RÅ 2001:26
Bestämmelserna i 27 § socialtjänstlagen (1980:620) om meddelande av förbud för en person att i sitt hem ta emot andras underåriga barn har ansetts tillämpliga även beträffande kortvariga besök utan samband med vård och fostran.
Norrmalms stadsdelsnämnd i Stockholms kommun beslutade den 17 december 1998 att enligt 27 § socialtjänstlagen (1980:620) förbjuda M.L. att i sitt hem ta emot andras underåriga barn. Av ett tjänsteutlåtande som låg till grund för beslutet framgick att ärendet rörde en då 41-årig man som var läkare utan att vara praktiskt verksam. Han hade dömts för sexuella övergrepp på minderårig samt brott mot alkohollagen men frikänts i högre instans. Det var känt att han bjöd hem minderåriga och bjöd dem på alkohol. Polisen hade vid flera tillfällen träffat på kraftigt berusade ungdomar som hade bjudits på alkohol av M.L. Ett förbud enligt 27 § socialtjänstlagen kunde enligt utlåtandet vara en möjlighet att förhindra att fler ungdomar råkade illa ut genom M.L:s agerande. I ett särskilt uttalande i anslutning till sitt beslut anförde stadsdelsnämnden följande: "Av ärendet framkommer klart att det av socialpreventiva skäl - för barnets bästa - vore önskvärt att kunna förhindra minderårigas besök hos mannen. - Nämnden har uppmärksammats på att 27 § enligt lagens förarbeten inte avsett denna form av ärenden. Sedan dess har dock lagen reviderats och vid en läsning av dagens lagtext är den väl formulerad också för fall av just denna art."
Länsrätten i Stockholms län
M.L. överklagade beslutet och yrkade att länsrätten skulle undanröja det. Som grund för yrkandet åberopade han att bestämmelsen i 27 § socialtjänstlagen inte var tillämplig på den i målet aktuella situationen. För det fall länsrätten skulle finna att bestämmelsen var tillämplig gjorde M.L. gällande att han inte hade utfört sådana handlingar som innebar att ett barns bästa krävde att han idag måste förbjudas att i sitt hem ta emot andras underåriga barn.
Stadsdelsnämnden bestred bifall till överklagandet.
Länsrätten i Stockholms län (1999-02-24, ordförande Holmberg), som på M.L:s begäran höll muntlig förhandling i målet, redogjorde under domskälen närmare för parternas ståndpunkter, innehållet i tidigare tingsrätts- och hovrättsdomar beträffande Marcus L, vittnesförhör m.m. samt yttrade under rubriken "Länsrättens bedömning": Kan 27 § socialtjänstlagen tillämpas i ett fall som det förevarande? - Enligt sin lydelse före den 1 januari 1998 kunde 27 § socialtjänstlagen tillämpas endast på vistelser i hemmet som var annat än tillfälliga. Syftet med bestämmelsen var att komma till rätta med sådana fall där det kunde befaras att ett barn inte skulle komma att erhålla tillfredsställande vård. Eftersom det var fråga endast om placering av en viss varaktighet blev befarad brist i vården en självklar förutsättning för ett förbud enligt paragrafen. Ett barns vistelse i ett hem, annat än tillfälligt, innefattar enligt sakens natur alltid ett inslag av vård. - Enligt den lydelse 27 § numera har kan socialnämnden meddela ett generellt förbud för en person att, även tillfälligtvis, i sitt hem ta emot andras underåriga barn. - I förarbetena till den ändrade lydelsen (prop. 1996/97:124) anfördes (s. 116) att såvitt känt var det sällsynt att bestämmelsen i 27 § socialtjänstlagen tillämpades men att regeringen ändå ansåg att bestämmelsen bör finnas kvar och dessutom utvidgas till att omfatta alla situationer där en person i sitt hem tar emot andras underåriga barn. Vidare anfördes bl.a. följande (s. 177). I förhållande till gällande ordning utvidgas bestämmelsen i första stycket till att även omfatta vistelser som är tillfälliga. Den föreslagna regeln är tillämplig, förutom på privata placeringar, på bl.a. privata familjedaghem och feriehem, liksom på den som mer tillfälligt tar emot feriebarn. Regeln kan också användas för att komma till rätta med missförhållanden i en kontaktfamilj eller i ett jour- eller beredskapshem som anlitas av annan kommun. - Vid sin granskning av den föreslagna nya lydelsen yttrade Lagrådet följande (prop. 1996/97:124 Bilaga 7). De ändringar som föreslås går ut på dels att socialnämndens möjlighet att lämna medgivande slopas, dels att nämnden enligt paragrafen skall kunna meddela ett generellt förbud för en person att - även tillfälligtvis - i sitt hem ta emot andras underåriga barn. Efter orden kan socialnämnden således meddela ett mycket långtgående förbud som exempelvis hindrar den enskilde från att i sitt hem ta emot de egna barnens lekkamrater, barn till anhöriga etc. Uppenbarligen är det inte avsett att paragrafen skall tillämpas på ett sådant sätt, och det synes därför önskvärt att socialnämnden i förekommande fall i regel gör undantag för sådant mottagande av barn i hemmet som är hänförligt till normalt umgänge. Även med denna utgångspunkt synes det lämpligt att paragrafen förses med ett undantag till förebyggande av en tillämpning som kan te sig stötande. - I anledning av Lagrådets påpekande - och i överensstämmelse med ett av Lagrådet lämnat lagtextförslag - infördes det nu gällande andra stycket i 27 §. - Nu återgivna motivuttalanden visar att - även om syftet med lagändringen i sak inte var annat än att kunna komma till rätta med missförhållanden vid vård och fostran av mer tillfällig karaktär - lagstiftaren varit medveten om att lagrummet med sin nya utformning skulle kunna tillämpas i ett stort antal situationer av olikartade slag. - Frågan måste då ställas om denna vidsträckta tolkning, som lagtext och motiv medger, framstår som rimlig och proportionell i förhållande till den allvarliga inskränkning i den enskildes privatliv som ett meddelat förbud innebär. Till en början skall då konstateras att socialtjänstlagen alltsedan sin tillkomst innehåller ett flertal särskilda regler - däribland 27 § - till skydd för underåriga. Under senare tid har ytterligare ett antal bestämmelser till skydd för barn tillförts socialtjänstlagen. Så t.ex. har i 1 § (portalparagrafen) införts ett fjärde stycke, varigenom föreskrivs att när åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Bestämmelsen har tillkommit bl.a. som en följd av de krav som FN:s barnkonvention innehåller, svarande mot innehållet i artikel 3 i konventionen. Ett annat exempel är att anmälningsskyldigheten enligt 71 § socialtjänstlagen inte längre är inskränkt till fall när den unge far illa i hemmet utan gäller också när fara för den unges hälsa och utveckling föreligger utanför hemmet. Dessa och övriga skyddsklausuler i socialtjänstlagen talar med en avsevärd styrka för att vid tillämpningen av lagens regler företräde bör ges åt den tolkning som bäst tillgodoser barns behov av skydd. - Med hänsyn till vad nu anförts finner länsrätten att det inte föreligger något hinder mot att tillämpa 27 § socialtjänstlagen i en situation som den förevarande. - Har M.L. handlat på ett sätt som gett stadsdelsnämnden fog för sitt beslut? - Först måste något beröras de invändningar och synpunkter av processuell natur som M.L. framfört i målet. Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall länsrätten tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Utredningsplikten sträcker sig alltså olika långt beroende på vad saken gäller. I mål som rör skydd av barn vilar utredningsansvaret med extra tyngd på domstolen. Därav följer också att länsrätten vid sin prövning har att beakta allt material av betydelse för åstadkommande av en materiellt riktig utgång i målet. - I målet är ostridigt att M.L. vid tre tillfällen, den 23 november 1997, 27 mars 1998 och 3 maj 1998, i sin bostad bjudit underåriga på alkohol så att de blivit berusade. Av hovrättens dom den 23 augusti 1995 framgår att han även tidigare haft fester för ungdomar och bjudit dessa på sprit. Av domen framgår också att M.L. ringt hem till föräldrar till underåriga pojkar, utgett sig för att vara far till någon av de underårigas kamrater och frågat om de kunde få sova över. Vidare framgår av samma dom, och likaså av hovrättens senare dom den 16 september 1998, att det funnits sexuella inslag i M.L:s kontakter med ungdomarna. M.L:s tillhandahållande av alkohol har visserligen inte kunnat stoppas på straffrättslig väg. Emellertid måste det anses i hög grad olämpligt och avgjort inte förenligt med barns bästa att bjuda ungdomar på stora mängder alkohol. Lägger man därtill att M.L. ringt till föräldrarna till underåriga och förespeglat dem att deras söner har varit hos kamrater, med dessas föräldrars samtycke, framstår risken för att dessa ungdomar skall påverkas skadligt som ännu större. En person med M.L:s utbildning och i hans ålder borde rimligen förstå detta. Att M.L. ändå fortsatt med sitt beteende tyder på att han antingen inte tar hänsyn till eller inte förstår hur skadligt detta kan vara för ungdomar. Detta förhållande skall samtidigt ses i belysning av vad som i övrigt framkommit om M.L:s person. Han har flera gånger dömts till frihetsstraff. Handlingarna ger också vid handen att han, som saknar läkarlegitimation, vid upprepade tillfällen på falska grunder tagit anställning som läkare. Tveklöst är miljön i M.L:s hem, såsom den sammantaget beskrivits i målet, inte lämplig för underåriga. - I socialtjänstlagen har, som förut nämnts, nyligen införts ett antal bestämmelser i syfte att ytterligare stärka skyddet av barn. Ändringarna har delvis sitt ursprung i FN:s barnkonvention. Detta markerade skyddsintresse skall vid tillämpningen av 27 § socialtjänstlagen vägas mot den enskildes rätt att inte bli begränsad i sitt privatliv. Rätten till skydd för privatlivet är tryggad bl.a. genom Europakonventionens artikel 8. Den inskränkning i M.L:s privatliv som det överklagade beslutet innebär måste emellertid ses mot bakgrund av vad som framkommit om M.L:s personliga förhållanden. Härvid bör noteras att M.L. är 42 år gammal och ensamstående. I hovrätten upplyste han att hans samvaro med de inbjudna ungdomarna inte gav honom något intellektuellt utbyte. - Vid avvägningen mellan å ena sidan de risker som underåriga utsätts för i M.L:s hem och å andra sidan den i praktiken jämförelsevis begränsade inskränkning i sitt privatliv som M.L. drabbas av genom det meddelade förbudet finner länsrätten att stadsdelsnämnden haft fog för sitt beslut att förbjuda M.L. att sitt hem ta emot andras underåriga barn. - Länsrätten avslår överklagandet. - Länsrätten förordnar att sekretessen enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) för de uppgifter om enskilds personliga förhållanden som förebringats vid den muntliga förhandlingen skall bestå i målet.
Kammarrätten i Stockholm
M.L. överklagade domen och yrkade att kammarrätten skulle undanröja underinstansernas avgöranden om att förbjuda honom att i sitt hem ta emot andras underåriga barn. Han gjorde i första hand gällande att 27 § socialtjänstlagen inte var tillämplig i målet och att beslutet därför var oriktigt samt skulle undanröjas på grund av felaktig rättstillämpning. I andra hand gjorde han gällande att förutsättningar för ett förbud enligt 27 § ej förelegat eftersom ingripandet inte varit nödvändigt för att skydda underårigas hälsa eller andra personers fri- och rättigheter.
Prövningstillstånd meddelades.
Stadsdelsnämnden bestred bifall till överklagandet.
I ett av kammarrätten inhämtade yttrande från Socialstyrelsen sades bl.a. följande.
I socialnämndens ansvar att verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden och särskilt uppmärksamma utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling ligger att se till att barn och ungdomar förhindras att vistas i olämplig miljö. Ett led i detta ansvar är att socialnämnden bl.a. har en möjlighet att besluta om vistelseförbud. Socialstyrelsen konstaterar att lagstiftarens avsikt med att utöka möjligheten att enligt 27 § socialtjänstlagen utfärda vistelseförbud till att omfatta alla situationer där en person tar emot andras underåriga barn, var att kunna ingripa i ett större antal situationer än som var möjligt före 1998. Av motivuttalandena framgår också att ett förbud att ta emot barn av tillfällig karaktär i sitt hem kan meddelas generellt. Enligt bestämmelsens andra stycke omfattar ett generellt förbud inte de fall då det med hänsyn till särskilda omständigheter är uppenbart befogat att ett barn tas emot i hemmet. Av förarbetena kan utläsas att en situation då särskilda omständigheter kan föreligga är då kamrater till ett eget barn kommer och läser läxor eller umgås med det egna barnet i ett hem där det för övrigt råder vistelseförbud. Barnen bör enligt Socialstyrelsens uppfattning kunna ha ett normalt umgänge med sina kamrater och inte behöva bli isolerade eller utpekade. Detta förutsätter att det rör sig om ett normalt umgänge som är positivt för de egna och besökande barnen och att det finns garantier för att miljön i den aktuella situationen inte är olämplig för de besökande barnen. Som lagrådet framhållit bör ett undantag från förbud att ta emot barn i hemmet göras för att kunna ta emot barn för ett normalt umgänge. M.L. har dock inga egna barn som blir avskurna från ett umgänge vid ett förbud. M.L:s umgänge med ungdomarna kan inte heller anses som ett normalt umgänge. M.L. säger själv - Svea Hovrätts dom den 23 augusti 1995 s. 10 - att han inte har något intellektuellt utbyte av kontakterna med ungdomarna, men att han tycker att han tillsammans med dem får uppleva den ungdomstid som han själv inte fick uppleva när han var ung. Enligt Socialstyrelsens uppfattning har umgänget skett för att tillfredsställa M.L:s egna behov och inte för ett gemensamt socialt utbyte. M.L. synes därvidlag utnyttja ungdomarnas omogenhet och oförstånd på ett mycket olämpligt sätt. Den miljö som M.L. erbjuder, som den beskrivs i handlingarna, måste anses olämplig för barn att vistas i. Oaktat att det inte är olagligt att bjuda ungdomar på alkohol är det klart olämpligt att utan vårdnadshavarnas medgivande, och i vissa fall även mot deras vilja, ha försett ungdomar med alkohol i sådan utsträckning att ungdomarna druckit sig berusade. Trots pågående förbud att ta emot barn och ungdomar i sitt hem har M.L. fortsatt med att anordna fester i sitt hem för underåriga. Detta visar att M.L. saknar insikt i det destruktiva i sitt agerande, vilket Socialstyrelsen anser är mycket graverande. När det gäller kravet på att inskränkningar i de grundläggande rättigheterna skall vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle har Europadomstolen framhållit att ordet "nödvändig" i detta sammanhang inte är synonymt med "oundgänglig". Vad som krävs är däremot att det föreligger ett angeläget samhälleligt behov. Inskränkningen i den grundläggande rättigheten måste vidare stå i rimligt förhållande till det syfte som skall tillgodoses genom inskränkningen. Varje konventionsstat har själv en viss frihet att avgöra om en inskränkning är nödvändig, men inte obegränsad. Socialstyrelsen anser att den aktuella bestämmelsen uppfyller detta krav.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (2000-05-24, Rydholm, Pernold, referent, Wirdemark) yttrade: Enligt 27 § första stycket socialtjänstlagen får, när ett barns bästa kräver det, socialnämnden förbjuda eller begränsa möjligheterna för en person som har sitt hem inom kommunen att i hemmet ta emot andras underåriga barn. Av andra stycket samma lagrum följer att ett förbud enligt första stycket inte omfattar fall då det med hänsyn till särskilda omständigheter är uppenbart befogat att ett barn tas emot i hemmet. - Bestämmelsen i 27 § socialtjänstlagen härstammar från 51 § barnavårdslagen (1960:97). Sistnämnda lagrum innehöll bestämmelser om att nämnden, om det erfordrades ur barnavårdssynpunkt, kunde förbjuda person att utan nämndens medgivande mottaga annans barn under sexton år för vistelse i hemmet annat än tillfälligt. Med att förbud skulle befinnas erforderligt ur barnavårdssynpunkt åsyftades enligt förarbetena (prop. 1960:10) att förhållandena i det berörda hemmet var sådana, att det kunde befaras att barn som för vistelse mottogs där inte skulle komma att erhålla tillfredsställande vård eller att barnets utveckling kunde komma att påverkas i ogynnsam riktning. När socialtjänstlagen tillkom 1980 överfördes 51 § barnavårdslagen till socialtjänstlagen utan ändring i sak, annat än att åldersgränsen höjdes från 16 till 18 år. I förarbetena (prop. 1979/80:1 s. 540) till socialtjänstlagen uttalades därvid bl.a. att bestämmelsen främst hade betydelse för att förhindra olämpliga feriebarnsplaceringar, men att den emellertid också kunde användas för att komma till rätta med missförhållanden i ett familjedaghem. - Genom ändringar i socialtjänstlagen den 1 januari 1998 har ordalydelsen av 27 § ändrats. Tillämpningsområdet har genom ändringen vidgats till att, till skillnad från tidigare, omfatta även vistelser som är tillfälliga. I förarbetena till lagändringen uttalas (prop. 1996/97:124 s. 116) i den allmänna motiveringen att regeringen anser att bestämmelsen bör finnas kvar och föreslår att den dessutom utvidgas till att omfatta alla situationer där en person i sitt hem tar emot andras underåriga barn. I specialmotiveringen till ändringen (a.a. s. 177) sägs följande.
I förhållande till gällande ordning utvidgas bestämmelsen i första stycket till att även omfatta vistelser som är tillfälliga. Den gäller oberoende av om medgivande till att ta emot barnet krävs enligt 25 § eller inte. Den föreslagna regeln är tillämplig, förutom på privata placeringar, på bl.a. privata familjedaghem och feriehem, liksom på den som mer tillfälligt tar emot feriebarn. Regeln kan också användas för att komma till rätta med missförhållanden i en kontaktfamilj eller i ett jour- eller beredskapshem som anlitas av annan kommun, även om kontrollen av hemmet i det senare fallet i första hand tillkommer den placerande kommunen. Bestämmelsen kan också tillämpas när kommunen vill förbjuda ett hem i kommunen att erbjuda sig att bli familjehem åt en annan kommun.
Vidare bör lagrådets yttrande (prop. s. 265) i lagstiftningsärendet beaktas. Där sägs bl.a. följande.
De ändringar som föreslås går ut på dels att socialnämndens möjlighet att lämna medgivande slopas, dels att nämnden enligt paragrafen skall kunna meddela ett generellt förbud för en person att - även tillfälligtvis - i sitt hem ta emot andras underåriga barn. Efter orden kan socialnämnden således meddela ett mycket långtgående förbud som exempelvis hindrar den enskilde från att i sitt hem ta emot de egna barnens lekkamrater, barn till anhöriga etc. Uppenbarligen är det inte avsett att paragrafen skall tillämpas på ett sådant sätt, och det synes därför önskvärt att socialnämnden i förekommande fall i regel gör undantag för sådant mottagande av barn i hemmet som är hänförligt till normalt umgänge. Även med denna utgångspunkt synes det lämpligt att paragrafen förses med ett undantag till förebyggande av en tillämpning som kan te sig stötande.
Även om förarbetsuttalandena ger vid handen att syftet med lagändringen genom exemplifieringen i första hand varit att skapa möjlighet att komma till rätta med missförhållanden vid vård och fostran av tillfällig karaktär, så innebär uttalandena också att lagstiftaren varit fullt medveten om att lagtexten gavs en större räckvidd. Lagstiftaren har sålunda i lagtexten utmönstrat begreppet vistelse, vilket begrepp i bestämmelsens tidigare lydelse inneburit att det varit fråga om situationer som innefattat vård och fostran. Lagtexten har därmed fått en ordalydelse som medger att även situationer som inte avser vård eller fostran nu kan omfattas av bestämmelsen. Detta är klart i linje med socialtjänstlagens allmänna inriktning när det gäller barn, nämligen att utgöra en skyddslagstiftning för barn. Detta markeras än tydligare genom de ändringar i lagen som gjordes samtidigt med ändringen av 27 § med utgångspunkt i FN:s barnkonvention. Enligt 12 § socialtjänstlagen skall socialnämnden bl.a. aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av alkoholhaltiga drycker, andra beroendeframkallande medel samt dopningsmedel. Bestämmelsen i 27 § socialtjänstlagen ger socialnämnden möjlighet att förhindra att underåriga vistas i miljöer i vilka de kan komma till skada. Mot bakgrund härav finner kammarrätten inte att det föreligger hinder mot att tillämpa 27 § socialtjänstlagen på förhållandena i detta mål. - M.L. har i målet gjort gällande att förutsättningar för ett förbud inte förelegat, eftersom ingripandet inte varit nödvändigt för att skydda underårigs hälsa eller andra personers fri- och rättigheter. I målet är ostridigt att M.L. vid flera tillfällen bjudit underåriga på alkohol i sin lägenhet och att ungdomarna vid några tillfällen blivit berusade. Liksom länsrätten, finner kammarrätten att den miljö M.L. sålunda erbjuder i sitt hem, inte är lämplig för underåriga. Ett förbud för M.L. att i sitt hem ta emot andras underåriga barn är under föreliggande förhållanden motiverat till skydd för underårigas hälsa. Den inskränkning ett förbud innebär för M.L. måste vidare, vid en avvägning mellan de olika intressena, anses stå i rimlig proportion till det skydd förbudet innebär för de underårigas hälsa. Kammarrätten delar således länsrättens bedömning att det funnits fog för att förbjuda M.L. att i sitt hem ta emot andras underåriga barn. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet. - Kammarrätten fastställer länsrättens sekretessförordnande.
M.L. fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Han hade inte för avsikt att i sitt hem ta emot andras underåriga barn på ett sådant sätt som avsågs i 27 § socialtjänstlagen. Den aktuella bestämmelsen var inte tillämplig i målet och stadsdelsnämndens beslut var därför oriktigt. Om det ändå skulle anses att bestämmelsen var tillämplig i det aktuella fallet gjorde han i andra hand gällande att förutsättningar för ett förbud inte förelegat, eftersom ingripandet inte varit nödvändigt till skydd för hälsa eller för andra personers fri- och rättigheter (artikel 8 i Europakonventionen åberopades). Vad som uttalats i lagförarbetena och de typexempel som där anfördes talade för att bestämmelsen i 27 § efter lagändringen även blivit tillämplig på tillfälliga vistelser. Det fanns dock inget stöd för att rättsläget därutöver ändrats på så sätt att presumtionen om att regeln endast avsåg situationer där en enskild avsåg att i hemmet ta emot andras underåriga barn för vård och tillsyn inte längre gällde. Även de uttalanden som gjorts av regeringen i propositionen med förslag till ny socialtjänstlag tydde på att den nuvarande bestämmelsen i 27 § socialtjänstlagen hade ett betydligt mera inskränkt tillämpningsområde. För det fall att 27 § skulle anses tillämplig på det sätt kammarrätten funnit och bestämmelsen därför kunde användas för att förbjuda honom att ta emot besök av underåriga borde beaktas att de omständigheter som åberopades mot honom låg nästan två år eller längre tillbaka i tiden. Mot bakgrund härav och då han bjudit underåriga på alkohol endast i obetydlig mängd och i ringa omfattning var det inte nödvändigt att till skydd för underårigas hälsa upprätthålla det aktuella förbudet. Vidare bestred han att han begått någon sexuell handling som var olovlig eller som på annat sätt skulle vara ägnad att skada någon annan person. Prövningen i målet borde dessutom av rättssäkerhetsskäl och med beaktande av instansordningsprincipen begränsas till att avse de omständigheter som åberopats av underinstanserna.
Prövningstillstånd meddelades.
Stadsdelsnämnden bestred bifall till överklagandet och hemställde att kammarrättens dom skulle fastställas. Nämnden anförde bl.a. följande. M.L. tillhandahöll i sitt hem en miljö med stora mängder alkohol och sexuella inslag och var som vuxen en mycket dålig förebild för barn och ungdomar genom sina personliga egenskaper. Han hade haft till syfte att utnyttja barnen för egna behov och hans umgänge med barn och ungdomar var inte att hänföra till normalt eller socialt umgänge. Han hade inte gett uttryck för att han avsåg att sluta med sitt beteende eller visat insikt om att hans handlande skadade barn och ungdomar. Barns bästa krävde att M.L. förbjöds att i sitt hem ta emot andras underåriga barn. Om inte 27 § socialtjänstlagen ansågs tillämplig i situationer där en person tillhandahöll en miljö med alkohol och sexuella inslag i kontakterna mellan den vuxne och underåriga hade en kommun i praktiken ingen möjlighet att uppfylla sina skyldigheter enligt socialtjänstlagen. Såväl FN:s barnkonvention, Europakonventionen som socialtjänstlagen innehöll bestämmelser för barns skydd och stod i samklang när det gällde att värna om barns rättigheter och behov.
Regeringsrätten (2001-05-22, Ragnemalm, Rundqvist, Hulgaard, Nilsson, Almgren) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Det står genom den ändring i 27 § socialtjänstlagen som trädde i kraft den 1 januari 1998 klart att socialnämndens befogenhet att i vissa fall förbjuda en person att i sitt hem ta emot andras underåriga barn även avser tillfälliga vistelser. Den grundläggande frågan i målet gäller om en ytterligare förutsättning för sådant ingripande är att vistelsen är förbunden med vård och fostran av den underårige eller om också kortvariga besök av annan art omfattas.
Som kammarrätten påpekat ger de i förarbetena till lagändringen anförda exemplen närmast vid handen att avsikten varit att skapa möjlighet att komma till rätta med missförhållanden i samband med vård och fostran av tillfällig karaktär. Någon sådan begränsning i tillämpningsområdet framgår emellertid inte av lagtexten. Tillfogandet av undantagsregeln i bestämmelsens andra stycke och vad som i samband därmed uttalats - bl.a. att den enskilde inte genom ett förbud bör kunna hindras att i sitt hem ta emot de egna barnens lekkamrater - tyder också på att lagstiftaren varit medveten om att stadgandet efter lagändringen ger stöd för meddelande av förbud också i fall då vistelsen inte syftar till att bereda den underårige vård och fostran. Med beaktande av lagtextens utformning och lagstiftningens grundläggande syfte att skydda barn från att vistas i miljöer där de kan komma till skada finner Regeringsrätten att även situationer som den i målet aktuella omfattas av tillämpningsområdet för 27 § socialtjänstlagen.
Fråga uppkommer då om M.L:s beteende och förhållandena i hans hem varit sådana att stadsdelsnämnden lagligen kunnat meddela honom förbud enligt 27 § socialtjänstlagen. Regeringsrätten delar härvidlag underinstansernas uppfattning att det, enligt vad som redovisats i domarna, redan vid tidpunkten för stadsdelsnämndens beslut klarlagts
att den miljö M.L. erbjuder i sitt hem inte är lämplig för underåriga och att ett förbud för honom att i hemmet ta emot andras barn varit motiverat med hänsyn till skyddet för barnens hälsa. Vad M.L. åberopat om rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen föranleder ingen annan bedömning.
Regeringsrättens prövning av ett mål om förbud enligt 27 § socialtjänstlagen är inte, som M.L. hävdar, begränsad till att avse de omständigheter som åberopats av underinstanserna. Ett sådant förbud utgör inte en reaktion mot begångna gärningar eller tidigare visat klandervärt beteende utan innefattar en åtgärd i syfte att för framtiden skydda barn mot att hamna i situationer där deras hälsa och utveckling äventyras. Målet gäller således inte endast om stadsdelsnämnden haft fog för att meddela det överklagade beslutet utan också om skäl föreligger att nu upprätthålla det aktuella förbudet. Prövningen av ett yrkande om undanröjande av ett förbudsbeslut kan därför inte begränsas till att avse förhållandena vid dess meddelande utan måste också innefatta en bedömning av senare tillkomna omständigheter.
Av utredningen framgår att M.L. den 30 november 2000 av Stockholms tingsrätt dömts till fängelse åtta månader för sexuellt ofredande (vilket ägt rum i hans lägenhet), brott mot socialtjänstlagen (överträdelse av stadsdelsnämndens beslut vid flera tillfällen) och olovligt anskaffande av alkoholdrycker (mål B 5938-99). Den 2 maj 2001 ådömdes han av samma domstol ett ettårigt fängelsestraff för sexuellt utnyttjande av två underåriga i sitt hem (mål B 7193-00). I den senare domen förordnades att M.L. skall kvarbli i häkte i avvaktan på att domen vinner laga kraft. Domarna har inte vunnit laga kraft.
Med hänsyn till vad som framkommit i dessa domar finner Regeringsrätten det uppenbart att förhållandena i M.L:s hem är sådana att det är motiverat att upprätthålla det meddelade förbudet för honom att i hemmet ta emot andras underåriga barn.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.
Regeringsrätten fastställer vad kammarrätten beslutat om sekretess.
Föredraget 2001-05-03, föredragande Ekroth, målnummer 4497-2000.