SOU 1975:84
Ersättning vid arbetsskada
Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet
Genom beslut den 30 april 1971 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för 50- cialdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att företa en översyn av yrkesskadeförsäkringen m. m. Med stöd av bemyndigandet till- kallade departementschefen den 27 maj 1971 såsom utredningsmän dåvarande chefen för försäkringsrådet, generaldirektören Yngve Samuelsson, dåvarande förbundsjuristen hos Landsorganisationen i Sverige Bert Ahlgren. riksdags- männen Alvar Andersson och Torsten Fredriksson, direktören i Sveriges verk- stadsförening Olof Gustafsson, numera förbundssekreteraren i Svenska metallindustriarbetareförbundet Henry Karlsson och numera biträdande di- rektören i Svenska arbetsgivareföreningen Inge Svensson. Det uppdrogs åt Samuelsson att såsom ordförande leda utredningsarbetet.
Sedan Ahlgren på därom gjord framställning den 5 juli 1973 entledigats från sitt uppdrag tillkallade departementschefen den 1 oktober 1973 om- budsmannen i Landsorganisationen Håkan Walander att i Ahlgrens ställe vara utredningsman.
Såsom experter åt utredningen tillkallades den 27 maj 1971 numera för- säkringsdomaren Lars Dahlström. numera kammarrättslagmannen Leif Ek— berg och numera byråchefen i riksförsäkringsverket Arvo Marits. den 11 juni 1974 numera departementsrådet Lars Grönwall och ombudsmannen i Landsorganisationen Göran Karlsson,den 1 december 1974 biträdande direk- tören i Svenska arbetsgivareföreningen Arne Sandell och den 21 februari 1975 numera t. f. avdelningschefen i riksförsäkringsverket Åke Söderberg.
Byrådirektören i riksförsäkringsverket llmar Norman har biträtt med erfor- derliga kostnadsberäkningar. F.d. överläkaren vid Södersjukhusets yrkes- medicinska avdelning docenten Åke Nyström har medverkat som medicinsk rådgivare vid utformningen av yrkesskadebegreppet.
Den 27 oktober 1971 förordnades numera rådmannen Carl Odencrants att vara sekreterare åt utredningen och byrådirektören i riksförsäkringsverket Jarl-Erik Wallenberg att vara biträdande sekreterare. Experten Ekberg har del- tagit vid utarbetandet av förevarande betänkande. Kammarrättsfiskalen Lars- Göran Hessmark har biträtt vid utformningen av lagförslaget.
Utredningsmännen har antagit benämningen yrkesskadeförsäkringskom- mitten.
I augusti 1972 avlämnade kommittén ett delbetänkande (Ds 5 19723) med förslag till decentraliseringsåtgärder rörande yrkesskadeförsäkringen m. m. Förslaget innebar bl. a. att sjukersättningsärendena enligt yrkesska- deförsäkringslagen i första instans flyttades från riksförsäkringsverket till
de allmänna försäkringskassorna.
Vid sitt fortsatta utredningsarbete har kommittén inriktat sig på sin hu- vuduppgift att göra en fullständig genomgång av hela lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring. [ förevarande betänkande lägger kommitten fram för- slag till en ny lag. Den nya lagen kallar kommittén lag om arbetsskade- försäkring. lett senare betänkande avser kommittén att behandla återstående utredningsuppgifter, vilka gäller frivillig yrkesskadeförsäkring, frågan hur man skall förfara med äldre skadefall vid den nya lagstiftningens införande samt översyn av militärersättningsförordningen och en rad hithörande för— fattningarom ersättningav statsmedel och krigsförsäkringen försjömän. Även översyn av vissa andra författningar med anknytning till det nu framlagda lag- förslaget återstår.
Under förevarande utredningsetapp har samråd ägt rum med riksförsäk— ringsverket, arbetarskyddsstyrelsen och medicinsk expertis på olika områ- den.
Kontakt har vidare tagits med bl. a. skadeståndskommittén. pensions— kommittén, yrkesskadestatistikutredningen och utredningen rörande be— svärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m.
Kommittén har i maj 1974 studerat den norska yrkesskadeförsäkrings- lagstiftningen vid besök på rikstrygdeverket i Oslo. Kontakt har också hållits med den i år tillkallade norska yrkesskadetrygdutredningen.
Under sitt arbete har kommittén efter remiss avgett yttranden över sjukpen- ningutredningens betänkande Beskattade förmåner vid sjukdom och arbets- löshet m. m. (SOU 1972:60), av utredningen rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl. avgivna betänkanden Värnpliktsförmåner (SOU 1972:68). Värnpliktigas ekonomiska och sociala situationer(SOU 1972:69) och Civilför- svarsförmåner (SOU 1973140), skadeståndskommitténs betänkande Skade- stånd vid personskada (SOU 1973:51) samt trafikskadeutredningens betän- kande Tratikskadeersättning (SOU 1974z87).
Kommittén får härmed överlämna betänkandet Ersättning vid arbets— skada.
Förslaget är enhälligt.
Stockholm i oktober 1975.
Yngve Samuelsson Alvar Andersson Torsten Fredriksson Olof Gustafsson
Henry Karlsson Inge Svensson Håkan Wa/ander
/Le[f Ekberg
Carl Odencrants Jarl-Erik Wallen- berg
Innehåll Sammanfattning ............................................ Lagförslag .................................................. l Urredningsuppdraget .................................... 1.1 Utredningsdirektiven .................................. 1.2 Ändrat utgångsläge .................................... 1.3 Till kommittén överlämnade handlingar ................. 2 Några historiska data ................................... 3 Gäl/ande bestämmelser m. m ............................. 3.1 Y rkesskadeförsäkri ngen ................................. 3.2 Den allmänna försäkringen ............................. 3.2.1 Sjukförsäkringen ................................ 3.2.2 Folkpensioneringen ............................. 3.2.3 Tilläggspensioneringen ......................... 3.2.4 Den allmänna försäkringens finansiering .......... 3.3 Samordningsbestämmelser .............................. 3.4 Trygghetsförsäkringen ................................. 3.5 Skadeståndsrätten ...................................... 3.6 Konventioner rörande yrkesskadeförsäkring m. m. ........ 3.6.1 Internationella konventioner om minimistandard inom yrkesskadeförsäkringen .................... 3.6.2 Internationella konventioner om utländska medborga- res likabehandling med ett lands egna medborgare 3.6.3 Konventioner mellan Sverige och vissa andra stater 3.7 Nordisk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring ............. 3.8 Vissa statistiska uppgifter .............................. 4 Allmänna överväganden ................................. 5 Begreppet yrkesskada m.m. ............................. 5.1 Gällande lagstiftning .................................. 5.2 Utvecklingen av lagstiftningen om yrkesskadebegreppet 53 Av kommittén företagen enkät ........................ 5.4 Kommitténs överväganden angående yrkesskadebegreppet .
5.4.1 inledande synpunkter ...........................
9 15 29 29 32 33
35
41 41 46 46 48 51 53 54 54 57 58
58
61 62 63 70
75
81 81 82 88 88 88
5.5
6.2
5.4.2 ' 5.4.3 5.4.4
Begreppet olycksfall i arbetet .................... Färdolycksfall .................................. Begreppet yrkessjukdom ......................... 5.4.4.l Reformkrav ............................ 5.4.4.2 Olika alternativ för yrkessjukdomsbegreppets
utformning ............................. 5.443 Synpunkter på valet av allmän regel eller sjuk—
domsförteckning ........................ 5.4.4.4 Synpunkter på yrkessjukdomsbegreppets av-
gränsning ...............................
Frågor rörande orsakssamband .........................
5.5.1 5.5.2
Utvecklingen till den nuvarande bevisregeln ...... Kommittén .................................... 5.5.2.1 Allmänna överväganden ................. 5.5.2.2 Försäkringsorganens utredningsplikt ....... 5.5.2.3 Farlighetsbedömningen ................... 5.5.2.4 Information om sambandsreglerna ........
Ersättning för inkomst/ör/us/ ............................. Nuvarande ordning .................................... 6.1.1 6.1.2
6.1.3
Ersättning vid sjukdom ........................ Ersättning vid invaliditet ........................ 6.1.2.1 Invaliditetsbedömningen ................ 6.122 Kompensationsnivån .................... 6.1.2.3 Utbyte av livränta till engångsbelopp 6.1.2.4 Omprövning av periodisk förmån ........ 6.1.2.5 Värdesäkring av livräntor ................ 6.1.2.6 Samordning med den allmänna pensionering- en ..................................... Den årliga arbetsförtjänsten ......................
Kommitténs överväganden .............................
6.2.1 6.2.2 6.2.3 6.2.4 6.2.5 6.2.6 6.2.7 6.2.8
6.2.9
6.2.10 6.2.11
6.2.12
Kompensationsnivån ........................... Samordningstiden ............................... Invaliditetsbedömningen ......................... Livräntans bestämmande ....................... Omprövning av livränta ......................... Utbyte av livränta mot engångsbelopp ............ Vårdbidrag .................................... Samordning mellan yrkesskadelivränta och förtidspen- sion ........................................... Huvudprincip om ersättningsunderlaget .......... 6.2.9.1 Sjukpenning ............................ 6.2.9.2 Livränta ................................ Ersättningsunderlagets övre och nedre gräns ..... Uppräkning av ersättningsunderlaget för unga yrkes- skadade ....................................... Ersättningsunderlaget för studerande ............
88 89 89 90
91
92
94 96 96 97 97 99 100 101
103 103 103 103 103 110 111 111 113
114 114 115 115 116 117 122 122 124 126
126 128 129 129 131
133 134
7.1 7.2
9.2
10 10.1 10.2 10.3
11 11.1 11.2
Åldersförmåner vid yrkesskada ........................... Utgångsläget .......................................... Kommitténs förslag ...................................
Ersättning vid döds/all .................................. Livränta till efterlevande ............................... 8.1.1 Ersättningsberättigade personer ................... 8.1.2 Förmånernas storlek ............................ Begravningshjälp .....................................
Yrkesskadeskwddets administration ........................ Nuvarande ordning .................................... 9.1.1 Inledning ...................................... 9.1.2 Yrkesskadeförsäkringen ......................... 9.1.3 Den allmänna försäkringen ...................... Kommitténs överväganden ............................ 9.2.1 Decentralisering till försäkringskassorna ........... 9.2.2 Handläggningen enligt den nya ordningen ....... 9.2.3 Tillsynsverksamheten ........................... 9.2.4 Personella konsekvenser m.m. ..................
Yrkesskadeförsäkringens finansiering ....................... Gällande bestämmelser m.m ............................ Kostnadsutveckling ................................... Finansiering ...........................................
Specialmat/tering ....................................... Förslaget till lag om arbetsskadeförsäkring .............. Förslaget till förordning om arbetsskada framkallad av smitta
137
137 140
143 143 143 147 153
155 155 155 156 157 159 159 161 162 163
165 165 166 167
169 169 190
Sammanfattning
I detta betänkande redovisar yrkesskadeförsäkringskommittén resultatet av sin översyn av huvudförfattningen på yrkesskadeförsäkringsområdet, lagen (1954z243) om yrkesskadeförsäkring (YFL). Betänkandet avser endast den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Frågan om en revision av den frivilliga försäkringen enligt YFL. liksom krigsförsäkringen för sjömän samt mili- tärersättningsförordningen och andra hithörande författningar om ersättning av statsmedel, kommer att behandlas i ett följande betänkande.
Kommitténs förslag innebär att yrkesskadeskyddet även i fortsättningen skall ges inom en fristående socialförsäkringsgren och lagtekniskt regleras i en särskild försäkringslag. Den föreslagna lagen bygger i huvudsak på samma principer som den nuvarande lagen även om betydande förändringar föreslås i åtskilliga avseenden. De förmåner som lagen tillförsäkrar en skadad är till sin typ i stort sett desamma som nu men de har i materiellt hänseende inriktats på att i princip försätta den skadade i samma ekonomiska situation som om han inte skadats. Som en följd av denna målsättning blir skyddet enligt förslaget kraftigt förstärkt. Kommittén har samtidigtsökt att anpassa försäkringsförmå- nerna efter det skydd som andra ersättningsformer, bl. a. trygghetstörsäkring- en,gen
I fråga om yrkesskadeskyddets omfattning föreslås att varje arbetstagare liksom hittills skall vara försäkrad enligt lagen. Släktskap skall inte längre utgöra hinder för försäkringsskydd. Det nuvarande undantaget för vissa familjemedlemmar föreslås således slopat. Likaså utvidgas skyddet för elever till att avse i princip varje elev som efter fullgjord skolplikt bedriver studier. såvida han är berättigad till studiestöd enligt studiestödslagen eller endast på grund av bestämmelse om behovsprövning är utesluten från sådan för- män.
Den föreslagna lagen bygger på grundsatsen att skador till följd av arbetet motiverar en rätt till högre ersättning för uppkommen ekonomisk förlust än andra skador. För avgränsning av lagens tillämpningsområde är det därför väsentligt att yrkesskadebegreppet blir bestämt på sådant sätt att alla skador som kan hänföras till arbetet eller arbetsförhållandena verkligen blir om- fattade av lagen. Bestämningen bör göras så flexibel att den i takt med nya vetenskapliga rön kan fånga in utvecklingen på ett säkert och snabbt sätt. Kommittén föreslår därför att den nuvarande förteckningen över er- sättningsgrundande yrkessjukdomar slopas och att yrkesskadebegreppet i stället avgränsas med en allmän regel av innebörd att varje skada (utöver olycksfall) som uppstått till följd av skadlig inverkan i arbetet skall anses
som yrkesskada. Eventuella farhågor för att en allmän regel skulle kunna innebära oklarhet om försäkringens räckvidd bör inte överdrivas. Tämligen snart utvecklar praxis en rad typfall som ger stadga åt tolkningen. Den föreslagna regeln innebär en icke oväsentlig utvidgning av försäkringens tillämpningsområde. För en del mera svårbedömbara skadefall som förs in under lagen föreslås en strängare bevisregel för fastställande av samband mellan skadlig inverkan och sjukdom. 1 den mån reumatologisk sjukdom eller annan sjukdom i ryggrad eller leder eller psykisk eller psykosomatisk sjukdom inte redan omfattas av YFL—så är fallet om sjukdomen föranletts av olycksfall,ämneellerenergistrålning.vibrationerellerskakningar—skallföror— sakssamband krävas att övervägande skäl talar församband. Eljest gäller nuva— rande lindrigare bevisregel som innebär att samband föreligger såvida inte be- tydligt starkare skäl talar däremot.
I fråga om rätten till sjukvårdsersättning innebär förslaget endast vissa jämkningar i vad nu gäller. Konvalescentvård inom riket föreslås bli cr- sättningsberättigad. 1 överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i lagen om allmän försäkring(AFL)förordas att läkarvård och tandvård bekostas av yrkesskadeförsäkringen endast under förutsättning att vården lämnas genom denoffentliga vårdenelleravläkareellertandläkare som äranslutentill den allmänna sjukförsäkringen.
Livräntans centrala funktion att kompensera för inkomstbortfall renodlas i förslaget genom anknytning till de principer som gäller för invaliditets- bedömningen inom den allmänna försäkringen. Det blir alltså i fortsätt- ningen den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete och inte den medicinska defekten som sådan som grundar rätt till livränta. Till skillnad från den allmänna pensioneringen skall invaliditeten inte bindas till vissa bestämda invaliditetsgrader. Med hänsyn till bl. a. det skydd som trygghetsförsäkringen ger har kommittén inte funnitOskäl att föra in någon särskild rätt till ersättning för lyte och men i den nya lagen. Den nedre gränsen för rätt till livränta föreslås bli satt vid en nedsättning av arbetsförmågan med l/15 mot f. n. 1/10.
Ersättningen för inkomstförlust vid sjukdom och eljest vid nedsättning eller förlust av arbetsförmågan föreslås kraftigt förstärkt. framför allt genom införandet av en IDO-procentig kompensationsnivå. Hel sjukpenning skall alltså motsvara 1/365 av årsinkomsten och livräntan skillnaden mellan den inkomst som den skadade skulle haft om han inte skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Sjukpenning och livränta skall kunna ersätta inkomstförlust upp till samma tak som gäller inom AFL eller 7.5 basbelopp. Som underlag för beräkning av sjukpenning och livränta skall i princip läggas den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL eller. om han inte är sjukpenningförsäkrad. den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt nämnda lag. Ersättningsunderlaget skall dock alltid beräknas till minst 4 500 kr. För för- säkrad som ej fyllt 25 år när skadan inträffade föreslås särskilda regler för beräkning av livränteunderlaget som tar sikte på hans sannolika inkomster vid 25 års åldersom frisk. För studerande skall livränteunderlaget under beräk- nad utbildningstid utgöras av den inkomst som han sannolikt skulle ha fått om han vid tiden då skadan inträffade hade avbrutit utbildningen och börjat för- värvsarbeta. För tid efter utbildningstidens slut skall livränteunderlaget utgö—
ras av den inkomst av förvärvsarbete. som han sannolikt skulle haft om skadan ej inträffat.
Genom anknytning till basbeloppet görs utgående livränta värdebeständig. Kommittén uttalar sig till förmån för att livräntan även görs standardbe- ständig men avstår — med hänsyn till det arbete som pågår inom pensions- kommittén — från att själv lägga fram något förslag i denna fråga. Liksom hittills får livränta på begäran av den försäkrade bytas ut mot engångsbelopp om skäl föreligger till det. Engångsbeloppet skall motsvara den utbytta liv— räntans kapitalvärde enligt särskilda grunder. Ersättning som är av väsentlig betydelse för den försäkrades försörjning skall utgå som livränta. om inte särskilda skäl talar mot det. Vidgade möjligheter till omprövning av beslut om livränta föreslås. om ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet.
Det nuvarande vårdbidraget inom yrkesskadeförsäkringen föreslås slopat. Anledningen är bl. a. utbyggnaden av tilläggsförmånerna till folkpension genom handikappersättningen samt tillkomsten av trygghetsförsäkringen.
Även efterlevandeskyddet föreslås förstärkt. Begravningshjälpen höjs till 30 % av basbeloppet för den månad under vilken dödsfallet inträffade. Efter- levandelivränta till änka och med änka jämställd kvinna föreslås utgå med belopp som motsvarar 45 % av den avlidnes årsinkomst eller 40 % om hon har barn som är berättigat till livränta. Barnlivränta skall i princip mot- svara 20 % av den avlidnes årsinkomst om den försäkrade efterlämnar änka eller med änka jämställd kvinna. I annat fall utgör livräntan 40 % för det första barnet och 20 % för ettvart av de följande. När det gäller änkor under 50 år eller utan barn under 16 år har reglerna utformats efter mönster av motsvarande regler inom folkpensioneringen. Ett system med en successiv avtrappning av skyddet med 1/15 för varje år. som vid mannens död eller den tidpunkt då yngsta barnet fyller 16 år fattas i änkans ålder till 50, föreslås alltså. Detta betyder att en änka som inte har barn under 16 år och som inte fyllt 36 år inte får någon änkelivränta.
Nuvarande rätt för änkling att efter skälighetsprövning få livränta föreslås slopad. Detsamma gäller rätten för frånskild man att få efterlevandelivränta. Däremot överförs den nuvarande rätten för frånskild kvinna att inom ramen för den avlidnes lagstadgade underhållsskyldighet få efterlevandelivränta. Även här uppställs krav på att kvinnan antingen fyllt 36 år vid mannens död eller har barn under 16 år som vid mannens död stadigvarande vistades hos henne eller i anledning av dödsfallet överflyttades till henne. Någon avtrappningsregel med femtondelar föreslås inte eftersom underhållsbidra- gen som regel utgår med jämförelsevis låga belopp och någon nämnvärd tröskeleffekt därför inte uppstår.
Den nuvarande rätten till föräldralivränta förs över till den nya lagen men maximeras till 20 % av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Ingen ändring föreslås i nuvarande system att yrkesskadeförsäkringen skall vara samordnad med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att sjukförsäkringen i princip svarar för sjukvårdsersättning och sjukpenning 1.0. m. 90 dagen efter den då yrkesskadan inträffade. Samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen skall emellertid för- djupas i olika avseenden. Redan har nämnts att invaliditetsbedömningen föreslås följa samma regler som inom förtidspensioneringen. Som redovisas
i det följande föreslås en vidgad samordning i administrativt hänseende. Till detta kommer att samordningen mellan den allmänna pensioneringens förmåner och yrkesskadelivräntor föreslås ske i en omvänd ordning mot vad som nu gäller. Den allmänna försäkringens förmåner — folkpension och tilläggspension — skall alltså såväl när det gäller den försäkrade som hans efterlevande svara för det grundläggande skyddet även i yrkesskadefallen och yrkesskadelivränta skall utgå som ett komplement. Livräntan skall där- vid täcka den del av inkomstförlusten som inte ersätts av allmän pension så att förmånerna sammanlagt motsvarar 100 % av den genom yrkesskadan föranledda inkomstförlusten.
Egenlivräntor föreslås utgå till dess att den skadade fyller 65 år. För att tillförsäkra honom i princip samma åldersförmåner som han skulle haft om han inte blivit skadad föreslås att livränta i viss utsträckning skall bli pensionsgrundande. För att tillgodose sådana yrkesskadade som har dåligt pensionsskydd eller inget pensionsskydd alls föreslås en garantiregel av in- nebörd att livräntan — tillsammans med pensionsförmånen eller. då sådan inte utgår. livräntan ensam — skall utgå med 65 % av sitt bruttobelopp fr. o. rn. den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år och vara livs- varig.
l administrativt hänseende föreslås att yrkesskadeförsäkringen decentra— liseras i sin helhet till de allmänna försäkringskassorna. Därigenom fullföljer man den decentralisering som på kommitténs förslag påbörjades år 1973 i fråga om vissa sjukersättningsärenden. Främst av praktiska skäl förordas att ärenden på vilka äldre bestämmelser fortfarande skall äga tillämpning alltjämt skall handläggas centralt av riksförsäkringsverket. Huruvida dessa ärenden så småningom skall flyttas från verket till någon annan instans är en fråga som enligt kommittén får bedömas sedan viss erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningen. För att garantera en kvalificerad handläggning förordas att ärenden angående livränta till den försäkrade skall avgöras av pensionsdelegation. Detsamma föreslås gälla sjukersättningsärenden då ska- dan inte föranletts av olycksfall.
Frågan om vilken besvärsordning som skall gälla för ärenden enligt såväl äldre som ny lagstiftning behandlas av utredningen rörande besvärsorga- nisationen inom socialförsäkringen m.m.
Försäkringen föreslås finansierad genom årliga arbetsgivaravgifter i över- ensstämmelse med vad nu gäller. Kommitténs förslag medför den närmaste tiden efter den nya lagens ikraftträdande mindre kostnadsökningar. På lång sikt kan kostnadsminskningar på drygt 100 milj. kr. per skadeår beräknas uppkomma. Dessa kan framför allt härledas till slopandet av rätten till liv- ränta vid 65 års ålder och till de nya samordningsreglerna. Genom förslagen om åldersförmåner till de yrkesskadade inom tilläggspensioneringen kom- mer minskningen i realiteten inte att gå ut över de försäkrade. 1 samman- hanget bör man också hålla i minnet trygghetsförsäkringens förmåner i fråga om menersättning. Någon ändring av nuvarande avgiftsuttag föreslås inte.
Genom det nya yrkesskadebegreppet och den nya invaliditetsbedömning- en kommer yrkesskada enligt den föreslagna lagen inte att sammanfalla med yrkesskada enligt gällande lagstiftning. Främst på grund härav har kommittén stannat fören annan benämning av den nya lagens skadebegrepp. nämligen arbetsskada. I överensstämmelse härmed föreslås att den nya lagen
kallas lag om arbetsskadeförsäkring.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977. Nuvarande bestäm- melser skall fortfarande tillämpas på skador som hänför sig till tiden före denna tidpunkt. Frågan hur man i olika hänseenden skall förfara med de äldre skadefallen vid införandet av den nya lagen skall övervägas under det fortsatta utredningsarbetet.
1. Förslag till Lag om arbetsskadeförsäkring
Härigenom föreskrives följande.
1 kap. Inledning
15 Arbetstagare är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag. Arbetsskadeförsäkringen handhas av riksförsäkringsverket, de allmänna försäkringskassorna och de lokala myndigheter som regeringen bestämmer.
25 Med arbetstagare jämställes vid tillämpning av denna lag
1. den som efter fullgjord skolplikt studerar. om han är berättigad till studiestöd enligt studiestödslagen (19731349) eller endast på grund av be— stäm melse om behovsprövning är utesluten från sådan förmån,
2. den som deltager i arbetsmarknadsutbildning som avses i arbetsmarknadskungörelsen
(1966368), arbetsprövning eller arbetsträning som anordnas av staten. kommun eller landstingskommun. praktisk yrkesorientering inom grundskolan eller särskolan, 3. den som från och med kvartalet efter det han har fyllt 16 år undervisas
i särskolans yrkesskola, Regeringen får föreskriva att även annan studerande skall jämställas med
arbetstagare.
2 kap. Om arbetsskada
15 Med arbetsskada förstås i denna lag skada till följd av
1. olycksfall i arbetet. 2, annan skadlig inverkan i arbetet. Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med anställningen.
Skada enligt första stycket 2 som har framkallats av smitta anses som arbetsskada i den mån regeringen föreskriver det.
Zä Vid olycksfall i arbetet skall skada som försäkrad har ådragit sig anses vara orsakad av olycksfallet. om ej betydligt starkare skäl talar mot det. Motsvarande gäller om försäkrad har varit utsatt för annan skadlig inverkan i arbetet. såvida ej annat följer av andra stycket.
Har försäkrad som utsatts för skadlig inverkan enligt 1 åförsta stycket 2 ådragit sig reumatologisk sjukdom eller annan sjukdom i ryggrad eller leder eller psykisk eller psykosomatisk sjukdom, skall sjukdomen anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om övervägande skäl talar för det. Har den skadliga inverkan framkallats av ämne eller energistrålning eller, när det är fråga om sjukdom i ryggrad eller leder. av vibrationer eller skakningar, gäller dock vad som sägs i första stycket.
35 Med skada förstås personskada och skada på protes eller annat sådant hjälpmedel som var i bruk för sitt ändamål.
då Arbetsskada som avses i ] & första stycket 2 anses ha inträffat den dag då skadan visade sig.
3 kap. Ersättning vid sjukdom
Förmåner under samordningstid
] 5 Den som är sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring har vid arbetsskada rätt till samma förmåner från sjukförsäkringen som vid annan sjukdom under en tid av 90 dagar efter det skadan inträffade, dock längst till den dag. då skadan medför rätt till livränta. eller till och med den dag, då rätten till sjukpenning upphör enligt 3 kap. 35 första stycket andra punkten nämnda lag (samordningstid).
25 Är försäkrad som avses i l & ej berättigad till sjukpenning från sjuk- försäkringen, har han under samordningstiden rätt till sjukpenning från är- betsskadeförsäkringen med samma belopp som skulle ha utgått från sjuk- försäkringen, om han hade varit sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962z381) om allmän försäkring. Detta gäller dock ej försäkrad som avses i 1 kap. 2.6 denna lag och ej heller arbetstagare som enligt 3 kap. 16%" första stycket lagen om allmän försäkring har undantagits från rätt till sjuk- penning vid sjukdom.
35 Den som ej är sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän för- säkring har vid arbetsskada rätt att under samordningstiden få samma för- måner från arbetsskadeförsäkringen som skulle ha utgått, om 2 och 3 kap. nämnda lag hade varit tillämpliga på honom.
45. I den mån ersättning ej utgår enligt 1—3 åå ersätter arbetsskadeför- säkringen nödvändiga kostnader under samordningstiden för
1. sjukvård utom riket,
2. tandvård,
3. särskilda hjälpmedel.
Förmåner efter samordningstid
5 € Arbetsskadeförsäkringen ersätter nödvändiga kostnader efter samord- ningstidens slut för ]. läkarvård, tandvård, sjukvårdande behandling som har ordinerats av läkare, sjukhusvård, konvalescentvård, läkemedel, särskilda hjälpmedel.
Haynes—atv
6 & Vid sjukdom, som efter samordningstidens slut med minst hälften sätter ned den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom arbete, utgår sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen.
Saknar den försäkrade förmåga att bereda sig inkomst, utges hel sjuk- penning. I annat fall utges halv sjukpenning.
Hel sjukpenning utgör för dag en trehundrasextiofemtedel av den för- säkrades sjukpenningunderlag enligt 7 &. Sjukpenningen avrundas till när- maste hela krontal.
7 & Sjukpenningunderlag utgöres av
1. för den som när arbetsskadan inträffade var sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (19622381) om allmän försäkring: hans sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 2 & nämnda lag,
2. för den som när arbetsskadan inträffade ej var sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen om allmän försäkring men likväl hade inkomst av för- värvsarbete: den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande in— komst för honom enligt 3 kap. Zä nämnda lag, om han hade varit sjuk- penningförsäkrad när skadan inträffade, dock lägst 4500 kronor,
3. för studerande som avses i 1 kap. 26: hans livränteunderlag enligt 4 kap.
Bestämmelserna i 4 kap. 8 & äger motsvarande tillämpning i fråga om sjuk- penningunderlag. Sjukpenningunderlaget får ej beräknas till högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. 6 5 lagen om allmän försäkring som gällde vid årets ingång.
8 & Sjukpenning för dag då den försäkrade erhåller sjukhusvård eller kon- valescentvård minskas med belopp som sägs i 3 kap. 4ä andra stycket lagen (19621381) om allmän försäkring.
Gemensamma bestämmelser
9 5 Läkarvård och tandvård inom riket bekostas av arbetsskadeförsäkringen under förutsättning att den lämnas inom den offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Konvalescentvård bekostas av arbetsskadeförsäkringen under förutsätt-
ning att den lämnas på konvalescenthem som har tagits upp på förteckning som fastställes av riksförsäkringsverket.
105 1 kostnad för vård m. m. enligt 4 eller 5 & inräknas nödvändiga utgifter för resor.
4 kap. Ersättning vid bestående nedsättning av arbets- förmågan
Allmänna grunder för ersättning
1 & Försäkrad, som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att bereda sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtonde] sedan av skadan orsakad sjukdom upphört, har enligt vad som sägs nedan rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Livränta utgår dock ej om förlusten för år räknat understiger en fjärdedel av basbeloppet.
25 Livränta beräknas på den försäkrades livränteunderlag enligt 5-11 åå och utgår med så stor andel av detta som motsvarar graden av nedsättningen av hans förmåga att bereda sig inkomst genom arbete.
35 Den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom arbete skall bedömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättnings- förhållanden och andra sådana omständigheter. I fråga om äldre försäkrad skall främst tagas hänsyn till hans förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han har utfört tidigare eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom.
4 & Livränta utgår längst till den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år, om ej annat följer av andra stycket.
Från och med den månad som sägs i första stycket utgår livränta endast i den mån den försäkrade icke har rätt till ålderspension enligt lagen (1962:381)om allmän försäkring med belopp som uppgårtill minst 65 procent av livräntebeloppet.
Börjar ålderspension utgå tidigare eller senare än från och med den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år, skall livränta enligt andra stycket utgå med det belopp som skulle ha utgivits, om hel ålderspension hade börjat uppbäras från och med nämnda månad.
Livränteunderlag
5 5 För den som när arbetsskadan inträffade var sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring utgöres livränteunderlaget av hans sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 2 & nämnda lag vid den tid- punkt från vilken livräntan skall utgå.
65 För den som när arbetsskadan inträffade ej var sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (19622381) om allmän försäkring men likväl hade inkomst av förvärvsarbete utgöres livränteunderlaget av den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt 3 kap. 2 & nämn- da lag, om han hade varit sjukpenningförsäkrad när skadan inträffade, dock lägst 4500 kronor.
7 5 Som livränteunderlag får läggas annan högre inkomst av förvärvsarbete än den som anges i 5 eller 6 få, om särskilda skäl talar för det.
85 lnkomst som enligt 11 kap. 7 & lagen (1962:381) om allmän försäkring har undantagits från försäkringen för tilläggspension inräknas i livränteun- derlaget utan hinder av 3 kap. 235 första stycket fjärde punkten samma lag.
95 Hade den försäkrade ej fyllt 25 år när skadan inträffade, skall liv- ränteunderlaget för tiden efter det han uppnår den åldern utgöras av den inkomst som han med hänsyn till sin sysselsättning då skadan inträffade sannolikt skulle ha haft vid 25 års ålder, om skadan ej hade inträffat. Första stycket äger motsvarande tillämpning på försäkrad som när skadan inträffade ej hade fyllt 21 år beträffande livränteunderlaget för tiden mellan 21 och 25 års ålder samt på försäkrad som när skadan inträffade ej hade fyllt 18 år beträffande livränteunderlaget för tiden mellan 18 och 21 års ålder.
105 För studerande som avses i 1 kap. 2å utgöres livränteunderlaget för beräknad utbildningstid av den inkomst som han sannolikt skulle ha fått, om han vid tiden då skadan inträffade hade avbrutit utbildningen och börjat förvärvsarbeta. Livränteunderlaget för tid efter utbildningstidens slut utgöres av den inkomst av förvärvsarbete som den försäkrade sannolikt skulle ha haft, om skadan ej hade inträffat. Livränteunderlag enligt första stycket får ej beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar två gånger basbeloppet för tid före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder och tre gånger basbeloppet för tid från och med 25 års ålder.
11 5 Vid beräkning av livränteunderlag bortses från belopp som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet vid ingången av det år under vilket livräntan skall börja utgå.
Utbyte mot engångsbelopp
12 & Livränta fårefteransökan av den försäkrade helt eller delvis bytas ut mot engångsbelopp, om skäl föreligger till det. Engångsbelopp skall motsvara den utbytta livräntans kapitalvärde enligt grunder som regeringen fastställer.
Ersättning som är av väsentlig betydelse för den försäkrades försörjning skall utgå som livränta, om icke särskilda skäl talar mot det.
Omprövning av livränta
135 Beslutom livräntaskall omprövas,om ändring av betydelse harskett i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Livränta för förfluten tid får dock ej minskas eller dragas in.
5 kap. Ersättning vid dödsfall
Begravningshjälp
1 5 Har försäkrad avlidit till följd av arbetsskada, utgår begravningshjälp med belopp som motsvarar 30 procent av basbeloppet vid tiden för dödsfallet.
Livräntor till efterlevande
25 Har försäkrad avlidit till följd av arbetsskada, utgår livräntor till hans efterlevande enligt bestämmelserna nedan. Uppbar den försäkrade livränta enligt 4 kap. med anledning av förlust av arbetsförmågan till följd av skadan, grundas livränta efter honom på hans egen livränta. Livränta efter annan försäkrad grundas på vad som enligt 4 kap. skulle ha utgjort livränta till honom vid förlust av arbets- förmågan, om sådan livränta skulle ha börjat utgå vid tiden för dödsfallet. Var i detta fall den försäkrades inkomst av förvärvsarbete högre än den sjukpenninggrundande inkomst som skulle ha ingått i hans livränteunderlag, skall detta i den delen i stället grundas på den högre inkomsten, om skäl föreligger till det. Till grund för beräkning av livränta till efterlevande lägges även pension, livränta eller annan ersättning som utgick till den försäkrade med anledning av tidigare arbetsskada, i den mån det är skäligt.
Änka
35 Änka efter försäkrad har rätt till livränta, om hon I. har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, eller
2. hade fyllt 36 år vid den försäkrades död. Upphör rätt till livränta enligt första stycket 1 skall vid bedömning av rätt till livränta enligt 2 anses som om den försäkrade avled vid den tidpunkt, då rätten till livränta enligt 1 upphörde.
4 5 Livränta till änka utgår med belopp som, när den försäkrade efterlämnar barn som har rätt till livränta efter honom enligt denna lag, motsvarar 40 och i annat fall 45 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 5. Livränta enligt 35 första stycket 2 till änka som ej hade fyllt 50 år vid den försäkrades död eller vid den tidpunkt som avses i 35 andra stycket minskas med en femtonde] för varje år som då återstod till 50 års ålder.
5 5 Änkas rätt till livränta upphör, om hon ingår äktenskap eller avsevärd tid lever samman med man under äktenskapsliknande förhållanden. Upp- löses äktenskapet eller upphör sammanlevnaden inom fem år, skall livräntan börja utgå på nytt.
Med änka jämställd kvinna
65 Kvinna, som vid försäkrads död ]. stadigvarande sammanbodde med den försäkrade och hade varit gift med honom eller hade eller haft barn med honom eller var havande med barn till honom eller
2. eljest levde samman med den försäkrade sedan avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden,
jämställes med änka i fråga om rätt till livränta, om varken den försäkrade eller kvinnan var gift.
75 Om kvinna som avses i 65 har rätt till underhållsbidrag från förut- varande make, minskas livräntan till henne med belopp som svarar mot bidraget. Motsvarande gäller om kvinnan som efterlevande till denne har rätt till livränta, pension i annan form än folkpension eller tilläggspension, skadestånd eller annan sådan ersättning som upphör att utgå, om hon ingår nytt äktenskap. Avdrag göres även för livränta efter man med vilken kvinnan tidigare har levt samman under äktenskapsliknande förhållanden.
Frånskild kvinna
85 Var försäkrad vid sin död skyldig att utge periodiskt underhållsbidrag till förutvarande hustru, har hon enligt vad som sägs nedan rätt till livränta med belopp som svarar mot bidraget, om hon I. har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i dennes hem eller hos henne, eller
2. hade fyllt 36 år vid den försäkrades död. Livränta enligt första stycket får, när den försäkrade efterlämnar barn som har rätt till livränta efter honom enligt denna lag, motsvara högst 40 och i annat fall högst 45 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 5.
Bestämmelserna i 3 5 andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om livränta till frånskild kvinna.
Barn
95 Barn till avliden försäkrad har rätt till livränta för tid till och med den månad under vilken barnet fyller 19. år. Om barnet efter den tidpunkten till följd av sjukdom ellerannan dylik orsak ej kan försörja sig, utgårlivräntan även för sådan tid, dock längst till och med den månad under vilken barnet fyller 21 år. _ Hade den försäkrade genom avtal som sägs i 7 kap. 75 andra stycket föräldrabalken åtagit sig att till barn utom äktenskap utge underhållsbidrag
i form av engångsbelopp, har barnet rätt till livränta endast i den mån denna överstiger en livränta som har köpts eller kunnat köpas åt barnet för engångsbeloppet.
Efterlevande makes barn i tidigare gifte eller utom äktenskap jämställes med barn till försäkrad i fråga om rätt till livränta, om barnet stod under makens vårdnad.
105 Livränta utgår till varje barn med belopp som motsvarar 20 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 5, om den försäkrade efterlämnar änka eller kvinna som avses i 65. I annat fall utgör'livränta för ett barn 40 procent av nämnda underlag. Är i sådant fall flera barn berättigade till liv- ränta, ökas procenttalet 40 med 20 för varje barn utöver det första och fördelas det sammanlagda livräntebeloppet lika mellan barnen.
Förälder
115 Förälder till avliden försäkrad som till följd av dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll har rätt till livränta med skäligt belopp, dock högst med belopp som motsvarar 20 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 5.
Gemensamma bestämmelser
125 Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att han har avlidit till följd av arbetsskada, har hans efterlevande rätt till livränta. Såsom villkor för utbetalning av livränta får dock krävas förklaring på heder och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig får sådan förklaring krävas från hans förmyndare. Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv eller ha avlidit av annan orsak än arbetsskada, upphör rätten till livränta.
135 Om flera efterlevande har rätt till livränta efter försäkrad enligt 3, 6 och 8 55 och livräntornas sammanlagda belopp skulle överstiga 45 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 5, sättes livräntorna ned proportionellt så att de tillhopa motsvarar nämnda andel av underlaget. Efterlämnar den försäkrade även barn som är berättigat till livränta efter honom, bytes pro- centtalet 45 ut mot 40.
145 Om samtliga livräntor till efterlevande efter försäkrad sammanlagt skulle uppgå till belopp som överstiger ersättningsunderlag som sägs i 2 F, sättes livräntorna ned proportionellt så att de tillhOpa motsvarar detta un- derlag. Livräntor enligt 3, 6, 8 och _9 55 utgår dock före livräntor enligt 11 5.
6 kap. Särskilda bestämmelser om ersättning
1 5 Är någon som har rätt till livränta enligt 4 eller 5 kap. samtidigt be- rättigad till pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med an- ledning av arbetsskadan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen. I fråga om livränta till den försäkrade tages därvid ej hänsyn till handikappersättning.
Är änka som har rätt till livränta enligt 5 kap. samtidigt berättigad till folkpension i form av ålderspension, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen. Vad nu sagts skall också gälla kvinna som avses i 5 kap. 6 5.
25 Fastställd livränta anknytes till basbeloppet och omräknas vid föränd- ring av detta.
35 Är arbetsgivare författningsenligt skyldig att utge ersättning vid ar- betsskada, har han rätt att i den ordning som regeringen föreskriver erhålla den ersättning från arbetsskadeförsäkringen som för motsvarande ändamål tillkommer den försäkrade eller dennes efterlevande, i den mån ersättningen icke överstiger vad arbetsgivaren har utgivit.
4 5 Försäkrad som på anmodan av allmän försäkringskassa eller med dess samtycke avhåller sig från arbetet i syfte att förebygga att arbetsskada uppstår, återuppstår eller förvärras har rätt att under tiden få skälig ersättning från arbetsskadeförsäkringen, motsvarande högst hel sjukpenning.
55 Under tid då försäkrad är föremål för åtgärd som avses i 4 kap. 25 lagen (1962:381) om allmän försäkring skall hans förmåga att bereda sig inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom att förvärvsarbeta.
6 5 Ansökan om ersättning enligt denna lag skall göras inom sex år, beträffan- de sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser, beträffande be- gravningshjälp från dagen för dödsfallet och beträffande annan ersättning från den dag, då den försäkrade har erlagt det belopp för vilket ersättning begäres. Försum mas detta, är rätten till ersättning förlorad.
75 Bestämmelserna i 16 kap. 11 5 och 20 kap. 3—7 55 lagen (19621381) om allmän försäkring angående indragning och nedsättning av ersättning i vissa fall, återbetalningsskyldighet, preskription, utmätningsförbud och rätt till skadestånd äger motsvarande tillämpning i fråga om ersättning från ar- betsskadeförsäkringen.
7 kap. Försäkringens finansiering
1 5 Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom försäkringsavgifter som är- betsgivare årligen har att erlägga enligt bestämmelserna nedan.
25 Försäkringsavgift utgår på summan av vad arbetsgivaren under året har utgivit som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad. Vid beräkningen av avgiften tages ej hänsyn till ar- betstagare vars lön under året har understigit 500 kronor. Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av sjukt barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning som arbetsgivare äger uppbära enligt 3 kap. 165 lagen (1962:381) om allmän försäkring. Avgift erlägges ej heller för lön som arbetsgivare har utgivit till hemmavarande barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen.
35. Försäkringsavgift utgår efter procentsats som fastställes genom särskild lag. Procentsatsen skall vara avvägd så att avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel täcker
1. ersättningar enligt denna lag samt ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen (19291131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,
2. kostnader som föranledes av lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 253) om försäkring för olycksfall i arbete m.m., lagen (1962z303) om förhöjning av vissa er- sättningar i anledning av yrkesskada m. m. och lagen (1967:919) om vår- desäkring av yrkesskadelivräntor m.m.,
3. förvaltningskostnader,
4. behövlig fondbildning. Med förvaltningskostnader enligt första stycket 3 avses enbart omkost- nader för riksförsäkringsverkets och de allmänna försäkringskassornas verk- samhet beträffande arbetsskadeförsäkringen. Den del av avgifterna som skall anses svara mot förvaltningskostnader fastställes genom särskild lag.
Beslut om procentsats och förvaltningskostnadsandel för visst år skall fattas senast under året dessförinnan. Riksförsäkringsverket skall vart femte år föreslå procentsats och förvaltningskostnadsandel för de sju följande åren, i den mån beslut ej redan har fattats.
45 Om debitering och uppbörd av försäkringsavgift gäller särskilda be— stämmelser. Avgifterna föres till en fond, kallad arbetsskadeförsäkringsfonden, som för- valtas enligt grunder som regeringen fastställer.
8 kap. Övriga bestämmelser
Anmälan om arbetsskada
1 5 Underrättelse om arbetsskada skall omedelbart lämnas till den arbets- givare hos vilken den försäkrade var anställd när skadan inträffade. I fråga om skada som avses i 2 kap. 1 5 första stycket 2 och som har visat sig först efter det den försäkrade har upphört att vara utsatt för inverkan som
har orsakat skadan skall underrättelse lämnas till den arbetsgivare hos vilken den försäkrade senast var utsatt för sådan inverkan. Finns någon som på arbetsgivarens vägnar förestår arbetet, får underrättelsen i stället lämnas till honom.
Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som genom underrättelse enligt för- sta stycket eller på annat sätt har fått kännedom om inträffad arbetsskada är skyldig att anmäla skadan till allmän försäkringskassa enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Nödvändiga utgifter för intyg ersättes av för-
säkringskassan. Är den försäkrade studerande som avses i 1 kap. 2 5, skall vad i denna
paragraf sägs om arbetsgivare gälla rektor eller annan som förestår utbild- ningen.
25 Anmälan enligt 1 5 andra stycket skall göras till den allmänna för- säkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 45 lagen (1962:381) om allmän försäkring. Är den skadade icke och skulle han ej heller under nämnda förutsättning ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa, skall an- mälan göras till försäkringskassa i den ort där skadan har inträffat ellervisat sig. Kan ej med stöd av vad här sagts avgöras till vilken försäkringskassa ärendet hör,skall anmälan görastill Stockholmsläns eller, närdetgällersjöman,till Gö- teborgs allmänna försäkringskassa.
Uppgiftsskyldighet m. m.
3 5 Den som har rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av riksförsäkringsverket lämna de uppgifter som är av be- tydelse för tillämpningen av denna lag. Är den förmånsberättigade omyndig, skall uppgifterna lämnas av hans förmyndare.
45 Myndighet och arbetsgivare är skyldiga att på begäran lämna försäk- ringsdomstolen, riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokal myndighet som avses i 1 kap. 1 5 andra stycket uppgift om namngiven person rörande förhållande som är av betydelse för tillämpningen av denna lag. Arbetsgivare är även skyldig att lämna sådan uppgift om arbetet och arbetsförhållandena som behövs för att bestämma ersättningsbelopp.
55 Försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket och allmän försäkrings- kassa har, i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt denna lag, rätt att hos myndighet som har att utöva tillsyn över arbetsgivares verk— samhet begära undersökning av arbetsförhållanden eller att, om särskilda skäl föreligger, själva företaga sådan undersökning.
65 Riksförsäkringsverket och allmän försäkringskassa får i ärende angå- ende arbetsskadeförsäkring begära att tingsrätt håller förhör med vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran med den som saken rör. Ingen är skyldig att inställa sig vid annan tingsrätt än den inom vars domkrets han vistas. Om förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om bevisupptagning utom huvudförhandling. Ersättning till den som har
inställt sig för att höras utgår med skäligt belopp som rätten bestämmer och utges av den myndighet som har begärt förhöret.
75 Den som har tagit befattning med ärende enligt denna lag får ej obe- hörigen röja eller nyttja vad han därvid har erfarit om yrkeshemlighet, ar- betsförfarande eller affärsförhållande.
Bestämmande och utbetalning av ersättning
85 Allmän försäkringskassa skall så snart det kan ske bestämma den er- sättning som skall utges. Kan det icke utan omgång avgöras om ersättning bör utgå men föreligger sannolika skäl till det, skall ersättning utges för tid intill dess slutligt beslut har fattats. Kan ej belopp som skall utgå som sjukpenning eller livränta bestämmas, utges skäligt belopp. Ersättningarna utges utan återbetalnings- skyldighet, om det sedermera bestämmes att ersättning ej skall utgå eller utgå med lägre belopp.
95 Ärende angående livränta till den försäkrade och i annat ärende upp- kommen fråga huruvida den försäkrade har ådragit sig arbetsskada enligt 2 kap. 1 5 första stycket 2 skall i försäkringskassa avgöras av pensions- delegation.
105 Ersättning betalas ut i den ordning som regeringen föreskriver. Bestämmelserna i 16 kap. 12 och 13 55 lagen (1962:381) om allmän för- säkring angående utbetalning till annan än den förmånsberättigade och utbe- talning utom riket äger motsvarande tillämpning i fråga om ersättning från ar- betsskadeförsäkringen.
A nsvarsbestämme/ser
11 5 Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 1 5 andra stycket dömes till böter. Till samma straff dömes arbetsgivare som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 4 5.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande i uppgift som skall lämnas enligt denna lag dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Besvär m. m.
125 Bestämmelserna i 20 kap. lagen (19621381) om allmän försäkring angå- ende besvär samt annan överprövning hos riksförsäkringsverket och försäk- ringsdomstolen äger motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag.
.
13 5 Bestämmelsen i 18 kap. 2 5 lagen (l962:38l)om allmän försäkring angå- ende riksförsäkringsverkets tillsyn över de allmänna försäkringskassorna äger motsvarande tillämpning i fråga om kassornas befattning med arbetsskadeför- säkringen.
_ w_tvwc ___-___—
145 Regeringen får träffa överenskommelse med främmande makt om ut- sträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från lagens be- stämmelser.
]. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977, då lagen (1954z243) om yr- kesskadeförsäkring skall upphöra att gälla. Den gamla lagen gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före den nya lagens ikraftträdande samt i fråga om senare inträffad skada som har orsakats av annan inverkan än olycksfall, om den försäkrade icke efter ikraftträdandet har varit utsatt för sådan inverkan
som orsakat skadan. 2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya be- stämmelsen.
2. Förslag till Förordning om arbetsskada framkallad av smitta
Härigenom föreskrives följande.
Som arbetsskada enligt 2 kap. 1 5 första stycket 2 lagen (1976100) om arbetsskadeförsäkring anses
1. genom smitta framkallad sjukdom som har ådragits i sysselsättning vid laboratonum där arbete med smittämnet bedrives,
2. allmänfarlig sjukdom som avses i smittskyddslagen (19682231), resi- stenta stafyhkockinfektioner, erysipeloid, kokoppor, mul- och klövsjuka, rots, trichofvti, tularemi samt undulantfeber. om sjukdomen har ådragits i arbete vid sjukvårdsinrättning eller i annat arbete vid behandling, vård eller omhändertagande av smittförande person eller vid omhänderhavande av smittförande djur eller material.
Denna föiördning träderi kraft den 1 juli 1977, då kungörelsen (19541644) med föreskrifterenligt 6 5 första stycket c) lagen om yrkesskadeförsäkring skall upphöra att gälla. Kungörelsen gäller fortfarande i fråga om skada som har in- träffat före fdordningensikraftträdande samt i frågaom skadasom harinträffat senare, om den försäkrade icke efterikraftträdandet har varit utsatt för sådan in- verkan som orsakat skadan.
1 Utredningsuppdraget
1.1. Utredningsdirektiven
Yrkesskadeförsäkringskommitténs direktiv framgår av vad chefen för so- cialdepartementet anförde till statsrådsprotokollet den 30 april 1971 i sam- band med att departementschefen bemyndigades tillkalla utredningsmän för utredningen.
.Efter att översiktligt ha redogjort för socialförsäkringens utveckling i vårt land och konstaterat att den vid ingången av år 1955 genomförda sam- ordningen mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen — en samordning som betecknas såsom rationell samtidigt som den innebar förbättring at yrkesskadeskyddet för de försäkrade — uttalar departements- chefen, att problemen i fråga om samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna pensioneringen visat sig svårlösta. Departementschefen betecknar de nuvarande samordningsreglerna i detta hänseende som pro- visoriska och uttalar att samordningen av förmånernas bruttonivå inte alltid ger ett i sak iillfredsställande resultat. Avsaknaden av en mera djupgående samordning har dessutom medfört bl. a. att bedömningen av ett och samma skadefall sker enligt skilda grunder inom yrkesskadeförsäkringen och den allmänna pensioneringen. Detta är ett skäl till att skaderegleringen inom yrkesskadeförsäkringen hittills inte kunnat decentraliseras till de allmänna försäkringskassorna såsom skett inom övriga socialförsäkringsgrenar.
Härefter berör departementschefen yrkesskadeutredningens år 1966 fram- lagda betänkande som innefattade ett förslag till yrkesskadelag, vilket byggde på principen att ersättningsformerna inom den allmänna försäkringen skulle i första hand svara även för försäkringskyddet vid yrkesskada, och anför följande:
Ställningstagandet i prop. 1967zl47 till yrkesskadeutredningens förslag innebar inte någon ändring i den principiella inställningen att yrkesskadeförsäkringen på längre sikt bör bringas att i högre grad smälta samman med den allmänna försäkringen.
Den allmänna försäkringens förmåner bör i framtiden — i motsats till vad nu gäller — vara de grundläggande även i yrkesskadefallen och speciella yrkesskadeförmåner utgå där det är särskilt motiverat. Inom ramen för ett bibehållande tills vidare av yrkesskadeförsäkringen som en fristående socialförsäkringsgren kan grunden läggas för en sådan framtida sammansmältning genom åtgärder som förbättrar samordningen med socialförsäkringen i övrigt. Som jag förut antytt föreligger särskilt när det gäller invaliditetsbedömningen väsentliga skillnader mellan yrkesskadeförsäkringens regler och reglerna om förtidspension inom den allmänna pensioneringen — skillnader som
har utgjort hinder för en rationell samordning av dessa socialförsäkringsgrenar. För- utsättningarna för att undanröja dessa skillnader bör undersökas från de utgångs- punkter jag här angivit. En översyn av yrkesskadeförsäkringen bör också — mot bak- grunden bl. a. av krav som framförts från fackligt håll — omfatta frågan om en ut- byggnad av yrkesskadeförsäkringens förmåner i enlighet med vad som anförs i det följande. I detta sammanhang bör även utarbetas förslag till en överflyttning av yr- kesskadeärendena i första instans från riksförsäkringsverket till försäkringskassorna. Jag förordar att särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda dessa frågor.
Departementschefen redogör sedan för den skillnad som råder vid be- dömningen av rätten till förtidspension inom den allmänna pensioneringen och rätten till livränta inom yrkesskadeförsäkringen. Han erinrar också om att utslagsgivande vid bedömningen av rätten till förtidspension inom den allmänna pensioneringen är den reella nedsättning som kan anses fö- religga i den försäkrades förmåga att i allmänhet bereda sig inkomst av arbete. I fråga om yrkesskadeförsäkringen anför departementschefen föl- jande:
Vid bedömningen i vad mån en yrkesskada medför rätt till livränta inom yrkes- skadeförsäkringen fästs däremot i allmänhet större avseende vid den rent fysiska defekten än vid dess konsekvenser för den skadades förvärvsförmåga. Därvid tillämpas i de okomplicerade fallen en schablonmässig bedömning efter en skala med f.n. 24 olika invaliditetsgrader.
Verkan av yrkesskadeförsäkringens regler har blivit att de ojämförligt flesta liv— räntefallen avser mycket låga invaliditetsgrader. Av de ett år beviljade livräntorna brukar hälften avse invaliditetsgrader under 20 % och bara en tiondel invaliditetsgrader på 50 % och däröver. Undersökningar har vidare klarlagt att den i livränteärendet fastställda invaliditeten endast i begränsad utsträckning svarar mot en förvärvsmässig invaliditet. Tvärtom kan enligt dessa undersökningar de i lindrigare grad yrkesskadade oftast fonsätta sitt arbete utan att någon faktisk nedsättning av förvärvsförmågan visar sig.
Av vad jag nu anfört framgår att yrkesskadelivräntorna för den övervägande delen yrkesskadade, nämligen de med lindrigare skador, faktiskt kommit att helt eller delvis bli något annat än kompensation för ett inkomstbortfall. De utgör snarast en kom- pensation för särskilda utgifter som den yrkesskadade kan få vidkännas och för olä- genheter och besvär av skiftande slag, eller m. a. o. en ersättning för lyte eller sta- digvarande men av annan art. Det bör vara en uppgift för utredningen att överväga hur dessa bägge funktioner hos yrkesskadelivräntorna lämpligen kan skiljas åt.
Livräntans centrala funktion att kompensera för inkomstbortfall vid invaliditet bör renodlas genom anknytning till de principer som gäller för bedömningen inom den allmänna försäkringen. Livräntan bör alltså, i likhet med förtidspension, grundas på den reella nedsättning i den föisäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom för- värvsarbete som yrkesskadan gett upphov till. Den princip som gäller inom den all- männa försäkringen att nedsättningen av förvärvsförmågan måste uppgå till minst 50 % för att berättiga till pension kan emellertid inte få motsvarande tillämpning i fråga om rätt till yrkesskadelivräntä. Vid utformningen av reglerna måste givetvis beaktas den förändring i förutsättningarna som inträder i och med att ersättning för lyte eller annat men skiljs ut ur livränta.
Ibland visar sig en nedsättning i arbetsförmågan inte klart i direkt anslutning till den inträffade yrkesskadan utan först senare. I reglerna för en invaliditetsbedömning efter inkomstbortfallsprincipen måste ligga att en omprövning av avgörandet i ett livränteärende sker när en försämring senare inträffar i den skadades förvärvsförmåga. Utredningen bör särskilt uppmärksamma de problem som uppstår då inkomstbortfallet
inträder lång tid efter skadetillfället. Frågan i vad mån ersättningen vid lägre in- validitetsgrader kan utgå i form av engångsbeIOpp i stället för som livränta bör också uppmärksammas.
Med ett särskiljande av livräntereglernas nuvarande funktioner anser de- partementschefen att en grund tillskapats för en mera rationell samordning av ersättningarna med den allmänna försäkringens förmåner.
Departementschefen övergår härefter till yrkesskadelivräntornas kompen- sationsnivå och anför — efter att först ha redovisat hur livränta beräknas — följande:
Enligt min mening bör kompensationsnivån efter yrkesskadan avgöras av skadans svårighetsgrad och inte som nu påverkas av den omständigheten att ersättningen utgår från två olika socialförsäkringar. Riktpunkten bör vara att åstadkomma en sådan höjning at yrkesskadeförsäkringens ersättningsnivå att den skadade i alla yrkesska- defall får i stora drag samma kompensation som nu totalt utgår i de fall då sam- ordningsreglerna tillämpas. Detta leder till förbättrade förmåner i sådana yrkesskadefall där förtidspension från den allmänna försäkringen inte utgår.
Förtidspension inom den allmänna försäkringen utgår till 67 års ålder eller tills den dessförinnan avlöses av ålderspension. Yrkesskadelivränta är däremot som regel livsvarig med en reduktion av beloppet med en fjärdedel från 67-årsålderns inträde. En bedömning av de nuvarande bestämmelserna avseende yrkesskadelivränta bör ingå i de sakkunnigas överväganden angående utformningen av samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna pensioneringen. Som en riktpunkt bör upp- ställas att en yrkesskadad efter uppnående av pensionsåldern tillförsäkras samma åldersförmåner som han skulle ha fått om han inte blivit skadad.
Det framhålls vidare att en omläggning av samordningen mellan yrkes- skadeförsäkring och allmän pensionering leder till en ökad kostnadsbelast- ning på den allmänna pensioneringen. Principen bör emellertid vara att kostnader som blir följden av en yrkesskada skall slutligt täckas av yr- kesskadeförsäkringen. De sakkunniga bör föreslå de ändringar i finansie- ringsreglerna för yrkesskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen som behövs för att genomföra denna princip på ifrågavarande område.
Utredningen har att i sin översyn även pröva den frivilliga försäkringen. Därvid bör särskilt de problem som sammanhänger med samordningen med den allmänna försäkringen beaktas.
I fråga om yrkesskadeförsäkringens administration ger departementsche- fen först en redovisning av det år 1970 framlagda betänkandet (Ds S 1970:1) angående yrkesskadeförsäkringens administration och fortsätter:
Utredningsförslaget har gett upphov till tvekan hos vissa remissinstanser som uttalat sig för en decentralisering av yrkesskadeärendena till försäkringskassorna utan om— gången över en särskild yrkesskadekassa. Kommer en sådan reformering av yrkes- skadeförsäkringen som jag nu skisserat till stånd, bör det finnas förutsättningar för en generell decentralisering av yrkesskadeärendena i första instans från riksförsäk- ringsverket till försäkringskassorna. I uppgifterna för de sakkunniga bör ingå att lägga fram förslag i detta avseende.
Remissyttrandena från försäkringsdomstolen, försäkringsrådet och riksförsäkrings- verket över betänkandet om yrkesskadeförsäkringens administration ger emellertid vid handen att partiella decentraliseringsåtgärder på olika områden kan vara möjliga att genomföra som en första etapp relativt snart, innan de materiella reglerna inom yrkesskadeförsäkringen har reformerats. Skaderegleringen i första instans i sjuker—
sättningsärenden, dvs. frågor om sjukpenning och frågor om ersättning för kostnader för läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård, sjukgymnastisk behandling och läkemedel har nämnts som ett möjligt sådant område. Dessa sjukersättningsärenden sysselsätter 140 av de totalt 210 tjänstemännen på riksförsäkringsverkets yrkesskadeavdelning. De sakkunniga bör undersöka möjligheterna till sådana decentraliseringsåtgärder och i den mån det befinns lämpligt lägga fram delförslag i detta avseende innan arbetet i övrigt slutförts. Samråd bör i de administrativa frågor jag nu berört äga rum med riksförsäkringsverket.
En fråga som har nära samband med de nyss nämnda är frågan om försäkringsrådets fortsatta verksamhet. I betänkandet om yrkesskadeförsäkringens administration fo- reslogs att försäkringsrådet skulle upphöra med sin verksamhet samtidigt som den allmänna yrkesskadekassan trädde i funktion och att riksförsäkringsverket skulle er- sätta försäkringsrådet som mellaninstans inom yrkesskadeförsäkringen. I det läge frågan nu kommit synes försäkringsrådet böra bestå till dess en generell decentra— lisering av handläggningen av yrkesskadeärendena i första instans till försäkrings- kassorna blivit genomförd.
Vid sidan av det som nu anförts - fortsätter direktiven — bör de sakkunniga göra en fullständig genomgång av hela lagstiftningen om yrkesskadeför- säkring. De sakkunnigas arbete bör resultera i förslag till en ny lag om yrkesskadeförsäkring. Under utredningen bör särskilt beaktas det utred- ningsarbete som samtidigt pågår inom pensionskommittén avseende när- liggande frågor inom den allmänna pensioneringen, såsom förutsättning- arna för rätt till pension och standardsäkring av utgående förmåner. Sam- råd bör även äga rum med 1966 års skadeståndskommitté. Vidare bör beaktas sjukpenningutredningens arbete.
En reviderad lagstiftning om yrkesskadeförsäkring bör ej tillämpas på skadefall som inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Kom- mittén har att särskilt överväga frågan hur man i olika hänseenden bör förfara med de äldre skadefallen. Direktiven avslutas med följande utta- landen:
Kring yrkesskadeförsäkringen grupperar sig olika ersättningsanordningar, som byg- ger på samma principer som denna.
Jag åsyftar här krigsförsäkringen för sjömän och en rad författningar om ersättning av statsmedel, framför allt militärersättningsförordningen. Den översyn av yrkes- skadeförsäkringen som jag förordat bör omfatta även dessa ersättningsanordningar. Vid översynen av militärersättningsförordningen bör de sakkunniga samråda med den utredningsman som försvarsministern tillkallat för att företa utredning rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m.fl. Under utredningsarbetet bör beaktas de internationella konventioner om yrkes- skadeförsäkringens område som vårt land ratificerat.
1.2. Ändrat utgångsläge
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Privattjänstemannakartellen (PTK) träffade den 16 maj 1974 en över- enskommelse om trygghetsförsäkring vid yrkesskada (TFY). Till TFY anslöt sig också andra arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Trygghetsförsäk- ringen jämte en liknande försäkring på det statliga avtalsområdet står i och med detta öppen för i princip alla anställda på arbetsmarknaden. Genom
dessa försäkringar måste frågan om menersättning anses ha fått en lösning som innebär en fullgod kompensation för de skadelidande. Mot bakgrund av den situation som således uppkommit har kommitten, sedan samråd skett med socialdepartementet, inriktat sitt arbete på att åstadkomma en fullgod kompensation i yrkesskadeförsäkringen för in- komstbortfall vid yrkesskada.
Vägledande vid detta arbete har bl.a. varit ett uttalande av chefen för socialdepartementet i prop. (1973146) ang. utformningen av beskattad sjuk- penning, m. m., vilken sedermera antogs av riksdagen. Departementschefen anförde att någon självrisk inom försäkringsskyddet vid sjukdom inte borde föreligga i vissa typer av fall. Han åsyftade därvid främst de fall som gäller skador i arbete. I samförstånd med socialdepartementet har det framstått som naturligt att kommittén vid utformningen av den framtida lagstift- ningen om försäkringsskyddet för inkomstbortfall vid yrkesskada tog utgångspunkt i det återgivna uttalandet och bedrev sitt arbete med sikte på att åstadkomma en försäkring som så långt möjligt ger fullständig kom- pensation för inkomstbortfallet vid yrkesskada.
1.3. Till kommittén överlämnade handlingar
För att beaktas vid fullgörandet av kommitténs utredningsuppdrag har che- fen för socialdepartementet överlämnat
framställning den 21 oktober 1970 från Svenska Pappersindustriarbeta- reförbundet till chefen för socialdepartementet angående full kompensation för inkomstbortfall vid yrkesskada,
framställning den 3 mars 1971 från statstjänstemannaförbundets repre- sentant inom utrikesförvaltningen till chefen för socialdepartementet an- gående möjlighet för statsanställda med tjänstgöring utomlands att teckna frivillig yrkesskadeförsäkring,
framställning den 2 augusti 1971 från privatperson till socialdepartementet angående samordning av yrkesskadelivränta och fönidspension samt skat- tefrihet för livräntor i vissa fall,
framställning den 29 september 1971 från Sveriges Förenade Studentkårer till Konungen angående rätt för studerande till ersättning från yrkesska- deförsäkringen under samordningstiden,
framställning den 26 oktober 1971 från rikspolisstyrelsen till chefen för socialdepartementet angående tillämpning av YFL vid inokulationshepatit hos personal vid bl.a. polisväsendet,
framställning den 29 juli 1973 från Svenska Fabriksarbetareförbundet till chefen för socialdepartementet angående tillämpningen av övergångsbestäm- melserna till lagen (19671916) angående ändring i YFL,
framställning den 27 mars 1974 från Svenska Fabriksarbetareförbundet till chefen för socialdepartementet angående utvidgning av yrkesskadebe- greppet,
framställning från Svenska Kommunalarbetareförbundet vilken inkommit den 13 januari 1975 till chefen för arbetsmarknadsdepartementet angående Sjukhussjukan,
framställning den 13 februari 1975 från rikspolisstyrelsen till justitiede- partementet angående inokulationshepatit hos poliser och laboratorieper- sonal, samt
framställning den 7 april 1975 från Svenska Fabriksarbetareförbundet till chefen för socialdepartementet angående hepatit.
Kungl. Maj:t har till kommittén överlämnat andra lagutskottets utlåtande 1970:79 i anledning av två motioner rörande samordningen mellan yrkesskadelivränta och sjukpenning vid skaderecidiv,
socialförsäkringsutskottets betänkande 1974: 14 i anledning av tre motioner angående vidgad rätt till ersättning för hörselskador i arbetet, möjlighet för studerande att få ersättning från yrkesskadeförsäkringen under sam- ordningstiden och ändring i reglerna angående beräkning av livränta, samt
socialförsäkringsutskottets betänkande 1975:7 i anledning av motioner om sjukhussjuka och åldersförmåner.
Till kommittén har vidare inkommit ett flertal skrivelser från myndig- heter, enskilda personer samt fackliga och andra organisationer. I huvudsak har skrivelserna innehållit synpunkter på samordningen mellan yrkesskade— försäkringen och den allmänna försäkringen samt yrkessjukdomsbegreppet.
De ombordanstålldas organisationer inom sjöfartsnäringen har uppvaktat kommittén angående viss utvidgning av yrkesskadeskyddet för sjömän.
2 Några historiska data
Redan tidigt vann i vårt land liksom i många andra länder den tanken insteg, att skyddet mot följderna av skador som inträffat i arbetet inte borde lämnas genom den allmänna samhälleliga hjälpen, dvs. av den då- varande fattigvården. ] stället ansåg man att arbetsgivaren borde vara skyldig att svara för skador som i arbetet drabbar arbetstagarna eller med andra ord att produktionen skall bära kostnaderna för dessa skador.
Den först gällande lagstiftningen, som gav skydd mot de ekonomiska följderna av skador som inträffat i arbetet, var 1901 års lag angående er- sättning för skada till följd av olycksfall i arbetet. Denna lag var inte i första rummet en försäkringslag utan huvudsakligen en lag om skyldighet för arbetsgivare, som utövade vissa i lagen närmare angivna verksamheter, att själv direkt utge ersättning till arbetstagare som skadades genom olycks- fall i arbetet. Lagen gav emellertid arbetsgivaren möjlighet att, om han föredrog det, befria sig från denna ersättningsskyldighet genom att försäkra sina arbetstagare i den då nyinrättade riksförsäkringsanstalten (RFA). Er- sättning enligt lagen — i form av sjukhjälp, livränta vid invaliditet och till efterlevande samt begravningshjälp — utgick med enhetliga belopp, obe- roende av den skadades arbetsförtjänst. Beloppen var låga.
Ersättningssystemet enligt 1901 års lag utformades i anslutning till ska- deståndsrätten. Vad som initierade lagstiftningen var dock behovet av skydd för den svagare parten i ett arbetsavtalsförhållande. Ändamålet med lag- stiftningen var att i den utsträckning som bedömdes socialt motiverad ge trygghet mot inkomstbortfall i anledning av skada under arbetet. Denna skyddssynpunkt har under utvecklingens gång alltmer accentuerats.
1901 års lag ersattes år 1916 av en lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete. Genom den nya lagen (OL), som trädde i kraft den 1 januari 1918; blev försäkringen till sitt väsentliga innehåll obligatorisk. Den grundades på arbetsgivarens försäkringsplikt och omfattade med några få undantag alla arbetstagare. De viktigaste ersättningarna enligt lagen, sjukpenning och livränta, bestämdes med utgångspunkt i den skadades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället. Den maximala årliga arbetsförtjänst som fick beaktas utgjorde vid lagens ikraftträdande 1 800 kr. men höjdes successivt och ut- gjorde vid lagens upphörande 7 500 kr. Det nya beräkningssättet för sjuk- penning och livränta kom att innebära väsentliga materiella förbättringar. Försäkringen skedde antingen i RFA eller i något av de ömsesidiga för- säkringsbolag (socialförsäkringsbolag) som bildats av arbetsgivare för ända- målet.
OL gällde t. o. m. utgången av år 1954. Under sin giltighetstid blev emel— lertid lagen föremål för många ändringar, varje gång i för arbetstagarna förmånlig riktning. År 1929 tillkom som en biförsäkring till OL lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar (YL), en lag som efter hand utvidgades i åtskilliga avseenden. OL och YL ersattes år 1954 av den nu gällande lagen om yrkesskadeförsäkring (YFL), som trädde i kraft den 1 januari 1955.
YFL kom att innebära en utvidgning av försäkringens omfattning. Ur personell synpunkt kom vissa anhöriga som tidigare varit undantagna från försäkringen att omfattas. Vidare blev försäkringen tillämplig på förvärvs- arbete som utfördes i det egna hemmet. Yrkessjukdomarna blev i väsentligt ökad omfattning ersättningsbara. Den viktigaste nyheten i detta avseende innebar att sjukdomar som orsakats av arbetet och framkallats genom in- verkan av något ämne alltid skulle omfattas av försäkringen och alltså inte som enligt den tidigare YL bara om ämnet fanns upptaget i en i lagen fastställd förteckning. Maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten som skulle ligga till grund för beräkning av sjukpenning och livränta höjdes. Sjukpenningskalan anknöts till den skala som tillämpades inom den nya sjukförsäkringen. I fråga om efterlevandeersättningen skedde en utvidgning av personkretsen och höjning av de gällande maximi- och minimibeloppen. Sålunda utsträcktes möjligheten till livränta för barn till avliden yrkesskadad från 16 år till högst 21 år. En annan nyhet var att ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde med den avlidne under äktenskapslik- nande förhållanden, fick rätt till livränta. Den nya yrkesskadeförsäkringen gav även möjligheter att teckna frivillig försäkring.
Samtidigt med att olycksfallsförsäkringen i fortskridande takt byggts ut hade arbete pågått med att få till stånd en allmän och obligatorisk sjuk- försäkring, genom vilken för den stora gruppen förvärvsarbetande skydd skulle skapas även! vid annan sjukdom än sådan som föranletts av någon i arbetet inträffad händelse. Detta arbete resulterade i lagen (1947: 1) om allmän sjukförsäkring. Lagen trädde dock inte i kraft förrän den 1 januari 1955, dvs. samtidigt med YFL. och då med ett väsentligt ändrat innehåll i förhållande till vad som ursprungligen beslutats. Yrkesskadeförsäkringen samordnades med den nya obligatoriska sjukförsäkringen. Samordningen, som alltjämt gäller, innebär att den sjuke även i yrkesskadefallen under de 90 första dagarna av sin sjukdom (samordningstiden) får — om man bortser från vissa speciella situationer — sin sjukhjälp enligt sjukförsäkringens regler och att hjälpen från yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan sam— ordningstiden gått till ända.
Under hela 1900-talet har även arbete pågått med att söka åstadkomma ett fullgott skydd vid ålderdom och invaliditet.
Genom 1946 års lag om folkpensionering erhöll alla medborgare rätt till pension genom att bl.a. rätten till ålderspension gjordes oberoende av in- komstprövning.
Redan innan folkpensioneringen trätt i kraft i den utformning den fick i 1946 års lag hade man påbörjat det utredningsarbete som så småningom ledde fram till den av 1959 års riksdag antagna lagen om försäkring för allmän tilläggspension. Tillsammans med folkpensioneringen skulle tilläggs- pensioneringen tillförsäkra alla förvärvsarbetande rätt till ålders-, invalid- och familjepensionsskydd avvägt i förhållande till den tidigare förvärvs-
inkomsten.
Reformarbetet på socialförsäkringsområdet fortsatte och strävandena gick ut på att söka sammanföra de olika komponenterna i systemet så långt det var möjligt. Som resultat av dessa strävanden tillkom den nu gällande lagen (19621381) om allmän försäkring (AFL), som trädde i kraft den 1 januari 1963. I denna lag sammanfördes sjuk- och moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen till ett enhetligt lagverk. Yr- kesskadeförsäkringen fick däremot kvarstå som en fristående försäkring, men tanken var att denna försäkringsgren skulle med tiden kunna på ett naturligt sätt fogas in i det allmänna socialförsäkringssystemet.
AFL innebar inte bara att gällande lagstiftning på den allmänna soci- alförsäkringens område sammanfördes till ett enhetligt lagverk. Den inne- fattade också betydelsefulla materiella reformer, bl. a. en kraftig utbyggnad och förstärkning av sjukpenningförsäkringen och en nydaning av det all- männa försäkringsskyddet vid invaliditet.
För att söka på ett naturligt sätt föra in även yrkesskadeförsäkringen i det allmänna socialförsäkringssystemet tillsattes år 1961 en särskild ut- redning, yrkesskadeutredningen. 1 direktiven för denna framhölls att yr- kesskadeförsäkringen förlorat i betydelse först genom samordningen med den allmänna sjukförsäkringen och sedermera genom tillkomsten av den allmänna försäkringen med dess förtids-, efterlevande- och ålderspensioner. Det sattes därför ifråga om det för framtiden fanns skäl att bibehålla en särskild yrkesskadeförsäkring. Enligt direktiven borde dock även i fortsätt- ningen finnas ett särskilt försäkringsskydd för yrkesskador i någon form. Detta motiverades med att yrkesskadeförsäkringen ger ersättning i vissa situationer som inte täcks av den allmänna försäkringen. Vidare fick ut- redningen i uppdrag att utreda yrkesskadeförsäkringens administration.
År 1966 lade yrkesskadeutredningen fram ett betänkande med förslag till yrkesskadelag m. m. (SOU 196654). I huvudsak innebar detta att det ekonomiska skyddet vid yrkesskada fogades in i den allmänna försäkringen, så att skyddet vid yrkesskada lämnades genom de allmänna trygghetsan- ordningarna, dvs. den allmänna försäkringens sjukförsäkring, folkpensio- nering och försäkring för tilläggspension. Någon fristående försäkring för yrkesskada skulle således inte finnas i fortsättningen. Förmånerna vid yr- kesskada skulle till sin typ bli desamma som vid andra skador och sjukdomar och nivån på förmånerna skulle också i princip bli densamma. I vissa hän- seenden skulle dock ersättningen vid yrkesskada beräknas efter förmånligare grunder, och vid yrkesskada skulle utöver de allmänna förmånerna kunna utgå särskilda förmåner.
Dessa utgjordes av en särskild lytes- och menersättning benämnd yr- kesskadepenning samt ersättning för särskilda hjälpmedel till lindrande av menliga följder av skadan samt begravningshjälp om arbetstagare avlidit på grund av yrkesskadan.
I fråga om administreringen föreslog utredningen att det särskilda yr- kesskadeskyddet skulle handhas av den allmänna försäkringens organ, dvs. de allmänna försäkringskassorna, riksförsäkringsverket (RFV) och försäk- ringsdomstolen (FD) samt därjämte de lokala skattemyndigheterna för be- räkning och uppbörd av yrkesskadeavgifterna. Behandlingsrutinen av sjuk- ersättningsärenden föreslogs bli densamma som gällde inom sjukförsäk-
ringen. Speciella yrkesskadeproblem ansåg utredningen huvudsakligen borde handläggas inom försäkringskassans centralkontor. Frågor om förtidspen- sion, invaliditetstillägg, invaliditetsersättning och särskilda yrkesskadeför- måner skulle prövas av försäkringskassornas pensionsdelegationer.
Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande ställde sig remiss- instanserna i allmänhet positiva till den bärande tanken i utredningens för- slag att det ekonomiska skyddet vid yrkesskada skulle beredas genom den allmänna försäkringen. Delade meningar rådde emellertid om det sätt på vilket utredningen sökt förverkliga denna tanke. Förslaget att det nya yr- kesskadeskyddet skulle administreras av den allmänna försäkringens organ mötte ingen erinran från remissinstansernas sida.
I prop. 1967:147 som följde på betänkandet fann chefen för social- departementet att utredningens förslag om särskilda beräkningsgrunder för den allmänna försäkringens förmåner vid yrkesskada och om särskilda förmåner vid yrkesskada med nödvändighet hade lett fram till ett kom- plicerat regelsystem, som skulle komma att vålla de tillämpande organen stora svårigheter. Han framhöll att reglerna i den utformning de fått i för- slaget ledde till icke godtagbara skillnader i likartade skadefall, beroende på om yrkesskadereglerna grep in eller inte. Departementschefen delade den av flera remissinstanser uttryckta uppfattningen att den allmänna för- säkringens regler om förutsättningarna för och storleken av de olika för- månerna borde ändras endast i den mån ändringen i huvudsak kunde komma alla försäkrade till godo så att en särskilt gynnsam behandling av de yr- kesskadade inte behövdes annat än i undantagsfall. Då förutsättningar inte befanns föreligga för att åstadkomma en omläggning av den allmänna för- säkringen så att det särskilda yrkesskadeskyddet skulle bli i stort sett över- flödigt, ansåg departementschefen det lämpligast att tills vidare behålla den nuvarande yrkesskadeförsäkringen i huvudsak oförändrad. Han föreslog dock vissa förbättringar av förmånerna, som tog sikte på en uppräkning och värdesäkring av äldre livräntor samt värdesäkring av nytillkomna liv- räntor. Vidare infördes förmånligare grunder för bestämmande av yrkes- skadeersättningarnas storlek. 1 administrativt hänseende innebar proposi- tionen vidare, att de socialförsäkringsbolag, som hade rätt att meddela ob- ligatorisk yrkesskadeförsäkring, inte skulle få meddela sådan försäkring efter utgången av år 1968 samt att bolagens verksamhet skulle vara avvecklad före utgången av år 1973. Propositionen vann, såvitt nu är i fråga, riksdagens bifall.
I propositionen hade även framlagts förslag om att försäkringsrådet (FR), till vilket försäkringsinrättningens beslut i yrkesskadeärenden kan överkla- gas, skulle avvecklas, samt en särskild yrkesskadenämnd inrättas för att pröva besvär över RFV:s beslut i yrkesskadeärenden. Nämnden skulle i administrativt hänseende vara knuten till RFV. Detta förslag vann emellertid inte riksdagens gillande. Andra lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1967168) att kritik kunde riktas mot nämndens anknytning till RFV. Utskottet betonade att den instans som skall pröva RFV:s beslut borde få en från verket och jämväl i övrigt fri och obunden ställning. Ut- skottet var dock inte berett att framlägga något detaljförslag om den närmare utformningen av en sådan mellaninstans. I stället föreslog utskottet att FR tills vidare bibehölls och att nytt förslag om den framtida organisationen
av yrkesskadeförsäkringens mellaninstans skulle föreläggas riksdagen.
År 1968 tillkallades en särskild sakkunnig för att utreda frågan om in- stansordningen inom yrkesskadeförsäkringen samt vissa organisatoriska spörsmål med anknytning till denna fråga. Ett utredningsförslag om yr- kesskadeförsäkringens administration (Ds S 197011) lades fram är 1970. För- slaget innebar att skaderegleringen i första instans skulle överföras från RFV till ett särskilt centralt organ benämnt allmänna yrkesskadekassan, vilket i besvärs- och tillsynshänseende skulle vara sidoordnat de allmänna för- säkringskassorna. En decentralisering av arbetsuppgifter från denna kassa till de allmänna försäkringskassorna skulle därefter ske allteftersom det be- fanns lämpligt. Vidare föreslogs att FR skulle upphöra med sin verksamhet och att RFV skulle ersätta FR som mellaninstans inom yrkesskadeförsäk- ringen.
Förslaget om inrättande av en yrkesskadekassa kritiserades av ett flertal remissinstanser, vilka ansåg det önskvärt att en decentralisering av yrkes- skadeärendena till försäkringskassorna genomfördes utan alltför långt dröjs- mål. FD, FR och RFV framhöll i sina remissyttranden att det var möjligt att relativt snart vidta partiella decentraliseringsåtgärder innan yrkesska- deförsäkringens materiella regler omarbetas. Därvid nämndes en överflytt- ning av sjukersättningsärendena till försäkringskassorna såsom en lämplig första etapp.
Det framlagda utredningsförslaget ledde inte till att någon proposition i frågan förelades riksdagen.
Vid 1971 års riksdag antogs ändrade regler för yrkesskadeförsäkringens finansiering. Reformen innebar att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen — i likhet med vad som gäller för ATP — skulle finansieras enligt fördel- ningsmetod. Avgifterna för ett visst är skulle alltså i princip gälla de löpande utgifterna för försäkringen för samma år. Riskgraderingen av premierna ersattes av en för alla arbetsgivare enhetlig procentsats.
År 1972 framlade yrkesskadeförsäkringskommittén ett betänkande med förslag om en överföring av skaderegleringen för vissa ärenden till försäk- ringskassorna. I detta föreslogs att sjukersättningsärendena, dvs. frågor om sjukpenning och frågor om ersättning för kostnader för läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård, sjukgymnastisk behandling m. m., särskilda hjälpmedel och läkemedel samt kostnader för resor i samband härmed i vad dessa avsåg obligatorisk yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen skulle handläggas av försäkringskassorna. Vissa undantag härifrån föreslogs dock tills vidare beträffande yrkessjukdomar, skada som drabbat statlig be- fattningshavare och tandskador.
1 den proposition (1973z4) som följde på betänkandet och som bifölls av riksdagen godtogs i huvudsak decentraliseringsförslaget. Ärenden enligt mi- litärersättningsförordningen undantogs emellertid tills vidare från en de- centralisering liksom de av kommittén föreslagna ärendena. I samband med att en allmän tandvårdsförsäkring infördes år 1974 överflyttades även hand- läggningen av tandskador till de allmänna försäkringskassorna.
3. Gällande bestämmelser m.m.
3.1. Yrkesskadeförsäkringen
Huvudförfattningen angående ersättning vid yrkesskada utgörs av lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL). Denna lag trädde i kraft den 1 januari 1955. Försäkringen enligt YFL är dels obligatorisk och dels frivillig. Den ob- Iigatoriskaförsäkringen omfattar i princip varje arbetstagare i allmän och en- skild tjänst samt, i den mån regeringen förordnar, elever vid vissa skolor och andra utbildningsanstalter. Vilka elever som omfattas framgår av den vid kungörelsen (19541715) angående tillämpning av lagen om yrkesska- deförsäkring å vissa elever m.fl. fogade förteckningen. [ förteckningen upptas elever vilkas utbildning ansetts vara förenad med särskild risk för yrkesskada.
Undantagna från den obligatoriska försäkringen är arbetstagare som är gift med arbetsgivaren samt sådana som står i visst släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller dennes make och som varaktigt lever i hushålls- gemenskap med arbetsgivaren om arbetstagarens inkomst av förvärvsarbete för år räknat inte uppgår till 1 800 kr. Regeringen äger även från försäkringen undanta vissa anställda hos staten eller kommun om dessa i sin anställning tillförsäkrats försäkringsförmåner som motsvarar yrkesskadeförsäkringens. Med stöd härav har genom kungörelse (1954z716) undantagits sådan vid försvarsväsendet anställd personal, på vilken gällande föreskrifter om er- sättning i anledning av kroppsskada ådragen under militänjänstgöring äger tillämpning.
Enligt praxis undantas även arbetstagare som är anställda vid utländska diplomatiska eller konsulära representationer här i landet eller hos repre- sentationspersonal som har immunitet. Om ett företag med säte i Sverige sänder ut här hemmahörande arbetstagare för arbete utomlands, omfattas dessa enligt praxis av lagen endast under de tolv första månaderna av ut- landsvistelsen.
Med yrkesskada förstås enligt YFL i första hand kroppsskada till följd av olycksfall i arbetet, därvid solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk samt skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar alltid anses ha uppkommit genom olycksfall. Med kroppsskada jäm- ställs skada på konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning som är i bruk för sitt ändamål.
Som yrkesskada anses också sådan skada, som orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi.
Regeringen har tillagts befogenhet föreskriva, att med yrkesskada skall förstås skada, som annorledes än genom olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående upprepat eller ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg eller av buller eller smitta.
Med stöd härav har i en kungörelse (19542644) närmare redovisats vilka sjukdomar som skall vara att anse som yrkessjukdomar.
Varje arbetstagare ingår i yrkesskadeförsäkringen utan förbehåll för even- tuella sjukdomar, sjukdomsanlag eller lyten. För att en skada skall anses som yrkesskada krävs orsakssamband mellan olycksfallet och skadan. Re- geln om när sådant samband skall anses föreligga är generös och föreskriver att samband skall anses föreligga såvida inte betydligt starkare skäl talar däremot.
Vid yrkesskada ersätts kostnader för erforderlig sjukvård (läkar- och tand- vård, sjukhusvård, resor m. m.). Nedsättning av arbetsförmågan berättigar vid sjukdomstillstånd till sjukpenning och vid invaliditet till livränta. Om yrkesskada medfört döden utgår förutom begravningshjälp livränta till efter- levande.
I fråga om ersättningen vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen samordnad med den allmänna försäkringens sjukförsäkring på så sätt att yrkesskadad som är omfattad av sjukförsäkringen, äger för tid t. o. m. nittionde dagen efter den då yrkesskadan inträffade, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta eller t. o. m. den dag rätten till sjukpenning upphör (sam- ordningstiden), rätt att från allmän försäkringskassa erhålla sjukvårdsersätt- ning och sjukpenning såsom vid annan sjukdom. Om yrkesskadad under samordningstiden inte är omfattad av sjukförsäkringen, kan han ändå erhålla ersättning under samordningstiden enligt grunderna för sjukförsäkringen, men ersättningen skall då utgå från yrkesskadeförsäkringen. Motsvarande gäller för den som inte är sjukpenningförsäkrad. Om yrkesskada under sam- ordningstiden medfört behov av sjukvård utom riket, tandvård, särskild vård i vissa fall eller särskilda hjälpmedel såsom kryckor, proteser och glas- ögon, ersätter yrkesskadeförsäkringen erforderliga kostnader härför inklusive nödvändiga utgifter för resor — allt i den mån ersättning inte utgått från sjukförsäkringen.
För tiden efter samordningstidens utgång svarar yrkesskadeförsäkringen helt för eventuell ersättning.
Om yrkesskada efter samordningstidens utgång medför behov av läkar-, tand- eller sjukhusvård, läkemedel eller särskilda hjälpmedel, ersätts den skadades kostnader härför inklusive nödvändiga utgifter för resor. I princip utgår ersättning för hela kostnaden.
Storleken av de löpande ersättningar som utgår vid nedsättning av ar- betsförmågan på grund av yrkesskada är beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst och graden av arbetsförmågans nedsättning.
Den årliga arbetsförtjänsten fastställs i princip efter förhållandena vid tid- punkten för yrkesskadans inträffande och utgörs av den beräknade års- inkomsten av förvärvsarbete vid detta tillfälle.
För den som drabbats av yrkesskada i unga år gäller vissa bestämmelser
för beräkning av den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av framtida ersättning. Om den skadade, när yrkesskadan inträffade, inte fyllt 18, 21 eller 25 år, beräknas hans årliga arbetsförtjänst till den inkomst han med hänsyn till arten av sin sysselsättning vid detta tillfälle skäligen kan antas ha kommit att uppnå vid 18, 21 resp. 25 års ålder, om skadan inte inträffat. Om yrkesskadan inträffar under yrkesutbildning, får den årliga arbetsför- tjänsten inte sättas lägre än det belopp vartill den skadades inkomst av förvärvsarbete skäligenkan antas ha uppnått om han i stället avbrutit yr- kesutbildningen och ägnat sig åt sådant arbete.
Den årliga arbetsförtjänsten får inte beräknas till lägre belopp än 1 800 kr. eller till högre belopp än fem gånger det basbelopp enligt lkap. öå AFL som gällde vid ingången av det år då skadan inträffade.
Förorsakar yrkesskadan efter samordningstidens utgång alltjämt sjukdom är den yrkesskadade alltefter storleken av den årliga arbetsförtjänsten under det akuta sjukdomsskedet berättigad till sjukpenning, antingen hel (vid för- lust av arbetsförmågan) eller halv (vid nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften).
Sjukpenning enligt YFL beräknas enligt bestämmelserna om sjukpenning i AFL och är således numera skattepliktig inkomst. Med sjukpenninggrun- dande inkomst avses därvid den skadades årliga arbetsförtjänst. Sjukpen- ningen får inte utgå med lägre belopp än sjukpenning enligt AFL.
Om yrkesskada, sedan det akuta sjukdomstillståndet upphört, medfört förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst 10 %, utges livränta till den skadade.
Nedsättningen av arbetsförmågan på grund av yrkesskada skall vid såväl sjukdoms- som invaliditetstillstånd bedömas med hänsyn till skadans be- skaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. I tillämpningen har emellertid då det gäller invaliditetsbedömningen fästs mera avseende vid skadans beskaffenhet. dvs. den medicinska faktorn än vid skadans faktiska betydelse i det enskilda fallet för den skadades arbetsförmåga. Invaliditetstabeller med invaliditetsgrader vid vanligen fö- rekommande skador, framför allt amputationsskador, har upprättats till led- ning för bedömningen. Under senare år har man dock i praxis strävat efter att anknyta prövningen mera till den skadades möjligheter att bereda sig inkomst.
Livräntan beräknas på grundval av ett ersättningsunderlag. Vid faststäl- lande av ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst, som inte överstiger två gånger basbeloppet vid ingången av det år då skadan inträffade. till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger två men inte tre basbelopp, till 3/4 samt den del, som överstiger tre basbelopp, till hälften. Årlig arbetsförtjänst över fem basbelopp beaktas som tidigare nämnts inte. Det högsta ersättningsunderlaget vid basbeloppet 9 700 kr. blir således 36 375 kr. (2 X 9700 + 3/4 x 9700 + 1/2 x 2 X 9700). Vid förlust av arbetsförmågan utgör livräntan 11/12 av ersättningsunderlaget, vid ned- sättning av arbetsförmågan med minst 30 % en mot graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget minskad med 1/12 av detta och vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30 % den del av 2/3 av ersättningsunderlaget. som svarar mot graden av nedsättningen. För tid
fr.o.m. den månad under vilken den skadade fyller 67 år (fr.o.m. den 1 juli 1976 65 år) sätts livräntan ner med 1/4.
Livräntans storlek vid vissa invaliditetsgrader och inkomstlägen för en yrkesskadad, som inte fyllt 67 år (fr. o. m. den 1 juli 1976 65 år), framgår av följande tabell.
Tabell 3.1 Årlig Ersättnings- Livräntans årsbelopp i kr arbets- underlag vid en invaliditetsgrad av förtjänst kr
10 % 30 % 40 % 100 % 10000 10000 667 2167 3167 9167 20000 19700 1313 4268 6238 18058 40000 31750 2117 6 879 10054 29104 60 000 35 250 2 350 8 637 11 162 32 313
Om en livränteberättigande yrkesskada medför förnyad sjukdom äger den skadade inte uppbära livräntan under sjukdomstiden utan då utgår i stället sjukpenning. Ersättningen får dock inte vara lägre än vad som motsvarar livräntan för dag räknat.
På ansökan av den skadade kan livränta helt eller delvis utbytas mot ett kapitalbelopp efter vissa av regeringen fastställda beräkningsgrunder om skäl för sådant utbyte anses föreligga. Sådan ansökan prövas av FR. För en 30-årig manlig yrkesskadad med en årsinkomst av 30000 kr. utgör kapitalvärdet av en lO-procentig livränta omkring 39 700 kr., en 25-procentig livränta omkring 99 200 kr. och en 100-procentig livränta omkring 546 000 kr.
Om en yrkesskadad under längre tid är ur stånd att reda sig själv utgår vårdbidrag som en förhöjning till sjukpenning och livränta. Bidraget får inte sättas till högre belopp än 5 kr. per dag under tid då sjukpenning utgår och till i 800 kr. per år då livränta utgår. Då bidraget bestäms skall hänsyn tas till ev. förmån från den allmänna försäkringen som kan utgå för samma ändamål.
Om en yrkesskada skulle ha dödlig utgång utgår begravningshjälp med ett belopp motsvarande 20 % av basbeloppet vid ingången av det år dödsfallet inträffade samt livräntor till efterlevande. Änka efter den avlidne får uppbära livränta så länge hon lever ogift. Livräntans belopp motsvarar för tiden fram till den månad varunder hon fyller 67 år (fr.o.m. den 1 juli 1976 65 är) 1/3 och för tiden därefter 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. dvs. högst 15 667 resp. 11 750 kr. vid basbeloppet 9400 kr. Ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde med den avlidne under äktenskaps- liknande förhållanden, samt trolovad som hade eller haft barn med den avlidne eller var havande med barn till honom, jämställs med änka.
Änkling. som genom dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll. kan efter skälighetsprövning få livränta med högst det belopp som kan utgå i livränta till änka.
Frånskild underhållsberättigad make äger inom de för änkelivränta upp- dragna gränserna få livränta med belopp som motsvarar underhållsbidraget under så lång tid som detta skall utgå.
Till varje barn till den avlidne utgår livränta till dess barnet fyller 19 år med 1/6 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dvs. med högst 7 833 kr. om året. Om barnet därefter till följd av sjukdom eller annan sådan orsak är ur stånd att försörja sig, utgår livränta högst till dess barnet fyller 21 år.
Fader eller moder till den avlidne, som till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, äger erhålla livränta med skäligt belopp, dock med högst 1/6 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Sanimanlagda beloppet av efterlevandelivräntor får inte överstiga 5/6 av ersättningsunderlaget.
inskränkningar i rätten till ersättning föreligger i vissa fall. Ersättning utgår inte i anledning av sådan skada som den försäkrade uppsåtligen åsam- kat sig. lnte heller utgår efterlevandelivränta till den som bragt den för- säkrade om livet. Sjukpenning och livränta kan även skäligen nedsättas om den försäkrade ådragit sig skadan i samband med handling för vilken han ådömts straff eller om den skadade utan giltig anledning underlåter att rätta sig efter föreskrift som har till syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest förvärrar sjukdomsförloppet.
Fram till den 1 januari 1968 var yrkesskadelivräntorna inte värdesäkrade. De anpassades alltså inte automatiskt till förändringen i penningvärdet. Upp- repad lagstiftning om tillägg befanns därför erforderlig för att upprätthålla livräntornas köpkraft. Den 1 januari 1968 trädde emellertid en särskild lag i kraft som innebär att samtliga yrkesskadelivräntor såväl äldre som ny- tillkomna blivit värdebeständiga genom att de knutits till basbeloppet. Liv- ränta skall således alltid utgå med ett belopp motsvarande produkten av det för varje tid gällande basbeloppet och förhållandet mellan livräntans belopp och basbeloppet för januari månad det år då skadan inträffade.
Inom ramen för ersättningsförmånerna enligt den obligatoriska försäk- ringen och med dess bestämmelser som norm kanji'iviI/igjörsäkring enligt YFL meddelas
a. åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i riket. för arbetstagare hos honom;
b. åt utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten; c. åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisationen; samt
d. åt varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, ävensom åt den, som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket, för egen del.
Från ersättningen under sjukdomstiden dras av vad som för motsvarande ändamål utgår från den allmänna sjukförsäkringen.
Kring yrkesskadeförsäkringen grupperar sig ett flertal ersättningsanord- ningar som bygger på YFL:s principer. Till en närmare redogörelse för dessa återkommer kommittén i sitt slutliga betänkande.
För finansieringen av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen skall ar- betsgivare erlägga en försäkringsavgift. Avgiften utgår på summan av vad arbetsgivaren under året utgett till arbetstagare i lön efter en procentsats som fastställs av regeringen och riksdagen. Procentsatsen är enhetlig och för åren 1975—1979 fastställd till 0,25. Den frivilliga yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter som helt
beräknas efter försäkringsmässiga principer och varierar alltefter den riskklass som anses föreligga.
Yrkesskadeförsäkringen administreras av RFV. Sedan den 1 juli 1973 är skaderegleringen uppdelad så att de allmänna försäkringskassorna hand- lägger ärenden angående sjukpenning eller sjukvårdsersättning, dock ej ären- den som avser yrkessjukdomar samt skador som drabbat statligt anställd ävensom recidivfall. Dessa ärenden samt livränteärendena handläggs i första instans av RFV. RFV handhar vidare debitering och uppbörd av yrkes- skadeförsäkringsavgiften, vilken ingår som en del i den s.k. arbetsgivar- avgiften, samt statistik och avgiftsberäkning.
Tillsynsmyndighet över yrkesskadeförsäkringen är FR som även prövar besvär över RFV:s beslut och i första instans har att handlägga frågor om utbyte av livräntor mot engångsbelopp. Rådets beslut kan i sin tur överklagas hos FD som även har att pröva besvär eller underställning av beslut som fattats av RFV i avgiftsfrågor.
Över allmän försäkringskassas beslut i sjukersättningsärende anförs besvär hos RFV vars beslut därefter kan överklagas hos FD.
3.2. Den allmänna försäkringen
Den allmänna försäkringen avser att bereda den enskilde ekonomiskt skydd vid sjukdom (sjukförsäkring) samt vid invaliditet, ålderdom och försörjares frånfälle (folkpensionering och försäkring för tilläggspension). Reglerna för dessa olika försäkringsforrner återfinns i AFL. Med RFV som tillsynsmyn- dighet handhas försäkringen av de allmänna försäkringskassorna och vissa lokala organ.
i fråga om tillhörigheten till försäkringen gäller som allmän regel, att försäkrade enligt lagen är svenska medborgare samt icke svenska medborgare såvrda de är bosatta här i riket. Fr.o.m. den månad varunder försäkrad uppnår 16 års ålder skall han, om han är bosatt i riket, vara inskriven i den allmänna försäkringskassa inom vars verksamhetsområde han är man- talsskriven eller om han inte är mantalsskriven, hos den kassa inom vars verksamhetsområde han är bosatt.
3.2.1. Sjuk/örsäkringen
Sjukförsäkringens förmåner utgörs av sjukvårdsersättning. sjukpenning och föräldrapenning. Enligt reglerna om sjukvårdsersättning utgår från allmän försäkringskassa ersättning för sådan läkarvård vid sjukdom eller förlossning, som meddelas av läkare anställd hos staten, landsting eller kommunerna Göteborg, Malmö eller Gotland med 48 kr. för varje läkarbesök till sjuk- vårdshuvudmannen. Ersättningen innefattar även gottgörelse för röntgen- eller laboratorieundersökningar samt röntgen- och radiumbehandlingar som den försäkrade remitteras till av sådan läkare. Den försäkrades egna utgifter för nu nämnd läkarvård utgör vid besök på läkarens mottagning 12 kr. Vid läkares besök hos den sjuke (hembesök) uttas härutöver en tilläggsavgift av 8 kr. Erhåller flera personer i samma hushåll vård eller behandling vid
läkares hembesök, erläggs enbart en tilläggsavgift. Vid rådfrågning per te- lefon utgår från försäkringskassan 5 kr och den försäkrade betalar själv 5 kr.
För vård som meddelas försäkrad av privatpraktiserande läkare gäller fr. o. m. den 1 januari 1975 nya regler. Ersättning utgår endast om läkaren är ansluten till försäkringen genom att vara upptagen på en av allmän för- säkringskassa upprättad förteckning. Den försäkrade betalar till läkaren en patientavgift som i regel utgör 20 kr. Hos vissa läkare är patientavgiften 25 eller 30 kr. Vid hembesök utgår eri tilläggsavgift på 10 kr. Vid råd- frågning per telefon betalar patienten 10 kr. Återstoden av arvodet som är bestämt i en taxa som är bindande för läkaren betalas av försäkringskassan direkt till läkaren.
Sedan den 1 januari 1974 hänförs till sjukvårdsersättning även ersättning för utgifter för tandvård. Sådan ersättning utgår till försäkrad som fyllt 20 år för behandling vid folktandvårdspoliklinik, odontologisk fakultet eller tandvårdscentral eller hos privatpraktiserande tandläkare, som är ansluten till försäkringen genom att vara uppförd på en av allmän försäkringskassa upprättad förteckning. Ersättning för tandvård utgår med halva behandlings- kostnaden om den inte överstiger 1 000 kr. Överstiger kostnaden detta belopp utgår ersättning för det överskjutande beloppet med 3/4. Vad som inte utgår från försäkringen betalar den försäkrade själv genom patientavgift till den som meddelar tandvården.
För viss speciell tandvård utgår ersättning enligt samma regler som gäller för ersättning för läkarvård.
Ersättning för sjukhusvård på grund av sjukdom eller förlossning ersätts i regel med belopp motsvarande kostnad för vård på allmän sal vid hem- ortssjukhus.
Kostnader för resor till och från läkare och hemresa efter sjukhusvård ersätts i den mån utgifterna överstiger 6 kr. samt i fråga om resa till sjuk- vårdsinrättning helt. Resekostnader i samband med tandvård ersätts i den mån de överstiger 15 kr. Kostnader för konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling och vissa andra specialbehandlingar ersätts med 3/4, dock högst nämnda del av vissa bestämda taxebelopp. Även ersättning för resor i samband med sådan vård eller behandling utgår enligt samma regler som gäller för resekostnader i samband med läkar- och sjukhusvård.
Om den försäkrade inte är bosatt i riket föreligger rätt till sjukvårdser- sättning endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse i Sverige. Från ersättningsbeloppen dras i sådant fall av vad den försäkrade eventuellt är berättigad till från sjukförsäkring i annat land. Om han däremot är bosatt i riket men vårdbehovet uppkommer under vistelse utomlands ersätts lä- karvård med 3/4 av kostnaden, vilken högst får beräknas till 25 kr. för varje läkarbesök. I arvodet inräknas utgifter till läkaren för läkemedel, lä- kairens resa samt intyg som behövs för att få sjukpenning. Sjukhusvård ersätts med högst 35 kr. för dag. [ beloppet inräknas kostnader för läkar- arvode, läkemedel och sjukvårdsmaterial.
Enligt förordningen (1954:519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta lälkemedel erhåller försäkrad prisnedsättning vid köp av läkemedel som ut- skrivits av läkare. Den ges direkt vid inköpet på apotek och motsvarar
hälften av det belopp, varmed kostnaden överstiger 5 kr. och hela det belopp varmed kostnaden överstiger 25 kr. Enligt denna regel överstiger kostnaden för läkemedel inköpt på recept vid ett och samma tillfälle aldrig 15 kr. [särskild kungörelse (19541520) redovisas i en förteckning sådana sjukdomar vid vilka läkemedel mot läkarrecept tillhandahålls kostnadsfritt.
Rätten till sjukpenning grundas på den försäkrades beräknade års- inkomst. Sjukpenningens storlek bestäms på den försäkrades sjukpen- ninggrundande inkomst, vilken motsvarar den förvärvsinkomst (såväl in- komst av anställning som inkomst av annat förvärvsarbete) upp till 7,5 gånger basbeloppet, som den försäkrade kan antas komma att ha under det närmaste året. En förutsättning för att sjukpenning skall kunna utgå är att den försäkrade är inskriven hos allmän försäkringskassa, dvs. fyllt 16 år och är bosatt i riket samt att hans sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst 4 500 kr. Sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Vid fullständig nedsätt- ning av arbetsförmågan utges hel sjukpenning vilken utgör för dag räknat 90% av den sjukpenninggrundande inkomsten delad med 365. l annat fall utgår halv sjukpenning.
Vid omprövning av försäkrads sjukpenninggrundande inkomst får ändring inte ske förrän 30 dagar efter det försäkringskassan fått kännedom om in- komständringen.
Har försäkrad anmält undantagande från försäkringen för tilläggspension i fråga om inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, anses han ha trätt ut även ur sjukförsäkringen i fråga om rätt till sjukpenning på grund av sådan inkomst. I sådant fall skall således sjukpenninggrundande inkomst endast beräknas på den försäkrades årsinkomst av anställning.
Vissa möjligheter till undantagande i andra former föreligger emellertid. Sålunda kan regeringen beträffande arbetstagare, som enligt statliga eller kommunala föreskrifter är berättigad till lön vid sjukdom eller barnsbörd, föreskriva undantagande från vad som är stadgat om rätt till sjukpenning. Gäller inte sådant undantag äger arbetsgivaren i den ordning regeringen bestämmer från försäkringskassan erhålla arbetstagaren tillkommande sjuk- penning i den mån dessa förmåner inte överstiger den utbetalda lönen. Sådant s.k. arbetsgivarinträde gäller beträffande statsanställda m.fl. Ar- betsgivare, som utger lön under sjukdom, kan efter överenskommelse få uppbära arbetstagarens sjukpenning. Sådan överenskommelse är dock bin- dande bara om den har form av kollektivavtal och på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation. Sjukpenning utgår i princip fr.o.m. dagen efter insjuknandedagen.
l anledning av yrkesskada får ersättning enligt AFL:s sjukförsäkringsregler inte utgå efter samordningstiden till den som är obligatoriskt försäkrad enligt YFL.
3 . 2 . 2 F olkpensioneringen
Pension från den allmänna pensioneringen består som regel av två kom- ponenter, folkpension och tilläggspension. Folkpensionen utgör ett för alla lika grundskydd och avser att ge en minimipensionsstandard under
det att tilläggspensionen är på visst sätt avpassad efter vars och ens för- värvsinkomster.
Folkpension tillkommer i princip endast den som är svensk medborgare. På grund av internationella överenskommelser, som biträtts av Sverige, kan även utländska medborgare efter viss karenstid bli berättigade till folkpension på samma villkor som svenska medborgare. Vidare krävs att den försäkrade är bosatt här i riket eller varit mantalsskriven här för det år då han fyllde 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan.
Rätt till folkpension i form av ålderspension föreligger fr. o. m. den månad varunder försäkrad fyller 67 år (fr. o. m. den 1 juli 1976 65 år). Efter särskild framställning finns möjlighet till förtida eller uppskjutet uttag. Ålderspension kan på sådan framställning tidigast utgå fr. o. m. den månad varunder ve- derbörande fyller 63 år, varvid pensionen för all framtid minskas med 0,6 % för varje månad som pensionen tas ut i förtid. Om uttag av pension uppskjuts ökas pensionen med 0,6 % för varje månad som, då den börjar utgå, förflutit från ingången av 67-årsmånaden. Hänsyn tas emellertid inte till tid efter ingången av den månad, varunder den försäkrade fyllt 70 år. Nya regler rörande förtida och uppskjutet uttag gäller fr.o.m. den 1 juli 1976. Enligt dessa regler skall förtida uttag kunna ske från 60 års ålder och avse hela eller halva pensionen. Uttaget av hel eller halv pension kan också uppskjutas till mellan 65 och 70 års ålder. Den bestående reduktionen ändras till 0,5 % för varje månad som pensionen utgår före eller efter 65 års ålder.
Ålderspension, som tas ut vid 67 års ålder, utgör för ensamstående 95 % och för två pensionsberättigade makar tillsammans 155 % av basbeloppet.
Rätt till folkpension i form av förtidspension tillkommer försäkrad som fyllt 16 år för tid fram till och med månaden före den varunder han fyller 67 år (fr. o. m. den 1 juli 1976 65 år) eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig.
Sedan den 1 juli 1972 kan försäkrad som fyllt 60 år få förtidspension även på rent arbetsmarknadsmässiga grunder utan medicinsk prövning. Som villkor härför gäller att den försäkrade är arbetslös och som medlem i erkänd arbetslöshetskassa uppburit ersättning från kassan under så lång tid att han blivit utförsäkrad från denna eller uppburit kontant arbetsmarknadsstöd un- der 450 dagar.
Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bestå avsevärd tid, har den försäkrade rätt till sjukbidrag. Detta är tidsbegränsat men följer i övrigt samma regler som gäller för förtidspension.
Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att vid nedsättning av prestationsförmågan bereda sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. I fråga om äldre försäkrad skall bedömningen främst avse hans förmåga att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt lämpligt arbete.
Förtidspensionens storlek graderas efter nedsättningen i möjligheten att bereda sig inkomst så att försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast ringa del därav återstår — i praktiken med minst 5/6 — får hel förtidspension. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med avsevärt mer än hälften — dvs. med mindre än 5/6 men ungefär med 4/6 — utgår 2/3 av hel förtidspension. I övriga fall utgår halv förtidspension. Fr.o.m. den månad en förtidspensionär blir 67 år (65 år från den 1 juli 1976) utbyts förtidspensionen mot ålderspension.
Till ålders- eller förtidspension utgår med vissa undantag barntillägg för barn under 16 år. Tillägget utgår för år räknat med 25 % eller om barnet är berättigat till barnpension 10 % av basbeloppet. Utgår partiell förtids- pension utgör barntillägget motsvarande andel av barntillägg till hel för- tidspension. Barntillägg reduceras om tilläggspension utgår.
Änka har rätt till folkpension i form av änkepension intill den månad, då hon fyller 67 år (65 år från den 1 juli 1976) eller folkpension i form av ålderspension dessförinnan börjat utgå till henne. Förutsättningen för änkepension är antingen att änkan vid makens död fyllt 36 år och varit gift med honom minst fem år eller också att hon har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år. Upphör änka att ha vård- naden om eller bo tillsammans med barn under 16 år skall vid bedömandet av hennes rätt till änkepension i fortsättningen anses som om mannen avlidit när barnet upphörde att påverka rätten till pension och äktenskapet varat till nämnda tidpunkt. Kvinna som sammanbodde med mannen vid dennes död och som varit gift med honom eller har eller haft barn med honom jämställs med änka i fråga om rätt till änkepension. Ingår änkan nytt äkten- skap eller stadigvarande börjar sammanbo med man som hon varit gift med eller har eller haft barn med upphör änkepensionen att utgå. Upplöses det nya äktenskapet eller sammanboendet inom fem år börjar änkepensionen ånyo att utgå om förutsättningarna härför i övrigt fortfarande är uppfyllda.
Änkepension utgör för änka, som vid mannens död har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år samt för änka, som vid mannens död eller den därmed jämställda tidpunkten fyllt 50 år, 95 % av basbeloppet. För annan pensionsberättigad änka minskas änkepen- sionen med 1/15 för varje år, varmed hennes ålder vid mannens död un- derstiger 50 år. Fr. o. m. den månad då änkan fyller 67 år (65 år från den 1 juli 1976) utbyts änkepensionen mot ålderspension. Om änkan är berättigad till såväl förtidspension som änkepension har hon rätt att välja vilken av dessa som skall utgå.
Barnpension från folkpensioneringen utgår till barn som förlorat en av föräldrarna och som inte fyllt 18 år. Barnpension utgör för år räknat 25 % av basbeloppet. Barnet är dock garanterat minst 40 % av basbeloppet om den ena föräldern är avliden och 30 % av basbeloppet för envar av föräldrarna om båda är avlidna. Vid beräkning av den garanterade barn- pensionen skall bl. a. beaktas vad som kan utgå i barnpension från tilläggs- pensioneringen.
Utöver de nu nämnda formerna av pension från folkpensioneringen kan enligt särskild lag (1962z392) även vissa inkomstprövade förmåner utgå näm- ligen hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg.
Hustrutillägg utgår i princip till pensionsberättigads hustru därest hon fyllt
60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föreligger kan hustrutillägg utgå även om hustrun inte fyllt 60 år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget skall för år räknat utgå med ett belopp motsvarande skillnaden mellan sammanlagda beloppet av ålders- pensionerna för två makar jämte två 5. k. pensionstillskott och ålderspen- sionen för ensamstående jämte ett pensionstillskott.
Kommunalt bostadstillägg kan utgå till inom kommunen mantalsskriven som åtnjuter ålders-, förtids- eller änkepension samt till hustru som åtnjuter hustrutillägg med belopp som kommunen själv bestämmer.
Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg minskas med 1/3 av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den överstiger för gift 1 500 kr. och för annan 2000 kr.
Enligt särskild författning (1969z205) utgår fr. o. m. den 1 juli 1969 till folkpensionärer som har en låg tilläggspension eller ingen tilläggspension alls 5. k. pensionstillskott som är avsett att garantera en viss pensionsnivå för sådana som uppbär ålderspension, förtidspension eller änkepension från folkpensioneringen och som inte haft möjlighet att genom tilläggspensio- neringen nå en sådan nivå.
Pensionstillskottet till ålderspension skall successivt ökas varje år så att det den 1 juli 1981 utgör 45 % av basbeloppet för en pensionär som endast har folkpension.
Pensionstillskottet till förtidspension skall på motsvarande sätt successivt ökas så att det den 1 juli 1981 utgör 90 % av basbeloppet. F.n. utgör pensionstillskottet 21 % av basbeloppet.
Uppbär försäkrad enbart partiell pension utgår lika stor del av pensions- tillskottet som den partiella pensionen utgör av hel pension.
Om tilläggspension utgårjämsides med folkpension kan tilläggspensionen inverka reducerande på pensionstillskottet.
Till försäkrad som fyllt 16 år och som innan han fyller 65 år för avsevärd tid fått sin funktionsförmåga nedsatt och därför behöver mer tidskrävande hjälp i sin dagliga livsföring eller för att kunna förvärvsarbeta behöver fort- löpande hjälp av annan eller får vidkännas andra betydande merutgifter utgår handikappersättning. Denna utgår med 30, 45 eller 60 % av basbeloppet alltefter hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek. Försäkrad som är blind har dock alltid rätt till handikappersättning motsvarande 60 % av basbeloppet fram till dess att ålderspension eller hel förtidspension börjar utgå och med lägst 30 % av basbeloppet för tid därefter. Till döva och gravt hörselskadade försäkrade utgår ersättningen alltid med lägst 30 % av basbeloppet.
3.2.3. Tilläggspensioneringen
Till skillnad mot folkpensioneringen, som ger ett för alla lika bottenskydd, är tilläggspensionens storlek beroende av vars och ens förvärvsinkomster. Fr.o.m. det år den försäkrade fyller 16 år t.o.m. det år han uppnår 65 år (fr. o. m. den 1 juli 1976 64 år) skall pensionsgrundande inkomst beräknas på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat för- värvsarbete.
Till grund för beräkning av pensionsgrundande inkomst för visst år skall läggas den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt för detta år eller — när fråga är om utomlands bosatt försäkrad — särskild uppgift från ar- betsgivaren. Den pensionsgrundande inkomsten för visst år utgörs av sum- man av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete, i den mån summan överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Års— inkomst understigande basbeloppet och överstigande 7,5 ggr detta blir inte pensionsgrundande. Den pensionsgrundande inkomsten skall ligga till grund för beräkningen av den pensionspoäng som den försäkrade skall till- godoräknas för året. Pensionspoäng framräknas på så sätt att den pensions- grundande inkomsten divideras med det vid årets ingång gällande basbe- loppet. Högsta pensionspoäng som kan tillgodoräknas är 6,50.
Tilläggspension kan utgå i form av ålderspension, förtidspension och fa- miljepension.
För rätt till ålderspension från tilläggspensioneringen krävs att den för- säkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år. Beträffande pen- sionsålder och förtida eller uppskjutet uttag av ålderspension gäller samma regler som i fråga om ålderspension enligt folkpensioneringen.
Storleken av ålderspension som utgår vid 67 år och utgör 60 % av pro— dukten av basbeloppet för den månad för vilken pension skall utges och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade. eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade. För att oreducerad pension skall utgå fordras att deh försäkrade tillgodoräknats pensionpoäng för minst 30 år. Har pensionspoäng tillgodoräknats för mindre antal år än 30 skall pensionen minskas med 1/30 för varje felande år. Undan- tag från denna regel gäller för svenska medborgare födda något av åren 1896—1923. För sådana krävs för full pension endast pensionspoäng för 20 år om de är födda något av åren 1896—1914 och för den, som är född något av åren 1915—1923, 20 år ökat med ett för varje år som den försäkrade är född senare än 1914.
Förtidspension kan utgå om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för tid före det år, då pensionsfallet inträffat, och utgår då under samma förutsättningar som gäller för förtidspension från folkpensioneringen.
Grundtanken är att hel förtidspension skall vara lika stor som ålders- pensionen skulle ha blivit, om den försäkrade inte drabbats av nedsättning av arbetsförmågan utan fortsatt att ha inkomster av förvärvsarbete. Därför skall antas att den försäkrade för varje år fr. o. m. det år då pensionsfallet inträffat t.o.m. det år då han fyller 65 år (fr. o. m. den 1 juli 1976 64 år) tillgodoräknats vissa pensionspoäng (s.k. antagandepoäng). För att antag- andepoäng skall få beräknas krävs antingen att den försäkrades sjukpen- ninggrundande inkomst vid tidpunkten för pensionsfallet lägst uppgått till ett belopp som motsvarar det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre av de fyra år, som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade. Beräkning av antagan- depoängens storlek sker enligt två olika metoder varvid den skall gälla som ger det för den försäkrade gynnsammaste resultatet. Den ena metoden inne- bär att man tar medelpoängen för de två bästa åren i den fyraårsperiod som ligger närmast före det år pensionsfallet inträffade. Enligt den andra
metoden beräknas antagandepoängen genom att man tar medelpoängen för samtliga år fr. o. ni. det då den försäkrade fyllde 16 är t. o. m. året närmast före pensionsfallet, varvid man intill ett antal av hälften bortser från de år, för vilka pensionspoäng saknas eller poängen är lägst.
Om förutsättningar inte föreligger för att den försäkrade skall kunna få förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng, fordras för rätt till förtidspension att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år före det år då pensionsfallet inträffade och för rätt till full pension 30 pensionsgrundande år. Förtidspensionen beräknas då på grundval av fö- religgande faktiska pensionspoäng enligt samma metod som ålderspension.
Storleken av partiell förtidspension erhålls genom att man tar 2/3 resp. 1/2 av beloppet för hel förtidspension.
Förtidspension utgår längst till och med månaden före den varunder den försäkrade fyller 67 år (fr.o.m. den 1 juli 1976 65 år). Härefter skall ål- derspension utgå.
För rätt till änkepension från tilläggspensioneringen krävs att legalt äk- tenskap förelegat. Förutsättning för änkepension är vidare att mannen vid sitt frånfälle varit eller skulle ha varit berättigad till tilläggspension i form av förtids- eller ålderspension. Änkepension utgår till änka om antingen äktenskapet varat minst fem år och ingåtts senast den dag den försäkrade fyllde 60 år eller den försäkrade efterlämnar barn som tillika är barn till änkan. Änkepensionen utgör, om det finns pensionsberättigade barn, 35 % och i annat fall 40 % av den hela förtids- eller ålderspension, vartill den avlidne mannen skulle ha varit berättigad. Om änkan ingår nytt äktenskap dras änkepensionen in. Upplöses det nya äktenskapet inom fem år börjar pensionen ånyo utgå.
Barnpension tillkommer försäkrads barn under 19 år. Pensionen utgör, om änkepension efter den avlidne utgår från tilläggspensioneringen, 15 % och i annat fall 40 % av den tilläggspension som skulle ha utgått till den avlidne. Finns fler än ett pensionsberättigat barn ökas procenttalen med 10 för varje barn utöver det första. Det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.
Flera familjepensioner kan inte utgå samtidigt till samma person. Är någon för samma månad berättigad till flera tilläggspensioner i form av famil- jepension — t. ex. barnpension efter dels fader, dels moder eller änkepension och barnpension — utges endast den största av dem. En kvinnas rätt till änkepension påverkas emellertid inte av att hon samtidigt är berättigad till förtidspension eller ålderspension från tilläggspensioneringen. Änkepen- sion från folkpensioneringen kan däremot aldrig utgå samtidigt med folk- pension i form av barn-. förtids- eller ålderspension eller hustrutillägg.
3.2.4. Den allmänna försäkringens jinansiert'ng
Vad angår finansieringen av den allmänna försäkringen skall här endast framhållas följande. Sjukförsäkringen finansieras genom avgifter från de för- säkrade själva och från arbetsgivaren. Egenavgift erläggs fr. o. m. år 1975 enbart av försäkrad som är egen företagare.
Kostnaderna för folkpensioneringen finansieras genom den socialförsäk-
ringsavgift som arbetsgivare har att erlägga för sysselsatt arbetskraft. För— säkrad som är egen företagare har att själv betala socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen.
Försäkringen för tilläggspension finansieras genom avgifter. Arbetsgivarna svarar för kostnaderna för tilläggspensioneringen såvitt angår arbetstagare. När det gäller inkomst av annat förvärvsarbete svarar den försäkrade själv för försäkringsavgiften. Avgifterna utgår efter en procentsats som fastställs av regeringen och riksdagen. Finansieringen sker genom ett fördelnings- system som innebär att varje års utgifter i princip skall täckas genom samma års avgifter jämte fondavkastning. Procentsatsen för avgiftsuttaget är be- stämd till 10,5 för åren 1972—1974, 10,75 för år 1975, 11 för år 1976 och 11,75 för åren 1977—1979. Avgifterna ingår till den allmänna pensionsfonden, vilken vid utgången av år 1974 uppgick till ca 75 miljarder kr.
3.3. Samordningsbestämmelser
Pension enligt AFL och livränta enligt obligatorisk yrkesskadeförsäkring utgår som tidigare nämnts inte helt oberoende av varandra utan en viss samordning är föreskriven. Bortsett från den samordning som består i att yrkesskadelivräntan nedsätts med 1/4 fr. o. m. den månad livräntetagaren uppnår 67 år sker samordningen på pensionssidan genom en reducering av pensionsförmånema. Enligt gällande samordningsregler skall folkpension och tilläggspension enligt AFL minskas med 3/4 av yrkesskadelivräntan. För den som uppbär efterlevandelivränta från yrkesskadeförsäkringen skall motsvarande minskning göras på änkepension eller barnpension från den allmänna försäkringen och på ålderspension från folkpensioneringen. Avdrag på tilläggspension får i detta fall endast göras om den avlidne tillgodoräknats pensionspoäng för minst ett år vid tidpunkten då skadan inträffade. Minsk- ningen av pensioner skall i första hand göras på tilläggspension.
Utan hinder av de nu nämnda samordningsreglerna skall en viss del av folkpensionen alltid utgå. Sålunda skall folkpension i form av förtids- pension och barnpension alltid utgå med minst 1/4, i form av änkepension med minst 1/2 och i form av ålderspension med minst 3/4 av vad som annars skulle ha utgått.
Det bör påpekas att livränta på grund av frivillig försäkring enligt YFL inte medför något avdrag på utgående pensioner enligt AFL.
3.4. Trygghetsförsäkringen
Under senare år har 5. k. trygghetsförsäkringar börjat växa fram genom olika kollektivavtal på arbetsmarknaden. Den första trygghetsförsäkringen tilkom år 1971 och gällde anställda inom stuverifacket. Snart följde avtal om trygg- hetsförsäkring för bleck- och plåtslageriarbetare samt för arbetare inom gruv- industrin ävensom för ytterligare arbetsgrupper. Statstjänstemännen fick en på kollektivavtal grundad trygghetsförsäkring år 1972 som i stort bjggde på den trygghetsförsäkring som då fanns på den privata arbetsmarknaden.
Den 16 maj 1974 träffade SAF, LO och PTK överenskommelse om defi- nitiva försäkringsvillkor för trygghetsförsäkring vid yrkesskada (TFY). Över- enskommelserna har därefter antagits som kollektivavtal av de till dessa organisationer anslutna förbunden. Samma dag träffades även avtal om trygghetsförsäkring för kommunanställda. Även för andra anställda har så- dana avtal senare träffats.
Avsikten med trygghetsförsäkringen är att den som drabbas av person- skada genom olycksfall i arbetet skall fä ersättning enligt skadeståndsrättens normer utan att behöva visa att arbetsgivaren eller annan är skadestånds- skyldig. Från TFY utges sålunda ersättning, oavsett vem som är vållande till skadan.
Ersättning till den som har til/fogats yrkesskada utgår för kostnader för för- lorad arbetsinkomst, för sveda och värk och bestående lyte eller men samt för rehabilitering.
Full ersättning utgår för kostnader under akut sjukdomstid som yrkes- skadan medfört i den mån ersättning inte utgått från annat håll, t. ex. från den allmänna försäkringen. Sålunda ersätts t. ex. sjukvårds- och resekost- nader. Ersättning för framtida kostnader som föranleds av yrkesskadan anses ingå i ersättning för bestående lyte och men och ersättning för allmänna olägenheter. Om större framtida kostnader av bestående natur kan väntas uppkomma skall dock ersättning lämnas i form av livränta för de beräknade kostnaderna.
Ersättning för förlorad arbetsinkomst under akut sjukdomstid utgår vid arbetsoförmåga som varat mer än sju dagar fr. o. m. dagen för insjuknandet. Ersättningen utges med belopp som motsvarar den faktiska förlusten av arbetsinkomst. Underde första 30dagarna utges denna ersättning förlönedelar, som ej överstiger 7,5 basbelopp, i form av skattefria belopp beräknade enligt en schablonmetod vilken utgår från den skadades sjukpenning- grundande inkomst. Om yrkesskadan har medfört invaliditet utgår ersätt- ning för framtida förlust av arbetsinkomst i form av årlig livränta, som fastställs med hänsyn till den bestående nedsättning av arbetsförmågan som har föranletts av yrkesskadan. Vid bedömandet av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den skadades förmåga att trots skadan bereda sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder. bo- sättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Vid uppnådd pensionsålder reduceras livräntan med hälften. Livräntan värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Om den skadelidande begär det, kan han i stället för livränta eller del därav få ett engångsbelopp som svarar mot det kapitaliserade värdet av livräntan. Kan den framtida årliga förlusten av arbetsinkomst antas komma att understiga 10 %, skall ersättningen alltid utgå som engångsbelopp. Om den skadade kan återgå i arbete och den definitiva medicinska invaliditetsgraden uppgår till högst 15 % utgår i stället för livränta ett engångsbelopp för allmänna olägenheter. Även vid högre medicinsk invaliditetsgrad kan arbetstagare som kan återgå i arbete få ersättning med engångsbelopp för allmänna olägenheter, om han begär det. Ersättning för allmänna olägenheter beräknas med utgångspunkt från den medicinska invalitetsgraden och utgör en förhöjning, varierande
mellan 0,5 och 1,5 gånger, av ersättningsbeloppen för lyte och men.
Ersättning för sveda och värk under akut sjukdomstid lämnas i normal- fallet vid arbetsoförmåga, som har varat mer än 30 dagar och bestäms enligt särskilda normer. För lyte och men lämnas ersättning när kvarstående lyte eller men kan förutses bli bestående för framtiden, dock tidigast då den akuta sjukdomstiden har upphört. Ersättningen beräknas enligt särskild ta- bell med utgångspunkt från den medicinska invaliditetsgraden och den ska- dades ålder. Härutöver kan ersättning lämnas om det bestående lytet eller menet har medfört t. ex. vanprydande ärr, amputationsdefekt, sådan värk vartill hänsyn inte tagits vid bestämmandet av den medicinska invalidi- tetsgraden, förlust av sinnesfunktion eller tänder eller inre organ.
Om den skadade på grund av bestående följder av yrkesskadan inte kan återgå till sitt tidigare förvärvsarbete, ersätts skäliga kostnader för erforderlig rehabilitering till annat jämförbart yrke.
Ersättning för lyte och men samt för invaliditet kan efter hörande av en rådgivande nämnd — TFY-nämnden — omprövas om det är uppenbart att i det särskilda fallet väsentlig och bestående ändring inträtt i de för- hållanden som har legat till grund för bestämmandet av ersättningen.
Ersättning vid dödsfall lämnas för begravningskostnad och för förlust av underhåll till efterlevande. Begravningskostnad ersätts med vad som skä- ligen kan anses erforderligt till bekostande av den avlidnes begravning. Er- sättning för förlust av underhåll lämnas till den som vid tiden för dödsfallet hade rätt till eller faktiskt erhöll eller kunde antas inom en nära framtid ha erhållit underhåll av den avlidne. Vid fastställandet av ersättning för förlust av försörjare skall hänsyn tas till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller på annat sätt bidra till sin försörjning. Vissa minimibelopp utgår dock alltid till efterlevande make — med vilken jämställs sådan person som den avlidne stadigvarande bott samman med under äktenskapsliknande förhållanden — samt till barn under 20 år och, under vissa förutsättningar, till föräldrar som vid tiden för dödsfallet bodde samman med den avlidne.
Enligt reglerna för trygghetsförsäkringen skall försäkringen vara samord— nad med vissa andra utgående förmåner. Sålunda *har den skadelidande inte rätt till ersättning i den mån sådan kan utges från stat, kommun. för- säkringsanstalt, arbetsgivare eller annan i form av periodisk ersättning eller i form av ersättning för kostnader, sveda och värk, lyte och men eller all- männa olägenheter. Vid samordningen skall hänsyn tas till skattefrihet som kan föreligga beträffande utgående förmåner. Samordning skall inte ske be- träffande ersättning på grund av försäkring som tecknats och i sin helhet betalats av den anställde utom när fråga är om'kostnader.
Som framgått av den lämnade redogörelsen ger trygghetsförsäkringen till skillnad från yrkesskadeförsäkringen ersättning för den faktiska inkomstför- lusten i anledning av yrkesskada. Ersättning utgår således även fö? in- komstförlust som överstiger fem basbelopp. Inte heller tillämpas någon av- trappning av ersättningen med hänsyn till inkomstens storlek. Inom trygg- hetsförsäkringen utgår såsom vid annan försäkring, som bygger på skade- ståndsrättens ersättningsregler, ersättning för sveda och värk samt för lyte och men, ersättningsformer som inte finns inom den obligatoriska yrkes- skadeförsäkringen.
3.5. Skadeståndsrätten1
Ersättning för yrkesskada kan också utgå i form av skadestånd. En för- utsättning för skadestånd är i princip att det kan visas att någon genom uppsåt eller vårdslöshet vållat skadan.
En grundläggande princip inom skadeståndsrätten är att skadeståndet skall försätta den skadelidande i samma läge som om skadan inte hade inträffat.
Enligt reglerna i skadeståndslagen (1972z207) skall den skadelidande i princip ha full ersättning för läkararvode och andra kostnader som upp- kommer med anledning av skadan. Dessa täcks emellertid i stor utsträckning genom socialförsäkringen. Endast i den mån den allmänna försäkringen eller privat försäkring inte täcker sjukvårdskostnader e. (1. blir det aktuellt att kräva dem skadeståndsvägen.
Ersättning utgår även för hinder eller förlust i den skadades näring. Därmed avses i huvudsak förlust av arbetsinkomst. Man skiljer därvid på inkomstförlust i förfluten tid och i framtiden.
Vad gäller inkomstförlust i förfluten tid skall denna fastställas på grundval av den faktiska förlust som har visat sig.
Vid beräkning av inkomstförlust i framtiden får förhållandena bedömas på grundval av ett underlag som bygger på antaganden om den skadelidandes framtida inkomstmöjligheter om skadan inte hade inträffat. Härvid skall förhållandena före prövningstillfället, i första hand den skadades yrke och inkomstförhållanden vid tiden för skadehändelsen, tjäna till ledning. De tillgängliga informationerna skall även korrigeras med hänsyn till antagan- den om framtidsutvecklingen, konjunkturerna o.d. Från framtida allmänna standardhöjningar i samhället som kan komma att inträffa skall dock bortses.
Ersättning för inkomstförlust i förfluten tid och ideell skada ersätts som regel med ett engångsbelopp.
Då det gäller ersättning för framtida inkomstförlust skall denna normalt utgå i form av livränta. Engångsbelopp och kombinationen livränta jämte engångsbelopp kan även förekomma. Är ersättningen av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, skall den emellertid alltid utgå som liv- ränta om inte särskilda skäl talar däremot.
Om den framtida utvecklingen tar en annan riktning än som förutsatts vid tidpunkten då ersättningen fastställdes, finns möjligheter att pröva om ersättningen. En förutsättning för omprövning är emellertid att förhållandena som legat till grund för ersättningens bestämmande ändrats väsentligt. I princip kan omprövning Ske i såväl höjande som sänkande riktning.
Vid sidan av den ekonomiska skadan ersätts enligt skadeståndslagen också ideell skada. Med sådan skada i traditionell mening avses dels det direkta fysiska eller psykiska lidande som skadan har medfört under den akuta sjukdomstiden eller som den kan medföra i framtiden dels andra framtida följder av skadan som innebär svårigheter för den skadelidande att klara sig i normalt liv. Avsteg från denna traditionella syn på ideell skada fö- rekommer. Ibland har ersättning för lyte och men även karaktär av ersättning __ . _ för ekonomisk skada. Sålunda ersätts som ideell skada fördyrade levnads- bl" a' på de andrmgar 1
. , _ skadeståndslagen. som kostnader som kan uppkomma I framtiden på grund av skadan. Som ideell träder i kraft den 1 jan. skada skall även ersättas allmänna besvär av skadan i arbetet. ökad ut- 1976.
' Redogörelsen bygger
tröttning med åtföljande risk för frånvaro från arbetet, den ökade an- spänning som krävs av den skadelidande för att uppnå ett visst arbetsresultat samt risk för förlust av mera extraordinära inkomster som skadan helt all- mänt kan innebära för den skadade.
Är någon ansvarig för annans död skall ersättning utgå för begravnings- kostnad och för förlust av underhåll som den avlidne vid tiden för dödsfallet var skyldig att utge eller som han faktiskt utgav eller inom en nära framtid kunde antas komma att utge. Till dem som i första hand har rätt till ersättning för förlust av underhåll hänförs de som enligt familjerättens regler har rätt till underhåll. Även sådana som faktiskt har försörjts av den avlidne har rätt till skadestånd som efterlevande. Hit kan hänföras t. ex. sammanlevande under äktenskapsliknande förhållande, fosterbarn, barnbarn eller syskon till den avlidne.
Skadeståndet för förlust av underhåll bestäms så att de efterlevande i princip garanteras en bibehållen standard. Vid fastställande av skadeståndets storlek skall emellertid hänsyn tas till den efterlevandes förmåga och möj- ligheter att genom eget arbete eller på annat sätt själv bidra till sin försörjning.
Även skadestånd för förlust av underhåll kan jämkas vid väsentligt änd- rade förhållanden.
En skada som föranlett skadeståndsanspråket kan medföra att den ska- delidande får rätt till även andra förmåner än skadestånd. För att undvika såväl över- som underkompensation samordnas därför skadeståndet med vissa sådana andra förmåner som utgår i anledning av skadan. Vid be- stämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll av- räknas sålunda bl. a. ersättning som utgår från den obligatoriska allmänna försäkringen, yrkesskadeförsäkringen eller annan likartad förmån. pension och sjuklön.
3.6. Konventioner rörande yrkesskadeförsäkring m. m.
3.6.1. Internationella konventioner om minimistana'ard inom yrkesska- defo'rsäkringen
Frågan om skydd för arbetstagare mot följderna av skador i arbete: togs på ett tidigt stadium upp till behandling av Internationella arbetsorgani- sationen (ILO) i Geneve. Redan vid arbetsorganisationens allmänna kon- ferens år 1925 antogs tre förslag till konventioner och fyra till rekommen- dationer angående frågan om ersättning till arbetstagare som drabbts av yrkesskada.
Av de antagna konventionerna avsåg en ersättning för olycksfall i arbete (nr 17) och en ersättning för yrkessjukdomar (nr 18).
Konventionerna nr 17 och 18 har ratificerats av Sverige (prop. 19251118. rskr 350).
Konventionen nr 18 reviderades år 1934 av en ny motsvarande konve'ition nr 42 vilken likaså har ratificerats av Sverige (prop. 19362209. rskr 278), varvid konventionen nr 18 upphörde att gälla för Sveriges del.
ILO antog vidare år 1952 en konvention (nr 102) angående minimistatdard för social trygghet. Konventionen har ratificerats, såvitt avser dess del VI
som behandlar förmåner vid yrkesskada, av Sverige (prop. 1953173, rskr 220).
År 1964 antog ILO en konvention (nr 121 ) angåendefo'rmåner vid yrkesskada som för länder som ratificerar denna konvention ersätter konventionerna nr 17 och nr 42 samt konventionen nr 102 beträffande del VI om förmåner vid yrkesskada. Samtidigt med denna konvention antogs en rekommen- dation nr 121 i samma ämne.
Konventionen nr 121 om förmåner vid yrkesskada har ratificerats av Sve- rige med verkan från år 1970 varför de nämnda äldre konventionerna på området inte längre har intresse för svenskt vidkommande. Texten till kon- vention nr 121 samt till rekommendation nr 121 i samma ämne återfinns i proposition 1969215.
Konventionen omfattar yrkesskador, däri inbegripet såväl olycksfall i ar- betet som yrkessjukdomar, men överlämnar åt vederbörande medlemsstat att avgöra vad som skall förstås med yrkesskada, dock skall definitionen göras så vid att 5. k. färdolycksfall inbegrips därunder. Om emellertid färd- olycksfallen ersätts enligt ett allmänt socialförsäkringssystem, vars förmåner vid en kollektiv jämförelse totalt sett kan anses likvärdiga med konven- tionens, utgör frånvaron av särskild yrkesskadeersättning vid färdolycksfall ej ratifikationshinder.
I fråga om yrkessjukdomarna anvisar konventionen nr 121 olika möj- ligheter. Medlemsstaten förutsätts kunna ha en särskild förteckning över de fall som skall ersättas. och denna förteckning måste då vara av samma omfattning som en vid konventionen fogad förteckning. Medlemsstaten kan emellertid också förse sin lagstiftning med en allmän definition av begreppet yrkessjukdom, och denna måste då vara så vid att däri inryms konventionsförteckningens sjukdomar. Och slutligen kan medlemsstaten kombinera de båda metoderna.
Konventionens förmåner utgörs dels av olika former av hälso- och sjuk- vård och dels av kontantförmåner.
Konventionen innehåller en utförlig förteckning över de olika former av hälso- och sjukvård som skall tillhandahållas. Förmånerna utgörs av följande:
1. såväl sluten som öppen vård av allmänpraktiserande läkare och spe- cialist. innefattande jämväl hembesök;
2. tandvård;
3. sjuksköterskevård i hemmet eller på sjukhus eller annan sjukvårdsin- rättning;
4. vård på sjukhus,konvalescenthem,sanatorium eller annan sjukvårdsin- rättning;
5. tandproteser o. d., läkemedel jämte övriga medicinska eller kirurgiska hjälpmedel. däri inbegripna proteser samt erforderligt underhåll och för- nyande av sådana, ävensom glasögon;
6. vård som under kontroll av läkare eller tandläkare lämnas av andra behöriga utövare av sjukvård;
7. behandling på arbetsplatsen av följande art i den mån så är möjligt a. brådskande behandling av personer som drabbats av allvarligt olycksfall;
b. efterbehandling av personer med lättare skador. Medlemsstat, som tillhandahåller hälso- och sjukvård och därmed sam-
manhängande förmåner enligt ett allmänt sjukförsäkringssystem, kan låta detta bli tillämpligt även på de yrkesskadade, under förutsättning att sy- stemet har sådant innehåll att vederbörande inte utsätts för ekonomiska svårigheter. Vidare är det inte något hinder för medlemsstat, som tillhan- dahåller ifrågavarande förmåner enligt ett återbetalningssystem, att uppställa särskilda regler enligt vilka de försäkrade själva får svara för viss del av kostnaden. Reglerna måste dock vara sådana att de inte medför ekonomiska svårigheter för den skadade.
Kontantförmånen vid sjukdom, dvs. Sjukpenningen, skall enligt konven- tionen utgå för hela sjukdomstiden, alltså utan att någon karenstid iakttas. Medlemsstat, som vid tidpunkten för konventionens ikraftträdande tilläm- par en karenstid om tre dagar, får dock fortsätta därmed men har skyldighet att årligen till ILO rapportera anledningen härtill. Enligt rekommendationer bör dock ersättning utgå redan från och med den första dagen för in- komstbortfallet.
Konventionen uppställer inte någon lägsta invaliditetsgrad såsom villkor för rätt till invaliditetsersättning på grund av yrkesskada. Frågan härom har överlämnats till vederbörande medlemsstats eget bedömande. Livräntan skall utgå så länge invaliditeten består.
Beträffande invaliditetsgraderingen skiljer konventionen mellan 1. san- nolikt bestående fullständig förlust av arbetsförmågan eller däremot svarande fysisk invaliditet, 2. mera avsevärd sådan förlust eller invaliditet och 3. par- tiell sådan förlust eller invaliditet.
I de båda förra fallen — som enligt rekommendationen avser invaliditet av 25 % eller mer — skall ersättningen ha form av löpande livränta. Med den skadades samtycke får dock i undantagsfall livräntan ersättas .lV ett engångsbelopp, som svarar mot livräntans kapitaliserade värde. I fallet 3. får ersättningen utgå som ett kapitalbelopp för en gång. och detta belopp får bestämmas till lägre belopp än det kapitaliserade värdet. Enligt rekorrmen- dationen bör engångsbeloppet inte understiga ett belopp som svara' mot tre års livränta.
Rätt till livränta tillkommer, förutom den skadade. dels hans änkai en- lighet med de villkor för rätt till änkelivränta som uppställs i vederbörande medlemsstats lagstiftning, dels efterlevande make som till följd av handikapp är ur stånd att försörja sig. dels sådana barn till den avlidne som for sitt uppehälle varit beroende av den avlidne och dels andra efterlevande som må omfattas av den nationella lagstiftningen.
Enligt konventionen skall kontantförmånerna. dvs. sjukpenning eller liv- ränta, vara av minst en viss storlek för en s. k. standardförmånstagare. Med standardförmånstagare avses en man med hustru och två barn.
Kontantförmånerna inklusive ev. familjebidrag för en standardförmåns- tagare skall enligt ett beräkningssätt utgöra minst 60 % av dennes tidigare arbetsförtjänst ökade med de familjebidrag som utgår till en skyddad person med samma försörjningsplikt. Man har med detta beräkningssätt dock rätt att lämna inkomster som överstiger medelinkomsten för en yrkesutbldad manlig industriarbetare utan kompensation.
Enligt ett andra beräkningssätt som konventionen anvisar skall livräntan för alla standardförmånstagare oavsett tidigare inkomst inklusive fanilje- bidrag utgöra minst 60 % av oskolad manlig industriarbetares lön ökad
med de familjebidrag som utgår till en skyddad person med samma för- sörjningsplikt.
För annan förmånstagare än standardförmånstagaren skall förmånen stå i rimlig relation till dennes förmån.
Varje land kan fritt välja beräkningssätt för uppfyllande av kraven på kontantförmånernas storlek.
Vid väsentliga förändringar i inkomstnivån på grund av ändringar i lev- nadskostnaderna skall beloppen av löpande ersättningar bli föremål för över- syn.
Om en yrkesskada medfört döden skall kontant begravningshjälp utgå motsvarande normalkostnaderna för en begravning. Avsaknaden av begrav- ningshjälp är dock inte ratifikationshinder därest medlemsstaten till de efter- levande utger livräntor som är betydligt större än som stadgas i konven- tionen.
Varje land har enligt konventionen skyldighet att inom sitt territorium behandla dem som inte är medborgare i landet lika med landets egna med- borgare.
År 1964 undertecknade Sverige samt vissa andra av Europarådets med- lemsstater en europeisk balk om social trygghet och ett protokoll till denna. Del VI av balken och protokollet behandlar yrkesskador. Dessa två instrument förelades riksdagen i propositionen l965:115.
Dessa instruments uppbyggnad vad beträffar avsnittet om yrkesskador påminner i mycket stor utsträckning om vad som sägs i ILO-konventionen nr 121. En viktig skillnad utgör dock bestämmelserna om sjukvårdsförmåner vid yrkesskada.
De sjukvårdsförmåner som skall utgå enligt balken och protokollet är visserligen desamma som i konventionen nr 121. Instrumenten tillåter dock inte att den skadade själv svarar för någon delav kostnaderna för förmånerna. Här råder alltså en skillnad mellan den svenska samordnade sjuk- och yr- kesskadeförsäkringen samt balken och protokollet 1 det att enligt den svenska lagstiftningen de försäkrade själva får svara för en del av kostnaderna för sjukvårdsförmånerna, medan balken och protokollet garanterar full ersätt- ning för dessa kostnader. Sverige har av denna anledning inte ratificerat balken och protokollet i vad avser del VI om förmåner vid yrkesskada.
3.6.2. Internationella konventioner om utländska medborgares likabe- handling med ett lands egna medborgare
Europarådets medlemsstater antog år 1953 en provisorisk överenskommelse om bl. a. lika behandling vid yrkesskador. Överenskommelsen har ratificerats av Sverige (prop. 1955:53, rskr 116) och har för vårt lands vidkommande trätt i kraft i förhållande till Belgien, Cypern, Danmark. Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Turkiet och Förbundsrepubliken Tyskland.
År 1962 antog ILO en konvention (nr 118) angående utlänningars Iikställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet. Sverige har biträtt konventionen beträffande vissa grenar av vår sociallagstiftning, bl. a. för- månerna vid yrkesskada (prop. l963z29, rskr 89).
Konventionen gäller för Sveriges vidkommande (SFS 19752116) i förhål- lande till sammanlagt 27 olika stater.
Dessa överenskommelser innebär att Sverige förpliktar sig att beträffande förmåner vid yrkesskada inte särbehandla dessa staters medborgare utan i allt ge dem samma yrkesskadeförmåner som svenska medborgare.
3.6.3. Konventioner mellan Sverige och vissa andra stater
Mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge slöts den 15 september 1953 en konvention om social trygghet. Konventionen trädde i kraft den 1 november 1956 (SFS 1956:491).
Konventionen omfattar förmåner, som enligt i vederbörande land vid varje tidpunkt gällande sociallagstiftning och i anslutning därtill utfärdade bestämmelser utgår vid ålderdom, nedsatt arbetsförmåga, sjukdom, olycks- fall och yrkessjukdom, arbetslöshet, havandeskap och barnsbörd samt till barn, efterlevande och nödställda.
Konventionen bygger på principen om lika behandling, dvs. att med- borgare i något av de fördragsslutande länderna skall i ett annat av länderna på samma villkor och enligt samma regler som landets egna medborgare vara berättigad till förmån som konventionen omfattar. I vissa fall skall dock särskilda villkor vara uppfyllda för att vederbörande skall äga rätt till förmånen i fråga såsom viss tids vistelse i landet etc.
Den som under arbete i något av de fördragsslutande länderna drabbas av yrkesskada omfattas av landets yrkesskadelagstiftning på samma villkor som landets egna medborgare. Med arbete i ett av länderna jämställs an- ställning på fartyg som för vederbörande lands flagga. Från vad nu sagts gäller bl. a. följande undantag. För den som av ett företag med säte i ett av de fördragsslutande länderna utsänds för arbete i ett annat av länderna skall det förra landets lagstiftning fortfarande gälla under de första tolv månaderna av vistelsen i det andra landet. Överskrider arbetet i det andra landet denna tid, kan ”hemlandets" lagstiftning i undantagsfall alltjämt bli gällande, såvida och i så fall för den tid som det andra landets behöriga myndigheter lämnar medgivande.
Resande personal med land- eller lufttransportarbete, som utförs inom mera än ett av de fördragsslutande länderna, omfattas av lagstiftningen i det land där verksamheten har sitt säte. Om vederbörande inte är bosatt i sistnämnda land utan i ett annat av länderna och där utför arbete för verksamheten skall dock det landets lagstiftning tillämpas.
Därest för lastning, lossning, reparationsarbete eller vakttjänst ombord på fartyg hemmahörande i ett av de fördragsslutande länderna under far- tygets uppehåll i ett annat av dessa länder antagits arbetstagare från uppe- hållslandet, skall dessa omfattas av detta lands yrkesskadelagstiftning.
Förutom den internordiska konventionen har Sverige slutit konventioner angående bl.a. lika behandling i yrkesskadehänseende med Schweiz (SFS 1955:522), med Storbritannien och Nordirland (SFS 1957:154), med Italien (SFS 1957:548) samt med Jugoslavien (SFS 1969:375). Därvid har tillämpats liknande principer som i den nordiska trygghetskonventionen.
3.7. Nordisk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring
[ Danmark regleras yrkesskadeförsäkringen genom lagen den 20 maj 1933 om försäkring mot följderna av olycksfall (ulykkesforsikringsloven). Denna lag har efter utfärdandet undergått åtskilliga förändringar.
Obligatoriskt försäkrade enligt lagen är i princip alla som mot lön eller som oavlönade medhjälpare av arbetsgivaren antas till stadigvarande eller tillfälligt arbete. Försäkringen omfattar även medlemmar av arbetsgivarens familj, maken dock undantagen, såvida beskaffenheten och omfattningen av deras sysselsättning i arbetsgivarens förvärvsverksamhet kan jämställas med andra arbetares. Vidare är den som för egen räkning eller tillsammans med andra bedriver yrkesfiske skyldig att låta försäkra sig, om minst 3/5 av hans årsinkomst hänför sig till fisket. Lagens bestämmelser om obli- gatorisk försäkring kan genom "kongelig anordning” bli tillämplig beträf- fande intagna på vissa anstalter. Sådan "anordning" har utfärdats för "fanger og forvarede" samt för personer i ”forsorgelseanstalter". Självständiga nä- ringsidkare har möjlighet att teckna frivillig försäkring, som även kan om- fatta make.
Försäkring enligt ulykkesforsikringsloven sker i vissa av socialministern godkända försäkringsbolag. Försäkringsplikt åvilar som regel den som inom landet driver verksamhet — oavsett om den är förvärvsmässig eller inte — eller som i sin tjänst sysselsätter andra. Staten och kommunerna är fritagna från skyldigheten att teckna försäkring.
Försäkringen omfattar olycksfall i arbetet samt vissa i lagen angivna yr- kessjukdomar. Med olycksfall likställs skadlig inverkan under högst några få dagar. som har sin grund i arbetet eller arbetsförhållandena. S. k. färd- olycksfall omfattas inte av försäkringen. Förteckningen över yrkessjukdo- marna upptar sjukdomar på grund av inandning av vissa ämnen, förgift- ningar av vissa ämnen, hud- och ögonsjukdomar som framkallats genom vissa ämnen. sjukdomar som orsakats av viss strålning eller av vibrationer från verktyg, hörselskador, kroniska infektionssjukdomar som ådragits genom smitta vid arbete i sjukvård och i vissa laboratorier samt slutligen vissa angivna sjukdomar orsakade av viss mekanisk inverkan eller vissa ämnen eller smitta från djur.
Lagen innehåller en bevisregel enligt vilken nedsättningen av arbets- förmågan eller dödsfallet skall anses ha sin grund i olycksfallet eller yr- kessjukdomen såvida det inte är "övervägande sannolikhet för att detta inte är fallet". Beträffande yrkessjukdomarna utgår ersättning om det ”med rimlig sannolikhet kan antas att sjukdomarna och deras följdverkningar uteslutande eller i övervägande grad har sin grund i den försäkrades arbete eller arbetsförhållanden".
Vederbörande försäkringsbolag har att ersätta kostnader för proteser och liknande hjälpmedel samt sjukvagn ävensom i vissa fall sjukvård och "op- traening". Vidare utgår enligt lagen sjukpenning, invaliditetsersättning, er- sättning till efterlevande samt begravningshjälp.
Sjukpenning (dagpenning) utgår vid yrkesskada enligt samma ordning och grunder som vid annan sjukdom, dvs. arbetsgivaren svarar i princip för Sjukpenningen under de fem första veckorna (arbetsgivarperioden) och kommunens sociala nämnd för tiden därefter. En "sikringsstyrelse" bistår
kommunerna vid administration av sjukförsäkringen.
Dagpenning som arbetsgivaren svarar för beräknas på arbetstagarens genomsnittliga arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de senaste fyra veck- orna före sjukfallets inträffande eller, om arbetstagaren varit sysselsatt kor- tare tid än fyra veckor, på denna tid. Dagpenningen skall utgöra 90 % av den beräknade arbetsinkomsten och beräknas för en vecka åt gången. Ett generellt maximibelopp för dagpenning per vecka fastställs dock med verkan för ett år från den 1 april varje år. Detta maximum motsvarar 90 % av den genomsnittliga veckoförtjänsten för samtliga arbetare i industri och hantverk för andra kvartalet närmast föregående är. Ingen lägsta gräns finns för dagpenning under arbetsgivarperioden. Vid partiell arbetsförmåga kan reducerad dagpenning utges efter regler som fastställs av chefen för "sikringsstyrelsen".
Då den sociala nämnden har att utge dagpenning skall denna beräknas på den försäkrades årsinkomst. Då arbetsgivaren ägt frigöra sig från att ut- betala dagpenning under arbetsgivarperioden skall emellertid sociala nämn- den utge dagpenningen som därvid skall beräknas på den genomsnittliga arbetsinkomsten under de senaste fyra veckorna.
Den dagpenninggrundande årsinkomsten som avser föregående år och varom uppgift erhålls från skattemyndigheterna omkringden 1 april re- gistreras för varje försäkrad i dagpenningförsäkringens ADB-system. Den höjs i förhållande till den generella inkomstutvecklingen dels i samband med registreringen den 1 april och dels den 1 oktober. Skulle för en försäkrad det aktuella inkomstläget avvika väsentligt, uppåt eller nedåt, från den re- gistrerade inkomsten, kan den aktuella arbetsinkomsten fastställas som in- komstunderlag.
Dagpenning från sociala nämnden skall utgöra högst 90 % av den på angett sätt beräknade årsinkomsten och beräknas för en vecka åt gången. Den får dock inte uppgå till högre belopp än 90 % av den genomsnittliga veckoförtjänsten för danska arbetare enligt vad förut sagts för dagpenning under arbetsgivarperioden. Beloppet avrundas till närmaste hela krontal.
Livränta utgår när arbetsförmågan är nedsatt med minst 5 %. Beslut om livränta skall om möjligt fattas inom ett år efter olycksfallet och i intet fall senare än inom tre år därefter. Invaliditetsbedömningen är av medicinsk tabellarisk karaktär. Livränta utgår vid 100-procentig invaliditet med 2/3 av årslönen och i övrigt efter en mot nedsättningen svarande del därav. Den årslön som skall ligga till grund för livräntan får för närvarande inte beräknas till högre belopp än 55950 dkr.
Vid fastställandet av invaliditetsgraden skall i den omfattning som kan anses rimligt hänsyn tas till den skadades särskilda färdigheter, som krävs i hans vanliga yrke samt till sådan tidigare förefintlig nedsättning av för- värvsförmågan som kan antas förvärra olycksfallets följder, inräknat men av tidigare olycksfall.
Om invaliditeten understiger 50 % skall livräntan i regel utgå med ett engångsbelopp. Något samtycke från den skadade behövs inte härför.
Ifall invaliditetsgraden är 50 % eller högre kan kapitalutbyte ske av hela livräntan eller del av denna om det anses böra ske med hänsyn til den skadades förvärvsförmåga eller ekonomiska förhållanden och livräntetagaren samtycker till utbytet.
Då invaliditetsgraden fastställts till 50 % eller därutöver får kapitalutbyte beviljas av hela livräntan eller del därav endast om så finns böra ske med hänsyn till den skadades förvärvsförmåga eller ekonomiska förhållanden och denne samtycker därtill.
Särskilda regler har uppställts angående rätten att uppbära engångsbelopp. Vid invaliditetsgraderna 5—15 % äger vederbörande fritt uppbära beloppet såvida det inte framkommit upplysningar som gör en sådan utbetalning mindre tillrådlig. Isåfall bestämmerdet nedan nämnda olycksfallsdirektoratet angående utbetalningen. Är invaliditeten högre än 15 % kan direktoratet, på ansökan av den berättigade, förordna att beloppet skall utbetalas till denne för fri rådighet däröver såframt skäl därtill föreligger. Direktoratet har också rätt att uppställa särskilda villkor för utbetalningen. Det åligger socialnämn- derna att i olika avseenden biträda direktoratet vid handläggningen av utbetalningsfrågorna.
Om det skulle visa sig att den skadades försörjningsförmåga skulle vara väsentligt mindre än som förutsatts vid tidpunkten för utbytet, kan di- rektoratet uppta saken till omprövning och därvid tillerkänna vederbörande en livränta som svarar mot skillnaden mellan den nya och den gamla in- validitetsgraden. Frågan om utbyte av den nya livräntan avgörs med hänsyn till graden av den totala invaliditeten. Omprövning som här avses får inte äga rum senare än fem år efter den första invaliditetsbedömningen.
Till änka eller änkling — om hustrun regelmässigt och i väsentlig om- fattning deltagit i familjens förvärvsarbete — utgår, när äktenskapet ingåtts före olycksfallet, livränta med 30 % av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Barn, för vilket den avlidne jämlikt lag hade försörjnings- eller bidrags- skyldighet, är intill fyllda 18 år berättigat till livränta upp till 10% — i vissa fall upp till 20 % — av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Efterlämnar den avlidne ingen nyss nämnd ersättningsberättigad, kan efter direktoratets bestämmande under vissa förutsättningar livränta utgå även till andra efter- levande. Sammanlagda beloppet av efterlevandelivräntor får med undantag för visst tillägg, i intet fall överstiga 50 % av den avlidnes årliga arbets- förtjänst.
Alla livräntor — såväl invalid- som efterlevanderäntor — nedsätts med 25 % från den tidpunkt då livräntetagaren fyller 67 år.
Beslut i fråga om lagens tillämplighet och om förmåner enligt lagen hand- has av en särskild central myndighet, Direktoratet for ulykkesforsikringen. Dess beslut beträffande förmånerna kan överklagas hos Ulykkesforsikrings- rådet och, beträffande fråga om anställningsförhållande föreligger eller inte, hos socialministeriet.
I Finland är enligt lagen den 20 augusti 1948 om olycksfallsförsäkring — ändrad bl. a. genom lag den 1 april 1966 — varje arbetstagare, som med stöd av avtal mot vederlag utför arbete åt annan arbetsgivare under dennes uppsikt och ledning, berättigad till ersättning (skadestånd) för olycksfall i arbetet.
Med begreppet olycksfall i arbete avser den finska lagen olycksfall som drabbat arbetstagare och förorsakat denne kroppsskada. Olycksfallet skall ha inträffat i arbetet, på arbetsplatsen eller under färd till eller från arbetet. Skada som uppkommit under en kortare tid (högst ett dygn) och som icke
ersätts enligt lagen om yrkessjukdomar kan i den mån särskilt förordnas anses förorsakad av olycksfall i arbete.
Den som har rätt till ersättning enligt lagen om olycksfallsförsäkring har också rätt till ersättning enligt lagen om yrkessjukdomar den 29 december 1967. Med yrkessjukdom avses enligt denna lag sådan sjukdom som för- orsakats av i särskild förordning upptagna fysikaliska, kemiska eller bio- logiska faktorer.
Med stöd av ovan angivna stadgande har i en förordning den 29 december 1967 närmare angetts vilka fysikaliska, kemiska och biologiska faktorer som anses ge upphov till sådan sjukdom som skall vara att anse som yrkes- sjukdom.
Till fysikaliska faktorer hänförs enligt förordningen skakningar, buller, ultraljud,joniserande strålning samt infraröd och ultraviolett strålning. Till kemiska faktorer hänförs en rad uppräknade ämnen och dess föreningar. Som biologiska faktorer upptas vissa smittsamma sjukdomar. Förutsätt- ningen för att en sjukdom skall anses som yrkessjukdom är att sjukdomen sannolikt har förorsakats av de i förordningen nämnda faktorerna.
Härutöver finns i förordningen ett generellt stadgande att ersättning även skall utgå vid sjukdomar som har sin grund i andra fysikaliska, kemiska eller biologiska faktorer än som redovisats i förordningen om detär uppenbart att sjukdomen förorsakats av arbetet.
Till ledning vid bedömandet huruvida yrkessjukdom föreligger har med stöd av särskilt stadgande i lagen om olycksfall socialministeriet utfärdat en särskild förteckning med exempel på faktorer, som förorsakar sådana yrkessjukdomar som är ersättningsbara enligt nämnda förordning samt ex- empel på sjukdomsformerna och på arbeten i vilka sådana sjukdomar fö- rekommer.
Skadestånd till den skadade utgår i form av sjukvård, dagpenning och livränta jämte vissa tillägg till sådan. Dagpenning utgår om arbetsförmågan nedgått med åtminstone 20 % för de tre första dagarna efter dagen för olycksfallet endast om olycksfallet medfört nedsättning av arbetsförmågan under ytterligare tid. Dagpenning utgår till dess den av olycksfallet förorsakade skadan botats eller därav för- anledd sjukdom upphört eller till dess ett år förflutit sedan olycksfallet, samt utgör för skadad utan anhörig 1/600 och för skadad med anhöriga 1/450 av den skadades på visst sätt beräknade årsarbetsförtjänst.
Om skadad ådragit sig varaktig skada på grund av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom utgår livränta. Full livränta utgår till ensamstående med 60 % av årsarbetsförtjänsten. Om personen har anhöriga kan livränta uppgå till 90 % av årsarbetsförtjänsten. Livränta utgår vid en invaliditet av lägst 30 %. Livräntan består av två delar, grundränta och kompletteringsränta. De båda delarna utgör vardera hälften av full livränta. Grundräntan har karaktären av en lytesersättning och dess storlek är beroende främst av en medicinsk (tabellarisk) bedömning.
Kompletteringsräntan utgör högst hälften av full livränta, dvs. 30 % för ensamstående. Även kompletteringsräntans storlek är beroende av den ta- bellbundna medicinska invaliditetsbedömningen. Oberoende av invaliditets- graden kan kompletteringsräntan dock höjas eller sänkas om skadans in- verkan på den skadades förvärvsförmåga anses vara osedvanligt stor eller
liten med beaktande av bl. a. ålder, yrkesskicklighet och möjlighet att övergå till nytt yrke. Kompletteringsränta utgår om den skadades invaliditetsgrad är minst 75 % med maximibeloppet och om invaliditetsgraden är lägre med den del av kompletteringsräntans maximibelopp som framgår av ned- anstående tabell:
Tabell 3.2
Invalidi- Komplette- Invalidi- Komplette- tetsgrad % ringsränta tetsgrad % ringsränta 30—34 1/10 55—59 6/10 35—39 3/10 60—64 7/10 40—44 3/10 65—69 8/10 45—49 4/10 70—74 9/10 50—54 5/ 10 70—74 9/ 10
Livräntan (grundränta + tilläggsränta) utgår i de fall att denna är större än 30 % av full livränta periodiskt. Är livräntan lägre kan livräntetagaren efter försäkringsdomstolens samtycke utbyta livräntan mot ett belopp mot- svarande dess kapitalvärde.
Om den skadades invaliditetsgrad senare på grund av försämring blir väsentligt större än den invaliditetsgrad enligt vilken livräntans kapitalvärde beräknats skall från den nya livräntan avdrag göras med det Iivräntebelopp som motsvarar det utbetalda kapitalvärdet.
Om invaliditetsgraden vid yrkesskada är mindre än 30 men minst 10 % utgår i stället för livränta ett skadestånd i form av ett engångsbelopp enligt följande tabell:
Tabell 3.3 Invalidi- Skadestånd i ett för allt i % av tetsgrad % årsarbetsförtjänsten då den skadade icke har anhöriga har anhöriga 10—14 9 12 15—19 18 24 20—24 30 40 25—29 45 60
Om den skadades invaliditetsgrad senare fastställs till minst 30 % skall han, oavsett det tidigare utbetalda engångsbeloppet (skadeståndet), erhålla livränta oavkortad från den tidpunkt, då invaliditetsgraden anses ha un- dergått förändring. Detta gäller dock endast om tre år förflutit eller om på grund av särskilda omständigheter utsatt kortare tid förflutit från det engångsbeloppet utgick.
Till skadad, som på grund av skadan inte kan reda sig utan vård av annan person, kan utgå hjälplöshetstillägg med visst belopp per dag. För- orsakar protes särskild slitning av gångkläder eller har den skadade ledar- hund, kan särskilt tillägg utgå.
Till efterlevande utgår, förutom begravningshjälp, försörjningspensioner bl. a. till änka eller änkling — i senare fallet om hustrun till följd av mannens
arbetsoförmåga varit mannens huvudsakliga försörjare — med 30 % och till barn intill 17 års ålder med 15 % av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Det sammanlagda beloppet av försörjningspensionerna får högst utgöra 80 % av det belopp den avlidne skulle ha kunnat uppbära i full livränta. Försäkring sker i något av de försäkringsbolag som fått koncession att bedriva olycksfallsförsäkring. __ Den som inte är nöjd med försäkringsanstaltens beslut kan anföra besvar hos försäkringsdomstolen. I vissa fall kan besvär över försäkringsdomstolens beslut anföras hos Högsta domstolen.
I Norge gäller en samlad socialförsäkringslagstiftning "Löven om folke- trygd" av den 17 juni 1966 nr 12 med däri senare vidtagna ändringar. Man har således inordnat all socialförsäkring i folketrygden som därigenom fått till uppgift att utge ersättning vid sjukdom, lyte, barnsbörd, arbetslöshet, ålderdom, nedsatt arbetsförmåga och dödsfall.
lnkorporeringen av yrkesskadetrygden innebär att folketrygdens vanliga förmåner i form av sjukersättning (sykestonad), rehabiliteringshjälp (attfo- ringshjelp), grundersättning (grunnstonad), hjälpersättning ( hjelpstonad), för- tidspension (uforepensjon) och ersättning till efterlevande (stonad '.ill et- terlatte) skall utgå vid yrkesskada. Dessa förmåner utgår emellertid vid yr- kesskada enligt vissa särbestämmelser, som i de flesta fall medför gynn- sammare förmåner för den yrkesskadade eller hans efterlevande än de van- liga reglerna medför.
Försäkrad enligt lagen är envar som är bosatt i Norge samt den som inte är bosatt i Norge om han
a. arbetar i annans tjänst i riket mot lön eller annan gottgörelse, b. är norsk medborgare och anställd på norskt fartyg, c. är norsk medborgare och deltar i norsk fångstexpedition eller arbetar på norsk fångststation eller tjänstgör som flygande personal eller ma'kper- sonal i norskt civilt flygbolag,
d. är norsk medborgare och är avlönad statstjänsteman i utlandet eller är avlönad arbetstagare hos sådan tjänsteman.
Försäkrad enligt lagen med rätt till ersättning vid yrkesskada är förutom nu nämnda även den som utan att vara norsk medborgare är anställd onbord på norskt fartyg i utrikes fart samt den som arbetar utomlands i norsk fångstexpedition eller som flygande personal eller markpersonal i norskt civilt flygbolag.
I lagen finns vissa särbestämmelser om ersättning vid yrkesskada "yr- kesskadetrygd". Rätt till förmån enligt dessa äger ovan nämnd försäkrad om han drabbas av yrkesskada och vid skadetillfället utförde avlönat irbete i egenskap av arbetstagare i offentlig eller privat tjänst. Ersättning utgår även till vissa andra grupper såsom fiskare, skolelever, studenter, mlitär- personal, tjänstepliktiga i polisväsendet och civilförsvaret, personer som är inskrivna i brandvärnet eller ålagda att delta i släckningsarbete samt sluligen till personer som skadas under försök att rädda människoliv eller avvärja större kulturell eller materiell skada.
Med yrkesskada förstås enligt folketrygden kroppsskada eller sjutdom som förorsakats genom olycksfall i arbetet. Med kroppsskada förstås )ckså skada på proteser, stödbandage och liknande.
Konungen äger enligt lagen bestämma att vissa sjukdomar skall likställas med yrkesskada. Enligt en resolution likställs med yrkesskada sjukdomar orsakade av förgiftning eller av annan kemisk påverkan, strålande energi, damm eller buller, allergiska och idiosynkratiska hud- och lungsjukdomar samt vissa namngivna sjukdomar i armarna. Vidare sjukdomar orsakade av ändringar i lufttrycket under vissa arbetsförhållanden, sjukdomar orsa- kade av smitta under arbete i laboratorium med smittämnen, vissa särskilt uppräknade smittsamma sjukdomar under arbete på medicinska institu- tioner. ålderdomshem etc. samt sjukdomar ådragna genom smitta till följd av arbete med djur och växter. Även klimatsjukdomar till följd av arbete under såväl låga som höga temperaturer samt slutligen vissa namngivna epidemiska sjukdomar (kolera, pest etc.).
Enligt resolutionen äger socialdepartementet bestämma att även andra än nu nämnda sjukdomar skall likställas med yrkesskada.
Vid yrkesskada utgår full ersättning för läkarkostnader och andra sjuk- vårdskostnader. Även vid tandskada utgår full ersättning.
Under själva sjukdomstiden utgår sjukpenning vilken i princip beräknas enligt folketrygdens vanliga regler. Sålunda utgår sjukpenning med 4 kr. per dag + 10/00 av årsinkomsten. Denna inkomst fastställs efter förhål- landena omedelbart före arbetsoförrnågans inträffande. För den del av års- inkomsten som överstiger 12 gånger grundbeloppet (=basbeloppet) beräknas ingen sjukpenning och årsinkomst mellan 8 och 12 gånger grundbeloppet medräknas bara med 1/ 3. Försäkrad över 18 år som drabbas av yrkesskada skall oavsett årsinkomsten ha rätt till en sjukpenning av minst 7 kr. per dag och anställd ombord på norskt fartyg samt flygpersonal till minst 18 kr. per dag.
Vid invaliditet på grund av yrkesskada utgår ersättning i form av in— validpension (grundpension och tilläggspension) enligt folketrygdens regler. Vissa särregler tillämpas emellertid även här.
För att pension skall kunna utgå på grund av yrkesskada krävs att ve- derbörandes arbetsförmåga till följd av yrkesskadan skall vara nedsatt med minst 15 %. Vid bedömningen av till vilken grad arbetsförmågan skall anses nedsatt skall hänsyn tas till den skadades reella möjligheter till för- värvsinkomst.
Invalidpension skall utgöra så stor del av full invalidpension som svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning dock att om arbetsförmågans nedsättning är minst 2/3 pensionen icke skall sättas lägre än full grund- pension.
Om arbetsförmågan är nedsatt med mer än 3/4 kan hel invalidpension utgå om det kan anses rimligt med hänsyn till den skadades totala situation.
Då invaliditetsgraden slutligt fastställs till mindre än 30 % skall pension utgå med ett engångsbelopp. Vid nedsättning av arbetsförmågan mellan 25—29 % utgör engångsbeloppet 9 gånger det årliga pensionsbeloppet, mellan 20—24 % 6 gånger och mellan 15—19 % 3 gånger det årliga pensionsbeloppet. Engångsbeloppet får emellertid aldrig överstiga det kapitaliserade värdet av pensionen.
Sker det en väsentlig ändring i de förhållanden som varit avgörande vid fastställelsen av invalidpensionen kan en omprövning ske och pensionen ändras eller dras in.
! Källa: Den officiella yr- kesskadestatistiken och riksförsäkringsverkets statistiska avdelning.
2Minskningen torde ha sin förklaring i konjunk- turnedgången det året med stor arbetslöshet.
Leder yrkesskada till att vederbörande avlider utgår efterlevandepension till änka, änkling och barn efter folketrygdens vanliga regler. Pension till efterlevande maka/make utgår dock utan hänsyn till äktenskapets längd och kan även utgå till person som inte var gift med den avlidne men som hade vårdnaden om hans barn och underhölls av honom. Någon hänsyn tas inte heller till försäkringstillhörighetens längd, antal poängår etc. Efter folketrygdens vanliga regler reduceras pensionen om den efterlevandes för- värvsinkomst beräknas överstiga grundbeloppet.
Barnpension utgår enligt folketrygdens vanliga regler fram tills barnet fyller 18 år. Vid yrkesskada kan emellertid barnpension utgå även till barn som fyllt 18 år men inte 21 år om det anses rimligt med hänsyn till barnets utbildning.
Utöver ersättning för nedsatt arbetsförmåga utgår en särskild menersätt- ning benämnd yrkesskadeerstatning i de fall att skadan medfört varaktig och betydande medicinsk påföljd. Den årliga ersättningen utgår med belopp som varierar mellan 7 och 75 % av grundbeloppet enligt ett system där de ersättningsbara invaliditetsgraderna är indelade i nio ersättningsgrupper. Alla invaliditetsgrader inom en och samma grupp erhåller ersättning med samma procentsats. Lägre invaliditetsgrad än 15 % berättigar inte till yr- kesskadeerstatning.
3.8. Vissa statistiska uppgifter'
Enligt 32 & YFL åligger det arbetsgivare eller arbetsföreståndare att oför- dröjligen anmäla inträffad yrkesskada till försäkringskassa. Antalet anmälda yrkesskador under perioden 1955—1974 framgår av följande tabell.
Tabell 3.4 Antalet anmälda yrkesskador
År Antal År Antal 1955 135 624 1965 130 248 1956 136 007 1966 124 830 1957 127 546 1967 135 153 1958 124 466 1968 136 563 1959 124 593 1969 136 243 1960 129 298 1970 135 355 1961 132616 1971 124864 1962 128 134 1972 119 0392 1963 126 069 1973 126 489 1964 130 346 1974 139 210
1 ca 90 % av de årligen anmälda yrkesskadefallen avklingar enligt er- farenhet skadan inom den 90 dagar långa samordningstiden. Endast i de återstående 10 % av fallen har ersättning således behövt utgå från yrkesska- deförsäkringen. Sådan ersättning kan också utgå under samordningstiden, t. ex. om den skadade inte varit försäkrad enligt lagen om allmän försäkring eller varit sjukpenningförsäkrad eller om den skadade avlidit. Antalet an-
målningar som föranlett ersättning enligt YFL framgår av följande tabell, där fördelning också gjorts på fall där till följd av anmälningen ersättning utgått från yrkesskadeförsäkringen i form av sjukersättning (sjukvårdser- sättning och/eller sjukpenning) eller lett till invaliditet eller döden.
Tabell 3.5 Antalet anmälda yrkesskador som föranlett ersättning enligt YFL
År Antal fall därav
sjuker- livränte- döds- sättnings— fall fall fall 1955 17 876 15 082 2 220 574 1956 18 822 15 929 2 371 522 1957 16534 13676 2411 447 1958 16 005 13 275 2 238 492 1959 15 469 12 790 2191 488 1960 16 793 13 892 2 376 528 1961 17 046 14 200 2 346 500 1962 16295 13 531 2319 445 1963 15 434 12 703 2 295 436 1964 15 927 13 146 2 321 460 1965 16 575 13 944 2 355 458 1966 15841 13203 2217 421 1967 15281 12671 2231 379 1968 15157 12416 2331 410 1969 15 358 12 668 2 280 410 1970 15 938 13 004 2 545 389 1971 14493 11835 2341 317 1972 13 728 11 051 2 330 347
Av sjukersättningsfallen utgörs flertalet av sådana där försäkringen tagits i anspråk endast för utgivande av sjukersättning. 1 ett mindre antal fall har sjukersättningsfallen, då den akuta sjukdomen upphört, övergått till livräntefall. Det genomsnittliga antalet sjukersättningsdagar uppgick år 1972 i de förstnämnda fallen till 19 och i de sistnämnda fallen till 230 dagar. [ åtskilliga fall har dock den sjukdom som föregått ett livräntebeslut pågått kortare tid än 90 dagar. Så var förhållandet år 1972 i 28 % av samtliga livräntefall. Här belastas alltså yrkesskadeförsäkringen i princip endast av livränteutbetalning.
De flesta yrkesskador drabbar arbetstagare i åldern 20—29 år. Av det totala antalet arbetsolycksfall år 1972 rörde ca 27 % denna åldersgrupp. För övriga arbetstagare upp till och med 64 år fördelar sig skadorna tämligen jämnt.
Hur skadefrekvensen fördelar sig på olika näringsgrenar mäts i antalet inträffade skador per en miljon arbetstimmar.
Den största skadefrekvensen under år 1972 återfinns inom stuveribran- schen med 919 fall per en miljon arbetstimmar. Andra näringsgrenar med särskilt hög olycksfallsfrekvens är gjuteriindustrin med 73,6, slakteri- och charkuteriindustrin med 65,4, skogsbruket med 62,1, varvsindustrin med
58,0, tyngre manufakturindustrin med 55,2 och sågverksindustrin med 52,5 fall per en miljon arbetstimmar. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande siffror inom beklädnads- och sömnadsindustrin samt inom detaljhandeln var 8,2 resp. 8,8. Olycksfallsfrekvensen inom de olika näringsgrenarna har under senare år varit konstant.
Hur de anmälda yrkesskadorna fördelar sig på olycksfall, inträffade på arbetsstället eller under färd till och från arbetsstället, samt på yrkessjuk- domar framgår av följande tabell.
Tabell 3.6 Yrkesskadornas fördelning på olycksfall och yrkessjukdomsfall
År Arbets- Färd— Yrkessjuk- olycksfall olycksfall domar 1955 120 833 13 527 1 264 1956 119 997 14 422 1 588 1957 113373 12622 1551 1958 109 428 13 359 1 679 1959 111169 11870 1554 1960 115 525 11905 1868 1961 119200 11635 1781 1962 114012 12445 1677 1963 113 646 11 027 1 396 1964 117 352 11 355 1 639 1965 116029 12568 1651 1966 111499 11814 1517 1967 122 855 10 495 1 803 1968 122 772 11 796 1 997 1969 123 204 10 965 2 074 1970 121824 11378 2153 1971 112532 10 296 2036 1972 107 220 9 676 2 143
Antalet olycksfall är som framgår helt dominerande bland totalantalet yr- kesskador. Det bör emellertid påpekas att antalet anmälda yrkessjukdonsfall ganska kontinuerligt ökat alltsedan mitten av 1960-talet. Särskilt påtaglig har ökningen varit de allra senaste åren. Under åren 1973 och 1974 uppgick antalet anmälningar om'yrkessjukdomar till 2 330 resp. 3400. Under de åtta första månaderna av år 1975 har RFV erhållit ca 4 200 anmäln ngar. För hela året torde antalet komma att överstiga 7000. Ökningen kan till väsentlig del hänföras till hörselskador förorsakade av buller i arbetet. B1kom den ökade anmälningsfrekvensen kan spåras resultat av inom vissa nä7ings- grenar företagna systematiska hälsokontroller. Vid en preliminär fördelning av de hittills under år 1975 anmälda yrkessjukdomsfallen hänför sig 2 340 (55 %) till hörselskador orsakade av buller. Hudåkommor orsakade av olika ämnen utgör 660 fall (16 %). Av sjukdomar orsakade av damm (slikos och asbestos) har anmälts tillsammans 199 fall (5 %). Sjukdomar framkallade genom inverkan av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser (yrkes- myalgier och tendovaginit) har anmälts i 177 fall (4 %). Av blyförgiftning samt av sjukdomar orsakade genom inverkan av skakningar och vibrationer
har vardera anmälts 24 fall (0,5 %). 1 materialet ingår 770 fall (18 %) där sjukdomsorsaken vid anmälan ej kunnat närmare specificeras.
Det totala Iivräntebeståndet uppgick ijanuari 1975 till drygt 81000 liv- räntor, varav något mer än 15 % utgjorde efterlevandelivräntor. Följande tabell utvisar antalet livräntor fördelade på egenlivräntor och efterlevan- delivräntor och uppdelade med hänsyn till de författningsbestämmelser en- ligt vilka livräntan beviljats.
Tabell 3.7 Antalet ijan. 1975 utgående livräntor fördelade på tillämpad författning
Tillämpad Egen- Efterlevandelivräntor till Summa författning liv- räntor Änkor' Barn Föräldrar
1901 års lag 632 23 655 1916 års lag (OL) 27 398 3648 72 31 118 1929 års lag (YL) 544 270 1 815 1954 års lag (YFL) 34 795 4 741 2 149 81 41 766 Övriga 5 020 1 195 54 168 6 437
Summa 68 389 9 877 2 204 321 80 791
1 Här innefattas även med änkor jämställda kvinnor samt änklingar.
Tabellen illustrerar hur lång giltighet en lagstiftning ang. livränta har efter det att lagen upphört att gälla för nya skador. Alltjämt utgår det alltså 655 livräntor med stöd av 1901 års lagstiftning trots att denna ersattes redan år 1916 med olycksfallsförsäkringslagen. Vidare kan det noteras att över 40 % av samtliga livräntor har beviljats enligt författningar som är äldre än YFL.
Antalet nya livräntor uppgår till ca 3 000 per år och i genomsnitt upphör ca 1 000 livräntor. Livräntebeståndet ökar således f. n. med omkring 2 000 livräntor per år.
Enligt RFV fördelar sig livräntorna på olika invaliditetsgrader på följande sätt. I knappt 1/3 av fallen är invaliditetsgraden under 15 %, i omkring hälften under 20 %, i omkring 8/10 under 331/3 % och 1 9/10 under 50 %. Endast ca var tionde livränta grundas alltså på en invaliditet om 50 % eller mera.
Det första livräntebeslutet i ett"yrkesskadefall avser i regel begränsad tid och förutsätter att omprövning sker efter utgången av denna tid. Erfaren- hetsmässigt omprövas en invalidlivränta i genomsnitt tre gånger med om- kring två års intervall innan beslut om definitiv livränta fattas. Under år 1974 omprövade RFV 8 570 livräntor. Av dessa hade i 4 % av fallen skadan inträffat/yppats före år 1959.
_, ull.". _ ("..?—Älä, PT ,.'| IFHT. "111. |. _.J'..' '..1
. ,.,|'; |||-|| '...'». |... , ,11,1.:L,,,r,.ptt€','|"4w åtta,"? 4. * [||| ,111»|"-'-.-'-'7'.' ' "3.115"..- mph . . - |. .»
_1'"—'J'8,%JBL'JJ, "IH-f*n.]. fll'l'.|.'.. HP". |' " *. a , ,” .H. ,,,.1 .» .. |
—l- FI.-103 .. .. , . :F". '="'" ' '
. '|
j" .l'hul..__ .-..'|,||_' '.l,..',|- '.'r ' "ha,;j'll' H£",".J,' "' * 1. |. '.' [' -.'|l_ H,. nu,-,? _. ,'_" 1. |, _, . _' . ",'1 1.7", " " .' . lli)- e'l'.' HK$-'.'. '.."J' TJ J." .: '4 ' .|| -, '. ' |"|
.' % -j' », .' ',' ' , .."-,,.1- 1", .. |' ?—."' .. ,,_.,,,,,,,,.g.1_,_ ..,, , ,,,..,., . _, "1le W", 1113?”ng 1'1 grå-43131 "åk",-. ." "0. '.v 1. ". ..|' . |.. |..| . ' ' -' ' '_'-.. ,... 4,1... ' 5424." .- -_'_ . ,.
. .”u,£_._. ,
w. ... fll. +|» . ,, , '""le - ; _|I.'.4 _)._ J.. __ _ '|. ,[.3.1 , . , » , .' ' FFl-LHC _, ' ':.w. '... *"." . ,.J' ' . '_ '|l ,, ,.. '_'..'. |- ' !, '-. .."'7'!'f- - | . _ grill—rå: ' _ ). '_J' _' .: '.L! ...—1411, ,..._|-,.._,', - .. %.,-.£=—_—._i.l- _-._.,_...___ ...._'.. __ _ _. .,.rl,'.,,-, '.'u . lfnlm|zfzzull'.;1FS' "u.. 1... '|.-' »Nr 101 . ”| .”".f -'.' .--,,.'|"'1.';.. '|., .. - m. -- - ..,|:: '_ .. ', 'ljl, ',"c'h |.- i 11.11 F ,.'l'. .. _4.
11.31: '|. fandt: q"'ll li: 31151' ',,,'.'.".'u'l't't:|'l '..1
aut-".::" Hua/||. ""." 'i- l|.==- 1.1. '7,"-' "181 '. '»b " = & "ha," ""' "H.,.FFHL ""' !”#$" _'8'1v.—, " så." '|I1. l".'.- n.; "1 |l|1.l—" ' (#46?! .. ." "v" Älä; ?Jm-må'rlr' - t" u | ||. %%?! ,'1'1171' qll' It'lllllffth '|.: r'| " "f-
_ _ .r. ,, '"'t'ä . ' — .
l-J '|-' *, |' "." qg.
.|.,||.mi'.r|1'1='111 mia-|||; 511143 gunilla-tll 110] I ...: - ,13 'lwll 1|. .' . vil
ull.—l!” .ru F?": W mm..! ' l.— ,,?"M'HI'; .""""'I 1.0 "1111 WW| l.'1.l Willma
|.l;..,,,1
... "fälttåg" lär—marta. datat—31%
gmm'qu-ä 11- annah-nl .|,,.
. ”iL' Illm1m|.bålf,ll.lrz|'_*1l wil ' m
let-.» a...... öva,???
. ,? _.-|.'-' ' I |." £ "'..11 ' .. , '." , .
4. Allmänna överväganden
En arbetstagare som i dag skadas i sitt arbete och därigenom får vidkännas förlust i form av minskad eller utebliven inkomst eller åsamkas men eller kostnader kan erhålla ersättning på olika sätt. Ett grundläggande ekonomiskt skydd garanteras honom genom de generellt verkande obligatoriska soci- alförsäkringarna - allmän Försäkring och yrkesskadeförsäkring. Komplet- terande skydd kan han i många fall få genom enskilda eller kollektiva liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar. Full ersättning för följderna av yrkesskadan kan han få om förutsättningar för skadestånd föreligger. Skadeståndsrätten ger inte bara full täckning för inkomstförluster och kostnader utan ger också ersättning för de icke-ekonomiska Följderna av skadan såsom sveda och värk samt lyte och annat stadigvarande men.
För att skadestånd skall kunna utgå krävs att någon kan göras ansvarig för skadan enligt skadeståndsrättsliga bestämmelser. Ett sådant ansvar måste i princip grundas på att någon genom uppsåt eller vårdslöshet vållat skadan. Om den skadade inte kan visa att någon annan varit vållande till skadan. kan han alltså inte få något skadestånd. På senare tid har emellertid genom åtaganden i särskilda på kollektivavtal grundade försäkringsanordningar kra- vet på vållande såsom förutsättning för skadestånd eftergetts. Inom trygg- hetsförsäkringen erhåller en arbetstagare som drabbats av personskada genom olycksfall i arbete full ekonomisk och ideell ersättning enligt skade- ståndsrättsliga normer utan att behöva visa att arbetsgivaren eller annan är skadeståndsskyldig. Trygghetsförsäkringen som startade 1971 genom ett kollektivavtal för stuveriarbetare gäller numera genom tillkomsten av ytter- ligare kollektivavtal, framför allt det i december 1972 träffade avtalet för statstjänstemän, det i maj 1974 träffade avtalet mellan SAF, LO och PTK samt det i samma månad träffade avtalet för kommunalanställda, med några marginella undantag för hela den svenska arbetsmarknaden.
De senaste decenniernas kraftiga utbyggnad av den allmänna försäkringen. särskilt satsningen på den allmänna tilläggspensioneringen, och till- komsten av trygghetsförsäkringen kan i och för sig föranleda frågan om det är motiverat att alltjämt inrymma en särskild försäkring för yrkesskador i socialförsäkringssystemet. En jämförelse mellan de ersättningar som kan utgå vid sidan av yrkesskadeförsäkringens förmåner. dels vid tidpunkten för införandet av gällande yrkesskadeförsäkringslag och dels i dagens läge visar stora skillnader. Medan yrkesskadeförsäkringen fortfarande är 1954 var den försäkringsgren som fick svara för huvuddelen av försäkringsskyddet
för de långvarigt eller bestående skadade, har den numera karaktären endast av ett komplement till den allmänna försäkringen. I förhållande till trygg- hetsförsäkringens ersättningsskydd är den i materiellt hänseende klart un- derlägsen.
Yrkesskadeförsäkringen är som framgår av den historiska översikten i avsnitt 2 vår första socialförsäkring och utgjorde länge den enda social- försäkringsgren som lämnade mera betydande förmåner. Den grundar sig på humanitära och sociala skäl och syftar till att garantera ekonomisk grund- trygghet vid sjukdom och skadefall föranledda av arbetet. ] detta avseende delar yrkesskadeförsäkringen huvudmotiven för övriga socialförsäkringsgre- nar. Att yrkesskadeförsäkringen bestått som självständig socialförsäkring så länge beror framför allt på att försäkringen i åtskilliga hänseenden sträcker sig längre än den allmänna försäkringen. Invaliditetsskyddet börjar verka vid betydligt lägre invaliditeter. ersättningarna ställer sig förmånligare såväl vid sjukdom som vid invaliditet, efterlevandeskyddet är mer omfattande och kretsen av skyddade arbetstagare vidare. Att vissa särförmåner ansetts motiverade vid yrkesskador är i viss mån historiskt betingat men i huvudsak en följd av att vi i Sverige liksom i andra industriländer av hävd ansett att skador till följd av ett anställningsförhållande skall kompenseras med större ersättning än andra skador. Bakom denna uppfattning ligger i sin tur den bedömningen att en förvärvsarbetande har större risk att bli skadad än en icke-förvärvsarbetande. Förutom den allmänna faran att komma till skada som alla människor utsätts för får han också bära de skaderisker som alstras vid allt produktivt arbete utan att han själv i någon större ut- sträckning kan påverka denna risksituation. Enligt kommitténs mening är detta en bedömning som i allt väsentligt alltjämt står sig. Trots den kraftfulla satsning som under senare tid gjorts på arbetarskyddets område och den sociala utveckling som skett i form av bl.a. ökad semester, förkortad arbetstid och höjd levnadsstandard är risken att råka ut för skada i arbetet fortfarande betydande. Det kan till och med göras gällande att risken har ökat som en följd av förvärvslivets snabba expansion och tekniska och eko- nomiska omvandling. Vad kommittén nu anfört leder därför fram till den slutsatsen att det alltjämt måste vara en angelägen uppgift för lagstiftaren att slå fast principerna för ett skydd mot förluster på grund av yr- kesskada och att lagstiftningen således även i framtiden måste inrymma ett särskilt försäkringsskydd för sådana skador. Av direktiven för utred- ningsarbetet följer att ett sådant skydd bör ges i en fristående socialför- säkringsgren och lagtekniskt regleras i en särskild lag.
Då kommittén härefter har att ta ställning till utformningen av den nya lagen har kommittén funnit övervägande skäl tala för att den il'huvudsak bör bygga på samma principer som den nuvarande lagstiftningen. Lagen bör följaktligen tillgodose sådana ersättningsanspråk som mot bakgrund av dagens samhälle framstår som socialt och samhälls- ekonomiskt motiverade. Inom ramen för dessa utgångspunkter bör lagen genom sitt ersättningsskydd sträva mot att i ekonomiskt hänseende försätta den yrkesskadade i samma situation som om skadan inte inträffat. Denna målsättning medför att man vid bedömning av ett ersättningsärende bör göra en jämförelse mellan den skadades ekonomiska förhållanden som ska-
dad och de ekonomiska förhållanden han kan antas ha haft om han kunnat fortsätta att arbeta som frisk. I denna principiella inriktning sammanfaller yrkesskadeskyddet i huvudsak med skadeståndsrätten. Till skillnad från den sistnämnda bör yrkesskadeförsäkringen emellertid täcka in endast sådan skadeersättning som är betingad av sociala skäl. Begränsningar i ersättnings— skyddet måste följaktligen föreskrivas. Å andra sidan följer av samma sociala skäl att ersättning i princip bör utgå utan inskränkning av medvållande från den skadelidandes sida. Självfallet skall inget hindra att skadestånd utgår utöver ersättning från yrkesskadeförsäkringen. Vad kommittén nu anfört bör inte endast ta sikte på den skadades yrkesverksamma tid. Målet att försätta den skadade i samma ekonomiska situation som om skadan inte inträffat bör även gälla för tid då den skadade uppnått pensionsåldern och börjar lyfta ålderspension. Vissa svårigheter, som framför allt är hänförliga till ATP-systemets tekniska uppbyggnad. komplicerar dock en fullgod lösning.
Genom att lagen bygger på den bedömningen att skador i arbetet motiverar en rätt till högre ersättning än andra skador. måste en bestämning av yr- kesskadebegreppet göras på sådant sätt att alla skador som kan hänföras till arbetet också blir omfattade av lagen. Bestämningen bör samtidigt göras så flexibel att den så långt möjligt fångar in nya vetenskapliga rön och medicinska förklaringar till skadors och sjukdomars uppkomst. Kommittén anser att dessa synpunkter blir bäst tillgodosedda om man överger tekniken att koppla yrkessjukdomsbegreppet till vissa i en förteckning angivna sjuk- domar eller sjukdomsorsaker och i stället går över till en på allmänna be- skrivningar grundad regel. En sådan allmän regel innebär redan i dagens läge en icke oväsentlig utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde och öppnar vägen för ytterligare utvidgning i takt med ökad kunskap och erfarenhet. —
Att lagen skall omfatta alla arbetstagare och därmed jämställda är uppen- bart. Likaså att försäkringen skall finansieras genom avgifter som arbets- givarna har att svara för. Det sistnämnda följer av det förhållandet att yr- kesskador har sin orsak i det produktiva arbetet.
Med kommitténs synsätt kommer yrkesskadeförsäkringens funktion som ett komplement till den allmänna försäkringen att förstärkas. ] de avseenden där den allmänna försäkringens förmåner bedöms som otillräckliga skall alltså yrkesskadeskyddet träda in. För att en smidig koppling mellan de båda försäkringssystemen skall kunna åstadkommas rnåste yrkesskadeför- säkringen så långt möjligt anpassas till den allmänna försäkringen i fråga om begreppsbestämning, förutsättningar för samordning, systematik, m. m.
Enligt den allmänna försäkringens regler grundas rätt till förtidspension på den reella nedsättning som kan anses föreligga i den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete. Vid bedömningen i vad mån en yrkesskada medför rätt till livränta inom yrkesskadeförsäkringen fästs däremot i allmänhet större avseende vid den rent fysiska defekten än vid dess konsekvenser för den skadades förvärvsförmåga. I stället för ett eko- nomiskt invaliditetsbegrepp arbetar yrkesskadeförsäkringen med ett medi- cinskt invaliditetsbegrepp. En förklaring till skillnaden är att yrkesskadorna domineras av yttre kroppsskador som är enklare att bedöma och klassificera
än de sjuklighetstillstånd som konstituerar rätt till förtidspension inom den allmänna pensioneringen. En annan förklaring är att målsättningen för pen- sionsskyddet hela tiden varit att ge kompensation för de försörjningsmässiga konsekvenserna av en sjukdom eller skada och inte ersättning för lyte eller stadigvarande men av annan art.
Enligt kommitténs mening finns det inte anledning att grunda rätten till livränta inom yrkesskadeförsäkringen på någon annan invaliditetsbe- stämning än den som gäller inom den allmänna försäkringen. Livräntans funktion bör alltså vara densamma som förtidspensionens, nämligen att kompensera den reella nedsättning som yrkesskadan föranlett i den för— säkrades förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete. Genom in- förandet av ett enhetligt invaliditetsbegrepp öppnar man möjligheterna för en bättre och rationellare samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och socialförsäkringarna i övrigt. Den allmänna försäkringens förmåner kan läg- gas till grund vid ersättning för inkomstbortfall på grund av yrkesskada och sjukpenning och livränta utgå därutöver i den omfattning och under den tid som befinns påkallat av de skäl som motiverar särskilda yrkes- skadeförmåner. Även i övrigt bör lagen i systematiskt och tekniskt hän- seende anpassas till innehållet i den allmänna försäkringen så att man däri- genom på sikt förbättrar möjligheterna till en framtida sammansmältning av socialförsäkringarna.
Kommittén har i det föregående slagit fast att den uppbyggnad och för- stärkning av den allmänna försäkringen som har skett under 1960- och 1970-talen samt tillkomsten av trygghetsförsäkringen inte i och för sig med- fört att behovet av en särskild yrkesskadeförsäkring upphört. Å andra sidan är det uppenbart att dessa omständigheter i hög grad måste beaktas vid bestämmandet av yrkesskadeförsäkringens materiella förmåner. Genom trygghetsförsäkringen, som numera genom ett nät av kollektivavtal är till- gänglig för i princip alla anställda på arbetsmarknaden, har arbetsgivarna tagit på sig ett skadeståndsrättsligt ansvar för personskada som orsakats av arbetet. Försäkringen ger'inte endast ersättning för förlust av arbets- inkomst utan också ersättning för bestående lyte och men. Sådan ersättning beräknas med utgångspunkt från dels den medicinska invaliditetsgrad som kan förutses bli bestående för framtiden, dels den skadades ålder. Utöver detta kan ersättning lämnas enligt skadeståndsrättsliga regler om det be- stående lytet eller menet medfört t. ex. vanprydande ärr, amputationsdefekt, sådan värk till vilken hänsyn inte tagits vid bestämmandet av den medi- cinska invaliditetsgraden. förlust av sinnesfunktion, tänder eller inre organ. Genom dessa ersättningsmöjligheter får i stort sett frågan om ersättning för lyte och men till den som drabbats av en yrkesskada anses ha fått en fullt tillfredsställande_materiell lösning.
Den frågan uppstår då om yrkesskadeförsäkringen också bör ge några garantier om ersättning i motsvarande fall. För närvarande utgör yrkesska- delivräntorna för den övervägande delen yrkesskadade. nämligen de med lindrigare skador. helt eller delvis något annat än kompensation för in- komstbortfall. Till följd av livräntans koppling till ett medicinskt invali- ditetsbegrepp har livräntorna kommit att framstå närmast som ersättning för lyte eller stadigvarande men av annan art. Kommitténs avsikt att bygga den nya lagen på ett förvärvsmässigt invaliditetsbegrepp medför
att livräntan kommer att förlora denna funktion som menersättning. Endast i de fall då yrkesskadan i realiteten medfört förlust av inkomst kommer livränta att utgå. Med hänsyn till att ersättning för men inte utgår inom socialförsäkringarna i övrigt och med beaktande av det skydd som trygg- hetsförsäkringen numera ger och de sociala skäl som bildar ramen för det nya yrkesskadeskyddet har kommittén inte funnit tillräcklig anledning att i den nya lagen föra in någon särskild rätt till ersättning för lyte och men. Härigenom återknyter kommittén lagen till de motiv som en gång la- des till grund för yrkesskadeskyddet här i landet. Såväl 1901 som 1916 års lagstiftning syftade enbart till att ge ersättning för verkligt inkomstbortfall. Formellt är så fallet också med YFL. Den breddning i ersättningsrätten som tillämpningen av den medicinska invaliditetsbedömningen medfört i praxis har ursprungligen inte varit avsedd. Kommittén ser inte något hinder i att man låter denna i rättstillämpningen grundade tilläggsförmån överföras. i materiellt förstärkt skick, till trygghetsförsäkringen och samtidigt återföra yrkesskadeförsäkringen till en renodlad socialförsäkring för inkomstbortfall. Med en sådan åtgärd öppnar man dessutom möjligheten att kraftigt höja kompensationsnivån för såväl sjukpenning som livränta. Som en följd av att yrkesskadeförsäkringen till sin natur är besläktad med skadeståndsrätten bör man enligt kommitténs mening sträva efter att ge fullständig kom- pensation för inkomstbortfall. En 100-procentig kompensationsnivå bör således vara riktmärket när man skall bestämma sjukpenning och livränta. Att vissa maximeringar av ersättningsrätten måste föreskrivas följer av all- männa socialförsäkringsrättsliga grundsatser. Hänsyn till samordningspro- blem föranleder också vissa begränsningar. Sjukpenningen kommer genom sin anknytning till den sjukpenninggrundande inkomsten att följa den ska- dades aktuella arbetsinkomst som frisk. Livräntan bör lämpligen bestämmas med ledning av den skadades beräknade arbetsinkomst vid tidpunkten då livräntan börjar utgå och därefter genom koppling till basbeloppet värdesäk- ras för framtida penningvärdeförändringar.
Enligt kommitténs mening är det angeläget att livräntorna också anpassas efter den allmänna standardhöjningen i samhället. Frågan om standard- säkring utreds f. n. av pensionskommittén. Yrkesskadeförsäkringskommit- te'n har därför funnit sig böra avstå från att för egen del lägga fram något förslag i detta avseende. Kommittén förutsätter emellertid att pensions- kommittén beaktar frågans särskilda vikt för de yrkesskadades del och — för det fall en lösning av standardsäkringsfrågan över hela socialförsäkrings- området inte skulle visa sig möjlig — prövar en särlösning för dem som drabbas av yrkesskada och lägger fram förslag i sådan tid att en standard- säkring kan ingå i den nya lagen om yrkesskadeförsäkring.
Genom en höjning av kompensationsnivån och en samtidig utökning av ersättningsunderlaget för livränta upp till 7.5 basbelopp eller samma gräns som gäller för förtids- och ålderspension inom tilläggspensioneringen å- stadkommer man en kraftig upprustning av yrkesskadeförsäkringens för- månssida. Även i övrigt har kommittén inriktat sitt arbete på en förstärkning av försäkringens materiella förmåner.
I administrativt hänseende bör den tidigare genomförda partiella decen- traliseringen fullföljas. En generell decentralisering av yrkesskadeärendena
i första instans från RFV till försäkringskassorna bör alltså komma till stånd. Den nya lagen bör av skäl som kommittén närmare redovisar i special- motiveringen kallas lag om arbetsskadeförsäkring.
5. Begreppet yrkesskada m.m.
5.1. Gällande lagstiftning
Sedan länge har man inom yrkesskadeförsäkringen gjort skillnad mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar. Termen yrkessjukdom förekommer emellertid inte i gällande lagstiftning.
Med yrkesskada förstås enligt YFL (6 &) i första hand skada till följd av olycksfall i arbetet. Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i ar- betsvalk samt skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar skall enligt lagen alltid anses såsom olycksfall.
Till olycksfall i arbetet hänförs även olycksfall vid färd till och från arbetet under förutsättning att färden föranleds av och står i nära samband med arbetsanställningen.
YFL skyddar inte bara vid kroppsskada utan även vid skada på konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål.
Som yrkesskada anses inte skada som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig.
Avgränsningen av yrkessjukdomarna regleras dels genom bestämmelser i 6 ;" YFL dels genom kungörelse (1954:644) med föreskrifter enligt 6 & första stycket c) YFL.
Sålunda skall enligt 6 & YFL förutom olycksfallsskada även annan skada anses som yrkesskada om den orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi. Vidare har regeringen tillagts be- fogenhet föreskriva, att med yrkesskada skall förstås skada, som annorledes än genom olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg, av buller eller smitta.
Med stöd härav har nämnda kungörelse utfärdats, varigenom till yrkes- skada skall hänföras:
1. genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rö- relser framkallad
a) sjukdom i sena eller senas omgivning;
b) sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler (epikondylit); och
c) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller annan rubb- ning i dessa musklers samverkan (koordinationsrubbning) vid skrivning för
' Epidemilagen har upp— hört att gälla med ut- gången av år 1968 och ersatts av smittskyddsla- gen (1968z23l).
hand eller med maskin eller vid telegrafering, piano- eller fiolspelnin g, spin— ning, mjölkning eller annan därmed jämförlig verksamhet;
2. genom inverkan av fortgående, upprepat eller ovanligt tryck framkallad
a) sjukdom i slemsäck eller underhudsvävnad; och
b) perifer nervförlamning (s.k. sliparsjuka, betförlamning och dylikt);
3. genom inverkan av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg framkallad sjukdom i benstomme, leder eller muskler eller genom sådan inverkan framkallad sjukdom i blodkärlen i armar och händer;
4. genom inverkan av buller eller av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg framkallad dövhet eller hörselnedsättning;
5. genom smitta framkallad
a) sjukdom, som ådragits i sysselsättning vid laboratorium, där arbete med smittämnet bedrivs;
b) sjukdom, som avses i Zg" epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443)' eller varom förordnande utfärdats enligt 24.5 samma lag, tuberkulos, epi- demisk hepatit och inokulationshepatit, jämväl i annat fall än som avses under a), dock endast såframt sjukdomen ådragits vid medicinsk under- sökning eller forskning å institution eller laboratorium eller i sysselsättning vid sjukvårdsinrättning eller eljest under yrkesmässigt utövande av sjukvård eller allmän hälsovård, sjuktransporttjänst, barnmorskevård eller vård å an- stalt för barn eller åldringar eller under tjänstgöring såsom hemvårdarinna i den sociala hemhjälpsverksamheten', och
c) bovin tuberkulos, erysipeloid, kokoppor, mjältbrand, mul— och klöv- sjuka, rots, trichofyti, tularemi, undulantfeber samt Weils sjukdom, jämväl i andra fall än som avses under a) och b).
Ett nära samband med reglerna om yrkesskada har den s. k. bevisregeln i 7fq' YFL. Enligt denna skall orsakssamband anses föreligga mellan ett inträffat olycksfall och en föreliggande skada om inte betydligt starkare skäl talar däremot. Motsvarande gäller om den skadade varit utsatt för inverkan som avses i öä första stycket b) eller c) YFL.
5.2. Utvecklingen av lagstiftningen om yrkesskadebe- greppet
Vår första lagstiftning, som gav något ekonomiskt skydd av betydelse vid yrkesskada, tillkom 1916. Denna lag (OL) avsåg endast skador till följd av olycksfall i arbete.
Någon definition av begreppet skada till följd av olycksfall togs inte in i lagen. Orsaken härtill var att det inte ansågs möjligt att i en gemensam definition sammanfatta alla de händelser som borde anses som olycksfall i arbete. I förarbetena till lagen sattes olycksfall (en tilldragelse av plötslig eller omedelbar natur) i motsättning till sådan efter hand uppträdande ver- kan, som var kännetecknande för en yrkessjukdom. I praxis kom emellertid kravet på plötslighet att överges så till vida, att man till olycksfall hänförde även vissa skadliga påverkningar under en tidrymd av upp till ett arbetsskift.
Genom 1929 års lagstiftning (YL) inordnades vissa yrkessjukdomar under försäkringsskyddet. Den som var försäkrad enligt OL för olycksfall i arbete
skulle anses vara försäkrad även enligt YL. Denna lag gav dock i sin ur- sprungliga lydelse ett mycket begränsat försäkringsskydd. Ersättningsbara var enligt en i lagen intagen förteckning endast sådana yrkessjukdomar som uteslutande eller till övervägande del förorsakats genom inverkan av vissa uppräknade ämnen nämligen arsenik, bly, kvicksilver, amalgam och fosfor samt föreningar vari dessa ämnen ingick, ävensom strålande värme eller ljus. röntgenstrålar eller radium samt mjältbrandssmitta. Samtidigt med YL trädde även en kungörelse (1929z369) i kraft med särskilda föreskrifter i anledning av YL. Till ledning vid bedömandet huruvida yrkessjukdom var för handen upptog kungörelsen en förteckning över de sjukdomsformer vilka de i YL upptagna ämnena brukar framkalla och de slag av verksamhet vari dessa sjukdomsformer brukar framträda.
Ifråga om vilka sjukdomar som borde inordnas under försäkringen gjordes ett principuttalande av föredragande departementschefen (prop. 1929:184). Han ansåg att man borde utgå från att försäkringen skulle avse endast sådana sjukdomar vilkas uppkomst lätt kan ledas tillbaka till arbetet eller de om- ständigheter varunder det bedrivs. Det var därför betydelsefullt att försäk- ringen begränsades till sjukdomar där diagnostiseringen och klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom inte erbjuder alltför stora svårigheter. Departementschefen framhöll att det inte borde komma ifråga att utvidga försäkringen till sådana sjukdomar — exempelvis tuberkulos och reumatiska åkommor — vilkas samband med yrkesutövningen skulle bli tvivelaktigt i de enskilda fallen. Sjukdomar av detta slag kunde inte betraktas som yrkessjukdomar i egentlig mening.
Under förarbetena till YL hade det framkommit förslag om att förteck- ningen över sjukdomsorsaker inte skulle tas in i lagen utan utfärdas i ad- ministrativ ordning för att det skulle bli lättare att anpassa förteckningen efter de ändrade förhållandena. Detta förslag ville dock departementschefen inte biträda. Propositionen godtogs av riksdagen med smärre jämkningar. Det förutsattes emellertid att en utvidgning skulle bli nödvändig efterhand som kunskaperna om yrkessjukdomarna vidgades.
Redan år 1930 gjordes den första kompletteringen genom att man i lagen fogade in stendamm som sjukdomsorsak. Härefter följde utvidgningar av försäkringen åren 1936, 1938, 1944, 1949, 1950 och 1951.
Efter de under årens lopp företagna kompletteringarna kom sjukdoms- förteckningen i YL att uppta dels sjukdomar som framkallats genom in- verkan av ett stort antal uppräknade ämnen eller energiformer och dels ett antal specificerade sjukdomar till följd av ensidiga eller ovanligt an- strängande rörelser, tryckpåverkningar, vibrationer från arbetsredskap, buller och vissa infektioner.
Socialvårdskommitten framhöll i sitt betänkande med förslag till yrkes- skadeförsäkringslag m. m. (SOU 1951:25 s. 190 ff) att någon klar gräns inte längre fanns mellan OL:s och YL:s tillämpningsområden. De av försäkringen täckta riskerna bildade enligt kommitténs mening en hel serie, i vilken de olika åkommorna blandade sig med varandra utan några skarpa gra- dationer i fråga om de skadliga påverkningarnas varaktighet. Inte sällan kunde kombinationer av olika påverkningar förekomma. Vid tillkomsten av YL torde i uttrycket yrkessjukdom ha inlagts, att sjukdomen var en
för arbetarens yrke karaktäristisk risk, och så länge YL omfattade endast ett antal specifika yrkessjukdomar av tämligen svårartad karaktär hade det för allmänheten varit någorlunda förståeligt, att ersättning inte kunde på- räknas för varje åkomma, som kunde anses ha orsakssammanhang med arbetet. För kommittén tedde sig begränsningarna emellertid ganska god- tyckliga sedan YL kommit att omfatta ett konglomerat av sjukdomar — en del specifika för yrket men andra inte, en del svåra men andra lindriga, en del orsakade av långvarig inverkan men andra av kortvarig.
Socialvårdskommittén ansåg sig dock inte vilja förorda att förtecknings— systemet frångicks. En förtecknings syfte borde vara att så långt det var praktiskt möjligt och lämpligt täcka alla skador som kunde tillskrivas det av försäkringen omfattade arbetet.
Soeial/örsäkringsutredningen avgav i betänkande (SOU 1952:39) förslag till dels ändring i den år 1946 antagna lagen om allmän sjukförsäkring dels de ändringar i det av socialvårdskommittén framlagda förslaget till yrkes- skadeförsäkringslag, som behövdes för att erhålla en viss samordning mellan sjuk- och ynrkesskadeförsäkringarna. Liksom socialvårdskommittén utgick socialförsäkringsutredningen från att det principiellt var helt rimligt att med olycksfallsskadorna likställa andra hälsorubbningar till följd av arbetet och arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen var specifik för yrket eller inte. I den mån socialförsäkringen i övrigt byggdes ut ansågs det emellertid bli allt mindre självklart att yrkesskadorna skulle stå i särklass ur ersättnings- synpunkt. Anledning saknades därför att driva tesen om ett sådant lik— ställande till dess yttersta konsekvenser. I vilken utsträckning likställandet borde realiseras ansågs vara helt och hållet en praktisk fråga.
I likhet med socialvårdskommittén fann utredningen uppenbart att yr- kesskadeförsäkringen inte kunde omfatta exempelvis allmänt förekomman- de infektionssjukdomar och nervösa besvär annat än under vissa speciella förhållanden. Utredningen ansåg sig dock vilja förorda en av en ämnes- förteckning oberoende ersättningsrätt för alla sjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av ämne eller annan substans. Med dessa sjukdomar ansågs även sjukdom genom inverkan av strålande energi kunna jämställas.
I fråga om övriga yrkessjukdomar ansåg utredningen det inte vara möjligt att avvara en förteckning med hänsyn till att det här gällde ett antal särskilda sjukdomar förorsakade av speciell inverkan. Utredningen fann ej skäl fö- religga för att förteckningen skulle intas i lagen samt föreslog att till yr- kesskada skulle hänföras, i den mån Konungen efter riksdagens hörande så skulle föreskriva, sjukdom som annorledes än genom olycksfall orsakats av arbetet genom inverkan av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta.
I prop. l954:60, som låg till grund för YFL, yttrade chefen för social- departementet följande (5. 106):
Möjligheterna att göra försäkringsskyddet mera fullständigt kommer — —— att ökas högst avsevärt genom att yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen samordnas. Det skulle rent av kunna ifrågasättas, om inte samordningen skapat förutsättningar för en så generell definition av yrkesskadebegreppet. att varje hälsorubbning, som hade sin grund i arbetet eller arbetsförhållandena, komme att omfattas av försäkringen.
Av skäl. som kommer att utvecklas i det följande, är det emellertid nödvändigt att från yrkesskadeförsäkringen undantaga en del sjukdomar, som visserligen i undan— tagsfall kan ledas tillbaka till arbetet men vilkas ursprung i allmänhet inte kan utredas. Hit hör t. ex. de vanliga förkylningssjukdomarna och psykiska hälsorubbningar av olika slag. Detta gör att innebörden av begreppet yrkesskada inte kan bestämmas genom en så allmänt hållen definition som nyss antytts utan måste preciseras närmare. Det är emellertid av vikt, att försäkringsskyddet inte inskränkes mera än som är oundgängligen nödvändigt, och den vägledande principen vid utformningen av yr— kesskadebegreppet bör därför vara, att alla slag av skador, som orsakats av arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden, bör så långt det är möjligt omfattas av försäkringen.
Departementschefen anförde vidare (5. 114):
Strängt taget kan nästan alla slag av sjukdomar ha sin yttersta rot i arbetet eller arbetsförhållandena. Så kan t. ex. en helt vanlig infektionssjukdom ha uppkommit genom att vederbörande smittats av en arbetskamrat. ett depressionstillstånd kan vara föranlett av kontroverser på arbetsplatsen, en magsjukdom kan ha sin grund i skiftarbete osv. I enstaka undantagsfall kan måhända sjukdomar av denna karaktär med en stor grad av sannolikhet ledas tillbaka till arbetsförhållandena men i allmänhet är det inte möjligt att avgöra, om sjukdomen ådragits i arbetet eller på annat sätt. Det är därför nödvändigt att lämna dylika sjukdomar utanför försäkringen. Flera olika avgränsningsmetoder är härvid tänkbara. En metod är att liksom f. n. uppräkna de sjukdomar, som skall omfattas av försäkringen. En annan metod är att införa ett allmänt stadgande om rätt till ersättning vid sjukdomar, som orsakats av arbetet, men göra undantag för vissa uppräknade sjukdomar. Dessa båda metoder kan kom- bineras på olika sätt, varvid man för skilda grupper av sjukdomar kan uppställa mer eller mindre stränga krav på bevisningen om orsakssammanhanget med arbetet. Såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen har ansett, att den först- nämnda metoden bör komma till användning. Förslaget är så utformat.att sjukdomar. som orsakats av arbetet genom inverkan av ensidiga eller ovanligt ansträngande rö- relser, fortgående eller upprepat tryck. vibrationer från arbetsredskap, buller eller smit- ta. skall räknas som yrkesskador i den mån sjukdomarna är upptagna i en på visst sätt fastställd förteckning. Även jag anser, att denna avgränsningsmetod är att fö- redraga, framför allt därför att den är bäst ägnad att skapa klarhet rörande försäkringens räckvidd. Jag kan alltså inte — såsom påyrkats i vissa yttranden — tillstyrka, att för- teckningen endast ges karaktär av vägledning för tillämpningen eller att den kom- pletteras med en generalklausul avseende andra sjukdomar än sådana som angivits i förteckningen. Båda dessa modifikationer synes nämligen medföra behov av olika bevisregler för olika slag av sjukdomar, vilket enligt min mening såvitt möjligt bör undvikas.
Den dittillsvarande förteckningen hade som tidigare nämnts varit intagen i själva YL, vilket medfört att lagen måst ändras varje gång förteckningen behövde kompletteras. Kompletteringarna hade i de allra flesta fallen bara inneburit bekräftelse från de lagstiftande myndigheternas sida på att den yrkesmedicinska vetenskapen fortskridit så långt, att ytterligare en eller flera yrkessjukdomar kunnat särskiljas från andra sjukdomar, dvs. det sakliga innehållet i förteckningen hade dittills endast varit en fråga av huvudsak- ligast medicinsk och teknisk natur. Departementschefen ansåg därför att det inte längre var motiverat att ge förteckningen karaktär av lag utan fö- reslog att Kungl. Maj:t skulle bemyndigas att inom lagens ram fastställa, vilka sjukdomar som borde tas upp i förteckningen.
Det av socialförsäkringsutredningen framlagda förslaget att andra yrkes- sjukdomar i egentlig bemärkelse än "ämnessjukdomar" skulle omfattas av försäkringen endast i den mån de var upptagna i en av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande upprättad förteckning föranledde LO att i remissbeha nd- lingen uttala att en förteckning, ehuru ändamålsenlig till ledning för lag- tillämpningen, icke borde ges den innebörd och verkan att försäkrings- skyddet exklusivt begränsades till i förteckningen angivna sjukdomsorsaker Även medicinalstyrelsen var inne på denna tankegång. Styrelsen som inte hade något att erinra mot den föreslagna förteckningen, ansåg nämligen, att ersättning borde utgå även för sjukdom, som inte var upptagen i för- teckningen, om utredningen visat ett uppenbart medicinskt samband mellan arbetet och sjukdomen.
För att förteckningen redan från början skulle bli så fullständig som möjligt uppdrog Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen och institutet för folkhälsan att i samråd med RFA och arbetarskyddsstyrelsen inkomma med förslag till förteckning.
De båda myndigheterna avgav den 1 oktober 1953 förslag till en för- teckning som upptog dels de sjukdomar, som vid ett godtagande av so- cialförsäkringsutredningens förslag angående yrkesskadeförsäkring borde hänföras till yrkesskada, och dels de verksamheter vari dessa sjukdomar brukar framträda. Förslaget till förteckning upptog i huvudsak de sjukdomar som YL innefattade under begreppet yrkessjukdom. Vissa ändringar och tillägg hade även gjorts, varvid de av socialvårdskommittén framställda yr- kandena hade beaktats.
Riksdagen godtog prop. l954:60. Den nya lagen, YFL, trädde i kraft den 1 januari 1955 och ersatte såväl OL som YL.
I YFL övergavs principen med en förteckning över sjukdomsalstrande ämnen eller skadebringande energiformer. I stället kom försäkringen att omfatta samtliga sjukdomar som orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi. Härigenom, framhöll departements- chefen i propositionen, "kommer de luckor. som f. n. finns i försäkrings- skyddet, att fyllas i mycket stor utsträckning; det torde nämligen förhålla sig så, att de allra flesta yrkessjukdomarna är framkallade av ämnen".
Då det gällde övriga yrkessjukdomar bibehölls metoden med en särskild förteckning.
Sedan propositionen antagits av riksdagen erhöll RFA i uppdrag att efter samråd med medicinalstyrelsen inkomma med förslag till förteckning över yrkessjukdomar. Det av RFA därefter upprättade förteckningsforslaget in- nefattade väsentliga utvidgningar i förhållande till motsvarande förteckning i YL.
Tidigare förslag att den s. k. sliparsjukan skulle införas under beteckningen ”neurogen muskelatrofi förorsakad av ihållande tryck mot armbågstrakten" ansåg RFA i sitt förslag böra utökas och generellt omfatta perifera nerv- förlamningar.
Beträffande sjukdomar av smitta innebar RFA:s förslag betydande ut- vidgningar av försäkringsskyddet. Sålunda föreslogs att samtliga vid bak- teriologiskt laboratorium anställda skulle vara berättigade till ersättning för varje sjukdom till följd av "laboratorieinfektion". Vid sina överväganden fann RFA även att försäkringsskyddet för epidemisk sjukdom. såvitt avsåg
den slutna vården, borde utsträckas till att omfatta all vid sjukvårdsinrättning sysselsatt personal.
Det under remissbehandlingen av medicinalstyrelsens och folkhälsoin- stitutets förslag framförda önskemålet att 5. k. yrkesmyalgier skulle hänföras till yrkessjukdom ansåg emellertid RFA sig inte kunna tillstyrka då till- räckliga skäl härför inte ansågs föreligga.
Frågan om skakningars och vibrationers inverkan på inre kroppsorgan, som vissa remissorgan hade berört, ansåg RFA inte vara så utredd att yr- kesskadeförsäkringen kunde göras tillämplig utan stöd av ytterligare er- farenheter.
Kungörelsen (l954:644) med föreskrifter enligt 6 © första stycket c) YFL kom att grunda sig på det av RFA utarbetade förslaget till förteckning. Några tillägg eller andra ändringar har inte gjorts i kungörelsen efter dess ikraftträdande.
I sitt betänkande (SOU 1966:54 s. 175) konstaterade yrkesskadeutredningen att lagstiftarna vid sin prövning av yrkesskadebegreppet inte ansett det vara en framkomlig väg att låta detta begrepp bestämmas genom en allmänt hållen definition av innebörd att varje hälsorubbning som har sin grund i arbetet eller arbetsförhållandena blir omfattad av yrkesskadeskyddet. Inte desto mindre borde den vägledande principen givetvis vara att skyddet rent faktiskt fick den omfattningen. Den nuvarande bestämningen av be- greppet yrkesskada hade skett med denna målsättning. Utredningen föreslog emellertid ingen ändring i fråga om yrkesskadebegreppet. Kungl. Maj:t skulle alltså alltjämt föreskriva om skydd vid yrkessjukdomar i form av en för- teckning.
I sitt remissyttrande över utredningens förslag att bibehålla en särskild yrkessjukdomsförteckning hänvisade LO till sitt remissvar år 1951 över gäl- lande yrkesskadeförsäkringslag och framhöll, att vad där anförts hade de gångna årens erfarenheter ytterligare understrukit, samt fortsatte:
Vid ett flertal tillfällen har ersättningsanspråk på grund av den nuvarande lag- tekniska konstruktionen måst avvisats, trots att klart övervägande skäl talat för att en arbetsbetingad sjukdom förelegat. Mot bakgrunden av den snabba tekniska ut- vecklingen. som innebär att ständigt nya och okända yrkesrisker uppstår genom att nya maskiner och verktyg oupphörligen förändrar arbetstagarens arbetssituation vill LO med skärpa framhålla det uppenbart olämpliga och för rättskänslan stötande i att den nuvarande stela och strikta lagtillämpningen bibehålles. Den i nämnda kungö- relse gjorda uppräkningen bör därför i framtiden endast utgöra en för praxis vägledande exemplifiering. medan det bör ankomma på de tillämpande organen att med beaktande av sambandsregeln i varje särskilt fall avgöra om ett sådant sjukdomstillstånd som anges i förslagets lå c) första stycket skall anses föranlett av arbetsförhållandena eller inte.
Den proposition (1967:147) som följde på betänkandet innebar att den nuvarande yrkesskadeförsäkringen tills vidare skulle behållas i huvudsak oförändrad. Någon ändring av begreppet yrkesskada skedde således inte.
Emellertid genomfördes en betydelsefull lagändring i fråga om bevisregeln. Enligt den då gällande bevisregeln rörande orsakssamband mellan olycksfall och skada skulle sådant samband anses föreligga om inte övervägande skäl talade däremot. Efter förslag av andra lagutskottet (utl. 1967:68) infördes
en för den skadade förmånligare bevisregel som innebär att orsakssamband skall anses föreligga, såvida inte skälen mot ett samband är betydligt starkare än skälen för. Genom denna lagändring har flera skador än tidigare kommit att bedömas som yrkesskador.
5.3. Av kommittén företagen enkät
För att inhämta synpunkter på frågan om utformningen av yrkesskade- begreppet har kommittén företagit en enkät som riktat sig till teknisk och medicinsk expertis vid arbetarskyddsstyrelsen och RFV:s yrkesskadeavdel- ning samt inom LO och SAF. Enkäten omfattade vidare Föreningen teknisk företagshälsovård, Svenska företagsläkarföreningen och Svenska Iäkarsäll- skapets arbetsmedicinska sektion ävensom ett antal läkare sysselsatta inom hygien, yrkesmedicin, ortopedisk kirurgi, m.m.
Genom enkäten har kommittén försökt få svar på frågan om yrkesska- debegreppet borde bestämmas genom en generell definition eller om det nuvarande förteckningssystemet borde behållas. Om det sistnämnda alter- nativet föredrogs ställdes frågan om behov förelåg av ändring eller kom- plettering av nuvarande yrkessjukdomsbestämmelser.
Kommittén återkommer i det följande till enkätsvaren.
5.4. Kommitténs överväganden angående yrkesskadebe- greppet
5.4.1. Inledande synpunkter
Som framgår av den föregående redogörelsen har det nuvarande yrkesska— debegreppet utvidgats alltsedan tillkomsten av 1916 års olycksfallsförsäk- ringslag. Till att börja med var det ekonomiska försäkringsskyddet begränsat till sådan skada som enligt lagstiftningen var att rubricera som olycksfall i arbetet. Sedan vidgades skyddet till att avse även yrkessjukdomar, och med tiden har allt flera sådana sjukdomar förts in under yrkesskadebegreppet.
Kommittén har ansett det vara en angelägen uppgift att undersöka om den nuvarande utformningen av yrkesskadebegreppet är den lämpligaste eller om utvecklingen gjort det möjligt att täcka in ytterligare sjukdomar i yrkesskadeskyddet, i första hand genom en mera generell definition av begreppet yrkesskada.
5.4.2. Begreppet olycksfall i arbetet
Begreppet olycksfall i arbetet är inte definierat i YFL och så var inte heller fallet i tidigare lagstiftning. Avgränsningsproblemen har alltså överlämnats till rättstillämpningen. Såvitt kan bedömas har tillämpningen av YFL i detta hänseende inte orsakat några problem och en omprövning av grunderna för bedömningen av olycksfallsskadorna är därför inte påkallad.
YFL innehåller i 6 & tredje stycket en bestämmelse som tar sikte på skador som kan sägas inta en mellanställning mellan olycksfallsskador och yrkes- sjukdomar. Enligt denna bestämmelse skall solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk samt skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar alltid anses ha uppkommit genom olycksfall. Enligt kom- mitténs mening bör i de uppräknade fallen skada anses uppkommen genom olycksfall även utan uttryckliga föreskrifter. Kommittén föreslår därför att den nuvarande bestämmelsen tas bort när den nya lagen genomförs.
5.4.3. F ärdo/ycksfal/
Till olycksfall i arbetet hänförs enligt YFL (6 & fjärde stycket)också olycksfall vid färd till och från arbetsstället, om färden föranleds av och står i nära samband med arbetsanställningen.
Färdolycksfallen har kommit att utgöra en betydande del av de skador som regleras inom yrkesskadeförsäkringen. År 1972 utgjorde de 8,3 % av det totala antalet olycksfall i arbetet. Av invalidfallen utgjorde de 15,4 % och av dödsfallen 30,4 %.
Under förarbetena till YFL anfördes olika skäl för och emot att bibehålla färdolycksfallen inom yrkesskadeförsäkringen. Skälen för att bibehålla dem ansågs dock väga väsentligt tyngre än skälen för att utmönstra dem. Bl. a. framhölls att färderna till och från arbetsstället hade ett påtagligt samband med själva arbetet och att färdolycksfallen alltsedan yrkesskadeförsäkringens tillkomst varit försäkringsskyddade. Sedan denna bedömning gjordes har några omständigheter inte framkommit som enligt kommitténs åsikt bör leda till annat resultat.
Kommittén vill i detta sammanhang även erinra om innehållet i den av Sverige ratificerade ILO-konventionen nr 121 år 1964 angående förmåner vid yrkesskada. Enligt denna åligger det i princip stat som antar konven- tionen att i lagstiftningen göra yrkesskadebegreppet så vitt att färdolycks- fallen ryms däri. Endast om färdolycksfallen ersätts enligt ett allmänt so- cialförsäkringssystem, vars förmåner totalt sett kan anses likvärdiga med konventionens, äger enligt konventionen medlemsstat utesluta färdolycks- fallen från yrkesskadeförsäkringen.
5.4.4. Begreppet yrkessjukdom
Vid diskussion av yrkesskadebegreppet är det självfallet frågan om yrkes- sjukdomarnas avgränsning som väcker störst intresse. Alternativen till be- greppsbestämningen är här flera även om åsikterna om var gränsdragningen mellan ersättningsgill sjukdom och icke ersättningsgill teoretiskt skall göras som regel sammanfaller. Intresset för hithörande frågor har också. särskilt från arbetstagarhåll. ständigt varit stort. Fackliga organisationer har till kom- mittén framställt önskemål om utvidgning av yrkessjukdomsbegreppet i olika avseenden. Kommittén har också ansett det angeläget att undersöka om teknikens och den medicinska vetenskapens utveckling har gjort det
möjligt att förbättra de nuvarande bestämmelserna om yrkessjukdomar. Kommittén har genom den tidigare nämnda enkäten berett olika myndig- heter, organisationer och läkare tillfälle att avge synpunkter på utformningen av begreppet yrkesskada.
5.4.4.1 Reformkrav
Från arbetstagarhåll har i olika sammanhang påtalats att ersättningsanspråk vid ett flertal tillfällen avvisats, trots att klart övervägande skäl talat för att en arbetsbetingad sjukdom förelegat. Önskemål har därför framställts om lagändringar. Dessa har ibland tagit sikte på en generell bestämning av yrkessjukdomsbegreppet, ibland på en utvidgning av sjukdomsförteck- ningen och ibland på bevisreglerna.
Vid upprepade tillfällen har önskemål framförts att yrkesskadeskyddet inte skall begränsas till vissa i en förteckning angivna sjukdomar eller sjuk- domsorsaker utan i stället grundas på en allmän regel om yrkessjukdomar i lagen. Redan år 1946 uttalade LO att det såväl ur principiell som praktisk synpunkt var angeläget att försäkringsskyddet omfattade varje i orsakssam- manhang med arbetet stående skada och yrkessjukdom. I sitt remissyttrande över socialvårdskommitténs betänkande år 1951 anförde LO:
Från arbetarhåll har det alltid såsom självklart hävdats att försäkringsskyddet borde omfatta varje av arbetet förorsakad skada. Från synpunkten av skyddets motivering och syftemål kunna inga undantag från denna regel försvaras. Det är från den syn- punkten lika omöjligt att begränsa skyddet vid olycksfallsskador till i yttre måtto konstaterbara "plötsliga och oförutsedda" som att göra ersättningsrätten för yrkes- sjukdom beroende av om sjukdomen framkallats av vissa i lag angivna inflytelser. LO kan icke acceptera att diagnostiska svårigheter eller svårigheter i avseende å sam- bandsbevisningen åberopas för att från skadebegreppet generellt utmönstra någon form av skada eller sjukdom. Till dylika svårigheter skall hänsyn icke tagas vid ska- debegreppets bestämmande utan endast vid utformningen av bevisreglerna. t.ex. på sådant sätt att vid olycksfall och "typiska" yrkessjukdomar orsakssammanhang med arbetet presumeras föreligga. med mindre motsatsen kan göras sannolik. medan i övriga fall krav uppställes på enligt allmänna bevisregler styrkt orsakssammanhang.
Från senare tid kan nämnas att Svenska målareförbundet i samband med förevarande utredning till kommittén överlämnat en framställning vari bl. a. hemställts att yrkessjukdomsförteckningen slopas och att en allmän regel om yrkessjukdomar införs i lagen.
Av kraven på specificerade utvidgningar av yrkessjukdomsbegreppet kan föl- jande redovisas.
'I LO:s den 9 november 1953 avgivna remissyttrande över det förslag till yrkessjukdomsförteckning, som upprättats av medicinalstyrelsen och sta- tens institut för folkhälsan yrkades att 5. k. yrkesmyalgier och vibrationsskador på inre organ skulle tas med i förteckningen. Även FR ifrågasatte i sitt remissyttrande över förslaget om inte förutsättningar fanns för att åtminstone i viss utsträckning ge rum för yrkesmyalgierna bland de ersättningsberät- tigande sjukdomarna.
Vad angår smittsamma sjukdomar ansåg LO i olika remissyttranden åren 1953 och 1954 att den skyddade personalkategorin borde vidgas till att om-
fatta varje arbetare som i sitt arbete är utsatt för särskild smittorisk, t. ex. hantverkare, reparatörer och sjöfolk. — Vidare kan nämnas att rikspolis- styrelsen år 1971 hos chefen för socialdepartementet hemställde att verk- samheten vid polisväsendet och statens kriminaltekniska laboratorium hän- förs till sådan verksamhet där under tjänstgöring ådragen smitta av ino- kulationshepatit skall anses utgöra yrkesskada. I yttrande över framställ- ningen framhöll RFV att liknande smittorisk förelåg för personal inom ung- domsvården och andra verksamhetsområden. På begäran av Svenska po- lisförbundet har rikspolisstyrelsen i februari 1975 hos justitiedepartementet gjort en ny framställning av samma innehåll. — Kommittén har också mot- tagit framställningar från såväl arbetsgivar- som arbetstagarhåll med yrkan- den att sjukdom hos vårdpersonal till följd av stafylokockinfektioner som ådragits i arbetet (s.k. sjukhussjuka) skall bedömas som yrkesskada.
Vid LO-kongressen 1971 utlät sig landssekretariatet över en motion om åtgärder för att ryggskada skall räknas som yrkesskada. Sekretariatet hän- visade till yrkesskadeförsäkringskommitténs översyn av YFL, vilken enligt sekretariatet borde leda till en generösare syn på ryggskadorna såsom yr- kesskada.
Ett stort antal önskemål om utvidgning av yrkessjukdomsbegreppet fram- fördes av olika LO-förbund år 1946 som svar på en rundfråga i anledning av den då förestående lagrevisionen. Många av de önskemål som inte kunnat tillgodoses i lagstiftningsarbetet måste fortfarande enligt kommitténs mening anses vara aktuella. Förutom framställningar angående ryggåkommor kan såsom exempel på sådana i anledning av rundfrågan framställda önskemål nämnas: ersättningsrätt för reumatiska sjukdomar, speciellt för hamn- och stuveriarbetare, trafikpersonal vid spårvägar, arbetare som utsätts för hastiga temperaturväxlingar eller drag, arbetare som måste använda gummistövlar samt för dem som arbetar i hög värme och luftfuktighet (bad- och tvätt- inrättningar), mag- och nervsjukdomar hos trafikpersonal. syn/örsvagning av arbete i artificiell belysning, åderbråck hos personer med grävnings- och stillastående arbete samt kna'dkommor.
5.4.4.2 Olika alternativ för yrkessjukdomsbegreppets utformning
Kommittén har inte funnit anledning att ändra på den vedertagna indel- ningen av yrkesskadebegreppet i olycksfallsskador och yrkessjukdomar. Där- för blir frågan för kommitténs del i första hand om det nu är möjligt och lämpligt att ställa upp en allmän regel om yrkessjukdomar eller om det nuvarande systemet med en förteckning bör behållas.
Under förarbetena till YFL diskuterades som redan redovisats (5.2) in- förande av en allmän regel om avgränsning av yrkesskador. Föredragande departementschefen ansåg att det kunde ifrågasättas om inte den föreslagna samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen skapat förutsättningar för en så generell definition av yrkesskadebegreppet. att varje hälsorubbning som har sin grund i arbetet eller arbetsförhållandena kom att omfattas av försäkringen. Han framhöll emellertid att från yrkesska- deförsäkringen bör undantas en del sjukdomar, som visserligen i undan- tagsfall kan härledas till arbetet men vilkas ursprung i allmänhet inte kan
utredas, t. ex. de vanliga förkylningssjukdomarna samt psykiska hälsorubb— ningar av olika slag. På grund härav ansågs begreppet yrkesskada inte kunna bestämmas genom en så allmänt hållen definition som nyss antytts utan vara i behov av en närmare precisering.
Två olika huvudalternativ kan tänkas för en allmän regel om yrkessjuk- domar. Det längst gående förslaget tar sikte på en allmänt hållen definition som inrymmer alla av arbetet eller arbetsförhållandena orsakade sjukdomar. Det andra alternativet tar sikte på alla arbetsbetingade åkommor som kan föranledas av vissa angivna sjukdomsorsaker, exempelvis ämne eller strå- lande energi. Båda alternativen kan kompletteras med undantagsregler som antingen utesluter vissa sjukdomar från yrkesskadeskyddet eller innebär starkare krav på bevisningen om orsakssamband med arbetet. En kom- pletterande förteckning över yrkessjukdomar till ledning för rättstillämp— ningen är också tänkbar.
Väljer man att inte införa en allmän regel efter någon av de angivna modellerna återstår endast att behålla det nu gällande systemet med en förteckning över ersättningsberättigande sjukdomar. 1 så fall uppkommer frågan om nuvarande förteckning som en följd av teknikens och den medi- cinska vetenskapens utveckling är i behov av ändring eller komplettering. Det är att märka att gällande förteckning inte ändrats efter ikraftträdandet. Sedan dess har emellertid kunskapen om fysikaliska faktorer i arbetsmiljön ökat i åtskilliga hänseenden.
5.443. Synpunkter på valet av allmän regel eller sjukdomsförteck- ning
De tid efter annan framförda önskemålen att yrkessjukdomsbegreppet skall utvidgas grundar sig otvivelaktigt på ett från arbetstagarnas sida starkt upp- levt behov av liberalare bestämmelser. För kommittén framstår det som en angelägen uppgift att i största möjliga utsträckning tillmötesgå dessa önskemål.
Den naturliga målsättningen vid lagstiftning angående ersättningsberät- tigande yrkessjukdomar är enligt kommitténs uppfattning att bestämmel— serna skall omfatta varje sjukdom som kan härledas till arbetet eller ar- betsförhållandena.
Mot en generell bestämmelse har under förarbetena till den nuvarande lagstiftningen anförts att det beträffande vissa sjukdomar, framför allt för- kylningsåkommor och psykiska sjukdomar, i allmänhet inte är möjligt att avgöra om sjukdomen ådragits i arbetet eller på annat sätt. Man har ansett att sådana sjukdomar måste undantas från yrkesskadeförsäkringen och att för skilda grupper av sjukdomar olika bevisregler måste uppställas med mer eller mindre stränga krav på bevisningen om orsakssammanhanget med arbetet. Det nuvarande systemet med yrkessjukdomarna angivna i en för- teckning har bedömts som ett lämpligare alternativ, främst därför att det ansetts vara bäst ägnat att skapa klarhet rörande försäkringens räckvidd.
I den av kommittén företagna enkäten rörande utformningen av yrkes- sjukdomsbegreppet har meningarna varit delade bland dem som uttalat
sig angående en allmän regel om yrkessjukdomar. De som inte har ansett sig kunna tillstyrka ett mera generellt hållet stadgande har varnat för en uppluckring av gränserna för yrkessjukdomeegreppet och framhållit att det av medicinskt-profylaktiska skäl är angeläget att begreppet begränsas till sådana sjukdomar som bedöms vara direkt orsakade av faktorer i arbets- miljön.
Det kan emellertid enligt kommitténs mening inte råda någon tvekan om att den principiellt riktigaste lösningen uppnås genom en allmän regel. Med en sådan lösning stängs ingen sjukdom ute från yrkesskadeskyddet med mindre den uttryckligen undantagits från regelns tillämpningsområde. Nya vetenskapliga rön kan i framtiden innebära förbättrade möjligheter att härleda sjukdomar till arbetet och arbetsförhållandena. Genom en allmän regel kan man fånga in utvecklingen på ett säkrare och snabbare sätt än som är möjligt med det nuvarande regelsystemet.
Den materiella betydelsen av en allmän regel hänför sig emellertid inte endast till den framtida utvecklingen. Såsom närmare behandlas i följande avsnitt kommer införandet av en allmän regel att få vissa omedelbara följder. Yrkesskadeskyddet blir därigenom utvidgat till s. k. yrkesmyalgier. Vidare kommer försämringar av andra reumatologiska sjukdomar och försämringar av degenerativa rygg- och ledsjukdomar att hänföras under yrkessjukdoms- begreppet. Detsamma gäller psykiska och psykosomatiska sjukdomar, bland vilka de s.k. stressjukdomarna tilldrar sig det största intresset.
Också ur lagteknisk synpunkt är en allmän regel att föredra framför en detaljrikt utformad kasuistisk bestämmelse i form av en förteckning över yrkessjukdomar. Även om ambitionen finns att göra förteckningen så ut- tömmande som möjligt kan det inte förhindras att förteckningen i takt med utvecklingen och nya vetenskapliga rön blir föråldrad och i behov av återkommande komplettering. Det måste i stället vara en fördel att rätts- tillämpningen inom ramen för en generellt formulerad regel får dra upp gränserna för yrkessjukdomsbegreppet. Varje enskilt fall kan härigenom be- dömas med hänsyn till sina speciella omständigheter och behöver ej bindas vid en i förväg uppgjord sjukdomsförteckning. Man åstadkommer på så sätt större utrymme för smidigare bedömningar. Farhågorna för att en allmän regel skulle innebära oklarhet om försäkringens räckvidd bör enligt kom- mitténs uppfattning inte överdrivas. Tämligen snart uppkommer i praxis en mängd typfall som ger stadga åt tolkningen. När man år 1954 slopade uppräkningen av sådana farliga ämnen som genom sin inverkan kunde ge upphov till yrkesskada och ersatte uppräkningen med en allmänt hållen regel, höjdes åtskilliga röster som varnade för framtida tillämpningssvå- righeter. Dessa varningar har inte visat sig ha fog. Tvärtom är erfarenheterna av 1954 års lagändring goda.
På grund av vad ovan anförts finner kommittén övervägande skäl tala för en allmän regel om yrkessjukdomar framför det nuvarande systemet med en förteckning. Det behov av olika slags bevisregler som ett generellt utformat yrkessjukdomsbegrepp kan medföra får enligt kommitténs mening inte utgöra hinder för vad som i såväl principiellt som materiellt hänseende måste anses vara den riktigaste lösningen. Kommittén föreslår därför att förteckningen över yrkessjukdomar slopas till förmån för en allmän regel.
5.4.4.4 Synpunkter på yrkessjukdomsbegreppets avgränsning
Kommittén har i avsnitt 544-2 angett två tänkbara huvudalternativ för utformningen av en allmän regel om yrkessjukdomar, antingen en allmänt hållen definition för alla av arbetet orsakade sjukdomar eller en allmän regel omfattande alla sjukdomar som kan uppkomma av vissa särskilt an- givna orsaker. Av de båda lösningarna har det första alternativet ett vidare tillämpningsområde. Det torde också vara bättre lämpat att fånga in den framtida utvecklingen. Kommittén har därför stannat för detta alternativ och föreslår en generell huvudregel om yrkessjukdomar av innebörd att personskada som uppkommit till följd av skadlig inverkan i arbetet skall anses som yrkesskada. Emellertid anser kommittén det vara ofrånkomligt att begränsa ersättningsrätten beträffande sjukdomar på grund av smitta. Detta sker enligt kommitténs mening lämpligen genom att från huvudregeln undanta smittsamma sjukdomar. För dessa föreslås i stället särskilda be- stämmelser. 1 övrigt skall i princip varje sjukdom kunna anses som yr- kesskada om orsakssamband med arbetet föreligger. För reumatologiska sjukdomar och andra sjukdomar i ryggrad eller leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar har det ansetts nödvändigt att ställa upp stränga- re krav på orsakssambandet än för övriga sjukdomar. Kommittén återkom- mer till detta i det följande.
Med skadlig inverkan i arbetet avser kommittén i princip inverkan av varje i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Sådana faktorer är i första hand de sjuk- domsorsaker som anges i 655 första stycket b) och c) YFL — ämne. ener- gistrålning, ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgå- ende, upprepat eller ovanligt tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg, buller samt smitta. Även inverkan av andra hälsofarliga fak- torer kommer att omfattas av begreppet skadlig inverkan. Som exempel kan anföras låga eller höga temperaturer, hastiga temperaturväxlingar, fukt samt kraftigt drag. Vidare åsyftas alla ensidiga, ovanliga eller ovanligt an- strängande arbetsmoment, således även arbetsställningar. Också psykiskt påfrestande förhållanden som är direkt knutna till arbetet kan enligt kom- mitténs mening ha sådan skadlig inverkan som bör omfattas av stadgandet.
Vissa med arbetet eller arbetsförhållandena sammanhängande omstän- digheter, som otvivelaktigt kan ge upphov till psykiska besvär hos arbets- tagare, är emellertid inte av den arten att den skadliga inverkan som de kan medföra bör falla in under bestämmelsen. Det ligger i sakens natur att psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskam- rater inte skall kunna föranleda ersättning från yrkesskadeförsäkringen.
För sjukdomar framkallade genom smitta har det ansetts nödvändigt att föreslå speciella regler. Det skulle vara orealistiskt att låta yrkesskadeför- säkringen omfatta även förkylningssjukdomar och andra likartade infek- tionssjukdomar som drabbar den sjuke oberoende av om han förvärvsarbetar eller inte ("det dagliga livets sjukdomar”). Visserligen torde dessa åkommor som regel upphöra under samordningstidens 90-dagarsperiod och'sålunda i de flesta fall inte utgöra något problem för yrkesskadeförsäkringen. Fall
kan dock tänkas då sjukdomsförloppet genom tillstötta komplikationer blir långvarigt. Kommittén har därför trots sin argumentering ovan mot för- teckningssystemet funnit det ofrånkomligt att yrkesskadeskyddet för smitt- samma sjukdomar begränsas genom en förteckning. Denna föreslås bli in- tagen i en särskild förordning om yrkesskada orsakad av smitta.
Förordningen bör i flera hänseenden skilja sig från motsvarande bestäm- melser i den gällande yrkessjukdomskungörelsen (l954:644). Ingen av de i kungörelsen upptagna sjukdomarna bör emellertid utmönstras. Däremot har kommittén funnit skäl att komplettera förteckningen med den s.k. sjukhussjukan (resistenta stafylokockinfektioner). Härigenom tillgodoses önskemål som framförts från flera håll vid olika tillfällen. Vidare föreslås att yrkesskadeskyddet vid smitta inte längre skall vara knutet till vissa an- givna yrkeskategorier. Härigenom görs det möjligt — utöver för den som smittats i sysselsättning vid sjukvårdsinrättning — för var och en som i arbetet smittas vid behandling, vård eller omhändertagande av smittförande person eller vid omhänderhavande av smittförande djur eller material att få rätt till ersättning från yrkesskadeförsäkringen.
Utöver dem som redan nu åtnjuter skydd vid smitta av inokulationshepatit löper vissa yrkeskategorier som i sitt arbete kan komma i kontakt med narkomaner, t. ex. poliser, socialvårdspersonal och tandläkare, stor risk att smittas av denna sjukdom. I praxis har man i de flesta fall då någon i tjänsten ådragit sig hepatitsmitta presumerat att ingångsporten för smittan varit ett genom olycksfall i arbetet uppkommet sår. Sjukdomen har på så sätt kunnat bedömas som yrkesskada på grund av olycksfall. Denna omväg för bedömningen blir med kommitténs förslag överflödig. Sålunda skall en polis som vid avvisitering av en narkotikamissbrukare sticker sig på en sprutspets eller blir nedblodad vid ett omhändertagande och sedan insjuk- nar i inokulationshepatit få sjukdomen bedömd som yrkessjukdom. Så blir även fallet med en reparatör som rengör eller reparerar en smittförande dialysapparat i en verkstad utanför sjukvårdsinrättningen. Andra exempel på yrkeskategorier som i arbetet löper risk att smittas av någon i förordningen upptagen sjukdom och som hittills saknat yrkesskadeskydd vid sådant sjuk— domsfall är lantarbetare och renhållningsarbetare. Även för dessa innebär förordningen ett utökat skydd.
Frågan om yrkessjukdomsbegreppets avgränsning kan inte ses fristående från regler om vilka krav som skall ställas upp på orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och skada som försäkrad ådragit sig. En förut— sättning för utvidgning av yrkesskadeskyddet till sjukdomar utöver dem som anges i nuvarande förteckning är i åtskilliga fall att kraven på samband måste ställas strängare än vid sådana yrkesskador som redan nu faller in under försäkringsskyddet. Kommittén behandlar dessa frågor i följande av- snitt.
5.5. Frågor rörande orsakssamband
5.5.1. Utvecklingen till den nuvarande bevisregeln
Varje arbetstagare ingår i yrkesskadeförsäkringen utan förbehåll för even- tuella sjukdomar, sjukdomsanlag eller lyten. Det kan med hänsyn härtill ibland vara vanskligt att avgöra om eller i vilken grad en skada eller ett sjukdomstillstånd medicinskt sett orsakas därav eller av den händelse för vilken ersättning söks. Ytterst ankommer det på den medicinska sakkun- skapen att besvara dylika frågor. Bedömningen underlättas emellertid genom bevisregeln i 755 YFL.
I OL fanns inga bestämmelser om vilka fordringar som skulle vara upp- fyllda för att orsakssamband skulle anses föreligga mellan ett angett olycksfall och en föreliggande skada. I praxis krävde man emellertid inte full bevisning för att olycksfallet skulle ha orsakat skadan utan det ansågs tillräckligt med att övervägande skäl talade för att orsakssamband förelåg.
Vid tillkomsten av YFL mjukade man upp denna praxis till den skadades förmån. Enligt bevisregeln i 7å skulle orsakssamband anses föreligga, om inte övervägande skäl talade däremot. Genom denna utformning av be- visregeln kom den att omfatta inte bara de fall då sannolikheten för or- sakssamband mellan olycksfallet och skadan är större än sannolikheten mot. Den kom också att omfatta sådana situationer, där sannolikheten för och emot samband väger så jämnt att det inte är möjligt att med utgångspunkt från vad som är mest troligt träffa ett avgörande i fallet. Först när över- vägande sannolikhet, låt vara i obetydlig grad, talade mot att skadan orsakats genom olycksfallet ansågs samband ej föreligga.
Yrkesskadeutredningen förordade i sitt betänkande (SOU 1966:54) att be- visregeln skulle behållas oförändrad i den nya lagstiftningen. Någon annan mening redovisades inte i prop. 1967:147 med förslag till ändringar i YFL. I motioner väckta i anledning av propositionen hävdades emellertid att be- visregeln i många fall medfört att berättigade ersättningskrav blivit avvisade på grund av medicinska gränsdragningssvårigheter. Enligt motionärerna bor- de väsentligt starkare skäl än vad dittills krävts föreligga för att en skada ej skulle anses som yrkesskada.
I anledning av motionerna anförde andra lagutskottet i utlåtande (1967:68 s. 58) följande:
Enligt lagstiftningen före år 1954 utgick ersättning endast om sannolikheten talade för att medicinskt samband förelåg mellan arbete och sjukdomstillstånd. När be- visregeln nämnda år infördes innebar den en klar förbättring för de försäkrades del. Det ansågs rimligt att i de fall då sannolikheten talade lika mycket för som emot ett sådant samband försäkringsinrättningen och inte den skadade borde bära den rättsförlust som följde av den medicinska vetenskapens ofullkomlighet. Utskottet finner att denna grundsats alltjämt har fog för sig. Såsom motionärerna aniör har man i praxis tillämpat bevisregeln så, att vid tveksamhet i den medicinska bedöm- ningen ersättning i vissa fall inte beviljats trots att ett betydande mått av sannolikhet förelegat för samband mellan arbete och skada. Skälet härtill har varit att san- nolikheten för frånvaron av samband bedömts som större. Enligt utskottets upp- fattning kan det ifrågasättas huruvida inte nuvarande praxis är väl restriktiv till de försäkrades nackdel. Utskottet vill därför ansluta sig till motionärernas åsikt att en
uppmjukning av sambandskravet bör komma till stånd. En sådan kan ske genom att bevisregeln ges det innehållet att samband skall anses föreligga, såvida inte skälen mot ett samband är betydligt starkare än skälen för.
Den av utskottet föreslagna ändringen godtogs av riksdagen och ledde till att 75 YFL erhöll sin nuvarande lydelse.
5.5.2. Kommittén
5.521. Allmänna överväganden
Som framgår av det föregående har utvecklingen successivt gått mot en för de skadade mer och mer generös bedömning av kravet på samband mellan olycksfallet/yrkessjukdomen och den yppade skadan. Den är 1967 beslutade liberaliseringen av bevisregeln kan som kommittén ser det inte rimligen följas av ytterligare uppmjukning. Ur saklig synpunkt har bevis- regeln nämligen fått en utformning som är så förmånlig för de skadade som kan tänkas. Tillämpningen av den nya regeln har också lett till att den genom lagändringen åsyftade uppmjukningen av praxis verkligen kom- mit till stånd. Åtskilliga avgöranden från FD illustrerar detta förhållande. Även om vissa synpunkter kan läggas på tillämpningen, vilket kommittén gör i ett följande avsnitt, får man i stort säga att regeln fungerat väl och på ett relevant sätt täckt in lagstiftarens intentioner att rättsförlust som kan hänföras till den medicinska vetenskapens ofullkomlighet får bäras av försäkringen och inte av den enskilde försäkrade. Kommittén har därför funnit övertygande skäl tala för att nuvarande bevisregel förs över oförändrad som en huvudregel i den nya lagen. Den skall där gälla för alla skador föranledda av olycksfall samt för samtliga yrkessjukdomar som enligt nu— varande lagstiftning bedöms som yrkesskada. Den skall också få tillämpning för någon av de sjukdomar som genom övergången till ett generellt yr- kesskadebegrepp kommer att föras in under försäkringsskyddet, t. ex. vi- brationsskador på nerver.
Att låta nuvarande bevisregel få giltighet för hela fältet av de sjukdomar som enligt kommitténs förslag kommer att föras in under lagen finner kom- mittén däremot icke möjligt. För vissa sjukdomar är svårigheterna att fast- ställa orsaken särskilt stora. Olika faktorer i såväl arbetet som privatlivet kan medverka till sjukdomens uppkomst och det är ofta inte möjligt att avgöra vilken faktor som är mest betydelsefull. Särskilt gäller detta psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Betydande bedömningssvårigheter förelig- ger även beträffande sådana sjukdomar för vilka grundsjukdomen kan här- ledas till degenerativa förändringar eller vilkas ursprung över huvud taget inte kan fastställas. Även om inte i dessa fall orsakssamband är möjligt mellan arbetet och sjukdomens uppkomst kan en försämring av sjukdomen tänkas vara föranledd av förhållanden i arbetet.
Enligt gällande lagstiftning är de här åsyftade sjukdomarna garanterade försäkringsskydd endast under förutsättning att de orsakats antingen av olycksfall eller inverkan av ämne eller såvitt de tagits upp i sjukdoms- förteckningen av där särskilt angiven sjukdomsfaktor. Skulle de utan sådan precisering hänföras fullt ut under den nuvarande gynnsamma bevisregeln,
riskerar man att alltför många icke arbetsbetingade sjukdomsfall kommer att bedömas som yrkesskada. Förutsättningen för att ifrågavarande svår- bedömbara sjukdomar skall kunna inlemmas i yrkesskadeskyddet i större omfattning än vad nu är fallet är därför att en strängare bevisregel får gälla för dem. En sådan regel som alltså bör ta sikte endast på sådana situationer, där den skadliga inverkan utgörs av något annat än som redan nu konsti- tuerar rätt till ersättning från försäkringen, bör lämpligen ges det innehållet att orsakssamband skall anses föreligga om övervägande skäl talar för det. Den omständigheten att man härigenom får arbeta med olika bevisregler vid olika sjukdomsfall, vilket möjligen kan föranleda vissa komplikationer vid tillämpningen, får enligt kommitténs bedömning inte förhindra att man utvidgar försäkringsskyddet till här diskuterade fall.
De sjukdomar som den strängare bevisregeln får aktualitet för kan delas in i tre grupper: reumatologisk sjukdom, annan sjukdom i ryggrad och leder samt psykisk eller psykosomatisk sjukdom.
1. För reumatologisk sjukdom saknas en vetenskapligt klar definition och sjukdomsbegreppet kan innefatta olika sjukdomstillstånd. Till dessa hör bl. a. inflammatoriska sjukdomar i leder, muskler och bindväv. Vanligast förekommande är den reumatoida artriten. Uppkomstmekanismen för hit- hörande sjukdomar är delvis okänd och något säkert etiologiskt samband (= orsakssamband) med faktorer i arbetslivet har inte kunnat påvisas. Där- emot har man att räkna med att en reumatologisk sjukdom kan påverkas ogynnsamt av arbete, särskilt tungt arbete och arbete i kyla och fukt. Det torde som regel vara förenat med stora svårigheter att avgöra om och i vilken grad arbetet medverkat till en iakttagen försämring eller om denna kan vara att hänföra till en i själva sjukdomen liggande tendens till för- sämring. Kommittén anser emellertid att möjlighet bör finnas att vid en försämring få rätt till försäkringsskydd under förutsättning att den strängare bevisregeln följs. Bland de reumatologiska sjukdomarna märks också de s.k. yrkesmy- algierna. Erfarenheten visar att muskelsmärtor utan uppenbart organiskt underlag inte är ovanliga i anslutning till ensidiga, ansträngande och under längre tid pågående rörelser eller ovanliga eller ansträngande arbetsställ- ningar. Dessa smärtor är framför allt lokaliserade till armarnas och skul- dergördelns muskulatur. Svårigheten att med någon större säkerhet avgöra om samband med arbetet föreligger kan vara betydande men en kausalitet ter sig många gånger sannolik. Om övervägande skäl för samband föreligger enligt den strängare bevisregeln, bör enligt kommitténs mening ersättning från försäkringen utgå.
2. Smärttillstånd i nacke och rygg är vanligt förekommande inom ar- betslivet och kan medföra nedsättning av arbetsförmågan. Orsaken till dessa "nedslitna ryggar” är ofta degenerativa förändringar i kotornas bensubstans. kotmellanskivor och ryggradens leder. Sådana ryggar förekommer i ungefär lika stor utsträckning hos personer med tungt arbete som hos personer med fysiskt lätta arbetsuppgifter. Dessa förändringar anses på vetenskapens nu- varande ståndpunkt inte vara i och för sig arbetsbetingade. Arbete, i syn- nerhet tungt sådant, kan däremot utlösa eller förvärra sjukdomsbesvären hos en på grund av sådana förändringar försvagad rygg. Kommittén har funnit det rimligt att när en sådan försämring blir föremål för försäkrings-
teknisk bedömning den strängare bevisregeln bör tillämpas.
Degenerativa förändringar uppträder även i flera av kroppens leder men drabbar framför allt knä- och höftleder. Sjukdomen (osteoarthrosis defor- mans). som inte heller enligt den medicinska sakkunskapen anses i och för sig arbetsbetingad, tilltar i frekvens med stigande ålder. Även i dessa sjukdomsfall synes tunga arbetsmoment kunna utlösa smärttillstånd och på annat sätt ogynnsamt påverka sjukdomen. Liksom vid ryggförsämringar bör vid dessa sjukdomstillstånd en försäkringsteknisk bedömning kunna ske — enligt den strängare bevisregeln — med hänsyn tagen till den försämring som arbetsbelastning kan ha medfört.
3. YFL:s tillämpning på psykiska sjukdomar förvärvade i arbetslivet har i huvudsak varit begränsad till psykiska störningar i samband med olycks- fallsskador, t. ex. hjärnskador vid olycksfall, och som en följd av exposition för vissa giftiga ämnen. Erfarenheten har visat att även påfrestningar av andra slag på arbetsplatserna kan medföra psykiska besvär som helt eller delvis kan innebära arbetsoförmåga under längre eller kortare tid. Vanligast torde vara mer eller mindre uttalade depressiva tillstånd men det förekom- mer också psykiska insufficienstillstånd utlösta av forcerade och stressande arbetssituationer eller ogynnsamma arbetsbetingelser som t. ex. buller eller värme. I vissa fall torde psykiska påfrestningar på arbetsplatsen kunna re- sultera i t. ex. magsår, astma eller högt blodtryck, s. k. psykosomatiska sjuk- domar. I regel är påfrestningarna i arbetssituationen dock en bland flera samverkande faktorer och det kan vara svårt, ibland omöjligt, att avgöra den relativa betydelsen av arbetsförhållandena för sjukdomstillståndets upp- komst i relation till andra påfrestningar och individuell känslighet. Kom- mittén anser dock att möjligheter bör finnas att inom yrkesskadeförsäkringen pröva i vad män i arbetslivet förekommande påfrestningar har medfört psy- kisk ohälsa eller psykosomatiska sjukdomar. Även här är en bedömning efter den strängare bevisregeln nödvändig. Man torde få förutsätta att ifrå- gasatt samband mellan sådana sjukdomstillstånd och arbete kan komma att kräva ingående utredningar och undersökningar av psykiatrisk expertis.
5.5.2.2 Försäkringsorganens utredningsplikt
Av 8 & förvaltningslagen följer att en förvaltningsmyndighet har skyldighet att vägleda en person om det behövs för att avhjälpa brister i en ansöknings- eller besvärshandling som getts in till myndigheten. Någon skyldighet att ex officio komplettera utredningen i ärendet för att möjliggöra en rättvis prövning i sak har däremot inte skrivits in i lagen. När det gäller soci- alvårdsområdet och socialförsäkringsområdet har det emellertid sedan länge varit praxis att de tillämpande myndigheterna självmant svarar för att till- fredsställande underlag föreligger innan ett ärende prövas i sak. Denna ut- redningsplikt har ansetts följa av hänsyn till de allmänna uppgifter som myndigheterna på det sociala området har. Knapphändiga eller ofullständiga uppgifter från en yrkesskadads sida har alltså i praktiken inte godtagits av RFV, FR eller FD utan myndigheterna har trätt i verksamhet och föranstaltat om komplettering av uppgifterna till dess att tillfredsställande underlag fö-
relegat för en prövning av ärendet i sak. En sådan utredningsplikt för till- lämpningsmyndigheterna bör givetvis gälla även efter ikraftträdandet av en ny lagstiftning.
Liksom hittills bör den skadades egna uppgifter om de faktiska ornstän- digheterna kring ett skadefall i princip godtas. Endast om det finns skäl att misstänka att uppgifterna är oriktiga bör vederbörande försäkringskassa söka närmare utreda vad som verkligen inträffat. Det ligger i sakens natur att full bevisning härom inte alltid kan erhållas. För rätt till ersättning har hittills inte krävts mera än att det efter utredningen inte längre finns an- ledning att tvivla på den skadades uppgifter. Enligt kommitténs mening bör denna bedömningsprincip alltjämt gälla.
Försäkringsorganens skyldighet att sörja för fullständig utredning bör lik— som för närvarande gälla inte endast omständigheter i sak utan även rent medicinska frågor. För bedömningen av dessa har till försäkringsorganen knutits experter inom olika grenar av läkar- och tandläkarvetenskapen men även utomstående expertis på andra områden, t. ex. teknisk expertis, har anlitats i den mån det behövts. Vid en fortsatt decentralisering av yrkes- skadeärendena i första instans till försäkringskassorna måste dessa givetvis föranstalta om att ha medicinsk expertis till sitt förfogande vid bedömningen av sådana ärenden. För att få en så klar bild som möjligt av ett sjukdomsfall och dess orsaker bör i många fall upplysningar inhämtas även från andra personer än den skadade själv. Särskilt betydelsefullt kan vara att kontakta den skadades arbetsledning och arbetskamrater, behandlingsläkaren och fa- miljemedlemmar.
5.5.2.3 Farlighetsbedömningen
Kommittén avser med begreppet yrkesskada varje skada som uppkommit till följd av skadlig inverkan i arbetet. Här bortses från skador genom olycks- fall. Den frågan inställer sig då vad som skall krävas i bevishänseende för att en viss faktor i arbetet skall anses ha sådan skadlig inverkan. Detta är en fråga som inte omfattas av bevisreglerna. Dessa förutsätter ju att någon utsatts för skadlig inverkan och behandlar endast orsakssambandet mellan denna inverkan och den yppade skadan. I den allmänna debatten har man emellertid inte alltid hållit dessa olika frågor isär utan velat läsa in en vidare omfattning av nuvarande bevisregel så att även detta grund- läggande spörsmål om skadeegenskaper skulle falla in under densamma. Så är alltså inte fallet. I praxis har man intagit den ståndpunkten att det måste föreligga en rätt hög grad av sannolikhet för att ett ämne eller annan faktor i arbetet i och för sig kan vara skadligt. Man kräver också någon vetskap om vilken form av skada som kan drabba den enskilde. På senare tid kan en viss tendens till uppmjukning av praxis noteras. I några av- göranden har man nöjt sig med att sannolika skäl för skadlighet föreligger (jfr bl.a. vad som nedan sägs om den epidemiologiska metodiken). Om en skadad skall kunna få ersättning från yrkesskadeförsäkringen måste det således först kunna konstateras att den påstådda farliga faktorn har sådan skadebringande egenskap som är nödvändig för att viss sjukdom skall kunna uppstå. I ett senare led får man med tillämpning av bevisregeln pröva om
denna skadebringande egenskap föranlett skadan i det enskilda fallet. Om tveksamhet skulle föreligga beträffande en viss faktors skadlighet, kan det däremot inte bli fråga om någon rätt till ersättning från försäkringen. Be- visregeln blir då inte heller aktuell i ärendet.
I vissa fall har avsevärd tid förflutit innan det har kunnat slås fast att en faktor har sådana skadebringande egenskaper och att den kan ge upphov till viss sjukdom. Av intresse i detta sammanhang är den s.k. epidemio- logiska metodik som i vissa fall har kommit till användning inom yrkes- medicinen. Som exempel kan nämnas lungcancer hos arbetare i gruvor. Genom epidemiologiska studier har det nämligen kunnat konstateras en klar överdödlighet i lungcancer hos gruvarbetare i vissa delar av landet. Genom tekniska undersökningar (bl. a. mätning av radioaktiv strålning) har man fastställt att det förekommer — och sannolikt under avsevärd tid fö- rekommit — skadlig strålning genom radongas i en del svenska gruvor. Det har därför ansetts i hög grad sannolikt att den som längre tid arbetat i dessa gruvor blivit utsatt för skadlig inverkan av radioaktivt ämne genom inandning av radongasen. Med tillämpning av bevisregeln har sedan i det enskilda fallet sambandet mellan inverkan av radon och lungcancer ansetts kunna godtas trots att även andra sjukdomsframkallande faktorer varit lika möjliga.
Kommittén har övervägt att i den nya lagen föreslå en bestämmelse som föreskriver att, om det inte är känt att viss faktor i arbetsmiljön kan vara skadlig på visst sätt, detta ändå skall anses vara fallet om det föreligger sannolika skäl härför. Med hänsyn till den uppmjukning av praxis som redan kan anses påbörjad menar kommittén emellertid att principen kan genomföras i rättstillämpningen utan att detta behöver anges i lagen.
5524. Information om sambandsreglerna
För att den nya lagens bevisregler skall få full genomslagskraft är det själv- fallet av stor vikt att den medicinska expertis som yttrar sig i ett skadeärende är väl insatt i reglerna och formulerar sina utlåtanden med beaktande av reglernas innehåll. Det finns emellertid enligt vad kommittén erfarit skäl att förmoda att innebörden av lagändringen år 1967 då YFL:s bevisregel mjukades upp inte trängt igenom i full utsträckning bland den medicinska expertis som står till de tillämpande organens förfogande i yrkesskadeä- renden. Vissa uttalanden angående fastställande av orsakssamband i kom- mitténs enkät rörande yrkessjukdomsbegreppets utformning bestyrker den- na uppfattning.
Kommittén vill i anslutning härtill framhålla att det är ofrånkomligt att sambandskravet vid en rent medicinskt vetenskaplig bedömning måste stäl- las annorlunda än vid en bedömning som sker vid sambandsprövningen inom yrkesskadeförsäkringen. Som den föregående redogörelsen för rätts- utvecklingen utvisar ställs det numera inte upp krav på ett vetenskapligt belagt samband mellan orsak och skada i ett ärende som rör ersättning från yrkesskadeförsäkringen. För att prövningen skall utfalla till den ska- dades nackdel fordras enligt huvudregeln att de skäl som talar mot ett
samband måste vara betydligt starkare än skälen för. Kommittén vill un- derstryka att om denna princip vållar tillämpningssvårigheter är det nöd- vändigt att en sådan information och utbildning anordnas att svårigheterna undanröjs. Av särskild betydelse blir kravet på dylik utbildning i samband med den föreslagna decentraliseringen av yrkesskadeärenden i första instans från RFV till de allmänna försäkringskassorna. Formulär för läkarintyg och andra utlåtanden i yrkesskadeärenden bör också ses över med beaktande av innehållet i bevisreglerna.
6. Ersättning för inkomstförlust
6.1. Nuvarande ordning 6.1 .] Ersättning vid sjukdom
Samordningen mellan AFL:s och YFL:s sjukersättningsförmåner innebär att yrkesskadad, som är sjukpenningförsäkrad enligt AFL, under samord- ningstiden uppbär sjukpenning från den allmänna försäkringen såsom vid annan sjukdom.
För den som inte är sjukpenningförsäkrad (person under 16 år eller ut- ländsk medborgare som ej är bosatt i riket) utgår sjukpenning under sam- ordningstiden från yrkesskadeförsäkringen med samma belopp som skulle ha utgått från den allmänna försäkringen om han varit sjukpenningförsäkrad.
Efter samordningstidens slut utges Sjukpenningen från yrkesskadeförsäk- ringen. Den försäkrade har rätt till hel sjukpenning vid förlust av ar- betsförmågan och halv sjukpenning om arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften. Med sjukpenninggrundande inkomst avses den försäkrades årliga arbetsförtjänst. Sjukpenningen får dock inte vara mindre än den sjuk- penning som skulle ha utgått från den allmänna försäkringen om skadan inte utgjort yrkesskada. Vid sjukdomsrecidiv sedan livränta börjat utgå får hel sjukpenning inte understiga livräntan för dag.
6.1.2. Ersättning vid invaliditet
Enligt 163S YFL skall livränta utgå till den skadade om yrkesskada efter sjukdomstillståndets upphörande medför under längre eller kortare tid be- stående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en tiondel. Beträffande frågan när sjukdomstillståndet skall anses upphöra uttalade RFA till vägledning för tillämpningen av motsvarande stadgande i OL att detta tillstånd anses fortfara under den tid, under vilken den egentliga sjukdoms- och läkningsprocessen pågår, samt så länge läkarvård eller annan behandling för den skadades återställande erfordras.
6.1.2.l Invaliditetsbedömningen
Invaliditetsbedömningen inom yrkesskadeförsäkringen skiljer sig från be- dömningen inom den allmänna försäkringen.
Yrkesskadeförsäkringen
Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av den skadades arbetsförmåga skall enligt 1055 YFL hänsyn tas till skadans beskaffenhet och dess inverkan på såväl den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete som hans förmåga att utöva sitt yrke. Även kropps- skada eller lyte som den skadade hade då skadan inträffade skall beaktas vid bedömningen.
Sedan gammalt fäster man stort avseende vid den rent medicinska de- fekten, medan dess inverkan på den skadades förvärvsförmåga tillmäts re- lativt sett mindre betydelse. Utgångspunkten är att en och samma skada i princip medför lika stor procentuell nedsättning av arbetsförmågan för varje försäkrad. Vid bedömningen används invaliditetstabeller som upptar olika procenttal för nedsättningen av arbetsförmågan vid olika medicinska defekter. Dessa procentsatser jämkas visserligen med hänsyn till defektens inverkan på arbetsförmågan i det enskilda fallet, men jämkningen håller sig regelmässigt inom snäva gränser.
Den nuvarande invaliditetsbedömningen inom yrkesskadeförsäkringen sker med tillämpning av en skala med 24 invaliditetsgrader fr.o.m. 10 t.o.m. 100 % (10, 12, 14, 15. 16, 18, 20, 25, 30. 32, 331/3, 35. 40, 45.
Tabell 6:l
Skada Invaliditetsgrad % Förlust av
hörselförmågan på båda öronen 50 hörselförmågan på ena örat 10 en tumme 25 ytterfalangen av en tumme 10 ett pekfinger 12 två falanger på ett pekfinger 7 ett långfinger 10 två falanger på ett långfinger 6 ett ring- eller lillfinger 5 el. 7 ring- och lillfingrarna på ena handen 12 pek—, lång-, ring- och lillfingrarna på ena handen 40 handen i handleden (bästa hand) 60 en stortå ej 10 alla tår på ena foten 10 Fullständig styvhet i
armbågsleden 25—33 1/3 knäleden med sträckställning 25 Amputation å
överarmen med god protesfunktion (bästa arm) 65 överarmen med dålig protesfunktion (bästa arm) 70—75 underarmen med god protesfunktion (bästa arm) 60 underarmen med dålig protesfunktion (bästa arm) 65 lårbenet med god protesfunktion 50 lårbenet med dålig protesfunktion 55—65 Förlust av ett öga (bulben uttagen) 25 Blindhet på ett öga 20
50, 55, 60, 65, 66 2/3, 70, 75, 80, 90 och 100 %). Av tillgänglig statistik framgår att av de invaliditetsfall på grund av olycksfall i arbete som hänför sig till ett kalenderår brukar invaliditetsgraden vara under 15 % i omkring en tredjedel av fallen.under 20 % iomkring hälften av fallen, under 33 1/3 % iomkring åttationdelarav fallen och under 50 % iomkring nio tiondelarav fal- len. Några exempel på vanligt förekommande tabellinvaliditeter framgår av tabell 611.
Den starka tonvikten på den rent medicinska skadan inom yrkesska- deförsäkringen har flera orsaker. När de första yrkesskadeförsäkringarna till- kom i olika länder under senare hälften av 1800-talet tedde det sig naturligt att knyta an till regler och praxis inom den privata olycksfallsförsäkringen. Inom denna hade utbildat sig ett system med fasta ersättningssatser vid olika skador. Ett sådant system torde ha uppfattats såsom i stort sett än- damålsenligt också för yrkesskadeförsäkringen, trots att denna hade till än- damål att kompensera själva inkomstbortfallet. De första lagarna om eko- nomiskt skydd vid olycksfall i arbete omfattade nämligen en förhållandevis homogen kategori av kroppsarbetare. Möjligheterna till medicinsk rehabi- litering och omskolning av invalidiserad arbetskraft var obetydliga. Närings- livet var i regel föga differentierat. Möjligheterna var därför ringa att erbjuda de arbetstagare. som till följd av en skada inte kunde arbeta i ett visst yrke, sysselsättning i ett annat. Dessutom rådde ofta brist på arbetstillfällen. vilket i regel särskilt hårt drabbade den handikappade arbetskraften. Mot denna bakgrund torde det inte ha inneburit alltför stora generaliseringar att hävda. att en och samma medicinska defekt medförde i stort sett lika stor relativ nedsättning av förvärvsförmågan för alla försäkrade. Härtill kom att man helt saknade de administrativa förutsättningarna för en fortlöpande bevakning av vilka förvärvsmässiga konsekvenser, som invaliditeten kom att medföra i det enskilda fallet. Man ansåg sig därför nödsakad att redan i ett relativt tidigt skede fastställa graden av nedsättning av arbetsförmågan för hela den skadades återstående livstid.
Den starkt tabellbundna invaliditetsbedömningen har under årens lopp föranlett uttalanden till förmån för en mera individuell bedömning. Sålunda fann FR redan år 1933 det synnerligen angeläget att bedömningen inte in- skränktes till att väsentligen bli en tabellvärdering efter skadans anatomiska beskaffenhet. Ett liknande uttalande gjordes av departementschefen vid till- komsten av YFL (prop. 1954:60 s. 147). I samband med ändringarna i YFL år 1967 ansåg departementschefen att man borde kunna räkna med en ut- veckling i praxis mot ökat hänsynstagande till individuella förhållanden. Under senare år har FD med stöd av sistnämnda uttalande eftersträvat en mera nyanserad invaliditetsbedömning i yrkesskadefallen. Den ekono- miska invaliditeten har lagts till grund för prövningen om detta lett till högre ersättning än om avgörandet skulle skett enligt den medicinska in- validitetsbedömningen.
Anmärkas bör att en förvärvsmässig invaliditetsbedömning tillämpas inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen på ett begränsat fält, nämligen i fråga om invaliditet på grund av silikos. Den omständigheten att denna sjukdom konstaterats röntgenologiskt hos en person behöver inte betyda att han är sjuk i vanlig mening. Lungfunktionen är nämligen som regel normal i sjukdomens begynnelsestadier. Något effektivt botemedel mot
sjukdomen ärinte känt. Men fortskridandet kan avsevärt fördröjas om sjuk— domen upptäcks på ett tidigt stadium och vederbörande övergår till ett ofar- ligt arbete. Det nya arbetet är ofta sämre betalt än det silikosfarliga. Med stöd av ett uttalande av departementschefen i prop. l954:60 (s. 150) bedöms i sådana fall nedsättningen av arbetsförmågan huvudsakligen på grundval av inkomstminskningen.
Yrkesskadeutredningen föreslog att det ekonomiska skyddet vid yrkes- skada skulle fogas in i den allmänna försäkringen och beredas genom dess förmåner. Sålunda skulle förtidspension utgå i stället för yrkesskadelivränta. Förslaget innebar att invaliditetsbedömningen vid yrkesskada skulle ske efter den metod som tillämpas inom den allmänna försäkringen. Denna ändrade metodik ansåg utredningen böra förenas med en särskild men- och lytesersättning till de yrkesskadade. 1 prop. 1967:147 (5. 96) fann de- partementschefen emellertid förutsättningar inte föreligga för att åstadkom- ma en omläggning av den allmänna försäkringen så att det särskilda yr- kesskadeskyddet skulle bli överflödigt. Det ansågs därför lämpligast att tills vidare behålla den nuvarande yrkesskadeförsäkringen.
Den allmänna försäkringen
I den allmänna försäkringen är det den skadades faktiska förvärvsförmåga i förhållande till hans förvärvsförmåga före skadefallet som är avgörande vid uppskattningen och graderingen av hans invaliditet. Själva den medi- cinska defekten saknar däremot självständig betydelse. Nedsättning av för- värvsförmågan, som inte har sin orsak i en medicinsk defekt. beaktas dock inte. Principerna för invaliditetsbedömningen hari 7 kap. 3 ;" AFL fastslagits på så sätt, att man vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beakta den försäkrades förmåga att vid den sjukdom eller det lyte, varom är fråga, bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder. bosättnings- förhållanden och därmed jämförliga omständigheter. I fråga om äldre för- säkrad skall bedömningen främst avse hans förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt lämpligt arbete.
Den allmänna försäkringen har endast tre invaliditetsgrader varav den lägsta avser nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Är arbets— förmågan så nedsatt att intet eller endast en ringa del återstår utgår hel förtidspension. Om arbetsförmågan nedsatts i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften utgår två tredjedelar av hel förtidspension. l övriga fall utges halv förtidspension. Dei 7 kap. 2 & AFL angivna gränserna mellan de olika grupperna ärinte numeriskt preciserade men av förarbetena framgår att den nedre gränsen för den högsta invaliditetsgraden går ungefär vid en nedsättning av arbetsförmågan med fem sjättedelar och för den mellersta invaliditetsgraden ungefär vid en nedsättning av arbetsförmågan med två tredjedelar. Den lägsta graden omfattar således fall. där arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften men med mindre än ungefär två tredjedelar.
Socialförsäkringskommittén framhöll (SOU 1961129 5. 63) att syftet med
den allmänna pensioneringens förtidspension i princip är att tillförsäkra med- borgarna rätt till ekonomisk trygghet vid förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Pensionen skall således inte utgöra en lytesersättning utan en kompensation för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av en sjukdom eller skada. Dessa konsekvenser varierar starkt från fall till fall beroende på en mängd skiftande omständigheter och de kan dessutom i större eller mindre grad påverkas genom olika rehabiliteringsåtgärder. So- cialförsäkringskommittén sammanfattade invaliditetsbegreppet så att det skulle vara fråga om en arbetsinvaliditet grundad på medicinska faktorer.
Socialförsäkringskommittén ansåg vidare (5. 68) att invaliditetsbegreppet borde utformas så att invaliditetsbedömningen i princip inriktas direkt på den försäkrade. I första hand måste man bedöma den försäkrades medicinska status och därjämte beakta samtliga de omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar hans möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan, såsom hans ålder och förutsättningar med avseende å krafter, utbildning, yrke o. (1. Vid bedömning av arbetsförmågans nedsättning måste vidare hän- syn tas till storleken av å ena sidan den arbetsinkomst, som den försäkrade kan antas uppnå efter invaliditetens inträde, och å andra sidan hans ar- betsinkomst som frisk. [ sistnämnda hänseende har man att beakta vilken inkomst, som den försäkrade uppnått före invaliditetens inträde. och den inkomst som han. om han ej drabbats av invaliditet, under den tid därefter som kan överblickas antagligen hade kunnat förskaffa sig. Kommittén fram- höll, att den åsyftade jämförelsen mellan de båda inkomstnivåerna aldrig kan och aldrig får vara någon exakt eller mekanisk mätare av invaliditeten. Detta följer bl. a. därav att alltid den ena och ofta bådajämförelseinkomsterna måste bygga på uppskattning. För övrigt torde det, om de pensionsberättigade delas upp i några få grupper efter invaliditetens storlek, inte bli erforderligt med någon fingradering av invaliditeten. Det ligger i sakens natur, att ställ- ningstagandet i frågor, som påverkar invaliditetsprövningen. i betydande mån får karaktären av en skälighetsbedömning, som förutsätter en noggrann och fullständig utredning i varje enskilt fall.
1 några remissyttranden över socialförsäkringskommitténs betänkande diskuterades om inte den försäkrades medicinska status skjutits alltför mycket i bakgrunden och i stället de ekonomiska faktorernas betydelse be- tonats i alltför hög grad. Vidare anfördes att principen om jämförelse mellan arbetsinkomst före och efter invaliditet vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning kan leda till ett slags indirekt inkomstprövning av förtidspen- sionerna, som skulle kunna bli hårdare än den som enligt dåvarande regler gällde inom folkpensioneringen. i anslutning härtill anförde departements- chefen i prop. 1962z90 (s. 287 f):
I dessa avseenden anser jag mig böra erinra om att en grundläggande förutsättning för rätt till förtidspension är att arbetsförmågan av medicinska skäl — sjukdom. lyte eller dylikt — är nedsatt i betydande grad. Föreligger icke en sådan grund för ned- sättningen utan beror denna på någon annan omständighet. är rätt till förtidspension icke för handen. Om exempelvis en frisk person drabbas av arbetslöshet och därmed förlorar sin arbetsinkomst. så har detta i och för sig ingen inverkan på frågan huruvida rätt till förtidspension föreligger. Å andra sidan följer av definitionen av invalidi- tetsbegreppet att det icke är tillräckligt för rätt till förtidspension att det föreligger en från mediéinsk synpunkt betydande kroppslig eller själslig defekt. Det fordras
också att defekten medför betydande konsekvenser för vederbörandes förmåga att försörja sig genom eget arbete samt att dessa konsekvenser inte kan neutraliseras genom olika åtgärder för att återställa arbetsförmågan. Tillämpningen av invalidi- tetsbegreppet förutsätter ett intimt samspel mellan såväl medicinska som ekonomiska bedömningsgrunder. Farhågorna för att jämförelsen mellan arbetsinkomsten före och efter invaliditet i realiteten skulle innebära en form av inkomstprövning trorjag bottnar i en överskattning av den roll som denna jämförelse är avsedd att spela. Avsikten är inte att den skall ha en utslagsgivande betydelse för frågan huruvida invaliditet föreligger. Jämförelsen kan emellertid jämte övriga omständigheter tjäna till vägled- ning vid bedömningen av frågan. i vilken omfattning sjukdomen eller skadan nedsatt arbetsförmågan. Mot bakgrunden av det anförda utformades invaliditetsbegreppet i AFL. Den omständigheten att nedsättningen av arbetsförmågan skulle ha sin grund i medicinska faktorer innebar sålunda inte en pensionsbedömning, som utgick från en gradering av den medicinska invaliditeten efter mer eller mindre tabellmässiga grunder på sätt som förekom inom yrkesska- deförsäkringen. De medicinska faktorernas betydelse skulle bedömas med utgångspunkt från den enskilde försäkrades speciella förhållanden — hans ålder, yrke, utbildning och sociala miljö.
En invaliditetsbedömning med tillämpning av angivna principer ledde till att en försäkrad, som bodde på en ort där endast tyngre arbete såsom skogs- eller jordbruksarbete fanns att tillgå och som på grund av ålder eller lokal bundenhet inte rimligen ansågs böra flytta till annan ort med bättre arbetsmöjligheter, kunde beviljas förtidspension även vid ett medicinskt handikapp som inte skulle ha gett honom rätt till förtidspension om han varit bosatt i en tätort med mera varierande arbetsmöjligheter. Å andra sidan presumerades en försäkrad, som även om han var handikappad dock medicinskt sett ägde en viss restarbetsförmåga och som var bosatt på en ort med differentierat näringsliv, normalt böra kunna utnyttja denna rest- arbetsförmåga. Om något för honom lämpligt arbete i verkligheten inte kun- de erbjudas, ansågs detta främst vara ett arbetsmarknadsproblem och inte en omständighet som borde påverka rätten till förtidspension.
Även om man i tillämpningen ofta nog tog större hänsyn till det faktiska arbetsmarknadsläget och svårigheterna att utnyttja en föreliggande restar- betsförmåga än vad de angivna bedömningsprinciperna egentligen skulle föranleda, kom otvivelaktigt ett inte ringa antal handikappade försäkrade med viss restarbetsförmåga att uteslutas från rätt till förtidspension eller erhålla enbart partiell pension trots att det visat sig att de i själva verket inte kunde få något förvärvsarbete.
Sistnämnda förhållande var en av de orsaker som åberopades som grund för 1970 års pensionsreform — den vidgade förtidspensioneringen. Såvitt gäller invaliditetsbedömningen innebar denna reform dels vidgade möjlig- heter för "äldre förvärvsarbetande" att få förtidspension, dels en uppmjuk— ning i vissa avseenden av kraven för att erhålla sådan pension även i fråga om andra försäkrade än äldre förvärvsarbetande.
Huvudsyftet med den vidgade förtidspensioneringen var att ge ökat ut- rymme för arbetsmarknadsmässiga hänsynstaganden vid invaliditetsbedöm- ningen. Samtidigt därmed kom de medicinska faktorernas betydelse för bedömningen att i motsvarande mån minska. Särskilt beträffande gruppen äldre förvärvsarbetande borde de medicinska synpunkterna bli av under-
ordnad betydelse. Det skulle dock fortfarande även beträffande de äldre krävas att det förelåg en viss "icke rent bagatellartad" medicinsk faktor som påverkade arbetsförmågan. En vidgning av det tidigare invaliditets- begreppet skedde också genom att åldersförändringar, även om de enligt vanligt betraktelsesätt inte utgjorde sjukdom i egentlig mening, kunde vara tillräcklig grund för att bevilja förtidspension för försäkrade med fysiskt tungt eller psykiskt pressande arbete, som med åren blivit utslitna och hade svårt att hänga med i arbetstakten.
] prop. 1970166 angavs åldern 63 år som riktpunkt för gränsdragningen, då det gällde att avgränsa kategorin ”äldre förvärvsarbetande”. Denna ålder skulle dock inte vara någon fast och undantagslös gräns. Med hänsyn till omständigheterna borde en viss rörlighet nedåt kunna ifrågakomma.
För äldre försäkrade skulle inte krävas att de — innan förtidspension be- viljades — underkastade sig arbetsvårdsåtgärder eller flyttade till annan ort med bättre arbetsmöjligheter. Det förelåg emellertid inte någon helt fri valrätt för vederbörande mellan att arbeta och ta pension. Kunde arbetsmarknads- myndigheterna tämligen omgående bereda vederbörande ett för honom lämpligt arbete som han kunde klara utan omskolning, fick rätten till pension bedömas som om han hade tagit detta arbete. I andra fall skulle däremot någon hänsyn till en eventuell icke utnyttjad restarbetsförmåga inte tas vid bedömningen. Utförde den försäkrade i verkligheten inte någon form av förvärvsarbete, skulle hel förtidspension beviljas.
Även för andra försäkrade än dem som tillhörde gruppen äldre förvärvs- arbetande innebar den vidgade förtidspensioneringen en uppmjukad in- validitetsbedömning. Också i fråga om dessa skulle de arbetsmarknadsmäs- siga omständigheterna tillerkännas större vikt än tidigare; dock att de medi- cinska faktorerna här hade en större betydelse än i äldrefallen. Visade det sig att en handikappad person som medicinskt sett ägde en viss restar- betsförmåga inte trots ansträngningar från arbetsvårdens sida under lång tid — minst ett åt två år — kunnat beredas något arbete, kunde restarbets- förmågan i regel bedömas som fiktiv. Vederbörande skulle då kunna beviljas förtidspension med bortseende från denna fiktiva arbetsförmåga, även om han var bosatt på en ort med differentierat näringsliv.
l prop. 1972:55 föreslogs att förtidspension skulle kunna beviljas på at- betsmarknadsmässiga skäl utan någon särskild medicinsk prövning. En äldre förvärvsarbetande, som blivit utförsäkrad från erkänd arbetslöshetskassa, skulle sålunda kunna beviljas förtidspension om han var varaktigt arbetslös. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen utsträcktes den föreslagna möj- ligheten att erhålla förtidspension att gälla också den som uppburit om- ställningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen under 21 månader(vilket motsvarade den längsta tid ersättning från arbetslöshetskassa normalt kunde utgå). Härigenom korn reformen att omfatta också försäkrade som inte var medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa.
De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1972. Efter tillkomsten av 1973 års lag om kontant arbetsmarknadsstöd har vad som stadgades om omställningsbidrag förklarats skola fr.o.m. den 1 januari 1974 avse kontant arbetsmarknadsstöd och kvalifikationstiden 21 månader minskats till 450 dagar. Samtidigt har begreppet äldre försäkrad här preciserats som försäkrad över 60 år, vilken ålder då det gäller förtidspension på grund
av arbetslöshet alltså utgör en fast gräns.
Beträffande den i propositionen angående 1970 års pensionsreform såsom riktpunkt för tillämpningen angivna åldern 63 år ifrågasatte RFV i sitt re- missyttrande över pensionsålderskommitténs betänkande Rörlig pensions— ålder (SOU 1975:10) om det för framtiden var påkallat att särskilt markera denna ålder som en riktpunkt. Enligt verket låg det i sakens natur att de arbetsmarknadspolitiska skälen för förtidspensionering av dem som kommit över 60-årsåldern i regel växer med åren. Verket framhöll att erfarenheterna av de då gällande reglernas tillämpning visade att förtidspension för för- värvsarbetande i åldrarna 60—65 år utgått med tyngdpunkten i de äldre åldersklasserna. Verket föreslog därför att riktpunkten 63 år för bedömningen av äldre försäkrade skulle avlägsnas. i propositionen angående rörlig pen— sionsålder (l975t97) anslöt sig departementschefen till RFV:s förslag i denna fråga. Propositionen antogs av riksdagen.
Skadeståndsrätten
Inom skadeståndsrätten har hittills tillämpats samma medicinska invali- ditetsbegrepp som inom yrkesskadeförsäkringen. Skadeståndskommittén fö- reslog emellertid i betänkandet Skadestånd vid personskada (SOU l973:51) en övergång till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp liknande det som till- lämpas inom den allmänna försäkringen. Remissinstanserna förordade all- mänt en sådan övergång. [ prop. 1975:12 med förslag till ändring i ska- deståndslagen (s. 108) tillstyrkte föredragande statsrådet kommitténs förslag att personskador i fortsättningen bedöms efter den ekonomiska invaliditet som de har fört med sig. Propositionen antogs av riksdagen våren 1975.
6.1.2.2 Kompensationsnivån
Yrkesskadelivräntan beräknas på grundval av ett ersättningsunderlag som bestäms i förhållande till den årliga arbetsförtjänsten. 16% YFL innehåller en avtrappningsregel som innebär att i ersättningsunderlaget medräknas hela den årliga arbetsförtjänsten upp till två gånger basbeloppet medan över- skjutande belopp upptill tre gånger basbeloppet medräknas till tre fjärdedelar och belopp därutöver upp till fem basbelopp medräknas till hälften. Om basbeloppet är 9 700 kr blir följaktligen den högsta årliga arbetsförtjänst som man tar hänsyn till 48 500 kr, motsvarande ett ersättningsunderlag om 36 375 kr.
Vid förlust av hela arbetsförmågan utgör den årliga livräntan ll/lZ av ersättningsunderlaget. Om nedsättningen av arbetsförmågan ligger mellan 30 och 100 % utgör livräntan en mot graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med 1/12 av detta. Vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30 % uppgår livräntan till den del av 2/3 av ersättningsunderlaget som svarar mot invaliditetsgraden. Den andel av ersättningsunderlaget som gäller vid en viss invaliditetsgrad blir alltså mindre ju lägre invaliditetsgraden är. Vid en invaliditetsgrad om 50 % för- håller sig livräntan till ersättningsunderlaget som fem till tolv. Om inva- liditetsgraden i stället är 20 % är förhållandet som två till femton. Då den försäkrade fyller 67 år sänks livräntan med l/4.
6.123. Utbyte av livränta till engångsbelopp
Yrkesskadelivränta kan, när skäl därtill prövas föreligga, bytas ut mot en- gångsbelopp (16 å YFL). Utbyte kan avse hela livräntan eller del därav eller livränta för viss tid. Engångsbeloppet får motsvara högst den utbytta liv- räntans kapitalvärde enligt beräkningsgrunder som fastställs av regeringen. Ansökningarna om utbyte prövas av FR. [ prop. 1954160 med förslag till YFL (s. 175) yttrade departementschefen angående prövningen att större försiktighet än eljest bör iakttas när det gäller höga invaliditetsgrader och mycket stora kapitalbelopp. Då det är fråga om små livräntor skulle man däremot kunna vara ganska liberal. [ samband med behandlingen av prOp. 1967:147 med förslag till ändringar i YFL anförde andra lagutskottet (utl. 1967:68 s. 56) att en uppmjukning av praxis i fråga om rätten till utbyte av vissa mindre livräntor kunde vara befogad.
De ändamål för vilka utbyte brukar beviljas är huvudsakligen yrkesut- bildning, förvärv av bostad eller rörelse samt betalning av skulder.
Under år 1973 behandlade FR 250 ansökningar om utbyte. Av dessa bifölls 83. Motsvarande siffror för år 1974 var 263 och 51.
En specialregel om utbyte av livränta finns i 30,5 YFL. Om den skadade inte är svensk medborgare och ej bosatt i riket får RFV med hans samtycke byta ut livräntan mot ett engångsbelopp motsvarande högst 50 och minst 20 % av livräntans kapitalvärde.
I detta sammanhang bör erinras om den verkan som utbytet har enligt reglerna i 17 kap. AFL om sammanträffande av förmåner enligt AFL och YFL. ] 17 kap. 2 i första stycket AFL sägs att, om yrkesskadelivränta eller del därav eller livränta för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp, skall anses "som om livränta utginge eller den utgående livräntan vore förhöjd med be10pp som enligt de vid utbytet tillämpade försäkringstekniska grun- derna svarar mot engångsbeloppet". Pension enligt AFL reduceras alltså med hänsyn till yrkesskadelivräntan även om livräntan har bytts ut mot engångsbelopp.
Det kan slutligen nämnas att föredragande statsrådet i prop. 1975:12 med förslag till ändring i skadeståndslagen (s. 114) anslöt sig till den av ska- deståndskommittén i betänkandet SOU 197315] framförda uppfattningen att engångsbelopp i fonsättningen bör få ökad användning i skadestånds- rätten. Föredragande statsrådet underströk dock att i de fall skadeståndet fyller ett behov för den skadelidandes kontinuerliga försörjning starka sociala hänsyn talar för att livränta bör vara regel. Med hänsyn härtill föreslogs i propositionen en bestämmelse i lagtexten om att skadestånd, som är av väsentlig betydelse för den skadades" försörjning, skall utgå som livränta om inte särskilda skäl talar mot detta.
6.124. Omprövning av periodisk förmån Yrkesskadeförsäkringen
Ersättning till yrkesskadad kan enligt 35% andra stycket YFL jämkas om väsentlig ändring inträtt i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Jämkning kan ske såväl från lägre till högre ersättning som tvärtom. Er-
sättning för förfluten tid kan dock ej minskas eller dras in. RFV har skyl- dighet att beakta eventuella jämkningsfall även om inte någon ansökan om jämkning föreligger. Det är vanligt att livräntorna görs tidsbegränsade i avvaktan på att förhållandena skall stabiliseras för att sedan fastställas definitivt eller upphöra. De tidsbegränsade livräntorna brukar vanligen be- stämmas att utgå under ett till två år.
Tidsbegränsad livränta omprövas vid utgången av den bestämda ersätt— ningsperioden. Till grund för bedömningen läggs därvid så gott som alltid resultatet av ny läkarundersökning och övrig nödvändig utredning. såsom utredning om arbete och inkomst. Omprövningen sker genomsnittligt tre gånger per yrkesskadefall och med i medeltal två års intervall. På före— kommen anledning kan ny prövning av livräntans storlek ske även under den tid för vilken den bestämts utgå. Initiativet härtill kan tas såväl av den skadade som av RFV.
När det av skadan orsakade tillståndet bedöms ha blivit stationärt bestäms livränta att utgå för framtiden. I fråga om sådan inte tidsbegränsad livränta gäller att omprövning kan ske endast om väsentlig ändring inträtt i de förhållanden som varit avgörande för beslutet.
[ de fall skadesviterna kan antas övergångsvis medföra särskilda anpass- ningssvårigheter ges tidsbegränsad ersättning i form av s. k. anpassnings- livränta. Sådan livränta utgår i princip med 50 % förhöjning av normal- livräntan. Den förutsätts kunna framdeles sänkas utan att någon förbättring ur medicinsk synpunkt inträder i den skadades tillstånd.
I YFL finns ej något stadgande om viss tid efter vilken jämkning ej skulle få äga rum. Det är emellertid i många fall, särskilt då lång tid förflutit efter det skadan inträffat, svårt att avgöra om en försämring skall tillskrivas yrkesskadan eller åldersförändringar eller annan sjukdom.
Den allmänna försäkringen
Den som har partiell förtidspension enligt AFL måste göra ansökan om han vill ha pensionen höjd på grund av att hans arbetsförmåga blivit ytter- ligare nedsatt. Ansökningsförfarandet följer samma regler som gäller för nybeviljande av pension. När däremot pension skall minskas eller dras in på grund av ändrade förhållanden kan försäkringskassan ingripa ex officio. Minskning eller indragning får dock ej ske med mindre pensionärens ar- betsförmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete väsentligt förbättrats (16 kap. 75 AFL). Betydelsen av att förbättringen måste vara väsentlig underströks av departementschefen i prop. 1962290 (5. 370). Stad- gandet får inte tillämpas så att det motverkar samhällets rehabiliterings- åtgärder eller hämmar den enskildes lust att återvända till förvärvslivet. Ökade inkomster utgör skäl för minskning eller indragning av pension endast om inkomstökningen kan antas bli bestående. lnkomstökningen skall vidare ha sin grund i en förbättring av antingen den försäkrades hälsotillstånd eller av hans möjligheter att utnyttja sin återstående arbetsförmåga till in- komstbringande arbete. På grund av lagändring år 1972 finns samma möj- lighet till omprövning av pension när denna grundas enbart på arbetslöshet.
Skadeståndsrätten
Enligt gällande regler kan en skadeståndslivränta som fastställts genom ett rättskraftigt avgörande inte ändras på ordinär väg genom prövning i en ny rättegång. Endast i vissa särskilda fall då skadans omfattning inte har kunnat slutligt avgöras vid prövningstillfället har i rättspraxis den skadeli- dande getts en möjlighet att få ersättningsfrågan omprövad vid domstol. 1 den första domen har då tagits in ett förbehåll för den skadelidande att han har rätt att framdeles föra talan om ändring av livräntan.
I konsekvens med sitt förslag om övergång till ett ekonomiskt invali- ditetsbegrepp ansåg skadeståndskommittén (SOU 197315] 5. 61 ff) att ska- destånd för framtida inkomstförlust i form av livränta bör kunna omprövas vid ändring i de förhållanden av medicinsk eller annan art som har lagts till grund för prövningen. Omprövning skulle dock endast få förekomma i mycket angelägna situationer. Möjligheten till omprövning skulle enligt kommitténs förslag bara vara en yttersta utväg för livräntetagaren i sådana fall när det är uppenbart att det på grund av skadan har inträtt en väsentlig och bestående ändring i hans medicinska status eller arbetsförhållanden.
Ett flertal remissinstanser menade att möjligheterna till omprövning inte bör vara så begränsade som kommittén föreslagit.
Även föredragande statsrådet ansåg i prop. 1975:12 (s. 118) att skade- ståndslivränta skall kunna omprövas. I förhållande till skadeståndskommit- tens förslag innebar propositionen en uppmjukning såtillvida att omprövning föreslogs kunna äga rum vid väsentligt ändrade förhållanden. Statsrådet framhöll att omprövning bör kunna ske även i sänkande riktning men för- utsatte att detta kommer att ske bara i mera sällsynta fall. En möjlighet till omprövning av engångsbelopp vid väsentligt ändrade förhållanden fö- reslogs också i propositionen. Omprövning bör enligt statsrådet i sådana fall kunna ske endast i höjande riktning.
6.1.2.5 Värdesäkring av livräntor
Åtskilliga yrkesskadelivräntor utgår i anledning av skador som inträffat för lång tid sedan då lönerna var lägre och ersättningsbestämmelserna mindre förmånliga än nu. För att jämna ut skillnaderna mellan ersättningar i äldre och nyare fall har man vid flera tillfällen genom särskild lagstiftning å- stadkommit förhöjning av äldre livräntor. Fr.o.m. år 1968 gäller lagen (19671919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m.m. Genom denna lag har äldre livräntor först räknats upp till den nivå de ansetts böra ha den 1 januari 1968 och därefter — i likhet med nytillkommande livräntor — värdesäkrats genom anknytning till basbeloppet. Livräntan utgår med be- lopp motsvarande produkten av det för varje tid gällande basbeloppet och det tal.beräknat med två decimaler,som anger förhållandet mellan livräntans belopp och basbeloppet för januari 1968 eller, om skadan inträffat senare än är 1968, basbeloppet för januari det år skadan inträffade.
6.1.2.6 Samordning med den allmänna pensioneringen
För att inte yrkesskadelivränta och en av yrkesskadan föranledd pension från den allmänna försäkringen skall kunna samtidigt utgå med fullt belopp till den ersättningsberättigade och därigenom ge överkompensation är viss samordning föreskriven.
Statsmakterna har vid flera tillfällen. bl.a. i anslutning till prop. 1962z90 med förslag till lag om allmän försäkring. uttalat att den riktiga principen för en samordning av en förmån från den allmänna pensioneringen och en förmån från yrkesskadeförsäkringen är att den allmänna förmånen utgår fullt ut och att yrkesskadeförmånen utgör ett komplement till denna. Vid tillkomsten av AFL var emellertid yrkesskadeförsäkringen under utredning och man ville i avbidan på utredningsförslaget inte göra några större ingrepp i YFL. Därför intog man i stället provisoriska samordningsregler i AFL av innebörd att yrkesskadelivräntan utgår ograverad medan reduktion sker på pensionssidan.
Utgångspunkten för den provisoriska samordningen har varit att man å ena sidan velat hindra överkompensation och å andra sidan velat se till att det dock utgår högre ersättning i pensionsfall som har samband med yrkesskada än i andra pensionsfall. Samordningsbestämmelserna återfinns i 17 kap. Zé AFL och innebär följande. Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension och ålderspension minskas med 3/4 av den pen- sionsberättigade för samma tid tillkommande yrkesskadelivränta som ska- dad. I fråga om den som uppbär efterlevandelivränta från yrkesskadeför- säkringen skall motsvarande minskning göras på änkepension eller barn- pension från den allmänna försäkringen liksom på ålderspension från folk- pensioneringen. Minskning skall i första hand göras på tilläggspension. En viss del av folkpensionen är alltid frilagd. Sålunda skall från folkpensio- neringen förtidspension eller barnpension alltid utgå med 1/4. änkepension med minst hälften och ålderspension med minst 3/4 av vad som eljest skulle utgå.
Sjukpenning som utgår enligt YFL omfattas inte av samordningsreglerna och skall alltså inte verka reducerande på pension från den allmänna för- säkringen. Undantag görs emellertid för det fall att en pensionär, som har yrkesskadelivränta. sedermera får ett recidiv så att livräntan byts ut mot sjukpenning. Den bestämmelse som införts för detta fall medför att den minskning av pensionen som föranletts av livräntan kvarstår även under sjukdomstiden.
6.1.3. Den årliga arbetsförtjänsten
Enligt gällande bestämmelser fastställs sjukpenning samt invaliditets- och efterlevandelivräntor på grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst. Reg- ler om dennas beräkning finns i 955 YFL. Med årlig arbetsförtjänst avses enligt huvudregeln det belopp. vartill försäkrads inkomst av förvärvsarbete. utan hänsyn till övergående sjukdom. tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet vid tid då skada inträffar kan antas uppgå för år räknat.
Har hushållsarbete i hemmet hindrat försäkrad att utföra förvärvsarbete i full utsträckning, likställs hushållsarbetet efter vad som prövas skäligt
med förvärvsarbete. Värdet av hushållsarbete i hemmet liksom förvärvs- arbete för egen räkning får ej beräknas högre än som motsvarar i orten gängse avlöning för liknande arbete för annans räkning. Om inkomsten helt eller delvis utgörs av naturaförmåner, skall dessa uppskattas efter de regler som tillämpas vid beräkning av preliminär skatt.
För försäkrad som vid tiden för skadans inträffande ej fyllt 25 år, skall fr. o. m. 18, 21 resp. 25 års ålder såsom årlig arbetsförtjänst gälla den inkomst av förvärvsarbete, som den skadade med hänsyn till arten av hans sys- selsättning vid tiden för skadans inträffande kan antas uppnå då han passerar dessa åldersgränser.
Vid yrkesskada under yrkesutbildning får den årliga arbetsförtjänsten inte bestämmas till lägre belopp än det, vartill inkomsten av förvärvsarbete skä- ligen. kan antas ha uppgått om den skadade. därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt avbrutit yrkesutbildningen och i stället ägnat sig åt dylikt arbete.
Särskilda beräkningsgrunder gäller för försäkrad, som genom viss lång- varig inverkan ådragit sig yrkessjukdom (framför allt silikos). Har han först avsevärd tid efter skadans yppande varaktigt upphört att arbeta i verksamhet, i vilken fara föreligger för sådan yrkessjukdom, får den årliga arbetsför- tjänsten för tid därefter inte beräknas till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om sjukdomen yppats vid tiden för arbetsavbrottet.
Den årliga arbetsförtjänsten för en yrkesskadad får inte beräknas till lägre belopp än 1 800 kr. Om den överstiger ett belopp motsvarande fem gånger det basbelopp, som gällde vid ingången av det år skadan inträffade, får överskjutande belopp inte medräknas.
6.2. Kommitténs överväganden
6.2.1. Kompensationsnivån
Frågan om vilken kompensationsnivå som bör gälla för yrkesskadeförsäkring- ens sjukpenning och livränta kan lämpligen studeras mot bakgrund av utveck- lingen inom den allmänna sjukförsäkringen.
Sjukpenningen inom sjukförsäkringen ersätter numera i princip 90 % av den på grund av sjukdomen föranledda inkomstförlusten. Dessförinnan låg kompensationsnivån på i genomsnitt 80 % av den förlorade nettoinkomsten för dem som låg i sjukpenningklassens mitt. Då man år 1973 beslutade om en övergång till beskattad sjukpenning tog man som utgångspunkt för bedömandet av en lämplig kompensationsgrad sjuklönenivån för statligt och kommunalt anställda. För den förra gruppen låg kompensationsnivån på 89—92 % av bruttolönen och för den senare gruppen på 90 %. Inte minst mot bakgrund av önskemålet att göra Sjukpenningen mera jämförbar med sjuklön bestämdes kompensationsgraden till 90 %. Samtidigt uttalades att i de fall då kompletterande förmåner utgick från andra försäkringar sam- hällsekonomiska skäl talade för en viss självrisk för det sammanlagda för- säkringsskyddet. En riktpunkt för kompensationsnivån i sådana fall borde vara att kompletteringsförmåner och sjukpenning tillsammans inte gav högre
ersättning för inkomstbortfallet än omkring 95 % (prop. l973r46 s. 104). Det sagda gällde kompletterande sjukförmåner i allmänhet. Däremot ansågs särskilda omständigheter föreligga i vissa typer av fall. främst de fall där ersättning utgick enligt reglerna om skadestånd och därtill anslutande spe- ciella försäkringsanordningar, t. ex. trygghetsförsäkringarna. Någon princip om självrisk borde inte göras gällande där.
Det sist anförda kan enligt kommitténs bedömning tillämpas inte endast på fall där skadestånd eller ersättning från trygghetsförsäkringen utgår utan också på ersättning från yrkesskadeförsäkringen. Detta får anses följa framför allt av de skadeståndsrättsliga principer på vilka yrkesskadeskyddet i botten bygger. Något självrisksystem behöver således inte ges plats i den nya för- säkringslagen. Vid sådant förhållande finner kommittén att den grundläg— gande principen, att en yrkesskadad genom försäkringen skall försättas i samma ekonomiska situation som om han inte blivit skadad, bör få full genomslagskraft och Sjukpenningen inom yrkesskadeförsäkringen således bestämmas efter en kompensationsnivå av 100 %. Detta innebär att sjuk- penningen efter samordningstidens utgång kommer att öka från 90 till 100 % av inkomstförlusten. Hel sjukpenning skall alltså utgöra 1/365 av den för— säkrades sjukpenninggrundande inkomst.
Vad kommittén nu anfört till stöd för en höjd kompensationsnivå inom sjukpenningdelen av yrkesskadeförsäkringen har också avseende på livrän- tedelen. En hundraprocentig kompensationsnivå bör alltså gälla även för livränta och sådan bestämmas så att den i princip motsvarar den till följd av yrkesskadan uppkomna inkomstförlusten.
Kommittén ser det som angeläget att en materiell upprustning av yr- kesskadeskyddet kan komma till stånd på föreslaget sätt i samtliga de fall där en skadad under lång tid eller för bestående tid måste vidkännas in- komstförlust på grund av en yrkesskada.
6.2.2. Samordningstiden
Den tidigare beskrivna samordningen under 90 dagar mellan den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen tillkom i samband med att vi fick en obligatorisk sjukförsäkring år 1955. Att samordningstiden be- stämdes till 90 dagar berodde på att man med stöd av tillgänglig statistik kunde anta att 96 a 97 % av alla olycksfall i arbetet var avvecklade inom 13 veckor.
Samordningen visade sig medföra en nedgång med bortåt 90 % av antalet yrkesskadeärenden. År 1955. dvs. första året då den allmänna sjukförsäk- ringen fungerade, anmäldes ca 135 000 yrkesskadefall. Av dessa slutregle- rades ca 117 000 av de dåvarande allmänna sjukkassorna och bara ca 18 000 fall kom under yrkesskadeförsäkringsinrättningarnas prövning. Situationen är i stort sett alltjämt densamma. Sålunda inkom till försäkringskassorna i runt tal 127000 anmälningar om yrkesskador inträffade år 1972 varav ca 14000 föranledde ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen.
Samordningen har alltså som man förutsatte vid dess tillkomst fått stor betydelse ur administrativ synpunkt. Att en samordning även i fortsättningen skall ske mellan sjukförsäkringen och den nya yrkesskadeförsäkringen är
därför ställt utom diskussion. Den successiva utbyggnaden av sjukförsäk- ringen gör emellertid att man kan ställa frågan om inte samordningen mellan de båda försäkringarna kan utsträckas längre, kanske så långt att sjukför- säkringen utan någon tidsbegränsning i fortsättningen svarar för de ersätt- ningar som belöper på yrkesskadans hela sjukdomstid och yrkesskadeför- säkringen mera få karaktären av en Iivränteförsäkring.
Ett förslag att låta sjukförsäkringen helt svara för sjukersättningen vid yrkesskada lades fram av yrkesskadeutredningen år 1966. Utredningens för- slag byggde på principen att ersättningsförmånerna inom den allmänna för- säkringen skulle svara även för försäkringsskyddet vid yrkesskada. Ersätt- ning skulle alltså utgå i form av sjukvårdsersättning, sjukpenning, folk- pension och tilläggspension. I åtskilliga avseenden föreslogs dock för yr- kesskador avvikelser från de regler som gällde för beräkning av förmånerna inom den allmänna försäkringen. För sjukförsäkringens del föreslogs vissa förmånligare regler om sjukpenningklassplacering och om ersättning för tandläkarvård och sjukvård utom riket. Förslaget i vad det avsåg att låta sjukförsäkringen även svara för sjukersättning efter samordningstiden mot- togs mycket positivt av flertalet remissinstanser som ansåg det vara en i princip riktig och från administrativa synpunkter önskvärd reform. Några remissinstanser. däribland LO och TCO. ansåg sig däremot inte kunna ac- ceptera en sådan försämring av sjukvårdsförmånerna i samband med yr- kesskada som ett sådant förslag skulle innebära särskilt i långtidsfallen. Samordningen borde i stället ske så att de fördelaktigaste förmånerna blev normgivande.
En ökad samordning på ovan angett sätt skulle onekligen medföra ytter- ligare administrativa förenklingar genom att något ställningstagande i all- mänhet inte behöver tas till huruvida yrkesskada föreligger eller inte under det akuta sjukdomsskedet.
För den skadade skulle ett sådant förslag däremot innebära vissa nackdelar genom att sjukförsäkringen inte ger full ersättning för sjukvårdskostnader. Som en följd av kommitténs tidigare förslag om en 100-procentig kom- pensationsnivå för yrkesskadeförsäkringens sjukpenning skulle en utsträckt samordningstid även innebära vissa försämringar i fråga om sjukpenning då denna utgår med 90-procentig kompensation inom sjukförsäkringen. Mot bakgrund av vad nu sagts har kommittén stannat för att någon utsträckning av samordningstiden inte bör ske utan nuvarande samordningstid behållas.
6.2.3 lnvaliditetsbedömningen
Vid bestämningen av bestående nedsättning i arbetsförmågan (invaliditet) kan man använda sig av två olika invaliditetsbegrepp. medicinsk invaliditet eller ekonomisk invaliditet. Den medicinska invaliditeten fastställs genom en rent medicinsk bedömning av den funktionsinskränkning som en skada kan antas medföra för den skadade. Vanligen uttrycks medicinsk invaliditet i ett procenttal, som anger relationen till normal kroppslig och psykisk funk- tion. Ekonomisk invaliditet är ett uttryck för uppskattningen av den faktiska inskränkning som skadan medför i den skadades förvärvsförmåga. Inom yrkesskadeförsäkringen har man som framgått av det föregående
sedan gammalt använt sig av det medicinska invaliditetsbegreppet som ut— gångspunkt för invaliditetsbedömningen. Inom allmänna försäkringen till- lämpar man däremot i princip det ekonomiska invaliditetsbegreppet. För skadeståndsrättens del har genom ändring i skadeståndslagen (SFS 19751404. prop. 1975:12) en övergång skett från ett medicinskt till ett förvärvsmässigt invaliditetsbegrepp när det gäller ersättning för inkomstförlust.
De invaliditetstabeller som används vid invaliditetsbedömningen i yr— kesskadeförsäkringen tillkom huvudsakligen i slutet på 1800-talet. Tabel- lerna, som upptar olika procenttal för arbetsförmågans nedsättning vid olika medicinska skador. tog ursprungligen sikte på skadeföljderna för en kropps- arbetare i det dåtida samhället. Endast i viss omfattning har tabellvärdena korrigerats som en följd av den utveckling som skett fram till dagens för— hållanden.
Någon hänsyn har t. ex. inte i nämnvärd utsträckning tagits till den om- ständigheten att man numera genom de framsteg som gjorts inom den medicinska rehabiliteringen kan återställa mycket av arbetsförmågan även där en skada medfört betydande medicinska defekter. Tabellerna beaktar inte heller det förhållandet att en viss kroppsskada kan få helt olika inverkan på en persons försörjningsförmåga beroende på vilken sysselsättning han har. Inte bara den skadades sysselsättning utan även hans utbildning och ålder kan betyda att en och samma skada leder till olika effekter. Om skadan trots detta ger rätt till samma ersättning, kan resultatet bli att vissa skadade överkompenseras och vissa underkompenseras. Som framgår av det följande är det förra vanligt vid lägre invaliditeter och det senare vid högre inva- liditeter. Redan här kan alltså konstateras att den renodlade medicinska invaliditetsbedömningen leder till otillfredsställande materiella resultat.
Detta förhållande belyses av olika undersökningar som redovisas i ska- deståndskommitténs betänkande Skadestånd vid personskada (SOU l973:51), till vilket yrkesskadeförsäkringskommittén får hänvisa. Av intresse att nämna här är följande.
I en finsk undersökning från år 1958 studerades årsinkomsten hos yr- kesskadade män under 60 år. Följande tabell visar den genomsnittliga års- inkomsten i relation till den genomsnittliga inkomsten vid olyckstillfa'llet med uppdelning på invaliditetsgrader; vid jämförelsen har verkningarna av inträffad nedgång i penningvärdet eliminerats.
Tabell 6:2
Invaliditetsgrad i% Dåvarande inkomst i relation till den ursprungliga
10— 25 1.7 30— 45 1.3 50— 65 1.6 70— 85 0.7 90—100 0.4
En år 1963 företagen dansk undersökning, omfattande personer som till- erkänts invaliditetsersättning enligt ulykkesforsikringsloven, utvisar bl. a. att 70 % av samtliga invalidiserade hade samma inkomst som före olycks- fallet eller större inkomst.
Från Sverige föreligger en stickprovsundersökning omfattande 100 ska- deärenden som år 1966 behandlats i Trafikförsäkringsanstalternas nämnd och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd (60 trafikskador och 40 an- svarsskador). De undersökta personerna med en medicinsk invaliditet om 25—30 % hade i allmänhet inte någon löneminskning som svarade mot den ersättning de uppbar.
Av intresse i sammanhanget är också de erfarenheter som gjordes i Norge. när en del av de äldre yrkesskadelivräntorna omprövades i samband med införandet av ny lagstiftning år 1960. Den nya lagen innebar bl. a. att man övergick till en invaliditetsbedömning, där de förvärvsmässiga konse- kvenserna av yrkesskadan fick dominerande betydelse, dock att hänsyn även i fortsättningen skulle kunna tas till ”skadans medicinska art och storlek”. Vidare innebar den nya lagen en kraftig höjning av maximigränsen för den arbetsinkomst, som läggs till grund för Iivränteberäkningen. Den fördel som den högre maximigränsen utgjorde lät man även de äldre liv- räntefallen med större invaliditeter få del av. Dessa fick emellertid då un- derkasta sig en omprövning av invaliditetsgraden efter den nya lagens grund- satser för invaliditetsbedömningen. Omprövningen ledde i regel till en myck- et betydande sänkning av de tidigare satta invaliditetsgraderna. Tillgängligt material ger vid handen att åtskilliga av fallen med höga invaliditetsgrader med en konsekvent förvärvsmässig invaliditetsbedömning skulle ansetts helt sakna invaliditet eller ha en mycket låg sådan. Omprövningen fördes emellertid inte så långt dels på grund av att ”skadans medicinska art och storlek" fortfarande skulle tillmätas en viss betydelse, dels på grund av att vissa andra regler begränsade räckvidden av omprövningen.
Av det nu anförda kan utläsas att skador med låg medicinsk invalidi- tetsgrad nästan undantagslöst inte har någon inverkan på förvärvsförmågan. Vid skador som föranleder högre medicinsk invaliditetsgrad är å andra sidan inskränkningen i förvärvsförmågan inte sällan större än vad graden utvisar. Sålunda har en person som åsamkats en medicinsk invaliditet om t. ex. 66 2/3 % inte sällan förlorat hela sin förvärvsförmåga.
Under förarbetena till AFL fann man att ett renodlat medicinskt inva- liditetsbegrepp inte kunde komma i fråga för den allmänna försäkringen. I stället valde man ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp grundat på medicinska faktorer. Som tidigare nämnts kommer invaliditetsbedömningen även inom skadeståndsrätten i fortsättningen att ske på grundval av ett förvärvsmässigt invaliditetsbegrepp. Ett invaliditetsbegrepp som närmat sig detta tillämpas redan i den privata olycksfallsförsäkringen. Rent allmänt måste det anses vara en fördel om de olika ersättningsanordningarna vid inkomstförlust in- nehåller enhetliga grunder för invaliditetsbedömningen. Som framhållits av skadeståndskommittén har man allt större anledning att se socialförsäk- ringen. olycksfallsförsäkringen och skadeståndsrätten (genom ansvars- och trafikförsäkringen samt trygghetsförsäkringen) som delar av ett och samma system, som syftar till att trygga försörjningen vid inkomstförlust på grund av framför allt trafikskador samt skador på arbetsplatserna. Av särskilt stor
betydelse blir ett enhetligt invaliditetsbegrepp inom den allmänna försäk— ringen och yrkesskadeförsäkringen genom den samordning som kommittén föreslår mellan de båda försäkringarna och den decentralisering av yrkes- skadeärendena i första instans till de allmänna försäkringskassorna som kom- mittén också föreslår.
Med hänsyn till vad ovan anförts föreslår kommittén att yrkesskador i fortsättningen skall bedömas efter ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp. De principer som ligger till grund för invaliditetsbedömningen i den allmänna försäkringen bör allmänt sett kunna tillämpas även i yrkesskadeförsäkringen. Detta innebär att yrkesskadelivräntan endast skall avse skadans försörjnings- ekonomiska konsekvenser och inte dessutom skadeföljder av annat slag. Vidare skall beträffande äldre försäkrade särskild hänsyn tas till arbetsmark- nadsmässiga faktorer. Kommitténs förslag om full ersättning vid in- komstbortfall medför att något intervallsystem liknande den allmänna för- säkringens inte blir aktuellt för yrkesskadeförsäkringens del. Bedömningen måste ta sikte på den inkomstförlust som uppkommer i varje enskilt fall.
Den bedömning som ligger till grund för livräntans storlek blir med ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp en jämförelse mellan å ena sidan den in- komst som den skadade skulle ha uppnått om skadan ej inträffat och å andra sidan den inkomst han kan beräknas uppnå efter invaliditetens inträde. Som utgångspunkt för beräkning av den förstnämnda inkomsten skall an- vändas det s.k. livränteunderlaget. Hur detta skall fastställas behandlas i 6.2.9—12. För att kunna bestämma det andra ledet i jämförelsen, dvs. den inkomst som den försäkrade kan beräknas uppnå efter invaliditetens inträde. måste den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga klarläggas. Här- vid kan olika såväl faktiska som beräknade omständigheter vara av be— tydelse. Sådana omständigheter är t. ex. den försäkrades medicinska status, den inkomst han efter invaliditetens inträde faktiskt förvärvat. hans ut- bildning. tidigare verksamhet, ålder, bosättningsförhållanden, rehabilite- ringsbehov och rehabiliteringsmöjligheter samt hans situation på arbets- marknaden.
Framtidsbedömningen måste bygga på mer eller mindre osäkra antagan- den beträffande båda inkomsterna som skall jämföras. För att med någor- lunda säkerhet kunna bestämma skadans inverkan på den framtida för- värvsförmågan skulle krävas att man kunde överblicka den skadades si- tuation under mycket lång tid och därvid förutse inte bara skadans medi— i cinska utveckling och den skadades personliga förhållanden av olika sEag ' utan också den framtida arbetsmarknadssituationen och många andra om— ständigheter av mera allmän natur. Vidare måste olika rehabiliteringsmöj- l ligheter klarläggas. '
De många osäkra faktorer som spelar in vid bedömningen ställer stora krav på utredningen i ersättningsärendena. Hur grundligt utredningen än görs finns dock utrymme för skönsmässiga bedömningar. Det ligger i sakens natur att det oftast stöter på svårigheter att i omedelbar anslutning till en vanligen långvarig sjukskrivningsperiod med någon högre grad av säkerhet bedöma den framtida nedsättningen av arbetsförmågan. Först sedan den skadade under någon tid mött och försökt komma till rätta med de problem som skadan medför — framför allt i arbetet — kan en säkrare bedömning ske. Det kan därför i osäkra fall vara lämpligt att till en början bestämma
livräntan för en begränsad tid för att få möjlighet att studera den kommande utvecklingen. Man kan även under denna tid pröva lämpliga rehabilite- ringsåtgärder och få en uppfattning om hur den skadade anpassar sig till den nya förvärvssituationen. Livräntan bör i princip inte fastställas definitivt förrän den rehabilitering som kan vara lämplig och möjlig i varje särskilt fall har genomförts. Å andra sidan finns ofta ett starkt intresse från den skadades sida att avgörandet av ersättningsfrågan inte drar ut alltför länge på tiden. Erfarenheten visar att det då föreligger avsevärd risk för s. k. er- sättningsneuroser.
Genom övergången till det ekonomiska invaliditetsbegreppet torde det inte längre föreligga något behov att behålla det f.n. i praxis tillämpade systemet med anpassningslivräntor.
En fråga som uppkommer i samband med rehabiliteringen är i vilken utsträckning den försäkrade skall anses vara skyldig att medverka till att avhjälpa de ekonomiska följderna av en yrkesskada. Förutom rehabilite- ringsåtgärder som syftar till att återställa den fysiska och psykiska funk- tionsförmågan kan det bli fråga om t. ex. omskolning samt byte av arbete eller bostadsort. Det är givet att kraven på den försäkrades medverkan bör ställas olika från fall till fall beroende på främst hans ålder, tidigare verk- samhet, bostadsförhållanden och medicinska status. Som en allmän princip bör dock gälla att den försäkrade skall vara skyldig att, om den framtida inkomstförlusten därigenom kan antas komma att begränsas. underkasta sig rehabiliteringsåtgärder av medicinsk art samt andra icke medicinska åt- gärder av typ omskolning eller arbetsträning, vilka syftar till att återinföra den försäkrade i produktionen. Åtgärderna måste givetvis bedömas som rimliga och skäliga i förhållande till den försäkrades förutsättningar samt i möjligaste mån ske i samförstånd med honom. Därför bör t. ex. högre ålder medföra att kraven lindras.
Såvitt avser skyldighet att byta arbete bör det inte krävas av den försäkrade att han utnyttjar varje förekommande möjlighet att erhålla förvärvsarbete. Skyldigheten bör främst avse de förvärvsmöjligheter som står till buds inom den del av arbetsmarknaden som bedöms som rimlig med hänsyn till hans utbildning, tidigare verksamhet och eventuella omskolning i anledning av skadan. Inte heller då det gäller byte av bostadsort bör flyttningsskyldigheten vara absolut så att den avser varje ort där förvärvsarbete kan erbjudas. Den försäkrades ålder, familjeförhållanden och fastighetsinnehav utgör omstän- digheter som bör beaktas i detta sammanhang.
En annan fråga är vilken betydelse det rådande arbetsmarknadsläget skall anses ha för den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga. Om den för- säkrade på grund av en yrkesskada måste byta yrke och trots ihärdiga an— strängningar inte lyckas erhålla ett nytt arbete. kan det synas obilligt att vid livräntebedömningen beräkna en restarbetsförmåga för honom. Å andra sidan bör det enligt kommitténs mening inte komma i fråga att låta yr- kesskadeförsäkringen svara för sådant inkomstbortfall som kan anses vara följden av en tillfällig konjunkturnedgång. Utgångspunkten för bedömning— en bör vara den försäkrades möjligheter att erhålla förvärvsarbete vid ett normalt arbetsmarknadsläge.
För de äldre försäkrade föreslås att invaliditetsbedömningen skall ske efter samma liberala principer som enligt 1970 års vidgade förtidspensionering
gäller för äldre (jfr 6.1.2.1). Skyldigheten att underkasta sig omskolning till ett nytt yrke eller att flytta till annan ort bör successivt uppmjukas med ökande ålder för att så småningom helt efterges.
Beträffande frågan när den mildare bedömningen skall kunna äga rum bör i enlighet med ställningstagandet i prop. l975z97 gälla att den liberalare bedömningen bör kunna ske från 60-årsåldern och uppåt. En individuell prövning. bör dock äga rum så att de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall får bli avgörande.
Principen om full kompensation vid inkomstbortfall skulle helt genom- förd leda till att varje nedsättning av förvärvsförmågan. hur liten den än må vara. ersätts genom en livränta. Det är dock givet att små nedsättningar av förvärvsförmågan kan vara vanskliga att konstatera. Dessutom brukar de skadade i regel övervinna mindre handikapp efter någon tid. Med hänsyn härtill och då det inte kan anses föreligga några starkare sociala skäl att kompensera alltför obetydliga inkomstbortfall föreslår kommittén en nedre gräns för den ersättningsberättigande invaliditeten. Understiger arbetsför- mågans nedsättning denna gräns utgår således ingen ersättning för in- komstbortfallet från yrkesskadeförsäkringen. Eftersom en helt liten in- komstminskning inte har någon egentlig betydelse för försörjningen kan det inte anses vara yrkesskadeförsäkringens uppgift att ge kompensation härför. Det kan framhållas att trygghetsförsäkringen ger kompensation för inkomstbortfallet i den mån ersättning inte utgår från yrkesskadeförsäk- ringen.
Enligt kommitténs mening bör den nedre gränsen lämpligen sättas vid en nedsättning av arbetsförmågan med en femtonde]. För att undvika att vid fall av låg inkomst endast obetydligt inkomstbortfall skall kunna berättiga till livränta föreslår kommittén en absolut minimigräns vid en fjärdedel av basbeloppet.
6.2.4. Livräntans bestämmande
Sedan man vid invaliditetsbedömningen kunnat konstatera att rätt till liv- ränta föreligger skall livräntans storlek fastställas. Livräntan skall i princip motsvara den till följd av yrkesskadan uppkomna inkomstförlusten och med iakttagande av den under 6.2.10 behandlade maximiregeln bestämmas så att full kompensation uppnås. För det fall att den skadade dessutom har rätt till annan ersättning från socialförsäkringarna måste samordning till förhindrande av överkompensation äga rum (se 6.2.8).
6.2.5. Omprövning av livränta
En naturlig följd av det ekonomiska invaliditetsbegreppet är enligt kom- mitténs mening att det måste finnas möjlighet till omprövning av periodisk ersättning vid ändrade förhållanden. De faktorer som ligger till grund för invaliditetsbedömningen är, som framgår av 6.23, i många fall så osäkra att det skulle vara orimligt att inte ändra livräntan om den framtida ut— vecklingen skulle ta en annan riktning än vad som förutsattes vid livräntans bestämmande. Kommittén anser därför att livränta — i likhet med vad som
gäller i nuvarande system — skall kunna omprövas i såväl höjande som sänkande riktning.
De tidsbegränsade livräntorna bör liksom för närvarande bli föremål för omprövning vid utgången av den bestämda ersättningsperioden. Vad be- träffar de livräntor som fastställs att utgå tills vidare. sedan nedsättningen av arbetsförmågan bedömts vara stationär, måste enligt kommitténs upp- fattning en ändring av betydelse ha skett i de förhållanden som var avgörande för ersättningsbeslutet. Som en riktpunkt vid bedömningen kan lämpligen uppställas att omprövning skall ske om inkomständringen uppgår till minst en tjugonde] av den årliga inkomst av förvärvsarbete som den skadade skulle ha uppnått om han inte blivit skadad.
En förutsättning för att livräntan skall höjas är att inkomstförsämringen föranletts av yrkesskadan, t. ex. genom att denna förvärrats och ytterligare minskat den skadades arbetsförmåga. Om arbetsmarknadsmässiga faktorer eller andra omständigheter på arbetsplatsen som ej skulle drabbat honom som frisk orsakat inkomstminskningen får bedömningen ske efter de prin- ciper som redovisats under 6.2.3.
Det finns anledning att låta delvis andra synpunkter göra sig gällande vid ett beslut om höjning av livräntan än vid en minskning av denna. Föranleder yrkesskadan ytterligare inkomstminskning är det givetvis av vä- sentlig betydelse för den skadade med ett snabbt omprövningsbeslut för att höja livräntan. Samma krav på snabbhet bör inte uppställas om en sänk- ning av livräntan aktualiseras på grund av en inkomstökning för den skadade. Visserligen kan övergången till det ekonomiska invaliditetsbegreppet göra frågan om en sänkning av livräntan oftare aktuell än f.n. Kommittén vill emellertid poängtera att man bör gå försiktigt till väga vid en ifrågasatt livräntesänkning. Innan beslut om sänkning fattas bör det finnas starka skäl för antagande att inkomstökningen skall bli bestående. Över huvud taget bör försiktighet iakttas vid omprövning i sänkande riktning. Man bör inte riskera att en minskning av livräntan motverkar rehabiliteringsåtgärder eller hämmar den skadades lust att återvända till förvärvslivet.
]mpulsen till omprövningen kan givetvis ofta komma från den skadade själv. Det ligger ju i hans intresse att kompensera en inkomstminskning med en höjning av livräntan. Försäkringskassan bör emellertid ha skyldighet att vid erhållen kännedom om inkomständringar som kan föranleda om- prövning ta initiativ till att sådan kommer till stånd. Genom den årliga beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst får försäkringskassorna möj— lighet till en regelbunden uppföljning av åtskilliga ]ivränteärenden. Det får ankomma på RFV att närmare utforma anvisningar för ett lämpligt kon- trollsystem. Med det ekonomiska invaliditetsbegreppet följer att invaliditetsbedöm- ningen huvudsakligen baseras på en jämförelse mellan två inkomstnivåer. å ena sidan den arbetsinkomst, som den skadade kan antas uppnå efter invaliditetens inträde, och å andra sidan hans arbetsinkomst som frisk. Det kan synas som om den idealiska och mest rättvisande metoden för att be- stämma arbetsförmågans nedsättning skulle vara att vid varje tidpunkt under invaliditetstillståndet kunna jämföra den skadades arbetsinkomst med den inkomst han skulle ha haft om han inte blivit skadad. För att ett system för omprövning av livräntor skall kunna uppnå full effektivitet bör det därför
bygga på en metod som innebär att livränteunderlaget är knutet till lö- neutvecklingen. Som framgår av avsnitt 6.2.9 har emellertid kommittén med hänsyn till pensionskommitténs pågående arbete funnit sig böra avstå från att för egen del lägga fram något förslag om standardsäkring av yr- kesskadeförmånerna. Istället har kommittén föreslagit att som den inkomst den skadade skulle ha haft om han inte skadats skall anses hans livrän- teunderlag omräknat i förhållande till basbeloppsutvecklingen.
Eftersom löneutvecklingen sker i snabbare takt än höjningarna av bas- beloppet innebär förslaget att den skadades arbetsinkomst på restarbets- förmågan ökar fortare än den inkomst som lagts till grund för livräntan. Den normala löneutvecklingen skulle således minska avståndet mellan de båda jämförelseinkomsterna. Det bör emellertid enligt kommitténs mening inte komma i fråga att av denna anledning ompröva livräntan i sänkande riktning.
6.2.6. Utbyte av livränta mot engångsbelopp
Övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp innebär att ersättningen vid invaliditet kommer att utgöra en renodlad ersättning för inkomstbortfall. Den kommer därför till skillnad från vad som nu är förhållandet alltid att få en direkt betydelse för den skadades försörjning. Å andra sidan medför den nedan föreslagna kraftiga ökningen av livränteunderlaget att livräntorna i många fall kommer att åtminstone till en de] ersätta sådana inkomster som inte behöver utnyttjas för den skadades ]ivsuppehälle. På grund härav och då rätt till livränta kan grundas på bortfall av inkomst ner till 1/15 av den inkomst den skadade hade som frisk och livränta således i vissa fall kan utgå med ganska små belopp, anser kommittén att den försäkrade fortfarande bör ha möjlighet att få sin livränta helt eller delvis utbytt mot engångsbelopp. Med det i den föreslagna lagtexten begagnade uttrycket "helt eller delvis" avses förutom hel livränta och del därav även livränta för viss tid. Den livränta som kan utbytas är endast den livränta som återstår sedan samordning skett, dvs. avdrag gjorts för pension som på grund av skadan utgår från den allmänna pensioneringen. Om invaliditeten under— stiger 50 % utgår inte någon pension, varför hela livräntan i sådant fall kan bli föremål för utbyte.
Det bör dock alltjämt vara fråga om en möjlighet och inte en ovillkorlig rätt för den skadade att erhålla ett engångsbelopp. Det får ankomma på beslutsmyndigheten att pröva om tillräckliga skäl föreligger för utbytet.En- gångsbeloppet måste dock alltid bedömas vara till nytta för den skadade. Vid prövningen bör vägas den skadades gagn av att få ett engångsbelopp mot de försörjningsmässiga konsekvenser som ett upphörande av livräntan eller del därav medför. Kommittén åsyftar inte någon uppmjukning av rå- dande praxis i utbytesärenden. Liksom hittills bör försiktighet iakttas vid prövningen, särskilt då det är fråga om högre invaliditeter och stora ka- pitalbelopp. Vid utbyte av mindre livräntor kan man vara mera liberal. De administrativa fördelar som kan tänkas uppkomma genom utbyte får med hänsyn till den datateknik som numera används i utbetalningsrutirerna anses vara tämligen ringa och bör inte tillmätas någon nämnvärd betydelse
vid prövningen. _ ” Kommittén vill understryka vikten av att utbyte inte får äventyra den
skadades framtida försörjning och att möjligheten till utbyte därför bör ut— nyttjas med återhållsamhet. ] lagförslaget har på grund härav tagits in en bestämmelse att ersättning som är av väsentlig betydelse för den försäkrades försörjning skall utgå som livränta om inte särskilda skäl talar mot det. Med särskilda skäl åsyftas fall då ett engångsbelopp bedöms vara den bästa hjälpen till återanpassning i förvärvslivet eller till lindring av ett handikapp. Den skadade kan t. ex. genom engångsbeIOppet få resurser till att skaffa en ny bostad eller anpassa sin bostad efter den nya situation som kan ha föranletts av yrkesskadan. Ett engångsbelopp kan också utnyttjas för inköp av ett fordon som kan underlätta förflyttningen mellan bostad och arbets- plats. Även andra särskilda skäl bör kunna föranleda utbyte t. ex. bekostande av kompletterande utbildning eller inköp av en mindre rörelse. Vid högre invaliditeter bör utbyte äga rum endast beträffande del av livränta.
Liksom hittills skall livräntan motsvara den utbytta livräntans kapital- värde och grunderna för beräkningen av detta fastställas av regeringen. Vid fastställandet av grunderna för kapitaliseringen måste beaktas att kommit- téns förslag innebär den ändringen gentemot nuvarande ordning att livränta endast i undantagsfall kommer att utgå efter pensionsåldern.
Vid valet mellan livränta och engångsbelopp kan man inte undgå att komma in på frågan vilken effekt den ena eller andra lösningen kan få från beskattningssynpunkt. Eftersom den statliga inkomstskatten är pro- gressiv och alltså tas ut med högre belopp med stigande inkomst, kommer ett engångsbelopp att bli hårdare beskattat än en periodisk livränta. Detta problem har aktualiserats av skadeståndskommittén som från sina utgångs- punkter förordade en ökad användning av engångsbelopp i stället för livränta i samband med skadestånd vid personskada. Sedan livförsäkringsskatte- kommittén fått i uppdrag att behandla frågan om beskattning av sådana engångsbelopp, har kommittén i juli i år avlämnat ett delbetänkande med förslag i ämnet (Ds Fi 197518). I detta föreslås sådan skattelindring för ska- destånd i form av engångsbelopp, som ersätter förlorad arbetsinkomst, att man uppnår ett skatteuttag som är neutralt i förhållande till de olika er- sättningsformerna. Förslaget innebär att endast 60 % av engångsbeloppet beskattas. Den skattefria delen av engångsbeloppet får dock inte överstiga 15 gånger basbeloppet vid beskattningsårets början. Om engångsbelopp utgår vid flera tillfällen för samma skada skall enligt förslaget beloppen läggas samman och föranleda samma beskattning som om ett enda engångsbelopp utbetalats.
Yrkesskadeförsäkringskommittén vill för sin del framhålla att strävan till ett neutralt skatteuttag bör omfatta även sådana engångsbelopp som träder i stället för livränta inom yrkesskadeförsäkringen. Enligt kommitténs mening bör därför den lösning som statsmakterna stannar inför i anledning av det framlagda beskattningsförslaget få tillämpning även på engångsbelopp som utges inom yrkesskadeförsäkringen.
Enligt gällande praxis är den skadade berättigad att, efter utbyte av livränta mot engångsbelopp. vid väsentlig försämring av tillståndet erhålla ytterligare livränta. Denna princip bör gälla även i fortsättningen. Ny livränta bör be- viljas i enlighet med de grunder för omprövning av livränta som kommittén föreslår (se 6.2.5). Ändring av betydelse skall alltså ha skett i de förhållanden som var avgörande för livräntebeslutet.
6.2.7. Vårdbidrag
] detta sammanhang vill kommittén ta upp frågan om den särskilda kom- plettering av sjukpenning och livränta som kan utgå i form av vårdbidrag.
Enligt 1735" YFL kan sådant bidrag utgå till den som uppbär livränta till följd av yrkesskada och på grund av skadan under längre tid är ur stånd att reda sig själv. Under samma förutsättning kan vårdbidrag utgå även till den som uppbär sjukpenning. Bidraget är maximerat till ] 800 kr om året eller, om den skadade uppbär sjukpenning, till 5 kr om dagen. Då bidragets storlek bestäms skall hänsyn tas till förmån som den skadade för motsvarande ändamål uppbär enligt AFL. Här åsyftas den tilläggsförmån till folkpension som enligt 9 kap. 2 och 3 & AFL numera kan utgå i form av handikappersättning och tidigare utgick i form av invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning.
Antalet beviljade vårdbidrag har alltid varit litet beroende på att praxis relativt strängt reserverat bidragsformen för helinvalider i hjälplöshetstill- stånd. Det är således främst vid svåra förlamningstillstånd efter ryggskador, vid förlust av flera extremiteter, vid sinnessjukdom i vissa fall samt vid blindhet på båda ögonen som vårdbidrag har utgått. ] det sistnämnda fallet har sådan ersättning utgetts endast under skälig tid, intill dess den skadade kunde antas ha vant sig vid sitt handikapp. Det kan nämnas att antalet vårdbidrag som utgick jämte livränta enligt YFL i september 1974 utgjorde 104. Antalet livräntor översteg vid samma tillfälle 35 000. I de 900 löpande sjukpenningärenden enligt YFL som RFV hade i januari 1974 utgick inte vårdbidrag i något av ärendena.
Utbyggnaden av tilläggsförmånerna till folkpension genom handikapper— sättningen och tillkomsten av trygghetsförsäkringen gör det befogat att ställa frågan om det finns anledning att behålla vårdbidraget som särskild förmån. Genom införandet av handikappersättningen fr.o.m. den 1 juli 1975 har man öppnat möjlighet för flera handikappade än tidigare att få ersättning för vårdinsatser och merkostnader på grund av handikappet. Man har också i de fall som tidigare omfattades av bestämmelserna om invaliditetstillägg höjt kompensationsnivån från 30 till 60 % av basbeloppet för år räknat. Trygghetsförsäkringen å sin sida ger full kostnadstäckning för framtida kost- nader föranledda av den invaliditet som yrkesskadan medfört. Ersättningen lämnas antingen inom ramen för ersättning för lyte och men och ersättning för allmänna olägenheter eller, då större framtida kostnader av bestående natur kan väntas uppkomma, i form av livränta efter skadeståndsrättsliga regler. Enligt kommitténs bedömning finns det inte längre behov av att vid sidan av det skydd som AFL och TFY således lämnar ha kvar en ersättningsfortn inom yrkesskadeförsäkringen som tar sikte på samma fall.
6.2.8. Samordning mellan yrkesskadelivränta och förtidspension
För att inte yrkesskadelivränta och pension från den allmänna försäkringen skall kunna utgå samtidigt med fulla belopp och därigenom ge en över- kompensation innehåller AFL vissa samordningsbestämmelser. Dessa in- nebär att yrkesskadeförmånerna lämnas orubbade och att den erforderliga reduktionen av de sammanlagda förmånerna sätter in på pensionssidan.
Samordningsreglerna är att betrakta som provisorier i avvaktan på en re- formering av yrkesskadeförsäkringen. Statsmakterna har vid olika tillfällen. bl. a. i samband med antagandet av AFL, uttalat att den omvända sam- ordningsprincipen borde vara den riktiga nämligen att förmånerna inom den allmänna försäkringen utgick fullt ut och att yrkesskadeförmånerna utformades som ett komplement till dessa. Kritik kan också riktas mot den schematiska utformning som reglerna fått och som lett till att sam- ordningen av förmånernas bruttonivå inte alltid gett ett i materiellt hän- seende tillfredsställande resultat.
Ett avgörande hinder för att reglera samordningen på annat sätt än som skett har varit att yrkesskadelivräntor — till skillnad från förtidspensioner — faktiskt kommit att helt eller delvis bli något annat än kompensation för ett inkomstbortfall. Genom att invaliditetsbedömningen inom yrkes- skadeförsäkringen bygger på det medicinska invaliditetsbegreppet har som tidigare konstaterats livräntorna kommit att i stor utsträckning bli en kom- pensation för särskilda utgifter som den yrkesskadade kan få vidkännas och för olägenheter och besvär av skiftande slag. Förtidspensionen för en förvärvsarbetande syftar däremot alltid till att kompensera honom för den uteblivna arbetsinkomsten.
Genom kommitténs ställningstagande i fråga om invaliditetsbedömningen och förslag att låta även rätten till yrkesskadelivränta grundas på ett för- värvsmässigt invaliditetsbegrepp av samma innebörd som tillämpas inom den allmänna försäkringen undanröjs nuvarande hinder för en omvänd ra- tionell samordning. Enligt kommitténs mening bör därför den principen nu genomföras att den allmänna försäkringens förmåner skall vara grund- läggande även i yrkesskadefallen och att yrkesskadelivränta skall utgå som ett komplement. Sammanlagt skall förmånerna utgå med ett belopp som svarar mot 100 % av den genom yrkesskadan föranledda inkomstförlusten.
] praktiken kommer kommitténs förslag att innebära att yrkesskadeliv- räntan skall svara för den de] av inkomstförlusten som inte ersätts genom pension från den allmänna försäkringen. Livräntans nettobelopp kommer därför att variera beroende på den skadades pensionsförhållanden. Utgår folkpension och tilläggspension blir nettolivräntan mindre. Utgår endast folkpension eller ingen pension alls blir nettolivräntan större. Ersättnings- skyddets bruttonivå kommer emellertid alltid att vara oberoende av ut- fallande pensionsförmåner. Den bestäms uteslutande med beaktande av den genom yrkesskadan föranledda inkomstförlusten.
Syftet att hindra överkompensation motiverar att man begränsar sam- ordningen till sådana fall där yrkesskadelivränta och pension avser att kom- pensera samma inkomstbortfall. Föreligger inte denna situation saknas skäl varför den ersättningsberättigade inte skulle få uppbära båda förmånerna ograverade. Änkepension och barnpension bör alltså inte samordnas med egenlivränta. Dessa pensioner ersätter ju bortfall av försörjarinkomst och inte bortfall av egen inkomst. Inte heller bör egenpension som hänför sig till annan skada än yrkesskadan reducera yrkesskadelivräntan. Om en person med partiell förtidspension är i förvärvsarbete och drabbas av en yrkesskada i detta, skall hans livränta inte i och för sig samordnas med den tidigare utgående förtidspensionen. Skulle denna till följd av yrkesskada förhöjas bör emellertid samordning ske med förhöjningen. På samma sätt bör en
person som på grund av yrkesskada invalidiserats till mindre än hälften och således lyfter yrkesskadelivränta men ej någon pension, inte få denna livränta samordnad med en pension som senare kan utgå på grund av annan skada än yrkesskada. Skulle rätten till pension i detta fall till viss de] vara avhängig av den gamla yrkesskadan bör denna del av pensionen samordnas med livräntan. Har yrkesskadan exempelvis medfört 30 % invaliditet och den nya skadan 20 % och det är först genom den sammanlagda invaliditeten som rätt till förtidspension grundas bör 3/5 av pensionen samordnas med livräntan.
Kommittén har sammanfattat sitt förslag om samordning så att, om någon har rätt till livränta på grund av yrkesskada och samtidigt är berättigad till pension enligt AFL med anledning av samma skada, livränta skall utgå endast i den mån som den överstiger pensionen.
I pension innefattas därvid pensionstillskott i enlighet med bestämmel- serna i 6 & lagen (19692205) om pensionstillskott. Enligt kommitténs mening bör också tilläggsförmåner till folkpension i form av barntillägg. hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg beaktas vid samordningen. Däremot bör han- dikappersättning läggas utanför samordningen, eftersom denna ersättning skall kompensera vårdkostnader eller andra merutgifter.
6.2.9. Huvudprincip om ersättningsunderlaget
Enligt huvudregeln i 955 YFL skall den årliga arbetsförtjänsten beräknas med utgångspunkt från den försäkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadans inträffande. Den sjukpenninggrundande inkomsten enligt 3 kap. 25 AFL fastställs efter en annan princip som innebär en uppskattning av den årsinkomst av förvärvsarbete som den försäkrade kan antas ”komma att tills vidare åtnjuta”. Antagandena om den sjukpenninggrundande in- komsten brukar avse en tidrymd av ett å två år framåt.
Beträffande personer med stadigvarande anställning har det i praxis som regel inte vållat några svårigheter att bestämma den skadades årsinkomst av arbete vid skadetillfället. En huvudprincip har varit att inte beakta sådana inkomständringar som skulle ha ägt rum om skadan ej inträffat. Sålunda har t. ex. en framtida löneförhöjning i anledning av en förväntad befordran inte inverkat vid fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten. Däremot har resultatet av löneförhandlingar föranlett omräkning av den årliga arbets- förtjänsten om förhandlingarna haft retroaktiv verkan över skadetillfället.
Om den skadade haft tillfällig anställning har bedömningen kunnat kom- pliceras. Man har då i första hand sökt hämta ledning i vederbörandes sys- selsättning och arbetsförtjänst under de sista tolv månaderna före skadans inträffande. Om förhållandena under den tiden varit onormala har hänsyn tagits även till förhållandena under åren närmast förut. Även antaganden —grundade på omständigheterna vid skadetillfället — om vad den skadade skulle haft för sysselsättning om skadan inte inträffat har ibland getts be- tydelse för bedömningen. Om lönenivån höjts under det senaste året har årsinkomsten räknats upp med hänsyn härtill. Av praktiska skäl har det ofta blivit fråga om en skälighetsbedömning vid inkomstbestämningen.
Övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp och införandet av en kompensationsnivå om 100 % innebär att större vikt än tidigare måste läggas
vid en korrekt anpassning till aktuella förhållanden av det inkomstunderlag som skall vara utgångspunkt för beräkningen av inkomstförlusten. Det finns därför anledning att överväga om underlaget för såväl sjukpenning som livränta liksom hittills bör låsas vid tidpunkten för skadans inträffande eller om det bör på ett mera följsamt sätt ange den inkomst som den försäkrade skulle ha uppburit om han inte blivit skadad.
6.2.9.l Sjukpenning
För Sjukpenningens del innebar sjukpenningreformen, som trädde i kraft den ] januari 1974, bl. a. att den försäkrade numera kan anmäla inkomständ- ring även under pågående sjukdomsperiod med verkan på den sjukpen- ninggrundande inkomsten efter en väntetid av 30 dagar från det anmälan skett. Den skadades sjukpenninggrundande inkomst kan således på detta sätt höjas under en sjukdomsperiod allteftersom hans lön skulle ha ökat till följd av t.ex. löneuppgörelser eller befordran.
Detta innebär att sjukpenning enligt AFL successivt kan stiga under en sjukdomsperiod medan sjukpenning enligt YFL är låst vid inkomstförhål— landena vid tiden för skadan och således förblir oförändrad. Om inte ga- rantiregeln i 13é tredje stycket YFL fanns skulle alltså den som råkar ut för en yrkesskada riskera att vid längre sjukdomsperioder få en lägre sjuk- penning än den som av annan anledning drabbas av sjukdom. En jämförelse mellan den sjukpenninggrundande inkomstens och den årliga arbetsförtjän- stens maximigränser utfaller också till yrkesskadeförsäkringens nackdel. Be- träffande minimigränserna har dock yrkesskadeförsäkringen förmånligare regler.
Då reglerna om den årliga arbetsförtjänsten till övervägande del innebär att den försäkrade kommer i en sämre ställning än enligt reglerna om sjuk- penninggrundande inkomst finner kommittén att den årliga arbetsförtjänsten inte längre kan anses vara ett ändamålsenligt underlag för beräkning av sjukpenning inom yrkesskadeförsäkringen. Enligt kommitténs mening är det önskvärt att samma beräkningsgrunder för sjukpenning gäller inom hela socialförsäkringsområdet. Behovet av enhetliga regler förstärks genom den decentralisering av yrkesskadeförsäkringens sjukersättningsärenden till för- säkringskassorna som redan genomförts och den ytterligare decentralisering som kommittén i det följande kommer att förorda.
På grund av vad ovan anförts föreslår kommittén att, för den som är sjukpenningförsäkrad, hans sjukpenninggrundande inkomst skall läggas till grund även för sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen. För den som inte är sjukpenningförsäkrad men ändå har inkomst av förvärvsarbete föreslås som sjukpenningunderlag hans inkomst av sådant arbete beräknad med tillämpning av bestämmelserna om sjukpenninggrundande inkomst i 3 kap. 2 & AFL. Termen sjukpenningunderlag används i den föreslagna lagtexten som benämning på vad som ligger till grund för sjukpenning.
6.2.9.2 Livränta
Genom att kommittén föreslår att Sjukpenningen i normalfallet även efter samordningstidens slut skall grundas på den försäkrades sjukpenninggrun-
dande inkomst kan Sjukpenningen under hela sjukdomsperioden anpassas till den inkomst den försäkrade skulle ha haft om skadan inte inträffat. Då invaliditetstillståndet inträder skall Sjukpenningen avlösas av livränta. Om denna skulle bestämmas på grundval av en årlig arbetsförtjänst som är låst vid inkomstförhållandena vid tiden för skadans inträffande kan liv- räntan bli lägre än Sjukpenningen. Denna effekt kan i viss mån motverkas av att livräntan skall beräknas med hjälp av värdesäkringsreglerna, som bygger på basbeloppets höjningar. Dessa grundas emellertid på prisutveck- lingen, som sker långsammare än löneutvecklingen. Ju längre sjukdoms- tillståndet varar desto större skulle alltså skillnaden mellan sjukpenning och livränta bli om livräntan baseras på en årlig arbetsförtjänst enligt samma principer som för närvarande. Det kan nämnas att sjukdomsperioder som varar ett par år eller längre inte är ovanliga i livräntefallen.
På grund av vad nu anförts anser kommittén att det nuvarande regel- systemet om årlig arbetsförtjänst som grund för livräntan inte bör behållas. Såväl Sjukpenningen som livräntan skall enligt kommitténs förslag utgöra full kompensation för den av yrkesskadan föranledda inkomstförlusten. Det kan därför inte komma i fråga att livräntan uppgår till ett lägre belopp än Sjukpenningen. Enligt kommitténs mening bör samma inkomstunderlag ligga till grund för både sjukpenning och livränta. Kommittén föreslår därför att livräntan skall bestämmas på grundval av den försäkrades sjukpenning— grundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå. För personer som inte har rätt till sjukpenning från sjukförsäkringen föreslås en garantiregel innebärande att livräntan skall baseras på den inkomst, som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst om den skadade varit sjuk- penningförsäkrad enligt AFL.
Det kan givetvis förekomma att den försäkrades verkliga inkomst inte motsvarar den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten om den skadade underlåtit att anmäla en inkomständring som skett efter fastställandet. Kom- mittén utgår emellertid från att rättelse kommer till stånd under den sjuk- domsperiod som regelmässigt föregår invaliditetstillståndet.
För vissa kategorier försäkrade kan principen om den sjukpenninggrun- dande inkomsten som grund för livräntan leda till ofördelaktiga resultat. Därför föreslås särskilda regler om livräntans beräkning för unga yrkes- skadade och studerande. Dessa regler behandlas i de följande avsnitten. Även i vissa andra fall kan det vara befogat att beräkna livräntan på en högre inkomst än den sjukpenninggrundande inkomsten. Kommittén får i detta hänseende hänvisa till specialmotiveringen till 4 kap. 7 &.
För att uppnå följsamhet till prisutvecklingen i samhället föreslår kom- mittén att livränteunderlaget anknyts till basbeloppet. Som den irkomst den skadade skulle ha haft om han ej skadats skall därför anses hans liv- ränteunderlag omräknat i förhållande till basbeloppsutvecklingen.
Kommittén vill slutligen något beröra frågan om införande av en stan- dardsäkring i yrkesskadeförsäkringen. En standardsäkring skulle innebära att livränteunderlaget kopplades till löneutvecklingen.
En jämförelse med det norska systemet i förevarande hänseende kan vara av intresse. Till skillnad från det svenska basbeloppet som grundas på ”det allmänna prisläget” (] kap. 6å AFL) och ändras allteftersom kon- sumentprisindex räknas om, grundas det norska grunnbelopet både på pris-
utvecklingen och på en framräknad reallöneutveckling för befolkningen. Det har visat sig att systemet fungerar bra för beräkning av intjänade pen- sionspoäng. Som underlag för beräkning och reglering av löpande pensioner har grunnbelopet emellertid inte visat sig lika lämpligt, eftersom inkomstök- ningen för pensionärerna — på grund av speciella skatteregler för denna grupp — kommit att bli större än inkomstökningen för de yrkesverksamma. ] betänkandet "Regulering av grunnbelopet i Folketrygden” (NOU 1973z30) har därför föreslagits en uppdelning av grunnbelopets funktioner på dels en poängberäkningsfaktor dels ett grunnbelop för pensionerna. Poängbe- räkningsfaktorn har föreslagits bli knuten till utvecklingen av de yrkes- verksammas bruttointäkt medan grunnbelopet för pensionerna skall grundas på utvecklingen av de yrkesverksammas disponibla intäkt. Förslaget har ännu inte föranlett någon proposition, utan är under fortsatt behandling i det norska socialdepartementet.
Enligt kommitténs mening är det angeläget att livräntorna anpassas efter den allmänna standardhöjning som sker i samhället. Detta är särskilt viktigt för dem som skadas i unga år och som därför lyfter livräntor under en lång följd av år. Utan standardsäkring kommer en sådan livränta så små- ningom att avlägsna sig ganska betydligt från en hundraprocentig kom- pensationsnivå. Även för den som skadas vid äldre ålder kommer en framtida standardutveckling att medföra en liknande effekt. Kommittén ser en sådan effekt som oförenlig med sin principiella inställning att en yrkesskadad genom yrkesskadeförsäkringen skall försättas i samma ekonomiska situation som om han ej skadats. Frågan om standardsäkring inom den allmänna pensioneringen utreds f.n. av pensionskommittén. Enligt vad kommittén har inhämtat kommer pensionskommittén att under sitt arbete pröva frågan om standardsäkring av utgående förmåner även inom andra delar av 50- cialförsäkringsfältet. Vid sådant förhållande har kommittén funnit sig böra avstå från att för egen del lägga fram något förslag om standardsäkring av yrkesskadeförmånerna. Kommittén förutsätter emellertid att pensions- kommittén vid sitt utredningsarbete beaktar frågans särskilda vikt för de yrkesskadades de] och, för det fall en lösning av standardsäkringsfrågan över hela socialförsäkringsområdet inte skulle visa sig möjlig, prövar en särlösning för dem som drabbats av yrkesskada och lägger fram förslag i sådan tid att en standardsäkring kan ingå i den nya lagen om yrkesska- deförsäkring.
6.2.10. Ersättningsunderlagets övre och nedre gräns
Vid YFL:s ikraftträdande utgjorde det högsta beloppet för den årliga ar- betsfönjänsten 15 000 kr. Med verkan från den 1 januari 1968 blev maxi- migränsen föremål för indexreglering genom anknytning till basbeloppet. Taket sattes vid fem basbelopp.
Enligt kommitténs mening bör överensstämmelse så långt det är möjligt eftersträvas mellan den allmänna försäkringens regler och motsvarande reg- ler inom yrkesskadeförsäkringen. Eftersom maximigränsen för beräkning av sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst har fastställts till 7,5 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet (3 kap. 25 andra
stycket och 11 kap. 5 & andra stycket AFL) föreslår kommittén samma övre gräns för bestämmande av ersättningsunderlaget för sjukpenning och liv- ränta.
Denna maximigräns för ersättningsunderlaget innebär en betydande för- bättring mot vad som nu gäller. Dessutom förstärks effekten kraftigt genom att reglerna om avtrappning vid beräkning av ersättningsunderlaget i 16% YFL slopas.
Maximiregeln skall inte tolkas så att en till inkomstskiktet över 7,5 bas- belopp hänförlig inkomstförlust inte skall kunna föranleda livränta. Om den försäkrade t.ex. har en årsinkomst om 100000 kr och på grund av en yrkesskada får sin arbetsförmåga nedsatt så att årsinkomsten sjunker till 80000 kr har han därigenom åsamkats en 20-procentig invaliditet. Liv- räntan skall då bestämmas till 20 % av ett belopp motsvarande 7,5 gånger basbeloppet. Denna princip tillämpas även enligt nuvarande regler inom såväl förtidspensioneringen som yrkesskadeförsäkringen (jfr prop. 1962190 s. 292). Enligt den allmänna sjukförsäkringens regler skall den sjukpenninggrun— dande inkomsten uppgå till minst 4 500 kr för att sjukpenning skall kunna utgå. Denna nedre gräns, som tidigare var ] 800 kr, infördes den 1 januari 1974 i samband med införandet av beskattad sjukpenning. Som motiv för en höjning framfördes att den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, allt— sedan den infördes, i fråga om den nedre inkomstgränsen för tillhörighet till försäkringen tämligen nära följt deklarationspliktsgränsen. Denna hade i samband med 1970 års skattereform satts till 4 500 kr. I ett system med beskattad sjukpenning ansågs anknytningen mellan å ena sidan deklarations- och skattepliktsgränsen och å andra sidan den nedre gränsen för av för- värvsarbete grundad tillhörighet till sjukpenningförsäkringen än mera moti- verad. För den föreslagna höjningen av den nedre inkomstgränsen talade också den allmänna löneutvecklingen sedan år 1962 då gränsen 1800 kr sattes. Minimigränsen för beräkning av den årliga arbetsförtjänsten i YFL har hittills anpassats efter de ändringar som minimiinkomst för rätt till sjuk- penning inom sjukförsäkringen undergått. Sålunda sattes den nuvarande minimigränsen ] 800 kr, som fastställdes år 1967, för att nå överensstämmelse med den då gällande minimiinkomsten för rätt till sjukpenning enligt AFL. Kommittén föreslår i överensstämmelse härmed att ersättningsunderlaget för sjukpenning efter samordningstidens slut skall beräknas till 4500 kr även om årsinkomsten inte uppgår till detta belopp. Samma regel föreslås för beräkning av livränteunderlaget.
Under samordningstiden kommer sjukpenning inte att utgå vare sig från sjukförsäkringen eller yrkesskadeförsäkringen, om den sjukpenninggrun- dande inkomsten understiger 4500 kr.
För att inte de som vid införandet av den höjda inkomstgränsen i sjuk- försäkringen hade en årlig förvärvsinkomst mellan 1 800 och 4 500 kr skulle förlora sin tidigare rätt till sjukpenning infördes en övergångsbestämmelse i AFL som innebär att de som vid tiden för lagändringens ikraftträdande den 1 januari 1974 var sjukpenningförsäkrade och hade en årsinkomst un- derstigande 4 500 kr skulle få uppbära sjukpenning enligt de tidigare reglerna.
För den som inte var sjukpenningförsäkrad den 1 januari 1974 och som har en årsinkomst under 4 500 kr., skulle de nya reglerna om sjukpenning
kunna medföra att han inte fick någon sjukpenning under samordningstiden. För att undvika en sådan effekt infördes övergångsbestämmelser i YFL som innebär att, i den mån en försäkrad vid yrkesskada inte har en års- inkomst som uppgår till 4500 kr, han ändå skall ha rätt till sjukpenning enligt AFL:s äldre bestämmelser.
Den rådande situationen är alltså att yrkesskadade i inkomstlägena 1 800—4 500 kr alltid uppbär sjukpenning under samordningstiden antingen från sjuk- eller yrkesskadeförsäkringen.
Man kan fråga om den övergångsbestämmelse som infördes inom yr- kesskadeförsäkringen haft någon praktisk betydelse. Någon närmare statistik över antalet försäkrade som uppburit sjukpenning enligt bestämmelsen fö- religger inte. Enligt vad som kunnat inhämtas har emellertid sedan dess införande den 1 januari 1974 endast i enstaka fall ersättning utgått med stöd av bestämmelsen. Kommittén anser mot denna bakgrund och med hänsyn till den fortsatta löneutvecklingen inte motiverat att i fortsättningen ha en annan minimigräns för vissa försäkrade för rätt till sjukpenning vid yrkesskada under samordningstiden än den som gäller inom den allmänna sjukförsäkringen.
6.2.11. Uppräkning av ersättningsunderlaget för unga yrkesskadade
I vissa situationer har det inte ansetts tillfredsställande att fastställa en livs- varig livränta eller en efterlevandelivränta enbart med hänsyn till in- komstförhållandena vid skadetillfället. Så är bl. a. fallet då den försäkrade vid skadetillfället var så ung att han ej hunnit uppnå full lön i sitt yrke. Därför föreskriver YFL att en uppräkning skall ske av den årliga arbets- förtjänsten vid 18, 21 och 25 års ålder för den som drabbas av yrkesskada i unga år. Uppräkningen görs samtidigt med att den årliga arbetsförtjänsten fastställs men träder inte i kraft förrän den skadade uppnår respektive ål- dersgränser. Regeln kommer till användning i endast ett fåtal fall.
Den bedömning som ligger till grund för inkomstuppräkningen bygger på antaganden om genomsnittslönen för ifrågavarande åldersgrupper i den försäkrades yrke. Man eftersträvar emellertid en så individuell bedömning som möjligt och den utredning som företas i varje särskilt fall syftar till att ge en realistisk bild av vederbörandes utvecklingsmöjligheter. Hänsyn tas inte till förändringar i den allmänna lönenivån eller lönenivån inom den skadades eget yrke vilka inträffat efter olycksfallet.
För att belysa hur inkomsten inom samma bransch varierar med åldern har kommittén inhämtat uppgifter från Sveriges verkstadsförening om de genomsnittliga timförtjänsterna under andra kvartalet 1974 för olika ålders- grupper. De erhållna timförtjänsterna har multiplicerats med 1 860 (den teo- retiska timarbetstiden för år). Vid beräkningen av årslönerna, som redovisas i nedanstående tabell 613, har hänsyn tagits till normal sjukfrånvaro samt värdet av tidlön. ackord. semester- och helglön. övertids- och skifttillägg.
Från SAF har kommittén erhållit material avseende genomsnittliga års- löner år 1974 för avtalsområden som valts att representera transport-, han- dels- och byggnadssektorn. Även om silfermaterialet avser tvärsnittsdata kan man av dem dra den slutsatsen att en icke obetydlig ökning av lönerna
Tabell 6:3
Ålder Årslön Procentuell differens nu närmast lägre åldersgrupp
Under 18 23 473 18—19 31 564 34,5 20—24 34 205 8,4 25—29 36 121 5,6 30—34 36 586 1,3 35-39 36 381 40—44 36 028 45—49 35 507 50—54 35 172 55—59 34 800 60—64 34 168 65— 32 866
sker upp till 25-årsåldem. Vidare framgår att inkomstökningen är störst i de lägsta åldrarna.
Med hänsyn till vad sålunda upptagits anser kommittén att systemet med uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten för unga yrkesskadade bör behållas. Någon anledning att ändra de gällande åldersgränserna 18, 21 och 25 år föreligger inte.
6.2.12. Ersättningsunderlaget för studerande
En studerande har under utbildningstiden som regel ingen eller mycket låg arbetsinkomst. I många fall är det därför omöjligt att grunda en yr- kesskadelivränta på inkomstförhållandena under studietiden. I andra fall är en beräkning i och för sig möjlig men den skulle leda till icke godtagbara resultat. Av den anledningen innehåller YFL den specialbestämmelsen (9 å" fjärde stycket) att den årliga arbetsförtjänsten för en studerande som drabbas av yrkesskada skall beräknas till vad han skulle ha förtjänat om han vid tiden för skadans inträffande avbrutit studierna och ägnat sig åt förvärvs- arbete.
Liksom vid uppräkningen av den årliga arbetsförtjänsten för unga yr- kesskadade vid olika åldrar eftersträvar man en så individuell bedömning som möjligt. Man försöker bilda sig en uppfattning om vilka möjligheter den försäkrade i varje särskilt fall med hänsyn till sina förutsättningar skulle ha haft på arbetsmarknaden om han avbrutit utbildningen och börjat för- värvsarbeta.
Vanligtvis erhåller emellertid en studerande en högre inkomst om han fullföljer utbildningen än om han avbryter den. Genom att reglerna tar sikte på inkomsten vid ett studieavbrott istället för inkomsten efter avslutad utbildning kan således den som under studietiden ådrar sig en yrkesskada komma att drabbas förhållandevis hårdare än den som skadas i sitt arbete. Detta utgör enligt kommitténs mening en brist i det nuvarande systemet.
Kommittén anser att principen om anknytande av livränta Och sjukpen- ning till förvärvsinkomsten efter ett studieavbrott i fortsättningen endast skall avse den beräknade studietiden. För tiden därefter föreslås en bestäm- melse som tar sikte på den inkomst som den försäkrade efter avslutad ut- bildning skulle ha uppnått då han börjat förvärvsarbeta. Vid den tidpunkt då studierna kan antas vara avslutade skall sålunda livränteunderlaget,om det därigenom blir högre.beräknas till den inkomst av förvärvsarbete som den för- säkrade skäligen kan antas ha uppnått om skadan ej inträffat. För varje särskilt fall får undersökas vad som skall anses vara en normal begynnelselön i yrket.
Om den skadade inte utbildas till något bestämt yrke är en individuell bedömning av de framtida inkomstförhållandena knappast möjlig. Kom- mittén föreslår därför en garantiregel för sådana studerande innebärande att livränteunderlaget skall beräknas till två gånger basbeloppet för tiden före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tiden därefter fram till 25 års ålder samt tre gånger basbeloppet för tiden från och med 25 års ålder.
7. Åldersförmåner vid yrkesskada
7.1. Utgångsläget
Livränta till yrkesskadad är f. n. i princip livsvarig. Enligt 16 & YFL reduceras dock livräntan till 3/4 av sitt belopp fr. o. rn. den månad under vilken den skadade fyllt 67 år. Samordning mellan livränta och pension följer samma regler oberoende av om pensionen utgår i form av förtidspension eller ål- derspension. Pensionen skall alltså enligt 17 kap. 25 AFL minskas med
3/4 av livräntan med beaktande av att folkpension i form av ålderspension alltid skall utgå med minst 3/4 av sitt belopp. Bakom bestämmelsen att livräntan skall sänkas vid inträdet i 67-årsåldern ligger en jämförelse med en frisk förvärvsarbetandes förhållanden. Även han får vid inträdet i pen- sionsåldern vidkännas en minskning av sina inkomster, då arbetsinkomsten regelmässigt avlöses av pension.
Kommittén har under sitt arbete tagit upp frågan om livränta även i fort- sättningen bör utgå livsvarigt eller om den i princip bör upphöra att utgå då den skadade uppnår den allmänna pensionsåldern. För den sistnämnda ordningen skulle framför allt tala att livränta efter övergången till en för- värvsmässig invaliditetsbedömning till sin helhet ersätter inkomstförlust och att förvärvsinkomster som regel upphör att utgå vid inträdet i pen- sionsåldern. En förutsättning för att begränsa livräntan till arbetstagarens aktiva tid borde då vara att de åldersförmåner som tillförsäkras honom efter uppnåendet av pensionsåldern blir i huvudsak lika stora som de förmåner han skulle ha fått om han inte blivit yrkesskadad.
Vid behandling av denna fråga blir även innehållet i den av Sverige ratificerade ILO-konventionen nr 121 om förmåner vid yrkesskada av särskilt intresse. I artikel 9 av denna konvention föreskrivs att kontantförmåner av viss angiven minimistorlek skall utgå vid bestående. fullständig eller partiell, förlust av arbetsförmåga. Dessa kontantförmåner skall utgå så länge följderna av det inträffade riskfallet består. Av denna bestämmelse följer enligt utlåtanden som ILO:s expertkommitte' för granskning av tillämpning av konventioner gjort att yrkesskadeförmånen inte bör kunna upphöra vid den allmänna pensionsåldern om den inte samtidigt ersätts av annan livs- varig förmån av minst samma storlek. För det fall att livräntan för tiden före pensionsåldern överstiger konventionens minimibelopp synes inget hin- der föreligga att fr.o.m. pensionsåldern anpassa livräntan till dessa mi-
nimibelopp.
En lösning av frågan kompliceras av att yrkesskadeförsäkringsförmånerna. såväl enligt gällande bestämmelser som enligt kommitténs förslag. utgår oberoende av ålder. medborgarskap eller bosättning i Sverige eller av tidigare förvärv av pensionspoäng, medan pensionsförmånerna i stor utsträckning är beroende. av sådana förhållanden. Folkpension utgår i princip endast till svensk medborgare som är bosatt i riket eller som varit mantalsskriven här för det år under vilket han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan. Rätt till tilläggspension kan förvärvas av svensk medborgare eller den, som utan att vara svensk medborgare. är bosatt här i riket eller är anställd ombord på svenskt handelsfartyg. Förutsättning för sådan pension är att den försäkrade fyllt minst 16 år under året före pensionsfallet och att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre år. Pensionspoäng skall i princip beräknas med ledning av den försäkrades inkomster av för- värvsarbete men kan i vissa fall beräknas för år då han inte haft sådana inkomster. t. ex. vid förtidspensionering då 5. k. antagandepoäng kan till- godoräknas honom. För att pensionsberäkning med antagandepoäng skall få ske fordras dock att den försäkrade tjänat in pensionspoäng för minst ett år genom faktiskt arbete.
Mot bakgrund av nu redovisade bestämmelser kan livräntetagare inom yrkesskadeförsäkringen delas in i följande grupper med avseende på sina ålderspensionsförhållanden: »
l. Pension utgår ,fiån både folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. Detta förhållande torde vara regel. Det rör sig här i huvudsak om svenska medborgare som varit förvärvsarbetande här i landet. Gruppen kan i sin tur delas in i två undergrupper, där den ena avser livräntetagare vilkas arbetsförmåga nedsatts med mindre än 50 % och den andra livräntetagare vilkas arbetsförmåga nedsatts med 50 % eller mera.
För den första gruppen innebär yrkesskadan för tiden fram till pensions- åldern att endast livränta utgår i kompensation för den inkomst som svarar mot nedsättningen i arbetsförmågan. Någon förtidspension från folk- och tilläggspensioneringen utgår inte. Den pensionsgrundande inkomsten be- räknas enligt gällande bestämmelser endast på de inkomster som den för- säkrade kan förvärva med den återstående arbetsförmågan. Eftersom dessa inkomster är lägre än de han skulle kunnat förvärva som frisk. blir hans pensionspoäng lägre och därmed också hans ålderspension.
För den andra gruppen medför yrkesskadan för tid före pensionsåldern att förtidspension skall utgå. Om förtidspensionen från tilläggspensione- ringen beräknats med tillämpning av antagandepoäng. skall även ålders- pensionen grundas på samma antagandepoäng. Dessa har i sin tur fram- räknats med ledning av vad den försäkrade skulle ha förvärvat i pensions- poäng. om han inte skadats utan kunnat fortsätta att vara i arbete fram till pensionsåldern. Med den reservation som får göras för alla generella beräkningar, torde det kunna sägas att ålderspensionen i de flesta fall inte kommer att avvika nämnvärt från den ålderspension som den försikrade hade kunnat förvärva som fullt frisk. För dem som skadas i unga år kan det dock förhålla sig på annat sätt. — Om den försäkrade inte har tjänat in pensionspoäng för minst ett år och vid tidpunkten för yrkesskadan inte har en sjukpenninggrundande inkomst som motsvarar basbeloppet vii årets
början eller inte har tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre av de fyra år som närmast föregått det år då yrkesskadan inträffat, föreligger inte för- utsättningar för användande av antagandepoängmetoden. Förtidspensionen och även ålderspensionen får då beräknas på grundval enbart av de poäng och poängår som tillgodoräknats den försäkrade för år före pensionsfallets inträffande. Det är då att märka att för rätt till pension krävs minst tre poängår och för full pension minst 30 poängår. Eventuell restarbetsförmåga som medför förvärvsinkomster för den skadade kan inte höja pensions- förmånerna. eftersom pensionspoäng inte skall tillgodoräknas den som åt- njuter förtidspension. Det kan således konstateras att då en yrkesskadad inte uppfyller villkoret om viss sjukpenninggrundande inkomst eller om näraliggande poängår hans åldersförmåner från tilläggspensioneringen kom- mer att bli betydligt sämre än om han får förbli frisk och fortsätta att arbeta till pensionsåldern.
2. Pension utgår endast/rån tilläggspensioneringen. Denna grupp omfattar icke svenska medborgare och svenska medborgare som inte är bosatta här i landet och inte heller varit mantalsskrivna här under levnadsåren 57—62. Vad som sagts under 1. i fråga om tilläggspensioneringen har giltighet även för dessa försäkrade. Eftersom någon ålderspension inte utgår från folk- pensioneringen har inte heller någon förtidspension från folkpensioneringen utgått. Livräntan har därför fått täcka den del av inkomstförlusten som i fallen under 1. täckts av sådan förtidspension. När det gäller fallen under såväl ]. som 2. kan den situationen också föreligga att ålderspension visserligen utgår från tilläggspensioneringen men att denna med hänsyn till reglerna för dess beräkning blir mycket liten. Det behöver inte bara gälla de fall där antagandepoäng inte beräknas utan också sådana fall där den skadade ännu inte hunnit komma upp i fulla inkomster då skadan inträffar, t. ex. studerande och sådana som nyligen trätt ut i förvärvslivet. Om yrkesskadan inte hade inträffat kan man alltså i dessa fall många gånger räkna med att den skadade så småningom skulle ha förvärvat pensionspoäng som beräknades på högre inkomster och att hans ålderspension skulle bli åtskilligt högre än vad som nu blir fallet.
3. Pension utgår endast från folkpensioneringen. Här rör det sig främst om personer som skadats före 17 års ålder eller under det första året som förvärvsarbetande och fått arbetsförmågan nedsatt med minst 50 %. Efter- som förtidspension från folkpensioneringen har utgått. har den skadade för- lorat möjligheten att intjäna pensionspoäng och därmed möjligheten att erhålla någon ålderspension från tilläggspensioneringen.
4. Pension utgår varken från folkpensioneringen elle/(från tilläggspensione- ringen. En kombination av de omständigheter som redovisats under 2. och 3. leder till att någon ålderspension inte utgår alls. Det är mer en teoretisk grupp än en som återfinns i verkligheten. Skulle en utländsk medborgare skadas under det första året han arbetar här i landet. blir han emellertid berättigad till yrkesskadelivränta men han kan inte erhålla någon ålders- pension.
7.2. Kommitténs förslag
Enligt kommitténs förslag i 6 kap. skall invaliditetsbedömningen vid yr- kesskada — i likhet med vad som gäller inom den allmänna försäkringen — grundas på skadans försörjningsmässiga konsekvenser för den skadade. Det är följaktligen den inkomstförlust som uppkommer i det enskilda fallet som i princip fullt ut skall kompenseras av en livränta. Härav följer att eventuella förvärvsinkomster efter skadefallet tillsammans med livränta skall motsvara den förvärvsinkomst som den skadade kunnat påräkna om han ej skadats. Förvärvsinkomst avlöses som regel av ålderspension när den förvärvsarbetande uppnår pensionsåldern. Socialförsäkringslagstiftning- en utgår med något undantag från en sådan ordning. Kommittén har därför funnit det motiverat att huvudprincipen inom den nya försäkringslagen bör vara att livränta till yrkesskadad upphör att utgå då denne fyller 65 år, dvs. vid den tidpunkt då han enligt huvudbestämmelserna i AFL har rätt att uppbära ålderspension och då också flertalet arbetstagare börjar upp- bära sådan pension.
I analogi med vad som gäller för den friske. som får sina förvärvsinkomster ersatta av pension. bör den yrkesskadade i princip få sin livränta ersatt av ålderspension. En sådan ordning bör enligt kommitténs mening vara en förutsättning för att livräntan skall kunna upphöra vid inträdet i pen- sionsåldern.
Som framgått av den tidigare genomgången får den yrkesskadade i åt- skilliga situationer vidkännas en betydande försämring i sina ålderspen- sionsförmåner till följd av yrkesskadan. Detta sammanhänger med bestäm- melserna i AFL om beräknande av pensionsgrundande inkomst samt om tillgodoräknande av poängår och pensionspoäng. Skall man uppnå syftet att tillförsäkra en yrkesskadad samma pensionsförmåner som han skulle fått om han inte blivit skadad. måste man ändra eller komplettera bestäm- melserna om tilläggspension. För en stor del av de yrkesskadade skulle man kunna åstadkomma en tillfredsställande lösning om man gjorde liv- räntan pensionsgrundande på samma sätt som gäller sjukpenning och del- pension, m. m. En sådan lösning skulle tillgodose den under 1. ovan först nämnda gruppen yrkesskadade som i och för sig tillhör tilläggspensione- ringen och vilkas arbetsförmåga är nedsatt med mindre än hälften. Den skulle också tillgodose försäkrade som skadas före 17 års ålder eller det första året i förvärvslivet. Kommittén föreslår därför att en sådan ändring görs i 11 kap. AFL att yrkesskadelivränta skall beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst.
En bestämmelse av detta slag kommer inte att få någon betydelse för sådana yrkesskadade som uppbär förtidspension. eftersom pensionsgrun- dande inkomst inte beräknas för dessa försäkrade. Har förtidspensionen från tilläggspensioneringen beräknats med ledning av antagandepoäng får den ålderspension som avlöser förtidspensionen i stort sett anses utgöra en godtagbar pension för den yrkesskadade. Ålderspensionen kommer näm- ligen i sådana fall att i stort sett bygga på en årsinkomst som är tänkt att motsvara vad den skadade skulle kunna förskaffa sig för vart och ett av åren från skadetillfället fram till 65 års ålder.
Om förtidspensionen från tilläggspensioneringen och till följd därav jämväl
ålderspensionen inte skall beräknas med antagandepoäng utan efter de fak- tiska pensionspoängen, blir ålderspensionen som regel mycket liten och kan i vissa fall helt utebli. En tänkbar lösning skulle vara att i dessa fall göra den utgående livräntan pensionsgrundande och, för det fall partiell arbets- förmåga kvarstår, även eventuella förvärvsinkomster pensionsgrundande. En sådan ordning skulle kräva en ändring av bestämmelsen i 11 kap. l & AFL att pensionsgrundande inkomst inte skall beräknas för år urider vilket den försäkrade åtnjuter förtidspension. Denna bestämmelse är emellertid föremål för pensionskommitténs uppmärksamhet och yrkesskadeförsäk- ringskommittén har därför avstått från att föreslå en lösning av problemen för denna grupp yrkesskadade genom ändring av nämnda pensionsbestäm- melse.
För sådana yrkesskadade som inte alls är berättigade till ålderspension eller kommer att få mycket liten ålderspension, torde möjligheterna att åstadkomma en fullgod lösning genom ändring eller komplettering av pensionsbestämmelserna vara mycket begränsade.
Kommittén har därför funnit det nödvändigt att lösa problemet med nu nämnda gruppers åldersförmåner inom yrkesskadeförsäkringens ram. Sakliga och praktiska skäl talar därvid för att de som vid inträdet i pensionsåldern inte har någon rätt till ålderspension får behålla sin livränta, men att denna livränta reduceras i ungefär samma mån som inkomster när de ersätts av ålderspension. Kommittén föreslår därför att livränta i dessa fall skall utgå även efter det att den skadade uppnått 65 års ålder men att livräntan då skall minskas till 65 % av sitt belopp.
Även i de fall där en yrkesskadad har rätt till ålderspension men ål- derSpensionen av olika skäl är liten kan det vara befogat med en garantiregel av innebörd att pensionsförmåner och livränta tillsammans skall motsvara 65 % av yrkesskadelivräntans bruttobelopp. Om pensionsförmånerna inte uppgår till detta belopp skall alltså yrkesskadeförsäkringen fylla ut så mycket att pension och livränta tillsammans kommer upp i denna nivå. Kommittén har därför funnit skäl att ge regeln om en 65—procentig livräntenivå generell giltighet. Genom en sådan regel vinner man också att de minimikrav som ILO-konventionen nr 121 uppställer på ersättning vid yrkesskada blir väl tillgodosedda.
Förtida uttag av pension skall enligt kommitténs mening inte påverka den försäkrades rätt till yrkesskadelivränta. Liksom den friske kan uppbära förtida uttag av pension och förvärvsinkomster vid sidan av varandra, bör den yrkesskadade kunna uppbära förtida uttag av pension och livränta sam- tidigt. Uppskjutet uttag av pension skall inte kunna medföra att livränta skall utgå efter 65 års ålder. Vid tillämpning av garantiregeln skall, för att inte livräntan skall opåkallat ökas, den ålderspension läggas till grund som den skadade skulle haft om förtida uttag inte skett.
8. Ersättning vid dödsfall
8.1. Livränta till efterlevande
8. 1 . 1 E rsättningsberä ttigade personer
Enligt gällande lagstiftning kan efterlevandelivränta utgå till följande per- soner nämligen
a) änka efter den avlidne,
b) ogift kvinna som sedan avsevärd tid sammanlevde med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden; med avsevärd tid anses därvid enligt praxis en period av minst två år.
c) kvinna som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom eller var havande med barn till honom, (1) änkling som genom dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll,
e) frånskild make, till vilken den avlidne hade lagstadgad underhållsskyl- dighet,
f) barn till den avlidne samt, om den avlidne var gift, makens barn som stod under dennes vårdnad, dock längst till och med den månad under vilken barnet fyller 19 år (undantagsvis 21 år),
g) förälder som till följd av dödsfallet saknar erforderligt underhåll.
Rätten till livränta upphör i fallen under a) — c) om kvinnan gifter sig eller under avsevärd tid sammanlever under äktenskapsliknande förhållan- den med annan samt i fallet under d) om änklingen gifter sig.
Yrkesskadeförsäkringens efterlevandeskydd skiljer sig från folkpensione- ringens motsvarande skydd främst därigenom att det inte ställer upp krav på medborgarskap eller bosättning i Sverige och inte heller i fråga om än- keskyddet något krav på ålder. viss varaktighet av äktenskapet eller fö- rekomst av minderårigt barn i hemmet. Från tilläggspensioneringen skiljer sig yrkesskadeförsäkringens änkeskydd framför allt däri att det inte är ute- slutande förbehållet änkor i Iegala äktenskap och saknar motsvarighet till tilläggspensioneringens villkor angående äktenskapets längd. tidpunkten för dess ingående och förekomst av minderårigt barn. Yrkesskadeförsäkringens efterlevandeskydd för änkling. frånskild och förälder har inte någon mot- svarighet inom den allmänna försäkringen.
Antalet efterlevandelivräntor hos RFV åren 1971—1973 framgår av följande tabell.
Tabell 8.1 Antalet efterlevandelivräntor fördelade på personkategovrier
Personka- 1971 1972 1973 tegorier Bestån- Till- Av- Bestån- Till- Av- Bestån- Till- Av- Bestån- det komna gångna det komna gångna det komna gångna det 31.12. 31.12. 31.12 31.12. 1970 1971 1972 1973 Änkor 3 880 203 96 3 987 185 108 4 007 174 115 4 066 Barn 1 246 221 160 1 307 176 148 1 335 192 143 1 384 Fäder 15 — 1 14 — — 14 — 2 12 Mödrar 117 1 7 111 1 9 103 — 5 98 Föräldrapar 7 — — 7 — 1 6 — — 6 Änkling 4 _ 1 3 — — 3 — — 3
Det totala beståndet efterlevandelivräntor, dvs. såväl av RFV som av socialförsäkringsbolagen beviljade livräntor. uppgick ijanuari 1975 till 9 483 varav antalet livräntor till änkor m. fl. tillsammans utgjorde 7 639 och liv- räntor till efterlevande barn 1 844.
Kommittén
Kommittén har vid sina överväganden funnit det helt klart att yrkesska- deförsäkringen alltjämt måste innehålla ett ekonomiskt skydd för vissa efter- levande. Vad som däremot kan diskuteras är hur vidsträckt man skall göra den krets av efterlevande som skall omfattas av skyddet. Framför allt gäller det att ta ställning till frågan om skyddet skall begränsas till att täcka förlust av försörjarinkomst och alltså inriktas på minderåriga barn och andra för sin försörjning av den avlidne beroende anförvanter eller om skyddet skall ges en mera generell omfattning och t.ex. omfatta alla änkor och med dem jämställda sammanboende kvinnor utan hänsyn till om de har egna inkomster eller ej.
Självfallet måste försäkringen ge skydd åt minderåriga barn till den avlidne i samma utsträckning som nu är fallet. Livränta bör alltså liksom hittills utgå till barn och styvbarn t.o.m. den månad under vilken barnet fyller 19 år. Om barnet efter den tidpunkten till följd av sjukdom eller annan liknande orsak inte kan försörja sig bör livräntan kunna utgå ytterligare någon tid, dock längst t. o. m. den månad under vilken barnet fyller 21 år. Kommittén finner det likaså motiverat att behålla möjligheten att ge efterlevandelivränta åt./örälder som till följd av dödsfallet kommer att sakna nödvändigt underhåll. Uppbyggnaden av den allmänna pensioneringen kom- mer visserligen att göra en sådan bestämmelse mindre motiverad med tiden. Fortfarande torde det emellertid förekomma fall där pensionsskyddet är dåligt, inte minst bland invandrarfamiljer, och där en behovsprövad för- äldralivränta kan utgöra en nödvändig förutsättning för en dräglig försörj- ning.
När det gäller det nuvarande generella skyddet för änka och därmed
jämställd sammanboende kvinna ställer sig kommittén däremot mera tvek- sam. om nuvarande bestämmelser kan överföras utan ändring i den nya lagen. Änkor med minderåriga barn och änkor som på grund av ålder, häl- sotillstånd eller arbetsmarknadsmässiga skäl har särskilda svårigheter att få förvärvsarbete bör naturligtvis garanteras ett tillfredsställande efterle- vandeskydd inom försäkringen. Men kommittén har frågat sig om detsamma bör gälla även för andra änkor.
[ betänkandet Familjepensionsfrågor m. m. (SOU 1971:l9) framhöll pen- sionsförsäkringskommittén att änkepensioneringen fortfarande fyller ett klart socialt behov men att den i vissa avseenden framstår som mindre motiverad från social synpunkt. Yrkesverksamheten bland kvinnor hade ökat och deras utbildning hade tenderat att bli gedignare. Pensionsförsäk- ringskommittén frågade sig därför om en kvinna som inte vårdar barn och som är sysselsatt med ett kanske välavlönat yrkesarbete borde ha änke- pension när mannen avlider. Varför skulle en kvinna, som efter mannens död var ensamstående, ha en avsevärt högre ekonomisk standard än sina arbetskamrater, bland vilka kunde finnas änklingar och ogifta i en socialt sett jämförlig situation. Kommittén ansåg att det framtidsmål som reform- strävandena på familjepensionsfältet borde sikta mot var att den nuvarande änkepensioneringen ersattes dels med en oberoende av kön utgående för- sörjarpension som begränsades att utgå under den tid då den efterlevande hade minderåriga barn att ta vård om, dels med särskilda åtgärder för äldre personer vilkas make avlidit och som därefter var i behov av ekonomiskt skydd.
Yrkesskadeförsäkringskommittén har för sin del inte velat utesluta att utvecklingen kommer att gå mot ett i framtiden på något sätt begränsat pensiorsskydd för änkor. Kommittén har mot den bakgrunden övervägt frågan om tiden skulle vara inne för att inom yrkesskadeförsäkringens om- ' råde slopa den generella rätten till änkelivränta och begränsa änkeskyddet till sådana kvinnor som för sin försörjning är mer eller mindre direkt be- roende av ett sådant skydd. Som pensionsförsäkringskommittén påpekade fyller emellertid änkepensioneringen i sin nuvarande form fortfarande i be- tydande utsträckning ett stort socialt behov. Särskilt gäller detta i sådana delar ax landet där det kan vara svårt för kvinnor att erhålla förvärvsarbete. Samma sociala behov fyller också änkelivräntorna inom yrkesskadeförsäk- ringen. Kommittén har av den anledningen stannat för att inte lägga fram något förslag om slopande av den generella rätten till änkelivränta. När frågan om utformningen av den framtida familjepensioneringen så små- ningom tas upp förutsätter emellertid kommittén att också motsvarande problerr för efterlevandeskyddet inom yrkesskadeförsäkringen blir uppmärk- sammat _;
Aven om kommittén således menar att änkelivräntorna fortfarande är klart socialt motiverade, har kommittén dock velat sätta i fråga om sådan livräntatill skillnad från vad som gäller inom pensioneringen alltjämt bör utgå till alla kvinnor som blivit änkor oberoende av deras ålder eller vård- nadsplikt mot barn. Unga kvinnor som saknar minderårigt barn bör i dagens ;amhälle rimligen kunna finna en tillfredsställande försörjning på egen haid. Om så inte skulle vara fallet bör de kunna räkna på stöd genom arbetsmirknadsmyndigheterna för erforderlig utbildning eller genom egen
förtidspension. Några bärande sociala skäl för ett generellt änkeskydd för ifrågavarande änkekategori torde knappast finnas. Då andra skäl inte heller kan anföras föreslår kommittén därför, efter mönster av motsvarande regler inom folkpensioneringen, att en nedre åldersgräns för rätt till änkelivränta införs för kvinnor utan minderårigt barn och att denna gräns sätts vid 36 års ålder. Något krav på att äktenskapet skall ha varat visst antal år föreslås inte. Om änkan har barn under 16 år som vid mannens död stadigvarande vistades i hemmet och som änkan har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med skall änkelivränta utgå även om änkan är under 36 år.
En nedre åldersgräns för rätt till änkelivränta aktualiserar frågan om be- hovet av en avtrappningsregel motsvarande den som finns inom folkpen- sioneringen och innebärande att livräntan skall minskas med 1/15 för varje år, varmed änkans ålder vid mannens död eller den tidpunkt då hon upphör att ha barn under 16 år i hemmet understeg 50. Mot en sådan regel kan invändningar riktas bl.a. därför att den drabbar änkor ända upp 1 49-års- åldern. För regeln talar framför allt att man därigenom kan komma till rätta med de tröskelproblem som eljest skulle uppstå vid 36-årsgränsen. Tröskelproblem kan å andra sidan inte alltid undvikas. Olika exempel på detta finns i den allmänna försäkringen. När det som här är fråga om för- måner som utgår med betydande belopp — änkelivräntorna kommer som framgår av följande avsnitt att utgå med belopp som vida överstiger t. ex. änkepensionerna inom ATP — väger dock skälen för en avtrappningsregel över. Kommittén kan inte finna det tillfredsställande med ett system där en änka som fyllt 35 men ej 36 år skall bli helt utan livränta medan en änka som just uppnått denna ålder skall få full änkelivränta. Genom in- förandet av en avtrappningsregel vinner man också ökad överensstämmelse mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna försäkringens folkpen- sionsdel, vilket inte är helt utan betydelse. Vad kommittén ovan föreslagit om änka tar också sikte på sådin sam- manboende kvinna som skall jämställas med änka. Någon ändring av praxis angående vad som skall grunda sammanboende under avsevärd tid föreslår kommittén inte.
I motsats till änka har änkling inte någon ovillkorlig rätt till ivränta. Sådan tillkommer änklingen endast om han genom hustruns bortgång saknar erforderligt underhåll. Livräntan bestäms efter vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Bestämmelsen har som framgår av tabell 8.1 mycket liten praktisk betydelse. Under perioden 1968—1973 l'ar RFV inte beviljat någon enda änklingslivränta och sistnämnda år utgjorde det sammanlagda antalet sådana livräntor inte mer än tre. Änklingsslydd fö- rekommer inte inom andra socialförsäkringsgrenar. Strävandena till jäm- ställdhet mellan kvinnor och män inom socialförsäkringssystemet torde knappast ta sikte på införandet av någon generell rätt till änklingsaension. På grund härav har kommittén inte funnit skäl föreligga att överföta någon rätt till änklingslivränta i den nya lagen.
Kommittén är visserligen medveten om att en änkling med minderårigt barn skulle kunna ha behov av särskilt ekonomiskt stöd. Ett sådant skydd tillgodoses emellertid enligt kommitténs bedömning på ett bättre sätt genom en förstärkning av efterlevandelivräntorna till barn. Som framgår av följande avsnitt föreslår kommittén att i de fall där någon änkelivränta iite skall
utgå, efterlevandelivränta till barn skall utgå efter en högre kompensations- nivå än eljest. En sådan bestämmelse kommer att gynna bl. a. de familjer där en yrkesskadeförsäkrad kvinna avlider och efterlämnar make och min- derårigt barn.
Rätten för frånskild make att inom ramen för den avlidnes lagstadgade underhållsskyldighet erhålla efterlevandelivränta har utnyttjats i ganska liten utsträckning. Av tillgänglig statistik framgår att livränta till sådan endast beviljats i tre fall av RFV under perioden 1963—1974. Kommittén har med hänsyn härtill övervägt om bestämmelsen alltjämt är befogad. 1 överens- stämmelse med vad kommittén ovan anfört om änkling bör i vart fall un- derhållsberättigad man inte längre kunna åtnjuta efterlevandelivränta.
Eftersom utvecklingen på familjerättens område med all sannolikhet leder till att underhållsbidrag till frånskilda kvinnor kommer att utgå förhållan- devis sällan, kommer en rätt till livränta för frånskild kvinna att få begränsad betydelse. Det kan dock inte uteslutas att ett efterlevandeskydd av nu- varande typ alltjämt kan fylla en viktig funktion för vissa kvinnors för- sörjningssituation. Kommittén tänker på kvinnor som i sin vård har barn till sin förre make och kvinnor som efter lång tid som hemmafruar blir frånskilda och i brist på yrkesutbildning eller av annan anledning inte på ett tillfredsställande sätt själva kan svara för sin försörjning. Kommittén föreslår därför att frånskilda kvinnor även i fortsättningen skall kunna erhålla änkelivränta om de är berättigade till underhållsbidrag. Livräntan skall dock aldrig beloppsmässigt kunna överstiga underhållsbidraget och inte heller utgå under längre tid än som varit bestämd för underhållsbidraget. I likhet med vad som föreslagits för änkor bör undantag göras för unga kvinnor utan minderårigt barn. Har kvinnan alltså vid mannens död inte fyllt 36 år eller har hon inte vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år som vid mannens död stadigvarande vistades hos henne eller i anledning av dödsfallet överflyttades till henne skall hon inte ha rätt till livränta. Då underhållsbidragen i det helt övervägande antalet fall utgår med förhållandevis låga belopp uppstår inte på samma sätt som i fråga om änkor någon tröskeleffekt. Kommittén har därför inte funnit an- ledning att föreslå någon avtrappningsregel för dessa fall.
8.1.2. F Örmånernas storlek
Livränta till änka och därmed jämställd kvinna och livränta till barn utgår inom yrkesskadeförsäkringen med viss andel av den avlidnes årliga arbets- förtjänst. Änkelivränta skall motsvara 1/3 — fr. o. m. den månad under vilken änkan fyller 67 år 1/4 — och barnlivränta l/6 av arbetsförtjänsten. Livränta till änkling och förälder är som tidigare nämnts behovsprövad och livränta till frånskild make begränsas av den lagstadgade underhållsskyldigheten. Livränta till änkling och förutvarande make får dock inte överstiga 1/3 — efter 67 års ålder 1/4 — och livränta till förälder 1/6 av den årliga ar- betsförtjänsten. Om livränta skall utgå samtidigt till flera efterlevande som varit gifta med den avlidne eller som i livräntehänseende skall behandlas som om de varit gifta med honom, t. ex. änka och frånskild hustru eller
frånskild och trolovad, får livräntorna sammanlagt inte överstiga 1/3 av årsförtjänsten. Skulle samtliga livräntor till efterlevande överstiga 5/6 av det ersättningsunderlag som skulle ha lagts till grund vid beräkning av egenlivränta för den avlidne. skall livräntorna sättas ned. Nedsättningen skall i första hand gå ut över livräntor till föräldrar om sådana änns och i övrigt ske proportionellt.
Änkepension från folkpensioneringen utgör för år räknat 95 % av bas- beloppet. Om änkan inte fyllt 50 år vid mannens död eller vid den tidpunkt då hon upphörde att ha vårdnaden om och stadigvarande sammanbo med barn under 16 år, skall pensionen minskas med 1/15 för varje år varmed hennes ålder vid tidpunkten understiger 50. Barnpension inom folkpen- sioneringen utgår med 40 % av basbeloppet i de fall då inte barnpension från tilläggspensioneringen eller änkepension till barnets moder från folk- pensioneringen utgår. I de senare fallen utgör barnpension 25 % av bas- beloppet eller det högre belopp som erfordras för att det sammanlagda stödet skall uppgå till 40 %. När båda föräldrarna avlidit utgår barnpension med 60 % av basbeloppet.
Inom tilläggspensioneringen utgör änkepensionen, om det finns pensions- berättigat barn till den avlidne, 35 % och i annat fall 40 % av sådan hel förtidspension eller ålderspension som vid tidpunkten för dödsfallet tillkom den avlidne. Barnpension beräknas på samma pensionsunderlag och utgår, om änkepension samtidigt utgår, med 15 % och i annat fall med 40 % av underlaget. Finns det flera pensionsberättigade barn ökas de nämnda procenttalen med 10 för varje barn utöver det första och det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.
Efterlevandeskyddet inom yrkesskadeförsäkringen är på samma sätt som egenskyddet inom försäkringen samordnat med den allmänna försäkringens förmåner. Enligt 1712 AFL gäller att folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension ävensom tilläggspension i form av änkepen- sion eller barnpension skall minskas med 3/4 av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande livränta såsom efterlevande. Folkpension skall dock alltid utgå i form av barnpension med minst 1/4, i form av änkepension med minst hälften och i form av ålderspension med minst 3/4. Samord- ningsbestämmelserna är som kommittén tidigare framhållit att betrakta som ett provisorium.
Det rådande samordningssystemet innebär alltså att livränteförmånerna lämnas orubbade och att den erforderliga reduktionen av de sammanlagda förmånerna sätter in på pensionssidan. Detta medför, liksom det förhållandet att livräntebeloppet bestäms utan hänsyn till eventuella pensionsförmåner, att den totala ersättningen till efterlevande kan variera kraftigt vid samma inkomstläge för den avlidne mannen. Den främsta orsaken härtill är dock att rätten till pensionsförmåner är till skillnad från rätten till livränta beroende av sådana faktorer som änkans ålder, tidpunkten för äktenskapets ingående, varaktigheten av detta eller förekomst av minderårigt barn. För att belysa hur ersättningsskyddet kan variera redovisar kommittén i tabell 8.2 vissa exempel, där den avlidne mannen efterlämnat livränteberättigad änka eller sammanboende kvinna. Tabellen bygger på antagandet att mannen haft en konstant årsinkomst av fyra basbelopp (när detta skrives 4 x 9400 kr. = 37 600 kr.).
Tabell 8.2 Exempel på efterlevandeskydd vid en konstant årlig arbetsförtjänst för den av- lidne på fyra basbelopp (37 600 kr.)
Efterlevande kvinna Änkepension från Livränta Sammanlagt _— efter sam— FP ATP ' ordning 1. Änka med barn ( 16 år 8930 5922 12533 17985 2. Änka ( 36 år utan barn gift minst 5 år — 6 768 12 533 12 533 3. Anka ( 36 år utan barn ej gift i 5 år — — 12533 12 533
4. Änka > 50 år men ( 65 är
gift i 5 år' och utan barn under 19 år 8930 6 768 12 533 18 831 5. Änka ingått äktenskap med
man som vid äktenskapets ingående fyllt 60 år 8930 — 12 533 16998 6. Sammanboende med barn
( 16 år eller som har eller haft barn ( 16 år
och fyllt 50 år då mannen avled 8 930 — 12 533 16 998 7. Sammanboende utan barn — 12533 12 533
'Om hon inte fyllt 50 år då hon blev änka skulle änkepensionen från folkpen- sioneringen minskas med 1/15 för varje år som fattades till 50.
När det gäller det sammanlagda ersättningsskyddet till barn är bilden betydligt mera enhetlig. Det är främst den omständigheten. att barnpension inom folkpensioneringen upphör vid 18 år men barnpension inom tilläggs- pensioneringen vid 19 år, som medför variationer.
Kommittén
Den utformning av egenskyddet som kommittén föreslagit i det föregående bygger på grundsatsen att den skadade genom egenlivränta i princip skall försättas i samma ekonomiska situation som om han inte skadats. Det fö- reslagna yrkesskadeskyddet garanterar således en yrkesskadad en betydligt bättre ställning än vad en person som skadats utanför arbetet kan räkna med. Kommittén har frågat sig om det finns skäl att tillämpa samma grund- sats vid utformningen av efterlevandeskyddet inom yrkesskadeförsäk ringen. Ur vissa synpunkter borde det vara likgiltigt när man skall bestämma stor- leken av efterlevandeskyddet om förlusten av försörjare beror på yrkesskada eller annan skada. De allmänna motiv som ytterst talar för ett socialför- säkringsskydd för familjemedlemmar borde ha samma tyngd i båda fallen. Å andra sidan bygger den särskilda yrkesskadeförsäkringen på den hävd- vunna uppfattningen att skador till följd av ett anställningsförhållande skall kompenseras med större ersättning än andra skador. En sådan uppfattning
borde logiskt leda till att inte endast egenskyddet utan även efterlevan- deskyddet skulle ges en prioriterad ställning.
Utvecklingen inom samhället leder odiskutabelt till att makar och därmed jämställda i allt mindre utsträckning är beroende av varandra för sin för- sörjning. Fortfarande finns det dock åtskilliga fall där familjens försörjning helt ankommer på den ene av makarna. Skulle denne försörjare falla ifrån uppkommer följaktligen behov av ersättningsanordningar. Enligt kommit- téns uppfattning saknas det anledning att i ett fall då dödsfallet föranletts av yrkesskada göra avsteg från yrkesskadeskyddets huvudprincip att lämna ersättning för inkomstförlusten, i detta fall det mistade underhållet, fullt ut. Liksom i fråga om egenskyddet bör därför efterlevandeskyddet inriktas mot att garantera de efterlevande en så gott som bibehållen standard upp till ett visst tak. Denna standard bör åstadkommas genom de sammanlagda förmåner som kan utgå från yrkesskadeförsäkringen och de allmänna för- säkringarna, men göras i princip oberoende av vilka familjepensionsförmåner som kan utgå i det enskilda fallet. Genom en sådan inriktning av ersätt- ningssystemet undviker man de i sak otillfredsställande variationer i er- sättningsskyddet som nuvarande regler leder till.
Vid sina försök att utforma efterlevandeskyddet i linje med dessa över- väganden har kommittén främst prövat två olika alternativ. Det ena innebär att efterlevandelivränta skall liksom egenlivränta motsvara viss andel av den avlidnes årliga förvärvsinkomst. Det andra går ut på att efterlevan- delivränta i likhet med efterlevandepensioner inom den allmänna tilläggs- pensioneringen skall utgå med viss andel av den avlidnes beräknade egen- livränta. I båda fallen skall samordning ske mellan efterlevandelivränta och efterlevandepensioner på så sätt, att pensioner utgår i första hand och yr- kesskadeförsäkringsförmånen fyller på upp till den fastställda kompensa- tionsnivån. Kommittén har ingående studerat hur de olika alternativen i olika tänkta inkomstlägen och vid olika kompensationsnivåer förhåller sig beloppsmässigt till nuvarande ersättningssystem. Kommittén har nämligen velat eftersträva en omläggning även av efterlevandeskyddet som ger uttryck för kommitténs ambition att förstärka yrkesskadeförsäkringens förmånssida. Eftersom nuvarande samordningssystem är att betrakta som ett provisorium med uppenbara brister framför allt genom oregelbundenheten i den totala ersättningsnivån kan en omläggning trots denna ambition inte i alla tänkta lägen leda till förbättrade förmåner. I vissa fall ger nuvarande system så hög kompensation att det inte låter sig anpassas i ett omlagt rationellt er- sättningssystem, byggt på grundtanken att pensionsförmåner skall utgå i första hand och yrkesskadeförmåner därutöver. Vid prövningen av de båda alternativen har kommittén slutligt stannat för att förorda det förstnämnda. Anledningen härtill är främst att det andra alternativet gör de efterlevandes ersättning beroende av vad mannen skulle ägt uppbära i förtidspension vilket framstår som irrelevant när man diskuterar de efterlevandes försörjningsskydd.
Kommittén förordar således att efterlevandeskyddet utformas så att liv- ränta till efterlevande skall motsvara viss andel av den avlidnes årsinkomst. Med utgångspunkt i kommitténs tidigare resonemang att livräntan bör ga- rantera den efterlevande oförändrad standard bör andelen rimligen bestäm- mas efter vad som kan anses motsvara änkans resp. barnets konsumtions-
andel av försörjarens inkomst. Efter mönster av vad som gäller inom fa- miljepensioneringen bör ersättningen vidare anpassas efter antalet efterle- vande som den avlidne haft att försörja. Utgår både änkelivränta och barn- livränta bör därför änkelivräntan nedsättas. Utgår endast änkelivränta eller endast barnlivränta bör kompensationsnivån kunna höjas. Vid avvägning av de olika faktorer som tillsammans konstituerar en rimlig kompensa- tionsnivå har kommittén kommit fram till ett efterlevandeskydd av följande innehåll.
Livränta till änka och därmed jämställd sammanboende kvinna bör utgå med 40 % av mannens årsinkomst om det finns livränteberättigat barn till den avlidne, och i annat fall med 45 % av årsinkomsten. Barnlivränta bör utgå med 20 % om livränta till änka eller därmed jämställd samtidigt utgår, och i annat fall med 40 % av inkomsten för det första barnet och 20 % för varje ytterligare barn. [ sistnämnda fall skall det sammanlagda livrän- tebeloppet fördelas lika mellan barnen. Årsinkomsten skall beräknas på sam- ma sätt som föreslås för egenlivränta.
För att förhindra överkompensation skall vidare efterlevandelivränta lik- som fallet är med egenlivränta samordnas med de förmåner som den all- männa försäkringen ger. Samordningen skall också ske efter samma grunder. Pensionsförmånerna skall följaktligen vara grundläggande och yrkesskade- livräntan utgå som ett komplement. Sammanlagt skall förmånerna utgå med ett belopp som svarar mot den kompensationsnivå som kommittén för de olika fallen föreslagit ovan. I praktiken kommer detta att innebära att yrkesskadelivräntan skall svara för den del av änkans resp. barnets andel av försörjarinkomsten som inte ersätts genom pension från den allmänna försäkringen. På samma sätt som i fråga om egenlivränta kommer därför efterlevandelivräntans nettobelopp att variera beroende på den efterlevandes pensionsförhållanden. Ju större pension som utgår desto mindre blir net- tolivräntan. Om pensionsförmånerna är så höga att de överstiger den kom- pensationsnivå som kommittén för varje efterlevandekategori föreslagit, kommer ingen livränta att utgå. Vid samordningen skall av naturliga skäl hänsyn tas endast till sådana pensionsförmåner som avser att kompensera samma inkomstbortfall. Änkelivränta skall således samordnas med änke- pension och barnlivränta med barnpension. Ålderspension från tilläggs- pensioneringen skall däremot inte samordnas, eftersom ålderspensionen i detta fall grundas på änkans eget förvärv av pensionspoäng.
Enligt gällande samordningsbestämmelser skall samordning också ske mellan änkelivränta och ålderspension från folkpensioneringen. Denna regel skall ses i förening med nuvarande bestämmelse att änkelivränta fortsätter att utgå under änkans hela livstid. Som framgår av föregående kapitel föreslår kommittén att egenlivränta i princip skall upphöra att utgå då den försäkrade inträder i pensionsåldern. Skälet härtill är att livränta utgör ersättning för inkomstförlust och att arbetsinkomst inte i allmänhet förvärvas längre än till pensionsåldern. I konsekvens härmed kan det ifrågasättas om inte än- kelivräntan fr. o. m. den tidpunkt då den avlidne skulle ha fyllt 65 är bör grundas på den pension som skulle ha trätt i inkomstens ställe. Belopps— mässigt skulle detta generellt sett innebära att beräkningsunderlaget för liv- räntan skulle nedsättas med ca 40 %. Ett system efter den ordningen blir emellertid komplicerat, bl. a. eftersom hänsyn måste tas till eventuellt ut-
gående barnlivräntor som storleksmässigt påverkar änkans livränta. En minskning av änkelivräntan vid en tidpunkt då mannen skulle ha blivit ålderspensionär men änkan själv ha åtskilliga år dit kan också förefalla rimtna mindre väl med de allmänna motiv som bär upp familjepensioneringen. Det anförda har lett kommittén till att i stället överväga om minskningen av livräntan bör sätta in när änkan själv uppnår pensionsåldern. Vid den tidpunkten har som regel barnlivräntorna upphört och änkans omkostnader för sitt livsuppehålle börjat sjunka. Kommittén har emellertid inte heller velat stanna för en sådan lösning. Anledningen är att det skulle ge ett alltför ojämnt resultat beroende på samordningen med de allmänna pen- sionerna. Fram till pensionsåldern får änkan sin änkelivränta samordnad med änkepension från folkpensioneringen, vilket innebär att bruttolivräntan reduceras med hela pensionsbeloppet. Om bruttolivräntan skall minskas då änkan uppnår den allmänna pensionsåldern av det skälet att den avlidne mannens inkomster skulle, om han var kvar i livet. sjunka vid hans pen- sionering, bör någon samordning inte ske med änkans ålderspension från folkpensioneringen. Sådan pension skulle ju ha utgått även om mannen inte avlidit. Om samordning inte längre skall ske innebär detta å andra sidan att änkan skall tillgodoräknas full ålderspension med 95 % av bas- beloppetjämte eventuella pensionstillskott. Reduceringen av bruttolivräntan kan inte rimligen göras mer omfattande än vad som procentuellt sett mot- svarar skillnaden mellan mannens förvärvsinkomst och hans beräknade ål- derspension. Skulle det sålunda framräknade beloppet understiga änkans folkpension, skulle hon totalt sett få sina förmåner från socialförsäkringarna höjda. Här bortses från hennes egen ålderspension från tilläggspensione— ringen. En sådan ordning går inte att förena med syftet med en reduce- ringsregel vid änkans inträde i pensionsåldern. För änkor med dåligt än— kepensionsskydd skulle man dessutom få åstadkomma särregler, i varje fall för att uppfylla vissa minimikrav i ILO-konventionen nr 121 angående förmåner vid yrkesskada. Kommittén har därför slutligt stannat för att än- kelivräntor skall liksom hittills utgå livsvarigt men att de skall samordnas med ålderspension från folkpensioneringen. Genom en sådan regel anknyter man till den ordning som gäller inom tilläggspensioneringen där änkepension utgår livsvarigt.
I enlighet med allmänna grundsatser inom all familjepensionering bör inte änkelivränta utgå sedan änkan ingått nytt äktenskap. Inte heller bör änkelivränta utgå om änkan sedan avsevärd tid sammanbor med man under äktenskapsliknande förhållanden. Skulle äktenskapet upplösas eller sam- manlevnaden upphöra inom fem år bör emellertid liksom när det gäller änkepension inom tilläggspensioneringen möjlighet föreligga att utge liv— räntan på nytt.
Vad slutligen gäller livränta till frånskild hustru och till förälder har kom- mittén tidigare uttalat att livräntan skall begränsas i förstnämnda fallet av den avlidnes skyldighet att utge underhållsbidrag och i sistnämnda fallet av föreliggande bidragsbehov. En frånskild hustru skall alltså inte kunna få livränta med större belopp eller under längre tid än som gällt för hennes underhållsbidrag. Livränta till förälder skall på samma sätt såväl belopps- mässigt som tidsmässigt styras av behovet av underhåll. I överensstämmelse med vad nu gäller bör dessutom ett bestämt maximum i relation till den
avlidnes årsinkomst föreskrivas, varvid paralleller bör kunna dras mellan frånskild hustru och änka samt mellan förälder och barn. Kommittén föreslår därför att livränta inte får överstiga till frånskild hustru 45 % och till förälder 20 % av den avlidnes årsinkomst.
Om en avliden efterlämnar flera livränteberättigade efterlevande och liv- räntorna till dessa i enlighet med kommitténs nu redovisade förslag skulle sammanlagt överstiga 100 % av den avlidnes årsinkomst, måstejämkningar vidtas. De nuvarande jämkningsprinciperna bör enligt kommittén kunna överföras till den nya lagen. Nedsättningen bör alltså i första hand gå ut över livränta till förälder. I övrigt bör nedsättningen ske proportionellt. Så snart rätten till livränta upphör för någon av de efterlevande, skall omräkning ske av livränta till de övriga.
8.2. Begravningshjälp
Enligt gällande bestämmelser utgår begravningshjälp med ett belopp som motsvarar 20 % av basbeloppet vid ingången av det år då dödsfallet in- träffade.
Kommittén har övervägt att göra rätten till begravningshjälp beroende av att någon annan försäkring inte svarar för kostnaden. Trygghetsförsäk- ringen och ett utvecklat nät av grupplivförsäkringar ger nämligen nästan alla arbetstagare skydd för begravningskostnad. Kommittén har emellertid stannat för att behålla nuvarande villkorslösa rätt till begravningshjälp i försäkringen. Anledningen härtill är främst att förmånen alltsedan yrkes- skadelagstiftningens tillkomst funnits i lagen och att fall alltjämt kan finnas. där trots trygghets- och grupplivförsäkringarnas utbyggnad. någon annan försäkring inte träder in. Framför allt kan detta tänkas i fråga om elever.
Om begravningshjälpen behålls i försäkringen bör den också beloppsmäs- sigt förstärkas. Kommittén föreslår att begravningshjälpen höjs till 30 % av det basbelopp som gällde vid tiden för dödsfallet.
9. Yrkesskadeskyddets administration
9.1. Nuvarande ordning
9.1 . 1 Inledning
Den allmänna försäkringen administreras av RFV och de allmänna för- säkringskassorna med verket som tillsynsmyndighet. Allmän försäkrings- kassas beslut kan överklagas hos RFV. Mot verkets beslut kan talan föras hos FD.
Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen administreras numera — sedan de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen fr.o.m. utgången av år 1973 helt upphört med sin verksamhet — i princip av RFV. Bolagens kvarvarande löpande skadeärenden och förpliktelser har från samma tidpunkt övertagits av verket. Även frivillig försäkring enligt YFL äger numera endast rum hos RFV. Tillsyns- och besvärsmyndighet för yrkesskadeförsäkringen är FR. Rådet har även att i första instans handlägga frågor om utbyte av livränta mot engångsbelopp. Högsta besvärsinstans är, liksom i fråga om den all- männa försäkringen, FD.
På förslag av kommittén har regeringen genom en särskild s. k. fullmakts- lag, lagen (l973z60) om handläggning av vissa ärenden angående ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring m. m. fått bemyndigande att förordna om decentralisering av samtliga sjukersättningsärenden inom yrkesskadeförsäkringen samt motsvarande ärenden enligt lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl. och enligt rnilitärsättningsförordningen (1950:261) och andra med YFL sidoordnade författningar som avser er- sättning av statsmedel. Fullmakten har utnyttjats med verkan fr. o. m. den 1 juli 1973 beträffande sjukersättningsärenden enligt YFL med undantag för ärenden angående tandskador, yrkessjukdomar, skador som drabbat stats- anställda samt sjukdomsrecidiv sedan livränta börjat utgå. Tandskadeären- dena decentraliserades sedermera den 1 juli 1974. För de decentraliserade ärendena gäller samma tillsyns- och besvärsordning som inom den allmänna försäkringen.
1 kommitténs uppgifter enligt direktiven ingår att pröva frågan om yr- kesskadeförsäkringens administration i första instans. Ursprungligen ålåg det kommittén att också pröva frågan om vilken besvärsordning som skall gälla för försäkringen. Denna uppgift har sedermera överförts på den år 1974 tillkallade utredningen rörande besvärsorganisationen inom socialför-
säkringen m. m. Vardera utredningen har inom ramen för sin uppgift att behandla handläggningen såväl av ärenden enligt nu gällande och äldre lagstiftning som av ärenden enligt den av kommittén föreslagna nya lagen. På besvärsutredningen ankommer dessutom att pröva handläggningen av sådana ärenden som i dag handläggs av FR som första instans, dvs. ärenden om utbyte av livränta mot engångsbelopp.
9. 1 .2 Yrkesskadeförsäkringen
Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som fått kännedom om inträffad yr- kesskada är enligt 32% YFL och kungörelse (19681595) angående anmälan om yrkesskada skyldig att anmäla skadan till den allmänna försäkringskassa hos vilken den skadade är inskriven. Anmälningsskyldighet föreligger endast om skadan medfört eller skäligen kan antas medföra rätt till sjukpenning enligt AFL eller ersättning enligt YFL. Om den skadade inte är inskriven hos försäkringskassa skall anmälan göras till RFV. För sjukersättningsärende som omfattas av den år 1973 genomförda decentraliseringen gäller särskilda regler om anmälan. I sådant ärende skall anmälan göras till den försäk- ringskassa hos vilken den skadade är inskriven eller skulle ha varit inskriven om han fyllt 16 år. Är han inte inskriven hos försäkringskassa och skulle han inte heller varit det om han fyllt 16 år skall anmälan göras till för- säkringskassan i den ort där skadan inträffat eller yppats. Går det inte att med stöd härav avgöra var anmälan skall ske, skall den göras hos Stockholms läns eller. när det gäller sjöman, Göteborgs allmänna försäkringskassa.
Försäkringskassa som mottagit anmälan skall, om skadan medfört döden eller skäligen kan antas komma att medföra bestående förlust eller ned- sättning av arbetsförmågan, omedelbart vidarebefordra anmälan till RFV. Detta skall ske även i sådant ärende som inte omfattas av decentraliseringen, om ärendet inte slutreglerats inom samordningstiden.
Inom RFV administreras yrkesskadeförsäkringen av en särskild avdelning, yrkesskadeavdelningen. Den är organiserad på två skaderegleringsbyråer och en administrativ sektion. lnom varje byrå är arbetet uppdelat på tre sektioner, alltså finns på avdelningen sammanlagt sju sektioner. Av dessa handlägger en uteslutande ärenden angående yrkessjukdomar. Övriga yrkesskadeären- den avseende skador i enskild eller kommunal tjänst fördelas lika på tre sektioner. En femte sektion handlägger ärenden angående ersättning på grund av yrkesskador som drabbat statligt anställda samt ersättning till per- soner som skadats under anstaltsvistelse och under svensk FN-tjänst. Den sjätte sektionen handlägger frågor rörande ersättning för skador och sjuk- domar som ådragits under militärtjänstgöring, civilförsvarstjänstgöring och brandsläckning. Dessutom handläggs på denna sektion vissa skadestånds- ärenden och vissa ersättningsärenden enligt äldre lagstiftning.
Den administrativa sektionen svarar för avdelningens personal-. plane- rings-, organisations- och utbildningsårenden. Den handhar dessutom samt- liga expeditionella göromål i samband med skaderegleringsverksamheten såsom aktregistrering, utrednings- och skrivarbete, uträkning och utbetalning av ersättningar. skatteredovisning, aktförvaring, lämnande av upplysningar m. m.
Genom den förut nämnda decentraliseringen av flertalet sjukersättnings-
ärenden till försäkringskassorna har antalet sådana ärenden som RFV har att handlägga minskat kraftigt. Antalet till RFV inkomna ärenden beträf- fande arbetstagare i enskild eller kommunal tjänst nedgick sålunda från 17 899 år 1972 till 7 957 år 1974. Den minskade ärendemängden möjliggjorde en minskning av avdelningens personalstat med 44 tjänster till 154.
Yrkesskadeavdelningen har under senare tid även fått ökat arbete. Som förut nämnts har de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen fr. o. m. den 1 ja- nuari 1974 helt upphört med sin verksamhet. Bolagens löpande livräntor, ca 26 000, har från nämnda tidpunkt överförts till RFV. Det totala antalet sådana livräntor vid yrkesskadeavdelningen utgör nu ca 81000.
Vidare har till yrkesskadeavdelningens statsskadesektion fr.o.m. den 1 januari 1975 från statens personalpensionsverk överförts utbetalningar av sådana ersättningar vid personskada som beslutats av trygghetsnämnden eller av den särskilda skiljenämnden för sådana skador. Antalet dylika ären- den uppgår till omkring 1200 per år.
I detta sammanhang bör framhållas den kraftiga ökning av antalet an- mälningar beträffande yrkessjukdomar som skett de senaste åren. Under år 1974 uppgick dessa anmälningar till ca 3 400, vilket utgjorde en ökning med 50 % i förhållande till närmast föregående år. Ökningen har under år 1975 fortsatt i stegrad takt. Antalet anmälningar under de första åtta månaderna i år utgjorde ca 4 200. För hela 1975 torde antalet sådana an- mälningar på grundval av hittillsvarande erfarenhet komma att uppgå till ca 7 000.
9.1.3. Den allmänna försäkringen
Enligt 18 kap. 1 & AFL skall det finnas en allmän försäkringskassa för varje landstingskommun och för varje kommun som inte tillhör landstingskom- mun. F. n. finns det 26 försäkringskassor. Av dessa har 23 en landstingskom- mun som verksamhetsområde medan de tre övriga omfattar Göteborgs, Malmö och Gotlands kommuner. De allmänna försäkringskassornas organisation framgår av tablå 9.1. Verksamheten inom varje kassa leds av en styrelse, i regel bestående av ordförande och vice ordförande som utses av regeringen samt fyra le- damöter som utses av landstinget eller, där fråga är om kassa vars verk- samhetsområde utgörs av kommun, av kommunfullmäktige. 1 styrelsear- betet får dessutom delta två personalföreträdare som utses av regeringen på förslag av arbetstagarorganisation. Styrelsen kan bemyndiga styrelsele- damot eller befattningshavare hos kassan att på styrelsens vägnar besluta i de angelägenheter där det lämpligen kan ske.
Ledningen av verksamheten inom kassaområdet utövas från kassornas centralkontor som i allmänhet ligger i länets residensort. De lokala enheterna utgörs av 410 lokalkontor, vilka vid behov kan vara kompletterade med filialexpeditioner. Dessas antal uppgår f.n. till 139.
Kassornas centralkontor - med undantag för Stockholms och Gotlands läns allmänna försäkringskassor — indelas i fyra enheter. En sjukförsäk- ringsavdelning finns för handläggning av ärenden som sammanhänger med
Revisorer
Förtroendeläkare Förtroendetand-
Tab/å 9.1
läkare
_l—
Administrativ avdelning
Utrednings- Pensions- avdelning
Sjukförsäkrings- avdelning
expedition
| I | | | Allmänna
l Långa sjuk-
Personal sjukför- fall och Pensjö-ns- . säkrings- delegations- expediering | ärenden ärenden | | ' | [ Försälkrings I ' . .. . ' Allmänna Ekonomi massrg barnbidrag
| kontroll !
l | Organisation I och inten- l dentur !
l l
! 1 I : 1 | 1
l l i | l
l l !
Lokalkontor Försäkringsnämnd
allmänna sjukförsäkringsfrågor och hantering av korta sjukfall. Utred nings- avdelningen ombesörjer handläggning av långvariga sjukfall samt beredning, föredragning och efterkontroll av pensionsärenden, som skall prövas av den nedan beskrivna pensionsdelegationen. Pensionsexpeditionen sköter pen- sionsregistrering och pensionsuträkning samt fattar beslut i andra pensions- ärenden än delegationsärenden. Dessutom ingår fr. o. m. år 1974 i pensions- expeditionernas arbetsuppgifter att handlägga de allmänna barnbidragen. Den administrativa avdelningen har hand om personaladministration. ut- bildning och information, ekonomisk redovisning, intern revision, organi- sation, inköp, lokalförsörjning samt kontorsservice.
Beslut om ersättning enligt YFL i decentraliserade yrkesskadeärenden fattas på kassornas centralkontor — i regel på sjukförsäkringsavdelningen. Utbetalning av ersättning sker vid lokalkontor eller filialexpeditioner.
För handläggning av ärenden rörande förtidspension (med undantag för förtidspension till äldre personer på enbart arbetsmarknadsmässiga grunder), handikappersättning och vårdbidrag har varje kassa en eller flera pensions- delegationer. För närvarande fmns tio sådana i Stockholms läns allmänna
försäkringskassa, fyra i Göteborgs allmänna försäkringskassa och två i envar av Östergötlands läns, Malmö, Malmöhus, Gävleborgs läns, Älvsborgs läns, Västernorrlands läns och Norrbottens läns allmänna försäkringskassor. Pen- sionsdelegation består av åtta ledamöter. Dessa är ordföranden och vice ordföranden i kassans styrelse, två av socialstyrelsen utsedda läkare, två av RFV utsedda ledamöter som skall ha särskild erfarenhet av arbetsför- hållanden samt två av landstinget eller kommunfullmäktige utsedda le- damöter. Regeringen kan om skäl föreligger utse särskild ordförande och vice ordförande i pensionsdelegation.
1 pensionsdelegationen föredras ärendena av en särskild pensionsföredra- gande, som är chef för eller tjänstgör på utredningsavdelningen inom för- säkringskassans centralkontor. 1 delegationens överläggningar men ej i be- sluten äger kassans direktör samt en representant för länsarbetsnämnden delta. Delegationen är närmast knuten till utredningsavdelningen som också bereder delegationsärenden. Pensiondelegationerna avgör årligen ca 80 000 ärenden.
Ärenden rörande inkomstprövade pensionsförmåner — kommunala bo- stadstillägg, hustrutillägg och vissa änkepensioner — prövas av försäkrings- nämnd. Sådan nämnd finns i princip för varje kommun. Försäkringsnämn- derna är organ inom försäkringskassan men väljs av kommunen. Förutom sin befattning med pensionsärenden har nämnderna uppgiften att vara kon- taktorgan mellan vederbörande kommun och försäkringskassan bl. a. i frågor angående omfattningen av kassans service gentemot de försäkrade.
Hos försäkringskassa skall vara anställda en eller flera förtroendeläkare och förtroendetandläkare med uppgift att tillhandagå kassan i frågor som kräver medicinsk eller odontologisk sakkunskap. De skall också söka främja samarbetet mellan kassan och inom kassans område verksamma läkare och tandläkare.
Lokalkontoren har till uppgift att fullgöra vissa sjukförsäkrings-, utred- nings- och pensionsfunktioner. För detta ändamål har kontoren indelats i två enheter, en sjukförsäkrings- samt en utrednings- och pensionsenhet. För de båda enheternas verksamhet ansvarar en lokalkontorsföreståndare. Inom sjukförsäkringsenheten sker bl. a. utbetalning av sjukpenning. för- äldrapenning och sjukvårdsersättning, yrkesskadeersättning och kontant ar- betsmarknadsstöd. Inom utrednings- och pensionsenheten förekommer bl. a. utredning av långvariga sjukfall samt beredning av förtidspensions- ärenden och handläggning av inkomstprövade pensionsförmåner.
9.2. Kommitténs överväganden
9 . 2. l Decentralisering til/försäkringskassorna
Frågan om yrkesskadeförsäkringens administration i första instans samman- falleri det närmaste med frågan om en total decentralisering av skadereglering- en till de allmänna försäkringskassorna.
Som nämnts har redan en partiell decentralisering till försäkringskassorna av vissa sjukersättningsärenden inom yrkesskadeförsäkringen ägt rum. 1 kommitténs delbetänkande Decentraliseringsåtgärder rörande yrkesskade-
försäkringen m. m. (Ds S 197223), som låg till grund för förslaget om den partiella decentraliseringen, anfördes olika skäl för och emot förslaget. Kom- mittén framhöll därvid att dessa skäl ägde giltighet även i fråga om en generell decentralisering samt att kommittén utgick från att en sådan skulle komma till stånd. Vid sina överväganden tog kommittén i första hand hän- syn till den försäkrades intressen och betonade de fördelari fråga om säkerhet i bedömningen och snabbhet i handläggningen som en personlig kontakt mellan den försäkrade och försäkringskassan innebär. Vidare framhölls att en handläggning på det lokala planet skulle göra det lättare att besluta om adekvat vård och andra rehabiliteringsåtgärder. En decentralisering skulle också medföra administrativa förenklingar genom att vissa arbetsrutiner kunde slopas. Å andra sidan anförde kommittén att en decentralisering kunde medföra risk för oenhetlighet i rättstillämpningen men att risken inte borde överdrivas, åtminstone inte beträffande den typ av ärenden det då var fråga om.
Eftersom den partiella decentraliseringen omfattar endast vissa sjuker- sättningsärenden hänför sig erfarenheterna därav till ett relativt begränsat fält. Enligt vad som inhämtats från RFV:s tillsynsavdelning och flera för- säkringskassor har emellertid de erfarenheter som föreligger från de drygt två år som förflutit sedan reformen genomfördes varit goda. De skäl som kommittén tidigare har anfört till stöd för en decentralisering har alltjämt bärkraft. Övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp inom yrkes- skadeförsäkringen gör det nu möjligt att ta steget fullt ut till en total decen- tralisering. Även frånvaron av menersättning underlättar en sådan åtgärd. Kommittén föreslår därför att skaderegleringen inom den nya skadeförsäk- ringen i sin helhet överförs till försäkringskassorna. Till skillnad mot vad nu gäller anser kommittén det obehövligt med några Specialregler för vissa ärenden. Frågor angående utbyte av livränta mot engångsbelopp bör därför följa den normala instansordningen och handläggas i första instans av kas-
soma. När det gäller ärenden som skall handläggas enligt nu gällande eller äldre
lagstiftning är administrationsfrågan mer komplicerad. Självfallet bör de ärendegrupper som redan förts över från RFV till försäkringskassorna stanna kvar där. Någon anledning att riva upp den nyligen genomförda partiella decentraliseringen har som framgått av det föregående inte framkommit. För övriga grupper äldre ärenden — dvs. sjukersättningsärenden hänförliga till yrkessjukdomar och sjukdomsrecidiv sedan livränta börjat utgå samt livränteärenden — har kommittén däremot funnit skäl att följa en annan lösning, som innebär att dessa ärenden alltjämt skall administreras av RFV i första instans. Den av kommittén föreslagna lagstiftningen skiljer sig i väsentliga avseenden från YFL, YL, OL och övriga författningar som reglerar de äldre skadeärendena. Den bygger exempelvis på ett annat yrkesskade- begrepp och innehåller andra bevisregler. Vidare knyter den rätten till er- sättning för inkomstförlust till ett annat invaliditetsbegrepp. Otvivelaktigt kommer det att medföra vissa svårigheter, särskilt i inledningsskedet, att tillämpa dessa olika lagstiftningskomplex parallellt. Svårigheterna förstärks av det förhållandet att den äldre lagstiftningen är svåröverskådlig och allmänt sett komplicerad. Den brister också i överensstämmelse med övrig socialförsäkringslagstiftning. Kommittén har mot bakgrund av vad
nu anförts funnit det mindre lämpligt att vid ett och samma tillfälle påföra försäkringskassorna nya arbetsuppgifter som skall handläggas efter så va- rierande regler. Till detta kommer att redan de nya yrkesskadeärendena innebär en betydande belastning på kassorna i fråga om utbildning, hand- läggning m. m. Att belasta kassorna ytterligare med äldre ärenden framstår som mindre välbetänkt om man samtidigt beaktar att kassorna nyligen till- förts nya arbetsuppgifter på andra områden, t. ex. utbetalning av allmänna barnbidrag och vuxenutbildningsbidrag. Huruvida äldre ärenden så små- ningom bör föras över från RFV till någon annan instans har kommittén inte funnit anledning att ta ställning till. Denna fråga får prövas i ett senare sammanhang då man vunnit erfarenheter från tillämpningen av den nya lagstiftningen.
9.2.2. Handläggningen enligt den nya ordningen
De flesta ärenden angående sjukersättning från sjukförsäkringen handläggs f. n. på försäkringskassornas lokalkontor. Har anmälan om yrkesskada skett föranleder detta som regel ingen särskild bedömning förrän vid samord- ningstidens slut, då frågan om yrkesskada föreligger eller inte måste prövas. Denna prövning äger i de decentraliserade ärendena rum på centralkontorens sjukförsäkringsavdelningar. Inte sällan kan bedömningen komma att bli komplicerad, särskilt i yrkessjukdomsfallen. Med hänsyn härtill anser kom- mittén att beslut i yrkesskadeärenden, för att öka enhetligheten i bedöm- ningen, liksom hittills bör fattas på försäkringskassornas centralkontor.
Invaliditetsbedömningen i yrkesskadeärendena skall i fortsättningen ske i huvudsak efter samma grunder som inom förtidspensioneringen även om livräntans storlek skall bestämmas enligt ett mera nyanserat system. Pröv- ningen av livränteärendena bör därför lämpligen ske i anslutning till be- stämmandet av förtidspension i de fall sådan skall utgå. På grund härav och då livränteärendena även i övriga fall måste anses kräva en särskilt kvalificerad handläggning föreslår kommittén att frågor om rätt till egen- livränta skall avgöras av pensionsdelegation hos försäkringskassa. Denna bör då även pröva ärenden om utbyte av livränta mot engångsbelopp. Då försäkringskassa har flera pensionsdelegationer bör handläggningen av yr- kesskadeärendena för att främja en enhetlig rättstillämpning företrädesvis förläggas till en av dessa.
Även de ärenden där prövning skall ske om yrkessjukdom föreligger måste anses utgöra en särskilt svårbedömd grupp för vilken samma krav på kva- lificerad handläggning kan uppställas som för livränteärendena. Prövningen bör därför ankomma på pensionsdelegation.
Ärenden angående efterlevandelivränta behöver däremot inte förläggas till pensionsdelegation eftersom handläggningen av dessa inte inrymmer någon invaliditetsbedömning. Fråga om dödsfallet orsakats av yrkessjukdom bör dock avgöras av pensionsdelegation.
Kommittén föreslår således att en del svårbedömda moment i yrkesska- deärendena prövas av pensionsdelegationen. Beredning av delegationsären- den sker inom centralkontorens utredningsavdelning. De förut decentra- liserade sjukersättningsärendena handläggs f.n. vid sjukförsäkringsavdel-
ningen inom centralkontoren. Det får anses som en olägenhet om samma ersättningsärenden skulle handläggas inom olika enheter. Ärendet måste i så fall läsas in av flera tjänstemän än nödvändigt och förnyade kontakter och utredningar kan bli följden. Genom att förlägga handläggningen i sin helhet till en och samma avdelning inom centralkontoren undviks till stor del detta dubbelarbete. Livränte- och pensionsbedömningen, som ofta utgör slutfasen i handläggningen av det långa sjukfallet, bör vara integrerad med handläggningen av det långa sjukfallet i övrigt. Kommittén föreslår därför att handläggning av yrkesskadeärenden sker inom utredningsavdelningen.
9.2.3. Tillsynsverksamheten
Försäkringskassorna står under tillsyn av RFV. I denna tillsyn ingår bl. a. utfärdandet av anvisningar och tillämpningsföreskrifter för att normera och underlätta kassornas arbete. Det behov av stöd och bistånd som kan förväntas föreligga hos försäkringskassorna, framför allt under de första åren efter den nya lagens ikraftträdande, bör enligt kommitténs mening i stort sett kunna tillgodoses inom ramen för RFV:s tillsynsverksamhet. En viktig upp- gift för verket blir därvid att genom nya anvisningar och tillämpningsfö- reskrifter dra upp riktlinjer för försäkringskassornas handhavande av för- säkringen. Därjämte erfordras en kraftig utbildningsinsats, i synnerhet i ini- tialskedet, för den personal som skall handlägga dessa ärenden.
Kommittén utgår från att RFV under förberedelserna för och genom- förandet av lagreformen kan känna behov av att rådgöra med sakkunniga på arbetslivets område. Om och i den mån ett sådant behov uppkommer borde det kunna tillgodoses genom samråd inom ett organ av samma typ som centrala pensionsdelegationen.
Kommitténs lagförslag innebär att försäkringskassorna ställs inför åtskil- liga nya kvalificerade uppgifter. *Den kanske mest krävande av dessa är — med hänsyn till den generella utformningen av yrkessjukdomsbegreppet — att avgöra om en sjukdom skall anses ha orsakats av skadlig inverkan i arbetet. Genom att yrkessjukdomsärenden skall handläggas i 26 försäk- ringskassor kommer antalet sådana ärenden att bli relativt litet för flertalet kassor. Detta medför att det — i synnerhet för de mindre kassorna — kan bli svårt att inom rimlig tid få nödiga erfarenheter av bedömningen av alla förekommande typer av skador. Tillsynsmyndigheten får därför en viktig roll att spela när det gäller att söka eliminera dessa svårigheter. Vidareut- bildning. kontinuerlig information om praxisutvecklingen m. m. blir viktiga medel när det gäller att underlätta kassornas arbete.
Uppdelningen av yrkessjukdomsärendena på ett flertal handläggnings- enheter medför vissa komplikationer. En sådan blir hur man skall kunna tillförsäkra kassorna framför allt medicinsk men också i viss mån teknisk expertis. Att så kan ske torde bli av avgörande betydelse icke minst när det gäller att främja en enhetlig praxis. För närvarande torde sådan expertis i stor utsträckning saknas såväl på de orter där kassorna har sina cen- tralkontor som inom eget eller angränsande kassaområde. Antalet medi- cinska och tekniska experter inom vissa av de specialområden som blir aktuella vid bedömningen av yrkessjukdomsärenden är över huvud mycket begränsat i vårt land. Det synes därför erforderligt att åtminstone så länge
denna bristsituation är för handen vidta särskilda åtgärder för att tillgodose försäkringskassornas expertbehov vid prövningen av ärenden som är svår- bedömda från medicinsk eller teknisk synpunkt. Det får ankomma på RFV att närmare överväga hur detta expertbehov skall kunna tillgodoses.
9.2.4. Personella konsekvenser m. m.
Kommitténs förslag innebär bl. a. att RFV alltjämt skall vara första instans vid handläggningen av äldre skadeärenden. Undantag görs endast för sådana äldre ärenden som redan decentraliserats. Detta betyder att hela det stora beståndet av redan beviljade livräntor kommer att ligga kvar hos verket. Vid omprövning av livränta eller vid annan liknande åtgärd kan ett hand- läggningsärende aktualiseras hos verket. Sammanlagt uppgår antalet äldre livräntor f.n. till ca 81000. Enligt undersökningar inom RFV:s yrkesska- deavdelning kan arbetet med att handlägga ärenden i detta bestånd inte antas minska förrän flera år efter den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Även efter denna tidpunkt kommer åtskilliga livränteärenden som inte tidigare behandlats av verket och som skall avgöras efter äldre lag att an- hängiggöras hos verket. Av intresse i detta sammanhang är en undersökning som gjorts inom verkets yrkesskadeavdelning beträffande tidpunkten för beviljande av livränta i förhållande till tiden för skadans uppkomst. Un- dersökningen, som grundar sig på livräntor vid skador inträffade i privat eller kommunal anställning och beviljade åren 1965—1969, utvisar att livränta börjar utgå under själva skadeåret (yppandeåret) i ca 15 % av fallen, under året efter skadeåret i ca 44 %, under andra året efter skadeåret i ca 22 %, under tredje året efter skadeåret i ca 9 % och under fjärde året efter skadeåret eller senare i ca 10 % av fallen.
Med ledning av undersökningen kan en uppskattning göras rörande antalet nya livränteärenden som skall bedömas enligt äldre lagstiftning efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Uppskattningen utvisar att antalet nya sådana fall kommer, såvitt gäller det första året efter ikraftträdandet, att bli nästan lika stort som närmast föregående år. Under andra året kommer antalet nya livräntefall enligt den äldre lagstiftningen att minska till ungefär hälften för att ytterligare halveras under det tredje året. Sammanfattningsvis kan således konstateras att stora arbetsvolymer ska- de— och livränteärenden kommer att belasta RFV åtskillig tid efter den tid- punkt då den nya lagstiftningen träder i kraft. Under de närmaste åren kan den påverkan på arbetskraftsbehovet, som decentraliseringen av de nya ärendena i och för sig måste medföra, bedömas bli så ringa att den helt regleras genom personalavgångar på grund av pensionering m.m. eller genom att på annat sätt uppkomna vakanser ej tillsätts. För RFV:s del får decentraliseringen först på längre sikt, uppskattningsvis fem år, mera påtagliga återverkningar i personalhänseende.
För försäkringskassorna torde decentraliseringen få marginella konse- kvenser i fråga om antalet befattningshavare. Enligt en av RFV:s till- synsavdelning gjord uppskattning kan det sammanlagda behovet av per- sonalförstärkning hos kassorna beräknas till ett trettiotal årsarbetare. För en medelstor kassa skulle detta innebära mindre än en årsarbetare. Även
om reformen sålunda från kvantitativ synpunkt inte medför behov av något nämnvärt arbetskraftstillskott får kommittén dock understryka vikten av att försäkringskassorna utrustas med kvalificerade handläggare av yrkes- skadeärendena. Kommittén vill i detta sammanhang också på nytt understryka att er- forderlig utbildning måste anordnas inte bara för de befattningshavare som skall ha hand om föredragning och övrig handläggning av yrkesskadeärenden utan även för de läkare som kommer att medverka vid kassornas avgö- randen. Därjämte måste de nya rutinerna inordnas i det ADB-system som används inom den allmänna försäkringen. Den förberedelsetid som bör stå till RFV:s och kassornas förfogande bör med hänsyn härtill enligt kom- mitténs uppfattning ej vara mindre än ett år.
10. Yrkesskadeförsäkringens finansiering
10.1. Gällande bestämmelser m.m.
Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter som betalas av arbetsgivaren. Bestämmelserna härom återfinns i 38 och 39 55 YFL.
Avgiften beräknas kollektivt på summan av vad arbetsgivaren under året betalat i lön till sina anställda-. Vid beräkning av avgiften skall hänsyn inte tas till den del av varje arbetstagares lön som överstiger 7,5 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet, och inte helleri princip till arbetstagare vars lön under året understigit 500 kr.1
Försäkringsavgiften skall utgå efter en procentsats som fastställs av re- geringen med riksdagen och skall vara så avvägd, att avgifterna i förening med andra tillgängliga medel täcker 1. ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt YFL, OL och YL, 2. kostnader som föranleds av bestämmelserna i lagen (19552469) angående
omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m., lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m. och lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.,
3. förvaltningskostnader, samt 4. erforderlig fondering.
Med förvaltningskostnader avses omkostnaderna för FR:s och RFV:s verksamhet beträffande obligatorisk yrkesskadeförsäkring. Regeringen fast- ställer med riksdagen hur stor del av försäkringsavgifterna som skall anses svara mot förvaltningskostnader.
Beslut om den procentsats som skall tillämpas för visst är samt om för- valtningskostnadsandelen för samma år skall fattas senast under året dess- förinnan. RFV skall vart femte år lägga fram förslag till procentsats och förvaltningskostnadsandel för nästföljande sju år. i den mån beslut härom inte redan fattats. För åren 1972—1973 var avgiftsuttaget 0,30 %, varav 1/20 skulle anses svara mot förvaltningskostnader. För åren 1974—1979 har avgiftsuttaget be- stämts till 0,25 ”13, varav 1/16 skall anses svara mot förvaltningskostnader.
De här beskrivna finansieringsreglerna gäller fr. o. m. den ljanuari 1972. Enligt beslut av 1971 års riksdag (prop. 197l:22, SfU 1971:l7) har de tidigare enligt kapitaltäckningssystem beräknade och riskgraderade försäkringsav-
' Fr.o.m. år 1976 har den övre gränsen för av- giftsuttaget slomts.
gifterna för den obligatoriska försäkringen ersatts med enhetliga avgifter beräknade enligt ett modifierat fördelningssystem. Avgiften för åren 1972—1973 motsvarade den genomsnittliga avgift som gällde före omlägg- ningen av finansieringssystemet. Avgiften översteg den nivå som under en inledningsperiod skulle erfordras inom ett strikt tillämpat fördelnings- system. Detta motiverades vid 1971 års riksdagsbeslut med att försäkringens fonder därmed kunde bibehållas och bidra till att begränsa behovet av av- giftsuppräkningar i framtiden. Genom beslut av 1973 års riksdag (prop. 1973148, SfU l973z22) sänktes avgiftsuttaget fr. o. m. är 1974 med 0,05 % samtidigt som arbetarskyddsavgiften höjdes med samma procentsats.
Fondbildningen för den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen uppgick vid utgången av år 1971 till drygt 1 600 milj. kr., varav ca 500 milj. kr. kunde hänföras till socialförsäkringsbolagens försäkringsbestånd. Vid utgången av år 1973 uppgick tillgångarna i yrkesskadeförsäkringsfonden som då började förvaltas enbart av RFV till 1750 milj. kr.
Den årliga kostnadsnivån för försäkringen uppgick år 1971 till ca 240 milj. kr. och har sedan dess stigit till 380 milj. kr. vid årsskiftet 1974/75 varav drygt 360 milj. kr. bestod av skadeersättningar.
10.2. Kostnadsutveckling
Kommitténs förslag kommer att påverka kostnaderna för yrkesskadeför- säkringen både i höjande och sänkande riktning. Utvidgningen av yrkes- skadebegreppet, höjningen av kompensationsnivån för sjukpenning och liv- räntor, utökningen av ersättningsunderlaget för livräntor samt höjning av begravningshjälpen medför kostnadsökningar. Begränsning av egenlivräntan till 65 års ålder, reducering av livräntan med utgående pension samt in- skränkningen av rätten till änkelivränta under 50 år medför kostnadssänk- ningar. Övergången från ett medicinskt till ett ekonomiskt invaliditetsbe- grepp innebär dessutom en minskning av antalet livräntor.
Vid de beräkningar som kommittén låtit göra har framkommit att kom- mitténs förslag kan antas medföra kostnadsminskningar på lång sikt för yrkesskadeförsäkringen om drygt 100 milj. kr. per skadeår. En viss reser- vation får av naturliga skäl göras för beräkningens tillförlitlighet med hänsyn till den rad av osäkerhetsfaktorer som finns i beräkningsmaterialet. Den framräknade minskningen kan framför allt härledas till slopandet av rätten till livränta vid 65 års ålder och till de nya samordningsreglerna. Genom kommitténs förslag om åldersförmåner för de yrkesskadade inom tilläggs- pensioneringen kommer minskningen i realiteten inte att gå ut över de försäkrade. I sammanhanget bör man också hålla i minnet vad kommittén tidigare anfört om att trygghetsförsäkringen får anses ge fullgod kompen- sation för de skadelidande i fråga om menersättning. Kostnadsminskningen drygt 100 milj kr. för ett skadeår uppstår först sedan all ändring (inkl. värdesäkring) skett av den framtida livräntebetalning som är hänförlig till skadeåret. Detta innebär att sparmomentet sträcker sig över en mycket lång period, uppskattningsvis 30—40 år. Först då har man an- ledning räkna med att huvuddelen av det nuvarande livräntekollektivet
har avvecklats. När väl en period av denna längd förflutit från det att den nya lagstiftningen trätt i kraft kan en årlig besparing av drygt 100 milj. kr. i 1977 års penningvärde beräknas uppstå i förhållande till vad gällande yrkesskadeförsäkringslagstiftning skulle kosta.
Under den närmaste tiden efter den nya lagstiftningens ikraftträdande kommer emellertid kostnadsökningarna att överstiga kostnadsminskning- arna. Detta följer av att invalidlivräntorna höjs till 100 % av den verkliga inkomstförlusten upp till 7,5 basbelopp och att Sjukpenningen efter sam- ordningstidens utgång också höjs till en 100-procentig kompensationsnivå. På livräntesidan får man räkna med en årlig kostnadsstegring på ca 5 milj. kr. och på sjukpenningsidan påverkas startnivån med ca 10 milj. kr. per skadeår i höjda ersättningar. Fem år efter reformens genomförande kan de sammanlagda årsutgifterna beräknas ha stigit med ca 30 milj. kr. Om man går längre fram i tiden börjar sparmomenten beträffande de första skadeåren att framträda. Nytillkommande skadeår medför å andra sidan att tidpunkten för en total kostnadsnedgång blir ytterligare förskjuten. När denna tidpunkt infaller kan inte anges med någon större bestämdhet. San- nolikt kommer den att infalla ca 15 år efter den nya lagens ikraftträdande.
Omläggningen av samordningen mellan yrkesskadelivräntan och allmän pension kommer att medföra en ökad kostnadsbelastning på den allmänna pensioneringen. Slopandet av livränteavdraget kan väntas höja årskostnaden för tilläggspensioneringen med omkring 5 milj. kr. med viss ackumulering av årskostnaden för tillkommande skadeår. På folkpensionssidan blir ök- ningen avsevärt lägre bl.a. till följd av stigande tilläggspensioner. I för- hållande till totalkostnaderna för den allmänna pensioneringen blir de till pensionssidan överförda kostnaderna tills vidare ej mätbara.
Vad gäller förvaltningskostnader kan man möjligen räkna med någon kostnadsbesparing på lång sikt. För tiden närmast efter decentraliseringen av yrkesskadeförsäkringsärenden till försäkringskassorna är det däremot rea- listiskt att förutsätta något stigande kostnader. En stabilisering kan väntas från början eller mitten av 1980-talet men någon kostnadsmässig bedömning är för dagen inte meningsfull på grund av alltför många nu icke mätbara faktorer.
10.3. Finansiering
De nuvarande linansieringsreglerna bygger på principen att försäkringskost- nader som följer av en yrkesskada skall täckas genom avgifter från arbets- givarna. Några skäl att frångå denna princip föreligger inte.
Den omläggning av samordningen mellan yrkesskadeförsäkring och all- män pensionering som kommittén föreslår kommer att medföra en viss om än ganska obetydlig kostnadsökning för den allmänna pensioneringen. Redan nu finansieras denna i betydande omfattning genom arbetsgivar- avgifter. När det gäller anställda täcks kostnaderna för tilläggspensioneringen helt genom sådana avgifter. Inom folkpensioneringen svarar arbetsgivarna sedan år 1974 för den del av finansieringen som tidigare föll på arbetstagarna själva. [ övrigt finansieras folkpensioneringen med statliga medel. Samman-
taget innebär gällande regler inom den allmänna försäkringen ett så be- tydande kostnadsansvar för arbetsgivarna att reglerna enligt kommitténs mening i och för sig kan anses förenliga med principen att kostnader för yrkesskador skall bäras av arbetsgivarna. Någon ändring av finansierings- reglerna för den allmänna försäkringen finner kommittén därför inte moti- verad.
När det sedan gäller att ta ställning till frågan om kommitténs lagförslag bör föranleda ändring av procentsatsen för uttag av avgift till yrkesska- deförsäkringen visar den föregående redogörelsen ökade kostnader på kortare sikt och sänkta kostnader på längre sikt. Enligt kommitténs beräkningar motsvarar kostnadsuppgången översatt till procentsatsen en ökning av denna med omkring 0,01 under perioden 1977—1979, med omkring 0,03 under perioden 1980—1984 och med omkring 0,05 under återstoden av 1980-talet. Därefter kan stabilisering och så småningom kostnadsnedgång beräknas in- träda. Ser man enbart till konsekvenserna av kommitténs förslag motiverar kostnadsökningen för innevarande avgiftsperiod, 1975—1979, enligt kom- mitténs bedömning inte någon justering av det för perioden beslutade av- giftsuttaget. Huruvida den kraftiga kostnadsuppgång som inträffat sedan år 1974, dels på grund av övergången till beskattad sjukpenning, dels till följd av ett stegrat antal ersättningsbara yrkessjukdomsfall, bör föranleda en ändrad avgiftsnivå för innevarande avgiftsperiod är en fråga som kom- mittén inte anser sig böra bedöma. Inte heller finner kommittén skäl att lägga fram något förslag som tar sikte på avgiftsnivån under de två följande avgiftsperioderna. Det får bli en uppgift för RFV att i samband med de förslag till procentsatser, som verket enligt 39 ä' YFL (7 kap. 3 & i kommitténs lagförslag) har att lägga fram, beakta de kostnadsökningar som ett genom- förande av kommitténs lagförslag medför.
11. Specialmotivering
11.1. Förslaget till lag om arbetsskadeförsäkring
Genom det nya skadebegreppet och den nya invaliditetsbedömningen kom- mer yrkesskada enligt kommitténs förslag inte att sammanfalla med yr- kesskada enligt gällande lagstiftning. Kommittén har därför funnit det be- fogat med en annan benämning av den nya lagens skadebegrepp än yr- kesskada. Mot detta begrepp kan också riktas den invändningen att det inte på ett adekvat sätt anger att det omfattar alla till följd av arbetet eller arbetsförhållandena föranledda skador oavsett arbetets ait. Kommittén anser att beteckningen arbetsskada på ett bättre sätt täcker in de situationer för vilka lagen är avsedd att garantera ett försäkringsskydd. I konsekvens här- med föreslår kommittén att lagen rubriceras lag om arbetsskadeförsäkring. Man vinner härigenom också att den nya lagen genom sin rubrik lätt kan skiljas från äldre lagstiftning. Detta är av praktisk betydelse eftersom äldre och ny lagstiftning kommer att tillämpas vid sidan av varandra under många år framöver.
1 den allmänna motiveringen har kommitten genomgående använt nu- varande beteckningar även då den behandlat den nya lagen.
] kap. Inledning 1 %
Av l & framgår att arbetsskadeförsäkringen omfattar alla arbetstagare. Det har inte ansetts nödvändigt att som i den nuvarande lagen ange att lagen omfattar anställda i både allmän och enskild tjänst.
Vad som skall förstås med arbetstagare anges — i likhet med YFL, AFL och annan sociallagstiftning — inte i lagen. Tolkningen av detta begrepp är enligt kommitténs bedömning i främsta rummet en angelägenhet för de rättstillämpande organen. Till ledning för dessa har statsmakterna under årens lopp gjort en rad vägledande uttalanden och en rikhaltig rättspraxis föreligger numera såväl inom ramen för arbetsdomstolens och de allmänna domstolarnas verksamhet som inom ramen för socialförsäkringsorganens och då framför allt FR:s och FD:s verksamhet. En uttömmande redogörelse för arbetstagarbegreppets utveckling och gränsdragning fram till dagens läge återfinns i arbetsrättskommitténs betänkande Demokrati på arbetSplatsen
(SOU 1975:1) s. 691—725, till vilken yrkesskadeförsäkringskommitten får hänvisa. För egen del vill kommittén endast understryka vikten av att ar- betstagarbegreppet i den fortgående rättsutvecklingen ges ett enhetligt in- nehåll inom hela socialförsäkringsfa'ltet. Genom den samordning som fö- reslås mellan den allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen är något annat inte möjligt. Önskvärt är naturligtvis att denna strävan till enhetlig rättstillämpning kan utvidgas till att omfatta även annan lagstiftning än socialförsäkringslagstiftning.
För att en person skall kunna bedömas som arbetstagare måste ett an- ställningsförhållande föreligga mellan den som utför ett arbete och den för vars räkning arbetet utförs. Det är emellertid vanligt att personer uppbär ersättning för arbete som de utfört för annans räkning utan att anställ- ningsförhållande föreligger. Det rör sig här framför allt om ersättning för uppdrag av olika slag. Enligt 3 kap. 25 och 11 kap. 28 AFL skall sådan ersättning anses som inkomst av anställning såvida den försäkrade och den som utgett ersättningen är ense därom. Parterna skall då anses som ar- betstagare resp. arbetsgivare. Sådana likställighetsavtal förekommer i be- tydande utsträckning inom AFL-området. De medför att den försäkrade befrias från skyldighet att erlägga socialförsäkringsavgift för inkomsten och att denna skyldighet i stället övertas av uppdragsgivaren. Någon betydelse för rätten till pension eller sjukpenning har däremot likställighetsavtalen inte, eftersom förmånerna inom AFL praktiskt taget är oberoende av om inkomsten härrör från anställning eller från annat förvärvsarbete. [ ett av pensionskommittén i september 1975 avgett betänkande (SOU 1975:74) fö- reslås att uppdragsgivaren alltid skall erlägga socialförsäkringsavgifter utan att avtal träffats därom och att uppdragsinkomst vid beräkning av sjuk- penninggrundande inkomst och pensionsgrundande inkomst enligt AFL skall anses som inkomst av anställning. I avvaktan på den vidare behand- lingen av detta förslag har yrkesskadeförsäkringskommittén uppskjutit frå- gan om uppdragstagares ställning inom arbetsskadeförsäkringen till nästa utredningsetapp. Den kommer där att tas upp i anslutning till frågan om frivillig arbetsskadeförsäkring.
Vissa undantag från yrkesskadeskyddets omfattning gäller f. n. enligt 4.5 YFL. Sålunda undantas arbetstagare som är gift med arbetsgivaren samt arbetstagare som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller dennes make och som varaktigt lever i hushålls- gemenskap med arbetsgivaren. såvida arbetstagarens inkomst av förvärvs- arbete för år räknat inte uppgår till 1 800 kr. Undantagen har motiverats av svårigheterna att avgöra huruvida något egentligt anställningsförhållande föreligger mellan parterna. 1 den mån det går att konstatera att ett verkligt anställningsförhållande föreligger finns det enligt kommitténs mening emel- lertid inte skäl att utesluta en make eller annan nära anförvant från för- säkringens tillämpningsområde. Kommittén har därför inte tagit med någon motsvarighet till undantagen i 4 & YFL i den föreslagna lagen. De praktiska följderna av detta bedömer kommittén som mycket begränsade.
Enligt 5 _S YFL får regeringen undanta arbetstagare som är anställd hos staten eller kommun och som på grund härav tillförsäkrats ersättningar vid yrkesskada motsvarande YFL:s förmåner från yrkesskadeförsäkringen. Regeringen får också meddela från YFL avvikande bestämmelser om at-
betstagare, som är anställd av annan än staten, vid arbetsoförmåga på grund" av yrkesskada erhåller pensioner eller andra mot yrkesskadeförsäkringsför- månerna svarande förmåner som helt eller delvis bekostas av staten.
Kommittén har inte föreslagit någon motsvarande bestämmelse, eftersom Så YFL numera saknar praktisk betydelse.
25
Enligt huvudregeln i l & omfattas endast arbetstagare av lagen. I förevarande paragraf anges de som utan att vara arbetstagare likväl skall omfattas av lagen i egenskap av studerande. Paragrafen motsvarar 3 & andra stycket Y F L.
Studerande har inget obligatoriskt skydd vid yrkesskada. Enligt 3 å andra stycket YFL får emellertid regeringen förordna, att den som studerar vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning eller deltar i praktisk yrkesorientering skall anses som arbetstagare vid tillämpningen av lagen. '
Med stöd härav har utfärdats kungörelsen (19541715)angående tillämpning av lagen om yrkesskadeförsäkring å vissa elever m.fl. Enligt denna skall den som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt för yrkesutbildning, som upptas i en vid kungörelsen fogad förteckning, anses som arbetstagare enligt YFL ändå att han inte är i tjänst hos annan. Den ursprungliga förteckningen har under årens lopp undergått åtskilliga kompletteringar. Numera omfattar den ett mycket stort antal utbildningsanstalter, olika avdelningar av sådana samt kurser.
En förutsättning för att utbildning skulle inordnas i förteckningen var från början att utbildningen var förenad med särskild risk för yrkesskada. I anledning av ett uttalande vid tillkomsten av YFL har avsteg successivt gjorts från principen att försäkringen skulle omfatta endast elever i mera riskfylld utbildning. Åtskilliga inrättningar återfinns numera i förteckningen med sådan verksamhet där risken för olycksfall får bedömas vara mycket liten och där det teoretiska inslaget i undervisningen är betydande.
Kommittén anser det uppenbart att försäkringen även i fortsättningen skall inrymma ett obligatoriskt försäkringsskydd som i princip tar sikte på elever som undergår yrkesutbildning. Kommittén har emellertid funnit att den nuvarande metoden att avgränsa olevförsäkringens personkrets är mind- re ändamålsenlig. Förteckningssystemet leder till behov av upprepade änd- ringar och kompletteringar i takt med att utbildningsanstalter upphör eller tillkommer. På grund av den snabba och omfattande utvecklingen på ut- bildningsområdet har sådana justeringar fått göras på senare tid nästan är- ligen. Att alltjämt låta principen om utbildningens riskfylldhet ligga i botten vid elevskyddets avgränsning finner kommittén också principiellt oriktigt, eftersom skyddet även omfattar färdolycksfall.
Kommittén föreslår att den nuvarande förteckningsmetoden överges och att man i stället låter arbetsskadeskyddet omfatta de kategorier av studerande som efter fullgjord skolplikt är berättigade till studiestöd enligt studie- stödslagen (19731349) eller endast på grund av bestämmelse om behovspröv- ning är utesluten från sådan förmån. Eftersom arbetsskadeskyddet inte rim- ligen bör sätta in redan i grundskolan utan först då eleven påbörjar yr-
kesutbildning eller därmed jämförlig utbildning, tar kommitténs förslag sikte endast på elever som fullgjort sin skolplikt. Praktisk yrkesorientering inom grundskolan och särskolan omfattas emellertid av försäkringsskyddet f. n. En kompletterande bestämmelse med motsvarande innehåll bör därför tas in i lagen. Det får nämligen anses motiverat att en grundskole- eller sär- skoleelev som i samband med praktisk yrkesorientering uppehåller sig på ett arbetsställe blir omfattad av försäkringen på samma sätt som där verk- samma personer.
En övergång till det av kommittén föreslagna systemet innebär att nu omfattade elever i viss utsträckning skulle komma att hamna utanför fo'r- säkringen. Kommittén har därför funnit det nödvändigt att komplettera huvudregeln med vissa särbestämmelser. Dessa tar sikte dels på sådana elever som deltar i arbetsmarknadsutbildning som avses i arbetsmarknads- kungörelsen (19661368) eller deltar i arbetsprövning eller arbetsträning som anordnas av stat eller kommun, dels på vissa särskoleelever. De förstnämnda eleverna faller utanför huvudregeln därför att de saknar rätt till studiestöd. Då deltagare i arbetsmarknadsutbiIdning. arbetsprövning och arbetsträning kan vara utsatta för relativt stor olycksfallsrisk, har kommittén funnit det motiverat att särskilt ange dem i paragrafen. Huvudparten av särskoleelever— na faller utanför huvudregeln därför att skolplikten omfattar hela sär- skoletiden. Kommittén anser inte att sådana elever skall behandlas mindre förmånligt än elever utanför särskolan, när de undergår yrkesutbildning eller därmed jämförlig utbildning. En särskild regel har därför tagits med enligt vilken elever som fyllt 16 år och som undervisas i särskolans yrkesskolri skall inrymmas i försäkringsskyddet.
Trots att en anknytning av elevskyddet till det studiesociala sys—.met innebär en inte oväsentlig utvidgning av den obligatoriska elevlisrsäkringen är kommittén medveten om att det kan finnas ytterligare elevsysselsätt— ningar där skäl kan anföras för ett försäkringsskydd. Det bör också framhållas att den nuvarande förteckningen i vissa fall omfattar elever som inte blir omfattade av kommitténs huvudregel. Det är givetvis inte avsikten att dessa skall gå miste om det försäkringsskydd som de redan har. Kommittén har därför i paragrafens andra stycke tagit in en bestämmelse som ger regeringen möjlighet att föreskriva att även annan studerande skall jämställas med arbetstagare. Kommittén utgår från att regeringen utnyttjar denna möjlighet i fråga om sådana elever som i dag omfattas av YFL.
2 kap. Om arbetsskada 1 %
2 kap. Om arbetsskada 1 %
Paragrafen behandlas utförligt i avsnitt 5.4. Här skall endast tas upp några speciella frågor.
För att olycksfall skall kunna grunda rätt till ersättning skall liksom hittills krävas att olycksfallet har samband med arbetet. En särskild fråga har i detta sammanhang aktualiserats av de ombordanställdas organisationer inom sjöfartsnäringen. Enligt gällande praxis omfattar yrkesskadeskyddet sjömans fritid under vistelse ombord på fartyg på vilket han är anställd. Olycksfall under sådan fritid anses alltså som olycksfall i arbetet. Även då skadan
inträffat på plats nära fartyget eller inom speciellt hamnområde kan er- sättning utgå. Om skadan eljest inträffar under fritid vid sjömannens vistelse i land utgår däremot ingen ersättning. Organisationerna har med hänsyn till de speciella bostads- och arbetsförhållanden som råder för de ombord- anställda hemställt att yrkesskadeskyddet skall utsträckas att gälla all fritid i land under fartygs vistelse i hamn.
Enligt kommitténs mening kan det visserligen sägas att sjömännen på grund av sina Speciella förhållanden är bundna till fartyget-arbetsplatsen även under sin fritid. En liknande bundenhet föreligger emellertid för åt- skilliga andra grupper arbetstagare som i sitt arbete tvingas att för kortare eller längre tid övernatta utanför hemmet. t. ex. anläggningsarbetare. Att för särskilda grupper göra undantag från försäkringens grundläggande princip att olycksfallet skall äga samband med den skadades arbete finner kommittén inte möjligt. Det särskilda behov av socialt skydd vid sjukdom och olycksfall som sjöman kan ha får anses på ett tillfredsställande sätt bli tillgodosett genom bestämmelserna i sjömanslagen (l973z282).
[ vilken utsträckning smittsamma sjukdomar skall anses som arbetsskada föreslås bli reglerat genom en särskild av regeringen utfärdad förordning. Kommittén lägger samtidigt med förslaget till lag om arbetsskadeförsäkring fram förslag till en sådan förordning.
Enligt öä sista stycket YFL anses skada som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig inte som yrkesskada. Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte tagits upp i den nya lagen. Enligt kommitténs mening bör sådana extraordinära förhållanden som uppstår vid krigstillstånd och därmed jämställda situationer företrädesvis regleras genom särskild be- redskapslagstiftning.
Zå
Första stycket motsvarar den nuvarande bevisregeln i 75 YFL.
Beträffande den strängare bevisregeln i andra stycket hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnitt 5.5. Sjukdom som orsakas av ämne eller energistrålning samt sjukdom i ryggrad eller leder som orsakats av vibra- tioner eller skakningar bedöms f. n. enligt bevisregeln i 7.3 YFL. För att denna liberala bevisregel även i fortsättningen skall gälla för dessa sjukdomar har regeln i styckets andra punkt tillkommit.
Med undantag för de 5. k. yrkesmyalgierna anses uppkomsten av sådana reumatologiska sjukdomar eller andra sjukdomar i ryggrad eller leder, som den strängare bevisregeln tar sikte på, inte på vetenskapens nuvarande stånd- punkt vara att hänföra till faktorer i arbetet. Däremot skall med tillämpning av den strängare bevisregeln orsakssamband kunna anses föreligga mellan arbetet och försämringar av dessa sjukdomar.
Uttrycket '”energistrålning” har ansetts bättre motsvara de sjukdomsfram- kallande faktorer som åsyftas med bestämmelsen än det i 6 & YFL använda uttrycket "strålande energi”. Avsikten är att begreppet energistrålning skall omfatta alla slag av joniserande och icke-joniserande strålning. Med jo- niserande strålning avses enligt l ä strålskyddslagen (1958:1 10) strålning från radioaktivt ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning. Icke-joniserande strålning inbegriper a) alla slag av elektromag-
netiska vågor och fält med undantag för sådana som är hänförliga till jo- niserande strålning enligt strålskyddslagen, b) alla former av mediabundna (mekaniska, akustiska) vågor. Exempel på strålning enligt a) är ultraviolett, synlig och infraröd strålning samt olika slag av radiofrekvent strålning. Ex- empel på strålning enligt b) är ultraljud, ljud och infraljud. Det kan be- träffande ultraviolett strålning vara tveksamt om den skall hänföras till jo- niserande eller icke-joniserande strålning. Uttrycket ”energistrålning” skall emellertid omfatta även ultraviolett strålning.
3—4 åå
Innehållet i dessa paragrafer har med några redaktionella ändringar förts över från 6 & andra stycket och 8 & YFL. Kommittén vill framhålla att utbytet av orden "den dag skadan yppades” mot orden ”den dag då skadan visade sig" inte avser att ändra den praxis som utvecklat sig kring begreppet yp- pandedag.
I avsnitt 5.4.2 har kommittén uttalat att solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk samt skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar skall anses ha uppkommit genom olycksfall utan att detta särskilt anges i den nya lagen. 1 överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 8é YFL skall dessa skador anses ha inträffat den dag då skadan visade sig. Någon uttrycklig bestämmelse härom har inte ansetts nödvändig.
3 kap. Ersättning vid sjukdom
lé
Denna paragraf jämte 2—4 åå ersätter llä YFL.
Som framgår av den allmänna motiveringen anser kommittén att sam- ordningen mellan arbetsskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäk- ringen skall bestå. Huvudregeln om samordningstid i 11 & första stycket YFL har därför överförts med samma innehåll till lä.
2å
Till skadad, som inte är berättigad till sjukpenning från den allmänna för- säkringen under samordningstiden, utgår enligt 11 å andra stycket YFL sjuk- penning från yrkesskadeförsäkringen med belopp motsvarande vad han skul- le ägt uppbära från den allmänna försäkringen om han varit sjukpenning- försäkrad. Undantag görs dock för studerande. Dessa kan därför få sjuk- penning vid yrkesskada först efter samordningstidens utgång då yrkesska- deförsäkringen tar över. Särskilda regler för beräkning av den årliga arbets- förtjänsten för studerande har tagits in i 9ä fjärde stycket YFL. Från bl.a. Sveriges Förenade Studentkårer och Sveriges Sjuksköterskeelevers Förbund har kommittén mottagit framställningar i vilka ändring i de nu nämnda bestämmelserna begärs. Man har ansett det otillfredsställande att studerande inte är skyddade under samordningstiden vid yrkesskada som åsamkats under utbildningen och påpekat att risken för yrkesskada för vissa kategorier studerande är lika stor som för en yrkesutövare inom motsvarande yrke.
Enligt den nya studiestödslagen har en särskild sjukförsäkring införts fr.o.m. den 1 januari 1975 för de studerande som uppbär studiemedel. Försäkringen är utformad så att den studerande under sjukdomstiden — oberoende av sjukdomsanledning — får behålla sina studiemedel. I efterhand reduceras de återbetalningspliktiga studiemedlen med ett belopp som mot— svarar utgående återbetalningspliktig del av studiemedlen per dag under de sjukdagar som den studerande är ersättningsberättigad för. En karenstid på 14 dagar gäller. Centrala studiestödsnämnden har i samråd med RFV närmare utformat bestämmelserna för försäkringen. Genom denna sjuk— försäkring har det helt övervägande antalet studerande som drabbats av yrkesskada fått ett ekonomiskt skydd under samordningstiden. Att tillskapa ett särskilt sjukpenningskydd för de studerande som valt en annan låneform för finansieringen av sina studier har kommittén inte funnit anledning till. Kommittén vill också i detta sammanhang erinra om möjligheten att teckna frivillig sjukpenningförsäkring enligt AFL. Den nuvarande bestämmelsen som undantar studerande från rätten att få sjukpenning från YFL under samordningstiden har därför behållits och överförts till 2 &.
4»?
Enligt gällande ordning svarar sjukförsäkringen i princip för sjukvårdser- sättning under samordningstiden. Därutöver ersätter yrkesskadeförsäkring- en vissa sjukvårdskostnader, nämligen erforderliga kostnader för sjukvård utom riket, tandvård eller särskilda hjälpmedel till lindrande av menliga följder av skadan, såsom kryckor, proteser och glasögon. Yrkesskadeför- säkringen ersätter också kostnader för särskild vård som på RFV:s begäran lämnats den skadade, varmed framför allt åsyftas specialistvård i syfte att förebygga eller minska invaliditet samt förkorta sjukskrivningstid. Ersätt- ning från yrkesskadeförsäkringen utgår i den mån ersättning inte utgår enligt AFL.
Kommittén har inte funnit skäl att göra någon ändring i dessa ersätt- ningsbestämmelser i annat avseende än att föreskriften om ersättning från yrkesskadeförsäkringen för särskild vård utgår. Den specialistvård som denna bestämmelse från början har åsyftat kan numera tillhandahållas inom ramen för den offentliga vården. Någon särskild ersättningsregel är därför inte längre motiverad.
[ fråga om innebörden av begreppet ”särskilda hjälpmedel” får kommittén hänvisa till framställningen under S% (1).
Så
Denna paragraf motsvarar 12 & YFL och upptar de sjukvårdskostnader som arbetsskadeförsäkringen skall ersätta efter samordningstidens utgång. I allt väsentligt överensstämmer de med de kostnader som berättigar till ersättning i dag. Till skillnad från vad som gäller för sjukförsäkringens sjukvårdser- sättning under samordningstiden skall ersättning för sjukvårdskostnader efter samordningstiden utgå utan någon självrisk. I princip skall alltså ar- betsskadeförsäkringen ge full kostnadstäckning för den vård som arbets- skadan gjort nödvändig.
Uppräkningen av sjukvårdsförmåner i den föreslagna paragrafen föran- leder kommentarer i följande avseenden.
a) tandvård
I sitt remissyttrande över betänkandet Allmän tandvårdslörsäkring (SOU 1972z8l) framhöll RFV att behandlingsbehovet på grund av inträffad tand- skada ofta inte framträdde förrän åtskillig tid efter skadetillfället. I dessa och även andra fall kunde det förekomma att tandbehandling pågick både under och efter samordningstiden. Det kunde således bero på tillfälligheter om behandlingskostnaden skulle bäras delvis av den allmänna försäkringen (för vården under samordningstiden) eller helt av yrkesskadeförsäkringen (för vården efter samordningstiden). Enligt verkets mening borde det över- vägas om inte kostnadsfördelningen mellan de båda försäkringarna kunde gälla även för behandling efter samordningstidens utgång.
Onekligen kan en tandbehandling, som tar lång tid eller påbörjas sent. få sådana konsekvenser ur kostnadssynpunkt som verket framhåller. Detta är å andra sidan inte något utmärkande för tandvårdsbehandling. Samma konsekvenser uppstår också vid läkarvård och annan sjukvårdande behand- ling som pågår såväl under som efter samordningstiden. Kommittén finner det därför inte motiverat att bryta genom nuvarande samordningsprincip med en särbestämmelse för tandvård.
I vissa fall har svårigheter uppstått då det gällt att fördela tandvårdskost- naderna före och efter samordningstiden. Kommittén har emellertid erfarit att dessa frågor numera lösts i praxis på ett till synes tillfredsställande sätt. Enligt föreskrifter från RFV skall försäkringskassan avkräva tandläkaren uppgift på tidsåtgången för behandlingen före och efter samordningstiden och därefter fördela kostnaderna på sjuk- resp. yrkesskadeförsäkringen. Tandtekniska arbeten ersätts helt av yrkesskadeförsäkringen då behand- lingen även pågår efter samordningstiden oberoende av om själva det tand- tekniska arbetet utförts före eller efter samordningstiden. De schablonregler som således tillämpas bör kunna användas även i fortsättningen.
b) sjukvårdande behandling
Med sjukvårdande behandling avser kommittén sådan vård eller behandling som ersätts inom sjukförsäkringen enligt 2 kap. 6å AFL och kungörelsen (1962z387) angående ersättning för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom. Som förutsättning för ersättningsrätt bör liksom hittills gälla att vården eller behandlingen ordinerats av läkare.
c) konvalescentvård
Inom den allmänna försäkringen ersätts enligt den under b) nämnda kungö- relsen utgifter för konvalescentvård i viss omfattning. Förutsättning för er- sättning är att vården varit erforderlig på grund av sjukdom och ordinerats av läkare samt meddelats på konvalescenthem som upptagits i en av RFV fastställd förteckning. Ersättningen utgår för högst 60 dagar vid varje sjuk— period och med 3/4 av den försäkrades utgifter för vården. Den högsta ersättningen per vårddag får inte överstiga vårdavgiften på allmän sal vid hemortssjukhus och beträffande den som är sjukpenningförsäkrad inte heller uppgå till högre belopp än att återstoden av den försäkrades utgift motsvarar
minst det belopp varmed hans sjukpenning minskas vid sjukhusvård.
Någon rätt till ersättning för konvalescentvård från yrkesskadeförsäkring- en föreligger f. n. inte. Enligt kommitténs mening torde sådan vård få anses lika angelägen i samband med vårdbehov föranlett av arbetsskada som vid vårdbehov på grund av annan sjukdom. Kommittén föreslår därför att nöd- vändiga kostnader för konvalescentvård skall kunna ersättas av arbetsska- deförsäkringen. Som förutsättning för rätt till ersättning bör i överensstäm— melse med den allmänna försäkringen gälla att vården ordinerats av läkare och meddelats inom riket på sådant konvalescenthem som upptagits i RFV:s förteckning.
d) särskilda hjälpmedel
Enligt 12% andra stycket YFL ersätts erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel för att lindra följderna av yrkesskada. Ersättning utgår även för förnyelse av sådana hjälpmedel. När skäl därtill föreligger utgår ersätt- ningen med ett belopp som beräknas motsvara den årliga kostnaden för förnyelsen. Ersättningen kan också utgå i form av engångsbelopp. '
Bestämmelsen avsåg från början framför allt ersättning för sådana proteser och andra hjälpmedel som tillhandahölls genom vanföreanstalterna. I ökad utsträckning har staten kommit att bidra till kostnaderna för sådana hjälp- medel. Enligt en i medicinalväsendets författningssamling 1972186 upptagen hjälpmedelsförteckning utgår numera ersättning till handikappade av stats- medel för ortopediska hjälpmedel (protes, stödjebandage m. m.), hjälpmedel för förflyttning (käppar, rullstol, invalidvagn, lyftanordningar m.m.) samt hjälpmedel för den dagliga livsföringen (hörapparat, talapparat, optiska hjälp- medel, bröstprotes, ögonprotes och bandagematerial). Till följd härav har yrkesskadeförsäkringen kommit att ersätta kostnader för särskilda hjälp- medel i mycket begränsad omfattning. Så kan förhållandet också väntas bli när landstingen övertar ansvaret för tillhandahållande av hjälpmedel till handikappade den 1 januari 1976.
Även om nuvarande bestämmelse om ersättning för särskilda hjälpmedel således sällan kommer till användning, saknar den inte helt betydelse. För t. ex. sådana yrkesskadade som inte är bosatta i landet har ersättning utgått med stöd av bestämmelsen. Kommittén har därför tagit in en motsvarande regel i den nya lagen. Nuvarande bestämmelser att kostnaden för förnyelse av hjälpmedel kan ersättas med ett årsbelopp eller med ett belopp en gång för alla har utgått, eftersom dessa bestämmelser inte tillämpats i praktiken.
Kommittén har inte funnit det nödvändigt att i lagtexten precisera eller exemplifiera olika hjälpmedel. Med den nya, kortare formuleringen av lag- texten har kommittén inte åsyftat någon ändring i sak. Den avgränsning av ersättningsrätten som gjorts i praxis skall alltså fortfarande äga tillämp- ning.
e) annan lämplig vård
Om läkarvård inte kan anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad får enligt 12 % första stycket YFL ersättning i stället lämnas för annan lämplig vård. Då bestämmelsen saknar praktisk betydelse har den fått utgå.
6—8 åå I dessa paragrafer upptas regler hur sjukpenning skall beräknas efter sam- ordningstidens utgång.
Rörande det närmare innehållet i paragraferna hänvisas till den allmänna motiveringen. Härutöver vill kommittén beträffande 7ä anföra följande.
I 7 & anges hur Sjukpenningunderlaget skall beräknas för olika kategorier försäkrade. Huvudprincipen är att den sjukpenninggrundande inkomsten enligt AFL skall läggas till grund eller,om sådan inkomst inte finns fastställd, den inkomst som skulle ha utgjort den sjukpenninggrundande inkomsten. Som tidigare framhållits skall ersättningsunderlaget alltid beräknas till 4 500 kr. även om årsinkomsten inte uppgår till detta belopp. Denna regel har angetts särskilt i punkt 2. Någon motsvarande föreskrift har inte tagits in i punkt 1, eftersom en arbetstagare enligt 3 kap. l & AFL är sjukpen- ningförsäkrad endast under den förutsättningen att han har en sjukpen- ninggrundande inkomst uppgående till minst 4500 kr.
För den som omfattas av arbetsskadeförsäkringens elevskydd föreslås i punkt 3 att sjukpenning beräknas på samma underlag som skall gälla för beräkning av livränta enligt 4 kap.
Om livränta utgår på grund av yrkesskada och yrkesskadan på nytt medför sjukdom som grundar rätt till sjukpenning, får enligt 16 & YFL den skadade inte uppbära livräntan under sjukdomstiden. Denna bestämmelse har ak- tualiserats i två vid 1970 års riksdag väckta motioner, 11242 och 11282, vilka överlämnats till kommittén för beaktande. I motionerna framhålls att en livräntetagare som har inkomst av förvärvsarbete kan få sämre kom- pensation om han får återfall i den sjukdom som ligger till grund för livräntan än om han insjuknar i annan sjukdom. Motionärerna finner detta otill- fredsställande, eftersom inkomstbortfallet blir lika stort oberoende av sjuk- domens art.
Även om vissa principiella skäl kan anföras till stöd för att livränta och sjukpenning inte samtidigt skall utgå på grund av samma arbetsskada, delar kommittén i huvudsak motionärernas uppfattning att nuvarande bestäm- melser icke ger nöjaktigt resultat. Av kommitténs principinställning i fråga om 100-procentig kompensation för inkomstförlust på grund av arbetsskada följeratt en arbetsskadad,som ånyo blir sjuk på grund av arbetsskadan och där- igenom går miste om inkomst som han förvärvar genom sin restarbetsförmåga, skall få ersättning från arbetsskadeförsäkringen även för denna för- lust. Ur administrativ och lagteknisk synpunkt har kommittén funnit den lämpligaste lösningen av denna ersättningsfråga vara att livräntan fortsätter att utgå och kompletteras med sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen beräknad på den sjukpenninggrundande inkomst som finns fastställd för restarbetsförmågan och som också gäller för beräkning av sjukpenning vid annan sjukdom. Om livräntetagaren inte är sjukpenningförsäkrad vid re- cidivets början, skall Sjukpenningen grundas på den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom om han varit sjuk- penningförsäkrad. Kommittén har inte funnit det nödvändigt att reglera vad nu sagts genom en särskild bestämmelse i 7 %$. Bestämmelserna i I och 2 punkterna om beräkning av sjukpenningunderlag bör kunna tillämpas även i recidivfall. Med ”arbetsskadan” skall därvid avses sjukdomsrecidivet.
Enligt huvudprincipen skall den sjukpenninggrundande inkomsten utgöra Sjukpenningunderlaget vid beräkning av sjukpenning efter samordnings- tiden. I paragrafens andra stycke föreskrivs att även viss annan inkomst skall inräknas i Sjukpenningunderlaget. De inkomster som här avses framgår närmare av 4 kap. 8 &.
Enligt 3054 YFL kan sjukpenning till utländsk medborgare, som inte är bosatt här i riket, bytas ut av RFV med vederbörandes samtycke mot ett engångsbelopp motsvarande högst 50 och minst 20 % av ersättningens ka- pitalvärde. Något sådant utbyte har enligt vad som inhämtats från RFV aldrig ägt rum. Då motivet för bestämmelsen också kan ifrågasättas har bestämmelsen inte förts över till den nya lagen. Utländsk medborgare blir härigenom likabehandlad med svensk medborgare.
9ä
Denna paragraf som saknar motsvarighet i YFL innehåller bestämmelser om vilka former av läkarvård och tandvård som skall ersättas.
Den allmänna sjukförsäkringen ersätter efter lagändringar åren 1973 och 1974 endast vård hos sådan privatpraktiserande läkare eller tandläkare som är ansluten till försäkringen. Anslutningen av läkare och tandläkare är nästan total men alltjämt finns det läkare och tandläkare som är verksamma utanför försäkringen.
Några medicinska eller odontologiska skäl för att vård iarbetsskadefallen skall sökas hos läkare eller tandläkare som står utanför den allmänna för- säkringen torde inte föreligga. All vård bör kunna ges av läkare och tand— läkare som är anslutna till försäkringen. Kommittén föreslår därför i över- ensstämmelse med 2 kap. 2 och 3 åå AFL en bestämmelse av innebörd att ersättning för arbetsskada endast ges när vården lämnats inom den of- fentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till den all- männa sjukförsäkringen.
10%
Bestämmelser rörande ersättning för resekostnader i samband med vård som nu finns i 11 och 12 åå YFL har sammanförts i denna paragraf. Er- sättning för resekostnader i samband med utprovande och anskaffande av särskilda hjälpmedel har i praxis ansetts kunna utges från yrkesskadeför- säkringen. Denna praxis har blivit lagfäst i förevarande paragraf. Härigenom kommer arbetsskadeförsäkringen att överensstämma med sjukförsäkringens motsvarande bestämmelser i dessas lydelse fr.o.m. den 1 januari 1976.
4 kap. Ersättning vid bestående nedsättning av arbets/örmågan 1 5
Då det akuta sjukdomstillståndet upphört skall livränta avlösa sjukpenning såsom ersättning för inkomstförlust. Beträffande tidpunkten när sjukdoms- tillståndet skall anses upphöra föreslås ingen ändring av nuvarande praxis
(se 6.1.2). Det basbelopp som avses i paragrafen är basbeloppet vid den tidpunkt från vilken livränta i princip skall utgå.
Såsom framgår av motiveringen till 3 kap. 7ä föreslår kommitten inte någon motsvarighet till regeln i 16% första stycket andra punkten YFL att livränta inte skall utgå då den försäkrade på grund av sjukdomsrecidiv uppbär sjukpenning. Livräntan skall alltså inte upphöra vid recidiv utan utgå såsom vid annan sjukdom.
2.5
Denna paragraf anger principen för livräntans bestämmande och ersätter delar av 165 YFL. Innehållet har kommenterats i den allmänna motive— ringen under 6.2.9. Hur livräntan skall beräknas om den försäkrades inkomst överstiger maximigränsen för livränteunderlaget (7.5 gånger basbeloppet) framgår av exempel under 6210.
35
I denna paragraf kommer arbetsskadeförsäkringens ekonomiska invalidi- tetsbegrepp till uttryck. Samma principer för invaliditetsbedömningen som gäller inom den allmänna försäkringen skall gälla inom arbetsskadeförsäk- ringen. Paragrafen har därför utformats i nära anslutning till bestämmeserna i 7 kap. 3å AFL. Olikheterna beträffande formuleringen av de båCa be- stämmelserna betingas av redaktionella skäl. Med utbildning avses även omskolning och annan liknande åtgärd.
45
Paragrafen har behandlats utförligt i kap. 7. Det livräntebelopp sorr skall läggas till grund för den 65-procentiga garantiregeln i andra stycket är den försäkrades bruttolivränta, dvs. livränta före den i 6 kap. l & föreskrivna samordningen. Skulle ålderspensionen inte nå upp till denna garantinivå skall arbetsskadeförsäkringen täcka skillnaden.
5—6 åå
5.3 innehåller huvudregeln om livränteunderlag för den som är sjukpen- ningförsäkrad enligt 3 kap. AFL då skadan inträffar. I 6 & finns motsvarande bestämmelse för den som inte är sjukpenningförsäkrad vid nämnda tidrunkt. Beträffande innehållet får kommitten hänvisa till den allmänna motiveringen under 6.2.9.
7.5
Paragrafen syftar i första hand på sådana fall där den försäkrade ttsatts för skadlig inverkan i arbetet och lång tid förflutit innan skadan visat sig. Om den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpurkt då livräntan skall utgå minskat eller rent av upphört på grund av att hans
arbetsförmåga avtagit, bör enligt kommitténs mening möjlighet finnas att bestämma livräntan på grundval av den högre inkomst som kan befinnas skälig. För att så skall ske bör dock krävas att det föreligger särskilda skäl.
Så
Den inkomst som ligger till grund för tilläggspensionen enligt AFL mot- svarar summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvs- arbete (11 kap. Så AFL). Enligt 11 kap. 7;' AFL kan den försäkrade göra undantag från försäkringen för tilläggspension såvitt avser sistnämnda in- komst. Undantagandet medför att denna inkomst enligt 3 kap. 2; AFL inte skall beaktas vid fastställande av sjukpenninggrundande inkomst. Den skulle således inte heller kunna ingå i livränteunderlaget. Kommittén anser emellertid att, eftersom syftet med arbetsskadeförsäkringens sjukpenning- och livränteförmåner är att gottgöra den skadade för genom arbetsskadan uppkommen inkomstförlust, bör all till arbetsförmågans nedsättning hän- förlig inkomstförlust ersättas av arbetsskadeförsäkringen. I paragrafen fö- reslås därför att även sådan inkomst för vilken undantag gjorts enligt 11 kap. 7 & AFL skall medräknas i livränteunderlaget. Genom 3 kap. 75 äger detta motsvarande tillämpning vid beräkning av sjukpenning.
Enligt 9å andra stycket YFL skall vid beräkning av den årliga arbets- förtjänsten hushållsarbete i hemmet likställas med förvärvsarbete efter vad som prövas skäligt om hushållsarbetet hindrat försäkrad från att utföra för- värvsarbete i full utsträckning. Mot bakgrunden av samhällsutvecklingen efter YFL:s tillkomst, inte minst på arbetsmarknadsområdet, och då be- stämmelsen hittills saknat större betydelse har den inte förts över till den nya lagen.
Det kan nämnas att regler motsvarande vad som stadgas i 9.5 andra stycket YFL angående värdet av förvärvsarbete för egen räkning och na- turaförmåner finns i 3 kap. 25 AFL som anger grunderna för beräkning av sjukpenninggrundande inkomst. Anledning saknas därför att överföra YFL:s regler härom till den nya lagen.
9—10åå
Paragraferna ersätter 9 & tredje och fjärde styckena YFL och har behandlats under 6211—12.
Liksom hittills skall livränteunderlaget för studerande under den beräk- nade studietiden utgöras av den inkomst han sannolikt skulle ha fått om han avbrutit studierna vid tiden för skadans inträffande och börjat förvärvs— arbeta. Sakliga nyheter är garantiregeln i 10% andra stycket samt bestäm- melsen att livränteunderlaget för tid efter utbildningstidens slut skall utgöras av den inkomst av förvärvsarbete som den studerande då sannolikt skulle ha haft om skadan ej inträffat. Det ligger i sakens natur att sistnämnda regel skall tillämpas endast om livränteunderlaget därigenom blir högre.
Följande exempel avser att belysa tillämpningen av bestämmelserna. Den försäkrades utbildning beräknas vara avslutad då han fyllt 19 år. Han drabbas av arbetsskada vid 18 års ålder. Under den beräknade studietiden skall liv-
ränteunderlaget motsvara den inkomst han normalt skulle kunnat förvärva om han avbrutit studierna vid tiden för skadan och förvärvsarbetat i stället för att studera. Vid den beräknade studietidens slut skall livränteunderlaget. om det därigenom blir högre: motsvara den förvärvsinkomst som den lör- säkrade med hänsyn till den avslutade utbildningen sannolikt skulle ha haft om han inte skadats. Den försäkrade är då 19 år. Då han fyller 21 år skall livränteunderlaget räknas upp så att det för tiden mellan 21 och 25 års ålder utgörs av den sannolika inkomsten vid 21 års ålder. Motsvarande uppräkning skall ske då den försäkrade fyller 25 år. Härigenom kan liv- ränteunderlaget bättre anpassas till den försäkrades sannolika inkomst om skadan ej inträffat. Vid beräkningen måste dock beaktas de minimibelopp som anges i lOä andra stycket.
11%
Här anges maximigränsen för livränteunderlaget. Gränsen har höjts från 5 till 7,5 gånger basbeloppet. Någon motsvarighet till nuvarande reduce- ringsregler i 16 & YFL för beräkning av ersättningsunderlaget har inte med- tagits som en följd av den lOO-procentiga kompensationsnivån. Beträffande motiveringen hänvisas till avsnitt 6210.
12.3
Enligt 30% YFL kan livränta och sjukpenning till utländsk medborgare, som inte är bosatt i riket, under vissa förutsättningar bytas ut mot en— gångsbelopp. På skäl som anförts i specialmotiveringen till 3 kap. 6—8 tt föreslås att bestämmelsen inte skall föras över till den nya lagen.
13.3
Paragrafen ersätter 35.5 andra stycket YFL. Utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen under 6.2.5 vill kommitten erinra om att omprövning skall kunna äga rum även då livränta eller del därav bytts ut mot en- gångsbelopp. Omprövning skall därvid endast kunna ske i höjande riktning. Ytterligare ersättning skall alltså kunna utgå om ändring av betydelse skett i de förhållanden som var avgörande för livräntebeslutet. Denna komplet- terande ersättning torde normalt fastställas som ett nytt engångsbelopp. Undantagsvis kan det dock tänkas att ersättningen hellre bör bestämmas som livränta.
5 kap. Ersättning vid dödsfall
1.5
Paragrafen motsvarar 195 YFL. Som framgått av den allmänna motive— ringen föreslår kommittén höjning av begravningshjälpen från 20 till 30 % av basbeloppet och en anknytning av hjälpen till det vid dödsfallet gäl- lande basbeloppet.
2å
I denna paragraf redovisas vad som skall ligga till grund för beräkning av efterlevandelivränta.
Om en person som uppbär hel livränta till följd av arbetsskada senare avlider till följd av skadan, skall till grund för beräkning av efterlevan- delivränta läggas den avlidnes livränta vid tidpunkten för dödsfallet.
Vanligast torde vara att dödsfall till följd av en skada inträffar innan livränta börjat uppbäras i anledning av skadan. [ sådant fall skall underlaget för beräkning av efterlevandelivränta utgöras av den livränta som den av- lidne skulle fått vid förlust av arbetsförmågan.
Nu nämnda livränteunderlag kommer i enlighet med bestämmelserna i 4 kap. i de fiesta fall att utgöras av den avlidnes sjukpenninggrundande inkomst. I vissa fall kan den sjukpenninggrundande inkomsten vara lägre än den avlidnes inkomst av förvärvsarbete till följd av försummad anmälan om inkomständring till försäkringskassa eller ännu inte utlupen karenstid (30 dagar) efter fullgjord anmälan. Kommittén har inte funnit det rimligt att detta förhållande undantagslöst skall medföra att efterlevandelivräntorna bestäms i förhållande till den lägre inkomsten. Om skäl föreligger till det skall därför efterlevandelivränta kunna beräknas med ledning av den aktuella högre förvärvsinkomsten. En regel härom är intagen i andra stycket sista punkten.
Bestämmelserna i tredje stycket motsvarar 95 femte stycket YFL.
Har en person tidigare i livet drabbats av en arbetsskada för vilken en partiell pension, livränta eller någon annan ersättning utgår och drabbas han sedan av en ny arbetsskada som medför döden, förlorar familjen såväl den partiella pensionen m. m. som försörjarinkomsten. Var pensionen hög och den avlidnes arbetsförtjänst låg blir kompensationen liten, om efter- levandelivräntan bestäms enbart efter arbetsförtjänsten. Ofta har en yrkes- skada inte motsvarats av någon faktisk inkomstminskning. Man har då inte funnit skäligt att höja inkomsten vid bestämmandet av efterlevan- delivränta. Har yrkesskadan å andra sidan medfört en inte obetydlig in- komstminskning, har arbetsinkomsten ökats efter skälighetsbedömning med hela eller viss del av den partiella pensionen. Det kan förefalla som om något utrymme för den nuvarande principen med skälighetsbedömning inte skulle finnas i fortsättningen, eftersom övergången till det ekonomiska in- validitetsbegreppet innebär överensstämmelse mellan inkomstbortfall och livränta. Emellertid kan fall tänkas då ersättning på grund av tidigare ar- betsskada inte bör inräknas i underlaget för efterlevandelivränta, t. ex. då en privat förtidspension vid dödsfallet avlöses av en motsvarande privat efterlevandepension. Innehållet i YFL:s regel har därför överförts oförändrat till den nya lagen. Med uttrycket ”annan ersättning” avser kommittén endast sådan ersättning som trätt i stället för arbetsinkomst.
De belopp som här föreslagits skola läggas till grund för livränta till efter- levande får aldrig överstiga 7,5 gånger det basbelopp som gällde vid tiden för dödsfallet.
3.5
I denna paragraf regleras i vilka fall änka i fortsättningen skall ha rätt till efterlevandelivränta. Bestämmelsen överensstämmer till sitt innehåll med 8 kap. lå AFL om rätt till änkepension inom folkpensioneringen. Den innebär att efterlevandelivränta till änka skall utgå dels om hon har vård— naden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år. som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos än kan, dels om hon uppnått 36 års ålder vid mannens död. Något minimikrav på äktenskapets längd för att änka som fyllt 36 år skall få rätt till efter— levandelivränta har inte ansetts böra uppställas.
Uttrycken "stadigvarande sammanbor" och "stadigvarande vistas” bör ges samma innebörd som inom den allmänna pensioneringen. Om ett barn under ferierna bor i hemmet. bör inte den omständigheten att det under övrig del av året vistas på annan ort för skolgång anses medföra att kravet på stadigvarande vistelse i hemmet inte är uppfyllt. Detta gäller även t. ex. döva. blinda, vanföra och psykiskt utvecklingsstörda barn som åtnjuter sär— skild undervisning. Om barnet är varaktigt omhändertaget för vård på in— stitution eller i fosterhem. bör man däremot inte anse att barnet stadig- varande vistas i hemmet. Barns tillfälliga vistelse på exempelvis sjukhus eller barnhem eller i enskilt hem skall inte påverka rätten till änkelivränta.
4.5
Paragrafen reglerar änkelivräntans belopp. [ andra stycket har den i den allmänna motiveringen beskrivna avtrappningsregeln med femtondelar ta- gits in. Regeln har utformats efter mönster av 8 kap. 4; AFL.
Så
Om änkan ingår äktenskap eller under avsevärd tid sammanlever med man under äktenskapsliknande förhållanden förlorar hon enligt denna paragraf sin rätt till änkelivränta. Bestämmelser härom finns f.n. i 20%" första och tredje styckena YFL.
Efter mönster av motsvarande bestämmelse i 8 kap. 3?" och 14 kap, 2 & AFL har i andra punkten av paragrafen förts in en bestämmelse att. om det nya äktenskapet upplöses eller sammanlevnaden upphör inom fem år. livräntan skall börja utgå på nytt. Vid bestämmandet av livräntans belopp får man självfallet beakta sådana omständigheter som inträffat under den tid livräntan varit indragen. t. ex. att änkan inte längre har barn under 16 år i hemmet.
Vad gäller sammanlevande med annan man skall femårsperioden börja löpa först fr. o. m. den tidpunkt då sammanlevnad sedan avsevärd tid kan anses föreligga enligt gällande praxis. dvs. omkring två år.
Den nuvarande bestämmelsen i 20% sista stycket YFL. som ger änka och därmed jämställd kvinna rätt till ett engångsbelopp motsvarande tre årsbelopp av livräntan, om hon ingår nytt äktenskap före fyllda 60 år. töreslås utgå. Bestämmelsen tillkom i samband med införandet av OL år l9l6. Såvitt kunnat utrönas infördes den under inflytande av utländsk rätt på området.
På kontinenten var det vid den tiden vanligt att änka som ingick nytt äktenskap fick ett engångsbelopp. Bestämmelsen kan knappast anses ha någon social funktion att fylla i dagens samhälle.
6.5
Denna paragraf har sin motsvarighet i 205 andra stycket YFL. Kretsen av med änkajämställda kvinnor föreslås i stort sett böra behållas oförändrad. Eftersom trolovningsbegreppet numera utmönstrats ur familjelagstiftningen. har den nuvarande bestämmelsen som jämställer trolovad med änka. om hon hade eller haft barn med den avlidne eller var havande med barn till honom. slopats. I stället föreslås att regeln om trolovad skall göras tillämplig på varje kvinna som stadigvarande sammanbodde med den försäkrade vid dennes död. Nuvarande praxis bör tjäna till ledning för paragrafens tolkning.
75
Paragrafen motsvarar delar av 205 andra stycket YFL.
8.5
Paragrafen ersätter 205 femte stycket YFL och reglerar frånskilds rätt till efterlevandelivränta. l paragrafen begränsas rätten till att omfatta endast frånskild hustru som i likhet med änka uppfyller vissa förutsättningar i fråga om ålder och sammanboende med barn under 16 år. Liksom hittills skall gälla att den avlidne varit skyldig att utge underhållsbidrag till hustrun. Livräntan får inte sättas högre än underhållsbidraget och inte heller överstiga vad som maximalt kan utgå till änka.
Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen har inte någon av- trappningsregel. motsvarande den som föreslås för änka i 4 5 andra stycket. ansetts behövlig.
9—1055
Paragraferna reglerar barns rätt till efterlevandelivränta. De motsvarar 21 5 YFL.
Till skillnad från nuvarande regler skall i fortsättningen barn utom äk- tenskap kunna uppbära livränta efter avliden även i det fall att den avlidne åtagit sig att utge underhållsbidrag i form av ett engångsbelopp. Förutsätt- ningen för att livränta skall kunna utgå föreslås enligt 95 andra stycket vara att livräntan beräknad på sätt följer av 105 överstiger den livränta som engångsbeloppet motsvarar om en sådan köpts för engångsbeloppet. Bestämmelsen har utformats i överensstämmelse med 8 kap. 5 _5 AFL rö- rande barnpension.
Med eget barn likställs enligt YFL även makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap om barnet var under makens vårdnad. Däremot utgår inte livränta till sådant barn efter avliden kvinna med mindre än att barnet
genom hennes frånfälle saknar erforderligt underhåll. Detta innebär att om två personer ingår äktenskap och för med sig var sitt barn från tidigare äktenskap enbart det ena erhåller en ovillkorlig rätt till livränta då kvinnan avlider, nämligen det som kvinnan förde med sig i äktenskapet.
Kommittén finner det otillfredsställande att man i nu nämnda fall skall göra skillnad på barns rätt till efterlevandelivränta och föreslår därför att barnlivränta skall utgå villkorslöst oberoende av efter vem av makarna livräntan skall utgå.
11.5
Förälders rätt till efterlevandelivränta regleras f. n. i 225 YFL. Den fö- reslagna bestämmelsen motsvarar i allt väsentligt gällande bestämmelser. Dock har maximeringen av livränta anpassats till det maximum kommitten föreslår i 105 för barnlivränta.
12—1455
Paragraferna motsvarar 24 5. 205 sjätte stycket resp. 235 YFL.
6 kap. Särskilda bestämmelser om ersättning
1.5
Paragrafen innehåller de nya bestämmelserna om samordning mellan liv- ränta och pension. Bestämmelserna har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen i anslutning till kap. 6 och 8, till vilka kommittén får hänvisa.
Samordning skall ske endast då livränta och pension utgör kompensation för samma inkomstbortfall. Denna princip uttrycks i lagtexten så att livränta skall utgå endast i den mån den överstiger pension som den försäkrade är berättigad till med anledning av arbetsskadan. Detta innebär för den försäkrades del att den pension som kan bli föremål för samordning är hans förtidspension. För efterlevande utgörs den samordningsbara pensionen av änke- eller barnpension. Ålderspension skall däremot i princip, bortsett från vad som följer av 4 kap. 4 5, inte samordnas med arbetsskadelivränta. I paragrafens andra stycke har emellertid av skäl, som anges i den allmänna motiveringen, intagits en undantagsregel av innehåll att efterlevandelivränta till änka eller med änka jämställd kvinna skall samordnas med henne till- kommande ålderspension från folkpensioneringen.
För äldre livräntor kommer de hittillsvarande samordningsbestämmel- serna i 17 kap. 25 AFL alltjämt att ha betydelse.
2.5
Utgående livräntor skall liksom nu är fallet vara värdesäkrade. ] denna paragraf föreslås att fastställd livränta skall anknytas till basbeloppet och omräknas vid förändring av detta. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 55 lagen (19751380) om delpensionsförsäkring. Den ersätter för arbets-
skadeförsäkringens del vad som för yrkesskadeförsäkringen och äldre för- säkringar är intaget i lagen (19671919) om värdesäkring av yrkesskadeliv- räntor m. m.
3.5
Denna paragraf har sin motsvarighet i 25 5 YFL som innehåller bestämmelser om red ucering av förmån från yrkesskadeförsäkringen då den ersättningsberät- tigade genom annan lag ellersärskild författning eller avlönings-och pensions- bestämmelser eller arbetsgivarens egen utfästelse ärtillförsäkrad annat under- stöd av motsvarande slag i anledning av yrkesskada.
Tidigare hade dessa bestämmelser stor betydelse framför allt för stats- anställda. lnförandet av det allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) och tillkomsten av den allmänna försäkringen har medfört att stadgandet numera har mycket liten betydelse.
F. n. torde bestämmelserna framför allt tillämpas inom sjöfartsnäringen, där arbetsgivaren på grund av sjömanslagen är skyldig att utge ersättning vid sjukdom och skada. Med hänsyn till den begränsade betydelse som bestämmelserna således har talar övervägande skäl enligt kommitténs mening för att den nya lagen inte bör betungas med en detaljreglering rörande ifrågavarande avräknings- möjligheter. I stället föreslås att regeringen i särskild ordning får närmare föreskriva om sådan avräkning.
4.5
Paragrafen motsvarar 18 & YFL och avser att ge ekonomisk kompensation i sådana fall då en arbetstagare avhåller sig från arbete i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår, återuppstår eller förvärras. Om han anmodats härtill av allmän försäkringskassa eller självmant gör det med kassans samtycke, har han rätt att under tiden uppbära skälig ersättning motsvarande högst hel sjukpenning.
Den föreslagna lOO-procentiga kompensationen vid beräkning av sjuk- penning bör gälla även i nu nämnda situationer. Detta gör att bestämmelsen torde komma att få större betydelse än hittills.
6—7 55
De nuvarande preskriptionsbestämmelserna återfinns i 29 _5 YFL. Bestäm- melserna är uttömmande och fordringsanspråk enligt YFL är inte därjämte underkastade reglerna om tioårig preskription i 1862 års preskriptionsför- ordning. Även om mer än tio år förflutit från den dag skadan inträffade eller från den dag ersättningsanspråk på grund av skadan senast bevakades skall alltså ersättning kunna utgå. Rätten till ersättning är dock begränsad till tiden såtillvida att sjukpenning och livränta inte utgår för längre tid tillbaka än två år räknat från dagen för framställningen. Framställning om begravningshjälp måste göras inom två år från dödsfallet och framställning om ersättning för sjukvårdskostnader m.m. inom två år från den dag då
den försäkrade haft utgiften.
Enligt kommitténs mening måste preskriptionsbestämmelser av liknande slag ingå i den nya lagen. En konsekvens skulle annars kunna bli att de allmänna reglerna om fordringspreskription blir tillämpliga för fordrings— anspråk enligt arbetsskadeförsäkringslagen med risk för vissa försämringar för de försäkrade som följd. Ett förslag om förkortning av den tioåriga pre- skriptionstiden i vissa fall är f.ö. också under prövning i justitiedeparte— mentet f.n. Det har emellertid visat sig att den nuvarande tvåårsfristen stundom lett till otillfredsställande resultat. Särskilt har detta gällt i sådana fall där orsakssambandet mellan skadlig inverkan och sjukdom blivit klarlagt först lång tid efter sjukdomens uppkomst. Kommittén anser därför att pre- skriptionstiden bör förlängas. Som en lämplig preskriptionstid föreslår kom- mitten sex år.
1 295 andra stycket YFL ges en annan preskriptionsbestämmelse som tar sikte på av försäkringsgivaren beslutad ersättning. Sådan måste i prin- cip lyftas av den försäkrade inom sex månader efter det han fått meddelande om ersättningen. Kommittén anser att denna fråga bör regleras på samma sätt inom arbetsskadeförsäkringen som inom den allmänna försäkringen. I 75 lagförslaget har därför intagits en hänvisning till 20 kap. 55 AFL. Även detta förslag innebär en förlängning av preskriptionstiden, nämligen till utgången av andra året efter det under vilket beloppet förfallit till be- talning.
7 kap. Försäkringens finansiering
1—2 5.5
Paragraferna överensstämmer med 385 YFL, i dess lydelse fr. o. m. den 1 januari 1976.
Eftersom avgifterna är knutna till vad arbetsgivaren under året utgett till arbetstagare såsom lön eller naturaförmåner. kommer någon avgift som regel inte att erläggas för sådana studerande som jämlikt ] kap. 25 skall jämställas med arbetstagare. Liksom hittills får kostnaderna för dessa elevers tillhörighet till försäkringen täckas genom avgifterna från arbetsgivarkol- lektivet. 1 3 5 tredje stycket andra punkten YFL föreskrivs visserligen sär- skild avgiftsskyldighet för den genom vars försorg undervisningen anordnas men regeln har kommit att sakna betydelse i YFL:s nuvarande avgifts- system.
3—4 5.5
Dessa paragrafer överensstämmer i allt väsentligt med 39 resp. 41 & YFL. Vissa ändringar har gjorts till följd av att s.k. samfälld lagstiftning inte längre skall förekomma. Bestämmelser som enligt YFL skulle meddelas av regeringen med riksdagen skall numera meddelas av antingen riksdagen eller regeringen. Föreskrifter om avgifter ligger inom riksdagens primära lagområde och skall därför fastställas genom lag. Även uppbörd av soci- alförsäkringsavgifter skall regleras i lag. De i 45 nämnda grunderna för fondförvaltning skall däremot fastställas av regeringen.
Den i 45 andra stycket föreskrivna arbetsskadeförsäkringsfonden är inte avsedd att vara en ny fond vid sidan av den nuvarande yrkesskadeför- säkringsfonden. Den nya försäkringen har däremot ansetts motivera ett namnbyte.
8 kap. Övriga bestämmelser
1.5
Paragrafen motsvarar 31 och 32 55 YFL. De i 325 YFL intagna bestäm— melserna om läkarintyg bör i fortsättningen meddelas i tillämpningsför- ordning; jfr kungörelsen (19681595) angående anmälan om yrkesskada.
2.5
Paragrafen har utformats efter mönster av 1 5 andra stycket nyssnämnda kungörelse (1968z595). Föreskrifterna som är utformade som bestämmelser om var anmälan om arbetsskada skall göras fungerar som forumregler.
Det bör åligga försäkringskassa att även utan anmälan utreda huruvida försäkrad eller försäkrads efterlevande har rätt till ersättning på grund av arbetsskada, om det av uppgifter som kassan har tillgängliga framgår att sådan ersättning kan komma i fråga.
3—4 5.5 Föreskrifterna har hämtats från 20 kap. 8 resp. 95 AFL.
85
Kommittén vill understryka vikten av att arbetsskadeärenden handläggs så snabbt som kan ske. Utdragen behandling av ersättningsärenden kan som tidigare framhållits leda till s. k. ersättningsneuroser. 1 de fall där slutligt beslut inte kan fattas på föreliggande material bör, om sannolika skäl för rätt till ersättning föreligger. interimistisk ersättning kunna utgå utan åter- betalningsskyldighet för den försäkrade.
Hur pensionsdelegation skall vara sammansatt regleras i 18 kap. 205 AFL. I samma kapitel ges också föreskrifter om beslutförhet, handläggningsord- ning m. m.
105
Bestämmelser om utbetalning av ersättning finns f. n. i 365 YFL. Någon motsvarighet till dessa har inte tagits in i den nya lagen. Det får i stället ankomma på regeringen att meddela dylika föreskrifter.
12.5
[ avvaktan på resultatet av utredningen rörande besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. får nuvarande besvärsordning tills vidare tillämpas.
Övergångsbestämmelserna
I överensstämmelse med gängse lagstiftningsprinciper på socialförsäkrings- området föreslås att den nya lagstiftningen inte skall tillämpas på skadefall som inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Om skadan orsakats av annan skadlig inverkan än olycksfall och den försäkrade inte varit utsatt för sådan inverkan efter ikraftträdandet, skall även skada som visar sig först därefter bedömas efter äldre lagstiftning. Kommittén har på den punk- ten utformat övergångsbestämmelserna efter förebild av 605 YFL.
I detta sammanhang vill kommittén erinra om att det nu framlagda lag- förslaget i och för sig aktualiserar förslag till upphävande eller ändring av bestämmelser i åtskilliga författningar. Samma bestämmelser kommer emel- lertid i stor utsträckning att beröras av de förslag som omfattas av kom- mitténs nästa utredningsetapp. Kommittén har därför inte funnit det än- damålsenligt att redan nu lägga fram några författningsförslag. Bland de författningar som berörs av den nya arbetsskadeförsäkringslagen märks bl. a. 4 kap. 55 AFL (samordning med sjukförsäkringen), 11 kap. 2 och 3 55 AFL, där bl. a. egenlivränta enligt den nya lagen skall göras pensionsgrun- dande i viss utsträckning, 17 kap. 25 AFL (samordning med den allmänna pensioneringen). ] 5 lagen (l959r552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.. lagen (l962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension (samordning)samt lagen (1973160) om handläggning av vissa ärenden angående ersättning enligt lagen (l954:243) om yrkesskadeförsäkring m.m.
Enligt det framlagda förslaget till lag om arbetsskadeförsäkring skall alla arbetstagare utan undantag omfattas av lagen. Kommittén är medveten om att slopandet av nuvarande undantag i YFL kan medföra behov av översyn av reglerna om arbetsgivares skyldighet att erlägga arbetsgivarav- gifteri 19 kap. 1 5 AFL och andra författningar. Kommittén har emellertid inte ansett det ligga inom ramen för sitt uppdrag att närmare överväga om och i vilken utsträckning regleringen av dessa avgifter skall vara an- knuten till bestämmelser om arbetsskadeförsäkringens tillämpningsområde.
11.2 Förslaget till förordning om arbetsskada framkallad av smitta
Beträffande denna förordning hänvisas till vad som anförs om smittsamma sjukdomar under 5.444.
Förordningen omfattar alla sjukdomar som upptagits i yrkessjukdoms- kungörelsens (19541644) bestämmelser om genom smitta framkallade sjuk- domar. Därutöver har sjukdomsförteckningen kompletterats med den s. k. sjukhussjukan (resistenta stafylokockinfektioner).
Den skyddade personkretsen har väsentligt utökats genom att var och
en, som i sitt arbete smittas vid behandling, vård eller omhändertagande av smittförande person eller vid omhänderhavande av smittförande djur eller material, får rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Utöver sådan verksamhet som nu är skyddad genom yrkessjukdomskungörelsen åsyftas arbete inom exempelvis tandvården. socialvården och kriminalvår- den. Även andra yrkesgrupper som i sitt arbete kommer i kontakt med människor vid behandling eller omhändertagande av dem, t. ex. frisörer, kosmetologer och poliser, blir omfattade av skyddet. Exempel på yrkes- grupper som kan smittas vid omhänderhavande av smittförande djur eller material är djurskötare, lantarbetare, renhållningsarbetare och anställda vid tvättinrättningar.
En förutsättning för försäkringsskyddet är att kontakten med smittförande person. djur eller material ingår i den försäkrades arbetsuppgifter och är av sådan art att den kan bedömas som behandling. vård, omhändertagande eller omhänderhavande.
Kronologisk förteckning
PWNWWPPN?
18. 19. 20.
21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31.
32.
33.
34.
35.
36.
37.
38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 54.
Demokrati på arbetsplatsen. A. Psalmer och visor. Del 111. U. Psalmer och visor. Del 1:2. U. Psalmer och visor. Del 113. U. Bättre bosättning för flera. S. Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. U. Framtida studerandehälsovärd. U. Utlandssvenskarnas rösträtt. Ju. Individen och skolan. U. Rörlig pensionsålder. S. . Svensk press. Tidningar i samverkan. Fi.
. Totalfinansiering. B. . Vägtrafikolyckor och sjukvårdskostnader. S. . Konstnärerna i samhället. U. Kommunal rösträtt för invandrare. Kn.
Kriminalvårdens nämnder. Ju. Markanvändning och byggande. Remissammanställning ut- given av bostadsdepartementet. B. Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. Kn. Konsumentskvdd på Iäsomrädet. H. (Utkommer hösten 1975) Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. Ju. Pensionsförsäkring. Fi. Lag om allmänna handlingar. Ju. JO—ämbetet. Uppgifter och organisation. R. Tre sociologiska rapporter. Ju. Ä jour. Om journalistutbildning. U. Forskningsräd. U. Politisk propaganda på arbetsplatser. A. Program för ljud och bild i utbildningen. U. Medborgerliga fri- och rättigheter i vissa länder. Ju. Barnens livsmiljö. S. (Utkommer hösten 1975) Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutredningens rap— port 1. S. (Utkommer hösten 1975) Barns hälsa. Barnmiljöutredningens rapport 2. S. (Utkommer hösten 1975) Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöutredningens rap- port 3. S. Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rapport 4. S. (Utkommer hösten 1975) Barnfamiljetnas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5. S. (Utkommer hösten 1975) Barnen och den fysiska miljön. Barnmiljöutredningens rapport 6. 3. Barn och föräldrars arbete. Barnmiljöutredningens rapport 7. S. Barnkultur. Barnmiljöutredningens rapport 8. S. Statsbidrag till kommunerna. Fi. Trafikolyckor och statistik. K. Kommunal demokrati. Kn. Kommunal demokrati. Sammanfattning. Kn. Kvinnor i statlig tjänst. Fi. Etablering av miljöstörande industri. B. Vidareutbildning i internationell marknadsföring. H. Kommunal organisation och information. Kn. Kollektivtrafik i tätort. K. Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. K Massmediegrundlag. Ju. Internationella koncerner i industriländer. I. Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. B. Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. Bilagor. 8. Beskattning av realisationsvinster. Fi. Fåmansbolag. Fi.
55. 56. 57. 58. 59. 60. 61. 62. 63. 64. 65. 66. 67. 68. 69. 70.
71. 72. 73. 74. 75. 76.
77. 78. 79. 80. 81. 82. 83. 84.
Bötesverkställighet. Ju. Trafikbuller. Del II. Flygbuller. K Varuförsörjning i kristid. H. Målet är jämställdhet. Ju. Utbildning för vuxna. U. Energiberedskap för kristid. H. Energiberedskap för kristid. Bilagor. H. Förkortad arbetstid för smäbarnsföräldrar. S. Konsumentkreditlag m.m. Ju. Språkresor. U. Förfogandelagstiftningen. Fö. Trafikpolitik — behov och möjligheter. K. Utbildning i samspel. S. Handikappanpassad kollektivtrafik. K. Samhället och distributionen. H. Samhället och distributionen. Bilagor om företag, anställda och hushåll. H. Landstingens arkiv. Kn. Distansundervisning. U. Frivilligförsvarets förmåner. Fö. Socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster m.m. S. MedborgerIiga fri- och rättigheter. Regeringsformen. Ju. Handikappanpassad kollektivtrafik. Sammandrag ur SOU 1975:68 (svensk. engelsk och tysk version). K. Allmän skatteflyktsklausul. Fi. Svensk press. Pressens funktioner i samhället. Fi. Svensk press. Statlig presspolitik. Fi. Postens roll i tidningsdistributionen. K. Farliga vrak. K. Organisation för skyddat arbete. A. Stälindustrins arbetsmiljö. l. Ersättning vid arbetsskada. $.
Systematisk förteckning
_____________________————————
Riksdagen JO—ämbetet. Uppgifter och organisation. [23]
Justitiedepartementet
Utlandssvenskarnas rösträtt. [8] Kriminalvårdens nämnder. [16] Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. [20] Lag om allmänna handlingar. [22] Tre socrologiska rapporter. [24] 1973 års fri- och rättighetsutredning. 1. Medborgerliga ffl— och rättigheter i Vissa länder. [29] 2. Medborgerliga fri— och rättigheter. Regeringsformen. [75] Massmediegrundlag. [49] Bötesverkställighet. [55] Målet är jämställdhet. [58] Konsumentkreditlag m.m. [63]
Försvarsdepartementet
Förfogandelagstiftningen. [65] Frivrlligförsvarets förmåner [73]
Socialdepartementet
Bättre bosättning för flera. [5] Pensionskommittén. 1. Rörlig pensionsålder. [10] 2. Socialförsäk- ringsavgifter på uppdragsinkomster m.m. [74] Vägtrafikolyckor och sjukvårdskostnader. [13] Barnmiljöutredningen. 1. Barnens livsmiljö. [30[(Utkommer hösten 1975) 2. Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutredningens rapport 1. [31] (Utkommer hösten 1975] 3. Barns hälsa. Barn- miljöutredningens rapport 2. [32] (Utkommer hösten 1975] 4. Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöutredningens rapport 3. [33] 5. Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rap— port 4. [34] (Utkommer hösten 1975) 6. Barnfamiljernas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5. [35] [Utkommer hösten 1975] 7. Barnen och den fysiska miljön. Barnmiljöutredningens rapport 6. [36] 8. Barn och föräldrars arbete. Barnmiljöutredningens rap- port 7. [37] 9. Barnkultur. Barnmiljöutredningens rapport 8. [38] Förkortad arbetstid för smäbarnsföräldrar. [62] Utbildning i samspel. [67] Ersättning vid arbetsskada. [84]
Kommunikationsdepartementet
Trafikolyckor och statistik. [40] Utredningen om kollektivtrafiki tätorter. 1. Kollektivtrafik i tätort. [47] 2. Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. [48] Trafikbuller. Del II. Flygbuller. [56] Trafikpolitik — behov och möjligheter. [66] HAKO-utredningen. 1. Handikappanpassad kollektivtrafik. [68] 2. Handikappanpassad kollektivtrafik Sammandrag ur SOU 1975:68 [svensk, engelsk och tysk version]. [76] Postens roll i tidningsdistributionen. [80] Farliga vrak. [81]
Finansdepartementet
1972 års pressutredning. 1. Svensk press. Tidningar i samverkan. [11] 2. Svensk press. Pressens funktioner i samhället. [78] 3. Svensk press. Statlig presspolitik. [79]
Pensionsförsäkring, [21]
Statsbidrag till kommunerna. [39] Kvinnor i statlig tjänst. [43] Beskattning av realisationsvinster. [53] Fämansbolag. [54] Allmän skatteflyktsklausul. [77]
Utbildningsdepartementet
1969 års psalmkommitté. 1. Psalmer och visor. Del 131. [2] 2. Psalmer och visor. Del 1:2. [3] 3. Psalmer och visor. Del 113. [4] Utredningen om skolan, staten och kommunerna.
1. Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. [6] 2. In— dividen och skolan. [9] Framtida studerandehälsovärd. [7] Konstnärerna [ samhället. [14]
A jour. Om journalistutbildning. [25] Forskningsräd. [26]
Program för ljud och bild i utbildningen. [28] Utbildning för vuxna. [59]
Språkresor. [64] Distansundervisning. [72]
Handelsdepartementet
Konsumentskydd på läsomrädet. [19] (Utkommer hösten 1975) Vidareutbildning i internationell marknadsföring. [45] Varuförsörjning i kristid. [57] Energiberedskapsutredningen. 1. Energiberedskap för kristid. [60] 2. Energiberedskap för kristid. Bilagor. [61] Distributionsutredningen. 1. Samhället och distributionen. [69] 2. Samhället och distributionen. Bilagor om företag, anställda och hushåll. [70]
Arbetsmarknadsdepartementet
Demokrati på arbetsplatsen. [1] Politisk propaganda på arbetsplatser. [27] Organisation för skyddat arbete. [82]
Bostadsdepartementet
Totalfinansiering. [12] Markanvändning och byggande. Remissammanställning utgiven av bostadsdepartementet. [ 17] Etablering av miljöstörande industri. [44]
Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. 1. Bostadsför- Sörjning och bostadsbidrag. [51] 2. Bostadsförsörjning och bo— stadsbidrag. Bilagor. [52]
lndustridepartementet
Internationella koncerner i industriländer. [50] Stälindustrins arbetsmiljö. [83]
Kommundepartementet
Kommunal rösträtt för invandrare. [15] Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. [18] Utredningen om den kommunala demokratin. 1. Kommunal de- mokrati. [41] 2. Kommunal demokrati. Sammanfattning. [42] 3. Kommunal organisation och information. [46] Landstingens arkiv. [71]
_______________.__———————
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen
Kronologisk förteckning
1. Nordisk överenskommelse om förmåner vid sjukdom, havan— deskap och barnsbörd
2. Peruskoulu pohjoismaissa
3. Litteratur om nordiskt samarbete
4. Nordisk kommunal rösträtt och valbarhet
5. Bötesstraffet
6. NordicCooperation for Tourism. Proposals for Action
7. Voksenopplaering i de nordiske land. En konferanserapport
8. Oversikt over forsknings— og utviklingsarbeid som gjelder eng- elskundervisningen i de nordiske land — 1974
9. Fort- och vidareutbildning för teaterarbetare 10. Nordisk samarbeid om billedkunst 11. STINA. Arbetsrapport. allmän del 12. STINA. Arbetsrapport. bilagor 13. Turistkonferens 14. Langtidsbedpmmelse for det allmennkulturelle område 15. Forskole og skole i samvirke 16. Nordisk kontaktmandsseminar i Århus 17. Fotografisk kemi 18. Arbetsmiljöfrågor. Seminarium i Porsgrunn 19. Industriellt samarbete i Norden. Journalistseminarium i Århus
LiberFörlag . ' ISBN 91-38-02481—0