RÅ 1999:23

Kammarrätten i Göteborg

J.S. råkade i juni 1989 ut för ett olycksfall i sitt arbete som reparatör varvid han skadade ryggen. Bohusläns allmänna försäkringskassa beslutade i juni 1994 att bevilja J.S. sjukbidrag under tiden juli 1994 - juni 1996, då han skulle genomgå arbetslivsinriktad rehabilitering i form av folkhögskolestudier. Försäkringskassan beslutade vidare att inte bevilja J.S. livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, under studietiden. Som skäl för beslutet anförde försäkringskassan att J.S. inte på grund av arbetsskadan fått en bestående nedsättning av arbetsförmågan.

J.S. överklagade och yrkade livränta under sjukbidragstiden.

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län (1995-06-26, ordförande Joelsson) yttrade: Försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel har, enligt 4 kap. 1 § LAF, sedan den sjukdom som skadan medfört har upphört, rätt till livränta för den inkomstförlust som uppkommer. - Den 1 juli 1993 upphörde rätten till särskild arbetsskadesjukpennning. Den skadade har istället rätt till samma förmåner som vid annan sjukdom skulle ha utgått enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. - Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. J.S. är sedan 1979 anställd som reparatör vid Baggermans AB. I samband med en olyckshändelse på arbetsplatsen i juni 1989 ådrog sig J.S. en ryggskada. Han har därefter besvärats av muskelvärk i ryggen. Hel sjukpenning ha utgått sedan den 22 oktober 1991. Efter noggrann utredning, bl.a. vid Diagnostiskt Center i Kungälv, har J.S. bedömts vara oförmögen att återgå i ordinarie arbete. Arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder har därför vidtagits. Försäkringskassan har i samråd med J.S. och arbetsförmedlingens arbetslivstjänster upprättat en rehabiliteringsplan. Målet för rehabiliteringen är att J.S. skall återgå i arbete. En folkhögskoleutbildning har ansetts vara en lämplig åtgärd. Försäkringskassan har därför beviljat J.S. helt sjukbidrag under villkor att han under sjukbidragstiden studerar vid Ljungskile Folkhögskola. Sjukbidrag utgår sedan den 1 juni 1994. - Länsrätten gör följande bedömning. - Livräntereglerna i LAF syftar till att ge full kompensation för inkomstbortfall vid bestående nedsättning av den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst till följd av arbetsskada. Denna nedsättning skall bedömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av den försäkrade med hänsyn till arbetsskadan, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter. När rätten till arbetsskadesjukpenning togs bort fr.o.m. den 1 juli 1993 uttalades i förarbetena, prop. 1992/93:178 s. 43-44, att principen att en arbetsskada skall ersättas med högre belopp än en annan skada alltjämt skall gälla. Med hänsyn till bl.a. risken för att arbetsskadesjukpenningen verkar rehabiliteringshämmande skall detta dock gälla först sedan en bestående nedsättning av arbetsförmågan, till följd av arbetsskada, har inträtt. - En försäkrad vars arbetsförmåga är varaktigt nedsatt har, enligt 7 kap. 1 § AFL, rätt till förtidspension. Om nedsättningen inte är varaktig men kan antas bestå en längre tid utgår i stället ett tidsbegränsat sjukbidrag. Mot bakgrund av vad som enligt ovan har uttalats i förarbetena bör livränta under sjukbidragstiden endast komma i fråga i fall då rehabiliteringen är avslutad och graden av den försäkrades försörjningsförmåga därmed kan bedömas. - Länsrätten finner att det, i avvaktan på utfallet av den rehabiliteringsåtgärd i from av utbildning som J.S. nu genomgår, inte kan konstateras att hans förmåga att skaffa sig inkomst blivit bestående nedsatt med minst en femtondel. Med hänsyn härtill är han under tiden för rehabiliteringsåtgärden inte berättigad till livränta enligt LAF. - Länsrätten avslår överklagandet.

J.S. överklagade.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksförsäkringsverket ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet.

Domskäl

Kammarrätten i Göteborg (1996-06-06, Jarnevall, Nilsson, referent, Asplund samt nämndemännen Blank och Eriksson) yttrade: Enligt 4 kap. 1 § LAF har försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört, rätt till livränta för den inkomstförlust som uppkommer. I prop. 1975/76:197 anfördes i specialmotiveringen till denna paragraf att livränta skall avlösa sjukpenning såsom ersättning för inkomstförlust då det akuta sjukdomstillståndet har upphört. Beträffande tidpunkten när sjukdomstillståndet anses upphöra föreslogs ingen ändring gentemot äldre praxis. Yrkesskadeförsäkringskommittén redovisade i sitt betänkande (SOU 1975:84 s. 103) i denna fråga ett uttalande av dåvarande Riksförsäkringsanstalten till vägledning för tillämpningen av motsvarande stadgande i 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete av innebörd att sjukdomstillstånd anses fortfara under den tid, under vilken den egentliga sjukdoms- och läkningsprocessen pågår, samt så länge läkarvård eller annan behandling för den skadades återställande erfordras. Frågan om när den tidpunkt inträffat då ett sjukdomstillstånd har upphört har fått särskild betydelse sedan arbetsskadesjukpenningen slopats fr.o.m. den 1 juli 1993. I prop. 1992/93:178 s. 50 angavs bl.a. att kassorna inte torde ha anledning att pröva om en försäkrad ådragit sig en arbetsskada innan fråga om rätt till livränta uppkommit i samband med att en anmäld arbetsskada föranlett ett arbetsbyte med inkomstförlust som följd eller i samband med en förtidspensionsprövning. - Syftet med den lagändring som innebar slopad arbetsskadesjukpenning fr.o.m. den 1 juli 1993 var bl.a. att öka förutsättningarna för att få en försäkrad att medverka i en framgångsrik rehabilitering. Avsikten enligt uttalandena i propositionen var att den som på grund av arbetsskada fått sin arbetsförmåga nedsatt i erforderlig omfattning skulle få sjukpenning från den allmänna försäkringen under sjukdomstid. I de fall en arbetslivsinriktad rehabilitering blev aktuell innebar förslaget att sjukpenningen skulle komma att bytas ut mot i första hand rehabiliteringspenning om förutsättningarna var uppfyllda i övrigt för denna ersättning. Riksdagen (1992/93:SfU 17) anslöt sig helt till de föreslagna ändringarna. Utskottet tillade att den praxis att bevilja livränta under längre utbildningar, som utvecklats, torde ha tillkommit av praktiska skäl. Eftersom en sådan ordning kunde verka rehabiliteringshämmande förutsatte utskottet att regeringen övervägde om lagändring behövdes. - Enligt 7 kap. 1 § lagen om allmän försäkring har en försäkrad vars arbetsförmåga är varaktigt nedsatt rätt till förtidspension. Om nedsättningen inte är varaktig men kan antas bestå en längre tid utgår i stället ett tidsbegränsat sjukbidrag. J.S. har fått sjukbidrag. Hans arbetsförmåga har således av försäkringskassan bedömts vara nedsatt under en längre tid men inte varaktigt. Med hänsyn till ovan återgivna uttalanden anser kammarrätten lika med länsrätten att J.S. i avvaktan på resultatet av ifrågavarande rehabilitering inte är berättigad till livränta enligt LAF. - Kammarrätten avslår överklagandet.

J.S. fullföljde sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till J.S:s talan. Verket anförde bl.a. följande. I förarbetena till de ändringar i LAF, som trädde i kraft den 1 juli 1993 och innebar att arbetsskadesjukpenningen slopades, framhölls bl.a. att principen att en arbetsskada skulle ersättas med högre belopp än en annan skada alltjämt borde upprätthållas. Med hänsyn bl.a. till risken för att en högre ersättning verkade rehabiliteringshämmande föreslogs emellertid att den högre ersättningen skulle gälla först sedan en bestående nedsättning av arbetsförmågan till följd av arbetsskada hade inträtt (prop. 1992/93:178 s. 43 f.). Mot bakgrund av uttalandet, och i analogi med vad Regeringsrätten uttalat i rättsfallet RÅ 1998 ref. 5, borde livränta utges under tid för arbetslivsinriktad rehabilitering, som påbörjats utan att den försäkrade tidigare tillerkänts livränta, endast i de fall det redan vid rehabiliteringens börJ.Stod klart att det inte var möjligt att väsentligen återställa den försäkrades arbetsförmåga genom rehabiliteringen. Handlingarna gav inte stöd för att det vid tidpunkten för försäkringskassans ifrågavarande beslut kunde bedömas om J.S. genom arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder skulle kunna komma att arbeta heltid i annat arbete än som reparatör och därmed kunna få inkomster som motsvarade hans tidigare förvärvsinkomster. Först efter utfallet av rehabiliteringsåtgärderna kunde bedömas om hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete blivit bestående nedsatt med minst en femtondel till följd av arbetsskadan. J.S. borde därför inte tillerkännas livränta för ifrågavarande tid.

Regeringsrätten (1999-05-06, Werner, Rundqvist, Lavin, Hulgaard, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 4 kap. 1 § LAF har försäkrad som till följd av arbetsskada fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel, sedan den sjukdom som förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. I 6 kap. 5 § LAF föreskrivs bl.a. att under tid då den försäkrade genomgår sådan rehabilitering som avses i 22 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom att förvärvsarbeta. Nämnda lagrum i AFL gäller arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstid eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan.

Frågan i målet är om J.S., som av försäkringskassan befunnits berättigad till helt sjukbidrag enligt AFL för en period av två år räknat fr.o.m. den 1 juli 1994, vid sistnämnda tidpunkt uppfyllde det för livränta uppställda kravet på bestående nedsättning av arbetsförmågan sådant detta är uttryckt i 4 kap. 1 § LAF.

Såsom Regeringsrätten konstaterat i rättsfallet RÅ 1998 ref. 5 föranleder bestämmelserna i LAF jämte lagmotiven till slutsatsen att det även efter den lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1993 är möjligt för en försäkrad som uppbär sjukbidrag att samtidigt uppbära livränta enligt LAF. Det för utgången i rättsfallet avgörande var i övrigt att den försäkrade, trots att dennes egentliga sjukdoms- och läkeprocess efter skadan ansågs avslutad, genomgick medicinsk behandling under sjukbidragstiden och att särskild vikt lades vid om och i vad mån behandlingen var inriktad på att den försäkrade skulle kunna återfå sin tidigare arbetsförmåga eller ej.

I nu förevarande mål är situationen en annan än i nämnda rättsfall. J.S. betraktades vid aktuell tidpunkt som medicinskt färdigbehandlad för sviterna efter det år 1989 inträffade olycksfallet och någon påtaglig förbättring av hans kvarvarande smärttillstånd i bl.a. ryggen förväntades inte. På grundval av en omfattande rehabiliteringsutredning bedömdes han dock kunna helt eller delvis återfå sin förvärvsförmåga, om än inte i det yrke han tidigare haft, under förutsättning att han genomgick arbetslivsinriktad rehabilitering i form av studier som beräknades pågå under minst två år.

Redan av lagtexten i 6 kap. 5 § LAF - vilket lagrum behölls oförändrat när sjukpenningreglerna i lagen ändrades den 1 juli 1993 - följer att livränta kan utgå under tid då en försäkrad genomgår arbetslivsinriktad rehabilitering som avses i 22 kap. 7 § AFL. Ytterligare stöd för detta kan hämtas i förarbetena till LAF. I princip gäller dock den begränsningen att livränta inte bör fastställas definitivt, dvs. att utgå tills vidare, förrän den rehabilitering som kan vara lämplig och möjlig i varje särskilt fall har genomförts (prop. 1975/76:197 s. 74). De av Riksförsäkringsverket och underdomstolarna åberopade uttalandena i förarbetena till 1993 års lagändringar kan inte ge anledning till annan ståndpunkt. Någon lagändring företogs inte vare sig beträffande den tidpunkt då sjukdomstillståndet skulle anses upphöra eller annars beträffande förutsättningarna för att erhålla arbetsskadelivränta (se prop. 1992/93:178 s. 44). Det saknas således lagstöd för att hävda att det vid arbetslivsinriktad rehabilitering skulle vara en förutsättning för beviljande av livränta att det måste stå klart att arbetsförmågan inte kan förväntas bli väsentligen återställd genom rehabiliteringen.

Mot bakgrund av det anförda och av vad handlingarna utvisar finner Regeringsrätten att J.S. måste anses ha till följd av arbetsskadan haft sin arbetsförmåga bestående nedsatt i den mening som avses i 4 kap. 1 § LAF och att grund därför inte förelegat att förvägra honom en tidsbestämd livränta enligt LAF under rehabiliteringstid fr.o.m. den 1 juli 1994. Med hänsyn till de uppgifter som framkommit i målet beträffande J.S:s studieförhållanden bör det ankomma i första hand på försäkringskassan att bestämma för vilken tid livräntan skall utges.