RÅ 2000 not 48

Ansökan om fortsatt giltighet av fideikommisurkunden avseende Erstaviks fideikommiss (avslag)

Not 48. Ansökan av Mamette P. och Eva R.-L., Erik P., Hans L. Marie L. och Wiveka P. om rättsprövning av regeringens beslut om fortsatt giltighet av fideikommissurkund. - Erstaviks fideikommiss instiftades genom ett testamente år 1765 av Herman P. och hans maka Charlotta P. till förmån för deras äldste son och efter honom hans äldste son och så framåt i ätten. Genom samma testamente förordnade makarna även att ett stenhus på Lilla Nygatan i Stockholm, numera benämnt Petersenska huset, och andra stadsfastigheter skulle bli fideikommiss till förmån för deras andre son och efter honom hans äldste son. Senare kom fideikommissen att få samma innehavare. - Senaste fideikommissarien Magnus P. avled den 17 maj 1994. - Enligt en till Nacka tingsrätt ingiven bouppteckning är delägare i fideikommissboet den avlidnes hustru Mamette P., sonen Johan P. och genom arvsavstående hans son Carl P. samt dottern Eva L.-R. och sonen Erik P. - Fideikommissegendomen består enligt bouppteckningen av fastigheter, bankfordringar, aktier, reversfordringar m.m. - Magnus P. förordnade om viss fördelning av fideikommissets egendom i ett testamente den 19 september 1990. Med anledning av bestämmelserna i testamentet har den av Nacka tingsrätt förordnade boutredningsmannen beslutat om delskifte. Skiftet är klandrat och rättegång pågår vid Nacka tingsrätt. - Johan P. ansökte hos regeringen om att fideikommissurkunden avseende Erstavik skulle ha fortsatt giltighet. Som grund för ansökningen åberopade Johan P. 6 § lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss. - Fideikommissnämnden tillstyrkte i ett yttrande den 14 januari 1997 att ansökningen skulle bifallas. Mamette P., Eva L.-R. och Erik P. motsatte sig en förlängning av fideikommissurkundens bestämmelser. - I yttrande till regeringen anförde Fideikommissnämnden bl.a. följande.Lagstiftning m.m. - Enligt huvudregeln i 3 § avvecklingslagen skall fideikommisset avvecklas, när den som var innehavare av fideikommisset vid lagens ikraftträdande avlider. Det finns en möjlighet för regeringen att meddela dispens från denna bestämmelse. I 6 § avvecklingslagen anges att regeringen må förordna att fideikommissurkundens bestämmelser skall äga tillämpning tills vidare eller till dess i beslutet angiven innehavare av fideikommisset avlider om fideikommissegendomen har synnerligt kulturhistoriskt värde eller det eljest finns särskilda skäl därtill. - Vid avvecklingen erhåller efterträdaren alltid hälften av egendomen, 7 § avvecklingslagen. Återstoden av egendomen skall fördelas som om den tillhört den avlidne fideikommissarien. - Efterträdaren har vid avvecklingen rätt att på sin lott erhålla fideikommissets huvudgård med där förvarade samlingar och även annan fast egendom på vilken bedrivs jord- och skogsbruk och som lämpligen bör bevaras odelad, 8 § avvecklingslagen. - Enligt 32 § andra stycket och 33 § avvecklingslagen får efterträdaren under avvecklingen ansöka om att få bilda ett s.k. fideikommissaktiebolag och överföra egendom ur fideikommissboet till bolaget. I prop. nr 5 år 1963 s. 192 till avvecklingslagen anges att, om innehavaren av fideikommisset förordnat i ett testamente att viss egendom skall tillfalla någon som legat, kan sådan egendom inte överlåtas till ett aktiebolag med stöd av denna lag. - Fideikommissbouppteckningen avseende Erstaviks fideikommiss är inlämnad till Nacka tingsrätt, men ännu inte registrerad. Enligt bouppteckningen har Johan P. avstått efterträdarandelen till sin son Carl P. under förutsättning att fideikommisset avvecklas. Av fideikommissbouppteckningen framgår att förutom den fasta egendomen i Nacka och Tyresö kommuner finns bl.a. stadsfastigheten Aurora 1 (i ärendet benämnd Petersenska huset) och aktier om drygt 6 milj. kr. Till fideikommisset torde även höra en samling av lösöre som inte finns upptagen i bouppteckningen. - Erstavik och Petersenska huset var från början två fideikommiss. I ärendet har framkommit att dessa två fideikommiss redan efter första successionen kom i samma innehavares hand och har därefter behandlats som ett fideikommiss. Enligt nämndens mening är detta en rimlig tolkning av fideikommissurkundens bestämmelser. - Den tidigare innehavaren av fideikommisset, Magnus P., har upprättat ett testamente. Boutredningsmannen har beslutat om delskifte den 17 juli 1995. Enligt delskiftet har vissa fastigheter som boutredningsmannen bedömde utgör legat enligt testamentet tillskiftats Eva L.-R., Hans och Marie L. och Erik P. Petersenska huset har bl.a. skiftats med hälften var till Eva L.-R. och Erik P. Vid förrättningen anförde Johan P. att Magnus P. i testamentet endast framfört önskemål om lottläggning och att ett skifte kunde medföra att en framtida bolagsbildning inte kunde omfatta alla fastigheter om dessa utgöra legat enligt testamentet. Delskiftet har klandrats av Johan och Carl P. vid Nacka tingsrätt. - I en skrivelse den 14 november 1996 till nämnden har Mammette P., Erik P., Eva L.-R. och Hans L. begärt att nämnden skall godkänna delskiftet under förutsättning att det efter den domstolsprövning som pågår vinner laga kraft. I ett beslut den 4 december 1996 avslog nämnden denna ansökan med bl.a. följande motivering. De frågor som anges i 18 § avvecklingslagen är inte utredda. Fideikommissbouppteckningen är inte registrerad. Det finns en ansökan enligt 6 § avvecklingslagen om fortsatt tillämpning av fideikommissurkundens bestämmelser avseende Erstaviks fideikommiss. - Förarbeten avseende 6 § avvecklingslagen - I prop. s. 131 till avvecklingslagen sägs att 6 § endast får användas i undantagsfall. Den skall användas ytterst sparsamt. I riksdagsbehandlingen av lagen (BevU LU 1963:2 s. 148 f. och 152 ff.) anges att undantagsregeln bör stå till buds för det fall att allmänna ekonomiska, sociala och kulturella intressen inte på annat satt kan beaktas, då avvecklingen aktualiseras. Vidare sägs, att det inte kan uteslutas att i några fall utöver vad departementschefen har förutsatt "ett behov kan uppkomma av att låta avvecklingen av fideikommisset anstå i avbidan på gynnsammare förutsättningar". Därför ansåg utskottet, att ett vidgat utrymme för undantag kunde bli erforderligt. Härför talade att avvecklingen skulle komma att sträcka sig under en lång tidsrymd. Utskottet menade att nu berörda fall, om de representerade synnerligen betydande allmänna intressen av ekonomisk, social eller kulturell art, bör kunna falla inom lagens tillämpningsområde och vara förenligt med lydelsen av 6 §. - Dispens har hittills endast givits vid tre tillfällen nämligen beträffande det s.k. Gallierafideikommisset (år 1964), Boo fideikommiss (år 1969) och Fullerö fideikommiss (år 1995). Det kan tilläggas, att regeringen inte i något fall har avslagit en begäran om fortsatt tillämpning. - Nämndens skäl-Egendomens kulturvärden m.m. - Nämnden finner, vilket också utredningen i ärendet visar klart, att Erstaviks herrgårdsanläggning med omgivningar, bl.a. kapellet har synnerligen stora kulturhistoriska värden av riksintresse. Detta konstateras även i kulturarvsutredningens delbetänkande Kulturegendomar och kulturföremål (SOU 1995:128) s. 209 och i bilaga 2 s. 1, där det anges att ett långsiktigt bevarande av fideikommisset är av nationellt intresse. Av utredningen framgår, att det finns önskemål från de kulturvårdande myndigheterna att säkerhetsställa det långsiktiga skyddet avseende kulturvärden på Erstaviks herrgård med omgivningar genom byggnadsminnesförklaring enligt kulturminneslagen (1988:950). - Vidare finns på fideikommisset mark, som är av riksintresse för friluftslivet och naturvården med bl.a. naturreservatet Strålsjön-Erstavik. Området utnyttjas i stor omfattning av invånarna i Storstockholms-området. Lantbruksegendomen har också betydelse som en grön kil i regionen och har uppmärksammats i både regional och kommunal planering. Området har således en stor social betydelse för invånarna i regionen. Det är även unikt internationellt sett att så stora gröna och obebyggda områden finns så omedelbart nära en storstad. Av utredningen i ärendet framgår också, att det finns önskemål om att skydda en övervägande del av lantbruksegendomen med stöd av naturvårdslagen (1964:822) i första hand som naturvårdsområde. - Intressenterna är oense - Utgångspunkten i avvecklingslagen är att avveckling skall äga rum, när innehavaren av fideikommisset avlider. När avvecklingslagen kom till, var lagstiftaren medveten om att reglerna skulle kunna innebära negativa konsekvenser för sammanhållningen av fideikommissen. Riksdagen tog ändå beslutet om avveckling eftersom man bl.a. ansåg att institutet var oförenligt med den moderna rättsuppfattningen, fideikommissinstitutet innebar orättvisa mot fideikommissariens syskon. Först när de negativa konsekvenserna är betydande kan enligt lagen medges undantag från huvudregeln. - Nämnden har påpekat de negativa konsekvenserna som avvecklingslagen har fört med sig till regeringen i en skrivelse den 3 mars 1994. Regeringen tillsatte en särskild utredare, som fick i uppdrag bl.a. att se över dessa frågor (Kulturarvsutredningen). I ett delbetänkaride (SOU 1995:128) Kulturegendomar och kulturföremål föreslår utredningen ändringar i avvecklingslagen, som skulle möjliggöra undantag från avvecklingstvånget för särskilt värdefulla fideikommiss. Dessa föreslås icke få avvecklas förrän deras långsiktiga bevarande i sammanhållen form tryggas på annat sätt. Någon lagstiftning med anledning av förslaget har ännu inte tillkommit. - I prop. s. 124 ff. och 130 f. till avvecklingslagen anvisas i första hand som åtgärd för att skydda de ekonomiska, sociala och kulturella intressen som skulle kunna bli lidande av en olämplig splittring, att fideikommissaktiebolag bildas. Om intressenterna inte begagnar sig av bestämmelsen om aktiebolagsbildning, kan det bli fråga om inlösen enligt 16 och 17 §§ avvecklingslagen. Regeln i 6 § avvecklingslagen (prop. s. 130-132 och 174-176) skall endast tillämpas, om övriga bestämmelser inte ger tillräckligt skydd och de allmänna intressena bäst tillgodoses om fideikommisset består. Ett skäl till att regeln tillkom var, att den skulle underlätta från allmän synpunkt önskvärda uppgörelser mellan parterna. - Syskonen P. har hittills inte kunnat komma överens om en lösning, som innebär att egendomen kan hållas samman. Nämnden bedömer inte det heller som troligt, att intressenterna i framtiden skulle kunna komma överens om en samlad förvaltning av egendomen. Som nämnts har boutredningsmannen gjort ett delskifte, som klandrats av Johan och Carl P. Delskiftet får inte verkställas utan nämndens medgivande enligt 29 § avvecklingslagen. - Carl P. kan enligt 32 § andra stycket och 33 § avvecklingslagen begära att få överföra egendom till ett fideikomissaktiebolag. Han kan till bolaget överlämna sådan egendom, som inte berörs av delskiftet. Som tidigare nämnts är delskiftet klandrat. Om domstolen genom lagakraftvunnen dom kommer fram till att Magnus P:s förordnande i testamentet endast innebär en skiftesanvisning, kan Carl P. även begära att all den fasta egendomen skall överlåtas till bolaget. Under sådana förhållanden kan övriga delägare i fideikommissboet som sin lott få nöja sig med aktier i bolaget. - Om domstolen däremot kommer fram till att förordnandena utgör legat, kan Carl P. inte ansöka om att den fasta egendomen i den del den tillskiftats någon genom delskiftet skall överföras till bolaget. Domstolen kan dock finna att vissa fastigheter, som Magnus P. förordnat om, är sådan egendom, som efterträdaren enligt 8 § avvecklingslagen har rätt att få skiftat på sin lott. Petersenska huset torde inte utgöra sådan egendom som efterträdaren har rätt enligt 8 § avvecklingslagen att få skiftat på sin lott. Detsamma torde åtminstone gälla de fritidsfastigheter och permanentbostäder som ingår i delskiftet. - Även om delskiftet vinner laga kraft, kan enligt avvecklingslagen Carl P. ansöka om att till ett fideikommissaktiebolag överlämna den egendom som omfattas av herrgårdsanläggningen med omgivningar, naturreservatet samt det område som kan bli föremål för naturvårdsområde. - Ett lagakraftvunnet skifte kan dock innebära att en hage om cirka 40 ha, som finns med i diskussionerna om naturvårdsområde, skiftas på Erik P. - Konsekvenser vid tillämpningen av 6 § avvecklingslagen - Om regeringen medger, att fideikommissurkundens bestämmelser skall få fortsatt tillämpning, innebär det att Johan P:s syskon och syskonbarn inte erhåller någon egendom från fideikommissegendomen. Inte heller Carl P. erhåller någon egendom för närvarande eftersom arvsavståndet undertecknats under förutsättning av att fideikommisset skall avvecklas. Carl P. har biträtt ansökan. - I förarbetena till avvecklingslagen har påtalats att konsekvensen av att 6 § avvecklingslagen tillämpas kan jämföras med klander av ett testamente som blivit ståndande och hela egendomen tillfaller testamentstagare med förbigående av samtliga arvingar. Enligt förarbetena får således en fideikommissarie som förordnar om egendomen i testamente eller annorledes räkna med att förordnandet kanske inte kan uppfyllas utan att 6 § avvecklingslagen kan tillämpas. - Övrigt - Erik P. har anfört att ansökan om fideikommissets bestånd dröjt alltför länge för att kunna medges. Han menar vidare, att en sådan ansökan måste göras innan ett skifte verkställs och eftersom boutredningsmannen medgett skifte, har Johan P. förverkat sin rätt att ansöka. - Nämnden delar inte denna uppfattning. Nämnden kan enligt 18 § avvecklingslagen utan ansökan ta upp och utreda frågan om ett fideikommissförordnande skall äga fortsatt tillämpning. Frågan kan komma upp, när fideikommissboet begär att få skifta egendomen. Enligt 29 § avvecklingslagen får inte skifte ske förrän nämnden lämnat sitt tillstånd eller meddelat bevis att vidare åtgärd för avvecklingen inte påkallas. Av prop. s. 191 till avvecklingslagen framgår, att denna bestämmelse har kommit till för att nämnden skall kunna ta slutlig ståndpunkt till de åtgärder som kan komma i fråga vid avvecklingen. Även om ett delskifte vinner laga kraft, får det inte tillämpas, om inte nämnden medger skifte. Så länge nämnden inte medgett skifte, kan således en ansökan som den nu ifrågavarande prövas. - Nämnden kan således inte heller medge skifte, förrän nämnden utrett de frågor som anges i 18 § avvecklingslagen. Oftast börjar denna utredning inte förrän bouppteckningen är registrerad. Det är först då som egendomens omfattning kan bestämmas. Eftersom fideikommissen ofta har omfattande egendom, tar boutredningen ofta lång tid. Detta var också skälet till, att nämnden som tidigare nämnts avslog en begäran från Mammette P., Eva L-R., Hans L. och Erik P. om tillstånd att få skifta. Nämndens bedömning - Nämnden anser, att Erstaviks gods med omgivningar har ett synnerligt kulturhistoriskt värde av riksintresse, vilket även klart framgår av utredningen i ärendet. Vidare finns på området mark, som är av riksintresse för kulturminnesvården, friluftslivet och naturvården med bl.a. naturreservatet Erstavik och Strålsjön. Att det finns ett så stort grönområde gränsande till en storstad har ett stort socialt värde av riksintresse. Förhållandet med en sådan herrgårdsanläggning och de stora grönområdena så nära en storstad som Stockholm är unikt även internationellt sett. Detta får anses utgöra ett särskilt skäl mot avveckling innan ett framtida samlat bevarande är säkrat. - Utskottets uttalande vid riksdagsbehandlingen (Bev.U LU 1963:2 s. 152 f.) ger regeringen möjlighet att meddela dispens från avvecklingstvånget, när det inte finns förutsättningar för en uppgörelse mellan intressenterna som långsiktigt garanterar en samlad framtida förvaltning av egendom som representerar synnerligen betydande allmänna intressen av ekonomisk, social och kulturell art. - Om egendomen inte hålls samlad kommer nämligen bevarandet av den enhetliga miljön successivt att brytas ned genom att den får fler ägare och det ekonomiska underlaget minskar. Nämnden anser därför, att hela egendomen behöver hållas samman för att långsiktigt bevara de kulturhistoriska värdena och för att de allmänna intressena av naturvård, kulturminnesvård och friluftsliv på området skall kunna tillgodoses. För att säkra ekonomisk bärkraft bör Erstavik alltjämt vara förenat med Petersenska huset. - Avvecklingen av fideikommisset bör ske på sätt avvecklingslagen i första hand anvisar nämligen genom bildande av ett fideikommissaktiebolag. Denna lösning synes dessvärre inte för närvarande vara praktiskt genomförbar på grund av stridigheter inom familjen. Avvecklingslagen förordar då, att staten skall lösa egendomen. Inlösen torde emellertid inte vara ett realistiskt alternativ. För att undvika en olycklig splittring och att trygga bevarandet av fideikommissegendomens kulturhistoriska värde återstår då en tillämpning av 6 § avvecklingslagen. Fideikommissnämnden tillstyrker därför, att regeringen med bifall till ansökningen förordnar om fortsatt tillämpning av fideikommissurkundens bestämmelser. - Nämndens ordförande och en ledamot anförde med instämmande av nämndens sekreterare följande. Vi kan instämma i vad nämnden anfört t.o.m. första stycket, näst sista meningen under rubriken nämndens bedömning på s. 6 som slutar med orden "Så nära en storstad som Stockholm är unikt även internationellt sett". - I prop. nr 5 år 1963 till lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss (avvecklingslagen) sägs att möjligheten att meddela dispens från avvecklingen skall användas ytterst sparsamt och då övriga bestämmelser i avvecklingslagen inte ger tillräckligt skydd. - Petersenska huset är byggnadsminnesförklarat, varför byggnadens kulturvärden redan nu är långsiktigt skyddade oavsett vem som äger huset. - Beträffande de fritidshus och permanentbostäder som Magnus P. förordnat om i sitt testamente utgör de sådan egendom som fideikommissarien enligt praxis (jfr Förvaltningsrättslig tidskrift nr 7 1985 s. 100 ff. Grönhagen: Fideikommissnämndens praxis i permutationsärenden) ofta får tillstånd att sälja enligt bestämmelserna i permutationslagen (1972:205). I ärendet framgår också att Kungl. Maj:t har gett tillstånd till försäljning av den fastighet, som i ärendet benämns Kvarnen. Försäljningen fullföljdes emellertid aldrig. - Allmänna intressen av skydd för kulturhistoriska värden, kulturminnesvård, naturvården och möjligheter till friluftsliv bör enligt vår uppfattning kunna beaktas med hjälp av avvecklingslagen och annan lagstiftning. En avveckling av fideikommisset bör inte innebära, att det uppkommer några större olägenheter för myndigheter och kommuner, när det gäller att säkerhetsställa bevarandet av allmänna intressen. Att intressenterna är oense bör inte kunna påverka detta. - Däremot ger reglerna i 6 § i lagen i princip inte möjlighet till permanenta undantag från lagens regler. Den ger endast möjlighet till ett uppskjutande av avvecklingen till ett gynnsammare tillfälle. Utredningen i ärendet talar inte för att ett uppskjutande skulle göra det möjligt att avveckla fideikommisset under mer gynnsamma förhållanden. Reglerna i avvecklingslagen om att bilda fideikommissaktiebolag ger efterträdaren möjlighet att långsiktigt skydda den egendom som berörs av de allmänna intressena. - Vi finner att den ekonomiska utredning, som Johan P. lämnat i ärendet, inte visar att intäkterna av Petersenska huset behövs för att skydda att övrig egendom hålls samman. Den kvarvarande egendomen bör kunna vara tillräckligt bärkraftig. - I och för sig delar vi majoritetens farhågor, att en avveckling på längre sikt kan medföra vissa negativa konsekvenser för Erstaviks fideikommiss, men gällande lagstiftning är restriktiv. När avvecklingslagen antogs av riksdagen var lagstiftaren, som tidigare nämnts, medveten om att lagen kunde ha negativa konsekvenser för sammanhållningen av fideikommissen. De förslag till ändringar, som Kulturarvsutredningen framfört i sitt delbetänkande, har ännu inte medfört någon ändring av lagen. - Inte heller den praxis som finns avseende tillämpningen av 6 § avvecklingslagen kan ge stöd åt en liberal tillämpning av 1agen. Omständigheterna i de fideikommiss, där regeringen medgett en förlängning, har varit mer unika än beträffande ifrågavarande fideikommiss. - Vi avstyrker därför bifall till ansökan. - Regeringen (Kulturdepartementet, 1998-04-23): Erstaviks fideikommiss utgör en av vårt lands mer betydelsefulla kulturmiljöer. Till fideikommissets stora kulturvärden hör den på 1760-talet uppförda herrgårdsanläggningen ritad av Jean Eric Rehn och det omgivande kulturlandskapet runt herrgårdsanläggningen, som är av riksintresse med hänsyn till bl.a. naturvård och friluftsliv. Vidare ingår det kulturhistoriskt värdefulla s.k. Petersenska huset i fideikommisset. Att beakta är även att det ur ett internationellt perspektiv är unikt, att en sådan herrgårdsanläggning med omfattande grönområden ligger så nära en storstad som Stockholm. - Vid prövning av en ansökning om förlängning av en fideikommissurkunds giltighet kan - i tveksamma fall - viss hänsyn tas till intressenternas inställning till frågan om fideikommissets fortbestånd (Bev. U LU 1963:2 s. 152 f.). Vad som är känt om de skilda synsätt mellan intressenterna som kommit till uttryck rörande skifte och fortsatt förvaltning innebär att det för närvarande inte går att åstadkomma en uppgörelse om en samlad framtida förvaltning av fideikommissets kulturvärden. Eftersom det finns ett nationellt kultur- och naturvårdsintresse för att hålla fideikommissegendomen samlad bör förordnande meddelas om fortsatt giltighet avseende fideikommissurkunden för Erstaviks fideikommiss. Förordnandet bör gälla så länge Johan P. lever. Vid hans död får frågan om fideikommissets bestånd prövas på nytt (jfr prop. 19635 s. 176). - Sökanden begärde rättsprövning och yrkade att regeringens beslut skulle upphävas. De yrkade även att Regeringsrätten skulle hålla syn. Till stöd för sin talan anförde de i huvudsak följande. Beslutet strider mot en korrekt tillämpning av avvecklingslagen samt mot den s.k. proportionalitetsprincipen. Därutöver görs gällande att den tillämpade lagen - i aktuell del - uppenbart strider mot 2 kap. 18 § regeringsformen samt står i strid med artikel 1 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). I vart fall står lagtillämpningen i förevarande fall i strid med nämnda bestämmelser varför beslutet på den grunden skall upphävas. – I och med Magnus P:s frånfälle den 17 maj 1994 upphörde fideikommisset enligt 3 § avvecklingslagen. Härefter agerade fideikommissbodelägarna helt i enlighet med avvecklingslagens bestämmelser. Boutredningsman förordnades, bouppteckning förrättades och överläggningar om skifte hölls. Delskifte företogs. Frågan om bildande av ett s.k. fideikommissaktiebolag har varit uppe till diskussion, men då denna rätt exklusivt tillkommer efterträdaren och denne tidigare varit negativ till bildandet av ett sådant, förutsatte sökandena att avveckling skulle ske på sedvanligt sätt enligt de i avvecklingslagen angivna principerna. Att först 1,5 år efter det att fideikommisset upphört att existera inge en ansökan till regeringen och få denna positivt behandlad torde knappast stå i överensstämmelse med de intentioner som ligger till grund för 6 § avvecklingslagen och det är sålunda först ca 4 år efter fideikommissariens frånfälle som regeringen fattar sitt beslut. Av förarbetena framgår att man förutsatte att ett eventuellt dispensbeslut skulle meddelas skyndsamt (prop. 1963:5 s. 175). - Parterna har tidigare varit överens om att avveckling skulle ske. Magnus P:s testamente bygger också på denna förutsättning. Hade så inte varit fallet hade hans privata egendom fått en annan fördelning. Europakonventionens första tilläggsprotokoll omfattar också skyddet för berättigade förväntningar. Varken sökandena eller testator har kunnat förutse att fideikommisset skulle kunna komma att förlängas. - En förutsättning för att en avveckling inte skall ske enligt huvudregeln är att en gynnsammare avveckling skall kunna ske i framtiden. Regeringen har i sitt beslut inte behandlat den frågan eller ens påstått att en gynnsammare avveckling skall kunna ske vid ett senare skifte. Redan på denna grund står regeringens beslut i strid mot avvecklingsreglerna. Fideikommissnämndens minoritet har i detta avseende tolkat avvecklingslagen korrekt. – Om det allmänna önskar skydda Erstavik bör i första hand andra åtgärder än en förlängning av fideikommissurkunden vidtas. F.d. justitierådet Olle Höglund har i en promemoria visat att de allmänna intressena väl skulle kunna tillgodoses med tillämpning av annan lagstiftning. Det Petersenska huset är byggnadsminnesförklarat och byggnadens kulturhistoriska värden är därför redan nu långsiktigt skyddade oavsett vem som äger huset. Avvecklingslagen ger inte utrymme för att genom en förlängning skydda ett kulturhistoriskt ändamål som redan erhållit ett skydd som är tillfyllest. Lagens 6 § är inte tillämplig på överväganden som rör natur- och friluftsliv. – Mot bakgrund av att ingen ersättning utgår till sökandena för den förlust de lider genom beslutet om fortsatt tillämpning av fideikommissurkundens bestämmelser råder det inte en rimlig balans mellan de enskildas intressen och det allmännas. Sökandena förlorar för all framtid egendom värd miljontals kronor utan att få någon som helst ersättning från det allmänna, i vars intresse förordnandet sker. Regeringens beslut strider därför mot proportionalitetsprincipen. Av 2 kap. 18 § regeringsformen följer att den som avstår från något har rätt till ersättning. Avvecklingslagen tillerkänner dock inte den enskilde någon rätt till ersättning vid tillämpning av 6 §. - Mot bakgrund av proportionalitetsprincipen borde regeringen ha prövat om inte ett delvis bestående fideikommiss vore en skälig lösning. Regeringen har inte heller prövat om inte bildandet av ett fideikommissaktiebolag skulle utgöra ett tillräckligt skydd för att sammanhålla den egendom som det kan vara av kulturhistoriskt intresse att hålla samman. Sökandena hävdar i första hand sin rätt till de legat de tillerkänts genom Magnus P:s testamente. De är emellertid beredda att i sista hand låta denna egendom ingå i en bolagsbildning om Regeringsrätten skulle bedöma att ett fideikommissaktiebolag utan denna inte skulle utgöra en bärkraftig enhet. I första hand bör därvid Petersenska huset komma i fråga och i sista hand den egendom som enligt testamentet skulle tillfalla sökandena. - Johan och Carl P. bestrider att regeringens beslut skall upphävas. De anför sammanfattningsvis följande. Avvecklingslagen innebär att sökandena inte erhåller någon äganderätt eller annan rätt till fideikommissegendomen förrän det är klarlagt att avveckling skall ske och förlängning ej äga rum, vilket sker genom att fideikommissnämnden ger tillstånd till skifte. Reglerna i regeringsformen och Europakonventionen samt proportionalitetsprincipen kan därför inte utgöra grund för att regeringens beslut skall upphävas. Sökandena hävdar att ansöknings- och beslutsförfarandet av tidsskäl skulle stå i strid med avvecklingslagen. Sökandena har givit intryck att ansökan om förlängning från efterträdarens sida skulle ha skett anmärkningsvärt sent, t.o.m. efter det att skifte skett. Detta är felaktigt. Eftersom ansökan om förlängning ingivits den 2 november 1995, dvs. mer än ett och ett halvt år innan bouppteckningen registrerats, och bouppteckningens registrering normalt utgör utgångspunkt för fideikommissnämndens överväganden avseende avvecklingen, har i förevarande fall ansökan skett med den skyndsamhet som i detta konkreta fall varit påkallad. Tidsåtgången i ärendet synes inte vara onormal. Boutredning i samband med avveckling av fideikommiss är tidskrävande. Det illustreras av att ansökan i närmast föregående fall av beviljad ansökan om förlängning av fideikommiss skedde fyra år efter innehavarens död jämfört med ett och ett halvt år i detta fall. När det gäller sökandenas åsikt att regeringens beslut strider mot proportionalitetsprincipen bestrides sökandenas uppgift att situationen i ett icke avvecklat fideikommiss skulle vara sådan att arvingarna har erhållit en existerande fordran på fideikommisset. Deras rätt är villkorad av att fideikommisset faktiskt avvecklas och att förlängning ej skall äga rum och i förevarande fall har sökandena, då beslutet om förlängning ägde rum, ej erhållit någon egendom som fråntages dem eller avseende vilken deras rätt att använda egendomen inskränkes. Sökandena erhåller inte någon äganderätt förrän det har visat sig att avveckling skall ske. Sökandena har därför inte berövats eller tvingats avstå från dem tillhörig egendom. Det är därför inte fråga om något sådant egendomsberövande som faller under bestämmelserna i vare sig regeringsformen eller Europakonventionen. - Det vore orimligt att kräva att fideikommisset först skall berövas den egendom sökandena gör anspråk på och sedan förutsätta att Johan P. för att uppfylla ett allmänt intresse frivilligt skulle avstå honom tillkommande egendom till ett fideikommissaktiebolag. Ekonomin i ett sådant rest-Erstavik skulle också bli ansträngd. Avvecklingslagen ger inte regeringen någon möjlighet att besluta om en partiell förlängning av fideikommisset på det sätt sökandena föreslagit. - Regeringsrätten höll muntlig förhandling i målet den 25 augusti 1999. - Regeringsrätten (2000-03-17, Werner, Lindstam, Rundqvist, Hulgaard, Schäder): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut följer att Regeringsrätten på ansökan av en enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen skall pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angett eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Om Regeringsrätten finner att så är fallet och det inte är uppenbart att felet saknat betydelse för avgörandet, skall Regeringsrätten upphäva beslutet. I annat fall skall det stå fast. - Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågan om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är så utformade att regeringen har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande, omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 2325 och 234). - Regeringsrätten konstaterar inledningsvis att de frågor som väcks i målet är av rent rättslig karaktär och att en syn därför inte skulle vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Yrkandet om syn skall därför avslås. - Sökandena gör gällande att de genom regeringens beslut på ett icke förutsebart sätt fråntagits rätten till den egendom Magnus P. i sitt testamente förordnat att hans efterlevande skulle erhålla efter honom. En huvudfråga i målet är om sökandena redan i och med Magnus P:s bortgång erhållit någon rätt till denna egendom eller om en eventuell sådan rätt varit beroende av att det klarlagts att fideikommisset inte skulle komma att bestå. - Syftet med avvecklingslagen är att återföra fideikommissegendom till vanlig succession och i 3-6 §§ regleras tiden för upphörandet. Enligt 3 § upphör ett fideikommiss när innehavaren avlider, om inte annat föreskrivs i lagen. Möjligheten för regeringen att enligt 6 § förordna att fideikommisset skall bestå utgör ett undantag från huvudregeln. - I förarbetena till avvecklingslagen (prop. 1963:5 s. 175 f.) uppmärksammades att det under tiden efter dödsfallet fram till ett eventuellt förordnande om fideikommissets bestånd i något fall kunde komma att råda ovisshet om fideikommisset skulle komma att avvecklas eller ej. Departementschefen ansåg emellertid inte att de få fall då ett förordnande om fideikommissets bestånd kunde komma i fråga motiverade ett avsteg från den i övrigt ändamålsenliga anknytningen av avvecklingen till innehavarens död. Om dispens meddelas, borde situationen enligt honom bedömas i huvudsak som om ett klandrat testamente blivit ståndande och hela egendomen tillfaller testamentstagaren med förbigående av samtliga arvingar. - Delägare i ett dödsbo är enligt 18 kap. 1 § ärvdabalken efterlevande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare. Om det föreligger ett testamente vars giltighet ifrågasätts är det, till dess tvisten avgjorts, oklart vem som är delägare. Avgörandet kan innebära att de legala arvingarna inte längre har någon rätt i dödsboet och alltså inte längre är dödsbodelägare. Motsvarande gäller i testamentet upptagna universella testamentstagare. Arvingarna och de universella testamentstagarna har i ett sådant fall i och med dödsfallet förvärvat endast en rättighet som är villkorad av testamentets giltighet. Avgörandet innebär därför inte att de förlorar någon egendom som de redan förvärvat. Motsvarande gäller en legatarie som dock inte i något fall är delägare i dödsboet i den egenskapen. - På motsvarande sätt får arvingar och testamentstagare, bortsett från efterträdaren, i fråga om ett fideikommissbo vid en innehavares död anses förvärva endast en rätt som är villkorad av att förlängning inte sker. Bestämmelsen om fideikommissets upphörande i 3 § avvecklingslagen, som uttryckligen anger att annat kan följa av andra bestämmelser i lagen, har därför inte medfört att sökandena förvärvat någon egendomsrätt som kränkts genom regeringens beslut. - Regeringsrätten finner mot bakgrund av det nu anförda att regeringens beslut enligt avvecklingslagen inte strider mot regeringsformens eller Europakonventionens regler om egendomsskydd. Inte heller strider regeringens beslut mot den proportionalitetsprincip som ingår i detta skydd. - Sökandena gör vidare gällande att regeringens beslut strider mot avvecklingslagen genom att det fattats för sent efter fideikommissariens frånfälle, inte bygger på förutsättningen att en gynnsammare avveckling skulle kunna ske i framtiden och tillkommit för att tillgodose skyddsintressen som lika väl eller bättre kan tillgodoses på annat sätt. De menar att skyddsintressena skulle kunna tillgodoses genom en bolagsbildning eller en delvis förlängning av fideikommisset bestående av den egendom som de inte tillagts som legat. - Avvecklingslagen innehåller emellertid inte någon reglering av inom vilken tid ett beslut om förlängning måste fattas. Lagen ger inte heller regeringen någon möjlighet att besluta om en bolagsbildning eller om en partiell förlängning av ett fideikommiss. Inte heller anger lagen några andra förutsättningar för när ett förlängningsbeslut får meddelas än att det får ske när fideikommissegendomen har synnerligt kulturhistoriskt värde eller det finns andra särskilda skäl. Avvecklingslagen ger således regeringen en betydande handlingsfrihet vid beslutsfattandet. Regeringsrätten finner inte att regeringens beslut innebär att detta handlingsutrymme överskridits. - Sammanfattningsvis finner således Regeringsrätten att regeringens beslut inte strider mot någon rättsregel i de hänseenden som sökandena särskilt angett. Det framgår inte heller klart av omständigheterna i ärendet att beslutet i något annat hänseende strider mot någon rättsregel. På grund härav skall regeringens beslut stå fast. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår yrkandet om syn. - Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 2000-03-01, Olsson)

*REGI

*INST