SOU 1995:128

Kulturegendomar och kulturföremål : [del]betänkande

Till statsrådet och chefen för kulturdepartementet

Regeringen bemyndigade genom beslut den 16 juni 1994 chefen för kultur- departementet att tillkalla en särskild utredare för att utreda vissa frågor om kulturrninnesskydd m.m. Med stöd av detta bemyndigande utsågs den 15 au- gusti 1994 landshövdingen Lars Eric Ericsson att vara utredare. Samtidigt beslutades om direktiv för uppdraget (Dir. 1994157), som fogas till detta be- tänkande som bilaga 1.

Såsom sakkunniga förordnades från den 1 november 1994 departements- sekreteraren Maria Malmlöf, hovrättsassessorn Knut Weibull och över- antikvarien Keith Wijkander.

Som experter i den nu aktuella delen av utredningsarbetet förordnades från den 12 september 1994 avdelningsdirektören Eva Birath, kammarrättsasses- som Per Kjellsson, avdelningsdirektören Roland Torelli, från den 15 novem— ber 1994 chefsintendenten Görel Cavalli-Björkman, intendenten Per Falck, förste bibliotekarien Lars Olsson och arkivrådet Lars-Olof Welander, samt från den 27 februari 1995 kammarrättsassessom Lars Bergendal. Bergendal och Birath har främst medverkat i utformningen av avsnitt 5 i föreliggande del av betänkandet; de övriga experterna i avsnitt 6.

Till sekreterare förordnades från 1 september 1994 verksjuristen Thomas Adlercreutz och från 1 november 1994 länsantikvarien Erik Nordin. Monica Berglund har varit utredningens assistent.

Till utredningen har inom de nu aktuella områdena överlämnats en skrivel- se från Fideikommissnämnden den 16 mars 1994 om erfarenheter av lagen (1963:583) om aweckling av fideikommiss.

Utredningen har antagit namnet Kulturarvsutredningen. I det delbetänkan- de som nu överlämnas behandlas frågor om kulturegendomar och export- regler för kulturföremål.

Stockholm i december 1995

Lars Eric Ericsson

Thomas Adlercreutz

Erik Nordin

GMWWÅS HQV rad

MHSH-näää emil! : hw1.*rwhnåft

nämn—1 me rho ' namram .-

Sammanfattning

1. Inledning

Här presenteras utredningens uppdrag, dess genomförande och några ut- gångspunkter för arbetet.

2. Gällande rätt

I detta avsnitt beskrivs gällande regler av betydelse för förvaltning och dis- position av kulturegendomar och kulturföremål. Den nya stiftelselagen refere- ras bl.a. med avseende på hur reglerna kommer att gälla för redan bildade stiftelser. Vidare beskrivs regler för fideikommissen, särskilt det förfarande som skall tillämpas vid deras avveckling. En redogörelse lämnas för reglerna i kulturminneslagen (KML) om kulturföremål med särskild inriktning på ut- förselbestämmelsema. I anslutning därtill beskrivs också EG:s regler om ex— port resp. återlämnande av kulturföremål.

Slutligen finns avsnitt om de skatte— och bidragsregler som kan ha särskild betydelse för dem som äger eller förvaltar kulturegendomar och kulturföre- mål.

3. Bakgrund

Kapitlet inleds med en rundmålning av kulturminnesskyddets uppkomst och idémässiga bakgrund, med utgångspunkt i det gryende intresset för antikens lämningar i Rom, samt framför allt förhållandena i Frankrike och Storbritan- nien.

Den svenska rättsutvecklingen på området beskrivs efter de mycket åtskil- da huvudlinjer utvecklingen har följt för olika sorters kulturminnen, forn- lämningar, kyrkor och offentliga byggnader, privatägda byggnader av vilka fideikommissen i detta avseende är ett särfall, och privatägd lösegendom.

Framställningen fördjupas vad gäller fideikommissen, dels vad gäller la— gen (1963:583) om avveckling av fideikommiss (avvecklingslagen), dess till- komst och hur den tillämpats, och hur avvecklingen fortskridit. Någon själv— ständig inventering av bevarade egendomar har utredningen inte funnit möjlig

att utföra, men en sammanställning av kända uppgifter om fideikommissen, såväl avvecklade som kvarvarande lämnas som bilaga till betänkandet.

Även vad gäller utförselfrågoma lämnas en fördjupad framställning, av hur den nuvarande regleringen vuxit fram och vilka motiv som vid olika tid- punkter framförts för en exportreglering.

4. Internationella aspekter på kulturegendomar och kulturföremål

1970 års Unescokonvention angående åtgärder för att förhindra illegal im- port, export och överlåtelse av kulturegendom och 1995 års Unidroitkonven- tion om stulna och olagligt exporterade kulturföremål beskrivs. Vidare be- skrivs regelverk och förutsättningar i övrigt för förvaltning av kulturegendo- mar och för export av kulturföremål i sex länder, Danmark, Finland, Norge, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien.

5. Överväganden och förslag rörande kulturegendomar

Enligt direktiven skall utredningen se över avvecklingslagen beträffande fi- deikommiss så att återstående kulturegendomar som den lagen gäller för kan bevaras och hållas samlade. Vidare skall utredningen mer allmänt studera om stiftelser kan bildas för att dels bevara slotts- och herrgårdsmiljöer med tillhö- rande samlingar, dels även kulturegendomar av annat slag.

I uppdraget ingår inte uttryckligen att de ekonomiska villkoren för beva— rande av kulturegendomar skall diskuteras. Vid överväganden om olika för- valtningsformers lämplighet kommer man dock ofrånkomligen in på denna fråga. Utredningen lämnar därför även vissa förslag till förändringar av de av statliga ekonomiska villkoren.

5.1 Utgångspunkter för bevarande

Med kulturegendom kan man beteckna en samlad kulturhistoriskt värdefull egendom som kan bestå av lösöre, samlingar, byggnader och mark. Känne- tecknande kan sägas vara att det kulturhistoriska värdet är större i den samla— de egendomen än summan av delarna var för sig. Att hålla egendom samlad är alltså ett bevarandemål i sig, och det gäller att finna lämpliga former för detta. Det fysiska bevarandet ärinte heller alltid nog, utan det samlade ägan— det och den samlade förvaltningen kan ha ett värde i sig. Utredningen disku-

terar lagliga former för att bevara egendom och hålla den samlad, men de för- valtningsmässiga och ekonomiska förutsättningarna är lika viktiga. För en- skilt ägd egendom utgör arvsskiftena en särskild påfrestning som kräver sär- skilda överväganden.

5.2 Skydd för lösöre som ingår i en kulturegendom

Utredningen föreslår att deti 3 kap. KML förs in regler som gör det möjligt att låta skyddsföreskriftema vid byggnadsminnesförklaring omfatta lösöre, som väsentligen bidrar till byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Föremå- len skall förtecknas i skyddsföreskrifterna, som också skall ange var de skall förvaras, hur de skall underhållas och i vilka avseenden de inte får ändras. En förutsättning för lösöreskydd enligt detta förslag är att ägaren samtycker. En mindre justering av ansvarsreglema föreslås också.

5.3 Förvaltningsformer för att främja sammanhållna kultur egendomar

Utredningen diskuterar i detta avsnitt, utan att lägga fram förslag, olika för- valtningsformer för att främja långsiktigt bevarande. Den nya stiftelselag— stiftningens krav och hur de kan tillgodoses i bevarandesyfte analyseras. Sammanhållande av egendom kan åstadkommas på flera sätt. I de fall ansva- ret ligger på en enskild ägare är det givetvis denne som avgör vilka förvalt— ningsformer som används, men lösningarna kan behöva kompletteras med byggnadsminnesförklaring eller kommunala bevarandebeslut. Särskilda or- gan för bevarandeinsatser diskuteras och vissa exempel beskrivs.

5 . 4 Statligt stöd

I detta avsnitt diskuteras de skattevillkor som gäller för bevarande av samlad kulturegendom, och de stödformer som skulle kunna utvecklas i anslutning till dessa. Utredningen har ålagt sig stor restriktivitet, mer med anledning av det ekonomiska läget än av övertygelse om att stödåtgärder med anknytning till skattesystemet inte är lämpliga. Det är viktigt att statens signalsystem till medborgarna inte innehåller motsägelser, och att skatteregler inte innehåller sådana inslag som kan uppfattas som stridande mot andra statliga mål. Ett förslag som gör det möjligt att betala av arvs- och gåvoskatt genom under- hållsinsatser för kulturhistoriskt värdefull egendom läggs därför fram. Dess— utom föreslås att bidrag enligt förordningen (1993:379) om bidrag till kul- 13

turmiljövård skall få lämnas till vård av lösöre som omfattas av en bygg- nadsminnesförklaiing.

Arvs- och gåvoskatt

Anstånd föreslås få medges under högst tio år från skattens fastställande med den arvs- eller gåvoskatt som belöper sig på fast egendom som är förklarad som byggnadsminne enligt 3 kap. lagen (198-83950) om kulturminnen m.m., eller som enligt intyg av länsstyrelsen i det län där den fasta egendomen finns är av beskaffenhet att enligt nämnda lag kunna bli byggnadsminnesförklarad. Ränta skall tas ut på anståndsbeloppet. Den skattskyldige skall ha rätt att un- der anståndstiden, dock högst en gång per är, få avräkna som betalning av skatt och ränta, styrkta kostnader för reparation och underhåll av den fasta egendomen, om länsstyrelsen intygar att kostnaderna varit kulturhistoriskt motiverade överkostnader. När anståndstiden har löpt ut är återstående skatt och ränta förfallen till betalning. Om den fasta egendomen dessförinnan över- gått till annan ägare än den skattskyldige är det skattebelopp och den ränta som återstår vid övergången, eller den tidpunkt då bindande avtal om överlå- telsen kom till stånd, förfallen till betalning senast sex veckor efter över— gången eller överlåtelsen.

Bidrag till kulturmiljövård

Förordningen om statsbidrag till kulturmiljövård ändras så att bidrag uttryck- ligen får beviljas till vård av skyddat lösöre.

5.5. Fideikommiss

De 78 fideikommiss som ännu finns kvar innehåller i 35 fall fast egendom och i 21 enbart lösöre. Åtskilliga av fideikommissen är av stort kulturhisto- riskt värde. Ett tiotal har så stort värde att någon form av insatser från det all- männa av utredningen bedöms som ofrånkomliga om fideikommissen i fråga skulle hotas av skingring. Förändringar i avvecklingslagen föreslås för att underlätta detta.

Hittillsvarande tillämpning av avvecklingslagen har inneburit att kulturvär— den har skingrats. Lagen bör ge utrymme för att hindra avveckling i något fler fall än i dag, men främst skall den ge förutsättningar för att de värdefullaste egendomarna frivilligt skall kunna överföras till andra förvaltningsformer som också garanterar ett långsiktigt bevarande under en samlad förvaltning. Utredningen föreslår därför fastare former för bildandet av fideikommiss- aktiebolag, och att särskilda stiftelser skall kunna bildas. Förlängning av fr-

deikommissförordnandet skall också kunna ske något mer frekvent än hittills. Vissa förändringar av skattereglerna vid avveckling föreslås. Fideikommiss- nämndens ansvar för kulturvärdenas bevarande förtydligas.

Förlängning av jidet'kommissförordnande

Regler tas in i 1 och 6 åå avvecklingslagen som innebär ett undantag från av- vecklingsbestämmelsema för kulturhistoriskt särskilt värdefulla fideikom- miss. Dessa skall inte avvecklas förrän deras långsiktiga bevarande i sam- manhållen form tryggats på annat sätt.

Fideikommissaktiebolag

Reglerna för fideikommissaktiebolag i 31—34 åå avvecklingslagen ändras så att tillståndsprövningen och befogenheten att godkänna ändringar i bolags- ordningen läggs på Fideikommissnämnden i stället för på regeringen. Rege- ringen skall dock, på samma sätt som vid permutation, besluta i ärenden som rör mer betydande värde eller fråga om större vikt från allmän synpunkt. Reglerna förenklas också.

Överföring av fideikommissegendom till stiftelse

Fideikommissnämnden föreslås få medge innehavare av ett fideikommiss att till en stiftelse överföra sådan fideikommissegendom som har ett särskilt kul- turhistoriskt värde, om syftet därmed är att bevara egendomens värden i sammanhållet skick. Till stiftelsen bör också få överföras egendom som ger denna en ekonomisk bas. I stiftelseförordnandet skall intas de bestämmelser som behövs för att egendomen skall skyddas och vårdas samt för att hindra att den skingras.

F ideikommissnämndens uppgifter

Fideikommissnämnden bör ta aktiv del i frågan om bevarande av fideikom- missens kulturvärden, såväl före som efter den tidpunkt då avvecklingen in- leds. Nämndens beslut i fråga om överföring av egendom till aktiebolag eller stiftelse bör kunna Överklagas. I sådana frågor som rör egendom av betydan- de värde eller har särskild vikt från allmän synpunkt bör nämnden med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.

S kattefrågor

Befrielse från arvsskatt vid avveckling av fideikommiss kan medges enligt en dispensbestämmelse i förordningen (1963z588) om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss. Bestämmelsen bör förtydligas så att den tillämpas när en kulturhistoriskt värdefull egendom i samband med avvecklingen ges ett lång- siktigt skydd.

6. Överväganden och förslag rörande utförsel av kulturföremål

Utredningen skall enligt direktiven utforma ett system som underlättar en pa- rallell tillämpning av de svenska reglerna om utförsel av kulturföremål med förordningen (EEG) nr 3911/92 om export av kulturföremål, t.ex. när det gäller kategoriindelningen av tillståndspliktiga föremål enligt den s.k. EG- bilagan. Även andra tekniska anpassningsfrågor skall övervägas, liksom det förslag till lagändring tillståndsmyndighetema överlämnade till regeringen i februari 1992. Översynen skall inte ha till syfte att anpassa de svenska reglerna till den gemensamma EG-nivån, men inte heller utan starka skäl fjärma dem från EG-reglema.

6.1 Vilken inverkan har EG-rätten?

EU-anslutningen har inte minskat Sveriges möjligheter att definiera vilka kulturföremål som inte får lämna landet utan tillstånd eller ange vilka kriterier som bör föranleda att tillstånd vägras till utförsel. Däremot har den fria rörlig- heten och avskaffandet av tullkontroll inom den interna marknaden minskat möjligheterna att övervaka att tillståndspliktiga kulturföremål inte förs ut ille— galt till en annan medlemsstat. Övervägande skäl talar dessutom för att Rom- fördraget inte medger ett fortsatt uttag av avgifter för prövning av frågor om utförseltillstånd inför utförsel till ett annat medlemsland. Kompensatoriska åt— gärder som inte strider mot EG-rätten bör införas för att motverka en illegal utförsel av kulturföremål. Vid revision enligt 70 å tullagen (1995:550) bör en tullmyndighet få kontrollera om utförsel av kulturföremål till annat EU-land förekommit i strid med denna lag. För sådan kontroll skall bestämmelserna i tullagen om revision gälla i tillämpliga delar. Den nuvarande skyldigheten att uppvisa utförseltillstånd för tullmyndighet vid passage av gränsen till ett EU— land bör upphävas.

6.2. Skyddsbehov, tillståndsplikt och prövningskriterier

Huvudsyftet med de svenska reglerna om skydd mot utförsel av kulturföre- mål bör även fortsättningsvis vara att skydda det nationella kulturarvet. De fö- remålskategorier som anges i EG:s förordning om export av kulturföremål kan, med efter svenska förhållanden anpassade ålders- och värdegränser, i huvudsak rymma även de föremålskategorier som bör omfattas av till- ståndsplikt enligt de svenska reglerna. Undantag får dock göras för samiska kulturföremål. Om ett tillståndspliktigt föremål befinns ha stor betydelse för det nationella kulturarvet bör tillstånd till utförsel inte ges. De kriterier som bör användas för att avgöra om ett föremål har denna betydelse bör anges i lagen. Vid bedömningen bör beaktas om föremålet 1) är sällsynt eller särskilt representativt för landets kulturhistoria, varvid hänsyn skall tas till före- komsten av motsvarande föremål i allmänt tillgängliga samlingar, 2) har ett värdefullt samband med en kulturmiljö av stor betydelse och lämpligen kan återställas dit, 3) är knutet till en betydelsefull person eller händelse i svensk historia, eller 4) av annan synnerlig anledning bör bevaras i landet.

6.3 Avvägningen mellan det allmännas och den enskildes intressen

En lösenskyldighet för staten vid avslag på ansökan om exporttillstånd bör inte införas. Nuvarande möjligheter för regeringen att köpa in kulturföremål bör kvarstå och alltså kunna utnyttjas även i fall då exporttillstånd vägrats för ett föremål. Likaså bör regeringens möjlighet att även i fall då ett kulturföre- mål har stor betydelse för det nationella kulturarvet medge utförsel kvarstå. Regeln därom bör utformas så att om tillstånd har vägrats genom lagakraft- ägande beslut får regeringen, om synnerliga skäl föreligger, medge att ett fö- remål förs ut ur landet. Den nuvarande tillstånds- och prövningsfriheten i vissa situationer bör omvandlas till en rätt till tillstånd i motsvarande situatio- ner. Sålunda bör tillstånd till utförsel ges om 1) föremålets ägare flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat land, 2) föremålet genom arv, testamente eller bodelning har förvärvats av en enskild person som är bosatt i ett annat land, 3) föremålet förs ut av en offentlig institution häri landet eller en insti— tution som får bidrag av stat, kommun eller landstingskommun och det skall föras tillbaka till Sverige, 4) föremålet förs ut av en enskild person för att än- vändas i samband med offentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till Sverige eller 5) föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet. Tillstånd bör också få ges om föremålet förvärvas av en institution i utlandet och förvärvet kan antas främja kunskap om svenska kulturföremål.

6.4 Utförselrestriktioner för både svenska och utländska kulturföremål?

Den nuvarande uppdelningen i svenska resp. utländska kulturföremål bör be- hållas. Dock bör åldersgränsen för utländska kulturföremål ändras, så att så— dana föremål som funnits i Sverige i mer än 100 år omfattas.

6.5. Föremålskategoriernas närmare avgränsning, ålders- och värdegränser

Inom huvudparten av de föremålskategorier som återfinns i EG-bilagan finns föremål som även fortsättningsvis bör omfattas av tillståndsplikt vid utförsel från Sverige. I stället för EG-bilagans ålders- och värdegränser bör dock motsvarande gränser anpassade efter svenska behov användas. En viss revi- sion av såväl kategoriforrnuleringar som ålders- och värdegränser bör göras. De speciella föremålskategoriema föreslås omfattas av tillståndsplikt enligt följande:

— Svenska arkeologiska föremål av trä, ben, keramik eller metall som härrör från tiden före år 1600 och inte ägs av staten eller inte omfattas av hem- budsskyldighet enligt 2 kap. 4 å KML, oavsett värde. Svenska målningar m.m. och teckningar m.m. som är äldre än 100 år och värda mer än 50 000 kr, svenska porträtt som är äldre än 100 år och värda mer än 20 000 kr samt utländska målningar och teckningar m.m. som är värda mer än 50 000 kr. Svensk originalgrafik m.m. som är framställd före är 1600, oavsett värde. — Svenska originalskulpturer m.m. som är äldre än 100 år och värda mer än 50 000 kr samt utländska originalskulpturer inom samma värdegräns. Svenska inkunabler (skrifter tryckta före 1501) och handskrifter m.m. som är framställda före år 1600, oavsett värde, visst svenskt icke tryckt material som är äldre än 50 år med ett värde över 2 000 kr samt samlingar av inkunabler och icke tryckt material som är äldre än 50 år med ett värde över 50 000 kr. — Svenska böcker som är äldre än 100 år med ett värde över 10 000 kr, ut- ländska böcker inom samma värdegräns samt samlingar av böcker som har funnits häri mer än 100 år och har ett värde över 50 000 kr. — Svenska tryckta kartor som är äldre än 100 år och har ett värde över 10 000 kr och utländska tryckta kartor inom samma värdegräns. — Svenska arkiv som är äldre än 50 år och har ett värde över 2 000 kr. — Svenska transportmedel som är äldre än 100 år och har ett värde över 50 000 kr samt utländska transportmedel inom samma värdegräns. Svenska andra antikviteter av trä, ben, keramik, metall eller textil som är framställda före år 1600, oavsett värde, svenska möbler, speglar och skrin som är framställda före år 1860, oavsett värde, svenska dryckeskärl, sel- don och textilredskap som är av trä och har målad eller skuren dekor, golvur, Väggur och bordsur, signerade fajanser och musikinstrument som

är äldre än 100 år, oavsett värde, svenska föremål av keramik, glas, por- fyr, guld, silver eller brons med undantag för mynt och medaljer, ljuskro- nor samt tapeter, vävda eller av läder, som är äldre än 100 år och har ett värde över 50 000 kr, samt utländska möbler, speglar och skrin, golvur, Väggur och bordsur, musikinstrument, föremål av keramik, glas, elfen- ben, guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer, ljuskro- nor samt tapeter, vävda eller av läder, med ett värde över 50 000 kr.

Svenska samiska kulturföremål som är äldre än 50 år och har ett värde över 2 000 kr bör omfattas av tillståndsplikt oavsett att de inte inryms helt inom någon EG-kategori.

6 . 6 Tillståndsförfarandet

Prövningen av ansökningar enligt de interna svenska reglerna bör så långt möjligt samordnas med prövningen av ansökningar om EG-licens för export av kulturföremål. Något fler uppgifter än enligt dagens förfaranderegler kan därmed behöva lämnas av sökanden. Kravet på att fotografier skall vara svartvita bör tas bort. Ingen avgift bör fortsättningsvis tas ut för prövningen. Den ökade kostnaden på tillståndsmyndighetema bör ses som en kostnad för EU—medlemsskapet och tas över statsbudgeten. De flesta av reglerna rörande ansökningsförfarandet kan meddelas av regeringen i förordningsform eller i föreskriftsform av den myndighet (Riksantikvarieämbetet) som regeringen förordnar.

6 . 7 Förhandsgranskning

Tillståndsmyndighetema bör i lag ges rätt att inför auktioner och andra för- säljningar som riktar sig till allmänheten få tillkännage i försäljningslokalema vilka föremål som enligt deras resp. uppfattning inte bör få föras ut ur landet.

6 . 8 Tidsbegränsning av tillstånd

Tillstånd givna med stöd av KML bör liksom EG-licenser tidsbegränsas till ett år. Tillstånd som getts med stöd av äldre bestämmelser bör fortsätta att gälla till ett år efter ikraftträdandet av nya regler.

6 . 9 Överklagande

Riksantikvarieämbetet bör — utan krav på prövningstillstånd i Kammarrätten — få överklaga en allmän förvalmingsdomstols beslut att ge tillstånd till utförsel.

6. 10 Ansvar

Ansvarsreglema i varusmugglingslagen och en eventuell lag om olovlig in- försel eller utförsel över EU-gräns bör var tillämpliga på olovlig utförsel av kulturföremål.

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturrrrinnen m.m.;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. dels att 5 kap. 17 å skall upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 8, 10, 16 och 17 åå skall utgå, dels att 3 kap. 2, 3 och 18 åå samt 5 kap. 1, 4, 5, 7—16 åå samt rubrikerna närmast före 3 och 15 åå skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas nya rubriker närmast före 5 kap. 2, 7, 12, 13 och 14 åå av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. Byggnadsminnen 2å

När en byggnad förklaras för byggnadsminne, skall länsstyrelsen genom skyddsföreskrifter ange på vilket sätt byggnaden skall vårdas och underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras.

Lösöre som väsentligen bidrar till ett byggnadsminnes kulturhistoriska värde får också skyddas genom att förtecknas i skyddsföreskrifterna. Det skall därvid anges var sådant lösöre skall förvaras, hur det skall underhållas och i vilka avseenden det inte får ändras.

Om det behövs får föreskrifterna också innehålla bestämmelser om att ett område kring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadsminnets ut- seende och karaktär inte förvanskas.

3 &

Skyddsföreskiifter skall så långt möjligt utformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare till kringliggande markområde. Ägaren får inte åläggas mer omfattande skyldigheter än vad som är oundgängligen nöd- vändigt för att bibehålla byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Hänsyn skall tas till byggnadens användning och ägarens skäliga önskemål.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Om skyddsföreskrifterna skall omfatta sådant lösöre som avses i 2 5 andra stycket fordras samtycke av ägaren.

18å

Till böter döms den som

1. i strid mot meddelade skydds- föreskrifter river eller på annat sätt förstör ett byggnadsminne eller änd- rar det utan tillstånd enligt 14 å eller utan iakttagande av villkor för sådant tillstånd eller

2. bryter mot förbud som medde- lats enligt 5 å eller förordnande en- ligt 6 å första stycket eller vidtar åt- gärder i suid mot bestämmelserna i 6 å andra stycket.

Till böter döms den som

1. i strid mot meddelade skydds- föreskrifter river eller på annat sätt förstör ett byggnadsminne med få- rekommande lösöre eller ändrar det utan tillstånd enligt 14 å eller utan iakttagande av villkor för sådant tillstånd eller

2. bryter mot förbud som medde- lats enligt 5 å eller förordnande en- ligt 6 å första stycket eller vidtar åt— gärder i strid mot bestämmelserna i 6 å andra stycket.

Den som inte efterkommer ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud döms inte till straff för det som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

5 kap. Skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

Äldre svenska och utländska kul- turföremål som anges i detta kapitel och som är av stor betydelse för det nationella kulturarvet, får inte föras ut ur landet utan särskilt tillstånd.

15

Äldre svenska och utländska kul- turföremål som har stor betydelse för det nationella kulturarvet får inte föras ut ur landet annat än under de villkor som anges i detta kapitel.

Definitioner

25

Med svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara framställda i Sverige elleri ett annat land av en svensk. Med utländska kulturföremål avses föremål som är framställda i ett annat land av annan än en svensk.

De gränser som Sverige hade den 1 juli 1986 är avgörande vid be- stämmandet enligt lagen om ett föremål skall anses vara ett svenskt kultur- föremål.

Nuvarande lydelse

Tillstånd till utförsel

Föreslagen lydelse

Tillståndsplikt

35

Den som vill föra ut ett kulturföremål ur landet skall ha tillstånd till utförseln, om föremålet är av det slag som anges i 4 och 5 åå.

Svenska kulturföremål:

I . Föremål, som har framställts före år 1600, oavsett värde: a) tryckta skrifter, kartor och bilder samt b) handskrifter på pergament eller

papper.

2. Mer än 100 år gamla föremål oavsett värde: a ) dryckeskärl, seldon och textil- redskap, om de är av trä och har mä- lad eller skuren dekor,

b) folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil,

c) bonadsmåleri,

d) möbler, speglar och skrin,

e) golvur, väggur och bordsur,

f) signerade fajanser,

g) musikinstrument samt

h) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen.

3. Mer än 100 år gamla föremål med ett värde över 50 000 kronor, i den mån föremålet inte kan hänföras under punkt 2: a ) målningar, teckningar och skulpturer,

b) föremål av keramik, glas och Porfyr,

c ) föremål av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt

d) ljuskronor och vävda tapeter.

4?)

Svenska och utländska kulturfö- remål inom de kategorier som anges i bilagan till rådets förordning (EEG) nr 3911/92 om export av kulturfö— remål, dock i enlighet med de ålders- och värdegränser samt andra be- stämningar som anges i det följande.

Utländska kulturföremål som av- ses i denna paragraf är tillståndsplik- tiga om de kan antas ha kommit till Sverige för mer än 100 år sedan.

I . Arkeologiska föremål inom kategori A I :

svenska arkeologiska föremål av trä, ben, keramik, metall som härrör från tiden före år 1600 och inte ägs av staten eller omfattas av hem- budsplikt enligt 2 kap. 4 ?, oavsett värde.

Nuvarande lydelse

4. Mer än 50 år gamla föremål med ett värde över 2 000 kronor, i den mån föremålet inte kan hänföras under punkt ] eller2:

a) samiskaföremål,

b) icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper,

c) handritade kartor och ritningar samt

d) tekniska modeller och prototy- per samt vetenskapliga instrument.

Föreslagen lydelse

2. Målningar m.m. inom kategori A 3:

a) svenska målningar som är äldre än 100 år och vårda mer än 50 000 kronor,

b) svenska porträtt som är äldre än 100 år och vårda mer än 20 000 kronor,

c) utländska målningar som är värda mer än 50 000 kronor.

3. Teckningar inom kategori A 4:

a) svenska teckningar, akvareller, goaucher och pasteller som är äldre än 100 år och värda mer än 50 000 kronor,

b) svenska porträtt i form av teckningar, akvareller, goaucher el- ler pasteller som är äldre än 100 år och vårda mer än 20 000 kronor,

c) utländska teckningar, akva- reller, gouacher och pasteller som är värda mer än 50 000 kronor.

4. Originalgrafik m.m. inom kategori A 5: svensk originalgrafik och grafis— ka blad med matriser som år fram- ställda före år 1600 och oavsett värde,

5. Originalskulpturer m.m inom kategori A 6:

a) svenska originalskulpturer eller originalstatyer och kopior, fram- ställda enligt samma process som originalet, och som är äldre än 100 år och vårda mer än 50 000 kronor,

b) utländska originalskulpturer eller originalstatyer och kopior, framställda enligt samma process som originalet, och som är värda mer än 50 000 kronor.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6. Inkunabler eller manuskript m.m. inom kategori A 8:

a) svenska inkunabler och hand- skrifter på pergament eller papper framställda före år 1600, oavsett värde,

b) svenska icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter, räkenskaper samt handritade kartor och ritningar som är äldre än 50 år och har ett värde över 2 000 kr,

c) samlingar av inkunabler och icke tryckt material enligt ovan som är äldre än 50 år och har ett värde över 50 000 kronor.

7. Böcker inom kategori A 9:

a) svenska böcker som är äldre än 100 år och har ett värde över 10 000 kronor,

b) utländska böcker med ett värde över 10 000 kronor,

c) samlingar av böcker enligt ovan som funnits i landet i mer än 100 år och har ett värde över 50 000 kronor.

8. Tryckta kartor inom kategori A 10 :

a) svenska tryckta kartor som är äldre än I 00 år och har ett värde över 10 000 kronor,

b) utländska tryckta kartor som har ett värde över I 0 000 kronor.

9. Arkiv m.m. inom kategori A I I : svenska icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter räkenskaper, handritade kartor och ritningar som är äldre än 50 år och har ett värde över 2 000 kronor.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10. Transportmedel inom kate- gori A 13:

a) svenska transportmedel som är äldre än 100 är och har ett värde över 50 000 kronor,

b) utländska transportmedel med ett värde över 50 000 kronor.

I I . Andra antikviteter inom kate- gori A 14, iden mån de inte ingår i kategorierna A 1—13:

a) svenska föremål av trä, ben, keramik, metall eller textil som är framställda före år 1600, oavsett värde,

b) svenska möbler, speglar och skrin som är framställda före år 1860, oavsett värde,

c) svenska dryckeskärl, seldon och textilredskap som är av trä och har målad eller skuren dekor, golvur, Väggur och bordsur, signe- rade fajanser samt musikinstrument som är äldre än 100 är, oavsett värde,

d) svenska föremål av keramik, glas, porfyr, guld, silver eller brons med undantag för mynt och medal- jer, ljuskronor samt tapeter, vävda och av läder, som är äldre än 100 år och har ett värde över 50 000 kro- nor,

e) utländska möbler, speglar och skrin, golvur, väggur och bordsur, musikinstrument, föremål av kera— mik, glas, elfenben, guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer, ljuskronor samt tapeter, vävda och av läder, med ett värde över 50 000 kronor.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55

Utländska kulturföremål, som Svenska samiska kulturföremål kan antas ha kommit till Sverige före som är mer än 50 år gamla med ett år 1840, och som har ett värde över värde över 2 000 kronor. 50 000 kronor:

a) möbler, speglar och skrin,

b) golvur, väggur och bordsur,

c) musikinstrument,

d) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen,

e) målningar, teckningar och skulpturer,

f) föremål av keramik, glas och elfenben,

g) föremål av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt

h) ljuskronor och vävda tapeter.

65

Tillstånd krävs även för utförsel av en del av ett föremål som anges i 4 el- ler 5 5.

Nuvarande lydelse

Ett kulturföremål får föras ut ur landet utan tillstånd, om

I . föremålets ägare flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat land,

2. föremålet genom arv, testa- mente eller bodelning har förvärvats av en enskild person som är bosatti annat land,

3 . föremålet förs ut av en offent- lig institution här i landet eller en institution som får bidrag av stat, kommun eller landstingskommun och det skall föras tillbaka till Sveri- ge,

4 . föremålet förs ut av en enskild person för att användas i samband med offentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till Sverige eller 5. föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet.

Föreslagen lydelse

Prövningen av ansökningar om tillstånd till utförsel

rm

Frågor om tillstånd till utförsel skall prövas av Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Statens konstmuseer eller Stiftelsen Nordiska museet ( tillståndsmyndig- heter) enligt den fördelning som regeringen bestämmer. Ansökning— arna ges in till Riksantikvarie- ämbetet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmerfår med- dela närmare föreskrifter om ansök- ningsfötfarandet.

Förvaltningslagen (1986223) skall tillämpas i fråga om till - ståndsärenden som handläggs av Stiftelsen Nordiska museet. Beslut i ett sådant ärende fattas av stiftelsens styresman eller någon annan anställd som styresmannen utser.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prövningen av ansökningar om tillstånd till utförsel

85

Tillstånd till utförsel av kultur- föremål skall ges, om föremålet inte är av stor betydelse för det nationella kulturarvet.

Även om föremålet har stor bety- delse för det nationella kulturarvet får tillstånd ges till utförsel, om föremålet förvärvas av en institution i utlandet.

Frågor om tillstånd till utförsel skall prövas av Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Statens konstmuseer eller Stiftelsen Nordiska museet ( tillståndsmyndig- heter).

För varje slag av föremål som anges i 4 och 5 55 föreskriver rege- ringen vilken tillståndsmyndighet som skall pröva ansökan om till- stånd.

Den som söker tillstånd för utför- sel av ett föremål är på begäran av tillståndsmyndigheten skyldig att ställa föremålet till myndighetens förfogande för granskning.

95

Om ett tillståndspliktigt föremål bedöms ha stor betydelse för det na- tionella kulturarvet får tillstånd till utförsel inte ges. Vid bedömningen skall beaktas om föremålet

] . är sällsynt eller särskilt repre- sentativt för landets kulturhistoria, varvid hänsyn skall tas till förekoms- ten av motsvarande föremål i allmänt tillgängliga samlingar,

2. har ett värdefullt samband med en kulturmiljö av stor betydelse och lämpligen kan återställas dit,

3. är knutet till en betydelsefull person eller händelse i svensk histo- ria, eller

4. av annan synnerlig anledning bör bevaras i landet.

Nuvarande lydelse

Handläggningen av tillstånds- ärenden m.m.

Ansökan om tillstånd skall ges in till Riksantikvarieämbetet. Om det med stöd av 9 5 har föreskrivits att ansökningen skall prövas av annan tillståndsmyndighet, skall ansök- ningen överlämnas till denna.

Föreslagen lydelse

105

Utan hinder av vad som sägs i 9 5 skall tillstånd till utförsel ges om

]. föremålets ägare flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat land,

2. föremålet genom arv, testamen- te eller bodelning har förvärvats av en enskild person som är bosatt i ett annat land,

3. föremålet förs ut av en ofentlig institution här i landet eller en insti- tution som får bidrag av stat, kom- mun eller landstingskommun och det skall föras tillbaka till Sverige,

4. föremålet förs ut av en enskild person för att användas i samband med offentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till Sverige eller

5. föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet.

Tillstånd får också ges om före- målet förvärvas av en institution i utlandet och förvärvet kan antas främja kunskap om svenska kultur- föremål.

Om tillstånd ges enligt första stycket 3—4 får tillståndsmyndigheten bestämma inom vilken tid kulturfö- remålet åter skall vara infört i landet.

Nuvarande lydelse

Rör en ansökan mer än en av tillståndsmyndighetema beslutar Riksantikvarieämbetet vilken till- ståndsmyndighet som skall hand- lägga ansökningen. Den tillstånds- myndigheten får fatta beslut i ären- det först efter samråd med den eller de övriga tillståndsmyndigheter som är berörda. I sådana ärenden skall ansökningen avslås, om någon av de berörda tillståndsmyndighetema anser att tillstånd inte skall beviljas.

Den som ansöker om tillstånd att föra ut ett föremål skall till ansök— ningen foga två svartvita fotografier av föremålet. Fotografier behövs dock inte, om ansökningen avser fö- remål som avses i4 ? 1 a) och 4 b). Fotografier behövs inte heller, om tillståndsmyndigheten medger un- dantag från detta krav.

Sökanden skall på begäran av tillståndsmyndigheten ställa föremå- let till dess förfogande för gransk- ning.

Förvaltningslagen (] 986 :223) skall tillämpas även ifråga om till- ståndsärende som handläggs av Stiftelsen Nordiska museet. Beslut i ett sådant ärende fattas av stiftelsens styresman eller någon annan tjän- steman som styresmannen utser.

Föreslagen lydelse

115

Ett exporttillständ är giltigt i ett år från dagen för utfärdande.

Exportförbud utan ansökan

12å

Inför en auktion eller annan försäljning som riktar sig till allmänheten av kulturföremål som avses i 4 eller 5 Så får en till- ståndsmyndighet pröva om kulturfö- remål enligt bestämmelserna i 9 5 inte får föras ut ur landet, samt till- kännage sitt beslut i försäljningslo- kalerna. Ett sådant beslut får inte överklagas, men kan omprövas av tillståndsmyndigheten efter ansökan.

Ö verklagande

13%

Beslut i tillståndsfrågor får utom i fall som nämns i 12 5 första meningen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Nuvarande lydelse

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om avgifter för att täcka kostnaderna i ärenden om utförsel.

Ö verklagande

Om en tillståndsmyndighet har avslagit en ansökan om tillstånd till utförsel, får beslutet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Kammarrätten.

Andra beslut som en tillstånds- myndighet har meddelat enligt detta kapitel, får inte överklagas.

Medgivande av regeringen

Även om ett kulturföremål är av stor betydelse för det nationella kul- turarvet, får regeringen, om synner- liga skäl föreligger, medge att före- målet förs ut ur landet.

1 Senaste lydelse 1995z72.

Föreslagen lydelse

Riksantikvarieämbetet behöver inte prövningstillstånd hos Kammar- rätten.

Medgivande av regeringen

145

Även om tillstånd skulle ha väg- rats genom lagakraftägande beslut får regeringen, om synnerliga skälföre- ligger, medge att ett föremål förs ut ur landet.

Ansvar m.m.

15 ål

Bestämmelser om ansvar för olovlig utförsel av kulturföremål och för försök därtill finns i lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling och lagen (000000) om straff för olovlig införsel eller utför- sel över E U -gräns.

165

Vid revision enligt 70 ? tullagen (1994:1550) får en tullmyndighet kontrollera om utförsel av kulturfö- remål till annat EU-land förekommit i strid med denna lag. För sådan kontroll skall bestämmelserna i tull- lagen om revision gälla i tillämpliga delar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ansvar 175

Bestämmelser om ansvar för olovlig ug'örsel av kulturföremål och för försök därtill finns i lagen (1960:4I8) om straff för varu- smuggling.

1. Denna lag träder i kraft

2. Punkt 6 i övergångsbestämmelsema till lagen (1988:900) om kultur— minnen m.m. skall upphöra att gälla. Beslut om tillstånd till utförsel av kul- turföremål som meddelats före ikraftträdandet skall gälla till utgången av (året efter ikraftträdandet).

3. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut om tillstånd till utförsel av kulturföremål som har meddelats före ikraftträdan— det. Beslut om tillstånd som meddelas efter överklagande upphör att gälla ett år efter den dag beslutet vann laga kraft.

2. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1988:1188)

om kulturminnen m.m.;

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1988:1188) om

kulturminnen m.m.

dels att 23 a & skall upphöra att gälla, dels att 23—30 åå skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skydd mot utförsel av vissa kulturföremål

23 ål

Frågor om tillstånd till utförsel av kulturföremål enligt 5 kap. 3 & la- gen (1988:950) om kulturminnen m.m. prövas av Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Statens konstmuseer och Stiftelsen Nordiska museet efter den fördel- ning som anges i 24—28 $%.

1 Senaste lydelse 1994:1524.

Frågor om tillstånd till utförsel av kulturföremål enligt 5 kap. lagen (19882950) om kulturminnen m.m. och om licens enligt rådets förord- ning (EEG) nr 3911/92 av den 9 de- cember 1992 om export av kulturfö- remål prövas av Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Statens konstmuseer och Stiftelsen Nordiska museet (tillståndsmyndig- heterna) enligt den fördelning som anges i 24—28 åå.

Med kategorier avses i de nämnda paragraferna de kategorier som anges i bilagan till rådets förordning.

[ kommissionens förordning (EEG) nr 752/93 av den 30 mars 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets ovannämnda förordning finns särskilda föreskrifter för ansökning- ar om licens.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23aål

Exportlicens som avses i rådets förordning (EEG) nr 3911/92 av den 9 december 1992 om export av kulturföremål utfärdas av Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Statens konstmuseer och Stiftelsen Nordiska museet en- ligt den fördelning som anges i 24— 28 55. Ifråga om föremål som inte omfattas av bestämmelserna i 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. men för vilka det krävs ex- portlicens enligt rådets förordning, skall exportlicensen utfärdas av Riksantikvarieämbetet.

Ansökan om exportlicens skall ges in till Riksantikvarieämbetet.

24 & Kungl. biblioteket prövar till- Riksantikvarieämbetet prövar frå- stånd ifråga om gor om tillstånd för föremål inom a) tryckta skrifter, kartor och kategorierna A I , A 2, A 12 samt bilder, inom kategori A 14 för svenska

b) icke tryckta brev, dagböcker, föremål av trä, ben, keramik, metall manuskript och noter när föremålen eller textil framställda före år 1600. härrör från författare och tonsättare.

1 Senaste lydelse 1994:1524. 35

Nuvarande lydelse

Stiftelsen Nordiska Museet prö- var tillstånd ifråga om

a) dryckeskärl, seldon och textil- redskap, om de är av trä och har målad eller skuren dekor,

b) folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil,

c) bonadsmåleri,

d) möbler, speglar och skrin,

e) golvur, väggur och bordsur,

f) signerade fajanser,

g) musikinstrument,

h) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen,

i) samiska föremål,

j) tekniska modeller och prototy- per samt vetenskapliga instrument.

Ansökningar rörande sådana möbler, speglar och skrin samt golvur, Väggur och bordsur som av- ses i 5 kap. 5 5 lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall dock prövas av Statens konstmuseer enligt 27 5.

Ansökningar rörande sådana skrin samt blankvapen och skydds- vapen som härrör från kyrkobygg- nad eller annan kyrklig byggnad el- ler begravningsplats här i landet skall dock prövas av Riksantikvarie- ämbetet enligt 28 &.

Föreslagen lydelse

255

Statens konstmuseer prövar frå- gor om tillstånd för föremål inom kategorierna A 3—A. 7 samt inom kategori A 14 för föremål av kera— mik, glas, porfyr, elfenben, guld, silver och brons, ljuskronor och tapeter, vävda och av läder, samt utländska möbler, speglar och skrin, golvur, väggur och bordsur samt musikinstrument.

Nuvarande lydelse

Riksarkivet prövar tillstånd i fråga om

a) handskrifter på pergament eller papper,

b) icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper,

c ) handritade kartor och ritningar. Ansökningar rörande sådana icke tryckta brev, dagböcker, manuskript och noter som härrör från författare och tonsättare skall dock prövas av Kungl. biblioteket enligt 24 5 .

Statens konstmuseer prövar till— stånd ifråga om

a) sådana möbler, speglar och skrin samt golvur, Väggur och

a) sådana möbler, speglar och skrin samt golvur, väggur och bordsur som avses i 5 kap. 5 5 la- gen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

b) målningar, teckningar och skulpturer,

c) föremål av keramik, glas, guld, silver, brons, porfyr och el- fenben samt

d) ljuskronor och vävda tapeter. Ansökningar rörande sådana målningar och skulpturer, föremål av guld, silver och brons samt ljus- kronor som härrör från kyrkobygg— nad eller annan kyrklig byggnad el- ler begravningsplats här i landet skall dock prövas av Riksantikvarie- ämbetet enligt 28 5.

Föreslagen lydelse

26å

Kungl. biblioteket prövar frågor om tillstånd för föremål inom kate- gori A 8 såvitt avser inkunabler samt inom kategorierna A 9 och A 10.

275

Riksarkivet prövar frågor om till- stånd för föremål inom kategori A 8 utom inkunabler samt inom kategori A 1 1 .

Nuvarande lydelse

Riksantikvarieämbetet prövar till- stånd ifråga om

a) skrin,

b) blankvapen och skyddsvapen,

c) målningar och skulpturer,

d) föremål av guld, silver och brons,

e) ljuskronor,

i den mån nu nämnda föremål härrör från kyrkobyggnad eller an— nan kyrklig byggnad eller begrav- ningsplats här i landet.

Riksantikvarieämbetet bestämmer efter samråd med respektive till- ståndsmyndighet och riksrevisions- verket sådana föreskrifter om avgif- ter som avses i 5 kap. 14 5 lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Föreslagen lydelse

285

Stiftelsen Nordiska museet prövar frågor om tillstånd för föremål inom kategori A 13 och inom kategori A 14, utom såvitt avser svenska fö— remål av trä, ben, keramik, metall eller textil framställda före år 1600 samt föremål av keramik, glas, por— fyr, elfenben, guld, silver och brons ljuskronor och tapeter, vävda och av läder samt utländska möbler, speglar och skrin, signerade fajanser, golvur, väggur och bordsur samt musikinstrument.

29%

Ansökan om tillstånd och licens ges in till Riksantikvarieämbetet, som ifall annan myndighet är behö- rig att pröva tillståndsfrågan, över- lämnar ansökningen till den behöriga tillståndsmyndigheten.

Ansökningen skall vara avfattad på blankett som fastställs av Riksan- tikvarieämbetet. Till ansökningen skall fogas två beständiga fotografier av det föremål ansökningen avser. Tillståndsmyndigheten får medge undantag från kravet på fotografier.

Om en ansökning berör fler till- ståndsmyndigheter beslutar Riksan- tikvarieämbetet vilken myndighet som skall vara behörig.

För det fall en ansökning berör föremål vars betydelse för det sven— ska kulturarvet kan belysas av någon annan institution än tillståndsmyn- digheten bör denna institution höras i ärendet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

305

Närmare föreskrifter för verk- När ett tillstånds— eller licensbe- ställigheten av 5 kap. lagen slut tillställs sökanden skall i före- (1988:950) om kulturminnen m.m. kommande fall ett exemplar av foto— meddelas av Riksantikvarieämbetet. grafiet av föremålet vara fäst vid be-

slutet.

Beslut i tillstånds- eller licens- ärenden som fattas av annan till- ståndsmyndighet än Riksantikvarie- ämbetet skall tillställas ämbetet i ko- pia.

3. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård;

Härigenom föreskrivs att 2 och 5 åå förordningen ( 1993:379) om bidrag till kulturmiljövård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ombyggnad m.m. av kulturhistorisk värdefull bostadsbebyggel-

se

Vid ombyggnad, renovering och underhåll av bostadsbebyggelse får bidrag lämnas till kulturhistoriskt motiverade överkostnader, såsom merkostnader för kulturhistoriskt motiverade byggnadsarbeten och kostnader för medverkan av särskil- da sakkunniga vid utredning, pro— jektering och utförande av arbetena. Bidrag får också lämnas till för- stärkning av grunden till kulturhis- toriskt värdefulla bostadshus.

Vid ombyggnad, renovering och underhåll av bostadsbebyggelse får bidrag lämnas till kulturhistoriskt motiverade överkostnader, såsom merkostnader för kulturhistoriskt motiverade byggnadsarbeten och kostnader för medverkan av sär- skilda sakkunniga vid utredning, projektering och utförande av arbe- tena. Bidrag får också lämnas till förstärkning av grunden till kultur- historiskt värdefulla bostadshus och till underhållskostnader för sådant lösöre som omfattas av skyddsföre- skrifter enligt 3 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Nuvarande lydelse

Bidrag får lämnas till kulturhis- toriskt motiverade överkostnader för vård av främst annan bebyggelse än bostadshus. Bidrag får inte lämnas om åtgärderna ökar bruksvärdet.

Föreslagen lydelse 5 &

Bidrag får lämnas till kulturhisto— riskt motiverade överkostnader för vård av främst annan bebyggelse än bostadshus samt till underhållskost- nader för sådant lösöre som omfattas av skyddsföreskrifter enligt 3 kap. lagen ( I988:950) om kulturminnen m.m. Bidrag får inte lämnas om åt- gärderna ökar bruksvärdet.

För bidraget gäller det som föreskrivs i 3 och 4 åå.

Denna förordning träder i kraft...

4. Förslag till Lag om ändring av lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvo— skatt

dels att rubriken närmast före 55 å skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas ett nytt moment, 55 å 7 mom., av följande

lydelse

Nuvarande lydelse

Anstånd med erläggande av skatt

Föreslagen lydelse

Anstånd med erläggande av skatt m.m.

55 å 7 mom.1

1 Upphävd 1974312.

Utöver vad som sägs i 1 mom. får beskattningsmyndigheten eller överrätten medge anstånd under högst tio år från skattensfastställan- de med den arvs— eller gåvoskatt som vid en proportionell fördelning belö- per sig på fast egendom som ärför- klarad som byggnadsminne enligt 3 kap. lagen (1988:950) om kultur- minnen m.m., eller som enligt intyg av länsstyrelsen i det län där den fasta egendomen finns är av beskaf- fenhet att enligt nämnda lag kunna bli byggnadsminnesförklarad.

Nuvarande lydelse

Denna lag träder i kraft

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna om ränta i 2 mom. samt bestämmelserna i 3—6 mom. skall vara tillämpliga. Den skattskyldige har rätt att under an- ståndstiden, dock högst en gång per år, avräkna som betalning av skatt och ränta styrkta kostnader för repa- ration och underhåll av den fasta egendomen, om länsstyrelsen inty- gar att kostnaderna varit kulturhisto- riskt motiverade överkostnader. När anståndstiden har löpt ut är åter- stående skatt och ränta förfallen till betalning. Om den fasta egendomen dessförinnan övergått till annan ägare än den skattskyldige är det skattebelopp och den ränta som återstår vid övergången, eller den tidpunkt då bindande avtal om över- låtelsen kom till stånd, förfallen till betalning senast sex veckor efter övergången eller överlåtelsen.

5. Förslag till Lag om ändring av lagen (1963:583) om avveckling

av fideikommiss;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss

dels att 34 å skall upphöra att gälla, dels att 1, 6, 18, 19, 28 och 31—33 åå samt mellanrubriken närmast före 31 å skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse

Inledande bestämmelser

Fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid till förmån för med- lemmar av en eller flera släkter, skall avvecklas enligt vad i denna lag sägs.

Har fideikommissegendom syn— nerligt kulturhistoriskt värde eller äro eljest särskilda skäl därtill, må Ko- nungen förordna att fideikommissur- kundens bestämmelser skola äga till- lämpning tills vidare eller till dess i beslutet angiven innehavare av fidei- kommisset avlider.

Föreslagen lydelse

Fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid till förmån för med— lemmar av en eller flera släkter, skall avvecklas enligt vad i denna lag sägs.

F ideikommissegendom med sär— skilt kulturhistoriskt värde skall dock inte avvecklas förrän ett lång- siktigt bevarande av dessa värden tryggats på annat sätt. 6 %

Har fideikommissegendom sär- skilt kulturhistoriskt värde eller finns andra synnerliga skäl får regeringen förordna att fideikommissurkundens bestämmelser skall gälla tills vidare eller tills en i beslutet angiven inne- havare avlider.

Nuvarande lydelse

Fideikommissnämnden

Föreslagen lydelse

18 å Avvecklingen av fideikommiss skall ske under medverkan av en särskild nämnd, Fideikommissnämnden.

Fideikommissnämnden skall utre- da frågor som avses i 6, 16, 17 och 38 åå samt till Konungen göra de framställningar, som föranledas av utredningen. Vidare skall nämnden främja avvecklingen genom rådgi- vande och vägledande verksamhet samt meddela beslut, som enligt vad nedan stadgas ankommer på nämn- den.

Fideikommissnämnden skall ut- reda frågor som avses i 6, 16, 17 och 38 åå samt till regeringen göra de framställningar, som föranleds av utredningen. Vidare skall nämnden genom rådgivning och egna initiativ verka för att lagens syften fullföljs samt meddela beslut, som enligt vad nedan stadgas ankommer på nämn- den.

Om frågor som anges i 31—33 åå rör egendom av mer betydande värde eller frågor av särskild vikt från allmän synpunkt skall Fidei- kommissnämnden med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för prövning.

l9å

Fideikommissnämnden består av ordförande och fyra ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid av fem år eller, vid komplettering av nämn- den, för återstående tid av löpande period. Suppleanter utses till det an— tal Konungen bestämmer.

Har fideikommissnämnden avsla- git framställning om tillstånd eller medgivande som avses i 27—29 åå, må klagan över beslutet föras hos Konungen genom besvär, vilka sko- la ingivas till nämnden. I övrigt må talan ej föras mot beslut av fidei- kommissnämnden enligt denna lag.

Närmare föreskrifter om nämnden och dess verksamhet meddelas av Konungen.

Fideikommissnämnden består av ordförande och fyra ledamöter, vilka utses av regeringen för en tid av fem år eller, vid komplettering av nämn- den, för återstående tid av löpande period. Suppleanter utses till det an— tal regeringen bestämmer.

Fideikommissnämndens beslut enligt 27—29 åå och 31—33 ååfår överklagas hos regeringen. I övrigt får beslut av Fideikommissnämnden enligt denna lag inte överklagas.

Närmare föreskrifter om nämn— den och dess verksamhet meddelas av regeringen.

Nuvarande lydelse

Utan Konungens medgivande må ej under avvecklingen genom tillskott i samband med teckning av aktier överlåtas sådan fideikom- missboet tillhörande egendom, som avses i 1 9 lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. I övrigt må icke under avvecklingen med mindre fideikommissnämnden medgiver det egendom som ingår i fideikommiss— boet, överlåtas eller däröver eljest förfogas i vidare mån än som öve- rensstämmer med sedvanlig hus- hållning.

Fideikommisskapital, som ställts under särskild förvaltning, må en under avvecklingen utlämnas utan Fideikommissnämndens medgivande.

Aktiebolagsbildning

Konungen må medgiva inne- havare av fideikomiss att tillskjuta fideikommissegendom i samband med teckning av aktier i bolag, såframt denne äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget. Aktierna och annat vederlag skola därefter förvaltas såsom fideikommisskapi- tal.

Föreslagen lydelse 28 å

Under avvecklingen får inte utan tillstånd av Fideikommissnämnden egendom som ingår i fideikom- missboet, överlåtas eller därutöver eljest förfogas i vidare mån än som överensstämmer med sedvanlig hus- hållning.

Fideikommisskapital, som ställts under särskild förvaltning får inte under avvecklingen utlämnas utan Fideikommissnämndens medgivan— de.

Aktiebolags- eller

bildning

stiftelse-

31å

F ideikommissnämnden får medge en innehavare av ett fideikommiss att överlåta fideikommissegendom till ett aktiebolag, om denne äger el- ler tecknar samtliga aktier i bolaget. Aktierna och annat vederlag skall därefter förvaltas som fideikom— misskapital.

Även ett fideikommissbo får överlåta egendom till ett aktiebolag. Boet får därvid företrädas av efter- trädaren.

Nuvarande lydelse

Utan hinder av vad i lagen om ak- tiebolag föreskrives om antalet stif- tare äger fideikommissinnehavare bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendom och vidtaga de åtgärder som ankomma på stiftare.

Under avvecklingen av fideikom- miss må fideikommissboet vara stiftare av aktiebolag med tillskott av egendom som ingår i boet, och skall i sådant fall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Vid bildande av aktiebolag med tillskott av fideikommissbos egen— dom och vid överförande av sådan egendom till aktiebolag genom till- skott i samband med aktieteckning må efterträdaren under avvecklingen företräda fideikommissboet.

Föreslagen lydelse 32 å

Vid överföring av egendom från ett fideikommiss eller fideikommiss- bo enligt 31 å skall bolagsordningen fastställas av F ideikommissnämnden och innehålla bestämmelse att bo- lagsordningen i de avseenden som nämnden anger får ändras endast med nämndens medgivande.

33å

F ideikommissnämnden får medge en innehavare av ett fideikommiss att till en stiftelse överföra sådan fidei- kommissegendom som har ett sär— skilt kulturhistoriskt värde samt an- nan fideikommissegendom, om syf- tet därmed är att bevara egendomens värden i sammanhållet skick. I stif- telseförordnandet skall intas de be- stämmelser som behövs för att egen- domen skall skyddas och vårdas samt och för att hindra att den skingras.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 34 å

I bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktier tecknats med tillskott av egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling, skall intagas bestämmel- se att bolagsordningen skall vara fastställd av Konungen och att, om ej Konungen annat föreskrivit, bolagsordningen må ändras allenast med Konungens medgivande.

Denna lag träder i kraft den...

6. Förslag till Lag om ändring av lagen (1963:587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m.;

Härigenom föreskrivs att 3 å lagen (l963:587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m. skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 å1 Vad som sägs i 2 5 skall gälla också i fall där en fideikommissfas- tighet med tillstånd enligt 33 å lagen ( 1 963 .'583 ) om avveckling av fidei-

kommiss överförs till en stiftelse.

Denna lag träder i kraft den...

1 Upphävd 1990352. 49

7. Förslag till Lag om ändring i förordningen (l963:588) om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss;

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen ( 1963:588) om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss

dels att ordet ”förordning” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”lag” i motsvarande form,

dels att rubriken till förordningen och 10 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Förordning (1963:588) om arvsskatt vid avveckling av fi- deikommiss

Konungen äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsätt- ning av skatt enligt denna förordning för sådan byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling, vars bevarande med hänsyn till egendo- mens historiska, vetenskapliga eller konstnärliga värde är av allmänt in- tresse.

Jämväl i annat fall än nu sagts må Konungen, där synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt enligt den- na förordning.

Denna lag träder i kraft den...

Föreslagen lydelse

Lag (1963:588) om arvsskatt vid avveckling av fideikom- miss

10å

Om fideikommissegendom blivit föremål för byggnadsminnesför- klaring enligt 3 kap. I 5 lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. eller visats på annat sätt komma att förvaltas med ett långsiktigt skydd för egendomens kulturhistoriska värden får regeringen på ansökan av dödsbo eller någon skattskyldig besluta om befrielse från den skatt som belöper sig på den kulturhisto- riskt värdefulla egendomen. Befriel- sen får även avse kapital som på ett förpliktigande sätt avsatts för vård eller underhåll av egendomen.

Även i annat fall än nu sagts får regeringen medge befrielse från eller nedsättning av skatt enligt denna lag, om det finns synnerliga skäl.

1 Inledning

1.1. Uppdraget

Regeringen beslöt den 16 juni 1994 direktiv (Dir. 1994254) för en särskild ut- redare med uppgift att se över vissa frågor om lagskyddet för olika kultur- minnen och kulturmiljöer. De frågor som utredningen skulle överväga var sammanfattningsvis

behovet av föreskrifter till skydd för ortnamn, — skyddet för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer, — skyddet för prästgårdar, skyddet för de norrländska kyrkstäderna, — översyn av kulturrninneslagens regler om utförsel av kulturföremål, skyddet för vissa kulturegendomar, — vissa lagtekniska frågor.

I detta delbetänkande redovisar utredningen sina överväganden och förslag rörande skyddet för vissa kulturegendomar och i fråga om regler om utförsel av kulturföremål. Direktiven återfinns i bilaga 1.

1.2. Genomförandet

Utredningen har hittills hållit elva sammanträden, varav ett tvådagars inter- natmöte med sakkunniga och experter.

Den 14 december 1994 genomförde utredningen en utfrågning med före- trädare för konst- och antikvitetshandeln och för organisationer som företrä- der ägarintressen i fråga om vissa slags kulturegendomar, som Sveriges jord- ägareförbund och Lantbrukarnas Riksförbund.

Internationella förhållanden har diskuterats vid ett möte den 30 mars 1995 i Stockholm med företrädare för det danska kulturdepartementet och Skov- og Naturstyrelsen samt för det finska museiverket (norska och isländska företrä- dare hade fått förhinder). Vidare genomförde utredaren, de sakkunniga och sekreterarna den 22—26 maj 1995 en studieresa till Haag och London för att informera sig om nederländsk och brittisk lagstiftning. Sekreterare Adler- creutz deltog också den 10—11 mars i en av den franska museistyrelsen ord- nad konferens i Paris om europeiska exportregler för kulturföremål och be- sökte i samband därmed det franska kulturrninisteriet för ytterligare upplys- ningar om lagstiftningen.

Utredaren och Adlercreutz har besökt Sveriges jordägareförbunds Skåne- avdelning den 30—31 maj 1995 och bl.a. besett Krapperup och Vrams Gun— narstorp.

Utredningen har vidare den 23 augusti 1995 besökt ett antal kulturegen- domar i Hälsingland.

Statistik över fideikommiss och annat material rörande kulturegendomar har insamlats, dels genom en genomgång av det enkätmaterial som Utred- ningen om förvaltning av vissa kulturmiljöer (U 1988: 14) insamlat, dels ge- nom kontakter med vissa länsantikvarier och Riksantikvarieämbetets hand- läggare. Fideikommissnämnden har bidragit med uppgifter ur sitt arkiv.

1.3. Inriktningen av betänkandet

I detta betänkande behandlas frågor om kulturegendomar och kulturföremål. Dessa båda ord är rubrikmässiga och har inte någon klar juridisk innebörd. I direktiven nämns under avsnittet för kulturegendomar herrgårdsmiljöema — däribland särskilt fideikommissen och industriminnena, men det sägs också att utredningen skall överväga frågor om andra värdefulla kulturegendomar. Vilka dessa skulle kunna vara skall inte närmare anges här. Det är dock tyd- ligt att frågorna om bevarande av kulturegendomar i vid mening skiljer sig åt, beroende på vad slags typ av egendom det rör sig om.

En grundläggande skillnad i bevarandeförutsättningar råder mellan å ena sidan sådana egendomar som den nuvarande innehavaren (eller dennes ar- vingar) vill fortsätta att förvalta, om bara tillräckligt bra ekonomiska villkor kan påräknas, och å den andra sidan sådana egendomar som saknar intresse för innehavaren, t.ex. därför att all ekonomisk grundval upphört att existera. Det senare gäller merparten av våra industriminnen.

Uppgiften att överväga skyddsformer för kulturegendomar innebär när- mast ett studium av vilka lämpliga förvaltningsformer som kan finnas eller uppfinnas för att underlätta för dem som vill ta på sig ett ansvar för bevaran- det, antingen det är den nuvarande innehavaren eller arvingarna, eller det rör sig om någon annan som vill träda in, eller som samhället anser sig behöva utse för uppgiften. Möjligheten att åstadkomma ett bevarande genom att ställa upp nya restriktioner för användningen är knappast aktuell i dessa fall. Detta hindrar inte att restriktioner ändå kan vara nödvändiga för att säkerställa att bevarandet sker på rätt sätt. I detta betänkande berörs dock inte eventuella re— former av restriktionsinstrumenten för kulturegendomar, som t.ex. bygg- nadsminnesförklan'ng. Här gäller det att finna stimulansmetoder som i första hand uppmuntrar till självförvaltning. Dessa stimulanser bör dock inte främst ta sig uttryck i särregler rörande beskattningen för innehavare av kulturegen— domar. Endast i begränsad omfattning kan det vara befogat med särskilda skatteregler och det gäller, enligt utredningens uppfattning, i sådana fall

främst åtgärder som gör generationsskiften lättare att genomföra utan upp- delning av den egendom vars kulturvärden bäst tillgodoses genom att den fortfarande hålls samman.

Många av våra kulturegendomars värde består inte bara av den fasta egen- domen med dess inredning och fasta tillbehör. Särskilt många lantegendomar hyser betydande samlingar av konst och andra äldre föremål, t.ex. möbler och konsthantverksprodukter, men också verktyg och redskap som minner om äldre tiders levnads- och brukningsskick. Vikten av ett fortsatt samman- hållande av dessa samlingar av lösöre med kulturvärde — kulturföremålen — och deras fasta replipunkter syftar utredningen också till att beröra i detta be- tänkande.

Kulturvärdet av att bevara sådana samband har inte i modern tid varit fö- remål för en diskussion motsvarande den som fördes under 1920- och 30-ta- len och som i någon mån åter aktualiserades inför riksdagens beslut 1963 att avveckla fideikommissen. Utredningen har därför funnit det angeläget att återge huvuddragen i denna diskussion.

Det svenska regelskyddet för rörliga kulturföremål har egentligen hittills haft endast tre aspekter. Kyrkliga inventarier med undantag av privatägda sådana får inte flyttas eller ändras utan tillstånd. F ornfynd från fomläm- ningar är statlig egendom och får därför inte disponeras av upphittaren. Övri- ga fornfynd, dvs. ägarlösa föremål som är mer än 100 år gamla, skall i vissa fall anmälas till det allmänna, som har lösenrätt. Slutligen får vissa äldre kul- turföremål inte exporteras utan tillstånd.

Utredningen utgår i detta betänkande från att det i regel finns ett intresse att så långt möjligt bevara sambandet mellan kulturegendomamas fasta och lösa beståndsdelar. Från ägarsynvinkel kan ett sådant bevarande många gånger vara problematiskt. Dels kanske ägaren inte inser bevarandevärdet; föremålen kan för honom/henne te sig uttjänta eller skrymmande. Det allmänna kultur- skyddsintresset kan i sådana fall sannolikt bäst tillgodoses genom ökad upp- lysning.

Dels kanske ägaren vill — eller ser sig tvungen att — disponera förmögen— hetsvärdet av föremålen. En sådan avsikt kan ibland vara resultatet av en mål- konflikt. En ägare måste skaffa medel för att renovera 1700-talsfönstren och han ser som enda utväg att sälja en värdefull tavla, som ”alltid” funnits i hu- set. I sådana situationer kan det allmännas kulturskyddsintresse tillgodoses på två sätt: antingen genom ett direkt bidrag till fönsterrenoveringen, eller genom ett indirekt stöd i form av bättre förvaltningsförutsättningar, t.ex. avdragsrätt för renoveringskosmadema eller andra incitament för att få vederbörande att behålla både tavlan och fönstren. Utredningen vill så långt möjligt skapa bättre förutsättningar att undvika målkonflikter av detta slag.

För de rörliga kulturföremålens del är utredningen medveten om att den stora mängden av dem inte har något samband med en existerande fast kultur- egendom. I sådana fall finns givetvis inget kulturskyddsintresse i att söka

binda föremålen vid en viss plats. Många kulturföremål är från början skapa- de just för att vara rörliga och kunna omsättas, t.ex. många möbler (!) och de flesta yttringar av bildkonst och konsthantverk. För denna typ av föremål be- hövs i regel inga åtgärder alls från samhällsorganens sida. De omsätts genom arv, gåva, köp och byten och tar i regel ingen skada av själva omsättningen. I regel kan man också lita på att nya innehavare tar rimligt god vård om föremå- len, även om informationsinsatser om hur vård och underhåll lämpligen skall utföras givetvis är en angelägen uppgift för t.ex. våra museer.

I de flesta fall spelar det ingen roll vem som är den nye innehavaren och om han är bosatt inom eller utanför landet. ”Konsten är en god ambassadör” är ett talesätt som utredningen gärna instämmer i. Det är sålunda ofta ett svenskt intresse att kulturföremål från detta land finns också i utlandet och blir kända där för sitt ursprung. I vissa fall finns det dock ett starkt intresse att kulturföremål finns kvar i landet. Det gäller särskilt de absolut ”bästa” före- målen i sin art, samt sådana kategorier av föremål som står inför risken att helt försvinna från landet. Givetvis knyter sig detta intresse också till föremål som har ett samband med viss plats, fast måhända i mindre grad om detta samband redan av andra skäl är oåterkalleligen brutet.

Regler som i vissa fall inskränker möjligheten att exportera kulturföremål har lång tradition inom det internationella kulturskyddet och finns i så gott som alla länders rättsordningar. För utredningen har det varit naturligt att fullgöra sitt uppdrag rörande utformningen av de svenska exportreglema för kulturföremål mot den bakgrund som ges ovan, dvs. med beaktande av sam-— bandet mellan de fasta och rörliga kulturvärdena och med respekt för behovet av ohindrad rörlighet för många föremål som saknar ett sådant samband.

Det är tydligt att restriktioner mot export av föremål som inte bara repre- senterar ett kulturvärde, utan också ett betydande kommersiellt värde och där— för kan ses som en vanlig handelsvara, måste ha speciella skäl för sig och vara utformade på ett sätt som möjliggör kontroll av efterlevanden i den strida strömmen av internationella godstransporter. Utredningen söker därför inte bara analysera skyddsbehovet sett ur svensk föremålssynvinkel, utan strävar också efter att göra reglerna så tydliga som möjligt från kontrollsynpunkt.

Det allmänna, dvs. staten, landstingen och kommunerna, har genom främst sina museer kunnat skaffa sig ett betydande bestånd av föremål för att illustrera vårt lands kulturhistoria. Ackvisitionsmöjlighetema är numera gan- ska begränsade, vilket givetvis inte hindrar att det bör vara en väsentlig upp- gift för museerna att söka fortsätta att förvärva de föremål som behövs för att komplettera samlingarna. Denna utredning finner inte att dess uppgift är att lägga några förslag eller riktinjer för de offentliga museernas ackvisition. Inte heller berör utredningen frågor om vård av samlingarna eller eventuell gall- ring. Utredningens uppgift är att lägga fram förslag till ändringar i lagstift- ningen. I detta ligger att utredningen skall överväga regleringen av förhållan- det mellan det allmänna intresset, dvs. de flesta innevånares kollektiva behov

och nytta av att det finns en god illustration till vår kulturhistoria, och de en- skilda personers intressen som innehar den kulturintressanta egendomen.

Det allmänna har redan lagstöd för att framför andra enskilda förvärva så- dan fast egendom som behövs för att säkerställa kulturhistoriska intressen. Det kan ske genom expropriation och, i de fall där en avyttring redan har kommit till stånd, genom förköp. Beträffande lös egendom finns — utöver inlösenmöjligheten för fornfynd .— inga motsvarande möjligheter för de of- fentliga organen att skaffa sig äganderätt. Det torde vara en ganska allmänt accepterad uppfattning att de kulturhistoriska intressena i Sverige har kunnat hävda sig rimligt väl utan att tvångsmässiga förvärv har behövt ske. Utred- ningen delar också uppfattningen att enskilda ägare utan några egentliga egna uppoffringar bör kunna finna sig i att allmänna intressen är knutna till deras egendom. Detta innebär inte att konflikter inte skulle kunna uppstå mellan en enskild ägare och företrädare för något allmänt intresse. T.ex. i det fall en person vill sälja ett föremål utomlands till ett högre pris än han kan påräkna i Sverige, uppstår en klar konflikt om han inte får exportera föremålet.

Det finns naturligvis också en rad situationer där konflikten inte blir så tydlig. De flesta potentiella konflikter har i dagens situation kunnat lösas med överenskommelser. Utredningen ser det naturligtvis som önskvärt att en så- dan situation kan bestå.

Utredningen kan ändå inte komma förbi uppgiften att finna ett system där konflikter, som inte går att bilägga genom överenskommelser, löses enligt regler som innebär att parternas intressen så långt möjligt kan balanseras mot varandra. För att nå ett sådant system kan man resonera om förköp och inlö- sen också beträffande lös kulturegendom. Erfarenheterna tyder dock inte på att sådana utköpslösningar behöver institutionaliseras, dvs. att särskilda regler om förköp eller inlösen behöver införas. Det finns redan vissa möjlig- heter att kompensera enskilda ägare som alltför hårt drabbas av t.ex. ett ex- portförbud.

Beträffande exportreglema är utredningens huvuduppgift att analysera den nya situation som uppstått i och med medlemskapet i den Europeiska Unio- nen. I första hand krävs här förstås en anpassning till de speciella regler som gäller i EU i fråga om ett gemensamt system för kontroll av kulturföremål som exporteras från någon av medlemsstaterna till tredje land. Uppgiften äri detta avseende främst lagteknisk: att finna en lösning som innebär att de spe- cifikt svenska skyddsintressena kan tillgodoses såvitt möjligt utan att dubbla regelsystem, som skall tillämpas vid sidan av varandra, leder till olägenheter för sökanden av exporttillstånd och för myndigheterna själva. I samband med denna uppgift skall utredningen också undersöka vilka modifikationer av den svenska tillståndsplikten vid utförsel av kulturföremål som kan vara behöv- liga. Övervägandena måste därutöver avse de mer generella effekterna av an- slutningen: vilka kontrollsystem är numera möjliga att upprätthålla vid den inre resp. den yttre gränsen? Hur kan bristande kontrollmöjligheter vid

gränspassage kompenseras av andra, fördragsenliga kontrollåtgärder? Kan ett fortsatt uttag av ansökningsavgift för prövning av utförselansökningar till ett EU-land försvaras?

Utredningens förslag rörande exportregler innebär inte några stora föränd- ringar av det system som redan tillämpas. En huvuduppgift har varit att finna lämpligt avgränsade föremålskategorier inom vilka de enstaka föremål kan finnas som inte bör få exporteras av hänsyn till det svenska kulturarvet, utan att dessa kategorier blir så omfattande att allmänheten och myndigheterna be- tungas med onödiga utförselansökningar.

2 Gällande rätt

I detta avsnitt beskrivs gällande regler av betydelse för förvaltning och dis- position av kulturegendomar och kulturföremål. Den nya stiftelselagen be- skrivs bl.a. med avseende på hur reglerna kommer att gälla för redan bildade stiftelser. Vidare beskrivs regler för fideikommissen, särskilt det förfarande som skall tillämpas vid deras avveckling. En redogörelse lämnas för reglerna i KML om kulturföremål med särskild inriktning på utförselbestämmelsema. I anslutning därtill beskrivs också EG:s regler om export resp. återlämnande av kulturföremål.

Slutligen finns avsnitt om skatte- och bidragsregler som kan ha särskild betydelse för dem som äger eller förvaltar kulturegendomar och kulturföre- mål.

2.1. Förvaltning av kulturegendomar. Stiftelser m.m. 2.1.1 Grunddragen hos stiftelser

Stiftelseformen har kommit att bli en mycket vanlig förvaltningsform på kul- turområdet. Ursprungligen har stiftelseformen använts av privatpersoner för att säkerställa att donationer för olika nyttiga ändamål kunnat förvaltas vidare, särskilt efter donatoms död. Särskilt var det undervisningsändamål, sjuk- vård, fattigunderstöd samt forskning som på detta sätt främjades genom stif- telser. Formen har emellertid under 1900-talet fått en vidare användning för att driva även andra slags verksamheter, som t.ex. bostadsförvaltning och t.o.m. rena industriella projekt. Stiftelseformen har också kommit att bli en vanlig form för fall där fler huvudmän avser att driva verksamhet i gemen- samt intresse under en självständig ledning. Det kan här röra sig om samver- kan mellan staten resp. en kommun och privata intressenter. Ett exempel på sådan samverkan på kulturområdet är länsmuseema, som i de flesta fall är or- ganiserade som stiftelser, bildade av resp. landsting, primärkommuner och hembygdsförbund.

Behovet av tillsyn över stiftelser av skilda slag ledde fram till lagen (1929zl 16) om tillsyn över stiftelser. Den lagen avser i princip bara att ge viss offentlig insyn och är inte en reglering av hur stiftelser skall vara organiserade för att kunna främja sina ändamål.

Ett utrednings- och beredningsarbete som inleddes 1975 resulterade 1994 i att riksdagen antog en stiftelselag och en lag om införande av stiftelselagen

(prop. 1993/94z9, LU12, rskr. 225, SFS 1994: 1220 resp. 1221). Båda lagarna träderi kraft den 1 januari 1996.

Genom den nya lagstiftningen uppställs grundläggande krav på bildandet av stiftelser. Stiftelser skall sålunda kunna bildas endast på dessa fyra sätt: 1) genom avskiljande av egendom för bestämt ändamål, 2) genom upprop för en insamling (insamlingsstiftelse), 3) genom kollektivavtal och 4) genom åtgärder enligt lagen (1967 :531) om tryggande av pensionsstiftelse m.m.

Den hittills vanliga formen av stiftelsebildning som skett i syfte att ändamålet skall främjas med kontinuerliga anslag från staten eller något annat offentligt eller privat organ (anslagsstiftelse) förekommer däremot inte i stiftelselagen. Särskilda överväganden pågår beträffande statens medverkan i anslagsstiftelser, se SOU 1994:147 och 1995z93.

Av de fyra stiftelseformer som stiftelselagen anvisar är det uteslutande de två första som har betydelse på kulturområdet och som här kommer att något närmare beskrivas.

Grundformen för stiftelsebildning regleras i 1 kap. 2 å stiftelselagen. En stiftelse enligt detta lagrum bildas genom att egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål.

Stiftelsens egendom skall anses vara avskild när den tagits om hand av nå- gon som har åtagit sig att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnandet. Förordnandet skall vara skriftligt och undertecknat av stiftaren. Giltigt testa- mente kan även om formföreskriftema inte är uppfyllda _ också godtas som stiftelseförordnande (t.ex. ett muntligt s.k. nödtestamente kan tjäna som ett stiftelseförordnande).

För att en stiftelse enligt huvudforrnen skall kunna bildas fordras att egendomen avskiljs från stiftarens förmögenhet med verkan mot dennes borgenärer. För fall då förmögenhetsdispositionen avser pengar eller lösören betyder det att egendomen måste ha kommit i besittning av någon som har åtagit sig förvaltningen (prop. 1993/94:9 s. 51, jfr 1—2 åå lagen [1936283] angående vissa utfästelser om gåva). I motsats till tidigare räcker det alltså inte med att en stiftare i skuldebrev förpliktar sig att utge pengar eller annan egendom. I linje med denna grundsats är det också förbjudet för stiftelsen att ge penninglån till stiftaren eller ställa säkerhet till förmån för honom (2 kap. 6 å). Kravet på besittningstagande gäller även för överlåtelse av fast egendom på det sättet att det måste finnas en skriftlig, av både stiftare och någon som åtagit sig förvaltningen undertecknad, överlåtelsehandling (till uppfyllande av formkraven vid fastighetsöverlåtelse) samt att den som handhar förvaltningen även har tillträtt egendomen (prop. 1993/94:9 s. 107). Om stiftelsebildningen sker först efter stiftarens död, gäller att den dödes skulder har prioritet enligt reglerna i 21 kap. 4 och 5 åå ärvdabalken på det sättet att även egendom som har överförts till förvaltaren kan återvinnas till dödsboet för betalning av skulderna.

Det krävs inte att förvaltaren skriftligen bekräftar sitt åtagande, frånsett den skriftliga form som kan fordras enligt vissa lagbestämmelser, t.ex. i det nämnda fallet av överlåtelse av fast egendom till en stiftelse och då en stiftelse bildas genom arvsskifte. I sådana fall behöver stiftelsen skriftligen företrädas av den som åtagit sig förvaltningen.

För att en Stiftelses ändamål skall vara fullständigt angivet fordras besked i tre hänseenden: syfte, verksamhetsföremål (dvs. det sätt på vilket stiftelsen skall främja syftet, t.ex. genom att tillhandahålla stipendier, bostäder m.m.) och destinatärkrets, men det kan räcka med att syftet är preciserat så att det går att verkställa (prop. 1993/94:9 s. 105).

Några begränsningar i fråga om vilka ändamål som kan avses med en stif- telsebildning har inte ställts upp. Det följer dock av allmänna principer att än- damålet inte får strida mot lag eller goda seder eller att det får vara gynnande av stiftaren själv. I linje med det senare får inte stiftaren ensam utgöra styrelse och inte i egenskap av styrelseledamot handlägga frågor om avtal mellan ho- nom själv och stiftelsen (prop. 1993/94 5. 45, 65 och 105).

En omdiskuterad fråga inför lagens tillkomst var om stiftelser även fort- sättningsvis skulle få bedriva näringsverksamhet eller om detta skulle vara förbehållet andra typer av juridiska personer, t.ex. aktiebolag. Utgången blev att näringsverksamhet även i fortsättningen är tillåten för stiftelser utan andra förbehåll än att särskilda regler införts för att skydda dem som träder i affärs— förbindelse med en näringsutövande stiftelse. Sådana stiftelser är sålunda bokförings- och årsredovisningsskyldiga samt skall underställas kvalificerad revision. Företrädare är skadeståndsskyldiga för missvård. Likvidationsregler har också införts.

Bedömningen av om förvaltningen kan anses varaktig bör ske med ut- gångspunkt i den egendom som avskilts för stiftelsen och således utan hän- synstagande till eventuella utfästelser i förordnandet om ytterligare tillskott. I prop. 1993/94:9 (s. 106) framhålls också att varaktighetskravet kan anses uppfyllt om ändamålet är varaktigt och förordnandet inte innehåller föreskrifter som i sig betyder att det endast kan vara verksamt under en kortare tid, t.ex. två eller tre år. Ett exempel på föreskrifter av det senare slaget är att förordnandet skall anses upphävt efter endast ett par år. Ett annat exempel är att den avskilda egendomen snabbt skall förbrukas.

En insamlingsstzftelse bildas inte genom att bestämd egendom avskiljs utan genom att en eller flera stiftare förordnar att pengar som inflyter efter ett upp- rop av dem skall som en självständig förmögenhet främja ett bestämt och var- aktigt ändamål och att någon åtar sig att förvalta pengarna för förvaltning i enlighet med förordnandet (11 kap. 1 å stiftelselagen). Stiftelsens namn skall innehålla ordet insamlingsstiftelse. Den är alltid bokföringsskyldig. Om en in- samlingsstiftelse har saknat tillgångar under en sammanhängande tid av två år är stiftelsen upplöst (11 kap. 2 å). För förvaltningen och i huvudsak även i

övrigt gäller bestämmelserna i stiftelselagen lika för insamlingsstiftelser som för huvudforrnen av stiftelser.

En stiftelse är en juridisk person som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter. För en Stiftelses förpliktelser svarar endast dess egna tillgångar. I en stiftelse som utövar näringsverksamhet kan dock ett personligt betalningsansvar för stiftel— sens företrädare uppkomma.

2.1.2. Särskilda typer av stiftelser

Vissa slags hittills erkända stiftelser omfattas av stiftelselagen endast i mycket begränsad män. Det gäller församlingskyrkor och domkyrkor av stiftelseka- raktär, som enligt 4 å lagen om införande av stiftelselagen omfattas endast av bestämmelsen i 1 kap. 4 å om att en stiftelse är en juridisk person med egen rättskapacitet. Skälet till att dessa inte omfattas är att det redan finns en regle- ring i kyrkolagen (1992z300).

Berörda av stiftelselagen endast i ringa grad är vidare stiftelser vilkas till- gångar enligt stiftelseförordnandet får användas endast till förmån för be- stämda fysiska personer (1 kap. 7 å). Behovet av en lagreglering för sådana stiftelser har inte ansetts stort (prop. 1993/94z9 s. 58). Det hindrar inte att de grundläggande bestämmelserna i 1 kap. 2—4 åå gäller sådana stiftelser och att ordet stiftelse får ingå i stiftelsens namn. Om en stiftare har förordnat att stiftelsen skall främja först ett antal bestämda destinatärer och därefter en obestämd krets, anses stiftelselagen tillämplig redan från bildandet av stiftelsen (prop. 1993/94:9 s. 113).

Särskilda ersättningar för vård och underhåll av gravar som fonderats en- ligt äldre bestämmelser om gravrätt faller utanför stiftelselagens tillämpnings- område, liksom sådana självständiga och självägande förmögenhetsmassor vilkas ändamål är bestämt i lag och som byggts upp av medel som betalats enligt i lag fastslagna, tvingande förpliktelser, t.ex. Allmänna arvsfonden och Kyrkofonden (prop. 199319419 s. 59). För dessa båda fonder gäller för övrigt särskild lagstiftning.

2.1.3. Förvaltning och tillsyn av stiftelser

I 2 kap. stiftelselagen meddelas föreskrifter för förvaltningen. Stiftelseför- ordnandet skall följas vid förvaltningen av en Stiftelses angelägenheter såvitt förordnandet inte strider mot lagen.

En stiftelse kan antingen ha egen förvaltning, vilket är fallet om en eller flera fysiska personer åtar sig förvaltningen enligt stiftelseförordnandet. Vid

egen förvaltning bildar den eller de fysiska personer som gjort åtagandet sty- relse för stiftelsen (det är stiftelsen obetaget att använda en annan beteckning).

Alternativt kan en stiftelse ha anknuten förvaltning, i vilket fall en juridisk person åtar sig förvaltningen. I detta fall benämns den juridiska person som gjort förvalmingsåtagandet förvaltare.

Styrelsen eller förvaltaren svarar för att stiftelseförordnandet följs och för att förrnögenheten är placerad på ett godtagbart sätt. Stiftelsen får inte lämna penninglån eller ställa säkerhet för stiftaren, styrelseledamöter, förvaltare eller närstående. Styrelsen företräder stiftelsen och tecknar dess namn och firma. Det finns vidare regler om ordförandeskap, beslutsförhet, protokollföring, jäv och arvodering. I tillämpliga delar gäller reglerna för styrelsen också för en förvaltare.

I 3 kap. har intagits tvingande bestärrrrnelser om bokföringsskyldighet och årsredovisning m.m. En stiftelse som utövar näringsverksamhet, är moder— stiftelse i en koncern eller har tillgångar värda mer än tio basbelopp är bokfö- ringsskyldig och skall upprätta årsredovisning. Bokföringsskyldiga är också insamlingsstiftelser och stiftelser som har bildats av eller tillsammans med staten eller en kommun.

En stiftelse som inte är bokföringsskyldig skall fortlöpande föra räkenska- per och årsvis sammanställa dessa så att tillgångar och skulder samt in- komster och utgifter framgår. Räkenskaperna skall hållas ordnade och be- tryggande förvarade under tio år.

En stiftelse skall ha minst en revisor (4 kap. 1 å). Är stiftelsen skyldig att upprätta årsredovisning skall minst en revisor vara auktoriserad eller godkänd (4 kap. 4 å). Tillsynsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen, kan förordna revisor om sådan saknas.

Regler om skadestånd finns i 5 kap. Styrelseledamöter och förvaltare sva- rar för skador som orsakas stiftelsen eller någon annan vid fullgörandet av uppdraget för stiftelsen eller genom åsidosättande av föreskrifterna i stiftelse— förordnandet eller lagen. Även en revisor kan bli skadeståndsskyldig. Det har också reglerats vilka som kan väcka skadeståndstalan och när en sådan talan preskriberas.

Om föreskriftema i ett stiftelseförordnande behöver ändras, upphävas eller i särskilt fall åsidosättas, skall inte längre perrnutationslagen (19722205) vara tillämplig. I stället gäller bestämmelserna i 6 kap. stiftelselagen. Förfarandet är i princip detsamma som enligt permutationslagen. Tillstånd till ändringen skall sökas hos Kammarkollegiet, vars beslut kan överklagas hos regeringen. I vissa fall får dock stiftelsen själv besluta om ändring. Kammarkollegiets tillstånd krävs för ändring m.m. som avser stiftelsens ändamål, placering av förrnögenheten, förvaltningen, hur styrelsen utses, dess sammansättning, beslutsförhet eller omröstning, arvoden, räkenskaper, revision och skade- stånd. Tillstånd får ges endast om stiftelseförordnandet på grund av ändrade förhållanden inte längre kan följas eller har blivit uppenbart onyttigt eller 6 1

uppenbart stridande mot stiftarens avsikter eller det finns andra särskilda skäl. Vid ändring av föreskrifter om stiftelsens ändamål skall vad som kan antas ha varit stiftarens avsikt beaktas så långt möjligt.

Styrelsen eller förvaltaren får själv ändra, upphäva eller åsidosätta före— skrifter i ett stiftelseförordnande i de avseenden som nyss nämndes dock ej ifråga om stiftelsens ändamål om stiftaren uttryckligen har föreskrivit i för— ordnandet att ändringar m.m. får göras utan tillstånd av en myndighet.

Även utan bemyndigande i stiftelseförordnandet får styrelsen eller förvalta- ren ändra, upphäva eller åsidosätta andra föreskrifter i förordnandet än sådana som räknades upp ovan. Beslut om ändringar av denna art skall anmälas till tillsynsmyndigheten, som kan förbjuda åtgärden om den befinns strida mot lagen.

Styrelsen eller förvaltaren får under omständigheter som anges i 6 kap. 5 & också besluta att förbruka stiftelsens medel så att den upphör. Det gäller äldre stiftelser med litet kapital.

Ifråga om stiftelser som utövar näringsverksamhet finns i 7 kap. tvingan- de bestämmelser om likvidation för det fall kapitalet förbrukats. Styrelsele- damöter eller förvaltare som inte följer dessa regler är personligen betalnings- ansvariga för stiftelsens förpliktelser. Andra stiftelser kan upplösas genom konkurs eller genom att kapitalet förbrukas enligt 6 kap. 5 &.

I 8 kap. föreskrivs om stiftelses firma. 9 kap. innehåller bestämmelser om tillsyn m.m. Tillsynsmyndighet är länsstyrelsen i det län där en stiftelses styrelse eller förvaltare har sitt säte eller där förvaltningen huvudsakligen utövas. Det är förutsett att tillsynsverksam- heten skall kunna avgiftsfmansieras med sikte på kostnadstäckning både för årlig kontroll (främst av näringsdrivande m.fl. stiftelsers årsredovisningar) och för registerhållning (prop. 1993/94:9 s. 101). Tillsynsmyndigheten skall ingripa om det kan antas att förvaltningen eller revisionen inte utövas i enlighet med stiftelseförordnandet eller stiftelselagen eller att en styrelse— ledamot eller förvaltaren annars missköter sitt uppdrag. Tillsynsmyndigheten har närmare angivna befogenheter, bl.a. att fordra in handlingar, kalla till sammanträden, skilja obehöriga Styrelseledamöter från deras uppdrag samt utfärda förelägganden och förbud vid vite. Om en styrelseledamot missköter sitt uppdrag kan tillsynsmyndigheten väcka talan hos allmän domstol om entledigande och får själv interimistiskt entlediga den instämde ledamoten intill dess att domstolen slutligt prövat saken eller bestämt annorlunda.

Tillsynsmyndigheten får också förordna nya Styrelseledamöter om sådana saknas och behövs för att stiftelsen skall vara beslutsför. Också förvaltare får förordnas om sådan saknas. Om ett testamentariskt stiftelseförordnande inte kan verkställas därför att det saknas ett förvaltningsåtagande skall länsstyrel— sen på begäran av någon som förvaltar dödsboet verka för att ett sådant åta- gande lämnas och får då besluta om en annan förvaltningsform än den som har föreskrivits av stiftaren.

Tillsynsmyndighetens befogenheter är begränsade för stiftelser som bildats av eller tillsammans med staten, en kommun, ett landsting eller en kyrklig kommun, stiftelser som förvaltas av en statlig myndighet eller stiftelser som enligt stiftarens förordnande skall vara undantagna från tillsyn och som var- ken under innevarande år eller de tre närmast föregående räkenskapsåren har utövat näringsverksamhet eller varit moderstiftelse. lnsamlingsstiftelser står dock alltid under full tillsyn.

Tillsynsmyndighetens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdom— stol. Om så sker skall tillsynsmyndigheten föra talan för det allmänna.

I 10 kap. stiftelselagen finns bestämmelser om registrering. Tillsynsmyn- di gheten är också registermyndighet och får ta ut avgifter för registrering. En stiftelse skall vara registrerad om den är skyldig att upprätta årsredovisning eller det följer av stiftelseförordnandet att den skall vara registrerad. För stif- telser som utövar näringsverksamhet gäller särskilda registreringskrav.

2.1.4. Redan bildade stiftelser

Antalet stiftelser i landet beräknades år 1972 till ca 50 000. Stiftelselagen är avsedd att i huvudsak vara tillämplig även på redan bildade stiftelser. Sålunda skall en förrnögenhetsbildning som tillkommit före ikraftträdandet och som närmast dessförinnan uppfyllde de krav som stiftelselagen ställer på stiftel- sebildning anses som stiftelse enligt lagen. Detta gäller även om forrnkraven för stiftelsebildning (skriftligt förordnande) enligt 1 kap. 3 5, de nya kraven för insamlingsstiftelseri 11 kap. 1 & eller kraven i 1 kap. 2 & på att egendo— men skall ha avskilts inte skulle ha uppfyllts. Det senare innebär att sådana äldre stiftelser, vars förmögenhet består i en fordran på stiftaren, också skall anses som stiftelser enligt den nya lagen.

I lagen om införande av stiftelselagen finns ytterligare bestämmelser, som reglerar i vad mån de nya reglerna i stiftelselagen, t.ex. om förbud för stiftare att ensam vara styrelse eller förvaltare, om räkenskapsår och skadestånd, skall vara tillämpliga på äldre stiftelser.

2.2. Fideikommissen och avvecklingslagen 2.2.1 Den rättsliga innebörden av ett fideikommiss

Den rättsliga grunden för ett fideikommiss är fideikommissurkunden, som i regel är ett testamente eller gåvobrev. Den som innehar ett fideikommiss, fr- deikommissarien, har ett slags inskränkt dispositionsrätt, vars innebörd kan variera beroende på bestämmelser i urkunden. I regel får fideikommisset inte belånas, försäljas eller avyttras på annat sätt. 63

Sedan år 1810 är det möjligt för regeringen att i vissa syften jämka villkor i fideikommissurkunden. Numera är reglerna i perrnutationslagen (1972z205) tillämpliga, och frågor av detta slag behandlas i första hand av Fideikom- missnämnden. Ärenden som rör betydande värde eller är av särskild vikt från allmän synpunkt kan överlämnas till regeringen för avgörande. Åtskillig fi- deikommissegendom har med stöd av dessa bestämmelser sålts och likviden omplacerats.

Att fideikommissegendom inte får överlåtas betyder i regel också att den inte kan utmätas (5 kap. 5 & utsökningsbalken) och därmed inte heller ingå i ett konkursbo (3 kap. 3 & konkurslagen, 1987z672). Det är dock inte säkert att fideikommissegendom är fredad från alla typer av anspråk och den torde inte vara det i den mån tillstånd har getts till belåning.

Successionen styrs också av fideikommissurkunden. Olika varianter finns, men i det s.k. typiska fideikommisset är efterträdaren i första hand den äldste sonen, därefter äldste sonson osv. Skulle linjen brytas inträder yngre son, dennes son osv. eller en farbroder, dennes äldste son osv. Egendomen skall i princip ograverad överföras från innehavaren till efterträdaren i led efter led.

I fideikommissurkundema finns ibland bestämmelser om förmåner av olika slag, t.ex. för efterlevande make, innehavarens syskon eller andra släktingar, eller för kyrka eller skola.

2.2.2. Avvecklingsförfarandet och regler för att säkra kulturvärden

Riksdagen beslöt 1963 enligt förslag i prop. 1963:5 om avveckling av de då 181 kända fideikommissen i landet. Lagen (1963:583) om avveckling av fi- deikommiss innehåller bl.a. följande bestämmelser.

Lagen är tillämplig på fideikommiss som upprättats för obegränsad tid för medlemmar av en eller flera släkter (1 5).

Fideikommiss skall enligt lagen upphöra när den avlider som vid lagens ikraftträdande — den 1 januari 1964 — var innehavare (3 å). För vissa i sen tid instiftade lösörefideikornmiss gäller dock särskilda, numera sällan tillämpliga särregler beträffande upphörandet (4 5).

Har fideikommissegendomen synnerligt kulturhistoriskt värde eller om det annars finns särskilda skäl, får regeringen förordna att fideikommissurkun- dens bestämmelser skall gälla tills vidare eller tills en i beslutet angiven inne- havare avlider (6 ©).

Regeln tillskapades med Skokloster — där fideikommisset endast bestod av slottsbyggnaden med samlingar men ingen jord — som angivet exempel på att deti vissa fall kunde vara nödvändigt att behålla ett fideikommiss tills vidare. (Skokloster kom dock senare att säljas till staten.) Departementschefen förut-

64 satte att förlängningsregeln skulle komma att utnyttjas synnerligen sparsamt,

men räknade också med att den skulle kunna underlätta från allmän synpunkt önskvärda uppgörelser mellan fideikommissintressentema (prop. 1963:5 s. 132).

Vid riksdagsbehandlingen syntes det dock "riktigast förutsätta att ett något vidgat utrymme för undantag kan bliva erforderligt. Härför talar även den omständigheten att avvecklingen av fideikommissen kommer att sträcka sig över en lång tidrymd.” (BevULlU 1963:2 s. 153).

Förordnanden om fortsatt tillämpning av fideikommissurkunden avsågs normalt bli meddelade för efterträdarens livstid, men skall även kunna omfatta nästa efterträdares livstid. Förordnandet skall också kunna bestämmas att gälla tills nytt förordnande ges (prop. s. 176).

Beslut enligt 6 & om förlängning av fideikommissbestämmelserna har hit— tills fattats i tre fall.

Vid awecklingen skall egendomen fördelas. Den som skulle ha varit nästa fideikommissarie — efterträdaren — har rätt till hälften, medan återstoden fördelas enligt vanliga arvs- eller testamentsregler. Efterträdaren har rätt att på sin lottt få huvudgården med där förvarade samlingar. Om denna del överstiger värdet av efterträdarens lott, får han lösa egendomen med pengar. Finns det särskilda regler i fideikommissurkunden om vad som gäller vid upphävande, gäller i princip dessa (7—10 åå).

Rättigheter och förmåner, t.ex. pension, som tillkommer någon enligt fi- deikommissurkunden består i princip. Efterlevande make kan t.ex. sitta kvar om det finns en sådan föreskrift, men måste i sådant fall avstå från en even- tuell rätt att ta del i egendomen (1 1—14 55).

Nyttjanderättsavtal, som inte avser huvudgården, gäller i princip också mot den nye innehavaren. Dock kan avtalet under vissa betingelser sägas upp av denne inom sex månader från tillträdet (15 å).

Större jord- eller skogsegendomar som har en sådan storlek, belägenhet eller beskaffenhet i övrigt att deras bevarande som en enhet är av betydande allmänt intresse, kan enligt regeringens bestämmande lösas av staten eller en kommun. Ersättningen bestäms enligt expropriationslagen (16 å).

Inlösensmöjligheten för de större jord- och skogsegendomama är avsedd endast för att kunna hålla samman egendomar när starka allmänna intressen talar för detta. Lösenrätten kan utövas även för sågverk och träindustrian- läggningar, däremot inte för lös egendom (prop. s. 154). Beslut om inlösen måste fattas innan avvecklingen är förklarad avslutad (prop. s. 182).

En lösenrätt finns också för samlingar av möbler, tavlor, böcker eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde. För att förebygga att sådana samlingar får försämrad vård, skingras eller bortflyttas, får regeringen besluta att staten eller en kulturvårdande institution löser in dem. Vid tvist om lösen— summan, avgörs frågan enligt lagen om skiljemän, varvid dock inlösaren skall svara för ersättning åt skiljemännen och betala motpartens skäliga kost- nader för förfarandet (17 5).

Lösenrätten avser samlingar och inte enstaka kulturföremål. Det skall där- emot vara möjligt att undanta en del av en samling (prop. s. 156). Beslut om inlösen måste fattas innan avvecklingen förklarats vara avslutad. Lösen- ersättningen bör i princip bestämmas med hänsyn till marknadsvärdet. Något stadgande härom har inte ansetts nödvändigt (prop. s. 183).

Bestämmelsen om lösenrätt för samlingar har aktualiserats i skilda sam— manhang, men hittills inte utnyttjats.

Avvecklingen sker under medverkan av en särskild nämnd, Fideikom- missnämnden, som är administrativt knuten till Kammarkollegiet. Fidei- kommissnämnden skall utreda frågor om förlängning av fideikommissurkun- dens tillämpning, inlösen av större jord- och skogsegendomar och samlingar av särskilt kulturhistoriskt värde samt vissa speciella frågor (18 å). Nämnden skall dessutom främja avvecklingen genom rådgivning.

När ett fideikommiss upphör, betraktas fideikomissegendomen som ett särskilt bo (22 å). Den avlidne innehavaren kan dessutom ha haft egendom utanför fideikommisset; den ingår då i vederbörandes eget dödsbo. Fidei- kommissboet kan på Fideikommissnämndens begäran avträdas till förvaltning av boutredningsman enligt ärvdabalkens regler (24 å).

Under avvecklingstiden får Fideikommissnämnden meddela förbud vid vite att utan nämndens tillstånd riva, ändra eller flytta byggnad, ändra träd- gård eller parkanläggning eller skingra eller bortflytta en samling av särskilt kulturhistoriskt värde (27 å).

Denna bestämmelse har tillkommit under hänvisning till de liknande befo- genheter som finns vid byggnadsminnesförklaring. Möjligheten att meddela förbud är dock oberoende av om byggnadsminnesförklaring är aktuell eller inte. Förbudet får omfatta såväl fast egendom som samling av lösa föremål. Det fordras inte att någon fråga om inlösen först har uppkommit (prop. s. 190). Bestämmelsen har aldrig tillämpats.

Överlåtelse av fideikommissegendom, skifte, utbetalande av legat eller verkställande av ändamålsbestämmelse får inte ske utan medgivande av rege— ringen eller Fideikommissnämnden. Rättshandlingar som företas utan medgi- vande är ogiltiga (28—30 åå).

Lagen ger möjlighet att med regeringens tillstånd överföra fideikommiss— egendom till aktiebolag. Detta kan göras antingen av innehavaren eller av fi- deikommissboet, som ett led i avvecklingen. Fideikommissboet kan i sådana ärenden företrädas av efterträdaren ensam. Övriga delägare kan då få ut sina lotter i form av aktier. Bolagsordningen skall vara fastställd av regeringen och får inte ändras utan regeringens medgivande (31—34 åå). Bestämmelserna har utnyttjats i 14 fall.

Ett syfte med reglerna om bolagsbildning är att de allmänna intressena skall kunna tillgodoses även efter awecklingen. Detta kan ske genom att efter omständigheterna lämpade bestämmelser intas i bolagsordningen (prop. s. 151). I bolagsordningen bör därför tas in regler om att regeringens till-

stånd fordras för överlåtelse av fast egendom eller likvidation av bolaget. Likaså bör det där föreskrivas hembudsskyldighet vid överlåtelse av aktier i bolaget (prop. s. 155).

Lagen innehåller slutligen särskilda bestämmelser och ansvarsbestämmel- ser (35—39 åå).

2.3. Kulturföremål

Begreppet kulturföremål kan definieras på olika sätt. I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML) har det en viss innebörd i 5 kap. med dess regler om vilka föremål som inte får föras ut från Sverige utan tillstånd, och en an- nan innebörd i 6 kap. där EG:s direktiv om återlämnande av kulturföremål har införlivats med svensk rätt. Den innebörd som i allmänhet används i detta betänkande är föremål, för vilka gäller särskilda regler på grund av deras kulturvärde.

2.3.1. Fomfynd

l 2 kap. KML regleras hur det skall förfaras med fornfynd. Fomfynd är fö- remål som saknar ägare när de hittas och som antingen 1) påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med denna, eller 2) påträffas under andra omständigheter och kan antas vara minst 100 år gamla (2 kap. 3 å).

En grundförutsättning är sålunda att föremålet saknar ägare. I vissa sam— manhang är det tänkbart att även föremål som är äldre än 100 år kan ha nutida ägare, t.ex. genom arv. Det kan också tänkas att ett försäkringsbolag förvär— vat äganderätten genom att en gång ha betalat ersättning till dåvarande ägaren eller dennes rättsinnehavare, t.ex. efter ett skeppsbrott.

De båda kategorierna fornfynd skiljer sig åt beträffande upphittarens rätt. Fomfynd under 1) tillfaller staten (2 kap. 4 å första stycket). Det betyder att staten automatiskt får äganderätt till ett sådant föremål i och med att det hittas.

Fomfynd under 2) tillfaller däremot upphittaren. För vissa fynd av detta slag gäller dock att upphittaren är skyldig att erbjuda staten att lösa fyndet. Det gäller föremål som helt eller delvis består av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar (ädelmetallfynd) samt fynd som består av två eller flera föremål som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans (depåfynd; 2 kap. 4 å andra stycket).

Den som påträffat ett föremål som skall tillfalla eller hembjudas staten är skyldig att snarast anmäla fyndet. Han är också skyldig att mot kvitto lämna ut fyndet (2 kap. 5 å).

Riksantikvarieämbetet utövar statens beslutanderätt beträffande inlösen av fornfynd från upphittare. lnlösenersättning skall utgå med ett belopp som är skäligt med hänsyn till fyndets beskaffenhet (för ädelmetallfynd dock lägst 112,5 % av metallvärdet) efter vikt. Förutom ersättning får Riksantikvarie- ämbetet också besluta om särskild hittelön (2 kap. 16 å). Beslutar ämbetet att inte lösa fyndet, skall det återställas till upphittaren, som sedan är fri att dis- ponera över det.

Beslut om ersättning och hittelön får överklagas hos Länsrätten, och vidare — med prövningstillstånd — till Karmnarråtten (2 kap. 24 å).

I samband med att inlösenfrågan prövas, brukar Riksantikvarieämbetet också besluta om fyndfördelning. Därmed avgörs om statens rätt till fyndet skall överlåtas till ett museum som åtar sig att vårda föremålet på ett tillfreds- ställande sätt (2 kap. 17 å). Under förutsättning att överlåtelsen sker till något annat museum än ett statligt, torde det numera vara klarlagt att det är ägande— rätten som överförs (DsU 1987:9 s. 135).

Bestämmelserna om fornfynd är straffsanktionerade. Att tillägna sig eller eljest förvärva, gömma, skada, ändra eller avyttra fornfynd kan förskylla fängelse i högst sex månader eller — vid grovt brott — i högst fyra år. Enbart en försummad anmälan föranleder böter, eller fängelse i högst sex månader (2 kap. 21 och 21 a åå). Fomfynd som varit föremål för brott kan också förverkas, om det inte ändå skall tillfalla staten (2 kap. 22 a å).

Brottsbalkens preskriptionsregler är tillämpliga på överträdelser av regler- na om fornfynd. Däremot preskriberas enligt svensk uppfattning inte ägande- rätten. Staten kan alltså fortsätta att göra anspråk på fornfynd från fornläm- ningar även efter det att tiden för åtalspreskription gentemot den som behållit ett sådant fynd utan att anmäla det har löpt ut.

Någon skyldighet att söka exportillstånd enligt KML för fornfynd generellt har inte föreskrivits. Däremot kan enstaka fornfynd falla inom någon före- målskategori som omfattas av tillståndsplikt för utförsel. Det gäller t.ex. för ädelmetallföremål (utom mynt och medaljer) samt för speciella fyndtyper t.ex. en Stridsyxa av sten, i dess egenskap av skyddsvapen (se vidare avsnitt 2.3.3).

2.3.2. Kyrkliga inventarier

I 4 kap. KML finns regler till skydd för kyrkliga inventarier. Inventarier av kulturhistoriskt värde, som hör till en kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad eller begravningsplats, skall förvaras och vårdas väl (4 kap. 6 å KML). I varje församling samt i domkyrkor som står under egen förvaltning skall det finnas en förteckning över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde. I förteckningen skall anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon

annan än församlingen eller domkyrkan eller om det förvaras på någon annan plats än i kyrkan (4 kap. 7 å).

Vad som konkret avses med kyrkliga inventarier har exemplifierats i 19 å förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. (KMF). Dit hör bl.a. äldre skrudar, rökelsekar, kärl, böcker, altartavlor, kors och krucifix, dopfuntar, andra målningar och konstarbeten, avlatsskrin, förvaringskistor, fattigbössor, ljuskronor och ljusstakar, epitafier, vapensköldar, banér, sorgfanor, vapen, rustningar, votivskepp, kyrkklockor, musikinstrument samt vissa äldre grav- vårdar.

Den generella vårdplikten och skyldigheten att uppföra kyrkliga inventarier på förteckning gäller såväl för föremål som ägs av kyrkan (församlingen) som av enskilda personer eller släkter. Den enskilda äganderätten kan omfatta föremål som t.ex.vapensköldar, banér och sorgfanor och liknande föremål som kvarblivit i kyrkan efter en begravning utan att ha donerats. Däremot är de privatägda föremålen undantagna från skyldigheten att söka tillstånd för vissa åtgärder. Sådan skyldighet föreligger annars för avyttring, avförande från förteckning, större reparation eller ändring samt flyttning av föremålet från den plats där det sedan gammalt hör hemma (4 kap. 9 å).

Länsstyrelsen får besikta kyrkliga inventarier och besluta att föremål skall tas upp på förteckningen. Vid allvarlig skaderisk får länsstyrelsen även ta hand om föremålet eller skydda det på annat sätt i samråd med kyrkan. Om föremålet ägs av någon enskild, skall samråd även ske med denne (4 kap. 10 å).

Kyrkliga inventarier är inte underkastade någon generell tillståndsplikt vid export. Huruvida tillståndsplikt föreligger för ett sådant föremål avgörs av om föremålet tillhör någon av de tillståndspliktiga kategorierna enligt 5 kap. KML och 28 å KMF, se vidare avsnitt 2.3.3.

2.3.3. Utförsel av vissa äldre kulturföremål

Som nämnts finns i 5 kap. KML bestämmelser om tillståndsprövning vid ex- port av vissa äldre kulturföremål. Bestämmelserna tar sikte både på svenska kulturföremål och på vissa utländska.

Med svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara framställda i Sverige — enligt landets gränser den 1 juli 1986 eller i ett annat land av en svensk. Utländska kulturföremål är framställda i ett annat land, av annan än en svensk (5 kap. 2 å).

I 5 kap. 3 å anges att tillstånd krävs för export av föremålskategorier som räknas upp i 4 och 5 åå.

I 5 kap. 4 å räknas upp vilka svenska kulturföremål som tillstånd krävs för. Sammanfattningsvis anges fyra huvudkategorier.

1) Tryckta skrifter, kartor, bilder och handskrifter som har framställts före år 1600 kräver utförseltillstånd, oavsett värde.

2) Utan värdegräns gäller också tillståndsplikt för vissa närmare angivna folkliga föremål, möbler, speglar och skrin, ur, signerade fajanser, musik— instrument samt vapen, om de är mer än 100 år gamla.

3) Åldersgränsen 100 år gäller också för verk av bildkonst (inkl. skulp- tur), konsthantverk och verk av ädelmetall, liksom för ljuskronor och vävda tapeter, men tillståndsplikten gäller här endast föremål som har ett värde överstigande 50 000 kr.

4) Slutligen har, med en åldersgräns på 50 år och en värdegräns om 2 000 kr, som tillståndspliktiga angetts samiska föremål, vissa handskrivna eller handritade anteckningar och bilder samt tekniska modeller m.m.

För utländska kulturföremål gäller tillståndsplikt om föremålet kan antas ha kommit till Sverige före år 1840 och det har ett värde över 50 000 kr. Dess- utom måste föremålet tillhöra någon av de i 5 å uppräknade kategorierna: möbler, ur, musikinstrument, vapen, målningar, teckningar, skulpturer samt vissa alster av konsthantverk eller ädelmetall jämte ljuskronor och vävda tape— ter.

Mynt och medaljer är, oavsett att de är tillverkade i ädelmetall, undantagna från tillståndsplikt.

Tillståndsplikt gäller även för delar av tillståndspliktiga föremål (5 kap. 6 å).

I vissa situationer krävs inte tillstånd, även om föremålet i sig omfattas av tillståndsplikt. Sålunda behöver ett föremåls ägare inte tillstånd om han för ut föremålet i samband med att han flyttar till ett annat land för att bosätta sig där. Inte heller krävs tillstånd för utförsel till någon utomlands bosatt person som förvärvat ett föremål genom arv, testamente eller bodelning.

Vidare krävs inte tillstånd om ett föremål förs ut av en offentlig institution eller liknande, eller av en privatperson för offentlig kulturverksamhet, under förutsättning i båda fallen att föremålet skall föras tillbaka till Sverige. En lik- nande situation är den då ett föremål tillfälligt inlånats från utlandet, varvid det inte heller krävs något tillstånd för utförsel (5 kap. 7 å).

Grunden för tillståndsplikten är att det skall prövas om ett föremål är av stor betydelse för det nationella kulturarvet (5 kap. 1 å). Tillstånd skall ges, om föremålet inte har sådan betydelse. Även om föremålet har denna betydel- se, får tillstånd ges för att möjliggöra utländska institutioners förvärv (5 kap. 8 å).

Tillståndsfrågoma prövas av Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Statens konstmuseer eller Stiftelsen Nordiska museet (tillstånds- myndighetema, 5 kap. 9 å). Regeringen får ge tillstånd, om synnerliga skäl föreligger; att ett föremål har stor betydelse för det nationella kulturarvet är i sådana fall inte något hinder (5 kap. 16 å). Regeringens dispensbefogenhet

har angetts ha betydelse bl.a. för fall av ekonomiskt trångmål eller för att möjliggöra gåvor till utländska personer (prop. 1984/85:179 s. 23).

Ansökningsförfarandet tillgår så att ansökningar ges in till Riksantikvarie- ämbetet. Om ansökningen skall sakprövas av en annan tillståndsmyndighet, lämnar Riksantikvarieämbetet den vidare dit.

I 23—28 åå KMF har regeringen gett bestämmelser om vilka ansökningar som skall prövas av vilken tillståndsmyndighet. Bestämmelserna kan sam- manfattas så att Kungl. biblioteket prövar frågor om tryckta skrifter, kartor och bilder samt icke tryckt litterärt material som härrör från författare och ton- sättare. Riksarkivet prövar frågor om övriga handskrifter samt handritade kartor och bilder. Nordiska museet prövar utförselfrågor som rör svenska folkliga föremål, möbler, speglar och skrin, ur, signerade fajanser, musik— instrument, vapen, samiska föremål samt tekniska och vetenskapliga föremål. Statens konstmuseer prövar frågor rörande motsvarande utländska föremåls- kategorier samt dessutom frågor om bildkonst (inkl. skulptur), konsthant— verk, ljuskronor och vävda tapeter, såväl svenska som utländska. Riksantik- varieämbetet prövar närmare uppräknade föremålstyper som härrör från en kyrkobyggnad, annan kyrklig byggnad eller begravningsplats häri landet.

För Nordiska museet, som inte är en myndighet, gäller att förvaltnings- lagen (1986:223) skall tillämpas i tillståndsärenden (5 kap. 13 å KML).

Med stöd av bemyndigande i KML och KMF har Riksantikvarieämbetet fastställt närmare föreskrifter (KRFS 1989:15) för ansökningsförfarandet. Ansökan skall sålunda göras på ett fastställt blankettset. Varje ansökan får omfatta endast ett föremål, eller en grupp av föremål som utgör en naturlig enhet. För varje ansökan skall betalas en ansökningsavgift om 200 kr. Om ansökningsavgiften efter påminnelse inte betalas, tas ansökningen inte upp till prövning.

Av KML framgår att två fotografier i regel skall fogas till ansökningen (5 kap. 12 å).

Ansökningsblankettsetet är så utformat att tillståndsbeslutet kan tecknas di- rekt på ett av exemplaren, varvid i förekommande fall ett av fotografierna skall fästas på detta.

Ett avslagsbeslut meddelas på det sätt tillståndsmyndigheten finner lämpligt. Beslutet får överklagas hos Länsrätten i Stockholm (5 kap. 15 å). Prövningstillstånd krävs för att därefter överklaga till Kammarrätten i Stock- holm. Andra beslut än avslagsbeslut som en tillståndsmyndighet har meddelat enligt 5 kap. KML får inte överklagas.

När kulturföremålet förs ut ur landet skall tillståndsbeslutet uppvisas för tullmyndighet. Denna förser beslutet med en anteckning om utförseln, var— efter beslutet återställs till den som för ut föremålet (8 å KRFS 1989:15).

I 5 kap. 17 å KML erinras om att bestämmelser om ansvar för olovlig ut- försel av kulturföremål och för försök därtill finns i lagen (1960:418) om

straff för varusmuggling. 71

2.3.4. EG-förordningarna om export av kulturföremål

Europeiska gemenskapernas råd antog den 9 december 1992 en förordning (EEG) nr 3911/92 om export av kulturföremål (rådsförordningen). Kommis- sionen har därefter, den 30 mars 1993, antagit förordningen (EEG) nr 752/93 om verkställighetsföreslqifter till rådets förordning (EEG) nr 3911/92 om ex- port av kulturföremål (kommissionsförordningen). De sammanhängande re- gelverken har trätt i kraft den 1 april 1993 men har viss retroaktiv verkan i det att tidpunkten den 1 januari 1993 är avgörande för tillämpningen av vissa ar- tiklar.

Båda förordningarna har blivit direkt tillämpliga i Sverige i och med med- lemskapet i EU.

Samband med rådsförordningen har rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium, se vidare avsnitt 2.3.5.

Med kulturföremål avses enligt rådsförordningen föremål som anges i bi- laga (förordningsbilagan). Denna är så gott som, men inte helt identisk med motsvarande bilaga till det ovan omnämnda direktivet. Det betyder praktiskt att om ett föremål som finns i bilagan olagligen har förts bort från en med- lemsstat till en annan, blir denna senare stat berörd på det sättet dels att före- målet med stöd av direktivet kan komma att återlämnas därifrån, dels att föremålet inte därifrån får exporteras över gränsen till tredje land (yttre grän- sen) utan licens enligt förordningarna.

För de flesta föremålskategoriema i bilagan gäller vissa ålders— och värde- gränser, de senare angivna i ECU per den 1 januari 1993. Iden svenska ver- sionen har beloppen räknats om till kronor och beloppsgränserna ligger fast, oavsett valutakursförändrin gar.

De närrmda EG—reglema innehåller inga definitioner av vad som är kultur- föremål enligt något lands uppfattning om sitt kulturarv. Inte heller finns nå- gon normering av begreppet ”nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde”, vilket är den term som används i artikel 36 av Romför- draget för att ange en typ av varor som medlemsstaterna får tillämpa handels- restriktioner för. Finns ett föremål som är en nationalskatt enligt ett visst lands mening också i förordningsbilagan och är tillämpliga ålders- och värde- gränser passerade, träder de andra medlemsstaternas skyldighet att ge det första landet bistånd enligt gemenskapsreglerna i funktion. Tillhör föremålet däremot inte kategorierna på listan, kan det likväl vara en nationalskatt, vars utförsel i och för sig kan förbjudas, men utförseln berörs då inte av de ge- mensamma reglerna (artikel 2 punkt 4).

Termen export avser en utförsel över den yttre gränsen, medan en utförsel till ett annat medlemsland benämns avsändande.

I artikel 2 av rådsförordningen föreskrivs att export av kulturföremål utan- för gemenskapens tullområde kräver uppvisande av en exportlicens. En sådan får utfärdas av en behörig myndighet i den medlemsstat på vars territorium

kulturföremålet lagligen och definitivt befann sig den 1 januari 1993, eller vid senare tidpunkter av en behörig myndighet i den medlemsstat på vars territorium kulturföremålet befinner sig antingen efter lagligt och definitivt av- sändande från en annan medlemsstat eller import från tredje land, eller efter återinförsel från ett tredje land efter lagligt avsändande (läs export) från en medlemsstat till det landet.

En behörig medlemsstat kan avstå från att kräva exportlicens för arkeolo- giska kulturföremål som omfattas av bilagan, om föremålen är av begränsat arkeologiskt eller vetenskapligt intresse och förutsatt att de inte kommer direkt från utgrävningar eller fornfynd eller arkeologiska platser i en medlemsstat och deras förekomst på marknaden är laglig (artikel 2 punkt 2 andra stycket). Sverige har hittills inte gjort detta.

Exportlicens får vägras för kulturföremål i rådsförordningens mening som omfattas av lagstiftning som skyddar nationella skatter av konstnärligt, histo- riskt eller arkeologiskt värde i en berörd medlemsstat. Om det behövs skall den behöriga myndigheten ta kontakt med den myndighet som är behörig i den medlemsstat från vilket det aktuella kulturföremålet kommer (artikel 2 punkt 2 tredje och fjärde stycket).

En exportlicens gäller inom hela gemenskapen (artikel 2 punkt 3). Medlemsstaterna skall förse kommissionen med en förteckning över be- höriga myndigheter och kommissionen skall publicera förteckningen i Offi- ciella tidningen (artikel 3).

En exportlicens skall uppvisas för det tullkontor som är behörigt att godta en tulldeklaration (artikel 4). Medlemsstaterna får begränsa antalet behöriga tullkontori fråga om kulturföremål och skall underrätta kommissionen härom för publicering i Officiella tidningen (artikel 5).

Rådsförordningen innehåller därutöver bestämmelser om tillämpning av andra EG-regler i fråga om tullsamarbete och sekretess (artikel 6). Kommis- sionen skall bistås av en kommitté som består av företrädare för medlemssta- terna och har en företrädare för kommissionen som ordförande. Kommittén skall granska tillämpningen och förelägga kommissionen förslag till åtgärder. Kommissionen skall ta största hänsyn till kommitténs yttranden och under- rätta kommittén om på vilket sätt yttrandet har beaktats (artikel 8).

Rådsförordningen innehåller också en förpliktelse för medlemsstaterna att besluta om de påföljder som skall tillämpas vid överträdelse av förordningen. Påföljdema skall vara tillräckliga för att främja efterlevnaden av bestämmel- serna (artikel 9).

Kommissionen skall hållas underrättad om medlemsstaternas åtgärder en- ligt rådsförordningen och informationen skall vidarebefordras till de andra medlemsstaterna. Vart tredje år skall kommissionen framlägga en rapport för EU-organen. Rådet skall efter tre år granska rådsförordningens effektivitet och på förslag av kommissionen göra nödvändiga ändringar. Särskilt skall värdegränsema i förordningsbilagan revideras (artikel 10).

Komissionsförordningen innehåller bestämmelser om förfarandet för an- sökan inklusive en detaljreglering av det gemensamma licensformuläret. Den myndighet som är behörig att ge licens skall behålla ett exemplar av formu- läret. Till tulldeklarationen skall fogas två exemplar. Det ena återställs efter kontroll och anteckning om exporten till exportören eller ombud. Det andra skall via det tullkontor där exporten faktiskt sker också tillställas exportören eller ombud, som i sin tur skall återställa exemplaret till den myndighet som gett licensen. Kostnaden för dokumentation, fotografier och för ett eventuellt företeende för behörig myndighet skall bäras av sökanden (artiklarna 1—8).

I artikel 9 finns viktiga materiella bestämmelser. En licens är giltig högst tolv månader från utfärdandedatum. Om en ansökan avser tillfällig licens, kan den behöriga myndigheten fastställa en frist, inom vilken kulturföremålet skall vara återinfört i den utfärdande medlemsstaten. Outnyttjade, förfallna li- censer skall återställas till den utfärdande myndigheten.

2.3.5. Återlämnande av kulturföremål

Till följd av EES—avtalet har Sverige införlivat rådets ovan omnämnda direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål. Lagstiftningen (prop. 1994/95:74, KrU6, rskr. 100, SFS 1994: 1523) har tagits in som 6 kap. KML och också föranlett ändringar i KMF (SFS 1994:1524).

De nya reglerna innebär i korthet att ett kulturföremål som efter utgången av 1994 olagligt dvs. i strid med landets exportregler har bortförts från en stat som ingår i EES (medlemsstaterna i EU samt Norge, Island och Lichten- stein) och som finns i Sverige, på begäran skall återlämnas till den staten (1 å)-

Med kulturföremål avses föremål som betraktas som en nationalskatt enligt artikel 36 i Romfördraget och som tillhör någon av de kategorier som finns i bilagan till lagen. Denna bilaga är så gott som identisk med bilagan till råds- förordningen om export av kulturföremål, se avsnitt 2.3.4. Med kulturföre- mål avses även föremål som inte finns i bilagan, men som är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offent- lig samling och är upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett ar- kiv eller en bibliotekssamling (6 kap. 2 å).

Den återkrävande staten får väcka talan vid en allmän domstol (tingsrätt) mot den som innehar föremålet i Sverige. Sådan talan skall väckas inom ett år från det den återkrävande staten fick kännedom om var föremålet finns, dock senast 30 år från den olagliga bortförseln. Föremål från offentliga och kyrkli- ga samlingar får dock återkrävas inom 75 år (6 kap. 4 och 6 åå).

Tingsrätten får besluta om säkerhetsåtgärder enligt rättegångsbalken beträf- fande föremålet (6 kap. 5 å). Om föremålet skall återlämnas är den som inne- har föremålet berättigad till ersättning av den återkrävande staten, om inneha-

varen visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av fö- remålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente eller gåva är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det. Ersättningsfrågan skall avgöras i målet om återlämnande (6 kap. 7 å).

Riksantikvarieämbetet är central myndighet för frågor om återlämnande (31 å KMF). Ämbetet får därmed hos tingsrätten begära tillstånd att genom- föra undersökning hos någon för att söka efter ett olagligt bortfört kultur- föremål. Om föremålet påträffas, får det omhändertas. Omhändertagandet kan prövas vid tingsrätten (6 kap. 8—13 åå). Kostnaderna för förfarandet får i hu— vudsak den återkrävande staten svara för (6 kap. 15 och 16 åå).

Frågor om äganderätten till ett återlämnat föremål avgörs enligt den åter- krävande statens lag (6 kap. 17 å). Det betyder att ett beslut om återlämnande inte påverkar äganderätten; den kan mycket väl bli kvar hos den person som får avstå från möjligheten att inneha föremålet i Sverige. Å andra sidan är det också fullt tänkbart att en person som enligt svensk rätt erkänns som ägare på grund av t.ex. godtrosförvärv kan komma att förlora sin äganderätt vid en bedömning i ett land som inte erkänner godtrosförvärv. De svenska reglerna om godtrosförvärv har nyligen setts över av Godtrosförvärvsutredningen (Ju 1993:11) som avlämnat betänkandet (SOU 1995:52) Godtrosförvärv av stöldgods.

2.3.6. Unescoöverenskommelsen om import av material för undervisning samt vetenskapliga och kulturella ända- mål

Sverige ratificerade 1952 den år 1950 i Florens av Unescos generalkonferens antagna överenskommelsen om import av material för undervisning samt ve- tenskapli ga och kulturella ändamål.

I överenskommelsen åtar sig de kontraktsslutande staterna att inte ta ut tull eller andra avgifter vid, eller i samband med, import av särskilt angivna varu— grupper. Staterna skall bevilja införsel och utbyte av angivna artiklar och på allt sätt underlätta införsel för offentliga utställningar. Så långt möjligt åtar sig staterna också att främja fri omsättning av material för undervisning samt ve- tenskapliga och kulturella ändamål.

De varugrupper, vars införsel inte får hindras eller beläggas med tull eller andra avgifter är angivna i bilagorna A—E till överenskommelsen. I bilaga A återfinns böcker och andra publikationer, manuskript, noter, kartor och rit- ningar. I bilaga B upptas följande kategorier av konstverk: målningar och teckningar, grafik, skulpturer, samlarföremål avsedda för gallerier, museer och andra offentliga institutioner, samlingar och samlarföremål inom veten- skapliga discipliner som anatomi, zoologi, botanik, mineralogi, paleontologi, 75

arkeologi och etnografi samt antikviteter, varmed förstås föremål som är mer än 100 år gamla. En generell förutsättning för att handelshinder inte skall an- vändas i fråga om konstverk är att importen inte sker för försäljningsändamål.

I bilagorna C—D upptas audiovisuella material, vetenskapliga instrument samt hjälpmedel för synskadade.

2.4. Skatteregler av betydelse för kulturegendomar och kulturföremål

Skatteförhållandena för innehavare av ”kulturegendomar” varierar naturligtvis beroende på vad slags egendom det är fråga om, vilken verksamhet som be- drivs, i vilken form verksamheten är organiserad och vem som skall beskattas för förvärvskällan: en fysisk eller en juridisk person. På vissa kulturegendo— mar bedrivs kanske ingen verksamhet alls, t.ex. sådana som är bostäder för ägaren och hans familj, t.ex. en av'styckad mangårdsbyggnad. På andra sam- sas en näringsverksamhet med uppgiften att också bereda bostad för ägaren, t.ex. en bondgård eller herrgård. På vissa slutligen ingår kulturegendomen närmast som en ekonomisk belastning i en näringsverksamhet, t.ex. en ned— lagd tillverkningsenhet inom en industrikoncern. De ekonomiska förutsätt- ningarna för att vårda och underhålla egendomen kan vara mycket olika. Syftet med detta avsnitt är närmast att redogöra för de gällande skattereglerna i den mån de kan bedömas påverka förutsättningarna för vanligen förekom- mande slag av kulturegendomar.

2.4.1. Inkomstbeskattningen

Kommunal inkomstskatt betalas av fysiska personer och dödsbon och utgår för inkomst av näringsverksamhet och inkomst av tjänst.

Statlig inkomstskatt betalas av fysiska personer och dödsbon för inkomst av näringsverksamhet och av tjänst samt därutöver för inkomst av kapital. Juridiska personer utom dödsbon betalar statlig inkomsskatt för inkomst av näringsverksamhet.

Den som innehar en fastighet med fideikommissrätt inkomstbeskattas som ägare av fastigheten. Enligt lagen ( 1963:587) om inkomstbeskattning av fi— deikommissbo m.m. är ett sådant bo i beskattningshänseende att anse som oskiftat dödsbo, se vidare nedan.

Skattepliktiga inkomster kan uppkomma genom den skattskyldiges eget arbete och genom försäljning av varor och tjänster. Också genom avyttring av kapitalet i verksamheten kan skattepliktiga inkomster uppkomma vilka beskat—

tas enligt reglerna om realisationsvinst. Realisationsvinster beskattas såväl inom som utom en näringsverksamhet, i det senare fallet t.ex. när en bostad försäljs eller en lösöretillgång avyttras.

Bostadsbeskattningen

En av målsättningarna med 1991 års skattereform var att åstadkomma en neutral bostadsbeskattning. Fastigheter delades in i privatbostadsfastigheter och näringsfastigheter. Inkomster av en näringsfastighet beskattas som in- komst av näringsverksamhet, medan eventuell inkomst av en privatbostads- fastighet beskattas som inkomst av kapital, dvs. endast statligt.

Som privatbostadsfastigheter räknas sammanfattningsvis småhus inrättade till bostad för en till två familjer med tomtmark enligt de närmare definitioner som anges i fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Sålunda betraktas även taxeringsenheter på jordbruksfastigheter som privatbostadsfastigheter. Som privatbostad räknas småhus som till övervägande eller väsentlig del används, eller är avsett att användas för permanent boende eller som fritidsbostad för ägaren eller dennes familj. Under motsvarande förutsättningar räknas även bostadsrättslägenheter och liknande som privatbostad. Förhållandena vid ett kalenderårs utgång är avgörande för om bostaden skall räknas som privatbo- stad eller ingå i näringsfastighet. Det finns vissa fördröjningsregler för om- klassificering, som inte behöver beskrivas här.

En följd av att inkomster som hänför sig till privatbostäder beskattas en- dast som inkomst av kapital är att avdrag endast får göras för utgifter som är hänförliga till samma inkomstslag, dvs. ränta, tomträttsavgäld och förvalt- ningsomkostnader. Med andra ord får avdrag inte göras för reparations- och underhållskostnader. Skattereformen medförde på denna punkt en ändring i fråga om bostäder i jordbruksföretag, som förlorade den avdragsrätt för nyssnämnda kostnader som funnits dittills. De negativa verkningarna av skattereformen för beståndet av privatbostäder på landet har beskrivits bl.a. i rapporten (SOU l991:64) Att förvalta kulturmiljöer. I rapporten lades fram förslag innebärande att kulturhistoriskt värdefulla mangårdsbyggnader skulle hänföras till näringsfastigheter vilket i sin tur skulle medföra en återinförd av- dragsrätt och en skyldighet att deklarera för bostadsförmån.

Med tillämpning första gången vid 1995 års taxering har i 5 och 46 åå kommunalskattelagen (1928:370) införts regler som ger ägare av privatbostä- der på lantbruksenheter valfrihet i fråga om bostaden skall beskattas som pri- vatbostad eller näringsfastighet. En förutsättning är att småhusets storlek uppgår till minst 400 kvadratmeter och det har nybyggnadsår före 1930.

Om en ägare väljer beskattning av bostaden som näringsfastighet får det bl.a. följande konsekvenser. Förmånsvärde av fri bostad skall påföras som intäkt. Värderingen av bostadsförmånen görs enligt 42 å kommunalskatte- lagen enligt ortens pris. Jämförelsen bör avse kallhyra. I prop. 1993/94:91 77

s. 22 framhålls att utgångspunkten därutöver bör vara en individuell bedöm- ning som inte enbart grundas på bostadens yta. Försäkringsersättning för skada på mangårdsbyggnaden blir också skattepliktig och uttag av bränsle för uppvärmning av denna beskattas. Statsbidrag, t.ex. för byggnadsvård eller annan kulturmiljövård, torde också bli skattepliktiga.

Avdrag medges för löpande driftskostnader inkl. kostnader för reparatio- ner och underhåll. Utgifter för anskaffande av byggnaden samt till- och om- byggnad dras av genom årliga värdeminskningsavdrag. Räntor avseende skuld nedlagd i mangårdsbyggnaden är avdragsgilla i inkomstslaget närings- verksamhet. Detta innebär att reduktion av skatt mot andra inkomstslag vid underskott ofta inte är möjlig. Vidare innebär beskattning som näringsfastig- het att egenavgifter utgår. I fråga om fastighetsskatten blir det ingen belopps- mässig skillnad, men denna skatt är avdragsgill i näringsverksamheten.

Reglerna för beskattning av realisationsvinst som uppkommer vid avytt- ring av mangårdsbyggnaden är annorlunda jämfört med privat bostads- beskattning. Medgivna avdrag för värdeminskning återförs till beskattning i näringsverksamheten. Detsamma gäller avdrag för värdehöjande reparationer under det aktuella och de fem närmast föregående beskattningsåren. Återlagda kostnader för värdehöjande åtgärder beaktas även vid realisationsvinstberäk- ningen.

Avskattningsreglema träder i funktion inte bara då mangårdsbyggnaden säljs utan också då den överlåts benefikt, genom arv, bodelning och gåva, till någon som skall beskattas enligt reglerna för privatbostad. Detsamma gäller om ägaren väljer att övergå från beskattning av bostaden i näringsverksamhet till privatbostadsreglema. En sådan övergång kan ju te sig fördelaktig under ett år då bostadsförmånsvärdet överstiger de avdragsgilla kostnaderna, t.ex. för reparation och underhåll, men kalkylen torde alltså i någon mån komplice- ras av att vissa poster skall återföras till beskattning.

En följd av att mangårdsbyggnaden läggs in i en näringsverksamhet är gi- vetvis att övriga ännu ej omnämnda regler för beskattning av inkomst av näringsverksamhet blir tillämpliga. Om byggnaden bebos av den som driver jordbruksföretaget torde näringsverksamheten i regel anses aktivt bedriven, vilket medför att egenavgift skall påföras utöver kommunal och statlig in- komstskatt. Om ägarens arbetsinsatser inte uppfyller kraven för aktiv verk- samhet, anses denna som passiv näringsverksamhet, och egenavgiften ersätts då med en särskild löneskatt som utgår efter ett lägre procenttal än egenavgif- ten. I båda fallen gäller att utgiften är avdragsgill. Om tillgångarna i för- värvskällan beräknade på visst sätt överstiger skulderna uppstår ett positivt fördelningsunderlag, vilket i sin tur medför att ägaren enligt reglerna om po- sitiv räntefördelning kan begära att ett överskott i förvärvskällan till viss del beskattas som inkomst av kapital. Skatt på kapitalinkomst utgår endast som statlig inkomstskatt med 30 %, vilket är åtskilligt lägre än den beskattning som vilar på inkomst av näringsverksamhet (statlig och kommunal inkomst-

skatt plus egenavgift/löneskatt). Om å andra sidan fördelningsunderlaget blir negativt skall en viss del av underlaget beskattas i näringsverksamheten.

Vidare ges vid beskattning av näringsverksamhet möjlighet till avsättning till periodiseringsfond och till expansionsmedel. Med avsättningen till perio- diseringsfond kan beskattningen uppskjutas under en femårsperiod, vilket ger en möjlighet att under denna tid utjämna överskott ett år mot underskott ett annat. Ett bra resultat under ett år kan med andra ord utan att beskattas föras över till ett kommande år, då t.ex. dyra reparationer behöver göras. Med av- sättningen till expansionsmedel ges en möjlighet för företagare som är fysiska personer eller handelsbolag att få samma skattesats (för närvarande 28 %) som aktiebolag. Om verksamheten avyttras skall expansionsmedlen återföras till ordinarie beskattning. '

I förarbetena till regeländringarna (prop. 1993/94:91 s. 19) avvisades den alternativa tanken att i stället för en återinförd avdragsrätt kompensera ägarna av ifrågavarande kulturhistoriskt intressanta, men kostnadslcrävande byggna- der genom att öka bidragsstödet för bevarande. Bidragsvägen borde enligt re- geringens mening inte väljas med hänsyn till att detta kunde antas leda till ökat byråkratiskt krångel för ägarna och ”rundgång” av pengar.

Tanken att generellt ändra skattereglerna för beskattning av mangårds- byggnader på lantbruksenheter avvisades också. Visserligen skulle den lös— ningen ha den fördelen ur kulturpolitisk synvinkel att bevarandet även av andra kulturhistoriskt värdefulla miljöer inom jordbruket än de av slotts- och herrgårdskaraktär underlättades. Även andra skäl ansågs tala för detta altema- tiv. Regeringen var dock inte beredd att föreslå en sådan omfattande föränd- ring, men ansåg det angeläget att återkomma till frågan. Den valda lösningen borde ta sikte på de större mangårdsbyggnader på lantbruk som taxerats som småhus och utgör slotts- och herrgårdsbyggnader med osedvanligt höga un- derhållskostnader. Dessa kunde vara ärvda byggnader som dimensionerats för väsentligt annorlunda förhållanden. För att inte komplicera skattesystemet borde reglerna konstrueras så att särregler behövs i så liten utsträckning som möjligt. Ägarna borde därför ges valfrihet i fråga om reglerna skulle tillämpas eller ej.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen underströks ytterligare att övervägandena i frågan om beskattningen av mangårdsbyggnader borde föras vidare (1993/94: SkU17).

Lösörebeskattning

Innehav av lösöre (som inte utgör lager i en rörelse) genererar endast i undan- tagsfall några löpande inkomster och föranleder därmed inte heller någon lö- pande beskattning. En följd av 1990 års skattereform var dock att avyttring av lösöre skall utlösa beskattning av realisationsvinst, oavsett hur lång tid ägaren

innehaft ett avyttrat föremål (tidigare var avyttringar skattefria efter fem års innehav).

En realisationsvinst beskattas som inkomst av kapital, dvs. endast vid den statliga inkomstbeskattningen. Skatten är 30 % av nettointäkten. Realisa- tionsvinsten är priset vid avyttringen med avdrag för anskaffningskostnaden. När det gäller realisationsvinst vid avyttring av lösöre gäller förmånligare regler för personligt lösöre än för annan lös egendom (31 å lagen [1947:576] om statlig inkomstskatt). Med personligt lösöre avses egendom som använts av den skattskyldige för nyttobruk eller som prydnadsföremål. För sådan egendom kan den skattskyldige ta upp anskaffningskostnaden till 25 % av avyttringspriset, om han det vill. Vidare är avyttringar med en vinst upp till 50 000 kr per år skattefria. Sammantaget innebär detta att personligt lösöre kan avyttras utan beskattning för ett belopp av 66 666 kr per år. Förluster är inte avdragsgilla. Om lösöret däremot inte är personligt som exempel kan nämnas andelar i konstkonsortier, tackor av ädelmetall eller smycken be— skattas en efter generella regler uppkommen realisationsvinst. I sådant fall torde förlusten också vara avdragsgill efter generella regler, vilket innebär att avdragsrätten endast kan unyttjas det år förlusten har uppstått.

F ideikommissbobeskattningen

Som nämnts ovan behandlas ett fideikommissbo i skattesammanhang som ett oskiftat dödsbo. Det är därmed skilt i beskattningshänseende från en avliden fideikommissaries personliga dödsbo.

Särskilda regler har dessutom meddelats i lagen ( 1963:587) om inkomst- beskattning av fideikommissbo m.m. i syfte att underlätta bildandet och beva- randet av fideikommissaktiebolag. Sålunda skall skattepliktig realisationsvinst inte anses uppkomma genom överföring av en fideikommissfastighet till ett aktiebolag som bildas enligt avvecklingslagen i samband med aktieteckningen i detta. Detsamma gäller om bolaget avyttrar fastigheten eller den som fått ak- tier vid avvecklingen av fideikommisset avyttrar dessa. En sådan fastighets- överlåtelse skall inte heller utlösa beskattning av medel på Skogskonto.

Såväl fideikommiss som fideikommissbo kan på särskild framställning be- frias från beskattning av inkomst av skogsbruk eller jordstyckningsrörelse enligt vissa närmare regler.

Ett sådant aktiebolaget kan också på särskild framställning få överta fidei- kommissets värdeminskningsavdrag för täckdiknin gsanläg gnin gar och skogsvägar.

2.4.2. Förmögenhetsbeskattningen Privatpersoner

Fysiska personer och dödsbon med skattemässig hemvist i Sverige samt familjestiftelser, dvs. stiftelser som har till ändamål att gynna medlemmar av viss släkt eller bestämda personer, beskattas för all den skattepliktiga förmö- genhet som de vid beskattningsårets utgång ägt här i riket och utomlands (6 å lagen [1947z577] om statlig förrnögenhetsskatt). Likställda med ägare är innehavare av fideikommiss i fast eller lös egendom samt sådana personer som utan att äga förmögenheten har rätt till avkastningen av den samt för- månstagare till livförsäkring med förfoganderätt till försäkringen.

Den skattepliktiga förmögenheten omfattar fastigheter, tomträtt, vatten- fallsrätt och vissa andra rättigheter till fast egendom. Av lös egendom omfat- tas egendom som är avsedd för stadigvarande bruk i förvärvsverksamhet eller för att där omsättas eller förbrukas (djur, inventarier, lager m.m.), finansiellt kapital (obligationer, aktier, fondandelar m.m.), livförsäkringar utom pen- sionsförsäkringar samt egendom som är avsedd för ägarens och hans familjs personliga bruk och bekvämlighet och som bör ”hänföras till yttre inventarier, som ekipage, ridhästar, automobiler, motorcyklar, lustjakter, motorbåtar och dylikt, så ock smycken” och vars sammanlagda värde överstiger 1 000 kr.

Skattefria tillgångar är bl.a. möbler, husgeråd och andra inre lösören för den skattskyldiges och hans familjs personliga bruk samt konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar, såvida inte ägaren driver handel med dem eller yrkesmässigt håller dem tillgängliga för allmänheten.

Tillgångar och skulder värderas enligt särskilda regler. Fastigheter tas upp till taxeringsvärdet året före taxeringsåret. Tomträtter skall tas upp till det värde som rättigheten med hänsyn till villkor och återstående tid för upplåtel- sen kan anses ha betingat vid en försäljning under normala förhållanden. En- ligt stadgad praxis tas en tomträtt upp till det taxerade byggnadsvärdet, om ett sådant är åsatt. Fordringar, obligationer, aktier och andra värdepapper tas upp till 100 % av nominella värdet, 75 % av marknadsvärdet resp. inte alls enligt regler som inte beskrivs närmare här.

Av betydelse i detta sammanhang är att särskilda värderingsregler gäller för förmögenhet i förvärvskälla eller del i förvärvskälla i inkomstslaget nä- ringsverksamhet som är hänförlig till jordbruksfastighet och rörelse (företagsförmögenhet). I den mån värdet av tillgångarna i förvärvskällan överstiger skulderna och andra avgående poster får förmögenhetsvärdet av förvärvskällan sättas ned till 30 % av det överskjutande värdet. Om förvärvs- källan innehas med fideikommissrätt får nedsättning i stället göras till 20 %. Småhus som är inrättat till bostad åt en eller två familjer på lantbruksenhet får inräknas i företagsförmögenheten endast i de fall då huset används som bo- stad för ägarens eller arrendatoms arbetskraft. Om huset inte skall ingå i före- tagsförmögenheten får inte heller tillhörande skulder dras ifrån denna. Små—

husenhet till fideikommiss får alltid räknas in i företagsförmögenheten. Mark och byggnader som används för fritidsuthyrning till annan än närstående får under vissa förutsättningar — regelbundenhet, minst tre tomtplatser på samma ort m.m. — också räknas in i företagsförrnögenheten, med avdrag för tillhö- rande skulder. Detsamma gäller vissa täkt- och exploateringsfastigheter.

Till följd av särskilda övergångsregler i lagen (1991:1850) om upphävande av lagen (1947:577) om statlig förrnögenhetsskatt är företagsförmögenhet helt skattefri t.o.m. 1997 års taxering. Regeringen har i prop. 1995/96:97 s. 22 aviserat att den under år 1996 avser att redovisa ett försiag till ny förmögenhetsbeskattning.

För makar och barn sker skatteberäkningen gemensamt enligt vissa regler som inte återges här.

Juridiska personer

Vissa föreningar, samfund och stiftelser som inte undantagits från inkomst- skattskyldighet är oinskränkt skattskyldiga för all förmögenhet inom och utom riket. Förmögenheten är inte beskattningsbar om den inte överstiger 25 000 kr. Skattesatsen är 0,15 %.

Familjestiftelser, dvs. stiftelser som har &I] ändamål att gynna medlemmar av viss släkt eller bestämda personer, förmögenhetsbeskattas enligt reglerna för fysiska personer.

Övriga juridiska personer är inte skattskyldiga till förrnögenhetsskatt.

2.4.3. Arvs- och gåvobeskattningen Arvsskatt

Arvsskatt utgår för egendom som förvärvas genom arv eller testamente (1 å lagen [1941z416] om arvsskatt" och gåvoskatt). Detsamma gäller arv och för- säkringsbelopp som avstås från Allmänna arvsfonden. Enligt 24—27 åå lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden får regeringen, eller efter regeringens bemyndigande Kammarkollegiet, avstå från arv i vissa fall. Bl.a. finns denna möjlighet i fråga om egendom som är av väsentlig betydelse från kulturhisto- risk synpunkt eller från natur- och kulturvårdssynpunkt. Sådan egendom får avstås till en juridisk person som har särskilda förutsättningar att ta hand om den på lämpligt sätt och skatt utgår alltså på den juridiska personens förvärv.

Staten är befriad från arvsskatt. Det gäller även vissa trossamfund, aka- denrier, stiftelser eller sammanslutningar med huvudsakligt ändamål att stärka rikets försvar, främja särskilt angivna gruppers behov eller främja vetenskap- lig undervisning och forskning.

Skattskyldigheten inträder normalt vid arvlåtarens (testators) död. Om hela nyttjanderätten till en egendom tillfallit annan än ägaren inträder dock utom i vissa undantagsfall — Skattskyldigheten för ägaren först när nyttjanderätten upphör (s.k. framskjutet förvärv). I fråga om fideikommiss gäller att skatt- skyldigheten inträder när egendomen oförminskad övergår från en innehavare till en annan (7 och 8 åå).

Beräkningen av den skattskyldiges lott sker enligt lag och testamente eller enligt föreliggande arvskiftes- eller bodelningshandling. Det förekommer dock flera Specialregler, t.ex. med avseende på belopp som utfaller på grund av förmånstagarförordnande på utmätningsfria kapitalförsäkringar eller sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Gåvor som getts inom en tioårsperiod före skatt- skyldighetens inträde av den avlidne skall sammanläggas med arvs- eller tes- tamentslotten. Motsvarande skall gälla lotter, för vilka Skattskyldigheten på grund av framtida förvärv inträder senare.

Värderingen av egendomen sker i stort sett efter samma principer som anges i lagen om statlig förmögenhetsskatt. De särskilda lättnadsreglema för företagsförmögenhet gäller också vid arvsbeskattningen, dock att den särskil— da reduceringen för fideikommiss till 20 % i stället för 30 % inte har över- förts. I fråga om värderingen av lösöre torde i regel de värden som redovisas i bouppteckningen normalt återspeglande en mycket försiktig uppskattning av det värde som skulle inflyta vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning godtas vid beskattningen. Beskatt— ningsmyndigheten får dock om det finns särskild anledning förordna lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för dess värde- ring. I fråga om fideikommiss som av någon anledning inte skall avvecklas vid innehavarens död gäller, enligt äldre rättsfall (NJA 1946: 194), att värdet fastställs som det kapitaliserade värdet av nyttjanderätten.

Arvsskatt vid avveckling av fideikommiss

Vid avveckling av fideikommiss gäller särskilda bestämmelser, meddelade i förordningen (1963:588) om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss. Be- stämmelserna ansluter till arvs— och gåvoskattelagen med vissa avvikelser. Anstånd med skattens betalning kan ges under avvecklingstiden. Skatten på efterträdarandelen skall utgå enligt den närmast före den 1 januari 1959 gäl- lande tariffen i 28 å arvs- och gåvoskattelagen.

Gåvoskatt

Gåvoskatt tas ut för egendom inom och utom Sverige som ges bort av den som vid gåvotillfället var bosatt eller stadigvarande vistades i Sverige eller som var svensk medborgare eller gift med en svensk medborgare och hade

flyttat från Sverige mindre än tio år före gåvotillfället. Gåvoskatt tas också ut för gåvor som ges av en svensk juridisk person samt för gåvor av viss egen- dom oavsett vem som gett gåvan.

Från gåvoskatt är befriade samma mottagare som omfattas av arvsskattebe- frielse samt dessutom kommuner, andra menigheter samt hushållningssäll— skap, stiftelser eller understödsföreningar med huvudsakligt ändamål att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål eller att främja landets näringsliv, folketshusf-öreningar, bygdegårdsföreningar eller andra liknande sammanslutningar som har till främsta syfte att anordna eller tillhan- dahålla allmän samlingslokal. Endast juridiska personer är befriade från gåvoskatt. Befrielse kommer inte i fråga om givaren förbehållit sig nyttjande— rätt eller avkastning av den bortgivna egendomen.

Vissa gåvor är skattefria. Det gäller gåvor av lösöre för gåvotagarens per— sonliga bruk vars värde inte överstiger 10 000 kr per år, periodiskt understöd som är skattepliktig inkomst, vissa gåvor vid bodelning samt för andra gåvor iden mån deras värde inte överstiger 10 000 kr per år.

Om flera gåvor ges av samme givare räknas gåvovärdena under en tioårs- period samman vid bestärnmandet av skatten. För värderingen av gåvor gäller i huvudsak samma regler som vid arvsbeskattnin gen.

Arvs- och gåvoskattens storlek

Arvs— och gåvoskatt tas uti tre olika klasser, beroende på förhållandet mellan arvlåtare resp. givare och mottagare. Den för mottagaren mest förmånliga klassen I tillämpas för efterlevande make, sambo, barn, avkomling till barn, make och sambo till barn samt efterlevande make och sambo till avlidet barn. Till klass II räknas andra arvingar och mottagare än som avses i klass I och HI. Till klass III hänförs närmare angivna juridiska personer, bl.a. kommu— ner samt stiftelser och understödsföreningar med välgörande ändamål (i hu- vudsak sådana som är befriade från gåvoskatt; tariffen gälleri sådana fall en- dast arvsskatt). Vid arvsbeskattningen gäller dessutom att vissa grundavdrag skall göras: för efterlevande make 280 000 kr, för annan mottagare i klass I 70 000 kr (vartill för omyndiga barn kommer 10 000 kr per år tills barnet blir myndigt) samt för mottagare i klass II och 111 21 000 kr.

I vissa fall får dödsbo med tillstånd av beskattningsmyndigheten betala arvsskatt delvis genom att utfärda en räntelöpande, intecknad skuldförbindel- se eller med aktier eller andra värdepapper.

Beskattningsmyndigheten får också i vissa fall medge anstånd med betal- ning av arvsskatt under högst tio år (under vissa omständigheter högst 20 år). Också i sådana fall skall en räntelöpande skuldförbindelse utfärdas med nöjaktig säkerhet.

Eftergift av arvs- och gåvoskatt

Enligt 57 å lagen om arvsskatt och gåvoskatt får regeringen i särskilda fall medge befrielse från eller nedsättning av skatt för historisk, vetenskaplig eller konstnärlig samling som på grund av förbehåll i testamente eller gåvohand- ling är avsedd att behållas samlad. Samma eftergiftsmöjlighet finns för fast egendom som tillagts någon med villkor att egendomen oförrninskad skall övergå till en efterträdare, i den mån skatten bedöms inte kunna betalas utan men för något med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art. Denna bestämmelse är tillämplig bl.a. på fideikommiss för den händelse att fideikommissförordnandet skulle förlängas enligt 6 å av- vecklingslagen. Även vissa andra eftergiftsmöjligheter finns, t.ex. om egen- domen förlorat i värde eller omfattas av dubbelbeskattning.

Enligt 58 a å får regeringen medge befrielse eller nedsättning av skatt om synnerliga skäl föreligger.

Med stöd av 10 å förordningen om arvsskatt vid avveckling av fideikom- miss får regeringen i särskilda fall medge befrielse från eller nedsättning av skatt för byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling vars bevarande med hänsyn till egendomens historiska, vetenskapliga eller konstnärliga värde är av allmänt intresse.

Regeringen har endast i få fall beslutat om eftergift eller nedsättning av arvs- eller gåvoskatt, se vidare avsnitt 5.4.3.

2.4.4. Fastighetsbeskattningen

Beskattningen av löpande inkomster från fastigheter, t.ex. hyresfastigheter, jordbruks- och skogsfastigheter, sker enligt reglerna för beskattning av nä- ringsverksamhet (avsnitt 2.4.1). Fastigheters förmögenhetsvärde beaktas vid förmögenhetsbeskattningen. Därutöver tas skatt ut enligt lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt. Det gäller de fastigheter som vid fastig- hetstaxeringen betecknas som småhusenhet, hyreshusenhet samt lantbruks- fastighet om det på lantbruksenheten finns småhus eller tomtmark för småhus. Skatten kan sålunda sägas vara en skatt på bostadsfastigheter, men fr.o.m den 1 juli 1995 omfattar skatteunderlaget även industrifastigheter.

Skattskyldigheten ligger på fastighetens ägare. Som ägare skall anses även den som innehar en fastighet med fideikommissrätt elleri annat fall besitter fastighet utan vederlag på grund av testamentariskt förordnande, den som in- nehar fastighet med åborätt, tomträtt eller vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavare av publikt boställe (beträffande kyrkliga löneboställen anses pastoratet som innehavare) samt vissa andra fysiska eller juridiska personer.

Fastighetsskatten beräknas för beskattningsår och jämkas efter kortare eller längre innehav än tolv månader. Skattesatsen är fr.o.m. det beskattningsår som börjar den 1 juli 1995 1,7 % av taxeringsvärdet på bostadsfastigheter, 1,0 % för kommersiella lokaler och 0,5 % för industrifastigheter. För nyare fastigheter (värdeår 1973 och framåt) utgår skatten dock bara med halvt be- lopp eller (värdeår 1977 och framåt) tas inte ut alls.

2 . 4. 5 Mervärdesskatt

Beskattning enligt mervärdesprincipen bygger på att skatt skall tas ut i varje led i en produktions— och distributionskedja och att den av en företagare i ett led debiterade mervärdesskatten skall vara avdragsgill hos nästa företagare i kedjan. Först när en vara eller tjänst tillhandahålls någon som inte är skatt- skyldig till mervärdesskatt, och som därför inte har rätt att göra avdrag för den av leverantören debiterade mervärdesskatten, dvs. en konsument, upp- kommer en reell skattebelastning.

F astighetsomrädet

På fastighetsområdet gäller särskilda förhållanden i fråga om mervärdesskatt. Omsättning och upplåtelse av fastigheter, dvs. bl.a. utarrendering och uthyr- ning är som huvudregel inte skattepliktiga verksamheter. En jordbrukare som hyr ut fritidshus på sin gård skall därför inte debitera mervärdesskatt och är följaktligen inte heller berättigad till avdrag för anskaffningar till huset.

Vidare gäller som krav för skattskyldighet att omsättningen av en vara eller tjänst sker i yrkesmässig verksamhet. Därmed avses enligt mervärdesskatte- lagen (1994:200) näringsverksamhet enligt definitionen i 21 å kommunal— skattelagen (1928:370) och enligt denna kan en privatbostadsfastighet eller en privatbostad inte ingå i näringsverksamhet. Det betyder att jordbrukaren, som i sig bedriver näringsverksamhet med yrkesmässigt tillhandahållande av varor och tjänster, inte får räkna in anskaffningar till privatbostaden i sin förvärvs— källa. Han får därför inte göra avdrag för den ingående mervärdesskatten på sådana anskaffningar utan skattebelastnin gen kommer att stanna på honom. Anskaffningar till sådana byggnader som ingår i näringsverksamheten, som ladugård, stall och andra ekonomibyggnader, berättigar dock till avdrag för ingående mervärdesskatt.

Handel med begagnade varor, konstverk, samlarföremål och antikviteter

Om en konsument, som utan avdragsrätt betalat mervärdesskatt på en vara, på nytt för ut den i den kommersiella handeln, t.ex. genom att sälja den till en företagare som handlar med begagnade varor, är varan belastad med mervär- desskatt. När varan på nytt säljs skall säljaren redovisa mervärdesskatt på hela försäljningspriset. Om inga särskilda föreskrifter medför annat kommer varan sålunda att delvis ha beskattats dubbelt.

Från den 1 november 1995 införs nya, EG-anpassade regler rörande mer- värdesbeskattningen vid handel med begagnade varor, konstverk, samlar- föremål och antikviteter (prop. 1994/95:202). I samband därmed upphävs också de hittills tillämpade reglerna om avdragsrätt för s.k. fiktiv moms.

De nya reglerna är komplicerade och försedda med vissa valmöjligheter för de skattskyldiga. Det är här inte möjligt att beskriva annat än huvudlinjema i det regelverk som fortsättningsvis skall gälla för bl.a. konst- och antikvitets- handeln och för auktionsföretagen.

Beskattningsunderlaget skall i princip utgöras av en säljares vinstmarginal (mervärdesskatten frånräknad). Auktionshandeln kommer — fast försäljningen där sker för annans räkning att betraktas som återförsäljare. Vinstmargina— len kommeri praktiken, liksom hittills, att motsvaras av vad auktionsföretaget behåller som provision sedan köpeskillingen redovisats till säljaren.

Från skatteplikt undantas gemenskapsinterna förvärv av begagnade varor, konstverk, samlarföremål och antikviteter, om varorna har sålts av en skatt- skyldig återförsäljare och omsättningen har beskattats i det EG-land där transporten till Sverige påbörjats. Att varan förs in till Sverige utlöser alltså inte någon beskattning här.

Vidare skall vid import, dvs. införande från ett land utanför EG, av konst- verk, samlarföremål och antikviteter skattesatsen vara 12 %. Med den reduce- rade skattesatsen avses att åstadkomma en ordning där det inte skall vara för— delaktigare för en inte skattskyldig person att förvärva sådana föremål från en skattskyldig återförsäljare i ett EG—land än att importera från ett tredje land.

2.4.6. Beskattning av stiftelser och ideella föreningar m.m. Stiftelser

Juridiska personer, som t.ex. stiftelser, är skattskyldiga endast till statlig in- komstskatt; den kommunala beskattningen har upphört.

Många stiftelser har sådana allmännyttiga ändamål att deras skattskyldighet enligt reglerna i 7 å 6 mom. lagen om statlig inkomstskatt är begränsad till in- komst av näringsverksamhet som hänför sig till innehav av fastighet och till rörelse. För att en stiftelse skall hänföras till denna kategori skall den ha till huvudsakligt ändamål att stärka rikets försvar, främja vård och uppfostran av 87

barn, stödja undervisning eller utbildning, utöva hjälpverksamhet bland be- hövande eller främja vetenskaplig forskning. I praxis krävs att stiftelsen lö— pande använder ca 80 % av avkastningen till det allmännyttiga ändamålet. Farrriljestiftelser som har samma motsvarande ändamål bundet till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer omfattas inte av den inskränkta skatt- skyldigheten.

Vissa stiftelser har en ännu mer gynnad ställning. Dessa räknas upp i 7 å 4 mom. lagen om statlig inkomstskatt. De beskattas bara för inkomst av nä- ringsverksamhet som hänför sig till innehav av fastighet. I förteckningen anges akademier och studerandesammanslutnin gar med obligatoriskt med— lemsskap, sjömanshus, företagareföreningar och utvecklingsbolag som får eller fördelar statligt stöd till näringslivet, försäkringskassor, arbetslöshets- kassor och personalstiftelser med författningsreglerad ställning samt en lång rad namngivna institutioner med anknytning till näringslivet eller allmännyttig verksamhet, t.ex. Nobelstiftelsen, Norrlandsfonden, Stiftelsen Sveriges Na- tionaldag, Svenska UNICEF-kommittén m.fl.

Till följd av 6 å 1 mom. lagen om statlig förmögenhetsskatt gäller att stif- telser m.m. som är skattebefriade enligt 7 å 4 mom. lagen om statlig inkomst- skatt också är helt befriade från förmögenhetsskatt. Sådana stiftelser m.m. som är inkomstskattebefriade enligt 7 å 6 mom. betalar skatt på förmögenhet som nedlagts i rörelse.

Som framgått ovan är vissa stiftelser befriade från arvsskatt och en större grupp av stiftelser befriade från gåvoskatt.

Ideella föreningar

För ideella föreningar finns i Sverige ingen lagstiftning. De betraktas som ju- ridiska personer om de har antagit stadgar, har medlemmar och företräds av en styrelse.

En ideell förening är enligt 7 å 5 mom. lagen om statlig inkomstskatt be— friad från all annan inkomst än inkomst av näringsverksamhet som hänför sig till inkomst av fastighet eller rörelse under förutsättning att föreningen har till huvudsakligt syfte att utan begränsning till vissa bestämda personers eko- nomiska intressen främja ändamål som anges i 7 å 6 mom. eller andra all— männyttiga ändamål som religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärli- ga, idrottsliga eller därmed jämförliga kulturella ändamål. Dessutom måste föreningen i sin verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande främja de angivna ändamålen. Medlemskap får inte vägras någon om inte med hän- syn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller syfte särskil— da skäl motiverar det. Föreningen skall också bedriva en verksamhet som skäligen svarar mot avkastningen av föreningens tillgångar.

Även inkomster från fastighet och rörelse kan vara skattefria om in- komsterna härrör från en fastighet som använts i föreningens verksamhet eller

från verksamhet som har naturlig anknytning till föreningens allmännyttiga ändamål eller som av hävd har utnyttjats som finansieringskälla för ideell verksamhet.

I den mån en ideell förening har skattepliktiga inkomster medges ett grundavdrag om 15 000 kr.

I fråga om förmögenhetsskatt gäller samma bestämmelser som för stiftel- ser som inte är farniljestiftelser.

Uppgiftsskyldighet

Även i den mån stiftelser och ideella föreningar inte är skyldiga att lämna självdeklaration är de i regel skyldiga att lämna en särskild uppgift årligen till skatteförvaltningen. I denna skall redogöras för hur förutsättningarna för skattefrihet har uppfyllts samt för in- och utgående tillgångar och skulder och inkomster och utgifter under beskattningsåret.

Skattefria utbetalningar

Den som mottar medel från en skattebefriad stiftelse eller ideell förening kan också vara befriad från skatt. Det gäller enligt punkt 2 anvisningarna till 31 å kommunalskattelagen för utbetalningar från stiftelser som är skattebefriade enligt 7 å 6 mom. lagen om statlig inkomstskatt samt från föreningar som skall främja i samma moment angivna ändamål och uppfyller kraven för skattefrihet i 7 å 5 mom. samma lag, under förutsättning att utbetalningen sker för att främja det allmännyttiga ändamålet. Utbetalningar från familjestif- telser anses som skattepliktigt periodiskt understöd för mottagaren.

2.5. Bidrag 2.5.1 Statsbidrag för kulturmiljövård

Utan någon större grad av formell koppling till reglerna om skydd för kul— turminnen i KML finns det ett stödsystem med bidrag till underlättande av vård och förvaltning av kulturhistoriskt värdefulla fastigheter. Enligt förord— ningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård får i mån av tillgång till me- del statsbidrag lämnas bl.a. till ombyggnad, renovering och underhåll av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse, vård av kulturhistoriskt värde- full bebyggelse, vård av kulturlandskap och fornlämningar, vissa arkeolo- giska undersökningar och vissa informationsåtgärder.

Bidragen till åtgärder för kulturhistorisk bebyggelse bostadshus och an- nan bebyggelse — lämnas endast för s.k. kulturhistoriska överkostnader, vari

inräknas kostnader för medverkan av särskilda sakkunniga vid utredning, projektering och utförande av arbeten. Bidrag för bostadshus får också läm- nas för grundförstärkning.

Bidrag får lämnas endast om det kan antas att bebyggelsen kommer att be— varas för framtiden. Till byggnadsminnen och värdefull bebyggelse inom om- råde som är av kulturhistoriskt riksintresse får bidrag lämnas med högst 90 % av överkostnadema. För övrig bebyggelse av större kulturhistoriskt värde får bidrag lämnas med högst 50 % av överkostnadema. Om det finns särskilda skäl kan dock RAÄ med e att större bidrag lämnas. Av anslaget för bebyg— gelse skall även ersättning som kan bli aktuell vid byggnadsminnesförklaring utbetalas.

Bidrag för vård av kulturlandskap och fornlämningar får lämnas till åtgär- der som upprustning av äldre hägnader och överloppsanläggningar, inköp av stängsel, avverkning och röjning samt restaurering av ruiner.

De arkeologiska bidragen är av två slag. Dels kan bidrag utgå för arkeolo- gisk undersökning m.m. i fornlämningsområden som berörs av komplette— ringsbebyggelse för bostäder. Vissa särskilda förutsättningar måste föreligga, som att det rör sig om en fornlämning som saknar synligt märke ovan jord, att bebyggelsen är av större allmänt intresse och inte kan anpassas så att fornlämningen inte berörs samt att undersökningskostnaderna är stora.

Dels kan bidrag utgå till vissa arkeologiska undersökningar för arbetsföre- tag som föranleds av myndighets beslut eller annan tvingande omständighet, eller till arbetsföretag som är av begränsad omfattning och det är skäligt att fö— retagaren avlastas kostnadsansvaret för undersökningen.

Bidragsystemet administreras av länsstyrelserna på särskilt bemyndigande av Riksantikvarieämbetet. Bidragsbeslut kan inte överklagas.

För budgetåret 1995/96 (18 månader) är anslaget kulturmiljövård 112 mkr. Av detta belopp har Riksantikvarieämbetet till länen fördelat 50 mkr till bygg- nadsvård inkl. planering, utredning och information, och 17 mkr till kultur- landskapsvård. För ersättning vid byggnadsminnesförklaring har för Riksan- tikvarieämbetets egna beslut reserverats 12,5 rrtkr.

Anslaget kulturstöd vilket avser ombyggnad av bostadsbebyggelse är på 240 mkr. Hela beslutsramen har fördelats på länen.

2.5.2. Jordbruksstöd

Genom Sveriges inträde i EU har stödet till jordbruket förändrats och byggts ut, delvis enligt helt andra principer än tidigare. Stödet är numera ett areal- stöd, som är generellt för hela landet, men som utgår med ett varierande be- lopp beroende på norrnalavkastningen i regionen. Stödet kan högst uppgå till 3 700 kr per hektar. Krav ställs på att viss andel av marken läggs i träda. Djurbidrag utgår till köttproduktion i hela landet, och är avsett att täcka in—

komstbortfall genom lägre köttpriser som sammanhänger med EU-medlem- skapet. Ett kompensationsbidrag samt ett nationellt stöd ersätter det gamla norrlandsstödet. Kompensationsbidraget kan också utgå till vissa mindre gynnade områden i södra Sverige. Det utgår i första hand för betesdjur.

Därtill finns miljöstöd, dels för bevarande av ett öppet odlingdslandskap, som gäller för hela Sverige. Detta stöd kan utgå till slåttervall, betesvall och naturbetesmark, i Sydsverige med högst 800 kr per hektar för naturbetes- mark. I Norrland är stödet förbundet med krav på att betesdjur hålls och kan i gengäld bli högre, högst 2 700 kr per hektar.

Miljöstöd kan också utgå till mer speciella ändamål, bl.a. till bevarande av biologisk mångfald och kulturvärden i slåtterängar och naturbetesmarker, och till bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet. Miljöstödet ersätter tidigare landskapsvårdsersättning och NOLA-ersättning. I stället för personliga avtal med brukarna utgår det speciella miljöstödet till ägarna efter ett schablonsystem där förekomsten och vården av värdefulla delar i kulturlandskapet som stengärdesgårdar, alléer, märgelgravar, fom— lämningar och ogödslade slåttermarker är stödberättigade enligt ett poäng— system. Stödet kan också utgå till återställande av våtmarker och skydds— zoner.

Ett landskap med många alléer, pilevallar och andra läplanteringar kan härigenom få ett betydande bidragstillskott.

| I'anjgn'UH-l jnä L'leldi'

";."L'w '.'."-

. ä't'rarah ' "ji TMM”! " : SEE. mang.

' ..ta'rrtrs

v.: .-

n n , '|| TI ' '-

3 Bakgrund

I detta avsnitt lämnas en relativt omfattande översikt över framväxten av regler i olika länder och naturligtvis särskilt Sverige för bevarande av kul- turminnen i vid mening. I de flesta länder råder det en skillnad i olika avseen- den mellan skyddsregler för fasta kulturminnen och rörliga kulturföremål. Diskussionen om regelsystemen har dock ofta förts från utgångspunkter som antingen varit gemensamma från början eller som i efterhand kan ses i ett sammanfattande perspektiv. I Sverige har det sålunda i samband med dis— kussionen om hur kulturvärdena skulle kunna säkras vid avvecklingen av fi- deikommissen också uppmärksammats i vad mån den lösa fideikommiss— egendomen fortsättningsvis skulle kunna hållas samman.

3.1. Kulturrninnesskyddets internationella rötter 3.1.1 Skyddet för antikens lämningar

Troligen kan man i alla rättsordningar av något format finna åtminstone något exempel på regler som syftar till att säkerställa att lämningar från en äldre tids skapande inte får förstöras utan vidare. Ett av de tidigaste, numera kända så- dana exemplen kan hämtas från det sönderfallande romerska imperiet. Kejsa- re Majorianus utfärdade år 457, kort efter att Rom plundrats av vandalerna, ett edikt av innebörd att alla byggnader som uppförts för offentlig nytta och prydnad skulle vara fredade från antastelse. Statens bortrövade tillgångar skulle återlämnas. Om någonting behövde tas bort från fredade minnesmär- ken skulle det ske efter senatens prövning och i syfte att därmed kunna pryda eller återställa en annan offentlig byggnad. För domare eller rättstjänare som medgav otillåtna åtgärder utsattes i ediktet hårda straff.

Rom och dess betydande antika lämningar har sedan dess blivit föremål för uppmärksamhet i ett flertal regelverk. Stadens egna, första kodifierade statuter fastställdes 1363 och innehöll i artikel 191 ett absolut förbud mot att inom stadens område förstöra eller låta förstöra någon av dess antika byggna- der. Senatorn tillhölls att beivra brott mot förbudet och varken senatorn eller någon annan kunde vid äventyr av dryga böter medge något undantag.

Sedan påvarna återkommit till Rom utfärdades nya regler i samma konser- verande syfte, främst en bulla från 1462, i vilken föreskrevs förbud också mot utgrävning av antika reliker. Under Rafaels tid som custos över Roms byggnadsminnen vidtogs kraftiga åtgärder som i vissa fall fick riktas även

mot påvens egna ambitioner att undanröja äldre bebyggelse i syfte att för- verkliga omgestaltningen av Petersdomen.

De påvliga reglerna riktade sig inte endast mot förstörelse av de fasta min- nesmärkena. Så tidigt som i ett brev från Petrarca till stadsföreståndaren Cola di Rienzi från 1340 togs frågan upp om förbud mot att konstnärliga verk för- des ut ur staden, och i det nyssnämnda ediktet från 1462 bekräftades också denna aspekt av förbudet. Exportförbudet fördes vidare i edikt från både 1600— och 1700-talet och kom att utmejslas vidare i två edikt från början av 1800—talet. Det första av dessa, Doria-Parnphili-ediktet av 1802, förbjöd ut— försel från Rom eller Kyrkostaten av statyer, reliefer eller liknande arbeten, föreställande människor eller djur och förfärdigade av marmor, brons, elfen- ben eller annat material, eller grekiska eller romerska målningar eller mosaiker eller etruskiska vaser samt ytterligare föremål enligt en lång lista över andra antika konstverk, avslutad med arkitekturfragment. Längre fram i ediktet förbjöds export även av konstverk från renässansen. Handel med de angivna föremålen fick ske fritt i Rom och med tillstånd inom övriga delen av Kyrko- staten. I artikel 17 ålades privata ägare till de föremål som ediktet omfattade att upprätta och inlämna förteckningar över egendomen, vid äventyr att före- mål som inte togs upp på listan ansågs förverkade. Vid årliga inspektioner skulle tillses att föremålen inte hade skingrats.

I 1820 års Pacca-edikt upprepades i ännu mer utarbetad detalj de tidigare föreskrifterna. En särskild kommission för förvaltning och tillsyn av be- stämmelserna inrättades. Den nyheten tillkom att om flyttning av kulturföre— mål från Rom till någon av Kyrkostatens provinser medgavs, så skulle en avgift om 20 % av det värde som kommissionen åsatt föremålet tas ut.

Kyrkostatens regler kom att få genomslag i andra italiska statsbildningar. De antika konstskattema och de renässansskapelser som ofta tillkommit under inflytande av antikens ideal kom sålunda att omfattas av ett någorlunda enhet- ligt regelsystem på hela den italienska halvön. Detta system vilade på följande grunder. Skyldighet förelåg att inventera och förteckna föremål och sam- lingar. Staterna tillförsäkrade sig inlösens- eller förköpsmöjligheter. Export till främmande territorium medgavs i princip inte.

Sedan de italiska staterna förenats till ett konungarike år 1861 igångsattes arbete med att omvandla de olika regionala och lokala föreskriftema till natio- nell lag, med bevarande dock av en regional förvaltningsorganisation. Ett 1872 framlagt lagförslag antogs inte förrän 1902. Den nya lagen förutsatte att ett nationellt inventarium upprättades, men detta arbete är än i dag långt från sin fullbordan. En reviderad lagstiftning antogs därefter år 1909. Den lagen omfattade såväl fast som lös egendom, men inte byggnader och konstverk av levande konstnärer eller yngre än 50 år. Offentlig och kyrklig egendom samt vissa sammanslutningars egendom förklarades inte kunna avhändas. Enskild egendom kunde också ställas under avyttringsförbud. De offentliga organen fick inlösens- och förköpsrätt. Det generella exportförbudet bestod, men till-

stånd kunde beviljas. Föremål som fick exportlicens kunde ändå förköpas. En progressiv exportavgift om 20—40 % av värdet togs ut.

3.1.2. Nationella självständighetssträvanden

En stor del av det territorium som en gång upptagits av den grekisk-romerska kulturkretsen låg sedan tidig medeltid under de turkiska sultanernas välde. När detta under 1800-talet började upplösas och ersättas av självständiga statsbildningar kom dessa också att driva en egen kulturskyddspolitik. I det år 1832 självständiga Grekland antogs 1834 en kulturminneslag, vari proklame- rades att alla antika föremål i Grekland skulle anses som alla helleners gemen— samma nationalegendom, om de vore utförda av det grekiska folkets förfäder. Däri inbegreps även tidig kristen konst och könst från medeltiden. Lagens skyddsinstrument utformades efter detta radikalt nationalistiska synsätt och kom alltså att vara långtgående i förhållande till privata ägarintressen. Dessa kan sägas ha reducerats till en rätt att inneha och under uppsikt — vårda hela nationens egendom. Skyldighet för ägare att deklarera sitt innehav och förbud mot export ingick som element i skyddsregleringen.

Behovet av en nationell kontroll kan sägas ha accentuerats av det stora in- tresse som västerländska arkeologer visade för antikens kultur från 1700—talet och framåt. Utgrävningar ställdes därför under tillståndsplikt och tillsyn. Detta skyddsinstrument förekom redan på ottomansk tid, men tillstånd bevil- jades liberalt och även export av fynden medgavs generöst, såvida det rörde sig om föremål från tiden före den muslimska erövringen. Ett exempel är den berömda Parthenon-frisen, som med tillstånd av den dåvarande ottomanska militärregeringen fördes till England i början av 1800-talet.

Egypten antog år 1879 en egen kulturminneslag, som i likhet med den grekiska byggde på en mycket stark nationell ambition att bevara kulturskat- tema i landet. Liknande lagstiftningar tillkom i de andra, tidigare ottomanska landområdena. I Turkiet självt skärptes lagstiftningen i slutet av 1800-talet till ett generellt verkande skydd mot såväl utgrävningar som export.

Den nationella reorganisation som följde på Versailles-freden ledde till att de nya europeiska staterna, t.ex. förbundsrepubliken Österrike, det själv- ständiga Ungern, Tjeckoslovakien och de baltiska staterna antog sina egna kulturminneslagar.

3.1.3. De franska skyddsprinciperna

När den franska revolutionen bröt ut var landets enormt rika konstskatter samlade hos kungen, adeln och hos de kyrkliga och akademiska institutioner- na. Den konfiskation och nationalisering som följde med revolutionen fick motsägelsefulla effekter. Den emigrerande adeln hann föra med sig betydande föremål. Feodalismens minnesmärken skulle enligt utryckligt dekret förstöras och dekretet verkställdes i stor omfattning. Samtidigt verkade särskilt tillsatta kommissioner för att inventera och skydda landets konstskatter. Grunden la- des till de samlingar som numera återfinns på Louvren, Cluny-museet och Nationalbiblioteket.

Revolutions- och napoleonkrigen medförde betydelsefulla omflyttningar av kulturskattema mellan Frankrike och de övriga inblandade länderna. För- fattare som Chåteaubriand och Hugo pläderade för en reorganisation av det franska kulturskyddet. På 1830-talet inleddes åter arbetet med att systematiskt inventera och skyddsklassa kulturegendom. Arbetet inleddes med offentliga byggnader och andra fasta minnesmärken, men gick sedan vidare med privat- ägd fast egendom och småningom även rörliga kulturföremål. År 1841 till- skapades möjligheter att expropriera kulturegendom i skyddssyfte. 1887 an- togs en mer omfattande kulturminneslag. Den ersattes 1913 av den fortfaran- de gällande lagen om historiska minnesmärken.

Det franska systemet kom sålunda redan under 1800-talet att bygga på en individuell bedömning av vilken egendom eller vilka föremål som bör skyd- das. Egendomen "klassas" , vilket innebär att den införs i registret över klas- sade föremål och att bestämda rättsverknin gar knyts till innehavet och för- valtningen. Överlåtelse får inte ske utan föregående anmälan. Reparation, restaurering eller annan ändring kräver tillstånd. Export är förbjuden.

Sedan 1927 finns en komplementerande klassning, benämnd inskrivning, med mindre långtgående verkningar gentemot ägaren.

I lagstiftning från 1920-talet har också bestämts att den franska konst- och antikvitetshandeln skall stå under statlig auktorisation. Staten har förköpsrätt till föremål som säljs vid offentliga auktioner.

En särskild skyddslagstiftning finns för arkeologiska fynd. Denna funge- rar oberoende av klassning.

Det franska systemet, särskilt klassningsprincipen, har fått efterföljare i många andra länder, t.ex. Spanien, Portugal, Rumänien och Estland. På byggnadsvårdens område kan man även räkna Danmark, Norge och Sverige till länder som påverkats av de franska idéerna.

En närmare redogörelse för nu gällande regler i Frankrike finns i av- snitt 4.6.

3. 1 .4 Storbritannien

Liksom i Frankrike har krig och inre oro haft stora konsekvenser för bestån- det av kulturföremål i Storbritannien. En av historiens mest betydelsefulla konstsamlingar var den som sammanbragtes av kung Karl I. Den såldes ut av Cromwell. Imperietiden medförde att stora kulturskatter samlades i landet och att många betydelsfulla byggnadsverk uppfördes för att hysa samlingarna och deras innehavare. England har också genom sin långa och framgångsrika funktion som ett centrum för handel med konst- och antikviteter fungerat som en magnet i förhållande till omvärldens förråd av konstskatter.

Markägamas starka ställning i det brittiska politiska systemet innebar länge att det fanns ett starkt motstånd mot statliga lagstiftningsinsatser. Först mot slutet av 1800-talet antogs lagregler i syfte att stärka kulturskyddet. Dessa in- nebar att ett ganska försiktigt arbete med att utvälja arkeologiska och arkitek- toniska minnesmärken inleddes. Urvalet syftade mindre till att införa restrik- tioner för ägama än till att vara underlag för statliga insatser till förmån för ägarnas egna frivilliga vård- och bevarandeinsatser. Sedermera kom mer om- fattande program för inventering av fornminnen och byggnadsminnen att an- tas och mer bestämda rättsverkningar att knytas till de utvalda objekten.

En typiskt brittisk bevarandelösning för såväl fast som lös egendom repre- senteras av National Trust, som ursprungligen bildades i början av detta sekel och vars status — med bl.a. skattemässiga fördelar — bekräftats i senare lag- stiftning. National Trusts uppgift är att tillvarata sådan egendom med kultur- eller naturvärde som antingen donerats eller testamenterats till stiftelsen, eller som kunnat inköpas för donerade medel. I princip tas inte bara ”tärande” de- lar av en kulturegendom emot; den ”närande” delen bör också följa med do- nationen. Nuvarande ägare kan få sitta kvar med mer eller mindre inskränkt nyttjanderätt tills ett mer definitivt tillträde aktualiseras.

National Trust—idén har med större eller mindre likheter i förhållande till förebilden överförts till andra engelskspråkiga länder, bl.a. USA och Kana- da.

Ett komplicerat förhållande uppstod under det sena 1800-talet med fort- sättning fram till våra dagar mellan de engelska konstsamlarna och det eko- nomiskt allt starkare USA. Oron för att landets konstskatter hotades av skingring ledde till att en fond, National Arts Collection Fund, bildades år 1903 för att säkerställa de statliga museernas möjlighet att förvärva konst- verk. .

I första hand för att motverka valutaspekulationer, men med verkan också för handeln med kulturföremål antogs 1939 tullagstiftning med krav på till- stånd för export av mer betydande kulturföremål. Lagstiftningen ger den an— svarige ministern ett stort mått av diskretion i fråga om omfattningen av ex- portprövningen. Systemet innebär att ministeriet — innan exportansöknings- frågan avgörs — ger en frist för museer och institutioner i Storbritannien att lämna inköpsanbud på det aktuella föremålet i nivå med ett pris som bedöms

skäligt av en särskild expertnämnd. Vägrar ägaren att sälja till det bedömda priset kan exportansökningen avslås. Säljer han faller givetvis exportproble- met. Framkommer inget skäligt anbud, anses exportansökningen inte kunna avslås. Det brittiska systemet för exportprövning har utgjort direkt förebild för den exportreglering som antogs i Kanada är 1975 och senast i Danmark år 1987. En närmare redogörelse för aktuella brittiska regler finns i avsnitt 4.8.

3.1.5. Socialistiska lösningar

Den revolutionära regering som tillträdde i Österrike efter habsburgmonarkins fall införde ett generellt förbud mot både export och överlåtelse av kultur- föremål. Åtgärden var ett svar på en betydande utförsel i spåren av krigsårens omvälvningar, men den kunde i sin generella form inte upprätthållas. Överlå— telseförbudet avskaffades redan år 1923 och exportregleringen har mildrats åtskilligt.

I Sovjetunionen tillämpades också ett generellt exportförbud, som dock har kunnat genombrytas i vissa fall. Ett reglemente utfärdades 1928 av den sovjetiska tulladministrationen. Utlänningar kunde få exporttillstånd för fö— remål som inköpts i statens kontor för försäljning av antikviteter och detta or- gan självt var också undantaget från förbudet. Levande sovjetiska konstnärers verk kunde också få föras ut. I övrigt gällde i princip ett absolut exportförbud för arkeologiska föremål, ikoner från före 1700-talet samt andra antikviteter från före 1800-talet eller i vissa fall 1850. I senare exportordningar har tids- gränsen för föremålens ålder fästs vid årtalet 1942.

Den sovjetiska ordningen kom också att påverka lagstiftningen i de stater som kom under dominans av Sovjetunionen under och efter andra världskri- get. I flera fall lever dessa regler kvar ännu i dag, fastän den socialistiska egendomsordningen inte består.

3.2. Kultunninnesskyddets utveckling i Sverige 3.2.1 De tidigaste reglerna

Det kanske tidigaste exemplet på en författningsmässig reglering av skyddet för minnesmärken återfinns i 1571 års kyrkoordning, utarbetad av ärkebisko— pen Laurentius Petri, antagen vid koncilium i Uppsala året därpå och seder— mera bekräftad vid Uppsala möte år 1593. Författningen, som avsåg att reglera statsmaktens överhöghet över kyrkan, placerade ansvaret för kyrko- byggnaderna och kyrkornas inventarier på biskoparna och särskilda sysslo-

män. Dessa skulle svara för årliga inventeringar och ersätta de skador och brister som uppkommit genom försummat underhåll.

Tidpunkten då ett systematiskt inhämtande av kunskap om den svenska forntiden började kan väl inte säkert bestämmas. Den förste riksantikvarien Johannes Bureus fick redan 1599 i uppdrag att resa runt i landet för att upp- teckna runstenar och det torde också ha varit han som på personligt uppdrag av Gustav II Adolf författade det memorial för riksantikvariema Bureus ut- sågs som en av tre — vilken utfärdades 1630. Denna författning innehöll en omfattande instruktion om eftersökning och dokumentation av ”dhe allehanda gamble monumenter och saker som fädhemeslandet kan blifwa illustrerat medh”. Det med stor energi genomförda insamlandet av uppgifter om min- nesmärken av olika slag fick en särskild betydelse för att belägga att den nya storrnakten var grundad inte bara på skicklig krigskonst och diplomati, utan även på ett storslaget historiskt arv.

På initiativ av Magnus Gabriel de la Gardie inrättade Karl XI:s förrnyndar- regering 1662 en professuri antikvitetema i Uppsala. Förrnyndarregeringen lät också är 1666 utfärda den första kulturminneskyddsförfattningen: ”Kongl: Maijtzs Placat och Påbudh Om Gamble Monumenter och Antiquiteter”. Däri stadgades förbud mot att skada eller ändra fornlämningar av olika slag enligt en närmare uppräkning. Skyddet avsåg även de kyrkliga minnesmärkena: kyrkobyggnader, klosterbyggnader, gravvårdar och inventarier, se vidare av- snitt 3.2.3. Lämningarna var på detta sätt inte bara fredade; de skulle också vårdas. Konungen hävdade i plakatet överhöghet eller regalrätt till de forntida lämningarna, åtminstone de som fanns på krono— och skattejord. (Beträffande frälsejorden får saken anses mer oviss). Plakatet kan i detta hänseende anses vara grunden för det senare betraktelsesättet att fornlämningarna utgör ett slags servitut på marken till förmån för det allmänna.

3.2.2. Fornlämningar och fornfynd

Det regalrättsliga synsättet präglade också 1684 års plakat angående allehanda gammalt hittemynt och fynd uti guld, silver, koppar och metallkärl, samt andra rara stycken, som mycket uppfinnes och undandöljes. Plakatet återgick på medeltida regler, kodifierade i tjuvabalken i Kristoffers landslag. Enligt dessa skulle fynd, till vilka äganderätt inte kunde styrkas, anmälas och till- komma kungen till två tredjedelar medan den återstående tredjedelen tillföll upphittaren (för bottenfynd gällde en hälftendelningsprincip som överens- stämmer med romerskrättsliga regler).

I 1734 års lag förbättrades lösensumman för hembudspliktiga ädelmetall- fynd till fulla värdet plus en åttondel (48 kap. 2 å missgärningabalken). Om kronan inte löste, tillföll fyndet upphittaren. Lagreglerna kompletterades och straffsanktionerades i en förordning av år 1755.

I 1828 års förordning angående forntida minnesmärkens fredande och be- varande upprepades (med någon mindre utvidgning) de äldre bestämmelserna om hembudsplikt för fornfynd. De fasta fornlämningamas skydd bekräftades också och preciserades med en ny uppräkning av lämningar som åtnjöt skydd. I denna författning reglerades också möjligheten för markägare att få tillstånd att ta bort fornlämningar, om dessa utgjorde hinder mot byggnads- eller odlingsföretag. En ersättningsrätt infördes för vägrade tillstånd. Vitter- hetsakademin gavs rätt att besikta och dokumentera en fornlämning som skulle få tas bort.

1828 års förordning ersattes av en ny förordning (1867z71) angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. I denna befästes det gene- rella, och direkt på författningen grundade skyddet för fornlämningarna, samt reglerades ytterligare Vittterhetsakademins rätt att undersöka och dokumentera sådana lämningar som ändå med tillstånd skulle få tas bort. Reglerna om an- mälnings- och hembudsplikt för fornfynd bestod i huvudsak oförändrade. En förordningsändring 1873 undantog bronsfynd från hembudsplikt. Genom ytterligare en förordningsändrin g (1886: 19) moderniserades uppräkningen av skyddade fornlämningar och kompletterades med övergivna boplatsläm- ningar.

I ett förslag (SOU 1922:12) till lag angående kulturminnesvård av den s.k. Fornvårdsminneskommittén föreslogs i stort oförändrade regler för fasta fornlämningar och fornfynd. Helt nya principer föreslogs däremot för skyd- det av övriga lösa kulturföremål, varom en redogörelse följer i avsnitt 3.2.6. Förslaget genomfördes inte.

Ett nytt förslag framlades i betänkandet (SOU 1938:60) med förslag till reviderad fomminneslagstiftning m.m. Även i detta förslag föreslogs de be- stående principerna föras vidare, men kulturskyddet stärktes i förhållande till markägarna. Ägares ersättningsrätt inskränktes. Dessutom föreskrevs att det arbetsföretag som skulle kunna föranleda att tillstånd lämnades till ingrepp i en fornlämning skulle svara för kostnaderna för särskild undersökning av fornlämningen eller för särskilda åtgärder för dess bevarande.

Fomfynd som påträffas i en fast fornlämning och som har samband med denna, förklarades i lagförslaget vara kronans egendom. Andra fornfynd, dvs. mer än 100 år gamla föremål som saknar ägare, och som påträffas utan samband med en känd fornlämning, skulle liksom tidigare tillfalla upphitta— ren. Denne skulle, också liksom tidigare, vara skyldig att anmäla och hem— bjuda fyndet till kronan, men endast om fyndet helt eller delvis bestod av guld, silver eller koppar.

Förslaget kom i allt väsentligt att genomföras i lagen (1942:350) om fomminnen. Regleringen i den lagen har sedermera — i refererade delar i stort sett oförändrad — influtit i 2 kap. KML. Det kan dock nämnas att gruppen anmälnings- och hembudspliktiga fornfynd utvidgats till att omfatta även fö—

remål av brons eller annan legering med koppar samt fynd som består av två eller flera föremål som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans (depåfynd).

3.2.3. Kyrkorna och de offentliga byggnaderna

Som nämnts etablerades en viss statlig kontroll över kyrkobyggnader och kyrkliga inventarier i 1571 års kyrkoordning och bekräftades senare i 1666 års plakat och påbud. I 1686 års kyrkolag infördes bestämmelser som gjorde kyrkobyggandet beroende av kungligt tillstånd (27 kap. 1 å) och som innebar förbud mot avyttring av kyrkliga inventarier (26 kap. 6 å). Oavsett om bestämmelserna från början var avsedda att främja antikvariska intressen, kom de successivt att få en sådan betydelse. Inledningsvis utövades tillsynen över det kyrkliga byggnadsväsendet av landshövdingarna. I ett kungligt brev år 1759 utfärdades emellertid bestämmelser om granskning av kyrkobyggan- det genom en central statlig myndighet. Genom 1776 års förordning om de publika byggnaderna lades tillsynen generellt över offentligt byggande på det år 1772 inrättade Överintendentsämbetet, medan besluten skulle stadfästas av Kungl. Maj:t. I förordningen ägnades också uppmärksamhet åt privatperso- ners inventarier i kyrkorna (epitafier m.m.), så att sådana inventarier inte skulle tillåtas förfula kyrkorummen.

Tillsyns— och tillståndsfunktionema kom att delas så att främst de tekniska och ekonomiska frågorna handhades av Överintendentsämbetet medan den kulturhistoriskt inriktade kontrollen, särskilt med avseende på de kyrkliga in- ventarierna, lades på den 1786 reorganiserade Vitterhetsakademien, vari riks- antikvarien var sekreterare ex officio.

I 1828 års förordning om forntida minnesmärken föreskrevs en allmän in- ventering av rikets kyrkor, vilken utfördes under de kommande två åren. I förordningen upprepades i huvudsak redan gällande regler om kyrkliga inventarier. Bestämmelserna utvecklades utan större saklig ändring i 1867 års förordning med samma namn. I 9 å upptogs ett förbud mot nedbrytning, för- ändring eller användning för annat ändamål av ”äldre kyrkor” med tillhörande byggnader samt gravvårdar och andra fasta minnesmärken utan föregående prövning av Kungl. Maj:t. I 10 å förbjöds avyttring av rörligt gods utan kungligt tillstånd. Runstenar som hotades av nötning skulle flyttas, om nöd- vändigt med bistånd av Vitterhetsakademin. Kyrkklockor fick dock avyttras efter hembud till kronan och även omgjutas, om de först dokumenterades. Bestämmelserna gällde inte privatägda kyrkliga inventarier.

I en kungörelse 1913 föreskrevs att kyrkliga inventarier inte skulle få av- föras ur det inventarium över befintlig lösegendom som enligt lag skulle fin- nas vid varje kyrka, utan medgivande av riksantikvarien.

Sammanfattande regler för både kyrkliga kulturminnen och offentliga byggnader i övrigt meddelades i kungörelsen (19202744) med föreskrifter rö-

rande det offentliga byggnadsväsendet, vilken författning ersatte 1776 års förordning, Kungörelsen innehöll detaljerade regler för förberedelse och granskning av statliga och andra allmänna byggnadsprojekt och föreskrev att offentliga byggnader skulle vårdas och underhållas omsorgsfullt. Offentliga byggnader, som på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde var att betrakta som minnesmärken, fick ändras endast om det var nödvändigt och med respekt för byggnadens "värde. Borttagna delar skulle bevaras på lämpligt sätt. Ritningar skulle insändas till Byggnadsstyrelsen (som 1918 efterträtt Överintendentsämbetet) och riksantikvarien. Det enligt dessa föreskrifter rela- tivt svaga skyddet kunde dock skärpas genom att Kungl. Maj:t på förslag av Byggnadsstyrelsen bestämde att en offentlig byggnad skulle i egenskap av byggnadsminnesmärke åtnjuta särskilt därefter lämpad omvårdnad. Sådana byggnader skulle uppföras på förteckning och fick inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd rivas, överlåtas, flyttas, ändras eller användas till ändamål som för- minskade dess värde. För slotten och andra särskilt kvalificerade byggnads- verk skulle slottsarkitekt förordnas. De första byggnadsminnesmärkena be- slutades 1935, och en tryckt förteckning över dem utgavs samma år.

För de kyrkliga kulturminnena infördes genom 1920 års kungörelse en delvis ny reglering. Kyrkobyggnader, inbegripet kapell, gravkor, klock- staplar och församlingshus, samt utvidgningar av kyrkogårdar och begrav- ningsplatser fick inte förberedas eller tas i bruk utan föregående samråd med Byggnadsstyrelsen och Riksantikvarien samt beslut av Kungl. Maj:t. Det— samma gällde överlåtelse eller användning för annat ändamål av kyrkobygg— nader. Ändring av byggnaden krävde Riksantikvariens tillstånd.

Bestämmelserna om kyrkliga inventarier omarbetades i förordningen (1942:929) angående vården av vissa kyrkliga inventarier. Förordningen in- nehöll en exemplifierande uppräkning av särskilt vanliga slags inventarier, som, oavsett om de befann sig i ”kyrkas hus” eller på en kyrkogård, inte utan regeringens tillstånd fick överlåtas till annan. Överlåtelseförbudet gällde inte privatägda kyrkliga inventarier. I varje församling skulle finnas förteckning över inventarierna. Inventering skulle ske vid kyrkoherdebyte och visitation. Inget föremål fick avföras från förteckningen utan riksantikvariens medgi- vande och inte heller repareras, ändras eller flyttas utan sådant samtycke. Kyrkoherden och kyrkvärdarna skulle väl vårda förtecknade föremål.

Under 1950- och 1960-talen ändrades eller påverkades regelsystemen på olika sätt. Bygglovsplikt infördes för kyrkobyggnader. Tillståndsplikten i vad avser kyrkogårdar och begravningsplatser överfördes till gravrättslagstift- ningen och lades senare under länsstyrelserna. Kvar under Riksantikvarieärn- betets prövning blev kyrkotomtema, ett nytt begrepp som avser områden runt en kyrka som inte är begravningsplats. Riksantikvarieämbetet övertog från Byggnadsstyrelsen helt den kulturhistoriskt motiverade tillsyns- och till- ståndsfunktionen enligt 1920 års kungörelse. Riksantikvarieämbetet övertog också regeringens beslutsfunktioner beträffande kyrkorna.

I det sålunda förändrade regelsystem som med vissa ytterligare ändringar överfördes från 1920 års kungörelse och 1942 års förordning till KML fr.o.m. år 1989 hade Riksantikvarieämbetet sålunda det samlade ansvaret be- träffande kyrkobyggnader, kyrkotomter och kyrkliga inventarier, medan länsstyrelserna hade ansvaret för begravningsplatsema och de inventarier som finns där. Byggnadsminnesmärkena enligt 1920 års kungörelse blev statliga byggnadsminnen enligt förordningen (1988: 1229) om statliga byggnadsmin- nen m.m.

3.2.4. Privatägda byggnader

Behovet av att skydda privatägda byggnader och andra arkitektoniskt värde- fulla verk, som fortfarande var i bruk och alltså inte kunde anses skyddade enligt reglerna om fornlämningar, framhölls i Fomminnesvårdskommittens förslag till lag angående kulturminnesvård m.m. (SOU 1922:12). Icke statli- ga, mer än 50 år gamla byggnader och byggnadsdelar, vars bevarande be- dömdes utgöra ett allmänt intresse skulle enligt förslaget kunna registreras av Kungl. Maj:t. För byggnader m.m. som inte tillhörde kommun eller landsting skulle för registrering fordras ett synnerligen stort kulturhistoriskt värde. Registreringen skulle medföra viss tillståndsplikt för rivning och ändring av byggnaderna; för de privatägda byggnaderna inskränkte sig dock restriktio- nen till att motsvarande åtgärder inte skulle få utföras under en 90—dagarspe- riod efter anmälan till riksantikvarien, som också skulle beredas möjlighet att undersöka och avbilda byggnaden i berörda delar. Förslaget kom aldrig att läggas fram för riksdagen.

Ett nytt förslag framlades av Kultumiinnesvårdssakkunniga i betänkandet (SOU 1938:60) Reviderad fomminneslagstiftning m.m. Förslaget, som byggde på den motsvarande regleringen för naturminnen, var i likhet med denna beroende av att ägaren lämnade sitt samtycke till de inskränkningari dispositionsrätten som skulle kunna beslutas.

Genom lagen (1942:354) om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggna- der gavs länsstyrelserna möjlighet att med samtycke av både riksantikvarien och fastighetsägaren utfärda skyddsföreskrifter för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Sådana föreskrifter fick innehålla att byggnaden inte utan riksan- tikvariens samtycke fick rivas, ombyggas eller förändras eller repareras. Även ett område däromkring skulle stå under motsvarande skydd. På grund av skyddsföreskrifternas servitutsliknande verkningar skulle dessa inskrivas.

Utan fastighetsägarens samtycke kunde sålunda inga skyddsföreskrifter beslutas. Denna ordning ändrades inte förrän genom lagen (1960:690) om byggnadsminnen. Genom denna lag blev det möjligt att visserligen inte utan föregående förhandlingar med fastighetsägaren ändå mot dennes vilja anta skyddsföreskrifter. Fastighetsägaren tillförsäkrades dock en rätt till ersättning

för den skada som kunde uppstå genom att pågående användning av byggna- den avsevärt blev försvårad genom skyddsföreskriftema.

Byggnadsminnesreglema har undergått vissa förändringar, bl.a. i det av- seendet att länsstyrelserna övertagit riksantikvariens beslutsrätt i ärendena. Med vissa yttterligare ändringar överfördes reglerna i byggnadsminneslagen 1988 till KML.

Förvaltningsfrågorna för byggnadskomplex som slott, herrgårdar och in- dustriminnen övervägdes av Utredningen om förvaltningen av vissa kultur- miljöer i rapporten (SOU 1991164) Att förvalta kultumriljöer. Utredningen fö— reslog vissa lättnaderi bostads- och stiftelsebeskattningen samt ett underlät— tande av stiftelsebildningar för bevarandeändamål. Inga förslag till ändrade skyddsregler framlades. Rapporten har inte remissbehandlats.

3.2.5. Fideikommissen

Svenska fideikommiss bildades främst under senare delen av 1600-talet och under 1700-talet. 1810 förbjöds stiftandet av fideikommiss i fast egendom och 1930 i lös egendom. De fideikommiss som då fanns berördes dock i princip inte av förbuden. Frågan om de bestående fideikommissens avveck— ling började diskuteras redan mot slutet av 1800-talet, medan följderna från kulturrninnessynpunkt först synes kommit till uttryck i en skrivelse från riks- dagen 1914, vari begärdes att frågan om fideikommissens avveckling skulle utredas. I skrivelsen erinrades om att fideikommissinstitutionen bidragit till att samlingar av historiskt, konstnärligt eller vetenskapligt värde kunnat hållas samman, och att detta var ett önskvärt förhållande som utredningen borde ägna särskild uppmärksamhet. Ett lagutkast framlades därefter 1919 som en- dast avsåg avveckling av fideikommiss i fast egendom och kapital och sådana inventarier som hörde ihop med brukandet av egendomen. Annan lösegen- dom skulle alltså kunna bestå som fideikommiss, och avvecklingen skulle därmed inte behöva hota kulturvärden.

Jordkommissionen behandlade avvecklingsfrågan för fideikommissen i ett principutlåtande år 1923 (SOU 1923:40). Kommissionen föreslog att för- säljning av fideikommissjord inte bara skulle kräva statsmakternas godkän- nande, utan staten skulle också ha förköps- och inlösensrätt. Angående kul- turvärdena framhöll kommissionen att fideikommissens mangårdar jämte omgivande trädgårds- och parkanläggningar från kultursynpunkt utgjorde en tillgång för nationen som krävde särskild omtanke av staten vid fideikom- missens upplösning. Staten skulle vid sin granskning av försäljningsärenden granska köparens lämplighet, och av köpeskillingen när mindre viktiga delar av egendomen såldes skulle kapital kunnas avsättas till vård av de värdefulla- re delarna. I sista hand skulle staten kunna utöva sin inlösensrätt.

1935 avlämnades en promemoria (SOU 1935:50) med utkast till lag om avveckling av fideikommissen. Även i denna promemoria togs frågan om fi- deikommissens kulturvärden upp. Samlingarna och värdet av att de bibehölls i sin ursprungsmiljö uppmärksammades. Det allmännas åtgärder borde be- gränsas till de fall då det var fråga om särskilt värde från historisk, veten- skaplig eller konstnärlig synpunkt. Det borde också ligga i släktens intresse att egendomen inte skingrades. Lösningen i det enskilda fallet kunde variera, närmast aktuellt var bildande av stiftelser innefattande egendom och medel för egendomens vård.

Det allmänna skulle ha särskilda befogenheter i fråga om samlingar. Det påpekades att ändamålet med fideikommisset inte bara var ekonomiskt utan att det var just garantin för sammanhållande och vård som varit grund för att bilda fideikommiss. Föremålsbestånd hopbragta av tidigare generationer borde komma även framtida släktled till godo. Beträffande byggnader och parkanläggningar såg man större svårigheter att föreslå särskilda lösningar för bevarande. Dessa kunde inte urskiljas från den ekonomiska verksamheten och försökte man detta skulle resultatet lätt bli en övergång från en levande kulturmiljö till en musealt bevarad, svår att finna någon användning för. Byggnadsskyddet ansågs också som en del i ett större problem som gällde fasta kulturrninnens skydd överhuvudtaget. Det föreslogs att för fideikom- miss som innehöll värden av särskilt intresse från historisk, vetenskaplig eller konstnärlig synpunkt ett statligt organ skulle försöka finna samförståndslös- ningar för bevarande. Om samförståndslösningar inte kunde uppnås skulle tvångsvis stiftelsebildning kunna komma i fråga, omfattande samlingen och ett visst belopp för dess vård. Inlösen angavs också som en yttersta möjlig- het.

Möjligheten att tvångsvis skydda samlingar fick avsevärd remisskritik. Vid den fortsatta beredningen inom Justitiedepartementet under 1940-talet av fi- deikommissfrågan underkändes idén om tvångsvisa stiftelser för förvaltning av samlingar, medan inlösensrätt ansågs böra finnas. Inlösensumman borde begränsas till den hembjudna egendomens saluvärde inom landet i odelat skick. Den 1942 tillkomna lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader gav en möjlighet till frivilligt byggnadsskydd. Detta skydd före— slogs vid avveckling av fideikommiss kunna genomföras utan ägarens med- givande. För att få resurser för ett bevarande av den värdefulla egendomen föreslogs en avgift som skulle tas ut av alla fideikommiss som avvecklades. Avgiftsskyldigheten ansågs rimlig eftersom fideikommissavvecklingen till- förde intressentema fördelar då de fick sin egendom med äganderätt. En av— gift på 5 % diskuterades och beräknades ge en fond i storleksordningen 10 miljoner kr i dåtida penningvärde när alla fideikommiss avvecklats.

1952 tillkallade Kungl. Maj:t särskilda sakkunniga som under namnet Fi- deikomrnissutredningen avgav betänkandet (SOU 1959:40) Avveckling av fi- deikommissen. Efter remissbehandling och lagrådsgranskning framlade re-

geringen därefter i proposition 1963:5 förslag till en lag om aweckling av fi- deikommiss, vilket förslag antogs av riksdagen. Lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1964, har beskrivits i avsnitt 2.2. I avsnitt 3.3 lämnas närmare uppgifter om hur avvecklingen av fideikommissen har framskridit.

3.2.6. Annan lös egendom än fornfynd och kyrkliga inventarier. Exportkontroll

F ornminnesvårdskommittén I 92 I

Fornminnesvårdskommitténs år 1921 avlämnade förslag (SOU 1922:12) till lag angående kulturminnesvård innehöll, som delvis beskrivits, ett system med skydd byggt på registrering av de minnesmärken och kulturföremål som av vetenskapliga eller andra grunder bedömdes vara särskilt betydelsefulla. Förslaget, som bl.a. innebar att registreringsbesluten skulle fattas av Kungl. Maj:t, genomfördes inte.

Sigurd Erixons förslag 1927

I en skrivelse till chefen för Ecklesiastikdepartementet anmälde intendenten vid Nordiska museet Sigurd Erixon i februari 1927 en omfattande, pågående utförsel av gamla allmogemöbler och andra äldre kulturföremål. Enligt Erixons mening kunde endast ett exportförbud vara verksamt för att hejda den ogynnsamma utvecklingen. I avvaktan på en permanent reglering i en kul- turminneslag, borde exportförbudet införas snarast och gälla alla kulturföre- mål i vid bemärkelse som var äldre än 50 år.

Riksantikvarien utarbetade ett författningsförslag på grundval av Erixons till honom remitterade skrivelse. Förslaget innebar att kulturföremål som var äldre än 50 år inte skulle få exporteras utan tillstånd av en särskild licens- myndighet, men bl.a. Generaltullstyrelsen anförde betänksamhet från kon- trollsynpunkt med ett så generellt utformat exportförbud.

1927 års kungörelse

En proposition (1927z249) utarbetades inom Handelsdepartementet med hemställan om riksdagens yttrande över en till propositionen fogad kungö— relse (1927: 129). Genom denna kungörelse infördes med verkan från den 7 maj 1927 till den 15 juni samma år förbud mot utförsel till utrikes ort utan Kungl. Maj:ts tillstånd av vissa kategorier kulturföremål som tillverkats före år 1860, nämligen möbler och husgeråd av trä, även i förening med annat ämne, byggnader och byggnadsdelar samt till byggnader hörande fasta in-

redningsföremål som friser, listverk, väggpaneler, hyllor, dörrar, fönster och fönsterkarmar, omerade tak, takbräder eller takmålningar, kakelugnar, golv- plattor, tillyxade stockar, bearbetade stenar, profilerat tegel, beslag och andra smiden, vägg- och studsarur i foder samt lösa urfoder. Exportförbudet gällde dock inte för föremål som ingick i personligt bohag för personer som flyttar från riket för att bosätta sig utomlands.

Som framgått inskränkte sig den ursprungligen avsedda giltighetstiden för exportförbudet till drygt en månad. I propositionen anfördes att den starka efterfrågan på äldre svenska kulturföremål kunde bedömas vara helt tillfällig och framkallad av en övergående smakinriktning. Riksdagen uttalade att det från vissa synpunkter kunde vara angeläget att skyddet utsträcktes till att om- fatta åtskilliga andra föremål som varit föremål för förslag från riksantikva- rien. Den föreslagna regleringen kunde emellertid anses motsvara de mest aktuella kraven och kunde därför godtas. Riksdagen förutsatte emellertid att regeringen skulle följa utvecklingen samt företa de vidare åtgärder som kunde anses påkallade och möjliga (riksdagsskrivelse 19272313).

Kungörelsens giltighetstid kom sedermera att förlängas, först till utgången av juni 1929 och därefter genom olika beslut fram till dess att den ersattes av lagen (1985: 1 104) om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål. Till- ståndsbefogenheten överfördes dock från Kungl. Maj:t till riksantikvarien.

K ulturskyddssakkunnigas förslag 1930

På begäran av riksdagen tillsatte regeringen är 1928 en utredning. I direktiven erinrades om att tanken på inventering och registrering av kulturföremål hade samband med 1921 års Fomminnesvårdskommittés förslag i samma riktning. Utredningen borde studera hur ett registreringsförfarande kunde organiseras. Tanken på en utvidgning av det provisoriska exportförbudet borde också övervägas under hänsynstagande till den lojala handeln. Någon vidlyftig or- ganisation borde inte byggas upp.

Kulturskyddssakkunniga avlämnade i januari 1930 betänkandet (SOU 1930:3) Skydd för äldre kulturföremål innehållande ett förslag till lag om re— gistrering av vissa äldre kulturföremål. En särskild registerkommission skulle avgöra frågor om inskrivning av kulturföremål i registret. Inskrivningsbara skulle vara kulturföremål av alla slag som funnits i riket sedan minst 60 år och som prövats vara av sådant konstnärligt eller historiskt värde att deras bevarande i riket måste anses vara av synnerlig vikt. På ansökan av ägaren skulle även yngre föremål få inskrivas.

Inskrivningen skulle innebära att föremålet inte fick exporteras, förändras eller restaureras utan kommissionens tillstånd. Flyttades ett inskrivet föremål inom landet, skulle det anmälas.

Överlåtelser till utländska intressen skulle också fordra tillstånd och därtill föranleda en exportavgift om 25 % av värdet; betalades den inte skulle överlå-

telsen vara ogiltig. Om överlåtelsetillstånd söktes, skulle kommissionen inom två månader kunna lösa föremålet till överenskommet pris för statens eller en svensk medborgares räkning. Byte mot likvärdigt kulturföremål skulle kunna beviljas; däremot inte gåva, annat än om det funnes synnerliga skäl. Restrik- tioner uppställdes också mot borttestamenterande av kulturföremål till andra utländska personer än arvsberättigade. En sådan testamentstagare skulle vara förpliktad att hembj uda föremålet till kommissionen. Brott mot reglerna skulle förskylla böter intill föremålets dubbla värde.

Exportavgifterna skulle användas för lösen av kulturföremål. De sakkun- niga föreslog också lättnader i arvsbeskattningen för ägare av registrerade fö- remål.

Kulturskyddssakkunnigas förslag kritiserades under remissbehandlingen. Bl. a. ansåg vissa fackmyndigheter att det inte fanns behov av att genom re- gistrering skydda de föremålsgrupper som berörde myndigheterna i fråga. Betänkandet föranledde inget regeringsförslag och avskrevs år 1937 utan åt- gärder.

I 964 års förslag

Som ett utflöde av arbetet med avvecklingen av fideikommissen tillsattes år 1963 en särskild utredare med uppdrag att överväga förbud mot utförsel av värdefulla konst- och kulturföremål och därmed sammanhängande frågor.

Utredningen (regeringsrådet Enar Eckerberg med experter) framlade i maj 1964 betänkandet (SOU 1964:22) Förbud mot utförsel av kulturföremål.

Utredningen fann att ett exportförbud borde inriktas endast på kulturföre- mål av sådant nationellt intresse att det vore av synnerlig vikt att föremålet skulle förbli i landet. Av tekniska skäl kunde det vara nödvändigt att under förbudet inbegripa även andra föremål, för vilka i sådant fall exportlicens skulle kunna beviljas. Exportförbudet borde vara förbundet med en rätt för den drabbade att påkalla inlösen, vilket påkallade särskilda finansiella insatser från statsmakterna. Utredningen avvisade tanken på en central registrering som en grund för utförselförbudet med hänvisning till att en sådan vore alltför kostsam i förhållande till det relativt begränsade antalet kulturföremål som skulle omfattas och till att det ändå vore lätt att undanhålla föremål från en in- ventering.

Utredningens lagförslag omfattade brett angivna kategorier av kulturföre- mål som var mer än 100 år gamla. För dessa skulle utförsel inte få ske med mindre tillstånd lämnats av Nationalmuseum, Kungl. biblioteket, Riksarkivet resp. av Riksantikvarieämbetet. I vissa situationer skulle dock inte fordras tillstånd, t.ex. vid ägarens utflyttning, förvärv genom arv, testamente, bo- delning eller gåva, eller om föremålet inte funnits längre tid i landet än under 50 år eller hade ett lågt ekonomiskt värde. Tillstånd skulle få vägras endast om föremålets bibehållande inom riket vore av synnerlig vikt. I sådana fall

skulle tillstånd ändå kunna beviljas, nämligen om föremålet inte skulle kunna lösas in, om sökanden förbundit sig att återinföra föremålet inom viss tid eller om föremålet föranmälts för auktionsförsäljning utomlands och hinder inte förelåge för svenska intressenter att ropa in det. Om exporttillstånd hade väg- rats, skulle kulturföremålets ägare inom två månader kunna begära inlösen. Vid tvist om lösensumman skulle frågan avgöras av skiljemän.

Remissinstansema godtog att ett ökat skydd mot utförsel av kulturföremål vore påkallat. Generaltullstyrelsen anförde emellertid betänkligheter rörande de praktiska möjli ghetema att kontrollera efterlevnaden av så brett angivna fö- remålskategorier som utredningen hade föreslagit. Avsevärda hinder och be- svär skulle kunna drabba varuutförseln och allmänheten.

I proposition 1965z58 anförde regeringen att den, särskilt med hänsyn till de från tullen anförda synpunkterna, inte var beredd att då lägga det fram- lagda förslaget till grund för nya bestämmelser. I avvaktan på slutligt ställ— ningstagande borde emellertid medel ställas till förfogande för inköp av kul- turföremål som riskerade att exporteras, om deras bibehållande inom landet skulle vara av synnerlig vikt. Riksdagen biföll denna hemställan. Med början budgetåret 1965/66 har årligen ett förslagsanslag på varierande belopp stått till förfogande för det nämnda ändamålet.

Kulturrådets förslag är I 979

Under 1970-talet aktualiserades på skilda sätt frågan om utförsel av kulturfö— remål i riksdagen. 1974 uppdrog regeringen åt Statens kulturråd att i samråd med Riksantikvarieämbetet och Nordiska museet göra en värdering av erfa- renheterna av gällande ordning i fråga om utförsel av kulturföremål. Även i Nordiska rådet uppmärksammades utförselfrågoma. Rådet antog 1977 re- kommendationer till regeringarna att vidta åtgärder för att lagstiftningsvägen skapa ett skydd mot utförsel samt att harmonisera lagstiftningsåtgärdema.

Kulturrådets nyssnämnda utredningsuppdrag (ordförande i den beredande arbetsgruppen justitierådet Ingrid Gärde Widemar) redovisades i september 1979 i rapporten (1979z5) Skydd mot utförsel av kulturföremål. I rapporten redovisades hur det då gällande utförselförbudet enligt 1927 års kungörelse hade tillämpats under perioden 1965—1978. Även medelsanvändningen på anslaget för inköp av vissa kulturföremål redovisades. Vissa uppgifter läm- nades vidare om handeln med konst och antikviteter. Det kunde konstateras att utförselförbudet i viss utsträckning hade överträtts.

Kulturrådet föreslog som en utgångspunkt att föremål vars kvarhållande i landet vore av stor betydelse för det nationella kulturarvet inte skulle få föras ut från landet. Vida föremålsornråden borde omfattas av tillståndsplikt för att därigenom underlätta för tullpersonal att känna igen föremålen. Vissa före— målsornråden, som t.ex. frimärken, mynt, sigill samt ljud- och filmupptag- ningar borde inte omfattas av tillståndsplikt. Den generella åldersgränsen

borde sättas till 100 år, men för vissa kategorier föremål: samiska föremål, fotografier och arkivhandlingar, borde åldersgränsen sättas till 50 år, och för tryckta skrifter kunde gränsen sättas till år 1600, eftersom senare tryckta skrifter bedömdes redan finnas i de offentliga samlingarna. Någon värde— gräns borde inte tillämpas.

En statlig inköpsordning för kulturföremål borde bestå, men administreras av en särskild delegation inom Kulturrådet. Delegationen skulle även ansvara för information om utförselförbudet och för att ansökningar om utförseltill- stånd mottogs och vidarebefordrades till resp. tillståndsmyndighet. Till att fungera som sådana föreslogs Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Nordiska museet, Statens konstmuseer, Kungl. biblioteket samt Riksarkivet.

Kulturrådets förslag utformades i dels en lag om förbud mot utförsel av kulturföremål, dels en förordning med samma rubrik. Därutöver framlades förslag om instruktionsändringar för Kulturrådet för att därigenom inrätta de- legationen för skydd mot utförsel av kulturföremål.

Vid remissbehandlingen av Kulturrådets rapport hälsades från de flesta håll med tillfredsställelse förslag om utökat skydd mot utförsel av kulturföre— mål. Bl.a. de juridiska instanserna var emellertid kritiska och efterlyste be- gränsningar och preciseringar i de föreslagna reglerna. Som skäl anfördes att den föreslagna regleringen innebar ett straffsanktionerat totalförbud mot ex— port samtidigt som avsikten var att utförseltillstånd skulle beviljas i det över- vägande antalet fall.

Proposition 1981/82 .'82

I prop. 1981/82:82 framlade regeringen ett starkt omarbetat förslag som be- tecknades som av väsentligt mindre genomgripande natur än vad Kulturrådet hade föreslagit. Regeringen angav som en utgångspunkt att fler grupper av kulturföremål än som omfattades av 1927 års kungörelse borde nås av skyddsbestämmelser. En på kommersiella grunder organiserad utförsel av värdefulla kulturföremål borde motverkas, men det reguljära kulturutbytet och utförsel som hade samband med personliga förhållanden skulle inte hindras. Tanken på en registrering av utförselförbjudna föremål avvisades; lagstift— ningen borde även fortsättningsvis bygga på att vissa kategorier kulturföremål borde omfattas av tillståndsplikt. Dock borde kretsen föremål vara trängre än vad Kulturrådet hade föreslagit för att inte en omfattande administration och väsentliga kostnader skulle uppkomma. Avgörande för tillståndsprövningen borde vara huruvida en risk funnes för utarmning av kulturarvet beträffande en viss grupp av kulturföremål. Kulturrådets förslag om åldersgränser god- togs, men ansågs behöva kompletteras av en värdegräns om 1 000 kr. Kul- turföremål framställda i utlandet borde inte omfattas av tillståndsplikt förrän

denna fråga närmare utretts av Riksantikvarieämbetet. Avgifter borde tas ut för tillståndsförfarandet och tillfalla tillståndsmyndighetema.

Regeringens förslag framlades efter granskning av Lagrådet i en lag om ut- försel av vissa kulturföremål. '

Kulturutskottet fäste i sitt betänkande (KrU 1981/82z20) särskilt avseende vid den från flera håll framförda åsikten att en blivande lag borde omfatta även i utlandet framställda föremål som är av stor vikt för vårt nationella kul— turarv. Den utredning i denna fråga som regeringen hade aviserat borde enligt utskottet föreligga innan riksdagen tog ställning. Utredningen borde också omfatta frågor om nivån på en värdegräns och om lämpligheten att införa en statlig förköpsrätt. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1981/821213).

Riksantikvarieämbetets förslag är I 982

Regeringen uppdrog därefteri maj 1982 åt Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer att i samråd med Statens konstmuseer, Nordiska museet, Kungl. biblioteket och Riksarkivet framlägga dels de ändrings- och tilläggs- förslag som riksdagen hade begärt, dels utredning om behovet av skydd mot utförsel av fornfynd.

Riksantikvarieämbetet redovisade utredningsuppdraget i november 1982 och föreslog sammanfattningsvis följande. Beträffande kulturföremål fram- ställda i utlandet ansåg ämbetet att endast sådana föremål som förts in till Sverige före år 1840 borde omfattas av tillståndsplikt. I fråga om fornfynd fann ämbetet motiverat att föreslå en generell tillståndsplikt för ”fomsaker”: ett nytt begrepp som skilde sig något från fomfyndsbegreppet. I värdegräns- frågan ansåg ämbetet att två sådana gränser borde införas: en om två basbe- lopp som skulle vara knuten till bildkonst och konsthantverk samt den andra om en tiondels basbelopp, som skulle gälla för övriga angivna föremål. Äm- betet föreslog slutligen att staten enligt ett bifogat lagtextutkast skulle få utöva förköpsrätt vid försäljning på offentlig auktion av föremål som omfattades av skydd mot utförsel. Dessutom borde det göras möjligt för staten att lösa kul- turföremål i fall där export borde medges därför att någon köpare inte kunde påträffas i Sverige.

Vid remissbehandlingen av Riksantikvarieämbetets promemoria framförde företrädare för auktions- resp. antikhandeln att en exportförbudslagstiftnin g egentligen inte behövdes eller i vart fall inte borde göras så långtgående som föreliggande förslag. Genom förändringar i mervärdesskattereglema borde i stället återinförsel av svenska kulturföremål till landet främjas. Beträffande utomlands framställda kulturföremål fick ämbetets förslag genomgående ett visst stöd, även om den meningen också framfördes att endast ett fåtal sådana föremål kunde anses vara av stor betydelse för det svenska kulturarvet. Äm- betets förslag rörande ”fornsaker” fick viss uppslutning, medan meningarna beträffande värdegränsema var delade. De flesta remissinstanser tillstyrkte en

statlig förköpsrätt, medan några avstyrkte, i visst fall till förmån för att endast en lösenrätt skulle tillskapas.

Proposition 1984/85:I 79 och 1985 års lag om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

I prop. 1984/85:179 anslöt sig regeringen i stort till de principer som angetts i den tidigare propositionen. Vissa föremålskategorier avgränsades i förhålla - de till tidigare förslag, och några ytterligare föremålskategorier lades till för— slaget. Beträffande utomlands framställda kulturföremål byggde regeringens förslag på Riksantikvarieämbetets promemoria men innehöll några avgräns- ningar och preciseringar. En värdegräns om 50 000 kr borde uppställas för sådana föremål, liksom överhuvudtaget för föremål inom Statens konstmu- seers ansvarsområde. Föremål som avsågs bli omfattade av en 50-årsgräns borde göras tillståndspliktiga endast om deras värde överstiger 2 000 kr. Förslaget om en statlig förköpsrätt ansågs vara för ingripande och fördes där- för inte vidare. Ingen kommentar gjordes om behovet av inlösenregler. Ut— förselförbud för ”fornsaker” föreslogs inte; Riksantikvarieämbetets förslag ansågs inte möjligt att tillämpa. En avgiftsbeläggning av tillståndsförfarandet, så som hade föreslagits i den tidigare propositionen, ansågs tills vidare inte lämplig. Ett av Lagrådet granskat lagförslag framlades med det häri samman- fattning återgivna innehållet under rubriken Lag om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål.

Riksdagen biföll, dock med den ändrigen att mynt och medaljer inte skulle omfattas av tillståndsplikt, regeringens förslag (KrU 1984/85:7, rskr. 76). Lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål trädde därefter — efter att ha föregåtts av sammanlagt sex olika utredningsförslag och två propositioner —i kraft den 1 juli 1986 och ersatte därvid 1927 års kungö- relse, som ursprungligen skulle ha gällt endast till den 15 juni samma år.

1987 års kulturmiljövårdsproposition och 5 kap. KML

I budgetpropositionen 1987 (prop. 1986/87:100 bil. 12, s. 386) anmälde regeringen som sin avsikt att sammanföra kulturminnesvårdens speciallag- stiftning i en samlad kulturminneslag. Ett förslag till en sådan lag lades fram i betänkandet (DsU 1987:9) Kulturminneslag sammanförd och bearbetad lagstiftning om kulturminnen. Lagen om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturminnen föreslogs där med endast en mindre redaktionell förändring komma att ingå som ett femte kapitel i den nya lagen.

Regeringens förslag om en samlad lag lades fram för riksdagen i mars 1988 (prop. 1987/881104). Vissa ytterligare redaktionella ändringar hade

gjorts. Dessutom föreslog regeringen att avgifter för att täcka kostnaderna i ärenden om utförsel skulle få tas ut.

Propositionens lagtextförslag föranledde två motioner med ändringsför- slag. I den ena förslogs en värdegräns om 1 000 kr på föremål inom Nor— diska museets ansvarsområde; i den andra yrkades att en skyldighet skulle in- skrivas om samråd med regionala kulturvårdande organ i vissa fall. Kulturut- skottet avstyrkte bifall till de båda motionerna, liksom till motioner om utvär- dering av den gällande lagen och om lägre mervärdesskatt vid införsel av kulturföremål (KrU 1987/88:21 s. 23). Riksdagen biföll utskottets hemstäl- lan.

Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. trädde i kraft den 1 januari 1989, samtidigt som kompletterande föreskrifter för tillståndsförfarandet i förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. blev gällande. Föreskrifter om bl.a. avgifter antogs sedermera av Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer med verkan från den 1 januari 1990 (KRFS 1989:15).

3.2.7. Återlämnande av kulturföremål

Reglerna i 6 kap. om återlämnande av kulturföremål som olagligen har bort— förts från en annan EU-stats territorium, vilka regler trädde i kraft den 1 januari 1995, har haft en viss motsvarighet i speciallagstiftning som gällde i Sverige från den 1 juli 1945 och slutligt upphävdes 1958. Lagstiftningen, som kom till uttryck i två lagar med förordningar om ikraftträdande och verkställighetsregler (SFS 1945z520-527, 559, 589 och 607) innebar i stark sammanfattning att egendom som härrörde från territorier som varit ockupe- rade av Tyska riket och Japan och som återfanns i Sverige kunde tas i förvar i avvaktan på anspråk och utredningar. En särskild myndighet, Flyktkapitalby- rån, inrättades för att säkerställa egendom och förvalta den, och en domstols- liknande nämnd, Restitutionsnämnden, anförtroddes uppgiften att avgöra an- språk på egendomens återställande till rätt ägare. Nämndens beslut om åter- ställande kunde inte överklagas, men i fråga om ersättning kunde dess avgö- rande överprövas av domstol. .

En förutsättning för återlämnande var att egendomen i fråga i strid med folkrättens regler hade blivit beslagtagen eller underkastad liknande åtgärder av ockupationsmakten eller för dess räkning. Detsamma gällde egendom som tagits från någon genom plundring som ockupationsmakten måste anses an- svarig för eller som berövats någon genom våld, hot eller annan orättfärdigt förfarande begånget av ockupationsmakten eller någon som tillhörde dess militära eller civila styrkor.

I prop. 19452328 presenterades bakgrunden till den sedermera av riksda- gen antagna lagstiftningen. Redan i januari 1943 hade de allierade makterna notifrerat den svenska regeringen att de allierade avsåg att göra sitt yttersta för

att omintetgöra fientliga plundringsåtgärder på ockuperat område. De allierade förbehöll sig att ogiltigförklara alla rättshandlingar avseende plundrad egen— dom, även rättshandlingar som getts legala eller frivilliga former. Liknande notifieringar hade senare skett i februari 1944 (den s.k. Declaration of Lon- don) och i oktober 1944. Iden sistnämnda noten hade begärts att de neutrala makterna skulle vidta omedelbara åtgärder för att hindra omsättning eller flyttning av egendom, inbegripet guld, pengar, och konstverk, som tillhörde regeringar för eller personer från ockuperade områden.

Den svenska regeringen stödde i propositionen principen om terlämn *rde till ursprungliga ägare i ockuperade områden sådan egendom som de orättmä- tigt hade berövats. Eftersom de allierade regeringarnas noter fått stor publici- tet förmodades att förvärvare av sådan egendom var medvetna om det tvivel- aktiga i sina förvärv. Förelåg ond tro var innehavarna skyldiga att återställa egendomen utan ersättning. Likväl kunde det, enligt propositionen, inte ute- slutas att det fanns personer som förvärvat egendomen i god tro. I sådana fall vore det mindre tilltalande om t.ex. ett museum i ett tidigare ockuperat land och som blivit berövat ett visst konstverk under ockupationen, skulle kunna återfå det endast mot lösen så som svensk rätt föreskrev i fråga om godtros- förvärv. De svenska reglerna bedömdes i propositionen i internationellt per- spektiv vara ovanligt tillmötesgående mot godtrosförvärvare och skulle inte mötas av förståelse av berörda utländska intressenter. För att ett snabbt åter- ställandeförfarande skulle vara möjligt, borde därför staten åta sig att betala ersättning till godtrosförvärvare för deras egendomsförlust.

Lagstiftningen kom att få förlängd giltighet, men upphävdes i olika om- gångar, den sista efter en överenskommelse med Förbundsrepubliken Tysk- land 1956 (SFS 1957:41 och 42 samt 1958:281). Den hade då tillämpats i 67 fall av återlämnande och i 1 281 fall beträffande förvarstagande av egendom.

3.3. Vissa uppgifter om fideikommissen och avvecklingen 3.3.1 Uppgifter om fideikommissen

Under perioden från 1810, då rätten att nybilda fideikommiss i fast egendom upphörde, till sekelskiftet då avvecklingsfrågan började aktualiseras, var anta— let fideikommiss med innehav av fast egendom i stort sett oförändrat, strax under 200.

Fideikommiss kan dock förändra natur. J ordegendomar har bytts ut eller ersatts med stadsfastigheter eller kapital. Sådana försäljningar eller byten har alltid krävt Kungl. Majtzs godkännande. Ett fåtal fideikommiss har upphört genom exekutiv försäljning eller genom att ätten utslocknat. Under 1900-talet blev det mer vanligt att fast egendom i fideikommiss med Kungl. Maj:ts till- stånd försåldes, varvid likviden blev kapitalfideikommiss. Helt nya fidei-

komrniss i kapital och lösegendom kunde bildas fram till 1931. Således för- svann eller omvandlades ca 55 fideikommiss med fast egendom före avveck— lingslagens tillkomst, dels i ett fåtal fall genom upplösning, dels genom att övergå till fideikommiss med enbart lösegendom och kapital.

Jordkommissionens betänkande (SOU 1923:40) innehöll vissa statistiska uppgifter, däribland en förteckning över de år 1910 aktuella fideikommissen. Den omfattar 162 innehavare av 155 fideikommiss i fast egendom. Antalet fi- deikommiss i fast egendom angavs till år 1923 ha minskat med 40 till 115. År 1920 var den totala arealen som ingick i fideikommiss 431 000 ha, varav åker 131 000 ha. Åkermarken var till största delen utarrenderad; endast 19 000 ha brukades av ägarna.

Betänkandet (SOU 1959:40) Avveckling av fideikommissen innehöll en omfattande statistik över fideikommissegendomama. Enligt denna fanns det år 1959 181 fideikommiss varav 124 med fast egendom. På de 110 fidei- kommiss som var jordbruksfastigheter fanns 142 huvudgårdar och över 3 000 undergårdar, nästan samtliga utarrenderade. Fideikommissens sam- manlagda areal hade nu sjunkit till 331 000 ha mark, varav ca 90 000 ha åkermark och 183 000 ha skogsmark. Av åkermarken brukades 17 000 ha av ägarna, resten var utarrenderad. Fideikommissen drev även industriell verksamhet, främsti anslutning till jord— och skogsbruket.

I betänkandet namngavs ett antal fideikommiss med stort kulturhistoriskt värde, 18 med särskilt värdefulla huvudbyggnader och 5 med de mest värde- fulla samlingarna. Skokloster ansågs ha en absolut särställning. Någon egentlig inventering utfördes dock aldrig. Den förteckning över fideikommis- sen som ingick i utredningen redovisar inte kulturhistoriska värden.

Inför utredningsarbetet gjordes dock vissa kvantitativa uppskattningar av omfattningen av de kulturhistoriska värdena. Sålunda föreligger en förteck- ning från 1956 som bygger på överväganden under 1940-talet inom Justitie- departementet om fideikommissawecklingen omfattande ”vissa fideikommiss av synnerlig kulturell betydelse”. Den tar upp 22 objekt.

En förteckning från år 1957 som bygger på innehavamas egna uppgifter redovisar fideikommiss med fasta resp. lösa kulturvärden och innehavarens egen uppskattning av en årlig kostnad för deras vård. Förteckningen anger 97 fideikommiss med kulturhistoriska värden av vilka 10 endast angivits ha vär- defullt lösöre.

3.3.2. Avvecklingslagen och dess förarbeten

Fideikommissutredningens betänkande (SOU 1959:40) Avveckling av fidei- kommissen ägnade frågan om bevarande av fideikommissens kulturvärden stor uppmärksamhet (s. 139 ff). Utredningen fann att det tvångsvisa sam- manhållandet av egendom medelst fideikommissbandet verksamt torde ha bi-

dragit till att trygga kulturvärdenas bestånd. En avveckling skulle sannolikt medföra att de kapitaltillgångar av olika slag som som utgjort grundvalen för kulturföremålens underhåll kommer på olika händer, vilket försämrar under- hållsmöjlighetema för de särskilt kostnadskrävande byggnaderna och parkan- läggningama. Åtgärder, som skulle kunna vidtas från det allmännas sida, torde behöva begränsas till sådana fideikommiss som utgjorde en enhetlig kulturmiljö. Lösa kulturföremål borde endast kunna skyddas i samband med bevarandet av byggnader och andra fasta minnesmärken och skyddet borde avse samlingar, inte enstaka. föremål.

Utredningen fäste särskilt avseende vid den ekonomiska grundvalen för bevarandet av kulturvärdena. Staten saknade större anledning att engagera sig i fråga om fideikommissen än i fråga om annan privat egendom. I stället borde fideikommissmedel avsättas i bevarandesyfte. Avsättningen, som inte ansågs drabba fideikommissintressentema på något för dem nytt eller obilligt sätt, borde ske till en till varje kulturbärande fideikommiss knuten fond. Denna borde göras så stor att avkastningen kunde täcka en väsentlig del av kulturvärdenas underhåll, men inte så stor att avsättningen skulle framstå som obillig mot fideikommissintressentema. Utredningen avvisade tanken på en tvångsvis överföring av kulturellt värdefull egendom till särskilda stiftelser. I fråga om byggnader föreslog utredningen i stället att 1942 års lag om kultur- historiskt märkliga byggnader borde göras tillämplig även i fall där ägarens samtycke inte förelåg.

Skyddet för den lösa kulturegendomen, som inte kunde omfattas av 1942 års nyssnämnda lag, borde i stället åstadkommas genom lämpliga vilkor för stöd från de avsatta fondmedlen. Därtill föreslog utredningen frihet från arvs- skatt i fråga om kulturegendom som skulle bevaras, en frihet som skulle för- verkas om samlingarna skulle tillfalla någon annan än byggnadernas ägare.

Fonden borde organiseras som en stiftelse med ägaren av kulturegendo- men som destinatär. Hur mycket medel som i varje enskilt fall skulle avsättas, liksom stadgar för stiftelsen borde beslutas av Kungl. Maj:t efter beredning i en särskild fideikommissnämnd.

För det fall — Skokloster nämndes som exempel — att fideikommisset inte innehöll tillgångar som var möjliga att avsätta borde expropriationsmöjlighe- tema för fast egendom kompletteras med bestämmelser som gjorde det möj- ligt att inlösa även samlingar som tillhör fideikommiss.

Iremissbehandlingen av utredningsförslaget ansågs från flera håll att tan- ken på en tvångsavsättning av medel inte stod i överenstämmelse med arvs— rätten. Vidare anmärktes både från bevarandeföreträdare och från fideikom- missariernas intresseorganisation på att utredningen underskattade de hotade kulturvärdena och inte redovisade underlag om deras omfattning. Enighet rådde i stort sett om att särskilda skyddsåtgärder krävdes, och att man måste ta sikte på att säkerställa de ekonomiska grundvalarna för kulturvärdenas un- derhåll.

Uppskjuten avveckling (förlängning av fideikommissförordnandet)

Den starka remisskritiken medförde att tanken på stödstiftelser fick falla. I propositionen tillvaratogs i stället, som framgått av avsnitt 2.2.2, angelägen- heten av att fideikornmissegendomen i vissa fall inte splittrades genom de sär- skilda reglerna om aktiebolagsbildning (prop. 1963:5 s. 128, 156). Möjlig- heten att skydda byggnader och andra fasta anläggningar hade också kommit att förstärkas genom 1960 års byggnadsminneslag, vars tillämpning inte var helt beroende av att ägaren lämnat sitt samtycke. För den lösa egendomen borde dock som utredningen föreslagit finnas särskilda inlösensmöjlighe- ter för samlingar (men inte för enstaka föremål). Som en kvarstående möjlig- het att i yttersta undantagsfall behålla fideikommissegendom odelad borde Kungl. Maj:t kunna meddela dispens från avvecklingstvånget (prop. s. 131). Även om befogenheten skulle komma att utnyttjas synnerligen sparsamt, borde den vara ägnad att underlätta från allmänna utgångspunkter önskvärda uppgörelser mellan fideikommissintressenterna. I riksdagsbehandlingen av lagen mjukades kraven på synnerlig sparsamhet upp något. (BevU LIU 1963z2)

Större jord— och skogsegendomar

Utredningen hade, med utgångspunkten att en splittring av fideikommissens stora samlade skogsegendomar skulle innebära en allmänt sett skadlig kapital- förlust, föreslagit att ”bygdegods” skulle kunna bildas och hållas ihop tvångsvis. Detta förslag underkändes under remissbehandlingen, och ersattes av dels speciella regler för inrättande av fideikomrnissaktiebolag, dels en inlö- sensrätt för egendomen om dess ”...bevarande såsom en enhet är av betydan- de allmänt intresse...”( 16 å). Kulturhistoriska skäl saknas i argumentationen, trots att utredningens diskussion om de ekonomiska förutsättningarnas, och därmed den sammanhållna förvaltningens betydelse för bevarandet i princip godtas i propositionen.

3.3.3. Avvecklingens genomförande Avvecklingslagens tillämpning

Sedan lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss (avvecklingslagen) trätt i kraft den 1 januari 1964 har genom Kungl. Maj:ts resp. regeringens och Fideikommissnämndens beslut 156 fideikommiss avvecklats. För 10 pågår avveckling.

Bestämmelsen i 6 & avvecklingslagen om förlängning av fideikommiss- urkundens bestämmelser har tillämpats i tre fall. Första gången var 1964 be-

träffande den s.k. Gallierasamlingen, ett lösörefideikommiss som förvaras på Stockholms slott. 1969 beslutades på delägarnas begäran att Boo fideikom- miss i Närke skulle förlängas med motivet att det var ett betydande allmänt intresse att bevara den ekonomiska enheten odelad. Det tredje beslutet fattades den 24 augusti 1995 i fråga om F ullerö fideikommiss utanför Västerås med motivet synnerligt kulturhistoriskt värde som under rådande omständigheter inte kunde hållas samlat på annat sätt. Fulleröbeslutet kan ses som att en mer aktiv tolkning av avvecklingslagens förlängningsbestämmelse hädanefter kommer att tillämpas av regeringen.

Bestämmelserna i 16 & avvecklingslagen om inlösen av en egendom vars bevarande som en enhet är av betydande allmänt intresse, och 17 & om inlö- sen av samling av kulturhistoriska skäl har aldrig tillämpats, även om det flera gånger har diskuterats. I några fall har frivillig överenskommelse om inköp kunnat träffas. I andra fall har inlösen inte skett av ekonomiska skäl, t.ex. vid avvecklingen av Wanås fideikommiss i Kristianstads län. Frågan är fortfa- rande öppen om staten skall köpa eller lösa in en samling äldre måleri och ett arkiv från Ericsbergs fideikommiss i Södermanland. Här har Statens konst- museer och Riksarkivet ansett att 17 & är tillämplig.

Planerad och förtida avveckling

I några fall har en avveckling kunnat ske i förtid, genom permutation. Ett exempel på detta, Krapperup, behandlas närmare i avsnitt 5.3.1.

Avveckling med medverkan av stat och kommun

Vid ett flertal tillfällen har hela eller del av fideikommissegendomen köpts av staten eller kommunen för att säkerställa ett bevarande. Skokloster såldes år 1967 till staten. Fideikommisset omfattade slottet, lösöre och ett arkiv. För— säljningen blev den slutliga lösningen på ett långvarigt problem som dels påtalats av Fideikommissutredningen, och dels föranlett en särskild Skoklosterutredning.

Västerås kommun har vid två tillfällen förvärvat fideikommiss av bevaran- deskäl. Tido" köptes sålunda 1968 och såldes därefter vidare till den förre äga- rens bror med förbehåll om byggnadsminnesförklaring och att de värdefullare inventarierna skulle ingå i en stiftelse. Stiftelsen har tre styrelseledamöter, fö— reträdare för resp. Riksantikvarieämbetet, Västerås stad och ägaren av Tidö slott. Inventariema står kvar på ursprunglig plats i slottet enligt ett 50—årigt nyttjanderättsavtal med ägaren. Stiftelsen får ekonomiskt tillskott av kommu— nen för vård m.m.

Vid avvecklingen av Ängsö mellan Västerås och Enköping togs frågan om inlösen upp, sedan avvecklingen inletts genom fideikommissariens död 1968.

Västerås kommun köpte godset med inventarier 1971. Efterträdaren trädde in som arrendator för jordbruket, och fick samtidigt nyttjanderätt till park och huvudbyggnad med viss underhålls- och visningsplikt. Kommunen överlät egendomen till Landstingets stiftelse för naturvård och friluftsliv, men den förvaltas av kommunen. Staten stödde kommunen med en del av köpeskil— lingen. Staten köpte dessutom genom Riksantikvarieämbetet Ängsöpokalen 1973, samt 1981 genom Riksarkivet Ängsökedjan och delar av Ängsöarkivet, varefter fideikommisset slutligt kunde avvecklas.

Bogesund utanför Vaxholm tvångsinlöstes år 1946 av staten på grund av vanskötsel.

Ytterligare avvecklingsexempel

Ett examensarbete i rättshistoria i Lund har nyligen, i december 1994, ägnats fideikommissavvecklingsproblematiken. Stefan Lindeborgs rapport ”Kultur- värdenas bevarande vid avveckling av fideikommissen” redogör grundligt för sex avvecklingsfall och drar av dessa slutsatsen att de negativa effekter som redan Fideikommissutredningen påtalat infunnit sig, och att de medel som la- gen anvisar för att ta tillvara kultumiinnesvårdsintressena inte varit tillräckli- ga. Samhällsutvecklingen i övrigt och kulturminnesvårdens generella villkor framhålls som väsentliga. Effekterna på längre sikt när de normala villkoren i samhället såsom gängse arvsregler fått verka har ännu inte uppstått, och kan förväntas ge ytterligare negativa effekter. Av de refererade exemplen har Skokloster och Ängsö tidigare behandlats. De övriga skall här kort beskrivas.

Wanås speciella värde låg i en tavelsamling om 77 tavlor som betecknats som landets främsta i enskild ägo. Sedan fideikommissarien avlidit 1978 skiftades boet partiellt och tavelsarnlingen lämnades tills vidare oskiftad. För- handlingar skedde med staten om hur den skulle bevaras, men enighet upp- nåddes inte om inlösensbeloppet. Regeringen beslutade 1980 att inlösen inte skulle ske, och samlingen skiftades slutligt. Ca 65 tavlor tillskiftades efterträ- daren och finns fortfarande i slottsbyggnaden, men inga garantier finns för att de skall finnas kvar.

Skabersjö öster om Malmö har sitt största värde i slottsbyggnaden med dess yttre miljö, men interiörer och inventarier har också stort värde. Fidei— kommisset upplöstes 1980. Då arvingarna var många hade den sista inneha- varen dessförinnan genom testamente sett till att huvuddelen av arvet skulle tillfalla efterträdaren. Genom att arvingar avstod från sina andelar underlätta- des ytterligare att bibehålla egendomen samlad. Fideikommissboet skiftades 1983 då någon åtgärd från det allmänna inte ansetts vara aktuell, och egen- domen kvarstår i huvudsak oförändrad, vilket mycket får anses bero på förut- seende och god vilja.

Vibyholm i Södermanland upplöstes 1990. Dess största värde liggeri en porträttsamling med 300 nummer, en del av dessa sedan länge förvarade på

Hömingsholm, en annan av släktens egendomar. Av lösöret var endast port- rättsamlingen fideikommiss. Då delägarna deklarerade att deras avsikt var att porträttsarnlingen skulle bevaras i släktens ägo avstod staten från att driva frågan om inlösen. 1994 skiftades boet och tavelsarnlingen kunde skiftas på en släktmedlem med avsikten att den skall bevaras på plats, möjligen genom att den så småningom överförs till någon form av stiftelse, för att inte nästa arvsskifte skall bli ödesdigert.

Ericsberg i Södermanland är ännu inte slutligt awecklat. Det har beskrivits som det näst efter Skokloster mest värdefulla från samlad kulturhistorisk synpunkt. Slottets yttre miljö, exteriör och interiör, inventarier, samlingar och arkiv var tillsammans av utomordentligt värde. Sedan den siste innehavaren avlidit 1988 har avvecklingen skett stegvis. 1991 bildades av den fasta egen- domen ett fideikommissaktiebolag, varefter ett partiellt skifte av aktierna medgavs. Själva slottet är skyddat som byggnadsminne. 1992 medgavs skifte av lösöret varvid stora delar undantogs, arkivalier, bibliotek, mynt, möbler och konst. För dessa skulle någon form av bevarande, i sista hand inlösen övervägas. Efterhand uppgavs frågan för delar av inventariet, bl.a. möblerna och en kärna av föremål återstår för vilka de kulturminnesvårdande institutio- nerna och fideikommissboets företrädare är eniga om att det allmänna borde träda in. Enighet om köpeskillingen råder emellertid inte, och frågan är under övervägande. Av det lösöre och de samlingar som skiftats har betydande de- lar spritts, och den sammanhållna enheten Ericsberg har därmed lidit skada.

I en uppsats i Släkt och hävd 1983 redogör Bengt O T Sjögren för av- vecklingen av Onsjö fideikommiss i Älvsborgs län. I fideikommisset ingick en värdefull porträttsamling. Innehavaren avled 1973, varefter egendomen såldes till Vänersborgs kommun som var intresserad av marken för exploate- ring. Kommunen hade i köpekontraktet förklarat sig villig att vårda herrgår- den, men den fick förfalla i brist på användning och brann slutligen 1982. Porträttsamlingen stals delvis 1974 och övrigt lösöre skingrades genom för— säljning.

Förteckning över fideikommissen

Fideikommissnämnden har åt utredningen gjort en sammanställning ur de akter som bildats genom nämndens avvecklingsärenden sedan avvecklingsla- gen trätt i kraft den 1 januari 1964. Avsikten har varit att få en överblick över hur avvecklingsprocessen gått till och hur väl egendomar har kunnat hållas samman med avseende på de kulturhistoriska värdena efter en avveckling. Sammanställningen är enkel och skulle, för att ge en fullständig bild av vad som skett, kräva betydligt grundligare efterforskningar och genomgångar av kulturhistorisk sakkunskap, men den ger en antydan om de omvälvande för- ändringar som skett under det senaste seklet, av största betydelse för övervä- ganden i bevarandefrågan. Sammanställningen ingår här som bilaga 2.

3.4. Särskilda frågor i skyddsdiskussionen rörande export av kulturföremål

I detta avsnitt belyses några huvudlinjer i diskussionen under 1900-talet kring frågorna om oönskad utförsel av kulturföremål.

3.4.1. Skyddsbehov och urval. Registrering

I Fornminnesvårdskommitténs betänkande (SOU 1922:12 s. 7) framhölls att från vetenskaplig synpunkt vore varje föremål som bär vittne om mänsklig verksamhet och som stammar från ett svunnet kulturskede, förtjänt av upp- märksamhet från minnesvårdens sida. Emellertid vore en sådan omfattning av minnesvården praktiskt ogenomförbar. Kommittén föreslog därför, med di- rekt hänvisning till de utländska förebilder som referats i betänkandet, att ett registreringsförfarande skulle tillämpas även i Sverige. Undantagna från re- gistreringskravet skulle dock de jordbundna lämningarna och fynden vara, eftersom egentligen samtliga sådana kunde anses vara så betydelsefulla att de borde bli föremål för myndighetskontroll. För fornlämningamas och forn- fyndens vidkommande föreslogs därför ett bibehållande av de äldre skydds- principerna med ett direkt genom lag föreskrivet skydd.

En förutsättning för registrering skulle vara att minnesmärket i fråga var äldre än 50 år och inte var ett verk av en levande person. Registreringens rättsverkan skulle vara olika beroende på minnesmärkenas art. För lösa kyrk- liga minnesmärken avsågs gälla att dessa inte finge lösbrytas ur den miljö dit de hörde och inte skadas genom reparation eller förändringar. Lösa profana minnesmärken som tillhörde kommuner eller landsting skulle inte få föras ut ur riket eller avyttras till annan än ett museum eller förändras eller repareras utan riksantikvariens godkännande. Sådana registrerade minnesmärken som tillhörde andra än kommuner och landsting avsågs stå under förbud för äga- ren att utan riksantikvariens tillstånd vidta vissa åtgärder förrän viss tid för- flutit från det att anmälan gjorts hos denne.

Något på det akuta skyddsbehovet inriktat resonemang fördes inte i betän- kandet. Förslaget ledde aldrig till något genomförande.

I Sigurd Erixons skrivelse 1927 (se avsnitt 3.2.6) anfördes som exempel på de hot som då framstod som överhängande, bl.a. att en antikhandlare upp- sökt 600 gårdar i Norrland och att en speditionsfirma uppskattat volymen ut- skeppade föremål mellan april 1926 och februari 1927 till ca 25 000 kubik- fot. USA nämndes som mottagarland för en stor del av de utförda föremålen. Enligt skrivelsen bortfördes möbler av alla slag samt glas, silver, porslin, mynt, tenn, laggade stånkor och vävnader m.m.

Riksantikvariens förslag med anledning av Erixons skrivelse innebar att kulturföremål som var äldre än 50 år inte skulle få exporteras utan tillstånd av

en särskild licensmyndighet. Med kulturföremål förstods enligt förslaget byggnader, byggnadsdelar, fast inredning, möbler och övrig lös inredning, tidmätare, antika instrument, dräkter och dräktdelar, smycken, vävnader och spetsar, mynt och medaljer, manuskript på pergament, papper eller trä samt trycksaker från tiden före år 1600, leksaker, spel, musikinstrument, alla slags redskap och verktyg av trä, näver, skinn, ben, hom, sten eller metaller, alla slags äldre föremål av guld, silver, platina, tenn eller andra metaller eller av ben, horn, glas, porslin, fajans, lergods, sten eller trä samt målningar, skulpturer och teckningar av alla slag.

Kulturskyddsakkunniga ansåg sitt uppdrag vara inriktat på två problem (SOU 1930:3 s. 13). Dels gällde det att anordna skydd för ett relativt litet antal särskilt högvärdiga kulturföremål, ett kvalitetsskydd. Dels gällde det — så som också var inriktningen på det då gällande exportskyddet enligt 1927 års kungörelse — ett skydd för hela kategorier av föremål utan inbördes vär- debedömning, ett masskydd. De sakkunniga anförde:

”Till syfte och innebörd finnes däremot otvivelaktigt ett visst inre sam- manhang mellan de båda nu berörda åtgärderna för bevarande åt landet i önskad omfattning av dess äldre kulturföremålsbestånd. Kvalitetsskyddets förnuftiga syfte torde vara självklart. Det innebär att söka bevara åt våra efterkommande icke blott de förnämsta minnesmärkena av gångna tiders nationellt svenska konst- och kulturproduktion utan även de förnämsta verk av utländskt ursprung, som genom atti generationer ha funnits i lan- det inverkat på utvecklingen av vårt folks smak och med sin inneboende skaparkraft givit något av sitt liv och sin färg åt den nationella kulturalst- ringen. Det gäller alltså i båda fallen att bevara åt landet verk, vilka fortleva genom tiderna med en viss bevarad kraft till insats i den fortsatta kulturut- vecklin gen. Vid sidan därav gäller det också verk av det dokumentariska eller personhistoriska värde, att intet folk med naturlig vördnad för sin historia frivilligt avstår från dem. Men jämväl bevarandet i centrala eller lokala museer eller, framför allt, ute i bygderna, bland de breda folklagren själva, av äldre kulturföremål även av blygsammare värde har sin lätt in- sedda betydelse, vilken längre fram i denna utredning skall närmare bely- sas. Det är ett önskemål att om möjligt varje gård ute i bygden har sitt eget kulturella utsäde, uppvuxet i den egna marken och naturligt anpassat efter dess beskaffenhet. Skyddet för massan av kulturföremål, rätt förstått, är sålunda icke blott en fråga om skydd mot utförsel ur landet, det är också en fråga om ett skydd mot dess förande i alltför stor omfattning ut ur sin egen miljö. Men i den mån det blott är ett skydd mot utförsel ur landet, kräver detta masskydd uppenbarligen en komplettering och förstärkning i ett särskilt skydd för de förnämligaste och dyrbaraste föremålen vart i sin art, ett kvalitetsskydd. Det inses nämligen lätt, att även om tullkontrollen å ett exportförbud skulle vara relativt verksam, så är alltid risken störst att de bästa och viktigaste föremålen rinna ut. Hos tullpersonalen kan man ej förutsätta den speciella sakkunskap, som krävs för att på hela det ofantliga kulturområdet kunna skilja mellan ordinärt och extraordinärt, och det torde få anses uteslutet att för skyddet av äldre kulturföremål utöka personalen vid våra lokala tullanstalter med kulturexperter. Emellertid är det just de

förnämsta föremålen som betinga de högsta prisen och därigenom fresta det egoistiska intresset att söka trotsa lag och lista sig igenom hinder. Finns det något hål i stängslet, så är det mest värdefulla som först tränger sig igenom. Det är därför som ett på särskilt sätt anordnat kvalitetsskydd har sitt värde även såsom en behövlig förstärkning åt ett befintligt mass- skydd.”

De sakkunniga som i betänkandet lämnade en omfattande redovisning av utländska rättsordningar rörande kulturskydd fann att de resp. principer som dessa angavs vila på av olika skäl inte skulle kunna överföras till Sverige. De italienska och franska systemen innefattade en alltför stark inskränkning i äganderätten eller krävde en för stor administrativ apparat för att det skulle vara försvarbart i förhållande till den effektivitet som kunde förväntas i tull- kontrollen. Den engelska modellen ansågs alltför lite ingripande och krävde dessutom alltför höga statsanslag för inköp. De sakkunniga avvisade också den dåvarande norska modellen med en generell licensplikt för alla föremål över 100 års ålder och en licensprövning förlagd till vissa museer.

De sakkunniga föreslog att det redan inrättade masskyddet enligt 1927 års kungörelse skulle kompletteras med ett kvalitetsskydd som skulle åstadkom- mas genom att ett register byggdes upp över kulturföremål av alla slag vilka funnits i landet sedan minst 60 år och vars bevarande här måste anses vara av synnerlig vikt. Masskyddsaspektema kunde — som man måste förstå betän- kandet — anses tillgodosedda genom den gällande kungörelsen. Det skulle, främst av kontrollskäl, inte vara görligt att utvidga de föremålskategorier som angavs i kungörelsen ytterligare.

De sakkunniga uppmärksammade också behovet av skydd för hela kul- turmiljöer:

”Särskild vikt måste läggas vid att de gamla kulturföremålen i möjligaste mån bevaras i den omgivning, med vilken de av ålder höra samman och där de äga en innebörd, som till större eller mindre del går förlorad därest de bortföras. Varje historisk helhet, som slites sönder, betyder en oersätt- lig förlust för vårt nationella kulturarv. Vår tid med dess rörliga befolk- nings- och egendomsförhållanden och dess starka ståndscirkulation utsät- ter för tillintetgörelse gamla helheter, som ägt bestånd genom flera genera- tioner, genom århundraden. En alldeles särskild betydelse äga de samlingar av konstverk, företrädesvis porträtt, möbler och andra bohagsting, böcker, arkivalier m.m., som för närvarande förvaras på våra gamla släktgårdar, vilka i många led tillhört samma ofta historiskt märkliga familj. Dessa äga i sitt sammanhållna skick ett värde, som vida överstiger det sammanräknade värdet av föremålen tagna vart för sig. Därest exempelvis ett porträtt av en kanske obemärkt medlem av en släkt, därtill måhända ej av högre konstnärlig halt bortföres, kan detta synas oväsentligt. Men genom dess avlägsnande brytes en släkt- kedja och det är i närvarande stund omöjligt att säga vad förlusten av detta porträtt kan innebära för ärftlighetsforskningen och personhistorien. Be- ståndet av möbler på en gård ger besked om smaken, anspråken och till—

gångarna hos dess ägare under olika tider. Om samma möbler spriddes till samlingar och hem även inom landet, skulle de ej avgiva samma betydelse- fulla vittnesbörd som helheten av dem gör, helst i förbindelse med de rum och inredningar, där de stått sedan långt tillbaka. De gamla biblioteken ge en konkret bild av det vittra och lärda intresse hos framfarna släktled och utgöra med sina originalupplagor, band, pärmstämplar och ex libris en källa till vår bildnings historia, som ej kan ersättas av kataloger och bouppteckningsinstrument med deras magra uppgifter. Arkiven kunna vis- serligen ofta nog finna sin lämpligaste förvaringsplats i en för forskare be- kvämt tillgänglig institution, och man kan då intet ha att invända mot deras bortförande ur den ursprungliga miljön. Men de få ej skingras. Ett skingrat arkiv är icke längre ett arkiv. Till allt detta kommer ett pietets- och stäm— ningsvärde, som icke går att i ord uttrycka. Det är betydelsefullt, att det finnes platser, där vårt förgångna träder oss till mötes, icke i museernas lärda och konstmässiga återuppbyggnad, men i en fortsatt levande tradi- tion.

Det är i och för sig värdefullt, att hela inventaiiebestånd av angivet slag kunna hållas samlade och icke skingras. Men även om så sker, kan det icke anses tillfredsställande, att de avlägsnas ur de gamla byggnader, som hysa dem, och där de intaga samma platser, för vilka de anskaffats eller som iordningställts för dem. Man behöver blott tänka på rustkamrar eller gevärsrum, på s.k. porslinskök, på bibliotekssalar, på ”kinesiska” kabi— nett, för att inse hurusom de lösa föremålen och byggnaderna ofta äro oskiljaktigt förenade. Bevarandet av byggnader kan, i varje fall då det gäl- ler organiska helheter av rikare eller enklare slag, icke lösgöras från frågan om bevarandet av inventariebeståndet såsom en helhet. I många fall äro dessutom utrymmen av den beskaffenhet och omfattning, som de gamla slotten och de stora herrgårdshusen erbjuda, och vilka icke stå till buds på andra håll, en nödvändig förutsättning för att samlingar och inventarier skola kunna behållas såsom en helhet.

På våra gamla släktgårdar ha under generationer bevarats kulturmiljöer, vilkas splittrande måste anses innebära en verklig förlust ur nationell syn- punkt. I vår tid med dess ändrade egendoms- och livsförhållanden lösas allt oftare dessa gamla sammanhang, och inga band hålla de gamla före- målsbestånden tillhopa. Var och en av arvingama i ett bo gör anspråk på sin andel, och det är fara värt, att delningen ofta nog kommer att ske efter sådana grunder, att den kansketillgodoser arvet på en rättvis fördelning i lika lotter, men att just därigenom porträttserier, serviser, bibliotek, möblemang splittras på ett sätt, som gör dem inkompletta och berövar dem ett väsentligt historiskt och konstnärligt värde, bortsett från att det även förringar deras handelsvärde. Alltför ofta torde samlingarna helt enkelt få gå under klubban och skingras åt olika håll. Då de gamla godsen sålts ur släkten och deras jord styckats, komma slotten och herrgårdsbyggnaderna i många, kanske de flesta fall att stå obebodda, utsatta för vanvård och för- fall. Deras väggfasta inredning torde ej sällan bliva bortbruten och avytt- rad. Trädgårdar och parker tagas i anspråk för andra ändamål. I varje fall torde det knappast kunna påräknas, att de erhålla den dyrbara skötsel, s0m ensam kan hålla dylika anläggningar i stånd. Plundrade och vanvårdade hus med tomma fönsterrutor, förvildade trädgårdar och parker komma ofta

nog att vara de enda minnena av vad som en gång varit säte för en ätt med ett frejdat namn i vår historia, av vad som var hela bygdens stolthet och en hård för materiell och andlig kultur.”

De sakkunnigas betänkande kom ungefär samtidigt som det s.k. fidei- kommissförbudet, dvs. förbudet mot att testamentera till ännu inte födda eller avlade arvingar, var på väg att införas även för lös egendom. Den möjlighet som sålunda återstod för att hålla kulturmiljöer samlade var att bilda stiftelse. Denna möjlighet borde, enligt betänkandet, ytterligare stimuleras av statsmak— terna genom lättnad inte bara i arvsbeskattningen av samlingen utan även i be- skattningen av den fasta egendomen.

Museerna borde inrikta sig på att samla endast sådana föremål som inte längre kunde bli kvar i sina ursprungliga miljöer. För att ge ökad stadga åt de många slags museer som fanns, upprättade de sakkunniga ett förslag till nor- malstadga för landskaps- och hembygdsmuseer. Enligt förslaget skulle inte införlivade föremål få avyttras eller deponeras utan riksantikvariens medgi- vande. De sakkunniga hade funnit en konkret fara för att särskilt mindre mu- seisamlingar kunde skingras. Museerna borde också ha en beredskap för att medverka till återbördande av kulturföremål till bygderna. De sakkunniga pe- kade på utvecklingen på det kyrkliga området under 1800-talet där museerna räddat hotade föremål från förstörelse och nu medverkade till att återföra en del till återställda kyrkor.

Inte heller denna utredning ledde till någon lagstiftning. Frågan om skydd för kulturegendomarna med deras bestånd av rörliga kulturföremål kom inte att närmare uppmärksammas i lagstiftningssammanhang förrän i samband med avvecklingen av fideikommissen.

Fideikommissutredningen fann 1959 att en avveckling skulle medföra svårigheter att bevara fideikommissens kulturvärden om inte särskilda åtgär- der vidtogs. Sådana åtgärder finge dock begränsas till kulturvärden som hade den betydelsen att deras bevarande framstod som ett påtagligt allmänt intres- se. Sådana intressen ansågs knutna till fideikommiss som inrymde en enhetlig kulturmiljö. Skyddet borde därför begränsas till föremål som kunde anses ut- göra en del av en kulturmiljö. Beträffande lösa kulturföremål innebar detta att skyddet borde avse endast samlingar. Frågan om ett skydd för enstaka före- mål tillhörde den allmänna kulturminnesvården och borde därför inte vidare studeras av utredningen.

Fideikommissmedel borde enligt utredningens i avsnitt 3.3.2 referade för- slag avsättas för framtida underhåll och staten borde ha inlösenrätt i fråga om samlingar.

Förslaget om särskilda fonderingar och stiftelsebildningar möttes av hård remisskritik, medan inlösensmöjligheten genomgående tillstyrktes. I Natio- nalmuseums remissvar framhölls att det ingalunda var tillfredsställande att enstaka kulturföremål inte skulle kunna skyddas. Museichefen befarade att lossade fideikommissband i förening med de högre priserna utomlands och

arvsbeskattningen skulle föranleda export av för landet omistliga konstverk. Andra remissinstanser påpekade att inlösenrätten inte skulle komma att gälla för kulturmiljön värdefulla föremål som inte ingick i fideikommisset. Det se- nare gällde t.ex. arkivhandlingar. Inlösenrätten borde omfatta även enstaka föremål.

Regeringen (prop. 1963:5 s. 123, 156) ansåg sig inte gentemot remisskri- tiken kunna framlägga något förslag om stödstiftelser. Möjligen kunde man nå samma resultat på andra vägar, t.ex. genom aktiebolagsbildning. Utred— ningens inlösenregler borde införas. Genom expropriationsmöjiigheterna samt den 1960 införda möjligheten att byggnadsminnesförklara även utan ägarens samtycke fann regeringen att de fasta kulturvärdena inte behövde yt- terligare skydd. I vissa fall kunde en möjlighet att kunna utfärda skyddsföre- skriften även för kulturhistoriska samlingar framstå som en lösning, men er- farenheter borde vinnas av 1960 års lagstiftning innan någon sådan utvidg- ning övervägdes. Exportfrågorna borde särskilt utredas. I prop. 1963z23 fö- reslogs vissa lättnader i arvsbeskattningen i syfte att underlätta att fideikom- rnissamlingar kunde hållas samlade.

Betänkandet (SOU 1964:22) Förbud mot utförsel av kulturföremål var ett resultat av den oro som kommit till uttryck vid behandlingen av ärendet om awecklingen av fideikommissen för att väsentliga delar av landets rörliga kulturarv skulle komma att skingras. I betänkandet gjordes inte något försök att bedöma det aktuella exporthotet. Förslaget i betänkandet om en generell tillståndsplikt för relativt brett angivna kategorier av kulturföremål över 100 år gamla grundades på följande allmänna överväganden:

”Ett exportförbud utgör alltid en hämsko på den internationella samfärd— seln och inkräktar tillika på den enskildes rätt att fritt disponera över sin egendom. Det är därför av vikt att ett sådant förbud varken tillgripes i andra lägen än då det bedömes vara ofrånkomligt eller göres mera omfat- tande och ingripande än oundgängligen är nödvändigt för att det skall fylla sin uppgift. Vad nu sagts äger giltighet även i fråga om kulturföremål. Måhända skulle det kunna hävdas att en exportregleiing på detta område är särskilt betänklig, enär som följd av begränsningen av möjligheterna till återutförsel jämväl benägenheten att importera kulturföremål till Sverige kan befaras komma att minska och det kulturella utbytet med utlandet så- lunda på ett väsentligt område löper risk att stagnera. Häremot må dock erinras, att de i flertalet kulturländer gällande exportförbuden på föreva- rande område redan omöjliggöra eller i varje fall avsevärt försvåra ett så- dant ömsesidigt utbyte. Därest av ett antal länder flertalet tillämpar förbud mot utförsel av kulturföremål, måste för det eller de övriga risken vara stor att det inhemska beståndet av sådana föremål så småningom går förlorat till utlandet utan att kunna ersättas med andra likvärdiga föremål. Särskilt gäl- ler det sagda i fråga om sådana konstverk och antikviteter m.m. som äro eftersökta och högt värderade på den internationella marknaden. Även den som ansluter sig till principen om det internationella varuutbytets frihet måste väl därför — om han tillika äger någon känsla för det svenska kultur- arvet — tillstå atti den nu föreliggande situationen, särskilt tillspetsad ge-

nom beslutet om fideikommissens upplösning, ett förbud mot utförsel av kulturföremål är åtminstone i någon form av behovet påkallat. Såsom framgår av översikten över utländsk lagstiftning på området kan ett exportförbud konstrueras på mångahanda sätt. Utformningen måste i hög grad vara beroende av det mål som man vill uppnå med förbudet. När det gäller att söka slå vakt om landets kulturarv genom exportförbud, blir det främst fråga om att förhindra utförsel av sådana kulturföremål som på grund av sitt konstnärliga, historiska eller vetenskapliga värde äro av särskilt intresse för Sverige. Det kan därvid gälla alster av framstående konstnärlig skaparkraft, vilka övat inflytande på konsten eller eljest påver- kat stil och smak här i landet. Det kan också vara fråga om föremål, vilka äro oupplösligt förknippade med händelser i vår historia eller vilka haft särskild betydelse för den vetenskapliga utvecklingen i Sverige. Att ett exportförbud bör inriktas på att inom landet bevara kulturföremål, som på angivna eller andra sätt äro av nationellt intresse ur konstnärlig, historisk eller vetenskaplig synpunkt, torde näppeligen tarva någon närma- re motivering. Å andra sidan synes tillräckliga skäl saknas att utforma en exportreglering så, att jämväl andra föremål än sådana av nyssnämnda slag mot ägarnas vilja kunna behållas inom landet. De fördelar, som härigenom möjligen kunde stå att vinna i något hänseende, skulle säkerligen mer än väl uppvägas av det avbräck, som skulle vållas det kulturella utbytet med utlandet. Lika värdefullt som det är för oss här i Sverige att hit förvärva kulturföremål från andra länder, lika värdefullt är det för oss, ehuru ur an- nan synpunkt, att föremål som äro produkter av vår inhemska kultur bli spridda till andra länder. På kulturens område bör ett givande och tagande länderna och folken emellan städse äga rum.

Föremålets värde i något eller några av nämnda hänseenden skall med andra ord vara sådant, att det är av synnerlig vikt att föremålet kvarbliver i riket. En annan — och för exportförbudets konstruktion måhända avgöran— de — sak är, att det av tekniska skäl kan vara nödvändigt att under förbudet inbegripa även andra kulturföremål, därvid dock samtidigt bör öppnas möjligheter till undantag från förbudet genom licensgivning. Till denna och därmed sammanhängande frågor finnes anledning att återkomma i det följande. Här må blott erinras, att vår lagstiftning på området och tillämp— ningen av densamma icke behöver vara lika långtgående och restriktiv som lagstiftningen i vissa länder, t.ex. Grekland och Italien, vilkas inhemska konstskatter och antikviteter sedan lång tid tillbaka äro begärliga världen över och därför tidigare exporterats i stor utsträckning.”

Utredningens reglering var tänkt att kombineras med en inlösenrätt för den som inte beviljades exporttillstånd. Om medel inte kunde anskaffas till inlösen borde exporten inte förhindras.

För att förena effektivitet i skyddet med en smidig tillämpning sökte ut- redningen en lösning enligt följande:

”Ett tänkbart — och tidigare i Sverige diskuterat sätt att förhindra utförsel av de kulturföremål, som anses omistliga för landet, är att införa dem i ett centralt register och samtidigt förbjuda utförsel av sålunda registrerade fö- remål. Till grund för registreringen kan läggas antingen resultatet av en 127

minutiös inventering av landets bestånd av kulturföremål eller endast vad som redan är känt av expertisen och vad som blir anmält frivilligt av ve- derbörande ägare. En inventering och registrering av landets bestånd av kulturföremål skulle emellertid, men hänsyn särskilt till de därmed förena- de kostnaderna, knappast kunna rättfärdigas av ändamålet, nämligen att förhindra utförseln av ett relativt begränsat antal kulturföremål. Därtill kommer att sådana föremål i många fall lätt kunna undandragas en inven- tering, huru denna än är upplagd. Läte man registreringen endast avse kulturföremål vilka frivilligt anmälas till registrering eller vilka redan äro kända för expertisen, skulle kontrollen över att de värdefullaste föremålen kvarbliva i riket bli ännu bristfälligare än om registreringen hade föregåtts av en allmän inventering. Och ändock skulle det även i detta fall krävas en säkerligen omfattande och kostsam organisation för föremålens registre- ring och därmed sammanhängande uppgifter. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen, att registreringsförfarande såsom medel att förhindra export av kulturskatter är behäftat med alltför många nackdelar. Ett annat alternativ erbjuder det fristående exportförbudet. Eftersom syftet är att inom landet bevara de värdefullaste kulturföremålen, kan ett sådant förbud tänkas antingen omfatta samtliga eller vissa grupper av kulturföre- mål och vara förenat med licensgivning beträffande sådana föremål, vilkas kvarblivande i riket saknar nationellt intresse, eller avse allenast de egentli- ga skyddsobjekten. Att utforma exportförbudet på sistnämnda sätt låter sig dock i praktiken icke göra. Tullmyndigheterna skulle nämligen då på eget ansvar få bedöma värdet ur nationell synpunkt av de kulturföremål som anmälas till utförsel, en uppgift som helt faller utanför deras kompetens. Det i Storbritannien tillämpade systemet på förevarande område utgör ett exempel på att ett generellt utförselförbud av praktiska skäl kan begränsas till vissa kategorier av kulturföremål och dessutom förses med undantag av allmän räckvidd på ett sådant sätt, att de med förbudet förknippade olägen- heterna minskas utan att för den skull avkall behöver givas på förbudets effektivitet. I huvudsaklig överensstämmelse härmed synes det för Sveri- ges vidkommande ifrågasatta exportförbudet visserligen böra erhålla gene— rell giltighet men förenas med möjlighet till licensgivning samt på lämpligt sätt begränsas till sådana grupper av föremål inom vilka de egentliga skyddsobjekten kunna väntas förekomma. Vad särskilt angår möjligheter- na till begränsning av exportförbudets giltighetsområde är att beakta, att en begränsande effekt kan erhållas inte bara genom allmänna undantag utan även genom det sätt varpå de av förbudet omfattade föremålen beskrivas i författningen.”

Som nämnts lades utredningens betänkande inte till grund för något lag- stiftningsförslag, men resulterade däremot i att statliga anslagsmedel ställdes till förfogande för inköp. '

Kulturrådet utvärderade i sin rapport (1979z5) dels det rådande utförsel— förbudet enligt 1927 års kungörelse, dels den särskilda inköpsordningen. Man fann att den legala utförseln till övervägande delen avsåg möbler. Av fö- remålstyper som inte omfattades av tillståndsplikt enligt kungörelsen nämndes de svenska 1700-talsfajanserna och det folkliga bonadsmåleriet samt möbler

tillverkade efter 1859 som föremål för ett särskilt intresse från utlandet. En illegal utförsel av äldre allmogemöbler hade kunnat konstateras. Inköpsord- ningen ansågs inte ha gett tillräckligt skydd åt föremål som inte omfattades av tillståndsplikten för utförsel. Det saknades samordning mellan det särskilda anslaget och de medel som museerna kunde använda för ordinarie inköp. In- köpsordningen bedömdes ha haft mycket liten betydelse för att behålla före— mål i landet.

Med anknytning till bevarandemålet resp. målet att främja internationella kontakteri 1974 års kulturpolitiska beslut anförde Kulturrådet följande:

”Kulturrådet ansluter sig till uppfattningen att utförselförbudet bör ut- sträckas till vissa föremålsgrupper som nu inte omfattas av sådant förbud.

Det kan i detta sammanhang uppstå en konflikt mellan å ena sidan målet att äldre tiders kultur skall tas till vara och levandegöras och å den andra sidan målet att främja de internationella kontakterna. Man måste därför då det gäller frågan om utförsel av kulturföremål finna lämpliga avvägningar mellan dessa mål.

Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas tillvara och levan— degörs. Det betyder bl.a. att föremål från äldre tider bevaras med bibehål- len identitet. I den mån de ingår som viktiga delar i det svenska kulturarvet och belyser svensk kultur från gångna tider framstår det vanligtvis som angeläget att de behålls i Sverige, det är här de har sin naturliga plats och kan sättas in i sitt rätta kulturhistoriska sammanhang. Detta gäller inte en- bart föremål med svenskt ursprung; många utländska föremål har också kommit att ingå i det svenska kulturarvet.

Bevarandemålet får emellertid inte leda till kulturell isolationism. Det sven— ska föremålsbeståndet präglas i allmänhet av en nationell särart men utgör en del av ett gemensamt europeiskt kulturarv. I denna mening tillhör det inte enbart Sverige. Det är av vikt att "svensk kultur representeras utom- lands på samma gång som det stora bestånd av utländska föremål som finns i Sverige berikar vår kultur. Åtgärderna att skydda kulturarvet bör därför inte mekaniskt inriktas på att hindra utförseln av kulturföremål. Det ligger ett egenvärde i att kännedom om svensk kultur sprids utanför landets gränser.”

Beträffande utformningen av ett utförselförbud uttalade Kulturrådet:

”Utförselförbudet bör gälla föremål vars kvarhållande i landet är av stor betydelse för det nationella kulturarvet. De allmänt kulturhistoriska syn- punkterna bör komma i första hand. Konstnärliga, vetenskapliga och his- toriska aspekter bör ingå i den sammanfattande värderingen. Sålunda kan t.ex. önskvärdheten av att historiska minnen o.d. bevaras i landet i vissa fall väga tungt. Föremålens ekonomiska värde skall inte tillmätas betydelse i samman- hanget.

Man bör sträva efter att de kulturföremål som skyddas mot okontrollerad utförsel skall kunna ge en allsidig bild av vårt äldre materiella kulturarv. Det är därför av vikt att skyddet kommer att spänna över hela fältet av fö-

remålsgrupper från alla samhällsskikt. I första hand bör skyddet avse un— derrepresenterade grupper men bör självfallet omfatta även andra grupper som genom utförsel kan drabbas av icke önskad uttunning. Särskilt av- seende bör därvid fästas vid sådana föremålsgrupper som har betydelse för att bevara helhetsbilden av den traditionella inredningen i svenska hem.

Ett föremåls kulturhistoriska värde är bl.a. beroende av dess ålder, mate- rial och ursprung. Av betydelse är också i vilket skick det bevarats, vilken miljö det representerar, om det är unikt och om det är typiskt för en för- svinnande föremålskategori. Det är inte möjligt att i lag eller författnings- text ange hur dessa faktorer i det enskilda fallet skall vägas samman vid bedömningen av om ett föremål bör bevaras i landet eller inte. Tillämp- ningen av förbudet måste överlåtas på kulturhistoriskt sakkunniga myn— digheter som genom sin praxis vid behandlingen av ansökningar om dis- pens från utförselförbudet närmare klarlägger förbudets omfattning i prak- tiken.

Också tullverkets behov av att förbudet utformas på ett sätt som låter sig tillämpas utan alltför stora olägenheter leder till att utförselförbudet måste omfatta fler föremål än de som i praktiken bedömas böra behållas i landet. Det är exempelvis inte möjligt att införa ett utförselförbud för svenska fajanser — vilka enligt kulturrådets mening bör skyddas — utan att samtidigt förbjuda utförsel av övriga keramiska produkter. Man kan inte begära att tullverket skall kunna avgöra om en fajans är tillverkad i Sverige eller inte eller att verket skall kunna skilja fajans från annat keramiskt material. Om förbudet inskränks till svenska fajanser skulle tullverket i varje enskilt fall tvingas begära hjälp av antikvarisk expertis. Förbudet måste därför omfatta ett vidare område, nämligen keramik. Samma typ av svårigheter att gränsa av förbudet till vissa material, tidsperioder, tillverkare/konstnärer eller på annat sätt finns inom ett stort antal föremålsgrupper.”

Kulturrådet övervägde också om ett register över utförselförbjudna före- mål borde upprättas. Rådet fann att en sådan uppgift fordrade en riksomfat- tande inventering, som i praktiken vore omöjlig att genomföra och vars värde i allt fall inte skulle motsvara nedlagda resurser. En registrering av köpare vid auktioner skulle i och för sig kunna vara verksam, men fordrade också den en organisation och resurser som inte motiverades av förväntad effektivitet.

Remissvaren på Kulturrådets rapport föranledde regeringen att söka ytter- ligare avgränsningar och preciseringar av de föremålskategorier som före- slagits vara tillståndspliktiga. I prop. 1981/82:82 s. 9 anfördes:

”Liksom kulturrådet anser jag att man bör sträva efter att skydda de kultur- föremål som är viktiga för att ge en allsidig bild av vårt äldre materiella kulturarv. Det är därför angeläget att skyddet kommer att spänna över hela fältet av föremålsgrupper från alla samhällsskikt. I första hand bör skyddet avse underrepresenterade kategorier av föremål. Ett föremåls kulturhisto— riska värde är bl.a. beroende av dess ålder, material och ursprung. Av be- tydelse är också i vilket skick det bevarats, vilken miljö det representerar, om det är unikt och om det är typiskt för en försvinnande föremålskate— gori.

Det skulle i och för sig kunna övervägas att införa en lag som klart angav vilka kulturföremål som bör vara kvar i landet. Det är emellertid omöjligt att göra erforderliga preciseringar utan att det blir fråga om ett registre- ringsförfarande som direkt pekar ut föremålet i fråga. Att göra en registre- ring av detta slag skulle emellertid kräva en omfattande och kostsam inven- tering. En sådan lösning är därför inte möjlig.”

Principerna för utförselskyddet borde bygga på att vissa kategorier föremål som bedöms som kulturhistoriskt värdefulla är tillståndspliktiga.

”För de föremål som är av stor betydelse för det nationella kulturarvet kan prövningen medföra förbud mot utförsel medan i övriga fall tillstånd med- ges”...”En vidsträckt skyldighet att ansöka om tillstånd skulle leda till en omfattande administration och medför väsentliga kostnader. De regler som jag föreslår i det följande omfattar därför en betydligt mindre krets av föremål än vad kulturrådet har föreslagit."... ”Föremål bör inte heller tas med om krav på tillstånd skulle bli alltför betungande för allmänheten sett i förhållande till skyddsvärdet.”

Iden följande prop. 1984/85:179, som byggde på samma ambition att re— lativt specificerat redovisa omfattningen av tillståndsplikten i form av vissa föremålskategorier, föreslogs vissa ytterligare begränsningar. Många av de föreslagna föremålskategoriema angavs vara utvalda inte i första hand för att tillgodose museernas behov, utan för att säkerställa att det skall finnas ett till- räckligt antal föremål av ett visst slag kvar i landet.

Några väsentligt annorlunda tankegångar än de här sist redovisade har inte kommit till uttryck i senare förarbeten. I prop. 1987/88:104 gjordes emellertid i avsnittet om målet för kulturmiljövården uttalanden som i allmänna ordalag åter underströk behovet av att kulturmiljövården omfattar hela miljökomplex och sålunda bl.a. inriktar sig på bibehållande och utvecklande av en rik var- dagsmiljö samt ger åskådningsexempel'på levnadsvillkor och utvecklingsten- denser, påminnelser om ortens historia, dess näringar och kulturella arv.

3.4.2. Avvägningen mot enskild rätt. Inlösen och förköp. Avgifter

I Fornminnesvårdskommitténs förslag 1921 fanns inga för enskilda personer särskilt betungande rådighetsinskränkningar. Vad som föreslogs var skyldig— het att anmäla vissa åtgärder i förväg, t.ex". rivning och avyttring och sedan avvakta viss tid innan åtgärden i fråga vidtogs. Syftet var att bereda Riksan- tikvarieämbetet tillfälle att dokumentera den kulturhistoriskt intressanta egen- domen. Någon ersättningsrätt för dessa fall föreslogs inte.

En gentemot enskild rätt hårdare inställning kom till uttryck i Kultur- skyddssakkunnigas betänkande 1930. Registrering av kulturföremål skulle kunna ske mot ägarens vilja och medförde tillståndsplikt vid utförsel. Ville

ägaren sälja ett registrerat kulturföremål till en utländsk medborgare eller en svensk bosatt i utlandet fordrades också tillstånd; utan tillstånd skulle trans- aktionen vara ogiltig. Om tillstånd gavs, skulle det medföra skyldighet att be- tala exportavgift med 25 % av föremålets värde. Staten skulle i sådana fall också ha rätt att lösa in föremålet till angivet pris, med avdrag för exportavgif- ten, som ju inte heller vid en medgiven export skulle tillfalla föremålets ägare.

De sakkunnigas deklarerade avsikt med sina förslag var att överbrygga in- tressemotsättningarna mellan det allmänna och den enskilde. Fördelarna med förslagen för det allmänna skulle vara att med registreringssystemet bragtes under kontroll alla för landet intressanta försäljningar till utlandet. Genom ex— portavgiften skulle det allmänna tillföras medel som möjliggjorde inköp av fö- remål. För den enskilde tänktes registreringen ha en allmänt prishöjande ef- fekt; avgiften karaktäriserades rent av som en ”expertavgift”. I förhållande till den värdesänkande effekt som den av riksdagen redan anvisade möjligheten att upprätthålla ett mer generellt förbud mot utförsel av kulturföremål innebar, fann de sakkunniga att deras förslag medförde en mycket ringa inskränkning i den enskildes äganderätt.

I förarbetena till avvecklingslagen för fideikommissen valdes att säkra bc- varandemöjlighetema för egendomar och samlingar som borde bevaras i sin helhet genom inlösenregler. Något behov av ersättningsregler därutöver dis- kuterades inte.

I den utredning om förbud mot utförsel av kulturföremål som presentera- des år 1964 (SOU 1964z22) utvidgades tanken på inlösen ytterligare med av- seende på de lösa kulturföremålen. Utredningen fann (s. 41) att det inte borde fordras av en ägare av kulturföremål att han skall tvingas avstå från en försäljning till utlandet utan kompensation för den förlust som en försäljning på en begränsad marknad som Sverige säkerligen inte sällan skulle medföra.

”Den inskränkning av möjligheterna att nå köpstarka spekulanter på den internationella marknaden, som ett exportförbud medför, kunde också in— verka i värdesänkande riktning vid handeln med föremål av ifrågavarande slag inom landet, något som skulle drabba även sådana säljare vilka icke själva tänkt vända sig till utländska köpare. Att det nationella intresset av att inom landet bevara vissa särskilt kvalificerade kulturföremål skulle till- godoses på bekostnad av en viss grupp medborgare torde icke böra ifråga- komma och kan undvikas med den här förordade rätten att påkalla inlösen. Det bör också framhållas att denna rätt är ägnad att avsevärt minska frestel- serna att söka ingå exportförbudet — en omständighet som torde vara av stor betydelse med hänsyn till svårigheterna att övervaka efterlevnaden av förbudet. — Om i brist på medel inlösen icke kan komma till stånd, synes den planerade exporten skäligen inte längre böra förhindras. Att i vart fall staten är redo att vid behov satsa betydande belopp på förvärv av kulturfö- remål blir sålunda av avgörande betydelse för exportförbudets effektivi- tet.”

Utredningen resulterade som bekant inte i några exportregler utan endast i tillskapandet av en extraordinär statlig inköpsmöjlighet för exporthotade fö- remål.

I Kulturrådets rapport (1979:5) fördes ingen närmare diskussion om av- vägningen mellan allmänna och enskilda intressen. Rapportens lagförslag in- nehöll inget förslag om inlösenrätt eller motsvarande skyldighet för staten. Kulturrådet tänkte sig en relativt omfattande generell tillståndsplikt, som dock skulle innehålla också ganska omfattande undantag från den generella till- ståndsplikten. Det från den enskildes synpunkt mest intressanta undantaget var det som medgav tillståndsfrihet för utförsel av personliga tillhörigheter i samband med bosättning utomlands. Dessutom tänkte sig Kulturrådet en ge- nerös tillämpning av tillståndskraven med beaktande av det kulturpolitiska målets främjande av internationella kontakter. Av intresse från enskild syn- punkt var att rådet ansåg att utförseltillstånd i regel borde beviljas för föremål som förvärvats till någon i utlandet bosatt genom arv, testamente eller bodel- ning. Kulturrådet tänkte sig dessutom en avsevärd förstärkning av de statliga inköpsmöjlighetema.

Frågor om avvägningen av allmänna mot enskilda intressen i regleringen av frågor om utförsel av kulturföremål återkommer på flera olika sätt i 1980-talets förarbeten till den nu gällande lagstiftningen. En aspekt är hur mycket enskilda kan betungas med att söka tillstånd t.ex. för föremål med ringa ekonomiskt värde; den kommer att beröras i det följande. Något försök att generellt genomlysa problematiken allmänna kontra enskilda intressen fö- rekommer inte. Som prövningskriterium har angetts endast stor betydelse för det nationella kulturarvet. Att det skulle finnas något utrymme för tillstånds- myndigheterna att väga in betydelsen för den enskilde av att export får ske har inte antytts. _

På annat sätt kan man dock utläsa att vissa typer av enskilda intressen ändå skall kunna anses beaktansvärda. I prop. 1981/82:82 s. 22 föreslogs att re- geringen i undantagsfall skulle få ge tillstånd även i fall där en utförsel inte bör medges på grund av ett föremåls" stora betydelse för det nationella kultur- arvet. Som exempel på sådana situationer angavs att en enskild person av ekonomiska skäl vore tvungen att sälja ett kulturföremål för vilket det inte funnes någon köpare i Sverige. Vidare nämndes att en utomlands bosatt per- son kunde ha fått ett föremål i gåva och det skulle anses stötande om inte ut- försel finge ske.

Man kan därav dra slutsatsen att endast den omständigheten att ett föremål kan säljas utomlands för ett högre pris, inte ger utrymme för regeringen att utnyttja sin dispensrätt. Det är en inskränkning i äganderätten som inte före- kommer för varor i allmänhet.

Kulturrådets förslag om förstärkta anslag och inrättandet av en särskild delegation inom rådet för att möjliggöra inköp av vissa kulturföremål avvisa- des i prop. 1981/82:82 s. 22 med hänvisning till det statsfinansiella läget.

Regeringen ansåg däremot att det särskilda anslag till regeringens disposition som funnits sedan budgetåret 1965/66 borde kvarstå.

Kulturutskottet ansåg gentemot regeringens uppfattning att möjligheten och lämpligheten att införa någon form av statlig förköpsrätt borde övervä- gas. Denna fråga kom därför också att överlämnas till Riksantikvarieämbetets utredning. Ämbetet föreslog att tillståndsmyndighetema skulle ges förköpsrätt vid försäljning på offentlig auktion av föremål som omfattas av tillståndsplikt vid utförsel.

I prop. 1984/85:179 s. 24 anslöt sig regeringen till Göta hovrätts remiss- ledes framförda invändning att en förköpsrätt skulle innebära en för ingripan- de åtgärd. Dessutom fordrades resurser som det statsfinansiella läget inte till- handahöll. Det särskilda inköpsanslaget borde dock var kvar.

Frågan om uttag av avgifter för att finansiera prövningsförfarandet lanse- rades i prop. 1981/82:82 s. 20, efter framställningar från Riksantikvarieäm- betet och Nordiska museet. I propositionen avvisades tankar emanerande från Kulturrådet på värderelaterade avgifter (alltför lika en skatt och administrativt betungande), men föreslogs i stället ett kostnadsrelaterat system, som dels bestod av en ansökningsavgift, dels av en tillståndsavgift för fall där tillstånd getts. Avgiftstanken övergavs dock om än provisoriskt i prop. 1984/85:179 s. 27, med hänvisning bl.a. till osäkerhet om hur de nya regler- na skulle .återverka på antalet ansökningar. I prop. 1987/88:104 s. 68 åter- kom dock tanken, och KML kom att innehålla ett bemyndigande för rege- ringen eller den myndighet regeringen bestämmer att besluta om avgifter för att täcka kostnaderna i ärenden om utförsel av kulturföremål.

3.4.3. Avgränsningen av tillståndsplikt. Föremålskategorier

Fornminnesvårdskommitténs förslag innebar för de lösa kulturföremålens vidkommande att register skulle föras i skilda avdelningar för kyrkliga resp. profana föremål som var mer än 50 år gamla och vars bevarande vore att anse som ett kulturhistoriskt intresse. Registrering skulle dock inte få ske av före- mål som var verk av levande personer.

De första svenska utförselreglerna i 1927 års kungörelse byggde dock, som framgått, på kategorimetoden. Kategorierna begränsades i förhållande till de tidigare förslagen av Sigurd Erixon och riksantikvarien så att tillståndsplik- ten kom att gälla för vissa byggnadsdelar och fasta inredningsföremål, möbler och andra föremål av trä samt vissa vägg- och studsarur.

Kulturskyddssakku-nni ge föreslog att registrering av föremål skulle få ske av föremål av alla slag, med följande exemplifiering: konstverk, möbler, tex- tilier, arbeten i metall, keramik och glas, böcker och handskrifter.

I 1964 års utredning avvisades som bekant registermetoden till förmån för kategorimetoden, vilken dock borde förses med omfattande generella undan-

tag för undvikande av en alltför betungande ärendehantering. I förslaget togs upp följande kategorier: alster av bildkonst, konsthantverk och konstindustri, mer än 100 år gamla, i Sverige unika tryckta skrifter samt litterära och musi- kaliska manuskript, arkivhandlingar och mer än 100 år gamla handskrifter samt andra mer än 100 år gamla föremål av allmänt person- eller kulturhisto- riskt intresse.

Kulturrådet förefaller inte ha ens övervägt registermetoden. Rådet fann det omöjligt att i detalj ange behovet av utförselförbud för varje enskild föremåls- typ eftersom underlag saknades för att bestämma hur stort eller värdefullt fö- remålsbeståndet var inom varje område. Övervägandena måste, enligt rådet, grundas på allmänna bedömningar av behovet av skydd för tämligen vida grupper av kulturföremål. Rådet utgick från den definition av begreppet kul— turföremål som förekommer i 1970 års Unescokonvention (se avsnitt 4.1) och räknade därefter bort ett antal kategorier enligt konventionen som inte borde vara aktuella för svenskt vidkommande (frimärken, sigill, ljud- och filmupptagningar). Därefter definierade rådet olika kategorier inom de tilltänk- ta prövningsmyndigheternas resp. ansvarsområden.

Kulturrådets lagtextförslag gjorde ingen skillnad på svenska och utländska kulturföremål, varav följde att alla föremål inom kategorierna som passerat de föreslagna åldersgränserna omfattades av tillståndsplikt oavsett föremålets ur- sprung.

Som framgått kritiserades Kulturrådets förslag bl.a. på den punkten att kategorierna var för brett angivna, varmed ansågs följa en alltför omfattande ärendehantering och en alltför betungande kontroll.

Utländska kulturföremåls skyddsbehov ansågs i prop. 1981/82:82 inte ha fått en tillräcklig belysning. Riksantikvarieämbetet skulle därför utreda denna fråga. Ämbetet lade fram ett allmänt hållet förslag om att även föremål av ut- ländskt ursprung som införskaffats för att ingå i en svensk kulturmiljö skall omfattas av tillståndsplikt, dock endast föremål som förts in före år 1840. Importen av utländska föremål ansågs ha avtagit under tiden därefter, bl.a. som en följd av svensk serietillverkning.

I prop. 1984/85:179 s. 16 godtogs den föreslagna tidsgränsen, men preci- serades begreppet utländska föremål. Sålunda hänfördes föremål som kan antas ha framställts i utlandet av en svensk till gruppen svenska kulturföre- mål, liksom föremål som kunde antas ha framställts i Sverige av en icke— svensk. Med utländska kulturföremål avsågs sålunda av icke-svenskari annat land framställda föremål. Vidare avsågs med Sverige landet inom nutida gränser, med den konsekvensen att skånska föremål från 1500-talet skulle anses som svenska, medan föremål framställda på 1700- talet i Finland av där bosatta personer borde räknas som utländska. Förslagen 1 prop. 1984/85: 179 godtogs av riksdagen.

Beträffande olika kategorier av svenska kulturföremål har diskussionen av förklarliga skäl varit detaljerad. Diskussionens huvuddrag kan lättast återges

inom ramen för resp. tillståndsmyndighets ansvarsområde. Inom Riksantik- varieämbetets och Statens historiska museers ansvarsområde låg t.ex. bygg- nader, byggnadsdelar och fast inredning, som skyddades redan i 1927 års kungörelse och som föreslogs få fortsatt skydd såväl i Kulturrådets rapport som i prop. 1981/82:82. Enligt prop. 1984/85:179 s. 15 fanns det dock redan ett allsidigt urval byggnader i offentlig ägo och ett betydande antal säkrade genom byggnadsminnesförklaring. Dessutom förekom inte längre någon ut- försel. Kategorin byggnadsdelar m.m. togs därför bort.

Kyrkliga inventarier som fanns som särskild kategori i Kulturrådets för- slag ansågs i prop. 1981/82:82 inte lagtekniskt behöva tas upp som en sådan, eftersom föremålen i fråga väl täcktes av andra föreslagna kategorier. Frågan har inte återkommit på annat sätt än att Riksantikvarieämbetet angetts som tillståndsmyndighet för tillståndspliktiga föremål med ett kyrkligt ursprung.

Fomfynd — eller med internationell terminologi arkeologiska föremål hade också tagits upp av Kulturrådet, men behövde enligt prop. 1981/82:82 inte heller regleras som särskild kategori. Frågan borde dock vidare utredas av Riksantikvarieämbetet.

Denna utredning ledde till förslag om att alla ”fomsaker”, varmed förstods alla föremål från fasta fornlämningar eller föremål som kan anses vara minst 100 år och som vid upphittandet saknade ägare, skulle vara tillståndspliktiga. Förslaget kritiserades som alltför vagt och Riksantikvarieämbetet frånföll det underhand. l prop. 1984/85:179 s. 25 ansågs förslaget inte vara tillämpbart och inget förslag om en självständig föremålskategori för arkeologiska före- mål har därefter lagts fram.

Inom Nordiska museets ansvarsområde anvisade Kulturrådet följande fö- remålskategorier: a) möbler, husgeråd och annat bohag samt textilier, b) mu- sikinstrument, c) instrument och apparater samt ur och andra föremål för tids- angivelse, d) dräkter och dräkttillbehör samt personliga prydnadsföremål, e) vapen och tillbehör till vapen samt fångstredskap, f) arbetsredskap, maskiner och transportdon samt g) föremål från samisk kultur.

1 prop. 1981/82:82 ansågs Kulturrådets kategoriangivelse genomgående för vag. För föremål av de slag som ansågs falla inom Nordiska museets an- svarsområde specificerades föremålstypema åtskilligt. Skrin lades till listan.

Ytterligare begränsningar föreslogs därefter i prop. 1984/85: 179. Möbler, speglar och skrin föreslogs vara tillståndspliktiga. Kategorierna husgeråd, bohag och arbetsredskap begränsades till att omfatta dryckeskärl, seldon och textilredskap, om de är av trä och har målad eller skuren dekor. Kategorierna textilier och dräkter m.m. begränsades till folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil. I övrigt upptogs bonadsmåleri, golvur, väggur och bordsur samt signerade fajanser, musikinstrument, skjutvapen, blankva- pen och skyddsvapen, samt samiska föremål.

Inom Statens konstmuseers ansvarsområde föreslog Kulturrådet a) mål- ningar, teckningar, skulpturer och konsthantverk samt b) fotografiska bilder

och negativ. Fotografierna sorterades utan närmare kommentar bort ur de se- nare propositionerna. Konsthantverk ansågs i prop. 1984/85:179 vara ett mycket vagt och vitt begrepp. Regeringen ansåg det bättre att precisera tillämpningsornrådet genom att som kategori ange föremål av keramik, glas, guld, silver, brons och porfyr.

Beträffande föremål inom Kungl. bibliotekets ansvarsområde föreslog Kulturrådet följande kategorier: a) skrifter tryckta före år 1600 och b) svenska författares och tonsättares efterlämnade manuskript och andra arkivhand— lingar. Åldersgränsen bestämdes med hänsyn till att senare tryckta skrifter re- dan finns i bibliotekets samlingar. I prop. 1981/82:82 lades till tryckta kartor och bilder samt handskrivna bokverk på pergament. Den senare bestäm- ningen ändrades i prop. 1984/85: 179 till handskrifter på pergament eller pap- per.

Vad slutligen gäller föremål inom Riksarkivets ansvarsområde föreslog Kulturrådet arkivhandlingar och handskrifter vara tillståndspliktiga. Rådet pekade på att skyddet för kommunala arkiv författningsmässigt var ofull- ständigt och att inget skydd alls fanns för enskilda arkiv, från vilka det före- kom försäljningar av åtråvärda samlarobjekt. Definitionen ansågs dock oklar i prop. 1981/82:82 och ersattes med en kategori som omfattade icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper samt handri- tade kartor och ritningar. Det förslaget ändrades inte i den följande proposi- tionen. '

I denna lades dock till en kategori, som kom att falla inom Nordiska mu- seets ansvarsområde, nämligen tekniska modeller och prototyper samt veten- skapliga instrument. Därmed avsågs föremål av militär, maritim, flygteknisk eller allmän ingenjörsteknisk och vetenskaplig art (prop. 1984/85: 179).

3.4.4. Avgränsning av föremålskategoriema. Ålders- och vår- degränser

Fomminnesvårdskommittén sökte för de fasta fornlämningamas och forn- fyndens del införa vissa ålderskriterier (slutet av 1500—talet, 1700-talet). För de övriga minnesmärken som kommittén behandlade föreslogs en generell 50-årsgräns, med det undantaget att inte heller äldre föremål skulle kunna re- gistreras, om föremålet vore ett verk av en levande person.

I 1927 års kungörelse om utförselförbud för kulturföremål valdes en fast åldersgräns. Kungörelsen fick inte tillämpas på föremål som tillverkats år 1860 eller därefter.

Kulturskyddssakkunniga föreslog att registrering skulle få ske av föremål som sedan minst 60 år funnits i riket. Även yngre föremål skulle kunna regis- teras, efter ansökan av föremålets ägare. Denna åldersgräns hade valts därför att den motsvarade den vedertagna tidsgränsen för två generationer. Om ett

föremål funnits i landet under denna tid, borde man, enligt de sakkunniga, kunna äga en grundad uppfattning om föremålets betydelse för landets kultur. Om ett föremål tillfälligt lämnat landet under 60-årsperioden, skulle det inte spela någon roll för registreringsbarheten.

1964 års förslag, som avsåg mer än 100 år gamla föremål inom angivna kategorier, grundades på den allmänt vedertagna definitionen på begreppet antikviteter, vilken bl.a. kommit till uttryck intemationellt i 1950 års Unesco- överenskommelse om import av material för undervisning samt av veten- skaplig och kulturell karaktär (se avsnitt 2.3.6). 100 årsgränsen var knuten till ytterligare ett ålderskriterium. Oavsett föremålets ålder skulle exporttill- stånd nämligen inte behövas om det kunde antas att föremålet inte funnits här i riket under längre tid än 50 år. Föremål som funnits här kortare tid, kunde i regel inte, oavsett sina övriga egenskaper, knappast sägas utgöra någon del av det svenska kulturarvet. Vissa föremålskategorier borde skyddas även om de inte uppnått 100 års ålder. Det gällde arkivhandlingar samt litterära och musikaliska verk. Till följd av kravet på 50 års befintlighet i riket, skulle dock gälla att även sådana föremål inte behövde exporttillstånd om de var yngre än 50 år.

Kulturrådet tog i sitt förslag också fasta på en 100—årsgräns, som vid den tidpunkten vunnit ytterligare internationell status genom antagandet 1970 av Unesco-konventionen om åtgärder för att förhindra och förbjuda olovlig im— port, export och överlåtelse av kulturföremål. För denna gräns talade också att den anslöt till lagstiftningen i Norge och Island och tillämpades för antikvi- teter vid införsel till riket (tulltaxenr 99.06). Emellertid borde, enligt Kultur- rådet, vissa undantag göras för särskilda kategorier kulturföremål. Det gällde det samiska kulturarvet, som endast innehöll få föremål med en ålder av 100 år, fotografier och arkivhandlingar. För dessa kategorier föreslogs en 50-årsgräns. Vad slutligen gällde tryckta skrifter föreslogs en fast ålders- gräns: år 1600. Skrifter från yngre datum kunde nämligen anses genomgåen- de finnas i offentliga samlingar.

I prop. 1981/82:82 s. 14 anslöt sig regeringen till Kulturrådets uppfatt- ning att den generella gränsen borde sättas vid 100 år och även i övrigt till Kulturrådets förslag med undantag från den generella åldersgränsen. Förslag från fleraremissinstanser om att författares och tonsättares manuskript m.m. borde vara utförselskyddade redan från upphovsmannens död avvisades med hänvisning till svårigheter för Tullverket.

Den ordning som förordades i prop. 1981/82:82 vann anslutning i prop. 1984/85:179 s. 17 och genomfördes.

Värdegränserna introducerades i 1964 års betänkande, närmast efter brit- tisk förebild, som en metod att förhindra att för många äldre, men egentligen ointressanta föremål skulle behöva genomgå en tillståndsprövning. Enligt 1964 års förslag skulle värdegränsen för alster av bildkonst, konsthantverk och konstindustii vara 10 000 kr, men för bildkonstverk i form av hand-

teckningar och grafiska blad skulle, tillsammans med föremål av allmänt per— son- eller kulturhistoriskt intresse, värdegränsen vara 2 000 kr.

Kulturrådet ansåg att föremålens ekonomiska värde saknade betydelse och föreslog sålunda inte heller några värdegränser.

I prop. 1981/82:82 s. 15 föreslogs som generell regel att utförsel av före- mål värda under 1 000 kr skulle vara tillståndsfritt. Det antogs att endast ett begränsat antal föremål kunde vara av stor betydelse för det nationella kultur- arvet under denna gräns. Dessutom kopplades frågan ihop med den samtidigt lanserade tanken på ett avgiftssystem för utförselansöknin gar.

Kulturutskottet fann att värdegränsfrågan borde övervägas ytterligare, och Riksantikvarieämbetet föreslog sedermera två skilda, basbeloppsrelaterade värdegränser (två resp. en tiondels basbelopp). För bildkonst (utom bonads- måleri) och konsthantverk i ädla metaller borde den högre värdegränsen till- lämpas, medan alla andra kategorier borde vara tillståndsfria under den lägre gränsen. Härigenom avsåg man att inte radikalt rubba förutsättningarna för den svenska auktionshandeln.

Förslaget vann inte anslutning i prop. 1984/85zl79 s. 18. Vissa svenska föremål ansågs böra skyddas oavsett värde: tryckta skrifter, kartor och bilder, handskrifter på pergament och papper, dryckeskärl, seldon och textilredskap, folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil samt bonadsmåleri, möbler, speglar och skrin, golvur, Väggur och bordsur, signerade fajanser, musikinstrument, skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen. För övriga fö- remålskategorier, främst bildkonst och konsthantverk samt utländska kultur- föremål, borde gränsen sättas vid 50 000 kr. För föremål med åldersgränsen 50 år borde slutligen värdegränsen bestämmas till 2 000 kr. Med värde av- sågs det aktuella saluvärdet, eller om ett sådant inte finns, det värde som i 23 & arvs- och gåvoskattelagen definierades som det pris föremålet kan antas be- tinga vid en med tillbörlig omsorg skedd försäljning. Lagen kom att utformas i enlighet med detta.

3.4.5. Andra sätt att avgränsa tillståndsplikten. Generella un- dantag

I 1927 års kungörelse förekom ett undantag från skyldigheten att för angivna föremål från tiden före 1860 söka utförseltillstånd, nämligen för föremål som ingick i personligt bohag som medfördes vid bosättning i utlandet.

Detta generella undantag från tillståndsplikten återkom i 1964 års förslag. Där föreslogs dessutom vissa andra situationeri vilka det inte skulle behöva sökas om tillstånd. Utförsel som skedde från en offentlig institution och som avsåg föremål som inom viss tid skulle återinföras till riket, skulle vara un- dantagna, liksom utförsel som skedde efter förvärv genom arv, testamente, bodelning och gåva av någon utomlands bosatt person. Vidare var den tidiga-

re beskrivna åldersgränsen för föremål som funnits i landet kortare tid än 50 år samt de båda värdegränsema för bildkonst m.m. utformade som undantag från skyldigheten att söka utförseltillstånd.

Kulturrådet ansåg med diskussion av invändningar framställda av Nor— diska museet —i likhet med 1964 års utredning att tillståndsfrihet borde gälla vid utflyttning. Rådet föreslog också tillståndsfrihet för offentliga institutio- ners tillfälliga export av föremål. Dessutom föreslog rådet tillståndsfrihet för utländska föremål som funnits i Sverige i högst 100 år.

De nuinera gällande generella undantagsreglerna utformades i prop. 1981/82:82 s. 15 och har därefter kommit att stå sig.

Undantaget för tillfällig utförsel har utvidgats något i förhållande till tidiga- re förslag. Detta slags utförsel är tillståndsfri dels om den görs av en offentlig eller allmänunderstödd institution, dels om den sker i samband med offentlig kulturverksamhet. Idet senare fallet kan utförseln tillståndsfritt göras även av en enskild person. I båda fallen gäller att föremålen skall föras tillbaka till Sverige. Också föremål som tillfälligt lånats in från utlandet är fria från till- ståndsplikt när de skall återutföras. Som exempel på offentlig kulturverksam- het nämndes (prop. 1981/82:82 s. 16) att en musiker är engagerad för konserter utomlands för en kortare tid. Däremot ansågs inte en antikvi- tetsmässa vara att anse som offentlig kulturverksamhet.

Sammanhörande med frågan om kulturverksamhet, men utan att för den skull ha föranlett generellt undantag från tillståndsplikten, är regeln att till- stånd skall kunna beviljas även för föremål som har stor betydelse för det na- tionella kulturarvet, nämligen om föremålet förvärvas av en institution i utlan- det (prop. 1981/82:82 s. 16).

3.4.6. Förfarandefrågor. Tidsbegränsning, förhandsgransk- ning och decentraliserad handläggning

Fomminnesvårdskommittén föreslog att Kungl. Maj:t skulle besluta om re- gistrering av kulturföremål. Dispens från det generella förbudet att inom en 60-dagarsperiod från anmälan föra ut ett registrerat kulturföremål ur riket skulle dock kunna ges av Riksantikvarieämbetet.

Enligt 1927 års kungörelse var det Kungl. Maj:t som kunde bevilja utför- seltillstånd, men befogenheten kom 1937 att delegeras till Riksantikvarie- ämbetet. Kulturskyddssakkunniga föreslog att en särskild av Kungl. Maj:t ut- sedd registerkommission skulle besluta i frågor om registrering, om tillstånd till utförsel samt om inlösen av kulturföremål. Kommissionen borde vara knuten till Riksantikvarieämbetet och bestå av riksantikvarien som ordförande samt i övrigt av företrädare för föremålsansvariga museer, varvid nämndes Nationalmuseum, Nordiska museet och Livrustkammaren som självskrivna.

I 1964 års förslag var befogenheten att ge tillstånd till utförsel av kulturfö— remål fördelad på Nationalmuseum (bildkonst, konsthantverk, konstindustri), Kungl. biblioteket (tryckta skrifter, litterära och musikaliska manuskript), Riksarkivet (arkivhandlingar samt andra handskrifter än litterära och musika- liska manuskript) samt Riksantikvarieämbetet (andra föremål av allmänt per- son- eller kulturhistoriskt intresse). Det förutsattes att de fyra tillståndsmyn- dighetema skulle samråda med andra myndigheter och experter för att inhäm- ta den ytterligare sakkunskap som skulle kunna behövas i enstaka fall. Om en ansökan lämnades till fel myndighet, förutsattes också att den mottagande myndigheten skulle bistå med att ”lägga saken tillrätta.”

Kulturrådet föreslog att utöver de nyssnämnda myndigheterna även Nor- diska museet skulle få meddela utförseltillstånd. Nordiska museet, som är en stiftelse, betraktades i sammanhanget som en myndighet. Tillståndsansök- ningar borde, enligt förslaget, dock göras centralt hos Kulturrådet, som ge- nom den samtidigt föreslagna nya delegationen för skydd mot utförsel av kulturföremål, skulle lämna ansökningen vidare till behörig tillståndsmyndig- het.

Kulturrådet föreslog också att meddelade tillstånd skulle gälla i ett år. Det nu tillämpade förfarandet i ärenden om utförseltillstånd tillkom i allt väsentligt genom prop. 1981/82:82 s. 18. Kulturrådets förslag godtogs inte helt. I stället för att ansökningar om utförseltillstånd skulle lämnas in till Kulturrådet föreslogs i propositionen att Riksantikvarieämbetet även fortsätt- ningsvis skulle vara den myndighet som skulle ta emot ansökningarna, men med den skillnaden att ämbetet — om föremålet i fråga inte låg inom ämbetets ansvarsområde — skulle överlämna ansökningen för beslut till den av de ovannämnda tillståndsmyndighetema som vore behörig för föremålet i fråga.

Kulturrådets förslag till tidsbegränsning av meddelade tillstånd ansågs inte tillräckligt underbyggt (prop. 1981/82:82 s. 19).

I prop. 1981/82:82 s. 21 diskuterades den förhandsgranskning som Nor- diska museet sedan länge gjort. Någon reglering av en ordning med för- handsbesked ansågs inte önskvärd. Frågan har inte återkommit i de följande propositionerna (den har däremot därefter aktualiserats av tillståndsmyndighe- terna).

Under remissbehandlin gen av Kulturrådets rapport föreslog Länsmuseer- nas samarbetsråd en decentraliserad handläggning på så sätt att de regionala museerna borde få ta över huvudparten av de ärendeområden som lagen be- rör. Förslaget tillbakavisades i prop. 1981/82:82 s. 17 med hänvisning till rättsliga svårigheter med delegering till kommunala organ och vikten av en enhetlig praxis.

Tabell 1 . F ideikommiss enligt förteckning bilaga 2. Tabellen anger deras karaktär vid avvecklingen resp., för icke avvecklade, nuläge, oktober I 995 . För de som är under avveckling kan karaktären ha ändrats genom delavveckling. Av tabellen framgår dessutom fideikommissens ursprungliga karaktär.

kvarvarande därav under fidAB avveckl.

avvecklade

Fideikommiss därav fidAB

1 Med fast egendom och ev lösöre 35 5 2 Med enbart lösöre och ev. kapital 13 4 1 och som tidigare haft fast egendom 3 Med enbart kapital och som tidiga- 20 4 3 re haft fast egendom

4 Med lösöre och ev. kapital 8 1 5 Med enbart kapital 2 6 Oredovisade

'abell 2. F ideikommiss enligt förteckning i bilaga 2 länsvis, avvecklade resp. kvar- varande, samt fideikommissaktiebolag.

Avvecklade Kvarvarande

Län före 1964- summa med med med summa därav

1964 fastigh. lösöre kapital under

avveckl

AB 5 4 6 15 5 C 4 1 1 6 D 5 4 2 11 1 E 1 l 2 F 2 1 3 G 1 1 2 1 K 1 1 1 L 3 3 M 6 3 9 N O 1 1 P 1 1 2 R 1 1 2 1 S T 1 1 1 3 1 U 4 1 1 6 X Ej län Sum 138 143 35 19 23 77 10

4 Internationella aspekter på kulturegendomar och kulturföremål

I detta avsnitt ges en översikt över konventioner som Sverige inte har anslutit sig till, men som har betydelse för den internationella regleringen av frågor rörande bevarandet av främst rörliga kulturföremål. Vidare lämnas närmare redogörelser för lagstiftningen i några länder, bl.a. de nordiska (utom Island) och de tre länder, som utredningen genom besök särskilt studerat.

4.1 1970 års Unescokonvention

Den 14 november 1970 antog Unescos generalförsamlin g konventionen om åtgärder för att förbjuda och förhindra illegal import, export och överlåtelse av kulturegendom. Konventionens rötter kan sökas tillbaka till Nationernas förbund och tiden efter första världskriget. Det dröjde därefter till 1960 innan Unesco beslutade att återuppta arbetet med en konvention som skulle både främja det internationella kulturutbytet och samtidigt förstärka ländernas möj- ligheter att säkerställa den kulturegendom som befinner sig på det egna terri- toriet. Konventionsarbetet präglades länge av de motsättningar som råder mellan s.k. ursprungsländer och mottagarländer i fråga om återställande av kulturegendom som under tidigare epoker kommit till de senare.

Konventionen fick i starten långsamt en bredare anslutning. USA var länge ointresserat, men anslöt sig 1983 som ett led i förbättringen av relatio- nerna med de sydamerikanska grannstatema. Konventionen har därefter fått ett ytterligare uppsving och hade vid utgången av. 1993 ratificerats av 81 sta— ter. Inom Västeuropa går gränsen mellan stater som har resp. inte har anslutit sig ungefär vid ”limes”. Storbritannien, Nederländerna och de nordiska län- derna står utanför. Tyskland är inte heller anslutet och den östtyska ratifika- tionen från 1974 har upphört att gälla. I Frankrike har nationalförsamlingen sedan länge godkänt anslutning, men ratifikationsinstrumenten har inte blivit deponerade. Våren 1995 förklarade emellertid den franske kulturministern att ratifikationsproceduren skulle fullföljas. Portugal, Spanien, Italien, Grekland och Turkiet har alla ratificerat.

Den svenska regeringen har i september 1994 efter långvariga överlägg— ningar med de övriga nordiska länderna — bedömt att konventionen i dess nu- varande lydelse inte kan godtas från svensk synpunkt. Regeringen uttalade

dock som sin avsikt att efter samråd med de nordiska länderna i Unesco verka för en översyn av konventionstexten så att en anslutning möjliggörs på sikt.

I konventionens ingress uttalas att utbyte av kulturegendom mellan länder för vetenskapliga, kulturella och utbildningsfrämjande ändamål är av stort värde för alla folks kulturliv och befordrar ömsesidig respekt och förståelse. Det uttalas vidare att det är en väsentlig uppgift för varje land att skydda den kulturegendom som finns inom dess territorium mot stöld, lönnliga utgräv— ningar och otillåten export.

I artikel 1 anges vad som är kulturegendom i konventionens mening: egendom som av religiösa eller profana skäl är utpekad av en stat som bety- delsefull för arkeologi, förhistoria, litteratur, konst eller vetenskap och som ingår i någon angiven kategori av föremål, närmare bestämt a) samlingar rö- rande fauna, flora, mineraler, anatomi och paleontologi, b) egendom som är knuten till historien (bl.a. vetenskaps-, teknologi-, militär- och socialhisto- rien) eller till personhistorien för nationella ledare, tänkare, vetenskapsmän och konstnärer samt till händelser av nationell betydelse, c) fynd från arkeo- logiska undersökningar, d) delar avminnesmärken eller från arkeologiska områden, e) mer än 100 år gamla antikviteter, t.ex. inskriptioner, mynt och präglade sigill, f) etnologiska föremål, g) konstnärliga föremål som 1) bilder, målningar och teckningar gjorda helt för hand och på varje underlag och av alla slags material (dock ej industriell formgivning och handdekorerad fab- riksproduktion), II) originalstatyer och skulpturer, oavsett material, III) ori- ginalgrafik, tryck och litografier, IV) konstnärliga originalcollage och —montage, oavsett material, h) sällsynta manuskript och inkunabler, gamla böcker, dokument och publikationer av speciellt intresse (historiskt, konst- närligt, vetenskapligt, litterärt m.m.), enstaka eller i samlingar, i) frimärken och stämpelmärken, enstaka eller i samlingar, j) arkiv, bl.a. ljud-, fotogra- fiska och kinematografiska arkiv, k) möbler som är mer än 100 år gamla och gamla musikinstrument.

Begreppet kulturegendom dubbelexponeras i artikel 4 med en definition av vad som är varje stats kulturarv. Syftet är att knyta de kulturföremål vars fy- siska uttryck angetts kategorivis i artikel 1 till ett visst lands kulturella arv, så att föremålens ”hemvist” kan bestämmas. Ett lands kulturarv utgörs sålunda av föremål som a) skapats av landets medborgare eller inom landet av perso- ner som är bosatta där, b) påträffats inom landet, c) förvärvats vid arkeolo- giska eller liknande undersökningsresor med vederbörligt tillstånd av ur- sprungslandet, d) förvärvats genom överenskommet utbyte, e) förvärvats ge- nom gåva eller köp från ursprungslandet.

För att skydda kulturegendom mot illegal hantering skall staterna hålla sig med organ, vars uppgift är bl.a. att upprätta och ajourhålla en lista över viktig offentlig och privat kulturegendom, vars export skulle utarma det nationella kulturarvet. Listan skall grundas på en nationalinventering av kulturegendom (artikel 5).

I artikel 6 åtar sig staterna att förbjuda export av kulturegendom med mindre än den åtföljs av ett certifikat, som anger att export är tillåten. I artikel 7 föreskrivs att staterna skall hindra museer och motsvarande institutioner från att förvärva kulturegendom som exporterats olagligen från en konven- tionsstat och underrätta den staten om att sådan egendom saluhålls. Vidare skall staterna förbjuda import av kulturegendom som stulits från ett museum eller från ett religiöst eller profant offentligt minnesmärke eller liknande insti- tution, förutsatt att egendomen visas tillhöra en sådan institutions inventa- rium. På ursprungsstatens begäran skall sådan kulturegendom återlämnas mot betalning av skälig ersättning till en oskyldig köpare eller till någon som har giltiga anspråk på egendomen.

Artikel 8 innehåller åtagande att utfärda straffregler eller administrativa sanktionsregler för överträdelse av förbuden i artiklarna 6 och 7.

I artikel 10 åtar sig staterna att motverka flyttning av sådan kulturegendom som olagligen tagits från en annan stat samt att, så långt som bedöms lämpligt i varje land, förplikta antikhandlare att, vid straffansvar eller äventyr av ad- ministrativa påföljder, förteckna kulturegendoms ursprung, namn och adress på leverantör, beskrivning och pris på varje sålt föremål samt att underrätta köpare om ev. exportförbud.

Artikel 13 innehåller allmänna åtaganden om bl.a. åtgärder för att förhindra överlåtelser som kan främja olaglig import eller export, samt om att ägare skall tillåtas föra talan för att återfå förlorade eller stulna kulturföremål.

Konventionen innehåller totalt 26 artiklar, varav här beskrivits endast de som avser operativa verkningar. Övriga artiklar innehåller bl.a. deklarationer om det viktiga i att på olika sätt motverka illegal hantering av kulturegendom samt formella regler om ikraftträdande, ändring, rapportering m.m.

Den svenska regeringens invändningar mot konventionen avser särskilt förbudet i artikel 6 mot import av kulturföremål som stulits från museer och institutioner. Förbudet har ansetts alltför resurskrävande att övervaka.

4.2. Unidroit

Efter många års förberedelser och fyra expertmöten under tiden 1991—1993 antogs i juni 1995 i Rom en konvention om stulna och olagligt exporterade kulturföremål, utarbetad under ledning av det särskilda FN—organet Unidroit. Konventionen är, som antyds av dess titel, uppdelad på ett avsnitt som reglerar återställande av stulna kulturföremål och ett annat som rör återställan- de av kulturföremål som exporterats illegalt. Med kulturföremål avses i kon— ventionen föremål som på religiösa eller profana grunder är av betydelse för arkeologi, förhistoria, historia, litteratur, konst eller vetenskap och som till— hör någon av de kategorier som anges i bilaga till konventionen (artikel 2; bi- lagan överensstämmer med förteckningen i 1970 års Unescokonvention). 145

Beträffande stulna kulturföremål gäller generellt att de skall återlämnas. Med stulna jämställs föremål som blivit olagligt utgrävda eller olagligen be- hållits efter en laglig utgrävning. Återlämnandet skall begäras inom tre år från det att den som återkräver föremålet fick veta var och hos vem föremålet farms, eller i vart fall inom 50 år från stölden. För föremål som är en del av ett minnesmärke, fomlärnningsområde eller en offentlig samling gäller endast den treåriga preskriptionstiden. Återkrav av sådana föremål har alltså ingen absolut preskriptionstid men en konventionsstat får ändå begränsa denna till 75 år eller längre. Med föremål från offentliga samlingar likställs föremål som har religiös eller social betydelse för en folkstam eller ursprungsbefolkning (artikel 3).

Innehavaren av ett föremål som skall återlämnas är berättigad till skälig er- sättning, förutsatt att han varken visste eller borde ha vetat att föremålet var stulet och kan visa att han iakttagit tillbörlig omsorg när han förvärvade före— målet. Utan inskränkning i innehavarens rätt, skall i enlighet med lagen i den stat där återlämnandet begärs, i första hand den som överlät föremålet till in- nehavaren krävas på ersättning. Den som betalar ersättning skall vara oför- hindrad att kräva beloppet från någon annan person. Frågan om förvärvet skett med tillbörlig omsorg skall bedömas med hänsyn till omständigheterna vid förvärvet, inbegripet parternas karaktär, priset, om innehavaren använde skäligen tillgängliga register över stulen kulturegendom och annan upplys- ning som skäligen stod till förfogande, rådfrågade förmedlingar eller vidtog andra åtgärder som kunde begäras av en aktsam person under de rådande för- hållandena. Innehavaren skall inte ha bättre rätt än den från vilken han ärvt fö- remålet eller eljest fått det utan ersättning (artikel 5).

Konventionen skall gälla för återkrav av föremål som antingen har stulits eller som påträffas i en konventionsstat sedan konventionen trätt i kraft där (artikel 10 [1]).

Illegalt exporterade kulturföremål skall kunna begäras återlämnade under förutsättning att bortförandet av föremålet från den återkrävande staten (endast stater har talerätt i denna del av konventionen) har medfört men i vissa närmare avseenden eller staten på annat sätt visar att föremålet har ”significant cultural importance” för den. Återkrav skall framställas inom tre år från det återkravsstaten fick vetskap om var och hos vem föremålet fanns, eller i vart fall inom femtio år från den illegala exporten eller från den dag föremålet skulle ha återställts efter ett temporärt exporttillstånd (artikel 5).

Innehavaren av ett illegalt exporterat kulturföremål skall vara berättigad till skälig ersättning från återkravsstaten, förutsatt att han varken vetat eller bort veta vid sitt förvärv att föremålet hade exporterats illegalt. Man skall ta hän- syn till omständigheterna vid förvärvet, inbegripet avsaknaden av ett export- certifikat som skulle ha krävts enligt lagen i återkravsstaten. I stället för er- sättning kan innehavaren välja att behålla äganderätten till föremålet, eller att överlåta det mot eller utan betalning till en person i återkravsstaten. Kostna-

den för återtransport betalas av återkravsstaten. Innehavaren skall inte ha bättre rätt än den som han ärvt eller fått föremålet från (artikel 6).

Återlärnnandeskyldigheten gäller inte om export av föremålet inte längre än illegal vid återkravstillfället eller om föremålet exporterats under upphovs- mannens livstid eller inom femtio år från hans död, såvida inte föremålet för- färdigats inom en folkstam eller urbefolkning för traditionellt eller rituellt bruk (artikel 7).

Konventionen gäller bara för föremål som exporteras illegalt efter ikraft- trädandet (artikel 10 [2]).

I artikel 13 (3) finns en bestämmelse som gör det möjligt t.ex. för EES- statema att i stället för konventionen tillämpa EG-direktivet om återlämnande av kulturföremål i den utsträckning som överenstämmer med konventionen.

Konventionen antogs den 24 juni 1995 i Rom av tio stater och är öppen för undertecknande till den 30 juni 1996. Den träder i kraft sex månader efter det att den femte staten deponerat anslutningsinstrument.

4.3. Danmark 4.3.1 Byggnadsskydd

Den nuvarande bygningsfredningsloven, som är den tredje i ordningen, till- kom 1979 och trädde i kraft den 1 januari 1980. Byggnader uppförda före år 1536 är automatiskt fredade. Byggnader av väsentligt arkitektoniskt eller kulturhistoriskt värde, äldre än 100 år kan med tillhörande skyddsvärda nämriljö skyddas genom beslut av miljöministern. Även nyare byggnader kan sedan 1980 skyddas om de är av framträdande värde eller på grund av andra särskilda omständigheter, t.ex. rivningsrisk.

Totalt 3 600 objekt är fredade, omfattande ca 9 000 byggnader, varav ca 300 herrgårdar. '

Skyddsföreskrifter utfärdas inte vid en bygningsfredning, utan skyddets omfattning framgår av lagtexten. Det omfattar en underhållsplikt för ägaren, och en plikt att begära tillstånd för åtgärder som är mer omfattande än under- håll. Tillstånd anses automatiskt beviljat om miljöministeriet inte inom tre må- nader tagit ställning till åtgärderna.

Fast inredning ingår i fredningen. Lösöre kan skyddas endast genom fri- villiga avtal med ägarna. Avtal av detta slag kan i Danmark ”tinglysas” dvs. skrivas in i fastighetsboken och får då giltighet som servitut bindande även för kommande ägare.

Fredning utlöser inte ersättningsrätt. Avslås en ansökan om rivning är dock staten skyldig att lösa egendomen, om det råder ett väsentligt missför- hållande mellan dess avkastning och avkastningen på liknande egendomar utan rivningsförbud. Hänsyn tas i fallet herrgårdar till hela egendomen med

jord och skog. Om inlösensplikten aktualiseras av ägaren kan staten alltså lösa in hela egendomen, inte bara byggnaden. Lagen ser därmed bevarandet av helheten som väsentligt. Statens bygningsfredningsfond inrättad 1966 sköter inlösensärendena. Endast två herrgårdar har lösts in och då endast byggnad med park.

Inlösensskyldigheten gäller inte fredade byggnader som tillhör eller efter lagens ikraftträdande tillhört staten, kommuner, kyrkan, prästerskapet eller offentliga stiftelser. Den kan också bortfalla genom att ägaren godkänner sär- skilda bevarandebestämmelser.

4.3.2. Statliga stödinsatser för kulturegendomar

Bygningsfredningsloven innehåller bestämmelser som ger miljöministern fullmakt att ge statligt stöd till byggnadsarbeten på fredade byggnader. Bi- dragssystemet administreras av Skov- og Naturstyrelsen. Stödet kan också omfatta säkerställandet av inventarier i sådana byggnader, om inventarierna är av betydelse för den kulturhistoriska helheten eller har en särskild anknytning till den aktuella byggnaden. Stödet villkoras av att ägaren går med på ting- lysning av en särskild bevarandedeklaration med innebörden att ägaren avsä- ger sig rätten att begära fastigheten inlöst. Sådana bevarandebestämmelser gäller för ca 40 % av de skyddade herrgårdarna.

Statens bygningsfredningsfond disponerar dessutom medel för förvärv av och lån till skyddad egendom. Lånen är ränte- och amorteringsfria under viss tid och villkoras i fall beloppet är större än 50 000 DKK av att ägaren avger en särskild bevarandedeklaration. Stöd ges inte till allmänt underhåll eller modernisering. Stödet kan också lämnas till att säkra att lös egendom blir kvar i den fredade byggnaden. Fonden kan också ge lån till värdefulla men icke skyddade byggnader.

Inkomstskattemässigt får avdrag göras för underhållskostnader för skyd- dade byggnader med verkligt belopp, inte enligt schablonregeln för bostäder 2 000 DKK. Detta kan ske enligt en av två principer, antingen med verkliga dokumenterade kostnader eller enligt ”förfall-per-år”-systemet då en årlig kostnadsram fastställs med utgångspunkt i byggnadens storlek, byggnadsma- terial etc. I detta fall kan medel som inte tagits i anspråk ett år föras över till kommande år, dock inte till en kommande ägare. Avdraget får i det första fallet avse underhåll för att vidmakthålla byggnaden i det skick den hade vid förvärvet, inte för förbättringar. I det andra fallet får även förbättringar inräk- nas i den mån dessa ryms inom den fastställda ramen. För alla, även icke skyddade egendomar gäller att underhållskostnader för ekonomibyggnader får dras av. ”Förfall-per-år”—systemet administreras av BYFO, Bygnings— fredningsforeningen, som organiserar ägare till fredade byggnader.

Fastighetsskatt (kommunal i Danmark) skall inte betalas för skyddade byggnader om de omfattas av särskild bevarandedeklaration, innebärande att ägaren avsagt sig rätten att begära egendomen inlöst om han inte får tillstånd att riva byggnaderna. Befrielsen omfattar den bebyggda marken, gårdsplan och trädgård. För en större egendom har befrielsen således en begränsad be- tydelse. Skatten kan vara upp till 2,4 % av markvärdet. Företag får dra av skatten.

En utredning tillsatt av miljöministern lade 1987 fram Betzenking om be— varingen av den Danske Herregård. Utredningen beräknade att det finns 500 till 600 herrgårdar i Danmark med framträdande bevarandevärde. 40 repre- sentativa herrgårdar hade valts ut för att ge underlag för statistik och konse- kvensbeskrivning för förslagen.

Utredningen gjorde den bedömningen att herrgårdarnas bevarandevärde ännu i stor utsträckning bestod, men att de var hotade av svag ekonomi. Syf- tet med statliga insatser borde vara ett bevarande av herrgårdama som kultur- historiska och ekonomiska enheter. En översyn av skyddslagstiftningen fö- reslogs och en skiss till en herrgårdsmiljölag lades fram.

I inkomstskattehänseende framhölls avdragsrätt för kostnader för bevaran- deåtgärder som den mest effektiva och direkt verkande åtgärden. Ägare till bevarandevärda huvudbyggnader borde i likhet med vad som gäller för freda- de få en utökad avdragsrätt för underhåll i förhållande till det gällande schablonavdraget om 2 000 DKK per år. Underhåll av parker borde också berättiga till avdragsrätt. Skyddade byggnader borde få avdragsrätt för upp— värmning till grundvärme. Tillsyn och städning borde också betraktas som avdragsberättigat underhåll.

Förrnögenhetsskatten borde reduceras genom att fastighetsvärdet räknas ned med 10—15 % utöver schablonen.

Arvs- och gåvoskattebefrielse borde kunna medges av finansministern, helt eller delvis, på förslag från miljöministern. För detta erfordras en ge- nomgång av egendomarna för att slå fast bevarandevärde och de förpliktelser ägaren skall bindas vid genom avtal för att få skattebefrielsen.

Utredningen föreslog också underlättande av tilläggsförvärv av jord— bruksmark för att stärka den ekonomiska basen för en egendom. Fonder eller institutioner borde också lättare kunna förvärva egendomar om detta gynnar bevarandet. Krav på tillstånd från miljöministern för avstyckning och för- säljning av mark eller byggnader för att undvika att herrgårdama förlorar sin ekonomiska bas förespråkades också.

Utredningen lade vidare fram förslag om en herrgårdsfond. Fonden borde få gynnsamma skatteregler, fritas från arvs- och gåvoskatt och få ett startkapi— tal på 50 miljoner DKK från staten eller andra samt ett årligt statsbidrag om 5 miljoner DKK.

Ingenting av vad utredningen föreslagit har hittills genomförts.

En utredning 1990 om bygningsbevaring har sedermera lagt fram förslag om kommunala bevarandefonder som inrättas med statligt och kommunalt stöd. Staten bör enligt förslaget satsa 40 miljoner DKK per år. Befrielsen från kommunal fastighetsskatt för fredade byggnader föreslås avskaffad med mo- tiveringen att den slår orättvist och innebär byråkrati. Den beräknade intäkten för kommunerna, 50 miljoner DKK per år, föreslås användas bl.a. för att bygga upp de nämnda bevarandefondema. Bidrag föreslås bli inkomstskatte- befriade generellt för bevarandevärda byggnader och inte som nu, enbart för fredade.

4.3.3. Export av kulturföremål

Den danska exportlagstiftningen för kulturföremål antogs så sent som 1986. Lagen om säkerställande av kulturvärden i Danmark omfattar privat egendom inom följande kategorier: 1) kulturföremål från tiden före 1660, 2) kulturfö- remål med ett värde om lägst 100 000 DKK och som är äldre än 100 år samt 3) fotografier med ett värde om lägst 30 000 DKK oavsett ålder. Lagen om— fattar dock inte mynt och medaljer. Kulturministern kan, på förslag av Kul- turvatrdiudvalget och när det finns särskilda skäl, förordna att lagen skall vara tillämplig även på kulturföremål som annars inte omfattas.

Utförsel av kulturföremål som lagen gäller för till utlandet eller till Färöar- na och Grönland fordrar tillstånd. Tillstånd får sökas endast av ägaren. Ägare eller arvingar är skyldiga att anmäla ägarbyten till Kulturvmdiudvalget.

Det är Kulturvardiudvalget, bestående av riksantikvarien, rikarkivarien, direktören för Statens konstmuseum, överbibliotekarien vid Kungliga biblio- teket samt ordföranden för Statens museinämnd, som avgör frågor om utför- seltillstånd. En ansökan som inte behandlats inom tre månader, betraktas som beviljad, varom nämnden skall utfärda förklaring, såvida inte tidsutdräkten föranletts av att sökanden inte har efterkommit en begäran om att förete kul- turföremålet för besiktning.

Utförseltillstånd skall beviljas om ägaren visar att föremålet tillkommit utanför Danmark och har införts till landet inom de senaste 100 åren, eller fö- remålet skall medföras som bohag vid ägarens bosättning utomlands.

Beträffande arkivalier kan tillstånd medges på villkor att föremålen kopie- ras.

Ett utförseltillstånd förfaller om det inte utnyttjas inom fem år. Om en ansökan om utförseltillstånd avslås, lämnar Kulturvazrdiudvalget ett anbud på förvärv av föremålet till det pris som kan nås vid en försäljning på den fria marknaden. Beloppet bestäms efter samråd med särskilt sakkunniga. Anbudet förfaller om ägaren inte har accepterat det inom tre månader. Förvär- vade föremål tillförs ett museum efter udvalgets bestämmande. I särskilda fall kan föremålet bli kvar på den plats där det finns.

Kulturvaerdiudvalget behandlar också ansökningar om licens enligt EG- förordningen om export av kulturföremål. Det förekommer ett 100-tal an- sökningar om året, men avslag är aktuellt bara i ett eller två fall under ett år. Udvalget följer utvecklingen på området huvudsakligen genom att ta del av auktionskataloger.

4.4. Finland

4.4. 1 Byggnadsskydd m.m

1985 års byggnadsskyddslag ger länsstyrelserna befogenhet att — efter fast— ställelse av regeringen skydda byggnader, byggnadsgrupper och bebyggda områden som har kulturhistorisk betydelse. Till en byggnad hänför dess fasta inredning. Skyddsföreskrifter skall utfärdas rörande vad som behövs för att bevara det kulturhistoriska värdet. Skyddsbesluten skall anmälas till inteck- ningsregistret.

Ägare och nyttjanderättshavare till skyddade byggnader är berättigade till ersättning för skada som följer av att vederbörande inte kan använda byggna- den på sedvanligt sätt eller på sådant sätt som medför skälig nytta. Behöver ägaren vidta särskilda åtgärder enligt skyddsföreskrifterna skall staten ersätta kostnader som överstiger normala underhållskostnader.

Ägare kan beviljas bidrag för underhåll eller förbättring av byggnaden eller dess omgivning. Denna möjlighet står öppen även för ägare av inte skyddade byggnader, om bidragstagaren förbinder sig att bevara byggnaden. Som vill- kor kan ställas upp att allmänheten skall ha tillgång till området eller byggna- den.

Skattesubventioner förekommer inte i Finland. Även om en byggnad inte är skyddad gäller att rivning eller ändring som berör fast inredning med gamla målningar, inskrifter eller arkitektoniska ut- smyckningar inte får utföras utan föregående anmälan till museiverket.

4.4.2. Export av kulturföremål

Lagen om begränsning av utförsel av kulturföremål med tillhörande förord- ning trädde i kraft den 1 juli 1978.

Lagen gäller för följande föremålskategorier: 1) över 50 år gamla konst- verk samt konstindustri- och konsthantverksprodukter, 2) andra över 50 år gamla föremål av allmänt kulturhistoriskt värde samt 3) föremål med anknyt- ning till den nationella historien och bemärkta personer, värdefulla manu- skript och vetenskapligt betydelsefulla samlingar oberoende av deras ålder. Kulturföremål av utländskt ursprung omfattas inte, om de inte under de se— 151

naste 70 åren varit minst 50 år i Finland. Utländskt ursprung anses föremål ha som är tillverkade, funna eller insamlade utomlands.

Om någon önskar föra ut en samling skall tillstånd sökas för samlingen och inte för enstaka föremål.

Museiverket får bevilja tillstånd till utförsel och delegera denna befogenhet till andra myndigheter, central- eller landskapsmuseer. Avslagsbeslut som meddelas per delegation skall underställas Museiverket och alla andra beslut skall rapporteras dit. Museiverket skall föra en landsomfattande förteckning.

illståndsmyndighetema får granska föremål.

Tillstånd får inte beviljas om kvarhållandet av föremålet är viktigt ur konstnärlig, vetenskaplig, historisk eller eljest ur kulturhistorisk synvinkel. Har föremålets ägare viktiga personliga skäl för utförseln eller föreligger el- jest särskilda skäl, kan tillstånd likväl beviljas även i dessa fall.

Tillstånd skall beviljas om föremålet tillhör bohaget för en person som flyttar utomlands, om en utomlands boende person fått föremålet i arv eller avvittring, eller om den som tillståndet gäller förbinder sig att inom utsatt tid återföra föremålet till Finland.

Ett tillstånd gäller i två år om inte kortare tid har bestämts. Sedan tillstånd har beviljats får tillståndsmyndigheten kopiera och fotogra- fera eller på annat sätt undersöka föremålet så länge inte tillståndshavaren

åsamkas oskäligt dröjsmål. Tullverket har rätt att hänvisa vederbörande att söka tillstånd om en fråga om tillståndsplikt är oklar.

4.5. Norge

De norska exportreglema är intagna som & 23 i loven om kulturminner. Föl- jande föremålskategorier får inte föras ut utan tillstånd av Miljoverndeparte— mentet: 1) Automatiskt fredade kulturminnen, 2) byggnader och byggnads- delar samt andra föremål av konst-, kultur- eller personhistoriskt intresse som är äldre än 100 år, som skulpturer, målningar, mynt, arkivalier, manuskript, sigill och signeter, sällsynta tryck, möbler och annat bohag eller lösöre, dräkter, vapen och liknande, 3) samiska kulturminnen utan hänsyn till ålder samt 4) minnen av framstående personer utan hänsyn till ålder. 153

Miljoverndepartementet får utfärda verkställighetsföreskrifter. I dessa — som för närvarande är under översyn förekommer en detaljerad lista över föremål som omfattas av tillståndsplikt. Miljovemdepartementet har dessutom förordnat att målningar, grafik, skulptur och andra konstföremål, yngre än 100 år, av särskilt framstående norska konstnärer och av framstående utländ- ska konstnärer när konstverket har speciell anknytning till Norge, skall omfattas av tillståndsplikt. Departementet har delegerat befogenheten att meddela tillstånd till ett antal myndigheter, institutioner och museer i Oslo, Hamar, Kristiansand, Stavanger, Bergen, Trondheim och Tromse. Dessa får i sin tur vidaredelegera tillståndsbefogenheter till enskilda tjänstemän vid andra museer med vetenskaplig ledning.

Kopior av ansökningshandlingar och beslut i tillståndsärenden skall sän- das till Riksantikvaren, som också är behörig att ta emot ansökningar för vi- dare befordran till rätt tillståndsmyndighet.

I syfte att nå en likformig praxis har departementet föreskrivit inbördes samrådsskyldighet för de inblandade myndigheterna.

Några bestämmelser som anger hur enskilda intressen skall vägas in vid tillståndsgivningen finns inte i kulturminneloven eller föreskriftema.

4.5.1. Fasta och lösa kulturminnen

1978 års lov om kulturminner har ersatt bygningsfredningsloven från 1920. Lagen skiljer på automatiskt skydd och skydd genom beslut i särskilda fall. Automatiskt skyddade är ett antal angivna kategorier arkeologiska och andra kulturlämningar, bl.a. byggnader som är tillkomna före år 1537. Till en automatiskt fredad lämning hör ett skyddsområde inom 5 m från lämningen, intill dess att särskilt beslut fattas. Nyare byggnader, liksom andra nyare lämningar av alla. slag kan fredas om de har arkitektoniskt eller kulturhisto- riskt värde. Fredningen beslutas av Miljoverndepartementet och kan inkludera ett skyddsområde. Också hela kulturmiljöer kan fredas efter beslut av rege- ringen. Fredningsbeslut skall tinglysas.

Fredningsbeslutet, som kan kompletteras med mer detaljerade föreskrifter, omfattar fasta inventarier. När det finns särskilda skäl kan också större lösa inventarier omfattas; i sådana fall skall varje föremål specificeras.

Departementet kan ge dispens för ändringar. Om dispens ges med villkor som fördyrar arbetet är ägare eller brukare berättigad till hel eller delvis er- sättning. Ägare och brukare kan också åläggas att underhålla byggnader som förfaller, såvida inte ägaren visar att han inte har råd. Departementet kan också ge bidrag till underhållskostnader.

Lagen innehåller också en avdelning med bestämmelser för lösa kultur- minnen. Staten har äganderätt till föremål som saknar annan ägare inom föl- jande kategorier: 1) Saker från före 1537 såsom vapen, redskap, kultföremål, stenar, trästycken eller föremål av annat material med bilder, lösa byggnads- delar, bohag, kyrkoinventarier, smycken, arkivalier, skelett och skelettdelar, 2) mynt från före 1650 och 3) samiska föremål av det slag som är nämnt un- der 1) och som är äldre än 100 år. Den som finner ett löst kulturminne är skyldig att anmäla det. Departementet beslutar om att ge upphittaren hittelön, som i fråga om föremål av guld eller silver inte får understiga 110 % av me- tallvärdet. Staten kan också överlåta föremålet på upphittaren eller markäga- ren. Motsvarande bestämmelser gäller också i fråga om mer än 100 år gamla skeppsvrak och tillhörande sjöfynd.

Skattemässigt gäller att ägare av fredade bostadshus kan begära avvikelse från schablonreglema för beskattning av sådana hus för att därigenom få av- drag för underhållskostnader.

Särskilda regler rörande kulturföremål finns också i den norska lagen om godtrosförvärv av lösöre från 1978. Lagen ställer som huvudprincip upp den s.k. indikationsprincipen, dvs. den som förvärvat lös egendom i god tro är skyddad mot tidigare ägares anspråk på att återfå egendomen utan ersättning. Från denna princip görs emellertid undantag dels för egendom som frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott, dels för konstverk, antikviteter eller museiföremål som är i offentlig ägo eller tillhör en privatsanrling som är öppen för allmänheten. Sådan egendom kan ägaren således begära tillbaka om det sker utan onödigt dröjsmål. Ägaren behöver betala ersättning till den god- troende innehavaren bara om han själv kan lastas för att egendomen kom på avvägar.

4.6. Frankrike

4.6.1. Klassning av kulturegendom

I avsnitt 3.1.3 finns en bakgrundsbeskrivning av de franska skyddsprinci- perna. Den ännu — låt vara med flera ändringar — gällande lagstiftningen är 1913 års lag om historiska minnesmärken, som — liksom i Nederländerna har författningsmässiga kopplingar till skatte- och bidragsystemen.

Det starka skyddsinstrumentet i 1913 års lag är klassning (classement), dvs. ett urvalsbeslut med bestämda rättsverkningar. Klassning används för sådan egendom vars bevarande framstår som ett allmänt intresse. Såväl fast som lös egendom kan klassas. Vid klassning av en byggnad ingår en skydds- zon inom en radie av högst 500 m från skyddsobjektet (området kan göras större). Egendom som inte bedöms behöva klassas i första hand men som an- ses ha ett tillräckligt högt historiskt eller konstnärligt intresse för att bevaras kan skrivas in i tilläggsregistret över kulturegendom (l'inventaire supplemen- taire des monuments historiques)._

Klassning beslutas efter en omfattande beredning — av kulturministern. Om en privat ägare (eller en annan minister) motsätter sig klassning av egen- domen, måste beslutet underställas den judiciella regeringsinstansen, Conseil d'Etat. Ägaren har rätt till ersättning för på visst sätt kvalificerade skador i förfoganderätten. Ersättningen bestäms av allmän domstol.

Inskrivningen i tilläggsregistret sker genom beslut av regionsprefekten. Beslutet kan överklagas administrativt, men ger inte rätt till ersättning.

Klassad egendom (objets classés) får inte förstöras, flyttas eller ändras utan kulturministems godkännande. Lös egendom får inte heller exporteras. För tilläggsinskriven egendom (objets inscrits) gäller att tilltänkta ändringar måste anmälas fyra månader i förväg. Om kulturministem då inte beslutar om en interimistisk klassning får ändringen utföras.

År 1994 uppgick antalet klassade objekt till 130 000 medan ytterligare 80 000 objekt fanns på tilläggslistan. Av de klassade föremålen var ca 7 000 privatägda. Enligt uppgift är det sällsynt att privatägda objekt klassas utan att ägaren tagit initiativ till det själv och i vart fall krävs i de flesta fall att ägaren medger klassningen.

4.6.2. Statliga stödinsatser för kulturegendomar

Ägare till egendom som är klassad eller inskriven enligt 1913 års lag om his— toriska minnesmärken har laglig rätt till statsunderstöd för underhålls- och konserveringskostnader. För klassad egendom uppgår statens minimiandel till 50 % av kostnaden för nödvändiga arbeten. Någon övre gräns finns inte angiven, men ligger i praxis vid 80 % av kostnaden, vilken andel beviljas en- dast kommuner.

I fråga om tilläggsinskriven egendom är statsandelen lägre. Den får inte överskrida 40 % och ligger i praktiken oftast kring 10—20 % av kostnaden.

1913 års lag är vidare kopplad till vissa inkomstskattefördelar angivna i den allmänna skattelagen med tillhörande föreskrifter. Sålunda är kostnader- na för sådana reparations- och underhållsarbeten som inte täcks av statsbidrag till 100 % avdragsgilla. Statsbidrag är alltså en förutsättning för avdragsrätt för denna slags kostnader (vilket lär leda till att många gånger mycket små statsbidrag beviljas för att föranleda avdragsrätt). Även om statsbidrag inte beviljas, föreligger dock avdragsrätt för andra kostnader än de nämnda efter skilda principer beroende på om egendomen är öppen för besök av allmänhe- ten eller inte. Om så är fallet får 100 % även av dessa kostnader dras av; i an- nat fall 50 %. Denna inkomstskattefördel kan beviljas även för annan egen- dom än klassad eller inskriven, men detta förutsätter en särskild överens- kommelse godkänd av finansministem.

Genom lagändringar 1988 har också införts befrielse från arvs- och gåvo- skatti fråga om överlåtelse av fast och lös egendom av kulturhistoriskt värde. För denna skattefrihet krävs oavsett om egendomen är klassad eller inskriven en särskild överenskommelse rörande allmänhetens möjlighet att se den skat- tebefriade egendomen eller tillträde i övrigt, underhåll, utbildningsändamål m.m.

4.6.3. Export av kulturföremål

Som nämnts får kulturföremål som klassats enligt 1913 års lag om historiska minnesmärken inte exporteras (artikel 21). Förbudet är indispensabelt (så länge som föremålet förblir klassat). I artikel 16 i samma lag har föreskrivits att ägaren har rätt till ersättning för det intrång som klassningen medför och att ersättningen skall begäras inom sex månader. Länge ansågs denna be- stämmelse inte ha någon praktisk tillämpning, men den senare rättsutveck- lingen har visat att staten kan bli crsättningsskyldig med betydande belopp. I juni 1993 förklarade Tribunal d”Instance i Paris att ägaren av ett klassat verk av van Gogh var berättigad till ersättning för den skada som uppstått genom att tavlan i fråga inte kunde säljas på den internationella marknaden. Beloppet har senast i Cour d'Appel fastställts till 140 miljoner FRF, men domen har överklagats av staten.

Tvisten har föranlett lagförslag om att ersättningsrätten för klassning av lös egendom enligt artikel 16 i 1913 års lag skall upphävas, men regeringen har ännu inte lagt fram förslaget.

Vid sidan av det indispensabla förbudet för klassad egendom fanns intill 1993 generellt formulerade bestämmelseri 1941 års lag om export av konst- verk, som innebar att möbler framställda före år 1830, bild- och skulptur— konst före år 1900 samt fynd från arkeologiska utgrävningari Frankrike inte fick exporteras utan tillstånd. Någon ersättningsrätt fanns inte föreskriven i den lagen. (Liknande regler fanns också i 1979 års arkivlag.) Staten hade rätt att lösa in exportanmälda föremål till det pris som fanns angivet i anmälan.

I och med att EG-förordningen om export av kulturföremål trädde i kraft upphävdes 1941 års lag och ersattes med bestämmelser om kulturföremål i 1992 års lag om varor för vilka råder vissa omsättningsrestriktioner och om samarbetet mellan polis och tull. I den lagen föreskrivs att föremål som tillhör offentliga samlingar, som har klassats enligt 1913 års lag (eller 1979 års ar- kivlag) eller andra föremål som har ett stor värde för det nationella kulturarvet från historisk, konstnärlig eller arkeologisk synpunkt, skall anses vara natio- nalskatter. Kulturföremål som tillhör någon av kategorierna i Conseil d'Etats dekret (= EG-förordningens bilaga) får inte exporteras vare sig definitivt eller tillfälligt utan ett certifikat, som intygar att föremålet inte är en nationalskatt. Certifikatet gäller under fem års tid. Ett exportcertifikat får vägras endast för föremål som är nationella skatter och skall utfärdas för föremål som legalt im— porterats under de senaste femtio åren, förutsatt att föremålet inte har klassats.

En exportansökan får inte avslås utan att ett motiverat beslut sätts upp efter behandling i en särskilt inrättad kommission, bestående av företrädare för staten och kvalificerade personer och ledd av en medlem av Conseil d3Etat.

Även tillståndsbeslut skall motiveras. En sökande är skyldig att på begäran förete föremålet för tillståndsmyndigheten.

Om certifikat vägras, får en ny ansökan beträffande samma föremål inte prövas under tre år. Efter utgången av denna tid, får däremot certifikat inte

längre vägras, med mindre än att föremålet blivit klassat (eller blivit omhän- dertaget enligt regler för arkeologiska och marinarkeologiska föremål).

För nationalskatter får tillfälligt exportillstånd ges för att möjliggöra restau- rering, expertbedömnin g, deltagande i kulturevenemang eller för deposition i en offentlig samling. Tillståndet får gälla för den tid som ändamålet fordrar. Innehavaren av föremålet är på begäran skyldig att förete föremålet efter ut- gången av tillståndstiden.

Sammanfattningsvis innebär alltså den nya regleringen ingen ändring för klassade föremål, som — liksom andra ”oförytterliga” (inaliénable) föremål tillhöriga offentliga samlingar — aldrig får exporteras. Andra kulturföremål som omfattas av EG-förordningens kategoribilaga får inte föras bort från Frankrike utan ett certifikat. Ett avslagsbeslut innebär att staten har tre år på sig för att antingen klassa föremålet, med de ersättningskonsekvenser detta kan få, eller för att köpa eller på annat sätt komma överens med föremålets ägare om ett fortsatt bevarande i Frankrike. Sker inte detta, skall en ny ex- portansökan beviljas.

Eftersom de franska föremålskategoriema sammanfaller med EG—förord- ningens innebär certifikatprövningen samtidigt en licensprövning enligt för- ordningen.

Under 1993 gavs 2 136 certifikat och under 1994 2 409, de flesta inom kategorierna 1, 3, 4 och 14 enligt EG-förordningen. Certifikat vägrades un- der 1993 i elva fall, varav några sedermera beviljats tillfälligt certifikat och några sedermera förvärvats av museer. Antalet vägrade certifikat under 1994 var 10.

4.7 Nederländerna 4.7 . 1 Allmänt

Den centrala nederländska skyddslagen är 1988 års lag om monument och historiska byggnader. Den gäller för av människor byggda fasta anläggningar som är mer än 50 år gamla, vilka kan skyddas. genom beslut av kulturminis- tern. Lagen innehåller också grundläggande bestämmelser för det statliga stöd som regeringen meddelar närmare föreskrifter om. Skyddssystemet har under senare år decentraliserats så att kommuner som antagit egna skyddsförord- ningar efter samråd med riksmyndigheten beslutar om dispenser för rivning och ändring av skyddade anläggningar. Fyra femtedelar av kommunerna har antagit egna sådana förordningar. Förordningen ger kommunen dessutom möjlighet att själv besluta om att skydda byggnader och andra anläggningar. År 1991 fanns drygt 43 000 skyddade objekt, byggnader eller anlägg- ningar. Av dessa var 29 000 bostadsbyggnader, 2 200 kyrkor och 5 000 bondgårdar. Därtill kommer 23 000 kommunalt skyddade objekt.

Ett nekat tillstånd att riva eller ändra ett skyddat objekt kan endast i undan- tagsfall utlösa ersättningsrätt. En särskild kommitté skall pröva skäligheten hos ett framställt ersättningskrav, och det hari endast två fall under det senas- te decenniet lett till att ersättning utdömts. En liberal tillståndsgivning för ändringar, täta samrådskontakter och en positiv attityd till skydd uppges vara skälen till att ersättningsfrågan sällan aktualiseras.

Iden av nederländska parlamentet godkända kulturpolitiska planen för pe- rioden 1993—1996 betonas i det avsnitt som behandlar kulturarvsfrågor bety— delsen av urval. Tekniken har gjort det möjlig att bevara de bräckligaste rna- terial, men det är inte längre möjligt, framhålls det, att samla utan att välja. Statens ansvar omfattar att främja ett urvalsförfarande som bygger på kvalitet och variation och som är balanserat och inte känsligt för tillfälliga uppfatt- ningar.

Urvalsfrågorna förs för museernas del (ca 850 totalt, varav 124 tillhör lo- kala organ, 48 är statliga och resterande är självständiga: stiftelser, föreningar och privata) för närvarande aktivt framåt i det s.k. Deltaprojektet, som nyli- gen beskrivits något närmare i Kulturdepartementets rapport SESAM öppna museisamlingama. Inom byggnadsvården pågår en liknande urvalsprocedur, som syftar till att identifiera objekt för ett nationellt register över byggnads- minnen ur det mycket större bestånd av byggnader och anläggningar som skyddas enligt 1988 års lag.

Ett annat element i politiken på kulturarvsområdet är den process vari- genom de offentliga museerna görs till autonoma enheter vars statliga finan— siering skall behandlas inom ramen för fyraårsplanema på kulturområdet.

4.7.2 Statliga stödinsatser för kulturegendomar

Nederländerna är Västeuropas mest tätbefolkade land med åtföljande konkur- rens om marktillgångarna. Traditionella kulturegendomar som slott och herr— gårdar har haft särskilt svårt att upprätthålla en tillräcklig ekonomisk bas i jord- och skogsbruk för att täcka underhållskostnaderna. Under 1970-talet ut- formades ett understödssystem inom ramen för 1928 års lantegendomslag som innebar att privata ägare av egendomar med kulturhistoriskt värdefulla byggnader och parker kunde beviljas en 75-procentig nedsättning av förmö- genhetsskatten för egendomen och av arvs- och gåvoskatt om de i gengäld gav allmänheten tillträde till egendomen, undantagandes privatbostad med en tillhörande hemfridszon. Systemet byggdes därefter på med avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för restaurerings- och underhållskostnader samt med bidragssystem, först för parkrestaurering och sedermera också för byggnads- underhåll.

De privata ägarna har slutit sig samman i organisationen Castellum Nostrum, som tillhandahåller av staten subsidierad trädgårdsarbetslcraft till

hjälp för parkunderhållet, som därvid skall utföras enligt planer fastställda av jordbruks- och kulturministrama.

Efter ändringar 1989 i 1928 års lantegendomslag gäller nu i sammandrag följande. Enligt 1 & denna lag är en lantegendom en egendom som är helt eller delvis bevuxen med skog, med eller utan mangårdsbyggnad eller andra byggnader som återspeglar egendomens stil, i den mån bevarandet av egen- domens karaktärsegenskaper anses eftersträvansvärd från miljösynpunkt. En sådan lantegendom kan genom ministerbeslut kvalificeras för vissa skatteför- delar.

Mera detaljerade definitioner av vad som krävs har getts i en regeringsför- ordning av år 1990. Därav framgår bl.a. att med mangårdsbyggnad i detta sammanhang avses en ursprungligen befäst herrgård eller ett slott eller resi- densbyggnad med flyglar samt omgivande trädgård eller park, synbart anlagd före år 1850. Egendomen måste omfatta minst fem hektar och vara bevuxen med åtminstone två år gammal skog. Även mindre egendomar kan komma i fråga, om mangårdsbyggnaden med park e.d. omfattar minst ett hektar och om det på egendomen finns en byggnadsminnesförklarad byggnad. En lång rad ytterligare kvalifikationer och undantag har föreskrivits.

De skattefördelar som numera tillhandahålls är hel befrielse från förmö— genhetsskatt samt arvs- och gåvoskatt, under förutsättning att egendomen hålls öppen för allmänheten på vissa villkor. Även för öppethållandet har det i administrativ ordning fastställts synnerligen detaljerade föreskrifter, innefat- tande mininiilängd för stigar och skyltning samt reglering av vilka partier som får stängas av med hänsyn till hemfriden eller särskilda krav på skydd. Skattefriheten skall omprövas vart tjugufemte år eller tidigare om öppenhets- kraven inte längre tillgodoses. Även om egendomen inte är öppen för allmän- heten tas skatt inte ut på mer än halva dess värde sålänge som skogsavverk- ning (frånsett nödvändig trädfällning) inte förekommer.

Även lättnader i den lokala beskattningen tillhandahålls för de kvalificerade lantegendomama.

Enligt uppgift har de statliga understödssystemen bidragit till att det de se— naste två åren endast har förekommit avyttringar inom beståndet av lantegen- domar från en privatperson till en annan.

Ett statligt stödsystem för restaurering av skyddade byggnader eller an— läggningar frnns också. 133 miljoner gulden fördelas årligen i bidrag till kom— munala program för restaurering, underhåll och stadsfömyelse. Kommunerna behandlar ansökningar om bidrag och upprättar sexårsplaner för fördelning av de statliga bidragen, och även kommunala bidragsmedel. En fond ägd av kommunerna förmedlar sedan bidrag och subventionerade lån till enskilda samordnat till en totalfinansiering som förenklar genomförandet. Enskilda fastighetsägare får ofta ett reducerat stöd med hänsyn till att de också kan tillgodogöra sig skattelättnader.

4.7.3 Export av kulturföremål

Regler om exportkontroll har meddelats i 1984 års lag om bevarande av kul- turföremål. Lagen är tillämplig endast på privatägda föremål som särskilt valts ut och förtecknats.

Lagens syfte är att främja bevarandet av vissa kulturföremål i gott bestånd i Nederländerna. Tillståndsplikt vid export är därför bara en av lagens rätts- verkningar. Har ett föremål förtecknats är ägaren också skyldig att anmäla om föremålet flyttas. Däremot är han inte skyldig att begära tillstånd vid repara- tion eller konservering. Dock är han berättigad till statligt stöd för konserve- ringskostnader med upp till 60 % av kostnaden.

För att ett föremål skall förtecknas krävs att det uppfyller höga krav. Fö- remålet skall vara oersättligt och omistligt. I det senare ligger att föremålet skall framstå som en symbol för en händelse eller en person, att det utgör en länk i fullföljande av kulturhistoriska studier eller att det har betydelse för da- teringen eller placering av andra föremål. Beslutet om förteckning fattas av kulturminstem.

Några särskild krav på förtecknade föremåls ålder har inte ställts upp. Ett exempel på modernare föremål som förtecknats är ett gatupositiv, som efter ett val mellan olika tänkbara motsvarande musikaliska exponenter för typiskt holländskt stadsliv, togs upp på förteckningen därför att det fanns avfotogra- ferat på en i sig välkänd bild av hur befrielsen från tysk ockupation firades år 1945.

Totalantalet registrerade föremål uppgår nu till ca 1 250, varav en stor del föremål ingår i samlingar, särskilt från kyrkor samt ett bibliotek. Antalet in- dividuellt förtecknade föremål är ca 185. Man kan därför säga att det är ett li- tet antal elitföremål som lagen gäller för.

Export av ett förtecknat föremål kräver som nämnts tillstånd, vilken fråga prövas av kulturministern. För att ett tillstånd skall kunna vägras definitivt fordras att staten inom åtta månader från avslagsbeslutet förvärvar föremålet till det värde föremålet kan ha på den internationella marknaden. Finns inget aktuellt värde för föremålet, värderas det. Värderingstvister regleras av dom- stolen i Haag.

Lagen, som trädde i kraft 1985, ifrågasattes i början genom ett tiotal över- klaganden, men anses numera allmänt accepterad. Ansvarig för den praktiska tillämpningen är verket för bildande konst, med tjänsteställen i Haag och Groningen. Samma myndighet ansvarar också för licensgivningen enligt EG— förordningen om export av kulturföremål. Inom myndigheten handläggs frå- gorna av tillsynsavdelningen, som också svarar för bl.a. rikssamlingarna. Avdelningen fullgör sina uppgifter beträffande privatägda, förtecknade före- mål bl.a. genom återkommande fysiska besiktningar och bidragsgivning för underhåll.

4.8 Storbritannien 4.8.1 Skydd av byggnader och miljöer

För en översikt över bakgrunden till det nuvarande brittiska systemet för be— varande av kulturegendomar och skydd mot export av kulturföremål, se av- snitt 3.1.4.

Få länder torde ha ett så omfattande byggnadsskydd som Storbritannien. Den speciella lagstiftningen på området: 1990 års Planning (Listed buildings and Conservation Areas) Act, står i nära samband med samma års Town and Country Planning Act och departementala riktlinjer i flera Planning Policy Guidances. Förfaranden och föreskrifter skiljer sig något åt mellan England, Wales, Skottland och Nordirland, men består i huvudsak av följande element. Chefema för Department of the Environment resp. Department of National Heritage är ansvariga för planbeslut resp. beslut om byggnadsminnesförkla- ring (listing), efter en förberedande procedur som involverar och har sin reel- la tyngdpunkt hos lokala myndigheter och nationella expertmyndigheter (English Heritage i fråga om England). Conservation Areas får inrättas av 10- kala myndigheter.

En Conservation Area får omfatta såväl byggnader som andra anlägg— ningar: torg, parker, kanaler m.m. Det finns numera ca 8 000 sådana Areas i Storbritannien, varav ca 7 200 i England. I förhållande till planlagstiftning- ens allmänna tillåtlighetsregler råder ett större mått av myndighetsuppsikt inom en Conservation Area. Byggrätter kan ställas under en närmare depar- tementskontroll, vilket är fallet inom ca 1 000 områden. Den enskilde har ingen speciell rätt till ersättning för förlust av rättigheter inom en Conserva- tion Area.

Det brittiska institutet för byggnadsminnesförklaring omfattar byggnader och liknande anläggningar inom tre klasser: den högsta omfattar ca 9 000 en- heter, motsvarande ca 2 % av alla listed buildings, nästa klass ca 5 %. Total— antalet uppgår till ca 505 000, vilket motsvarar ca 3 % av alla byggnader i landet. Ungefär två tredjedelar av beståndet är bostadshus och ca 60 % befin- ner sig på landsbygden.

En listed building får inte rivas eller väsentligen ändras utan tillstånd av den lokala planmyndigheten. Denna skall samråda med den nationella ex— pertrnyndigheten. Ett avslag kan överprövas av departementschefen.

Ingen ersättningsrätt finns vid byggnadsminnesförklaringen. Däremot kan en vägran att senare medge en önskad ändring av byggnaden utlösa ersätt— ningsrätt, om ändringen är tillåten enligt annan plan- och bygglagstiftning, eller om avslagsbeslutet har påverkat markvärdet.

4.8.2 Statliga stödinsatser för kulturegendomar

I rapporten (SOU 1991:64) Att förvalta kulturmiljöer finns en relativt utförlig redogörelse för brittiska institutioner för kulturmiljövård, inkl. National Trust och English Heritage. Utredningen vill hänvisa till denna. Vad som här följer är en närmare redovisning av några av de system som finns tillgängliga i Storbritannien för att underlätta privat förvaltning av kulturegendomar.

Lantbruket på större lantegendomari Storbritannien bedrivs ofta av arren- datorer som bor i byar ägda av godset. Herrgården är byggd mer för repre— sentation och offentlighet än för familjeliv. En stor del, en tredjedel, av de brittiska herresätena har försvunnit genom åren, sedan världskriget har 400— 500 rivits. Uppskattningsvis finns ett par tusen herrgårdar. Det finns ingen uppgift om hur många som är skyddade (listed).

De metoder som kommit till användning för statligt stöd är dels bidrags- system, som inte närmare kommer att beskrivas här, dels också skatteregler som syftar till att uppskjuta vissa beskattningsåtgärder så länge avsedda beva- randeförutsättningar uppfylls. Det är med andra ord fråga om Skattesubven- tioner som är villkorade av att mottagaren gör en motprestation. Upphör pres- tationen förfaller också skatten (omräknad till aktuellt värde) till betalning. De motprestationer som begärs är att den bevarandevärda egendomen förvaltas på ett riktigt sätt och att den också hålls öppen för allmänheten på vissa vill- kor.

Utöver uppskovssystemet finns ett system för bildande av underhållsfon- der (maintenance funds) som också har vissa skattemässiga fördelar knutna till att ett underhållsåtagande fullgörs.

För att bevara kulturföremål i Storbritannien har det slutligen gjorts möjligt dels att sälja föremål till museer och offentliga institutioner med realisations— vinstskattefördelar för säljaren och prisfördelar för köparen (Private Treaty Sales), dels också att betala arvsskatt genom överlåtelse av kulturföremål till staten (Acceptance in Lieu) efter ett särskilt gransknings- och värderingsförfa- rande som erbjuder fördelar för skattebetalaren.

Systemet med uppskjuten beskattning (Conditional Exemption) omfattar arvsskatt (Inheritance Tax) och kapitalvinstskatt (Capital Gains Tax). Tidigare fanns också en kapitalöverlåtelseskatt (Capital Transfer Tax) som i princip inte var möjlig att få uppskjuten, men som nu har upphört som beskattnings— forrn och ersatts av arvsskatten.

Tre kategorier egendom kan bli föremål för skatteuppskov: l) byggnader av synnerligt historiskt eller arkitektoniskt intresse med omgivande skydds- zon och historiskt sammanhörande inventarier, 2) konstverk av museikvalitet och 3) mark av synnerligt värde av hänsyn till landskapsbild, historia eller vetenskap.

Byggnaderna i fråga bedöms av de kulturvårdande myndigheterna (Eng— lish Heritage för England och motsvarande inrättningar för Wales och Skottland). '

Om uppskov beviljas för enstaka konstverk, sker det på villkor att allmän- heten kan beredas tillträde till föremålet. Föremålet registreras med uppgifter om upphovsman, utformning, proveniens m.m. Registret är tillgängligt för allmänheten på nationella konstinstitutioner i London, Edinburgh, Cardiff och Belfast. Tillträde till föremålet beviljas i regel inte direkt, utan sker ofta via ett i registret namngivet ombud för innehavaren.

Systemet med underhållsfonder förhåller sig på ett komplicerat sätt till systemet med uppskjuten beskattning. Underhållsfondssystemet tillkom 1975 samtidigt som kapitalöverlåtelseskatten infördes, och syftade till att befria kulturegendomar på visst sätt från denna beskattningsform. Sedan kapital- överlåtelseskatten ersatts av arvsskatt med uppskovsmöjligheter har det blivit mindre attraktivt att bilda underhållsfonder. Det finns numera knappt 100 så- dana godkända fonder.

Den brittiska ordningen för stiftelser och fonder skiljer sig på väsentliga punkter från den svenska. Bl.a. kan brittiska stiftelser normalt inte bildas för evärdlig tid. Ett stiftelseförordnande gäller sålunda högst intill 25 år efter stiftarens död. Förmögenheten i en underhållsfond står också i ett visst sam- band med stiftarens egen förmögenhet, t.o.m. sedan den övergått till dennes successorer. Bl.a. kan stiftaren låna ur fonden på marknadsmässiga villkor. Efter sex år kan stiftaren återta kapital från fonden för sig eller sin familj, dock med avskattningskonsekvenser. Dessa kan dock i vissa fall också skju- tas upp.

Kapitalbeskattningsmyndigheten (Capital Taxes Office) skall godkänna in- rättandet av underhållsfonder — efter hörande av English Heritage m.fl. — och har en fortlöpande tillsyn, inkl. räkenskapskontroll. Myndigheten kan också i missbruksfall upplösa fonden med avskattningskonsekvenser.

Underhållsfonder kan bildas under stiftarens livstid eller genom testamen- te. I det senare fallet finns vissa möjligheter för successorerna att påverka fondbildningen, vilket förklaras av att ett alternativ för dem kan vara att be- gära uppskov från arvsskatten. Den kulturegendom vars bevarande fonden skall främja skall vara av samma slag som den som kan komma i fråga för uppskjuten beskattning, med det undantaget att underhåll av enstaka konst- verk inte kan göras till föremål för fondbildning. Det går alltså inte att avsätta medel med lättnad i beskattningen för att konservera ens en mycket värdefull tavla.

De skattefördelar som står att vinna med underhållsfonder är i huvudsak knutna till arvsbeskattningen och kapitalvinstskatten. Ingen kapitalvinstskatt påförs sålunda när en godkänd fond bildas. Inte heller tas någon arvsskatt ut om fonden har bildats genom testamente. Om kapitaltillgångar som tillförts en fond omsätts av fonden själv beskattas dock vinsten, men det finns ändå en begränsad uppskovsmöjlighet som fonden kan utnyttja i den mån stiftaren inte redan har gjort detta.

Beträffande inkomstbeskattningen är fördelarna mer begränsade. Fondens inkomster beskattas sålunda i princip på samma sätt som stiftarens, men det finns visst utrymme för fonden att bli beskattad enligt de lägre skattesatser som gäller för självständiga stiftelser. Om den kulturegendom som fonden i fråga är knuten till förvaltas som en näringsfastighet, dvs. i vinstsyfte, före- ligger avdragsrätt för underhållskostnader för byggnader, parkanläggningar och kulturföremål.

För byggnadsminnesförklarade (listed) näringsfastigheter finns också av- dragsrätt för mervärdesskatt på underhållskostnader. Det normala är annars att reparations- och underhållskostnader beskattas med full mervärdesskatt, dvs. för närvarande 17,5 %, medan vid ändrings- och ombyggnadsarbeten mervärdesskatten är reducerad till 0 %. Det diskuteras dock om reduktionen kan upprätthållas med hänsyn till EG—direktiv på området.

Ett bildande av en underhållsfond betyder också att fondens inkomster binds till vissa ändamål: underhåll av kulturegendomen eller allmänhetens tillträde till densamma, vidmakthållande eller förkovring av fondens egna till- gångar samt förvaltningskostnader.

4.8.3 Export av kulturföremål

Storbritannien har inte anslutit sig till 1970 års Unescokonvention. Konven- tionsåtagandena har ansetts inte vara fullt förenliga med landets ställning som ett av världens ledande centra för handeln med konst och antikviteter.

Den nuvarande exportordningen har sin grund i krigstidslagstiftning. Ge— nom tullagstiftningen från 1939 infördes omfattande befogenheter för den an- svarige ministern (Secretary of State) att generellt kontrollera både import och export. Bakgrunden till att denna kontrollagstiftning kom att omfatta också kulturföremål var att man av valutaskäl ville motverka ett alltför stort flöde av konstverk till det kapitalstarka USA. Kontrollens omfattning har varierat un- der tiderna och bestäms av ministern, både genom särskilda Export of Goods (Control) Orders och genom besluten i enskilda ärenden.

År 1952 publicerades en kommittérapport (Export of Works of Art Etc.) som fått namn efter kommitténs ordförande, sedemiera Lord Waverley, och som lade grunden till det nuvarande prövningssystemet med tre grundläggan- de kriterier för att föremål bör behållas i Storbritannien (The Waverley Crite- ria). Systemet, vars senaste författningsmässiga uttryck återfinns i The Ex- port of Goods (Control) Order 1993 bygger på följande ännu aktuella gmnd- stenar:

staten har rätt att stoppa export, men endast om kulturföremålets ägare får ett inköpserbjudande på en rimlig prisnivå, — kontrollen skall inskränkas till begränsade kategorier av mycket betydelse- fulla föremål (alltså inget listsystem),

särskilda ålders- och värdegränser, som numera med vissa undantag är 50 år resp. varierar mellan 6 000 och 119 000 GBP, för att ett föremål skall anses vara mycket betydelsfullt fordras att någon av följande frågor besvaras jakande (W averley-kriteriema) * är föremålet så nära knutet till vår historia och nationella liv att dess ut- försel skulle vara en olycka? * är föremålet av utomordentlig estetisk betydelse? * är föremålet av utomordentlig vikt för studiet av en speciell gren inom konsthistorien, idé- och lärdomshistorien (learning) eller historien? en särskild Export Reviewing Committee skall bereda alla ärenden om ifrågasatt exportvägran.

Sedan EG-förordningen om export av kulturföremål trätt i kraft den 1 april 1993 har Storbritannien samordnat sitt eget system för exportkontoll med den licensprövning som följer av förordningen. Samordningen har kunnat ske utan stora ändringar i det interna systemet. Vissa värde- och åldersgränser har justerats och licensprövningen kan inte rymmas inom samma generella undantagsbestämmelser som gäller enligt de brittiska reglerna.

Systemet fungerar därefter sammanfattningsvis på följande sätt.

Föremål som är äldre än 50 år, men som inte når upp till fastställda värde- gränser, har ett generellt utförseltillstånd. För sådana föremål kan det dock föreligga skyldighet att söka EG-licens hos Department of National Heritage.

Ett antal företag i antikvitetsbranschen har fått befogenhet att exportera vissa typer av föremål utan prövning av departementet. De aktuella föremåls— typerna är bl.a. föremål som importerats under de senaste 50 åren och manu- skript under vissa värdegränser. Givetvis omfattar befogenheten inte föremål som omfattas av EG-licensplikten.

I andra fall där ett föremål finns på den lista som visar vilka föremålskate- gorier med ålders- och värdegränser som gäller för UK- resp. EG-licenser, skall licens sökas hos Department of National Heritage. Licensen måste sökas i en aktuell exportsituation, med adressatens identitet angiven. EG-licens krävs enligt listan för något annorlunda kategorier föremål än som omfattas av UK-licensplikt. Skillnaderna hänför sig bl.a. till att den generella ålders- gränsen är 50 år enligt UK-reglerna, men 100 år för fler EG—kategorier samt att värdegränsema i vissa fall är högre i Storbritannien än enligt EG-bilagan. Som exempel kan nämnas att arkeologiska föremål med ursprung utanför Storbritannen oavsett värde omfattas av EG-licensplikt, medan Storbritannien åsatt sådana föremål en värdegräns av 39 600 GBP. Transportmedel är UK- licenspliktiga om de är mer än 50 år gamla och värda mer än 39 600 GBP, medan motsvarande EG-licensplikt inträder vid åldersgränsen 75 år (samma värdegräns). Målningar är licenspliktiga i båda systemen vid åldersgränsen 50 år, men värdegränsen som enligt EG-förordningen är 119 000 GBP, är i UK—systemet uppdelad på 6 000 GBP som. gäller för porträtt av brittiska historiska personer, 119 000 GBP för målningar i olja och tempera och 39 600 GBP för övriga målningar (utom porträtten).

Om ett föremål som skall exporteras till ett land utanför EU omfattas av EG-licensplikt, men inte faller under motsvarande UK-licensplikt, anses fö- remålet inte som en brittisk nationalskatt och en EG-licens beviljas omgående. Detta gäller dock inte om föremålet kommit till Storbritannien illegalt från ett annat EU-land och är en nationalskatt för detta.

UK—licenspliktiga föremål bedöms av en av departementet utsedd expert- rådgivare. Om denne inte har någon invändning mot utförseln, beviljas UK-licensen. '

I ungefär 36—50 fall per år anser exportrådgi varen att föremålet bör behål— las i Storbritannien. Utförselfrågan hänskjuts då till the Reviewing Committee on the Export of Works of Art. Kommittén, som består av ordförande och sju ledamöter, tar då ställning, i regel efter en fysisk besiktning av föremålet och ett sammanträde med berörda parter och ombud, till om föremålet är en natio- nalskatt, dvs. om det uppfyller något av Waverleys tre kriterier. Blir svaret negativt, beviljas licensen omgående.

Blir däremot svaret jakande rekommenderar kommittén att beslutet om li- cens uppskjuts under en tid, som normalt varierar mellan två och sex måna- der. Tidsfristen skall ge möjlighet för intresserade museer, institutioner eller privatpersoner att lämna inköpserbjudanden på föremålet i fråga. Ett skäligt marknadsvärde fastställs med hjälp av särskild värderingsexpertis. Har före- målet nyligen sålts godtas köpesumman om inget tyder på att den är konstrue- rad.

Efter utgången av fristen, som kan förlängas om detta kan medföra bättre förutsättningar att få fram tillräckligt bra bud, tar ministern ställning. Ägaren står inte under någon rättslig förpliktelse att sälja ens till budgivare som lagt sig i nivå med marknadsvärdet, men en vägran tas i beaktande av ministern på så sätt att den normalt föranleder ett avslagsbeslut. Ett sådant beslut anses i regel ha verkan under en tioårsperiod, såvida inte nya omständigheter till- kommer.

Systemets effektivitet beror alltså i hög grad på förmågan att i kritiska si- tuationer få fram tillräckliga medel för inköp. Den frågan brukar vara föremål för stor uppmärksamhet i Reviewing Committees årliga rapport (ett mycket fylligt dokument med beskrivning av bedömda föremål och ansökningamas handläggning). Att inköpserbjudanden kan komma från vem som helst som åtar sig att bevara föremålet i Storbritannien betyder givetvis inte att resurser- na är oändliga. The National Heritage Memorial Fund, vars anslag efter 1985 länge var oförändrade, kan bidra med medel till museers eller institutioners förvärv, men det förekommer att samfinansiering också innefattar andra par- ter. En nyhet sedan 1994 är ett nationallotteri, vars avkastning förvaltas av the National Heritage Memorial Fund.

Ett inte typiskt, men mycket omskrivet ärende, vars turer belyser skilda delar av problematiken med exportkontroll rör statygruppen The Three Gra- ces av den italienske skulptören Antonio Canova. Denne skapade verket år

1818 på uppdrag av hertigen av Bedford, som tidigare sökt förvärva en lik- nande skulptur av Canova, för placering i en särskild för gruppen byggd tempelliknande paviljong i anslutning till ett skulpturgalleii på Wobum Ab- bey.

1979 erbjöds de tre gracema till brittiska staten som betalning för arvsskatt (Acceptance in Lieu, se föregående avsnitt) med 1,2 miljoner GBP, men er- bjudandet avvisades. 1989 såldes gruppen för 7,6 miljoner GBP till Gettymuseet i Los Angeles och museet ansökte om exportlicens. Först ifråga- sattes om inte gruppen utgjorde en del av det byggnadsminnesförklarade Wo- bum Abbey, men den ansvarige ministern fann att så inte var fallet. Beslutet ifrågasattes i domstol, men ändrades inte. Exportansökningen avslogs efter knappt ett år, sedan en privatperson interimistiskt erbjudit sig att köpa staty- gruppen. Den interimistiska placeringen kunde inte finansieras, utan de tre gracema såldes på nytt till Getty, för samma summa som tidigare, och en ny exportansökan ingavs 1993. The Reviewing Committee fann att alla tre Waverley-kriteriema var uppfyllda, och behandlingen av ansökningen utsat- tes till 18 månader. När den tiden gått ut saknades fortfarande 1,8 miljoner GBP. Ministern bestämde ytterligare tre månaders uppskov. Detta beslut överklagades av Getty till domstol, men överklagandet togs efter behandling i två instanser inte upp till prövning i sak. Genom bidrag från ytterligare källor — pikant nog befann sig brorsonen till Gettymuseets grundare bland dessa — kunde till slut Victoria and Albert Museum och National Galleries of Scotland lägga ett samlat bud i sådan tid att exportansökningen kunde avslås.

De tre gracema förblir alltså i Storbritannen och kunde under utredningens besök beskådas på Victoria and Albert Museum. Frågan om dess återförande till Wobum Abbey anses inte helt omöjlig att lösa.

Ur den fylliga statistik som redovisas i Reviewing Committees årsbok för 1993—94 kan följande återges (siffor i parentes anger närmast föregående år). Antalet licensansökningar var 5 595 (3 904), varav en ansökan kan avse ett flertal föremål. Antalet föremål som remitterades till expertbedömning var 6 885 (3 000) till ett totalt värde av 442 717 348 (675 323 197) GBP. Av antalet expertbedömda föremål bedömdes 24 (20) av Reviewing Committee, varav behandlingen utsattes för 17 (15). Ansökningar avslogs i 7 (7) fall och licens beviljades i 10 (8) fall. De nekade föremålens värde var totalt 9 979 800 (861 108) och licensföremålens värde 15 867 396 (21600 011) GBP.

Antalet EG—licenser som beviljats utan exportprövning därför att föremålen i fråga legat under de värdegränser som gäller i Storbritannien uppgick till 1 981 (181, den siffran avser endast ett kvartal).

Det brittiska systemet har varit modellbildande för lagstiftning i vissa andra länder. I Canada infördes genom lagstiftning 1975 ett liknande, där dock vär- dekriterier och föremålskategorier anges i federal lag. Den danska exportlagen från 1986 bygger på samma grundtankar. Senast har högt uppsatta företräda-

re för fransk administration och museiväsende offentligt uttalat sympatier för en mer konsekvent fransk övergång till det brittiska systemet (The Art Newspaper januari 1995).

The Reviewing Committee har i sina årsrapporter förespråkat vissa be- gränsade reformer av systemet. Bl.a. föreslår kommittén att i vart fall utom- lands bosatta ägare skall bli tvungna att sälja till en offentlig institution som erbjuder ett skäligt pris inom uppskovstiden, dvs. införandet av en lösenrätt, liknande den som finns i Spanien och Italien, låt vara begränsad till de kleno- der som kan väljas ut enligt Waverley-kriterierna. Det har tydligen före— kommit att ägare återkallar exportansökningar efter det att inköpsbud lämnats, vilket medför att ett museum eller liknande i onödan har lagt ner betydande resurser på att skrapa fram medel. Vidare föreslår kommittén att administra- tionen skall få befogenheter att besikta föremål, som kan misstänkas ha blivit illegalt exporterade. Ett nekande eller undvikande svar på en framställning om besiktning skulle tolkas som att en illegal export hade skett, och uppgifter om föremålet skulle spridas, vilket i sin tur skulle påverka priset på föremålet och vidare omsättningsmöjligheter. Ytterligare borde enligt kommittén en särskild värderingsmodell införas för fall då offentliga eller halvoffentliga institutioner säljer föremål ur sina samlingar till utlandet. Värderingen skulle i sådana fall baseras på det inhemska marknadspriset, inte det internationella. Kommittén pläderar slutligen också för ett fjärde Waverley—kriterium, som skulle vara tillämpligt på enstaka föremål från samlingar möjliga att återbörda till denna eller till sitt ursprungsställe.

En jämförelse mellan de brittiska och svenska systemen uppvisar likheter och skillnader. Skyddstekniken med föremålskategorier, ålders- och värde- gränser i stället för förteckning av utvalda och studerade föremål är den- samma. Vad som skiljer är synsättet på vilken slags föremål som skall omfat- tas av exportkontroll. Storbritannien skyddar genomgående modernare före- mål än Sverige; det är fråga om kulturvärdet eller det rent estetiska värdet hos föremålen snarare än det kulturhistoriska värdet. Kategorierna är bredare formulerade, men omfattar på grund av de i vissa fall för svenska förhållan- den mycket höga värdegränsema i förhållande till den potentiella total- mängden (som givetvis inte kan uppskattas i absoluta tal) betydligt färre fö- remål än de svenska kategoridefrnitionema. Sålunda torde den svenska till- ståndsplikten för t.ex. alla mer än 100 år gamla möbler oavsett värde omfatta väsentligt fler föremål i absoluta tal än den motsvarande brittiska med värde- gränsen 39 600 GBP, även med beaktande att brittiska möbler är licensplik- tiga redan vid 50 års ålder. Ambitionsnivån i Storbritannien är att skydda vad som är omistligt, och därmed avses föremål som på grund av sin sällsynthet och begärlighet för samlare når mycket höga marknadsvärden, medan de svenska skyddsambitionerna är mer oberoende av marknadsvärde. Redan med gällande begränsningar omfattar dock den brittiska administrativa insat- sen ca fyra gånger så många ansökningar per år som den svenska. Utred-

ningen frågade vid sitt studiebesök om den brittiska inställningen i fråga om föremål som representerade den folkliga kulturen och som är väsentliga för den svenska utförsellagstifmingen. Svaret blev att också sådana föremål i och för sig omfattades av skyddsambitionerna men att det fanns så många objekt att det varken var önskvärt eller praktiskt möjligt att kontrollera utförseln. En- dast om sällsynthet och efterfrågan drev upp priserna över värdegränsen —— i dessa fall 39 600 GBP kunde en licensplikt anses motiverad.

5 Överväganden och förslag rörande kulturegendomar

Enligt direktiven skall utredningen se över avvecklingslagen beträffande fi- deikommiss så att återstående kulturegendomar som den lagen gäller för kan bevaras och hållas samlade. Vidare skall utredningen mer allmänt studera om stiftelser kan bildas för att dels bevara slotts- och herrgårdsmiljöer med tillhö- rande samlingar, dels även kulturegendomar av annat slag.

I uppdraget ingår inte uttryckligen att de ekonomiska villkoren för beva- rande av kulturegendomar skall diskuteras. Vid överväganden om olika för- valtningsforrners lämplighet kommer man dock ofrånkomligen in på denna fråga. Utredningen lämnar därför även vissa förslag till förändringar av de ekonomiska villkor staten bestämmer över.

Fideikommissinstitutet strider mot det i dag etablerade synsättet om förbud mot att träffa ekonomiska dispositioner till förmån för icke födda, och givet- vis mot av samhället godtagna arvsprinciper. Frågan om avveckling av fidei- kommissen har drivits sedan sekelskiftet, men först 1963 antogs lagen (l963:583) om avveckling av fideikommiss som gav förutsättningarna för den målmedvetna avveckling som skett sedan dess. Enligt lagen som be- skrivits i avsnitten 2.2, 3.2.5 och 3.3 inleds avvecklingen när den som inne- hade fideikommisset vid lagens ikraftträdande avlider.

5.5.1 Fideikommissnämndens erfarenheter av lagens tillämpning

Fideikomrrrissnämnden hari skrivelse till regeringen 16 mars 1994 överläm— nad till utredningen 27 oktober 1994 lämnat synpunkter på avvecklingslagen och de möjligheter att ta till vara kulturrrrinnesintressena den erbjuder. Fidei- kommissnämndens erfarenheter som de framförts i skrivelsen och under ut- redningsarbetet kan sammanfattas i följande punkter.

— Bildande av fideikomrrrissaktiebolag har som systemet tillämpats inte säk- rat att egendom bevaras samlad. — Inlösen av samling har aldrig skett, trots att det i flera fall varit angeläget. Utan tillräckliga ekonomiska medel är inlösensregler uddlösa. — Förstärkningen av efterlevande makes arvsrätt medför ökade svårigheter för generationsskifte. — Trots att en permutation av ett fideikommiss till en stiftelse för fortsatt be- varande ligger nära fideikommissets ursprungliga ändamål, framstår det som osäkert om en sådan permutation står i överensstämmelse med av- vecklingslagen. I vart fall innebär den en ändring i arvingamas rättigheter. — Nämnden ifrågasätter slutligen om inte frivillig stiftelsebildning genom ändring av avvecklingslagen skulle införas som ett alternativ till en av- veckling.

Utredningen skall enligt direktiven överväga de frågor som tagits upp i Fi- deikommissnämndens skrivelse.

5.5.2. Nuläge

Enligt den av utredningen på underlag av Fideikommissnämndens register ut— arbetade tabellbilagan, finns totalt 78 fideikommiss fortfarande kvar. Av dessa är 10 under avveckling. Antalet kvarvarande fideikommiss är dock nå- got osäkert. En del kan i själva verket hänföras till flera fideikommissurkun- der som samregistrerats då de har samma efterträdare, och därför skall av- vecklas samlat. Det kan till och med finnas fideikommiss som ännu är okända, men detta torde endast vara fallet för fideikommiss som omfattar kapital och/eller lösöre. Av de registrerade fideikommissen innehåller 35 fast egendom, i de flesta fall en eller flera jordegendomar, medan 3 endast inne- håller en stadsfastighet. I 21 fideikommiss finns lösöre, medan de resterande 22 endast onrfattar kapital.

Åtskilliga av de fideikommiss som enbart omfattar lösöre eller kapital har tidigare också haft en jordegendom eller annan fastighet, men sedan fått till- stånd att sälja denna till efterträdaren eller till annan. Detta kan ha inträffat som en inledning till en planerad aweckling, men vanligast är att egendomen ansetts som en sämre penningplacering än den önskade varför försäljning godtagits. 33 fideikommiss som i dag består av enbart lösöre och/eller kapital har sålunda ursprungligen även omfattat fast egendom. I åtta fall ingåri fidei- kommisskapitalet aktier i ett fideikommissaktiebolag som äger fast egendom som tidigare ingått i fideikommisset. Ett av aktiebolagen har gått i konkurs. Ytterligare sex fideikommissaktiebolag finns, men i dessa fall har fideikom- missen avvecklats. Den fortsatta framställningen avser enbart sådana fidei— kommiss där bevarandet av kulturegendomen kan påverkas genom tillämp- ning av avvecklingslagen, således fideikommiss i vilka ingår fast eller lös egendom.

Kulturhistoriska värden i kvarvarande fideikommiss

Kvarvarande fideikommiss med fast egendom, samlingar och lösöre med utomordentligt stora kulturhistoriska värden är Biby*, Boo, Fullerö*, Ko- berg, Sandemar*, Sjöö, Trolle Ljungby* och Övedskloster*. För dem torde någon form av aktiva åtgärder från det allmännas sida anses oundgängliga. Dessa fideikommiss är sedan länge kända för sina framträdande värden. De som försetts med asterisk utpekades således redan i Fideikommissutred- ningen 1959 som värdefulla på grund av deras karaktärsbyggnader.

Stora värden återfinns i åtskilliga av de övriga kvarvarande fideikommis— sen, såväl innefattande fastigheter som enbart lösegendom. Även för många av dessa kan det bli aktuellt med åtgärder för att bevara egendomen samlad vid en avveckling. En närmare mer fullständig inventering och dokumentation av fideikommissen och deras inventarier är givetvis högst angelägen att ge- nomföra, inte minst med hänsyn till de förändringar som är att vänta.

Sturefors i Östergötland är vad gäller fastigheten fideikommissaktiebolag, och i Bystad i Närke är hela egendomen fideikommissaktiebolag. Här har bolaget ett särskilt ansvar för att de kulturhistoriska värdena inte skingras.

Av de tio fideikommiss som är under avveckling har flera betydande kul- turhistoriskt värde. Erstavik vid Saltsjöbaden har synnerligen stora kulturhis- toriska värden. Något tillstånd att skifta egendomen har ännu inte lämnats. Efterträdaren har nyligen ansökt om att fideikommissförordnandet skall bli förlängt enligt 6 & avvecklingslagen. Stora värden finns också i Johannishus i Blekinge och Stora Ek vid Mariestad, även om visst lösöre i det senare fallet sålts. Ericsberg i Södermanland och Segersjö i Närke är i huvudsak skiftade. I dessa fall återstår vissa samlingar för vilka staten överväger inköp eller inlö- sen.

5.5.3. Utredningens allmänna slutsatser

Under de drygt 30 år som gått sedan avvecklingslagen tillkom har avveck— lingen fortskridit planenligt. Att detta skett till priset av att stora kulturvärden skingrats var förutsett och i viss utsträckning oundvikligt. Samhällsutveck- lingen i övrigt har gått i samma riktning och inneburit en avsevärd omvand- ling av kulturmiljön och skingring av egendom. Avvecklingslagen gav det allmänna vissa möjligheter att i speciella fall ta tillvara dessa värden. Samti- digt speglar lagen i fråga om kulturmiljövård en 60-talssyn, som till skillnad från dagens begränsar sig till elitmonument. Tillämpningen av lagen har dessutom av olika skäl varit defensiv vad gäller kulturmiljöfrågorna. En praxis har tidigt etablerats, och någon mer principiell debatt som skulle kunna ändra denna praxis har inte förts, även om åtskilliga enskilda fall har upp- märksammats. Genom ett mer samspelt arbete mellan de medverkande parter- na skulle kanske ett bättre resultat kunnat ha uppnåtts även med den nuvaran- de lagstiftningen, men detta hade säkert också krävt en större beredskap att satsa ekonomiska medel för inlösen när detta aktualiserats.

Ett viktigt problem synes den långt utdragna avvecklingsprocessen i flera fall ha varit. Fideikommissintressentema har i vissa fall ställt krav på delav- veckling av ett fideikommiss, t.ex. i fråga om kapital, vilket sedan försvagat möjligheterna att bevara samlingar osplittrade.

Särskilt framstår svårigheten att genom lagens tillämpning bevara en hel- hetsmiljö som tydlig. I de fall där ingripande av staten diskuterats har detta efterhand kommit att begränsas till objekt eller samlingar som i sig, som av— gränsad del haft synnerligt värde, men fideikommissegendomar där värdet le- gat i att helheten haft ett mycket stort värde utan att någon enskild del kunnat framhävas som unik har i mindre grad kunnat komma i fråga för åtgärd. Fi- deikommissnämnden har haft att behandla remissyttranden från specialiserade expertmyndigheter och förefaller ha fått mindre hjälp att bedöma egendomar 209

som helheter, och har följaktligen haft mindre stöd för att handla i de situatio— nerna.

Detta är emellertid ett känt och svårbemästrat problem även för kulturmil- jövården i allmänhet. Sammansatta värden bestående av mer eller mindre svårdefinierade samband och helheter är svåra att skydda mot alla de hot sarnhällsutvecklingen bjuder. Problemet måste dock uppmärksammas och det talar ytterligare för behovet av ett samlat aktivt arbete från myndigheterna.

En viktig förutsättning för ett framgångsrikt bevarandearbete är således att resurser kan sättas på förberedande insatser för att stödja ett frivilligt beva— rande. Antalet kvarvarande fideikommiss är nu så litet att det bör vara möjligt att med hjälp av vissa lagändringar och erfarenheter från några framgångsrika bevarandeinsatser aktivt försöka planera avvecklingen av de värdefullaste fi— deikommissen så att egendomen överlämnas till någon ny långsiktig förvalt- ningsform som kan tillgodose både delägarnas och det allmännas intressen. Då detta inte av olika skäl kan genomföras bör i de mer angelägna fallen fr- deikornmissförordnandet förlängas.

Helt avgörande är givetvis att försöka finna former som kan vinna allmänt stöd från delägarna. Långsiktigt bevarande måste med nödvändighet innebära bindningar för ägarna, men detta måste kombineras med sådana förutsätt- ningar i övrigt att det uppfattas som en rimlig del i ett fungerande avtal mellan parterna. Samtidigt finns i de flesta fall ett mycket starkt släkt- och ägarintres- se av att egendom inte skingras, och detta intresse skall givetvis stödjas av det allmänna, när det förenas med allmänna intressen. Ett bevarande av en kul- turmiljö är beroende av ett stort mått av ägarintresse om förvaltningen skall kunna ske på ett framgångsrikt sätt.

Planerad avveckling

En samlad genomgång av de kvarvarande fideikommissen har fördelen att den i förväg ger en uppfattning om hur det allmänna kommer att agera i det enskilda fallet, och ger förutsättningar för ägarna att agera med utgångspunkt i detta. Utredningen skall i första hand föreslå lösningar som kan ersätta fi- deikommissens fördelar för kulturmiljövården vid en avveckling. Mycket ta- lar för att förtida ”avvecklin g” av ett fideikommiss genom stiftelsebildning bör eftersträvas i de fall där betydande kulturvärden står på spel. Allmänna synpunkter på stiftelsebildning lämnas i avsnitt 5.3.1 och 5.3.2. Det gäller att finna en lämplig form för förvaltning av egendom och förmögenhet som till- godoser både delägarnas och det allmännas intressen. Om skattefrihet efter- strävas ställer också detta särskilda krav på stiftelsens ändamål. Detta diskute- ras i avsnitt 5.4.7.

Det allmänna intresset av ett långsiktigt bevarande av en egendom kan säk- ras genom en ändarnålsstyrd förvaltning i en stiftelse eller i en kombination av förvaltande bolag och en stiftelse som garanterar det långsiktiga målet. Det

framstår som angeläget att stiftelsens ändamål eller bolagsordning har före- skrifter som innebär att skyddet för den fysiska miljön blir lika starkt som vid byggnadsminnesförklaring. Detsamma bör gälla värdefullt lösöre som skall ingå i stiftelsen eller bolaget. Utredningen vill även erinra om sitt förslag att skyddsföreskrifter vid en sådan byggnadsminnesförklaring skall få omfatta även kulturhistoriskt värdefullt lösöre, se avsnitt 5.2.

Större jord- och skogsegendomar

Enligt 16 & avvecklingslagen kan fast egendom vars bevarande som en enhet är av betydande allmänt intresse lösas in. Detta synes aldrig ha varit aktuell för tillämpning. I flera av de fall som nu är aktuella skulle mycket stora statli- ga resurser erfordras. Dessutom skulle svårlösta frågor uppstå om hur egen- domen skulle förvaltas vidare efter en inlösen.

Mot bakgrund av den ringa tillämpbarheten av den här aktuella inlösens- bestämmelsen och att den endast indirekt kan användas för att säkerställa sammanhållandet av kulturvärden, lämnar utredningen utan vidare kommenta- rer den möjlighet till offentligt ingripande som bestämmelsen ger utrymme för.

Inlösen av samlingar

Fideikommissnämnden har framfört att inlösen av värdefulla samlingar inte skett då medel saknats vid det tillfälle inlösen varit aktuellt. Inlösen enligt 17 & avvecklingslagen sker efter regeringsbeslut, liksom i fall där inlösen enligt expropriationslagen skall komma till stånd.

Det finns enligt utredningens mening två svårigheter som är förbundna med den här aktuella inlösenregeln. Den ena är att inlösenbehovet knappast är budgeterbart. När regelns tillämpning någon gång har aktualiserats har deti regel varit fråga om inlösen av en samling med mycket högt inte bara kultur— historiskt, utan även ekonomiskt värde. Det har därför i regel blivit särskilt svårt att i uppkommande fall finna ett tillräckligt ekonomiskt utrymme inom ramen för de löpande statsutgiftema.

Den gängse lösningen på detta problem är fondering av medel. I dagens ekonomiska situation finner utredningen det inte vara meningsfullt att föreslå någon sådan lösning. Det skulle också vara svårt att påvisa ett på erfarenhets- grund stående starkt behov av förstärkta inlösenmöjligheter.

Detta förhållande torde sammanhänga med den andra svårigheten med in- lösenregeln för kulturhistoriskt värdefulla samlingar. En samling som skall lösas in från ett fideikommiss har rimligen sin kulturhistoriskt givna förva- ringsort just på den egendomen. Genom en inlösen endast av samlingen kommer alltså denna och egendomen i övrigt i olika ägares händer. Detta talar

enligt utredningens uppfattning för att bestämmelsen även fortsättningsvis kommer att vara av ringa nytta för att säkerställa ett kulturhistoriskt menings— fullt bevarande.

Bestämmelsen har dock kvar en funktion i det fall det är ett starkt kultur— historiskt intresse för staten att förvärva en samling som står under risk att skingras, och ingen annan lösning erbjuds. Den bör därför inte upphävas.

5.5.4. Förslag rörande förlängning av fideikommissför- ordnande

Regler tas in i 1 och 6 åå avvecklingslagen som innebär ett undantag från avvecklingsbestämmelsema för kulturhistoriskt särskilt värdefulla fideikommiss. Dessa skall inte avvecklas förrän deras långsiktiga beva- rande i sammanhållen forrn tryggats på annat sätt.

Bestämmelsen om förlängning av fideikommissförordnande i 6 & avveck- lingslagen har tillämpats endast tre gånger. Som nämnts ovan skedde det se- nast i augusti 1995 då regeringen beslöt att Fullerö fideikommiss skulle bestå under efterträdarens livstid. Beslutet motiverades med att egendomen hade synnerligt kulturhistoriskt värde som inte borde skingras, och att det för när- varande inte fanns förutsättningar för en uppgörelse mellan intressenterna som garanterade en samlad framtida förvaltning.

En enkel lösning på problemet att hålla samman återstående kulturhisto— riskt värdefulla fideikommiss kan sålunda förefalla vara att låta dem bestå. Denna lösning står ju redan till buds enligt 6 & avvecklingslagen och den ger regeringen en möjlighet att efter utredning genom Fideikommissnämndens försorg besluta om en sådan åtgärd för kortare eller längre tid. Frågan kan därmed ställas om utredningen kan nöja sig med en rekommendation till re- geringen att utnyttja möjligheten att förlänga vissa kvarvarande fideikommiss.

Det framstår dock som uppenbart att denna enkla lösning inte kan tillgripas generellt. En generell sådan lösning skulle strida mot det helt dominerande ändamålet med avvecklingslagen och mot de förarbetsuttalanden som grund— lagt nuvarande mycket restriktiva praxis. Det kan inte komma i fråga att utan riksdagens godkännande för en hel grupp av återstående fideikommiss ändra lagens klart avsedda innebörd.

Till denna ståndpunkt bidrar också att förlängningsmodellen innebär ett betydande ingrepp i de förväntningar som den nuvarande fideikommissariens arvingar kan ha gjort sig och den ekonomiska planering som kan ha före- kommit inför avvecklingen av ett fideikommiss. Man kan i och för sig disku- tera om en förlängning innebär något egentligt ingrepp i egendomsrätten ef-

tersom ju ingen arvinge kan ha något rättsligt krav i fråga om den tidpunkt då hans arvsrätt skall inträda, men oavsett detta framstår ändå följderna av en fi- deikommissförlängning som så påtagliga för de berörda enskilda, att åtgär- derna även av detta skäl bör ha lagstöd. En förlängning kan betyda att alla de nuvarande arvingama blir arvlösa. Efterträdaren mottar visserligen genom en förlängning enbart en nyttjanderätt, men gynnas ändå på ett sätt som knappast varit förutsett.

En annan svårighet med förlängningsmodellen är att den i praktiken är be— roende av att efterträdaren är villig att ta på sig en roll som fastighetsförvaltare som han kanske inte alls har förberett sig på. Förutom egen villighet bör ve- derbörande besitta ett rimligt mått av kompetens för uppgiften. Därutöver bör resurser finnas eller kunna erbjudas för de renoverings- eller underhållsarbe- ten som kan bli aktuella i samband med att en ny generation tar över egendo- men, flyttar in i boningshuset eller på annat sätt vill ordna upp egendomen efter egna intentioner.

Även i fråga om de mest värdefulla fideikommissen måste man därför ha en betydande lyhördhet för den tillträdande generationens önskemål och för- utsättningar. Det torde inte kunna komma i fråga att regeringen utan efterträ— darens samtycke förordnar om en förlängning av ett fideikommiss.

Med dessa reservationer vill utredningen ändå tillstyrka en försiktig, och efter omständigheterna i varje särskilt fall anpassad beredskap att pröva för- längningsmodellen i fler fall än som hittills varit aktuellt. Det framstår som angeläget att förlängningslösningen kan vara en av flera tillgängliga metoder för att fortsättningsvis hålla samman de värdefullaste fideikommissen.

Grundtanken bör vara att fideikommissen förr eller senare skall avvecklas, men att processen inte skall forceras så att betydande kulturvärden riskerar att skadas. För de värdefullaste fideikomrrrissen bör avveckling sålunda inte ske förrän ett långsiktigt skydd för egendomen kommit till stånd i annan form.

Det lagstöd som utredningen funnit angeläget att skapa för den utvidgade tillämpning av förlängningsbestämmelsen i 6 & skapas bäst genom att lagens inledande bestämmelse (1 &) med dess generella påbud om avveckling av fr- deikommiss kompletteras med ett andra stycke som anger när en avveckling inte skall godtas.

F ideikommissegendom med särskilt kulturhistoriskt värde skall dock inte avvecklats förrän ett långsiktigt bevarande av dessa värden tryggats på an- nat sätt.

Därutöver bör 6 & ändras och moderniseras språkligt enligt följande.

Har fideikommissegendom särskilt kulturhistoriskt värde eller finns andra synnerliga skäl får regeringen förordna att fideikommissurkundens be- stämmelser skall gälla tills vidare eller tills en i beslutet angiven innehavare avlider.

Kriteriet för ett regeringsbeslut om en förlängning ändras därmed från ”synnerligt” till ”särskilt” kulturhistoriskt värde. Ändringen är avsedd att ge regeringen en något vidare handlingsram än som får antas ha varit avsedd vid lagens tillkomst.

De ytterligare skäl som vid lagens tillkomst ansågs komma i fråga för för- längning av ett fideikommissförordnande var främst risk för att ortens nä- ringsliv och ortsbefolkningens utkomst skulle äventyras genom att fidei- kommissegendomen delades upp. Detta skäl har i dag mindre aktualitet, men en rrndantagsbestämmelse bör ändå finnas kvar för sådana fall. i dessa fall torde det dock räcka att förlängning skall kunna medges endast om synnerliga skäl föreligger.

5.5.5. Förslag rörande fideikommissaktiebolag

Reglerna för fideikommissaktiebolag i 31—34 55 avvecklingslagen ändras så att tillståndsprövningen och befogenheten att godkänna ändringari bolagsordningen läggs på Fideikommissnämnden i stället för på regeringen. Regeringen skall dock, på samma sätt som vid permutation, besluta i ärenden som rör mer betydande värde eller fråga om större vikt från allmän synpunkt. Reglerna förenklas också.

Enligt propositionen till avvecklingslagen hänvisas i första hand till aktie- bolagsbildning för att undvika splittring av stora fideikommissegendomar. Fideikommissaktiebolag kan enligt 31 & avvecklingslagen bildas av fidei- kommissinnehavaren som enda aktieägare och således innan en avveckling har inletts. Detta är en lösning för den fideikommissarie som vill sträva efter att egendom bevaras i sammanhållet skick trots att fideikommisset skall upp- höra.

Ett aktiebolag kan också bildas sedan avvecklingsskedet inletts av fidei— kommissboet, och kan då enligt 33 & företrädas av efterträdaren ensam, vil- ken därigenom bereds ökade möjligheter att verka föratt egendomen hålls samman. Enligt prop. 1963:5 s. 149 ff är de speciella reglerna för aktiebo- lagsbildning i första hand avsedda för större egendomar för vilka det är ett allmänintresse att de hålls samlade. För att underlätta att egendom hålls sam- lad genom aktiebolagsbildningen finns därför särskilda regler om inkomst- skattebefrielse i lag (1963:587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo m.m.

En ensam person kan numera enligt 2 kap. 1 & aktiebolagslagen (1975: 1385) stifta ett aktiebolag, varför undantagsregeln för antalet stiftare i 32 & första stycket avvecklingslagen kan upphävas. En annan ändring som

aktiebolagslagen genomgått är höjningen av det lägsta tillåtna aktiekapitalet. Det numera gällande kravet att aktiekapitalet skall uppgå till minst 100 000 kr kan knappast heller vålla några svårigheter.

Enligt 34 & avvecklingslagen skall bolagsordningen i ett fideikommiss- aktiebolag fastställas av regeringen, och ändringar kräver medgivande av re- geringen om inte annat föreskrivits i bolagsordningen. I propositionen angavs vad som borde finnas med i bolagsordningen. Där anges bl.a. att den bör in— nehålla en bestämmelse om att bolagets fasta egendom inte får avyttras utan Kungl. Maj:ts medgivande. Regeln tillkom när Kungl. Maj:t var permuta- tionsmyndighet. Anledningen till att en sådan reglering ansågs nödvändig torde ha varit dels att fideikommissurkundema alltid innehöll förbud mot för- säljning och pantsättning, dels att möjligheterna att bilda aktiebolag kommit till just för att hindra splittring av egendomen.

I de bolagsordningar som kommit till efter det att avvecklingslagen trätt i kraft och som fastställts av Kungl. Maj:t eller regeringen anges att det krävs Länsstyrelsens tillstånd att inteckna eller försälja den fasta egendomen. Detta torde från början ha varit en delegation av Kungl. Maj:ts permutationsrätt. På vilka grunder Länsstyrelsen skall göra en sådan prövning och om sådan be- slut går att överklaga finns inte reglerat.

Det finns därför risk att fideikommissaktiebolagets egendomsmassa och däri ingående kulturegendom successivt kan utarmas genom försäljning. Dessutom saknas sanktionsmöjligheter om regeln överträds av bolaget.

Regeln i 34 & avvecklingslagen gör det också möjligt för regeringen att ge— nom bestämmelser i bolagsordningen för fideikommissaktiebolag förhindra oönskade ändringar i ägandeförhållandena för bolaget. Sålunda tas regelmäs- sigt in hembudsklausuler när regeringen ger tillstånd till bolagsbildningen. För att ändra en hembudsföreskrift i en bolagsordning krävs ett nytt rege- ringsbeslut.

Enligt utredningens mening är den rådande ordningen mindre lämplig. Uppgifterna att lämna tillstånd till överföring av fideikommissegendom till ett aktiebolag och fastställande eller ändring av en bolagsordning i samband därmed samt att ge bolaget tillstånd till inteckning eller överlåtelse av egen- dom är uppgifter som kan ha samma betydelse som frågor som prövas enligt permutationslagen. Enligt permutationslagen är Fideikommissnämnden perrnutationsmyndighet i fråga om fideikommiss. Om ärendet avser egendom av mer betydande värde eller om det annars uppkommer fråga av särskild vikt från allmän synpunkt skall Fideikommissnämnden med eget yttrande över- lämna ärendet till regeringen. Samma ordning borde enligt utredningens me- ning genomföras för frågor som rör fideikommissaktiebolag.

Vid prövning av bolagsordningsfrågor skall nämnden givetvis tillse att ve- derbörliga garantier finns för att bolaget inte utan starka skäl avyttrar kultur- historiskt värdefull egendom. Detta kan ske t.ex. genom att bestämmelser tas in i bolagsordningen att överlåtelse eller belåning av fast eller lös egendom

inte får ske utan nämndens tillstånd, och att prövning skall ske på samma grunder som vid permutation.

Alla regler i en bolagsordning har inte den karaktären att de behöver prö- vas av Fideikommissnämnden. När bolagsordningen första gången godkänns av nämnden bör dock anges i vilka avseenden bolagsordningen därefter inte får ändras utan nämndens medgivande.

De nuvarande reglerna och särskilt uttalandena i förarbetena (prop. 1963:5 s. 152 f) reglerar med stor tydlighet hur fideikommissaktiebolag kan bildas antingen genom stiftandet av ett nytt bolag eller genom överföring av ett redan bildat ”skrivbordsbolag”. Någon större betydelse för frågan om bolagsord— ningens innehåll kan utredningen inte finna att förfarandet vid bolagsbild- ningen har. Reglerna torde därmed kunna förenklas och ta sikte på de garan- tier för en sammanhållen förvaltning som skall gälla i det bolag som avses ta emot fideikommissegendom och — om avvecklingen inte har inletts — vars ak- tier skall vara fideikommisskapital.

Frågor om förvärv av jordbruks— och hyresfastigheter kräver normalt till— stånd enligt resp. förvärvslagstiftning. Särskilda förutsättningar krävs därvid för att juridiska personer, som t.ex. ett fideikommissaktiebolag skall beviljas förvärvstillstånd. Enligt punkt 4 övergångsbestämmelsema till jordförvärvs- lagen (1979:230) skall dock den lagen inte tillämpas på egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling, om förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier. I 28 & avvecklings- lagen finns en regel som innebär att regeringens tillstånd ersätter prövningen enligt förvärvstillståndslagstiftningen under avvecklingen. Utredningens för— slag att i första hand Fideikommissnämnden skall vara behörig att pröva ak- tiebolagsärendena bör emellertid medföra att föreskriften att regeringen skall ge förvärvstillstånd bör upphävas. Den prövning av frågan om tillskott till bolaget som Fideikommissnämnden föreslås få utföra med skyldighet i vissa fall att överlämna frågan till regeringen bör vara tillräcklig. Utredningen utgår från att det inte skall behöva uppkomma någon olägenhet från de synpunkter som förvärvslagstiftningen skall skydda

Utredningen föreslår att 31 & avvecklingslagen ges följande lydelse:

F ideikommissnämnden får medge en innehavare av ett fideikommiss att överlåta fideikommissegendom till ett aktiebolag, om denne äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget. Aktierna och annat vederlag skall därefter förvaltas som fideikommisskapital. Även ett fideikommissbo får överlåta egendom till ett aktiebolag. Boet får därvid företrädas av efterträdaren.

32 & bör ges denna lydelse:

Vid överföring av egendom från ett fideikommiss eller fideikommissbo enligt 3 I 5? skall bolagsordningen fastställas av F ideikommissnämnden och innehålla bestämmelse att bolagsordningen i de avseenden som nämnden anger får ändras endast med nämndens medgivande.

De här föreslagna lagändringama kan knappast ges något genomslag i fråga om redan fastställda bolagsordningar, såvida inte vederbörande bolag självt tar initiativet till motsvarande ändring. Emellertid torde de resonemang som utredningen här har fört, särskilt genom de hänvisningar som gjorts till avvecklingslagens förarbeten, kunna vara till vägledning för länsstyrelserna vid deras fortsatta befattning med frågor som underställs dem av fideikom- missaktiebolagen.

5.5.6. Förslag om överföring av fideikommissegendom till stiftelse

Fideikommissnämnden föreslås få medge innehavare av ett fideikom- miss att till en stiftelse överföra sådan fideikommissegendom som har ett särskilt kulturhistoriskt värde, om syftet därmed är att bevara egen— domens värden i sammanhållet skick. Till stiftelsen bör också få över- föras egendom som ger denna en ekonomisk bas. I stiftelseförordnan- det skall intas de bestämmelser som behövs för att egendomen skall skyddas och vårdas samt för att hindra att den skingras.

Frågor om permutation av fideikommiss har under lång tid avgjorts av re- geringen med stöd av förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar'må sökas, samt vad i avseen- de på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas. Numera gäller enligt permutationslagen (1972z205) att bl.a. fideikommissförordnande kan permuteras om det på grund av ändrade förhållanden inte längre kan iakttas, om förordnandet blivit uppenbart onyttigt eller uppenbart stridande mot utfär— darens avsikter eller om det föreligger annat särskilt skäl. Perrnutationsfrågor rörande fideikommiss prövas av Fideikommissnämnden. Om ärendet avser ändring av en ändamålsbestämmelse för egendom av mer betydande värde eller om det i ärendet förekommer fråga av särskild vikt från allmän syn- punkt, skall nämnden med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande.

Permutationslagen tillkom främst för att möjliggöra att permutationsären- den prövades av annan än regeringen och det förutsattes att den praxis som regeringen etablerat skulle tillämpas av prövningsmyndighetema. Vid permu- 217

tationsärenden som gäller fideikommiss brukar det oftast inte föreligga några ändrade förhållanden, i vilket fall permutation endast kan medges om det finns något annat särskilt skäl.

Försäljning av fideikommissegendom har godtagits av Fideikommiss- nämnden resp. regeringen om köpeskillingen lagts till kapitalet, och egendo- men inte ansetts böra bevaras odelad, av t.ex. kulturrniljöskäl. Vid åtminstone fem tillfällen har regeringen medgivit att all eller huvuddelen av den fasta egendomen efter permutationsbeslut sålts till efterträdaren för föregående års taxeringsvärde. I ett fall såldes även en lös'cresamlin g till efterträdaren. Syftet har varit att underlätta ett generationsskifte och därmed bibehålla egendomen samlad.

Permutation till förmån för bevarandeintresset har i flera fall förekommit. Genom ett permutationsbeslut år 1940 medgav Kungl. Maj:t att innehavaren fick skänka Tynnelsö slott i Södermanland, nära Strängnäs till Vitterhetsaka- demien, och i ett beslut år 1968 att huvuddelen av Krapperups fideikommiss i nordvästligaste Skåne bestående av bl.a. slott med parkanläggningar samt jordegendom fick skänkas till en stiftelse med ändamål att bevara egendomen, bedriva vetenskaplig forskning och stödja enskilda personer.

År 1993 medgav regeringen i ett permutationsbeslut att lösöre som tillhör- de Wärnbergs fideikommiss vid Norrtälje fick överlåtas till en stiftelse be- nämnd Oxenstiernska Familjestiftelsen. I denna ingick även föremål som inte varit fideikommiss. Syftet med stiftelsen var att samla egendom som hade värde för familjen.

Regeringen har alltså redan i viss utsträckning beträtt den väg som anvisas utredningen i direktiven, nämligen en möjlighet att få överlämna fideikom- missegendom till en stiftelse. Det finns också vissa uttalanden i förarbetena till avvecklingslagen som pekar i motsvarande riktning. I prop. 1963:5 s. 157 talas det om att det för vården av kulturföremål finns anledning för det all- männa att ställa sig positiv till ”att fideikommissinnehavare vill utnyttja möj- ligheten att förfoga över viss del av fideikommissegendomen genom testa— mente för att tillgodose ifrågavarande ändamål”. Möjligheten att befria från arvs— och gåvoskatt i denna situation påtalas också.

Med tanke på att en sådan överföring av egendom dock nu saknar uttryck- ligt stöd i avvecklingslagen och att Fideikommissnämnden funnit det i någon mån ovisst om en sådan stiftelsebildning är förenlig med syftet med avveck— lingslagen, bör i denna lag införas bestämmelser som uttryckligen medger en sådan egendomsöverföring. Detta kan vara befogat också av det skälet att de egentliga permutationsgrunderna — att förordnandet på grund av ändrade för- hållanden inte längre kan iakttas eller blivit onyttigt eller stridande mot utfär- darens avsikter inte föreligger.

Att överföra fideikommissegendom till en stiftelse ligger nära den redan existerande möjligheten att tillskjuta fideikommissegendom till ett aktiebolag. Överföring av egendom kan när det gäller aktiebolag ske antingen på den nu-

varande innehavarens initiativ eller sedan denna avlidit och avvecklingen så— lunda inletts. Idet senare fallet kan avvecklingen fortsätta genom fördelning av aktierna i bolaget.

Man kan inte bortse från att en överföring av fideikommissegendomen till stiftelse kan föranleda konflikter med arvingama. Om den nuvarande inneha— varen skulle ta initiativet bör detta dock inte bedömas på annat sätt än om ve- derbörande förfogade över sin egen förmögenhet i livstiden. Arvin gar i all- mänhet kan sålunda inte hindra en presumtiv arvlåtare från att ge bort all sin egendom. I ett fideikommiss kan givetvis innehavaren inte genom gåva över- låta fideikommissegendom, men det som hindrar honom från detta är fidei- kommissförordnandet, inte arvingamas presumtiva rättigheter. Om en gåvo- överföring 611 en stiftelse medges genom permutation berörs inte därmed ar- vingamas rättigheter annorlunda än om en presumtiv arvlåtare skänker bort den blivande kvarlåtenskapen. En stiftelse av det här avsedda slaget ligger i själva verket fideikommisset nära i fråga om ändamål och rättsverkningar. Situationen är inte så olik den som skulle uppstå om fideikommissförordnan— dets tillämpning genom ett beslut i förtid skulle ha förlängts.

Annorlunda måste man emellertid bedöma den situation som uppstår i och med att innehavaren avlider. Om avvecklingen redan inletts och fördelnings- reglerna i 7 5 avvecklingslagen skall ligga till grund för skiftet av fideikom— missboet kan följande inträffa. Om innehavaren förordnat om stiftelsebild- ningen i sitt testamente gäller för det första att testamentet är overksamt i för- hållande till efterträdaren (prop. 1963:5 s. 177). Denna har alltså'rätt till sin hälftenandel utlagd på huvudgården m.m. I förhållande till övriga arvingar blir verkställigheten av förordnandet beroende av om en efterlevande make eller bröstarvingar klandrar eller begär jämkning av testamentet för att få ut sina arvs- eller laglotter. I ett sådant fall kan det vara mycket svårt att genom- föra en stiftelsebildning av här avsett slag, i vart fall på ett sådant sätt att stif- telsen tillförs kapital i den utsträckning som krävs för en fortsatt samlad för- valtrring.

Föreligger inte något testamente med föreskrift om stiftelsebildning blir denna helt och hållet beroende av om delägarna i fideikommissboet avstår från sina rättigheter eller på annat sätt kan komma överens om att överlåta boet till en stiftelse.

När en fideikommissegendom överlämnas till ett aktiebolag gäller enligt 33 & avvecklingslagen att efterträdaren ensam kan företräda fideikommiss- boet. Denna regel torde dock inte kunna överföras till att gälla vid en överlå- telse av egendom från boet till en stiftelse. Övriga delägare i fideikommiss- boet kan vid en aktiebolagsbildning få ut sina arvslotter i form av aktier. Detta kan självfallet inte ske vid en överlåtelse till en stiftelse, varför de övriga delägarnas ställning måste beaktas på ett annat sätt än i aktiebolagsfallet.

Om fideikommissbodelägarnas rättigheter kränks genom att egendom överlämnas till en stiftelse mot deras vilja skulle detta enligt utredningens

uppfattning vara liktydigt med en sådan tvångsöverföring som enligt 2 kap. 18 & regeringsformen kräver ersättning för förlusten. Det finns inte anledning att anta att en lagregel som skulle göra en sådan tvångsöverföring möjlig mot ersätning, skulle komma att tillämpas i större omfattning än nuvarande inlö- sensregler i awecklingslagen.

En annan sak är att i en situation där bodelägarna inte kan ena sig om en lösning som tillgodoser de kulturhistoriska intressena regeln i 6 & om en för- längning av fideikommisset någon gång kan komma att framstå som ett alter- nativ.

Utredningen finner sålunda att avvecklingslagen bör innehålla speciella bestämmelser som gör det möjligt för fideikommissinnehavaren att med till- stånd få bilda en stiftelse där ändamålet är att bevara egendom av allmänt in- tresse, och där stiftelsen genom sin ändamålsbeskrivning åtar sig att långsik- tigt skydda och vårda egendomen. Någon regel i fråga om en motsvarande möjlighet för fideikomrrrissboet torde inte behövas, eftersom boet inte hindras av fideikommissförordnandet från en motsvarande förmögenhetsdisposition, om delägarna vill företa den.

Av samma skäl som Fideikommissnämnden föreslås bli behörig att avgöra frågor om tillstånd m.m. vid överlåtelse av fideikomrrrissegendom till aktiebo- lag, bör nämnden också göras behörig att pröva frågor om överföring av fi- deikommissegendom till en stiftelse. Det bör dock påpekas att stiftelsefrå— gorna enligt utredningens bedömning normalt kommer att röra egendom av mera betydande värde eller andra angelägenheter av större vikt från allmän synpunkt, varför ärendena sannolikt ändå måste avgöras av regeringen. Ett samverkande skäl till att regeringen får befattning med ett ärende av detta slag kan vara att frågor om särskilt beslut om skattefrihet, i enlighet med vad Stif- telse- och föreningsskattekommittén har föreslagit blir aktuella i ärendet (se avsnitt 5.4.7).

Utredningen föreslår att en ny lydelse av 33 & avvecklingslagen införs en- ligt följande:

F ideikommissnämnden får medge en innehavare av ett fdeikommiss att till en stiftelse överföra sådan fideikommissegendom som har ett särskilt kul- turhistoriskt värde samt annan fideikommissegendom, om syftet därmed är att bevara egendomens värden i sammanhållet skick. I stiftelseförordnan- det skall intas de bestämmelser som behövs för att egendomen skall skyd- das och vårdas samt för att hindra att den skingras.

Förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen behövs inte vid tillskott av lant- bruksegendom till en stiftelse.

5.5.7. Förslag om Fideikommissnämndens uppgifter

Fideikommissnämnden bör ta aktiv del i frågan om bevarande av fidei- kommissens kulturvärden, såväl före som efter den tidpunkt då av— vecklingen inleds. Nämndens beslut i fråga om att överföra egendom till aktiebolag eller stiftelse bör kunna överklagas. I sådana frågor som rör egendom av betydande värde eller har särskild vikt från allmän syn- punkt bör nämnden med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.

Fideikommissnämndens huvuduppgifter framgår av 18—20 && avveck- lingslagen. Med permutationslagen år 1972 komvnämndens uppgifter också att omfatta frågor som rör fideikommissen före aweckling.

Nämndens agerande i permutationsärenden kan ha stor betydelse för beva- randet av kulturvärden och för en kommande avveckling. Nämnden har på sätt och vis två uppgifter, dels att före avvecklingen vid prövning av perrnutationsärenden se till att fideikommissets ändamål inte undergår oaccep- tabla ändringar, dels att under avvecklingen tillse att lagens regler om kultur— historisk hänsyn m.m. upprätthålls.

I några fall har nämnden givit tillstånd att använda fideikommisskapital till kulturhistoriskt betingade vårdåtgärder som inte kunnat finansieras på annat sätt. Övedskloster i Skåne har fått använda medel ur fideikommisskapitalet till underhåll av park, på Sjöö i Uppland har ett kapell upprustats på samma sätt. I fråga om Sjöö har nämnden också genom att avslå en begäran att sälja ett kulturföremål tagit ställning för ett bevarande av en kulturhistorisk helhet. Men nämndens uppgift enligt avvecklingslagen före avvecklingstillfället är begränsad, och den har inga möjligheter att ta egna initiativ avseende-fidei- kommiss som inte står under avveckling.

Utredningen föreslår som framgått enligt ovan att Fideikommissnämnden får utökade uppgifter. Av de föreslagna lagändringarna följer att nämnden bör ges ett större ansvar för att avvecklingen av fideikommiss sker utan att kul- turvärden skadas. Detta är också i linje med den utökning av nämndens upp- gifter som tillkom med permutationslagen. Nämnden har enligt sin instruktion en kulturhistoriskt sakkunnig ledamot. De utvidgade arbetsuppgifter som fö- reslås kräver dock ett intensifierat nära samarbete med kulturminnesvårdande expertmyndigheter, inte bara på riksplanet utan även med länsstyrelserna. Den initiativverksamhet för en planerad avveckling utredningen förespråkar bör vila på Fideikommissnämnden, men utföras i direkt samarbete med ex— pertrnyndighetema.

Det kan vara lämpligt att formuleringen om nämndens uppgifter i 18 & mo- derniseras, och dess uppgift uttrycks mer nyanserat. ”...främja avvecklingen

genom rådgivande och vägledande verksamhet...” bör" således ersättas med ”...genom rådgivning och egna initiativ verka för att lagens syften fullföljs”.

Vissa följdändringar i det avsnitt i avvecklingslagen som avser Fidei- kommissnämnden erfordras också i konsekvens med övriga föreslagna lag- ändringar. Det gäller nämndens här föreslagna roll som tillståndsmyndighet i frågor om överföring av fideikommissegendom till aktiebolag eller stiftelse. Då utredningen föreslår att nämnden skall kunna besluta i dessa ärenden enligt 31—33 55 avvecklingslagen bör regler om överklagande införas i 19 5. Nämnden bör också i sådana ärenden, i likhet med vad som gäller enligt permutationslagen i fråga om fideikommiss, vara skyldig att hänskjuta ärendet till regeringens prövning om ärendet avser mer betydande värden eller i övrigt är av större vikt. Enligt utredningens bedömning torde de flesta ären- den om stiftelsebildning vara av denna karaktär, vilket dock inte hindrar atti första hand nämnden bör ta ställning i frågan.

5.5.8. Förslag i skattefrågor

Befrielse från arvsskatt vid avveckling av fideikommiss kan medges enligt en dispensbestämmelse i förordningen (1963:588) om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss. Bestämmelsen bör förtydligas så att den tillämpas när en kulturhistoriskt värdefull egendom i samband med awecklingen ges ett långsiktigt skydd.

Utredningens förslag aktualiserar också några skattefrågor.

Vid förlängning av ett fideikommissförordnande enligt 6 & awecklingsla- gen torde reglerna i 8 5 andra stycket och 24 & AGL bli tillämpliga. Dessa in- nebär att efterträdaren inte beskattas för äganderätten till fideikommissegen- domen utan för det kapitaliserade värdet av den nyttjanderätt som tillkommer honom som ny fideikommissarie. Någon anledning till särskild kommentar rörande detta förhållande finner utredningen inte.

Om fideikommisset däremot enligt huvudprincipen skall avvecklas gälleri fråga om arvsbeskattningen förordningen (1963:588) om arvsskatt vid av- veckling av fideikommiss. I förordningen finns en dispensregel för att under- lätta sammanhållande av kulturhistoriskt värdefull egendom även vid en av- veckling. 10 å första stycket förordningen lyder: ”Konun gen ägeri särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt enligt denna förordning för sådan byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling, vars bevarande med hänsyn till egendomens historiska, vetenskapliga eller konstnärliga värde är av allmänt intresse.”

Dispensregeln synes hittills inte ha tillämpats. En ansökan har dock nyli— gen inkommit till regeringen avseende Erstaviks fideikommiss.

En minimiförutsättning för att en stiftelsebildning av det slag som diskute- rats i avsnitt 5.5.6 skall vara attraktiv och fungera sedan avvecklingen inletts torde vara att staten efterger den arvsskatt som kan uppkomma genom att ef- terträdare och övriga arvingar avstår från arv till förmån för stiftelsen, dvs. genom ett sådant villkorligt avstående från arv. som inte medför befrielse från skatt för den som avstår.

Eftergift av arvsskatt i den dispensgrundande situationen har utöver den ekonomiska betydelsen en inte obetydlig psykologisk betydelse. Med skatte- befrielsen anges att samhället ändå tar ett visst delan5vari bevarandet. För— ordningen har giltighet enbart vid avveckling av fideikommiss. Eftersom re- lativt få fideikommiss återstår är en generös tillämpning av dispensmöjlighe- ten av begränsad statsfinansiell betydelse. Utredningen anser det särskilt angeläget att arvsskattedispens ges för egendom som byggnadsminnesförkla- ras, men även fall där en egendom—får ett långsiktigt skydd på annat sätt enligt avvecklingslagen, dvs. övergår till fideikommissaktiebolag eller en bevaran— destiftelse bör efter regeringens prövning i det enskilda fallet kunna föranleda skatteeftergift. För att säkerställa en tillräcklig kapitalbas för ett långsiktigt vårdåtagande bör dispensmöjligheten också utvidgas till att omfatta tillgångar som på ett förpliktigande sätt avsätts för detta ändamål.

Utredningen föreslår följande formulering av 10 ä 1 stycket:

Om fideikommissegendom blivit föremål för byggnadsminnesförklaring enligt 3 kap. ] 55 lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. eller på liknan- de sätt skall förvaltas med ett långsiktigt skydd för egendomens kulturhis- toriska värden får regeringen på ansökan av fideikommissbo eller någon skattskyldig besluta om befrielse från den skatt som belöper sig på den kulturhistoriskt värdefulla egendomen. Befrielsen får även avse kapital

som på ett förpliktigande sätt avsatts för vård eller underhåll av egendo- men.

Vidare föreslår utredningen att de skattelättnader som föreskrivits i lagen (1963:587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo i fråga om realisa- tionsvinst och intäkter från jord- och skogsbruksfastigheter efter det sådan egendom överförts till ett fideikommissaktiebolag, skall bli tillämpliga också vid en motsvarande överlåtelse till en bevarandestiftelse. Detta kräver en ändringi lagen, lämpligen utformad som en ny 3 &:

Vad som sägs i 2 9" skall gälla också ifall där en fideikommissfastighet med tillstånd enligt 33 5 lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss överförs till en stiftelse.

5.1. Utgångspunkter för bevarande

I avsnitt 3 redogör utredningen för hur kulturmiljövårdens positioner succes- sivt har stärkts. Bevarandelagstiftningen tar i mycket hög grad sikte på beva- randet i rent fysisk mening. Bevarandet är i mycket avhän giga andra faktorer. Det finns anledning att noga studera ekonomiska, förvaltningsmässiga och andra förutsättningar för bevarande, så att inte en skyddslagstiftning blir me- ningslös eller svag sett i ett mer samlat samhällsperspektiv.

Utredningens utgångspunkt i det följande är att en kulturegendoms kul- turhistoriska värde är större i sammanhållet skick än vad som representeras av summan av delarna. Det är således också viktigt att överväga värdet av att egendomen ägs och förvaltas samlat, och att lösegendom förvaras samlat på sin ursprungliga eller hävdvunna plats.

En viktig fråga blir dessutom om, hur och i vilken grad samhället skall gynna ägande och samlad förvaltning av en kulturegendom. System som stödjer fastighetsägaren när han handlar på ett sätt som gagnar bevarandein- tressena blir viktiga. En aldrig så sträng bevarandelagstiftning kan i längden inte fungera om det inte finns incitament för dem som äger och förvaltar egendomen att handla i linje med samhällsintresset.

5.1.1. Vilka problem finns med att hålla olika slags kulturegendomar samlade?

Ett genomgående problem vid bevarande av en kulturegendom och kanske särskilt gods- och gårdsmiljöema är vilket direktiven också fäster uppmärk- samheten på — svårigheterna att hålla dem samlade vid generationsskiften. Naturligtvis behöver inte alltid en sådan miljö tillhöra samma släkt i många generationer för att behålla ett kulturhistoriskt värde. En försäljning till en ny brukare med förståelse för bevarandeintressen kan många gånger ge ett bra resultat även från kulturhistorisk synpunkt. Likväl ligger det ofta ett stor värde i en behållen släktanknytning, därför att just denna normalt ger den nu— varande innehavaren ett medfött och automatiskt intresse för bevarandefrå- goma. Att ta tillvara detta intresse kan dock visa sig dyrt. Även om det vid ett generationsskifte visar sig möjligt att tillskifta ett av syskonen hela gården, så kan detta behöva ske till priset av avstyckning av småhus eller tomter, för- säljning av betydelsefulla inventarier eller en påfrestning på en eventuellt fö- religgande kompletterande bas för fortsatt verksamhet i form av värdepapper e.d. Svårigheterna återkommer sedan vid nästa arvsskifte.

Staten kan naturligtvis inte med frångående av arvsordnin gen styra sam- manhållandet av kulturegendomar (även om fidiekommissegendomarna intar en särställning, som utredningen återkommer till). Det går sålunda inte att tvångsskifta en egendom till en son eller dotter med speciell lämplighet för bevarande. Vad som bör övervägas är om staten med andra åtgärder kan sti- mulera till ett bevarande på en hand och i samma släkt.

En viktig faktor för sammanhållande av en kulturegendom är dess förvalt- ningsstruktur. Ett vanligt problem i bevarandet av kulturmiljöer är att miljön genom att den får fler ägare/förvaltare successivt bryts ned och förändras. Även det omvända kan vara ett problem. En miljö som präglas av mångfald förvanskas genom en enhetlig förvaltning, antingen genom att den skapar en ny enhetlighet eller genom att den tidigare levande utvecklingen ersätts av en konstlad. Långsiktiga förändringar av detta slag är svåra att motverka. Erfa- renheten visar att det i praktiken inte fullt ut går att undvika förändringar som beror på en förändrad förvaltningsstruktur, inte ens om noggranna bevaran- deregler getts i skyddsföreskrifter. Förutsättningama för ett bevarande förän- dras och styrningen blir vanligen mer komplicerad och resurskrävande. Skyddsföreskrifter kan inte heller göras orimligt detaljerade eller utformas så att alla tänkbara förändringar i framtiden skulle förutses. Ändrade förvalt- ningsförutsättningar tar sig ofta uttryck i olika fastighetsbildningsåtgärder.

Grundregeln är att fastighetsbildning skall ske så att fastigheter skall vara varaktigt lämpade för sitt ändamål (3 kap. 1 & fastighetsbildningslagen [19701988]). Om en fastighetsbildningsåtgärd berör ett byggnadsminne skall skyddsföreskrifterna beaktas så att syftet med dessa inte motverkas (3 kap. 2 5 andra stycket). Med skyddsföreskrifter kan dock inga bindande regler ges för fastighetsbildningen.

Fastighetsbildningslagen är numera relativt öppen när det gäller den eko- nomiska bas som ett jordbruksföretag bör ha för att fastighetsbildningsåtgär- der skall medges. Även annan verksamhet än jord- och skogsbruk får beak- tas. Hänsyn skall tas till betydelsen av att vården av natur- och kulturmiljön främjas.

I den danska herrgårdsutredningen var den ekonomiska basen en central fråga som ledde till ett förslag om att fastighetsdelning som gällde herr- gårdsmiljöer skulle prövas av miljöministern. Man föreslog också att tillköp av jordbruksmark under vissa förhållanden skulle gynnas för att stärka den ekonomiska basen för bevarandet.

Gods, gårdar, byggnadsmiljöer

Den historiska ekonomiska enheten är av stort intresse att bevara. Ett gods som förlorat tillhörande arrendegårdar och torp förlorar också i kulturhisto— riskt värde. De enskilda delarna kan dock ofta fungera självständigt och beva— ras på ett godtagbart sätt i fysisk mening, så att den historiska bilden kvarstår. Värre är det ofta med andra delar som spelat stor roll i helheten, t.ex. oan- vändbara ekonomibyggnader och stora och svårskötta parker. Avstyckning av bostäder eller andra funktioner i en kulturegendom leder till förändringar i miljön, även om ambitionerna att bevara är höga. Dessutom präglas ofrån- komligen helhetsmiljön av den sammanhållna förvaltningen, den övergripan- de viljan som varit avgörande för vilken karaktär miljön fått.

För bevarandet är sålunda den sammanhållna förvaltningen av avgörande betydelse, och ofta att förvaltaren har en relation till miljön, en särskild för- ståelse för dess historia och dess egenheter och t.o.m. brister.

Inventarier som belyser hur byggnaden eller miljön används kan ha största betydelse för helhetsmiljöns värde. Det kan gälla inventarier som fortfarande är i bruk i sin miljö, men också inventarier som sparats mer eller mindre medvetet musealt, i många fall på platser i miljön som inte används så inten- sivt, eller som står bevarade som gårdsmuseer. Det kan i bondgårdsmiljö vara en bagarstuga som bevaras i en i övrigt fullt levande gård eller en ladugård på en gård som förlorat jordbruket till en granngård vid rationalisering. En sådan ladugård kan vara ett mer levande minnesmärke över jordbrukets ställning 1940 än som finns på någon hembygdsgård. Det kan vara en gård som från 1800-talets början haft två mangårdsbyggnader, och där den ena står kvar möblerad och i stort sett oanvänd sedan lång tid, en situation som inte är ovanlig, t.ex. i Hälsingland. I detta avseende liknar hälsingegårdama herr— gårdsmiljöer där bevarandet är avhängigt av att överytor och överloppshus finns kvar utan modern ekonomisk användning.

Dessa miljöer skiljer sig från museerna därigenom att de är fullt autentiska, knappast någonting har tillförts eller tillrättalagts. De förändringar som skett har varit ett led i den normala användningen. De är därigenom enastående 173

kulturminnen, av synnerligen stort dokumentariskt värde, och varje gång en sådan helhet skingras genom t.ex. ett arvsskifte går stora värden till spillo.

Ofta har dessa bevarade miljöer en speciell historia, som gjort bevarandet möjligt. Det kan vara egenartade arvsförhållanden, originella ägare eller andra omständigheter som gjort att inventarier inte skingrats, eller att en miljö kun- nat bevaras utan andra förändringar än ibland ett tilltagande förfall.

Industri- och hantverksmiäöer

Bevarandet av industriminnen innehåller särskilda problem utöver de behand- lade. Det är ofta fråga om stora och dyra anläggningar, som därför endast i få fall kan bevaras musealt. De är också ofta funktionellt byggda för sin speciel— la process, och är därigenom svåra att bevara och konservera sedan produk- tionen lagts ned. De kan vara ännu svårare att bevara om produktionen fort— går, med krav på rationalisering, förnyelse och om- och tillbyggnad. En åter- användning av en gammal industribyggnad innebär dessutom ofta stora kon- flikter med industriminnesbevarandet, då det i de flesta fall blir ett skal som bevaras, som säger ytterst lite om den verksamhet som bedrevs. Det blir då närmast en symbolisk förrn av bevarande, och en i och för sig värdefull kon- tinuitet i användningen av miljön.

1 industriminnesvården handlar det ofta om än mer långtgående krav på bevarande. Det kan gälla bevarande av en processlinje, i vissa fall försedd med pedagogiska hjälpmedel för att göra den tydlig för besökaren. Det kan också gälla bevarande av en pågående produktion, bedriven i pedagogiskt el- ler kunskapsbevarande syfte. Gränsen mellan bevarande och fortlevnad kan här bli otydlig. Den ärinte heller intressant på annat sätt än i diskussionen om vilka speciella villkor som skall gälla för bevarande.

Bevarande kan således i vissa fall handla om att stödja en verksamhet som annars inte skulle ha kunnat bedrivas. Vissa speciella bestämmelser för mu- sealt bedrivna verksamheter kan också erfordras, som det kan vara svårt att acceptera från andra utgångspunkter. Konflikter är t.ex. tänkbara med arbe- tarskyddskrav, miljöskyddskrav m.m. Ett stöd till en musealt bedriven pro- duktion kan också stöta på hinder från konkurrenssynpunkt, liksom andra subventioner. I detta fall är det särskilt tydligt då det just är produktionen som stöds.

Dessa frågor är svårlösta. Kvar står det faktum att det är viktigt att indus- triminnesvård kan bedrivas så att fungerande industriminnen kan bevaras, och att industriprocesser och hantverk bevaras i funktion av pedagogiska och kulturminnesvårdande skäl. En förutsättning är att det finns möjligheter att hålla samman industrimiljöer och inventarier osplittrade. En annan viktig fråga är att söka lämpliga organisationsformer som underlättar att ta till vara frivilliginsatser och som minimerar kostnader.

Riksantikvarieämbetet har i regleringsbrevet för budgetåret 1995/96 fått i särskilt uppdrag att ta fram ett långsiktigt handlingsprogram för industrimin- nesvården i Sverige. Uppdraget skall rapporteras senast 1 juli 1996 och skall avse bevarande, vård och långsiktig förvaltning. Kulturutskottet anför i be- tänkande 1994/95:KrU3 att uppdraget är angeläget och om möjligt bör på- skyndas. I betänkande 1994/95zKrU4 behandlar utskottet en motion om lag- ligt skydd av en produktionslinje i drift. Utskottet anför att en lagreglering av detta slag skulle vara mycket ingripande och innebära att staten vore beredd att ta ett stort ekonomiskt ansvar, och hänvisar frågan och de överväganden den erfordrar till det nämnda uppdraget och till samarbetsorganet Industrihis- toriskt Forum.

Arbetet med handlingsprogrammet har hittills inneburit att ett register över industriminnen utarbetats, som skall bilda underlag för avvägningar om det nationella ansvarets omfattning och förhållande till lokala insatser. De princi- piella frågorna om säkerställande, förvaltning, vård och finansiering har ännu inte tagits upp till behandling.

Samlingar, inventarier

En samling kan ha tillkommit som resultat av en verksamhet eller genom en avsiktlig målmedveten samlargäming. I det första fallet finns ett starkt sam- band mellan föremålen sinsemellan och med den byggnad eller miljö där de har sin historiska hemvist. Det kulturhistoriska värdet kan bestå i just detta samband, och föremålen som sådana kan ha underordnad betydelse.

En samling i egentlig mening kan även den ha kulturhistoriskt värde ge- nom att den representerar en persons eller en epoks syn på samlande, eller ha en särskild kvalitet som samling. Det kan också vara fråga om en mer tillfällig samling där värdet i att den hålls samlad är mer praktiskt, föremålen är till- gängliga och lättövervakade, men samlingen som sådan skulle inte förlora så mycket på att enskilda föremål försvann eller byttes ut. Förvaringsplatsen för en sådan samling kan vara av mindre betydelse, så länge den är säker och helst tillgänglig.

För bevarandet av samlingar av olika slag finns det dock likartade pro- blem. Samlingar tar ofta plats och kräver i varierande grad underhåll. Endast sällan är de dock av det slaget att de genererar några intäkter. En samling kan innehålla enstaka föremål av stort värde. Det blir frestande att finansiera utgif- ter genom försäljning av solitärer. Om en samling finns på en underhållskrä- vande fast egendom kan försäljningar ur den framstå som den enda praktiska kapitaldispositionen. Sålunda säljs en tavla för att 1700-talsfönstren skall kunna renoveras. Givetvis kan det också vara så att den som numera äger en samling inte uppskattar den i samma grad som en kulturhistorisk bedömning från allmän synpunkt skulle föranleda.

5.1.2. Hur kan det allmänna främja att kulturegendomar hålls samlade?

Statens och kommunernas möjligheter att främja bevarande av privat egen- dom kan påverkas både genom lagstiftning och genom olika ekonomiska och andra stödåtgärder. Lagstiftningsmetoden betyder ofta restriktioner för oönskad användning eller förändring av egendomen, men utesluter inte för ägarna mer positiva insatser, som tillskapandet av smidiga förvaltningsfor- mer. När det gäller stödåtgärder av annat slag har den svenska lösningen hit- tills varit inriktad på rena bidrag, medan man i många andra länder kommit att kombinera bidrag med Skattesubventioner.

I fråga om ingripanden i rätten till egendom sätter 2 kap. 18 & regerings- formen upp förutsättningar och gränser. Sålunda är en förutsättning för ex- propriation eller andra förfoganden över egendom utan medgivande, liksom för inskränkning i användningen av egendom, att det finns angelägna all- männa intressen. Bevarandeintressen kan vara sådana allmänna intressen, men är det givetvis inte i alla tänkbara fall. Det krävs särskilda kvalifikationer.

Vidare är den enskilde enligt grundlagen berättigad till ersättning för för- lusten i alla fall när samhället tar egendom i anspråk, t.ex. genom expropria- tion eller inlösen enligt reglerna i KML och PBL. Ifall där samhället visserli- gen inte förfogar över själva egendomen, men beslutar om inskränkningar i användningen av mark eller byggnader är den enskilde visserligen inte berät- tigad till ersättning för varje förlust, men samhällsorganen måste ändå täcka mer väsentliga ekonomiska skador för den enskilde med ersättning enligt be— stämmelser som närmare anges i lag. Också sådana bestämmelser finns i KML och PBL.

Även om direktiven inte närmare berör resursfrågor är utredningen medve- ten om de synnerligen starka begränsningar som gäller för möjligheterna att genomföra förslag som innebär ökade statsutgifter eller minskade skattein— komster. Utredningen vill därför inte föreslå några åtgärder som skulle kunna medföra ökade krav på ersättning från stat och kommun, större behov av förstärkning av bidragsanslagen eller svårberäkneliga inkomstförsvagningar till följd av skattesubventionsregler. Inte heller vill utredningen föreslå någon regeländring som skulle kunna rubba den nuvarande balansen i ersättnings- systemet. Förenklingar i ersättningsreglerna för att förbättra situationen för kulturmiljövården föreslogs i PBL-utredningens betänkande (SOU 1994:36) Miljö och fysisk planering. PBL-utredningen hari maj 1995 fått tilläggsdi— rektiv (Dir 1995z90) att närmare utvärdera de ekonomiska konsekvenserna och konsekvenserna för kulturmiljövården av ändrade ersättningsregler.

Utredningens uppdrag är genom dessa begränsningar inriktat på utarbe- tandet av förslag till lösningar som kan ses som en försiktig utveckling av nuvarande regler och ekonomiska stödsystem.

Som framgått ovan kan problemen med att behålla kulturegendomar sam- lade hänföras både till en egendoms rörliga och lättavyttringsbara beståndsde-

lar, kulturföremålen, och till förvaltningen av den fasta egendomen med dess tillbehör. Utredningen inleder med en analys av möjligheterna att lagligen förstärka skyddet över sådan lös egendom som kan sägas naturligt ingå i ett kulturegendomskomplex.

5.2. Skydd för lösöre som ingåri en kulturegendom

För skyddet och bevarandet av en kulturegendom är ibland lösöret av största betydelse. I kulturminneslagen finns regler till skydd för vissa slag av lös egendom, t.ex. kyrkliga inventarier. I fråga om privatägda sådana inventarier inskränker sig dock det allmännas kontrollmöjligheter till att inventarierna skall finnas med i förteckningen över kyrkliga inventarier och att länstyrelsen får besikta och tillfälligt omhänderta föremål som löper allvarlig risk för skada. En privat ägare är däremot inte skyldig att söka tillstånd hos länssty- relsen för flyttning och ändring av kyrkliga inventarier.

5.2.1. Skall skyddet omfatta annat än byggnadstillbehör?

När byggnadsminneslagen tillkom avgränsades i prop. 1960zl61 vad som skulle kunna skyddas med lagen till ”tillbehör till byggnaden”. På 5. 50 sägs:- ”I sådant hänseende torde som regel samma synpunkter göra sig gällande som då fråga är om tillbehör till fast egendom”. Samma resonemang hade den föregående utredningen fört. Någon motivering eller närmare diskussion framfördes inte, vare sig i utredningen eller propositionen.

Frågan om skydd av lösa föremål i byggnader behandlades återi proposi- tion 196313 rörande avveckling av fideikommiss. Ett förslag om att utvidga byggnadsminnesskyddet så att skyddsföreskrifter även skulle kunna utfärdas för kulturhistoriska samlingar avvisades dock med hänvisning till att erfaren- heter först borde vinnas av den då nya byggnadsminneslagens tillämpning.

I Riksantikvarieämbetets allmänna råd till kulturminneslagen, Byggnads- minnesförklaring (underrättelser från RAÄ 1991:3), behandlas frågan kortfat- tat med utgångspunkt i jordabalkens bestämmelser. Det torde vara fast praxis att endast sådana byggnadsdelar och sådan inredning som enligt jordabalkens regler är fast egendom kan omfattas av skyddsföreskrifter vid byggnadsmin- nesförklaiing.

I fråga om kopplingen mellan vad som kan byggnadsminnesförklaras och jordabalkens regler kan följande anföras.

Enligt 2 kap. 2 & jordabalken hör till en byggnad fast inredning och annat varmed byggnaden blivit försedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller en del av denna. Denna karaktärisering följs av en exempli-

fiering av olika föremål: ledningar med kranar, kontakter, värmepanna, ele- ment, kamin, kakelugn, innanfönster, brandredskap, nyckel, badkar, spis, kylskåp, tvättmaskin, butikshyllor, sittplatser i en samlingslokal, utfordiings- och mjölkningsanläggningar, kyl- och fläktsystem i en fabrikslokal m.m. Det är med andra ord fråga om anordningar som i regel är permanent fästa vid byggnaden och svåra att flytta, och där det framför allt är onaturligt att flytta föremålet, eftersom det uppenbart anskaffats för att tjäna och passa i en viss byggnad. Emellertid föreskrivs också i 2 kap. 4 & jordabalken att föremål som en nyttjanderättshavare eller annan än fastighetsägaren har tillfört fastig- heten inte hör till denna, om inte föremålet och fastigheten kommit i samma ägares hand. En butiksinredning, spis eller kamin som satts in av en hyres- gäst eller arrendator tillhör alltså inte automatiskt fastigheten och anses därför i sådana fall inte kunna byggnadsminnesförklaras med mindre fastighetsäga- ren förvärvar föremålet i fråga.

Skiljelinjen mellan fast och lös egendom enligt jordabalkens regler borde dock vara mindre relevant för en bedömning vad slags egendom som kan el- ler bör kunna skyddas genom en byggnadsminnesförklaring. En byggnad på annans mark som i juridisk mening är lös egendom, torde utan vidare kunna skyddas redan enligt gällande uppfattning. Detsamma borde kunna gälla för sådan egendom som enligt 2 kap. 2 & jordabalken är tillbehör till byggnad och iden egenskapen borde vara fast egendom, men som juridiskt inte är det där- för att egendomen har tillförts byggnaden av någon annan än fastighetsägaren och inte därefter kommit i samma ägares hand.

Det finns också andra inventarier än byggnadstillbehör enligt den återgivna bestämmelsen som kan ha ett naturligt samband med byggnaden. Det kan t.ex. röra sig om en tavla föreställande byggnaden, måhända i en tidigare ut- formning, kartor över en gård i tidigare brukningsskeden, möbler som ”all- tid” stått i byggnaden eller som tillverkats speciellt för en viss plats i den. Det kan också gälla för inredning som trots att den står fritt utgör en formmässig del av ett fast inredningsparti eller har ett uppenbart arkitektoniskt samband med byggnaden. Det senare är vanligt i inredningar från sekelskiftet och ju- gendtid då den konstnärliga helheten i en inredning ofta innefattade dekorativa föremål, lika ofta löst inhängda som fast monterade. Sambandet är ofta på- tagligt också hos konst som trots att den är löst upphängd uppenbart utfor- mats för att finnas på just den aktuella platsen. Ett annat exempel kan vara armaturer som utformats särskilt för den plats den hänger på. Ett porträtt av en tidigare ägare kan vara angeläget att bevara i byggnaden. I en mer musealt präglad byggnad eller i en herrgårdsmiljö kan det också finnas speciella in- tressen att bevara större möbelbestånd, tavelsamlingar, bibliotek, husgeråd, linne och liknande, vars förekomst i byggnaden fått hävd.

Enligt nuvarande byggnadsminnesbestämmelser är det dock uteslutet att skydda detta slags inventarier. Staten får helt lita på den privata ägarens eget intresse av att behålla sådana föremål. Att staten eller någon annan skulle

köpa föremålen för att bevara dem i en byggnad som bebos och förvaltas av en privatperson kan knappast annat än i undantagsfall vara en framkomlig väg.

Utredningen finner således att det finns ett med nuvarande regler inte till- godosett behov att stärka skyddsmöjlighetema för lösöre som hör samman med ett kulturhistoriskt värdefullt komplex. Den gräns som i dag gäller mel- lan vad som är fast egendom resp. lösöre med utgångspunkt i jordabalkens bestämmelser om vad som är tillbehör till fast egendom erbjuder från kultur- historisk synpunkt inte någon logisk eller naturlig avgränsning.

Utredningens ambition är dock inte att skydda en samling eller enstaka fö- remål som inte har ett starkt samband med den byggnad, park e.d. som skyd- det beslutats för. Utredningen vill inte egentligen avlägsna sig från grundtan- ken i vad som är tillbehör till fastigheten, eller vad som naturligt kan uppfattas som en enhet kulturhistoriskt sett.

5.2.2. Utredningens förslag

I 3 kap. KML bör föras in regler som gör det möjligt att låta skyddsfö- reskrifterna vid byggnadsminnesförklaring omfatta lösöre, som väsent- ligen bidrar till byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Föremålen skall förtecknas i skyddsföreskriftema, som också skall ange var de skall förvaras, hur de skall underhållas och i vilka avseenden de inte får ändras. En förutsättning för lösöreskydd enligt detta förslag är att äga- ren samtycker. En mindre justering av ansvarsreglema bör göras.

Utredningen föreslår att en byggnadsminnesförklaring också skall få om- fatta lösöre som har ett kulturhistoriskt nära samband med en byggnad eller anläggning. Verkningarna härav bör regleras i skyddsföreskrifterna på samma sätt som vård-' och underhållsfrågor m.m. för själva byggnaden. Så- lunda bör i skyddsföreskrifter anges hur föremålen i fråga skall förvaras, vårdas och underhållas samt i vilka avseenden de inte får ändras. I det senare ledet ligger att föremålen inte bör fysiskt få ändras genom ombyggnads-, restaurerings- eller reparationsarbeten som utförs utan kontroll.

Skyddsföreskrifter av detta slag är en ny form av åläggande för ägaren. Även om det här framställda förslaget inte bör innehålla restriktioner för möj- ligheterna att avyttra ett berört föremål skulle möjligheterna till överlåtelse i praktiken ändå bli starkt beskurna; det rör sig följaktligen om en ganska stark begränsning i rätten att förfoga över och använda föremålet i fråga. Även om regeringsformens ovan beskrivna regel om egendomsskydd inte explicit gäl— ler lös egendom, är ändå restriktionerna och särskilt deras koppling till mark

eller byggnader av det slaget att frågan måste ställas om inte staten bör för- värva föremålet eller betala ersättning.

Med de begränsningar som utredningen ålagt sig själv konstaterar utred- ningen att lösöreskydd vid en byggnadsminnesförklaring bör komma i fråga endast om ägaren själv är villig att ålägga sig denna form av restriktion. Ut— redningen inser att detta är en stark praktisk begränsning av förslaget, men finner den ofrånkomli g. Erfarenheterna får visa om ett sålunda begränsat för- slag kommer att få något genomslag. För att så blir fallet talar enligt utred- ningens mening det förhållandet att många ägare till byggnadsminnen har ett starkt innesse av egendomens fortlevnad som kulturminne och att de därför gärna inför kommande ägoskiften medverkar till en förstärkning av skyddet även för lösa inventarier.

Om inventarierna är i skilda ägares händer, fordras givetvis samtycke av alla. Om byggnaden ägs av någon annan än inventariernas ägare, kan man inte heller undgå att fordra samtycke av den förre. Det torde vara lämpligt att sarntycket ges skriftligen.

Kravet på samtycke måste av naturliga skäl omfatta även interimistiska beslut som rör inventarier enligt 3 kap. 5 5 och beslut om anmälningsskyl- dighet enligt 3 kap. 6 5. I praktiken torde detta betyda att det aldrig blir aktu— ellt att fatta sådana beslut med verkan för rörliga inventarier.

Rättsliga följder

Utredningen övergår därmed till en näraliggande fråga, nämligen om skydds- beslutets sakrättsliga och straffrättsliga verkan mot tredje man, dvs. borgenä- rer, nya ägare eller innehavare.

Det råder ju inga restriktioner i fråga om överlåtelse av byggnadsminnen och utredningens avsikt är ingen annan än att även skyddade inventarier bör kunna säljas, ges bort etc. till nya ägare eller tas i anspråk av en ägares bor- genärer. Den omständigheten att byggnader och andra anläggningar normalt är fast egendom medan inventarier endast är det under de omständigheter som angetts ovan, medför emellertid skillnader i vad en ny innehavare kan förmo- das känna till om beslutade restriktioner. I fråga om fast egendom skall det alltid finnas en anteckning i fastighetsregistret om att egendomen berörs av en byggnadsminnesförklaring (3 kap. 8 & KML). Därmed har en blivande inne- havare anledning att ta reda på vilka skyddsföreskrifter som har utfärdats och får därmed kännedom om dessa berör inventarier. Finns inventarierna, som sig bör, kvar på egendomen, blir den nye innehavaren ansvarig för att skyddsföreskriftema efterlevs även vad gäller dessa.

Har däremot de skyddade föremålen försvunnit från egendomen — något som en avträdande ägare eller förvaltare i och för sig straffrättsligt kan komma att ansvara för enligt reglerna i 3 kap. 18 & KML torde det vara svårt att utkräva ansvar med nuvarande regler mot föremålens nye innehava-

re, såvida inte denne förvärvat dem med vetskap om skyddsföreskrifterna. Eftersom det inte heller finns någon registreringsskyldighet för lös egendom av det slag det här är fråga om är det också svårt att finna en utgångspunkt för en regel som skulle kunna göra en ny innehavare straffansvarig, eller skyldig att återställa föremålen. Det skulle givetvis föra för långt att införa en allmän skyldighet för förvärvare av lösöre att undersöka om egendomen omfattas av skyddsföreskrifter.

Det kan också tänkas fall där föremål avyttras medan de ännu befinner sig i eller på byggnadsminnet. Inte heller i sådana fall torde det dock vara möjligt att införa en undersökningsplikt. Utredningen konstaterar därför att möjlighe— terna att säkerställa efterlevnaden av skyddsföreskrifter beträffande lösöre naturligen inte är lika goda som för fast egendom.

Utredningen har övervägt en annan metod att förstärka skyddet för den lösa egendomen, nämligen att i jordabalken förändra den juridiska naturen hos lösöre som omfattas av en byggnadsminnesförklaring till fast egendom i form av byggnadstillbehör. Förutom att en sådan ändring givetvis inte kan beta föremålen i fråga deras karaktär av flyttbara ting, skulle en sådan ändring få svåröverskådliga sakrättsliga verkningar. Denna metod har därför inte övervägts vidare.

Förteckning

Vad som skyddas måste vara entydigt angivet, vilket lämpligen sker genom en förteckning som skall tillhöra skyddsföreskriftema och vara en precisering av vad beslutet gäller, på samma sätt som en karta används för att redovisa ett områdesskydd. På förteckningen måste ställas kravet att föremålen entydigt kan identifieras och att deras rätta placering framgår. Förteckningen kan också användas för andra syften, dokumentation av försäkringsskäl eller andra skäl, vårdplanering etc.

Tillsyns- och ansvarsfrågor

Skydd av lösa föremål ställer större krav på tillsyn än vad som gäller för byggnadsminnen enligt dagens regler. Det faktum att föremål kan flyttas bort i strid med skyddsföreskrifterna kan aktualisera att länsstyrelsen utnyttjar in- spektionsrätten enligt 3 kap. 9 & i fler fall än i dag. Det skulle också kunna diskuteras om det kan vara motiverat med en uttrycklig rätt för länsstyrelsen att omhänderta föremål som utsätts för vanvård.

Utredningen har dock stannat för att nuvarande ansvars- och tillsynsbe- stämmelser utöver en förtydligande ändring i 18 å inte behöver ändras utan att de på ett godtagbart sätt täcker även ansvars— och tillsynsfrågan vad gäller lösa föremål.

För ett gott samarbete kiin g föremålens tillsyn och vård talar att skydds- åtagandet vad gäller lösöre har uppstått frivilligt från ägarens sida. Det är vik- tigt att tillsynen också får en stödjande innebörd i form av en expertgenom- gång av byggnader och föremål för att konstatera skador och vårdbehov. Om länsstyrelsens arbete sker på detta sätt kan det också uppmuntra ägares villig- het att ta på sig ett vidare skydd för lösöre.

Ersättnings- och inlösengfrägor

Att utredningens förslag förutsätter ägarens medgivande gör det givetvis överflödigt att överväga några ersättningskonsekvenser. Inte heller kan det förutsättas att någon inlösensituation behöver regleras i vad avser lösöre som omfattas av skyddsföreskrifter. Det är inte ens teoretiskt tänkbart att en ägare som anser att en byggnadsminnesförklaring av hans fasta egendom skulle medföra synnerligt men för användningen av fastigheten, medan han däremot skulle medge lösöreskydd. Det finns därför inte heller anledning att uppehålla sig vid frågor om hur en inlösenersättning för lösöre skulle beräknas, om in- lösen skulle påfördras av ägaren.

Däremot kan övervägas om statens egna inlösenmöjligheter är tillräckliga. Expropriationslagen omfattar endast fast egendom och särskilda rättigheter. Vid en expropriation av ett byggnadsminne enligt 2 kap. 8 & expropriations- lagen (1972:719) skulle därför lösöret inte kunna förvärvas tvångsvis. Denna fråga får dock anses ha så liten praktisk betydelse att utredningen lämnar den utan vidare ställningstagande. Frågan om inlösen m.m. av lösöre i fidei- kommiss behandlas separat i avsnitt 5.5.3.

Lagteknisk lösning

Skyddsbeslut i fråga om rörliga inventarier till en byggnad eller anläggning får ses som ett ibland aktuellt komplement till en byggnadsminnesförklaring. Det är inte fråga om en självständig "byggnadsminnesförklaring” av inventa- rierna. Därför fordras det inte heller att inventarierna i sig skall bedömas som kulturhistoriskt synnerligen märkliga, utan det kriteriet gäller byggnadsminnet som helhet, inbegripet inventarierna. I praktiken kommer märklighetsbe- dömningen även fortsättningsvis att avse i första hand byggnaden eller an- läggningen som sådan, men fall där bevarade inventarier kan vara avgörande för bedömningen av helheten är givetvis tänkbara.

Regleringen i detalj av hur ett byggnadsminne vårdas och underhålls och vilka ändringar som inte kan tillåtas utan särskild prövning sker genom skyddsföreskrifterna som utfärdas särskilt för varje byggnadsminne. Det är därför följdriktigt att även inventarieskyddet tas upp i skyddsföreskriftema.

Den lagliga grunden bör föreskrivas i 3 kap. 2 & KML som ett nytt andra stycke av följande lydelse:

Lösöre som väsentligen bidrar till ett byggnadsminnes kulturhistoriska värde får också skyddas genom att förtecknas i skyddsföreskrifterna. Det skall därvid anges var sådant lösöre skall förvaras, hur det skall underhål- las och i vilka avseenden det inte får ändras.

Termen ”lösöre” används för att avgränsa dessa föremål från sådana före- mål som i egenskap av tillbehör till en byggnad eller fastighet är fast egendom och som därmed redan i dag kan skyddas, om så erfordras utan ägarens medgivande.

Paragrafens nuvarande andra stycke flyttas och blir ett tredje stycke. Det förhållandet att skyddsföreskrifter för inventarier inte får utfärdas om inte ägaren gett sitt medgivande uttrycks lämpligen i ett nytt andra stycke till 3 &:

Om skyddsföreskrifterna skall omfatta sådant lösöre som avses i 2 5 andra stycket fordras samtycke av ägaren.

En ytterligare ändringi 3 kap. bör för tydlighets skull införas i 18 5 första stycket 1.:

1. ...i strid med meddelade skyddsföreskrifter river eller på annat sätt för— stör ett byggnadsminne med förekommande lösöre eller ändrar det utan tillstånd enligt 14 5 eller utan iakttagande av villkor för sådant tillstånd el- ler...

5.3. Förvaltningsformer för att främja sammanhållna kulturegendomar

Utredningen diskuterar i detta avsnitt, utan att lägga fram förslag, olika förvaltningsformer för att främja långsiktigt bevarande. Den nya stiftel- selagstiftningens krav och hur de kan tillgodoses i bevarandesyfte ana- lyseras. Sammanhållande av egendom kan åstadkommas på flera sätt. I de fall ansvaret ligger på en enskild ägare är det givetvis denne som av- gör vilka förvaltningsformer som används, men lösningarna kan behö- va kompletteras med byggnadsminnesförklarin g eller kommunala beva- randebeslut. Särskilda organ för bevarandeinsatser diskuteras och vissa exempel beskrivs.

En redan vanlig form för förvaltning av kulturegendomar är stiftelser. Ut- redningen om förvaltning av vissa kulturmiljöer anförde (SOU 1991:64 s. 124): 183

”Den metod som rent faktiskt skulle kunna utvecklas är att överföra egendomen till en stiftelse, vars syfte just är att långsiktigt säkra vården och bevarandet av de kulturhistoriska värdena.

Detta är inom familj/släkt ett mycket drastiskt steg, eftersom det innebär ett uppgivande av äganderätten och därmed arvsrätten. Skälen för en familj att föra över egendomen till en sådan stiftelse skulle närmast vara att man finner att det är enda sättet att bevara den miljö man har stark önskan att bevara: den miljö vari familjetraditionen består”.

Den föregående utredningen tänkte sig således en ordning där kulturegen- domen skulle överföras till stiftelser, vilka förhandlas fram mellan ägarna och regeringen utifrån en grundmodell där allmänna intressen har majoritet i sty- relsen, ägarfamiljen behåller en långsiktig nyttjanderätt gentemot stiftelsen och denna är befriad från skatt på grund av att den bedriver kvalificerad kul- turmiljövård.

Lösningen förutsatte att stiftelsen kan beviljas förvärvstillstånd enligt jord- förvärvslagen (1979z230). Sådant tillstånd kan enligt 5 & ges bl.a. om sär- skilda skäl föreligger och det förefaller inte som något orimligt antagande att en av regeringen godkänd stiftelselösning skulle accepteras som ett skäl för förvärvstillstånd.

Lösningen förutsatte också att kvalificerad kulturmiljövård accepteras som ett skäl för skattebefrielse. Stiftelse- och föreningsskattekommittén tar i sitt nyligen publicerade betänkande (SOU 1995:63) Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella föreningar — i enlighet med sina direktiv — avstånd från tankar på att utvidga de ändamål som enligt nuvarande regler för stiftelser av det slag som här kan vara fråga om knyter skattefriheten till främjande av ve— tenskaplig forskning. Utredningen anför att kulturminnesvård redan inryms i vad som hänförs till vetenskaplig forskning och att — med något undantag begreppet som sådant inte orsakat större gränsdragningsproblem vid den praktiska tillämpningen.

Betydelsen av vad kommittén i övrigt anför och föreslår beträffande stiftel- sebeskattningen skall diskuteras senare. Denna utredning vill emellertid erinra om utgångspunkterna i avsnitt 5.1.2, nämligen att det inte framstår som me- ningsfullt att förorda lösningar som medför svårberäkneliga skatteförluster. Utredningen vill därför inte föra förslaget om en vidgad generell skattebefriel- se för stiftelser som äger och förvaltar kulturegendomar vidare. Det kan dock finnas andra åtgärder på skatteområdet som har en mer begränsad och direkt riktad effekt. Till denna fråga återkommer utredningen också i det följande.

Inledningsvis finns också skäl att påpeka det i och för sig självklara att kulturegendomar som har egen bärkraft som företag i det längsta får fungera utan offentlig inblandning i förvaltningen. Att företaget ägarmässigt skall hållas samlat på en hand skall inte vara ett självändamål, utan bara eftersträvas när det är en förutsättning för egendomens långsiktiga bevarande eller där det finns ett specifikt kultumiinnesvärde i ägarförhållandena.

Det finns samägda kulturegendomar där bevarandeuppgifter klaras utan problem. Bolagsforrner kan också vara ändamålsenliga när antalet ägare bli för stort för att en effektiv förvaltning skall kunna åstadkommas direkt inom ägarkretsen. Även föreningsforrnen används med framgång vid förvaltning av en del kulturegendomar, låt vara att sådana egendomar mer drivs av ideellt intresse än av ekonomiskt. Men bolags- och föreningsformen kännetecknas av att det inte finns något offentligt inflytande över verksamhetsforrner och förvaltningsinriktning. Egendomens samlade bevarande kan då inte anses långsiktigt säkerställt, om dess fysiska bevarande inte har säkerställts på an- nat sätt, t.ex. genom byggnadsminnesförklaring eller genom bevarandebeslut enligt PBL.

Statens uppgift bör ändå inte vara att generellt förespråka en eller flera för— valtningsformer, utan att verka för att de värdefullare egendomarna på lång sikt kan leva vidare som samlade egendomar utan att uppoffringar av kultur- historiska värden skall behöva ske. Ägaren eller ägarformen är i detta sam- manhang en mindre viktig fråga, även om det också kan ligga ett kulturhisto- riskt värde i en ägarkontinuitet. Utredningen ser som sin uppgift att söka identifiera ett antal konkret föreliggande problem och formulera relativt snäva lösningar, som ägarna i första hand själv bör undersöka lämpligheten av för sina egendomars vidkommande. Dessa lösningar kan kombineras med små doser av ekonomisk stimulans, i huvudsak inom ramen för nuvarande statligt engagemang.

Det är viktigt att stimulanssystemet utformas så att det framstår som attrak- tivt för ägama själva att välja dessa lösningar. Först om det i uppsplittringen av kulturegendomar finns antydda problem som inte ägarna själva behärskar, finns det anledning för staten att använda mer ingripande metoder. Som en yttersta statlig möjlighet att säkerställa egendomarnas kulturella värden finns redan i dag möjligheten att expropriera. Denna utväg har endast i några ensta- ka fall använts i Sverige, men den behöver inte vara så resurskrävande som i förstone kan förmodas. I många, särskilt engelskspråkiga länder används ett system med s.k. revolving funds, som momentant förvärvar kulturegendo— mar för att — ibland efter upprustning i egen regi — sälja vidare till nya privata intressenter. Den offentliga kapitalbindningen i förvaltningen av kulturegen- domar kan på detta sätt hållas på en måttlig nivå.

Direktiven ger dock anledning att särskilt belysa frågan om överföring av kulturegendom till stiftelser och utredningen inleder med en analys av stiftel— selagens regler.

5.3.1. Kulturegendomar under stiftelseförvaltning

Stiftelselagen (1994:1220) som gäller från 1 januari 1996 anger ramarna för nybildning av stiftelser och för deras förvaltning. Stiftelser som skall fungera väl för bevarande av kulturegendom ställs enligt den nya lagen inför följande förutsättningar.

F årnic'igenlwtsöveiföring

I 1 kap. 2 & stiftelselagen anges att en stiftelse bildas genom att egendom av- skiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett be- stämt ändamål. S.k. reversstiftelser godtas inte enligt den nya lagen, dvs. stiftelsens enda tillgång får inte vara en fordran på stiftaren själv.

Om det redan från början framstår som klart att stiftelsens förmögenhet enbart utgör en kulturegendom som, genom att den avskilts som stiftelse inte kan generera eller omvandlas i likvida medel eller på grund av kulturhisto— riska överkostnader inte kan förvaltas så att den blir självbärande, uppstår problem med att uppfylla kravet på varaktigt ändamål. Någon offentlig för- handskontroll avseende dessa förhållanden förekommer visserligen inte, men det är uppenbart att en stiftelselösning som inte är ekonomiskt livskraftig över en längre tid inte tjänar något hållbart bevarandesyfte.

Å andra sidan innebär just detta att en stiftelse bildats för ett bevarande— ändamål att det finns en stark och långsiktigt syftande bevarandevilja, och därmed att medel lättare kan kanaliseras till bevarandet än om en stiftelse inte bildats. Vid bedömningen om en stiftelse är bildad för ett varaktigt ändamål får dock inte hänsyn tas till löften om framtida tillskott. Lagens krav på ga- rantier för varaktighet är ändå inte särskilt högt ställda. Som exempel på fall där kravet på varaktighet inte uppfylls anges föreskrifter som innebär att verksamhet endast kan bedrivas under en kortare tid, t.ex. två eller tre år (prop. 1993/94:9 s. 106). Om stiftelsens ändamål är bevarande och förvalt— ning av en kulturegendom som åtminstone har en viss avkastning borde där- med det formella varaktighetskravet inte vara något stort problem. Å andra si- dan finns det inte någon anledning från bevarandesynpunkt att verka för stif- telsebildningar som kan uppstå i samband med att en olönsam del t.ex. i en godsförvaltning avskiljs. Att en ”tärande del” avskärs från en ”närande” kan ge upphov till sådana anslagsberoende konstruktioner som stiftelselagen nu- mera inte erkänner som stiftelser.

En stiftelse som bedriver näringsverksamhet är enligt 7 kap. stiftelselagen likvidationsskyldig när stiftelsekapitalet är förbrukat eller utmätning skett utan resultat. Varken en sådan stiftelse eller en stiftelse som inte bedriver närings— verksamhet kan heller undgå konkurs och upplösning när skulderna inte längre kan betalas.

En förvaltning av en kulturegendom i stiftelseforrn är därför inte möjlig när verksamheten är beroende av kontinuerliga tillskott. Utredningen om verk- samheter som är beroende av statligt stöd föreslår i konsekvens härmed i be- tänkandena (SOU 1994:147) Former för statlig verksamhet och (SOU 1995:93) Omprövning av statliga åtaganden att staten och kommunerna skall avveckla sina engagemang i de s.k. anslagsstiftelsema och att den verksamhet sådana stiftelser i dag bedriver principiellt bör drivas i myndighetsforrn, ak- tiebolagsform eller som ideell förening. I principiell överenstämmelse med ut- redningens förslag har regeringen genom prop. 1995/96:61 föreslagit riksda- gen att godkänna riktlinjer för verksamhetsformer för statlig verksamhet.

Endast statens och kommunernas egna kulturegendomar kan förvaltas i myndighetsform. För övrig egendom framstår således bolagsformen och för- eningsformen som de enda realistiska om driften är beroende av kontinuerliga tillskott. Garantier för tillskott är en fråga som får lösas genom särskilda avtal eller beslut. Även egendomens långsiktiga bevarande får i detta fall regleras genom avtal, eller genom skyddsföreskrifter enligt kulturminneslagen.

I den mån kulturegendomsstiftelser bör bildas med någon form av statligt engagemang framstår det som nödvändigt att dessa redan från början förses med förmögenhet av sådan art och storlek att stiftelsen kan vara självbärande. Detta utesluter inte att staten även i dessa fall bör kunna bidra med en insats som är normal i andra bevarandesammanhang, t.ex. med byggnadsvårdsbi- drag för större renoverings- eller restaureringsinsatser av tillfällig natur.

Det kan alltså inte vara främmande för en kulturegendomsstiftelse att driva näringsverksamhet, antingen denna bedrivs på kulturegendomen själv, som fallet i regel är på slotten och herrgårdama, eller i någon annan form som ger tillskott till kulturegendomen. Krapperupstiftelsen är ett exempel på en stiftel- se med en sådan kompletterande ekonomisk bas och som är självbärande.

Stiftelsens ändamål

I förhållande till bevarandet av kulturegendomen kan en stiftelse utformas olika och ställa olika funktioner i centrum. Stiftelseförordnandet kan styra detta på en rad olika sätt:

— Binda en förmögenhet som tillförsäkrar kulturegendomen en långsiktigt rimlig ekonomi för vård. Egendomen behöver inte in gå i stiftelsen. Garantera egendomens långsiktiga vård och sådan verksamhet (”vetenskaplig forskning”), att skattefrihet kan erhållas. Garantera ett kulturhistoriskt riktigt bevarande genom att stadgarna anger att egendomen inte får delas eller splittras, och på vilket sätt den skall be— varas. Garantera ett kulturhistoriskt riktigt bevarande genom att lämplig expertis knyts till stiftelsens styrelse.

— Underlätta finansiering av ett bevarande genom att knyta stiftare och andra till sig som kan antas ha långsiktigt intresse och långsiktig förmåga att ekonomiskt stödja ett bevarande.

Stiftelsen kan ha andra ändamål, men dessa får då inte vara motstridiga bevarandemålet, och i fråga om skattefrihet inte utformas så att ändamål som omöjliggör skattefrihet ingår, t.ex. att gynna enskild person eller släkt.

Stiftelsens stadgar

Vilka är kulturminnesvårdens krav på innehåll för att stiftelsen skall anses ”låsa in” egendomen på ett godtagbart sätt? Av stiftelseförordnandet skall kulturrninnesvårdssyftet framgå. Det är naturligtvis ett önskemål att egendo- men skyddas genom byggnadsminnesförklaring i de delar detta är möjligt med hänsyn till lagens utformning. Det förenklar hanteringen att följa ett fun- gerande regelsystem. Om egendomen inte skyddas som byggnadsminne och inte heller genom planbestämmelser enligt PBL, bör skyddet och den önskade vården vara preciserade genom skydds- och skötselregler som knyts till stif- telsens stadgar.

Även vad som skall hända med egendomen om stiftelsen får så allvarliga ekonomiska problem att likvidation måste ske behöver övervägas. Ett överlå- telse-, intecknings- och utmätningsförbud för viss egendom kan visserligen skrivas in i stiftelseförordnandet. Verkan av ett sådant förbud torde vara att den egendom som förbudet omfattar inte kan utmätas. En stiftelse som skall fortsätta sin verksamhet efter konkurs torde dock inte vara fri från betalnings- skyldighet för kvarvarande skulder, varför överlåtelse- eller utmätningsför- budet kan vara tämligen illusoriskt. En avveckling kräver perrnutation varvid stiftelsens ändamål så långt det är möjligt skall tillgodoses.

Ändring av stadgarna

Stiftelseförordnandet skall innehålla uppgifter om stiftelsens ändamål. Ända- målet kan indelas i syfte, verksamhetsföremål och destinatärskrets. Ändring av stiftelsens ändamål kräver godkännande av Kammarkollegiet enligt regler— na för permutation.

Om stadgarna skall innehålla bestämmelser av typen skyddsföreskrifter för ett byggnadsminne kommer således önskemål om eventuella avsteg från dessa bestämmelser att kräva Kammarkollegiets godkännande enligt reglerna för permutation. Eftersom det är fråga om bestämmelser som syftar till att upprätthålla egendomens kulturhistoriska värde, bör Kammarkollegiet i permutationsärendet höra länsstyrelsen som kulturhistorisk expertrnyndighet. Prövningen kan härigenom komma att väga in samma omständigheter som

gäller för sådan ändring av byggnadsminne, som får medges av länsstyrelsen om det finns särskilda skäl.

S tiftarens krav på förordnandet

Stiftaren kan i vissa fall vilja utforma förordnandet så att han kan behålla så mycket inflytande som är förenligt med önskan att uppnå maximala förmåner för stiftelsens förvaltning, skattefrihet, bidrag m.m. utan att stiftelsen för den skull blir en sådan familjestiftelse inrättad endast till förmån för bestämda fy- siska personer som stiftelselagen endast i begränsad grad är tillämplig för. Ett viktigt intresse för stiftaren kan vara att balansera och fördela släktens infly- tande på ett rättvist sätt, och att tillförsäkra den möjlighet att bebo och besöka egendomen.

Det måste också anses naturligt att stiftaren ställer krav på vissa motpresta- tioner från det allmänna vars intressen stiftelsen tjänar, t.ex. subventioner av något slag som på något sätt bekräftar att det allmänna erkänner det ömsesidi- ga intresset av att stiftelsen kommer till stånd.

Det blir här fråga om en balansgång mellan stiftarnas intressen och allmän- na intressen, en balansgång som kan komma att resultera i olika lösningar i specifika fall.

Tillsyn

Genom att länsstyrelsen är tillsynsmyndighet både enligt 9 kap. stiftelselagen och KML finns goda förutsättningar att tillgodose eller administrera även den kulturminnesvårdande tillsyn som bör förekomma för en stiftelse som har ut— talat kulturrninnesvårdande mål.

Exempel : K rapperup

Krapperup var fideikommiss inom släkten Gyllenstierna till 1967 då en stif- telse bildades genom gåvobrev från släktens huvudman, friherre Gustaf Gyl— lenstierna. Gåvobrevet utfärdades med förbehåll för att stiftelsen skulle vara befriad från gåvoskatt samt att den skulle vara begränsat skattskyldig.

Stiftelsens ändamål är att främja barns och ungdoms vård och fostran, lämna understöd åt behövande ålderstigna sjuka och lytta samt att främja ve— tenskaplig forskning. Uttryckligen sägs att högst 10 % av avkastningen får gagna medlemmar av släkten Gyllenstierna. Av förordnandet framgår vidare att egendomen inte får försäljas, och anges hur egendomen innefattande park, borg och inventarier skall vårdas och att detta skall ske under erforderlig sak- kunskap. Vissa särskilt angivna interiörer skall behållas i huvudsak oför- ändrade med inventarier och samlingar. 189

Stiftelsens styrelse består enligt förordnandet av fem personer varav två företräder släkten. Skandinaviska Enskilda banken i Helsingborg, Skånes jordägarförbund och Fysiografiska sällskapet i Lund skall ha varsin styrelse- ledamot.

Krapperup är ett exempel på stiftelsedär stiftelseurkunden noga beskriver hur egendomen skall bevaras. Där står också att förvaltningen skall ske under medverkan av expertis, men formell expertis finns inte företrädd i styrelsen. Krapperupstiftelsen har en avsevärd förmögenhet (ca 70 mkr) utöver fastigheter och inventarier. Dess förmåga att verka för sitt ändamål är avhängigt detta. I storleksordningen 1—1,5 rrrkr avsätts för stiftelsens ändamål årligen utöver vården av egendomen.

5.3.2. Ett alternativ: stödstiftelse

Sannolikt är det endast i undantagsfall aktuellt för en ägare eller ägarfarnilj att överföra en självbärande eller t.o.m. vinstgivande kulturegendom till en stif- telse. I vissa fall kan säkert en ägare ha anledning att bilda en familjestiftelse med syfte att även fortsättningsvis främja ägarkretsen eller särskilda destinatä- rer. Naturligtvis kan även en familjestiftelse vara väl ägnad att bevara kultur- egendomen och det är också möjligt att företrädare för kulturmiljövården som erbjuds delta i en sådan stiftelses styrelse kan tillföra värdefulla råd eller bidra på andra sätt. Även här kan föreskrivas att egendomen inte får säljas eller in- tecknas. Det krävs då alltid permutation för att sälja eller inteckna egendomen. Vidare krävs alltid permutation för att ändra ändamålet eller upplösa stiftelsen. Utgör egendomen verksamhetsföremålet krävs också alltid permutation för att sälja denna även om det inte finns ett direkt försäljningsförbud i stiftelseför- ordnandet. Familjestiftelsen utesluter genom sitt syfte att gynna en släkt eller familj, och genom att styrelsemajoriteten företräder släkten, skattefördelar.

Ett alternativ till att föra över själva kulturegendomen till en stiftelse kan dock vara att bygga upp en stödorganisation, t.ex. i stiftelseforrn för att i denna skapa tillskottsresurser för förvaltningen av en kostnadstung kultur- egendom. Insamlingsstiftelser, som regleras i 11 kap. stiftelselagen, är be- friade från kravet på avskiljande av en tillräcklig kapitalbas när de bildas, men förvaltas och sköts i övrigt på i stort sett samma sätt som huvudforrnen av förmögenhetsägande stiftelser.

Exempel: Grönsöö

Ett intressant exempel på en stiftelse som inte bara är en stödstiftelse utan dessutom fullgör väsentliga bevarandeinsatser i egen regi är Grönsöö Kul- turhistoriska Stiftelse. Grönsöö herrgård ligger i Uppland nära Enköping,

och är en synnerligen välbevarad herrgårdsmiljö med park och lösöre av hög klass. Ägarkretsen har här behållit huvudägarskapet och kontrollen över godsets fasta egendom genom ett aktiebolag, Grönsöö Säteri AB, i vilket även stiftelsen äger aktier. Genom regler om hembudsskyldighet i bolags- ordningen är de nuvarande aktieägarna tillförsäkrade fortsatta kontrollmöjlig- heter.

Den lösa egendomen, de väl dokumenterade kulturhistoriska samlingarna av lösöre, har inte tillförts stiftelsen, utan ett annat aktiebolag, AB Grönsöö Museum, i vilket stiftelsen äger en minoritetspost av aktier och där den fort- satta kontrollen på motsvarande sätt är garanterad genom en hembudsklausul i bolagsordningen. Stiftelsen har dock i ett avseende ett avgörande inflytande över museiaktiebolaget; det fordras ett enigt beslut vid en bolagsstämma där samtliga aktieägare är företrädda för avyttring av kulturhistoriskt värdefull egendom.

Stiftelsens ändamål är att genom förvaltning av gåvor till stiftelsen främja vetenskaplig forskning och kulturminnesvård, i första hand kring Grönsöö och i andra hand annan forskning och kulturminnesvård av nationellt intresse. Familjen har en särställning i styrelsen genom två ledamöter och en sup- pleant, men inte majoritet, om de tre ledamöter och en suppleant som företrä— der allmänna intressen förenar sig. De tre ledamöterna utses av länsstyrelsen, länsmuseet resp. Riksantikvarieämbetet.

Skattemässigt har godtagits att stiftelsen skall vara begränsat skattskyldig till statlig inkomstskatt. Gåvor till stiftelsen är fria från gåvoskatt.

Grönsöömodellen innebär således att ägarfamiljen genom två aktiebolag behåller ägandet och förvaltningen av jord- och skogsbruksrörelsen och de kulturhistoriska samlingarna. Stiftelsen har dock vetorätt mot försäljning ur samlingarna. Herrgården och parken är skyddade som byggnadsminnen.

Stiftelsen skall bygga upp kapital genom att ta emot gåvor, men har också i egenskap av ägare av 1 500 B-aktier mot familjens 500 A-aktier rätt till mot- svarande andel i förekommande utdelningar från Grönsöö Säteri AB. Stiftel- sen har av det allmänna fått ett grundkapital, från regeringen 200 000 kr och från landstinget 200 000 kr. Dessutom har stiftelsen erhållit 500 000 kr från Stiftelsen framtidens kultur.

Skattefriheten torde innebära att stiftelsen kan lämna bidrag till underhåll av vetenskapligt värdefulla delar av egendomen. Genom att stödja forskning bidrar stiftelsen också aktivt till bevarandearbetet med anknytning till Grönsöö.

Det allmänna har således bidragit med ett betydande belopp till att bygga upp stödstiftelsen. Det rör sig om engångsbelopp som på detta sätt ges en långsiktig nytta, och genom stiftelsens skattefrihet ges ett ökat värde. Det kan ifrågasättas om inte ordinarie bidragsmedel i vissa situationer med fördel skulle kunna kanaliseras till stiftelser med bestämda och av det allmänna uppmuntrade mål, att disponeras för egendomens vård och därmed samman-

hängande syften. Detta skulle kunna leda till en mer långsiktig planering av vårdinsatsema samt en minskad bidragsbyråkrati.

5.3.3. Aktiebolag för långsiktigt bevarande

Ett aktiebolag är inte som en stiftelse bundet vid ett visst ändamål och för- fogar inom de ramar som aktiebolagslagen (197521385), bolagsordningen och styrelsen själv sätter upp över sitt kapital och sin fasta egendom. Ett un- dantag är fideikommissaktiebolag vars bolagsordning skall underställas rege- ringens godkännande. Syftet härmed är att säkerställa att de allmänna intres- sena skall kunna tillvaratas även efter fideikommissets avveckling.

I ett aktiebolag kan man genom att i bolagsordningen ta in bestämmelser om hembudsplikt till förmån för aktieägarna vid överlåtelse av aktier i bolaget förhindra ändringar i ägarkretsen och därigenom bevara bolagets identitet. Man kan också i bolagsordningen införa regler om hur styrelsen utses och därigenom indirekt verka för att bolagets verksamhet inte förändras. Vidare kan bolagsordningen innehålla regler om överlåtelseförbud för viss egendom i bolaget.

Aktiebolagsformen kan sålunda tjäna angelägna bevarandesyften i situatio- ner då ett breddande av ägarskapet kan vara den bästa lösningen för en fort- satt samlad förvaltning, t.ex. vid ett arvskifte. Man måste dock vara medveten om att ändrade ekonomiska förhållanden lätt kan påverka aktiebolagets för— måga att hålla egendomen samlad och att regleri bolagsordningen relativt lätt kan ändras.

Om bolaget skall lösa ett långsiktigt bevarandeproblem bör således den förvaltade egendomen skyddas som byggnadsminne eller på annat sätt. Den av utredningen föreslagna möjligheten att även skydda lös egendom som skall förvaras i byggnaden eller i miljön bör öka möjligheterna att ge egendomen ett lämpligt avvägt skydd. Detta bör också vara i linje med de ursprungliga ak- tieägarnas intresse då de får förmodas vilja uppnå ett långsiktigt skydd, ver- kande över flera generationer.

5.3.4. Ideell förening för långsiktigt bevarande

Åtskilliga kulturegendomar ägs och förvaltas redan i dag av ideella före— ningar, såsom hembygdsföreningar, industriminnesföreningar, järnvägsmu- seiföreningar och många andra. Föreningens långsiktighet i förvaltningen styrs av föreningens stadgar, och dess ekonomi. Stadgarna kan lätt ändras genom majoritetsbeslut av föreningens medlemmar, och ekonomin är vanli- gen beroende av årliga tillskott, även detta från medlemmarna. Inte heller för

en ideell förening kan således en långsiktighet garanteras om egendomen inte ges ett lagligt skydd. Genom att föreningen i sin verksamhet ofta ställer just vården och användningen av sin kulturegendom i centrum och medlemmarna stödjer föreningen just för detta ändamål finns det en relativt stor trygghet och långsiktighet i föreningsformen, även om denna långsiktighet inte är tvingan- de.

5.3.5. Nationell stiftelse

Frågan om inrättande av en nationell stiftelse för förvaltning av kulturmiljöer aktualiseras med en viss regelbundenhet. Vanligen brukar man hänvisa till National Trust och dess framgångsrika arbete i England sedan nära ett sekel. I tider av besparingar i fråga om offentliga utgifter stärks önskan att bredda an- svaret för kultur och bevarande, genom bolagisering och genom att engagera näringslivet i sponsoravtal. En nationell stiftelse torde ha andra förutsätt- ningar än en myndighet att attrahera intresse och kapital från näringslivet. Det finns också en rad uppgifter som inte nödvändigtvis behöver skötas av myn- digheter, utan som med fördel kan läggas på andra typer av huvudmän. Så- lunda finns det skäl som talar för inrättandet av en stiftelse eller en organisa- tion av annat slag som skulle kunna ta ett betydande ansvar för vissa kultur- egendomar.

Utredningen har framhållit det personliga ansvaret för en kulturegendom som en viktig förutsättning för dess bevarande. En egendom som får en mer anonym ägare eller förvaltare förändras med nödvändighet, även om denna förvaltare är exemplariskt sakkunnig och har tillgång till all tänkbar expertis. Detta behöver inte vara fel. I vissa fall handlar det om så stora värden att en sådan förvaltning är den riktiga. Egendomen bör i viss mening bli museum. I andra fall finns ingen naturlig förvaltare kvar; egendomen har små förutsätt- ningar att leva vidare utom t.ex. som potentiellt turistiskt besöksmål utan några förutsättningar att bära sina egna kostnader. Den största svårigheten kan vara att finna eller uppfinna — en fungerande förvaltare. För våra indus- triminnen är detta en vanlig situation.

Det är emellertid utredningens uppfattning att det även i denna situation är mycket viktigt att söka huvudmän lokalt, eller i några fall regionalt. Det finns flera exempel på framgångsrika sådana organisationer, som mobiliserat lokala krafter och som lyckats få det stöd från berörda kommuner, länsmyndigheter och även av företag som behövs för att driva en kontinuerlig verksamhet.

En nationell stiftelse eller annat organ skulle enligt utredningens uppfatt- ning ha sitt berättigande, men således inte i första hand genom att långsiktigt äga och förvalta egendom. En sådan uppgift kan i de fall det är fråga om ett omfattande statligt engagemang ske i myndighetsform, t.ex. genom Statens fastighetsverk. Stiftelsens främsta roll skulle vara att på ett friare sätt än en

myndighet kan göra arbeta med ekonomiska medel för bevarande av kultur- arvet, inte bundet till det bestånd staten långsiktigt skall äga och förvalta. De former som då kan diskuteras blir olika om stiftelsen skall arbeta med insam- lade medel eller med statsmedel. Olika inriktningar att diskutera kan vara

att kanalisera direkt ekonomiskt stöd till olika projekt, att bedriva egna riskprojekt inom fastighetsförvaltning och restaurering, att bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet samt att bedriva informationsverksamhet, levandegöra och ”marknadsföra” kulturarvet.

Verksamheten kan vara mer eller mindre inriktad på fonduppbyggnad, ge- nom medel från näringsliv och andra typer av sponsorer och givare.

Centralt i verksamheten bör sättas just detta att stiftelsen (eller annan lämp- lig verksamhetsform) kan agera friare och på ett annorlunda sätt än en myn- dighet. Att t.ex. snabbt kunna använda fonderade medel för att köpa en kul— turegendom och sedan vid ett lämpligt tillfälle och på ett lämpligt sätt kunna sälja denna egendom vidare sedan skyddet av egendomen är långsiktigt tryg— gat skulle vara en aktiv bevarandeinsats som en myndighet normalt inte kan genomföra. En sådan verksamhet skulle kunna utföras med begränsade re- surser eftersom ett köp med följande försäljning medför en tidsbegränsad likviditetspåfrestning och frågan om eventuella ersättningspåverkande skyddsföreskrifter löses innan egendomen säljs vidare. Stiftelsen eller mot- svarande skulle också genom det förtroende den förutsätts förvärva kunna ta emot en egendom som gåva för att sedan skydda den och medverka till att den överförs till annan huvudman som kan ta ett långsiktigt ansvar för bevaran- det. Stiftelsen skulle kunna engagera sig i restaureringsinsatser dels om dessa är ett naturligt led i förmedlingen av egendomen, eller också är av den arten att de inte kommer till stånd utan direkta insatser av det allmänna. Det bör då ske i fullt samförstånd med lokala myndigheter och institutioner då det inte bör vara fråga om att bygga upp konkurrerande verksamhet, utan snarare en verksamhet av mer experimentell och utvecklande natur. Stiftelsen skall själv— fallet utnyttja lokala organisationer — och stödja dem — där de finns.

Frågan om stiftelsen bör kunna ge bidrag till vårdinsatser är avhängig frå- gan om en stiftelse av det diskuterade slaget kan få in medel att använda till bidragsgivning från andra än staten. Om det är möjligt att bygga upp en fond av medel från t.ex. näringslivet, eller att finna en förmedlande roll för detta ändamål bör det inte vara en främmande verksamhet. Det ligger dock närmare till hands att tro att sådana medel hellre riktas till konkreta projekt av olika slag.

Slutligen vad gäller informations-, forsknings- och utvecklingssidan är det inte enligt utredningens mening ändamålsenligt att bygga upp en parallell or- ganisation för detta till den nuvarande. Länsmuseerna är eller kan utvecklas till välfungerande informationsorgan. De har kapacitet och kompetens att ta initiativ till större projekt i fråga om forskning, utbildning, information och

opinionsbildning inom kulturmiljöområdet. De finansiärer som finns inom området är dock otillräckliga. En nationell stiftelse kan också ha en sådan roll, men det bör inte vara en primär uppgift. Det finns också ideella föreningar på riksnivå som mer naturligt bör ha en sådan roll.

Några förebilder?

Några exempel på förvaltningslösningar och på andra sätt att ta tillvara kultur- egendomsintresset utanför myndighetssfären följer nedan utan anspråk på att de valda är de mest framstående eller representativa.

Som exempel på en ”revolving fund” kan nämnas Historic Boston Incor- porated (HBI ). Denna association bildades 1960 kring ett konkret rivnings- projekt i Bostons historiska stadskärna. Genom att samla ihop mer än 100 000 dollar och anskaffa en hyresgäst till en bokhandelsbyggnad från 1718 som avsågs bli ersatt av ett parkeringsgarage, lyckades intresserade medborgare rädda byggnaden och lägga grunden till den nuvarande verksam- heten. Denna består i att fungera som en privat partner till staden Bostons Landmark Commission, som har vissa planerings- och tillståndsbefogenheter under staten Massachusetts lagstiftning. HBI lånar upp och samlar in medel samt tillhandahåller teknisk kompetens för bevarande av hotade kulturbygg— nader. Man medverkar också med affärsmässiga upplägg av fastighets- transaktioner, vilka kan inkludera en speciellt amerikansk juridisk konstruk- tion, s.k preservation easement. Denna konstruktion innebär att den som vill bevara en byggnad skaffar sig en servitutslikande rätt att hindra rivning av en byggnad, vilken rättighet har verkan även mot framtida förvärvare. HBI kan också köpa fastigheter för upprustning och vidareförsäljning. Den ursprung- ligen räddade byggnaden har man dock behållit och använder som kontor för verksamheten tillsammans med den hyresgäst som då trädde till.

Stiftelsen Norges Kulturarv tillkom 1993 med Opland fylkeskommune som initiativtagare och stiftare. Avsikten är att stiftelsen skall utvecklas och medstiftare tillkomma, både offentliga och från näringslivet. Åtta kommuner, två fylkeskommuner och tre företag har hittills ingått som medstiftare. Stiftel- sen förvaltar en fond som i startkapital fått 10 miljoner norska kr av rege— ringen. Målet är att fonden skall omfatta 100 miljoner norska kr. Stiftelsen har en vänförening. Stiftelsen har också bildat ett aktiebolag för att kunna be- driva näringsverksamhet. Stiftelsen genomför enstaka vårdprojekt, bygger upp lokala ”vernesentra” och gör framför allt informationsinsatser. Någon förvaltning av egendom förefaller inte vara avsedd. Verksamheten har under 1994 kostat drygt 2 miljoner norska kr, som täckts med bidrag från rege- ringen och Oplands fylkeskommune. En svårighet i uppbyggnaden har varit att fylkeskommunema inte ställt upp som bidragsgivare och medstiftare i den omfattning som förutsatts.

Foreningen till norske fortidsminders bevaring är världens äldsta fommin- nesförening; den firade sitt lSO-årsjubileum 1994. Föreningen har ca 7 000 medlemmar. Den ser som sin huvuduppgift att bedriva kulturrninnesinforrna- tion, i första hand om byggnadsvård, bl.a. genom att ge ut en tidskrift. Ett årligt bidrag från Miljövemdepartementet med 1,9 miljoner norska kr stödjer föreningens allmänna verksamhet. Föreningen äger och förvaltar 39 kultur- egendomar, däribland flera av de norska stavkyrkorna, av vilka några är stora turistmål. Störst är Borgund med 50 000 besökare per år. Kostnaderna för egendomsförvaltningen täcks genom inträdesavgifter och medel från en mindre fond. Föreningen får också statsbidrag från Riksantikvaren för detta ändamål, 1994 beviljades ca 500 000 norska kr till vård av sju egendomar.

Historic Houses Association organiserar engelska privata ägare till histo- riska hus, främst herrgårdar, villor trädgårdar etc. som är av den storleken att förvaltningen är ett särskilt problem. Föreningen har en rådgivande riktad verksamhet till husägare i både tekniska och ekonomiska frågor, och särskilt sådant som har med visning och försäkring att göra. Föreningen verkar också som påtryckare och opinionsbildare. Årligen ordnas en mässa för varor och tjänster av skilda slag. Föreningen har ca 1 300 medlemmar, och en vän- förening med ca 10 000 medlemmar.

BYFO, den danska bygningsfredningsforeningen bildades 1978 som en sammanslutning av ägare och förvaltare av fredade byggnader, med syfte i första hand att ta tillvara ägarnas ekonomiska intressen, bibehållen skattebe- frielse etc. Föreningen har en särställning i det att den administrerar ”Forfald- per-år”-systemet för skatteavdrag för fredade byggnader.

5.4. Statligt stöd

I detta avsnitt diskuteras de skattevillkor som gäller för bevarande av samlad kulturegendom, och de stödformer som skulle kunna utvecklas i anslutning till dessa. Utredningen har ålagt sig stor restriktivitet, mer med anledning av det ekonomiska läget än av övertygelse om att stödåt- gärder med anknytning till skattesystemet inte är lämpliga. Det är viktigt att statens signalsystem till medborgarna inte innehåller motsägelser, och att skatteregler inte innehåller sådana inslag som kan uppfattas som stridande mot andra statliga mål. Ett förslag som gör det möjligt att betala av arvs- och gåvoskatt genom underhållsinsatser för kulturhistoriskt värdefull egendom läggs därför fram. Dessutom föreslås att bidrag enligt förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård skall få lämnas till vård av inventarier som omfattas av en byggnadsminnesförklaring.

5.4.1. Bostadsbeskattningen

I avsnitt 2.4.1 konstaterades att riksdagen vid behandlingen av de nya regler- na om avdragsrätt för reparations— och underhållskostnader för mangårds- byggnader som är uppförda före 1930 och är större än 400 kvadratmeter an- sett att övervägandena beträffande beskattningen av denna typ av bostäder borde föras vidare (1993/94:8kU17 s. 12 och 22). Det var även regeringens uppfattning att det var angeläget att återkomma till frågan om hur man skulle verka för bevarande av kulturhistoriskt värdefulla miljöer inom jordbruket, även om man vid detta tillfälle begränsade sig till den anförda reformen (prop. 1993/94:91 s. 19).

Den kritik som förekommit mot de nya reglerna är inriktad dels på att det finns mindre byggnader som också borde omfattas av avdragsrätt, dels på att avdragsrätten är helt oberoende av om det är kulturhistoriskt riktiga åtgärder som utförs, dels — i någon mån — på att ingen prövning har skett av det kul- turhistoriska värdet av den byggnad som avdragsrätten avser. Med andra ord har kriteriema ansetts vara alltför schablonmässiga, och inte ansetts rätt träffa den krets reformen var avsedd för.

Utredningen har förståelse för kritiken. Samtidigt inser utredningen att det inte är lätt att hitta ett system, som förenar nyttan av en kulturhistorisk för- prövning av de åtgärder som skall berättiga till avdrag med ett rimligt mått av administrativ enkelhet. En tanke som förordats bl.a. av Utredningen om för- valtningen av vissa kulturmiljöer (SOU 1991:64 s. 160) är att alla byggnader som är av beskaffenhet att bedömas som särskilt värdefulla enligt 3 kap. 12 & PBL skulle vara kvalificerade för avdrag. Det finns vissa skäl för en sådan lösning. Då dessa byggnader inte får förvanskas måste underhållet ske på ett visst sätt, som inte alltid är det billigaste. Den överkostnad som fastighetsäga- ren därför måste underkasta sig är en kostnad för åtgärder som påfordras av det allmänna. Det finns emellertid svagheter i systemet. De byggnader som är särskilt värdefulla enligt PBL 3: 12 har i allmänhet inte inventerats eller redo- visats i några officiella register, och en fall-till-fall-bedömning är en så pass främmande uppgift för skattekontrollen att den inte skulle vara möjlig att ge- nomföra inom ramen för den årliga deklarationsgranskningen. Omfattningen av avdragsrätten, de sammanhängande administrativa problemen, samt det skattebortfall avdragsrätten skulle innebära kan inte heller överblickas. Dess- utom hindrar inte heller ett sådant kvalitetskrav att fel sorts åtgärder utförs, t.ex. att olämpliga färg— eller andra byggnadsmaterial väljs, då ingen kontroll finns av att avdragsrätten utnyttjas för kulturrniljövårdande åtgärder.

En variant på denna tanke som är administrativt mer hanterlig, och som inte skulle medföra samma svårberäknade konsekvenser är att begränsa ut- vidgningen av avdragsrätten till endast sådana byggnader som är byggnads- minnesförklarade. Därmed blir det en klart avgränsad kategori byggnader som omfattas, och en grupp byggnader där ägarnas skyldighet att underhålla och vårda byggnaderna på ett kulturhistoriskt korrekt, och i många fall kost- 197

nadskrävande sätt har blivit fastställd. En sådan lösning skulle också ha en positiv effekt därigenom att det allmänna signalerade ett ansvarstagande för dessa skyddade byggnader. Den skulle därmed kunna medföra en ökad be- redvillighet hos fastighetsägarna att få sina byggnader skyddade. Man kan dessutom förutsätta att ägare av byggnadsminnen genom en mer utvecklad tillsyn och kontakt med länsstyrelsen ofta har en god uppfattning om vilka metoder och material som bör väljas. Även mot denna tanke är dock vissa in- vändningar möjliga. Det torde finnas åtskilliga byggnader som inte är bygg- nadsminnen men för vilka det kan åberopas att de har motsvarande kulturhis— toriska värde. Också sådana byggnader kan vara i stort behov av underhåll och det kan befaras att önskade åtgärder inte kommer att utföras utan avdrags- rätt. Det kan framstå som omotiverat att sådana byggnader inte skulle få del av gynnsamma skatteregler när staten i andra sammanhang är beredd att stödja dem, t.ex. med byggnadsvårdsbidrag.

En annan lösning skulle kunna vara att avdragsrätten gjordes beroende av ett intyg från länsstyrelsen om att nedlagda kostnader varit kulturhistoriskt motiverade. Denna lösning, som skulle kunna ha den fördelen att den leder till en dialog i förväg mellan den byggnadsvårdande expertisen och fastig— hetsägarna, förutsätter emellertid att länsstyrelserna är beredda att göra ett an- tal besiktningar varje år inför deklarationstidpunkten för att konstatera det som skall intygas. Denna modell kräver också vissa närmare överväganden om hur en ägare som inte anser att länsstyrelsen har haft skäl för ett avstyr- kande skall kunna få denna sin uppfattning prövad inom skatteförfarandet. Utredningen anser sig inte ha funnit tillräckligt bra svar på de frågor som mo- dellen föranleder för att kunna förorda den.

Utredningen anser sig därför inte kunna lägga fram något alternativt för- slag för att undgå nackdelarna med nuvarande system. Frågan bör dock hållas öppen för vidare överväganden.

5.4.2. Förmögenhetsbeskattningen

En översyn av reglerna för förmögenhetsbeskattning är under arbete inom Fi- nansdepartementet (prop. 1994/95:25). l avVaktan på att detta arbete redovi— sas har utredningen inga synpunkter att anföra.

5.4.3. Arvs- och gåvobeskattningen Regeringens dispensrätt

Lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL) innehåller dispensregler som innebär att regeringen under vissa förutsättningar kan befria från eller

nedsätta arvs- och gåvoskatt. Bestämmelserna finns i 57 5 a (historisk sam- ling), 57 5 b (fideikommiss m.m.) samt i 58 a & (”synnerliga skäl”). En ge— nomgång av regeringens dispensärenden vad gäller egendom med kulturhis— toriskt värde har gjorts avseende de senaste tio åren.

Under den undersökta tidsperioden har dispens enligt 57 & a AGL (historisk samling) medgetts i tre fall. Alla tre ärendena avser stiftelser eller ideella föreningar som mottagare av arv, och arvet har omfattat en samling eller en värdefull byggnad som stiftelsen eller föreningen haft till uppgift att skydda och vårda, samt medel för att utföra vården. I två av fallen har egen— domen testamenterats, i ett rör det sig om arv som Allmänna arvsfonden be- slutat att avstå ifrån. Ett fall har avslagits, en konstsamling som testamenterats och som inte ansetts ha tillräckligt kulturhistoriskt värde.

57 & b avser bl.a. arvsskatt inom ett fideikommiss, således i fall där för- längning av fideikommiss medges. Sådan skatt kan efterges eller nedsättas om skattebetalningen skulle äventyra ett allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art. Bestämmelsen har inte tillämpats under tioårsperioden.

När det gäller 58 a & (synnerliga skäl) finns endast ett fall med anknytning till kulturhistoriskt värde, ett avstående från Allmänna arvsfonden av en fas- tighet samt penningbelopp till en hembygdsförening. Arvsskattebefrielse medgavs.

Utredningens överväganden

Det ovannämnda översynsarbetet rörande förmögenhetsbeskattningen torde syfta till förändringar vad gäller arvs— och gåvobeskattningen i förenklande riktning. Med tanke på att beskattningen av arv resp. gåvor har särskild bety- delse för möjligheterna att hålla en kulturegendom samlad vid generationsskiften och vid överföring av egendom vill utredningen kraftigt betona att arvs- och gåvoskattesystemen i framtiden måste vara så utformade att de inte äventyrar det starka allmänna intresset av att bevara kulturegendomar. Trots den kommande översynen vill utredningen ändå redovisa vissa förslag för att minska skattebelastningen för möjliggöra mindre skadeverkningar på kulturegendom vid generationsskifte.

Utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer föreslog i sitt betän- kande (SOU 1991:64 s. 160161) ett fonderingssystem för arvsskatt:

”I vissa andra europeiska länder finns olika typer av skattelindring gällan— de arvs- och gåvoskatt för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. I Storbri- tannien finns dessutom ett system som innebär skatteförmåner för under- hållsfonder som byggs upp till förmån för kulturhistoriskt värdefulla mil- jöer. Enligt min mening borde ett system som kombinerar dessa olika ty- per av skatteförrnåner införas i Sverige. Systemet skulle innebära att arvs- /gåvoskatt visserligen tas ut, men så att säga återförs till egendomen ge-

nom att beloppet får gå in i en särskilt inrättad underhållsfond som är knu- ten till egendomen. Denna skatteförmån bör enligt min mening förbehållas de mest värdefulla objekten och därför bara vara begränsad till egendomar som rymmer byggnadsminnesförklarade miljöer, där kravet måste ställas att den centrala herrgårdsmiljön med huvudbyggnaden ingår bland det som omfattas av skyddsbestämmelsema. Systemet bör avse arvsskatt som tas ut i samband med arvskiften avseende sådana miljöer eller gåvoskatt i den mån genera- tionsskiftet genomförs som gåva innan arvskiftet är aktuellt. Krav bör uppställas på upprättande av långsiktig under hållsplan i samband med be— slut om omvandling av arvs-lgåvoskatt till underhållsfond. Man bör över- väga att införa en regel som säger att en sådan underhållsfond åter kan omvandlas till skatt om underhållsplanen inte följs och miljön därigenom inte får tillräckligt underhåll eller om försäljning sker av egendomen inom en viss tid från generationsskiftets genomförande. Med den typen av regler kan systemet betraktas som en uppskjuten beskattning som under vissa förutsättningar kan omvandlas till skattebefrielse.

Ianspråktagandet av sådana underhållsfonder bör ske efter samråd med och godkännande av resp. länsstyrelse och kunna avse de delar av miljön som omfattas av skyddsbestämmelsema.”

Eftersom hotet mot en sammanhållen förvaltning av kulturegendomar ty— piskt sett knyter sig till generationsskiften, förefaller det ändamålsenligt att söka mildra den skattebelastning som aktualiseras just i denna situation. Det finns visserligen många sätt att förbereda generationsskiften på som syftar till att undvika en alltför stor påkänning av arvs- eller gåvoskatt. Det kvarstår ändå som ett problem dels att sådana förberedelser i vissa fall inte har vidta- gits med åtföljande ogynnsamma skattesituation för de efterkommande som saknat möjlighet att påverka situationen och nu står inför en komplicerad för- valtningsuppgift, dels också att några av de mest skyddsvärda egendomarna är så pass stora att skattebelastningen i absoluta tal blir mycket påfrestande. Detta gäller särskilt om den kumuleras med den belastning som tillkommer om en huvudarvinge skall lösa ut andra arvingar från egendomen.

Utredningen är därför trots sin restriktiva inställning till att urholka skat- tesystemet — beredd att förorda en lösning som innebär att arvs- och gåvoskatt i särskilda fall skall kunna reserveras för kulturhistoriska överkostnader i samband med underhållsåtgärder på en kulturegendom som den skattskyldige övertar. Det gäller dock att hitta en lösning som är lätt att administrera både för myndigheterna och den enskilde och som samtidigt tillgodoser behovet av kontroll och återställande av beskattningsläget, om de frigjorda medlen inte används på avsett sätt.

5.4.4. Utredningens förslag rörande arvs- och gåvoskatt

Anstånd skall få medges under högst tio år från skattens fastställande med den arvs- eller gåvoskatt som belöper sig på fast egendom som är förklarad som byggnadsminne enligt 3 kap. lagen (1988:950) om kul- turminnen m.m., eller som enligt intyg av länsstyrelsen i det län där den fasta egendomen finns är av beskaffenhet att enligt nämnda lag kunna bli byggnadsminnesförklarad. Ränta skall tas ut på anståndsbeloppet. Den skattskyldige skall ha rätt att under anståndstiden, dock högst en gång per år, få avräkna som betalning av skatt och ränta styrkta kostnader för reparation och underhåll av den fasta egendomen, om länsstyrelsen intygar att kostnaderna varit kulturhistoriskt motiverade överkostnader. När anståndstiden har löpt ut är återstående skatt och ränta förfallen till betalning. Om den fasta egendomen dessförinnan övergått till annan ägare än den skattskyldige är det skattebelopp och den ränta som återstår vid övergången, eller den tidpunkt då bindande avtal om överlåtelsen kom till stånd, förfallen till betalning senast sex veckor efter övergången eller överlåtelsen.

Med viss blick på de modeller som valts i Storbritannien finner utred- ningen att lösningen bör sökas i ett system med uppskov av skattebetal- ningen. Arvsskatt skall visserligen i de flesta fall förskotteras av ett dödsbo (som måhända därefter upphör att fungera), men den egentliga skattskyldig- heten åvilar arvingar eller testamentstagare med utgångspunkt i den lott som fastställts för dem. Man kan därför tänka sig en modell där dödsboet eller den skattskyldige under vissa förutsättningar skulle kunna beviljas ett tidsbestämt anstånd med betalningen för en lott i vilken det ingår en på visst sätt bestämd kulturegendom.

I 55 & AGL finns regler om anstånd som i fall av svårigheter för dödsboet att omsätta tillgångar i likvida medel gör det möjligt att dela upp skatten på tio (i undantagsfall 20) årliga betalningar. Den skattskyldige skall lämna en ränte- löpande skuldförbindelse på beloppet och dessutom ställa nöjaktig säkerhet (om inte förvärvet avser nyttjanderätt).

Utredningen föreslår en regel som innebär att den som ärver eller mottar som gåva en egendom som är byggnadsminne, eller som länsstyrelsen vid en särskild prövning finner kan bli föremål för byggnadsminnesförkla- ring/byggnadsvårdsbidrag, skall kunna få anstånd med hela skattebeloppet under tio år från skattens fastställande. Anstånd skall sökas hos beskatt— ningsmyndigheten inom den tid som anges i 55 & 3 mom. AGL, dvs. inom fyra veckor från skattens fastställande.

När tiden för att söka anstånd i fråga om arvsskatt går ut är det mera sällan klart vem av de skattskyldiga som skall ha den egendom som är byggnads-

minnesförklarad eller motsvarande på sin lott. Om det inte finns något testa— mente som föreskriver hur lottläggningen skall ske och inte heller någon bo- delning eller något arvskifte som anger vem av de skattskyldiga som förvär- vat den anståndsgrundande egendomen, bör dödsboet få söka om anstånd. Anståndsbeloppet bör motsvara vad som vid en proportionering av behåll- ningen belöper på byggnadsminnet eller motsvarande. Utredningen vill i sammanhanget också erinra om att det enligt 17 & AGL finns särskilda möj- ligheter till anstånd med att fastställa skatten i situationer där de skattskyldiga vill åberopa en handling som visar hur boet delats.

Ett beslut om anstånd med betalningen av skatten bör medföra skyldighet att utfärda en räntelöpande skuldförbindelse enligt 55 5 3 mom. Skuldförbin- delsen skall därefter enligt utredningens mening under tioårsperioden kunna betalas av genom styrkta kostnader för reparation och underhåll av den egen- dom som berättigade till anstånd. I den mån dessa kostnader under perioden uppgår till beloppet för förbindelsen inkl. ränta, bortfaller betalningsskyldig— heten. Eftersom betalning av arvsskatt inte är avdragsgill från inkomstskat— tepliktiga intäkter (20 & kommunalskattelagen [l9281370]) berättigar inte hel- ler reparations— eller underhållskostnader i denna situation till avdrag, oavsett hur skattesituationen ser ut för den aktuella fastigheten.

Kostnaderna skall, för att vara avräkningsbara mot skatt och ränta, vara tillstyrkta av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall tillämpa samma bedömnings- kriterier som gäller för byggnadsvårdsbidrag enligt förordning (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård. En avräkning skall få göras en gång om året.

Om egendomen övergår till ny ägare, bör återstående skattebelopp och ränta som huvudregel förfalla till betalning. Däremot bör inte bodelning och skifte i ett dödsbo som beviljats anstånd anses som ett ägarbyte och alltså inte medföra att anståndet förfaller.

Med tanke på att generationsskiften ibland sker successivt genom förfa- randen som innefattar gåva, och arvsskatteberäkningen skall ske med hänsyn till föregående gåvor, finner utredningen det motiverat att ett motsvarande anståndsförfarande skall kunna tillämpas även på gåvoskatt.

Utredningen föreslår att den tänkta anståndsmöjligheten med åtföljande bortfall av skatt tas in som ett 7 mom. av 55 & AGL:

Utöver vad som sägs i ] mom. får beskattningsmyndigheten eller överrät- ten under högst tio årfrån skattens fastställande medge anstånd med den arvs- eller gåvoskatt som vid en proportionell fördelning belöper sig på fast egendom som är förklarad som byggnadsminne enligt 3 kap. lagen ( I 988.950) om kulturminnen m.m., eller som enligt intyg av länsstyrelsen i det län där den fasta egendomen finns är av beskaffenhet att enligt nämnda lag kunna bli byggnadsminnesförklarad. Bestämmelserna om ränta i 2 mom. samt bestämmelserna i 3—6 mom. skall vara tillämpliga. Den skattskyldige har rätt att under anståndstiden, dock högst en gång per år, avräkna som betalning av skatt och ränta styrkta kostnader för repara- tion och underhåll av den fasta egendomen, om länsstyrelsen intygar att

kostnaderna varit kulturhistoriskt motiverade överkostnader. När an- ståndstiden har löpt ut är återstående skatt och ränta förfallen till betalning. Om den fasta egendomen dessförinnan övergått till annan ägare än den skattskyldige år det skattebelopp och den ränta som återstår vid över- gången, eller den tidpunkt då bindande avtal om överlåtelsen kom till stånd, förfallen till betalning senast sex veckor efter övergången eller överlåtelsen.

Beslut om vägrat anstånd kan överklagas, dock inte på samma sätt som andra arvs- och gåvoskattebeslut enligt 60 &, utan med stöd av 21 5 lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken (NJA 1989 s. 526).

Förslaget om en ny grund för anstånd påverkar inte de nuvarande dispens- reglema i 57 och 58 a åå AGL. Som framgått av ovan lämnade redovisning har dispensmöjligheten hittills endast rört stiftelser och ideella föreningar.

5.4.5. Fastighetsbeskattningen

Riksdagen har under våren 1995 beslutat dels att höja fastighetsskatten för småhusenheter och hyreshusenheters bostadsdel från 1,5 % till 1,7 %, dels att återinföra skatt på hyreshusenheters kommersiella lokaldel med 1 %, dels att införa skatt på industrifastigheter med 0,5 % av taxeringsvärdet, allt med verkan från det beskattningsår som påbörjas den 1 juli 1995 eller senare, dvs. ide flesta fall från den 1 januari 1995.

Förslag om fastighetsbeskattning av lantbruks- och skogsbruksenheter har däremot inte genomförts. Situationen för de flesta typer av kulturegendomar på landet är sålunda oförändrad. Däremot skärps beskattningen för hyreshus, dvs. fastigheter med fler bostadslägenheter än två.

Stiftelse- och föreningsskattekommittén hari sitt slutbetänkande (SOU 1995:63) Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella föreningar lämnat förslag till reglering av dessa juridiska personers fastighetsskatteförhållanden. De omständigheter som föreslås leda till skattefrihet vid inkomstbeskattningen (se avsnitt 5.4.7) föreslås utgöra grunden för befrielse att betala fastighets— skatt enligt en viss ändrad reglering i fastighetstaxeringslagen (1979:1152) rörande skattefria fastigheter m.m.

Utredningen finner inte anledning till något förslag på detta område.

5.4.6. Mervärdesbeskattningen

I fråga om mervärdesskatten kan noteras att de nya reglerna om uttag av skatt inom resp. utom EU bör göra det mer attraktivt att utomlands förvärva och till Sverige införa kulturföremål. Utredningen hälsar detta med tillfredsställelse.

Den omständigheten att en privatbostad enligt 21 & kommunalskattelagen aldrig kan ingå i näringsverksamhet och innehavet av en sådan bostad därmed inte heller kan anses som yrkesmässig verksamhet är fundamentalt för den svenska mervärdesbeskatmingen. Att konstruera ett undantag från denna princip för vissa slag av privatbostäder med kulturhistoriskt värde som bl.a. Sveriges jordägareförbund föreslagit, skulle vara lika svårt som att finna lämpliga avdragsregler vid inkomstbeskattningen, se avsnitt 5.4.1. Utred- ningen anser sig därför föranledd att avstå från denna uppgift.

5.4.7. Stiftelse- och föreningsbeskattningen

Stiftelse- och föreningsskattekommitténs nyligen avlämnade förslag (SOU l995:63) innebär inte någon utvidgning av skattefriheten för stiftelser med anknytning till kulturegendom. För att sådana stiftelser skall kunna åtnjuta in- skränkt skattskyldighet fordras enligt förslaget liksom hittills att syftet är att främja vetenskaplig forskning och att" detta ändamål också fullföljs intill åt- minstone 80 % av avkastningen bedömd under en femårsperiod.

Kommitténs förslag innehåller emellertid vissa förändringar och precise- ringar i fråga om vilka inkomster som skall medräknas vid bedömningen av fullföljdskravet. Med avkastning förstås i detta sammanhang den löpande av- kastningen på stiftelsens kapital samt realisationsvinster som uppstår vid omplacering av detta kapital. Realisationsvinster har hittills inte beaktats vid bedömningen av fullföljdskravet, men enligt förslaget skall alltså realisa- tionsvinster som ligger inom det skattebefriade området beaktas.

I kapitalavkastningen inräknas sålunda enligt kommitténs förslag normalt inte inkomst (löpande avkastning och realisationsvinster) av egentlig närings- verksamhet, vilken verksamhet under alla förhållanden är skattepliktig. Emellertid kan det tänkas att stiftelsen bedriver näringsverksamhet för att främja ett skattebefriat ändamål och att detta ändamål dominerar näringsverk— samheten. Också ett överskott av sådan kvalificerad näringsverksamhet skall vara skattebefriat (inkl. realisationsvinster), om 80-procentskravet uppfylls.

Slutligen bör inte heller skattefria tillskott i form av gåvor och donationer till stiftelsen anses som avkastning, eftersom dessa normalt inte görs för att täcka stiftelsens löpande kostnader utan för att stärka dess kapitalbas.

Som framgått av avsnitt 2.4.6 finns det stiftelser som beskattas endast för sådan inkomst av näringsverksamhet som hänför sig till fastighet, de s.k. katalogsubjekten. Kommittén föreslår en begränsning av antalet av de stiftel- ser som pekas ut i den aktuella bestämmelsen (7 & 4 mom. lagen [1947z576] om statlig inkomstskatt), men kompletterar förslaget med en särskild dispens- regel. Enligt denna skall regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer kunna befria en juridisk person som inte uppfyller kraven för skatte- befrielse från skattskyldighet. Det skall kunna ske om den juridiska personen

l) i sin verksamhet tillgodoser ett väsentligt allmänintresse, 2) intar en sådan särställning att skattebefrielsen är starkt önskvärd från allmän synpunkt och 3) om befrielsen har väsentlig ekonomisk betydelse för den juridiska perso- nen och 4) inte kan antas medföra snedvridning av konkurrensen. Skattebe- frielsen skall kunna lämnas helt eller delvis för vissa inkomster och gälla högst fem taxeringsår i följd.

Kulturarvsutredningen har anledning att ta ställning till det tidigare försla- get från Utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer om en generell skattebefrielse för stiftelser som bedriver kvalificerad kulturmiljövård. Även om en sådan skattebefrielse givetvis skulle kunna främja bevarandet av kul- turegendomar på ett mer direkt sätt än dagens regler med deras knytning till forskningsinsatser, måste det dock konstateras att ett nytt begrepp ”kvalifice- rad kulturmiljövård” är svårt att avgränsa på ett sådant sätt att skattefriheten inte också skulle kunna användas till mer perifera ändamål inom kulturmiljö- vården eller till rent missbruk. Att inom den vanliga skattekontrollens ram av— göra vilka stiftelser som bedriver kvalificerad kulturmiljövård låter sig knap- past göra. Kontrollen skulle sannolikt behöva byggas ut med en medverkan av länsstyrelserna som i och för sig genom den tillsyn av stiftelser de bedriver borde ha möjlighet att granska även detta. Vad en sådan medverkan skulle in- nebära resursmässigt är svårt att kvantifiera, samtidigt som ett sådant beroen- de av en extern bedömning inte ingåri gängse teknik vid skattegranskning. Det finns dessutom en viss risk för att en generell skattefrihet för kvalificerad kulturmiljövård skulle leda till de svårberäkneliga försvagningar av skattein- täkterna som kan innebära att förslaget blir ogenomförbart.

Mot bakgrund av de direktiv som gällde för Stiftelse- och föreningsskatte— kommittén och dess nyligen avlämnade förslag till ytterligare preciseringar i den ordning som redan gäller, finner utredningen det inte möjligt att föra den tidigare utredningens förslag vidare. Utredningen accepterar alltså att stiftelser som skall främja kulturmiljövård på något sätt måste göra det i sådana former att det också kan anses att ändamålets främjande av vetenskaplig forskning är tillgodosett.

Stiftelse- och föreningsskattekommittén har emellertid lagt fram ett annat förslag som kan ha betydelse i sammanhanget, nämligen den nyss beskrivna dispensregeln. Denna är givetvis avsedd att användas med stor restriktivitet och med den för näringsidkande stiftelser starkt verkande inskränkningen att konkurrensen inte får snedvridas. Ändå finns det i denna bestämmelse ett visst utrymme för att i särskilda fall befria stiftelser och andra juridiska per- soner med ändamål att förvalta kostnadskrävande men kvalificerat allmänin- tressanta kulturegendomar från skatt helt eller delvis. Beslut av denna art som fattas av regeringen torde inte medföra några svårkontrollerade verkningar för skattesystemet i övrigt.

Dispensregeln skulle därför kunna användas som ett instrument för att i vissa fall stimulera till stiftelsebildningar för förvaltning av kulturegendomar.

Det förefaller inte uteslutet att en ägare eller ägarkrets som står inför svårighe- ter med sammanhållandet av en egendom inför ett generationsskifte skulle kunna finna dispensmöjligheten intressant.

En svaghet med den föreslagna dispensmöjligheten från det nu anlagda perspektivet är att den är tidsbegränsad till högst fem år. Stiftelse— och före- ningsskattekommittén har dock föreslagit att regeln skall tolkas så att dispens kan ges på nytt.

För att besluta om dispens torde regeringen ha anledning att ställa krav på bestämda motprestationer. Skattefriheten bör således vad gäller fast egendom begränsas till sådan egendom som skyddas enligt KML. Kanske bör också krävas, som gäller i en del andra länder i motsvarande situation, att egendo- men i någon omfattning hålls öppen för allmänheten. Någon tvekan om stif- telsens mål får inte finnas. Ändamål som syftar till att gynna enskild släkt el— ler person får alltså inte förekomma, eller måste på ett betryggande sätt av— gränsas inom stiftelsen. Dock måste det, för att göra stiftelseformen attraktiv för stiftare och donatorer, (och särskilt om stiftelsen skall fungera som er— sättning för ett avskaffat fideikommiss) finnas möjlighet att binda förvalt- ningen av egendomen till en släkt, och att reglera förhållandena i övrigt på ett för släkten acceptabelt sätt.

5.4.8. Förslag rörande bidrag till kulturmiljövård

Förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård ändras genom tillägg till 2 och 5 55 så att bidrag får beviljas till vård av sådant lösöre som förtecknats i skyddsföreskrifter vid byggnadsminnesförklaring.

Statens bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader regleras i förordning (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård. Bidrag till bygg- nadsvård får lämnas till kulturhistoriskt motiverade överkostnader om det kan antas att bebyggelsen kommer att bevaras för framtiden (2—5 55). Bidrag till vård och upprustning av parker får utgå även om detta inte uttryckligen fram- går av förordningen. Vård av lösöre har normalt inte ansetts bidragsberättigad utom i fråga om kyrkliga inventarier.

Bidragsmedel till byggnadsvård utgår ur två skilda ramar, dels till bo- stadsbebyggelse och dels till byggnadsvård generellt. Ur den senare ramen får medel också beviljas till utredning, projektering och information. Bidrags- systemet finns mer utförligt refererat i avsnitt 2.5.1.

Den av utredningen föreslagna möjligheten att skydda visst lösöre gör det rimligt att bidrag skall kunna utgå till vård av sådant lösöre. Skyddat lösöre bör inte i bidragshänseende betraktas annorlunda än annan inredning eller

andra byggnadsdelar. Frågan om vad som är kulturhistorisk överkostnad bör ses i förhållande till vilka inskränkningar i föremålens användning och förva- ring men också vilka inskränkningari användbarheten hos de skyddade ut- rymmena skyddsföreskrifterna medför.

6 Överväganden och förslag rörande utförsel av kulturföremål

Utredningen skall enligt direktiven utforma ett system som underlättar en pa- rallell tillämpning av de svenska reglerna om utförsel av kulturföremål med EG—förordningen om export av kulturföremål, t.ex. när det gäller kategori— indelningen av tillståndspliktiga föremål. Även andra tekniska anpassnings- frågor skall övervägas, liksom det förslag till lagändringar som tillstånds- myndighetema överlämnade till regeringen i februari 1992. Översynen skall inte ha till syfte att anpassa de svenska reglerna till den gemensamma EG-ni- vån, men inte heller utan starka skäl fjärrnas från EG-reglema.

När utredningens direktiv tillkom hade folkomröstningen om Sveriges an— slutning till EU ännu inte hållits.

I detta avsnitt resonerar utredningen kring de grundläggande frågorna om ut— formningen av svenska skyddsregler mot oönskad export av kulturföremål mot bakgrund av den diskussion som förts under 1900-talet.

6.2.1. Ett nyanserat synsätt

I begreppet kulturföremål inryms endast rörliga föremål, antingen dessa från början varit avsedda att kunna flyttas eller de har avlägsnats från en byggnad eller anläggning på ett sådant sätt att de med full användbarhet kan flyttas. Den i lagstiftningen använda termen för sådana föremål är lösöre. Med lösöre förstås dock givetvis mycket mer än kulturföremål.

I föregående avsnitt 5.2.1 har utredningen berört frågor om gränsen mel- lan fast och lös egendom och funnit att det finns ett behov av att utvidga skyddsmöjlighetema vid byggnadsminnesförklaring för lösöre vars kultur- värde beståri en bevarad fysisk anknytning till en viss miljö.

Normalt har en ägare av lösöre frihet att förfoga över egendomen: sälja, hyra ut, flytta både inom och utom landet och till och med kasta bort eller förstöra den. Dock är det såväl i Europakonventionen om de mänskliga rät- tigheterna som i regeringsformen godtaget att tillgodoseendet av angelägna allmänna intressen kan behöva föranleda inskränkningar i förfogandefriheten (i regeringsformen nämns dock endast mark och byggnad som objekt för restriktioner). Syftet med detta avsnitt är att närmare "söka fastställa de all- männa intressen som numera bör föranleda att ägare av kulturföremål i vissa fall skall vara skyldiga att söka tillstånd innan de för föremålen ut ur landet och i vissa fall måste finna sig i att tillstånd inte beviljas.

Det kan inledningsvis konstateras att en exportprövning ligger som ett slags yttersta försvarsmur i strävandena att bevara det svenska kulturarvet. I många fall är det — som utredningen tidigare konstaterat motiverat att in- skränka rörligheten redan på ett tidigare stadium, dvs. redan när någon står i begrepp att rubba ett föremål från dess ursprungsmiljö. Om ett sådant ur- sprungssamband väl har brutits kan det dock vara mindre betydelsefullt om föremålet därefter finns kvar i landet eller flyttas till ett annat land. I många fall måste det också bedömas som klart positivt för—det svenska kulturarvet att

föremål som illustrerar detta finns tillgängliga för en utländsk publik. Detta bör inte anses tillämpligt endast på utställningsföremål. Det finns inget gene- rellt negativt i att utomlands bosatta personer för rent privat bruk innehar svenska kulturföremål. Tvärtom är det av stort värde att goda svenska kultur- föremål under rätt identitet finns representerade i utländska hem. Det kultur- politiska målet att främja internationella kontakter måste sålunda kunna ges ett avsevärt utrymme, även om det därmed åtminstone teoretiskt inkräktar på det kulturpolitiska bevarandemålet, i den mån detta anses innebära ett bevarande inom landets gränser.

Frågan för Kulturarvsutredningen är därmed att finna en efter dagens si- tuation och med hänsyn till den utvidgade rörligheten i EU anpassad balans- punkt mellan kraven på oinskränkt rörlighet även för kulturföremål och det allmänna intresse som fortfarande gör sig gällande att behålla ett på visst av- gränsat bestånd av kulturföremål inom Sverige.

Kvalitetsskydd och masskydd ?

Utredningen har i avsnitt 3.4.1 redogjort för huvudpunktema i den diskus- sion och de ståndpunktstaganden rörande skyddsbehovet som förekommit under 1900-talet. Skyddsambitionema har knutits till två teoretiskt oförenliga aspekter: å enda sidan behovet av att skydda en ”elit” av föremål genom ett på visst sätt konstruerat kvalitetsskydd, å den andra sidan behovet av att skydda ett brett spektrum av föremål från alla samhällsskikt, ett masskydd. Också i de nu aktuella lagförarbetena kan man spåra de båda ambitionerna. I prop. 1984/85:179 s. 14 framhålls att vissa av de där föreslagna föremålskatego- riema inte var utvalda för att tillgodose museernas behov, utan för att säker- ställa att det skall finnas ett tillräckligt antal föremål kvari landet.

Att kvaliteten hos föremålen har stor betydelse, syns på det sätt på vilket tillståndsplikten i olika fall definierats. De utländska föremålen och vissa av de svenska har sålunda knutits till ett ekonomiskt värde för att markera att det här är fråga om att avgränsa tillståndsplikten till de mer framstående och efter- frågade föremålen i sin art. Man torde också kunna peka på att vissa katego- rier bestämts mycket selektivt, t.ex. svenska signerade fajanser.

Som exempel på den motsatta masskyddsprincipen skulle kunna anföras tillståndsplikten för alla över 100 år gamla svenska möbler, speglar och skrin, oavsett värde. Mängden sådana föremål i landet är mycket stor. Att inte någon stor andel av totalmängden anses vara betydelsefull för det svenska kultur- arvet antyds av det förhållandet att utförseltillstånd lämnats i 96—97 % av prövade fall, vilket i och för sig inte behöver betyda att andelen föremål som har denna betydelse uppgår till endast 3—4 %. Trots att sålunda många föremål inte är sådana att export bör vägras har denna föremålskategori omfattats av tillståndsplikt alltsedan 1927 års kungörelse (möbler och husgeråd), och kategorins omfattning har inte blivit i någon nämnvärd grad

ifrågasatt. Man kan jämföra med att utländska möbler, speglar och skrin omfattas av tillståndsplikt under snävare förutsättningar: de skall vara värda mer än 50 000 kr och ha funnits i landet sedan före 1840. Här ligger sålunda redan i föremålskategorins definition ett uttryck för ett mer kvalitetsbaserat urval.

En annan sak är att det givetvis inom ramen för de breda föremålskatego- riema bör ske en selektiv prövning, så att inte utförselförbudet drabbar andra individuella föremål än sådana som verkligen är av betydelse för det nationel- la kulturarvet. Det till slut avgörande för frågan om ett föremål skall få expor- teras eller inte är alltså en bedömning av föremålets kvalitet i förhållande till liknande föremål.

I detta sammanhang kan det vara anledning att redovisa den statistik över antalet ansökningar, avslag och överklaganden som utredningen samman- ställt.

Statistik över antalet utförselansökni ngar 1986—1994

NM = Stiftelsen Nordiska museet, SKM = Statens konstmuseer, RAÄ = Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, KB = Kungl. bibliote— ket, RA = Riksarkivet

NM SKM RAÄ KB RA Totalt Avslag Över-

klagande

1986/87 5 813 415 4 3 6 235 NM 189

KB 1 1987/88 5 933 396 5 2 6 336 NM 124 1

. SKM 2

1988/89 4 858 250 8 2 11 5 129 NM 164

SKM 2 1989 2:a halvåret 2 395 NM 232

SKM 6 1990 l:a halvåret 689 107 796 1990 2:a halvåret 474 109 583 NM 39

SKM 3 1991 l:a halvåret 520 115 635 1991 2:a halvåret 505 35 1 541 NM 30

SKM 3 1992 l:a halvåret 584 56 1 641 1992 2:a halvåret 552 36 588 NM 29

SKM 1 1993 l:a halvåret 686 35 l 1 723 1993 2:a halvåret 711 51 762 NM 42 3

SKM 4 1994 l:a halvåret 682 62 744 Ej uppgift Ej uppgift 1994 2:a halvåret 709 54 1 764 Ej uppgift Ej uppgift 1995 l:a halvåret 540 62 2 604 Ej uppgift Ej uppgift

* före införande av ansökningsavgift.

Statistiken visar inte direkt vilka föremålskategorier som varit föremål för ansökningar, men avslöjar indirekt, i det att Nordiska museet handlägger 93— 94 % av alla ansökningar, att den helt dominerande föremålsgruppen är möbler. 246

Kulturarvsutredningen har inte fått i uppdrag att göra någon omvärdering från grunden av de principer som uppbär den nuvarande utförsellagstift- ningen. Det finns dock några mer övergripande aspekter som med fördel kan läggas på behovet av skydd mot utförsel. En sådan aspekt är föremålsföre- komsten i offentliga eller på annat sätt för allmänheten tillgängliga samlingar. Det torde kunna hävdas att föremål som med god representativitet finns i all- mänt tillgängliga samlingar inte bör omfattas av några utförselrestriktioner. Argumentet är t.ex. använt i prop. 1984/85zl79 s. 16 gentemot då liggande förslag om tillståndsplikt för utländska tryckta skrifter m.m, vilka föremål re- dan fanns i offentliga samlingar. Ändå är ett sådant synsätt inte genomgående tillfredställande, vilket belyses av tankeexperimentet att vissa typer av föremål i framtiden endast skulle kunna återfinnas på museer. De flesta torde säkert vara ense om att det svenska kulturarvet skulle vara fattigt om deti svenska hem skulle saknas t.ex. Karl J ohansmöblemang, Moraklockor, sjömanskistor och blomranksmålade skåp, även om liknande föremål skulle kunna beskådas på ett museum i närheten.

En tillståndsplikt för utförsel av möbler och liknande kulturföremål i sven— ska hem kan därför medverka till att hindra en hotande total utarmning av fö- remålsbeståndet, i den mån en sådan kan befaras. Instrumentet bör likväl an- vändas med stor urskiljning även för sådana i grunden kulturbärande före- målstyper. Om föremålen i sig själva inte uppskattas, spelar ett exportförbud sannolikt en helt underordnad roll som bevarandeinstrument. Föremålen glöms i sådant fall bort i sina ursprungsmiljöer, vilket i något fall i och för sig kan vara positivt ur bevarandesynvinkel eftersom föremålen inte utsätts för olämpliga restaureringar, men sannolikt genomgående är negativt, därför att föremålen kanske förfars eller t.o.m. förstörs.

En väl fungerande hemmamarknad, vilken medger att kulturföremål om- sätts till innehavare som får förutsättas vara mer intresserade av en god för- valtning av dem än tidigare ägare, är sannolikt av avgörande betydelse för allmänhetens fortsatta uppskattning. Om prisnivån på motsvarande föremål utomlands skulle bli avsevärt mycket högre, ökar frestelsen för många att ta sig förbi gränskontrollema — i den mån det finns några — för att tjäna in den ekonomiska mellanskillnaden vid en försäljning i utlandet. En restriktiv in- ställning till utförsel kan i sig inverka prissänkande på hemmamarknaden ge- nom att seriösa utländska köpare avstår från att delta. Sjunker den inhemska prisnivån minskar svenska säljares intresse och ökar benägenheten att kringgå restriktionerna för att nå en mer lukrativ marknadsplats i utlandet.

Argumentet att ett exportförbud behövs för att i landet behålla ett tillräckligt antal exempel på olika landsändars tillverknings- och brukstraditioners före— komster behöver också nyanseras. Ett exportförbud kan inte säkerställa t.ex. att alster av olika landskapstraditioner förblir i sina ursprungsmiljöer i stället för att återfinnas i våra städers hemmiljöer eller i fritidshus i helt andra delar av landet. Att regionalt intressanta föremål förs ut ur landet behöver inte vara

skadligare för det svenska kulturarvet än en omflyttning inom landet. Den regionala kulturhistorien kan också ha nära knytningar till våra grannländers kulturarv, t.ex. vad gäller äldre sydsvenska föremål och föremål med fin- ländskt ursprung. Sådana synpunkter talar också för en måttlig omfattning av tillståndsplikten och stor försiktighet med att vägra utförseltillstånd.

K unskapsfrågor

Sammanhängande med skyddsbehovet är också frågor om i vad mån det i Sverige finns samlad kunskap om föremålens kulturhistoria. Sambandet mellan utförselrestriktioner och kunskapsförrådet är dock komplicerat. Om kunskapen vore god skulle det i och för sig kunna tala för en liberal utförsel- politik. Dokumentationen kunde i så fall förutsättas vara god inte bara beträf- fande en viss föremålstyp i olika yttringar, utan även om konstnärligt ur- sprung, tillverkningsmetoder, spridning och andra faktorer. Ett visst exem— plar skulle i sådant fall inte behöva stanna i landet för att bidra till kunskapen. Likväl kan inte aldrig så god dokumentation ersätta föremålet självt. Utförsel- restriktioner skulle alltså i vissa situationer framstå som befogade även om kunskapsläget vore betydligt bättre än det är i dag.

Enligt vad utredningen har kunnat förstå är den samlade kunskapen beträf- fande svenska kulturföremål utanför de offentliga samlingarna, dvs. kunska- pen om vad som finns både hos privatpersoner och i olika lokala samlingar, som på hembygdsgårdar, ofta dålig, även om det på vissa områden, t.ex. ar- kivornrådet tvärtom får anses att kunskapen om de större privata arkiven är mycket god. Att en kunskapsnivå kan behöva höjas kan emellertid inte direkt motivera en ordning med vittgående utförselrestriktioner. Forskning och an- nan kunskapssammanställning följer inte med automatik på ett vägrat utför- seltillstånd. Ett sådant ger inte heller någon ökad tillgänglighet till själva fö— remålen. Möjligen talar behovet av ett bättre kunskapsläge för en mer aktiv förvärvs- eller vårdpolitik beträffande föremål vars fysiska kondition kan an- ses hotad.

Inventering av kulturföremål ?

En ordning som skulle leda till ett bättre kunskapsläge vore givetvis en inven- tering av kulturföremålsbeståndet. En sådan behöver inte börja som en landsomfattande verksamhet utan skulle kunna bedrivas successivt som forskningsprojekt i samarbete med berörda museer, arkiv och bibliotek. Det ligger dock utanför utredningens uppgift att föreslå en sådan inventering. Utredningen vill dock inte lämna inventeringsfrågan utan att påpeka vilka fördelar en sådan verksamhet också skulle kunna medföra för utförsellag- stiftningen för kulturföremål. Som framgått av bakgrundavsnittet 3.4.1 är

tanken inte ny. Den var ett bärande element i både Fornvårdskommitténs för- slag år 1921 och Kulturskyddssakkunnigas betänkande 1930, vilka båda byggde på att utförselförbud skulle gälla för föremål som registrerats efter ett urval baserat på inventering. Även andra restriktioner med bevarandesyfte skulle gälla för registrerade föremål. När tanken därefter har prövats av ut- redningarna år 1964 och 1979 samt i 1981 och 1985 års propositioner har den avvisats som alltför resurskrävande. Utredningen inser givetvis att stora resurser skulle krävas för en riksomfattande inventering. Skyddsrestriktioner förutsätter emellertid inte en sådan. Även en blygsamt påbörjad inventering skulle kunna ge underlag för en registrering av vissa föremål. Till registre— ringen av inventerade föremål skulle kunna knytas bl.a. den rättsverkningen att föremålet inte får föras ut ur landet utan tillstånd. Det innebär inte att den generella tillståndsplikten för vissa föremålskategorier skulle ersättas av ett registersystem. Båda metoderna skulle kunna komplettera varandra.

I avsaknad av ett registersystem finner utredningen att utförselkontrollen avseende kulturföremål även i fortsättningen bör vila på samma grund som den nuvarande ordningen, dvs. tillståndsplikt för utförsel av alla föremål som faller inom ramen för närmare definierade kategorier av föremål och en pröv- ning av de individuella föremålens betydelse för det svenska kulturarvet.

6.2.2. Utredningens slutsatser och förslag

Huvudsyftet med de svenska reglerna om skydd mot utförsel av kultur- föremål bör även fortsättningsvis vara att skydda det nationella kultur— arvet. De föremålskategorier som anges i EG:s förordning om export av kulturföremål kan, med efter svenska förhållanden anpassade ålders- och värdegränser, i huvudsak rymma även de föremålskategorier som bör omfattas av tillståndsplikt enligt de svenska reglerna. Undantag får dock göras för samiska kulturföremål. Om ett tillståndspliktigt föremål befinns ha stor betydelse för det nationella kulturarvet bör tillstånd till utförsel inte få ges. De kriterier som bör användas för att avgöra om ett föremål har denna betydelse bör anges i lagen. Vid bedömningen bör beaktas om föremålet 1) är sällsynt eller särskilt representativt för lan- dets kulturhistoria, varvid hänsyn skall tas till förekomsten av motsva- rande föremål i allmänt tillgängliga samlingar, 2) har ett värdefullt sam- band med en kultumiiljö av stor betydelse och lämpligen kan återställas dit, 3) är knutet till en betydelsefull person eller händelse i svensk his- toria, eller 4) av annan synnerlig anledning bör bevaras i landet.

[_

I föregående avsnitt har utredningen redan dragit slutsatsen att EU-anslut- ningen inte innebär något tvång för Sverige att ändra sina interna regler i fråga om vilka föremål som skall kunna hållas kvari landet. Det är därför en fråga om lämplighet i vad mån vissa förändringar ändå bör göras.

En grundläggande fråga är vilket huvudsyfte som utförselkontrollen fort- sättningsvis bör anges tjäna. Artikel 36 i Romfördraget ger ju grund för restriktioner till skydd för nationella skatter, medan det svenska överordnade syftet har angetts vara att skydda det nationella kulturarvet. Som framgått ti- digare skulle den svenska lagstiftningen utan någon materiell påverkan på tillämpningen av reglerna kunna ändra det angivna huvudsyftet till att avse skydd för svenska/nationella skatter. En fördel skulle vara att det därmed markeras att den svenska lagstiftningen inte syftar till något annat än sådana restriktioner som är medgivna enligt Romfördraget och det svenska anslut- ningsfördraget.

Utredningen har emellertid stannat för att huvudsyftet även fortsättningsvis bör anges vara att skydda det nationella kulturarvet. Detta begrepp är inarbetat och utredningen avser inte att föreslå några stora ändringar i dess praktiska betydelse, vilket ett ordvalsbyte skulle kunna antyda. Därtill kommer att ord- sammanställningen nationell skatt på svenska ännu känns något främmande och ger associationer till särskilt exklusiva föremål. Som framgått ovan bör utförselkontrollen inte ta sikte enbart på sådana.

F öremålskategorier

Skyddsbehovet skall som redan nämnts i första hand tillgodoses genom de- finitioner av föremålskategorier som kan antas vara av särskild betydelse för det nationella kulturarvet. En lagteknisk fråga är därvid om föremålskatego- riema skall definieras med utgångspunkt i den nuvarande systematiken eller utifrån den systematik som kännetecknar EG-reglerna. Denna systematik måste ändå beaktas av svenska tillståndsmyndigheter i och med att myndighe- terna med stöd av denna skall avgöra vilka föremål som är underkastade li- censplikt enligt förordningen vid export över den yttre gränsen. Förord- nin gens systematik är sålunda ofrånkomlig antingen man finner den lämplig från svensk utgångspunkt eller ej. Detta är ett skäl för anpassning till katego- risystematiken i EG-reglema.

Föremålskategorierna i rådsförordningen skiljer sig från de svenska kate- gorierna i tre avseenden. EG-kategoriema är fler än de svenska och omfattar föremålsgrupper som de svenska reglerna inte intresserar sig för. För många kategorier gäller också mindre begränsande åldersgränser än motsvarande svenska. EG—kategorierna skulle omfatta betydligt fler likartade föremål, om inte för vissa kategorier antalet föremål aktuella för licensprövning hade av- gränsats hårt genom höga värdegränser. Dessutom gör EG-reglema av lätt in— sedda skäl inte någon skillnad på inhemska och utländska föremål.

Att EG-kategoriema, bortsett från värdegränsema, är vidare än de svenska gör att det går att inom resp. EG-kategori inrymma den motsvarande svenska föremålskategori som bör omfattas av tillståndsplikt. Genom utbyte av EG:s ålders- och värdegränser kan man anpassa tillståndsplikten till vad som är aktuellt för svenskt vidkommande. Inom kategorin A 8 (inkunabler eller ma- nuskript, inkl. kartor och partitur, enstaka eller i samlingar, som är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen) kan man sålunda utan saklig ändring av den nuvarande svenska tillståndsplikten inrymma svenska inkunabler och handskrifter på pergament eller papper framställda före år 1600, samt icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper med ett värde över 2 000 kr. (En inkunabel är en tryckt skrift som tillkommit före år 1501.)

Den lagtext som uppstår genom en sådan redigering ger visserligen i för- stone ett komplicerat intryck. Alternativet att behålla den svenska systemati- ken parallellt med den ofrånkomli ga EG—systematiken innebär emellertid att de som berörs av utförselrestriktionema måste lära sig två skilda system, som i vissa stycken påminner mycket om varandra, men på avgörande detaljer också skiljer sig. Detta alternativ kan därför medföra ett större mått av för- virring än om grundsystematiken hålls gemensam med en klar markering av de svenska avvikelserna. Utredningen gör den bedömningen att metoden att anpassa den svenska kategorisystematiken under EG:s sammantaget medför en lättbegripligare ordning för de berörda.

En ytterligare fördel med en inordning under EG-systematiken är att det är lättare att statistiskt redovisa förekommande ansökningar och deras behand- ling. En sådan statistik har betydelse för ett svenskt aktivt deltagande i de förutsedda återkommande revisionerna av EG-systemet.

I ett avseende kan det svenska behovet av skydd mot utförsel inte tillgodo- ses inom ramen för EG-kategoriema. Det gäller samiska kulturföremål som är mellan 50 och 100 år gamla. Utredningen återkommer till denna fråga i av- snitt 6.4.1.

Prövningskriterier

I den nuvarande ordningen finns inga andra prövningskriterier angivna än resp. föremåls betydelse för det nationella kulturarvet (där finns också en viss inbördes oklarhet som utredningen kommer att beröra i det följande). Av prop. 1984/85:179 framgår närmare vilket skyddsbehov som avses bli tillgo- dosett med detta kriterium. Utredningen finner att frågan om prövningskrite- riema är av den arten att de lämpligen bör kunna utläsas direkt av lagtexten. Det rör sig här om en reglering av förhållandet mellan enskilda och det all- männa som både medför åligganden för de enskilda och ingrepp i enskildas personliga och ekonomiska förhållanden, varför föreskrifterna enligt 8 kap. 3 & fordrar lagforrn. Det är därför rimligt att inte endast huvudsyftet att skydda 251

det nationella kulturarvet framgår av lagtexten, utan att denna dessutom upp- lyser om vilka egenskaper hos kulturföremålen som skall föreligga för att tillstånd skall vägras.

Begrepp som sällsynthet och representativitet brukar vara nyckelord för att ange vad som bör väljas ut för bevarande. Dessa båda begrepp är givetvis överordnade också i fråga Om rörliga kulturföremål. Sålunda bör även fort- sättningsvis sådana föremål som i absoluta tal är sällsynta kunna bevaras i landet, om de har betydelse för det nationella kulturarvet.

Vidare bör lagstiftningen också syfta till att det finns. ett visst urval föremål kvar i landet som kan illustrera väsentliga beståndsdelar av vår kulturhistoria, dvs. landets konstnärliga, litterära, idéhistoriska, vetenskapliga, tekniska och hantverksmässiga utveckling, också i fall där ett föremål som avses bli utfört inte är unikt men det likväl besitter en särskild grad av representativitet. Även föremål som är representativa för mer vardagsnära sedvänjor och bruk från arbetsliv och hemmiljö bör kunna inrymmas i detta begrepp.

Till skillnad från sällsynthetskriteriet, som har sin grund i ett direkt ut- arrnningshot, kräver representativitetskriteriet ett större mått av långsiktighet och urskiljningsförmåga. Att tillse att ett antal representativa föremål finns kvari landet i en situation där utvalda föremål inte också är sällsynta kan med fog anses vara en uppgift snarare för det allmänna genom dess museer, än en uppgift som läggs på en enskild som tänkt göra något annat med sin egen- dom. Särskilt när det gäller representativitetskriteriet blir det därför av betydelse i vad mån liknande föremål redan finns i samlingar som är allmänt tillgängliga. Det torde inte med samma tyngd kunna göras gällande att föremål som i och för sig är representativa men ändå tillhör ett i landet relativt rikligt företrätt föremålsslag bör förvägras exporttillstånd i samma utsträckning som föremål som framstår som i absolut mening sällsynta. Att det redan finns liknande föremål i de allmänna samlingarna bör dock inte tolkas så att exporttillstånd inte får vägras. Liksom övriga kriterier bör också detta tolkas med ett nyanserat synsätt, så att kvalitativt särskilt högtstående eller välbevarade exemplar kan behållas i landet oavsett mängden av liknande men mindre värdefulla föremål. Utredningen vill här trycka på betydelsen av att kulturföremål, som kan anses vara typiska för det äldre föremålsbeståndet i landet förblir i levande kulturmiljö. Speciellt betydelsefullt är detta då det gäller föremål ur det folkliga kulturarvet. Ett på detta resonemang grundat prövningskriterium skulle kunna formuleras så att utförseltillstånd bör kunna vägras för föremål som genom sin sällsynthet eller representativitet har stor betydelse för landets kulturhistoria, varvid hänsyn skall tas till förekomsten av liknande föremål i allmänt tillgängliga samlingar.

Det sista ledet i kriteriet aktualiserar frågan om det allmänna bör förvärva föremålet från den som nekas utförseltillstånd. Till denna fråga skall utred- ningen återkomma under avsnitt 6.3.2.

Som framgått ovan är utförselregleringen inte något särskilt skarpt in- strument för den som vill bevara föremål i deras ursprungsmiljö, eftersom den som nekas att föra ut föremålet ur landet inte i övrigt kan åläggas något specith förhållningssätt till föremålet och därmed inte heller att bibehålla eller återställa det till ursprungsammanhanget. Dock kan det i vissa sammanhang framstå som mer sannolikt att ett sådant samband kan återskapas om föremå- let får stanna i landet. Om ett sådant fall är för handen bör det också vara ett kriterium för att utförsel skall få vägras.

Ett ytterligare överordnat kriterium kan vara att ett föremål, som i sig självt inte är så märkligt att det kan anses vara sällsynt eller representativt för någon speciell föremålskategori, likväl har en betydelse därför att föremålet är knutet till en särskild person eller händelse i svensk historia. Ett sådant kriterium skulle kunna vara tillämpbart t.ex. på ett porträtt av en historiskt betydelsefull person. Även om personen är avporträtterad i andra sammanhang kan det vara ett intresse att behålla också det aktuella porträttet i landet. Detsamma kan gälla föremål som musikinstrument, böcker kanske med marginalanteck- ningar — och vapen som tillhört en känd person.

I alla delar kan inte förutses vilka skäl som kan bli relevanta vid bedöm— ningar av kulturvärdet för olika slags föremål. Det bör därför också finnas en möjlighet för tillståndsmyndighetema att i speciella fall då synnerliga skäl fö- religger vägra utförseltillstånd.

6.5.1. Utredningens slutsatser och förslag

Inom huvudparten av de föremålskategorier som återfinns i EG-bilagan finns föremål som även fortsättningsvis bör omfattas av tillståndsplikt vid utförsel från Sverige. I stället för EG—bilagans ålders— och värde— gränser bör dock ålders— och värdegränser anpassade efter svenska be- hov användas. En viss revision av såväl kategoriformuleringar som ål— ders- och värdegränser bör göras. De speciella föremålskategoriema fö- reslås omfattas av tillståndsplikt enligt följande: Svenska arkeologiska föremål av trä, ben, keramik eller metall som härrör från tiden före år 1600 och inte ägs av staten eller inte omfattas av hembudsskyldighet enligt 2 kap. 4 & KML, oavsett värde. (Utredningen kan inte se något behov för en tillståndsplikt i fråga om utländska arkeologiska föremål eller någon möjlighet att utnyttja undantagsregeln i artikel 2.2 andra stycket i rådsförordningen.) Svenska målningar m.m. och teckningar m.m. som är äldre än 100 år och värda mer än 50 000 kr, svenska porträtt som är äldre än 100 år och värda mer än 20 000 kr samt ut- ländska målningar och teckningar m.m. som är värda mer än 50 000 kr. Svensk originalgrafik m.m. som är framställd före år 1600, oavsett värde. Svenska originalskulpturer m.m. som är äldre än 100 år och vårda mer än 50 000 kr samt utländska originalskulpturer inom samma värdegräns. Svenska inkunabler (skrifter tryckta före år 1501) och handskrifter m.m. som är framställda före år 1600, oavsett värde, visst svenskt icke tryckt material som är äldre än 50 år och med ett värde över 2 000 kr samt samlingar av inkunabler och icke tryckt material som är äldre än 50 år med ett värde över 50 000 kr. Svenska böcker som är äldre än 100 år med ett värde över 10 000 kr, utländska böcker inom samma värdegräns samt samlingar av böcker som har funnits här i mer än 100 år och har ett värde över 50 000 kr. Svenska tryckta kartor som är äldre än 100 år och har ett värde över 10 000 kr och utländska tryckta kartor inom samma värdegräns. Svenska arkiv som är äldre än 50 år och har ett värde över 2 000 kr. Svenska transportmedel som är äldre än 100 år och har ett värde över 50 000 kr samt utländska transportmedel inom samma värdegräns. Svenska andra antikviteter av trä, ben, keramik, metall eller textil som är framställda före är 1600,

oavsett värde, svenska möbler, speglar och skrin som är framställda före år 1860, oavsett värde, svenska dryckeskärl, seldon och textilredskap som är av trä och har målad eller skuren dekor, golvur, Väggur och bordsur, signerade fajanser och musikinstrument som är äldre än 100 år, oavsett värde, svenska föremål av keramik, glas, porfyr, guld, silver eller brons med undantag för mynt och medaljer, ljuskronor samt tapeter, vävda eller av läder, som är äldre än 100 år och har ett värde över 50 000 kr, samt utländska möbler, speglar och skrin, golvur, Väggur och bordsur, musikinstrument, föremål av keramik, glas, elfenben, guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer, ljuskronor samt tapeter, vävda eller av läder, med ett värde över 50 000 kr. Svenska samiska kulturföremål som är äldre än 50 år och har ett värde över 2 000 kr bör omfattas av tillståndsplikt oavsett att de inte inryms helt inom någon EG-kategori.

Utredningen har ovan funnit lagtekniskt lämpligt att inom varje EG-kategori ange vilka delkategorier som bör vara aktuella för tillståndsplikt enligt de svenska reglerna. Här följer en genomgång av detaljerna i resp. EG- kategorier och ett ställningstagande till vilka delar som enligt utredningens mening innehåller föremål av intresse för det svenska kulturarvet. Dessför- innan vill utredningen dock lägga några allmänna synpunkter på frågorna om ålders- och värdegränser.

Allmänt om åldersgränser

Iden gällande lagstiftningen finns för svenska föremål tre åldersgränser: fö- remål framställda före år 1600 (handskrifter, tryckta skrifter, kartor och bil- der), mer än 100 år gamla föremål (huvudparten) samt mer än 50 år gamla fö- remål (samiska föremål, arkivalier samt vissa tekniska—vetenskapliga före- mål).

Utredningen anser att de nuvarande åldersgränserna för svenska föremål i huvudsak bör behållas. I ett avseende finner utredningen dock skäl för om- prövning av 100-årsgränsen, nämligen i fråga om kategorin möbler, speglar och skrin. Utredningen återkommer till denna fråga under kategori A 14 nedan. Beträffande utländska föremål har utredningen i avsnitt 6.4.1 föreslagit en anslutning till samma åldersgräns som för huvudparten svenska föremål.

Allmänt om värdegränser

De nu gällande värdegränsema är tre: 50 000 kr (svensk bildkonst och konsthantverk m.m., samt alla utländska föremål), 2 000 kr (samma som

omfattas av åldergränsen 50 år, se ovan) samt 0 kr (svenska möbler m.m., speciella träföremål, folklig textil, musikinstrument och vapen m.m.).

Som mätare av ett kulturhistoriskt värde är naturligtvis de ekonomiska värdegränsema otillfredställande. Enligt utredningens mening bör man så långt möjlig undvika att uttrycka värderingen i kronmått. Ändå är det inte möjligt att vara utan värdegränsema, eftersom tillståndsplikten då skulle bli orimligt omfattande. Det nyanserade synsätt som utredningen vill söka an- lägga medför att t.o.m. något fler värdegränser än som används i nuvarande system bör kunna tillämpas framgent.

Beträffande värdegränsema uppstår den frågan om nuvarande värdegrän- ser som gällt oförändrade under tio år bör räknas upp med hänsyn till pen- ningvärdets förändring under denna tid. Utredningen har dock inte funnit skäl till en sådan omräkning. Priserna på konst och antikviteter under perioden har varit i hög grad fluktuerande. Generellt har de från toppnivåer under slutet av 1980-talet fallit brant för att först på senare år visa en viss uppgående trend. Utredningen anser sig inte ha underlag för en närmare bedömning av var vär- degränsema lämpligen bör ligga i förhållande till resp. föremålskategorier och anser inte att nuvarande gränser kan betecknas som klart olämpliga i något fall.

Arkeologiska föremål (Kategori A I )

Inom denna EG-kategori faller arkeologiska föremål som är äldre än 100 år och som härrör från utgrävningar och fynd på land eller under vatten, arkeo- logiska fyndplatser eller arkeologiska samlingar. Värdegränsen är 0 kr.

Enligt artikel 2.2 andra stycket rådsförordningen får medlemsstaterna avstå från att kräva exportlicens för sådana föremål som härrör från utgrävningar och fynd på land eller vatten eller från arkeologiska samlingar och som är av begränsat arkeologiskt eller vetenskapligt intresse, förutsatt att föremålen i fråga inte kommer direkt från utgrävningar, från fynd eller från arkeologiska platser och förutsatt att deras förekomst på marknaden är laglig. Undantaget omfattar alltså inte arkeologiska föremål från samlingar.

De flesta medlemsstater har hittills inte tillkännagett någon uppfattning om huruvida de avser att tillämpa undantagsmöjligheten. Storbritannien har emellertid angett vilka slags föremål som vid export därifrån inte kräver li- cens. Tyskland har gjort gällande att förordningen i enlighet med vad som framgår av dess tyska version — inte bara innebär en möjlighet till undantag, utan är en direkt föreskrift om att sådana föremål skall vara undantagna.

EG-kategorin har ingen direkt motsvarighet i de svenska reglerna: inga ar- keologiska föremål utpekas som sådana i 5 kap. KML och tanken på ett ex- portförbud för ”fornsaker” övergavs inför arbetet på 1985 års lag, så som framgår av avsnitt 3.4.3.

Däremot finns det inom övriga svenska föremålskategorier sådana som väl kan omfatta föremål med arkeologisk proveniens. Här finns skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen som är mer än 100 år gamla, oavsett värde, el- ler, om de är utländska, har kommit till landet före 1840 och är värda mer än 50 000 kr, samt svenska föremål av keramik, glas, porfyr, guld, silver och brons med undantag för mynt och medaljer, som är mer än 100 år gamla och vårda mer än 50 000 kr, och dessutom utländska föremål av keramik, glas, elfenben, guld, silver och brons med undantag för mynt och medaljer, i den mån de kommit till landet före 1840 och är värda mer än 50 000 kr.

Att föra in den nu gjorda uppräkningen av föremålsgrupper som skulle kunna ha arkeologiskt ursprung oförändrad under EG-kategorin arkeologiska föremål skulle innebära en komplicerad och svårförståelig reglering. Dess- utom är föremålsgrupperna inte utvalda på grund av deras betydelse från ar- keologisk synpunkt. För att bedöma och avgränsa en svensk tillståndsplikt inom kategorin arkeologiska föremål bör man i stället söka sig en uppfattning om vilka arkeologiska föremål som rättsligt och faktiskt kan vara aktuella för en utförselkontroll.

I 2 kap. KML finns regler om fornfynd som innebär att alla ägarlösa ar— keologiska föremål som påträffas i eller vid en fast fornlämning och har sam- band med denna tillfaller staten. För sådana föremål vore det enligt utredning- ens uppfattning meningslöst att införa tillståndsplikt vid utförsel.

Ägarlösa arkeologiska föremål som påträffas under andra omständigheter och kan antas vara mer än 100 år gamla tillfaller upphittaren. Denne är dock skyldig att hembjuda föremålen till inlösen av staten, om föremålen består helt eller delvis av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar, eller om föremålen är två eller fler som kan antas ha blivit nedlagda tillsam- mans. Sådana föremål kan alltså vara legalt privatägda av två skäl; antingen har de inte omfattats av den statliga inlösenrätten eller också har staten avböjt inlösen.

Inlösenrätten har tidigare varit begränsad till i princip föremål av guld, sil- ver och koppar. Det kan alltså finnas arkeologiska föremål av andra material, som om det påträffats i dag skulle ha varit möjligt att lösa in, men som ändå kan innehas legalt därför att ingen inlösenrätt fanns till det aktuella föremålet vid den tid då det påträffades.

Inlösenrätten torde inte preskriberas. Föremål som påträffats för lång tid sedan, men av någon anledning inte tidigare har hembjudits, kan alltså fortfa- rande förvärvas av staten. Utredningen anser inte motiverat att det föreskrivs någon tillståndsplikt vid utförsel för sådana föremål. Detta gäller även den vetenskapligt mycket intressanta kategorin mynt, men mynt och medaljer är också generellt undantagna från svensk tillståndsplikt vid utförsel.

Kvar står alltså arkeologiska föremål som är eller kan komma i privat ägo genom att de inte har varit eller är hembudspliktiga. Sådana kan förekomma t.ex. i form av stenyxor, keramik, bärnstens-, brons- och glassmycken och

benredskap. Föremål av järn torde finnas, fastän sällsynt förekommande. Fö- remålens värde för den arkeologiska forskningen är inte genomgående högt, men tillräckligt för att det bör vara möjligt att i individuella fall vägra utförsel. Utredningen finner alltså motiverat att föreslå en svensk tillståndsplikt för så- dana arkeologiska föremål som inte enligt reglerna i 2 kap. 4 & KML omfattas av hembudsskyldighet.

Kännetecknande för arkeologiska föremål är att de påträffats under jord eller på annan normalt inte tillgänglig plats. En tillståndsplikt som grundas enbart på de omständigheter under vilka ett föremål en gång har påträffats är dock svårhanterlig. IEC-kategorin har uppställts den åldersgränsen att före- målen skall var mer än 100 år gamla. För svenskt vidkommande finner ut- redningen det vara mer ändamålsenligt att sätta åldersgränsen till år 1600. Förutom de nyss nämnda mer typiskt arkeologiska föremålen som stenyxor m.m., finns det fortfarande ett stort antal föremål av enkel brukskaraktär, till- verkade i trä, ben, keramik eller — i undantagsfall järn, som först på senare tid blivit uppmärksammade för sina höga ålder: medeltid eller 1500-tal. Iden mån sådana föremål har arkeologisk proveniens och inte av andra skäl omfat— tas av hembudsplikt, finns det enligt uredningens mening anledning att införa tillståndsplikt för dem under kategori A 1. Nyare föremål med arkeologiskt ursprung torde dock förekomma endast i undantagsfall.

En värdegräns bör inte ställas upp för arkeologiska föremål. Genom att enstaka arkeologiska föremål med nu angivna begränsningar omfattas av tillståndsplikt blir det givetvis också möjligt att tillståndspröva ar- keologiska samlingar i den mån sådana skulle vara aktuella för utförsel.

Utredningen kan inte se något behov för en tillståndsplikt i fråga om ut- ländska arkeologiska föremål.

I fråga om möjligheten enligt artikel 2.2 andra stycket i rådsförordningen att undanta från licensplikt föremål av begränsat arkeologiskt eller veten- skapligt intresse, finner utredningen att det skulle vara svårt att ange mer pre- cisa kriterier för den intressebedömning som fordras enligt artikeln. Utred- ningen avstår från att lägga fram förslag om ett sådant svenskt undantag.

Delar av söndertagna minnesmärken (Kategori A 2 )

Kategorin omfattar föremål som utgör en integrerad del av söndertagna konstnärliga, historiska eller religiösa minnesmärken som är äldre än 100 år, oavsett värde.

Denna kategori hari dag ingen svensk motsvarighet. Tillståndsplikten en- ligt 1927 års kungörelse omfattade föremål som skulle ha fallit inom denna kategori, som byggnader, byggnadsdelar och fast inredning. Att tillstånds- plikten avskaffades i och med 1985 års lagstiftning berodde bl.a. på införan— det av en byggnadsminneslagstiftning som ansetts göra det överflödigt att ex- portgranska detta slags föremål. 267

Utredningen ser inte anledning till annan bedömning i dag. Inga föremål ur denna kategori bör alltså tas upp som tillståndspliktiga enligt svensk lag. Det kan dock påpekas att lösbrutna föremål som härrör från äldre byggnader, däribland kyrkor, kan omfattas av tillståndsplikt under någon annan kategori, t.ex. kategori 14, andra antikviteter som är mer än 100 år gamla.

Målningar m.m. (Kategori A 3)

Kategorin omfattar målningar som utförs helt för hand, på vilket underlag och i vilket material som helst, och som är äldre än 50 år och inte tillhör upp- hovsmannen. Värdegränsen är 1 282 000 kr.

Inom EG-kategorin faller enligt nuvarande regler i KML svenska mål- ningar som är äldre än 100 år samt utländska målningar som kommit till Sve- rige före 1840. Att den svenska värdegränsen ligger vid 50 000 kr för både svenska och utländska målningar, medför dock att få svenska målningar i praktiken faller under prövningsplikten för EG-licens.

Bland de målningar som ofta ligger ovanför värdegränsen finns t.ex. verk av Anders Zorn, Carl Larsson, Bruno Liljefors och August Strindberg, dvs. verk som genomgående förknippas med det svenska kulturarvet. Dessa verk omfattas dock inte av tillståndsplikt i den mån de är yngre än 100 år. Emeller- tid torde konst från denna epok vara väl företrädd på museerna i landet, var- för det enligt utredningens mening inte finns skäl att införa en 50-årsgräns för svenska målningar.

Beträffande en delkategori målningar bör en ny värdegräns sättas, nämli- gen svenska porträtt (dvs. porträtt som är eller kan antas vara framställda i Sverige eller i ett annat land av en svensk, däremot inte därutöver alla porträtt på svenska personer). Sådana porträtt har ofta ett mycket stort kulturhistoriskt värde, trots att de inte säljs för höga summor. Utredningen bedömer att vär- degränsen bör sättas till 20 000 kr.

Utredningen anser i övrigt inte att den hittillsvarande svenska avgräns- ningen av tillståndsplikten bör undergå någon annan ändring än att utländska målningar bör få en ny åldersgräns.

Teckningar m.m. (Kategori A 4)

Denna EG-kategori omfattar mosaiker, som inte tillhör kategorierna A 1—2, och teckningar som utförts helt för hand på vilket underlag och i vilket mate- rial som helst, och som är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen. EG-värdegränsen är 128 000 kr.

I EG:s rådgivande kommitté för kulturegendom har diskuterats huruvida akvareller, gouacher och pasteller skall hänföras till denna kategori eller kate- gori A 3, målningar m.m. Vissa medlemsstater, som Storbritannien och

Tyskland, har meddelat att enligt deras tolkning är akvareller m.m. att anse som målningar (med värdegränsen 1 282 000 kr), medan andra som Frank- rike och Italien behandlar akvareller som teckningar. Sverige har anslutit sig till den senare positionen. Någon enighet om tolkningen har inte kunnat nås. Frågan kommer sannolikt inte att kunna lösas förrän vid den kommande re- visionen av EG-reglema år 1996.

För svenskt vidkommande är enligt utredningens mening inom denna ka- tegori mosaiker inte aktuella för tillståndsprövning. Beträffande teckningar bör nuvarande ålders- och värdegränser fortsätta att gälla, med undantag för en justering för svenska porträtt som följer av det resonemang som redovisa- des under kategori A 3 och den tidigare nämnda justeringen för utländska teckningar.

Originalgrafik m.m. ( Kategori A 5)

Härunder faller originalgrafik, grafiska blad, silkscreentryck och litografier med deras resp. matriser och originalaffischer, som är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen. Värdegränsen är enligt EG-bilagan 128 000 kr.

Den motsvarande svenska tillståndsplikten är formellt sett avgränsad till bilder framställda före år 1600 och oavsett värde. Med bilder torde i detta sammanhang avses stick och andra grafiska blad som förekommer för sig och alltså inte ingår i tryckta eller andra skrifter. Silkscreentryck, litografier och affischer är moderna uttrycksformer som hittills inte berörts av svensk till- ståndsplikt.

Utredningen finner inte anledning till annan förändring av de svenska reglerna än att plåtar och andra matriser till ifrågavarande bilder fortsätt- ningsvis bör ingå i det tillståndspliktiga området samt att åldersgränsen för utländska föremål bör justeras enligt tidigare resonemang.

Originalskulpturer m.m. (Kategori A 6)

Inom EG-kategorin ryms originalskulpturer eller originalstatyer och kopior, framställda enligt samma process som originalet och som inte tillhör kategori A 1 samt som är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen. Värdegräns 427 000 kr.

Motsvarande tillståndsplikt enligt nuvarande svenska regler gäller för svenska skulpturer (däri inräknas statyer) som är äldre än 100 år och utländ- ska skulpturer som kan antas ha kommit till landet före 1840. I båda fallen är värdegränsen enligt KML 50 000 kr.

Någon annan förändring fordras enligt utredningens mening inte för den svenska tillståndspliktens vidkommande än att även kopior bör ingå enligt

EG:s bestämning och att åldersgränsen för utländska statyer bör justeras en- ligt tidigare resonemang.

Fotograjier m.m. (Kategori A 7)

EG-kategorin upptar fotografier, film och negativ av dessa, som är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen. Värdegräns 128 000 kr.

Föremål ur denna kategori har inte hittills omfattats av den svenska till- sråndsplikten och utredningen föreslår ingen förändring.

Inkunabler och manuskript m.m. (Kategori A 8)

Kategorin upptar inkunabler och manuskript, inkl. kartor och partitur, ensta- ka eller i samlingar, om föremålen är äldre än 50 år och inte tillhör upphovs- mannen. Värdegräns 0 kr.

Inkunabler, dvs. skrifter som tryckts före år 1501, ingår i den gällande svenska tillståndsplikten för trycka skrifter framställda före år 1600, oavsett värde. Inom EG—kategorin faller också svenska handskrifter på pergament eller papper framställda före år 1600 och oavsett värde. Hit får också räknas svenska icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och rä- kenskaper samt handritade kartor och ritningar, som är äldre än 50 år och som har ett värde över 2 000 kr. Föremål av det senare slaget kan också hän- föras till kategori A 11, arkiv m.m.

Utredningen finner att den svenska tillståndsplikten kan fortsätta att gälla som tidigare, dock med den justeringen att även samlingar av individuella fö- remål inom kategorin bör omfattas, varvid värdegränsen bör sättas till 50 000 kr.

Böcker (Kategori A 9)

EG-kategorin avser böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller i samlingar, värda mer än 427 000 kr.

Den svenska tillståndsplikten avser tryckta skrifter framställda före år 1600, oavsett värde.

Bestämningen tryckta skrifter torde vara något vidare än vad som i allmän- het avses med böcker. I fråga om föremål av den ålder de svenska reglerna avser uppstår i praktiken knappast någon skillnad. I bibliotekssammanhang avses med böcker normalt en bibliografisk enhet. Med denna definition fångas in t.ex. även volymmässigt mindre exemplar av tryckta skrifter som broschyrer och pamfletter. Bestämningen böcker har dessutom den fördelen att därmed fästs uppmärksamheten på den ifrågavarande skriftens utform- ning, t.ex. dess inbindning, tryckkvalitet eller andra konsthantverksmässiga

egenskaper som i hög grad kan konstituera ett kulturhistoriskt värde. Utred- ningen föreslår därför att även den svenska tillståndsplikten knyts till begrep- pet böcker.

Tillståndsmyndighetema föreslog år 1992 att tillståndsplikten borde vidgas till att omfatta även utländska tryckta skrifter som funnits i landet i mer än 100 år och som har ett värde över 10 000 kr.

Att den svenska tillståndsplikten tidigare inte avsett yngre tryckta skrifter än dem som framställts före år 1600 beror på att sådana skrifter i huvudsak redan funnits i huvudbiblioteken. Det är dock inte alltid så att en viss skrifts kulturhistoriska värde återfinns främst i det exemplar som finns i ett offentligt bibliotek. Exemplaren kan variera åtskilligt i utformning. Med tanke på de konsthantverksmässiga kvaliteter som utredningen finner anledning att fästa ökad uppmärksamhet vid, bör övervägas om inte också yngre böcker skulle fordra tillståndsprövning. Därmed skulle man också kunna fånga in en annan egenskap, som visserligen inte tillfördes böckerna när de trycktes, men som kan vara av stort intresse för den svenska kulturhistorien, nämligen marginal- anteckningar, exlibris och liknande vittnesbörd om en boks proveniens. Så- dana vittnesbörd kan givetvis finnas i svenska såväl som utländska böcker.

Utredningen föreslår därför att svenska böcker som är äldre än 100 år samt utländska böcker som funnits i landet i mer än 100 år skall omfattas av till- ståndsplikt, under förutsättning att värdet överstiger 10 000 kr.

Det kan noteras att svenska böcker som framställts före år 1600 och hittills varit tillståndspliktiga oavsett värde, med utredningens förslag ovan delvis nämligen till den del den utgörs av inkunabler — hänförs till kategori A 8, där föremålen i fråga förblir tillståndspliktiga oavsett värde. Det finns därmed inte tillräckliga skäl att bibehålla en särskild kategori för de äldsta böckerna.

EG-kategorien avser även boksamlingar. Utredningen finner det vara väl motiverat att också den svenska tillståndsplikten knyts till samlingar av böcker. En samling i sin helhet kan vara en värdefull del av kulturarvet, efter- som den kan säga mycket både om samlaren som person och om den tid han levde i. I en samling finns normalt både svenska och utländska böcker. Det skulle bli komplicerat att bedöma huruvida de ingående böckerna var och en för sig uppfyller både ålders- och värdegränser för svenska resp. utländska böcker och ur kulturhistorisk synvinkel skulle en sådan bedömning också bli mindre relevant. Det avgörande kriteriet för en samling bör i stället vara hur länge den funnits som en enhet häri landet.

Utredningen förslår sålunda tillståndsplikt även för boksamlingar som funnits här i landet i mer än 100 år.

Värdegränsen för boksamlingar bör enligt utredningens mening sättas till 50 000 kr.

Tryckta kartor (Kategori A 10)

Kategorin omfattar tryckta kartor som är äldre än 200 år. Värdegräns 128 000 kr.

Den svenska tillståndsplikten avser tryckta kartor framställda före år 1600, oavsett värde (icke tryckta kartor behandlades under kategori A 8 och kan också omfattas av kategori A 11).

Med tanke på det resonemang som fördes nyss i fråga om böcker finner utredningen att den svenska tillståndsplikten är" för begränsad. Även yngre tryckta kartor kan t.ex. på grund av sin konstnärliga kvalitet vara av stor be- tydelse för det svenska kulturarvet. Det gäller såväl svenska kartor som är äldre än 100 år och utländska kartor som funnits här mer än 100 år. I båda fallen bör värdegränsen sättas till 10 000 kr.

Utredningen finner att den hittillsvarande åldersgränsen knuten till år 1600 kan undvaras, eftersom tryckta kartor som är framställda före detta årtal och som är betydelsefulla för det svenska kulturarvet rimligen har ett värde över 10 000 kr. '

EG-kategorin innehåller ingen licensplikt för samlingar av kartor. Även om en sådan väl någon gång skulle kunna te sig motiverad, vill utredningen inte föreslå någon sådan isolerad svensk tillståndsplikt. I praktiken torde samlingar av kartor ofta ingå i mer allmänna boksamlingar och den till- ståndsplikt som föreslås för boksamlingar ter sig som tillräcklig.

Arkiv (Kategori A 11)

EG-kategorin omfattar arkiv och däri ingående delar, som är äldre än 50 år, och av vilket slag och på vilket underlag som helst. Värdegräns 0 kr.

Motsvarande Svenska tillståndsplikt omfattar samma slags föremål som behandlats ovan under kategori A 8, inkunabler m.m., med undantag just för inkunabler. Från strikt formell synpunkt vore det överflödigt att föreskriva tillståndsplikt ytterligare en gång under kategori A 11. Med tanke på att arkiv- handlingar är en speciell grupp föremål skulle det dock te sig besynnerligt om inga föremål skulle omfattas av svensk tillståndsplikt under denna kategori. Av närmast pedagogiska skäl föreslår utredningen därför att motsvarande tillståndsplikt tas upp också under kategori A 11. Liksom hittills bör ålders- gränsen vara 50 år och värdegränsen 2 000 kr.

Eftersom EG-kategorin gäller föremål oavsett värde, är den på denna punkt mer omfattande än den svenska motsvarande tillståndsplikten.

Samlingar (Kategori A 12 )

EG—kategorin omfattar a) samlingar och föremål från zoologiska, botaniska, mineralogiska eller anatomiska samlingar samt b) samlingar av historiskt,

paleontologiskt, etnografiskt eller numismatiskt intresse. Värdegräns 427 000 kr.

Ingen motsvarande svensk tillståndsplikt har föreskrivits. Såvitt utred- ningen känner till har det inte heller framförts behov av att den svenska utför- selkontrollen för kulturföremål skulle utvidgas till samlingar av här aktuella slag. Utredningen avstår från att lägga fram förslag om utvidgad tillstånds- plikt, varför kategorin inte är aktuell för svenskt vidkommande.

Transportmedel (Kategori A 13)

Kategorin innehåller transportmedel som är äldre än 75 år och har ett värde över 427 000 kr.

Någon motsvarande svensk tillståndsplikt finns inte. Däremot har det i skilda sammanhang och bl.a. i tillståndsmyndigheternas framställning om ändring av reglerna är 1992 föreslagits att fordon som är avsedda att dras av häst och som är äldre än 100 år, skulle föras in under tillståndsplikt.

Såvitt utredningen kunnat utröna säljs numera det äldre vagnbeståndet uti ganska stor omfattning. Äldre tiders fordon är karaktäristiska för både svenskt stadsliv och landsbygd och det bör finnas garantier för att åtminstone de mest efterfrågade fordonstypema bevaras i landet. Utredningen finner förslaget om tillståndsplikt välmotiverat och föreslår sålunda en motsvarande svensk tillståndsplikt. Till den bör knytas den för svenska föremål gängse ål- dersgränsen 100 år, medan en värdegräns om 50 000 kr åtminstone för när- varande bör vara tillräcklig. Med den föreslagna åldersgränsen kommer under viss tid ännu inga bilar eller andra mekaniserade fordon att omfattas av till- ståndsplikt.

Enligt vad utredningen inhämtat finns det också ett relativt stort antal ut- ländska vagnar och andra fordon kvar i landet. Dessa kan vara svåra att skilja från motsvarande svensktillverkade. Det kan därför vara motiverat att införa tillståndsplikt också för utländska transportmedel som funnits i landet i mer än 100 år och har ett värde över 50 000 kr.

Andra antikviteter (Kategori A 14 )

EG-kategorin omfattar föremål som inte ingår i kategorierna A 1—13. Den är uppdelad på två undergrupper:

a) av föremål mellan 50 och 100 år gamla: leksaker, spel, glasföremål, guld- och silversmide, möbler, optiska, fotografiska och kinematografiska apparater, musikinstrument, ur, klockor och delar av sådana, träarbeten, ke- ramiska föremål, gobelänger. mattor, tapeter och vapen, samt

b) övriga föremål över 100 år gamla. Värdegränsen för alla ingående slags föremål är 427 000 kr.

Den svenska tillståndsplikten är relativt komplicerad att relatera till den här aktuella EG-kategorin. Den svenska tillståndsplikten beträffande mer än 50 år gamla föremål (värdegräns 2 000 kr) omfattar dels samiska föremål, som i EG—kategorin skulle kunna hänföras till guld- och silversmide, träarbeten, ke— ramiska föremål och vapen, dels svenska tekniska modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument, vilka skulle kunna återfinnas inom grupperna optiska, fotografiska och kinematografiska apparater, musikinstrument, ur, klockor och delar av sådana samt vapen.

Den svenska tillståndsplikten beträffande mer än 100 år gamla föremål är väsentligt vidare och behöver inte relateras till särskilda motsvarande gamla undergrupper enligt EG—bilagan. Här återfinns dels följande svenska före— målsgrupper: dryckeskärl, seldon och textilredskap, om de är av trä och har målad eller skuren dekor, folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil, bonadsmåleri, möbler, speglar och skrin, golvur, Väggur och bordsur, signerade fajanser, musikinstrument samt skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen. Tillståndsplikten gäller oavsett värde för de uppräknade före- målsslagen.

För svenska föremål värda mer än 50 000 kr och mer än 100 år gamla gäller tillståndsplikt enligt följande: föremål av keramik, glas och porfyr eller av guld, silver och brons med undantag för mynt och medaljer, ljuskronor samt vävda tapeter.

Slutligen omfattas, med en värdegräns av 50 000 kr och under förutsätt- ning att föremålen kommit till Sverige före 1840, följande utländska före— målsgrupper: möbler, speglar och skrin, golvur, Väggur och bordsur, musik- instrument, skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen, föremål av keramik, glas och elfenben, eller av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer, ljuskronor och vävda tapeter.

Utredningen vill föreslå några förändringar i fråga om tillståndspliktens omfattning för svenska föremål.

Enligt vad utredningen erfarit har tekniska modeller, prototyper och veten- skapliga instrument ytterst sällan varit föremål för utförselprövning. Utred- ningen finner att dessa föremål bör kunna avföras från tillståndsplikt inom ål- dersgränsen 50 år.

Kvar under åldersgränsen 50 år skulle i sådana fall vara angivna samiska föremål, med en värdegräns om 2 000 kr. Emellertid måste här beaktas att EG—kategorin inte rymmer vissa samiska föremål som omfattas av den nuva- rande svenska tillståndsplikten. Det gäller t.ex. föremål av sten, ben och horn samt tennsmide, vilka ofta särskilt associeras med eller skall påminna om äldre tiders samisk kult. Utredningen finner att detta slags föremål generellt har ett så högt värde för den samiska kulturen att det är motiverat att bryta ut kategorin samiska kulturföremål ur den huvudsystematik som präglat utred- ningens förslag, nämligen att söka inordna de svenska föremålskategoriema

under EG:s. De samiska kulturföremålen bör därför regleras i en särskild pa- ragraf.

Beträffande svenska föremål som är äldre än 100 år bör tillståndsplikt fort- farande gälla oavsett värde för de flesta av de föremålsslag som nyss räkna- des upp. En justering bör göras för kategorin skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen och kategorin folkdräkter och broderad eller mönstervävd textil. Till denna justering återkommer utredningen i det följande när en ny åldersgräns för vissa föremål diskuteras.

Som framgått av avsnitt 6.2.1 är kategorin möbler, speglar och skrin som är mer än 100 år gamla och inte har någon värdegräns den helt dominerande i antalet ansökningar om utförseltillstånd. Dessutom avslås dessa ansökningar endast i 3—4 % av fallen. Utredningen finner därför angeläget att begränsa tillståndspliktens omfattning så att den träffar betydligt färre föremål men säkrare när dem vars betydelse för det svenska kulturarvet kan bedömas vara högst. Utredningen har därvid erfarit att införande av en värdegräns skulle vara olämpligt. Föremål som har stor betydelse från kulturhistorisk synpunkt omsätts ofta t.o.m under 2 000 kr. Det alternativ som utredningen funnit lämpligast är en återgång till den åldersgräns som gällde enligt 1927 års kungörelse, nämligen årtalet 1860. Med en begränsning av tillståndsplikten för möbler, speglar och skrin till föremål som är framställda före 1860 skulle en stor mängd fabrikstillverkade möbler från slutet av förra seklet, som tillstånd i dag regelmässigt beviljas för, kunna befrias från prövning.

Utredningen finner de nuvarande reglerna otillfredställande i ytterligare ett avseende. I samband med att de arkeologiska föremålen diskuterades konsta— terade utredningen att det finns en del föremål vars ålder på senare år visats vara mycket högre än man tidigare trott. En del av dessa föremål har ett arkeologiskt ursprung och kan alltså underställas tillståndsplikt i denna egenskap under kategori A 1. Andra sådana föremål har bevarats på annat sätt. Det kan här röra sig om skålar av trä eller keramik, slevar, kåsor, redskap, husgeråd och andra saker som inte kan inordnas under tillståndsplikt som möbler, speglar eller skrin eller i någon annan svensk kategori, t.ex. därför att föremålen är tillverkade av järn. Vissa jämföremål kan dock omfattas, nämligen vapen. För dessa gäller som nämnts en 100—årsgräns. Med denna gräns omfattas dock en stor mängd serievapen från l800-talet, som knappast är motiverade för tillståndsplikt. Exportansöknin gar för sådana vapen är dock relativt vanliga, och de bifalls regelmässigt. För vapen torde man alltså kunna överväga en längre tillbaka liggande åldersgräns. Andra mycket gamla föremål som omfattas av endast partiell tillståndsplikt är textilier, som nu skyddas endast i form av folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil. Utredningen erinrar här om tillstånds- myndigheternas förslag år 1992 om att såväl högreståndstextilier som kyrkliga textilier borde omfattas av tillståndsplikt vid utförsel. Emellertid har utredningen inhämtat att föremål som är folkdräkter eller broderad eller

mönstervävd folklig textil endast mycket sällan förekommer bland export- ansökningama. Detta talar för att också denna kategori inte träffar de föremål som bör anses skyddsvärda.

I fråga om kyrkliga textilier finns i dag ingen tillståndsplikt vid utförsel. Å andra sidan skyddas dessa normalt som kyrkliga inventarier enligt 4 kap. KML. Det är endast i det fall ett föremål som upptagits i förteckningen över kulturhistoriskt värdefulla inventarier är privatägt, som detta skydd inte också skulle omfatta en flyttning från den kyrka föremålet hör till. Det finns också vissa inventarier med kyrklig proveniens som sedan länge inte befinner si g i någon kyrka, och som kan föras ut utan tillstånd (om inte inventarien kan an- ses som en möbel eller en skulptur).

Det sagda talar enligt utredningens mening för att tillståndsplikten för vapen och textilier bör inriktas på de mycket gamla föremålsslagen. Ett sätt att göra detta på är att införa en ny åldersgräns för svenska föremål som är framställda före år 1600 och tillverkade av trä, keramik, metall eller textil. Utredningen föreslår att tillståndsplikt införs för föremål enligt denna bestämning. Därmed skulle också kategorin svenska skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen och kategorin folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil kunna tas bort från de föremål som skyddas med 100- årsgränsen.

Tillståndsmyndighetema föreslog år 1992 att svenska kakelugnar skulle ställas under tillståndsplikt vid utförsel. Utredningen avser dock inte att före- slå någon förändring för föremål av keramik, som därmed även fortsättning- vis bör omfattas av tillståndsplikt, om föremålen är värda mer än 50 000 kr. Därmed torde tillståndsmyndigheternas förslag i praktiken tillgodoses, åt- minstone beträffande de mer efterfrågade kakelugnama.

6.1. Vilken inverkan har EG-rätten?

I det följande används denna terminologi : export = transport över den yttre gränsen för EU, dvs. till ”tredje land”, bortförande = transport över inre gräns, dvs. gräns till en annan medlemsstat, utförsel = transport över an- tingen yttre eller inre gräns.

6.1.1. Artikel 36 i Romfördraget och EG-reglerna om export resp. återlämnande av kulturföremål

Den inre marknaden hari artikel 7 a i Romfördraget definierats som ett områ- de utan gränser där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital är så- kerställd enligt bestämmelserna i fördraget. Enligt artikel 36 i fördraget får medlemsländerna som ett avsteg från den fria rörligheten för bl.a. varor upp- rätthålla förbud eller restriktioner avseende import, export eller transiterin g som motiveras av hänsyn till allmän moral, allmän ordning, allmän säkerhet, skydd för människors och djurs hälsa och liv eller växters bevarande, skydd för nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller skydd av industriell eller kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restrik— tioner får dock inte utgöra vare sig ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning i handeln mellan medlemsstaterna.

I och med genomförandet den 1 januari 1993 av den inre marknaden upp- hörde i princip gränskontrollema för varutransporter mellan medlemsstaterna. Den rätt som medlemsstaterna fortfarande har att upprätthålla förbud och restriktioner mot utförsel av nationella skatter enligt artikel 36 innebär inte en obegränsad rätt att upprätthålla sådana förbud och restriktioner genom gränskontroller.

För att kompensera denna förutsedda motsättning i regelsystemet hade EG-kommissionen redan 1989 tagit initiativ till riktlinjer för att förena princi- pen om fri rörlighet för kulturföremål med skyddsbehovet i'ör rrationeila skatter (COM[89] 594 final, 22 November 1989). Riktlinjearbetet resulterade i att förutsättningar skapades för ett samarbete mellan medlemsstaterna i två avseenden.

Genom EG-direktivet om återlämnande av illegalt bortförda kulturföremål har som kompensation för borttagandet av gränskontrollema tillkommit en möjlighet för ett medlemsland att från ett annat återfå kulturföremål som i strid mot ett förbud mot utförsel förts över gränsen till det senare landet (återlämnandedirektivet gäller även i förhållande till EES—ländema Norge, Is- land och Lichtenstein).

Genom EG—förordningen om export av kulturföremål har vidare skapats ett gemensamt kontrollsystem för att vid gemenskapens yttre gräns kunna stoppa föremål som utan tillstånd av resp. medlemsstat avses bli exporterat till ett land utanför gemenskapen (exportreglema gäller även gentemot EES—län- derna Norge och Island).

Beträffande det närmare innehållet i de båda EG-rättsaktema, se avsnitt 2.3.4. Samarbetet kan fungera endast om medlemsstaterna är ense om vilka slags föremål som skall kunna stoppas vid den yttre gränsen resp. återlämnas från ett medlemsland till ett annat. Genom förordningen och direktivet har skapats en förteckning över de kategorier av föremål som avses. För de flesta av kategorierna gäller att de individuella föremålen skall vara minst 50 år gamla och ha ett värde överstigande vissa angivna värdegränser.

Vad är en nationell skatt?

Att det på detta sätt har tillskapats en gemensam kategoriförteckningi fråga om föremål som skall kunna återlämnas eller stoppas vid den yttre gränsen innebär inte att EG—rätten därmed innehåller en gemensam definition av vad som är en nationell skatt i den mening som artikel 36 av Romfördraget inne- håller. Det är uttryckligen angivet såväl i förarbetena till både direktivet och förordningen (COM[91] 447 final SYN 382 , 10 February 1992) och i resp. regelverks ingress att det är medlemsländerna förbehållet att upprätthålla sina egna definitioner av vad slags föremål som för varje land är nationella skatter.

För att ett föremål skall omfattas av direktivet om återlämnande krävs alltså dels att föremålet enligt ett medlemslands uppfattning tillhör dess nationella skatter, dels att föremålet tillhör någon av kategorierna i resp. regelverk och har passerat de ålders- och/eller värdegränser som anges där. Ett föremål kan sålunda både vara en nationell skatt för en medlemsstat och samtidigt ändå inte möjlig att återkräva efter ett illegalt bortförande, t.ex. därför att dess eko- nomiska värde inte är tillräckligt högt. Givetvis kan också det omvända vara fallet: att föremålet uppfyller kategorikraven, men att dess återlämnande ändå inte bör påfordras därför att föremålet inte är viktigt för det förfördelade lan- dets nationella kulturarv.

Situationen är likartad, men inte fullt identisk, enligt exportförordningen. Licensplikten som sådan omfattar alla föremål inom de angivna kategorierna, även om det är uppenbart att alla föremål som ryms inom kategorierna inte kan vara nationella skatter för något av medlemsländerna. Systemet bygger ju på att det är just nationalskattsegenskapen som skall bedömas vid licens- prövningen och att en sådan prövning inte lämpligen kan göras vid själva ut- förseltillfället på varje tullstation vid gemenskapens yttre gräns. Att licens- prövningen omfattar alla föremål inom kategorierna är ett motiv för de relativt höga värdegränsema; prövningen skulle annars omfatta en ohanterlig mängd föremål.

Systemet bygger givetvis på att licens vägras endast för sådana föremål som befinns vara nationella skatter. Samarbetet innefattar på denna punkt nå- got nytt i det att det inte endast är utförsellandets nationalskattskriterium som har betydelse för licensprövningen. Om föremålet i fråga är en nationalskatt för något annat medlemsland, skall detta också beaktas (artikel 2.2 tredje stycket i förordningen).

Av det sagda framgår att det är en missuppfattning vad som någon gång gjorts gällande i den svenska diskussionen om EG-reglema att dessa skulle inskränka våra egna möjligheter att definiera vilka föremål vi önskar behålla i Sverige. Varken förordningen eller direktivet innehåller någon sådan harrno- niseringsambition. Det som påverkats genom EG-anslutningen är våra möj- ligheter att vid de inre gränserna, t.ex. landgränsen mot Finland och i hamnar och på flygplatser med trafik på Danmark, Tyskland eller något annat med- lemsland, kontrollera efterlevnaden av ett svenskt förbud mot utförsel av kulturföremål.

Kortfattat kan sägas att kontrollerna vid den inre gränsen enligt nu gällande svensk rätt skall vara selektiva, dvs. baserade på en form av misstanke (indikation) som dock kan vara lägre än ”anledning att anta”, den i andra sammanhang gängse lägsta formen av misstanke för straffrättsliga ingripan- den. Rena stickprov torde inte få förekomma. Betydelsen av kontrollförfa- randet skall diskuteras särskilt.

EG-rätten har dock en överordnad betydelse för definitionerna av vilka kulturföremål som får omfattas av förbud eller restriktioner mot utförsel från

Sverige i det att definitionerna inte får vara vidare än vad artikel 36 ger ut- rymme för. Restriktioner som inte har stöd i artikel 36 kan prövas av EG-or— ganen. Det är sålunda teoretiskt tänkbart att EG-kommissionen eller domsto- len skulle kunna ingripa mot tillämpningen av ett alltför långtgående svenskt utförselförbud avseende kulturföremål. Något motsvarande ingripande har ännu inte förekommit mot någon medlemsstat och omfattningen av national- skattsbegreppet har inte heller på annat sätt varit föremål för domstolens prövning.

En på visst sätt besläktad fråga har dock varit föremål för prövning. Italien tog tidigare vid export av kulturföremål ut en avgift som var progressiv i för- hållande till exportföremålets värde. EG-komrrrissionen ansåg att avgiften var en enligt artikel 16 i Romfördraget förbjuden tullavgift. Den italienska rege- ringen genmälde att kulturföremål inte utgjorde varor i den mening som ligger i artikel 9 i Romfördraget. EG-domstolen (Mål 7/68, Kommissionen mot Ita- lien, [1968] ECR 423) underkände denna ståndpunkt. Att avgiften hade en kulturpolitisk motivering fråntog den inte karaktären av tullavgift enligt artikel 16 och även kulturföremål fick alltså, enligt domstolen, anses som varor. Domstolens uttalande i själva avgiftsfrågan kommer att diskuteras senare.

Den italienska regeringen anförde i målet också att avgiften skulle ses som en sådan handelsrestriktion som avsågs i artikel 36, men hade inte framgång heller med detta argument. Domstolen ansåg att en avgift som föll under arti- kel 16 inte utgjorde en sådan restriktion som artikel 36 medgav undantag föri förhållande till artiklarna 30 och 34.

Som framgår prövade EG-domstolen inte räckvidden av nationalskattsbe- greppet enligt artikel 36, i och med att de italienska åtgärderna över huvud ta- get inte ansågs vara berättigade enligt denna artikel. I avsaknad av vägledande uttalanden av domstolen om den närmare innebörden av begreppet ””nationella skatter” kan Kulturarvsutredningen endast söka bedöma sannolikheten för att de nuvarande svenska utförselreglerna eller de regler utredningen skulle vilja föreslå i deras ställe — skulle vara alltför omfattande för att vara förenliga med artikel 36.

Vad som vid en översättning från originalspråken är iögonenfallande är ordet skatt, som ger associationer till något ekonomiskt mycket värdefullt el- ler till något särskilt utvalt eller exklusivt (och ibland undangömt). Skulle Romfördraget därmed ge utrymme endast för restriktioner beträffande före- mål som prissätts mycket högt på marknaden, är unika eller mycket sällsynta (eller eventuellt finns i skyddat förvar)?

Den svenska språkliga associationen — som i viss mån har motsvarighet i originalspråken — förefaller emellertid inte särskilt bärande vid en tolkning av fördraget. Vikt torde i stället läggas vid andra tolkningsfakta, som den ur- sprungliga avsikten och de tillämpningar som senare kommit att utformas med hänsyn till artikel 36.

I den kommenterande litteraturen har följande uttryckts om tolkningsut- rymmet i artikel 36:

”Community law doubtless imposes an outer limit to the scope of justifi- cation. It would be incumbent on a member state to demonstrate why the item in question possesses such an importance that it goes beyond mere high artistic quality and impinges on the cultural or historical heritage of the nation. High value, an economic matter, is insufficient. Finally, in ac- cordance with the familiar general rules of interpretation under Article 36, any attempt to rely on this justicfication will be scrutinized carefully in or- der to ascertain that a member state is not laying false claim to an alleged cultural item that it wishes to retain simply because the product is a scarce resource.” (Weatherill, Stephen & Beaumont, Paul, EC Law, 1993, s. 416).

Kommentarens framhållande av en restriktiv prövning av tillåtligheten av restriktioner bör ses i ljuset av andra meningen av artikel 36 med dess beto- ning av att godtycklig diskriminering och förtäckta handelsbegränsningar inte kan godtas. Enligt EG-domstolens grundsatser måste i och för sig fördrags- enliga restriktioner också vara proportionerliga i förhållandet mellan restrik- tionens omfattning och det intresse som skall skyddas. Utförselförbud som kan antas rikta sig t.ex. mot ett visst antikvitetshandelsföretag kan därför komma att underkännas som diskriminerande, liksom sannolikt restriktioner som framstår som alltför generella i förhållande till det individuella kultur- värde som föremål inom de utpekade föremålskategoriema av potentiella na— tionalskatter rimligen bör ha. Man skulle t.ex. kunna tänka sig att ett utförsel- förbud som riktar sig mot all utförsel av föremål av guld, eller alla prydnads- föremål av glas/kristall oavsett ålder och värde vore alltför vidsträckt.

I fråga om hur kulturvärdena bör vara angivna i den nationella lagstift- ningen har EG-organen dock ingen kompetens. Om kulturvärdena i någon uppfattbar form verkligen har angetts i den nationella lagstiftningen torde det inte vara sannolikt att EG-domstolen anser sig kunna underkänna denna.

Utförselrestriktioner för kulturföremål har lång tradition i de flesta med- lemsländerna. De uttryckliga tillkännagivandena i direktivet och förordningen att medlemsstaterna behåller full kompetens i fråga om tolkningen av artikel 36 ger naturligtvis ett starkt stöd för att EG-domstolen inte kommer att över- pröva deras uppfattningar om vad som är nationalskatter, så länge de inte ut— nyttjar sin handlingsfrihet till att använda diskriminerande restriktioner eller förtäckta begränsningar i den normala varuhandeln.

Beträffande ledet ”nationell” bör också observeras att vissa medlemslän- ders exportordningar skyddar äldre föremål oavsett vilken nationell kulturell hemvist de numera kan anses ha. Gränser och statsbildningar i Europa har ju varit skiftande under århundradena och det är snarare den omständigheten att ett föremål funnits länge på samma plats inom en medlemsstats nuvarande

gränser än upphovsmannens nationalitet som är bestämmande för kulturvär- det av föremålet för staten i fråga.

Om sålunda ledet ”nationell” måste ges en flexibel tolkning, finns det lika mycket som talar för att detta gäller också ledet ”skatt”, särskilt som detta med den ovan citerade kommentarens ord bör rensas från sin rent ekonomiska betydelse.

Iden svenska diskussionen om inriktningen av utförselkontroll har alltse- dan l920-talet förekommit delvis motstridiga målsättningar: å ena sidan en inriktning mot föremål som är sällsynta eller genom sin märkliglret är förtjänta av ett kvalitetsskydd, å den andra. strävandet att åstadkomma ett masskydd för hela gårdsmiljöer med deras kulturella ”utsäde”. Det är väl den senare aspek- ten av de svenska skyddsambitionerna som särskilt förtjänar att diskuteras i förhållande till artikel 36 i vad avser nationella skatter.

En påminnelse om masskyddsambitionen kan man finna i den generella tillståndsplikten enligt 5 kap. 4 & 2. d) KML för export av alla över 100 år gamla möbler, speglar och skrin, oavsett värde. Visserligen är avsikten långt ifrån att export bör vägras för alla eller en stor del av de föremål som ingår i denna kategori; ett exportförbud bör även i fråga om dessa föremål beslutas endast för de bästa. Genom kategoridefinitionen kommer dock bokstavlingen massvis med föremål att omfattas av tillståndsplikt, även om antalet inte kan specificeras närmare. Av det totala antalet ansökningar om exporttillstånd ut- görs uppskattningsvis 80—85 % av möbler. Det rör sig därmed uppskatt- ningsvis om ca 1 100—1 200 föremål om året. För dessa vägras exporttill- stånd i 30—40 fall per år. Huruvida denna tillståndsplikt är lämpligt avgränsad med betraktande av antalet vägrade tillstånd i förhållande till antalet prövade ansökningar kan givetvis diskuteras och en sådan diskussion skall föras sena- re. Med tanke på att just denna föremålskategori utgör en så väsentlig del av inredningen av kulturhistoriskt skyddsvärda byggnads— och boendemiljöer, och att den har betraktats på detta sätt ända sedan införandet av den svenska utförselregleringen 1927, lär det dock knappast kunna sättas i fråga att regle- ringen är förenlig med artikel 36.

I sammanhanget kan erinras om att vissa av föremålskategoriema i för- ordningen och direktivet också är på motsvarande sätt vida och underställda licensplikt oavsett värde hos de enskilda föremålen. Det gäller mer än 100 år gamla arkeologiska föremål och delar från söndertagna monument, inku- nabler och mer än 50 år gamla handskrifter, noter och arkiv. I den mån EG:s eget regelsystem innehåller vida definitioner av vad som kan vara national- skatter bör givetvis en motsvarande flexibilitet tillåtas i medlemsstaternas egen regelgivning.

6.1.2. Den inre marknaden och kontrollsystemen Kontrollen vid den inre gränsen

Den territoriella gränsen har givetvis inte upphört att existera i och med den svenska anslutningen till unionen, men däremot den svenska tullgränsen till övriga medlemsstater. Svensk lag gäller oförändrad inom svenskt territorium såvida den inte upphävts eller tagits över av EG:s regler. Möjligheten att kontrollera efterlevnaden av svenska bestämmelser vid gränspassage är såle— des beroende av EG-rättens bestämmelser om genomförandet av den inre marknaden och upphävandet i samband därmed av tullgränsema inom unio- nen. Det får anses i någon mån osäkert i vilken takt genomförandet har skett och fortsätter inom unionen (SOU 1994:131 5. 56).-

Den hittillsvarande svenska kontrollen av exportregleringen för kulturfö- remål är baserad på föreskrifter i olika författningar med skild status. För- fattningsstödet finns dels i 5 kap. KML med utfyllande föreskrifter i 23— 30 åå KMF och RAÄ:s föreskrifter (KRFS 1989:15), dels på tullagstift- ningen (tullagen [1987:1065], från den 1 januari 1995 ersatt av tullagen [1995:1550]), med förordning och myndighetsföreskrifter, dels på lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen).

De kontroller som skett med stöd av den äldre tullagen har i vissa fall inte behövt bygga på misstanke om brott; man har med stöd av 63 & kunnat utföra stickprovskontroller efter ett rent slumpmässigt urval. Denna möjlighet har getts en motsvarighet i 57 & nya tullagen. Befogenheterna enligt den nya tullagen gäller dock endast vid yttre gräns.

Enligt en övergångsbestämmelse till den nya tullagen skall dock 63 & gamla tullagen fortsätta att gälla bl.a. kulturföremål enligt KML som förs ut ur landet till ett EU-land, om utförseln står i strid med ett förbud eller sker med stöd av tillstånd som föranletts av vilseledande uppgift. Detta medför att vid gränspassage selektiva kontroller får användas gentemot personer som väljs ut på grund av riskprofiler, tulltjänstemännens yrkeserfarenhet m.m. Att välja ut personerna rent slumpmässigt bör däremot inte ifrågakomma vid den inre gränsen (prop. 1994/95:34 s. 111). '

S trajfregler

Såväl enligt de gamla som de nya gränskontrollreglema kan en kontroll ge en höjd grad av misstanke som kan leda till att en förundersökning inleds och slutligen till att den misstänkte åtalas och döms för brott mot varusmugglings- lagen. Som huvudregel förverkas därvid den vara som varit föremål för smugglingsbrottet. Det kan även förekomma att hjälpmedel som använts vid brottet förverkas.

För varusmuggling skall bl.a. den dömas som utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet från riket utför gods som inte får föras ut (1 % varu- 231

smugglingslagen). Som varusmuggling bedöms också dels att någon förfogar över gods i strid med en förutsättning som meddelas i ett tillstånd (t.ex. om gods inte återinförs till landet efter utgången av ett tidsbegränsat utförseltill- stånd), dels att någon vilseleder en tillståndsmyndighet att medge utförsel och därmed föranleder att godset förs ut i strid med förbud. Påföljden är i fråga om smuggling av kulturföremål böter eller fängelse i högst två år, vid grovt brott högst sex år (4 och 6 åå). Även försök till varusmuggling är straffbe- lagt. Däremot är det inte kriminaliserat att förbereda varusmuggling av kultur- föremål. Föreberedclse a'r straffbart endast såvitt gäller narkotika (8 €).

När en person vid utförsel av en vara har gjort sig skyldig till ett fullbordat varusmugglingsbrott och befinner sig på andra sidan den svenska territorial— gränsen är möjligheten att beivra brottet och att åter komma i besittning av godset beroende av sådana många gånger ovissa förutsättningar som om gärningen är straffbelagd i det land vederbörande befinner sig och om godset fortfarande är i dennes besittning. Först om vederbörande inom preskrip- tionstiden återvänder till Sverige med godset finns säkra förutsättningar för lagföring och förverkande av egendomen. Möjligheterna att beivra en före- stående illegal utförsel medan vederbörande ännu befinner sig i Sverige är därför av största intresse.

För att någon skall kunna dömas för ett inte fullbordat varusmugglings— brott fordras att den s.k. försökspunkten har uppnåtts. Med försökspunkten avses den tidpunkt där planeringen slutar och utförandet av brottet påbörjas. Det är ofta svårt att precisera när försökspunkten är passerad. För att ett straffbart försök skall föreligga krävs enligt 23 kap. 1 & första stycket brotts- balken att någon har påbörjat utförandet av ett visst brott, utan att detta kommit till fullbordan, och att fara har förelegat för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara har varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. I lagförarbetena (NJA II 1942 s. 248) sägs bl.a. att ide fall då försökspunkten förläggs till en tidigare handling än den sista enligt brottsplanen, måste man göra den begränsningen att den handling det är fråga om skall vara avsedd att något så när omedelbart följas av eller stå i nära sam- band med den handling varigenom brottet skall fullbordas, för att försöks- punkten skall anses överskriden.

I praxis har stor vikt fästs vid om det funnits möjlighet för den misstänkte att ändra sig även efter det att han har påbörjat en transport men ännu inte nått till fullbordan av smugglingsbrottet (se NJA 1954 s. 406 och NJA 19912332). Ett säkert konstaterande att någon gjort sig skyldig till försök till varusmuggling kräver därför i praktiken att vederbörande ertappas vid grän- sen eller i nära samband med en förestående gränspassering.

Kontrollen av att kulturföremål inte illegalt har förts ut ur landet har inte varit en prioriterad uppgift för Tullverket. Någon tillförlitlig statistik över Tullverkets engagemang på området har inte gått att få fram. Intervjuer med tullmyndigheter pekar dock mot att ett tjugutal utredningar rörande misstänkta

brott gjorts sedan 1992. Antalet fällande domar i anledning av dessa utred- ningar kan skattas till ett tiotal.

Det relativt sett stora antalet förfrågningar till främst Nordiska museet un- der årens lopp tyder på att tulltjänstemännen varit observanta i fråga om befa- rad illegal utförsel av kulturföremål.

E U -gränskontrollutredningens överväganden

I betänkandet (SOU 1994:131) Skyddet vid den inre gränsen har EU- gränskontrollutredningen föreslagit att varusmugglingslagen i fråga om grän- sen mot andra medlemsländer skall ersättas med en särskild lag om straff för olovlig införsel eller utförsel över EU-gräns. Olovlig utförsel av kulturföre- mål omfattas av den föreslagna lagen, som har likheter, bl.a. i fråga om straffskalorna, med varusmugglingslagen. Liksom enligt denna avses tvångsmedel få användas i vissa situationer, som alla består i att någon form av misstanke om brott föreligger. Vissa kvalificerade tvångsmedel, som bl.a. kroppsvisitation, skall — också i principiell likhet med varusmugglingslagen — få användas endast om en person eller postförsändelse finns i trakterna invid rikets landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom en flygplats eller an- nat område som har trafikförbindelse med ett medlemsland.

Gränskontrollutredningen konstaterar (s. 237) att kontroller vid den inre gränsen som sker med stöd av misstanke om brott inte strider mot kraven på fri rörlighet. Anslutningen till EU innebär därför ingen förändring när det gäller tullens och polisens möjligheter att ingripa vid misstanke om smugg- ling. Vad däremot gäller kontroll som inte grundas på brottsmisstanke finner utredningen (s. 271) att dess förslag om ändrade kontrollbefogenheter leder till avsevärda förändringar för tullens del:

”De omfattande kontrollbefogenheter som utövas med stöd av bestämmel- ser i tullagstiftningen kommer till allra största delen att försvinna medan vissa betydelsefulla förändringar inträder såvitt gäller det brottsbekämpan- de arbetet.

Förändringarna såvitt avser tullens allmänna kontrollverksamhet är i kort- het följande: — möjligheterna att företa tullkontroll försvinner, — rätten att begära upplysningar försvinner, — rätten att hejda fordon begränsas till de fall där det föreligger misstanke om brott, rätten att begära att få ta del av räkenskapshandlingar och liknande upp- hör, möjligheten att utan brottsmisstanke undersöka transportmedel, contain- rar, lådor m.m. försvinner, — möjligheten att undersöka handresgods utan brottsmisstanke försvinner, möjligheten att genomföra generella kontroller begränsas till vissa situa- tioner där det finns misstanke om brott.

De nu nämnda befogenheterna, som inte längre kommer att kunna utövas vid den inre gränsen, är samtliga knutna till principerna om tullplikt och

anmälningsskyldighet.

När det gäller tullens brottsbekämpande verksamhet innebär förändringar- na i korthet följande: inga rättsliga förändringar såvitt gäller spaning och underrättelsetjänst,

särskild, generell kontroll får förekomma vid misstanke om viss kvalifi- cerad brottslighet, kontroll av försändelser får förekomma i syfte att uppdaga brott, -— sänkt misstankegrad beträffande beslag och husrannsakan. Utan att redovisa några egna lagförslag förordar utredningen vidare att tullen ges utökade möjligheter att få uppgifter om flygpassagerare m.fl., att tullen efter mönsteri förslag från Polisrättsutredningen ges möjlighet att hejda fordon och andra transportmedel i syfte att ingripa mot någon person eller att undersöka transportmedlet.”

När det gäller polisens befogenheter att ingripa vid brott mot särskilda regleringar av införsel och utförsel vid den yttre gränsen inträder, enligt EU— gränskontrollutredningens uppfattning, inte några egentliga förändringar, i annan mån än att polisens befogenheter när den i vissa fall biträder tullen ändras på samma sätt som tullens befogenheter.

EU-gränskontrollutredningen finner således att kontrollverksamheten vid den inre gränsen i hög grad kommer att vara inriktad på brottsbekämpning snarare än reguljär kontroll av resande. Mot denna bakgrund föreslår utred- ningen vissa kompensatoriska åtgärder för att förhindra att avsaknaden av systematiska kontroller vid de inre gränserna får negativa konsekvenser för brottsutvecklingen. Utredningens förslag är i första hand inriktade på be- kämpning av narkotikahandel och illegal vapenhandel. Sålunda föreslås ut- vidgad spaningsverksamhet på färjor, i hamnar och på flygplatser, vilken verksamhet sannolikt kan göras mer motiverad och effektiv när den riktar sig mot illegal införsel till Sverige än mot utförsel från landet. Vidare nämns det samarbete inom unionen som är under uppbyggnad både på polissidan (Europol) och på tullsidan, bl.a. i form av olika ADB-register.

EU-gränskontrollutredningen drar utifrån en jämförelse med de be- gränsningar som vidlåder den hittills gällande tullkontrollen — den sammanfat— tande slutsatsen att skyddsnivån vid den inre gränsen med beaktande av olika kompensatoriska åtgärder bör kunna ligga på i huvudsak samma nivå som i dag. Enligt utredningens uppfattning är det också troligt att skyddsnivån på sikt efter hand som samarbetet och de internationella kontakterna utvecklas bör kunna ligga på en högre nivå. Den internationella kriminaliteten torde, enligt utredningen, inte kunna bekämpas på ett effektivt sätt utan ett långt- gående internationellt samarbete.

"Makulering" av tillstånd

I 8 & Riksantikvarieämbetets och statens historiska museers föreskrifter (KRFS 1989:15) Tillstånd för utförsel av vissa äldre kulturföremål har stad— gats att när ett kulturföremål förs ut ur landet skall tillståndsbeslutet uppvisas för tullmyndigheten som förser beslutet med anteckning om att utförsel har skett. Bestämmelsen motiveras av att tillståndet härigenom inte skall kunna användas igen för att föra ut ett snarlikt föremål. Föreskriften gäller i och för sig fortfarande, men den torde inte vara straffsanktionerad. Den som åsidosätter skyldigheten att vid gränsen till ett EU-land uppvisa ett tillstånd till utförseln torde därför inte drabbas av någon påföljd.

Någon statistik över den faktiska utförseln och antalet företedda tillstånd förs inte av tullen.

6.1.3. Förbudet mot exporttullar och avgifter

Den fria rörligheten för varor inom EU bygger på att unionen är en tullunion inom vilken alla tullar på import och export samt alla avgifter med motsvaran- de verkan skall vara förbjudna mellan medlemsländerna och att en gemensam tulltaxa gentemot tredje land skall införas (artikel 9.1 i Romfördraget). För— budet mot tullar och avgifter med motsvarande verkan förs vidare i artiklarna 12 och 16, i den senare med ett uttryckligt påbud till medlemsstaterna att av- skaffa tullar och avgifter med motsvarande verkan vid export senast vid ut— gången av år 1961. Givetvis betyder detta att sådana pålagor inte därefter kan införas.

Som framgått av avsnitt 2.3.3 tas med stöd av KML, KMF och RAÄ:s fö- reskrifter ut en avgift om 200 kr för behandlingen av ansökningar om ex- porttillstånd. Avgiften tas ut oberoende av om ansökningen avslås, bifalls el- ler avvisas. Frågan uppkommer om denna ordning är förenlig med EG-rätten. Denna fråga är komplicerad och kräver en närmare genomgång.

Det kan inledningsvis konstateras att varken råds- eller kommissionsför- ordningen innehåller några uttryckliga bestämmelser om avgifter för att täcka kostnaderna för prövningsförfarandet inför utförsel av tillståndspliktiga kul— turföremål. I artikel 6 i kommissionsförordningen finns dock en regel som ålägger sökanden att bära kostnader för dokumentation av kulturföremålet och dess eventuella uppvisande för myndighet. Det ligger nära till hands att därav dra den slutsatsen att andra avgifter inte bör tas ut av sökanden. Detta kan dock endast gälla vid prövning av EG-licensfrågor. Vad som är tillåtet vid den prövning enligt staternas egna lagar som får ske med stöd av artikel 36 i Romfördraget framgår däremot inte.

Eftersom EG sålunda inte vid sidan av de nämnda reglerna i kommis— sionsförordningen meddelat särskilda regler om avgifter, blir det av avgö—

rande intresse hur Romfördraget som sådant har tolkats i fråga om de inled- ningsvis nämnda förbuden mot tullar och avgifter med motsvarande verkan.

I avsnitt 6.1.1 redogjordes för EG-domstolens dom i det första av flera mål mellan EG-kommissionen och Italien om avgifter på export av kulturfö— remål. Trots domen, som innebar att varken en värderelaterad eller mindre administrativ avgift flck tas ut, upphävde Italien inte ordningen med export— avgifter. I ett efterföljande mål (Mål 18/71, Eunomia de Porro mot Italienska republikens undervisningsministerium [1971] ECR 811) förklarade EG- domstolen efter remiss från en italiensk domstol att artikel 16 har direkt tillämplighet gentemot både medlemsstater och deras medborgare samt skapar individuella rättigheter som de nationella domstolarna och myndigheterna måste respektera. Avgiftsbestämmelsema saknade därför verkan.

De italienska avgifterna kom slutligen en tredje gång under domstolens prövning på begäran av kommissionen (Mål 48/71, Kommissionen mot Ita— lien, [1972] ECR 529). Därvid underkändes den italienska regeringens in- vändning att avgiftsreglema inte hunnit upphävas i den ordning som den ita- lienska författningen föreskrev.

Domstolen hade redan från början i serien av mål mot Italien uttalat att med avgifter med motsvarande verkan avses

”any pecuniary charge, however small and whatever its designation and mode of application, which is imposed unilaterally on domestic or foreign goods by reason of the fact that they cross a frontier, and which is not a customs duty in the strict sense, constitutes a charge having equivalent ef- fect within the meaning of Articles 9, 12, 13 and 16 of the Treaty, even if it is not imposed for the benth of the State, is not dicrirninatory or protec- tive in effect and if the product on which the charge is imposed is not in competion with any domestic product.”

Även om den svenska avgiften om 200 kr får anses som blygsam, så kan detta förhållande ensamt inte medföra att avgiftsuttaget är förenligt med Rom- fördraget.

Som framgick ovan underkände EG-domstolen också den italienska ståndpunkten att möjligheten att tillämpa handelsrestriktioner enligt artikel 36 skulle berättiga avgiftsuttaget. Denna linje har domstolen vidhållit och utveck- lat i andra mål, bl.a. Bauhuis mot Nederländerna (Mål 46/76, [1977] ECR 5) i vilket framhölls att artikel 36, även om den inte hindrar den enligt artikel 36 tillåtna veterinärhygienska och livsmedelshygienska kontroll vid utförsel av nötkreatur och svin som det var fråga om i målet, likväl inte kan tolkas så att den öppnar möjlighet för att ta ut avgifter i samband med sådan kontroll av importerade eller exporterade varor i avsikt att täcka kostnaderna för kontrol— len. Domstolen ansåg det nämligen inte oundgängligen nödvändigt att ta ut avgifter för att utöva den i artikel 36 medgivna befogenheten och ansåg att avgifterna sålunda var ägnade att utgöra ett handelshinder inom gemenska- pen.

Inte heller ett fortsatt svenskt uttag av ansökningsavgift kan således moti- veras med att Sverige även fortsättningsvis har rätt att upprätthålla tillstånds- plikt för utförsel av kulturföremål med stöd av artikel 36.

Vad som möjligen skulle kunna motivera ett fortsatt svenskt avgiftsuttag är det förhållandet att avgiften inte tas ut vid själva utförseln, utan är avsedd att täcka administrativa kostnader för den förprövning som är nödvändig för att behålla värdefulla kulturföremål i landet. Ett sådant avgiftsuttag skulle möjli- gen också kunna försvaras därför att tillståndsmyndighetema utför en tjänst åt den som vill föra ut föremålet. Domstolen har i princip uttalat att en avgift med motsvarande verkan som tull kan vara förenlig med Romfördraget, men bara om den som saken rör uppnår en bestämd, faktisk och individuell fördel genom tillhandahållandet av tjänsten (Mål 63/74, Cadsky mot Istituto nazionale per il Commercio Estero, [1975] ECR 281). Ett sådant synsätt skulle sannolikt kunna upprätthållas endast om avgiften togs ut för beviljade tillstånd.

Emellertid har också liknande motiveringar prövats av EG-domstolen, åt- minstone i fråga om avgifter för prövning av importlicensansökningar. I må- let Tyskland mot Kommissionen (mål 52 och 55/65, ECR 179) anförde Tyskland som grund för att ta ut mängdrelaterade administrativa avgifter vid import av kött och andra livsmedelsprodukter att importören därigenom till- fördes förvaltningstjänster. Tjänsten i fråga var en tillåtelse att saluhålla va- rorna i Tyskland. EG—domstolen fann att tillståndsprövningen inte medförde vare sig några direkta eller indirekta fördelar för varorna, och underkände därmed uttaget av avgifter (en vidare diskussion och rättsfall finns återgivna i EU-Kamov, Köpenhamn 1993).

Utredningen finner sålunda vid en tolkning av EG-rätten övervägande skäl tala för att det inte längre är tillåtet att i den EG-intema handeln ta ut en avgift i syfte att täcka kostnaderna för utförselprövningen av kulturföremål.

6.1.4. Utredningens slutsatser och förslag

EU-anslutningen har inte minskat Sveriges möjligheter att definiera vilka kulturföremål som inte får lämna landet utan tillstånd eller ange vilka kriterier som bör föranleda att tillstånd vägras till utförsel. Däre— mot har den fria rörligheten och avskaffandet av tullkontroll inom den interna marknaden minskat möjligheterna att övervaka att tillståndsplik- tiga kulturföremål inte förs ut illegalt till en annan medlemsstat. Över- vägande skäl talar dessutom för att Romfördraget inte medger ett fort- satt uttag av avgifter för prövning av frågor om utförseltillstånd inför utförsel till ett annat medlemsland. Kompensatoriska åtgärder som inte strider mot EG-rätten bör införas för att motverka en illegal utförsel av

kulturföremål. Vid revision enligt 70 & tullagen (1995z550) bör en tull- myndighet få kontrollera om utförsel av kulturföremål till annat EU— land förekommit i strid med denna lag. För sådan kontroll skall be- stämmelserna i tullagen om revision gälla i tillämpliga delar. Den nuva- rande skyldigheten att uppvisa utförseltillstånd för tullmyndighet vid passage av gränsen till ett EU-land bör upphävas.

EU-anslutningen har inte" minskat Sveriges möjligheter att definiera vill—: kulturföremål som inte får lämna landet utan tillstånd eller ange vilka kriterier som bör föranleda att tillstånd vägras till utförsel.

Genom EG-förordningen och direktivet har emellertid tillkommit vissa problem för tillämpningen i det att många föremål som omfattas av till- ståndsplikt vid utförsel från Sverige inte omfattas av det samarbete som etablerats mellan medlemsstaterna genom regelverket. Detta gäller t.ex. så gott som alla möbler som förekommer i den svenska handeln, eftersom de endast undantagvis omsätts till summor som ligger över EG:s värdegräns för möbler, 427 000 kr. Om en möbel under värdegränsen påträffas i ett annat medlemsland ger direktivet inte någon möjlighet att begära dess återlämnande (om inte möbeln tillhör en offentlig samling). Om möbeln i fråga skulle ex- porteras till tredje land via ett annat medlemsland berörs den inte heller av li- censprövningen vid det senare landets yttre gräns.

Föremålskategorierna enligt EG-reglema och särskilt de värdegränser som knutits till dem borde därför ändras för att bättre tillfredsställa svenska intres- sen. Denna fråga ligger dock utanför Kulturarvsutredningens uppdrag. En revision av EG:s föremålskategorier skall ske under 1996 och utredningen förutsätter att regeringen därvid uppmärksammar frågan.

Någon negativ påverkan på möjligheterna att vid Sveriges del av den yttre gränsen kontrollera att utförselreglerna efterlevs har EU-inträdet inte innebu- rit. Annorlunda är situationen vid den inre gränsen. Trots EU-gränskontroll— utredningens slutsats att kontrollnivån blir oförändrad eller på sikt t.o.m. högre vid den inre gränsen än före EU-anslutningen, förmodar Kulturarvsut- redningen snarare att kontrollmöjlighetema för kulturföremål kommer att för- sämras. Visserligen har kontrollmöjlighetema varit ganska små även med det tidigare tillämpade systemet. Detta sammanhänger med att det är svårare att kontrollera utförsel än införsel. Vid olaga införsel befinner sig i regel både varan och gärningsmannen vid upptäckten på svenskt territorium och kan nås av straffrättsliga och andra åtgärder. Vid olaga utförsel är situationen normalt den omvända. Förhållanden ger anledning att undersöka vilka s.k. kompensatoriska åtgärder som kan vara förenliga med EG-rätten och som gör det möjligt att även fortsättningsvis upprätthålla ett rimligt mått av kontroll över att kulturföremål inte förs ut ur landet på ett sådant sätt att det svenska kulturarvet hotas.

Kompensatorisk åtgärd I : Kriminalisering av förberedelse till smuggling av kulturföremål ?

Ett fullbordat utförselbrott är, både enligt varusmugglingslagen och enligt den lagstiftning som kan förutses bli tillämplig vid den inre gränsen, av lätt insedda skäl svårt att beivra, åtminstone i de fall där både föremål och gär— ningsman befinner sig utomlands under förundersökning och lagföring. För- söksbrott är, och föreslås också i fortsättningen vara straffbart, men ett åtal kräver i praktiken att upptäckten sker antingen vid gränsen eller nära inför gränspassagen, där endast misstankebaserad kontroll numera i princip får sättas in. Den tidigare ordningen har medgett slumpbaserade kontroller vid denna typ av gränspassage. Även om den statistiska sannolikheten att upp— täcka brott med de tidigare stickprovskontrollerna varit liten, får det antas att själva möjligheten att slumpvis kontrollera haft en inte oväsentlig allmänpre- ventiv effekt. Denna effekt har sålunda numera fallit bort och inte ersatts med någon annan mer generell risk för påföljd. För att i någon mån kompensera bortfallet av de slumpbaserade kontrollmöjlighetema med deras preventiva ef- fekt har utredningen övervägt att föreslå att förberedelse för olovlig utförsel av kulturföremål kriminaliseras för att därigenom göra det möjligt att ingripa mot planerade utförselbrott vid ett tidigare stadium än som följer av den nu gällande kriminaliseringen av försöksbrott.

Utredningen har ändå funnit att tillräckliga skäl inte finns för ett sådant förslag. Som framgick av avsnitt 6.1.2 är frågan om när försökspunkten in- träder generellt besvärlig att bedöma inom straffrätten. Det förefaller ovisst om det skulle bli lättare i praktiken att avgöra när en straffbar förberedelse av illegal utförsel av ett kulturföremål påbörjas och i vilka fall straffbarheten ändå skulle bortfalla med hänsyn till den misstänktes möjlighet att avbryta det planerade utförselbrottet än vad det nu är att bedöma vilka förfaranden som kan straffas som försöksbrott. Med hänsyn till dessa svårigheter framstår det inte som meningsfullt att framlägga något förslag i den antydda riktningen.

Kompensatorisk åtgärd 2: Uppgiftsskyldighetför handeln?

Utredningen har övervägt en annan kompensatorisk åtgärd för att förstärka möjligheterna att ingripa mot planerade utförselbrott. Med dagens regler finns inga uppgifter hos myndigheterna om vilka personer eller företag som köper kulturföremål av det slag som ofta exporteras. Om sådana uppgifter funnes tillgängliga får man förmoda att köparna inte skulle föra ut tillståndspliktiga kulturföremål utan att först ha fått vederbörligt tillstånd. Från denna utgångs- punkt skulle det kunna övervägas en skyldighet för åtminstone dem som yr- kesmässigt handlar med konst- och antikviteter att lämna uppgifter till myn- digheterna om till vem i vart fall de kulturhistoriskt viktigaste föremålen har överlåtits. En sådan uppgiftsskyldighet skulle också kunna ge tillståndsmyn-

dighetema en för deras verksamhet nyttig inblick både i vad slags föremål som säljs och hur ofta detta sker. I den mån integritetskänsliga uppgifter skulle förekomma, skulle dessa kunna skyddas med sekretess.

Utredningen har emellertid kommit till den slutsatsen att en sådan upp- giftsskyldighet inte bör införas. Det skulle vara svårt att på ett meningsfullt sätt avgränsa vilka slags föremål som skulle omfattas. Hanteringen av upp- giftsskyldigheten skulle leda till ett visst merarbete både hos företagen och hos myndigheterna. Man kan inte-heller bortse från möjligheten att de som köper föremål som omfattas av uppgiftsskyldigheten skuile kunna lämna fel- aktiga uppgifter om sin identitet, eller att riktiga uppgifter snabbt skulle kunna bli inaktuella genom vidareförsäljningar.

Kompensatorisk åtgärd 3: Möjlighet att företa räkenskapskontroll ?

En annan form av kompensatorisk åtgärd som bör övervägas är att införa en rätt för en behörig myndighet att utföra räkenskapskontroll hos företag som är verksamma inom handeln med kulturföremål.

Iden tullagstiftning som gällde före den 1 januari 1995 finns bestämmelser om räkenskapskontroll av företag i import- och exporthänseende. Dessa be- stämmelser har kunnat tillämpas utan misstanke och har gett tullverket möj- ligheter atti efterhand uppdaga överträdelser av in- och utförselrestriktioner.

Den tullagstiftning som infördes den 1 januari 1995 gäller transaktioner över yttre gräns, varför tullens kontrollmöjligheter i fråga om interna EG- transaktioner har bortfallit. Övergångsvis gäller dock fortfarande de gamla bestämmelserna i vad avser kontroll av krigsmateriel och strategiska produk- ter, där det huvudsakliga tullkontrollarbetet bedrivs genom räkenskaps- kontroll.

På jordbruksområdet fmns en ordning som medger tillsyn och kontroll av efterlevnaden av EG:s förordningar om jordbruksprodukter. Enligt 6 & lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter har tillsynsmyn- digheten rätt bl.a. att få tillträde till områden och utrymmen som används vid hantering av jordbruksprodukter samt att på begäran få upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Det finns alltså regler som medger en efterhandskontroll av regelefterlev- naden även i vad avser den EG-intema handeln med vissa varor. Detta slags kontroll innebär inte något ingrepp i varuflödet över den inre gränsen och står därför inte i strid med prinicipen om fri rörlighet för varor.

Utredningen finner att en motsvarande typ av kontrollmöjlighet i fråga om handeln med kulturföremål, om den t.ex. riktas mot bokföring och annat un- derlag hos företagen, skulle kunna avslöja illegal utförsel i enskilda fall och därigenom också få en inte obetydlig allmänpreventiv verkan. Utredningen föreslår därför att en särskild regel om kontroll i fråga om handeln med kul— turföremål införs.

Kontrollbefogenhetema bör anförtros tullmyndighetema, som har erfaren- het av liknande verksamhet på andra områden och som fortfarande utför mot- svarande kontroller avseende illegal export till tredje land. Det framstår som lämpligare att välja en reglering som återinför tullens befogenheter att göra rä- kenskapskontroller även med avseende på illegal utförsel av kulturföremål till andra EU-länder, än att välja den andra här beskrivna modellen för kontroll av jordbruksprodukter. Det avgörande skälet för denna ståndpunkt är att tullagen redan innehåller tillräckliga bestämmelser för förfarandet och att det för kulturföremålens del inte behövs så vida kontrollbefogenheter som anges i lagen om EG:s förordningar om jordbruksprodukter. Utredningen föreslår sålunda att det i 5 kap. KML förs in en regel med följande lydelse. -

Vid revision enligt 70 5 tullagen ( I 995 .'550) får en tullmyndighet kontrol- lera om utförsel av kulturföremål till annat E U-land förekommit i strid med denna lag. För sådan kontroll skall bestämmelserna i tullagen om revision gälla i tillämpliga delar.

Skyldigheten att uppvisa tillstånd vid den inre gränsen?

En mindre ändring av det svenska regelsystemet bör därtill göras. Skyldighe- ten enligt 8 å Riksantikvarieämbetets föreskrifter att uppvisa ett utförseltill- stånd för tullen vid själva utförseltillfallet kan i och för sig framstå som moti- verad även vid bortförsel till EU—länder, i varje fall mot bakgrund av den bristande möjligheten att från sådana länder återfå illegalt bortförda föremål som ligger under de värdegränser som gäller enligt återlämnandedirektivet. Genom uppvisandeskyldigheten skulle en viss möjlighet att följa utvecklingen behållas.

Som nämnts har uppvisandeskyldigheten det bakomliggande motivet att ett givet tillstånd inte skall kunna utnyttjas fler gånger för snarlika föremål. Det skall nämligen antecknas på beslutet att utförsel har skett innan detta återställs till den som för ut föremålet.

Utredningen kommer senare i betänkandet att föreslå att tillstånden tidsbe— gränsas till ett år. Därmed inskränks möjligheten till dubbelutnyttjande av till- ståndsbeslut. Uppvisandeskyldigheten framstår efter en sådan åtgärd närmast som en ren ordningsföreskrift. Med tanke på att tullnärvaro inte alltid kan ga- ranteras på platser där inre gräns passeras kan det också bli betungande för den enskilde att uppfylla skyldigheten. I förhållande till andra medlemsstater måste en sådan skyldighet anses gå utöver vad som kan motiveras som en be- fogad gränsformalitet. Uppvisandeskyldigheten bör därför avskaffas såvitt avser den inre gränsen. Ifråga om passage av den yttre gränsen torde följa av tullagen att vederbörliga tillstånd skall uppvisas. Bestämmelsen kan alltså även i detta avseende tas bort. I

Möjligheten att ta ut avgifter

Frågan om möjligheten att ta ut avgifter för tillståndsprövningen har flera aspekter. Den som utredningen främst upprätthållit sig vid är om EG-rätten medger staterna att ta ut administrativa avgifter för att täcka kostnader för till- ståndsprövningen vid bortförande av kulturföremål till en annan medlemsstat. Därtill kommer vid export över den yttre gränsen frågorna om möjligheten att ta ut motsvarande avgifter vid EG-licensprövning enligt rådsförordningen och om, i den mån tillstånd fordras endast enligt de svenska reglerna, tnllunions- reglerna skulle innebära ett hinder mot avgiftsuttag.

Avgiftsfrågan inrymmer också en lämplighetsbedömning: är det ändamåls- enligt med tanke på de syften som bär upp utförselkontrollen att betunga all- mänheten med avgifter? Till denna aspekt återkommer utredningen i avsnitt 6.6.2.

I fråga om avgift för tillståndsprövning vid bortförande till ett annat med- lemsland har utredningen undersökt hur avgiftsfrågan behandlats vid annan svensk tillståndsgivning inför in- eller utförsel i den EG—intema handeln efter den svenska unionsanslutningen. Krigsmaterielinspektionen tar ut avgifter på givna utförseltillstånd till EU-land, men anser sig ha stöd för detta i det för- hållandet att handel med krigsmateriel generellt är undantagen från gemen- skapsrätten enligt artikel 223 i Romfördraget. Kommerskollegium och Jord- bruksverket har — i den mån en licensplikt undantagsvis fortfarande varit för— enlig med EG-rätten — generellt ändå tagit bort avgifterna. Jordbruksverket har i ett fall kvar avgifter i förhållande till annat medlemsland, nämligen vid införsel av hund eller katt. Verket anser sig ha stöd för detta i att artikel 10 i direktivet EEG/65/ 1993 uttryckligen förklarar handeln med sådana husdjur vara underställd nationella bestämmelser.

Utredningen har ovan funnit övervägande skäl tala för att EG-rätten inte medger att det nuvarande avgiftssystemet fortsätter. Visserligen synes inte EG-domstolen ha prövat något fall med förutsättningar som helt överens- stämmer med de som gäller för den svenska tillståndsprövningen, men de avgjorda målen är ändå så pass likartade att det finns en stor risk att svenska avgiftsregler skulle angripas av EG-kommissionen och underkännas av domstolen. Om en sådan situation skulle uppstå, kan en konsekvens också bli att uppburna avgifter skall betalas tillbaka. En sådan omgång vore givetvis mycket olycklig.

Beträffande EG-licensema vid export av kulturföremål till tredje land talar, som framgick ovan, kommissionsförordningens bestämmelser närmast emot att avgifter får tas ut. Inget annat medlemsland synes heller ta ut en avgift för licensprövningen. Utredningen anser inte att Sverige har någon anledning att välja någon annan väg.

Vad slutligen gäller möjlighetema att ta ut avgift vid export till tredje land av kulturföremål som berörs endast av de svenska bestämmelserna om till- ståndsplikt har utredningen inte kunnat finna att EG-rätten lägger några hinder

ivägen för ett fortsatt avgiftsuttag. Det återstår dock att ta ställning till huru- vida det år ändamålsenligt och lämpligt att ta ut avgift i dessa fall. Utred- ningen återkommer till frågan i samband med andra överväganden rörande tillståndsförfarandet i avsnitt 6.6.2.

6.3. Awägningen mellan det allmännas och den enskildes intressen

I detta avsnitt diskuterar utredningen vilka gränser och möjligheter till regle- ring av utförselskyddet som egendomsordningen ställer upp.

6.3.1. Regeringsformen och andra bestämmelser om egendomsskydd

Idet föregående avsnittet har utredningen sökt definiera vilka allmänna intres- sen som kan anses ha en sådan tyngd att kulturföremål bör bevaras i landet. Att upprätthålla dessa intressen i fråga om föremål som ägs av det allmänna torde i regel vara motsättningsfritt, även om det givetvis kan tänkas fall där t.ex. en kommun eller ett kyrkligt organ skulle vilja föra ut ett kulturföremål men där kulturhistoriska skäl talar emot detta och staten genom lagstiftningen har förbehållit sig rätten att vägra utförseln.

Den enskildes intressen i nu gällande utförselregler

En mer komplicerad fråga är hur en enskild ägares intresse av maximal rådig- het över ett kulturföremål skall vägas mot det allmännas kulturskyddsintresse. Det nuvarande systemet anvisar olika lösningar. Ett klart erkänt enskilt intres- se är en ägares behov av att vid flyttning för bosättning utomlands föra med sig även egendom med kulturvärde. Vidare erkänns som ett starkt enskilt in- tresse att en utomlands bosatt person skall kunna ta emot egendom som han förvärvat genom arv, testamente eller bodelning. I båda fallen har erkännan- det kommit till uttryck i regeln att tillstånd till utförseln över huvud taget inte behöver sökas i dessa båda situationer. I de berörda båda situationerna har de enskilda intressena sålunda överordnats de allmänna kulturskyddsintressena.

Ett mer speciellt fall som lösts på samma sätt är att en enskild person vill främja offentligt bedriven kulturverksamhet utomlands och dessutom avser att återföra föremålet till Sverige.

Däremot är den enskildes intresse av att sälja föremål i det land där priset är högst inte lika klart behandlat. I prop. 1984/85:179 s. 14 anges som ett huvudsyfte med lagstiftningen att motverka en på kommersiella grunder or- ganiserad utförsel av kulturföremål. Detta uttalande skulle kunna uppfattas som att kommersiella skäl inte skulle ha någon betydelse vid tillståndspröv- ningen. Så får man också uppfatta lagstiftningens huvudsakliga innebörd. Prisfrågan är dock inte helt utan relevans. Det är förutsatt att regeringen skall kunna använda sin dispensbefogenhet enligt 5 kap. 16 & KML i fall där den enskilde är i ekonomiskt trångmål och någon köpare inte finns i landet. Såvitt känt har denna bestämmelse aldrig tillämpats av regeringen.

I fråga om överordnade normer för regleringen av allmänna kontra enskil- da intressen har man anledning att söka sig till både regeringsformen och till Sveriges mellanfolkliga förpliktelser, särskilt Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.

Regeringsformen

Ett förbud att exportera ett föremål får betraktas som en inskränkning i rådig- heten till föremålet. Genom 1994 års ändring av 2 kap. 18 & regeringsformen infördes en grundlagsskyddad ersättningsrätt för den som i vissa situationer utsätts för rådighetsinkränkningar, men skyddet gäller inte lös egendom (prop. 1993/94:117 s. 15, KU 24 s. 29). Att det sålunda inte finns något grundlagsskydd för den enskilde i fråga om restriktioner för utförsel av lös egendom, betyder dock inte att ett exportförbud kan föreskrivas utan att verkningarna för den enskilde beaktas. Det kan med fog hävdas att ett sådant synsätt skulle strida mot svensk konstitutionell praxis. Därtill är Europarådets konvention om mänskliga rättigheter numera direkt tillämplig i Sverige och i

konventionens bestämmelser om egendomsskydd görs ingen skillnad på fast och lös egendom.

Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna

Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen föreskrivs att varje fysisk och juridisk persons rätt till egendom skall lämnas okränkt. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förut- sättningar som anges i lag eller av folkrättens allmänna grundsatser. En stat har likväl rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överenstämmelse med det allmän- nas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter och andra pålagor eller av böter och viten.

Hur konventionens egendomsskyddsbestämmelser skall tolkas är fortfa- rande i mycket en öppen fråga. En grundläggande princip, som lagts fast av Europadomstolen i flera domar är dock att ingrepp i egendomsrätten skall vara motiverade av allmänna intressen och att ingreppet skall vara resultatet av en balanserad aWägning mellan det intresse som skall främjas och den skada ingreppet kan föra med sig. Om den enskilde ges rätt till ersättning för negati- va verkningar av ingreppet påverkar det bedömningen av om regleringen är balanserad eller inte.

En bedömning enligt Europarådskonventionen kan numera göras såväl vid konventionsorganen i Strasbourg som vid svenska domstolar och myndighe— ter. Konventionens inverkan torde vara sådan att både avgöranden i särskilda fall och lagregleringen som sådan kan bli föremål för ifrågasättande. Det sagda talar för att regleringen utformas så att de motiv som skall vägleda in- tresseavvägningen framträder tydligare än i dag.

I och för sig finns det ingen anledning att tro att ett utförselförbud för vissa värdefulla kulturföremål skulle stå i konflikt med Europarådskonventionen. Nästan alla länderi och utanför Europa håller sig med en sådan ordning för exportprövning av kulturföremål. Men det finns olika metoder att väga in de enskilda intressena och det kan vara anledning för Sverige att överväga även sådana metoder som vi hittills inte använt.

Situationen i andra medlemsstater

I en situation med ett stort, och i huvudsak okontrollerat varuflödeinom EU är det av intresse att studera frågorna om avvägning av allmänna och enskilda intressen mot bakgrund av hur motsvarande reglering gestaltar sig hos övriga medlemsstater. Den principiella handelsfriheten medför att varuströmmama kommer att riktas till de marknadsplatser där säljarna tror att priserna är högst. Även om Romfördraget medger varje medlemsstat att behålla sina ut-

förselrestriktioner för kulturföremål så kommer i praktiken medlemsländerna inte att kunna upprätthålla alltför åtskilda system. Ett land som hårt prioriterar sina allmänna kulturskyddsintressen på bekostnad av enskilda ägare riskerar illojalitet mot systemet. Med tanke på de i praktiken begränsade kontrollmöj- lighetema mellan medlemsstaterna kan en sådan illojalitet vara svår både att upptäcka och att komma till rätta med. Länderna blir därför i någon mån på- verkade av övriga medlemsstaters regler och praktiska tillämpning.

Moderna västeuropeiska exportordnin gar för kulturföremål kan delas in i fyra huvudgrupper: de med 1) inlösenskyldighet för staten eller annat offent- ligt organ vid utförselförbud (Storbritannien, Danmark, Frankrike, Nederlän— derna, 2) inlösenrätt för staten vid utförselanmälan och oberoende därav möj— lighet att förbjuda utförsel utan ersättning (Spanien, Italien, Portugal), 3) av- vägningsregler mellan ägar- och kulturskyddsintresse (Tyskland, Österrike, Finland) samt 4) de som saknar uttryckliga avvägningsregler (Norge, Sveri- ge, vi dock med ett stort tillståndsfritt område). Utanför dessa huvudsystem står t.ex. Grekland med en generell statlig äganderätt till kulturföremål och åt- följande generellt exportförbud.

En reglering som bygger på att det allmänna inte får vägra utförsel med mindre man erbjuder sig att köpa ut den enskilde borde rimligen kunna göras starkt inriktad på att behålla kulturföremål i landet; den enskilde förutsätts i sådana fall hur som helst inte lida någon ekonomisk skada. Hämskon på det allmänna är väl snarast att det i regel inte går att finansiera inköp av alla de fö- remål som man skulle vilja behålla i landet, varför reglerna i stället får en be- gränsad tillämpning.

Samma hämsko ligger knappast på stater med en statlig inlösens- eller för- köpsrätt; den enskilde har där typiskt sett en svag ställning och får finna sig i antingen utförselförbud utan kompensation eller också att staten väljer att köpa ut honom. I sådana länder blir det givetvis en. avgörande sak hur lösen- priset sätts, om det fastställs av staten ensidigt, av oberoende experter eller av en partssammansatt nämnd eller domstol och om det går att överklaga.

En reglering som däremot saknar kompensationsmöjligheter kan vara mer känslig både för marknadskraftema och för en överprövning enligt Europa- rådskonventionen. Mest känslig torde den vara om den med stöd av mycket allmänt eller oprecist hållna kriterier lägger ett tolkningsmonopol på det all- männas egna organ. Ett sådant tolkningsmonopol kan modereras till ett tolk- ningsföreträde som är underställt domstolskontroll, så som fallet är t.ex. i Sverige. Men domstolarna är inte mycket hjälpta om också de bara har sve- pande kriterier att utgå från. Det är därför av betydelse med tanke på egen- domskyddet att ange vilka kriterier som bör anses så viktiga att den enskildes intressen bör få stå tillbaka. Utredningen erinrar om de resonemang som för- des i avsnitt 6.2.2. Reglerna bör således från denna utgångspunkt inte bara definera vilka föremål som omfattas av tillståndsplikt, utan också närmare ange i vilka situationer utförsel bör vägras.

Näringsfriheten

Ytterligare en konstitutionell fråga att beakta ärden' nya regel om näringsfiihet som fördes in som 2 kap. 19 & regeringsformen i samband med att Europa- rådskonventionen inkorporerades som svensk lag. Enligt den nya bestämmel- sen får begränsningar i rätten att driva näring införas endast i syfte att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag. Bestämmelsen står i viss samklang med artikel 36 i Romfördraget till den del artikeln som en förutsättning för utförselrestriktio- ner anger att restriktionerna inte får utgöra ett medel för godtycklig diskrimi- nering eller en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Utförselrestriktioner är sålunda försvarbara endast om de inte är diskrimi- nerande mot vissa personer eller företag som handlar med varor som också har karaktären av nationella skatter och under förutsättning att restriktionerna inte har en så generell tillämpning att de innebär en genomgående begränsning av handeln med antikviteter. Uttalandet i prop. 1984/85:179 s. 14 att huvud- syftet med lagstiftningen var att motverka en på kommersiella grunder organi- serad utförsel bör därför fortsättningsvis beaktas med befästandet av närings- friheten i regeringsformen och diskrimineringsförbudet i artikel 36 i minne.

6.3.2. Utredningens slutsatser och förslag

En lösenskyldighet för staten vid avslag på ansökan om exporttillstånd bör inte införas. Nuvarande möjligheter för regeringen att köpa in kul- turföremål bör kvarstå och alltså kunna utnyttjas även i fall då export- tillstånd vägrats för ett föremål. Likaså bör regeringens möjlighet att även i fall då ett kulturföremål har stor betydelse för det nationella kul— turarvet medge utförsel kvarstå. Regeln därom bör utformas så att om tillstånd har vägrats genom lagakraftägande beslut får regeringen, om synnerliga skäl föreligger, medge att ett föremål förs ut ur landet. Den nuvarande tillstånds— och prövningsfriheten i vissa situationer bör om- vandlas till en rätt till tillstånd i motsvarande situationer. Sålunda bör tillstånd till utförsel ges om 1) föremålets ägare flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat land, 2) föremålet genom arv, testamente eller bodelning har förvärvats av en enskild person som är bosatt i ett annat land, 3) föremålet förs ut av en offentlig institution här i landet eller en institution som får bidrag av stat, kommun eller landstingskommun och det skall föras tillbaka till Sverige, 4) föremålet förs ut av en enskild person för att användas i samband med offentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till Sverige eller 5) föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet. Tillstånd bör också få ges om föremålet förvärvas av en

institution i utlandet och förvärvet kan antas främja kunskap om sven- ska kulturföremål.

Lösenskyldighet?

Som framgått av resonemanget ovan är en ordning där staten har skyldighet att på begäran av ägaren lösa ut denne om tillstånd inte beviljas för export mer neutral i förhållande till överordnade egendomsskyddsregler än den nuvaran- de ordningen, där ägaren i princip endast om han är i ekonomiskt trångmål har möjlighet att via ett dispensliknande förfarande hos regeringen ändå få ut- förseltillstånd. Ett alternativ som den nuvarande ordningen medger är att re- geringen utnyttjar det särskilda anslaget (B 12) för inköp av kulturföremål efter förhandlingar med ägaren.

Tankarna om att införa en sådan lösenskyldighet lanserades i 1964 års ut- redning (se avsnitt 3.4.2). Resultatet av denna var dock endast att det särskil— da inköpsanslaget infördes i statsbudgeten fr.o.m. budgetåret 1965/66. För- slag om införande av lösenskyldighet har därefter framförts i remissvar från antikhandeln och auktionsbranschen på de utredningar som därefter presente- rats. Den har aktualiserats också för utredningen vid den utfrågning som ut- redningen anordnade den 8 december 1994.

Utredningen har ovan i sina överväganden om prövningskriterierna angett att förekomsten av motsvarande föremål i allmänt tillgängliga samlingar skall ha viss betydelse. I förlängningen av detta synsätt kan sägas ligga att föremål som inte får föras ut därför att det saknas motsvarande exemplar i samlingar- na borde förvärvas till dessa i stället för att vara kvar hos en sannolikt miss- nöjd ägare som haft andra planer för föremålet. Även om ett förvärv i en så- dan situation ibland varken är lämpligt eller möjligt att genomföra, kan utred- ningen inte bortse från att det ofta ändå kan finnas goda skäl för att allmänna organ träder in som ägare. Visserligen kan det särskilda inköpsanslaget någon gång utnyttjas i sammanhanget, men det kan också vara naturligt att fundera över vilken betydelse en regel om lösenskyldighet skulle kunna ges.

Utredningen har mot bakgrund också av att lösenskyldighet för det all- männa sedan länge praktiseras i Storbritannen och på senare år införts i Dan- mark och Frankrike övervägt en ordning som skulle innebära att den som inte fått tillstånd till utförsel inom viss tid skulle kunna begära att staten eller någon annan företrädare för bevarandeintressen, t.ex. ett museum, löser in föremålet. Det allmänna skulle därvid ha möjlighet att antingen bifalla denna begäran eller avstå, i det senare fallet med påföljd att utförseln blev tillåten.

Utredningen har likväl stannat för att inte föreslå en sådan ordning. I den svenska traditionen för skydd av kulturmiljön ligger att ägare anses skyldiga att åtminstone i någon mån ta ett eget ekonomiskt ansvar i syfte att deras kul- turhistoriskt värdefulla egendom skall kunna bevaras. I enlighet härmed har i kulturminneslagens inledande paragraf skrivits in att ansvaret för den natio—

nella angelägenheten att skydda och vårda kulturmiljön skall delas av alla. Ett sådant delat ansvarstagande har stora fördelar. De offentliga organens resur- ser kan inte räcka till för att säkerställa alla* bevarandebehov. Det är oftast också fullt förenligt med en ägares långsiktiga ekonomiska intressen att bära vissa kostnader för egendomens bevarande. Normalt kan man dessutom för- utsätta att ägaren är den som har det starkast verkande intresset av en om— sorgsfull förvaltning av egendomen. Det är därför inte någon självklarhet att restriktioner för användningen av egendom medför motsättningar mellan det allmänna och ägaren. Givetvis finns det en gräns över vilken enskilda perso- ner inte rimligen kan förväntas uppoffra egna resurser för att tillgodose det allmännas intresse, men denna gräns har hittills inte blivit närmare definierad i fråga om lös egendom. Ett införande av en lösenskyldighet för egendom som inte får föras ut ur landet, skulle kunna tolkas som att det allmänna vore berett att hålla ägare helt skadeslösa i förhållande till förfogandeinskränkningar rö- rande deras lösöre, vilket vore ett längre gående åtagande än som gäller vid rådighetsinskränkningar för mark och byggnader.

Svårigheter kan också beräknas uppkomma när det gäller att fastställa lö- senpriset. Priserna på konst och antikviteter varierar betydligt och baseras inte på uppskattbara förhållanden som en fast avkasming. Det ärinte självklart att det allmänna skall vara skyldigt att betala det högsta pris som noterats på en internationell auktion för ett liknande föremål.

Utredningen är sålunda inte beredd att föreslå införande av en lösenskyl- dighet.

Till utredningens ställningstagande bidrar också att deti avsnitt 6.2.2 pre- senterade förslaget om en närmare lagreglering av prövningskriterierna bör främja ett nyanserat synsätt i urvalet av de föremål som de starkaste allmänna intressena för ett bevarande i landet knyter sig till. Därmed syftar utredningen till att ge tillämpningen riktlinjer som bättre än den nuvarande ordningen skall kunna medge en omsorgsfull vägning av de allmänna intressena gentemot de enskilda i de fall de står mot varandra, utan att vägningen för den skull skall behöva resultera i de enskilda intressena åsätts en vikt i i kronor.

Bidragande till utredningens ståndpunkt är vidare att det hittills inte synes ha förekommit några utpräglade konflikter mellan allmänna och enskilda intressen vid prövningen av utförselärenden. Överklagandefrekvensen är t.ex. mycket låg och regeringen synes inte vid något tillfälle ha behövt ta ställning till frågan om att bevilja utförseltillstånd på grund av sökandens ekonomiska läge. Utredningen har sålunda funnit att den nuvarande tillämp- ningen i stort sett tycks ha lyckats med uppgiften att vägra utförseltillstånd endast i fall där det funnits acceptabla skäl för att föremålet i fråga bör stanna i landet.

Givetvis bör de nuvarande möjligheterna för regeringen att köpa in kultur- föremål kvarstå och alltså kunna utnyttjas även i fall då exporttillstånd vägrats för ett föremål.

En säkerhetsventil

Liksom hittills bör det även i framtiden finnas en möjlighet att ta hänsyn till särskilt starkt markerade ekonomiska intressen på den enskilda sidan. Några praktiska nackdelar med att låta denna prövning ligga kvar hos regeringen kan knappast konstateras, eftersom antalet ärenden sannolikt även i framtiden kommer att vara försumbart. Regeln om regeringens möjlighet att om synner— liga skäl föreligger ge tillstånd bör dock preciseras till att avse situationer då utförseltillstånd har vägrats genom lagakraftägande beslut.

De hittills tillståndsfria situationerna

Av stor betydelse från enskild synpunkt är den nuvarande ordningen att ut- försel får ske utan tillståndsprövning i fall en person i samband med bosätt- ning utomlands vill ta med sig tillståndspliktiga föremål eller någon utom- lands bosatt person förvärvar sådana föremål genom arv, testamente eller bo- delning. Att tillståndsmyndighetema inte har prövat utförselfrågan i sådana fall betyder att den närmare prövningen i stället har skett hos tullen i samband med utförseln. Denna ordning har inte fungerat helt bra. Det har sålunda fö- rekommit fall där det har uppstått svårigheter att utreda huruvida ett föremål verkligen ärvts av den som det skall föras ut till. Också utflyttningssituationen kan vara sådan att en viss utredning behöver ske. Om en sådan utredning skall göras direkt i samband med gränspassagen, kan det medföra en viss tidsutdräkt och därmed måhända stor olägenhet för den som för ut föremålet i fråga, i den mån vederbörande inte genast själv kan prestera tillräcklig utred- ning. Vid passage av den inre gränsen torde det i dag finnas svårigheter att genomföra den nödvändiga utredningen utan en betydande tidsutdräkt. Den nuvarande ordningen är därför inte genomgående så praktiskt anpassad till de intressen som den syftar till att tillgodose.

Till utredningens tveksamhet mot den nuvarande ordningen kommer att det synes finnas exempel på direkt missbruk av utflyttningsundantaget. Utred- ningen har erfarit att vissa personer har åberopat detta flera gånger under samma år.

De aktuella undantagen från tillståndsplikten har ingen motsvarighet i den ordning som gäller för prövning av EG-licenser enligt förordningen. Licens fordras sålunda oavsett vilken situation som föranleder exporten. Det kan alltså inträffa t.ex. att en ekonomiskt värdefull tavla ingåri någons bohag vid en utflyttning till ett tredje land. I ett sådant fall fordras alltså för närvarande licens för tavlan men inte något svenskt utförseltillstånd. Åtminstone i sådana fall skulle det innebära ett obetydligt extra besvär för den enskilde att behöva söka svenskt utförseltillstånd parallellt med EG-licensen.

Inte heller i andra länders exportordningar torde det förekomma så vitt- gående undantag från tillståndsprövningen. Tillståndsprövningen enligt varje lands egna regler torde i regel vara samordnad med EG-licensprövnin gen.

Utredningen har sammantaget funnit att fördelarna med en tillståndspröv- ning även i de situationer som hittills varit tillståndsfria överväger nackdelar- na. Utredningen föreslår därför att förekomsten av sådana skäl som hittills föranlett tillståndsfrihet i stället skall medföra att tillstånd väl måste sökas, men skall beviljas, även om kulturföremålet är sådant att tillstånd borde vägras.

I konsekvens med det sagda föreslår utredningen att tillståndsprövningen också skall omfatta offentliga institutioners utförsel för tillfälliga ändamål lik- som enskilda personers utförsel för offentlig kulturverksamhet och beträffan- de inlånade föremål. I de båda förstnämnda fallen är det fråga om föremål som skall lämna landet endast under viss begränsad tid..Tillståndsmyndighe- ten bör få föreskriva inom vilken tid föremålet skall vara återinfört till Sve- rige.

6.4. Utförselrestriktioner för både svenska och utländska kulturföremål?

6.4.1. Utredningens förslag

Den nuvarande uppdelningen i svenska resp. utländska kulturföremål bör behållas. Dock bör åldersgränsen för utländska kulturföremål ändras, så att sådana föremål som funnits i Sverige i mer än 100 år om- fattas.

Som framgått kan man inom EU upprätthålla utförselrestriktioner endast för nationella skatter. I avsnitt 6.1.1 har utredningen också funnit att inget annat kan vara avsett än en mycket flexibel tolkning av detta begrepp. Det är alltså inte så att endast föremål med ett ”helsvenskt” ursprung skulle kunna skyddas. Liksom andra medlemsstater är det Sverige obetaget att neka utför- seltillstånd även för egendom med utländsk proveniens under förutsättning att egendomen kulturellt har fått en sådan anknytning till Sverige att den blivit en ”nationell skatt” för oss i den mening som avses i artikel 36 i Romfördraget.

I fråga om export till tredje land utgör artikel 36 ingen begränsning i möj- ligheterna att tillämpa restriktioner. Om exporten från det gemensamma tull- området sker över en annan gräns än den svenska kan kulturföremål som kommer härifrån enligt EG-förordningen prövas enligt svenska kriterier för vad som är en nationell skatt. Det finns alltså även i en sådan situation möj-

lighet att vägra utförsel för föremål som är utländska kulturföremål enligt vår lagstiftning.

I andra länders utförselregler för kulturföremål torde det inte finnas mot- svarigheter till vår huvudindelning i svenska resp. utländska kulturföremål. Visserligen påverkas även i andra länder bedömningen av kulturvärdet av så- dana faktorer som upphovsmannens nationalitet, hur länge föremålet funnits i det nuvarande uppehållslandet, dess knytning till händelser i landets historia m.m. En uttrycklig kvalifikation av föremålets ursprung i förhållande till det egna landet har dock i regel inte ansetts nödvändig.

Utredningen har mot denna bakgrund övervägt att slopa den nuvarande in- delningen i svenska resp. utländska kulturföremål för att i stället under resp. föremålskategori kunna ange vilken slags föremål av skilt ursprung som bör omfattas av tillståndsplikt. Emellertid har utredningen funnit det fortsätt- ningsvis vara en fördel att behålla huvudindelningen i svenska resp. utländ- ska föremål. Att huvudindelningen finns kvar ger nämligen ytterligare ut- rymme för det nyanserade synsätt på föremålens betydelse för det svenska kulturarvet som utredningen vill värna om. En slags presumtion bör enligt ut- redningen även fortsättningsvis vara att utländska kulturföremål inte har samma betydelse för det svenska' kulturarvet som föremål som är framställda i Sverige eller åtminstone av en'svensk. Genom en ytterligare avgränsning med ålders- eller värdegränser kan denna presumtion konkretiseras för olika före- målskategorier.

Det som avgör ett utländskt kulturföremåls betydelse för det svenska kul- turarvet är i regel hur länge föremålet funnits häri landet, måhända hela tiden på samma plats. I den nuvarande lagstiftningen har detta kommit till uttryck på det sättet att endast sådana utländska föremål som kan antas ha kommit till landet före år 1840 (och som har ett värde över 50 000 kr) omfattas av till- ståndsplikt. Tillståndsmyndighetema har i sin skrivelse till regeringen i februari 1992 föreslagit att även för utländska kulturföremål skall gälla den rullande 100-årsgräns som är tillämplig för de flesta Svenska kulturföremål. Som motiv anförs att med den fasta gränsen successivt allt fler betydelsefulla föremål kommer att falla utanför tillståndsprövnin gen.

Utredningen anser sig utan att för den skull uppge sin grundläggande ståndpunkt att utländska kulturföremål inte generellt har samma betydelse för vårt kulturarv som de genuint svenska — kunna ansluta sig till tillståndsmyn- dighetemas framställning såvitt gäller åldersgränsen. Till utredningens ställ- ningstagande bidrar att enligt vad utredningen inhämtat perioden omkring år 1840 var en tid då en stor mängd högklassig konst och litteratur fördes in till landet, varav en del kvarvarande föremål numera får anses ha stor betydelse för kulturarvet, t.ex. därför att de finns kvar i ursprunglig miljö. Det vore därför en fördel att välja ett senare årtal som åldersgräns för utländska kultur- föremål. I stället för att välja ett exakt årtal, anser utredningen lämpligt att så som tillståndsmyndighetema föreslagit — knyta tillståndsplikten till den rul-

lande 100-årsgräns, som redan gäller för huvudparten av de svenska kultur- föremålen.

6.6. Tillståndsförfarandet

6. 6 . 1 Nuvarande ordning Det interna svenska förfarandet

Iden nuvarande ordningen, vars detaljer regleras i RAÄ:s föreskrifter (KRFS 1989: 15), fungerar Riksantikvarieämbetet som den instans dit ansökningarna skall ges in och där en första formell granskning sker, t.ex. av att föreskriven ansökningsblankett använts, att det finns fotografier av föremålet — lagregler- na säger att dessa skall vara svartvita, men färgfoton godtas sedan länge samt att ansökningsavgiften, 200 kr, blir betald. Om ansökningsavgiften efter påminnelse inte betalas eller om ansökningen är så ofullständig att den inte kan prövas, avvisas den av Riksantikvarieämbetet.

Om ansökningen emellertid är i sin ordning och Riksantikvarieämbetet självt inte är behörigt att pröva tillståndsfrågan, vilket för närvarande endast

gäller i de hittills sällsynta fall ett föremål har ett kyrkligt ursprung, överläm- nar ämbetet oftast bara någon eller några dagar efter det att ansökningen kom in — denna till den tillståndsmyndighet som är behörig.

Tillståndsmyndighetema skall givetvis pröva om föremålet får föras ut, men kan som en första fråga också ha att bedöma om föremålet är tillstånds- pliktigt. Det kan t.ex. hända att en sökande misstagit sig i fråga om föremålets ålder och att tillstånd därför inte fordras. Av allmänna förvaltningsrättsliga principer följer att sådana ansökningar skall avvisas, dvs. inte prövas i sak, i stället för att beviljas. Enligt nu gällande ordning återbetalas inte ansöknings- avgiften i sådana fall. Återbetalning har förekommit endast när en tillstånds— myndighet har lämnat felaktiga besked och därmed föranlett en onödig an— sökning.

Om ansökningen därefter beviljas återställs ett exemplar av ansöknings— blanketten med fotografi och ifylld beslutsmening till sökanden. Detta exemplar skall den som för ut föremålet sedan uppvisa i tullen, där anteck- ning sker om att utförseln har ägt rum. Ett exemplar av blanketten med beslu— tet skall återställas till Riksantikvarieämbetet. Denursprungliga tanken bakom denna leveransskyldighet torde ha varit att ämbetet skulle kunna följa till- ståndsmyndigheternas praxis och sammanställa denna. Av blankettekniska skäl har detta inte gått att genomföra. För att utvärdera utfallet av tillstånds- prövningen sedan 1986 får man därför använda sig av tillståndsmyndigheter- nas egna arkiv och basera sig på de sammanställningar som kan göras med ledning av dessa.

Om en ansökning avslås följer av förvaltningslagen (l986:223). att beslutet skall motiveras och att sökanden skall underrättas. Det har också föreskrivits att Riksantikvarieämbetet skall få en kopia av beslutet.

Förfarandet vid prövning av EG-licensansökningar

Prövningen av licensansökningar enligt EG-förordningen sker efter liknande mönster. Ansökningarna som skall göras på den blankett EG