklam beräknas enligt samma källa till ca 1 800 milj. kr. 1987. 4—5 % av detta belopp är 72—90 milj. kr. En höjning av skatten med 7 % på det beloppet skulle ge en intäktshöjning på ca 5-6,5 milj. kr.

Förslaget att annonser till skillnad mot vad som gäller en— ligt RSL skall förekomma bara i periodiska publikationer

medför att endast upplåtelser av utrymme för reklammeddelan- den och inte upplåtelser för icke—kommersiella meddelanden skall beskattas i övriga publikationer och andra skrifter. Enligt 23 å RSL gäller nu att skatt på annonser i reklam- trycksaker får dras av mot reklamtrycksaksskatten. Att an- nonsskatten tas bort på annonser i reklamtrycksaker har där-

för inte någon betydelse för reklamskattens storlek.

För annonser i andra publikationer än i reklamtrycksaker får något avdrag enligt 23 S RSL inte göras. Förslaget att an— nonsbeskattning inte skall påföras annat än periodiska publi- kationer torde i detta sammanhang ha betydelse för i stort sett endast en publikation, nämligen televerkets telefonkata— log. Icke—kommersiell annonsering av någon betydelse torde i övrigt inte förekomma i annat än de periodiska publikationer— na. Andra telefonkataloger som ges ut för t.ex. begränsade områden torde inte innehålla betalda uppgifter i abonnent- registerdelen. Skatteintäkterna av annonser skulle således på grund av förslaget minska med vad som svarar mot den nuvaran— de skatten på extra namnuppgifter m.m. i telefonkatalogen som torde uppgå till ca 2 milj. kr. 23.1.2 Direktreklamen

Reklamskatt för reklamtrycksaker, som enligt förslaget skall slopas, uppgick till nästan 152 milj. kr. 1987. Tullens skat- teintäkter av trycksaksreklamen gav ytterligare cirka 52

milj. kr.

Intäkterna av den beskattning i distributionsledet som vi föreslår kan beräknas med hjälp av statistik som publicerats av IMMG. Institutionen har, med ledning av detaljerade upp- gifter som inhämtats från posten och från direktreklamföreta— gens branschorganisation SWEDMA, beräknat kostnaden för dist— ribution och hantering av direktreklamen till 1 834 milj. kr. (se tabellerna 1 och 3 i bil. 1).

Såvitt gäller postens distribution avser dessa siffror por— tot. För direktreklamföretagen uppges siffrorna gälla "porto och hantering". Med hantering avses kuvertering, inbladning, sortering etc. Vi har förutsatt att även detta arbete utförts av distributören och att det således skall omfattas av be—

skattningen. Eftersom detta arbete oftast är av mindre om—

fattning när det gäller den oadresserade reklamen, som ju

till stora delar består av enkla blad för lokala livsmedels- handlare o.d. bör detta antagande väsentligen vara riktigt. Skatten på den beräknade omsättningen skulle uppgå till ca 200 milj. kr.

Intäkterna av beskattning av fripassagerardistribution och övrig distribution av direktreklam kan inte beräknas med

någon säkerhet. 23.1.3 TV-reklamen

För intern—TV och TV— eller videosändningar på offentlig plats torde skatteutfallet bli i stort sett oförändrat, eftersom skatt redan tas ut för dessa verksamheter.

I fråga om TV—reklamen kan följande anföras. För det fall förbudet mot reklam i svenska TV—sändningar skulle upphävas blir enligt förslaget reklamintäkterna skattepliktiga. Det går inte att bedöma om en sådan förändring är aktuell. Rek— lamintäkterna vid en sådan förändring kan endast uppskattas grovt vid jämförelser t.ex. med utländska TV-företag t.ex. engelska ITV - och reklamintäkterna för TV 3. Därvid måste också beaktas att den svenska reklammarknaden har begränsad omfattning och att det är sannolikt att tillkomsten av ytter- ligare reklamkanaler skulle medföra en reduktion av reklamin-

täkterna för redan existerande kanaler.

TV 3 är för närvarande den enda utländska TV—kanal som riktar reklamsändningar mot Sverige. Reklamintäkterna för TV 3 blir därför skattepliktiga enligt förslaget. Hur stora intäkterna blir är beroende av hur mycket reklamtid det företaget och eventuella andra tillkommande företag med likartad sändning kan sälja. Om man räknar med den tid som enligt uppgift högst skall vara tillgänglig för reklam i TV 3, ser beräkningen för det företaget ut enligt följande:

Sändningstiden uppges till ca 40 tim/vecka, eller 2 000 tim/ år. Av varje timme har sex minuter, dvs. en tiondel av tiden eller 200 tim/år, aVsatts för reklam. Priset för reklamtiden är 25 000 kr/30 sek. Om all reklamtid säljs uppgår således omsättningen till ca 600 mkr varav den svenska andelen kan beräknas till 30 % eller 180 milj. kr. Skatten för TV 3 skul— le således uppgå till ca 20 milj. kr/år. Ytterligare två TV-företag som vänder sig till skandinavisk publik startar under våren 1988 (se kapitel 7). Dessa sänder när detta skrivs april 1988 — på begränsad tid. För närvarande kan inte beräknas hur stor skattepliktig omsättning dessa kan få

och vad konkurrensen innebär för TV 3.

23.1.4. Databasreklamen

Det är inte möjligt att i dag beräkna omfattningen av data- basreklam i Videotex och annan datakommunikation. Om den planerade utbyggnaden av videotexverksamheten genom det s.k. TeleGuideprojektet kommer till stånd måste det emellertid förutsättas att intresset för datakommunikation som reklamme- dium ökar väsentligt. I informationsmaterial om TeleGuide

uppges att mediet väntas användas bl.a. för annonser.

Med hänsyn till den begränsade spridning mediet har i dag torde intäkterna under de närmaste åren bli små.

23.1.5. Sponsringsreklamen

Inom reklambranschen och vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg beräknar man att sponsringen omsatte ca 700 milj. kr. under 1986. Samma år uppgick idrottsföreningarnas till RSV redovisade intäkter för idrottsreklam till ca 350 milj. kr., avseende huvudsakligen "annat offentliggörande av reklam", dvs. affisch- och ljustavlereklam, rinkreklam, tröj- reklam m.m. Det får förutsättas att denna reklam till stor

del ingår i vad som enligt vårt lagförslag utgår skatteplik—

tig sponsringsreklam.

Hur stor andel av sponsringens omsättning som utgör s.k. lokal sponsring eller sponsring i liten skala till en idrottsklubb från företagare på orten saknas det uppgifter om.

Under förutsättning att reklamen på grund av sponsringsavtal fördelar sig över små föreningar med mindre än 200 000 kr. i skattepliktiga intäkter - och stora föreningar på samma sätt som den skattepliktiga reklamen enligt nu gällande reg- ler, så skulle cirka 120 av 700 milj. kr. för sponsrings- reklamen tillfalla de små, enligt vårt förslag redovisnings— befriade föreningarna. Av resterande 580 milj. kr. torde med samma förutsättningar ca 290 milj. kr. redan omfattas av beskattning, medan 290 milj. kr. skulle svara mot den del av sponsringsersättningarna som är obeskattad enligt gällande

normer.

Med en sådan beräkning skulle förslaget om beskattning av sponsringsreklamen medföra en ökning av skatteintäkterna på ca 30 milj. kr.

23.1.6. Övriga reklamtyper

Beträffande övriga reklamslag bör föreslagna förändringar av skattereglerna i huvudsak medföra vissa höjningar av nuvaran— de intäkter bl.a. beroende på att förslagen allmänt sett torde medföra bättre möjligheter till skattekontroll. Det gäller bl.a. beskattningen av de fasta skyltarna som bör kunna effektiviseras väsentligt. En anledning till de förbät— trade kontrollmöjligheterna är att enligt förslaget, till skillnad mot vad som nu gäller, alla ersättningar för sprid— ning och offentliggörande av reklam skall beskattas. Kontrol- len kan enligt förslaget i större utsträckning än tidigare

grundas på bokföringsgranskning av uppburna vederlag för upplåtelser av annons- och reklamutrymmen. Förslaget har färre inslag av skälighets— och skönsbedömningar än RSL. Någon välgrundad uppskattning av en ökning av skatteutfallet, som beror på en enklare tillämpning av reglerna och förbätt— rade kontrollmöjligheterna, kan emellertid inte göras. 23.1.7 Höjningen av redovisningsgränsen

Den ändring i förfarandereglerna som främst kan ha betydelse för skatteintäkterna är förslaget att höja redovisningsgrän- sen till 200 000 kr. för ideella föreningar och till 60 000

kr. för övriga.

Av RSVs statistik för år 1987 framgår att antalet registrera- de skattskyldiga detta år uppgick till knappt 3 900. Av dessa var emellertid 1 200 tryckerier, som bortfaller med vårt för-

slag.

I bilaga 1 till detta betänkande har redovisats att antalet ideella föreningar som deklarerar reklamskattepliktig verk— samhet uppgick till drygt 1 440 1987. Det totala skattebelop- pet från denna kategori uppgick under samma tid till drygt 43

milj. kr.

Vidare framgår att om, som vi föreslår, gränsen för de ideel— la föreningarnas redovisningsskyldighet bestäms till 200 000 kr., så skulle endast ca 370 sådana föreningar kvarstå. En— ligt förslaget skulle således nästan 1 100 nu skattskyldiga ideella föreningar befrias från skyldigheten att redovisa reklamskatt. Detta skulle medföra ett skattebortfall med

endast drygt 7 milj. kr.

Från det totala antalet nu registrerade skattskyldiga, 3 900, bortfaller således enligt förslaget 1 200 tryckerier och

1 100 ideella föreningar som föreslås få en särskilt hög

redovisningsgräns. Härefter återstår ca 1 600 av de registre- rade skattskyldiga. I denna grupp finns skattskyldiga för alla reklamslag som beskattas i dag, med undantag för reklam— trycksakerna. Om gränsen för redovisningsskyldighet i dag låg vid 60 000 kr. skulle drygt 400 av de återstående komma under redovisningsgränsen och således befrias från redovisnings- skyldighet. Dessa 400 svarar för ett sammanlagt skattebelopp som understiger 1 milj. kr.

Den reservationen måste dock göras att beskattningen av all sponsringsersättning kommer att höja den skattepliktiga om- sättningen även i de mindre föreningarna och föra en del av

dessa över 200 OOO-kronorsgränsen. Det går inte att bedöma

hur många föreningar detta kan gälla.

Vissa nya skattskyldiga tillkommer genom förslaget. Det är främst posten och direktreklamföretagen, vissa företag som distribuerar fripassagerare, några TV- och videotexföretag samt möjligen några företag som upplåtit reklamutrymme i t.ex. affärshandlingar. Enligt vår uppfattning torde antalet redovisningsskyldiga som tillkommer på grund av förslagen inte överstiga 150 stycken.

Det sammantagna skattebortfallet på grund av den föreslagna ändringarna i förfarandereglerna uppgår således till 7 +

högst 1 = högst 8 milj. kr. 23.1.8 Beräknat skatteutfall

Som inledningsvis anförts är beräkningarna av det skatteut- fall som följer av förslaget i vissa delar osäkert. I nedan- stående sammanfattning redovisas de förändringar av skatte- effekterna som angetts i avsnitt 23.1.1—23.1.7. I detta sam— manhang bör även beaktas vad som anförts i avsnitt 23.1 om egenreklamen och slopandet av trycksaksdefinitionen liksom

lands och därför inte skall beskattas.

Beräknade förändringar 1 milj. kr. av skatteutfallet p.g. av ändringsförslagen

Ökning Minskning Direktreklambeskattning av tidningsdistribuerad reklam Slopad annonsskatt på abonnentuppgifter i telefonkatalogen

Slopad beskattning av reklamtrycksaker

Beskattning av direktreklam Beskattning av TV—reklam Beskattning av sponsringsreklam

Höjd redovisningsgräns

23.2. Förändringar för de skattskyldiga

Förslagen innebär förenklingar för dem som i dag är skatt— skyldiga. Åtskilliga av dessa befrias från skattskyldighet och/eller redovisningsskyldighet. Vidare föreslås att regler som förorsakat tillämpningssvårigheter byts ut mot enklare

schablonregler.

De mest påtagliga förenklingseffekterna gäller det stora

antal tryckerier som enligt förslaget inte längre skall vara skattskyldiga för reklamtrycksaker och de många skattskyldiga med låg omsättning, som inte blir redovisningsskyldiga enligt

förslaget.

Mot förenklingarna för tryckerierna får vägas det merarbete som förslaget medför för posten och andra distributionsföre- tag samt för andra nytillkomna skattskyldiga.

Importörer avlämnar årligen ett mycket stort antal tulldek— larationer med uppgifter till underlag för en reklambeskatt— ning om - för år 1987 ca 50 milj. kr. Uppgifterna har ge— nomgående avsett reklamtrycksaksbeskattningen. Enligt för— slaget slopas tullens hantering av reklamskatten. Deklara— tionsskyldigheten för importörerna bortfaller således vilket innebär en påtaglig förenkling för dem.

23.2.1. Tryckerierna

För närvarande är ca 1 200 tryckerier redovisningsskyldiga för skatt för reklamtrycksaker som de framställt. Av kapitel 6 framgår att nuvarande regler medför stora tillämpningssvå—

righeter för tryckerierna.

Av statistikbilagan, bilaga 1, framgår vidare att över 300 av tryckerierna har en reklamskattepliktig omsättning som under- stiger 60 000 kr. Redan på grund av förslaget om höjd redo- visningsgräns skulle således en fjärdedel av de redovisnings- skyldiga tryckerierna falla bort.

Förslaget om beskattning av direktreklamen i distributionsle— det i stället för den nuvarande trycksaksbeskattningen inne— bär emellertid att tryckerierna över huvud taget inte skall beröras av reklamskatten.

23.2.2. Posten och andra direktreklamdistributörer

Förslaget innebär att de företag som distribuerar direktrek— lam blir skattskyldiga för distributionen samt för adresse-

ring, packning och liknande kostnader, om de utfört sådan verksamhet i samband med distributionsuppdraget.

De enda massdistribuerade försändelser som vi ansett bör avskiljas från det skattepliktiga området för att ett godtag- bart schabloniserat direktreklambegrepp skall kunna bestämmas är böcker, tidningar, ljudband, grammofonskivor och video— gram, som sänds med viss periodicitet, samt försändelser från staten, kommunerna och ideella föreningar. Genom den schab- loniserade begreppsbestämningen har enligt vår mening svårig— heterna vid hanteringen av skatten minimerats för posten och

andra direktreklamdistributörer.

Beskattningen av de oadresserade försändelserna bör enligt vår mening inte innebära några nämnvärda problem för posten och andra som blir skattskyldiga för direktreklamen. Böcker och tidningar som inte är annonsblad, ljudband o.d. torde inte distribueras till sådana grupper som kan nås med ett oadresserat urval. Reklamskatt skall således utgå på alla oadresserade försändelser med undantag för sådana som avsänts

av stat, kommun och ideella föreningar.

Då det gäller adresserade försändelser skall på samma sätt som i fråga om oadresserade försändelserna - sådana undantas som avsänds av staten, kommun eller ideell förening. Några problem torde i praktiken inte uppkomma för distributörerna att identifiera staten eller kommun som avsändare. När det gäller de ideella föreningarna bör avsändaren kunna identi- fiera sig genom t.ex. registreringsbevis, som kan uppvisas vid inlämnandet eller förvaras på postkontoret, inlämnings— stället eller faktureringscentralen.

De böcker och tidningar m.m. som skall vara skattefria enligt förslaget under förutsättning att de distribueras i stora mängder och med viss regelbundenhet, torde genomgående sändas adresserade som massbrev. Enligt det föreslagna förfarandet förses avsändarna av RSV med bevis om försändelsernas karak—

tär. Det kommer här vanligen att röra sig om stora och regel- bundet återkommande sändningar. Kontrollen av RSV-bevisen eller förteckningar avseende dessa bok— och publikationssänd— ningar bör kunna göras av posten utan att det uppkommer några svårigheter att tala om. Förfarandet med bevis förekommer ju redan i postens nuvarande hantering, t.ex. för ekonomibrev ooh föreningsbrev, och det kan inte anses betungande att det utvidgas till ännu en grupp. (Se vidare om postens hantering av direktreklam i avsnitt 21.2.2.)

Genom att skattskyldigheten vidare enligt lagförslagets 30 5 flyttas över till avsändaren, om denne vilselett posten genom att uppvisa ett bevis från RSV om att sändningen avser skat— tefria böcker riskeras inte heller att posten får stå för

skatten i dessa fall.

Skatten kommer i sin helhet att övervältras på postens och andra direktreklamdistributörers kunder. Genom att distribu- tionsföretagen sköter uppbörden av skatten kontinuerligt och bara redovisar den till RSV en gång varje eller varannan månad tillgodoförs den skattskyldige, dVS posten och de andra företagen, en inte obetydlig ökning i likviditeten och ränta därpå under den tid som löper från betalningen till redovis— ningstillfället. Detta medför — med den beräknade direktrek- lamvolymen räntevinster för t.ex. posten om över 600 000

kr. årligen.

Räntevinsterna torde täcka eventuellt uppkommande kostnader

för postens merarbete med reklamskatten.

23.2.3. TV—företag

Reklam som visas i TV-kanaler som enligt förslaget skall reklambeskattas i Sverige torde komma att vara väl avskild från TV—företagets övriga verksamhet, både till innehåll och i fråga om fakturering av vederlagen för reklamutrymmena. Det

bör därför inte föranleda några problem att urskilja den beskattningsbara reklamen och inte heller att eventuellt fördela denna med hänsyn till den svenska publikandelen.

23.2.4. Databasägare

Enligt förslaget grundas beskattningen på omständigheter som databasägaren, den skattskyldige, måste förutsättas känna till, nämligen på informationens tillgänglighet och vem som lämnat informationen. Vissa undantag från skatteplikten har gjorts för information som typiskt sett förekommer i data- baser och som inte utgör reklam, såsom nyheter, tidtabeller, telefonkatalog etc. Ofta tas information av detta slag in i databasen utan vederlag, som när det gäller nyheter, aktuella börskurser o.dyl. I fråga om andra undantag måste viss kontroll ske av innehållet. Om det upplåtna utrymmet dispone- ras av informationslämnare som televerket, SJ, TT m.fl., som vanligen torde vara fallet, kan några större svårigheter knappast uppkomma vid bedömningen. Upplåtelser till staten,

kommun eller ideell förening skall inte beskattas. 23.2.5 Övrigt om förändringar för skattskyldiga

För televerket medför den föreslagna annonsdefinitionen att beskattningen av utrymmen som upplåtits för icke - kommer— siell information upphör. Televerket kommer därför att behöva göra åtskillnad mellan reklam och andra abonnentuppgifter på telefonkatalogens vita sidor. Å andra sidan slipper telever— ket att debitera, uppbära och inleverera reklamskatt för

enskildas abonnentuppgifter.

En förändrad och förenklad modell för beskattningen av skyl - reklam ryms också inom förslaget. En mycket stor del av alla

skyltar torde hyras ut genom upplåtelseavtal som är gemensam-

ma för lokal och skyltplats i ett hus. De faller därför en—

ligt förslaget utanför reklambeskattningen. Om, i något fall, en hyresgäst skulle ha skilda avtal för skylt och lokalhyra och det finns ett lokalt samband mellan lokalen och skylten,

kan parterna skriva om avtalet så att det täcker hyran för såväl skyltplats som lokalhyra.

Förslaget om höjd redovisningsgräns skulle med dagens reklam- intäkter innebära bl.a. att ca 1 100 ideella föreningar och 400 andra skattskyldiga befrias från deklarationsplikt. Som nämnts ovan motverkas denna åtgärd för de ideella föreningar-

nas del något av den utvidgade skatteplikten för sponsring.

Förenklingseffekten av den höjda redovisningsgränsen är stör— re än vad talen anger eftersom det är just de ndndre företa— gen och de mindre föreningarna som har de största tilllämp- ningsproblemen. De har ofta mindre vana vid skattefrågor av här aktuellt slag och de har en rätt enkel bokföring. De svårigheter med beskattningen som uppkommer för dem har där— för förhållandevis större genomslagskraft.

23.3. Förändringar för myndigheterna

För handläggningen av reklamskatteärendena hos RSV krävdes

under 1987 12—14 årsarbetskrafter. Arbetet på verkets punkt— skattesektion har erfordrat ca sex årsarbetskrafter och revi— sionsarbetet vid verkets distriktskontor ungefär lika mycket. En mindre resurs har använts på RSVs rättsnämnds kansli för arbetet med förhandsbesked.

Av reklamskatteärendena överklagades årligen mellan tio och

femton till kammarrätten i Stockholm.

Hos regeringsrätten uppgår antalet mål om reklamskatt till

knappt tio om året. De flesta av dessa är förhandsbesked.

De föreslagna förändringarna av reklamskattereglerna ger

enklare materiella tillämpningsregler och en avsevärd förenk- ling av den praktiska hanteringen av reklamskatteärendena.

Den administrativa förenklingen hänger samman med den stora minskning av antalet skattskyldiga som förslaget medför. Av de nu skattskyldiga hos RSV, 3 900 stycken, beräknas 2 700 bortfalla. Härtill kommer nya skattskyldiga för direktrekla— men, TV-reklam, videotexreklam och sponsringsreklam. Dessa kan översiktlig uppskattas till totalt 150 st. Förslaget kan således beräknas medföra en minskning av antalet skattskyl- diga inom landet med (2.700—150=) 2 550 st.

Vidare bortfaller tullens bestyr med beskattning av reklam helt. Det innebär att ett stort antal tullärenden bortfaller, vilket påverkar arbetet och resursanvändningen hos såväl de lokala och regionala tullmyndigheterna som generaltullstyrel- sen. Generaltullstyrelsen behöver inte heller arbeta med centrala frågor för reklambeskattningen som information, utbildning, förhandsbesked m.m. Sammantaget innebär ett slo—

pande av reklambeskattningen en beaktansvärd förenkling för

tullen.

De föreslagna reglerna möjliggör vidare ett bättre och enkla-

re kontrollarbete.

De föreslagna förändringarna bör medföra att arbetet med

reklamskatten hos skatteförvaltningen på sikt minskas med minst en tredjedel. Motsvarande bör efter en övergångsperiod gälla för domstolarnas arbete med reklamskattemål. Tullens

hantering av reklamskatten upphör helt.

23.4. Sammanfattning

Reklamskatteintäkterna kommer enligt förslaget att utgå på en

delvis förändrad och en breddad bas. Förändringen avser

främst att reklamtrycksaksbeskattningen byts ut mot beskatt— ning av direktreklam. Den breddade basen gäller de nya rek— lamslagen Videotex, TV och sponsring som föreslås bli föremål för reklambeskattning. De nya reklamslagen medför

i naturligen en viss, dock begränsad höjning av skatteutfallet medan beskattningen av övriga reklamslag beräknas ge ett i

stort sett oförändrat skatteutfall.

För de skattskyldiga innebär förslaget avsevärda förenk— lingar. Antalet skattskyldiga minskar från 3 900 till omkring 1 350, eller med ungefärligen 2 550. Minskningen avser i första hand tryckerierna och de små föreningarna, vilka båda har ett betungande arbete med reklambeskattningen. Kostnader- na för det arbete som fått läggas ned på beskattningen främst av de många tryckerierna kan uppskattas till ansenliga be— lopp. Vidare bortfaller importörernas arbete med redovisning

m.m. av reklamskatt till tullen helt.

För dem som blir skattskyldiga enligt förslaget torde regel—

tillämpningen bli enklare än vad som är fallet med RSL och deras arbete med skatten kan bedömas bli tämligen lätthanter—

ligt.

1 För myndigheterna medför förslaget avsevärda administrativa * fördelar. Dessa hänför sig till en stor minskning av antalet skattskyldiga, enklare materiella regler och bättre kontroll— möjligheter. Detta har i föregående avsnitt beräknats medföra inbesparingar för RSV i minst storleksordningen fyra årsar- betskrafter. Tullens arbete med reklamskatten upphör helt.

Bilaga 1

STATISTISKA UPPGIFTER

Åtskilligt av det statistiska materialet i denna bilaga, lik- som även i betänkandet i övrigt har hämtats från olika rap- porter som sammanställts av informations— och massmediegrup— pen (IMMG) vid företagsekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet. Övriga uppgifter kommer i allt väsentligt från RSVs punktskatteregister över skattskyldiga och intäkter.

Bilagan har utformats som en enkel tabellsammanställning med kortfattade kommentarer.

1 Reklamkostnaderna 1985-1986 FIGUR l Reklamkostnader 1985, Totala reklamkostnader, fördelning kända, beräknade eller uppskattade,

14 miljarder kr. Dagspress

Veckopress 301 Fackpress 473 Affisch/trafik 216

Direktreklam ””I//////// _////////

Bio 85

Produkdonskostn.1000

Kataloger 300 'Butiksreklan1

Mässor 600 Sponsring 600 Presentreklam 500

Källa: IMMG

I diagrammet angivna belopp avser utrymmeskostnader för tra- ditionella medier, dvs. pressorgan, bio, affisch— och trafik— reklam. För övriga reklamslag avses samtliga kostnader. För direktreklamen har IMMG utgått från antagandet att produk—

tionskostnaden utgör 75 % av totalkostnaden.

I övrigt kan om dessa sifferuppgifter sägas att de som avser pressannonsering baseras på omfattande och tillförlitlig statistik och att samma sak i allt väsentligt gäller även för bio-, affisch— och trafikreklamen. För övriga medier är siff-

rorna beräknade av IMMG.

Tabell 1 Totala kostnader för reklam och sales promotion 1986

”___—___—

Kategori Milj. kr. Traditionella medier 6 856 Produktion (traditionella medier 1 300 Direktreklam

distribution och hantering 1 834 produktion (skattning) 1 800 Kataloger 935 Sponsring (skattning) 700 Mässor/utställningar

betald mässyta 354 montrar (skattning) 350 In—flight—medier 66 Dekaler 80 Butiksreklam 2 000 Presentreklam 600 Totalt Ca 16 800

”___—___—

Som synes har IMMG för detta år reviderat sin uppskattning av produktionskostnadernas andel av de totala kostnaderna för

direktreklamen; här antas endast hälften av kostnaderna vara

hänförliga till produktionen.

Reklamkostnadernas utveckling 1975-1985

I detta avsnitt redovisas uppgifter om reklamkostnadernas utveckling för de reklamslag där sådana beräkningar förelig- ' ger. Även beträffande volymutvecklingen gäller att siffrorna om tidningsannonseringen liksom om bio-, affisch- och trafik- reklamen kan bedömas som pålitliga.

Inom gruppen utomhusreklam ryms många olika sätt att sprida reklam t.ex. affischer, fasta skyltar, trafikreklam odh flyg- reklam. Åtskilliga som upplåter utrymme för dessa reklamslag har endast små inkomster härav och tillhör inte, som tid- ningarna, starka organisationer som kontinuerligt samlar in och offentliggör statistik om reklamens omfattning. Detta kan medföra viss underredovisning. De traditionella medierna

redovisas i tabell 2.

När det gäller direktreklamen, slutligen, avgränsar olika undersökare denna på Skilda sätt. Oavsett vilken definition 3 man väljer är antalet aktörer inom direktreklammarknaden % mycket stort. För att ge en uppfattning om direktreklamens

volym redovisas i detta aVsnitt i tabell olika data som avser

delar av direktreklamen.

Även uppgifterna i detta avsnitt har vi hämtat från IMMG, som i sin tur använt siffermaterial från Svenska Tidningsutgiva-

reföreningen, Factu, Vectu, RSV, Biografstatistik, Reklamsta- tistik AB, Affischföretagens förening samt de statliga press-

utredningarna.

Tabell 2 'Totala utrymmeskostnader i traditionella reklam- medier 1975—1986 (milj. kr inkl. reklamskatt)

År Dagspress Veckoprass Fackpress Bio Affisch/ Totalt Föränd— Index Konsu—

trafik ringar i 1975 = mentpris procent 100 index Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr

1975 1 417 90 165 9 66 1 747 100 100 1976 1 739 116 200 13 76 2 144 + 22,7 123 110 1977 1 995 136 240 15 88 2 474 + 15,4 142 123 1978 2 235 141 255 18 98 2 747 + 11,0 157 135 1979 2 557 185 300 20 112 3 174 + 15,5 182 145 1980 2 708 176 315 21 123 3 343 + 5,4 191 164 1981 2 890 177 321 25 135 3 547 + 6,0 203 183 1982 3 345 204 330 28 156 4 061 + 14,4 232 200 1983 3 803 251 3741 30 170 4 630 + 14,0 265 218 1984 4 462 2742 4301 32 180 5 425 + 17,1 310 235 1985 4 998 301 473 35 216 6 023 + 11,0 344 245 1986 5 441 446 686 38 244 6 855 + 10,1 396 254

1 Beräkning genomförd på basis av känd volymökning samt pris— höjningar bland FACTU—förlagen.

2 Beräkning genomförd på basis av känd volymökning samt pris- höjningar bland VECTU—förlagen. '

Källa: IMMG rapport 12 och 18. IMMG har använt följande statistik: Dagspress: Svenska Tidningsutgivareföreningen. Veckopress: Uppräkning av Vectu-förlagens reklamintäkter till totala branschen. Fackpress: Analyser av riksskatteverkets data över reklamskatt 1975-1982 samt volym och prisanalyser. Bio: Biografstatistik och Reklamstatistik. Affisch/trafik: Affischföretagens förening och Reklamstatistik.

Tabell 3 Direktreklamens kostnader 1986 (distribution och hantering)

___—___

!, Kategori Milj. kr. Oadresserad direktreklam via posten porto 329 Oadresserad direktreklam via andra porto och

hantering 831 Adresserad direktreklam porto 674 Totalt (distribution/hantering) 1 834

Källa: IMMG _____________________________________________________________

Uppgifterna om dessa kostnader har inhämtats dels hos posten dels hos direktreklamföretagen genom SWEDMA.

Tomas Gröndal, som sammanställt IMMGs årliga rapporter om reklamkostnaderna, beräknar att tryck- och produktionskostna— den för direktreklamen uppgår till ca 50 % av totalkostnader- na och att värdet av den "hantering" som avses i fråga om oadresserad direktreklam som distribueras av annan än posten, med god marginal understiger tio procent av den totala distributionskostnaden.

Tabell 4 Volymutvecklingen av gruppkorsband mellan 1975 och 1986 (index 1975

= 100)

_____________________.____—————————————

År

1975 1976* 1977 1978 1979*

1980 1981 1982* 1983 1984 1985* 1986

* Valår

Antal

(milj.

692 737 718 877 979

965 958 211 361 415 820 767

HithH H

Index ex)

100 106 104 127 141

139 138 175 197 204 263 255

____________________________________________________________

Tabell 5 Volymutvecklingen av masskorsband 1975—1986 (index 100=1975)

_____________________________________________________________

År

1975 1976* 1977 1978 1979*

1980 1981 1982* 1983 1984 1985* 1986

* Valår

Antal (milj

233 278 285 308 350

346 372 383 404 438 457 480

Index ex)

100 119 122 132 150

148 160 164 173 188 196 206

Källa: Postverket Affärskommunikation BP—A 1986. _____________________________________________________________

Tabell 6 Annonsbladens antal och intäkter 1974, 1977 och 1983

_____________________—————-—-————————

År Antal Intäkter (milj. kr)

1974 109 23 1977 200 90 1983 230 180

__________________———————-————————————

3 Reklamskatten 1987

RSV för kontinuerlig statistik över skatteintäkter från olika slags skattskyldiga och åtgärder som vidtas i samband med

beskattningen.

För kalenderåret 1987 (redovisningsperioder som slutar under tiden den 1 januari 1986 - den 31 december 1987) har följande

skattebelopp deklarerats:

Tabell 7

_____________________——————————— Reklamslag Skattebelopp Antal skattskyldiga som redovisar skatt

Annonser dagspress 235 134 365 92 fack— o populärpress 99 179 692 166 annan publikation 189 932 889 1 274 Reklamtrycksaker 151 952 537 1 201 Annat offentliggörande 78 778 630 1 354 Summa skatt 747 333 667 3 318 __________________._____———_——-——————

Till RSVs skatteintäkter skall läggas ca 52 milj. kr. som

inflöt genom tullens beskattning av införda reklamtrycksa—

ker.

Av beloppet återbetalades ca 66 milj. kr. till utgivare av dags-, fack— eller populärpress.

I den av RSV använda grupperingen omfattar kategorin "annat offentliggörande" allt utom annonser och reklamtrycksaker, dvs. skylt— och affischreklam, bio— och videoreklam, tröj- reklam och TV—reklam.

Antalet registrerade skattskyldiga uppgick till 3 891 vid årsskiftet 1987/1988.

Spridningen i fråga om omsättning inom gruppen är mycket stor och framgår av tabell 8 som visar hur de skattskyldiga förde- las efter redovisningsperiodens längd. För förståelse av tabellen kan upplysas att normal redovisningsperiod är två månader. För skattskyldiga med en årlig omsättning på över 300 000 kr. är redovisningsperioden en månad. Skattskyldiga med omsättning som antas regelmässigt understiga 20 000 kr. kan av RSV medges att redovisa skatten halvårsvis, och om omsättningen antas bli lägre än 10 000 kr. medger verket redovisning en gång om året.

Tabell 8

Antal Periodlängd 1985 1986 1 mån 138 130 2 mån 1 321 1 430 6 mån 370 490 12 mån 1 613 1 547 Summa 3 442 3 637

Av tabellen framgår att endast 130 skattskyldiga har en om— sättning som överstiger 300 000 kr medan över tvåtusen har så låg omsättning att RSV i beslut enligt 3 5 LPP har funnit

ett år vara tillräckliga. redovisningsperioder om ett halvår eller,

Tabell 9 A Annonser i dagspress 1987

i flertalet fall,

Av nedanstående tabeller framgår att koncentrationen av skat— teintäkterna till ett fåtal stora skattebetalare går igen i flertalet reklamslag. I tabellerna redovisas också hur många skattskyldiga och hur stora skatteintäkter som skulle falla

bort om vårt förslag att höja frigränsen till 60 000 kr. och 200 000 kr. blev verklighet.

Årlig omsättning Antal skatt— % Skattebelopp % skyldiga i 250 mkr 7 123 929 025 53 i 25 ( 250 mkr 47 94 491 507 40 i 12 ( 25 mkr 25 15 803 391 7 ( 12 mkr 21 910 442 0 Totalt 100 235 134 365 100 Tabell 9 B Annonser i fack— och populärpress 1987 Årlig omsättning Antal skatt— % Skattebelopp % skyldiga i 15 mkr 9 77 297 041 78 i 6 ( 15 mkr 7 10 215 813 11 i 60 000 kr ( 6 mkr 115 69 11 586 369 12 ( 60 00 kr 15 469 0 Totalt 166 100 99 179 692 100

Tabell 9 C Annonser i annan publikation 1987

Årlig omsättning Antal skatt— % Skattebelopp % skyldiga

l 2 mkr 99 8 154 241 587 82

i 200 000 kr ( 2 mkr 393 31 29 813 355 16

i 60 000 ( 200 000 kr 385 30 4 714 120 2

( 60 000 kr 387 31 1 163 827 0,6

Totalt 1 264 100 189 932 889 100

Tabell 9 D Reklamtrycksaker 1987

Årlig omsättning Antal skatt— % Skattebelopp % skyldiga

l 2 mkr 153 13 114 269 126 75

i 200 000 kr ( 2 mkr 445 37 33 083 826 22

i 60 000 ( 200 000 kr 286 24 3 734 822 2

i 20 000 ( 60 000 kr 178 15 728 968 l

( 20 000 kr 139 12 135 795 0,1

Totalt 1 201 100 151 952 537 100

____________-—.—.————_—_—__-——-———

Tabell 9 E' Annat offentliggörande av reklam än genom

annons eller reklamtrycksak. År 1987. _____________________________________________________________ Årlig omsättning Antal skatt- % Skattebelopp % skyldiga i 10 mkr 7 0,5 34 575 44 i 2 ( 10 mkr 41 3 15 431 611 20 i 200 000 kr ( 2 mkr 347 26 21 347 446 27 i 60 000 ( 200 000 kr 472 35 6 075 222 8 i 20 000 ( 60 000 kr 351 26 1 565 882 2 ( 20 000 kr 141 10 180 603 0,2 1 Totalt 1 359 100 79 176 662 100

___—__M—

3 Tabell 9 F Ideella föreningars reklamskatt 1987

____________—.————-——-—————__—-————

Årlig omsättning Antal skatt— % Skattebelopp % skyldiga

i 2 mkr 31 2 16 938 371 39

i 200 000 kr ( 2 mkr 340 23 19 256 931 44

i 60 000 ( 200 000 kr 454 32 5 938 125 14

i 20 000 ( 60 000 kr 314 22 1 414 724 3

( 20 000 kr 303 21 97 237 0,2 Totalt 1 442 100 43 645 388 100

4 Reklamskattens utveckling

RSV har sammanställt siffror rörande reklamskattens utveck—

som framgår av tabell 10.

ling sedan skatten infördes 1972,

Tabell 10 Intäkter av skatt på annonser och reklam

KPI Budgetår Intäkter, 1000 kr. Index 1980 = 100

1972 = 47 1972/73 46 238 26

1973 = 50 1973/74 82 712 46

1974 = 55 1974/75 115 550 65

1975 = 61 1975/76 138 703 78

1976 = 67 1977/78 146 381 82

1977 = 75 1978/79 149 408 84

1978 = 82 1979/80 206 428 115

1979 = 88 1981/82 232 532 130

1980 = 100 1982/83 277 188 155

1981 = 112 1983/84 353 030 198

1982 = 122 1984/85 453 363 254

1983 = 143 1985/86 541 649 303

1986 = 160

1986/87 606 755 339

Presstödets utveckling

Figur 2 . 6007 ? . I '.' ;Reklamskatt och presstöd 1971/72—1985/86 ," . Skott . ! 5oo+ ; . Stod ? l ; I i __ ,..-.. : I'l/ . | __i' !, 400+ f i 1 I "" $ , ' i (,

: cm; 1007' ./ | ,

Källor: Statens Finanser, RRVs och presstödsnämndens årsrapporter

71/72 73/74 75/76 77/78 79/80 81 /82 83/84 85/86 0

Rapport nr 16 i IMMGs skriftserie

6 En undersökning av postens massbrev

Tabell 11 Fördelning av massbrev efter innehåll I

ANTAL FÖRSÄNDELSER ANTAL SÄNDNINGAR ANTAL OBSERVATIONER

% % I URVALET INNEHÅLL 1 Bok 3 00 4.35 56 Övriga varor 6 40 3.95 60 Meddelanden 29.34 23.51 250 Broschyr 30.80 43.69 474 Kundtidning 11.74 5.19 61 Personaltidning 11.75 14.01 118 Övriga tidningar 6 96 5.30 81 TOTAL 100.00 100.00 1100 Tabell 12 Fördelning av massbrev efter innehåll 2 ANTAL FÖRSÄNDELSER ANTAL SÄNDNINGAR ANTAL OBSERVATIONER % Z I URVALET

INNEHÅLL 2 Tjänster 14.66 14.74 234 Ej ifyllt 0.01 0.04 1 Samhällsinformation 8.65 11.61 132 Övrigt ej varureklam 20.90 21.82 295 En vara, en annonsör 37.72 43.32 577 ' Flera annonsör med text 5.97 2.03 34 & Flera annonsör utan text 0.13 0.10 1 En annonsör flera varor 1 med text 4.75 2.59 47 En annonsör flera varor utan text 5.69 2.05 52 Åsiktsreklam 1.52 1.69 25 ; TOTAL 100.00 100.00 1398 %

Tabell 13 Fördelning av massbrev efter innehåll 2 (en mer detaljerad fördelning)

ANTAL FÖRSÄNDELSER ANTAL SÄNDNINGAR ANTAL OBSERVATIONER ___—_____z__.____z_____I_UREET————— TJÄNSTER Tidn.pren 2.32 2.62 41 Bank 1.23 0.92 15 Husköp 0.14 0.14 3 Reparation 0.19 0.24 3 Resor 0.87 0.82 14 Transp 0.87 0.60 12

; Undervisn 4.37 6.04 96 % Vård 1.23 1.81 31 övr tjänster 3.44 1.54 19 *** DELSUMMA *** 14.66 14.74 234 ___—M

EÅEEÄLLEÄEEQ

Kyrkoblad 0.08 0.37 6 Kommuntidn 1.92 4.44 22 El 0.03 0.07 1 Organisationer 2.87 1.87 28 Politiskt 2.27 2.19 35 Kungörelser 0.16 0.14 2 Tidtabeller 0.04 0.23 5 Statligt organ 0.05 0.10 1 övr info 1.24 2.20 32 *** DELSUMMA *** 8.65 11.61 132

ÖVRIGT EJ VARUREKLAM

Insamlingar 0.50 0.24 3 Blodgivare 0.01 0.10 1 Nöjen 1.07 1.96 18 Religiösa möten 0.30 1.05 12 Idrottsförening- ar 0.64 1.61 27 Konst, vern. 0.14 0.48 7 Företags info 4.50 4.80 66 övr ej varureklam 13.74 11.57 161

Tabell 13 forts. ANTAL FÖRSÄNDELSER ANTAL SÄNDNINGAR ANTAL OBSERVATIONER

% Z I URVALET

EN VARA EN ANNONSÖR

Matvaror 1.04 3.96 10

Kläder 0.17 0.67 9

Heminredning 0.26 0.82 14

Vitvaror+e1 1.79 1.78 26

Kemiska varor 3.67 5.01 83 ; Bil mm 7.35 5.68 89 % Pappersvaror 17.65 14.78 192

Hobby, fritid 2.83 3.76 49

Övr en vara, en annonsör 2.96 6.85 105

*** DELSUMMA *** 37.72 43,32 577

___—___—_—_—___—_—_—___

Flera annonsör ' med text 5.97 2.03 34 Flera annonsör utan text 0.13 0.10 1 En annonsör flera varor med text 4.75 2.59 47 En annonsör flera varor utan - text 5.69 2.05 "52 ___—_m— 1

ÅSIKTSREKLAM MM

Åsiktsreklam 0.03 0.14 2

Image skapande 0.39 0.44 6 ; Opinionspåverk— ! ande 0.77 0.43 6 ? Idéförsäljning 0.33 0.67 11 *** DELSU'MMA *** 1.52 1.69 25

EJ IFYLLT 0.01 0.04 1 **** SUMMA **** 100.00 100.00 1398

Tabell 14 "Fördelning av massbrev efter viktgrupper samt medelvikten inom varje viktgrupp

ANTAL FÖRSÄNDELSER ANTAL SÄNDNINGAR ANTAL OBSERVATIONER

Z Z I URVALET

3355 20 g 30.01 22.08 274 100 g 43.07 55.71 531 200 g 20.19 12.08 166 300 g 3.26 4.04 59 400 g 1.22 1.73 21 500 g 1.43 3.13 28 * 600 g 0.17 0.20 4 ; 700 g 0.10 0.15 4 800 g 0.50 0.60 8 900 g 0.03 0.17 3 1000 g 0.03 0.10 2 TOTAL 100.00 100.00 1100 3353

20 g 100 g 200 g 300 g 400 g 500 g. 600 g 700 g 800 g 900 g 1000 g

Medelvärde 11 49 122 238 336 453 568 673 741 895 692

FRAMSTÄLLNINGAR OM REKLAMSKATTEN

I denna bilaga förtecknas skrivelser om reklamskatten som

inkommit till utredningen eller till regeringen.

A Skrivelser från RSV om ändringar i RSL samt yttran-

den över RSVs förslag

Skrivelse från RSV den 5 mars 1985

Yttranden över RSVs förslag: 'Datum

Kammarrätten i Stockholm 85—04—25

Ljusreklamförbundet Auktoriserade skyltleverantörer 85—05—09 Sveriges fastighetsägarförbund 85-05-06 Sveriges köpmannaförbund 85-05-02 Svenska handelskammarförbundet 85-05-09

Skrivelse från RSV den 10 januari 1986

Yttranden över RSVs förslag:

Kommerskollegium 86—05-12 Generaltullstyrelsen 86—05-15 Kammarrätten i Stockholm 86—05-07 Annonsörföreningen 86—05—07 Fackpressens tidningsutgivareförening 86—05-02 Företagareförbundet 86—06—17

Kooperativa förbundet 86—05-14

Landstingsförbundet Lantbrukarnas riksförbund Riksidrottsförbundet

Svensk Industriförening

Svenska Svenska Svenska Svenska Sveriges Sveriges

Sveriges

Sveriges Sveriges Sveriges Sveriges

Godkända

Stockholms Handelskammare

B

Svenska Tidningsutgivareföreningen

SWEDMA

Svenska Tidningsutgivareföreningen

Kommunförbundet Postorderföreningen Tidningsutgivareföreningen Tryckeriföreningen Direktreklamförening Grossistförbund

Hantverks— och Industriorganisation Familjeföretagen

Industriförbund Köpmannaförbund Marknadsförbund

Reklambyråförbund

Annonsförmedlares förening

Skrivelser som inkommit direkt till

utredningsuppdragets fullgörande

86—05—22 86—05—06 86—05-21 86—06—05 86—04—22 86—05—09 86—05—26 86—05—27 86—05-22

86-05—13

86—05—14 86—05—07 86—05—13 86—05—12 86—06—06 86—05—09

86—05-12

utredningen

87—03—25

87—07—07

Skrivelser som överlämnats till utredningen av

regieringen för att tas under överväganden vid

81—12—04

Stockholms Handelskammare 85—02—14 Sveriges Köpmannaförbund 85—03—14 Reprografiförbundet 86—05—30 D Skrivelser som inkommit till regeringen och

överlämnats till utredningen för kännedom

Annonsörföreningen 85-11—25 Annonsörföreningen 87—05-13 Svenska Journalistförbundet 86—06-09

Västra kretsen av Svenska Tidningsutgivare— föreningen 81-11—25

Västerbottens Journalistförening 81-09—16

ENKÄTER

Som framgår av kapitel 2 har vi för utredningen genomfört tre

enkäter:

1) till 350 skattskyldiga 2) till kommunerna

3) till ett antal länder i Europa och Nordamerika.

Nedan redovisas i skilda avsnitt dessa olika enkäter och

översiktligt de svar som kommit in.

1 Enkät till de skattskyldiga

Enkäten har gjorts till ett urval av hos RSV registrerade skattskyldiga. Innan urvalet dragits har de skattskyldiga fördelats på de olika reklamslagen.

För vissa reklamslag med få registrerade skattskyldiga har en rätt stor del av dessa tagits ut till enkäten. Totalt sett omfattar urvalet 350 skattskyldiga, dvs. knappt 10 % av popu—

lationen.

Själva enkätformuläret bestod av ett gemensamt brev som pre- senterade utredningen och syftet med enkäten samt en bilaga som var formulerad med olika frågor för olika reklamslag (se nedan under A).

Det gemensamma följebrevet löd som följer:

Regeringen har tillkallat en särskild utredare för att se över reklamskattelagen. Syftet är bl.a. att förenkla tillämp- ningen och administrationen av skatten.

Eftersom tillämpningssvårigheterna får antas vara bäst kända av dem som har att redovisa reklamskatt vill utredaren på

detta sätt samla in upplysningar om vilka svårigheter Ni stöter på vid hanteringen av reklamskatten. Vidare vore det' av intresse att få del av de idéer Ni kan ha om förändringar av reglerna som skulle förenkla tillämpningen för Er.

Svar har inkommit från 43 skattskyldiga. Generellt kan sägas att de problem som påtalats varit kända för beskattningsmyn— digheten redan tidigare. Många av de svarande hade varit i

kontakt med RSV eller något av verkets distriktskontor.

Nedan redovisas för varje reklamslag en kort sammanfattning

av de inkomna förslagen.

A Skattskyldiga för annonser (utgivare av dags—,

fack— och populärpress samt annonsblad)

Fråga: Har Ni haft att beräkna värdet av icke betald annons? Föreligger någon svårighet att bedöma om sådan annons inne— håller reklam i reklamskattelagens mening? Förorsakar bilage—

begreppet problem?

Elva svar har kommit in. I flera av svaren vitsordas de pro—

blem som frågorna avser.

Vissa av de skattskyldiga har beklagat att inte den dag inbe-

talning bevisligen skett kan räknas som betalningsdag.

En utgivare har efterlyst en deklarationsblankett som i likhet med nomsdeklarationen är tryckt på inbetalningskor-

tets baksida.

Televerket har ifrågasatt beskattningen av ren nummerinforma—

tion, såsom makes namn eller telefonnumret till sommarstugan,

i telefonkatalogen.

Skattskyldiga för trycksaksreklam (tryckerier)

Fråga: Ägnar Ni Er förutom åt tryckning — åt mångfaldigande med annan teknik såsom fotokopiering? I så fall vilken/vilka metoder? Hur stor del av produktionen sker på annat sätt än tryckning?

1 Föreligger svårighet att bedöma om en katalog är en postor— * derkatalog?

Från tryckerierna har elva svar inkommit. Så gott som samtli—

ga har svarat nej på de direkt ställda frågorna.

Flertalet ger i stället uttryck för de stora problem som uppkommer genom trycksaksbeskattningen. Flera föreslår att den nuvarande reklamskatten ersätts med en generell skatt på trycksaker eller på papper, eller att en högre mervärdeskatt införs för tryckeribranschen för att tillämpningsproblemen

skall kunna undvikas.

C Skattskyldiga för idrottsreklam (idrottsföre-

ningar)

Föreligger svårighet att bedöma om meddelandet innehåller reklam i reklamskattelagens mening, dvs. syftar till att främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara, fastig- het, nyttighet, rättighet eller tjänst?

Föreligger svårighet att bestämma beskattningsvärde för rek-,

lam som skall offentliggöras både i Sverige och utomlands?

Föreligger svårighet att beräkna hur stor del av mottagna belopp från sponsorer som går till skattepliktig reklam? Känner Ni till om de som utövar sporten har individuella

kontrakt som vållar dem problem med reklamskatt?

Sju idrottsföreningar har svarat.

I svaren betonas framför allt svårigheten att bedöma vad som

är reklam. Det anförs bl.a. att det vore bättre med en låg

skatt på hela sponsorsumman än att, som nu, uppdelning måste

ske på skattepliktiga och skattefria poster.

Vidare påpekas det att små idrottsföreningar som registreras för en reklamintäkt måste deklarera sex gånger, dvs. ett helt år, även om hela beloppet inkommit vid ett tillfälle.

D Skattskyldiga för fasta skyltar, affischer, ljus—

reklam

Fråga: Föreligger svårighet att bedöma om en skylt befinner sig utanför ett företags butikslokal och därför är skatte— fri?

Åtta svar har kommit in.

I svaren påtalas att fastighetsägare ofta är okunniga om

reklamskatteplikten för skyltar.

Skyltförmedlare förekommer bara i undantagsfall.

Med anledning av regeringsrättens domar i målen om skyltar i affärscentrumanläggningar föreslår Svenska Bostäder AB att skyltplats på taxeringsenhet, som den med skylten avsedda verksamheten har lokal i, bör vara undantagen från reklam—

skatt.

E Skattskyldiga för bio— och videoreklam samt flyg—

reklam

Fråga: Föreligger svårighet att bedöma om meddelandet inne—

håller reklam i reklamskattelagens mening, dvs. syftar till

att främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara, fas—

tighet, nyttighet, rättighet eller tjänst?

Sex svar har inkommit. Av svaren framgår att bio— och sanno— likt videoreklamen inte förorsakar några svårigheter. Företag som sysslar med flygreklam redovisar svårigheter med att hitta en lämplig avgränsning mellan reklam och kringkostna— der. Ett hotellföretag redovisar motstridiga uppgifter från RSV rörande frågan om reklamskatteplikt för uthyrning av

montrar i foajen.

Enkät till kommunerna

Denna enkät avsåg att kartlägga de företag som var verksamma

med distribution av direktreklam.

Till informationsansvariga i samtliga kommuner sändes således ut en förfrågan huruvida det i kommunen fanns någon annan som distribuerade direktreklam än posten, Svensk Direktreklam och Market Mail.

I de 128 svar som kom in lämnades namn på ett fyrtiotal

distributionsföretag. Därtill uppgavs att vissa tidningar och

vissa idrottsföreningar gav ut reklam.

Enkät till vissa främmande länder

Vi har tillskrivit ett tjugotal länder i Europa och Nordame— rika med följande frågor:

First of all it would be of interest for the committee to know if you levy any tax or duty at all on the cost of adver— tising in your country?

If so 1) Does this tax or duty apply to advertising in mass media, such as newspapers, magazines, television and posters or in Videotex, leaflets, exhibitions, shops, samples, gifts, spon— soring of sportsmen or to sales promotion in general?

2) Who is liable to taxation the advertiser, the distribu— tor of the advertisement, the producer of the advertisement, the consumer?

3) If the person who is liable to tax e.g. a broadcasting enterprise or a publisher — is a resident abroad, how have you solved the tax collection problem?

4) What is the tax base?

5) What is the tax rate?

6) The committee would also appreciate to receive copies of the legislation in question as well as official reports and instructions for application.

Vi har fått svar från nio länder, nämligen Belgien, Canada,

England, Frankrike, Italien, Nederländerna, Tyskland, USA och

österrike.

Av enkätsvaren framgår att viss reklambeskattning förekommer

i flertalet länder. Svaren redovisas nedan för varje land för

sig.

3.1 Belgien

I Belgien utgår mervärdeskatt med 19 % av vederlaget för

reklam— och annonstjänster som utförs i yrkesmässig verksam—

het inom landets gränser.

3.2 Canada

Något svar från Canadas Department of Finance har inte inkom— mit. Från den centrala skattemyndigheten har emellertid upp— lysts att kostnaden för reklam i utländska radio— eller TV— program inte är inte avdragsgill vid inkomsttaxeringen om reklamen riktar sig i första hand till den kanadensiska mark—

naden.

3.3 Frankrike

Skatt tas ut enligt följande.

Särskild skatt på TV-reklam. Skattskyldiga är de som upplåter tid för reklammeddelande som kan tas emot på TV—skärmar i Frankrike. Ingen skatt utgår på meddelanden från offentliga organ.

Skatt Pris på reklamvisning

10 F under 1 000 F (lägst 0,1 %) 30 F 1 000 10 000 F (högst 3 % lägst 0,3 %) 220 F 10 000 60 000 F (högst 2,2 % lägst 0,36 %) 420 F över 60 000 F (högst 0,73 %)

På reklam som är avsedd för mottagning i utlandet utgår ingen skatt. Proportionering skall ske om reklamen är avsedd för visning delvis i utlandet, delvis i Frankrike. Ingen skatt utgår på radioreklam.

Skatt utgår oavsett språket. Inga regler finns om utseende av ombud i Frankrike eller över huvud taget om uppbörd av skat— ten.

På TV— och radioreklam utgår dessutom en särskild skatt som

är specialdestinerad för stöd åt lokalradion.

Skatt utgår också på summan av läkemedelsföretagens marknads- föringskostnader. Denna skatt är specialdestinerad till för—

säkringskassan, som anses bära en stor del av kostnaderna för all läkemedelsreklam.

Vidare finns tre slag av reklamskatter, som kommunerna kan

föreskriva.

1. Skatt kan tas ut på affischer och skyltar. Denna skatt utgår med olika belopp för pappersaffischer, målade skyltar och ljusskyltar samt för permanenta och tidsbegränsade skyl— tar.

2. Skatt på reklamutrymme på affischpelare, affischtavlor e.d. Skatten utgår med olika belopp beroende på skyltplatsens

storlek, om den är belyst eller inglasad etc.

3. Skatt på reklam som återges på fortskaffningsmedel. Skatt betalas till varje kommun som tar ut sådan skatt och där fordonet framförs. Skattesatsen beror på fordonets motorstyr—

ka. 3.4 Storbritannien

I Storbritannien utgår mervärdeskatt på reklam med den för sådan skatt genomsnittliga skattesatsen, 15 %. Det finns emellertid reklammedier, t.ex. vissa trycksaker, som inte är mervärdeskattepliktiga. Mervärdeskatt utgår inte heller på gåvor från företag vilkas värde uppgår till högst £ 10. För sponsring utgår normal mervärdeskatt.

Företag som inte driver någon rörelse i Storbritannien men som blir skattskyldiga för brittisk mervärdeskatt skall nor— malt utse ett ombud eller ställföreträdare för sig i landet.

Utöver mervärdeskatten på reklam i allmänhet har under en kort period i början av 1960-talet funnits en skatt på TV— reklam (Television Advertising Duty, TAD). Skatten utgick med 11 % av vederlaget för annonser i de oberoende reklamfinan— sierade TV—bolagens program. TV-bolagen var skattskyldiga.

Efter att ha ändrats flera gånger under l960— och 1970-talen har denna skatt numera formen av en avgift på den delen av de reklamfinansierade TV—bolagens totala vinst som överstiger det högsta av £ 800 000 och 2,8 % av annonsvederlaget. Skat— tesatsen är 45 % för vinst som härrör från sändningar inom det oberoende televisionssystemet och 22,5 % för vinst som är hänförlig till sändningar utanför detta. För de oberoende lokala radioföretagen har en liknande avgift utgått till

1986.

3.5 Nederländerna

Mervärdeskatt

All reklam är mervärdeskattepliktig. Den som yrkesmässigt tillhandahåller reklamtjänster skall debitera och redovisa mervärdeskatt på inkomsterna av dessa, om tjänsterna har tillhandahållits inom landet. Detta anses vara fallet om

reklamköparen har säte eller verksamhet i Nederländerna.

Om ett utländskt företag tillhandahåller reklamtjänster åt ett holländskt, övergår ansvaret för inbetalning av skatten till det senare företaget för att förenkla uppbörden. Skatte—

underlaget utgörs av vederlaget exklusive mervärdeskatt.

För annonser i tidningar, tidskrifter och andra publikationer som utkommer regelbundet minst tre gånger om året, gäller en reducerad skattesats om 6 %. För annan reklam gäller den

normala skattesatsen, 20 %.

Kommunal skatt

Mervärdeskatten är en statlig skatt. Därutöver kan emellertid

också kommunerna föreskriva om kommunala reklamskatter.

Den kommunala skatten utgår på andra offentliga tillkännagi—

vanden än i tidningar och tidskrifter, såsom affischer, fasta skyltar, ljusreklam, trafikreklam, flygblad osv. Skattskyldig är den som gör tillkännagivandet, alltså vanligen reklamköpa—

ren.

Kommunen kan själv besluta om hur skatteunderlaget skall

fastställas. Den kan t.ex. bestämma att affischer skall be— skattas med utgångspunkt i storleken och ljusreklam på grund

av den tid den visas. Det finns inga regler om hur skattesat—

sen skall bestämmas.

3.6 Italien Den italienska reklamskattelagen skiljer på reklam i massme- dia och affischreklam. Reklam i TV och tidningar är obeskat—

tad medan affischreklamen beskattas.

Ansvaret för erläggandet av skatten delas solidariskt av reklamköparen och den som upplåter reklamplats;

Vid tiden för enkäten övervägdes en lag om TV—reklamskatt.

3.7 Förbundsrepubliken Tyskland

Någon särskild skatt på reklam eller liknande förekommer inte

i Västtyskland. Däremot omfattas reklamen av den allmänna

inkomstskattens regler och av mervärdeskattesystemet.

3.8 USA

Någon särskild skatt på reklam förekommer inte. Reklamkostna— der är fullt avdragsgilla vid inkomsttaxeringen som andra

driftskostnader.

Staten New York har tidigare haft vissa planer på att införa en särskild reklamskatt. Dessa planer skrinlades emellertid eftersom det ansågs strida mot yttrandefriheten att ta ut skatt på reklam. 3.9 österrike

Några federala skatter på reklam finns inte. Reklamskatt kan däremot utgå på grund av delstatliga regler.

Så är t.ex. fallet i Wien. Där beskattas alla offentliga

tillkännagivanden, varmed avses meddelanden i skrift, tryck, bild eller ljud, som exponeras på offentliga platser, dvs.

platser där allmänheten får uppehålla sig, eller som syns från sådana platser.

Privata platser är likställda med offentliga om allmänheten, eventuellt mot ersättning, kan vistas där. Sådana platser är t.ex. affärer, restauranger, teatrar, utställningslokaler

etc .

Wiens trafikmedel anses också vara offentliga platser.

Till de offentliga tillkännagivandena hör också tillkännagi— vanden i radio och TV från andra än TV—bolaget. Skatteplikt föreligger emellertid endast om utsändningen sker på en stu— dio i Wien. TV—företag, vilkas program sänds från annan ort,

men kan tas emot i Wien, är således skattefria.

Utdelningsadress, postnummer och ortnamn (anges alltid när betalningsansvarig saknar eget kundnummer)

Ansvarig uppgiftslämnare och telelon Följesedeln avser Sista inlämningen av

Delinlämning . större sändning

Försändelseslag

Massbrev

Gruppreklam2

Reservrader

kod, vikt per st

(försändelseslag.

och antal anges)

Osorterade

Sorterade på fem siffror och bun— tade på tre siffror

Sorterade på fem siffror och bun— tade till adress- postkontor

Tillägg för ikning1 v Skrymmande försändelser1

Postens

antecknin . ar Sammanlagd viktI k

Förhöjd avgift för hushåll och villaägare3

gruppreklam till

Postens anteckningar. Fylls i endast vid kontant betalning. å-pns, öre

Säckning, massbrev ”

Fylls i endast vid kontant be- talning Tillkommer moms för gruppreklam

roservrad, kod

. Kontant bet

Bl 2003121 (jan 87) Del 1

415

alning

1 Försändelserna skall tas upp även på tillämpliga rader vid kod 450, 460 och 470

? Lokalrabatt för guppreklam tas upp på

3 När utdelning skall ske i annan ordning än i ordinarie veckoperioder. Försändelserna skall tas upp även på tillämplig rad vid kod 410

* Koden kompletteras med de två första siltroma i aktuell försändelsekod. 45, 46 eller 47

""nif'iervid kommutativa,

Tatum Al ' eller .l-mmer ooh'datumewnpel ller inte som kvllto vid kontant bdsm separat kvitto då...)

l '1

- kundnummer (när sådant finns) betalningsansvarigs namn ansvarig uppgiftslämnare och telefon - kryssmarkering för kundtyp (t ex kredit) postadress om kundnummer saknas

Ell 2003121 (jan 87) Del 1

& Anvisningar

W ifyllt exempel på baksidan av del 2. Fält utan skugwltng fylls i av kinden. VAR GOD TEXTA!

sammma [tro/tf cl ”5

FÖLJESEDEL Massbrev och :ru- -reklam Offertnummer

Avsändare (om mn än bemansvnliq)

umar©mgsaausa postmmmer och omomn (unges unna när baiahngsamvang saknar eget kur—cw Ansvarig mpgiflsfdmnare och talelon Ben , LI PCFJJofI

Försändelseslag

osar/PM 5.7 Postens antecknin - ar

Följesadelh avser

Delinlämnlng

ås.

Bomsnr/Uppföllrlingsnr

öre Avgift. kronor

Följesedelsnr

© Sista inlamnhgen av . större sandn'ng Postens antecknmgar. Fylls i endast vid kontant betalning

Massbrev

lade på tre siffror

Sorterade på fem siffror och bm- tade tlll adress- postkontor

"nllågg för vlkning' skrymmande försändelser'

Guppreklamz

Reservrader (försändelseslag kod, vikt per st och antal anges) '

©

Förhöld avgift för gugwsklam tlll hushåll och villaägare

Stickning, massbrev”

Fylls I endast vid kontant be— talnln- Tlllkommer moms för gnippieklam 26 _

' Försändelserna mn las wp ovan 95 lilImpllga rader vid kod 450. 460 och 470

? Lokaiaball lor gimpraklam las upp på reservrad. kad 415 3 Nilmdehhgäallskeimnormäni ordinarie vackoperioder. Faundeluma skall tas uvp Evan på tillämplig vid vid kod 410 ' Koden komlluas med de lvl första sillroma

i aktuell Iorsåndelsekod 45, 46 eller 47

Kontant betalning

Vil

Kredit

PS

Tlsnste. anslag Tlanste, direktbelelande Del 1

nm nr 28

Faktureringsavdeln'nqens antedtninpr

WWW namn bmm

K ,. , imam?”

(

Redwlsnlngscentralens ( . '. exemplar ' 1 ., ',

Del 2 Kundens exemplar

ww ,......

Om följesedel upptar försändelser för vilka offert har lämnats anges offertnumret

Om följesedel upptar försändelser för vilka bonus skall utgå an- ges bonusnumret

Om kundnummer saknas anges post- adress

Om tillstånd finns

att dela upp försän- delserna i flera inläm- ningar markeras detta i tillämplig ruta

Försändelser med samma vikt och for— mal skall anges på samma rad. Ange vikt per styck och antal

Om de förtryckta ra- derna inte räcker till kan reservradema an— vändas. Om kunden har medgetts t ex lo- kalrabatt för grupp- reklam noteras denna på reservrad med kod 415, vikt per styck och antal gruppre- klamsförsändelser för vilka rabatt skall be— räknas. Försändelser- na skall tas upp även på tillämplig rad vid kod 410

Bl 2041.15 (jun 86) Del 1 Postens tryckeri ; 505—86 6-15835

Avsändare (om annan än betalningsansvarig)

Ansvarig uppgiftslämnare och telefon

Avgiftsdelar

Oadresserade posttidningar

Kommissionärsposttidningar

Försändelser

Posttidningar

Tillägg för flygbefordran Bilagans benämning

island, Norge

Avgiftspliktiga tidningsbilagor'

Tidningsexemplar

Adresserade Inrikes Tidningsexemplar posttidningar Danmark. Finland Island, Norge Tidningsexemplar

Tidningsexemplar

Sammanlagd vikt

Försändelsernas omslag Vikt (om den beräknats) 506 _ , Bokföring Utdelnings—llndragningskort 507 .

Inrikes. Danmark, Finland,

Bilagans benämning

Avgiftsfria tidningsbilagor'

Tillägg för säckning Avdrag för särskild sortering rn m

Reservrader Tillägg för svårhanterliga tidningsexemplar

Halvtariffkorsbandl

Diverse tilläggstjänster Diverse avdragstjänster

Fylls i endast vid Tillägg, ej lämnad volymgaranti

Antal

' I förekommande fall med specifikation på baksidan

Kontant betalning Kredit PS

motta för inl

montrollerande tjänsteman. sign

Vikt per st (inkl bil), 9

Lantbrevbärarand %

.!

Faktureringsavdelningens anteckningar

areps sign och klockslag ning

Följesedeln avser

kontant betalning Avdrag för posttidning med samdistributionsrabatt och lantbrevbärarandel Summa adr och oadr ex (koderna 500, 501 och 502)

glänta!

Antal resp vikt

' nr Edition

hela uostbefordrade upplagan . delinlämnlng . sista leverans

Postens anteckningar. Fylls i endast vid kontant betalnin- a-pris, öre Avgift, kr öre

%

inbetalt belopp

Rad nr lm

Hadovisningsnummer vid kontant betalning

[T:stämpel eller J-nummer och datumstämpel (gäller inte

Postens _nteckningar. Fylls | endast vid kontant _etalning Antal V'k' per St Avgift per st Sammanlagd avgiftör

Kronor

Bilagornas benämning

S eclflkation av halvtariffkorsband

Postens anteckningar. Avgift per Försändelsety Vikt per st st Sammanlagd avgift p 1

Kronologisk förteckning

Översyn av utlänningslagsstifmingen. A. Kortare väntan.A. Arbetsolycka - "olycka" eller arbetsmiljöbrott? A Kunskapsövcrföring genom företagsutveckling. UD. Samertltt och sameting. Ju. Provning och kontroll i internationell samverkan. I. Frihet från ansvar. Ju. En ny skyddsbag. Fö. Sverigcinformation och kulturutbyte. UD. Rätt adress. Fi. Öppenhet och minne. U. Civil personal i försvaret. Fö. Handel med optioner och terminer. Fi. Översyn av bostadsrättslagen. Bo. Medborgarkommissionens rapport om Svensk vapenexport. SB. SÄPO-Säkerhetspolisens inriktning och organisa- tion. Ju. Reklamskatten. Fi.

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Medborgarkommissionens rapport om Svensk vapen- export. (15)

J ustitiedepartementet

Samerätt och sameting. (5) Frihet från ansvar. (7) SÄPO-Säkerhetspolisens inriktning och organisation. (16)

Utrikesdepartementet

Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. (4) Sverigeinformation och kultursamarbete. (9)

Försvarsdepartementet

En ny skyddslag. (8) Civil personal i försvaret. (12)

Finansdepartementet

Rätt adress. (10) Handel med optioner och terminer. (13) Reklamskatten. (17)

Utbildningsdepartementet Öppenhet och minne. (11)

Arbetsmarknadsdeparte