Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Den utväg som propositionen sålunda anvisar avser att bereda fideikom­

missintressenterna möjlighet att bevara egendomen odelad inom släkten. Om

dessa emellertid inte vill begagna denna möjlighet, måste det allmännas

intresse att undvika en splittring av egendomen i förekommande fall tillgo­

doses på annat sätt. Det har därför ansetts nödvändigt med vissa bestäm­

melser om inlösningsrätt för det allmänna avseende jord- och skogsområde­

na samt betydande kulturvärden.

För rena undantagsfall innehåller propositionen en möjlighet för Kungl.

Maj :t att förordna, att fideikommiss tillsvidare skall få bestå.

Särskilda regler föreslås beträffande avvecklingen av s. k. atypiska fidei­

kommiss.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

6

§.

Har fideikommissegendom synnerligt kulturhistoriskt värde eller äro el­

jest särskilda skäl därtill, må Konungen förordna att fideikommissurkun­

dens bestämmelser skola äga tillämpning tills vidare eller till dess i be­

slutet angiven innehavare av fideikommisset avlider.

Egendomens fördelning

7 §•

När fideikommiss upphör, skall den avlidnes efterträdare taga hälften av

egendomen. I återstoden skall tagas arv eller testamente som om den till­

hört den avlidne.

8

§•

Vid skifte av egendomen äger efterträdaren, utan hinder av vad i testa­

mente må vara förordnat, på sin lott erhålla fideikommissets huvudgård

med där förvarade samlingar så ock annan fast egendom, på vilken bedri-

ves jord- eller skogsbruk och som lämpligen bör bevaras odelad. Finnas

flera huvudgårdar, må efterträdaren taga en av dem efter eget val. Förslår

ej lotten, må efterträdaren lämna lösen i pengar.

9 §•

Innehåller fideikommissurkunden föreskrift om vem egendomen skall

tillfalla därest fideikommisset upphäves, länder denna föreskrift till efter­

rättelse utan hinder av vad i 7 och 8 §§ stadgas.

10 §.

Finnes ej efterträdare, skall i egendomen tagas arv eller testamente som

om den tillhört den avlidne. Föreskrives i fideikommissurkunden för så­

dant fall, att egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens arvingar

eller andra släktmedlemmar eller användas för välgörande eller annat ända­

mål, länder i stället denna föreskrift till efterrättelse.

Förmåner m. m.

11

§•

Utan hinder av att fideikommisset upphört, må envar njuta till godo den

rätt att efter innehavarens död kvarsitta till fardag, som må tillkomma ho­

nom enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande eller

ock enligt förordningen den 3 april 1810 huruledes rättelse och förklaring

uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas samt vad i avseende på far­

dag av fideikommissegendom kommer att iakttagas.

12

§.

Äger efterlevande make eller annan enligt fideikommissurkunden eller

därpå grundat förordnande rätt till annan förmån än i 11 § sägs, må han

njuta förmånen till godo, ändå att fideikommisset upphört. Är han på grund

av vad i denna lag stadgas berättigad att taga del i egendomen, äger han

dock icke utan att avstå därifrån tillgodonjuta förmånen; utan hinder av

vad nu sagts må likväl förmån, som börjat utgå före fideikommissets upp­

hörande, tillgodonjutas intill dess den till förmånen berättigade tagit del

i egendomen.

Var innehavaren skyldig att i enlighet med vad i fideikommissurkunden

eller därpå grundat förordnande stadgas svara för underhåll av grav, un­

Kulturvärden

17 §.

Till förebyggande av att samling av möbler, tavlor, böcker eller andra före­

mål av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller försämrad vård, skingras eller

bortflyttas, må Konungen, när fideikommisset avvecklas, förordna att sam­

lingen skall mot lösen avstås till kronan eller kulturvårdande institution,

som Konungen bestämmer.

Kan enighet ej nås om lösesummans storlek, skall frågan avgöras av

skiljemän. Beträffande sådan tvist skall lagen om skiljemän gälla i till­

lämpliga delar; dock skall inlösaren, om ej synnerliga skäl till annat för­

anleda, svara för ersättningen till skiljemännen och gälda motpartens skäliga

kostnad för förfarandet.

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Fideikommissnämnden

18 §.

Avvecklingen av fideikommiss skall ske under medverkan av en särskild

nämnd, fideikommissnämnden.

Fideikommissnämnden skall utreda frågor som avses i 6, 16, 17 och 38 §§

samt till Konungen göra de framställningar, som föranledas av utredningen.

Vidare skall nämnden främja avvecklingen genom rådgivande och vägledan­

de verksamhet samt meddela beslut, som enligt vad nedan stadgas ankom­

mer på nämnden.

19 §.

Fideikommissnämnden består av ordförande och fyra ledamöter, vilka

utses av Konungen för en tid av fem år eller, vid komplettering av nämnden,

för återstående tid av löpande period. Suppleanter utses till det antal

Konungen bestämmer.

Mot beslut som av fideikommissnämnden meddelas enligt denna lag må

talan ej föras.

Närmare föreskrifter om nämnden och dess verksamhet meddelas av

Konungen.

20

§.

Fideikommissnämnden och den nämnden förordnar äga erhålla tillträde

till egendom, som omfattas av avvecklingen, samt taga del av handlingar,

som röra egendomen. Den som har egendomen i sin vård är pliktig att efter

anmaning lämna nämnden förteckning över egendomen.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse vad nämnden med stöd

av denna paragraf föreskrivit, äger nämnden förelägga honom vite.

Förfarandet vid avvecklingen

21

§.

Avlider fideikommissinnehavare, skall den som har egendomen i sin vård

inom en månad anmäla dödsfallet till fideikommissnämnden.

22

§.

När fideikommiss upphör enligt vad ovan stadgas, skall fideikommissets

egendom behandlas som ett särskilt bo, fideikommissbo.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

29 §.

Utan fideikommissnämndens medgivande må ej skifte ske, ej heller legat

utgivas eller ändamålsbestämmelse verkställas ur oskiftat bo.

Avvecklingen är att anse som slutförd, när fideikommissnämnden lämnat

tillstånd till skifte eller meddelat bevis att vidare åtgärd för avvecklingen ej

påkallas.

30 §.

böretages rättshandling, för vilken enligt vad ovan stadgas Konungens

eller fideikommissnämndens medgivande erfordras, utan att sådant medgi­

vande inhämtats, skall rättshandlingen vara ogill.

Aktiebolagsbiidning

31 §.

Konungen må medgiva innehavare av fideikommiss att tillskjuta fidei­

kommissegendom i samband med teckning av aktier i bolag, såframt denne

äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget. Aktierna och annat vederlag

skola därefter förvaltas såsom fideikommisskapital.

32 §.

Utan hinder av vad i lagen om aktiebolag föreskrives om antalet stiftare

äger fideikommissinnehavare bilda aktiebolag med tillskott av fideikommiss­

egendom och vidtaga de åtgärder som ankomma på stiftare.

Under avvecklingen av fideikommiss må fideikommissboet vara stiftare

av aktiebolag med tillskott av egendom som ingår i boet, och skall i sådant

tall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

33 §.

Vid bildande av aktiebolag med tillskott av fideikommissbos egendom och

vid överförande av sådan egendom till aktiebolag genom tillskott i samband

med aktieteckning må efterträdaren under avvecklingen företräda fideikom­

missboet.

34 §.

I bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktier tecknats med tillskott av

egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under av­

veckling, skall intagas bestämmelse att bolagsordningen skall vara fast­

ställd av Konungen och att, om ej Konungen annat föreskrivit, bolagsord­

ningen må ändras allenast med Konungens medgivande.

Särskilda bestämmelser

.

35 §>

Upphöra två eller flera fideikommiss med anledning av samma dödsfall,

skola de vid avvecklingen anses såsom ett enda fideikommiss, om efterträ­

daren är samma person.

36 §.

Besittes, när fideikommiss upphör, egendomen på grund av stadgande i

fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande av efterlevande

make till förutvarande innehavare, skall med åtgärder för avvecklingens

genomförande anstå, till dess efterlevande makens rätt upphört.

10

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

§.

Vad i denna lag stadgas angående

inskränkning i bolags, förenings el­

ler stiftelses rätt att förvärva fast

egendom har ej avseende å

1. förvärv som sker omedelbart

på grund av stadgande i lag eller jäm­

likt Konungens medgivande till ex­

propriation;

2. förvärv som genom testamente

göres av annan förening än ekono­

misk förening eller av stiftelse;

3. förvärv från kronan;

4. förvärv av järnväg.

Vad i denna lag stadgas angående

inskränkning i bolags, förenings el­

ler stiftelses rätt att förvärva fast

egendom har ej avseende å

1. förvärv som sker omedelbart

på grund av stadgande i lag eller jäm­

likt Konungens medgivande till ex­

propriation;

2. förvärv som genom testamente

göres av annan förening än ekono­

misk förening eller av stiftelse;

3. förvärv från kronan;

4. förvärv av j ärnväg;

5. förvärv av fastighet, som utgör

fideikommiss eller ingår i fideikom­

missbo under avveckling, såvida för­

värvet sker genom tillskott i samband

med teckning av aktier.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1964.

1 Senaste lydelse se SFS 1960:193.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Utdrag av protokollet över

inför Hans Maj:t

slott den 28 juni

justitiedepartementsärenden, hållet

Konungen i statsrådet å Stockholms

1962.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^änge, L^indholm, K^ling, S^koglund,

E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^ermansson, H^olmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om avveckling av fidei­

kommissen samt anför därvid följande.

Inledning

Med fideikommissförordnande förstås numera i allmänhet ett förordnan­

de, enligt vilket viss egendom för all framtid skall bevaras ominskad och

följa en bestämd successionsordning. Förordnandet har vanligen tillkommit

för att gynna viss släkt eller vissa släkter. Fideikommissets bestånd förutsät­

ter, att innehavaren icke får överlåta egendomen eller belasta den med gäld.

För närvarande finnes i vårt land enligt tillgängliga uppgifter 181 fidei­

kommiss, varav 125 i fast egendom.

Under detta århundrade har statsmakterna vid flera tillfällen haft sin

uppmärksamhet riktad på frågan om en avveckling av de bestående fidei­

kommissen. Sålunda anhöll 1914 års riksdag i skrivelse den 22 september

1914, nr 279, att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning ta under

övervägande, på vilka villkor bestående fideikommisstiftelser måtte, där ej

särskild anledning till undantag förelåg, kunna upphävas, samt därefter för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning av denna riksdagsskrivelse erhöll envoyén Albert Ehren-

svärd i uppdrag att verkställa den begärda utredningen. Ehrensvärd blev

icke i tillfälle att slutföra uppdraget men avlämnade den 8 mars 1919 till

Kungl. Maj :t ett förslag till lag om fideikommissliftelsers upplösning jämte

vissa förarbeten.

Den s. k. jordkommissionen, som tillsattes år 1919, fick bland annat i

uppdrag att fullfölja den av riksdagen begärda utredningen i fideikommiss­

frågan. Då kommissionens verksamhet avbröts år 1923, förelåg i denna

fråga ett principutlåtande jämte vissa andra förarbeten. Dessa utredningar

trycktes i del VI av kommissionens betänkanden (SOU 1923: 40 s. 328 ff).

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

redningen erhöll vidare biträde av lagbyråchefen S. V. Lundell vid behand­

lingen av frågor rörande inkomst- och förmögenhetsskatt, varjämte nume­

ra rättsavdelningschefen N. E. M. Åqvist medverkade vid behandlingen av

frågor angående arvsskatt. Utredningen avgav den 19 november 1959 ett

betänkande med förslag till avveckling av fideikommissen (SOU 1959:40).

Vid betänkandet är fogat reservation av ledamoten Eliasson och särskilda

yttranden av dels herr Berthelson, dels herrar Bonde, von Seth och Trolle-

Bonde.

Yttranden över fideikommissutredningens betänkande har efter remiss

avgivits av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, kammarrätten, Stockholms rådhusrätt, statskon­

toret, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, riksskatte­

nämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Sö­

dermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristian­

stads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västman­

lands län, riksantikvarieämbetet, riksarkivet, riksbibliotekarien, chefen för

nationalmuseum, arbetsmarknadsstyrelsen, arrendenämnderna inom Stock­

holms, Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hal­

lands, Älvsborgs och Skaraborgs läns hushållningssällskaps områden, sty­

resmannen för Nordiska museet, Riddarhusdirektionen, Fideikommissarier-

nas intresseorganisation, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Riksförbun­

det Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Svenska bankförening­

en, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges

advokatsamfund, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges lantbruksför-

bund, Sveriges skogsägareförbund och Svenska arbetsgivareföreningen. Vi­

dare har vetenskapsakademiens naturskyddskommitté inkommit med ytt­

rande.

Av skogsstyrelsen har överlämnats yttranden från skogsvårdsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Krono­

bergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Väs­

terbottens län, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från länsarkitek­

ten och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från

lantbruksnämnden och hushållningssällskapet, länsarkitekten, överlantmäta­

ren, landsantikvarien samt Uppsala länsförbund av Riksförbundet Lands­

bygdens folk, av länsstyrelsen i Södermanlands län en promemoria upprät­

tad av f. d. justilierådet Seve Ekberg, av länsstyrelsen i Blekinge län yttran­

den från lantbruksnämnden och hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från Skånes naturskyddsförening,

Skånes jordägareförbund, Skånes provinsförbund av Riksförbundet Lands­

bygdens folk och landsantikvarien i Lund, av länsstyrelsen i Skaraborgs län

yttranden från överlantmätaren, lantbruksnämnden och hushållningssäll­

skapet, av länsstyrelsen i Örebro län yttrande från landsantikvarien, av läns­

styrelsen i Västmanlands län yttrande från överlantmätaren, av Fideikom-

15

sariernas intresseorganisation yttranden från f. d. justitierådet Seve Ekberg

och juris professorn Seve Ljungman, av Svenska naturskyddsföreningen ytt­

randen från Hallands naturskyddsförening, av Sveriges allmänna liypoteks-

bank yttranden från Skånska hypoteksföreningen, Östgöta hypoteksför­

ening, Mälarprovinsernas hypoteksförening och Örebro läns hypoteksför­

ening.

Sedan utredningens förslag med ledning av yttrandena varit föremål för

bearbetning inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga frågan

om fideikommissens avveckling till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år W63

Historisk översikt

Fideikommissinstitutet har fått sin gestaltning under äldre tiders sam­

hällsuppfattning. För att belysa dess rättsliga och sociala natur torde en kort

översikt böra lämnas över institutets historiska utveckling. Därvid följer jag

i stort sett fideikommissutredningens framställning.

Utlandet

Fideikommissinstitutet har fått sitt namn av det romerskrättsliga fidei-

komniissum. Härmed förstods ett förordnande, varigenom en arvlålare upp­

manade sin arvinge (fiduciarius) att fullgöra något till förmån för annan

(fideicommissarius), vanligen att till denne ntgiva kvarlålenskapen, antingen

i dess helhet eller till någon del. Genom ett dylikt förordnande hade arvlåta-

ren möjlighet att tillgodose person som han enligt lag icke kunde insätta

som testamentstagare. Ursprungligen kunde fullgörandet icke rättsligen

framtvingas utan berodde på fiduciarius’ hederlighet, därav benämningen

fideicommissum, d. v. s. anförtrott gods. Senare fick emellertid fideicom­

missarius talerätt mot fiduciarius.

I sin nuvarande form har fideikommissinstitutet sitt närmaste ursprung

i det medeltida feodalväsendet. I Spanien uppkom nämligen ett länsrättsligt

institut under benämningen majorat, vilket hade tronföljden till förebild.

Utbredningen av det spanska stormaktsväldet bidrog till att sprida fideikom-

missidén, som så småningom vann insteg i flertalet övriga länder på Europas

fastland. Genom att betydande jordegendomar belädes med fideikommiss­

band skapades ekonomisk grundval för upprätthållandet av vissa storman-

nasläkters sociala och politiska maktställning. Ofta torde bildandet av fidei­

kommiss ha gynnats av furstarna, som önskade stödja sig på en stark adel.

Allt eftersom jord i större utsträckning lades under fideikommissband

framfördes emellertid med allt starkare eftertryck den uppfattningen, att

fideikommissen var förbundna med störa olägenheter av social och ekono­

misk art. I de framstegssträvanden, som gjorde sig gällande i Frankrike

under 1700-talet, ingick kravet på frigörelse från alla särskilda egendoms-

band och upphävande av privilegierad successionsrätt. Den stora revolutio­

nen utlöste dessa strömningar. I Frankrike blev fideikommissen upphävda

16

år 1792, och samtidigt förbjöds inrättandet av nya fideikommiss. Liknande

åtgärder vidtogs i början av 1800-talet även annorstädes, främst i de länder

som berördes av de franska erövringarna.

Under den reaktion, som inträdde efter revolutionstiden, blev fideikom­

missinstitutet helt eller delvis återinfört både i Frankrike och i andra län­

der, där det kort förut avskaffats. I samband med de nya frihetsrörelserna

i Europa på 1830- och 40-taIen framträdde emellertid kravet på fideikom­

missbandens upplösning. Under nämnda tid och under decennierna närmast

därefter stiftades lagar om förbud mot inrättande av nya fideikommiss och

om upplösning av de redan bestående i Nederländerna, Belgien, Frankrike,

Spanien, Portugal och Italien.

De demokratiska strömningarna under åren närmast efter det första

världskrigets slut framkallade lagstiftningsåtgärder för upphävande av fi-

deikommissinstitutionen i Preussen och andra tyska delstater. Enligt flera

av dessa lagar kunde upplösningen ske omedelbart, om fideikommissinne­

havaren samt övriga intressenter så bestämde och enighet rådde om egen­

domens fördelning. I annat fall blev egendomen vanligen fri först vid nästa

successionslillfälle, och den tillföll då den närmaste efterträdaren, som dock

ofta hade att avstå viss del därav till siste innehavarens änka eller barn.

Flera av de tyska lagarna medgav emellertid en lång övergångstid för av­

vecklingen, och detta hade till följd att ett stort antal fideikommiss fortfa­

rande ägde bestånd, då den nationalsocialistiska regimen infördes i Tysk­

land. Ehuru denna regim i sin jordpolitik lade särskild vikt vid bildandet

av s. k. arvegårdar, som i vissa avseenden påminde om fideikommiss, full­

följdes avvecklingen av de senare år 1938, varvid bestämdes att alla kvar­

varande fideikommiss skulle upplösas vid utgången av samma år. Lagen här­

om avsåg hela tyska riket, inbegripet det forna Österrike.

Vad de nordiska länderna angår har fideikommissinstitutionen haft sin

största betydelse i Danmark, där en mycket stor del av jorden varit belagd

med fideikommissband, bl. a. i form av s. k. län. Under inflytande av poli­

tiska strömningar från de centralare delarna av Europa stadgades emeller­

tid år 1849 i den danska grundlagen, att inga fideikommissgods fick upp­

rättas i framtiden. År 1919 genomfördes en lag om avveckling av alla jord­

fideikommiss och sådana fideikommiss, som trätt i stället för jord. Beträf­

fande de kvarvarande fideikommissen i lös egendom genomfördes år 1954

en lag, enligt vilken dessa skulle upphöra vid lagens ikraftträdande. Undan­

tag gjordes dock för fideikommiss bestående av endast lösöre.

I Finland upphävdes år 1919 möjligheten att inrätta nya fideikommiss.

År 1931 upplöstes de befintliga fideikommissen, och däri ingående fastig­

heter eller kapital övergick — utan gottgörelse åt successorer — till fri

egendom i innehavarens hand.

I Norge, där adeln spelat en ovanligt liten roll och naturförhållandena mot­

verkat jordkoncenlration, har fideikommissinstitutionen aldrig fått någon

egentlig betydelse. Den norska grundlagen av år 1814 förbjöd upprättandet

av nya fideikommiss. För närvarande lär endast ett par fideikommiss finnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

18

över fast egendom blev genom samma förordning begränsad på motsvaran­

de sätt.

Inrättande av fideikommiss i lös egendom förbjöds först genom den nya

testamentslagen av den 25 april 1930. Samtidigt upphävdes de nyss omför-

mälda stadgandena i 16 kap. ärvdabalken, och gemensamma regler uppställ­

des för fast och lös egendom. Härvid drogs gränsen mellan medgivna och

otillåtna förordnanden efter en i viss mån annan princip än förut. Bestäm­

melserna härom, som intogs i testamentslagens 1 kap. 2 §, är av följande

innehåll. Förordnande genom testamente till annan än den, som är född

vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, skall vara

utan verkan. Utan hinder härav gäller emellertid förordnande, enligt vilket

blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt vad nyss sagts

äger taga testamente, skall erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död

eller då annan, vilken skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans

rätt eljest upphör. I sådant förordnande må ej olikhet göras mellan syskon,

vilka ej är födda eller avlade vid testators död. Till komplettering av dessa

bestämmelser stadgades i en samtidigt tillkommen särskild lag, att motsva­

rande regler skall tillämpas på förordnande genom annan rättshandling än

testamente till förmån för den, som ej är född eller avlad vid tiden för för­

ordnandet. De nu återgivna bestämmelserna gäller alltjämt; 1 kap. 2 § tes­

tamentslagen motsvaras numera av 9 kap. 2 § ärvdabalken.

De redan inrättade fideikommissen berördes ej av förbuden mot att stifta

nya sådana. Genom en förordning den 3 april 1810 bereddes emellertid möj­

lighet att åstadkomma vissa förändringar i de bestående fideikommissen.

Denna förordning, som sedermera undergått vissa ändringar, innehåller nu

bland annat följande stadgande. I de fall, då någon innehavare av fidei­

kommissegendom kan komma i behov att därå emot inteckning göra lån eller

för egendomen anse förmånligt alt få göra utbyte av till fideikommisset hö­

rande jord, eller ock finna sig föranlåten att söka hävande av vissa uti fidei-

kommisstiftelser innehavaren föreskrivna villkor, skall ansökningar i dessa

eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa till-

lämpning inges till justitiedepartementet och prövas av Konungen i stats­

rådet. I dylika ärenden har yttrande regelbundet brukat inhämtas från jus-

titiekanslersämbetet. — Kungl. Maj :t anses vidare utan stöd av uttryckligt

lagstadgande äga en allmän s. k. permutationsrätt, d. v. s. befogenhet att i

vissa fall, särskilt då ändrade förhållanden inträtt, jämka testamentariska

eller därmed jämställda förordnanden.

Med Kungl. Maj :ts tillstånd har i ett stort antal fall fideikommissfastig­

heter intecknats eller försålts. Vid tillstånd till försäljningar har fogats vill­

koret, att fideikommissegenskapen överflyttas å köpeskillingen eller å fas­

tighet eller annan egendom som förvärvas för densamma.

Utvecklingen har gått i riktning mot en minskning såväl av antalet jord-

bruksfideikommiss som av fideikommissjordens areal, varemot fideikom­

misskapitalens antal och värde ökat. Under förra århundradet synes försälj­

ning av fideikommissjord icke ha ägt rum i någon större omfattning. I en

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

20

skatt, som belöper på fideikommisset, erhållande av rörelsekapital för jord­

bruksdrift på fideikommissegendomen, utförande av förbättringsarbeten

därå, anskaffande av jordbruksinventarier för egendomen samt gäldande av

förmögenhetsskatt avseende fideikommisset.

När medgivandet lämnats för betalning av arvsskatt eller erhållande av

rörelsekapital har regelmässigt krävts — såsom säkerhet för att beloppet

senast vid innehavarens död återgår till fideikommisset — försäkring å in­

nehavarens liv. Vad beträffar övriga ändamål har däremot sådant krav icke

uppställts.

Amorteringsskyldighet har föreskrivits i en del fall, i andra icke. Avgö­

rande härvidlag har varit bl. a. ändamålets art och den omständigheten,

huruvida livförsäkring utgjort säkerhet. Då ändamålet med lånet eller an­

vändandet av fideikommisskapital varit att betala arvsskatt eller erhålla

rörelsekapital har sålunda, med hänsyn till kravet på livförsäkring, i legel

icke föreskrivits amorteringsskyldighet. Vad angår förbättringsarbeten och

inköp av jordbruksinventarier har vanligen fordrats amorteringar, i syn­

nerhet då det gällt inteckningslån. Har ändamålet varit att betala förmö­

genhetsskatt, har som regel föreskrivits amorteringar då medgivandet av­

sett inteckningslån. Vid tillstånd att ta i anspråk fideikommisskapital för

betalning av förmögenhetsskatt har däremot icke krävts någon återbetal­

ning. I sådana fall, "då amorteringsskyldighet föreskrivits, har Kungl. Maj :t

stundom av särskilda skäl medgivit anstånd med skyldighetens fullgörande.

Vid medgivande av lån eller användande av fideikommisskapital för för­

värv av jordbruksinventarier har brukat föreskrivas, att de anskaffade in­

ventarierna eller inventarier som sättes i deras ställe skall utgöra fideikom­

miss, dock att fideikommissegenskapen skall upphöra i den mån återbetal­

ning sker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Bestående fideikommiss

Såsom inledningsvis anförts finnes enligt tillgängliga uppgifter 181 allt­

jämt bestående fideikommiss i landet. Härutöver finnes sannolikt ytterli­

gare ett antal fideikommiss, huvudsakligen sådana som endast omfattar

kapital eller lösöre. Till belysning av de problem, som uppstår vid en av­

veckling, lämnas i det följande en kortfattad redogörelse för de nu kända

fideikommissen. Redogörelsen grundar sig på uppgifter av fideikommiss-

utredningen, vilka — såsom utredningen understrukit icke i alla avseen­

den gör anspråk på full tillförlitlighet och aktualitet. \ ad som framkommit

torde dock erbjuda tillräckligt underlag för en bedömning av fideikommis­

sens ekonomiska och kulturella betydelse.

Den rättsliga grundvalen för fideikommissen utgöres av fidei­

kommissurkunden. De flesta urkunderna är privata rättshandlingar, i regel

testamenten men i några fall gåvobrev eller avtal. Tre fideikommiss har upp­

kommit genom akter av närmast offentligrättslig natur, nämligen Odensgöl

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Om det icke längre skulle finnas någon därtill berättigad jämlikt den stad­

gade successionsordningen, skall enligt rättspraxis egendomen ingå i den

siste innehavarens kvarlåtenskap. I några urkunder föreskrives, att egendo­

men efter siste innehavarens död skall fördelas mellan dennes arvingar en­

ligt lag.

Åtskilliga urkunder uppställer särskilda villkor för rätten att tillträda fi­

deikommisset. I en del fall är villkoren uttryckligen angivna, i andra måste

de tolkningsvis inläggas i urkunden. Praktiskt betydelsefullast är förbud mot

successors ofrälse gifte, vilket stadgats i flera urkunder rörande fideikom­

miss inom adliga ätter, samt förbud mot samtidigt innehav av två eller flera

fideikommiss.

Den ursprungliga urkunden är icke ensam bestämmande för rättsläget be­

träffande de särskilda fideikommissen. Förut har omtalats, att ett stort an­

tal ändringar i fideikommissen skett genom beslut enligt förordningen den 3

april 1810. Beträffande många fideikommiss föreligger domar i tolknings­

frågor. I några fall har mellan innehavare och andra intressenter träffats

överenskommelser om ändring eller komplettering av de ursprungliga före­

skrifterna. Vidare är icke ovanligt, att en del av de ursprungliga föreskrif­

terna med tiden fallit ur bruk.

I åtskilliga urkunder finnes föreskrifter om särskilda förmåner till andra

än fideikommissets innehavare. Såsom en av fideikommissegendomen utgå­

ende förmån kan betraktas den rätt till fardag, som enligt många urkunder

tillkommer avliden innehavares dödsbodelägare. Saknar urkunden föreskrif­

ter om fardag, åtnjuter dödsbodelägarna ändå sådan rätt på grund av sär­

skilt stadgande i den förutnämnda förordningen den 3 april 1810. Ej sällan

stadgas i urkunden, att föregående innehavares änka äger, så länge hon

lever ogift, besitta antingen hela fideikommisset eller viss del därav såsom

änkesäte eller eljest åtnjuta någon förmån. Vidare föreskrives i ganska

många urkunder, att innehavarens syskon eller andra släktingar skall er­

hålla förmåner av egendomen. Det förekommer också i en del fall bestäm­

melser om förmåner till andra än släktingar och närstående. Urkunderna

ålägger sålunda ibland innehavaren att utgöra prestationer till skola eller

kyrka eller något välgörande ändamål.

Även utan föreskrifter i urkunderna utgår från många fideikommiss för­

måner av olika slag till mindre bemedlade släktingar eller andra närstående.

Från åtskilliga fideikommiss utgår till förutvarande anställda eller deras

efterkommande pensioner och födorådsförmåner, vilkas sammanlagda värde

på de största fideikommissen kan uppgå till avsevärda belopp.

Fideikommissrätten kan i vissa fall upphöra genom förverkande därav. I

urkunder rörande fideikommiss inom adelssläkter förekommer till exempel

ej sällan den bestämmelsen att innehavaren förverkar egendomen, om han

träder i ofrälse gifte. Vidare förekommer bestämmelser att fideikommissrät­

ten förverkas, om innehavaren tillträder annat fideikommiss.

De personer, som kan komma att beröras av en avveckling av fideikom­

missen, fideikommissintressenterna, är främst innehavarna

24

med undantag av ett är belägna söder om Dalälven. Den största procenten

fideikommissjord finnes i Malmöhus län, där 9 procent av hela jordarealen

utgöres av dylik jord. Därefter kommer Södermanlands län med 8,8 procent,

Kristianstads län med 6,5 procent, Stockholms län med 6,2 procent, Öster­

götlands län med 4,2 procent och Örebro län med 3,9 procent. I övriga län

uppgår motsvarande andel icke i något fall till 3 procent.

Den åkerjord, som ligger under fideikommiss, uppgår till i runt tal 90 000

hektar, vilket utgör 2,4 procent av hela landets åkerjord. I Malmöhus län

ligger 7,9 procent av åkerjorden under fideikommiss, i Södermanlands län

7,7 procent, i Kristianstads län 6,3 procent, i Stockholms län 3,6 procent, i

Örebro län 3,3 procent och i Östergötlands län 3,0 procent, medan motsva­

rande andel i övriga län är mindre.

Beträffande de olika jordbruksfideikommissens storlek må nämnas, att

den genomsnittliga totala jordarealen är inemot 3 000 hektar, varav om­

kring 800 hektar åker. Variationerna kring dessa genomsnitt är högst avse­

värda. Vad angår åkerjorden har 13 fideikommiss över 2 000 hektar, 15

stycken 1 000—2 000 hektar, 24 stycken 500—1 000 hektar, 21 stycken 200—

500 hektar, 14 stycken 100—200 hektar och 22 stycken under 100 hektar.

Fideikommiss jordbrukens organisation är i regel grundad på en uppdel­

ning av jorden i flera brukningsenheter med en huvudgård och ett större

eller mindre antal undergårdar. I några fall finnes flera huvudgårdar på

samma fideikommiss. Exempel förekommer också på fideikommiss med flera

brukningsenheter, av vilka ingen är att anse som huvudgård. Av det 100-tal

fideikommiss, som omfattar mer än en brukningsenhet, har en fjärdedel

mindre än 6 brukningsenheter och en fjärdedel över 50. Endast ett tiotal

mindre fideikommiss är organiserade såsom en enda brukningslott.

På fideikommissen finnes 142 huvudgårdar och över 3 000 undergårdar.

Ett 40-tal huvudgårdar innehåller mer än 200 hektar åker och av dessa har

16 över 300 hektar. Av huvudgårdarna är 66 stycken med en sammanlagd

åkerareal av omkring 8 000 hektar utarrenderade, medan de övriga brukas

av fideikommissinnehavarna. Av dessa brukas också ett 60-tal undergårdar

med en åkerareal av sammanlagt drygt 4 000 hektar.

Av fideikommissarrendatorerna har inemot 1 700 innehaft arrende under

samma fideikommiss i mer än 10 år och över 900 i mer än 20 år. I omkring

1 300 fall har de nuvarande arrendatorernas föräldrar, svärföräldrar, sys­

kon eller föräldrars syskon tidigare varit arrendatorer under samma fidei­

kommiss. Ej sällan har fideikommissarrendatorerna efterträtt förfäder un­

der flera generationer.

Fideikommissens skogar upptar en sammanlagd areal om ungefär 183 000

hektar, vilket motsvarar 0,8 procent av hela landets skogsmark. Inemot hälf­

ten av fideikommisskogarnas areal finnes inom Södermanlands, Stockholms

och Östergötlands län. Den största procentuella andelen representeras av

fideikommisskogarna i Malmöhus län med 19,1 procent. Härefter kommer

Södermanlands län med 9,4 procent, Kristianstads län med 7,9 procent,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

26

manlands län. Lösegendom med konstnärligt eller kulturhistoriskt värde

hör till åtskilliga fideikommiss. I vissa fall finns blott enstaka föremål med

större kulturellt värde, i andra åter betydande möbel- eller konstsamlingar

eller störa arkiv och bibliotek. Bland de mest betydelsefulla samlingarna

märks Ericsbergs arkiv och bibliotek, arkivet på Trolle-Ljungby samt ta-

velsamlingarna på Wibyholin och Wanås.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Gällande bestämmelser

Varje fideikommiss följer i första hand sina egna regler. Dessa framgåi

av fideikommissurkunden med, i förekommande fall, de förtydliganden och

jämkningar som följer av senare domstolsavgöranden och beslut av Kungl.

Maj :t i statsrådet. I viss omfattning får också rättsläget anses bestämt ge­

nom överenskommelser mellan de enskilda intressenterna och genom sed­

vanans inflytande.

Flera lagar och andra författningar innehåller bestämmelser om fideikom­

miss. I det föregående har redogjorts för innehållet i och tillämpningen av

förordningen den 3 april 1810. Såsom tidigare antytts innehåller denna för­

ordning bestämmelser om rätt till fardag efter innehavarens död. När den

som under fideikommissvillkor innehar fast egendom avlider, skall enligt

förordningen alla som efter allmän lag är hans stärbhusdelägare njuta fardag

enligt 16 kap. jordabalken jämfört med en förordning den 22 oktober 1766,

varvid dödsfallet skall anses äga lika verkan med uppsägning. Numera skall

i stället för jordabalken tillämpas de i lagen om nyttjanderätt till fast egen­

dom upptagna bestämmelserna om fardag. Jordbruksfastighet skall sålun­

da avträdas den 14 mars, som infaller näst efter sex månader från dödsfal­

let. Hus i stad antages böra avträdas den 1 april eller den 1 oktober, som

inträffar näst efter tre månader från dödsfallet. I den mån fideikommiss­

avhandling innehåller andra bestämmelser om fardagsförmån, skall dessa,

enligt vad som anges i förordningen, i stället tillämpas.

Av andra äldre bestämmelser torde fortfarande testamentsstadgan den 3

juli 1686 vara att tillämpa på vissa fideikommissförordnanden, som gjorts

före tillkomsten av 1734 års lag. I testamentsstadgan bestämdes bl. a. att

»skulle testatoris föreskrivna villkor på något sätt exspirera, så att om det

borttestamenterade icke vidare stadgat finnes, bör detsamma efter den all­

männa lagen, vid den siste åtnjutarens tid aktas såsom annan dess oconditio-

nerade egendom». Testamentsstadgans betydelse framträder även däri, att

man, på grund av frånvaron av uttryckliga bestämmelser om fideikommiss i

1734 års lag, av ålder brukat hämta ledning från stadgan vid slitande av

tvister rörande fideikommiss, som tillkommit efter genomförandet av 1734

års lag. Den praktiska betydelsen av det anförda torde dock numera fram­

träda endast i den situationen, att successionskedjan utlöper med ättens ut­

slocknande.

28

fideikommissegendom, som tagils i anspråk för olika ändamål, finns i ett

flertal andra författningar, t. ex. 57 § sista stycket expropriationslagen, (i §

kungörelsen den 30 maj 1952 med tillämpningsföreskrifter till strandlagen

samt 18 § kungörelsen den 30 december 1952 med närmare bestämmelser

rörande tillämpningen av naturskyddslagen. — 1 lagen om delning av jord

å landet finns bestämmelser, som likställer fideikommissinnehavare med

ägare av jord, då det gäller skiftesvitsord (1 kap. 17 §), avstyckning (19

kap. 25 §) och erhållande av förordnande för lantmätare alt verkställa av­

mätning av jorden (20 kap. 10 § k Även flera andra lagar likställer fidei­

kommissinnehavare med ägare, t. ex. lagen om häradsallmänningar (3 §),

vattenlagen (14 kap. 2 §), lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga

byggnader (2 § sista stycket) och lagen om sammanföring av samfälld vag-

marlc med angränsande fastighet m. m. (2 §).

I 12 kap. ärvdabalken meddelas bestämmelser bl. a. för det fall att någon

genom testamente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill äganderätten

vid lestators död eller senare skall tillfalla annan. Enligt 9 § må, om nytt-

janderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat otill­

börligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, rätten på ansökan

ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att denna

skall slällas under vård och förvaltning av god man. För skada, som nytt-

janderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat ägaren, skall

ersättning gäldas. Om genom testamente förordnats, att legat skall tillfalla

två eller flera efter varandra, skall enligt 10 §, såvitt ej annat följer av

testamentet, vad i 9 § stadgas äga motsvarande tillämpning, om någon bland

dem, såsom där sägs, äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller

tillskyndar honom skada. Nu återgivna bestämmelser, vilka överförts till

ärvdabalken från den numera upphävda testamentslagen, skall enligt 4 §

i testament slagens promulgationslag lända till efterrättelse, ändå att testatoi

avlidit före testamentslagens ikraftträdande.

Enligt 8 § andra stycket arvsskatteförordningen skall, då genom testa­

mente viss egendom tillagts två eller flera efter varandra under villkor att

egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre, skattskyl­

dighet för senare förvärv inträda, då föregående innehavarens rätt upphör.

Den förvärvade rättigheten skall enligt 24 § uppskattas såsom nyttjanderätt,

d. v. s. med tillämpning av reglerna i 23 § D till sitt efter förvärvarens san­

nolika återstående livstid beräknade kapitalvärde. Enligt 30 § andra stycket

beräknas arvsskatten — då det gäller fideikommiss, som genom testamente

eller gåvobrev instiftats för obegränsad tid — efter skyldskapsförhållandet

mellan tillträdaren och närmast föregående innehavaren. Härvid räknas fi-

deikommissegendomen såsom särskild lott och kumuleras alltså icke med

vad tillträdaren i övrigt må ha erhållit efter föregående innehavaren; detta

följer av 13 § 1 mom. 2), varav framgår att fideikommissegendomen icke

inräknas bland tillgångarna i boet efter avliden innehavare. Arvsskatt för

fideikommissegendom utgår enligt 45 § A 3) efter deklaration. Bouppteck­

ning efter avliden innehavare skall enligt 50 § vara åtföljd av skriftlig upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

30

för som undantagsföreteelser i rättsligt hänseende. Detta kunde väl anses

äga mindre vikt, om fideikommissen vore fåtaliga och omfattade föga bety­

dande värden. Av redogörelsen för de bestående fideikommissen framgår

emellertid, att så icke är fallet. Inom vissa delar av landet ligger alltjämt

en rätt avsevärd del av jorden under fideikommissband, och till fideikom­

miss hör även mycket betydande värden i stadsfastigheter, kapital och

andra tillgångar. Härtill kommer att de rättsliga avvikelserna gäller grund­

läggande regler, att egendomen på grund av ett privat förordnande följer en

särskild, för obegränsad tid gällande successionsordning, vilken avviker

från vanliga regler om arv, att innehavaren icke kan förfoga över egendomen

ens för dödsfalls skull samt att egendomen ej svarar för gäld enligt allmänna

regler.

En sådan särregim i fråga om betydande värden innebär enligt utredning­

ens mening redan i och för sig en nackdel. Utredningen framhåller att i lag­

stiftning och rättstillämpning ständigt måste beaktas fideikommissens rätts­

liga egenart, vilket åtminstone på längre sikt utgör en påtaglig belastning,

så mycket mer som de juridiska problem, till vilka fideikommissinstitutio­

nen ger upphov, ofta är av komplicerad natur.

Utredningen anför vidare att fideikommissinstitutionen med hänsyn till

sin privilegiekaraktär är oförenlig med nutida åskådning. Vid det typiska

fideikommisset framstår innehavaren i regel som privilegierad i förhållande

till sina medarvingar på grund av den fideikommissariska successionen och

än mera gentemot sin företrädares arvingar, om han själv ej är arvinge efter

denne. Hans särställning framträder även i förhållande till andra personer

genom egendomens frihet från gäldsansvar. Då syftet med instiftande av

fideikommiss varit att för all framtid bevara egendomen inom viss släkt, an­

ser utredningen fideikommissinstitutionen tillika innebära en privilegiering

av dessa släkter. För våra dagars betraktelsesätt med dess betonande av in­

dividernas jämställdhet i rättsligt avseende finner utredningen det vara främ­

mande att medelst särskilda rättsliga band sammanhålla egendom i en

persons hand eller inom en viss släkt. De fall, där egendomen utgöres av

kapital, vilket är överlämnat till förvaltning i särskild ordning, framstår

för utredningen såsom särskilt stötande, emedan här icke kräves någon som

helst insats av innehavaren.

I detta sammanhang pekar utredningen vidare på den omständigheten, att

urvalet av innehavare till fideikommiss i allmänhet sker rent automatiskt

efter ålder och kön. De avvikelser från vanlig arvsföljd, som innefattas i en

sådan successionsordning, sker slumpmässigt utan att någon hänsyn kan

tagas till frågan, huruvida den som sålunda blir innehavare också har för­

utsättningar —- personliga, ekonomiska och andra — att bruka egendomen.

Detta förhållande får särskild vikt, när fråga är om större gods med om­

fattande rörelse. Då egendomen dessutom på grund av fideikommissban­

det är bunden vid innehavaren för dennes livstid och ej underkastad van­

liga ekonomiska regler, anser utredningen det nu anförda förhållandet prin­

cipiellt förkastligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 0)63

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

31

Det i fideikommissbeslämmelserna liggande förbudet mot försäljning av

egendomen liksom mot dess uppdelning genom arv har medverkat till att de

en gång bildade enheterna bibehållits. I fråga om jordbruksegendomar, sär­

skilt sådana med skogstillgångar, anser utredningen ett sådant samman­

hållande kunna vara av värde men ifrågasätter, om på detta sätt genom en­

skilda förordnanden gällande för obegränsad tid viss privat egendom skall

vara mera skyddad än annan liknande egendom. Att viss egendom samman-

hålles under fideikommissband innebär ej heller någon garanti för att den

ulgör en även för nutida förhållanden lämplig ekonomisk enhet. Utredningen

uttalar att, även om egendomen bildar en lämplig enhet, en viss uppdelning

ofta kan ske utan olägenhet samt framhåller att många av de större fidei­

kommissegendomarna alltid varit uppdelade i ett flertal brukningsdelar.

Utredningen finner uppenbart, att fideikommissbestämmelserna, i den

mån de tillämpas fullt ut, i många fall försvårar eller hindrar en riktig eko­

nomisk anpassning efter nutida förhållanden. Fideikommissförordnandet

innebär formellt förbud mot varje försäljning, även den som sker i syfte att

åstadkomma en lämpligare avgränsning av egendomen eller för att anskaffa

erforderligt kapital för driften på återstoden av egendomen. Ej heller får

egendomen intecknas. De faktiska förhållandena har emellertid sedan länge

framtvingat ett genombrytande av dessa förbud, och Kungl. Maj:t beviljar

årligen i betydande omfattning ansökningar om tillstånd att sälja eller in­

teckna fideikommissegendom. Härigenom har de mest påfallande svårighe­

terna, som följer av stelheten i fideikommissbestämmelserna, mildrats men

i själva verket har man samtidigt i motsvarande mån gjort avsteg från fidei­

kommisstanken. Ju mer samhällsförhållandena avlägsnar sig från de för­

hållanden, från vilka ifrågavarande fideikommissförordnanden utgår — i

allmänhet de som rådde under 1700-talet —- desto mer måste förutses, att

tideikommissbanden ej kan upprätthållas. Den nämnda dispensverksamhe­

ten — som innebär en belastning utan alt kunna medföra erforderlig smidig­

het —- skulle då behöva utvidgas. I detta sammanhang erinrar utredningen

även om att Kungl. Maj :t, vid medgivande att inteckna fideikommissegen­

dom eller att använda fideikommisskapital för drifts- eller rationaliserings-

ändamål eller för betalning av skatt, i allmänhet — med hänsyn till grun­

derna för fideikommissförordnandet — föreskriver skyldighet till återbetal­

ning i viss ordning och i vissa fall även skyldighet att ställa säkerhet, t. ex.

i form av försäkring på innehavarens liv. Vissa fideikommissinnehavare är

till följd härav ekonomiskt mycket hårt belastade. Åtminstone i mindre

gynnsamma fall framstår därför ett upprätthållande av fideikommisset som

ett konstlat sammanhållande av den ifrågavarande egendomen utan reellt stöd

i de verkliga ekonomiska förhållandena.

Utredningen tillägger, att för vissa särskilda slag av fideikommiss speciell

anledning finns för en avveckling. En del fideikommiss omfattar sålunda en­

bart kapital av ringa värde, och deras bibehållande framstår som menings­

löst. Förhållandet är liknande vid många av de atypiska fideikommissen.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att mycket starka principiella

32

och praktiska skäl talar för att en fullständig avveckling av fideikommissen

bör äga ruin. Med hänsyn till att fideikommissförordnandena icke är tids­

begränsade, kan en sådan avveckling icke komma till stånd inom rimlig tid

utan särskilda lagstiftningsåtgärder.

Enligt utredningens mening ligger skälen mot en avveckling av

fideikommissen helt på det praktiska planet. Arrendeförhållandena vid fidei­

kommissen har i allmänhet präglats av stabilitet, och arrendatorerna har där­

för åtnjutit ansenlig trygghet. Utredningen räknar med att en upplösning

av fideikommissbandet kan medföra minskad trygghet för arrendatorer­

na. Vidare framhålles, att fideikommissen i många fall omfattar stora kom­

plex av mycket välskötta och virkesrika skogar, vilka hittills hållits sam­

man under enhetlig förvaltning. Ett sönderbrytande av dylika förvaltnings­

enheter kan lända till skada för skogshushållningen ävensom menligt på­

verka näringsförhållandena inom orten. Utredningen uttalar slutligen, alt

till åtskilliga fideikommiss hör från kultursynpunkt värdefulla slott och

herrgårdar och att även i övrigt betydande kulturvärden är knutna till olika

fideikommiss. Upplöses fideikommissbandet, kan dessa kulturvärden bli

hotade.

De angivna skälen mot en avveckling av fideikommissen anser utred­

ningen i hög grad kräva beaktande. Om emellertid särskilda åtgärder vid­

tages i samband med en fideikommissavveckling till skydd för ifrågavarande

intressen, kan enligt utredningen övergången till de nya förhållandena avse­

värt underlättas, och skälig hänsyn synes på denna väg kunna tagas till

dessa intressen.

Tidigare har gjorts gällande, att ett upphävande av de bestående fidei­

kommissen skulle strida mot grundsatsen att civillag icke får erhålla till-

bakaverkande kraft. Utredningen uttalar, att denna grundsats -— som enligt

utredningen ej är helt utan undantag — dock icke torde föranleda till annat

än alt ny civillag ej bör göras tillämplig i fråga om verkan av rättshandling

eller annat rättsfaktum, som ägt rum under äldre rätts giltighetstid, så­

framt någons rätt därigenom blir lidande. Under förutsättning att en fidei­

kommissavveckling genomföres på ett sätt, som lämnar den vid lagens ikraft­

trädande sittande innehavaren oförkränkt i hans rätt, reser enligt utred­

ningen ifrågavarande lagstiftningsprincip icke hinder i vägen. Däremot anser

utredningen, att principen icke kräver, att successorernas intressen skyd­

das. De som står i tur att tillträda fideikommisset har nämligen ännu icke

förvärvat någon rätt därtill, och en avveckling innebär följaktligen icke att

deras rättsläge försämras. En annan sak finner utredningen vara, att suc-

cessorerna kan ha grundade förväntningar på att få tillträda egendomen

och alt det därför kan vara skäligt att tillgodose dem vid en avveckling.

En invändning av liknande art mot att avveckla fideikommissen går ut på

att lagstiftaren icke äger genom ny lag upphäva eller förändra ett i laga ord­

ning upprättat testamente, vilket vid testators död blivit verksamt i kraft av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

33

då gällande lag. Utredningen anser emellertid, att detta betraktelsesätt, som

främst synes ha sin grund i pietetshänsyn, av uppenbara skäl icke kan an­

läggas på frågan om fideikommissavvecklingen. Det synes utredningen orim­

ligt, att ett enskilt förordnande om en särskild arvsföljd för viss egendom

skulle — i motsats till vad i lag stadgats om arvsföljd — vara orubbligt för

alla tider, oavsett att det kommit i strid med de levande människornas be­

hov och åskådningar.

I anslutning till de synpunkter, som sålunda utvecklats, föreslår utred­

ningen, att fideikommissen avvecklas. De former för avvecklingen, som ut­

redningen föreslår, innefattar även förslag till sådana särskilda åtgärder

angående arrendatorer, större skogsområden och märkligare kulturvärden,

som nyss antytts.

I ett till utredningsförslaget fogat särskilt yttrande anför herr Berthelson,

att han vid en jämförelse mellan de former, som nu reglerar vården av fidei­

kommissens kulturhistoriska värden, och de förhållanden, som efter en upp­

lösning skulle bli avgörande för deras fortsatta bevarande, har vunnit den

övertygelsen att de nuvarande formerna bäst tillgodoser det allmännas in­

tresse av att vidmakthålla kulturvärdena. Herrar Bonde, von Seth och Trol-

le-Bonde uttalar i gemensamt särskilt yttrande, att de är av den uppfatt­

ningen, att fideikommissen bör bibehållas och att ett av de viktigaste skä­

len härför är att avvecklingen kan komma att medföra svårigheter för kul­

turvärdenas bevarande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Sättet för avvecklingen

Allmänt

Utredningen uttalar, att avvecklingen bör omfatta endast fideikom­

miss av privaträttslig karaktär. De fideikommiss och lik­

nande rättsbildningar, som uppkommit genom offentligrättsliga akter, har

nära nog undantagslöst försvunnit. Utredningen har vid sina undersökningar

endast påträffat tre rättsbildningar av offentligt ursprung, vilka i våra da­

gar framträder som typiska familjefideikommiss, nämligen de i det föregå­

ende nämnda Odensgöl, Gälared och Bergshamra fideikommiss. Dessa bör

enligt utredningen medtagas vid avvecklingen. Härutöver erinrar utredning­

en om vissa fideikommissliknande förmåner, som utgår till den regerande

monarken enligt riksdagens beslut. Dessa fullföljer enligt utredningen ett

annat syfte än de privaträttsliga familjefideikommissen och bör därför läm­

nas oberörda av en avveckling. I fråga om de privaträttsliga fideikommissen

uttalar utredningen vidare, att av egendomens privata karaktär följer, att

staten eller annat offentligt subjekt icke kan göra något anspråk därå. Egen­

domen bör vid avvecklingen tillfalla medlemmar av den släkt, som stiftaren

avsett att gynna, eller deras rättsinnehavare.

«>

Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 saml. Nr 5

34

:

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Med hänsyn till att de skilda fideikommissen uppvisar betydande olik­

heter sinsemellan står det klart, att den för varje särskilt fall mest lämpade

ordningen för avvecklingen icke alltid vinnes genom generella regler.

Den tanken har därför framförts, att avvecklingen bör genomföras särskilt

för varje fideikommiss genom beslut av Kungl. Maj :t eller annan myndig­

het. Emellertid synes det utredningen principiellt mindre tilltalande, att

ifrågavarande rättsändring, som faller inom privaträttens område, skall ge­

nomföras medelst administrativa beslut från fall till fall. Flertalet fideikom­

miss företer också så pass många gemensamma drag, att generella regler

ändå måste komma till användning i stor utsträckning, även om avveck­

lingen skulle ske genom särskilda beslut.

Utredningen påpekar, att syftet att anpassa avvecklingen efter förhållan­

dena i varje särskilt fall även skulle kunna vinnas på det sättet, att åt in­

tressenterna inom släkten överlämnas att själva i viss utsträckning besluta

angående sättet för avvecklingen. Så har skett på sina håll i utlandet. Utrym­

met för dylika släktbeslut, kan dock icke bli så stort. Utredningen anser, att

det ej bör komma i fråga att tiden för avvecklingen bestämmes genom släkt­

beslut. Beträffande fördelningen av egendomen är släktbeslut visserligen i

och för sig tänkbara, men då generella regler ju ändå alltid måste finnas för

det fall att dylikt beslut ej kommer till stånd, ligger det närmare till hands

att genom lag tillägga släktintressenterna bestämda rättigheter till egendo­

men, vilka de sedan kan disponera över efter eget gottfinnande. På detta sätt

får intressenterna inom ramen för de i lagen givna reglerna betydande möj­

ligheter att anpassa avvecklingen efter förhållandena i de olika fallen.

Utredningens slutsats blir därför, att avvecklingen i princip bör genom­

föras efter generella regler utan att intressenterna därigenom betages möj­

ligheten att själva påverka egendomens fördelning. Vad angår de atypiska

fideikommissen anser utredningen emellertid förhållandena så skiftande,

att en avveckling genom särskilda beslut synes ofrånkomlig.

Utredningen diskuterar vidare, huruvida det kunde vara motiverat att

meddela olika avvecklingsregler för skilda slag av egendom.

Förhållandena vid jordbruksfideikommissen avviker sålunda i åtskilliga hän­

seenden från vad som gäller i fråga om fideikommiss omfattande endast ka­

pital eller lösöre. Utredningen finner emellertid starka skäl tala för enhet-

hga regler. Ett och samma fideikommiss omfattar ofta olika slag av egen­

dom, och det skulle vara olämpligt, om olika regler gällde för skilda delar

av egendomsmassan. Sedan länge har utbyte av fideikommissegendom till­

låtits efter medgivande av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. Sålunda upp­

kommer alltjämt fideikommisskapital genom försäljning av fideikommiss­

jord, och det är ej ovanligt att fideikommisskapital placeras i stadsfastighet.

Den i nu förevarande sammanhang tillfälliga omständigheten, att utbyte

ägt rum, bör icke medföra, att avvecklingen genomföres efter andra regler

än som eljest skulle ha blivit tillämpliga. Det ligger enligt utredningen i sa­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

35

kens natui\ att vid reglernas utformande största hänsyn måste tagas till för­

hållandena vid jordbruksfideikommissen.

Såsom allmänna riktlinjer för avvecklingen anför utredningen

följande.

Då avvecklingen innebär en djupt ingripande förändring av rättsliga och

faktiska förhållanden, vilka i många fall bestått sedan lång tid, gäller det

att gå fram med viss varsamhet. Anlägges till en början samhällsekonomiska

synpunkter, framstår de stora jordbruksfideikommissen som enheter i pro­

duktionen, vilka spelat och alltjämt spelar en viktig roll i ortens ekonomiska

liv och bereder livsuppehälle eller förtjänstmöjligheter för många. Man har

att räkna med att fideikommissavvecklingen kommer att föra med sig en

ekonomisk omställning, vilken ibland kan föranleda svårigheter, övergången

till den nya ordningen bör helst ske på ett sådant sätt att dessa svårigheter

elimineras eller åtminstone minskas och att den ekonomiska anpassningen

underlättas. Jämväl till känslo- och pietetssynpunkter bör skälig hänsyn

tagas, och kravet på varsamhet vid avvecklingen gör sig gällande även här­

vidlag. De flesta av de bestående fideikommissen är mycket gamla. Till åt­

skilliga av dem är knutna traditioner och släktminnen, vilka är av intresse,

utom för medlemmar av ifrågavarande släkter, även från allmänna kultur­

synpunkter. För mången, ej blott för de närmast berörda, skulle ett alltför

bryskt genomförande av fideikommissavvecklingen därför te sig stötande.

Även härtill bör hänsyn tagas vid avvecklingen av fideikommissen.

Avvecklingens huvuddrag

Angående tidpunkten för avvecklingen anför utredningen,

att avvecklingen bör genomföras så snart ske kan. Med hänsyn till fideikom­

missrättens natur av livstids besittningsrätt, ter det sig för utredningen na­

turligt att låta rättsändringen i varje särskilt fall inträda i samband med ett

dödsfall. Härigenom vinnes bl. a. möjlighet att få en lämplig fördelning av

egendomen. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att av­

vecklingen bör genomföras, då den som vid avvecklingslagens ikraftträdan­

de innehar fideikommisset (nuvarande innehavaren) avlider.

Mot att genomföra avvecklingen tidigare än nu sagts, d. v. s. under nu­

varande innehavares livstid, möter enligt utredningen flera hinder. Av all­

männa grundsatser anser utredningen följa, att avvecklingen icke får ske

på sådant sätt, att nuvarande innehavarens rätt blir lidande. Utredningen

diskuterar möjligheten, att vid avvecklingen tillägga nuvarande innehava­

ren egendomen i dess helhet till fri rådighet. Då utredningen räknar med

vissa åtgärder i samband med avvecklingen till skydd för skogar och kultur­

värden — åtgärder som innebär inskränkningar i innehavarens rätt — skulle

en avveckling under innehavarens livstid kräva dennes samtycke. Att göra

tiden för avvecklingen beroende av innehavarens vilja skulle medföra kom­

plikationer i skilda hänseenden och har därför icke synts lämpligt. Sär­

skilt bör enligt utredningens mening observeras, att den nu diskuterade lös­

ningen icke tillåter, att successorns intressen tillbörligen beaktas. Endast så­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

dan successor, som tillika är innehavarens arvinge eller testamentstagare,

skulle kunna få del i egendomen. Successorn har icke någon rätt till egen­

domen utan endast förväntningar på att en gång få tillträda den. Om dessa

förväntningar sannolikt skulle ha förverkligats, såvida fideikommisset fått

bestå, är det skäligt att tillgodose dem vid avvecklingen. Detta gäller fram­

för allt, då successorns tillträde av fideikommissegendomen sannolikt skulle

ha ägt rum inom en icke alltför avlägsen framtid. Särskilda förhållanden kan

göra förväntningarna än mer värda beaktande, såsom fallet är då succes­

sorn direkt utbildat sig för sin blivande uppgift som fideikommissinneha­

vare. Delta torde enligt utredningen endast förekomma vid jordbruksfidei-

kommiss men är där å andra sidan mycket vanligt. Stundom deltager suc­

cessorn såsom förvaltare i egendomens skötsel eller arrenderar jord under

fideikommisset. Även eljest har den som under längre tid kunnat räkna med

att få övertaga ett fideikommiss ofta mer eller mindre inrättat sig därefter.

Utredningen framhåller vidare, att särskilt i fråga om de stora jord-

bruksfideikommissen avvecklingen kommer alt erbjuda en mångfald pro­

blem, vilkas lösande förutsätter medverkan av olika myndigheter. Om alla

eller ett stort antal fideikommiss upphör samtidigt, kommer belastningen

på myndigheterna alt bli besvärande och starkt fördröja awecklingsförfa-

randet.

En annan tänkbar form för avveckling under nuvarande innehavarens

livstid är enligt utredningen att göra denne till ägare av en del av egendo­

men, medan återstoden tillägges honom med nyttjanderätt på livstid för

att vid hans död med äganderätt tillfalla den närmaste successorn. Utred­

ningen anser emellertid, alt man med en sådan anordning icke undgår de

svårigheter, som är förknippade med de nödvändiga åtgärderna till skydd

för skogar och kulturvärden, och att även andra komplikationer skulle upp­

komma. Vidare påpekar utredningen, att den slutliga avvecklingen i reali­

teten icke skulle komma att inträda förrän vid nuvarande innehavarens död;

först då skulle all egendom bli fri. Det synes utredningen av dessa skäl lämp­

ligare att uppskjuta avvecklingen i dess helhet till nämnda tidpunkt. En

annan invändning mot en tidigare avveckling anser utredningen vara, att i

sådant tall en uppdelning av egendomen måste göras, medan nuvarande in­

nehavaren lever och alltså medan det ännu är ovisst, vem som enligt den

fideikommissariska successionen skall efterträda honom. Vid verkställan­

det av delningen kan den blivande efterträdaren därför icke alltid själv be­

vaka sina intressen.

Enligt utredningens mening saknas å andra sidan tillräckliga skäl för att

låta avvecklingen inträda senare än vid nuvarande innehavarens död. Ett

sådant skäl skulle kunna vara, aLt anpassningen till ändrade förhållanden

kräver en övergångstid. Emellertid anser utredningen, att särskilda fördel­

ningsregler för avvecklingen kan utformas så, att en mjuk övergång erhål-

les från den hittillsvarande successionsföljden till vanlig arvsfördelning.

Därest nuvarande innehavaren, såsom utredningen vill förorda, erhåller till­

fälle att förbereda avvecklingen, kan anpassningen ytterligare underlät­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

37

tas. Anledning saknas också att uppskjuta avvecklingen för att tillgodose

eventuella framlida successorer efter nuvarande innehavarens näste efter­

trädare i den fideikommissariska successionskedjan. Jämförda med den

sistnämndes förväntningar framstår utsikterna för övriga successorer att

få överta fideikommisset i allmänhet som ovissa och avlägsna.

Utredningens överväganden leder alltså fram till att avvecklingen bör in­

träda vid nuvarande innehavarens död. Dennes rättsställning förblir där­

med orubbad under hans livstid. Den angivna lösningen medför även en ut­

spridning i tiden av de olika avvecklingsfallen, vilket utredningen bedömer

vara en fördel från samhällsekonomiska och administrativa synpunkter.

Utredningen anser emellertid icke, att vad nu sagts bör gälla undantags­

löst. Man kan icke bortse från möjligheten av att en fideikommissinneha­

vare med anledning av den väntade avvecklingen avstår från fideikommis­

set till förmån för sin efterträdare, för att fideikommisset skall kunna be­

stå under ytterligare en generation. Härigenom skulle icke blott avveck­

lingen fördröjas, utan även egendomen delvis tillfalla andra personer än

dem som eljest skulle ha övertagit den. Enligt utredningens mening fordras

här en bestämmelse av innehåll att avstående, som gjorts inom viss tid före

lagens ikraftträdande, blir utan inverkan på tidpunkten för fideikommissets

upphörande och på egendomens fördelning. Utredningen föreslår att, därest

fideikommisset tillfallit nuvarande innehavaren efter utgången av år 1955

av annan anledning än förutvarande innehavarens död och denne lever vid

lagens ikraftträdande, fideikommisset skall upphöra vid hans död.

Beträffande egendomens fördelning framhåller utredningen

att, då syftet med avvecklingen är att återföra egendomen till vanlig suc­

cession, det ter sig naturligt och följdriktigt att låta avvecklingen, åtmins­

tone i väsentlig del, ske med tillämpning av de allmänna successionsreg-

lerna i ärvdabalken. Det är härvid icke möjligt att genom en retroaktiv till-

lämpning av ärvdabalken tillgodose dem, som vid tidigare arvfall på grund

av den fideikommissariska successionen uteslutits från andel i egendomen.

Fördelningen bör i stället — i den mån särskilda skäl icke talar för en an­

nan lösning — ske som om egendomen tillhört siste innehavaren.

Att låta egendomen i dess helhet fördelas efter vanliga successionsreg-

ler, anser utredningen dock icke vara lämpligt. En relativt mjuk övergång

från fideikommissarisk succession till allmänna regler finner utredningen

önskvärd och betonar, att skäl talar för att en väsentlig del av egendomen

hålles samlad i näste efterträdarens hand. Vid jordbruks- och industrifidei­

kommissen skulle en alltför snabbt genomförd uppdelning kunna medföra

allvarliga olägenheter och risk för att driften icke kan fortsätta som tidi­

gare. 1 betraktande av den dominerande roll, som de större fideikommissen

spelar för utkomstmöjligheterna och det ekonomiska livet i övrigt inom

orten, är det tydligt att starka allmänna intressen talar för att avvecklingen

genomföres så, att omställningen till de nya förhållandena underlättas. Ge­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

nom en tillämpning beträffande hela egendomen av de vanliga successions-

reglerna skulle vidare hänsyn icke kunna tagas till näste efterträdarens

särställning. I vissa fall, nämligen om han icke är siste innehavarens arvinge

eller testamentstagare, skulle han för övrigt bli helt lottlös. Att näste efter­

trädaren får övertaga en betydande del av egendomen innebär också ett hän­

synstagande till känslosynpunkterna, vilka icke kan helt frånses i detta

sammanhang.

Det fördelningssystem, som utredningen på anförda grunder vill förorda,

innebär att näste efterträdaren alltid är berättigad att i denna sin egenskap

erhålla en bestämd kvotdel av egendomen (efterträdareandel). Andra om­

ständigheter, som t. ex. skyldskapsförhållandet mellan efterträdaren och

innehavaren, skall således ej inverka på efterträdareandelens storlek. Åter­

stående kvotdel i egendomen fördelas i princip såsom arvfallen egendom.

Är efterträdaren tillika arvinge efter innehavaren, erhåller han förutom ef­

terträdareandelen även arvsandel i återstoden. Storleken av efterträdarens

sammanlagda andel i egendomen kommer att bero på huruvida efterträda­

ren är arvinge och, om så är fallet, på arvingarnas antal och skyldskaps-

förhållanden.

I fråga om den del av egendomen, som ej utgör efterträdareandel, anser

utredningen, att förutom reglerna om arv även reglerna om testamente bör

tillämpas. Den omständigheten, att nuvarande innehavaren ej har ägande­

rätt till egendomen, bör enligt utredningen icke hindra att testationsrätt

tillägges honom med avseende å densamma. För jämförelse erinrar utred­

ningen om att, då fideikommiss upphör till följd av släktens utslocknande,

siste innehavaren anses befogad att förordna om egendomen genom testa­

mente, såvida ej annat följer av fideikommissurkunden. Utredningen anser

också, att skäl av praktisk art till övervägande del talar för testationsrätt.

Genom testamente kan fideikommissinnehavaren medverka till att egendom

hålles samlad, där detta anses särskilt önskvärt från ekonomisk eller kul­

turell synpunkt. Även i andra fall kan eventuellt behövliga jämkningar i

den legala fördelningen genomföras på denna väg. Sålunda får fideikom­

missinnehavaren härigenom viss möjlighet att sörja för efterlevande make

liksom att, där han finner förhållandena påkalla detta, förordna om en an­

nan fördelning mellan arvingarna än den legala. Å andra sidan framhåller

utredningen, att en testationsrätt kan komma att medföra åtskilliga kom­

plikationer vid rättstillämpningen. Så t. ex. kan i vissa fall uppstå svårig­

heter, då det gäller att fastställa huruvida ett testamente, som ej uttryckli­

gen omnämner fideikommissegendomen, skall anses omfatta även denna.

Vad sålunda anförts anser utredningen dock ej innefatta något avgörande

skäl mot testationsrätt.

Utredningen har även övervägt frågan om att vid avvecklingen reglerna

om giftorätt skulle tillämpas på den del av egendomen, som ej utgör efter­

trädareandel, varigenom efterlevande make skulle tillgodoses oberoende av

om maken är arvinge eller testamentstagare. Tillämpningen av giftorätts-

39

regler skulle få sin största betydelse, då innehavaren har bröstarvingar och

maken således ej ärver, och skulle få särskild betydelse i de fall, då ma­

karna saknar nämnvärda privata tillgångar.

Vägande invändningar kan emellertid enligt utredningen anföras mot att

i samband med avvecklingen tillämpa giftorättsreglerna. I anseende till

egendomens rättsliga ställning under äktenskapet är det naturligast att

jämställa den med innehavarens enskilda egendom. Det vore icke konse­

kvent att medgiva giftorätt endast vid äktenskapets upplösning genom in­

nehavarens död; upplöses äktenskapet dessförinnan, kan emellertid gifto­

rätt uppenbarligen icke komma i fråga. Utredningen ifrågasätter även rik­

tigheten av att införa giftorättsregler beträffande fideikommissegendomen

utan att makarna haft tillfälle att beakta denna eventualitet vid äktenska­

pets ingående. Införes giftorätt, är detta liktydigt med att de förutsätt­

ningar skulle brista, under vilka makarna vid äktenskapets ingående eller

senare slutit äktenskapsförord eller beslutat att icke ingå dylikt. Till nu an­

förda betänkligheter lägger utredningen de tekniska svårigheter, som skul­

le uppslå, om den efterlevande maken kunde göra giftorättsanspråk gäl­

lande både i den avlidne makens privata egendom och i fideikommisset.

Utredningen förordar alltså, att giftorättsreglerna icke tillämpas beträffan­

de fideikommissegendomen vid avvecklingen.

I fråga om efterträdareandelens storlek anser utredningen, att successor

till jordbruksfideikommiss bör — eventuellt efter utlösen av sina medar-

vingar — kunna övertaga huvudgården med slott eller herrgårdsbyggnad

och därtill hörande trädgård eller parkanläggning jämte samlingar. Likaså

anser utredningen att, om skogsområde, som med hänsyn till storlek, belä­

genhet och beskaffenhet i övrigt bör bibehållas odelat, icke sammanhålles

på annat sätt, successorn bör ha möjlighet att övertaga området. Vid be­

stämmandet av efterträdareandelens storlek bör också beaktas att succes­

sorn i det övervägande antalet fall dessutom blir berättigad att ärva nuva­

rande innehavaren och att han följaktligen kommer att sammanlagt er­

hålla större andel i egendomen än som motsvaras av nämnda andel. Möj­

lighet föreligger också, att innehavare av jordbruksfideikommiss utnyttjar

den föreslagna testationsrätten för att ytterligare tillgodose successorn.

Med hänsyn till anförda synpunkter och efter granskning av de växlande

förhållandena vid olika fideikommiss har utredningen funnit övervägande

skäl tala för att efterträdareandelen bestämmes till hälften av egendomen.

En sådan lösning innebär, att lika utrymme lämnas åt de båda fördelnings­

system på vilka förslaget bygger, nämligen å ena sidan de allmänna arvs-

och testamentsbestämmelserna och å andra sidan fideikommissurkundens

särskilda successionsregler.

I fråga om egendomens fördelning föreslår utredningen alltså, att succes­

sorn skall taga hälften och att i återstoden skall tagas arv eller testamente

som om egendomen tillhört siste innehavaren.

Utredningen tar även upp fråga om den förutvarande fideikommissegen­

domens ansvar för gäld. Utredningen finner det uppenbart, att fidei­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

kommissets avveckling icke rubbar gäldsansvar, som uppstått under fidei­

kommissets bestånd. Med hänsyn till önskemålet att tillämpa allmänna reg­

ler vid avvecklingen ifrågasätter utredningen, huruvida icke den del av

egendomen, som ej utgör efterträdareandel, därvid bör svara även för siste

fideikommissinnehavarens privata gäld. Vad angår efterträdareandelen kan

sådant gäldsansvar icke komma i fråga i betraktande av de grunder, på vilka

förslaget i övrigt är uppbyggt. Ej heller återstoden av egendomen bör emel­

lertid enligt utredningens mening belastas med ansvar för innehavarens

privata gäld. Införandet av sådant gäldsansvar skulle innebära, att siste

innehavaren får en möjlighet att genom upptagande av lån indirekt förfoga

över fideikommissegendomen, något som icke är förenligt med tanken att

fideikommisset skall bestå till siste innehavarens död. Vad beträffar gäld,

som uppkommit före den föreslagna avvecklingslagen, påpekar utredning­

en, alt borgenärerna icke haft anledning att räkna med fideikommissegen­

domen vid sin kreditgivning; att låta egendomen svara för dylik gäld skulle

därför framstå som ett omotiverat gynnande av borgenärerna. Vidare anser

utredningen, att svåra komplikationer av teknisk art skulle uppkomma,

därest gäldsansvar skulle införas endast beträffande viss andel i egendo­

men, särskilt om det tillika blir aktuellt att vidtaga sådana åtgärder, som

utredningen föreslår till skydd för skogar och kulturvärden.

Särskilda förmåner som enligt fideikommissurkunden uppbäres av

innehavarens änka eller andra personer föreslås skola kunna utgå till dessa

även efter avvecklingen. Även pensioner och andra dylika förmåner, vilka

utan föreskrift i urkunden utgår till anställda på fideikommissen eller de­

ras efterkommande, föreslås skola bevaras i betydande utsträckning. Ut­

redningens förslag beträffande dessa frågor kommer att redovisas i det föl­

jande.

Till skydd för vissa allmänna intressen föreslår utred­

ningen, såsom redan antytts, särskilda regler. Dessa avser att bereda skydd

för fideikommissarrendatorerna, att åstadkomma ett sammanhållande av

fideikommisskogarna samt att bevara fideikommissens kulturvärden. Den

särskilda lagstiftning, som härutinnan föreslås, behandlas närmare i det föl­

jande.

Vad angår förfarandet vid avvecklingen bör det enligt ut­

redningen i princip ankomma på dem, som därvid erhåller andel i egen­

domen, att själva förbereda egendomens delning och verkställa denna. Med

utredningens förslag kommer den situation, som uppstår då fideikommisset

skall avvecklas, att förete stora likheter med ett vanligt arvfall. Utredning­

en finner det därför naturligt och lämpligt att utforma avvecklingsförfa-

randet i huvudsaklig överensstämmelse med principerna för boutredning

och arvskifte. Då egendomen enligt vad nyss sagts icke bör svara för nuva­

41

rande innehavarens privata gäld och den dessutom fördelas efter delvis

andra grunder än vanliga successionsregler, bör den enligt utredningens

mening behandlas som ett särskilt bo (fideikommissbo).

Det allmännas intressen främst i fråga om bevarande av större skogsom­

råden och märkligare kulturvärden bör enligt utredningen vid avvecklingen

bevakas av ett särskilt organ. Utredningen förordar, att för ändamålet in­

rättas en nämnd (fideikommissnämnden), som även bör ha till uppgift att

genom rådgivande och vägledande verksamhet biträda delägarna och andra

vid avvecklingen. Nämnden bör enligt utredningen tillsättas av Kungl. Maj :t

och bestå av fein ledamöter. Härigenom erhålles möjlighet att få olika slag

av sakkunskap representerad inom nämnden. Utredningen föreslår, att ord­

föranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domar­

värv samt att nämnden inom sig skall rymma erfarenhet i jordbruks- och

skogsfrågor ävensom i frågor rörande egendom av kulturhistoriskt värde.

Av ledamöterna bör om möjligt åtminstone en ha erfarenhet av fideikom­

missförvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Förmåner

Rätt till fardag

Bland de olika slag av förmåner, som enligt vad i det föregående anförts

kan utgå från fideikommiss, behandlar utredningen först rätten för av­

liden fideikommissinnehavares efterkommande att kvar sitta på egendomen

till fardag efter innehavarens död. Om fideikommissurkunden inte innehål­

ler andra bestämmelser innebär fardagsförmånen, att jordbruksfastighet

skall avträdas den 14 mars, som infaller näst efter sex månader från döds­

fallet, och hus i stad den 1 april eller 1 oktober, som inträffar näst efter tre

månader från dödsfallet. Då fideikommisset enligt utredningens förslag skall

upphöra i och med siste innehavarens död, kunde det synas följdriktigt, att

någon fardagsförmån icke vidare skall utgå. övervägande skäl torde emeller­

tid enligt utredningen tala för att förmånen bör få njutas till godo även vid

det dödsfall, som föranleder avvecklingen. Med hänsyn till egendomens ställ­

ning under fardagstiden kan fardagsförmånen sägas ingå som ett moment i

siste innehavarens välförvärvade rätt. Det måste därför anses vara från

principiell synpunkt riktigast att bibehålla förmånen. Även praktiska skäl

talar härför. Dödsbodelägare och andra — framför allt nyttjanderättsha-

vare — kan ha tagit förmånen med i sina beräkningar och torde under alla

förhållanden ofta väl behöva det rådrum, som fardagstiden medger. Särskilt

för efterlevande make — som med utredningens förslag i regel icke får del

i själva egendomen — torde fardagsförmånen kunna bli av betydelse. Visser­

ligen kan avvecklingen tänkas bli något fördröjd, om fardagsförmån utgår,

men å andra sidan torde såväl boutredning som i viss omfattning även

andra i samband med avvecklingen ifrågakommande åtgärder kunna genom­

föras redan under fardagstiden, varför något längre dröjsmål icke behöver

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

42

uppkomma. Utredningen påpekar, att det givetvis står intressenterna fritt

att avtala att förmånen icke skall utgå.

Utredningen förordar, att fardagsförmån skall få åtnjutas efter siste inne

havarens död enligt samma regler, som gällt under fideikommissets bestånd

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

Förmaner i övrigt, som utgår enligt fideikommissurknnden

Utredningen har vid sin undersökning av förekommande fideikommissur­

kunder konstaterat, att dessa ofta innehåller föreskrifter om förmåner till

innehavarens anhöriga. De viktigaste av dessa förmåner är de

som utgår till den tidigare innehavarens änka eller änka och barn gemen­

samt, men det förekommer även att förmåner utgår till syskon eller andra

anhöriga. Änkeförmån kan bestå i en rätt att besitta hela fideikommisset el­

ler del därav, alt uppbära en kvotdel av fideikommissets avkastning eller alt

erhålla periodiskt utgående penningbelopp. Det sistnämnda förekommer

ofta, när det gäller förmåner till syskon.

Den omständigheten att fideikommisset avvecklas bör icke utan vidare

medföra, att de nu behandlade förmånerna omedelbart upphör. Har före siste

innehavarens död förmån börjat utgå till viss person och skulle denne en­

ligt urkunden ha ägt rätt att uppbära förmånen även efter det att fideikom­

misset tillfallit ny innehavare, talar enligt utredningen såväl principiella skäl

som billighet ssynpunkter för att förmånen bevaras. Även då förmån skolat

börja utgå med anledning av siste innehavarens död, synes det utredningen

rimligt, att förmånen får njutas till godo. Å andra sidan får med de bestäm­

melser för egendomens fördelning, som utredningen förordar, förmånstaga-

ren ofta del i egendomen enligt arvsregler. Ett sammanträffande av förmån

och »fideikommissarv» framstår för utredningen som ett omotiverat gyn­

nande av mottagaren. Den som tar arv i egendomen enligt awecklingsreg-

lerna bör därför icke tillika få uppbära förmån. Utredningen framhåller, att

arvets värde i regel kommer att vida överstiga förmånens men att, särskilt

\id änkeförmån, så icke alltid torde bli fallet. För den som åtnjuter förmån

i torm av besittningsrätt till fastighet kan vidare förmånen av känsloskäl

eller av andra icke rent ekonomiska motiv framstå som förmer än arvet.

Den lämpligaste lösningen synes utredningen därför vara att lämna arvinge

frihet att välja mellan arv och förmån. Härigenom öppnas visserligen i sär­

skilda fall möjlighet till kumulation av arv och förmån inom samma släkt­

gren. Genom avstående från arvet kan nämligen en förmånstagarc-arvinge

i vissa fall dels bevara förmånen för egen del och dels överföra arvet på sina

bröstarvingar. Den praktiska betydelsen härav torde emellertid — i betrak­

tande särskilt av att denna möjlighet icke står öppen för änka -— vara

mycket ringa. Med de föreslagna fördelningsreglerna kan sammanträffande

även ske mellan förmån och rätt på grund av testamente. Sådana fall bör en­

ligt utredningen behandlas på samma sätt som nyss förordats i fråga om

•'o

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

43

Utredningen har vidare funnit, att fideikommissurkunderna ej sällan inne­

håller bestämmelse om förmåner till fattiga, välgörenhetsinrätt­

ningar m. m. De ändamål, som fullföljes med sådana förmåner, är för­

enliga med nutida åskådning och kan mycket väl tillgodoses, trots att fidei­

kommisset upphört. I flera fall ålägger urkunden innehavaren skyldighet att

svara för underhåll av grav. Det synes utredningen omotiverat att

utan vidare frigöra egendomen från den -— för övrigt i regel föga betungan­

de — belastning som ifrågavarande skyldigheter representerar. Utredningen

förordar därför att, i den mån skyldighet att utge förmån eller liknande

alltjämt kan anses föreligga vid tiden för fideikommissets upphörande, skyl­

digheten bevaras för framtiden.

Det kan självfallet i särskilda fall vara vanskligt att avgöra, huruvida skyl­

dighet alltjämt föreligger att utge förmån. I händelse av tvist får frågan

härom, liksom för närvarande, prövas av domstol. Då det icke alltid finnes

någon, som kan göra skyldigheten gällande, och fråga om talerätt i andra

fall kan vara tveksam, bör enligt utredningens mening fideikommissnämn­

den äga generell behörighet att föra sådan talan. Nämnden bör härvid fram­

gå med viss varsamhet. Har förmånen icke utgått sedan en följd av år,

torde anledning i regel saknas att påfordra att skyldigheten fullgöres. Har

den föreskrivna förmånen genom överenskommelse eller sedvänja ersatts

med annan prestation, får från fall till fall avgöras huru därmed skall för­

hållas. Kan uppgörelse icke träffas i godo, får även här domstol slita tvisten.

Förmåner som utges frivilligt eller Ur betingade av anställningsavtal eller dylikt

Vid åtskilliga fideikommiss utgår utan stöd av urkunden förmåner till a n-

höriga, för välgörande ändamål m. m. Utredningen anser det

icke motiverat, att lagstiftaren inskrider för bevarande av dessa förmåner

efter fideikommissets upphörande. Vad angår förmåner till anhöriga, kan

förmånstagaren i regel icke räkna med att förmånen skall fortsätta efter

utgivarens frånfälle. I den mån en juridisk skyldighet föreligger att utge

bidrag även för tiden därefter, får denna skyldighet anses häfta vid inne­

havarens personliga förmögenhet och icke vid fideikommisset. Ett ytterli­

gare skäl att icke i detta sammanhang befatta sig med dessa förmåner an­

ser utredningen vara, att de mången gång har karaktären av helt vanliga

underhållsbidrag eller gåvor och därför lika litet som innehavarens person­

liga skulder bör belasta fideikommissegendomen. Det anförda träffar del­

vis in även på de övriga hithörande förmånerna. Vad särskilt angår grav­

underhåll torde man enligt utredningen kunna förutsätta, att ändamålet

kommer att tillgodoses på frivillighetens väg.

Vid ganska många fideikommiss utgår pensioner eller liknande förmåner

till personer, som varit anställda eller till anställdas efter­

kommande. Någon gång har sådan förmån utgått även till förutvarande

arrendator eller till arrendator efterkommande. I viss utsträckning har de

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

anställdas, särskilt tjänstemännens och förmännens, pensionsförhållanden

ordnats genom privat pensionsförsäkring, men de från fideikommissen di­

rekt utgående pensionerna är vanliga och vid de största fideikommissen upp­

går pensionernas sammanlagda belopp till avsevärda summor. Av uppgifter

som fideikommissinnehavarna lämnat utredningen framgår, att pensionerna

i allmänhet är avsedda att utgå för pensionärens livstid. Några av pensio­

nerna har visserligen uppgivits utgå endast tills vidare, men även i dessa

fall torde pensionen faktiskt vara avsedd att utgå för vederbörandcs livstid.

Pensionerna utgår i kontanter eller naturaförmåner eller också i bådadera.

Ehuru förmånerna rent principiellt icke torde gravera själva fideikommiss-

egendomen utan synes — i den mån en juridisk skyldighet föreligger att

utge dem —- vara att betrakta som en innehavarens privata gäld, har dock

pensioneringen av de anställda av ålder betraktats som en angelägenhet

mera för fideikommisset som sådant än för fideikommissinnehavaren per­

sonligen. Ny innehavare brukar därför fortsätta att utbetala de pensioner,

som börjat utgå under hans företrädares tid. Man kan enligt utredningen här

tala om en fast tradition.

Vilken inverkan genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen

kommer att få på dessa sedvänjor finner utredningen vara vanskligt att

förutsäga men anser sannolikt, alt fideikommissinnehavarna kommer att bli

mindre benägna att utfästa förmåner ur egendomen. Det synes dock tro­

ligt, att ett visst utrymme för förmåner vid sidan av pensionsförsäkringen

kommer att finnas.

Utredningen anför vidare.

Såvitt angår fideikommissens pensionärer kan de förutvarande tjänste­

männen och förmännen mestadels åberopa en uttrycklig pensionsutfästelse,

som lämnats senast vid pensioneringen. De pensioner och liknande förmå­

ner som utgår till förutvarande arbetare grundas däremot merendels icke

på någon uttrycklig utfästelse. Detta behöver dock icke innebära att dessa

förmånstagare saknar juridisk rätt till den prestation som de uppbär. Man

torde här ha att räkna med den principen att, om en företagare börjat

utbetala pension i enlighet med tillämpad sedvänja, så föreligger en för

honom bindande förpliktelse att utge pensionen även i fortsättningen (se

prop. 100/1955 s. 357 och SOU 1938: 18 s. 21 f.). Vad åter angår dem, som

ännu står kvar i tjänst, har tjänstemän och förmän i stor utsträckning fått

pensionsrätt sig tillförsäkrad i anställningsavtalet eller senare. Beträffande

arbetare har det däremot endast undantagsvis förekommit att pensionsrätt

uttryckligen tillförsäkrats dem under anställningstiden. Åtminstone i vissa

fall torde likväl de nu i tjänst varande arbetarna kunna påfordra pension

vid avgången. Om det under en följd av år varit en tradition på fideikom­

misset att pensionera arbetarna, torde man nämligen kunna räkna med att

dessa äger en på parternas tysta förutsättning grundad pensionsrätt (se

SOU 1938: 18 s. 21 f. och NJA 1931 not A 234). För att pension skall utgå

torde dock härvid fordras att vederbörande står kvar i tjänst till pensions­

åldern. Pensionen lär med andra ord icke vara oantastbar; arbetaren för

icke med sig någon pensionsrätt om han övergår till annan arbetsgivare. Ej

heller de pensioner, som blivit uttryckligen utfästa, torde som regel vara

oantastbara. Pensionsreformens genomförande kan medföra vissa samord-

ningsproblem för dem som ännu står kvar i tjänst. Dessa problem gör sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1063

45

dock icke speciellt gällande för fideikommissens anställda utan är av all­

män karaktär.

Såsom redan antytts är det möjligt att utfästelser om pensionsförmåner

kommer att lämnas även efter pensionsreformen. Huru förhållandena i öv­

rigt kommer att utveckla sig kan icke nu överblickas. I vart fall kan man

icke utan vidare utgå från att arbetare, som anställes efter reformens ge­

nomförande, kan åberopa sig på den äldre traditionen så att även de skulle

ha en på tyst utfästelse grundad pensionsrätt.

Någon anledning synes icke förekomma att vid avvecklingen befatta sig

med pensioner, som utgår eller kommer att utgå på grund av privat pen­

sionsförsäkring. Pensionstagarens rätt får här anses tillräckligt tryggad.

Vad angår pensioner och liknande förmåner, som utgår ur själva fidei­

kommissegendomen (av dess avkastning) då fideikommisset upphör, kom­

mer dessa att ha skiftande karaktär. I vissa fall — och dessa blir de van­

ligaste vid de fideikommiss som först avvecklas — kommer det att röra sig

om förmåner, som antingen börjat utgå före pensionsreformens genomföran­

de eller också grundar sig på en dessförinnan tyst eller uttryckligt lämnad

utfästelse. I andra fall åter kommer det att röra sig om förmåner, som ut-

fästs efter pensionsreformens genomförande och som alltså allt från början

framstått som något utöver den lagbestämda tilläggspensionen. Vilken ka­

raktär förmånerna än må ha synes det rimligt att man vid avvecklingen

tryggar pcnsionstagarnas ställning. I många fall torde visserligen egendomens

nye innehavare komma att låta förmånen utgå även i fortsättningen. Med

hänsyn till det ändrade läge som avvecklingen i olika hänseenden får förut­

sättas medföra — egendomen kanske säljes till någon utomstående — före­

ligger dock risk för att ny innehavare av egendomen icke kommer att god­

villigt påtaga sig pensionsbördan. Visserligen kan pensionstagaren ha en

juridisk rätt till den förmån som utgår. Som ovan påvisats torde emellertid

denna rätt icke gravera själva fideikommissegendomen utan synes i prin­

cip vara att betrakta som en innehavarens privata gäld, som vid hans död

övergår på hans dödsbo. Då man icke kan förutsätta, att dödsboet alltid eller

ens som regel kommer att vara i stånd att låta förmånerna utgå, skulle —

om icke särskilda åtgärder vidtoges — även de pensionstagare, som har en

klar rätt till sin förmån, komma i ett prekärt läge. I än högre grad skulle

detta bli fallet med pensionärer, som visserligen faktiskt utfår pension men

måhända icke kan åberopa pensionsrätt. Då pensionstagarna åtnjutit trygg­

het under fideikommissets bestånd, skulle avvecklingen alltså komma att

medföra en försämring av deras ställning. Detta vore föga tilltalande. För­

månerna måste därför bevaras och deras fortsatta anknytning till fideikom­

missegendomen tryggas. Detta ter sig skäligt även från en annan synpunkt.

Med hänsyn till den fasta tradition som förelegat för att ny innehavare skall

fortsätta att utbetala de pensioner som tidigare börjat utgå, skulle det vara

obilligt att nu övervältra pensionsbördan på siste innehavarens dödsbo, vil­

ket enligt vad ovan anförts skulle kunna bli följden, om ej pensionerna

knötes till fideikommissegendomen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts anser utredningen, att pen­

sionsförmåner, som vid fideikommissets upphörande redan börjat utgå, all­

tid bör bevaras. Någon skillnad bör icke göras mellan pensionärer med

formlig rätt till sin pension och sådana, som tilläventyrs icke har dylik rätt.

Utredningen utgår nämligen från att även de senare skulle ha fält njuta

pensionen till godo, om fideikommisset blivit bestående; även de till dem

utgående pensionerna framstår med nutida betraktelsesätt som vederlag för

utfört arbete. Om pension utlovats endast tills vidare, lärer man likväl vara

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 ur 1963

berättigad antaga, att förmånen icke skulle ha indragits. Utredningen an­

ser därför, att pensionen bör bevaras för pensionstagarens livstid. Förmår

emellertid fideikommissboet styrka, att en effektiv tidsbegränsning varit

avsedd, kan det enligt utredningen icke komma i fråga att tvångsvis be­

vara förmånen för längre tid än som bestämts.

Vad därefter beträffar dem, som vid tiden för fideikommissets upphö­

rande ännu står kvar i tjänst, får man enligt utredningen räkna med att

vissa kan ha ett rättsligt anspråk på att framdeles utfå pension av egendo­

men i enlighet med vad här förut utvecklats. Detta gäller i första hand en del

av dem, som anställts före pensionsreformens genomförande, men möjligen

även vissa senare anställda. Vid avvecklingen kan det av uppenbara skäl

icke bli tal om att garantera pensionsförmåner för alla på egendomen an­

ställda. Att sträcka sig längre än att skydda dem, som har rättsliga anspråk

på pension, anser utredningen icke möjligt. Övriga anställda får åtnöjas

med de förmåner, som tillkommer dem enligt lagstiftningen om försäkring

för allmän tilläggspension.

Även inom kretsen av dem, som kan anses ha rättsliga anspråk på pen­

sion ur fideikommissegendomen, anser utredningen en begränsning vara

ofrånkomlig. Man får räkna med att i flertalet fall pension skulle ha utgått

endast om vederbörande stått kvar i tjänst till pensionsåldern. Då det icke

är möjligt att garantera fortsatt anställning på fideikommissegendomen,

måste ett bevarande av pensionerna innebära, att den pensionsrätt, som vid

tiden för fideikommissets upphörande kan anses intjänad, på ett eller annat

sätt säkerställes. I betraktande av de ändrade förhållanden, som avveck­

lingen kan väntas draga med sig, anser utredningen en sålunda säkerställd

rätt icke vara mycket värd, om ej den intjänade pensionen får utgå vare sig

vederbörande står kvar i tjänst till pensionsålderns inträde eller icke. Ut­

redningen bedömer det därför som nödvändigt att här bygga på den s. k.

oantastbarhetsprincipen, vilket betyder att de anställda erhåller en förmån,

som de för närvarande icke har. Såvitt gäller yngre anställda med kortare

anställningstider synes tillräckliga skäl icke förekomma att införa en sådan

ordning, som skulle innebära en betydande belastning på fideikommiss­

egendomen. Vad angår äldre anställda med längre anställningstider anser

utredningen det däremot rimligt, att de tillförsäkras en ovillkorlig rätt till

den pension, som kan anses intjänt. Härför talar icke blott sociala skäl —

vid de fideikommiss, som upphör i början av avvecklingslagens giltighetstid,

kan det finnas anställda vilka med hänsyn till sin ålder icke får del av den

allmänna tilläggspensionen eller som i varje fall får relativt små pensions­

belopp — utan även en stark presumtion för att ifrågavarande anställda, om

ej avvecklingen kommit emellan, skulle ha stannat kvar i sina anställningar

till pensionsålderns inträde. Utredningen förutsätter vidare, att många av

dem kommer att fortsätta såsom anställda å den förutvarande fideikom­

missegendomen med oförändrade villkor i pensionshänseende. Genom säker­

ställandet av intjänade pensioner torde därför icke komma att läggas någon

väsentligt ökad börda på egendomen.

Då det gäller att avgöra, i vilka fall pensionsrätt skall bevaras och i vil­

47

ken omfattning pensionsrätt skall anses intjänad, bör enligt utredningen

utgångspunkten vara, att reglerna tryggar de arbetstagare, som då fideikom­

misset upphör kommit upp i de högre åldrarna och har en lång anställ­

ningstid bakom sig. Utredningen har funnit följande system innefatta en god­

tagbar lösning: Pension skall anses intjänad till så stor del, som svarar mot

förhållandet mellan den pensionsgrundande anställningstiden och samma

tid utökad med vad som återstår till pensionsåldern. Såsom pensionsgrun­

dande anställningstid räknas härvid allenast den tid anställningen varat

efter den dag, då trettio år återstod till pensionsåldern. Anställningstid, som

eljest är pensionsgrundande, skall emellertid ej räknas som sådan, om den

icke uppgår till minst tio år.

Det hittills anförda har närmast avsett ålderspension. I tillämpliga delar

torde emellertid samma principer kunna användas i fråga om invalidpension

och familjepension. Vad angår familjepension anser utredningen det icke

påkallat att bevara pension för andra efterlevande än sådana, som uppbär

pension då fideikommisset upphör eller som då äger pensionsrätt. Pension

bör sålunda icke vid avvecklingen säkerställas för den, med vilken den an­

ställde ingår äktenskap först efter upphörandet, och ej heller för barn, som

föds efter nämnda tidpunkt.

Herrar Bonde, von Seth och Trolle-Bonde uttalar i sitt i det föregående

omnämnda särskilda yttrande, att de inlägger en bestämd gensaga mot ut­

redningens förslag att genom särskilt stadgande tillerkänna anställda på

fideikommissen rätt till pension som intjänats men ej börjat utgå vid tid­

punkten för avvecklingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Sättet för förmånernas bevarande

Vissa bestämmelser anses erforderliga om det sätt, på vilket förmånerna

skall bevaras. I fråga om förmån som består i nyttjanderätt till fas­

tighet framhåller utredningen, att situationen i hög grad påminner om

den som omtalas i 12 kap. 2 § ärvdabalken, nämligen att någon genom testa­

mente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill äganderätten vid testa-

tors död eller senare skall tillfalla annan. I överensstämmelse med regle­

ringen i ärvdabalken (12 kap. 6 §) synes här böra stadgas förbud mot över­

låtelse av eller annat förfogande över fastigheten utan förmånstagarens

samtycke, vilket dock om särskilda skäl är därtill bör kunna ersättas av

rättens medgivande. På grund av den mångfald obligatoriska rättigheter och

förpliktelser, som består mellan honom och ägaren, anser utredningen det

ingalunda likgiltigt för förmånstagaren, vem äganderätten tillkommer. Om

nyttj anderätten tillika omfattar inventarier å fastigheten, bör motsvarande

regler gälla för dem.

Vad angår övriga förmåner bedömer utredningen förhållandena

som så skiftande, att formen för förmånernas bevarande bör få väljas från

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

fall till fall. Ofta kan det vara lämpligt att säkerställa förmånen genom

inteckning i fastighet. Består förmånen av rätt att njuta avkastningen av

visst fideikommisskapital, står egendomen regelmässigt under särskilt an­

ordnad förvaltning, vanligen genom bank. Förmånen synes här kunna sä­

kerställas genom att denna förvaltning bibehålies, så länge förmånen skall

utgå. Särskilda åtgärder för säkerställande av förmån anser utredningen

icke alltid vara erforderliga. Om förmånstagaren begär det, bör dock för­

månen alltid säkerställas.

Till underlättande av avvecklingen bör naturaförmån kunna förvandlas till

pengar, om fideikommissboet så yrkar. Förmånstagaren själv bör däremot

ej kunna framtvinga sådan omvandling. Utredningen framhåller, att det

ofta kan vara betydligt mindre betungande att utgiva en naturaförmån än

att utbetala motsvarande penningbelopp. Fideikommissboets rätt att få en

förmån omvandlad bör icke vara ovillkorlig utan bero av vad som med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall ter sig skäligt.

Beträffande förfarandet, då förmån skall säkerställas, framhåller

utredningen, att det här gäller enskildas rättigheter och skyldigheter mot

varandra. Det skulle stå i mindre god överensstämmelse med gängse grund­

satser att vid sådant förhållande föreskriva ett obligatoriskt förfarande in­

för myndighet, och detta skulle dessutom vara opraktiskt. Fideikommiss­

nämnden bör vid behov medverka till att rättvisa uppgörelser kommer till

stånd. Nämnden bör dock enligt utredningens mening icke uppträda som be­

slutande organ utan vid tvist får domstol eller skiljenämnd avgöra.

Arrendatorer

Behovet av särskilt skydd

Beträffande fideikommissarrendatorernas nuvarande ställning i

rättsligt hänseende erinrar utredningen till en början om att nyttjanderätt,

som fideikommissinnehavare upplåtit till huvudgård, gäller längst för hans

egen besittningstid jämte den därpå följande fardagstiden men att för de

vanligast förekommande fallen, nämligen arrende- och hyresavtal som av­

ser annan fideikommissfastighet än huvudgård, nyttjanderätten enligt 1 kap.

9 § nyttjanderättslagen kan gälla under längre tid. Arrendator av huvudgård

intar en mera osäker ställning även såtillvida, att huvudgård till fideikom­

miss aldrig torde omfattas av de sociala arrendebestämmelserna i 2 kap.

nyttjanderättslagen. Undergårdarna däremot omfattas i regel, ehuru icke all­

tid, av nämnda bestämmelser. Under dessa hänföres — såvitt nu är av in­

tresse — brukningsdel om högst 50 hektar odlad jord, såvida densamma ut-

göres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet som lyder under huvud­

gård. Vissa för sociala arrenden gällande regler, bl. a. reglerna om options­

rätt och förköpsrätt, är dock icke tillämpliga på huggaretorp och andra där­

med jämförliga arbetarboställen. Utredningen har funnit, att av de år 1950

utarrenderade undergårdarna 9 procent omfattade mer än 50 hektar åker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

49

Antalet huggaretorp kan utredningen icke angiva men upplyser, att antalet

utarrenderade brukningsdelar med mindre än 2 hektar åker utgjorde 13 pro­

cent och antalet utarrenderade brukningsdelar i storleken 2—5 hektar 11,5

procent av hela antalet utarrendex-ade undergårdar.

Skillnaden mellan de allmänna och de sociala arrendebestämmelserna är

djupgående. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang anser utred­

ningen vara, att för socialt arrende stadgats en minimitid för upplåtelsen

om fem år samt att dylikt arrende med förut angivet undantag är förenat

med optionsrätt och förköpsrätt. Utredningen konstaterar, att fideikom-

missarrendatorerna i stort sett åtnjuter samma rättsliga skydd som andra

arrendatorer; det skydd som tillkommer arrendatorer i gemen är dock en­

ligt utredningen begränsat, och arrendatorns ställning kan, även där de so­

ciala arrendebestämmelserna är tillämpliga, bli prekär genom jordägarens

möjligheter att bryta optionsrätten.

Emellertid framhåller utredningen, att fideikommissarrendena faktiskt i

allmänhet präglats av stor stabilitet. Det är vanligt, att arrendatorerna sut­

tit länge på sina gårdar, och ej sällan har en arrendatorssläkt under flera

generationer innehaft arrende under fideikommisset. Stabiliteten hos arren­

deförhållandena och därmed följande trygghet för arrendatorerna har en­

ligt utredningen till viss del sin grund i fideikommissinstitutionen som så­

dan. Fideikommissbestämmelserna har nämligen verkat för sammanhål­

lande av godsen, och för dessas drivande har arrendesystemet varit en förut­

sättning. Det nu sagda tar väsentligen sikte på undergårdarna. Beträffande

huvudgårdarna torde ej sällan råda liknande förhållanden. Även här torde

nämligen förekomma fall, då en arrendatorssläkt under lång tid innehaft

samma gård. Arrendator av huvudgård intar emellertid vanligen en betydligi

mera osäker ställning. Han måste alltid, och särskilt vid fideikommissets

övergång till ny innehavare, räkna med att fideikommissinnehavaren kan

vilja driva jordbruket själv.

Det kan icke undvikas, att avvecklingen berör ar rendato­

rernas ställning. Finnes avvecklingen komma att försämra denna,

därest ej särskilda åtgärder vidtages till arrendatorernas skydd, måste dy­

lika åtgärder övervägas. Här liksom eljest anser utredningen det vara en

naturlig strävan att eliminera eller åtminstone minska eventuella ogynnsam­

ma följder av avvecklingen.

Vad angår de följder i rättsligt hänseende, som avvecklingen kommer

att medföra för arrendatorernas del, påpekar utredningen, att i och med an­

tagandet av avvecklingslagen stadgandet i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen i

allmänhet icke längre blir tillämpligt, eftersom fideikommisset som regel

skall upphöra vid den då sittande innehavarens frånfälle. Enär den prin­

cip som uppbär lagrummet uppenbarligen icke nu bör brytas, bör i avveck­

lingslagen stadgas, att avtal varom nu är fråga skall gälla jämväl mot den

som förvärvar egendomen vid avvecklingen. I övrigt synes avvecklingen icke

medföra någon inverkan på arrendatorernas rättsliga ställning.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Faktiskt får man däremot, generellt sett, räkna med att avvecklingen kan

leda till minskad trygghet för de arrendatorer — närmast då arrendatorer

av undergårdar — vilka innehaft sina arrenden sedan tiden före avveck­

lingslagen och således med visst fog kunnat påräkna säkerhet i sin besitt­

ning. Vid avvecklingen kan siste fideikommissinnehavarens arvingar vilja

övertaga jord med äganderätt, såväl större undergårdar som mindre sådana,

för sammanläggning till större jordbruk. Utredningen anser också tänkbart,

att de i åtskilliga fall önskar själva ägna sig åt brukandet. Genom avveck­

lingen kommer vidare möjlighet att öppnas till försäljning av den förutva­

rande fideikommissjorden. Försäljning kan komma att äga rum i bety­

dande omfattning, och det får antagas, att köparna i allmänhet vill själva

bruka jorden. Den minskade tryggheten för arrendatorerna, som sålunda

kan bli en följd av avvecklingen, drabbar ej endast de arrendatorer, vilka

lyder under de allmänna arrendebestämmelserna, utan även dem, som inne­

har sociala arrenden. Mot en försäljning kan de senare visserligen i regel

skydda sig genom förköp, såvida försäljningen sker till annan än nära släk­

ting, men de saknar varje skydd mot en arvinge, som vill övertaga jorden

till eget brukande.

Med hänsyn till önskvärdheten av att motverka eventuella ogynnsamma

följder av avvecklingen bör enligt utredningens uppfattning övervägas åt­

gärder till arrendatorernas skydd. Dessa åtgärder bör dock i huvudsak be­

gränsas till att avse arrendatorer, vilka innehaft sina arrenden under läng­

re tid och därför framstår som särskilt förtjänta av skydd.

Även med en sådan begränsning anser utredningen det ofrånkomligt, att

dylika åtgärder medför en minskning av jordägarens möjligheter att för­

foga över jorden. Denna synpunkt kan emellertid icke få vara något avgö­

rande hinder. Den jord, varom här närmast är fråga, har under så lång tid

varit utom jordägarens besittning, att dennes anspråk på alt få förfoga över

densamma framstår som försvagat. Vad särskilt angår den rätt siste fidei­

kommissinnehavarens arvingar kan göra gällande till jorden måste där­

jämte tagas i betraktande, att densamma tillagts dem först genom avveck­

lingen. Det kan icke vara skäligt, att man av hänsyn till en sålunda till­

kommen äganderätt åsidosätter deras intressen, vilka sedan länge brukat

jorden och kunnat räkna med fortsatt brukande. Härtill kommer de sociala

skälen. På många fideikommiss finns ett stort antal arrendatorer; sålunda

har ett trettiotal fideikommissegendomar 50 arrendatorer eller flera. Utred­

ningen finner det uppenbart att, därest i sådana fall många arrendatorer

samtidigt tvingas lämna sina arrenden för att söka sin utkomst på annat

håll, allvarliga omställningssvårigheter skulle uppkomma.

Huvudprinciperna för arrendatorsskyddet

Utredningen uttalar till en början, att det skydd, som fideikommissarren-

<iatorerna åtnjuter enligt de allmänna arrendereglerna, inte bör rubbas. Det

särskilda skyddet bör i stället få karaktären av en extra tillgång, som ar-

rendatorn kan anlita i stället för eller vid sidan av de allmänna bestämmel

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

51

serna. Beträffande anordnandet av det särskilda skyddet har utredningen

undersökt ett flertal olika möjligheter till lösning. Därvid har utredningen

stannat för följande förslag.

Utredningen förordar, att arrendatorn tillägges en alternativ rätt så kon­

struerad, att han erhåller nytt arrende, såvida ej jordägaren bereder honom

tillfälle att köpa brukningsdelen på skäliga villkor. Jordägaren har alltså

att välja mellan att erbjuda försäljning på skäliga villkor eller lämna nytt

arrende; väljer han det förra, har arrendatorn i sin tur att välja mellan

att antaga köpeanbudet eller avflytta. Denna konstruktion förutsätter ett

förfarande, varigenom dels kan fastställas skäliga villkor för försäljning

•och för nyti arrende, dels kan konstateras hur parterna ställer sig till en

försäljning på ifrågavarande villkor. Att även arrendevillkoren bör faststäl­

las inom ramen för förfarandet, anser utredningen givet med hänsyn till

att parterna, innan de träffar sitt avgörande, bör ha möjlighet att bedöma

den ekonomiska innebörden av de alternativ, som de ställs inför. Uppsäges

arrendatorn, bör det ankomma på honom att ta initiativet till förfarandet.

Den angivna lösningen bygger på tanken, att det för ett fullgott besitt­

ningsskydd är tillräckligt, att arrendatorn erhåller antingen äganderätt el­

ler nyttjanderätt. Valet bör därför, utan att skyddet eftersättes, kunna till­

komma jordägaren. Genom valfriheten för honom undgår man de flesta av

de svårigheter, med vilka den förstärkta optionsrätten och lösningsrätten

är behäftade. Bland annat behöver någon bundenhet ej uppkomma mellan

parterna, då arrendeförhållandet alltid kan bringas att upphöra genom för­

sälj ningsanbud. Å andra sidan föreligger ej något tvång att sälja. Med hän­

syn härtill behöver köpeskilling och övriga försäljningsvillkor icke bestäm­

mas efter vad som gäller för expropriation. I stället kan väljas friare och

enklare former, varvid större hänsyn kan tagas till billighetens krav utan

att fördenskull rättssäkerhetens fordringar sättes å sido.

För det fall, att jordägaren vägrar försäljning på skäliga villkor och ar­

rendatorn på grund härav erhåller rätt til! nytt arrende, förordar utred­

ningen, alt arrendatorn tillerkännes rätt till nytt arrende för en begränsad

tidrymd, lämpligen fem år. Då denna nya arrendeperiod utgår, har han att,

om behov av skydd alltjämt föreligger, ånyo inleda förfarande angående

frågorna om försäljning eller nytt arrende.

En nackdel med att låta rätten till nytt arrende avse endast en begränsad

tidrymd är att förfarandet i sämsta fall måste upprepas flera gånger. Ris­

ken för att detta skall bli vanligt förefaller dock utredningen ringa. Utred­

ningen antar nämligen, att parterna i allmänhet träffar uppgörelse. Om

jordägaren är obenägen att sälja, har han föga intresse att få veta det pris

som kan befinnas skäligt. I sådant fall ligger nära till hands, att han för­

nyar arrendet för att slippa onödig omgång.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att ar-

rendatorsskyddet utformas såsom en rätt för arrendatorn att vid arrende­

tidens utgång erhålla nytt arrende för en tid av fem år, såframt icke till­

fälle beredes honom att förvärva brukningsdelen på skäliga villkor.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Ledamoten Eliasson föreslår i en avgiven reservation en bestämmelse,

att arvinge skall äga rätt att oavsett det speciella arrendeskyddet vid arren­

detidens utgång övertaga en arrendefastighet för eget bruk.

Herrar Bonde, von Seth och Trolle-Bonde uttalar i sitt i det föregående

omnämnda särskilda yttrande bl. a., att en son eller måg till fideikommiss­

innehavare som redan utbildat sig till jordbrukare, många gånger kan ha

minst lika beaktansvärda förväntningar på att få överta en arrendegård som

arrendatorn, samt föreslår, att en lagstiftning om utvidgad optionsrätt för

arrendatorer, om en sådan anses påkallad, genomföres genom ändringar i

den allmänna arrendelagen. Skulle emellertid en speciallagstiftning av den

föreslagna typen anses nödvändig, föreslås en bestämmelse i huvudsak av

det innehåll, som förordats av ledamoten Eliasson.

Begränsning till vissa arrendatorer

I huvudsak enligt de synpunkter, som ligger bakom den olikartade be­

handlingen av fideikommissens huvudgårdar och undergårdar i 1 kap. 9 §

nyttj ander ättslagen, föreslår utredningen, att arrendator av huvudgård un­

dantages från det särskilda arrendatorsskyddet. Detta föreslås ej heller bli

tillämpligt på arrenden av stödjordbruk och livstidsarrenden.

För att komma i åtnjutande av skydd bör arrendatorn ha innehaft arren­

det under en viss kvalifikationstid. I varje fall anser utredningen, att han

bör, då frågan om skydd blir aktuell, kunna uppvisa en obruten besinnings­

tid från det lagen trädde i kraft. Med hänsyn till grunden för skyddet sak­

nas i princip anledning att skydda andra arrendatorer än dem, vilka tillträtt

sina arrenden före ikraftträdandet.

Vidare synes det utredningen skäligt att fordra, att arrendatorn innehaft

arrendet ej endast från lagens ikraftträdande utan även under viss tid dess­

förinnan, förslagsvis tio år. De arrendatorer, som kommer i åtnjutande av

skydd, begränsas härigenom till dem, som vid lagens ikraftträdande redan

under längre tid innehaft sina arrenden och beträffande vilka kravet på

skydd är mera framträdande. En sådan begränsning synes påkallad även

med hänsyn till jordägarens intresse. Det synes vidare skäligt, att arrenda­

torn, då han efterträtt sin make eller någon av sina eller makens anförvan­

ter av en äldre generation, får inräkna sådana företrädares besittningstid i

sin kvalifikationstid — även om därigenom skyddet i vissa fall skulle ut­

sträckas till att omfatta jämväl den, som tillträtt arrende efter lagens ikraft­

trädande.

Tiden för arrendatorsskyddet

Arrendatorsskyddet måste enligt utredningens mening för att få effekt

inträda senast vid avvecklingslagens ikraftträdande.

En särlagstiftning av förevarande slag bör icke erhålla alltför lång gil­

tighetstid. Utredningen föreslår, att tiden för skyddet begränsas till 30 år

efter lagens ikraftträdande. Skyddstiden kommer därigenom visserligen att

kunna utgå innan fideikommisset upphört, vilket kan synas stridande mot

53

grundtanken, att arrendatorsskyddet skall åstadkomma trygghet inför av­

vecklingen. Alt behålla skyddet till dess samtliga fideikommiss avvecklats

skulle emellertid — med hänsyn till vissa fideikommissinnehavares låga ål­

der — betyda, att särlagstiftningen måste bestå under lång tid framöver.

Skyddstidens begränsning till 30 år kan också medföra, att en del arrenda-

torer ej bli skyddade under hela sin livstid. För de arrendatorer, som till­

trätt sina arrenden före ikraftträdandet och vilka det i första hand är ange­

läget att skydda, får tidsbegränsningen dock i allmänhet inte någon prak­

tisk betydelse. Vad angår de återstående undantagsfallen bör enligt utred­

ningen beaktas, att arrendatorn haft mycket lång tid till sitt förfogande för

att inrätta sig för nya förhållanden.

Reglerna om arrendatorsskydd bör i princip kunna göras gällande mot

varje innehavare av fastigheten. I den mån arrendeavtalet består mot ny

ägare, skall alltså även skyddet göra det.

Utredningen anser emellertid anledning saknas, att låta skyddet gälla mot

den som under fideikommissets bestånd genom köp förvärvat fastigheten.

Vid tillstånd till försäljning av utarrenderad fideikommissjord har näm­

ligen Kungl. Maj :t hittills brukat tillse, att arrendatorns intresse blir till­

godosett, och utredningen förutsätter, att denna praxis upprätthålles jäm­

väl i fortsättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Särskilda regler med hänsyn till fastighetsförhållandena

Den föregående framställningen har närmast tagit sikte på det enkla fal­

let, att brukningsdelen utgör fastighet av beskaffenhet att kunna lagfaras

särskilt. Utredningen framhåller emellertid, att de fall, då brukningsdelen

icke motsvarar en särskild registerfastighet och därför ej kan lagfaras för

sig, blir vanligt förekommande. I sådana fall måste, innan försäljning kan

komma i fråga, undersökas huruvida en särskild registerfastighet kan bil­

das av brukningsdelen. Denna prövning kan ofta leda till negativt resultat,

enär brukningsdelen saknar den bärkraft, som en dylik fastighet bör äga

enligt allmänna regler för fastighetsbildning. Utredningen betonar emeller­

tid, att i åtskilliga av dessa fall brukningsdelen kan göras bärkraftig, om

den kompletteras med jord eller skogsmark från den övriga fideikommiss­

egendomen eller — om fideikommisset upphört — från den del därav, som

tillhör brukningsdelens ägare. Har vid prövningen konstaterats, alt bruk-

ningsdelen är otillräcklig för att utgöra en registerfastighet, bör därför

nästa steg vara att undersöka, huruvida fastighetsbildning likväl är möjlig,

om brukningsdelen kompletteras på sätt nu sagts. Finnes detta vara hän­

delsen, har jordägaren, om han ej vill lämna nytt arrende, att erbjuda ar­

rendatorn förvärv på skäliga villkor av brukningsdelen jämte det ytterliga­

re markområde, som sålunda funnits böra läggas till densamma.

Såsom närmare kommer att framgå av det följande föreslår utredningen,

att större skogsområden skall kunna sammanhållas såsom enheter, s. k. byg-

degods. En av arrendator innehavd brukningsdel kan komma att ingå i

54

bygdegods och bildar då, oavsett om den motsvarar en registerfastighet, till­

sammans med bygdegodsets övriga egendom ett enhetligt objekt från in-

skrivningssynpunkt. Innan försäljningsfrågan behandlas, måste i sådant

fall prövas, huruvida brukningsdelen kan utbrytas ur bygdegodset.

Utredningen anser det sannolikt, att fastighetsförhållandena i allmänhet

skall kunna så ordnas, att hinder mot försäljning ej behöver uppstå, men

framhåller, att ett antal fall alltid kommer att återstå, då detta icke låter sig

göra, t. ex. enär förutsättningar för brukningsdelens bestånd såsom egen

registerfastighet under alla förhållanden saknas. Den omständigheten, att

hinder sålunda möter mot försäljning, bör emellertid icke få medföra, att

arrcndatorn lämnas utan skydd. Utredningen föreslår därför, att arrenda-

torn i sådana fall lillerkännes rätt till nytt arrende för en tid av fem år obe­

roende av huruvida försäljningsanbud göres. Från denna regel gör utred­

ningen dock ett viktigt undantag. Sålunda bör arrendatorn icke erhålla nytt

arrende, om fortsatt arrende skulle för fideikommissinnehavaren medföra

oskälig kostnad. Huruvida kostnaderna är att anse som oskäliga, får bedö­

mas med beaktande av olika omständigheter, t. ex. arrendeavgiftens storlek

och kostnaderna för om- eller nybyggnad, som fideikommissinnehavaren är

skyldig att svara för, samt den nytta fideikommissinnehavaren kan ha av

att hålla brukningsdelen utarrenderad. Beaktas bör även, huruvida och i

vad mån det eljest förekommer inom fideikommisset, att utarrendering sker

trots att arrendeintäkterna understiger kostnaderna.

Förfarandet

Utredningen anser det vara ett centralt spörsmål, hur det förfarande

skall anordnas, som — i den mån parterna ej utan vidare träffar avtal här­

om — erfordras för att realisera arrendatorsskyddet. Dettas konstruktion

förutsätter, att ett opartiskt organ fastställer skäliga villkor för försäljning

och för nytt arrende och att det kan konstateras, hur parterna ställer sig

till en försäljning i enlighet med de fastställda villkoren. Till det organ,

vars medverkan sålunda erfordras, bör enligt utredningen förfarandet i dess

helhet anknytas, och detta organ bör ha en friare ställning än en domstol.

Att anlita skiljemän, som utses av parterna, synes utredningen å andra si­

dan icke lämpligt med hänsyn till förfarandets art och med beaktande av

att därvid även kan uppkomma fastighetsbildningsfrågor och andra spörs­

mål, där ett samhällsintresse gör sig gällande.

Det åsyftade organets uppgifter företer emellertid stora likheter med ett

skiljemannaförfarande. De bör därför lämpligen handhas av ett organ be­

stående av ett fåtal personer. Med hänsyn till förekommande rättsfrågor an­

ser utredningen det vara av värde, om handläggningen ledes av en person

med domarerfarenhet.

Utredningen har därför stannat vid den uppfattningen, att ifrågavarande

uppgifter bör anförtros åt arrendenämnderna, vilka med hänsyn till sin sam­

mansättning och verksamhet synes utredningen väl skickade härför. Förfa­

randet inför arrendenämnden bör ha formen av en förrättning, till vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 dr i963

55

parterna kallas och vid vilken de har tillfälle att utföra sin talan. En munt­

lig förhandling synes utredningen vara av värde icke minst från den syn­

punkten, att förlikning därvid kan tänkas komma till stånd genom nämn­

dens medverkan. En viktig uppgift för nämnden i förevarande sammanhang

måste nämligen vara att verka för en uppgörelse mellan parterna.

Det fortsätta förfarandet — då uppgörelse ej träffas — föreslås anordnat

enligt följande. Sedan tillfälle beretts parterna att framlägga sina synpunk­

ter, har nämnden att i första hand fastställa skäliga villkor för nytt arren­

de. Anledning för nämnden att ingå på frågan om försäljningsvillkor finns

endast, om fideikommissinnehavaren under förrättningen anmäler, att han

vill erbjuda arrendatorn att förvärva brukningsdelen. Göres ej dylik an­

mälan, kan förrättningen avslutas, varvid nytt arrende uppkommer på de

villkor nämnden bestämt. Om däremot anmälan gjorts, har nämnden att

framlägga förslag till köpeskilling och övriga försäljningsvillkor efter vad

nämnden anser skäligt. Nämnden bör även förelägga parterna viss tid att

genomföra försäljningen. Sedan detta föreläggande givits, behöver nämn­

den icke mei befatta sig med ärendet utan kan avsluta förrättningen. Utsät­

tandet av en bestämd tid är tydligen nödvändigt för att framtvinga ett ställ­

ningstagande från parternas sida och därmed få rättsläget avgjort. Kommer

försäljning till stånd inom den utsatta tiden, vare sig det sker på nämndens

villkoi ellei eljest, är förhållandet mellan parterna därmed reglerat. Har

försäljning icke kommit till stånd då tiden utgår, är det avgörande vilken

inställning till försäljningsfrågan, soin parterna, i första hand fideikom­

missinnehavaren, ådagalagt. För att man skall kunna anse, alt fideikom­

missinnehavaren berett arrendatorn tillfälle att förvärva brukningsdelen

på skäliga villkor, bör fordras att fideikommissinnehavaren gjort vad på

honom ankommit för att inom den förelagda tiden få till stånd avtal i en­

lighet med nämndens förslag. Om detta icke skett, är därmed avgjort, att

nytt arrende är för handen. Har däremot fideikommissinnehavaren gjort

\ad sålunda ankommit på honom, beror den uteblivna försäljningen på ar­

rendatorn, och denne blir därvid skyldig all avflytta. — Skulle i något fall

tvist uppkomma mellan parterna, huruvida nytt arrende är för handen,

t. ex. emedan oenighet råder om vad som förevarit mellan dem i försälj-

ningsfrågan, får tvisten avgöras av domstol.

I samband med förfarandet inför arrendenämnden måste kunna avgö­

ras, huruvida förutsättningarna för arrendatorsskydd över huvud taget är

för handen. Hyser parterna olika meningar, exempelvis huruvida bruknings­

delen är att anse såsom huvudgård, bör enligt utredningen tvisten bringas

ur världen, innan arrendenämnden behandlar frågorna om försäljning och

nytt arrende. En sådan tvist kan icke upptagas av arrendenämnden utan

måste gå till domstol. Därför föreslås, att fideikommissinnehavaren, om

han vill göra gällande alt någon förutsättning för arrendatorsskyddet bris­

ter, skall framställa invändning härom senast vid första sammanträdet un­

der förrättningen. Göres invändning efter vad nu sagts, skall arrendenämn­

den förelägga fideikommissinnehavaren viss tid att väcka talan inför dom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

56

stol. Fullgör ej denne vad han sålunda har att iakttaga, har han förlorat

rätten till talan. Har föreläggande givits, bör förrättningen vila till dess den

föreslagna tiden utgått eller, om talan väckts, denna blivit avgjord genom

lagakraftägande dom.

Under förrättningen kan även uppkomma frågor angående fastighetsbild­

ning m. m. Utgör brukningsdelen icke en särskild registerfastighet, måste

sålunda, innan arrendenämnden föreslår försäljningsvillkor, prövas huru­

vida därav kan bildas en för jordbruk lämplig fastighet. Denna prövning

förutsätter medverkan av de myndigheter, som närmast har ansvaret för

fastighetsbildningen såvitt rör jordbruksfastigheter på landet, nämligen i

främsta rummet vederbörande lantmätare men även lantbruksnämnden.

Förfarandet kan enligt utredningens bedömning icke lämpligen anordnas

så, att fastighetsbildningen genomföres innan försälj ningsfrågan behand­

las. En dylik ordning skulle i de fall, då försäljning icke kommer till stånd,

leda till uppkomsten av fastigheter, som icke fyller någon funktion. Att

lantmätare eller lantbruksnämnd efter verkställd utredning skulle avge bin­

dande förhandsbesked i fastighetsbildningsfrågan, kan enligt utredningen

ej heller vara lämpligt.

Utredningen förordar den anordningen, att arrendenämnden veikställer

en preliminär prövning av frågan om fastighetsbildningen i samråd med

lantmätare och lantbruksnämnd. Kommer försäljning sedermera till stånd,

skall fastighetsbildning — regelmässigt avstyckning eventuellt i förening

med sammanläggning — äga rum i vanlig ordning. Om emellertid, sedan

försäljning skett, fastighetsbildning i något undantagsfall ej skulle kun­

na genomföras och arrendatorn till följd härav icke fullföljer förvärvet, in­

träder enligt utredningen en situation liknande den då förvärvstillstånd

vägrats. För detta fall har utredningen inte funnit skäl tillerkänna arren­

datorn rätt till nytt arrende.

Resulterar förprövningen däri, att en särskild för jordbruk lämplig re­

gisterfastighet anses icke kunna bildas, har arrendenämnden enligt vad ut­

redningen framhåller att avsluta förrättningen. Finnes däremot en sådan

fastighet kunna bildas av brukningsdelen, eventuellt kompletterad med

ytterligare mark, bör nämnden framlägga förslag till fastighetsbildning,

d. v. s. förslag dels till ändrad fastighetsindelning dels till de åtgärder, ge­

nom vilka indelningsändringen skall genomföras. Sedan detta förslag fram­

lagts, gäller försäljningsfrågan den fastighet, vari brukningsdelen enligt

förslaget skall ingå, även om fastigheten icke sammanfaller med bruknings­

delen.

Till grund för förprövningen erfordras en undersökning av lantmätare

angående de förhållanden, som är av betydelse för bedömande av fastig­

hetsbildningsfrågan. Där komplettering av brukningsdelen kan bli aktuell,

måste undersökningen inriktas på att klarlägga de olika möjligheter, som

föreligger härvidlag.

Ingår brukningsdelen i bygdegods, bedömer utredningen situationen som

likartad med den som föreligger, då brukningsdelen icke utgör en särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

57

registerfastighet. Den prövning, huruvida hrukningsdelen kan utbrytas ur

bygdegodset, som måste äga rum före behandlingen av försäljningsfrågan,

bör enligt utredningen likaledes ankomma på arrendenämnden i samråd

med vederbörande myndighet.

Arrendenämndens avgöranden i fråga om arrende- och försäljningsvill­

kor, fastighetsbildning och utbrytning från bygdegods bör enligt utredning­

ens mening icke kunna överklagas. Dessa avgöranden erbjuder likheter med

avgörande genom obligatoriskt skiljemannaförfarande, mot vilket talan på

materiella grunder icke kan föras.

Det föreslagna förfarandet har enligt utredningens uppfattning den för­

delen, att det i regel ställer sig billigt för parterna. Härvid förutsätter ut­

redningen att, förutom kostnaderna för arrendenämndens verksamhet, även

kostnaderna för lantmätares medverkan faller helt på det allmänna. Någon

befogenhet att förplikta part att ersätta motparts kostnader bör med hän­

syn till förfarandets karaktär icke tilläggas arrendenämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Skogar

Kravet på enhetlig förvaltning

Utredningen betonar starkt, att det måste anses vara av betydande allmänt

intresse att de stora skogskomplexen på fideikommissen bibehålies under

enhetlig förvaltning även för framtiden. Härigenom främjas bättre och jäm­

nare förvärvsmöjligheter för dem, som arbetar inom skogsbruket, samt en

säkrare råvarutillgång för träindustrin och därmed även jämnare syssel­

sättning för de anställda inom denna industri. — I vissa trakter med över­

vägande slättbygd, särskilt i de sydligare delarna av vårt land, erhåller land­

skapsbilden sin särprägel genom inslaget av de till fideikommissen höran­

de skogsområdena, vilka ofta i likhet med andra herrgårdsskogar innehål­

ler stora bestånd av äldre träd och av ädla lövträd.

En avveckling av fideikommissen kommer otvivelaktigt att medföra risk

för splittring av de stora skogskomplexen, därest ej särskilda åtgärder vidta­

ges. Med hänsyn till värdet av dessa skogskomplex måste nämligen antagas,

att en enskild person i allmänhet icke skulle kunna ensam övertaga och behål­

la en sådan egendom i sin ägo. En splittring skulle emellertid kunna medföra

allvarliga vådor i skilda hänseenden. Den omständigheten, att skogskom-

plexet slår under enhetlig förvaltning, finner utredningen vara ägnad att

åstadkomma ett jämnare tillgodogörande av de produktiva resurserna,

främst arbetskraften. Splittras nu egendomen, kan detta få till följd sämre

och mera osäkra förvärvsmöjligheter för ortens befolkning. Detta kan, vad

angår de största skogsfideikommissen, i sin tur medföra en ekonomisk

tillbakagång för bygden i dess helhet. Inom vissa stora fideikommiss har

uppkommit samhällsbildningar, som för sitt bestånd och sin utveckling är

beroende — direkt eller indirekt — av den till fideikommisset knutna verk­

samheten och då i första hand skogsbruk och skogsindustri. — Från land­

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

skapsvårdens synpunkt kan enligt utredningens uppfattning en splittring

av skogskomplexen innebära risk för att landskapets egenart går förlorad.

Uppdelas egendomen mellan ett flertal ägare, är nämligen att befara, att

förutsättningarna för att driva ett skogsbruk efter hittills tillämpade prin­

ciper kan komma att minskas. Fastighetsbildnings-, naturskydds- och skogs-

vårdslagstiftningen erbjuder väl något skydd för de värden det här gäller,

men det är långtifrån tillräckligt.

I fall som nu berörts och i vilka det är ett betydande allmänt intresse,

att skogskomplexen bevaras under enhetlig förvaltning, bör enligt utred­

ningen åtgärder härför vidtagas i samband med avvecklingen.

Utredningen förklarar sig ha ingående undersökt olika möjligheter härvid­

lag. En utväg kunde synas vara aktiebolagsbildning, varvid bolaget skulle

övertaga äganderätten till skogskomplexet. Utredningen anser emellertid, att

en sådan anordning strider mot grunderna för gällande lagstiftning angå­

ende inskränkning i bolags rätt att förvärva fast egendom, varför denna ut­

väg icke synes vara framkomlig. Av liknande skäl anser utredningen det

icke heller möjligt att låta annan enskild juridisk person övertaga skogs­

komplexet med äganderätt.

Lösningen bör enligt utredningens mening i stället sökas i metoden att

—- utan att ingripa i själva äganderätten till jorden — av skogskomplexet

bilda ett enhetligt objekt för rättigheter. Vanligt sammanläggningsförfaran-

de torde härvid icke vara möjligt att använda, bl. a. med hänsyn till gällan­

de förbud mot sammanläggning över förvaltningsgräns. Det blir nämligen

här i vissa fall fråga om enheter, som sträcker sig över flera socknar och

andra förvaltningsområden. Ett undantag från nyssnämnda förbud, såvitt

rör ifrågavarande egendom, skulle enligt utredningen innebära en avvikelse

från gällande principer för fastighetsbildning och fastighetsredovisning, nå­

got som icke synes höra ske utan tvingande skäl.

Bygdegods

Syftet att av skogskomplexet bilda ett enhetligt objekt för rättigheter bör

kunna vinnas på följande väg, vilken utredningen vill förorda. De fastighe­

ter, på vilka skogsområdet är beläget, behandlas som om de utgjorde en

enda sammanhörande fast egendom. De olika fastigheterna kan alltså ej

lagfaras, intecknas eller utmätas var för sig; de kommer att bestå såsom

särskilda registerfastigheter men ändå att bilda ett enhetligt objekt för

äganderätt och andra rättigheter. För en sådan enhet föreslås benämningen

bygdegods.

Ett dylikt bygdegods kommer, ehuru det icke utgör en enhet i fastighets­

registret, att i viktiga hänsenden bli likställt med en fastighet. Innehas byg-

degodset av flera, blir envar delägare innehavare av en ideell andel i hela

bygdegodset. Utredningen påpekar, att en med bygdegods likartad anord­

ning finns, nämligen rättsreglerna om de järnvägar, som avses i Kungl. för­

ordningen den 15 oktober 1880 innefattande särskilda föreskrifter angåen­

59

de lagfart, inteckning och utmätning av järnväg m. in. En försäljning av-

någon av de i bygdegodset ingående fastigheterna blir visserligen — i ana­

logi med vad som gäller då visst område av fastighet överlåtes —- icke ogil­

tig, men förvärvaren kan inte erhålla lagfart och således ej heller inteck­

ning så länge fastigheten tillhör bygdegodset. Ej heller kan lagfart eller in­

teckning beviljas beträffande de övriga fastigheterna för sig. Dessa förhål­

landen torde i allmänhet vara tillräckliga för att förhindra, att olika fastig­

heter kommer i skilda ägares hand. Skulle likväl delägarna i godset dela upp

det sinsemellan, så att den enhetliga förvaltningen upphör, eller eljest fas­

tigheterna komma att tillhöra olika ägare, bör enligt utredningens mening

såsom ett yttersta korrektiv möjlighet finnas för Kungl. Maj :t att förordna,

att bygdegodset skall inlösas av kronan.

Med hänsyn till frågans ingripande betydelse anser utredningen, att be­

slut om bildande av bygdegods bör ankomma på Kungl. Maj :t. Det för-

utsättes, att Kungl. Maj :t härvid har tillgång till erforderlig utredning, vil­

ken synes böra ombesörjas av fideikommissnämnden. Av vikt är, att ett nära

samarbete med intressenterna i egendomen kommer till stånd.

Beträffande bygdegodsets omfattning framhåller utredningen bety­

delsen av alt bygdegodset från början får en lämplig storlek och arrondering

samt erinrar om att bygdegods bör bildas endast under förutsättning, att

det däri ingående skogsområdet blir av verkligt betydande omfattning. Den

skogsmark, som skall ingå i ett bygdegods, bör givetvis vara så belägen, att

den är ägnad att förvaltas som en enhet. I vissa fall kan det vara lämpligt

att inom samma fideikommiss bilda mer än ett bygdegods.

Förordnande om bildande av bygdegods skall avse de registerfastigheter

i deras helhet, till vilka skogsområdet hör. Då fastigheterna i de flesta fall

från början omfattar även åkerjord eller annan mark, som ej ingår i skogs­

området, kommer med utredningens förslag jämväl sådan egendom att till­

höra bygdegodset, såvida ej fastighetsindelningen ändras innan bygdegod­

set bildas. Att egendom som nu avses ingår i bygdegodset synes icke med­

föra någon olägenhet från allmänna synpunkter. Bygdegodset bör i regel

icke bildas, förrän erforderliga fastighetsbildningsåtgärder hunnit vidta­

gas. Fastighet, som i sin helhet ligger utanför skogsområdet, bör i särskilda

fall kunna intagas i bygdegodset, om ägaren, d. v. s. fideikommissboet, be­

gär det. Med hänsyn till det nära sambandet mellan skogsbruk och skogs­

industri kan det för ägaren vara av intresse, att fastighet med sågverk eller

annan industri, som är baserad på skogen såsom råvara, intages i bygde­

godset. Stundom kan för ägaren finnas anledning alt begära intagande i

bygdegodset av fastighet, varå finnes jordbrukslägenhct, t. ex. småbruk som

utarrenderas i syfte att erhålla arrendatorns arbetskraft för skogsbruket.

Även annan fastighet än sådan som tillhör fideikommisset bör kunna inta­

gas i bygdegodset, där så är lämpligt. Utredningen anser dock, att härför

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

60

bör fordras, att fastigheten förvärvats av fideikommissboet, eftersom ägan­

derättsförhållandena beträffande bygdegodset måste vara enhetliga.

Utredningen framhåller vidare, att vissa problem uppkommer, om någon

eller några av de fastigheter, som skall förenas till ett bygdegods, häftar för

inteckning eller annan belastning, som icke besvärar alla fastigheterna.

Om bygdegodsets fastigheter icke är likformigt belastade utan besväras av

särskilda inteckningar och andra gravationer, kan i händelse av exekutiv

auktion bygdegodset komma att sprängas, så att olika fastigheter kommer

i skilda ägares hand. Fordran, som belastar allenast viss fastighet, måste

nämligen utsökas ur denna. Förekommer därjämte gemensamma inteck­

ningar, kan bygdegodset i sin helhet komma att indragas i förfarandet. Vid

auktion på hela godset skall, om särintressen finnes i de skilda fastigheterna,

dessa i första hand utropas var för sig. Utredningen hänvisar här till reg­

lerna i 121 och 122 §§ utsökningslagen.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen det i och för sig önskvärt,

att man ordnar så att bygdegodsen redan från böi'jan blir likformigt belas­

tade. Att för den skull kräva, att förekommande särinteckningar och andra

särskilda belastningar skall bringas att upphöra, innan bygdegodset bildas,

anser utredningen dock knappast möjligt. Utredningen diskuterar olika möj­

ligheter till en lösning men stannar vid att — sedan det inhämtats att lag­

beredningen i sitt förslag till ny jordabalk upptar regler om s. k. registrerad

bruksenhet — icke framlägga något eget förslag till åtgärder i syfte att redan

från början få bygdegods likformigt belastade av inteckningar och dylikt.

Utredningen räknar med att, därest regler av sådant innehåll genomföres,

antingen bruksenhet kan bildas av bygdegods eller en liknande reglering kan

anordnas för bygdegodsens del. Utredningen har emellertid beaktat möjlig­

heten av att bygdegods i vissa fall kan komma att bildas, innan de av lag­

beredningen föreslagna reglerna om bruksenheter trätt i kraft, liksom också

av att det undantagsvis kan komma att visa sig ogörligt att inordna bygde­

gods under dessa regler. I sådan händelse kvarstår alltså risken av att

bygdegodset spränges vid en exekutiv auktion genom att däri ingående fas­

tigheter erhåller olika ägare. Utredningen bedömer emellertid sannolikheten

av en sådan utgång som tämligen liten och påpekar, att samma risk finnes

redan nu under fideikommissets bestånd. Såvitt utredningen kunnat finna,

har sådana händelser varit sällsynta i varje fall under senare decennier.

För att minska risken av en sprängning anvisar utredningen den utvägen

att vid bildandet av bygdegods underlåta att taga med fastigheter, som bh-

sväras av mera betydande särinteckningar. Utredningen påpekar också, att

man självfallet bör ta till vara möjligheten att på frivillighetens väg få in-

teckningsförhållandena uppklarade.

Om likväl en exekutiv auktion skulle leda till bygdegodsets spräng­

ning, så att skilda delar därav kommer i olika ägares hand, behöver för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

16

skull tanken att hålla fastigheterna samman icke helt uppges. Utredningen

föreslår, alt det i en sådan situation får ankomma på Kungl. Maj :t att pröva,

om fastigheterna även framdeles skall utgöra bygdegods. Om huvudparten

av tastigheterna förvärvats av en och samme köpare, kan sålunda förord­

nas, att dessa fastigheter skall bilda bygdegods medan återstående fastig­

heter förlorar denna egenskap. Tänkbart är att godset kluvits i delar, som

är så störa, att de var för sig kan bilda bygdegods. Kungl. Maj :t kan då för­

ordna, att flera bygdegods skall bildas. Har däremot ett större antal fastig­

heter övergått till skilda ägare, måste förutsättningarna för bygdegodsets

bestånd i allmänhet anses ha upphört, varför förordnande bör meddelas om

dess upplösning. I en sådan situation bör dock Kungl. Maj :t i stället kunna

förordna, att fastigheterna skall inlösas av kronan. Härigenom kan enligt ut­

redningen det allmännas intresse av godsets sammanhållande tillgodoses i

annan form.

Herrar Bonde, von Seth och 7 rolle-Bonde uttalar i sitt förenämnda sär­

skilda yttrande, att de ställer sig tveksamma, huruvida tillräckligt bärande

skal antörts för att tillskapa en så säregen och tungrodd institution som

bygdegodsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Bygdelag

Kravet på enhetlighet i äganderättsförhållandena innebär, att de i bygde-

godset ingående fastigheterna skall vara i samma ägares hand; ej heller får

något annat slag av uppdelning av bygdegodset förekomma. Däremot kan

liera personer gemensamt vara ägare till bygdegods, så att var och en äger

en ideell andel däri, och utredningen räknar med att det kan bli vanligt, att

egendomen har flera delägare.

Om cn<last en ägare finns, behövs ej särskilda regler om förvaltningen.

Särskilt när delägarna är många torde en organiserad samverkan icke all­

tid kunna åstadkommas genom bolagsavtal eller andra överenskommelser;

i varje fall skulle ofta komma att möta betydande svårigheter härvidlag. Med

hänsyn härtill anser utredningen det ofrånkomligt, att'det finns lagbestäm­

melser, som reglerar delägarnas samverkan.

Utredningen drar upp följande riktlinjer för förvaltningen. Förvaltnings­

formen, förslagsvis benämnd bijgdelag, bör grundas på ett system med majo­

ritetsbeslut. Sålunda bör delägarna på stämma besluta i sina gemensamma

angelägenheter, varvid såsom ett för alla delägarna bindande beslut gäller

den mening, som en majoritet biträder. Eftersom andelarnas storlek kan

starkt variera, bör envar delägare i princip äga rösträtt i förhållande till stor­

leken av sm andel i egendomen. Regler erfordras dock till skydd för minori­

tetens rätt. Då samtliga delägare icke kan befatta sig med alla förvaltnings-

frågor, bör finnas ett av dem tillsatt organ, d. v. s. en styrelse, som närmast

handhar förvaltningen och som har att redovisa och svara för sina åtgärder

inför delägarna. För alt förläna den sålunda skisserade organisationen ytter­

ligare fasthet bör man ge den förmåga att förvärva rättigheter och ikläda

62

sig skyldigheter, d. v. s. göra den till juridisk person, lämpligen med egen

firma. Beträffande ansvaret för gäld bör lämpligen gälla den ordningen,

att bygdelaget men ej delägarna personligen svarar i förhållande till borge­

närerna. Med hänsyn till borgenärernas säkerhet bör emellertid delägarna

icke kunna undandraga sig att utge bidrag till bygdelaget, när så erfordras

för täckande av gäld. Med bygdelagets egenskap av juridisk person följer

också den fördelen, att bygdelaget kan vara ägare till sådan lös egendom —

rörelsekapital och inventarier m. m. — som erfordras för rörelsen. Däremot

bör bygdelaget, vars uppgift är begränsad till att förvalta bygdegodset, icke

kunna äga fast egendom.

Starka praktiska skäl talar enligt utredningen för att bygdelaget icke en­

dast bör omhänderha den egentliga förvaltningen av bygdegodset utan även

utöva alla övriga befogenheter med avseende å egendomen, vilka eljest skulle

ha tillkommit delägarna gemensamt. Bygdelaget bör således äga uppträda

och handla å delägarnas vägnar, t. ex. i fråga om försäljning, inteckning,

gränstvister, vägförrättningar och annat som gäller bygdegodset.

I bygdelaget är delägarna medlemmar. Medlemskapet följer äganderätten

till bygdegodset, vilket innebär å ena sidan att samtliga delägare är med­

lemmar — den som förvärvat andel i bygdegodset blir automatiskt med­

lem — och å andra sidan att annan än delägare ej kan vara medlem. Själv­

fallet åtnjuter medlem delaktighet i bygdelaget efter storleken av sin andel

i bygdegodset.

Med hänsyn till intresset att erhålla en enhetlig reglering bör bestämmel­

serna om bygdelag göras generellt tillämpliga, så snart två eller flera del­

ägare finnes.

Utredningen framhåller, att den omständigheten att bygdelaget alltid ut­

gör den juridiska formen för delägarnas samverkan givetvis icke medför,

att bygdelaget måste omhänderha den faktiska skötseln av egendomen. Enär

bygdelaget utövar delägarnas befogenheter med avseende å förvaltningen,

kan bygdelaget — om stämman så beslutar — utarrendera egendomen,

exempelvis till ett av delägarna bildat aktiebolag, eller uppdraga åt delägare

eller annan att omhänderha skötseln av densamma. Delägarna har således

inom ramen för den föreslagna organisationsformen vidsträckt möjlighet

att träffa de anordningar, som de finner lämpliga.

Kulturvärden

Som följd av avvecklingen kan svårigheter uppkomma att bevara de ofta

betydande kulturvärden, som är knutna till åtskilliga fideikommiss, om

icke särskilda åtgärder vidtages. Det förhållandet, att egendomen tvångsvis

sammanhållits medelst fideikommissbandet, har i många fall verksamt bi­

dragit till att trygga beståndet av kulturvärdena. Sålunda har egendomen,

med hänsyn till sin egenskap av fideikommiss, icke utan tillstånd fått av­

yttras, och det förhållandet, att fideikommissen i regel omfattat betydande

jordegendomar och andra kapitaltillgångar, har garanterat det ekonomiska

underlaget för kulturvärdenas bevarande. Utredningen betonar, att det sä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

63

kerligen också varit av betydelse, att fideikommissinnehavarna oftast starkt

känt sin moraliska förpliktelse att vårda släktgodsets kulturföremål.

Vid en avveckling måste man räkna med att äganderätten till de kapital­

tillgångar av olika slag, som hittills utgjort grundvalen för kulturföremå­

lens underhåll, kommer på olika händer, vilket kan få till följd, att vården

och underhållet försämras. Detta gäller i synnerhet byggnader och parkan-

läggningar, vilka kräver betydande underhållskostnader. Utredningen befa-

i ar också, att de lösa, i en kulturmiljö ingående föremålen skingras genom

arvskiften och försäljningar.

Enligt utredningens mening är del ett allmänt intresse, att märk­

ligare kulturvärden, som är knutna till fideikommiss, blir bevarade åt fram­

liden. Även bland dem, som övertar fideikommissegendomen då fideikom­

misset upphör, kommer säkerligen i regel att finnas ett starkt intresse

för bevarandet av släktgodsets kulturvärden. Det anses därför troligt, att

fall skall förekomma, då intressenterna av eget initiativ träffar anstalter i

sådant syfte. Utredningen finner likväl uppenbart, att det icke alltid går att

lita enbart till intressenternas goda vilja och förmåga utan att det allmänna

måste vara herelt att ingripa. De enskildas intresse bör dock tagas till vara

i största möjliga utsträckning.

Det ligger i sakens natur att de åtgärder, som vidtages från det allmännas

sida, måste begränsas till kulturvärden av den betydelse, alt deras bevaran­

de framstår som ett påtagligt allmänt intresse. I allmänhet är detta fallet

endast vid fideikommiss, som inrymmer en enhetlig kulturmiljö. Åtgärder­

na bör därför enligt utredningen väsentligen inriktas på ett skydd för mil­

jön och således begränsas till föremål, som kan sägas utgöra en del av en

kulturmiljö. Det sagda innebär beträffande lösa kulturföremål, att de vid

avvecklingen som regel bör skyddas endast i samband med bevarande av

byggnader och andra fasta kulturvärden samt att skyddet bör avse endast

samlingar men icke enstaka lösa kulturföremål. Frågan om skydd för de

enstaka föremålen tillhör enligt utredningens mening den allmänna kultur­

minnesvården och bör därför icke upptagas i förevarande sammanhang. Ut­

redningen påpekar, att för närvarande gäller enligt kungörelse den 6 maj

1927 förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål, huvudsak­

ligen föremål av trä, samt framhåller, att behov kan uppkomma alt utsträc­

ka detta förbud till att avse även andra slag av lösa kulturföremål.

När det gäller att avgöra, vilka åtgärder som skall vidtagas, måste

man enligt utredningen i främsta rummet ta sikte på att säkerställa den

ekonomiska grundvalen för kulturvärdenas underhåll. Därjämte bör åtgär­

derna syfta till egendomens bevarande i värdigt skick och utgöra skydd mot

skingrande eller bortflyttande av kulturföremål från den miljö, till vilken

de hör. Åtgärderna bör helst även främja en aktiv vård.

I fråga om den ekonomiska grundvalen för kulturvärdena framhåller ut­

redningen särskilt, att underhållet av slotts- och herrgårdsbyggnaderna med

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

trädgårds- och parkanläggningar är synnerligen kostnadskrävande. Även de

lösa kulturföremålen fordrar underhåll, och kostnaderna härför uppgår ej

sällan till avsevärda belopp. Det erforderliga ekonomiska underlaget torde

icke kunna säkerställas, med mindre fideikommissmedel avsättes för ända­

målet. Staten, som eljest icke påtagit sig några ekonomiska förpliktelser i

fråga om vården av kulturellt värdefull egendom i enskild ägo, saknar an­

ledning att bidraga särskilt till fideikommissens kulturvärden, som enligt

utredningens förslag kommer att förbli privat egendom. Utredningen utta-

lar att, om staten mera allmänt skulle ge stöd åt kulturvärdens bevarande,

givetvis även sådana som härrör från fideikommissen blir delaktiga därav

och att problemet därför synes böra erhålla sin lösning i ett vidare sam­

manhang.

Utredningen anser det under alla förhållanden bli nödvändigt att i sam­

band med avvecklingen avsätta fideikommissmedel för kulturvärdenas un­

derhåll. En dylik åtgärd kan icke sägas innefatta någon obillighet mot in­

tressenterna. Underhållet har hittills åvilat fideikommissinnehavarna. Att

dessa mestadels starkt känt sin moraliska förpliktelse härvidlag framgår

bäst därav, att de som regel ägnat kulturminnena en omsorgsfull vård. Av­

sättningen innebär, att åt den nämnda moraliska förpliktelsen förlänas en

rättslig valör. Det kan även sägas stå i överensstämmelse med fideikom­

misstanken, att kulturvärdena på fideikommisset bevaras med stöd av egen­

dom, som tillhör detsamma. I övrigt bör enligt utredningen beaktas, alt in­

tressenterna genom fideikommissavvecklingen såtillvida erhåller en förmån,

som fideikommissegendomen därvid tillfaller dem med full äganderätt. Ut­

redningen uttalar, att avsättningen av fideikommissmedel kan genomföras

på olika sätt, samt anför härom vidare.

En möjlighet är att i samband med avvecklingen upptaga en avgift från

samtliga fideikommissförmögenheter bestämd i förhållande till förmögen­

hetens storlek och därav bilda en gemensam fond för ifrågavarande ända­

mål. En annan utväg är att för varje fideikommiss med kulturvärden sär­

skilt avsätta medel av fideikommissets tillgångar. Utredningen finner det

senare alternativet vara att föredraga. Metoden med en avgift från varje

fideikommiss synes mindre tilltalande från rättvisesynpunkt. Ett fideikom­

miss med inga eller allenast mindre kostnadskrävande kulturvärden skulle

nämligen påbördas en del av kostnaden för kulturvärdena på andra fidei­

kommiss. Bildande av en särskild fond för varje kulturbärande fideikom­

miss framstår som lämpligare även från psykologisk synpunkt. Sålunda sy­

nes intressenterna härigenom lättare kunna stimuleras till aktiv medver­

kan. Fondens storlek bör bestämmas efter fri prövning i det särskilda fallet.

Som riktlinje synes böra gälla att fonden så vitt möjligt göres så stor att

dess behållna avkastning kan beräknas täcka en väsentlig del av kostnaden

för kulturvärdenas underhåll. Att gå utöver vad sålunda angivits torde icke

vara tillrådligt. Skall fonden svara för hela kostnaden, torde i många fall

behöva tagas i anspråk en så stor del av fideikommissförmögenheten att av­

sättningen skulle framstå som obillig mot intressenterna. Vidare kan en

ordning, enligt vilken ägaren icke alls bidrager till underhållskostnaden, be­

faras undergräva hans känsla av ansvar för kulturminnena och hans intres­

se för deras vård. Det är dock på ägarens egen insats det ytterst kommer

66

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

stiftelsen bör i praktiken framgå ur ett nära samarbete mellan fideikom­

missnämnden, vederbörande kulturvårdande myndigheter och intressenter­

na själva. De sistnämnda bör anmodas att utarbeta förslag i olika frågor,

t. ex. beträffande stadgar. Särskilt i fråga om vilka slag av tillgångar som

skall tagas i anspråk bör deras önskemål och synpunkter i görligaste mån

beaktas. Mången gång torde intressenterna komma att påyrka, att stiftel­

sens tillgångar helt eller till betydande del placeras i skuldebrev, som in­

tecknats i fideikommissboet tillhöriga fastigheter. Saknas fideikommisska­

pital, är en sådan placering ofta den enda möjliga, om fastighetsförsäljning

skall kunna undgås. Denna placering erbjuder såtillvida betydande förde­

lar, som förvaltningen av stiftelsemedlen kan göras synnerligen enkel. Om

ägaren av kulturegendomen tillika innehar den intecknade fastigheten, kan

sålunda överenskommelse träffas, enligt vilken han befrias från att betala

ränta å skuldebreven så länge han svarar för egendomens underhåll. Olika

åtgärder bör övervägas i syfte att skydda stiftelsens förmögenhet mot följ­

derna av en eventuell penningvärdeförsämring. Så t. ex. kan — förutom pla­

cering i realtillgångar — viss fondering komma i fråga. Utredningen erinrar

om att Kungl. Maj :t vid fastställande av stadgar för stiftelse söker tillse,

att föreskrift intages om skyldighet att lägga viss del av den årliga avkast­

ningen till förmögenheten.

De närmare bestämmelserna angående stiftelsen upptages i dess stadgar,

vilka synes böra fastställas av Kungl. Maj :t. Stiftelsen fullföljer sitt ända­

mål främst genom ekonomiska bidrag till ägaren av den ifrågavarande

egendomen.

Stiftelsens angelägenheter skall handhas av en styrelse. I denna bör fin­

nas företrädd expertis på kulturminnesvårdens område och helst även juri­

disk sakkunskap. Däremot torde ägaren av den ifrågavarande egendomen

med hänsyn till sin ställning av destinatär icke böra ingå i styrelsen.

Stiftelsens stadgar måste inrymma möjligheter att kontrollera, att de

medel ägaren uppbär från stiftelsen verkligen kommer det avsedda ända­

målet till godo. Styrelsen eller representanter för denna bör äga tillträde

till egendomen för utövande av tillsyn. Inom ramen för ett förtroendefullt

samarbete mellan styrelsen och ägaren bör emellertid åt denne lämnas vid­

sträckt frihet att själv avgöra, vilka åtgärder som bör vidtagas beträffande

vården och underhållet. Om ägaren eftersätter underhållet och för andra

ändamål förbrukar de medel han mottager från stiftelsen, måste kontrollen

tydligen skärpas. Bland annat bör kunna tillgripas den åtgärden att vid ut­

betalning till ägaren föreskriva redovisningsskyldighet. Någon befogenhet

för styrelsen att själv vidtaga åtgärder för vård och underhåll synes där­

emot icke kunna komma i fråga.

Vidare bör stadgarna innehålla föreskrifter för det fall, att stiftelsen ej

längre kan fullfölja sitt ursprungliga ändamål. Det kan exempelvis inträffa

att de kulturvärden, för vilka stiftelsen har inrättats, går förlorade, t. ex.

genom eldsvåda. Att för sådan händelse föreskriva, att stiftelsens tillgångar

skall fördelas mellan dem, som ägt ta del i fideikommissegendomen då

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

67

fideikommisset upphörde, förefaller mindre lämpligt med tanke på att hän­

delsen kanske inträffar i en avlägsen framtid. För övrigt synes egendomens

ägare snarare vara berättigad att utfå medlen. Ej heller en sådan lösning

synes dock lämplig. Mest följdriktigt torde vara att låta stiftelsens medel

tillfalla något kulturfrämjande ändamål av liknande art.

Det bör i varje särskilt fall övervägas, huruvida stadgarna skall innehålla

villkor angående skyldighet för ägaren av kulturegendomen att i viss ut­

sträckning bereda allmänheten tillträde till densamma. Det ligger i sakens

natur, att stor varsamhet måste iakttagas såväl vid införande av dylik skyl­

dighet som vid krav på dess fullgörande, särskilt då fråga är om upplåtan­

de av utrymmen, som tillhör bostad.

Utredningen framhåller, att det undantagsvis kan föreligga fall, då de i

det föregående skisserade åtgärderna icke är tillräckliga eller då stiftelse­

bildning icke kan genomföras till följd av att fideikommissboet saknar erfor­

derliga medel. Så till exempel omfattar Skoklosters fideikommiss endast själ­

va slottsbyggnaden och samlingarna men icke någon mark eller annan egen­

dom. För nu avsedda fall bör enligt utredningen finnas ytterligare möjlig­

het att anordna skydd, om så skulle finnas erforderligt. Beträffande fasta

kulturvärden anser utredningen, att möjlighet till ett inycket effektivt

skydd föreligger enligt gällande lag. Utredningen erinrar om att enligt 1 §

lagen om expropriation expropriation kan äga rum för att bevara kultur­

historiskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen märklig fast forn-

lämning, som ej kan tryggas på annat sätt, eller för att bereda erforderligt

utrymme däromkring. Motsvarande möjlighet till inlösen av samling, som

tillhört fideikommiss, synes enligt utredningen böra finnas att tillgå i sam­

band med fideikommissets avveckling. Utredningen föreslår, att Kungl.

Maj :t skall äga förordna, att samling skall till inlösen hembjudas åt kronan

eller kulturvårdande institution som Kungl. Maj:t bestämmer, därest stif­

telsebildning ej kan komma till stånd eller finnes icke vara tillfyllest för

att trygga samlingens vård och underhåll. Sådant förordnande bör enligt

utredningen också kunna meddelas, om icke annorledes än genom inlösen

kan förebyggas, att samlingen skingras eller bortflyttas.

Utredningen framhåller slutligen, alt möjlighet föreligger att förstärka

skyddet för miljön genom åtgärder inom arvsbeskattningen. Utredningen

föreslår, att frihet från arvsskatt skall föreligga beträffande kulturvärden,

som skall bevaras vid avvecklingen. Vidare förordas, att skattefriheten för

samling skall förfalla och efterbeskattning äga rum, därest samlingen sking­

ras eller bortflyttas. Detta torde enligt utredningen komma att verksamt

bidraga till skyddet för kulturmiljön.

Dispensärenden under övergångstiden

Kungl. Maj :t har i åtskilliga fall medgivit fideikommissinnehavare att

för vissa ändamål inteckna och belåna fideikommissfastighet eller använda

fideikommisskapital, varvid i regel fordrats försäkring å innehavarens liv

såsom säkerhet eller föreskrivits amorteringsskyldighet. Utredningen ifrå­

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 196.3

gasätter i vad mån nämnda krav kan frångås, sedan en lagstiftning om av­

veckling trätt i kraft. Ett slopande av dessa krav torde i många fall kom­

ma att medföra en minskning av fideikommissförmögenheten, medan inne­

havaren erhåller en motsvarande förmån genom att han ej behöver betala

livförsäkringspremier resp. fullgöra återbetalning. En sådan värdeöverfö­

ring från fideikommisset till innehavarens privata egendom blir enligt ut­

redningen alltid till nackdel för successorn men kan, under förutsättning

att innehavaren i stället gör motsvarande besparingar, medföra fördel för

hans arvingar.

Utredningen anser det klart, att man icke bör införa regler, som tillåter

några större förskjutningar till successorns nackdel, och att det därför är

uteslutet att generellt efterge kraven på säkerhet respektive återbetalning.

En ytterligare anledning att här gå fram med varsamhet ligger däri, att en

del fideikommissinnehavare använt egna medel för nu avsedda ändamål.

Utredningen anser det ej tilltalande, att den som sålunda icke tagit fidei­

kommissmedel i anspråk, fastän han kunnat göra det, skall försättas i säm­

re läge än den som anlitat fideikommissets egendom. Det anförda utesluter

icke, att man kan överväga att medge vissa lättnader, särskilt om speciella

ekonomiska svårigheter gör sig gällande eller om eljest starka skäl till lätt­

nad föreligger. En förutsättning härför bör dock vara, att man icke behöver

befara någon mera avsevärd förmögenhetsförskjutning.

Frågan om lättnader bör vid angivna förhållanden icke regleras i lag.

Kungl. Maj :t kan efter ansökan i varje särskilt fall, med beaktande av olika

inverkande omständigheter, pröva om skäl föreligger att medge lättnader.

Finnes så vara fallet, bör enligt utredningens mening Kungl. Maj :t häva

redan föreskriven skyldighet att hålla livförsäkring eller fullgöra återbetal­

ning eller avstå från att ålägga sådan skyldighet. Utredningen ånger några

tänkbara riktlinjer för en dylik prövning.

Betalning av arvsskatt, som belöper på fideikommisset, framstår som

innehavarens rent privata angelägenhet. Detsamma gäller om anskaffande

av rörelsekapital för egendomens drivande. I båda fallen är vidare att mär­

ka, att åtgärden icke medför någon ökning av fideikommissegendomens

värde. Kravet på säkerhet i form av livförsäkring får ses mot bakgrund här­

av. Frångås detta krav, får man alltså räkna med en förmögenhetsöverfö-

ring, vilken — i synnerhet då det gäller arvsskatt -— kan uppgå till avse­

värda belopp. Med hänsyn till vad nu anförts vill utredningen förorda, att

kravet på säkerhet alltjämt som regel upprätthålles. Ett utbyte av livför­

säkring mot säkerhet i annan form bör emellertid kunna ifrågakomma. I

den mån samtidigt med säkerhet uppställts krav på amortering synes det

sistnämnda kravet möjligen kunna släppas. — Då ändamålet gäller för­

bättringsarbeten på fideikommissegendomen, kommer de medel, som upplå­

nats eller tagits ur kapitalet, fideikommisset till godo. Visserligen torde

flertalet av de förbättringar, som det här rör sig om, äga bestånd endast

under en begränsad tid, varför amortering principiellt bör ske. Likväl är

de av sådan varaktighet att man nu, inför en avveckling av fideikommis­

69

sen, i särskilda fall bör utan större olägenhet kunna släppa kravet på åter­

betalning. — Vid tillstånd till inteckning eller användande av fideikom­

misskapital för förvärv av jordbruksinventarier brukar föreskrivas, att de

sålunda anskaffade inventarierna eller inventarier som sättes i deras ställe

skall utgöra fideikommissegendom, dock att fideikommissegenskapen skall

upphöra i den mån återbetalning sker. Under förutsättning att sådan före­

skrift finns, bör man enligt utredningens mening kunna tänka sig, att åter-

betalningskravet frångås. — När tillstånd ges till inteckning för betalning av

förmögenhetsskatt brukar i regel föreskrivas amorteringar, medan fidei­

kommisskapital får användas utan återbetalningsskyldighet. Med hänsyn

till önskvärdheten av enhetlig behandling av dessa fall kan sättas i fråga,

om fordran på amorteringsskyldighet vid inteckning behöver upprätthål­

las. — Vid tillstånd till försäljning av fideikommissfastighet har regelmäs­

sigt fogats villkoret, att köpeskillingen skall utgöra fideikommisskapital.

I syfte att motverka följderna av en eventuell penningvärdeförsämring har

därvid tillika brukat föreskrivas, att till det sålunda uppkomna kapitalet

årligen skall avsättas viss del, vanligen en tjugondedel, av dess avkastning.

Några bärande skäl för att upphäva redan meddelade föreskrifter av så­

dan innebörd torde knappast kunna anföras. Däremot kan sättas i fråga,

om man vid framtida försäljningar av fideikommissfastighet behöver kräva

kapitalisering av någon del av köpeskillingens avkastning.

Herrar Bonde, von Seth och Trolle-Bonde ifrågasätter i sitt förenämnda

särskilda yttrande, huruvida man icke inför fideikommissinstitutionens

snara avveckling borde helt avskaffa kravet på säkerhet i form av livför­

säkring, när det gäller lån för betalning av arvsskatt eller för anskaffande

av rörelsekapital.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

För fattnings förslag

Utredningen har upprättat följande förfatlningsförslag, nämligen förslag

till lag om avveckling av fideikommiss (Bilaga 2), förslag till lag med vissa

bestämmelser om arrende under fideikommiss, förslag till lag om bygde-

gods, förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904

om samäganderätt, förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringsla­

gen den 31 maj 1929, förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den

13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura samt förslag till

lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden. Till förslagen anknyter särskilda motiveringar.

Utredningen har vidare upprättat förslag till förordning om arvsskatl

vid avveckling av fideikommiss, förordning angående ändring i förord­

ningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt, lag om ändring i kom­

munalskattelagen den 28 september 1928, förordning angående ändring

i förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt, förordning angå­

ende ändrad lydelse av 3 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om stat­

lig förmögenhetsskatt samt förslag till förordning om ändring i taxerings-

70

förordningen den 23 november 1956. Dessa författningsförslag är föremål

för prövning i finansdepartementet och torde få upptagas till behandling

i särskild ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Remissyttrandena

Fideikommissutredningens förslag tillstyrkes i väsentliga delar av Svea

hovrätt, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Älvsborgs och Västmanlands

län, skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs och Västerbottens län, lantbruksnämn­

den i Blekinge län samt Blekinge läns hushållningssällskap.

Följande myndigheter eller organisationer avstyrker, att utredningens för­

slag lägges till grund för lagstiftning, eller uttalar sig i vart fall i avstyr­

kande riktning: justitiekanslersämbetet, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne

och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, statskontoret, lantmäteristyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kristian­

stads, Malmöhus, Skaraborgs och Örebro län, riksantikvarieämbetet, arren­

denämnderna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hus­

hållningssällskaps områden (gemensamt yttrande), arrendenämnderna i

Älvsborgs läns norra, Älvsborgs läns södra och Skaraborgs läns hushållnings­

sällskaps områden (gemensamt yttrande), styresmannen för Nordiska mu­

seet, Fideikommissariernas intresseorganisation, Riksförbundet Landsbyg­

dens folk, Småbrukarnas riksförbund, Svenska bankföreningen, Svenska na­

turskyddsföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges advokatsam­

fund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Svenska ar­

betsgivareföreningen, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Krono­

bergs, Kalmar södra, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värm­

lands och Örebro län, lantbruksnämnden i Uppsala län, Uppsala läns hus­

hållningssällskap, landsantikvarien i Uppsala, Skånes naturskyddsförening,

Skånes jordägareförbund, landsantikvarien i Lund, över lantmätaren i Ska­

raborgs län, lantbruksnämnden i Skaraborgs län, Skaraborgs läns hushåll­

ningssällskap, landsantikvarien i Örebro, Hallands naturskyddsförening,

Skånska hypoteksföreningen, Östgöta hypoteksförening, Mälarprovinsernas

hypoteksförening, Örebro läns hypoteksförening och Vetenskapsakademiens

naturskyddskommitté.

Bland de avstyrkande remissorganen föreslår länsstyrelserna i Uppsala,

Skaraborgs och Örebro län, arrendenämnderna i Skaraborgs läns och Älvs­

borgs läns norra och södra hushållningssällskaps områden samt överlant­

mätaren i Skaraborgs län, att frågan om fideikommissens avveckling göres

till föremål för ny utredning eller nya överväganden.

Arrendenämnderna i Stockholms, Uppsala och Södermanlands läns hus­

hållningssällskaps områden (gemensamt yttrande) och Riksförbundet

Landsbygdens folk föreslår, att ställningstagandet till frågan om fideikom­

missens avveckling i vart fall icke måtte ske, förrän arrendelagsutredningen

avgivit sitt betänkande. Sveriges allmänna hypoteksbank uttalar som önsk­

71

värt, att med behandlingen av fideikommissutredningens förslag får anstå,

till dess ståndpunkt tagits till förslaget om ny jordabalk.

Skogsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands och Hallands

län anför, att från de synpunkter dessa remissorgan har att beakta skäl icke

föreligger för en avveckling av fideikommissen.

Övriga remissorgan ånger icke någon bestämd ståndpunkt i frågan, huru­

vida fideikommissen bör avvecklas i enlighet med utredningens förslag eller

icke.

Ett tjugotal av de remissorgan, som icke tillstyrker utredningens förslag

om avveckling av fideikommissen, har förordat eller ifrågasatt en avveckling

under andra former eller i annan utsträckning. Vad som diskuterats är dels

en frivillig avveckling, generell eller begränsad till vissa slag av fideikom­

miss, dels en obligatorisk men begränsad avveckling.

Som helhetsomdöme om utredningen uttalar justitiekanslersämbetet, alt

ämbetet fått ett starkt intryck av den grundlighet och omsorg, varmed de

föreliggande svårbedömda och delvis grannlaga problemen behandlats. Här­

igenom har utom annat den betydande fördelen vunnits, att de vansklig­

heter, varmed en avveckling av fideikommissen är förenad, blivit ingående

belysta. Såvitt ämbetet kunnat bedöma är betänkandet väl ägnat att läg­

gas till grund för fortsatta överväganden i ämnet.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att de föreliggande

frågorna blivit utredda med stor omsorg och grundlighet och att de fram­

lagda lagförslagen från angivna utgångspunkter är väl genomarbetade. Ett

ställningstagande försvåras emellertid i viss mån av att utredningen icke

har angivit mera i detalj, vilka verkningar de särskilda förslagen kan an­

tagas få för varje särskilt fideikommiss. Med hänsyn till att fideikommis­

sen rymmer egendom av mycket olika slag och omfattning, finner hovrätten

det därför svårt att överblicka den reella innebörden i utredningens förslag.

Utredningens resonemang ger icke utrymme för den helhetsbedömning av-

fördelar och nackdelar, som är nödvändig för ett ställningstagande till den

föreslagna avvecklingen. Genom själva dispositionen av ämnet låter utred­

ningen de teoretiska och abstrakta skälen för en avveckling dominera, me­

dan de praktiska verkningarna av föreslagna åtgärder undanskymmes.

Sveriges advokatsamfund ultalar, att utredningen ägnat de skäl som talar

för en avveckling ett betydligt större intresse än dem som talar mot. Sam­

fundet ifrågasätter därför om utredningsarbetet kan anses ha bedrivits helt

förutsättningslöst. Skånska hypoteksföreningen finner förslaget obegripligt

svagt sakligt motiverat samt anför vidare:

Kanske skall det sättas in i ett större sammanhang för att det rätta per­

spektivet på förslaget kan erhållas. Hypoteksföreningen vill erinra om, att

jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen äro under omarbetning samt att

lagberedningens förslag till ny jordabalk uppgives vara att vänta inom

kort och att allmän översyn av arrendelagen är under arbete. Om det skulle

förhålla sig så, att man har några sammanhängande framtida handlings-

normer, som särskilt tar fasta på industriens önskan om att trygga sin rå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

72

varutillgång genom ökade möjligheter till förvärv av särskilt stora och vir-

kesrika skogar, och som i så fall knappast stannar vid enbart fideikommis­

sens skogar, då får kommitténs motivering sammanhang och innehåll. Skulle

denna uppfattning vara riktig, förordar Hypoteksföreningen uppskov med

behandlingen av det framlagda förslaget. Problemet bör redovisas öppet och

prövas i samband med sådana väsentliga frågor, som röra alla vårt lands

jordbrukare och inte endast den lilla gruppen fideikommissinnehavare.

Skälen för och emot avveckling

I fråga om de av utredningen anförda skälen för avveckling av fideikom­

missen uttalas mera allmänt hållna instämmanden av lantbruksstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Ble-

hinge, Älvsborgs och Västmanlands län samt skogsvårdsstyrelsen i Väster­

bottens län. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att fideikommissinsti­

tutionen måste betraktas som en feodal kvarleva, vilken vårt land numera

är så gott som ensamt om att upprätthålla. Länsstyrelsen i Hallands län

uttalar visserligen, att fideikommissinstitutionen medfört fördelar i flera

avseenden, men tillstyrker utredningens förslag med hänsyn till den störa

principiella vikten av fideikommissens avveckling. Även länsstyrelsen i

Örebro län anför principiella skäl, vilka enligt länsstyrelsen har sådan tyngd

att en avveckling bör ske, dock icke i enlighet med utredningens förslag.

Samma ståndpunkt intar överlantmätaren i Skaraborgs län.

Vad beträffar det av utredningen för en avveckling anförda skälet, att

fideikommissen utgör en undanta g sföreteelse i rättsligt hän­

seende anför Svea hovrätt, att det icke överensstämmer med de grunder,

på vilka vårt nuvarande samhälle är uppbyggt, att betydande förmögen­

hetsvärden hålles samlade under en rättslig särregim på ett fåtal händer

och går i arv efter en speciell successionsordning, gällande för obegränsad

tid. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar i likhet med utredningen, att

den för fideikommissen erforderliga särlagstiftningen skapar komplikatio­

ner, som ofta visat sig svåra att bemästra. Även Småbrukarnas riksförbund

delar utredningens uppfattning härvidlag.

Justitiekanslersämbetet däremot finner detta skäl vara av övervägande

formell art och knappast väga så tungt. I och för sig torde det icke vara av

verkligt beaktansvärd betydelse, att en särregim i rättsligt hänseende råder

beträffande viss egendom. Att fideikommissens rättsliga egenart måste be­

aktas i lagstiftning och rättstillämpning synes ämbetet lika litet böra till­

mätas någon mera avsevärd vikt; under mer än halvtannat sekel ha de

svårigheter detta förhållande medfört visat sig kunna bemästras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar utredningens uppfattning, att

fideikommissen framstår som undantagsföreteelser i rättsligt avseende och

att en sådan särregim i fråga om betydande värden redan i och för sig in­

nebär en nackdel. En förutsättning för att detta skäl skall kunna tillmätas

någon avgörande vikt är dock, att det visar sig möjligt att avskaffa denna

undantagsställning. Medför avvecklingen i viktiga hänseenden en ny särlag-

Kungl. Maj:ts proposition nr

5

år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

73

stiftning beträffande egendom, som har varit fideikommiss, kvarstår olägen­

heterna. Det kan då enligt hovrättens mening med visst fog göras gällande,

att det möter större betänkligheter att godtaga en särregim som grundar sig

på modern lagstiftning än att respektera fideikommissurkunderna.

Liknande synpunkter framföres av Stockholms rådhusrätt och även av

statskontoret, som finner det ytterst tveksamt om belastningen i lagstift­

ningsarbete och rättstillämpning blir mindre med den särlagstiftning, som

fideikommissavvecklingen föreslås föra med sig. Även länsstyrelsen i

Kristianstads län pekar på konsekvenserna av utredningens förslag till sär­

skild lagstiftning i anledning av fideikommissens avveckling och framhåller,

att arbetsbördan hos Kungl. Maj :t och statsorganen i fideikommissärenden

väger lätt i jämförelse med den invecklade, vidlyftiga och tungrodda proce­

dur inför förvaltningsmyndigheter och domstolar, som skulle sättas i gång

och fortgå under de närmaste årtiondena, om utredningens förslag genom­

fördes. Liknande uttalanden göres av arrendenämnderna i Blekinge, Kris.

lianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden,

Sveriges advokatsamfund samt Skånska hypoteksföreningen, i vars yttrande

Östgöta hypoteksförening instämmer.

Sveriges advokatsamfund framhåller, att de av utredningen anförda av­

vikelserna från den legala arvsfördelningen endast berör de enskilda in­

tressenterna. Beträffande den avvikelse från andra rättsregler, som består

däri att fideikommissegendomen icke svarar för allmän gäld, uttalar samfun­

det, alt även denna fråga endast berör de ifrågavarande intressenterna, näm­

ligen fideikommissinnehavaren och dennes privata borgenärer, vilka sist­

nämnda icke haft någon anledning att räkna med att gäldenären skulle svara

för skuldens betalning med fideikommissegendomen. Enligt Sveriges lant-

bruksförbund befinner sig varje nylljanderättshavare i samma situation som

en fideikommissinnehavare i delta avseende. Förbundet erinrar också om att

man kan skänka bort egendom på villkor, att den icke får överlåtas eller

tagas i mät för mottagarens gäld. Stockholms rådhusrätt framhåller, att

fördelen av frihet från gäldsansvar motsvaras av nackdelen att egendomen

icke kan användas som kreditobjekt. Denna synpunkt framföres också av

hovrätten över Skåne och Blekinge.

Det av utredningen för en avveckling av fideikommissen anförda skälet,

att institutionens privilegiekaraktär gör den oförenlig med

nutida åskådning, finner så gott som samtliga remissorgan, som uttalat sig

i denna fråga, vara beaktansvärt. Sålunda anser justitiekanslersämbetet

detta vara det viktigaste awecklingsskälet och påpekar, att denna omstän­

dighet ju också medfört gällande förbud mot instiftande av nya fideikom­

miss. Ämbetet fortsätter:

Härav följer emellertid icke utan vidare, att redan bestående fideikommiss

av nämnda orsak böra upphöra. Överallt i samhället finnas stora olikheter

såväl skilda grupper människor emellan som mellan enskilda individer, och

det finnes flera exempel på att familjer under långa tider på grund av bety­

dande tillgångar intagit en ställning, som tett sig lika eller t. o. m. mer pri-

8f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

vilegierad än även de största fideikommissinnehavarnas. Grunden härtill är

emellertid att söka mera i faktiska än i rättsliga förhållanden, och då rätts­

ordningen icke bör innefatta någon privilegiering, måste nu förevarande

skäl för fideikommissens avskaffande tillmätas betydande principiell vikt.

Ämbetet anser, att frågan om institutionens privilegiekaraktär kunnat yt­

terligare belysas. Det skulle sålunda vara av ganska stort intresse att erfara,

hur fideikommissinnehavarna och de som skulle ha anledning att känna sig

missgynnade av fideikommissbestämmelserna — således innehavarnas med-

arvingar eller, om innehavaren ej varit arvinge efter företrädaren, dennes ar­

vingar — själva uppfattar den privilegiering av fideikommissinnehavarna,

som institutionen innebär. Att erhålla tillräcklig och välgrundad kännedom

härom finner ämbetet av naturliga skäl möta svårigheter, men måhända

borde försök göras att inhämta upplysning härom. Skulle en undersökning

visa, att det finns en mera allmän mening bland de av en förändring när­

mast berörda, varå man kan lita, att fideikommissens avveckling trots privi­

legieringen icke anses önskvärd, anser ämbetet att en sådan mening icke bör

lämnas utan beaktande för avvecklingsfrågans bedömande. Om innehavar­

na av fideikommissen och den nu levande generationen av dem som förutsät-

tes kunna känna sig tillbakasätta av den i fideikommissurkunderna stadgade

särskilda successionsordningen mera allmänt anser fideikommissinstitutio­

nen böra bibehållas, torde det vara befogat att hävda, att nu anförda, prin­

cipiellt betydelsefulla skäl för fideikommissens avskaffande försvagas.

Beträffande fideikommissinnehavarnas inställning till frågan om avveck­

ling uppger sig Fideikommissariernas intresseorganisation ha företagit en

enquéte bland landets fideikommissarier. Denna gav till resultat, att inne­

havarna av sådana fideikommiss, som består enbart av kapital eller stads­

fastigheter, så gott som enhälligt uttalade sig för ett avskaffande av dessa

fideikommiss. Innehavarna av större jordbruksfideikommiss och fideikom­

miss med betydande kulturvärden tillkännagav däremot den rakt motsatta

uppfattningen, såvitt gäller fideikommiss av dessa typer. Bland innehavar­

na av mindre jordbruksfideikommiss visade sig meningarna vara delade.

Frågan om berörda arvingars inställning till fideikommissinstitutionen

behandlas av ett flertal andra remissorgan. Sålunda uttalar länsstyrelsen i

Kristianstads län, att såvitt länsstyrelsen har sig bekant något krav icke

rests på fideikommissens avveckling från detta håll. I huvudsak samma på­

pekande göres av bl. a. överståthållarämbelet, länsstyrelsen i Malmöhus län,

Sveriges advokatsamfund, Skånska hypoteksföreningen, Mälarprovinsernas

hypoteksförening och Svenska arbetsgivareföreningen.

Sveriges lantbrulcsförbund anför, att invändningen om fideikommissin­

stitutionens privilegiekaraktär drabbar även den vanliga arvsordningen och

att alla arvingar är lyckligt lottade i förhållande till sin omgivning. Sveri­

ges advokatsamfund uttalar, att man med ett så schablonmässigt resone­

mang om privilegiekaraktär, som utredningen använder, skulle kunna an­

gripa en mängd rättsföreteelser, som samhället torde betrakta som betydel­

sefulla för vårt näringsliv.

75

Svea hovrätt framhåller, att syftet med privilegieringen av vissa släkter

ursprungligen varit att skapa underlag för en framträdande politisk, social

och ekonomisk ställning i samhället samt att fideikommissen såsom grund­

val för politiskt inflytande helt förlorat betydelse till följd av samhällsut­

vecklingen. Av samma orsak får deras betydelse i socialt och ekonomiskt

avseende numera anses vara betydligt mindre än förr. Hovrätten anför vi­

dare.

Mera uppmärksamhet tilldrager sig den gynnade särställning som inne­

havaren av ett fideikommiss på grund av den fideikommissariska succes­

sionsordningen åtnjuter i förhållande till sina medarvingar eller till sin fö­

reträdares arvingar, om innehavaren själv ej är arvinge. Han har genom

denna successionsordning i strid mot eljest gällande arvsregler erhållit den

ofta värdefullaste, stundom enda egendomen i ett dödsbo, medan de andra

fått endast en obetydlig del eller blivit helt loltlösa. Det har ofta anmärkts

att ett sådant förhållande strider mot rättvisa och billighet. Tänker man på

medlemmarna i en fideikommissläkt vid ett nu för tiden inträffande arvs­

fall, har anmärkningen måhända dock icke så stor bärkraft som det först

kan synas. De flesta av de nu bestående fideikommissen härröra från 1700-

talet, och det torde knappast kunna betvivlas, att egendomen i regel för länge

sedan skulle ha varit skingrad bland annat genom skiften mellan grenar

av släkten, om den ej haft egenskapen av fideikommiss. Det kan därför med

fog antagas, att även om egendomen ej haft fideikommisskaraktär, arvingar­

na i de flesta fall icke skulle ha bekommit någon nämnvärd del därav. Lik­

väl kvarstår det faktum att den ojämna arvsfördelningen vid nutida arvs­

fall allmänt uppfattas såsom för rättskänslan stötande.

Även Svenska naturskyddsföreningen framhåller, att fideikommissinne­

havarens företräde till egendomen visserligen får anses som en orättvisa

men att egendomen nu i alla fall varit splittrad, om fideikommissbrevet ic­

ke funnits. Föreningen anser fideikommissinstitutionen alltför oförarglig,

för att den ej skall kunna få vara kvar sin tid ut.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att fideikommissinstitutionen

med hänsyn till sin privilegiekaraktär är oförenlig med nutida åskådning

men att dess särställning numera ej avtecknar sig så skarpt som den gjorde

under tidigare generationer. Sålunda framstår icke innehavet av jordbruks-

fideikommiss längre odelat som ett privilegium, utan det har alltmera kom­

mit att innebära en uppgift som ställer krav på innehavaren. Liknande syn­

punkter framföres av Skånska hypoteksföreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Det förhållandet, att urvalet av fideikommissinnehavare

sker slumpmässigt utan att någon hänsyn kan tagas till personliga förutsätt­

ningar, betraktas i och för sig som en olägenhet av justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, statskontoret och Sveriges advokatsamfund.

Svea hovrätt framhåller emellertid, att den omständigheten att de blivan­

de innehavarnas uppfostran och utbildning tidigt brukat inriktas på deras

kommande uppgift medför, att fideikommissen i själva verket ofta kommit-

att innehavas av personer, som varit väl skickade för uppgiften. Vad sär­

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

skilt angår de betydande kulturella värden, som ingår i åtskilliga fideikom­

miss, har dessas innehavare i regel ägnat dem en pietetsfull vård.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge tyder ingenting på att egendo­

men vanvårdats. Statskontoret och Sveriges advokatsamfund anför att, om

så skulle vara fallet, egendomen kan ställas under vård och förvaltning av

god man, och justitiekanslersämbetet erinrar om, att det finns vissa möjlig­

heter att från det allmännas sida öva tillsyn över fideikommissens förvalt­

ning. Sveriges lantbruksförbund uttalar, att utredningens egna omdömen om

fideikommissens tillstånd ger vid handen, att nu ifrågavarande motiv för en

avveckling knappast har annat än akademiskt värde.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret, länsstyrelsen i Kris­

tianstads län och Sveriges advokatsamfund framhåller, att ett slumpmässigt

urval av rättsinnehavare sker inom arvsrätten över huvud taget, och justi­

tiekanslersämbetet gör liknande påpekande.

Beträffande fideikommissegendomens ekonomiska en­

het framhåller justitiekanslersämbetet i likhet med utredningen, att bibe­

hållandet av de för lång tid sedan tillkomna enheterna ingalunda varit en­

bart till nackdel utan snarast i många fall till fördel från ekonomisk syn­

punkt. Ämbetet önskar ytterligare belysning, hur fideikommissen, främst de

med lantfastigheter, är skötta samt anför härutinnan.

Det torde vara tydligt, att om det bleve ådagalagt, att fideikommissen mer­

endels eller i ett stort antal fall handhades på ett ur ekonomiska och andra

synpunkter mindre tillfredsställande sätt, detta skulle utgöra ett särskilt be­

tydelsefullt skäl för en avveckling över hela linjen av fideikommissen. Nu

är det väl ganska sannolikt, att det ej förhåller sig på sätt som nämnts. Äm­

betet håller i varje fall för sin del för troligt, att en undersökning skulle visa,

hurusom de nu åsyftade fideikommissen i allmänhet äro väl förvaltade, samt

att detta icke minst gäller de störa fideikommissen. Skulle en utredning be­

kräfta en dylik uppfattning, synes detta, såvitt ämbetet kan förstå, väga

ganska tungt till förmån för fideikommissens bibehållande.

Att jord- och skogsfideikommissen så gott som genomgående är mycket

välskötta, framhålles av skogsstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

skogsägareförbund, Svenska bankföreningen, Skånska hypoteksföreningen,

Svenska naturskyddsföreningen, Hallands naturskyddsförening, Göta hov­

rätt, länsstyrelserna i Kristianstads och Örebro län, Sveriges advokatsam­

fund och Svenska arbetsgivareföreningen. Länsstyrelsen i Östergötlands län

anför, att de större fideikommissen är välskötta, medan däremot vissa an­

märkningar kan riktas mot de mindre.

Skånska hypoteksf öreningen uppger, att föreningen sedan år 1836 varit

den kreditinrättning som praktiskt taget ensam svarat för all den kredit i

form av bottenlån mot inteckningssäkerhet i jordbruksfastighet, som de

skånska fideikommissens innehavare enligt medgivande av Kungl. Maj:t

upptagit. Enligt föreningen överstiger belåningen för närvarande 34 mil­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

77

joner kronor, hänförande sig till 22 fideikommiss med ett sammanlagt taxe­

ringsvärde av 155 miljoner kronor. Föreningen anför vidare.

Med berömvärd objektivitet redovisar kommittén på flera ställen i betän­

kandet och i skilda sammanhang de faktiska fördelar som fideikommissin­

stitutionen har och fäller påfallande positiva omdömen härom. Skånska Hy-

poteksföreningen med sin långa och av naturliga skäl relativt omfattande

erfarenhet av fideikommissgodsen och deras värde som ekonomiska enheter,

kan i allt väsentligt vitsorda och understryka riktigheten av kommitténs

uppfattning. Upplåningen har skett efter ekonomiskt sunda principer och

använts till rationaliserings- och förbättringsåtgärder, avseende såväl jor­

den som skogen och kanske framförallt byggnadsbeståndet. 1 detta samman­

hang bortses från sådan extraordinär upplåning, som föranletts av skyldig­

heten att betala arvsskatt och förmögenhetsskatt. Det ekonomiska handha-

vandet av fideikommissegendomarna är således utan anmärkning, förplik­

telserna mot föreningen till ränta och amortering fullgöras regelmässigt och

endast vid ett eller annat tillfälle händer det att oregelbundenheter förekom­

mer, men detta visar sig då bero på omständigheter, som icke är av princi­

piell natur vid bedömande av fideikommissinstitutionen som sådan. Skånska

Hypoteksföreningen tiar veterligt icke orsakats någon förlust på fideikom­

miss och hittills uppfattat dessa gods som mycket goda och stabila underlag

för den guldkantade belåningen.

Beträffande skogsfideikommissen har Sveriges skogsägareförbund genom

en enquéte, omfattande 34 större fideikommiss med en sammanlagd produk­

tiv skogsmarksareal av 133 542 hektar eller cirka 73 procent av fideikom­

missens hela skogsinnehav, införskaffat material för en aktuellare bedöm­

ning av fideikommissens betydelse på de skogs- och jordpolitiska områdena

än den fideikommissutredningen redovisat. Residtatet av förbundets utred­

ning, varom närmare hänvisas till yttrandet, utvisar bl. a., att årsavverk-

ningen på fideikommisskogarna år 1959 beräknades uppgå till 3,9 skogsku­

bikmeter per hektar mot cirka 2,3—2,8 skogskubikmeter över huvud taget

inom motsvarande trakter i landet. Uppgifterna bestyrker enligt förbundet

det förnämliga skogsbruk, som bedrives på dessa skogar, vilka ofta fram­

står som mönster för en rationell skogshantering. Även från rent sociala syn­

punkter anser förbundet, att fideikommisskogarna är goda förebilder. För

närvarande finns således på fideikommissen en mycket hög beläggning av

fast anställd arbetskraft. Förbundet uttalar vidare, att de i fideikommissut­

redningens betänkande lämnade uppgifterna, att den industriella verksam­

heten vid fideikommissen under åren 1945—1949 i genomsnitt per år omfat­

tat 70 000 dagsverken och att produkternas saluvärde utgjort nära 3 1/2 mil­

lioner kronor per år, måste vara missvisande. Förbundets utredning, som

dock omfattat endast en del av fideikommissen, har nämligen givit till re­

sultat ett tillverkningsvärde redan år 1950 av 13 520 000 kronor och år 1959

av icke mindre än 28 634 000 kronor. Dagsverksåtgången redovisas år 1950

med 134 123 dagsverken och år 1959 med 128 836.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att vad riksdagen år 1914

anförde därom, att fideikommissinstitutet utgjorde hinder mot den moder­

na utvecklingen att uppdela den fasta egendomen på allt flera händer, nu­

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

mera framstår som föråldrat. Rationaliseringen kräver större jordbruksen­

heter, och jordbruket kan icke hävda sig i den utländska konkurrensen, om

det ej bedrivs alltmer rationellt. Det synes hovrätten antagligt, att denna ut­

veckling mot en ökad mekanisering och rationalisering av jordbruket kom­

mer att fortsätta. De större sammanhållna jordbruk sfideikommissen fram­

står från denna synpunkt som mera tidsenliga än det jordbruk, som på

många håll i landet är splittrat på alltför små enheter. Liknande synpunkter

framföres av länsstyrelsen i Östergötlands län och Skånska hypotelcsför­

eningen.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att de största fideikommissen är den

ekonomiska ryggraden i ortens näringsliv. Svenska bankföreningen anför

beträffande jordbruksfideikommissen:

Såsom utredningen själv vitsordar, är många av de stora jordbruksfidei­

kommissen betydelsefulla produktionsenheter, som spelar en viktig roll i or­

tens ekonomiska liv. Särskilt i de fall, då till ett fideikommiss hör arealer av

mera avsevärd storlek, har fideikommisset ofta utvecklat sig till ett mångsi­

digt näringsföretag, där skogs- och jordbruket kombineras med olika föräd­

lingsindustrier. Ett sönderbrytande av en sådan ekonomisk enhet kan lätt få

till följd att driften ej kan fortsättas i rationella former och all man därför

får ett försämrat produktionsresultat. Även om egna industrier saknas, mås­

te för övrigt en splittring av ett större egendomskomplex minska förutsätt­

ningarna för en rationell skötsel. Vid sidan av faran för en nedgång i pro­

duktionen har man vidare att räkna med avsevärd risk för störningar på

sysselsättningsområdet och i fråga om utkomstmöjligheterna över huvud för

befolkningen i orten. Bankföreningen vill erinra, att det enligt vad som fram­

går av betänkandet finnes exempel på att hela samhällsbildningar är för sin

utveckling och sitt bestånd beroende av den verksamhet som är knuten till

ett visst fideikommiss.

Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar å andra sidan, att eventuella lokala

övergångssvårigheter av arbetsmarknadsmässig art i huvudsak torde kunna

lösas inom ramen av medel, som står till styrelsens förfogande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, statskontoret,

länsstyrelsen i Stockholms län, lantbruksnämnden i Uppsala län, Uppsala

läns hushållningssällskap, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska spar­

banksföreningen, Sveriges advokatsamfund och Svenska arbetsgivareföre­

ningen framhåller, att fideikommissinstitutet möjliggör en rationell jord­

bruksdrift. Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att fideikommissen

för första gången på mycket länge börjar stå i samklang med tiden. Sveri­

ges lantbruksförbund anser, att fideikommissutredningen beträffande jord-

och skogsfideikommissen anfört vida starkare praktiska skäl för deras be­

stånd än för en fullständig avveckling.

Den av utredningen påtalade olägenheten med fideikommissinstitutet, att

inskränkningarna i innehavarens dispositionsrätt

försvårar eller hindrar en ekonomisk anpassning efter nutida förhållanden,

är enligt Svea hovrätt ägnad att försvaga jordbruksfideikommissens ställ­

ning, men denna omständighet får enligt hovrätten icke bortskymma det

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

79

faktum, att fideikommissinstitutet på grund av denna inskränkning utgjort

en i vissa avseenden ändamålsenlig form av egendomsförvaltning.

Justitiekanslersämbetet finner icke angivna skäl för fideikommissens upp­

lösning särskilt starkt. I själva verket förhåller det sig, som även utredning­

en anför, på det sättet att föreskrivna inskränkningar i dispositionsrätten ic­

ke tillämpas i tillnärmelsevis full utsträckning. Efter medgivande av Kungl.

Maj :t sker försäljning av fideikommissjord i ganska betydande omfattning,

och fideikommissinnehavare har sedan lång tid tillbaka stora möjligheter att

uppta lån mot säkerhet i fideikommissfastighet för investeringar av olika

slag. Justitiekanslersämbetets allmänna uppfattning såsom remissinstans i

fideikommissärenden är närmast den, att i allt fall de större fideikommissen

ligger väl framme i utvecklingen i fråga om bostadsbestånd, jordens hävd

och maskinutrustning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret, Sveriges advokatsam­

fund och Sveriges lanthruksförbund finner inskränkningarna i dispositions­

rätten visserligen vara en icke oväsentlig nackdel beträffande jordbruksfi-

deikommissen men dock icke en så stor olägenhet, att den bör medföra fi­

deikommissens avveckling.

Gentemot vad utredningen anfört därom, att det förhållandet att fideikom­

missen efter tillstånd av Kungl. Maj:t får intecknas och försäljas är ett av­

steg från fideikommisstanken, anför Skånska hgpoteksföreningen en avvi­

kande mening under åberopande, att vid fideikommissens tillkomst ingen

ordnad kreditgivning fanns samt alt kreditgivarna ofta hörde till ockrarnas

kategori.

Beträffande utredningens uttalande, att vissa fideikommissinnehavare till

följd av intecknings- och försäljningsförbudet är hårt ekonomiskt belastade

och att därför ett upprätthållande av fideikommisset framstår som ett konst­

lat sammanhållande av egendomen, anför Sveriges advokatsamfund, att or­

saken till skuldsättningen icke är fideikommissinstitutionen som sådan utan

skattetrycket.

Vid remissbehandlingen har undantagslöst vitsordats, att fideikommiss-

institutionen spelat en betydande roll för bevarande av kulturvär-

d e n. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför detta som ett skäl mot fi­

deikommissens avskaffande och framhåller risken för att stora kulturvär­

den i form av slott, herrgårdar, parker och samlingar skall gå förlorade.

Denna följd av den föreslagna avvecklingen framhålles även av Göta hovrätt,

Stockholms rådhusrätt, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus och Ska­

raborgs län, riksantikvarieämbetet, landsantikvarierna i Uppsala, Lund och

Örebro, styresmannen för Nordiska museet, Fideikommissariernas intresse­

organisation, Svenska bankföreningen, Svenska naturskyddsföreningen, Hal­

lands naturskyddsförening, Sveriges advokatsamfund och Svenska arbetsgi­

vareföreningen. Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län förklarar

sig instämma i det särskilda yttrande, som inom fideikommissutredningen

avgivits av ledamoten Berthelson. Även hovrätten över Skåne och Blekinge

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

säger sig fästa stort avseende vid Berthelsons yttrande. Sistnämnda hovrätt

liksom länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att Skoklosters fideikommiss un­

der alla förhållanden bör bibehållas.

Till närmare motivering av sin ståndpunkt hänvisar riksantikvarieämbe­

tet till ett utlåtande den 10 januari 1940 av vitterhets-, historie- och antikvi­

tetsakademien över det tidigare omnämnda, av justitierådet Sandström av­

givna avvecklingsförslagct. Enligt detta utlåtande finns bland fideikommiss­

egendomarna en grupp, som med jord, byggnader, inredning, arkiv och bib­

liotek bildar ett sammanhållet helt och som måste räknas såsom nationella

minnesmärken, hos vilka det säregna och värdefulla just ligger i den be­

stående, historiskt och traditionellt givna enheten. Ämbetet anför vidare.

Denna karakteristik träffar problemets kärnpunkt. Härtill kan fogas en

erinran om den betydelse för det svenska kulturlandskapet som de lant­

liga slotts- och herrgårdsmiljöerna ha, med sin monumentala bebyggelse,

sina stora trädgårds- och parkanläggningar, sina långa alléer och sina ofta

traditionellt vårdade landskapspartier med insprängd bebyggelse av ålder­

domlig karaktär. Fideikommissen ha här varit särskilt traditionsbevarande,

i det att deras innehavare i allmänhet ägt större förståelse och bättre resur­

ser då det gällt att bevara den karakteristiska särarten inom störa samman­

hängande områden än vad som eljest varit vanligt. Genom det tvång, som

förelegat att sammanhålla ett jordbruksfidcikommiss, ha slutligen avstyck­

ningar undgåtts, varigenom denna strävan erhållit ett naturligt stöd. Vad

detta betytt som en allmän tillgång — alldeles bortsett från den kultur­

historiska aspekten — icke minst i närheten av större tätorter, torde utan vi­

dare vara klart.

Det är sålunda ingen överdrift att påstå att de kulturvärden, som fidei­

kommissen representera, höra till de omistliga i vårt nationella kulturarv.

Det är fideikommissinstitutets speciella natur, som skapat dessa värden och

hittills hållit dem vid makt. Det är svårt att föreställa sig hur de skola kun­

na bevaras om fideikommissen försvinna.

Det torde icke tillkomma riksantikvarieämbetet att närmare ingå på de

av utredningen anförda skälen för en avveckling av fideikommissen. Ämbe­

tet kan dock icke underlåta att understryka det faktum att sedan 1810 fidei­

kommiss i fast egendom ej kan instiftas. Fideikommissen tillhöra sålunda

ett avslutat skede i vår historia — och ha för övrigt även därigenom sitt

kulturhistoriska intresse. Antalet fideikommiss kan icke anses vara sär­

skilt stort. Några större allmänna olägenheter av att bibehålla dem torde

knappast kunna påvisas. Man frågar sig om icke vårt land har råd att be­

vara den relikt av en äldre kultur som fideikommissen utgöra. I

I samband med en tidigare utredning av spörsmålet om en upplösning av

fideikommissen har förslag framkommit att bibehålla ett visst mindre antal

sådana egendomar, till vilka särskilt framträdande kulturvärden äro knutna.

Denna utväg att lösa frågan har icke vunnit beaktande. Att utvälja ett be­

gränsat antal fideikommiss, som skola bevaras, är för övrigt ytterst vansk­

ligt. Risk föreligger alltid att ur här aktuella synpunkter värdefulla an­

läggningar bli ställda utanför. Framför allt skulle det i sådant fall bli omöj­

ligt att bevara en rad ur den allmänna miljöns och kulturlandskapets syn­

punkt mycket betydelsefulla anläggningar, vilkas fortsatta bestånd icke torde

kunna garanteras på annat sätt än genom deras bibehållande som fideikom­

miss. Fideikommissbandet påverkar i verkligheten hela kulturlandskapet i

långt högre grad än genom att blott skydda manbyggnaden med trädgård

och park.

Styresmannen för Nordiska museet hänvisar till ett av honom den 10 ja­

nuari 1940 över det Sandströmska avvecklingsförslaget avgivet utlåtande.

Däri anfördes bl. a., alt ett upphävande av fideikommissinslitutionen skulle

innebära, att det hand som nu sammanhåller ett stort antal lantegendomar

till enheter av jord och byggnader skulle upplösas samt att i ett mycket stort

antal fall risk därigenom uppstår för att byggnader av arkitektoniskt eller

kulturhistoriskt värde eller bådadera lösgöres från den garanti, som fidei­

kommissegendomen utgjort.

Svenska naturskyddsföreningen anför, att kulturella minnesmärken även

i gemene mans ögon har ett helt annat intresse, om de nedärvs och vårdas

släktled efter släktled än om de övergår till rent museala föremål. Förening­

en anser, att det för turister också är mycket mera intresseväckande alt få

gå igenom ett kulturminnesmärke, där representanter för släkten bor kvar,

än att få bese museala möbelsamlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

81

Natur vårdsfrågan har enligt Svenska naturskyddsföreningen ej

tillräckligt uppmärksammats av utredningen. Enligt föreningens uppfatt­

ning, som dock ej bygger på någon systematisk genomgång fideikommiss för

fideikommiss, representerar markexploateringen, planering och skyddsåt­

gärderna tillsammans så stora och svårbemästrade problem, att en sär­

skild inventering under jämförelse med uppgjorda översiktsplaner bör äga

rum och utredning verkställas om erforderliga lagstiftningsåtgärder. Den nu

gjorda utredningen kan icke anses tillfyllest och bör icke i befintligt skick

läggas till grund för lagstiftning. Föreningen anför vidare.

Det är känt, att fideikommissfastigheterna i olika delar av vårt land —

Skåne, Blekinge, Östergötland, Södermanland, Uppland, Västmanland — re­

presenterar stora värden ur naturvårdssynpunkt genom att man i anslutning

till förnämliga kulturminnesmärken bevarat naturminnen liksom parker,

lövängar, hagmarker, ekbackar m. m. antingen för att bilda miljö till bygg­

nadsbeståndet eller för deras egen skull såsom kvarleva från äldre bruk-

ningsformer med stora skönhets- och trevnadsvärden. Fideikommissen bildar

vidare ofta större sammanhängande komplex som icke blivit exploaterade

för sommarbebyggelse eller tätbebyggelse vare sig för fast eller tillfälligt

boende. De erbjuder till följd härav ej sällan ytterst värdefulla strövområ­

den och bildar på så sätt ett slags naturparker som ger kommunens eller

närbelägna tätorters befolkning tillfälle till rekreation. Erstaviks fideikom­

miss söder om Stockholm ligger exempelvis som en naturlig fortsättning på

det av Stockholms stad ägda Nacka friluftsreservat och är av stor betydelse

för storstadsbefolkningens rekreationsmöjligheter. Det må vidare erinras

om alt innehavaren av Ängsö fideikommiss i Västmanland låtit fridlysa

större delen av fideikommissets marker som naturpark och frivilligt förbun­

dit sig att avstå från att upplåta mark för tät- eller glesbebyggelse. Fidei­

kommissens betydelse i detta hänseende har också uppmärksammats i det

översiktliga planarbetet. I regionplanen för Storstockholmsområdet har man

t. ex. räknat med att just Erstaviks fideikommiss men även andra fideikom­

miss såsom östanå, Sandemar och Sundby på Ornö förblir orörda som na­

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

turskyddsområden eller som betydande grönområden, rekreationsområden

för storstadens växande befolkning. Fideikommissinstitutionen har möjlig­

gjort, att sådana områden undgått att bli uppstyckade, och skyddat begär­

liga strandområden och skärgårdar. Skulle fideikommissen i större utsträck­

ning kunna komma i fråga för bebyggelseexploatering, måste man söka and­

ra fria grönområden — naturskyddsområden — för att uppdela bebyggelse-

koncentrationerna. Det torde bli mycket svårt eller rent av omöjligt att finna

grönområden av motsvarande värde. Fideikommissens betydelse som vär­

defulla planelement kan alltså icke nog understrykas.

Även ur rent naturvårdande synpunkter är fideikommissområdena många

gånger oersättliga med hänsyn till landskapsbild, fauna och flora. Viltstam­

men har vårdats — t. ex. rådjuren under en kritisk period — och de relativt

störa arealerna har möjliggjort, att faunan kunnat trivas och utvecklas. Det

torde icke vara obefogat att påstå, att åtminstone de större fideikommissen,

alla jaktvårdsområden till trots, genom sin funktion som viltreservoarer kom­

mit alt utöva ett väsentligt inflytande på faunan i stora delar av vårt land.

Förslaget om fideikommissens avskaffande synes ej tillräckligt beakta

dessa viktiga förhållanden, och förslagets närmare innehåll ger anledning till

allvarliga farhågor för att de stora värden som fideikommissen ur natur-

vårdssynpunkter representerar skall gå till spillo.

Ur de synpunkter föreningen har att företräda lorde det sålunda vara tyd­

ligt, att fideikommissens avskaffande icke medför några fördelar utan i

stället är förenat med uppenbar risk för motsatta verkningar.

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté instämmer i Svenska natur­

skyddsföreningens synpunkter och förklarar sig icke kunna godtaga utred­

ningens förslag till upphävande av fideikommissinstitutet.

Skånes naturskyddsförening anför, att en avveckling av fideikommissen

varken är önskvärd eller lämplig ur naturskyddssynpunkt. Man kan svårli­

gen tänka sig en åtgärd, som skulle innebära ett allvarligare hot mot

omistliga delar av den skånska naturen. Liknande synpunkter framföres av

Skånska jägaresällskapet.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Stockholms län uppger, att på flera

ställen i länet har förekomsten av fideikommiss lett till att betydande mark­

områden ännu icke blivit exploaterade, ehuru de är belägna i trakter, där

stark byggnadsverksamhet råder. Detta sägs ha på sina håll medfört, att

angränsande mark blivit intensivt utnyttjad för bostadsbebyggelse. Därvid

har en god balans i större plansammanhang ändå kunnat bevaras, emedan

fideikommissets mark icke får bebyggas. Liksom Svenska naturskyddsför­

eningen pekar dessa remissorgan på den roll Erstaviks, östanå, Sandemar

och Sundby fideikommiss spelar i detta sammanhang.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, läns­

styrelsen i Malmöhus län, skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län och Sve­

riges lantbruksförbund framhåller, att olägenheter kan befaras uppstå från

naturskyddssynpunkt vid en avveckling av jord- och skogsfideikommissen.

Beträffande den föreslagna lagstiftningens inverkan från kredit­

synpunkt framhåller Sveriges allmänna hypoleksbank samt Skånska hy-

poteksföreningen, att det, om nuvarande inteckningsregler skall gälla, kom­

83

mer att bli både dyrbart och arbetskrävande, när inteckningssäkerheten för

lideikommisslånen skall uppdelas på flera belåningsobjckt. Dessa remiss­

organ uttalar även, att ett sönderbrytande av den naturliga enhet som skog

och jord utgör måste från kreditsynpunkt få en negativ verkan, om det sker

på det sätt utredningen föreslagit. Kreditvärdet på delarna tillhopatagna blir

mindre än kreditvärdet på den ursprungliga enheten. Någon risk för att nu­

varande inteekningssäkerhet skall visa sig otillräcklig för hypotekslånen

föreligger dock knappast enligt dessa remissorgan.

Vid en närmare avvägning av skälen för och emot en av­

veckling av fideikommissen enligt utredningens förslag konstaterar

länsstyrelsen i Stockholms län sammanfattningsvis, att övervägande skäl ta­

lar för en avveckling inom rimlig tid, medan däremot Svenska naturskydds­

föreningen för sin del uttalar, att fördelarna med fideikommissinstitutionen

överväger nackdelarna. Sveriges advokatsamfund framhåller, att fideikom­

missinstitutionen har gamla anor och betydande fördelar av social, ekono­

misk och kulturell art samt att dess förankring i svenskt rättsliv framgår av

den motvillighet mot reformer, som visat sig under det sista århundradet.

Detta leder till att stor varsamhet bör iakttagas och att en avveckling bör

ske endast om skälen för en sådan väger avsevärt tyngre än skälen mot. Så

är emellertid enligt samfundet icke fallet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge sammanfattar sin ståndpunkt sålunda.

\ id en avvägning av de skäl som sålunda talar för och emot en avveckling

av fideikommissen måste beaktas att de principiella skälen för en avveck­

ling uppenbarligen har minskat i betydelse. Det kan anses att skälen mot,

främst hänsyn till den kulturhistoriskt värdefulla egendomen, tvärtom har

ökat i betydelse. Det sker ändå en så betydande värdeförstörelse på detta

område i det moderna samhället att man icke i onödan bör skärpa riskerna

härför. Vår egen tid har i detta avseende ett ansvar mot kommande genera­

tioner. Fideikommissinstitutionen är, om än principiellt otidsenlig, icke be­

synnerligare än att vi kan ha råd att behålla den. En avveckling nu kan med­

föra att man i en framtid får anledning att anklaga vår generation för en

onödig och onyttig värdeförstörelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att ställningstagandet bör göras me­

ra beroende av praktiska överväganden än av uniformitetsbetonade önske­

mål. Även överståthållarämbetet, arrendenämnderna i Blekinge, Kristian­

stads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden, Skånes

jordägareförbund, Fideikommissariernas intresseorganisation, Riksförbun­

det Landsbygdens folk, Skånska hypoteksföreningen, Sveriges lantbruksför-

bund och Svenska arbetsgivareföreningen skjuter de praktiska skäl, som en­

ligt dessa remissorgan talar emot en avveckling, i förgrunden.

Länsstyrelsen i Örebro län anför, att de ideella och principiella skäl som

talar för en avveckling i och för sig väger över men anser sig vid en bedöm­

ning av förslaget i dess helhet kunna konstatera, att utredningen icke lyc­

kats med att i fideikommissinstitutionens ställe sätta något som hindrar de

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

naturliga ekonomiska enheternas sönderfallande. Liknande uttalande göres

av Småbrukarnas riksförbund.

Även andra remissorgan ger såsom i fortsättningen närmare skall framgå

uttryck för uppfattningen, att utredningen icke förmått anvisa en framkom­

lig väg att undvika menliga följder av en generell avveckling. Detta förhål­

lande framstår för många som ett avgörande skäl mot den föreslagna av­

vecklingen. Sålunda uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att utredningen vi­

sar, att fideikommissinstitutionen främjar mycket betydelsefulla allmänna

intressen, såväl kulturella som näringsekonomiska och sociala. Förutsätt­

ningen för en avveckling synes därför böra vara, att man verkligen kan

åstadkomma en tillfredsställande ordning för framtiden genom vilken på be­

tryggande sätt kan tillvaratagas de allmänna intressen, som hittills åtnju­

tit skydd genom fideikommissen. I detta hänseende är de olika åtgärder ut­

redningen föreslår i väsentliga delar icke sådana, att de enligt länsstyrel­

sens mening kan godtagas. Överståthållarämbetet uttalar, att utredningen

genom den föreslagna särlagstiftningen till väsentlig del synes ha ryckt un­

dan grunden för sitt eget förslag. Liknande uttalanden göres av justitiekans-

lersämbetet, länsstyrelsen i Skaraborgs län, arrendenämnderna i Blekinge,

Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs läns hushåll­

ningssällskaps områden, Riddarhusdirektionen, Fideikommissariernas intres­

seorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen, överlantmätaren i Skara­

borgs län, Skånska hypoteksföreningen samt Mälarprovinsernas hypoteks­

förening. I

I ett stort antal remissyttranden framhålles, att fördelar och olägenheter

varierar vid en avveckling av olika slag av fideikommiss.

De invändningar som framföres mot en avveckling avser väsentligen jord-

och skogsfideikommissen. Många remissorgan, som avstyrker en generell av­

veckling, sätter i fråga, huruvida icke avveckling kan ske av företrädesvis

sådana fideikommiss, som icke innefattar störa jord- eller skogsegendomar.

På andra håll ifrågasättes en avveckling även av mindre jord- och skogsfi-

deikommiss. Vissa av remissorganen förordar en obligatorisk avveckling,

andra en avveckling endast på yrkande av vederbörande in­

tressenter. I vissa fall är man icke främmande för en frivillig avveckling

även av de större jord- och skogsfideikommissen. Flera remissorgan föreslår

en avveckling i varje fall av de atypiska fideikommissen.

De remissorgan som, oaktat de icke tillstyrkt utredningens förslag, ifråga­

sätter en avveckling begränsad till ett eller flera slag av fideikommiss eller

en frivillig avveckling är justitiekansler sämbetet, hovrätten över Skåne och

Blekinge, Stockholms rådhusrätt, statskontoret, lantmäteristyrelsen, skogs­

styrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,

Malmöhus och Örebro län, Fideikommissariernas intresseorganisation, Riks­

förbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Svenska bank­

föreningen, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges advokatsamfund,

skogsvårdsstyrelserna i Örebro och Kronobergs län, lantbruksnämnden i

8G

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

ras av flera remissorgan. Stockholms rådhusrätt hänvisar vid sitt avstyrkan­

de av utredningsförslaget särskilt till frågan om lagstiftningens retroaktiva

verkan. Vad utredningen framhållit om att den vid lagens ikraftträdande

sittande innehavaren lämnas oförkränkt i sin rätt och att de som står i tur

att tillträda fideikommisset ännu icke förvärvat någon rätt därtill samt att

en avveckling därför icke innebär att deras rättsläge försämras, finner råd­

husrätten pressat. Att lagstiftaren funnit även personer tillhörande sist­

nämnda kategori ha ett intresse förtjänt av skydd, framgår enligt rådhus­

rätten exempelvis av innehållet i 12 kap. 10 § ärvdabalken och 18 kap. 4 §

femte punkten föräldrabalken. Även om stiftaren av fideikommisset rent

formellt icke kan tillskyndas någon rättskränkning genom att fideikommis­

set avvecklas, synes det rådhusrätten likväl, att vad denne förordnat genom

en lagligen upprättad och i vissa fall av Kungl. Maj :t fastställd stiftelseur­

kund icke bör rubbas, såvida icke de beslående förhållandena kan anses in­

nebära påtagliga olägenheter från allmän eller enskild synpunkt.

Frågan om testamentes orubblighet behandlas även av riksantikvarieäm­

betet, som uttalar, att det alltid torde ha betraktats som en fundamental

rättsprincip i vårt land att testamentariska dispositioner av enskild egen­

dom icke utan tvingande skäl får rubbas. Det synes ämbetet, att ett upphä­

vande av fideikommissinstitutet skulle strida mot denna regel.

Sveriges advokatsamfund gör en ingående bedömning av avvecklingsfrå-

gan med utgångspunkt från såväl principen, att civillag icke får ha retroak­

tiv verkan, som spörsmålet om testamentes orubblighet. Samfundet anser

sig kunna i princip ansluta sig till den av utredningen uttalade åsikten, att

en lagstiftning om avveckling av fideikommissen icke strider mot grundsat­

sen om förbud mot retroaktiv civillagstiftning, under den av utredningen

angivna förutsättningen att den vid lagens ikraftträdande sittande inneha­

varen lämnas oförkränkt i sin rätt. Såsom en ytterligare förutsättning upp­

ställer dock samfundet det villkoret, att icke heller någon annan, som har

ett sådant intresse av fideikommissets fortbestånd att det skäligen bör be­

aktas i förevarande sammanhang, lider skada genom avvecklingen. Sam­

fundet syftar härvid särskilt på sådana släktmedlemmar, som på grund av

fideikommissurkundens bestämmelser eller andra förordnanden eller sed­

vana från fideikommisset åtnjuter förmåner, vilkas fortbestånd kan äventy­

ras genom avvecklingen, ävensom på arrendatorer och andra nyttjanderätts-

havare, nuvarande och förutvarande anställda, m. fl. Däremot anser sam­

fundet i likhet med utredningen, att successorerna ej skall medtagas i den­

na personkrets. Dessa kan nämligen knappast anses ha förvärvat någon rätt,

som skulle kunna anses kränkt genom avvecklingen. Ehuru samfundet så­

ledes anser sig kunna vitsorda tillåtligheten av en lagstiftning om avveck­

ling från synpunkten av den nu behandlade rättsprincipen, anser samfun­

det det likväl på annan grund ytterst tveksamt, om sådan lagstiftning är

tillåtlig. Vad som föranleder denna tveksamhet är den i rättsligt hänseende

stora likheten mellan fideikommiss och vissa familjestiftelser. Samfundet

hänvisar till att resultatet av utredningens försök till närmare bestämning

88

person, som enligt den legala arvsordningen har att vänta ett arv, kan få

denna förväntan stäckt genom en ny arvslagstiftning. Så skedde både år

1845, då den större arvslotten för manliga arvingar borttogs, och år 1928,

då kusiner och mera avlägsna släktingar uteslöts från arv. Enär fideikom­

missförordnandena anknyter till vissa släktskapsförhållanden och är av­

sedda att gälla för obegränsad tid, innebär de enligt hovrätten i realiteten

att en särskild arvsföljd tillskapats för viss egendom. Den förväntan, som

grundas på en dylik fideikommissarisk arvsföljd, finner hovrätten rimligt­

vis icke kunna påräkna större garanti än den som bygger på den legala arvs-

ordningen. En annan sak anser hovrätten vara att, såsom utredningen fram­

hållit, billighetsskäl i viss utsträckning påkallar hänsynstagande till för­

väntningar att få tillträda fideikommiss. Förutsättningen för att ifrågava­

rande princip icke skall hindra en avveckling är dock, alt avvecklingen ge­

nomföres på sådant sätt, att den som redan tillträtt ett fideikommiss icke

får sin ställning försämrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Sättet för avvecklingen

Tidpunkt och fördelning av egendomen

I fråga om tidpunkten för avvecklingen intar Stockholms rådhus­

rätt och överståthållarämbetet en från utredningen avvikande ståndpunkt.

Rådhusrätten anser, att vad i betänkandet anförts om skäligheten av att

näste efterträdaren tillgodoses i vissa fall kan göra sig gällande med sam­

ma styrka beträffande därefter följande successorer, därest sådana finns vid

lagens ikraftträdande. Rådhusrätten ifrågasätter därför, om icke en rättvisa­

re lösning kunde ernås genom att — i anslutning till äldre förslag — upp­

skjuta tiden för avvecklingen till den tidpunkt, då ingen före lagens ikraft­

trädande född successor längre finns, överståthållarämbetet påpekar, att de

nuvarande innehavarnas ålder är starkt varierande. I de fall, då innehavaren

uppnått hög ålder och efterträdaren måhända redan under lång tid faktiskt

omhänderhaft egendomens skötsel, framstår regeln om obligatorisk avveck­

ling vid innehavarens frånfälle som otillfredsställande. Det kunde enligt äm­

betet vara skäligt, att efterträdaren finge tillträda fideikommisset, om han vid

ikraftträdandet av en avvecklingslag uppnått myndig ålder, eller också kun­

de frågan, om avveckling bör ske vid innehavarens eller efterträdarens död,

göras beroende av innehavarens ålder. Detta senare anser ämbetet kunde ske

genom en bestämmelse av innehåll att, då den som vid tiden för lagens ikraft­

trädande är innehavare av fideikommisset avlider, fideikommisset skall upp­

höra endast om han vid sagda tidpunkt icke hade uppnått en ålder av för­

slagsvis femtio år; i annat fall skulle med avvecklingen anstå, till dess den

avlider, som efter nämnde innehavare är närmast berättigad att tillträda

egendomen.

Beträffande den av utredningen under 3 § i förslaget till avvecklingslag

förordade regeln att, om fideikommisset tillfallit innehavaren efter utgången

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

av år 1955 av annan anledning än förutvarande innehavarens död och denne

lever vid lagens ikraftträdande, fideikommisset skall upphöra vid dennes

död anför Svea hovrätt.

Under förutsättning att avståendet är rättsligen giltigt, medför den före­

slagna undantagsbestämmelsen, att den som tillträtt ett fideikommiss under

nyssnämnda tid kommer att lida inskränkning i sin lagligen förvärvade rätts­

ställning genom en lagstiftning som trätt i kraft efter förvärvet. Bestämmel­

sen har således retroaktiv verkan och innefattar därmed ett avsteg från den

tidigare berörda, allmänt vedertagna principen i vår lagstiftning, att civillag

icke tår givas tillbakaverkande kraft. Visserligen saknas icke enstaka exem­

pel på att denna princip har frångåtts, men då har det förelegat särskilt

kraftiga skäl för att medge retroaktivitet. Belysande för hur man i allmän­

het sett på frågan om undantag från principen synes vara 1936 års arrende-

iagsutrednings uttalande, att undantag torde få anses befogade när det gäller

ati tillgodose viktiga allmänna intressen och den enskildes rätt icke genom

åtgärden lider något egentligt förfång (SOU 1938: 38 s. 280 f).

Då det gäller att avgöra, om dylika förutsättningar för en undantagsbe­

stämmelse föreligga i här avsedda fall, vill hovrätten först framhålla att

det synes tveksamt, om det kan betraktas som ett viktigt allmänt intresse att

törhindra dröjsmål med avveckling av fideikommiss. Så kunde möjligen vara

iallet, om avstående av fideikommiss i syfte att fördröja avveckling mera all­

mänt förekommit eller kan förväntas bli vanligt förekommande innan en

avvecklingslag trätt i kraft. Hovrätten har sig icke bekant, i vilken utsträck­

ning avstående i sådant syfte redan kan ha förekommit, och rörande den

framtida utvecklingen lärer det vara svårt att uttala sig. För övrigt kan ju

avstående äga rum även av annan anledning än den nu angivna. En inne­

havare, som av ålderdomsskäl eller andra orsaker icke längre vill sköta sitt

fideikommiss, kan på grund därav ha överlåtit det till efterträdaren. Den

föreslagna undantagsbestämmelsen skulle bli tillämplig även på sådana fall,

som ju icke direkt ha åsyftats.

Beträffande den av utredningen anförda omständigheten, att ett avstående

skulle kunna medföra förändring i avseende å egendomens fördelning, synes

det knappast vara ett allmänt intresse av större vikt att förhindra detta.

De av utredningen anförda skälen för den föreslagna undantagsbestäm­

melsen förefalla således enligt hovrättens mening icke synnerligen starka.

Avgörande för frågan om bestämmelsen bör lagfästas eller ej, bör emellertid

vara de följder den skulle ha för vederbörande fideikommissinnehavare. Det

torde nämligen vara obestridligt, att den rättsliga och ekonomiska föränd­

ring, som skulle drabba en innehavare genom att fideikommisset efter hans

tillträde bleve avvecklat, lätt skulle kunna lända till ganska väsentligt för­

fång för honom.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker hovrätten, att den föreslagna

undantagsbestämmelsen upphöjes till lag.

På väsentligen samma grund avstyrkes bestämmelsen av jnstitiekanslers-

ämbetet, Göta hovrätt, Stockholms rådhusrätt, statskontoret, överstäthållar-

ämbetet, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge,

Älvsborgs, Örebro och Västmanlands län, Fideikommissariernas intresseor­

ganisation, Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

lantbruksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, lantbruksnämnden i

Uppsala län, Uppsala läns hushållningssällskap, lantbruksnämnden i Ble­

kinge, Blekinge läns hushållningssällskap och Skånes jordägareförbund.

Hovrätten över Skane och Blekinge finner det visserligen uppenbart, att

90

av de skäl som utredningen angivit någon likartad regel kan vara behövlig,

men framhåller, att regeln kan drabba även lojala fall, då den nye inneha­

varen särskilt utbildat sig för uppgiften. Stadgandet synes enligt hovrätten

böra begränsas t. ex. så, att det icke blir tillämpligt, om den förre inneha­

varen vid överlåtelsen fyllt 65 år.

Länsstyrelsen i Hallands län har icke något annat att erinra mot bestäm­

melsen än att tidsgränsen måhända borde framflyttas, så att den närmare

anknyter till tidpunkten för framläggandet av utredningens förslag.

Utredningens förslag angående fördelning av egendomen god-

tages i allt väsentligt av remissorganen. Göta hovrätt och Stockholms råd­

husrätt uttalar dock att man, om en generell avveckling skall ske, skulle

kunna överväga alt sammanhålla egendomarna genom att överföra dessa till

för ändamålet bildade stiftelser med syfte att tillgodose medlemmar av den

eller de släkter stiftaren önskat gynna.

Länsstyrelsen i Uppsala län förmenar, att utredningen icke framlagt en

övertygande motivering för sin ståndpunkt, att reglerna om giftorätt icke bör

tillämpas på den del av egendomen, som ej utgör efterträdareandel. Sveriges

advokatsamfund delar däremot utredningens uppfattning härutinnan och

ifrågasätter till och med om ej de skäl, som utredningen anfört mot att till­

erkänna maken eller makan giftorättsandel i fideikommissegendomen, bör

medföra att i nu åsyftat fall äktenskapsförord icke skall gälla nämnda egen­

dom.

Sveriges advokatsamfund påpekar även, att en följd av att fideikommiss­

egendomen och innehavarens privata egendom utgör skilda förmögenhets­

massor blir, att bröstarvingar äger rätt till laglott i fideikommissegendomen

oberoende av storleken av den lott, som de erhåller i den privata egendomen.

Detta synes leda till att om successorn är innehavarens bröstarvinge och yt­

terligare en eller flera bröstarvingar finns, fideikommissegendomen efter

avveckling alltid kommer att ägas av två eller flera, såvida icke successorn

utlöser den eller de övriga delägarna. I det fall att successorn icke är bröst­

arvinge, uppkommer samma situation, även om endast en bröstarvinge finns.

I åtskilliga fall kan det dock enligt samfundets mening från såväl allmän

som enskild synpunkt vara av värde, om egendomen även efter avvecklingen

innehas av endast en person. Samfundet ifrågasätter därför, om icke bröst­

arvinge, som ej är efterträdare, bör vara skyldig att i första hand taga lott

i innehavarens privata egendom för täckning av sin laglott i såväl sist­

nämnda egendom som fideikommissegendomen. Endast om den privata egen­

domen icke skulle förslå härtill, skulle således bröstarvingen äga rätt till

del i fideikommissegendomen.

Förmåner

De föreslagna bestämmelserna om rätt till andra förmåner än

pensioner lämnas utan erinran med undantag för ett par remissorgan.

Sveriges advokatsamfund föreslår, att vad som enligt 10 § första stycket

i den föreslagna avvecklingslagen gäller beträffande förmåner, som utgår

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

92

melsen, så att den komme att omfatta endast de fall som direkt åsyftats.

Det skulle emellertid säkerligen ofta bli svårt, för att icke säga omöjligt,

att avgöra om upphörandet av en anställning förorsakats av avvecklingen

eller ej. En på antytt sätt begränsad bestämmelse skulle följaktligen bli svår-

tillämpad och antagligen dessutom inbjuda till onödiga rättstvister. Med

hänsyn till vad sålunda anförts har hovrätten slutligen kommit till det re­

sultatet, att bestämmelsen bör godtagas, trots att den synes ha erhållit en

något större räckvidd än avvecklingen egentligen ger anledning till.

Vid detta ställningstagande till bestämmelsen om säkerställande av pen­

sion åt arbetstagare, som vid tiden för fideikommissets upphörande ännu

stå kvar i tjänst, har hovrätten utgått från att den börda, som genom säker­

ställandet lägges på egendomen, icke kommer att över hövan belasta denna.

För hovrätten har det emellertid icke varit möjligt att på grundval av det

material utredningen framlagt bilda sig någon uppfattning om hur betungan­

de dessa ekonomiska förpliktelser komma att bli. Det torde finnas anled­

ning att vid överarbetningen av förslaget närmare undersöka den saken.

Skulle det därvid visa sig, att belastningen blir alltför tung, kan pensions­

frågan komma i ett annat läge.

Även Göta hovrätt påpekar, att av betänkandet icke framgår hur be­

tungande en sådan förpliktelse kan bli samt framhåller, att motsvarande

skydd ej finns för andra anställda. Dessa båda synpunkter utvecklas när­

mare av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Det torde stå i överensstämmelse med vedertagna rättsprinciper, att pen-

sionsrätt kan föreligga även utan uttryckligt avtal därom. Ifall en arbets­

givare under en följd av år utan avtal regelmässigt utbetalt pensioner till

vissa anställda och deras efterkommande, får man i allmänhet utgå ifrån

att jämställd personal som fortfarande kvarstår i tjänst har en pensionsrätt

grundad på tyst förutsättning mellan parterna. Såsom utredningen uttalar,

fordras det dock att den anställde står kvar i tjänst till pensionsåldern.

Om arbetstagaren slutar sin anställning i förtid, är han icke berättigad att

utfå den del av pensionen som får anses belöpa på anställningstiden, den

del som är intjänad. Något sådant kan icke anses innefattat i en eventuell

tyst överenskommelse. Pensionen är alltså icke oantastbar. Det kan väl an­

föras skäl för att pensioner i största utsträckning bör vara oantastbara;

pensioners oantastbarhet är emellertid i fråga om anställda i enskild tjänst

icke lagfäst eller eljest vedertagen. Under sådana förhållanden kan det icke

anses vara principiellt riktigt att lagfästa denna princip beträffande endast

en viss grupp av enskilt anställda, nämligen anställda vid fideikommiss

som har avvecklats.

Dessa anställda skulle erhålla en förmån som de för närvarande icke har

— och som andra enskilt anställda icke har eller får. De sociala skäl som

åberopas i betänkandet för detta arrangemang — vid de fideikommiss som

upphör i början av awecklingslagens giltighetstid kan det finnas anställda

som med hänsyn till åldern ej får del av den allmänna tilläggspensionen

eller i varje fall får endast smärre belopp — har giltighet även för andra

enskilt anställda, vilkas anställning utan deras egen förskyllan kan kom­

ma att upphöra före pensionsåldern. Utredningen förmodar att många av de

anställda vilkas pensioner enligt förslaget skulle göras oantastbara kom­

mer att fortsätta sina anställningar på den förutvarande fideikommissegen­

domen — något som skulle innebära att någon väsentligt ökad börda å

egendomen icke uppstår genom förslaget. Denna förmodan förefaller något

löst grundad. Enligt den föreslagna avvecklingslagen skall egendomen delas

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

egendom införa en till fideikommissegendom begränsad speciallagstiftning

I den mån gällande lag på dessa punkter är otillräcklig måste därför enligt

hovrättens mening denna ändras och möjligheterna att utan större skade­

verkningar avveckla fideikommissen måste bedömas mot bakgrunden av det

ändrade generella innehåll, som lagen sålunda kan erhålla.

Vad först beträffar de av utredningen anförda skälen och princi­

perna för arrendatorsskyddet har icke någon erinran framförts

mot att arrendeavtal, som gäller vid tiden för den siste fideikommissinne­

havarens frånfälle, förlänas giltighet även gentemot den som erhåller egen­

domen vid avvecklingen. Den föreslagna lagen med bestämmelser om arren­

de under fideikommiss tillstyrks däremot endast av ett fåtal remissorgan,

nämligen Svea hovrätt, länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län, Sve­

riges advokatsamfund och Skånes provinsförbund av Riksförbundet Lands­

bygdens folk.

Svea hovrätt anför som skäl för sin ståndpunkt, dels att arrendena under

fideikommissens bestånd i regel kännetecknats av sådan stabilitet, att arren-

datorerna med visst fog kunnat påräkna säkerhet i sin besittning, vilken

säkerhet blir rubbad genom avvecklingen, dels att jordägarna endast tack

vare avvecklingen erhållit äganderätt till ifrågavarande jord. I likhet med

utredningen anser hovrätten, att det icke skulle vara skäligt, om man av

hänsyn till en sålunda tillkommen äganderätt åsidosatte deras intressen,

som under lång tid brukat jorden och kunnat räkna med fortsatt brukande.

Liknande synpunkter framföres av arrendenämnderna i Blekinge, Kristian­

stads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden, vilka

dock såsom i fortsättningen skall framgå på andra grunder avstyrker den

föreslagna lagstiftningen, samt av länsstyrelsen i Älvsborgs län och Sveriges

advokatsamfund.

Övriga remissorgan som yttrat sig i denna fråga avstyrker den föreslagna

lagstiftningen. Arrendenämnderna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och

Hallands läns hushållningssällskaps områden anser visserligen, att bl. a.

det förhållandet att jordägaren erhållit egendomen genom avvecklingen

motiverar särskilda bestämmelser till skydd för arrendatorerna men att

detta skydd endast bör anordnas genom en förstärkning av optionsrätten.

En liknande ståndpunkt intages av arrendenämnderna i Stockholms, Upp­

sala och Södermanlands läns hushållningssällskaps områden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att det ingalunda är säkert att

uppsägningar i anmärkningsvärt stor omfattning kommer att följa med den

föreslagna avvecklingen av fideikommissen. Att egendomar i viss omfatt­

ning kommer att tagas under eget bruk, finner länsstyrelsen visserligen an­

tagligt, men en dylik utveckling har redan sedan åtskilliga år pågått. Denna

tendens torde i regel ha haft sin orsak i en strävan att rationalisera jord­

bruket genom att bilda större enheter. Det är icke för länsstyrelsen känt att

detta lett till speciella svårigheter från arrendatorernas synpunkt. Liknande

synpunkter framföres i det inledningsvis omnämnda, av justitierådet Ek­

95

berg avgivna utlåtandet, vari länsstyrelsen i Södermanlands län, Fideikom-

missariernas intresseorganisation och Skånes jordägareförbund instämmer.

Ekberg framhåller också, att utredningen överskattat faran för att allvarliga

omställningssvårigheter skulle uppstå, om många arrendatorer samtidigt

tvingades lämna sina arrenden för att söka sig utkomst på annat håll. Ek­

berg hänvisar härvid till att förslaget i övrigt innebär, att arrendatorerna vid

avvecklingen får kvarsitta till löpande arrendetids utgång och att det torde

vara sällsynt, att ett större antal arrenden utlöper samtidigt.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Utredningens faktiska underlag är till största delen 10 år gammalt. Till

följd av jordbrukets starka yttre rationalisering måste det nu vara så för­

åldrat, att det icke torde tillåta några slutsatser av aktuellt värde.

Ett något färskare material än utredningens — lantbruksstyrelsens fram­

ställning av den 25 november 1953 till Eders Kungl. Maj :t angående förstärkt

optionsrätt — redovisar en rundfråga till lantbruksnämnderna om samman­

slagningar av arrendegårdar sinsemellan och med huvudgårdar. Rundfrågan

avsåg att utröna behovet av förstärkt optionsrätt och gällde såväl enskilda

gods som bolag och fideikommiss. Svaren gav därigenom en bild också av vad

som kan tänkas ske om fideikommissbanden upplösas. 20 nämnder var utan

intresse för en lagändring. 4 uttalade intet omdöme. 2 sade sig ha förmärkt

en olämplig tendens men anförde intet material till stöd härför. Såvitt för­

bundet har sig bekant, har någon egentlig förändring ej inträtt. Utredningen

konstaterar för sin del att fideikommissarrenden präglats av stor stabilitet och

att arrendesystemet varit en förutsättning för godsens drivande. Det nu an­

förda torde ge vid handen att något skydd utöver det nuvarande sociala

arrendeskyddet inte tarvas.

Efter vissa beräkningar kommer förbundet till det resultatet, att det är

högst 240 personer som kan antagas få sin faktiska ställning försämrad ge­

nom den föreslagna avvecklingen, och finner det icke befogat att konstruera

ett skydd även för de arrendatorer, som aldrig kommer att bli hotade i sin

trygghet. Förbundets invändning framkallas av det förhållandet, att skydds-

lörslaget enligt förbundet innebär en väsentlig förbättring av vissa arrenda-

torers rättsliga ställning. Skyddet bör inträda först alleftersom fideikom­

missen upplöses. Först då inträder i varje särskilt fall den förändring ut­

redningen grundar förslaget på. Skyddet bör därför enligt förbundets mening

utformas som ett förbud inom rimliga gränser för efterträdare och arvinge

att säga upp och ej som en av fideikommissets upplösning oberoende rätt

för arrendatorn att sitta kvar. Det begränsas då till de enligt förbundet om­

kring 200 personer, som synes få behov därav.

Att det skulle föreligga behov av en särskild lagstiftning för fideikommiss-

arrendatorerna bestrids även av statskontoret, länsstyrelserna i Blekinge och

Uppsala län, Fideikommissariernas intresseorganisation, Svenska arbetsgiva­

reföreningen, överlantmätaren i Skaraborgs län, lantbruksnämnderna i Upp­

sala och Blekinge län samt Uppsala och Blekinge läns hushållningssällskap.

Även länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Västmanlands län och

Riksförbundet Landsbygdens folk ifrågasätter behovet av särlagstiftning.

Stockholms rådhusrätt, lantbruksstyrelsen, arrendenämnderna i Blekinge,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden

samt Skånska hypoteksföreningen ifrågasätter behovet av att låta bestäm­

melserna omfatta även de kommersiella arrendena. Svea hovrätt däremot

förklarar sig dela utredningens uppfattning härutinnan.

Riksförbundet Landsbygdens folk påpekar, att redan nu olika arrende­

lagar med i många avseenden skilda innehåll existerar. Detta anser förbun­

det otillfredsställande. Såvitt förbundet kan bedöma, måste tillkomsten av

ytterligare en speciallag innebära nackdelar.

Även Ekberg anser det otillfredsställande att införa en ny och enligt hans

mening i jordäganderätten djupt ingripande särregim, vilken är avsedd att

gälla så lång tid som här föreslagits. Förslaget innebär ett betänkligt från­

trädande i vissa viktiga avseenden av de principer, varpå vår gällande arren­

delagstiftning är byggd, och kan ej anses innefatta en enligt gängse rätts­

uppfattning tillfredsställande avvägning mellan jordägarens och arrenda-

torns berättigade intressen. Behovet av de föreslagna åtgärderna till skydd

för fideikommissarrendatorerna anser Ekberg ej vara så trängande, att det

uppväger de därmed förenade nackdelarna. Ekberg hänvisar till att ifråga­

varande awägningsprohlem ingående diskuterats under förarbetena till den

sociala arrendelagstiftningen, och att man därvid funnit naturligt, att en

arrendators anspråk på att få ett förlängt arrende bör vika för den hän­

delse jordägaren önskar taga fastigheten under eget bruk eller överlämna

arrendet till honom närskyld. Att för de speciella fall, som här föreligga,

bryta denna regel synes enligt Ekberg vara mycket betänkligt från princi­

piell synpunkt. Han finner det vara en över hövan tung belastning för den,

som fått sig en fideikommissfastighet tillskiftad, att nödgas vänta ända till

den 1 januari 1991 eller längre med att överta dess brukande. Eftersom den

föreslagna förköps- och optionsrätten skall gälla även mot den, som köper

fastigheten efter fideikommissets upphörande, kan de inskränkningar, vilka

härigenom vållas i ägarens förfoganderätt över fastigheten, medföra olägen­

het inom fastighetshandeln. Ekberg anser, att under vissa förhållanden dessa

inskränkningar också kan menligt inverka på möjligheten att under löpande

arrendeperiod få köpare till fastigheten och därmed på saluvärdet.

Även överslåthållarämbetet och länsstyrelsen i Västmanlands län ifråga­

sätter, om förslaget innebär en rimlig avvägning mellan jordägare- och ar-

rendatorsintressena.

Det berättigade i att bereda fideikommissarrendatorerna en förmånligare

ställning än andra arrendatorer bestrids av hovrätten över Skåne och Ble­

kinge, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län, Fideikommis-

sariemas intresseorganisation och Skånes jordägareförbund. Arrendenämn­

derna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållnings­

sällskaps områden uttalar däremot, att det vid en avveckling av fideikommis­

sen onekligen skulle vara en uppgift att bevara så mycket som möjligt av

den förmån som fideikommissarrendatorerna haft att sitta tryggare än andra

arrendatorer.

Sveriges lantbruksförbund — liksom hovrätten över Skåne och Blekinge

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

sakna aktualitet, men detta synes vara en mindre olägenhet än den stora

omgång och vidlyftighet, som utredningens förslag kan medföra.

Sveriges advokatsamfund och Ekberg gör en liknande bedömning; så även

Skånska hypoteksföreningen, som säger sig ha följt ett konkret exempel i

dess svindlande färd genom det paragrafernas rike, som utredningen velat

skapa, och finner konsekvenserna häpnadsväckande.

Arrendenämnderna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län

anser det egendomligt, att förslaget icke i högre grad än som skett beaktat

nödvändigheten av enkelhet och koncentration i förfarandet samt anför, att

procedurens bristande ändamålsenlighet framträder särskilt starkt, när det

gäller de talrika fall där frågan om ny fastighetsbildning måste upptagas till

bedömning. Efter den preliminära prövningen därav står det fideikommiss-

havaren fritt att förkasta de föreslagna försäljningsvillkoren och återgå till

alternativet med fortsatt arrende, varigenom hela arbetet med fastighetsbild­

ningen ter sig onödigt. Arrendenämnderna påpekar vidare att, om försälj­

ning kommer till stånd, därefter följer den i jorddelningslagen stadgade pro­

ceduren med handläggning inför lantmäterimyndighet och eventuellt ägo-

delningsrätt, hovrätt o. s. v., varvid det slutliga resultatet av detta mäktiga

dubbelarbete kan bli att arrendatorn går helt miste om sin alternativa rätt.

Sistnämnda konsekvens påtalas även av Svea hovrätt och lantbruksstyrel-

sen, vilka anser detta vara obilligt mot arrendatorn. Även Sveriges advokat­

samfund framhåller den rättsförlust, som på detta sätt drabbar arrenda-

torn.

Den andra huvudinvändningen mot det föreslagna förfarandet gäller som

anförts arrendenämndernas lämplighet för de föreslagna uppgifterna. Lant-

mäteristyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands län, Fideikommissariernas

intresseorganisation, Skånes jordägareförbund och Ekberg anser, att arren­

denämnderna ej är lämpliga organ att handlägga fastighetsbildningsfrågor,

medan statskontoret, länsstyrelsen i Stockholms län samt arrendenämnder­

na i Stockholms, Uppsala och Södermanlands läns hushållningssällskaps

områden uttalar, att arrendenämnderna icke är lämpliga organ vare sig för

handläggning av fastighetsbildningsfrågor eller fastställande av köpevillkor

i de fall fråga uppkommer om förköpsrätt.

Även Sveriges lantbruksförbund ifrågasätter arrendenämndernas möjlig­

het att gå i land med de föreslagna uppgifterna. Arrendenämnderna i Ble­

kinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps

områden anser det vara ett lämpligt val att anförtro åt arrendenämnderna

att fungera som organ för arrendatorsskyddets genomförande men framhål­

ler att, om proceduren i övrigt skall gestaltas på det otympliga sätt som fö­

reslagits, anledning finns att befara, att uppgiften skall komma att överstiga

arrendenämndernas förmåga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som säger sig dela utredningens upp­

fattning att lantmätare och lantbruksnämnd icke bör avge några bindande

förhandsbesked, framhåller emellertid vidare, att man icke undviker detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

99

enbart genom att låta arrendenämnden stå som den beslutande, om beslu­

tet skall fattas efter samråd med dessa myndigheter. Trots den osäkerhet,

som kan vidlåda arrendenämndens bedömning utan detta samråd, anser hov­

rätten den enda godtagbara möjligheten vara, att arrendenämnden själv får

göra erforderlig förhandsbedömning av fastighetsbildningsfrågan. Ett lag­

fäst samråd innebär enligt hovrätten ett ställningstagande i tjänsten från

den myndighet, med vilken samrådet sker.

Beträffande den förprövning av fastighetsbildningsfrågorna som föreslås

uttalar vidare lantbruksstyrelsen, att den anser det värdefullt, att fastig-

hetsbildningsfrågorna undersöks och prövas på ett tidigt stadium av för-

säljningsärendet och att underhandlingarna mellan parterna därigenom

från början inriktas på en jordbruksfastighet som har lämplig ägosamman­

sättning. Överlantmätaren i Västmanlands län anser del däremot icke vara

lämpligt eller ens tillåtet, att en förhandsprövning göres av den förrättnings-

man, som i ett senare skede skall företa en lagenlig prövning vid officiell

förrättning.

Lantmäteristyrelsen anvisar den möjligheten, att fastighetsägaren ansö­

ker om avstyckning, varefter förrättningsmannen tar upp frågan till pröv­

ning och avger utlåtande därom, vilket vid tveksamhet kan underställas ägo-

delningsrällens prövning. Under förrättningens gång bör förrättningsman­

nen ta erforderlig kontakt med bl. a. lantbruksnämnden. I samma riktning

uttalar sig överlantmätaren i Uppsala län. Länsstyrelsen och överlanimäta-

ren i Stockholms län ifrågasätter, att förslag till brukningsenheter upprättas

av lantmätare och yttrande inhämtas från vederbörande överlantmätare på

sätt gäller i fråga om försäljning av kyrklig jord.

Även i övrigt har erinringar i olika avseenden framställts beträffande ut­

redningens förslag. Av dessa skall här endast beröras sådana anmärkningar,

som är av mera principiell betydelse.

Svea hovrätt sätter i fråga, om det icke för rätt till det särskilda skyddet

borde bestämmas en längre kvalifikationstid än den föreslagna.

Enligt Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruks förbund och Ekberg

bör det särskilda skyddet i allt fall icke inträda förrän i samband med av­

vecklingen. Svea hovrätt däremot delar utredningens uppfattning i denna

del och anför.

Uppenbarligen har utredningen befarat, att om skyddet icke inträdde re­

dan vid denna tidpunkt, fideikommissinnehavarna skulle vara benägna att

begagna den möjlighet, som i sådant fall skulle finnas, att sätta de föreslag­

na skyddsföreskrifterna ur spel genom att vid löpande arrendetiders utgång

taga de utarrenderade gårdarna under eget bruk. Det är svårt att bedöma,

huruvida en sådan möjlighet skulle komma att utnyttjas i någon större ut­

sträckning. Förmodligen lägga väl mången gång de faktiska förhållandena

hinder i vägen. Sålunda torde, åtminstone i fråga om de stora fideikommis­

sen med många undergårdar, fideikommissinnehavarna vara ur stånd att i

mera avsevärd omfattning själva övertaga brukningen av jorden. Farhågan

för att arrendatorsskyddet skulle bli åsidosatt bör således icke överskattas.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 är 1963

Enär det emellertid under alla omständigheter måste anses otillfredsställan­

de, om detta i och för sig väl motiverade skydd skulle kunna omintetgöras

genom åtgärder som enbart syftade därtill, finner hovrätten i likhet med ut­

redningen, att den särskilda arrendelagen hör vara tillämplig även under fi­

deikommissens bestånd.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län uttalar sig för att lagstift­

ningen begränsas till kortare tid än 30 år.

Flera remissorgan påtalar bristande överensstämmelse i olika avseenden

mellan de föreslagna reglerna och bestämmelsen i 2 kap. 53 § nyttj ander ätts­

lagen. Sålunda framhåller Göta hovrätt, Sveriges advokatsamfund samt

Skånska hypoteksföreningen, att fideikommissarien eller ägaren, i enlighet

med vad som gäller jämlikt förenämnda stadgande, beträffande de sociala

arrendena bör äga rätt att utarrendera arrendegård till närskyld eller ta går­

den i eget bruk. Även länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län

anser, att fideikommissinnehavaren eller ägaren bör tillerkännas rätt att

själv få bruka gården. Ekberg hänvisar i detta sammanhang till bestämmel­

serna i 2 kap. 67 § nyttjanderättslagen. Man torde enligt Ekberg kunna bort­

se från de illojala fallen, när det gäller att ta ståndpunkt till särlagstiftning-

ens genomförande. De fall som kräver beaktande anser Ekberg endast vara

de, i vilka jordägaren har ett fullt rättmätigt anspråk att få ta sin jord i be­

sittning.

Vid en jämförelse mellan ifrågavarande stadganden har vidare Svea hov­

rätt fäst sig vid att i förslaget motsvarighet saknas till bestämmelsen i nytt­

janderättslagen, att optionsrätten förfaller om arrendatorn påtagligen efter­

satt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet. Utredningen har såvitt hovrät­

ten kunnat finna icke lämnat någon motivering till att den icke upptagit en

bestämmelse härom i förslaget. Hovrätten antager, att utredningen ansett en

dylik bestämmelse onödig, eftersom en jordägare enligt 2 kap. 36 § nyttjan­

derättslagen ändock har viss möjlighet att bli av med en arrendator som

gjort sig skyldig till försummelse i angivet hänseende. Det kan emellertid ic­

ke anses tillfredsställande, att en sådan arrendator ej frånkännes optionsrätt

genom en härför avpassad bestämmelse i den särskilda arrendelagen. Lik­

nande påpekande göres av Ekberg.

Arrendenämnderna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands

läns hushållningssällskaps områden uttalar, att för de talrika arrendatorer,

som brukar sådana mindre ställen vilka icke utan alltför stora svårigheter

kan ombildas till självständiga fastigheter, det avsedda skyddet förefaller

föga betryggande. Om dylika arrendeställen torde enligt dessa remissorgan i

de flesta fall kunna sägas, att fortsatt arrende skulle för fideikommissinne­

havaren medföra oskälig kostnad. Med ett sådant konstaterande går arren­

datorn miste om sin omförmälda rätt och får faktiskt en svagare ställning,

än om den nu föreslagna arrendelagstiftningen icke införts och han endast

haft att såsom social arrendator avbida fideikommissets upphörande i en

mer eller mindre avlägsen framtid. Samma synpunkter framföres av Skåns­

ka hy poteksf öreningen.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Stockholms län föreslår en undan­

tagsbestämmelse av innehåll, att särskilt förvärvstillstånd enligt jordföi'-

värvslagen ej skall behövas vid försäljning av jord till arrendator.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter lämpligheten av att beröva

parterna klagorätt över arrendenämndernas avgöranden i fråga om arrende-

och försäljningsvillkor, fastighetsbildning och utbrytning från bygdegods.

Avvecklingen av fideikommissen kan även i nu berörda delar leda till öm­

tåliga avvägningsproblem, som icke torde höra prövas och avgöras av endast

en instans. I likhet med vad som gäller enligt 2 kap. 68 § lagen om nyttjan­

derätt till fast egendom bör enligt länsstyrelsens mening parterna medgivas

rätt att hos länsstyrelsen anföra besvär över arrendenämndens beslut i före-

nämnda ärenden.

Sveriges skogsägareförbund förklarar sig när det gäller arrendatorsskvd-

det instämma i det särskilda yttrandet av Bonde m. fl.

Enighet råder bland remissorganen om att vid en avveckling särskilda

åtgärder erfordras till skydd för fideikommiss k ogarn a. En

betydande majoritet uttalar sig emellertid mot de av utredningen härutinnan

föreslagna anordningarna. Endast länsstyrelsen i Södermanlands län samt

skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs och Västerbottens län ansluter sig i princip till den fö­

reslagna lagstiftningen om bygdegods.

Kritiken mot bygdegodsinstitutionen går ut på att den föreslagna ord­

ningen dels är alltför ingripande dels är tungrodd och ägnad att medföra

komplikationer i tillämpningen.

Vad beträffar invändningar av det förstnämnda slaget finner lantbruks-

styrelsen, överståthållarämbetet, skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län och

Sveriges skogsägareförbund, att förslaget innebär ett icke påkallat ingripan­

de i den enskildes rätt. Stockholms rådhusrätt och statskontoret betecknar

de föreslagna bestämmelserna som en ingripande särlagstiftning och läns­

styrelsen i Uppsala län, skogsvårdsstyrelsen i Örebro län och Sveriges skogs­

ägareförbund hävdar, att reglerna avviker från hävdvunna rättsprinciper.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att inrättandet av bygdegods in­

nebär en orättvisa för de därav berörda intressenterna i förhållande till andra

fideikommissintressenter, som icke lider samma förfång.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför.

Förslaget om bildande av bygdegods, vilket skall ske med tvång enligt

Kungl. Maj :ts förordnande, innebär ett avsteg från de av utredningen i övrigt

antagna principerna för avvecklingen av fideikommissen. Därigenom upp­

nås visserligen att vanlig arvsordning i fortsättningen kan tillämpas på

egendomen, men denna är alltjämt genom specialbestämmelser samman­

hållen till en enhet. Vissa av de skäl som utredningen anför mot de nuva-

varande fideikommissen torde därför drabba bygdegodsen. Det kan vidare ej

bortses från att delägare som äger endast mindre delar eller som ej har till­

räcklig ekonomisk ryggrad kan lida förfång genom de föreslagna anordning­

arna. Med hänsyn till rörelsens art är det väl knappast antagligt att del­

ägare löper en mer betydande risk på grund av sitt personliga ansvar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

103

bygdegodsets förbindelser. Helt kan man dock ej bortse härifrån. Värre är

att delägare som behärskar större delen i bygdegodset kommer att kunna

tillgodose sina intressen på övriga delägares bekostnad. Det kan väl sägas att

så kan ske i andra sammanhang då flera personer driver rörelse i handels­

bolag eller aktiebolag eller har egendom med samäganderätt. Det är dock

betydligt mex-a betänkligt då det här är fråga om i lag föreskriven och med

tvång upprätthållen ordning.

Enligt hovrätten bör undvikas, att en arvinge med tvång föres in i en

egendomsgemenskap, som — i ogynnsamma fall —- väl ger honom glädjen

att se skogen växa men ej på långa tider något ekonomiskt utbyte. Även

Sveriges lantbruksförbund hävdar, att förslaget icke har något tillfredsstäl­

lande minoritetsskydd, samt framhåller risken för diskriminering av arvinge,

som icke har brukningsrätt. Liknande synpunkter framföres av Sveriges

advokatsamfund.

En annan inskränkning i arvinges möjligheter att tillgodogöra sig värdet

av egendomen består enligt advokatsamfundet i de enligt samfundet begrän­

sade möjligheterna att sälja egendomen. Samfundet anför härom.

Vill ägaren genom försäljning frigöra det i bygdegodset bundna kapitalet

eller del därav, kan detta icke ske på annat sätt än att han försäljer

bygdegodset i dess helhet, d. v. s. samtliga däri ingående fastigheter resp.

ideella andelar i bygdegodset. Enär ett bygdegods som regel torde komma

att omfatta ett ganska stort och därigenom även värdefullt område, torde

det möta betydande svårigheter att finna en köpare till hela bygdegodset.

Kretsen av de personer eller företag som kan tänkas önska förvärva endast

en andel i ett bygdegods måste även antagas vara betydligt mindre än det

antal personer eller företag som skulle vara villiga förvärva en eller flera i

bygdegodset ingående självständiga fastigheter, om möjligheter härtill fun­

nes. Genom förvärv av endast andel i bygdegodset blir ju köparen icke

ägare till något visst område på marken, vilket för det störa flertalet med

säkerhet kommer att verka avskräckande. Köparens möjligheter att tillgodo­

göra sig värdet av den sålunda förvärvade andelen och att bestämma över

bygdegodsets förvaltning och skötsel blir uppenbarligen mycket begränsade.

Liknande synpunkter framföres av Skånska hypoteksföreningen.

Svårigheten att finna köpare betonas också av Svenska bankföreningen,

som med anledning härav anser, att bygdegodskonstruktionen är behäftad

med allvarliga brister från kreditgivarsynpunkt genom egendomens mins­

kade begärlighet vid exekutiv auktion. Skånska hypoteksföreningen fram­

håller även, att ett sönderbrytande av den naturliga enhet som skog och

jord utgör, måste från kreditsynpunkt, när det sker på det sätt, som kom­

mittén föreslagit, få en direkt negativ verkan. Kreditvärdet på delarna blir

tillhopatagna mindre än kreditvärdet på den ursprungliga enheten. Jorden

kommer att sakna skogen såsom en betydelsefull reservkälla, som kan an­

litas även för icke avdragsgilla förbättrings- och rationaliseringsarbeten, för

komplettering av inkomsterna under dåliga skördeår o. s. v.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Konstruktionen medför även en betydande risk för bygdelagets borgenä­

rer. För lagets gäld svarar nämligen endast laget själv och ej delägarna.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1963

Dessa skall emellertid i gengäld av borgenärshänsyn icke kunna undandra

sig att utge bidrag till bygdelaget. Denna regel förutsätter emellertid att del­

ägaren har tillgångar utöver bygdelagsandelen. Eftersom bygdelaget icke får

äga fast egendom — vari torde inräknas även ideell andel i fast egendom —

kan nämligen ej bygdelaget och därmed ej heller dess borgenärer ta bygde-

godset i anspråk för att täcka den för godset bedrivna rörelsens gäld. Här­

igenom konserverar utredningen det som nackdel betecknade förhållandet

att fideikommissegendom ej svarar för gäld enligt allmänna regler.

Bygdegodsinstitutionen betecknas som antingen tungrodd, invecklad eller

komplicerad av följande remissorgan: skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelser-

na * Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar norra, Blekinge, Kris­

tianstads, Skaraborgs och Västmanlands län, justitiekanslersämbetet, över-

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,

Jönköpings, Blekinge, Malmöhus och Skaraborgs län, arrendenämnderna i

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps

områden, Fideikommissariernas intresseorganisation, Riksförbundet Lands­

bygdens folk, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska sparbanksförening­

en, Sveriges skogsägareförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, överlant­

mätarna i Stockholms och Skaraborgs län samt Skånes jordägareförbund.

Länsstyrelsen i Örebro län anför.

Den av utredningen föreslagna ägandeformen, bygdegods-bygdelag, för

vars tillskapande ingen bärande motivering förebragts, verkar i hög grad

konstprodukt. Någon annan anknytning till praktisk ekonomisk verksam­

het än en hänvisning till Kungl. förordningen den 15 oktober 1880 med sär­

skilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg

m. m. har utredningen icke kunnat påvisa. Analogin förefaller icke vara

övertygande.

Ä andra sidan finner justitiekanslersämbetet förslaget alltför begränsat,

då det icke förhindrar sönderbrytande av de ekonomiska enheter, som be­

står av både lånt- och skogsbruk samt industri. Även länsstyrelsen och över-

lantmätaren i Skaraborgs län uttalar, att de anser förslaget otillräckligt.

Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att

arbetskraften på skogsfideikommissen i regel är verksam både i jord- och

skogsbruket samt att åkerkvoten krymper genom inrättande av bygdegods.

Detta kan enligt dessa remissorgan leda till rubbningar i arbetskraftsbalan-

scn. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att bygdegodsen genom åker­

jordens avskiljande får en olycklig arrondering. Skånska hypoteksförening­

en framför den åsikten, att bygdegodsen skulle komma att utgöra ett hin­

der för jordbruken att komplettera sitt jordbruk med skog.

Stockholms rådhusrätt, länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands län

samt Sveriges skogsägareförbund ifrågasätter, om det icke vore lika motive­

rat att vidtaga särskilda åtgärder för sammanhållande av större jordbruk.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och Mälarprovinsernas hypoteksför­

ening uttalar, att en speciallagstiftning för skogsförvaltning bör äga gene­

rell giltighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

105

Svea hovrätt framhåller, att frågan icke har avseende på det stora flerta­

let av de skogsmarker, som finns på fideikommissen. Enligt hovrätten kan

och bör dessa liksom hittills nyttjas i samband med fideikommissens jord­

bruk. Det gäller här endast ett fåtal skogskomplex, vilka har så stor om­

fattning att de lämpligen kan utgöra självständiga ekonomiska driftsenhe­

ter. Hovrätten konstaterar, att utredningen icke närmare angivit någon

minsta storlek av de skogsområden som åsyftats, men finner, att det antag­

ligen endast beträffande områden med större areal än 3 000 hektar, d. v. s.

icke fler än femton fideikommiss, kan anses föreligga ett betydande allmänt

intresse av att de bibehållas såsom enheter. Enligt hovrättens mening bör

det av principiella skäl icke komma i fråga att för ett så ringa antal fall in­

föra en omfattande speciallagstiftning. Även Mälarprovinsernas hypoteks­

förening uttalar, att endast ett mindre antal fideikommiss berörs av lagstift­

ningen.

Justitiekanslersämhetet, länsstyrelsen i Malmöhus län och Sveriges skogs­

ägareförbund framhåller risken för meningsmotsättningar mellan intres­

senterna inom en sådan gemenskap som bygdegodset. Enligt länsstyrelsen

i Hallands län, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund och

Svenska arbetsgivareföreningen kan befaras, att delägarna, i varje fall om

de utgör en stor grupp, icke kommer att ha erforderligt intresse för godsets

skötsel.

Ett mycket stort antal remissorgan anvisar aktiebolagsbildning som en

lämpligare utväg än bygdegodsinstitutionen att sammanhålla fideikommiss­

skogarna. Svea hovrätt anför som motivering härför.

Utredningen har avvisat denna utväg såsom oframkomlig. Som enda

skäl härför har utredningen anfört (s. 132), att en dylik aktiebolagsbildning

skulle strida mot grunderna för gällande lagstiftning angående inskränk­

ning i bolags rätt att förvärva fast egendom. Riktigheten av denna uppfatt­

ning kan dock starkt betvivlas. Det torde nämligen med fog kunna hävdas

att den princip, som ligger till grund för 1925 års lag angående förbud i vissa

fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, icke äger till-

lämpning på ifrågavarande stora skogskomplex med tillhörande industrier.

Syftet med denna förbudslag är enligt lagens motiv att bevara jordbruksfas­

tigheter i den självägande bondeklassens hand. (Se NJA II 1925 s. 252 f.

och 256 f.). Detta syfte torde icke bli åsidosatt genom att tillåtelse lämnas

bolag att övertaga de största fideikommisskogarna med därpå baserade in­

dustriföretag. Dessa skogskomplex utgöras av områden som tidigare icke

varit bondejord och som ej heller torde vara lämpade att bilda ny sådan jord.

De ha hittills brukats i stordrift och deras uppdelning i mindre bruknings-

enlieter skulle, såsom förut påpekats, medföra från allmän synpunkt skad­

liga verkningar. I detta sammanhang kan hovrätten slutligen icke underlåta

att påpeka, att den av utredningen föreslagna lagstiftningen i realiteten in­

nebär tillskapandet av en ny bolagsform för dessa egendomars förvaltning.

Av det föregående framgår, att hovrätten anser sakliga skäl föreligga att

icke tillämpa förbudsregeln i 1925 års lag på här föreliggande fall. Formellt

sett finns också möjlighet härtill genom bestämmelsen i lagens 5 §. Enligt

denna äger Kungl. Maj:t rätt att, om »särskilda omständigheter» föreligga,

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt.

.Yr 5

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1063

genom koncessioner medgiva undantag från förbudet för bolag att förvärva

fast egendom.

Om koncessioner lämnas och alltså aktiebolag få förvärva skogskom-

plexen, kan en smidig lösning vinnas av det här behandlade problemet ge­

nom att släktintressenterna få tillfälle att bilda familjebolag för egendomens

övertagande. En viss offentlig kontroll måste emellertid upprätthållas för

att hindra splittring av egendomen genom försäljningar m. m. Ur formell

synpunkt låter sig detta genomföra mycket enkelt genom förbehåll i bo­

lagsordningen, som torde böra fastställas av Kungl. Maj :t och icke få ändras

utan särskilt tillstånd. Sakligt sett synes ej heller någon berättigad in­

vändning kunna göras mot dylika begränsningar i de enskildas rätt, enär

begränsningarna ej sträcka sig längre än de inskränkningar, som förut gällt

till följd av egendomens fideikommissnatur.

Utvägen att bilda aktiebolag av skogsfideikommissen rekommenderas av

följande remissorgan, i många fall på liknande grunder som Svea hovrätt:

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt,

statskontoret, lantmäteristyrelsten, skogsvårdsstyrelscrna i Östergötlands,

Blekinge, Örebro och Västmanlands län, överståthållarämbetet, länsstyrel­

serna i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Örebro och Västmanlands län,

överlantmätaren i Västmanlands län, Fideikommissariernas intresseorgani­

sation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Sven­

ska bankföreningen och Sveriges skogsägareförbund.

Svea hovrätt uttalar vidare att, därest intressenterna ej skulle vilja be­

gagna sig av den nu angivna möjligheten att i bolagsform behålla egendo­

men, det icke torde kunna anses obilligt gentemot dem att tillerkänna det

allmänna en inlösningsrätt till egendomen. För att säkerställa dess bevaran­

de bör därför stadgas, att om egendomen icke inom viss tid övertagits av

ett särskilt för detta ändamål bildat bolag, kronan skall äga rätt att inlösa

egendomen, varvid reglerna om expropriation i tillämpliga delar kan bli gäl­

lande.

Lantbruksnämnden i Blekinge län och Blekinge läns hushållningssällskap

framhåller, att det syfte man vill nå med bygdegodsen kan tillgodoses ge­

nom frivilligt samarbete, exempelvis i skogsbruksområden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att de av lagberedningen före­

slagna reglerna om bruksenhet passar ganska väl på fideikommissens skogs-

komplex och att det är olämpligt att införa två så näraliggande rättsliga in­

stitut som registrerad bruksenhet och bygdegods. Vad utredningen eftersträ­

vat synes i huvudsak kunna vinnas genom en befogenhet för Kungl. Maj :t att

vid avveckling av fideikommiss föreskriva att detta eller del därav i fort­

sättningen skall vara registrerad bruksenhet och att denna icke må upplösas

utan tillstånd. Härtill synes enligt hovrättens mening de föreslagna reglerna

om bygdelag kunna anknyta.

Även i fråga om fideikommissens kulturvärden råder i stort sett

enighet bland remissorganen om att särskilda skyddsåtgärder krävs. Kritik

framföres emellertid i många olika avseenden mot de av utredningen före-

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1963

15 000 kronor. En fond, som genom sin avkastning skulle svara för en vä­

sentlig del av denna kostnad, synes behöva ha ett kapital å mellan 200 000

och 300 000 kronor. Att förordna om avsättning av ett sådant belopp mot

intressenternas vilja kan framstå såsom obilligt, om ej fideikommissets ka­

pitalvärde är betydande.

Den nu förordade begränsningen i fondavsättningen kan givetvis medfö­

ra, att fondens avkastning blir alldeles otillräcklig. Och detta kan även el­

jest bli förhållandet, eftersom det finns fideikommiss som omfatta mycket

betydande kulturvärden men ringa eller rent av ingen annan egendom. På

grund härav bör enligt hovrättens mening övervägas, om icke den föreslag­

na fondbildningen måste kombineras med någon annan form av kapital­

tillskott för kulturvärdenas bevarande. Eftersom fideikommissavvecklingen

medför den väsentliga ekonomiska förmånen för intressenterna, att de er­

hålla den förut bundna egendomen med fri äganderätt, synes det icke vara

obilligt mot dem att i samband med avvecklingen upptaga en särskild av­

gift uppgående till någon procent av samtliga dessa förmögenheter. Dock

kan det befinnas skäligt att härvidlag göra åtskillnad mellan efterträdaren

och andra arvingar. De sistnämnda skola ju enligt förslaget tilldelas egen­

dom, som de eljest icke haft några som helst förväntningar att erhålla. Om

sålunda en avgift upptages vid avvecklingen från samtliga fideikommiss,

skulle av dessa medel kunna bildas en för fideikommissen gemensam kul­

turfond, varifrån bidrag skulle lämnas i sådana fall, då betydelsefulla kul­

turvärden behövde skyddas och tillräckligt ekonomiskt stöd icke kunde er­

hållas från de särskilda fideikommissfonderna.

Det råder icke några delade meningar om att man såsom utredningen

angivit främst bör ta sikte på att säkerställa den ekonomiska grundvalen för

kulturvärdenas underhåll. Styresmannen för Nordiska museet framhåller

emellertid, att hithörande problem är av vida större räckvidd än som synes

ha stått klart för utredningen. Fideilcommissariernas intresseorganisation

anför, att utredningen icke haft klart för sig hur betydande kulturvärden

fideikommissen har. Sveriges advokatsamfund finner det anmärkningsvärt,

att utredningen ej ens försökt att uppskatta de kapitalbelopp som kan be­

räknas bli erforderliga för bildandet av stiftelserna.

Från flera håll uttalas vidare tvivel, huruvida icke bildandet av stödstif­

telse ofta kommer att vara ett otillräckligt skydd för kulturvärdena. Sålun­

da framhåller hovrätten över Skåne och Blekinge — som anser, att ett be­

dömande av förslaget försvåras av att utredningen icke angivit vad försla­

get skulle innebära beträffande de större och viktigare kulturbyggnaderna

och samlingarna — att det kommer att bli ytterst vanskligt att bestämma

fondens storlek och att det därför kan befaras att många stiftelser i läng­

den icke kan vidmakthålla kulturvärdena. Även justitiekansler sämbetet,

Stockholms rådhusrätt, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Hallands och

Skaraborgs län, chefen för nationalmuseum, styresmannen för Nordiska mu­

seet, Fideikommissariernas intresseorganisation, Svenska naturskyddsför­

eningen och Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter de föreslagna åt­

gärdernas effektivitet.

Enligt vad hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar kan de fonderade

medlens otillräcklighet medföra skärpta anspråk på statsmakterna att in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 är 1063

109

skrida för att rädda kulturvärdena. Denna konsekvens framhålles även av

länsstyrelsen i Hallands län, chefen för nationalmuseum, Svenska natur­

skyddsföreningen och Sveriges lantbruksförbund. Reservanterna i länssty­

relsen i Hallands län påpekar, att utredningen icke gjort något försök att

uppskatta värdet av befintliga samlingar, samt framhåller, att detta är nöd­

vändigt för att bedöma omfattningen av statens utgifter.

Justitiekansler sämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län, chefen för national­

museum och styresmannen för Nordiska museet framhåller den risk, som

enligt dessa remissorgan anses ligga däri att stiftelseegendomens realvärde

minskar. Ett sätt att placera stödstiftelsens tillgångar i värdebeständig form

anvisas av länsstyrelsen i Södermanlands län, som för det fall att både byg-

degods och stödstiftelse skall bildas föreslår, att en lämpligt avvägd del av

bygdegodset anslås till stiftelsen och att avkastningen därav går till beva­

randet av kulturvärdena. Liknande förslag framföres av lantbruksstyrelsen

och skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län.

I likhet med utredningen finner Svea hovrätt, att det allmännas åtgärder

måste begränsas till sådana kulturvärden som är av mera utpräglad bety­

delse från konstnärlig, historisk eller vetenskaplig synpunkt samt att i frå­

ga om lös egendom med kulturellt värde endast samlingarna påkallar sär­

skild uppmärksamhet. Beträffande enstaka kulturföremål har det allmänna

visserligen ett intresse av att de bevaras inom landet, men deras bibehål­

lande i en viss miljö är i regel av mindre vikt. Därför torde det icke före­

ligga någon anledning att beträffande fideikommissens enstaka kulturföre­

mål uppställa andra regler än dem som bör gälla för motsvarande slag av

kulturvärden utan fideikommissnatur.

Annan mening uttalas av chefen för nationalmuseum, som hänvisar till

att förbud icke finns mot utförsel av exempelvis keramiska arbeten, glas

och vissa guldsmedsarbeten samt anför.

Att fideikommissutredningen sålunda lämnat frågan om skydd för ensta­

ka konstföremål öppen är ingalunda tillfredsställande. Det vill synas som

om utredningen icke tillräckligt uppmärksammat, att det i fideikommissen

i vissa fall ingår lösa föremål — mästerverk — som väl kan avlägsnas ur

sin miljö utan att denna till sin typ förändras men som är omistliga för

vårt land. Sålänge dylika verk är bundna genom fideikommissband finns

ingen risk att de lämnar landet — när bandet väl en gång lossats är risken

däremot överhängande. Om fideikommissen avvecklas kommer de enorma

priser, som numera bjuds för konst av högsta internationella klass, i för­

ening med den höga arvsbeskattningen säkerligen att leda till export av för

landet omistliga kulturvärden. Jag avser här icke endast de allra märkli­

gaste internationella mästerverk, som ingår i eller är knutna till fideikom­

miss, utan även internationellt sett mindre uppmärksammade konstverk,

som genom sin historia eller eljest är speciellt förknippade med vårt land.

Med anledning härav uttalar chefen för nationalmuseum, att problemet

om skydd för enstaka konstföremål av högsta värde måste komma under

bedömning, när statsmakterna tar ställning till frågan om fideikommissens

110

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

avveckling och att en avveckling icke hör ske förrän tillfredsställande skydd

mot export av omistliga konst- och kulturvärden skapats. Liknande syn­

punkter framföres av Sveriges advokatsamfund, som framhåller, att risken

för utförsel av lösa kulturföremål är ett av skälen för att samfundet mot­

sätter sig avveckling av lösörefideikommissen.

Riksarkivet påpekar, att skyddet av arkivhandlingarna kompliceras av att

samlingarna i många fall icke själva är av fideikommissnatur och att det i

sådana fall icke synes möjligt att lagligen ingripa med stöd av de före­

slagna bestämmelserna. Även Stockholms rådhusrätt och Fideikommissa-

riemas intresseorganisation framhåller, att det icke sällan förekommer, alt

den kulturhistoriskt värdefulla miljön delvis består av egendom, som icke

är av fideikommissnatur, och att de föreslagna åtgärderna i sådana fall icke

är ägnade att förhindra en splittring.

Nu angivna förhållande framhålles även i fråga om Skoklosters fideikom­

miss, beträffande vilket länsstyrelsen i Uppsala län anser, att en avveckling

icke kan ske enligt de riktlinjer utredningens förslag anvisar. Länsstyrelsen

hänvisar till att fideikommisset enligt utredningen omfattar allenast själva

slottet och samlingarna men ej egendom i övrigt. Regeln i 6 § av lagför­

slaget, enligt vilken efterträdaren skulle taga hälften av egendomen och åter­

stoden tillfalla arvingarna, varvid på efterträdarens andel skulle vid skiftet

falla fideikommissets huvudgård med där förvarade samlingar, kan enligt

länsstyrelsen knappast göras tillämplig på nämnda fideikommiss. Icke hel­

ler kan här såsom förutsättes i 17 § lämpligen avsättas någon del av egen­

domen för bildandet av en stiftelse med ändamål att trygga samlingarnas

vård och underhåll. Att samlingarna odelade alltfort bevaras i sin nuvaran­

de miljö anser länsstyrelsen som ett synnerligen angeläget allmänt intresse.

En statsinlösen av samlingarna och slottet torde för närvarande anses ute­

sluten bl. a. med hänsyn till den statsfinansiella situationen. Starka skäl ta­

lar därför enligt länsstyx-elsen för att detta fideikommiss tillsvidare bibe­

hålies oförändrat. Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser speciella

förhållanden föreligga beträffande Skoklosters fideikommiss och uttalar, att

ett antagande av en lag om avveckling av fideikommiss bör förenas med ett

principbeslut om att Skoklosters slott och samlingar vid framtida arvsfall

skall inlösas till kronan eller kulturvårdande institution.

Beträffande i nlösningsbestäm melserna uttalar länsstyrelsen

i Blekinge län, att där fara föreligger för skingring av kulturvärden bör i

samtliga fall inlösen ske av staten till fulla värdet. Lantbruksstyrelsen an­

för, att det måste vara icke endast en rätt utan också en skyldighet för sta­

ten alt inlösa egendomen.

Svenska arbetsgivareföreningen däremot finner för sin del icke utvägen

att i sista hand förstatliga egendomen vara en bättre ordning än vad som

nu gäller, överståthällaräimbeiet uttalar, att det med hänsyn till kostnader­

na får antagas, att inlösen kan ske endast i begränsad utsträckning och att

därför omfattande egendom likväl kommer att lämnas utan åsyftat skydd.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr o år 1963

övrigt bör ärendena handläggas av de centrala ämbetsverk till vilka de hör.

Därest det visar sig behövligt med någon samordning av de olika myndig­

heternas verksamhet i särskilda ärenden, torde denna utan större omgång

kunna åstadkommas av justitiekanslersämbetet eller, om detta icke har be­

fattning med ärendet, av det ämbetsverk som detta främst rör.

Även Småbrukarnas riksförbund motsätter sig inrättandet av särskild fi­

deikommissnämnd.

Skånska bypoteksföreningen anser, att fideikommissnämnden enligt för­

slaget i olika avseenden fått alltför vidsträckta befogenheter och motsätter

sig straffpåföljd för underlåten rapport till nämnden rörande inträffat döds­

fall. Föreningen uttalar även, att metoden att överlåta åt Kungl. Maj:t att

utfärda närmare bestämmelser om fideikommissnämndens verksamhet in­

ger farhågor.

Dispensärenden under övergångstiden

Vad gäller utredningens synpunkter på vissa dispensärenden under över­

gångstiden anför Fideikommissariernas intresseorganisation en avvikande

mening. På i yttrandet närmare angivna grunder föreslår organisationen

en liberalare dispensgivning, när det gäller återbetalningsskyldighet och stäl­

lande av säkerhet vid lån ur fideikommissförmögenhet, än vad utredningen

föreslagit. Alternativt ansluter sig organisationen till den av Bonde m. fl.

anvisade utvägen att låta en vid fideikommissets upphörande befintlig arvs­

skatteskuld helt drabba den siste fideikommissinnehavarens arvingar. Även

för det fall, att en avveckling icke skulle omfatta samtliga fideikommiss,

anser organisationen det nödvändigt att Iiberalisera dispensgivningen jämväl

såvitt avser fideikommiss, som ej skall avvecklas.

Organisationen förklarar sig icke heller kunna biträda vad utredningen

anfört om att vid framtida försäljningar av fideikommissfastighet even­

tuellt icke skulle behöva krävas kapitalisering av någon del av köpeskilling­

ens avkastning, medan något bärande skäl för att upphäva sådana föreskrif­

ter som redan meddelats icke skulle föreligga. Organisationen framhåller,

att en penningvärdeförsämring i lika mån drabbar äldre och senare tillkom­

na fideikommisskapital och föreslår, att kapitaliseringsreglerna slopas för

båda slagen samt att i stället kapitaliseringsmöjligheterna genom generell

dispens ökas till att omfatta bl. a. börsnoterade aktier.

Även Svenska bankföreningen motsätter sig, att olika regler skall gälla

i nyss angivna fall och anför, att det för bankernas notariatavdelningar

skulle medföra åtskilliga redovisningstekniska besvär, därest olika delar

av ett genom successiva fastighetsförsäljningar uppkommet fideikommiss­

kapital skulle bli underkastade skilda förvaltningsregler.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

blem som sammanhänger med en avveckling av fideikommissen. Jag har

därför funnit, att betänkandet är väl ägnat att läggas till grund för fortsatta

överväganden i frågan. Samtidigt måste emellertid konstateras, att stark

och övertygande kritik under remissbehandlingen framförts mot de förslag

utredningen framlagt till lösning av de praktiska problem som uppstår vid

en avveckling. Ett stort antal remissorgan har sålunda givit uttryck åt den

meningen, att utredningen icke förmått anvisa någon framkomlig väg att

undvika menliga följder av fideikommissens avskaffande. Som jag närmare

kommer att utveckla i det följande delar jag denna uppfattning. Utred­

ningens förslag har därför med ledning av vad som framkommit under re­

missbehandlingen omarbetats inom justitiedepartementet. Därvid liksom vid

tidigare behandling av fideikommissfrågan har den grundläggande synpunk­

ten varit, att starka principiella skäl talar för en avveckling av fideikom­

missen men att tillräckliga garantier måste skapas mot en olämplig splitt­

ring av fideikommissegendomarna. Vad som bör eftersträvas är en laglig

reglering, som möjliggör att såväl allmänna som enskilda intressen tillgo­

doses, utan att kravet på enkelhet och smidighet i tillämpningen efter-

sättes. Med hänsyn till att synnerligen skiftande förhållanden råder beträf­

fande de olika fideikommissen och då de praktiska konsekvenserna av en

avveckling är svåra att förutse, bör en lagstiftning om avveckling av fidei­

kommissen inrymma olika möjligheter till lösningar i det enskilda fallet.

I fortsättningen skall jag närmast redovisa de mera detaljerade övervä­

ganden som ligger till grund för de nu framförda allmänna reflexionerna

Olika synpunkter på fideikommissen

Utredningen har till en början som skäl för en avveckling av fideikom­

missen anfört, att dessa utgör en undantagsföreteelse i rätts­

ligt hänseende, vilket får särskild betydelse emedan fideikommissen

omfattar betydande värden. I anslutning härtill har utredningen framhållit,

att de rättsliga avvikelserna beträffande fideikommissegendomen gäller

grundläggande regler, nämligen arvs-, testaments- och gäldsregler, samt att

fideikommissens rättsliga egenart ständigt måste beaktas i lagstiftning och

rättstillämpning, något som på längre sikt utgör en belastning.

Flera remissorgan delar utredningens uppfattning, att fideikommissens

undantagsställning i rättsligt avseende innebär en nackdel. Från många

håll har emellertid anförts, att cn förutsättning för att detta skäl att av­

skaffa fideikommissen skall kunna tillmätas någon avgörande vikt är, att

icke en ny särregim skapas beträffande samma egendom. Några remissor­

gan, vilka icke godtar nu angivna skäl för en avveckling, har motiverat

detta med att de rättsliga avvikelserna endast berör ifrågavarande intres­

senter.

För egen del vill jag instämma i utredningens uppfattning, att fideikom­

missens karaktär av särregim, som icke kan motiveras utifrån gällande

rättsuppfattning och rådande samhällsförhållanden, utgör ett skäl för fidei­

skälet för fideikommissens avskaffande måste därför tillmätas stor princi­

piell betydelse.

Vidare har utredningen pekat på den omständigheten, att urvalet av

fideikommissinnehavare i allmänhet sker slumpmässigt utan

att någon hänsyn kan tagas till innehavarens personliga, ekonomiska och

andra förutsättningar att bruka egendomen. Då egendomen dessutom på

grund av fideikommissbandet är bunden vid innehavaren för dennes livstid

och ej underkastad vanliga ekonomiska regler, anser utredningen angivna

förhållande vara principiellt förkastligt.

Utredningens uppfattning i denna del biträdes av flera remissorgan, däri­

bland Svea hovrätt, som emellertid har påpekat, att de blivande innehavar­

nas utbildning ofta tidigt inriktats på deras kommande uppgift och att de

därför ofta blir väl skickade för denna. Från andra håll har framhållits, att

ingenting tyder på att fideikommissegendomarna vanvårdas. Enligt flera

remissorgan kan den nu behandlade invändningen mot fideikommissen rik­

tas mot arvsrätten över huvud taget.

Det kan enligt min mening icke bestridas, att fideikommissinstitutet i be­

rörda avseende ger utrymme för missförhållanden, vilka i fråga om stora

fideikommissegendomar kan bli avsevärda. Självfallet kan i viss mån sam­

ma invändning riktas mot den legala ax-vsordningen. Beaktas bör dock, att

denna i motsats till fideikommissinstitutionen ger utrymme för åtgärder —

testamente, gåva eller annat förfogande — vilka är ägnade att åstadkomma

en efter omständigheterna lämpad egendomsfördelning. Jag anser sålunda,

att det slumpmässiga urvalet av fideikommissinnehavare i och för sig inne­

bär en olägenhet. Emellertid visar erfarenheten, att fideikommissinneha-

varna till följd av den uppfostran, utbildning och inriktning i övrigt de ti­

digt erhållit för sin kommande uppgift ofta blivit väl skickade för såväl det

ekonomiska handhavandet av fideikommissegendomen som vårdandet av de

kulturvärden vilka merendels hör till fideikommisset. Olägenheterna av det

slumpmässiga urvalet av fideikommissinnehavare kan därför i allmänhet

icke sägas ha varit framträdande, och ifrågavarande skäl för fideikommis­

sens avskaffande bör med hänsyn härtill icke tillmätas någon avgörande

betydelse.

Beträffande fideikommissegendomens ekonomiska en­

het har utredningen uttalat, att det i fideikommissbestämmelserna liggan­

de förbudet mot försäljning av egendomen liksom mot dess uppdelning ge­

nom arv har medverkat till att de en gång bildade enheterna bibehållits. 1

fråga om jordbruksegendomar, särskilt sådana med skogstillgångar, har ut­

redningen funnit, att ett sådant sammanhållande kan vara av värde. Att viss

egendom sammanhålles under fideikommissband innebär emellertid enligt

utredningen icke någon garanti för att den utgör en även för nutida förhål­

landen lämplig ekonomisk enhet. Utredningen har vidare framhållit att.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

117

även om egendomen bildar en lämplig enhet, en viss uppdelning ofta utan

olägenhet kan ske och att många av de större fideikommissegendomarna för

övrigt alltid varit uppdelade i ett flertal brukningsdelar.

Vid remissbehandlingen har från många håll uttalats, att bibehållandet

av fideikommissenheterna varit uteslutande till fördel från ekonomisk syn­

punkt. Flera remissorgan har sålunda framhållit, att fideikommissinstitutet

möjliggör ett rationellt jord- och skogsbruk, och att jord- och skogsfidei-

kommissen i allt väsentligt är välskötta har undantagslöst vitsordats. Enligt

en av Sveriges skogsägareförbund verkställd undersökning, avseende 34 stör­

re fideikommiss, har årsavverkningen på fideikommisslcogarna år 1959 be­

räknats uppgå till 3,9 skogskubikmeter per hektar mot omkring 2,3—2,8

skogskubikmeter per hektar skogsmark i övrigt. Nämnda undersökning har

också utvisat en mycket hög beläggning av fast anställd arbetskraft. För­

bundet har uttalat, att då i utredningens betänkande anges, att den indu­

striella verksamheten vid fideikommissen under åren 1945—1949 i genom­

snitt per år omfattat 70 000 dagsverken och att produkternas saluvärde ut­

gjort nära 3 1/2 miljoner kronor per år, dessa uppgifter måste vara miss­

visande. Förbundets undersökning, som omfattar endast en del av fideikom­

missen, har givit till resultat ett tillverkningsvärde redan år 1950 av

13 520 000 kronor och år 1959 av icke mindre än 28 634 000 kronor. Dags-

verksåtgången år 1950 redovisas i undersökningen med 134 123 dagsverken

och år 1959 med 128 836 dagsverken. Länsstyrelsen i Örebro län har fram­

hållit, att de största fideikommissen är den ekonomiska ryggraden i ortens

näringsliv. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen i Öster­

götlands län har uttalat, att vad riksdagen år 1914 anförde därom, att fidei­

kommissen utgjorde hinder mot den moderna utvecklingen att uppdela jor­

den på allt flera händer, framstår som föråldrat numera, då rationaliseringen

kräver större jordbruksenheter.

Såsom framgått av vad jag anfört avser spörsmålet om fideikommiss­

egendomens ekonomiska enhet huvudsakligen jord- och skogsfideikommis-

sen. Vid tidigare behandling av fideikommissfrågan har krav på jordens

uppdelning i mindre brukningsenheter åberopats som ett väsentligt skäl för

fideikommissens avveckling. Sålunda har starkt betonats, att fideikommis­

sen utgjorde hinder mot egnahemsbildningen, medan frågan om olämplig­

heten av att splittra fideikommissegendomarna i mindre enheter skjutits i

bakgrunden. Det numera rätt allmänt omfattade kravet på stora jord- och

skogsbruksenheter måste med nödvändighet medföra en ändrad bedömning

av denna fråga. Detta har också stått klart för utredningen och har ytter­

ligare betonats under remissbehandlingen. Enligt min mening kan ej heller

tvivel råda därom, att en splittring av de fideikommiss, som har stora skogs­

tillgångar merendels med tillhörande industrirörelse och för vilka den be­

stående förvaltningsenheten ofta utgör förutsättning för fortsatt rationell

drift, kan lända till allvarlig skada för näringslivet i orten och medföra be­

tydande olägenheter av social och ekonomisk art. I fråga om fideikommiss

med omfattande jordbruk torde såsom utredningen framhållit i vissa fall er

118

uppdelning utan olägenhet kunna ske, men i ett mycket stort antal fall

måste splittring av egendomen vara ägnad att motverka en rationell jord­

bruksdrift. Vid en uppdelning berörs också arrendatorernas intressen. Jag

har därför den bestämda uppfattningen, att avveckling av de störa jord-

och skogsfideikommissen i många fall kan medföra svårigheter av ekono­

misk och social karaktär, om icke i samband med avvecklingen åtgärder

vidtages för att bibehålla den nuvarande förvaltningsenheten. Härtill åter­

kommer jag i fortsättningen.

Slutligen har utredningen såsom skäl för avveckling av fideikommissen

framhållit, att inskränkningarna i innehavarens disposi­

tionsrätt över egendomen försvårar eller hindrar en riktig ekonomisk

anpassning efter nutida förhållanden. Fideikommissförordnandet innebär

formellt förbud dels mot varje försäljning, även den som sker i syfte att

åstadkomma en lämpligare avgränsning av egendomen eller för att anskaffa

erforderligt kapital för driften å återstoden av egendomen, dels mot inteck­

ning däri. De faktiska förhållandena har emellertid framtvingat ett ge­

nombrytande av dessa förbud — genom dispens av Kungl. Maj :t — var­

igenom de mest påfallande svårigheterna mildrats. Utredningen har räk­

nat med att dispensverksamheten — som enligt utredningen innebär en be­

lastning utan att kunna medföra erforderlig smidighet — kommer att be­

höva utvidgas. I detta sammanhang har utredningen erinrat om att Kungl.

Maj :t i allmänhet vid medgivande av inteckning eller vid medgivande att för

vissa ändamål använda fideikommisskapital föreskriver skyldighet till åter­

betalning i viss ordning och i vissa fall även ställande av säkerhet, t. ex. i

form av försäkring på innehavarens liv. Vissa fideikommissinnehavare är en­

ligt utredningen till följd härav ekonomiskt mycket hårt belastade. Åtminsto­

ne i mindre gynnsamma fall kan därför ett upprätthållande av fideikommis­

set framstå som ett konstlat sammanhållande av den ifrågavarande egendo­

men utan reellt stöd i de verkliga ekonomiska förhållandena.

Under remissbehandlingen har icke gjorts gällande annat än att stelheten

i dispositionsförhållandena utgör en olägenhet. Nackdelarna har dock icke

på något håll ansetts vara så störa, att de i och för sig bör medföra fidei­

kommissens avveckling.

Det kan enligt min mening icke bestridas, att de för obegränsad tid gäl­

lande inskränkningarna i innehavarens dispositionsrätt särskilt när det gäl­

ler jord- och skogsfideikommissen kan hindra genomförandet av de mest

ändamålsenliga åtgärderna för egendomens skötsel och försvåra anskaffan­

det av erforderligt rörelsekapital. Å andra sidan kan ej bortses från att des­

sa inskränkningar hindrat, att egendomarna splittrats, och sålunda bidragit

till att skapa de lämpliga förvaltningsenheter som ifrågavarande fideikom­

miss merendels utgör. De antydda olägenheterna har även i betydande ut­

sträckning kunnat motverkas genom Kungl. Maj :ts rätt att medge ändringar

i fideikommissförordnandena. Självfallet utgör dispensverksamheten en be­

lastning för Kungl. Maj :t, men detta får icke anses vara någon avgörande

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Kurigl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

119

olägenhet. Medgivande till inteckning eller annan åtgärd är emellertid ofta

förenat med föreskrift om återbetalningsskyldighet och ställande av säker­

het i form av livförsäkring. Såsom utredningen framhållit är vissa fideikom­

missinnehavare till följd härav hårt ekonomiskt belastade. Det är härvid av

intresse att konstatera, att en av fideikommissariernas intresseorganisa­

tion företagen enquéte bland landets fideikommissarier givit till resultat, att

innehavarna av sådana fideikommiss, som består enbart av kapital eller

stadsfastigheter, så gott som enhälligt uttalat sig för avskaffande av dessa

fideikommiss. Innehavarna av större jordbruksfideikommiss och fideikom­

miss med betydande kulturvärden har däremot tillkännagivit den motsatta

uppfattningen, såvitt gäller fideikommiss av dessa typer. Bland innehavarna

av mindre jordbruksfideikommiss har meningarna visat sig vara delade.

Denna undersökning synes ge visst stöd för uppfattningen, att inskränk­

ningarna i fideikommissinnehavarens dispositionsrätt är besvärande i varje

fall vid förvaltningen av fideikommiss med mindre omfattande fast egendom.

Vad nu anförts angående inskränkningarna i dispositionsrätten kan sam­

manfattningsvis väsentligen anses tala för avveckling av fideikommissen.

Utredningen har även behandlat frågan i vad mån beaktandet av vissa

särskilda intressen talar för bibehållande av fideikommissen. Så­

lunda har utredningen räknat med att upplösning av fideikommissbandet

kan medföra minskad trygghet för fideikommissarrendatorerna. Utredning­

en har även ansett, att ett sönderbrytande av förvaltningsenheterna kan

lända till skada för skogshushållningen och menligt påverka näringsförhål­

landena inom orten. Slutligen har utredningen framhållit, att betydande

kulturvärden kan bli hotade, om fideikommissbandet upplöses. Vad nu an­

förts kräver enligt utredningen i hög grad beaktande. Om emellertid i sam­

band med en fideikommissavveckling särskilda åtgärder vidtages till skydd

för de angivna intressena, kan enligt utredningens mening övergången till de

nya förhållandena avsevärt underlättas och skälig hänsyn tagas till dessa

intressen.

Under remissbehandlingen har nu anförda synpunkter starkt understru­

kits. Sålunda har från många håll påpekats den inverkan en avveckling får

för fideikommissarrendatorernas ställning. Olägenheterna för skogshushåll­

ningen vid avveckling av de stora skogsfideikommissen har tidigare berörts.

Ett betydande antal remissorgan har med skärpa framhållit risken för att

stora kulturvärden i form av slott, herrgårdar, parker och samlingar skall

gå förlorade vid avveckling av fideikommissen. Riksantikvarieämbetet har

uttalat, att bland fideikommissegendomarna finns sådana, som med jord,

byggnader, inredning, arkiv och bibliotek bildar ett sammanhållet helt och

måste räknas såsom nationella minnesmärken hos vilka det säregna och

värdefulla just ligger i den bestående, historiskt och traditionellt givna en­

heten. Ämbetet har svårt att föreställa sig, hur dessa kulturvärden skall

kunna bevaras, om fideikommissen försvinner. Även flera andra remissor­

gan, däribland styresmannen för nordiska museet, har betonat det ange-

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Jägna från kulturvårdens synpunkt av att bibehålla den enhet som fidei­

kommissen utgör. Många remissorgan, däribland Svenska naturskyddsför­

eningen, har framhållit, att olägenheter kan befaras uppstå från natur­

skyddssynpunkt till följd av en splittring av jord- och skogsfideikommis-

sen. Från kreditgivarhåll slutligen har uttalats, att ett sönderbrytande av

den naturliga enhet, som skog och jord utgör, från kreditsynpunkt måste

få en negativ verkan, om det sker på det sätt utredningen föreslagit.

De olägenheter som enligt vad nu sagts kan följa vid avveckling av fidei­

kommissen måste enligt min mening tillmätas stor betydelse. Därav följer

emellertid icke, att ifrågavarande omständigheter i och för sig bör hindra

en avveckling. Därest de sociala, ekonomiska och kulturella intressena vä­

sentligen kan tillgodoses genom särskilda åtgärder, bör hinder icke före­

ligga för avveckling, om en sådan anses böra ske av andra skäl. Under den

tidigare behandlingen av fideikommissfrågan har problemet väsentligen va­

rit, hur dessa intressen skall tillvaratagas. Vid ett slutligt ståndpunktsta-

gande i frågan måste också stor vikt tillmätas de lösningar som kan tänkas

i detta hänseende. Härtill återkommer jag i följande avsnitt av framställ­

ningen.

Bedömning av den föreslagna lagstiftningen till skydd för de särskilda

intressena

Såsom framgått av det föregående anser jag, att väsentliga principiella

men även vissa praktiska skäl talar för fideikommissens avskaffande. Mot

en avveckling kan anföras skäl, som huvudsakligen hänför sig till de i

många fall betydande olägenheter av social, ekonomisk och kulturell art

som kan uppstå vid splittring av fideikommissegendomarna. Det är uppen­

bart, att betänkligheterna mot avveckling av fideikommissen väsentligen

bortfaller, därest genom särskilda, lämpligt avvägda åtgärder garantier kan

skapas för att ifrågavarande allmänna intressen i huvudsak blir tillgodo­

sedda. Utredningen har i det syftet föreslagit en omfattande speciallagstift­

ning. Förslaget har emellertid genomgående rönt stark kritik under remiss­

behandlingen. Erinringar har framförts såväl mot metoden att införa en ge­

nomgripande speciallagstiftning som mot de föreslagna bestämmelsernas in­

nehåll. I fortsättningen skall jag något beröra utredningens förslag till skydd

för fideikommissarrendatorerna, fideikommisskogarna och fideikommissens

kultui'värden samt remisskritiken av dessa förslag. Beträffande detaljerna

i förslagen och remissyttrandena får jag hänvisa till den föregående fram­

ställningen.

Till skydd för arrendator erna har utredningen föreslagit, att ar­

rendeavtal, som gäller vid tiden för den siste fideikommissinnehavarens

frånfälle och icke avser huvudgård, skall förlänas giltighet även gentemot

den som erhåller egendomen vid avvecklingen. Utredningen har vidare befa­

rat, att uppsägning av arrendatorer i betydande utsträckning kommer att ske

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

ställa köpevillkor och handlägga fastighetsbildningsfrågor. Även i övrigt har

erinringar i olika avseenden framställts mot utredningsförslaget.

För egen del vill jag framhålla, att det är mycket svårt att bedöma i vad

mån avveckling av jordbruksfideikommissen kommer att inverka på fidei-

kommissarrendatorernas ställning. I första hand är frågan beroende av det

sätt på vilket avvecklingen genomföres. Utredningens förslag till avveckling

medför i betydande utsträckning uppdelning av fideikommissjorden. En så­

dan uppdelning, genom arvskifte eller försäljning, kan på sätt utredningen

angivit få konsekvenser såväl för de arrendatorer som innehar kommersiella

arrenden som för dem som innehar sociala arrenden. Huruvida uppsägningar

av arrenden skulle komma att ske i någon betydande utsträckning, är svårt

att bedöma. Risken härför kan emellertid icke uteslutas, och det är därför

naturligt, att utredningen föreslagit särskilda åtgärder till skydd för fidei-

kommissarrendatorerna. Mot den förordade utformningen av detta skydd

har åtskillig kritik framförts under remissbehandlingen, och jag anser för

min del kritiken i allt väsentligt befogad. Utredningens förslag i denna del

bör därför enligt min mening icke läggas till grund för lagstiftning, utan

frågan, hur fideikommissarrendatorerna bör skyddas vid avveckling av fidei­

kommissen, får lösas efter andra linjer. Såsom förut anförts påverkas ar-

rendatorernas ställning av det sätt varpå avvecklingen genomföres. Om av­

veckling kan ske utan att fideikommissegendomen splittras, torde arrenda-

torernas förhållanden komma att påverkas i relativt liten utsträckning. Vid

sådant förhållande skulle någon annan regel till skydd för arrendatorerna

icke erfordras än den av utredningen föreslagna och av remissorganen all­

mänt tillstyrkta bestämmelsen om arrendeavtals giltighet mot förvärvaren

av fideikommissegendomen. Härtill återkommer jag i fortsättningen.

Särskilda åtgärder för att undvika splittring av fideikommissko-

garna har som tidigare framgått ansetts erforderliga vid avveckling av

fideikommissen. Utredningen har även härvidlag föreslagit en omfattande

speciallagstiftning. Denna avser bildandet av särskilda enheter, benämnda

bygdegods. Förutsättning härför skall vara, att skogsområdets bibehållande

såsom en enhet är av betydande allmänt intresse. Förordnande om bygde­

gods skall meddelas av Kungl. Maj:t. Tillhör bygdegods två eller flera ge­

mensamt, skall delägarna vara sammanslutna i ett s. k. bygdelag, som skall

ha till uppgift att förvalta bygdegodset och företräda delägarna i allt som

rör dem samfällt. Delägare skall åtnjuta delaktighet i bygdelaget och ha

rösträtt efter storleken av sin andel i bygdegodset. För bygdelaget, vilket

skall utgöra en särskild juridisk person, skall finnas styrelse, som väljes av

delägarna på bygdelagsstämma. Bygdelaget och icke delägarna skall svara för

uppkommen gäld.

Den föreslagna bygdegodsinstitutionen har med endast få undantag av­

styrkts av de remissorgan som yttrat sig härom. Invändningarna mot försla­

get går framför allt ut på att denna institution dels är alltför ingripande,

dels är tungrodd och ägnad att medföra komplikationer i tillämpningen. Fle­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

123

ra remissorgan har å andra sidan funnit förslaget alltför begränsat. Sålunda

har justitiekanslersämbetet påpekat, att förslaget icke förhindrar sönder­

brytandet av de ekonomiska enheter som består av både lånt- och skogs­

bruk samt industri. Även andra remissorgan har framhållit sambandet i

olika avseenden mellan jord- och skogsbruk på fideikommiss med skogs-

egendomar. Från olika håll har ifrågasatts, om det icke vore lika motiverat

att vidtaga särskilda åtgärder för sammanhållande av större jordbruk. Vad

särskilt gäller de föreslagna bj^gdelagcn har från flera håll framhållits dels

att risk föreligger för meningsmotsättningar mellan intressenterna i bygde-

laget, dels att något tillfredsställande minoritetsskvdd icke kan anordnas.

Ett mycket stort antal remissorgan har hänvisat till utvägen att i stället

bilda aktiebolag i sådana fall, då skogar ingår i fideikommissegendomen.

Gentemot utredningens förslag till åtgärder beträffande fideikommissko-

garna vill jag till en början invända, att — liksom när det gäller skyddet

för arrendatorerna — en omfattande särlagstiftning så vitt möjligt bör und­

vikas. Denna invändning har så mycket mera fog för sig som utredningen

föreslår, att i vår lagstiftning skall införas en helt ny rättslig konstruktion.

Härtill kommer att de erinringar som vid remissbehandlingen framställts

mot utredningens förslag i allt väsentligt måste anses befogade. Jag kan

därför icke tillstyrka, att förslaget lägges till grund för lagstiftning. I stäl­

let bör undersökas, huruvida åtgärder för att undvika splittring av fidei-

kommisskogarna kan vidtagas väsentligen inom ramen för gällande lagstift­

ning. Jag syftar därvid på den i tidigare sammanhang och även under be­

handlingen av föreliggande förslag av många remissorgan anvisade utvä­

gen att bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen. Till denna

fråga återkommer jag i det följande.

Slutligen har utredningen förordat vissa åtgärder till skydd för fidei­

kommissens kulturvärden. Sålunda har utredningen — som an­

sett att man främst bör ta sikte på att säkerställa den ekonomiska grund­

valen för kulturvärdenas underhåll — föreslagit, att för detta ändamål sär­

skilda stödstiftelscr skall kunna inrättas. När byggnad, trädgård, parkan­

läggning eller samling anses vara av särskilt kulturhistoriskt värde, skall

Kungl. Maj :t vid fideikommissets upphörande kunna förordna, att av dess

behållna tillgångar avsättning skall ske för bildande av en stiftelse med

ändamål att trygga kulturföremålens vård och underhåll. Stiftelsen skall

fullfölja sitt ändamål främst genom ekonomiska bidrag till ägaren av kul­

turföremålen. Om stödstiftelse bildats, skall möjlighet ges att — utan hin­

der av att ägaren icke lämnat sitt medgivande därtill — för byggnad med­

dela skyddsföreskrifter jämlikt lagstiftningen om skydd för kulturhisto­

riskt märkliga byggnader. Skyddet för samling skall enligt förslaget kunna

befordras genom lämpligt utformade villkor för rätten till bidrag från stif­

telsen. Om skydd för kulturvärdena icke kan vinnas genom stiftelsebild­

ning, skall Kungl. Maj :t i samband med avvecklingen kunna förordna, att

samling skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande insti­

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

tution. Kan därvid enighet ej nås om lösesumman, skall frågan avgöras av

skiljemän.

Även utredningens förslag om skydd för fideikommissens kulturvärden

har mött stark kritik under remissbehandlingen. Detta gäller särskilt för­

slaget om inrättande av stödstiftelser. Bl. a. har från flera håll anförts,

att förslaget är alltför ingripande för de berörda fideikommissintressenterna

och att förordnande om stödstiftelse framstår som en orättvis belastning för

de drabbade i jämförelse med dem som ej beröres av sådana förordnanden.

Vidare har uttalats tvivel, huruvida bildandet av stödstiftelsc kommer att

vara ett tillräckligt skydd för kulturvärdena. Det har också framhållits, att

förslagets genomförande kommer att medföra skärpta anspråk på statsmak­

terna att inskrida för att rädda kulturvärdena. Flera remissorgan har pekat

på den risk som ansetts ligga däri, att stiftelseegendomens realvärde mins­

kar.

Beträffande de föreslagna inlösningsbestämmelserna har vissa remissor­

gan uttalat, att inlösen med hänsyn till kostnaderna får antagas kunna ske

endast i begränsad utsträckning. Förslag har vidare framförts, att tvångs­

inlösen av kulturföremål skall regleras i liknande former som de vilka gäl­

ler för expropriation.

Frågan om ett lämpligt och tillfredsställande skydd för fideikommissens

kulturvärden är såsom torde ha framgått av vad jag tidigare anfört synner­

ligen svårlöst. Problemet har också i samband med tidigare avvecklingsför-

slag ingående behandlats och olika förslag till lösningar har diskuterats.

Jag vill mot bakgrunden härav framhålla, att den av utredningen föreslagna

utvägen att bilda stödstiftelser såsom en grundval för kulturvärdenas un­

derhåll har betydande förtjänster. Bland annat kan framhållas, att en så­

dan lösning kan stimulera fideikommissintressenterna till aktiv medver­

kan vid vårdandet av kulturvärdena samtidigt som den möjliggör nära

samarbete med de kulturvårdande myndigheterna. Under remissbehand­

lingen har emellertid framförts vägande invändningar mot att tvångsmäs-

sigt inrätta stödstiftelser, och jag kan med hänsyn härtill icke biträda att

den föreslagna lagliga regleringen genomföres.

Vad som i detta sammanhang vidare bör undersökas är, huruvida splitt­

ring av jordfideikommissen — till vilka kulturvärdena i huvudsak är knut­

na — med nödvändighet måste bli följden av en avveckling. Om den före

avvecklingen bestående enheten i huvudsak kan bibehållas men i annan

form, är det möjligt att man kan reda sig med mindre ingripande och kom­

plicerade åtgärder än den föreslagna stödstiftelseformen. Härtill återkom­

mer jag i fortsättningen. Bestämmelser om inlösen i huvudsak i enlighet

med utredningens förslag synes dock icke kunna undvaras.

Lämplig utformning av skyddet för de särskilda intressena

Jag har i det föregående framhållit, att starka skäl lalar för avveckling

av fideikommissen men att olägenheter av olika slag kan uppstå vid splitt­

ring av fideikommissegendomarna. Sålunda föreligger risk för att uppdel­

125

ning av fideikommissjorden i mindre enheter i vissa fall kan inverka men­

ligt på möjligheterna att driva ett rationellt jord- och skogsbruk. Vidare kan

splittring av jordbruksfideikommissen medföra minskad trygghet för fidei-

kommissarrendatorerna. Även kultur- och naturvårdsintressena beröres av

cn splittring av fideikommissegendomarna. Slutligen har framhållits att

sönderbrytande av den naturliga enhet som skog och jord utgör kan få ne­

gativ verkan från kreditsynpunkt. Mot bakgrunden av det anförda framstår

det som naturligt att undersöka, i vad mån splittring av de bestående enhe-

terna kan undvikas vid en avveckling. Därvid bortser jag till en början från

betydelsen i detta avseende av de ifrågakommande reglerna om egendomens

fördelning mellan fideikommissintressenterna.

Beträffande fideikommisskogarna har såväl vid tidigare handläggning av

fideikommissfrågan som under remissbehandlingen av det föreliggande be­

tänkandet framförts förslag att bilda aktiebolag på grundval av fidei­

kommissegendomen. På några fideikommiss drivs redan nu viss rörelse i

aktiebolagsform. En lösning i enlighet med detta förslag har enligt min me­

ning betydande fördelar framför andra lösningar. Denna inom skogsnäring­

en i övrigt vanligt förekommande organisationsform tillåter, att den pågå­

ende driften fortsättes med bibehållande av den bestående förvaltningsen­

heten. Aktiebolagsformen får anses särskilt lämplig i de fall då skogsbruk

bedrives i förening med industriell verksamhet. Det har beträffande fidei­

kommissen från flera håll omvittnats att, oaktat fideikommissinnehavaren

ensam besuttit och förvaltat egendomen, stor hänsyn ofta tagits till övriga

släktmedlemmars intressen, emedan fideikommissegendomen av ålder del­

vis betraktats som en släktens gemensamma angelägenhet. I sådana fall kan

bildandet av ett familjebolag på grundval av fideikommissegendomen fram­

stå som en naturlig och smidig övergång från en föråldrad fideikommiss­

gemenskap till en modern tids egendomsförhållanden. Enligt min mening

bör således goda förutsättningar finnas att genom aktiebolagsbildning och

därpå följande överlåtelse på bolaget av ifrågavarande skogskomplex till­

godose såväl släktintressena som de allmänna intressena av ett fortsatt ra­

tionellt skogsbruk. Det kunde även tänkas att låta annan enskild, för ända­

målet bildad juridisk person övertaga skogskomplexet, men i valet mellan

olika organisationsformer torde aktiebolaget vara att föredraga.

Frågan kompliceras emellertid av att på åtskilliga av de största skogs-

fideikommissen skogsbruket bedrives i nära samband med jordbruk. Detta

har visat sig ändamålsenligt bl. a. med hänsyn till att arbetskraften kunnat

användas växelvis i jord- och skogsbruket. Att i dylikt fall bilda aktiebolag

på grundval av skogsegendomen och eventuell industrirörelse, medan jor­

den kanske delas upp på flera fideikommissintressenter, skulle med hänsyn

till sambandet mellan de olika verksamhetsgrenarna vara olämpligt. Natur­

ligare är utan tvivel att bilda aktiebolag på grundval av hela fideikommiss­

egendomen. Därvid inställer sig frågan, huruvida icke problemet att i före­

kommande fall undvika splittring av jordfideikommissen bör lösas enhet-

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

iigt genom aktiebolagsbildning. I olika sammanhang har visserligen ifråga­

satts, huruvida aktiebolagsformen är en lämplig organisationsform för jord­

bruksdrift. De betänkligheter som kan anföras synes emellertid väsentligen

icke gälla jordbruk av den storleksordning, varom här är fråga. I stället

torde de skäl som nyss anförts till förmån för aktiebolagsbildning på grund­

val av fideikommissens skogsegendomar i huvudsak gälla även beträffande

sådana större fideikommissjordbruk, som finnes böra bibehållas i sin nu­

varande omfattning.

Utredningen har för sin del funnit utvägen med aktiebolagsbildning icke

vara framkomlig, emedan den skulle strida mot grunderna för gällande lag­

stiftning angående inskränkning i bolags rätt att förvärva fast egendom.

Vad som härvid åsyftas är 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bo­

lag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Häremot har Svea hov­

rätt i fråga om fideikommisskogarna invänt, att den princip som ligger till

grund för nämnda lag icke äger tillämpning på dessa skogar med tillhöran­

de industrier. Syftet med lagen har nämligen varit att bevara jordbruksfas­

tigheter i den självägande bondeklassens hand, och detta syfte torde icke bli

åsidosatt genom att tillåtelse lämnas bolag alt övertaga de största fideikom­

misskogarna, vilka tidigare icke varit bondejord. Liknande synpunkter har

framförts av flera andra remissorgan.

I betänkande med förslag till jordförvärvslag m. in. (SOU 1961:49) har

1958 års jordlagsutredning föreslagit ändrade regler angående bolags för­

värv av jordbruksfastighet. Det kommer givetvis icke i fråga att i detta sam­

manhang ta ställning till jordlagsutredningens förslag. Här skall endast be­

dömas, huruvida aktiebolagsformen vid större jord- och skogsbruk kan anses

vara en lämplig ersättning för fideikommissinstitutet. Av vad jag förut anfört

torde framgå, att så är fallet. Mot en lösning av problemen beträffande jord-

och skogsfideikommissen genom bildandet av aktiebolag på grundval av

fideikommissegendomen bör därför, oavsett hur frågan om bolags förvärv av

jord bedöms i andra sammanhang, icke något vara att invända från jord-

\>olitisk synpunkt.

Om den bestående förvaltningsenheten bibehålies genom aktiebolags­

bildning torde även förutsättningar finnas för en lösning av frågan om

skyddet för fideikommissarrendatorerna. Såsom tidigare anförts bör risken

för att arrendatorerna vid en avveckling skall rubbas i sin besittning av

arrendegårdarna väsentligen elimineras, därest såsom blir fallet vid fortsatt

drift i aktiebolagsform den förutvarande fideikommissegendomen i huvud­

sak förblir odelad. Vid en sådan lösning synes någon särlagstiftning röran­

de arrendatorsskyddet i varje fall för närvarande icke erforderlig. I en av­

vecklingslag bör endast i analogi med 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen intagas

bestämmelse om arrendeavtals giltighet mot förvärvaren av fideikommiss­

egendomen.

Genom aktiebolagsbildning synes vidare såsom i det följande skall närma­

re beröras vissa förutsättningar skapas för en tillfredsställande lösning av

frågan om de fideikommissanställdas pensionering.

127

Mera tveksamt är vilken betydelse bildandet av aktiebolag på grundval av

de stora jord- och skogsegendomarna kommer att få för skyddet av fidei­

kommissens kulturvärden. Visserligen torde de mest betydande kulturvär­

dena i stor utsträckning vara knutna just till de stora jord- och skogsfidei-

kommissen, vilka i enlighet med det förut anförda i många fall får antagas

övergå i aktiebolagsform, men å andra sidan torde ofta på aktiebolaget

komma att överföras endast sådan egendom, som erfordras för bolagets rö­

relse. Detta betyder, att de fasta kulturvärdena — d. v. s. byggnader, träd­

gårdar och parkanläggningar — kan beräknas i regel komma att ingå i bo-

lagsegendomen och därigenom erhålla vård och underhåll, medan de lösa

kulturföremålen däremot i viss utsträckning kommer att skiftas mellan fi-

deikommissintressenterna. Det synes emellertid vara berättigat antaga att,

om den rådande släktgemenskapen bibehålies ehuru i annan form än tidi­

gare, i många fall på frivillig väg kommer att vidtagas åtgärder för att vårda

och underhålla kulturföremålen.

I detta sammanhang bör även framhållas, att utvägen att bilda aktiebolag

på grundval av de störa jord- och skogsegendomarna och därigenom bibe­

hålla ifrågavarande områden väsentligen intakta även ger utrymme för att

tillgodose de naturvårdsintressen, som gör sig gällande vid avveckling av

dessa fideikommiss.

Av det nu anförda framgår, att i många fall väsentliga fördelar från all­

män synpunkt är att vinna, om aktiebolag bildas på grundval av de större

jord- och skogsfideikommissen. Det bör därför undersökas, vilka förutsätt­

ningarna är för att en önskad aktiebolagsbildning verkligen skall komma till

stånd. Denna fråga skall närmare utvecklas i det följande men redan nu kan

konstateras, att jord och framför allt skog utgör efterfrågade realtillgångar.

Det finns därför enligt min mening anledning antaga, alt fideikommissintres­

senterna ofta kommer att vara inriktade på att behålla dessa tillgångar och

anse sig ha ett gemensamt intresse av att den bestående förvaltningsenheten

bevaras genom aktiebolagsbildning. Skulle undantagsvis så icke vara fallet,

bör såsom jag i det följande skall närmare beröra möjlighet öppnas för den

senaste fideikommissinnehavarens efterträdare, som särskilt torde ha intresse

av aktiebolagsbildning, att oavsett övriga intressenters inställning få bolags-

bildningen till stånd. Vidare bör framhållas, att den nuvarande innehavaren

ej sällan torde ha intresse av att avvecklingen förberedes under hans livs­

tid. Om innehavaren sålunda är intresserad av att förebygga en framtida

splittring av fideikommissegendomen genom att bilda aktiebolag på grund­

val av denna, synes det lämpligt att tillvarataga detta intresse. På grund

härav bör möjlighet föreligga för Kungl. Maj:t att — innan fideikommisset

upphört — medgiva, att fideikommissegendom må överlåtas på aktiebolag,

i vilket innehavaren äger eller tecknar samtliga aktier.

Under remissbehandlingen har föreslagits rätt för det allmänna till i n-

lösen av skogsområde, om intressenterna ej vill begagna sig av möjlig­

heten att i bolagsform behålla egendomen. Även jag anser, att det erfordras

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

en bestämmelse om inlösningsrätt för det allmänna vid avveckling av fidei­

kommissen. Då enligt min förut redovisade mening åtgärder erfordras för

att sammanhålla icke bara skogsområdena utan också jordbruksenheterna,

bör inlösningsrätten gälla fideikommissegendom som är avsedd för jord-

och skogsbruk. Med hänsyn till det intresse som bör finnas hos fideikom­

missintressenterna av att behålla ifrågavarande värdefulla tillgångar och

till de åtgärder som jag förordat för att underlätta, att detta intresse skall

kunna göra sig gällande, torde kunna förutsättas, att inlösningsrätten icke

kommer att behöva begagnas annat än eventuellt i något undantagsfall.

Den närmare utformningen av inlösningsrätten skall behandlas i det föl­

jande.

Även när det gäller fideikommissens kulturvärden, uppstår fråga om in­

lösningsrätt för det allmänna. Beträffande fasta kulturvärden föreligger re­

dan nu inlösningsrätt. Enligt 1 § lagen om expropriation kan sålunda ex­

propriation äga rum för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig

byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning, som ej kan tryggas på

annat sätt, eller för att bereda erforderligt utrymme däromkring. Sådan ex­

propriation må jämlikt 108 § nämnda lag äga rum till förmån för kronan,

kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är

ägnad kulturminnesvård och som kan på betryggande sätt ansvara för egen­

domen. Det nu aktuella problemet är följaktligen begränsat till kulturvär­

dena i lös egendom. I likhet med utredningen anser jag, att de åtgärder som

kan komma i fråga vid avveckling av fideikommissen väsentligen bör inrik­

tas på skydd för miljön och således begränsas till föremål, som kan sägas

utgöra del av denna kulturmiljö. Lösa kulturföremål bör därför i regel skyd­

das endast i samband med bevarande av byggnader och andra fasta kultur­

värden och skyddet bör avse allenast samlingar. På grund härav anser jag, att

möjlighet till inlösen av samling, som tillhört fideikommiss, bör finnas att

tillgå i samband med fideikommissens avveckling. Kungl. Maj :t bör, till före­

byggande av att samling erhåller försämrad vård, skingras eller bortflyttas,

äga förordna, att samling skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kul­

turvårdande institution, som Kungl. Maj :t bestämmer.

Beträffande fideikommissens kulturvärden torde även andra lag­

stiftningsåtgärder böra övervägas. Av det förut anförda framgår

att, när det gäller skyddet av de fasta kulturvärdena, behov av särskilda

åtgärder icke föreligger, i den mån egendomen övergår till att bli bolags-

egendom och därigenom erhåller vård och underhåll. Vidare har påpekats

den möjlighet som föreligger till expropriation av kulturhistoriskt synner­

ligen märklig byggnad. Beträffande de fasta kulturvärdena må även erinras

om det skydd som erbjudes genom lagen den 9 december 1960 om byggnads­

minnen. Enligt denna lag må — även utan ägarens medgivande — skydds­

föreskrifter meddelas beträffande byggnad, som bevarar egenarten hos

gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse

och som med hänsyn härtill är att anse som synnerligen märklig. Vid angiv-

129

na förhållanden anser jag för närvarande icke några särskilda åtgärder till

skydd för de fasta kulturvärdena påkallade. Beträffande skyddet av de lösa

kulturföremålen kan emellertid ifrågasättas, huruvida den i det föregående

förordade inlösningsbestämmelsen är till fyllest. I vissa fall kunde en lös­

ning vara att vinna genom att möjlighet öppnades att meddela skyddsföre­

skrifter även för kulturhistoriska samlingar. Detta kräver dock genomgri­

pande omarbetning av den sist angivna lagstiftningen, och en sådan bör en­

ligt min mening icke ske, förrän erfarenheter vunnits av dess tillämpning.

Emellertid har utredningen framhållit, att behov kan uppkomma av att ut­

sträcka det förbud som enligt kungörelse den 6 maj 1927 gäller mot utför­

sel från riket av vissa äldre kulturföremål, huvudsakligen föremål av trä, till

att avse även andra slag av lösa kulturföremål. Häri har bl. a. chefen för

nationalmuseum instämt. Även jag anser, att gällande bestämmelser om ut-

törsel av lösa kulturföremål bör överses. Frågan härom torde komma att

närmare övervägas inom berörda departement.

Diskuteras kan även att, då aktiebolag bildas på grundval av fideikom­

missegendom till vilken hör lösa kulturföremål av betydande värde, i bo­

lagsordningen bör föreskrivas, att viss del av bolagets vinst skall användas

till vård av särskilt värdefulla kulturföremål. Häremot kan dock invändas,

att en sådan anordning otvivelaktigt skulle medföra komplikationer i till-

Jampningen och att effekten därav får antagas bli så ringa, att tvingande be­

stämmelser av denna speciella art icke bör införas.

Enhetliga regler för avveckling av fideikommissen

En avveckling av fideikommissen genom beslut av Kungl M a j : t

i varje särskilt fall har diskuterats i olika sammanhang. Härigenom skulle

större hänsyn kunna tagas till de skiftande förhållanden som råder beträf­

fande de olika fideikommissen än vad som blir fallet vid en avveckling en­

ligt generella regler. Utredningen har emellertid för sin del ansett det prin­

cipiellt mindre tilltalande att ifrågavarande rättsändring, som faller inom

Privaträttens område, skall genomföras medelst administrativa beslut från

fall till fall. Därvid har utredningen framhållit, att flertalet fideikommiss

företer så pass många gemensamma drag att generella regler ändå måste

komma till användning i stor utsträckning, även om avvecklingen sker ge­

nom särskilda beslut. Utredningen har diskuterat frågan, huruvida syftet alt

anpassa avvecklingen efter förhållandena i varje särskilt fall skulle kunna

vinnas på det sättet, att åt intressenterna inom släkten överlämnas att själva

i viss utsträckning besluta angående sättet för avvecklingen. Emellertid har

utredningen funnit, aU utrymmet för dylika släktbeslut icke kan bli stort.

Det bör sålunda enligt utredningen ej komma i fråga, att liden för avveck­

lingen bestämmes genom släktbeslut. Beträffande fördelningen av egendo­

men har utredningen visserligen ansett, att släklbeslut i och för sig är tänk­

bara. Då generella regler ändå alltid måste finnas för det fall att dylikt be­

slut ej kommer till stånd, har utredningen likväl funnit det ligga närmare

5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

till hands att genom lag tillägga släktintressenterna bestämda rättigheter till

egendomen, över vilka de sedan kan disponera efter eget gottfinnande. Vad

angår de atypiska fideikommissen har utredningen emellertid ansett förhål­

landena vara så skiftande, att avveckling genom särskilda beslut synes ofrån­

komlig.

Utredningen har vidare framhållit, att det i och för sig kunde synas moti­

verat att meddela olika avvecklingsregler för skilda slag

av egendom, men uttalat, att starka skäl talar för enhetliga regler. Så­

lunda har utredningen påpekat, att ett och samma fideikommiss ofta omfat­

tar olika slag av egendom och att det skulle vara olämpligt om olika regler

gällde för skilda delar av egendomsmassan. Vidare har utredningen framhål­

lit, att sedan länge utbyte av fideikommissegendom tillåtits efter medgivan­

de av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall och att den i nu förevarande samman­

hang tillfälliga omständigheten, att utbyte sålunda tillåtits, icke bör medfö­

ra, att avvecklingen genomföres efter andra regler än som eljest skulle ha

blivit tillämpliga.

Även under remissbehandlingen har från många håll framhållits, att för­

delar och olägenheter varierar vid avveckling av olika slag av fideikommiss.

De invändningar som framförts mot avvecklingstanken avser väsentligen

jord- och skogsfideikommissen. På många håll, där generell avveckling av­

styrkts, har ifrågasatts, huruvida icke företrädesvis sådana fideikommiss

kan avvecklas, som ej omfattar störa jord- eller skogsegendomar. Vissa av

remissorganen har förordat obligatorisk avveckling, andra avveckling endast

på yrkande av vederbörande intressenter. I vissa fall har man icke varit

främmande för en frivillig avveckling även av de större jord- och skogsfidei­

kommissen. Flera remissorgan har föreslagit, att i varje fall de atypiska fi­

deikommissen avvecklas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, om

det kan anses lämpligt med en så radikal avveckling, som utredningen före­

slagit, och om ej en mjukare avveckling med beaktande av de högst skiftan­

de förhållandena hos de olika fideikommissen skulle vara möjlig att genom­

föra. Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att generella regler för av­

veckling bör lagfästas men att möjlighet bör beredas intressenterna att i

större eller mindre omfattning erhålla dispens, därest synnerliga skäl kan

åberopas till stöd för undantag från de generella föreskrifterna. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har ansett skäl tala för att i stället för att upplösa

fideikommissen enligt generella i lagen angivna regler tillägga Kungl. Maj :t

befogenhet att i särskilda fall fatta beslut om avveckling av fideikommiss.

Svea hovrätt har däremot förordat en generell avveckling och uttalat, att det

ej bör komma i fråga att undantaga vissa fideikommiss. En sådan anordning

skulle enligt hovrättens mening leda till att den anomali, som fideikommiss­

institutet numera måste anses innebära blev ytterligare framhävd, i det att

den privilegierade arvsföljden och den inskränkta dispositionsrätten skulle

begränsas till ett fåtal fall, som vart och ett omfattade stora och värdefulla

egendomskomplex.

I likhet med utredningen anser jag det vara önskvärt och naturligt, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

131

avvecklingen i princip sker enligt för olika slag av fideikommiss enhetliga

och generellt gällande regler. Att härifrån avvikande uppfattningar kommit

till så starkt uttryck under remissbehandlingen torde i stor utsträckning

bero på att det stora flertalet remissorgan funnit sig icke kunna godtaga

utredningens förslag till lösning av frågan om skyddet för de särskilda

ekonomiska, sociala och kulturella intressen som skulle bli lidande vid en

olämplig splittring av fideikommissegendomarna. Om dylik splittring i

huvudsak kan förebyggas genom de åtgärder som jag förordat i det före­

gående, bör enligt min uppfattning avvecklingen kunna genomföras efter

i princip enhetliga och generella regler. Emellertid kan man icke bortse

från att, när det gäller vissa fideikommiss, speciella förhållanden förelig­

ger. Så är fallet i fråga om de atypiska fideikommissen. I likhet med ut­

redningen vill jag därför beträffande dessa förorda en avveckling genom

särskilda beslut av Kungl. Maj :t. Men även i andra fall kan sådana sär­

skilda förhållanden råda, att en avveckling skulle medföra problem som

svårligen kan bemästras, om icke möjlighet finnes till en prövning i det en­

skilda fallet. Jag syftar därvid på svårigheten att på förhand bedöma, vilka

verkningar en avveckling får från social och ekonomisk synpunkt samt för

kulturvården. Det kan i det enskilda fallet tänkas, att de allmänna intresse­

na blir bäst tillgodosedda genom att fideikommisset får bestå. Detta har un­

der remissbehandlingen särskilt gjorts gällande beträffande Skoklosters fi­

deikommiss, vilket omfattar själva slottsbyggnaden med däri förvarade sam­

lingar men ej marken, där byggnaden är belägen, och ej heller den omkring­

liggande jordegendomen, som utgör fideikommissinnehavarens privata egen­

dom. Det är självfallet synnerligen angeläget, att Skoklosters slott och sam­

lingar, vilka tillhör våra förnämsta kulturminnesmärken, får förbli odelade.

I varje fall för närvarande synes detta emellertid icke kunna ske utan att fi­

deikommisset får bestå. Även i något eller några andra fall kan omständig­

heterna vara sådana, att de allmänna intressena blir bäst tillgodosedda, om

fideikommisset tills vidare bibehålies. Starka skäl talar således för att, om

generella avvecklingsregler lagfästes, möjlighet bör öppnas för Kungl. Maj:t

att, där särskilda omständigheter föreligger, meddela dispens från avveck-

lingstvånget. Beslut härom bör få meddelas endast om betydande allmänna

intressen av förut angiven art påkallar det. Den av Svea hovrätt framförda

invändningen, att den anomali fideikommissinstitutet numera innebär skul­

le bli ytterligare framhävd vid ett dispensförfarande, väger enligt min me­

ning mindre tungt än kravet på en praktisk och ändamålsenlig lösning av

frågan om att tillgodose de allmänna intressen av social, ekonomisk och kul­

turell art som är förknippade med fideikommissen. Gentemot ett dispensför­

farande kan vidare invändas, att det principiellt kan vara mindre tilltalande

att i administrativ ordning fatta beslut, som rör det privaträttsliga förhållan­

det mellan fideikommissintressenterna. Utredningen har också framhållit

denna synpunkt som skäl för att avvisa tanken på avveckling av fideikom­

missen genom beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. Invändningen får

emellertid icke samma betydelse, om — såsom jag förordat — avvecklingen

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

sker efter i princip generellt verkande regler men med möjlighet att i något

enstaka undantagsfall medge avvikelse från dessa regler. I fråga om de aty­

piska fideikommissen har, som tidigare nämnts, även utredningen ansett en

avveckling genom särskilda beslut ofrånkomlig. Framhållas bör vidare att,

ehuru en avvecklingslag måste innehålla vissa regler om fördelning av fidei­

kommissegendomen vid viss tidpunkt, denna lag icke med nödvändighet be­

höver utformas så, att fideikommissintressenterna tillerkännes ovillkorlig

rätt till viss egendom. Vid nu anförda förhållanden anser jag, att de prin­

cipiella betänkligheter, som kan föreligga mot en regel, varigenom Kungl.

Maj :t tillerkännes dispensrätt av angivet slag, bör få träda tillbaka för det

praktiska behovet av en sådan regel. Jag förutsätter därvid att befogen­

heten kommer att utnyttjas synnerligen sparsamt, men räknar å andra

sidan med att den skall vara ägnad att underlätta från allmän synpunkt

önskvärda uppgörelser mellan fideikommissintressenterna.

På grund av det anförda anser jag, att i en iag om avveckling av fideikom­

missen bör intagas bestämmelse av innebörd att, om i fideikommisset ingår

egendom av särskilt kulturhistoriskt värde eller eljest särskilda skäl är

därtill, Kungl. Maj :t må förordna, att fideikommisset skall bestå intill

dess annorlunda förordnas. En dylik bestämmelse innebär endast, att med

lideikommissets avveckling får anstå till dess förhållandena är sådana, att

en avveckling kan genomföras. När detta kan ske kommer visserligen att

vara ovisst, men olägenheterna därav synes med hänsyn till den av mig

angivna begränsningen icke vara särskilt framträdande.

Frågan om principiella hinder mot en avvecklingslagstiftning

Ett spörsmål som under den tidigare behandlingen av fideikommissfrågan

intagit en framskjutande plats är, huruvida vissa allmänna lagstiftningsprin-

ciper utgör hinder för att avveckla fideikommissen. Sålunda har stundom

gjorts gällande, att ett upphävande av de bestående fideikommissen skulle

strida mot grundsatsen, alt civillag icke får ges tillbakaverkande kraft. Ut­

redningen har uttalat, att denna grundsats — som ej är helt utan undantag

— dock icke torde föranleda till annat än att ny civillag ej bör göras tillämp­

lig i fråga om verkan av rättshandling eller annat rättsfaktum, som ägt rum

under äldre rätts giltighetstid, såframt någons rätt därigenom blir lidande.

Under förutsättning att en fideikommissavveckling genomföres på ett sätt,

som lämnar den vid lagens ikraftträdande sittande innehavaren oförkränkt

i hans rätt, har utredningen ansett, att ifrågavarande lagsliftningsprincip

icke reser hinder i vägen. Enligt utredningens mening kräver principen inte,

att successorernas intressen skyddas, emedan de som står i tur att till­

träda fideikommisset ännu icke förvärvat någon rätt därtill och en avveck­

ling följaktligen icke innebär att deras rättsläge försämras.

En invändning av liknande art mot att avveckla fideikommissen går ut på

att lagstiftaren icke äger genom ny lag upphäva eller förändra ett i laga ord-

ning upprättat testamente, vilket vid testators död blivit verksamt i kraft av

133

då gällande lag. Utredningen liar emellertid ansett det orimligt, om ett en­

skilt förordnande angående särskild arvsföljd för viss egendom skulle — i

motsats till vad i lag stadgats om arvsföljd — vara orubbligt för alla tider,

oavsett att det kommit i strid med de levande människornas behov och åskåd­

ningar.

Vad utredningen anfört i dessa frågor har mött invändningar endast av

riksantikvarieämbetet och Stockholms rådhusrätt, som båda ansett att ett

testamentariskt förordnande i princip bör förbli orubbat. Rådhusrätten har

vidare uttalat, att påståendet att en avveckling icke innebär att successorer-

nas rättsläge försämras synes pressat. Att lagstiftaren funnit även personer

tillhörande sistnämnda kategori ha ett intresse förtjänt av skydd framgår

enligt rådhusrätten exempelvis av innehållet i 12 kap. 10 § ärvdabalken och

18 kap. 4 § femte punkten föräldrabalken.

Sveriges advokatsamfund har anslutit sig till den av utredningen uttalade

åsikten, att en lagstiftning om avveckling av fideikommissen icke strider

mot grundsatsen om förbud mot retroaktiv civillagstiftning, under den av

utredningen angivna förutsättningen att den vid lagens ikraftträdande sit­

tande innehavaren lämnas oförkränkt i sin rätt. Såsom en ytterligare förut­

sättning har dock advokatsamfundet uppställt det villkoret, alt icke heller

någon annan, som har ett sådant intresse av fideikommissets fortbestånd att

det skäligen bör beaktas i förevarande sammanhang, lider skada genom av­

vecklingen. Advokatsamfundet syftar därvid bl. a. på förmånstagare och

nyttjanderättshavare. Ehuru advokatsamfundet således anser sig kunna vits­

orda, att den nu behandlade rättsprincipen icke utgör hinder mot en lagstift­

ning om avveckling, har samfundet likväl på en annan grund ansett det tvek­

samt, om sådan lagstiftning är tillåtlig. Vad som föranlett denna tveksamhet

är den i rättsligt hänseende stora likheten mellan fideikommiss och vissa fa­

miljestiftelser, vilka sistnämnda enligt utredningens uppfattning i vissa fall

skall behandlas på samma sätt som fideikommiss. De stiftelseförordnanden

advokatsamfundet avsett är sådana, som visserligen är giltiga enligt den vid

deras tillkomst gällande lagen men som skulle ha varit ogiltiga, om det i

testamentslagen stadgade förbudet mot perpetuella fideikommiss skulle ha

varit tillämpligt på dem. Advokatsamfundet har framhållit, att enligt 5 § i

testamentslagens promulgationslag nämnda förbud icke drabbar ett före år

1931 upprättat testamente, även om testator avlidit först efter 1930 års ut­

gång, samt alt en familjestiftelse av nu angivet slag i likhet med andra stif­

telser måste betraktas som en juridisk person med en i förhållande till så­

väl stiftaren som nuvarande och framtida destinatäref fullt självständig

ställning. Att genom ny civillag avveckla en sålunda på sin tid lagligen till­

kommen och alltjämt bestående juridisk person är enligt advokatsamfundets

mening ägnat att väcka betänkligheter. Den nära överensstämmelsen mellan

fideikommiss och de familjestiftelser som enligt utredningens förslag skall

likställas med fideikommissen i avvecklingshänseende anser advokatsamfun­

det ha till följd, att de betänkligheter som föreligger mot en avveckling av

nämnda stiftelser även gör sig gällande i fråga om avvecklingen av fidei­

kommissen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år J!)63