Prop. 1960:10

('med förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårds\xad lag) m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr tO år 1960

1

Nr 10

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

samhällets vård av barn och ungdom (barnavårds­ lag) m. m.; given Stockholms slott den 11 december 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag); sanU 2) lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

GUSTAF ADOLF

Ulla Lindström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att den nuvarande barnavårdslagen av år 1924 skall ersättas med en ny lag i ämnet.

Enligt förslaget skall barnavården liksom f. n. i första hand vara en kom­ munal angelägenhet. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd med i princip samma ställning som enligt gällande barnavårdslag.

Betydelsen av en allmänt förebyggande verksamhet understrykes starkt i förslaget. I enlighet med den utveckling som ägt rum på detta område av­ ses att särskilda kommunala organ även i fortsättningen skall kunna tillsät­ tas för att handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård.

I fråga om barnavårdsnämndens inre organisation föreslås regler som nära ansluter sig till socialhjälpslagens bestämmelser om socialnämnd. Särskilda föreskrifter ges i förslaget om utnyttjande av juridisk sakkunskap i barna­ vårdsarbetet samtidigt som nuvarande rekommendation om inval av jurist i barnavårdsnämnd bibehålies.

Proceduren i barnavårdsärenden har i förslaget blivit föremål för en fyl­ ligare och mer allmängiltig reglering än vad som är fallet i gällande barna-

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1960

vårdslag. Det främsta syftet med de föreslagna bestämmelserna är att skapa

bättre garantier för att utredningen i sådana ärenden blir fullständig och

tillförlitlig. Särskilt har eftersträvats att ytterligare tillgodose rättsskyddet

för de personer som beröres av barnavårdsnämndernas verksamhet.

Ramen för samhällets barnavård vidgas enligt förslaget genom att den nu­

varande 16-årsgränsen i fråga om skyddsuppfostran och samhällsvård höjts

till 18 år. I övrigt ansluter sig förslaget såvitt gäller förutsättningarna för

ingripanden nära till gällande rätt. I terminologiskt avseende föreslås den

nyheten, att beteckningen skyddsuppfostran skall utbytas mot samhällsvård.

När det gäller ingripanden i de nuvarande skyddsuppfostringsfallen, effek­

tiviseras verksamheten enligt förslaget genom att de förebyggande åtgärder-

na byggs ut och möjlighet öppnas till provisoriska omhändertaganden under

utredningstiden. Vidare föreslås, att polismyndigheterna skall få vidgade

befogenheter att ta kriminella eller eljest asociala ungdomar i tillfälligt

förvar.

Vad angår de omhändertagnas behandling innebär förslaget främst den

nyheten, att vård i enskilt hem skall ha principiellt företräde framför an-

staltsvård oavsett anledningen till omhändertagandet. I förslaget kommer till

uttryck vilka befogenheter barnavårdsorganen har att vid behov begränsa

de omhändertagnas rörelsefrihet. Bestämmelserna om de omhändertagnas

behandling har därjämte i hög grad förenklats.

Förslagets bestämmelser om upphörande av samhällsvård ansluter sig i

sak tämligen nära till gällande rätt. Även på detta område innebär förslaget

emellertid en stark förenkling av lagregleringen genom att åtskilliga före-

skriftei som ansetts praktiskt betydelselösa utmönstrats ur lagstiftningen.

I syfte att få till stånd en effektivare förhandsprövning av tilltänkta fos­

terhem föreslås, att barnavårdsnämndens tillstånd alltid skall krävas för

rätt att mottaga fosterbarn. Frågan om att bereda fosterbarnen ökat skydd

mot skadliga förflyttningar skall enligt förslaget lösas på det sättet, att bar­

navårdsnämnderna får befogenhet att förbjuda föräldrar att återtaga sitt

barn från fosterhem, om det skulle vara till avsevärd skada för barnet att

skiljas från fosterhemmet.

Enligt förslaget blir vissa elevhem att hänföra till barnavårdsanstalter

och alltså underkastade tillsyn av barnavårdsorganen. I övrigt föreslås inte

några större förändringar av de nuvarande bestämmelserna om barnavårds­

anstalter.

Rätten att besluta om inskrivning av elever vid ungdomsvårdsskolorna

löieslås skola överflyttas till socialstyrelsen som centralmyndighet för sko­

lorna. Reformen äger samband med att staten helt övertagit ansvaret för

skolorna. I fråga om elevernas behandling föreslås, att begreppen utackor-

dering och villkorlig utskrivning skall slopas samt de skilda vårdformerna

i stället betecknas som vård inom och vård utom skolan.

Beträffande kommuns rätt till ersättning av annan kommun eller staten

för vissa vårdkostnader ansluter sig förslaget nära till gällande rätt. Inte

heller i fråga om enskildas ersättningsskyldighet föreslås någon väsentlig

3

omdaning av gällande bestämmelser. Befogenheten för barnavårdsnämnd att omhändertaga underårigs egendom föreslås dock skola utbytas mot en begränsad ersättningsrätt.

I avbidan på resultatet av utredningen om administrativa frihetsberövan- den har de nuvarande reglerna om tvångsåtgärder mot försumliga försörj a- re som ett provisorium överflyttats till den föreslagna nya lagen utan några större ändringar.

Den nya barnavårdslagen föreslås skola träda i kraft den 1 januan 1961. Härjämte föreslås vissa ändringar i sooialhjälpslagen, vilka sammanhäng­ er med förslaget till ny barnavårdslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Förslag

till

Lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

Samhällets vård av barn och ungdom (barnavård) har till syfte att främ- ja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt for dem.

2 §-

Varje kommun skall sörja för sin barnavård enligt vad nedan stadgas samt aven i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder verka för det i 1 S angivna syftet.

I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som vid befattning med ärenden rörande ungdom över femton år må kalla sig ungdomsnämnd.

3 §■

Barnavårdsnämnden har att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kunna anses vara sär­ skilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt,

att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom,

att lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som äga samband med nämndens verksamhet,

att förvalta egendom som hör till kommunens barnavård, i den mån ej förvaltningen uppdragits åt annan nämnd eller åt särskild styrelse,

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ären­ den som angå nämndens verksamhet samt

att även i övrigt ombesörja sådana angelägenheter som avse kommunens barnavård och äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

4

§.

Varje länsstyrelse skall inom sitt län noga följa tillämpningen av denna lag samt tillse, att barnavården ordnas och handhaves ändamålsenligt.

Finner länsstyrelsen att barnavårdsnämnd i länet försummat att vidtaga erforderliga åtgärder beträffande underårig, skall länsstyrelsen ålägga nämnden att fullgöra sin skyldighet. Om eljest missförhållande yppas rö­ rande barnavård, för vilken kommun i länet är ansvarig, har länsstyrelsen att vidtaga den åtgärd som erfordras för att vinna rättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1000

5

5 §•

Socialstyrelsen har att följa barnavårdsverksamheten i riket, att genom

råd och anvisningar verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt

samt att öva tillsyn över barnavårdsanstalter som avses i 8 kap.

6

§.

Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar av medicinsk na­

tur rörande vård av barn och ungdom.

2 kap. Barnavårdsnämnd

7 §•

Ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd väljas av kommunens full­

mäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke

vara under fem. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap vara

företrädd inom nämnden.

Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väl­

jande som motsvara det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal de­

las med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid så­

dant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall den ordning bestämmas,

i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

8

§•

Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32— 42 §§ kommunallagen är

stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. I kommu­

nens tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna

sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barna­

vårdsnämnd. Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll

upptager, förutom vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annat

än förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslutet och

skälen därför.

9 §.

Barnavårdsnämnden skall hos kommunens fullmäktige och styrelse göra

erforderliga framställningar och äger att från kommunens styrelse och öv­

riga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttran­

den och upplysningar.

Nämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och

andra, vilkas verksamhet berör barnavården.

Finner nämnden att åtgärd bör vidtagas beträffande vårdnad eller för-

mynderskap för underårig, har den att göra anmälan eller ansökan där­

om hos vederbörande domstol.

10 g.

Barnavårdsnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att

deltaga i nämndens överläggningar samt tillsätta befattning hos nämnden

och anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Är behovet av juridisk sakkunskap icke tillgodosett inom nämnden, böl­

den anlita biträde av lagfaren person.

Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam för

barnavårdsnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställig-

hetsorgan, må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen be­

stämmer.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

H §•

Kan barnavårdsnämndens prövning icke avvaktas utan fara eller allvarlig

olägenhet, äger nämndens ordförande

1. vidtaga åtgärd som enligt 4 eller 5 kap. ankommer på nämnden,

2. meddela beslut enligt 43 § om att samhällsvård skall återupptagas efter

villkorligt upphörande,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i

47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 § samt

4. förordna barnavårdsman.

Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedel­

bart till efterrättelse och gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning.

Det skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 § eller förbud enligt

50 §, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta

i ärendet. Nämndens sammanträde skall i sådant fall hållas utan dröjsmål

och senast inom tio dagar från dagen för ordförandens beslut.

12

§.

Om kommunens fullmäktige så bestämma, äger barnavårdsnämnden upp­

draga åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot i nämn­

den eller åt befattningshavare i kommunens tjänst att på nämndens vägnar

avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i full­

mäktiges beslut. Nämnden må dock icke annorledes än genom samfällt be­

slut

1. utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2., 3. eller 4. eller enligt 29 eller 30 § eller göra

framställning om intagning i ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i

47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 §,

4. meddela föreläggande enligt 100 §,

5. fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken, enligt

4 § andra stycket eller 5 § lagen om allmänna barnbidrag eller enligt 11 §

1 eller 3 mom., 12 § 2 mom. eller 17 § andra stycket bidragsförskottslagen

eller

6. göra framställning eller avgiva yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut som fattats på grund av uppdrag enlfgt första stycket skall an­

mälas vid nämndens nästa sammanträde.

13 §.

Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholms stad. I fråga om orga­

nisationen av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmel­

ser som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.

Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter vad

i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kommunens full­

mäktige medgiva undantag.

3 kap. Förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd

14 §.

Åligger det barnavårdsnämnd enligt denna lag eller annan författning att

i anledning av ansökan eller eljest pröva viss fråga eller har nämnden ge­

nom anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som an­

kommer på nämnden kan antagas vara påkallad, skall erforderlig utred­

ning inledas utan dröjsmål.

7

Utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som

äro av betydelse för ärendets bedömning. Den skall genomföras så skynd­

samt som förhållandena betinga och bedrivas på sådant sätt, att obehag,

olägenhet eller kostnad icke i onödan vållas någon.

Vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet skall upp­

tecknas i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.

15 §.

Envar som ärendet rör eller som antages kunna lämna upplysningar av

betydelse må böras under utredningen.

Den som skall höras må kallas att inställa sig inför barnavårdsnämnden

eller särskilt utsett ombud för nämnden.

Skall barn under femton år kallas, bör kallelse med föreläggande att in­

ställa barnet delgivas föräldrarna eller annan som har barnet i sin vård.

16 §.

Om det erfordras för utredningen, bör yttrande inhämtas av läkare eller

annan sakkunnig.

Gäller ärendet ingripande med stöd av 25 § eller förbud som avses i 50 §,

äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande förordna att läkarintyg an­

gående den underårige skall anskaffas. Sådant intyg skall, om ej särskilda

skäl föranleda annat, föreligga, innan nämnden beslutar att omhändertaga

underårig för samhällsvård enligt 29 § eller meddelar förbud som avses i

50 § första stycket.

1 fall som avses i andra stycket må den underårige kallas till undersök­

ning hos anvisad läkare. Skall barn under femton år kallas, gäller vad som

är stadgat i 15 § tredje stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

17 §.

I kallelse enligt 15 eller 16 § må föreskrivas vite av högst etthundra kro­

nor.

Har kallelse delgivits så tidigt att den kallade åtnjutit skäligt rådrum och

uteblir han utan anmält laga förfall, äger barnavårdsnämnden eller dess ord­

förande förordna att han skall hämtas genom polismyndighets försorg. In-

ställes han icke samma dag genom hämtning, må nämnden i fall av tredska

utdöma det vite som kan ha föreskrivits i kallelsen.

Vad i denna paragraf stadgas skall dock icke gälla, då person som skall

höras upplysningsvis kallats att inställa sig på plats utanför den kommun,

där han bor eller eljest uppehåller sig.

18 §.

Utredning i ärende enligt 4 eller 7 kap. bör omfatta hembesök.

Är fråga om ingripande med stöd av 25 § och kan ärendet icke nöjaktigt

utredas utan besök i den underåriges hem, äger barnavårdsnämnden eller

dess ordförande vid behov påkalla polishandräckning för att vinna tillträde

till hemmet.

19 §.

Innan barnavårdsnämnden avgör ärende som rör enskild person, skall

tillfälle beredas honom att yttra sig, såvida icke sådant yttrande befinnes

uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande

icke kan avvaktas.

Begär den som är berättigad att yttra sig att bli muntligen hörd inför

nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att på­

kalla sådant förhör.

Den ärendet rör äger att utveckla sin talan och förebringa bevisning.

Begär han att upplysning skall inhämtas eller att annan utredning skall

förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan antagas att åtgärden

skulle äga betydelse.

Är fråga om barn under femton år, skall vad i denna paragraf stadgas en­

dast gälla föräldrarna.

20

§.

Den ärendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden

eller företrädare för denna.

Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara

olämplig, må han avvisas.

Är den ärendet rör under aderton år, böra hans föräldrar vara närvarande,

när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.

21

§.

Beslut som barnavårdsnämnden meddelar skall, i den mån så icke befin­

nes obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

Om talan mot beslutet må fullföljas enligt denna lag, skall det innehålla

fullföljdshänvisning.

22

§.

Av barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite, lända till

efterrättelse utan hinder av att det ej äger laga kraft. Beslut enligt 30 § an­

gående omhändertagande för utredning skall även lända till omedelbar efter­

rättelse.

Nämnden äger förordna att beslut angående omhändertagande för sam-

hällsvård enligt 29 § skall gå i verkställighet utan hinder av att beslutet ej

vunnit laga kraft.

23 §.

När barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall beslutet skyndsamt skriftligen delgivas den det rör.

Är fråga om barn under femton år, behöver beslutet såvitt barnet angår en­

dast delgivas föräldrarna.

Tillkännagives beslut som avses i första stycket vid förhör inför nämn­

den i närvaro av den som skall erhålla del av beslutet, må skriftlig delgiv­

ning med honom underlåtas. Han skall då anses ha fått del av beslutet vid

förhöret. På begäran skall nämnden dock tillhandahålla utskrift av beslutet.

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall om­

händertagas för samhällsvård eller utredning, skall beslutet ofördröj ligen på

sätt som stadgas i 23 § delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och

hans föräldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skrift­

ligen förklara, huruvida han samtycker till att det verkställes.

Lämnas icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av be­

slutet samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrelsens

prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i

ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet in­

givas till länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

9

4 kap. Barnavårdsnämnds ingripanden m. m.

25 §.

Barnavårdsnämnd har afl vidtaga åtgärder enligt 26—29 §§

a) om någon, som ej fyllt aderton år, misshandlas i hemmet eller eljest

där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsät-

tes för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas el­

ler annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att

fostra honom samt

b) om någon, som ej fyllt tjugoett år, på grund av brottslig gärning, se­

deslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig,

missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig an­

ledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets

sida.

Har någon som avses i b) gjort sig skyldig till brottslig gärning, må in­

gripande enligt denna lag dock ej ske efter det att han fyllt aderton år, så­

vida icke hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning därtill eller så­

dant ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt denna lag eller

av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande.

26 §.

Föreligger sådant förhållande som avses i 25 §, skall barnavårdsnämnden

söka att såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggan­

de åtgärder, nämligen

1. hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd,

2. förmaning och varning,

3. föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt

4. övervakning.

Nämnden äger för genomförande av vad från dess sida tillråtts eller

föreskrivits bestrida kostnader för rådfrågning, undersökning, behandling,

utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrust­

ning och omkostnader i övrigt.

27 §.

Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden må meddelas den un-

derårige, hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla an­

litande av barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig

eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort

eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller för­

bud att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande före­

skrift må även meddelas.

På barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift ankommer att ändra eller

upphäva denna, när så är påkallat. Behörigheten att ändra eller upphäva

föreskrift må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna sam­

tycker.

Föreskrift upphör att gälla senast då den underårige fyller tjugoett år.

28 §.

Förordnar barnavårdsnämnden om övervakning, skall nämnden till över­

vakare utse lämplig person.

övervakaren har alt fortlöpande följa den underåriges utveckling och

uppmärksamma hans levnadsförhållanden samt att söka befordra vad som

kan vara till gagn för honom.

10

övervakning skall stå under tillsyn av den barnavårdsnämnd som beslu­

tat därom. Tillsynen må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om

denna samtycker.

Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst

ett års mellanrum, övervakning upphör senast då den underårige fvller

tjugoett år.

° J

29 §•

Om förebyggande åtgärder bedömas vara gagnlösa eller om sådana åt­

gärder vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhänder­

tagas för samhällsvård.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

30 §•

Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat,

må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras om­

händertaga^ den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på

grund av förefintliga risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller

för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hän­

syn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vi­

dare åtgärder hindras.

Omhändertagande för utredning må bestå högst fyra veckor.

Beslut om sådant omhändertagande förfaller, om den underårige häktas.

31 §•

O™ någon som ej fyllt aderton år behöver vård och fostran på grund av

att foraldrarna avlidit eller övergivit honom, skall barnavårdsnämnden om

behovet icke tillgodoses på annat sätt, omhändertaga honom för samhälls-

vard.

Är någon som ej fyllt aderton år, utan att fall som avses i 25 § föreligger,

i behov av specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund

av att foraldrarna icke kunna bereda honom sådan vård eller eljest under-

låta att tillfredsställande sörja för honom, skall nämnden, om behovet ej

tillgodoses på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras sam­

tycke omhändertaga honom för samhällsvård.

Den som fyllt femton år må, om ej särskilda skäl föranleda annat, endast

etter eget samtycke omhändertagas enligt denna paragraf.

32 §.

Beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller, om beslutet

icke börjat verkställas inom sex månader från den dag då det vann la"a

kraft.

°

ö

Sådant beslut förfaller även, om det icke börjat verkställas innan den

underårige fyllt aderton år eller, i fall som avses i 25 § b), innan han fvlll

tjugoett ar.

33 §.

Jlnnebär underårigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning

ener säkerhet och föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av

25 § ar påkallat mot den underårige, äger polismyndighet på lämpligt sätt

taga honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.

Då underårig sålunda tagits i förvar, skall anmälan därom ofördröjligen

göras hos barnavårdsnämnden, som har att skvndsamt besluta, om han

*kaH omhandertagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han enligt nämn­

dens bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller

annan fostrare.

34 §.

Ingripande enligt detta kapitel skall göras av barnavårdsnämnden i den

kommun, där den underårige vistas, om ej annat följer av andra stycket.

Lämnar han kommunen efter det att fråga om ingripande väckts, är nämn­

den skyldig att fullfölja ärendet, såvida icke annan barnavårdsnämnd in­

griper.

Då barn som vårdas på anstalt, där modern intagits, bör omhändertagas

för samhällsvård enligt 31 §, skall åtgärden vidtagas, om modern är om­

händertagen för samhällsvård, av den barnavårdsnämnd som har befatt­

ningen med henne samt i annat fall av barnavårdsnämnden i den kommun,

där barnet är mantalsskrivet eller, om det till följd av sin ålder ej blivit

mantalsskrivet, där det har sin födelsehemort.

Ärende som avses i denna paragraf må överflyttas till annan barnavårds­

nämnd, om denna samtycker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1960

11

5 kap. De omhändertagnas behandling

35 §.

Den som omhändertagits för samhällsvård skall erhålla god vård och fost­

ran samt den utbildning som hans personliga förutsättningar och övriga om­

ständigheter påkalla.

Den som omhändertagits för utredning skall, i den mån förhållandena

medgiva och med beaktande av skälen för ingripandet, erhålla sådan be­

handling som avses i första stycket.

I detta kapitel angivna åtgärder som ankomma på barnavårdsnämnd sko­

la vidtagas av den nämnd som beslutat omhändertagandet, om ej annat är

särskilt stadgat. Befattningen med den omhändertagne må dock överflyttas

till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

36 §.

Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i

lämplig anstalt. Har han omhändertagits för samhällsvård eller utredning

av anledning som avses i 25 § b), må han intagas i ungdomsvårdsskola.

Den vårdform skall väljas som med hänsyn till den omhändertagnes ålder,

utveckling och egenskaper får anses bäst främja hans väl och tillgodose be­

hovet av uppsikt över honom. Är han omhändertagen för samhällsvård, bör

vård i enskilt hem i första hand komma i fråga.

37 §.

Har barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkstäl­

lighet, av anledning som avses i 25 § b) omhändertagit underårig för sam­

hällsvård eller utredning, eller har sådant omhändertagande beslutats av

nämndens ordförande, ankommer det på polismyndighet att, om den omhän­

dertagne på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för all­

män ordning eller säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ord­

förande på lämpligt sätt förvara den omhändertagne till dess länsstyrelsen

eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan placering ord­

nats.

Den som sålunda tages i förvar må ej kvarhållas längre än eu vecka. Om

synnerliga skäl föreligga, må dock länsstyrelsen på framställning av nämn­

den eller dess ordförande medgiva förlängning av tiden med ytterligare

högst en vecka.

38 §.

Lider den omhändertagne av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig

brist eller svaghet, skall barnavårdsnämnden bereda honom erforderlig

vård och behandling.

39 §.

Barnavårdsnämnden skall noggrant följa den omhändertagnes utveckling

och uppmärksamma, huruvida de krav som angivas i 35 § äro uppfyllda.

Om så erfordras, skall nämnden bereda den omhändertagne ny placering i

samma eller annan vårdform. Särskilt skall prövas, om det är möjligt att

utbyta anstaltsvård mot vård i enskilt hem.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende på elev vid ungdomsvårds­

skola.

40 g.

Finner barnavårdsnämnd att sådan omhändertagen, som placerats inom

kommunen eller eljest vistas där och ej är elev vid ungdomsvårdsskola,

icke erhåller tillfredsställande vård, fostran och utbildning eller icke står

under erforderlig uppsikt, och tillkommer befattningen med den omhänder­

tagne annan barnavårdsnämnd, skall denna nämnd ofördröjligen under­

rättas. Leder underrättelsen ej till åsyftad verkan, skall förhållandet an­

mälas hos länsstyrelsen.

Om åtgärd av den barnavårdsnämnd som har befattningen med den om­

händertagne icke utan fara kan avvaktas, skall barnavårdsnämnden i den

kommun, där den omhändertagne finnes, tills vidare sörja för hans vård.

För sådant ändamål må han vid behov skiljas från hem, anstalt eller an­

ställning, vari han placerats, och erhålla annan placering.

Föreligger beträffande elev vid ungdomsvårdsskola sådant förhållande

som avses i första stycket, skall skolans styrelse ofördröjligen underrättas.

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

41 §.

Är den omhändertagne icke elev vid ungdomsvårdsskola, ankommer det

på barnavårdsnämnden att själv eller genom den åt vilken nämnden anför­

trott vården öva uppsikt över honom samt att, i den mån behandlingen

så kräver, bestämma rörande hans person och personliga förhållanden.

Den omhändertagne må underkastas den begränsning i rörelsefriheten som

betingas av syftet med omhändertagandet.

Föräldrarna äro i fråga om rätt till umgänge med sådan omhändertagen

som avses i första stycket underkastade de bestämmelser som nämnden

med hänsyn till hans vård och fostran samt omständigheterna i övrigt fin­

ner skäligt meddela. Föräldrar till den som omhändertagits enligt 31 § må

dock ej betagas tillfälle till umgänge med den omhändertagne, såvida icke

särskilda skäl föreligga.

6 kap. Samhällsvårdens upphörande

42 §.

Barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvården avslutad, så snart än­

damålet med vården får anses uppnått. Beträffande den som omhänderta­

gits enligt 31 § skall samhällsvården även förklaras avslutad, om föräld­

13

rarna begära det, eller om den omhändertagne begär det efter det att han

fyllt femton år och särskilda skäl ej föranleda annat.

' Samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyller ader-

ton år eller, om han omhändertagits enligt 29 § efter det att han fyllt fem­

ton år, senast tre år efter omhändertagandet.

Finner nämnden att samhällsvård enligt 31 § icke kan upphöra utan så­

dan fara för den omhändertagne som avses i 25 § a), skall nämnden om­

händertaga honom för fortsatt samhällsvård enligt 29 §. Fortsatt omhän­

dertagande må även beslutas, om sådant fall föreligger som avses i 25 § b).

43 §.

Beträffande den som omhändertagits enligt 29 § må barnavårdsnämnden,

om så anses lämpligt, meddela beslut om villkorligt upphörande av sam­

hällsvården. Sådant beslut innebär att samhällsvården försöksvis avslutas.

Efter beslutet må vården när som helst återupptagas, om så erfordras för

att uppnå dess syfte.

I samband med villkorligt upphörande av samhällsvård må nämnden

meddela en eller flera sådana föreskrifter som avses i 27 § samt förordna

om övervakning. Föreskrift eller förordnande varom här stadgas skall ej

gälla för längre tid än till dess samhällsvården slutligt upphör.

44 §.

Vid beslut om slutligt eller villkorligt upphörande av samhällsvård skall

barnavårdsnämnden tillse, att den omhändertagne kommer i tillfredsstäl­

lande levnadsförhållanden. Nämnden bör vid behov föranstalta om att den

omhändertagne får lämpligt arbete och tillfälle till utbildning samt erhål­

ler utrustning och erforderliga medel för resa och särskilda omkostnader.

45 §.

Bestämmelserna i detta kapitel ha icke avseende på elev vid ungdoms­

vårdsskola. Om upphörande av samhällsvården beträffande sådan omhän­

dertagen stadgas i 9 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

7 kap. Fosterbarnsvård m. m.

4(5 §.

I denna lag förstås med

fosterbarn barn under sexton år, som vårdas och fostras i annat enskilt

hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har

vårdnaden om barnet,

fosterföräldrar de som i sitt hem mottagit fosterbarn samt med

fosterhem hem vari fosterbarn mottagits.

Då särskilda skäl föreligga, äger barnavårdsnämnden besluta, att barn

under sexton år, som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller

särskilt förordnad förmyndare men ej är att hänföra till fosterbarn, tills

vidare skall anses såsom sådant.

Nämnden må, om särskilda skäl del påkalla, beträffande barn som avses

i första eller andra stycket besluta, att nämndens tillsyn enligt bestäm­

melserna i detta kapitel skall fortsätta under viss tid, högst tre år, efter

det alt barnet fyllt sexton år.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1960

47 §.

Den som önskar mottaga fosterbarn har att inhämta tillstånd av barna­

vårdsnämnden i den kommun, där han har sitt hem.

Sådant tillstånd må lämnas endast om nämnden finner, att barnet hos

sökanden kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma

levnadsförhållanden.

Vad i första stycket stadgas har icke avseende på barn som är omhänder­

taget enligt denna lag och av barnavårdsnämnden placeras i fosterhem inom

kommunen. Vid sådan placering skall dock vad i andra stycket sägs om

förutsättningar för tillstånd äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Fosterföräldrar äro skyldiga att till barnavårdsnämnden eller dess före­

trädare lämna önskade upplysningar om barnet, dess vård och fostran samt

därmed sammanhängande förhållanden.

Om fosterföräldrarna flytta, skola de anmäla detta hos nämnden inom en

vecka. Sker flyttningen till annan kommun, har nämnden att, så snart den

erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta barnavårdsnämnden i den­

na kommun.

Har fosterbarnet avlidit eller har fosterbarnsförhållandet eljest upphört

av annan anledning än att barnavårdsnämnden ingripit, skola fosterföräld­

rarna anmäla detta hos nämnden inom en vecka.

49 §.

Barnavårdsnämnden har att öva noggrann tillsyn över alla fosterhem inom

kommunen i syfte att trygga, att varje fosterbarn erhåller god vård och

fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Nämnden skall även

verka för att fosterbarn får den utbildning som anses lämplig med hänsyn

till barnets anlag och övriga omständigheter.

Nämnden har att lämna råd åt fosterföräldrar som äro i behov därav.

50 §.

Om det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas från

fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet

finnes, för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som

har vårdnaden om barnet att taga det från fosterhemmet.

Är förbud som avses i första stycket av sannolika skäl påkallat men har

erforderlig utredning icke hunnit slutföras, må nämnden meddela förbud

att gälla i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra

veckor.

51 §.

Om det erfordras ur barnavårdssynpunkt, må barnavårdsnämnden för­

bjuda person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens med­

givande mottaga annans barn under sexton år för vistelse i hemmet annat

än tillfälligt.

Förbud som meddelats enligt första stycket äger giltighet även om den

det gäller flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd som medde­

lat förbudet skall, så snart den erhåller kännedom om avflyttningen, un­

derrätta barnavårdsnämnden i den kommun, dit flyttningen sker. Denna

nämnd skall på motsvarande sätt vidarebefordra underrättelsen vid ny

flyttning till annan kommun.

Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas. När den förbudet gäller

15

flyttat till annan kommun, ankommer det på barnavårdsnämnden i denna

kommun att besluta i frågan.

52 §.

Om barnavårdsnämnd prövas ha vidtagit fullt betryggande anordningar

för tillsyn över omhändertagna barn som av nämnden överlämnas till foster­

hem i annan kommun, må Konungen medgiva befrielse tills vidare under

högst tio år från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§. Nämnden

är dock skyldig att, sedan omhändertaget barn överlämnats till fosterhem

i annan kommun, ofördröjligen anmäla förhållandet hos barnavårdsnämn­

den i denna kommun.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

53 §.

Barnavårdsnämnd må på synnerliga skäl medgiva befrielse tills vidare

från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§ beträffande visst hem

inom kommunen. Sådant medgivande skall avse bestämd bostad och må

förbindas med erforderliga villkor. I medgivande skall föreskrivas, att an­

mälan ofördröjligen skall göras hos nämnden, om fosterbarn mottages i

hemmet.

54 §.

Enskild person eller sammanslutning må ej utan tillstånd av socialstyrel­

sen bedriva förmedlingsverksamhet beträffande fosterbarn.

8 kap. Barnavårdsanstalter

55 §.

Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag sådan för vård och fostran av

barn och ungdom under aderton år avsedd anstalt som ej är att hänföra till

sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt efterblivna, blinda, döva eller van­

föra eller till sådant elevhem som står under tillsyn av central skolmyndig­

het. Vad i lagen stadgas om barnavårdsanstalt äger ej tillämpning på ung­

domsvårdsskola.

Särskilda former av barnavårdsanstalter äro

a) barnhem av olika slag, såsom spädbarnshem, mödrahem, upptagnings-

hem och specialhem,

b) barnkolonier, vilka mottaga barn för vistelse under begränsad del av

året,

c) barnstugor, vilka regelbundet mottaga barn för begränsad del av dyg­

net, såsom lekskolor, daghem och fritidshem, samt

d) elevhem, vilka äro knutna till skolor och ha till ändamål att under­

lätta elevernas skolgång.

56 §.

För varje landstingskommun skall Konungen, efter förslag av landstinget,

fastställa barnhemsplan, i vilken skola upptagas barnhem till sådant antal

och av sådan art, att behovet av olika slags barnhemsvård blir ändamålsen­

ligt tillgodosett. Även ändring av planen fastställes av Konungen.

Landstingskommun har att inrätta och driva de barnhem som finnas

upptagna i barnhemsplanen, i den mån annan icke drager försorg därom. Det

åligger även landstingskommunen att, om erforderliga medel icke på annat

sätt tillhandahållas, bestrida kostnaderna för inrättande och drift av annan

tillhöriga barnhem som upptagits i planen, försåvitt deras vårdplatser äro

avsedda för landstingskommunens gemensamma behov.

16

Vad i denna paragraf stadgas om landstingskommun skall äga motsva­

rande tillämpning på stad som ej tillhör landstingskommun.

57 §.

Om kommun eller landstingskommun ämnar inrätta barnhem, skall plan

för hemmet och dess verksamhet underställas Konungen eller, om Konungen

så bestämmer, socialstyrelsen. Önskar annan än kommun eller landstings­

kommun inrätta barnhem, skall tillstånd sökas hos Konungen eller, om

Konungen så bestämmer, hos socialstyrelsen.

När verksamheten påbörjas vid annan barnavårdsanstalt än barnhem,

skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen eller, om Konungen så be­

stämmer, hos vederbörande länsstyrelse.

Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämp­

ning, när den som driver barnavårdsanstalt vill flytta eller utvidga anstalten

eller vidtaga större förändring beträffande dess anordningar, personal eller

verksamhet eller när ombyte av innehavare skall ske.

58 §.

Socialstyrelsen äger beträffande varje barnavårdsanstalt meddela före­

skrift om det högsta antal barn och unga som samtidigt må vårdas där.

59 §.

Medgivande till intagning i barnhem lämnas av dess innehavare eller

ledning eller av den, till vilken beslutanderätten överlämnats. Är barnhem­

met upptaget i barnhemsplan skall, om så kan ske, samråd om önskad in­

tagning äga rum med länsstyrelsen. Befrielse från skyldighet att iakttaga

denna föreskrift må meddelas av Konungen.

Angående dem som vårdas i barnhem skola uppgifter lämnas till länssty­

relsen enligt vad därom är särskilt stadgat.

Länsstyrelsen äger förordna, att den som intagits eller avses bli intagen

i visst barnhem icke må vårdas där.

60 §.

Barnavårdsnämnd har att öva tillsyn över varje barnavårdsanstalt inom

kommunen.

Finner nämnden att för barnavårdsanstalt gällande bestämmelser åsido­

sättas eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten,

dess anordningar, personal, verksamhet eller förhållanden i övrigt, skall an­

mälan ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.

61 §.

Finner länsstyrelsen att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt

inom länet, skall den ålägga anstaltens ledning eller innehavare att vidtaga

tjänliga åtgärder för att avhjälpa missförhållandet. Länsstyrelsen skall un­

derrätta socialstyrelsen om dylikt åläggande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

62 §.

Om åläggande som avses i 61 § bedömes vara gagnlöst eller om sådant

åläggande meddelats utan att medföra nöjaktig rättelse, ankommer det på

socialstyrelsen att återkalla lämnat tillstånd eller att meddela förbud mot

fortsatt verksamhet.

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

63 §.

Myndighet som avses i 60, 61 eller 62 § äger att efter anfordran erhålla de

upplysningar som erfordras för sin tillsyn över barnavårdsanstalt.

Den som har att utöva tillsynen skall äga tillträde till anstalten samt rätt

att göra sig underrättad om förhållande som är av betydelse för tillämp­

ningen av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Hand­

räckning av polismyndighet må begäras, om tillträde vägras utan godtag­

bart skäl.

9 kap. Ungdomsvårdsskolor

64 §.

Staten inrättar och driver ungdomsvårdsskolor, vilka ha till ändamål att

bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för sam-

hällsvård och inskrivits som elever vid skolorna.

Socialstyrelsen är centralmyndighet för skolorna och beslutar om inskriv­

ning av elever vid dessa.

.

Om skolornas organisation, om grunder för elevernas fördelning på olika

skolor och avdelningar samt om verksamheten och ordningen vid skolorna

förordnar Konungen.

65 §.

vilken det

Ungdomsvårdsskola skall stå under ledning av en styrelse,

åligger

att över eleverna utöva den bestämmanderätt som enligt 41 § tillkommer

barnavårdsnämnd i fråga om andra omhändertagna,

att besluta om val av vårdform enligt 66 § samt

att besluta om utskrivning av elever.

Under styrelsen beslutar skolans rektor om vården av eleverna och förbe­

reder deras utskrivning.

66

§.

Vården av de elever som äro inskrivna vid ungdomsvårdsskola äger rum

inom eller utom skolan.

.........

Vård inom skolan bör vara så anordnad att den skapar forutsåttningai

för att överföra eleven till friare vård. Om så befinnes lämpligt, må elev

beredas arbete eller utbildning annorstädes än i skolan.

Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sadan värd ma

eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt.

67 §.

Elev skall utskrivas, när

a) ändamålet med vården får anses uppnått,

...... ,

,

,

b) eleven behöver vård, fostran eller utbildning, som bättre kan beredas

på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas försorg, eller

c) eleven enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fång-

vårdsanstalt.

Utskrivning skall ske senast när eleven fyller tjugoett år eller, om han

omhändertagits för samhällsvård efter det att han fyllt aderton år, senast

tre år efter omhändertagandet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 10

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

68

§.

Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården. Om hinder ej mö­

ter på grund av vad som stadgas i 42 § andra stycket, må dock i sådant be­

slut förordnas att samhällsvården skall bestå.

Meddelas ej förordnande om att samhällsvården skall bestå, skall skolans

styrelse tillse, att eleven vid utskrivningen kommer i tillfredsställande för­

hållanden. Styrelsen bör vid behov föranstalta om att eleven får lämpligt

arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller utrustning och erforderliga

medel för resa och särskilda omkostnader.

69 §.

Misstänkes det att den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott

töre utskrivningen och hör brottet under allmänt åtal, ankommer det på

statsåklagaren att sedan han hört skolans styrelse avgöra, huruvida åtal

lämpligen bör ske.

70 §.

Om domstol eller annan myndighet begär att elev vid ungdomsvårdsskola

skall inställas inför myndigheten, har skolans rektor att föranstalta därom.

Finner skolans rektor att inställelsen skulle vara uppenbart olämplig ur

vårdsynpunkt eller att hinder eljest möter för inställelsen, skall han omedel­

bart anmäla detta hos myndigheten.

10 kap. Kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader

71

§•

Vad i 22—24 §§ lagen om socialhjälp är stadgat om rätt för kommun att

av annan kommun eller av staten erhålla ersättning för socialhjälp, som

lämnats enligt 12 § nämnda lag, skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om kommuns rätt att erhålla ersättning för utgift, som föranletts av att

någon omhändertagits för samhällsvård.

Beträffande sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad som för

motsvarande fall är stadgat i 25—29, 31 och 32 §§ lagen om socialhjälp.

72 §.

När någon omhändertagits för samhällsvård, äger kommunen att som

ersättning för vårdkostnaden uppbära underhållsbidrag eller annan perio­

diskt utgående förmån, som tillkommer honom och belöper på vårdtiden.

Kommun är även berättigad att utfå ersättning för sagda kostnad av egen­

dom, som tillhör den underårige vid omhändertagandet eller som tillfaller

honom medan han är omhändertagen.

För kostnad, som kommun haft för någon som omhändertagits för sam­

hällsvård och ej fyllt sexton år, äro föräldrarna ersättningsskyldiga. Beträf­

fande omfattningen av ersättningsskyldigheten samt om undantag från

denna skall vad som är stadgat i 36 § andra, tredje och fjärde styckena

samt 38 § lagen om socialhjälp äga motsvarande tillämpning.

Ersättningsskyldighet enligt denna paragraf må eftergivas av barnavårds­

nämnden. Om det högsta ersättningsbelopp som må uttagas förordnar

Konungen.

73 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 72 § och sker betalning icke god­

villigt, äger kommunen föra talan om ersättningen hos länsstyrelsen i det

län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål. I fråga om

IS

sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §

lagen om socialhjälp.

74 §.

Ersättning som avses i 72 § andra stycket bör, om ej omständigheterna

föranleda annat, bestämmas att utgå såsom bidrag på lämpliga tider, så

länge omhändertagandet består.

Bidragsskyldigheten må fastställas genom avtal, vilket skall upprättas

skriftligen och vara bevittnat av två personer. Kan avtal ej träffas, be­

stämmes bidragsskyldigheten av länsstyrelsen på talan av kommunen. Angå­

ende sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §

lagen om socialhjälp.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länsstyrel­

sen, utan hinder av förut träffat avtal eller meddelat beslut, upptaga fråga

som här avses till ny prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål

75 §.

I fråga om förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål skolä bestäm­

melserna i 14—16 §§, 17 § första och andra styckena samt 19—21 §§ i till­

lämpliga delar lända till efterrättelse.

Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden

beredas tillfälle att närvara.

Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kralt,

åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet ma

verkställas innan målet slutligt avgöres.

76 §.

Finner länsstyrelsen erforderligt, att någon höres såsom vittne vid dom­

stol, eller bor den som skall höras upplysningsvis så avlägset, att det är

förenat med oskälig omgång eller kostnad att höra honom vid länsstyrelsen,

äger denna förordna att förhör angående uppgivna omständigheter skall

äga rum vid den underrätt som prövas lämplig med hänsyn till tid och

plats för dess sammanträden. På framställning av länsstyrelsen skall rätten

låta inkalla dem som skola höras samt underrätta barnavårdsnämnden och

dem som enligt länsstyrelsens beprövande böra berättigas närvara vid för­

höret.

Om det befinnes lämpligt, må rätten förordna att förhöret skall hallas

inom stängda dörrar.

77 §.

I fråga om ersättning till den, som enligt förordnande av länsstyrelse in­

ställt sig inför länsstyrelsen eller domstol för att höras upplysningsvis eller

såsom vittne, skall vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna

medel till vittne äga motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock all­

tid stanna på statsverket.

Om ersättning som avses i denna paragraf beslutar länsstyrelsen. Ersätt­

ning till den som höres enligt 76 § bestämmes dock av rätten.

78 §.

Innan underställningsmål slutligt avgöres, bör länsstyrelsen infordra ytt­

rande från barnavårdsnämnden, om utredningen föranleder det.

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

79 §.

Finner sig länsstyrelsen icke kunna fastställa underställt beslut, enligt

vilket någon omhändertagits för samhällsvård, äger länsstyrelsen i stället

förordna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdraga åt barna­

vårdsnämnden att föranstalta därom.

12 kap. Besvär

80 §.

I barnavårdsnämnds beslut må den beslutet rör söka ändring hos läns­

styrelsen, om nämnden

utdömt förelagt vite,

avvisat av enskild anlitat biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhål­

landen eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller

övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,

meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med

någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller be­

slutat att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,

meddelat beslut som avses i 46 § andra eller tredje stycket,

avslagit ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn eller

träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 §.

Ändring sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller av­

bryta verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse

oberoende av laga kraft.

81 §.

I beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande

utskrivning från skolan ma den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen

genom besvär, vilka skola ingivas till denna.

Om talan mot beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i andra fall är

särskilt stadgat.

82 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende som avses

i denna lag skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje

enskild person och kommun som beröres därav.

83 §.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende angående

skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad

för omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget

barns vård må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföl­

jas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera

länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade ut­

slaget, må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som

dessförinnan meddelats i målet. Sådant utslag eller beslut skall ej hindra att

saken prövas i sin helhet.

21

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

84 §.

I länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpningen av denna lag

än som angivas i 83 § må ändring sökas hos Konungen genom besvär.

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—4) kap. länder till efterrät­

telse utan hinder av förd klagan.

85 §.

Besvär över länsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om an­

ledning ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytter­

ligare utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga handlingar i

målet jämte eget utlåtande till kammarrätten eller, om besvären skola prö­

vas av Konungen, till socialdepartementet.

86

§.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad som är stadgat

i 82 § äga motsvarande tillämpning.

Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.

87 §.

I beslut av socialstyrelsen må ändring sökas hos Konungen genom be­

svär, vilka skola ingivas till socialdepartementet.

Av socialstyrelsen enligt 58 eller 62 § meddelat beslut länder till efter­

rättelse utan hinder av förd klagan.

13 kap. Ansvarsbestämmelser och särskilda föreskrifter

88

§.

Försumma fosterföräldrar att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 48 §

andra eller tredje stycket eller underlåter annan än kommun eller lands­

tingskommun att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives i 57 §

andra eller tredje stycket, straffes med dagsböter.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som

1. utan tillstånd, då sådant enligt 47 § kräves, i sitt hem mottager foster­

barn,

2. överträder förbud som meddelats enligt 50 eller 51 §,

3. utan tillstånd, då sådant enligt 54 § kräves, bedriver förmedlingsverk­

samhet beträffande fosterbarn,

4. utan tillstånd, då sådant enligt 57 § kräves, driver barnhem eller be­

träffande sådant hem vidtager åtgärd som avses i tredje stycket av nämnda

paragraf eller

5. i strid mot förbud som meddelats enligt 62 § fortsätter verksamheten

vid barnavårdsanstalt.

89 §.

Har någon genom att bortföra eller dölja underårig eller genom att med­

verka till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter hind­

rat eller försvårat utredning i ärende som avses i 4 eller 7 kap.,

eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller försvårat verkstäl­

lighet av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som om­

händertagits, eller medverkat till att den omhändertagnes vård i hem eller

anstalt, dit han överlämnats, avbrytes eller efter avbrott icke återupp-

tages,

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärning­

en eljest är i lag belagd med strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon lämnar alkoholhaltiga drycker åt sådan

omhändertagen, som är intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom ung­

domsvårdsskola, eller eljest hjälper den omhändertagne att åtkomma dylika

drycker eller om någon förleder sådan omhändertagen till könsligt um­

gänge.

90 §.

Den som överträder av barnavårdsnämnd eller av styrelse eller rektor

för ungdomsvårdsskola meddelat förbud mot att besöka någon som är om­

händertagen straffes med dagsböter, om ej gärningen eljest är i lag be­

lagd med strängare straff.

91 §.

Den som är eller varit verksam inom samhällets barnavård må ej obehö­

rigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.

Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex må­

nader.

Alla handlingar i förekommande mål och ärenden skola så förvaras, att

de icke äro tillgängliga för obehöriga.

92 §.

Gärning som är belagd med straff enligt 88, 89 eller 90 § må ej åtalas av

allmän åklagare, om ej gärningen anmäles till åtal av vederbörande barna­

vårdsnämnd eller styrelse för ungdomsvårdsskola eller av tillsynsmyndig­

het.

Brott som avses i 91 § första stycket må åtalas av allmän åklagare endast

efter angivelse av målsägande.

93 §.

Myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningsha­

vare hos sådana myndigheter ävensom i allmän tjänst ej anställda läkare,

lärare, sjuksköterskor och barnmorskor ha att ofördröjligen till barnavårds­

nämnd anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit kännedom om av

beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.

94 §.

Polismyndighet har att på begäran av barnavårdsnämnd eller dess ord­

förande eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden

eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna handräckning för att

efterforska underårig som är föremål för utredning i ärende enligt 25 §, för

att verkställa beslut angående omhändertagande, för att efterforska och åter­

hämta sådan omhändertagen som avvikit från hem eller anstalt, dit han

överlämnats, samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är

omhändertagen.

Handräckning skall även lämnas styrelse eller rektor för ungdomsvårds­

skola för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för att om­

besörja annan förflyttning av elev.

95 §.

Delgivning av kallelser, beslut eller andra meddelanden enligt denna lag

skall ske genom posten, såvida icke vederbörande myndighet finner den

böra verkställas på annat sätt. Om postdelgivning ej användes, må biträde

för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

23

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som fin­

nes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

96 §.

Handräckning eller annat biträde av polismyndighet lämnas kostnadsfritt.

97

§.

Vad i denna lag stadgas angående föräldrar skall i fråga om adoptivbarn

gälla adoptanten eller, om make adopterat andra makens barn, båda ma­

karna.

Tillkommer vårdnaden om underårig endast den ena av föräldrarna eller

särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 4 och 6 kap. är stadgat med

avseende på föräldrarna gälla om den som har vårdnaden.

98 §.

Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om be­

handlingen i barnavårdshänseende av dess undersåtar här i riket och om

gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

99 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

14 kap. Åtgärder mot försumlig försörjare

100 §.

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden efter sin förmåga

utföra arbete i arbetshem, som avses i lagen om socialhjälp, är

a) den som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försum­

mar sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att samhälls-

vård måste beredas detta, och tillika undandrager sig att fullgöra honom

härför åliggande ersättningsskyldighet samt

b) den som enligt dom, vilken vunnit laga kraft, eller enligt skriftligt, av

två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad un­

derhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton

år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och

härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfost­

ran som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige

prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den

som ej fyllt tjugoett år.

Den som intagits i arbetshem må kvarhållas där till dess grundad anled­

ning föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga fullgöra sina

skyldigheter mot barnet. Han må dock icke kvarhållas i oavbruten följd

under längre tid än ett år.

Vad i 42, 43, 48—51, 55—57, 61 och 62 §§ lagen om socialhjälp är stad­

gat om delgivning av föreläggande, om handräckning, varning och tvångs­

arbete samt om besvär skall äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

24

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestäm­

melsen i stället lända till efterrättelse.

2. Val av ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd skall med till-

lämpning av denna lag första gången äga rum i december månad 1960. Va­

let skall avse tiden intill utgången av året näst efter det, då allmänna val

av kommunens fullmäktige första gången ägt rum efter lagens ikraftträ­

dande.

3. Beträffande dem som vid ingången av år 1961 äro enligt äldre barna-

\årdslagen omhändertagna för skyddsuppfostran eller samhällsvård skola

efter ingången av år 1961 i denna lag meddelade bestämmelser om behand­

lingen av dem som omhändertagits för samhällsvård samt om upphörande

av sådan vård tillämpas. Härvid skall anses, att den som omhändertagits

enligt 22 § a) eller b) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård

av anledning som avses i 25 § a) denna lag, att den som omhändertagits

enligt 22 § c) eller d) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhälls­

vård av anledning som avses i 25 § b) denna lag samt att den som är om­

händertagen för samhällsvård blivit föremål för sådan vård enligt 31 S den­

na lag.

4. Beträffande ersättningsskyldighet för kostnad, vilken belöper på tid

före den 1 januari 1961, samt i fråga om underställning och överklagande

av beslut, som meddelats före sagda dag, skola bestämmelserna i äldre bar­

navårdslagen äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

25

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 7, 12, 23, 35, 41, 48, 52, 53, 55 och 64 §§ lagen

den 4 januari 1956 om socialhjälp skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­

dan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 §•

Socialnämnden bör-------------------- -------- berör nämndens.

I kommun, där särskild barna­

vårdsnämnd är tillsatt, böra social­

nämnden och barnavårdsnämnden

eller representanter för dem i den

mån så finnes påkallat sammankom­

ma för rådplägning om angelägenhe­

ter, som beröra båda nämnderna.

Då i kommun, som avses i andra

stycket, socialnämnden vid prövning

av fråga om socialhjälp finner skäl

till antagande att någon, som ej fyllt

21 år, bör bliva föremål för åtgärd av

barnavårdsnämnden, bör social­

nämnden skyndsamt genom den le­

damot, som är ledamot jämväl i bar­

navårdsnämnden, inhämta dess upp­

fattning i ärendet. Av socialnämnden

införskaffad utredning bör därvid

tillhandahållas barnavårdsnämnden

jämte förslag till den åtgärd, som so­

cialnämnden finner lämpligen böra

vidtagas. Råda olika meningar mel­

lan nämnderna, bör ärendet överläm­

nas till en tremannanåmnd, beståen­

de av den gemensamma ledamoten

jämte ytterligare en ledamot av so­

cialnämnden, vald av denna för ett

år i sänder, och en ledamot av bar­

navårdsnämnden, vald av denna för

motsvarande tid. Tremannanämnden

har att skyndsamt avgöra, huruvida

socialnämnden eller barnavårds­

nämnden skall taga befattning med

ärendet. Finner socialnämnden tre-

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

mannanämndens avgörande icke

kunna utan våda avvaktas, må so­

cialnämnden tills vidare vidtaga

lämplig åtgärd.

12

§.

Minderårig ävensom —------- ------------------ jämväl uppfostran.

Med minderårig----------------—---------16 år.

Rörande omhändertagande av min-

Rörande omhändertagande för

derårig, som på grund av nöd eller samhällsvård

stadgas i barnavårdsla-

annan dylik anledning är i behov av

gen.

vård utom hemmet,

stadgas i barna­

vårdslagen.

23

För socialhjälp, som enligt 12 §

lämnats åt svensk medborgare, vil­

ken för det år hjälpen utgivits eller,

i fall varom sägs i 22 § andra stycket,

för det år, som där avses,

ej mantals­

skrivits i riket eller vars mantals­

skrivningsort för nämnda år ej kun­

nat utrönas, är den kommun som

lämnat hjälpen berättigad att erhål­

la ersättning av staten, i den mån

gottgörelse ej kunnat uttagas av en­

skild person.

Rätt till----------------------------- svi

§•

För socialhjälp, som enligt 12 §

lämnats åt svensk medborgare, vil­

ken för det år hjälpen utgivits ej

mantalsskrivits i riket eller vars

mantalsskrivningsort för nämnda år

ej kunnat utrönas, är den kommun

som lämnat hjälpen berättigad att

erhålla ersättning av staten i den

mån gottgörelse ej kunnat uttagas av

enskild person. Vad nu sagts skall

även gälla i fall som avses i 22 § and­

ra stycket, där för det senaste år, för

vilket vistelse eller inackordering i

enskilt hem eller vårdhem under om­

ständigheter, som i a)

c) sistnämn­

da lagrum sägs, ej påverkat hjälp-

tagarens mantalsskrivning, hjälpta-

garen icke blivit mantalsskriven i ri­

ket eller hans mantalsskrivningsort

ej kunnat utrönas.

c medborgare.

35 §.

Make är —-------------------- ------------

För socialhjälp, som utgått till ma­

ke för tid, då andra maken varit häk­

tad eller intagen i arbetshem, fång­

vårds- eller tvångsarbetsanstalt, sko­

la tillhörande barna- och ungdoms­

vården

eller allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare och till följd

därav icke varit i stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet mot maken,

föreligger icke ersättningsskyldighet

enligt denna paragraf. Ersättnings-

— andra maken

För socialhjälp, som utgått till ma­

ke för tid, då andra maken varit

häktad eller intagen i arbetshem,

fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,

ungdomsvårdsskola

eller allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare

och till följd därav icke varit i stånd

att fullgöra sin underhållsskyldighet

mot maken, föreligger icke ersätt­

ningsskyldighet enligt denna para­

graf. Ersättningsskyldighet förelig-

27

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

skyldighet föreligger ej heller för so- ger ej heller för socialhjälp, som ut-

cialhjälp, som utgått till make för gått till make för tid, då andra ma-

tid, då andra maken åtnjutit social- ken åtnjutit socialhjälp enligt 12 §.

hjälp enligt 12 §.

41 §.

Den som---------------- —• —------------- -i arbetshem.

Föreläggande att utföra arbete i ar- Föreläggande att utföra arbete i

betshem må dock icke meddelas den arbetshem må dock icke meddelas

som ej fyllt 18

år.

den som ej fyllt 21

år.

48 §.

Därest någon, som intagits i ar- Därest någon, som intagits i ar­

betshem, undandrager sig att utföra betshem, undandrager sig att utföra

anvisat arbete eller visar tredska att anvisat arbete eller visar tredska att

efterkomma givna föreskrifter eller efterkomma givna föreskrifter eller

gör sig skyldig till uppförande som gör sig skyldig till uppförande som

strider mot sedlighet eller god ord- strider mot sedlighet eller god ord­

ning eller utan tillstånd lämnar ar- ning eller utan tillstånd lämnar ar-

betshemmet, äger hemmets styrelse, betshemmet, äger hemmets styrelse

under förutsättning att han fyllt 21

tilldela honom varning med erinran

år,

tilldela honom varning med erin- om den påföljd, som kan inträda

rån om den påföljd, som kan inträda jämlikt 49 §.

jämlikt 49 §.

Över beslut------------------------------------- den felande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

52

Länsstyrelserna hava, var inom

sitt län, att med biträde av social­

vår dskonsulenter

noga följa tillämp­

ningen av denna lag samt därvid till­

se, att socialhjälpsverksamheten ord­

nas och handhaves på ett ändamåls­

enligt sätt.

Underlåter kommun------- - —---------

Yppas eljest---------------- —-----------

Instruktion för socialvårdskonsu-

lenterna fastställes av Konungen.

Länsstyrelserna hava, var inom sitt

län, att noga följa tillämpningen av

denna lag samt därvid tillse, att so­

cialhjälpsverksamheten ordnas och

handhaves på ett ändamålsenligt sätt.

------- skyldighet härutinnan.

dess avhjälpande.

53 §.

Socialstyrelsen har att med biträ­

de av statens socialhjälpsinspektör

genom råd och upplysningar verka

för att socialhjälpsverksamheten

ordnas och utvecklas på ett ända­

målsenligt sätt samt att öva uppsikt

över arbetshemmen.

Det ankommer på Konungen att

fastställa instruktion för social-

hjälpsinspektören.

Socialstyrelsen har att genom råd

och upplysningar verka för att so­

cialhjälpsverksamheten ordnas och

utvecklas på ett ändamålsenligt sätt

samt att öva uppsikt över arbetshem­

men.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

55

Är någon --------—----------------------

Besvär, varom-----------------------------

64

Vad hos socialnämnd förekommit

rörande enskilds personliga förhål­

landen må ej yppas för obehörig.

Bryter någon häremot straffes med

dagsböter eller fängelse. Å brott som

nu sagts må allmän åklagare tala

allenast efter angivelse av målsägan-

den.

Alla handlingar i förekommande

ärenden skola så förvaras, att de ic­

ke åtkommas av obehöriga.

§•

— hos länsstyrelsen.

------- viss tid.

Beslut av länsstyrelsen i fråga om

handräckning som nu avses länder

till efterrättelse utan hinder därav,

att beslutet ej äger laga kraft.

§•

Den som är eller varit verksam vid

behandlingen av frågor enligt denna

lag må ej obehörigen yppa vad han

därvid erfarit rörande enskilds per­

sonliga förhållanden. Bryter någon

häremot straffes med dagsböter eller

fängelse i högst sex månader. Å brott

som nu sagts må allmän åklagare ta­

la allenast efter angivelse av måls-

äganden.

Alla handlingar i förekommande

ärenden skola så förvaras, att de,

icke äro tillgängliga för obehöriga.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1961.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

29

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.l

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 juni

1959.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

indell

, L

indström

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

,

J ohansson , af G eijerstam .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Lindström fråga angående ny lag om samhällets vård av barn

och ungdom (barnavårdslag) samt anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1950 tillkallade då­

varande chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, särskilda sakkun­

niga för att biträda med utredning rörande översyn av barnavårdslagstift-

ningen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga1, vilka antog

benämningen barnavårdskommittén, har avgivit tre betänkanden: betänkan­

de I den 30 september 1955 med förslag angående utredningshem (SOU 1955:

37), betänkande II den 27 oktober 1956 med förslag till ny barnavårdslag

(SOU 1956:61) och betänkande III den 25 november 1957 med förslag till

följdförfattningar till ny barnavårdslag in. in. (SOU 1957:49). Med sist­

nämnda betänkande avslutades de sakkunnigas arbete. I det följande är, om

ej annat anges, endast fråga om kommitténs betänkande II.

Kommitténs förslag bygger på samma huvudprinciper som gällande bar­

navårdslag — BvL — i fråga om den samhälleliga barnavårdens organisa­

tion, verksamhetens inriktning och utformning samt kostnadernas fördel­

ning. Förslaget innebär emellertid att ramen för samhällets barna- och

ungdomsvård i viss mån vidgas samt att verksamheten, bl. a. genom öpp­

nande av nya åtgärdsmöjligheter, på olika sätt effektiviseras. Rättsskyddet

för de personer, vilka beröres av barnavårdsorganens verksamhet, tillgodoses

ytterligare. De ändringar i gällande rätt, vilka kommittén funnit erforder­

liga, är så många och vittgående, att desamma enligt kommittén icke kan

inarbetas i BvL med bibehållande av denna lags systematik och med be­

varande av vissa avsnitt. Kommittén framlägger därför förslag till helt ny

1 Generaldirektören E. Bexelius, ordförande, socialläkaren A. Bursell, ledamoten av riksda­

gens andra kammare E. Ewerlöf, advokaten H. Lindberg, filosofie licentiaten K. Lindegren,

borgarrådet Hj. Mehr, ledamoten av riksdagens andra kammare H. Sjöstrand, ledamoten av

riksdagens första kammare A. Sjöström-Bengtsson och rektorn H. Törnquist.

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

barnavårdslag. — Genom de ändringar i BvL, som vidtogs i samband med

tillblivelsen av lagen om socialhjälp (SochjL), har bestämmelserna om er­

sättning av stat, landsting, kommun eller enskilda för barnavårdskostnad

ändrats på sätt, som bl. a. innebär viss förenkling samt minskning av an­

talet föreskrifter. I fråga om sådan ersättning innebär förslaget ytterligare

förenkling och viss begränsning av antalet lagregler. Vad angår bestämmel­

ser om barnavårdsnämnden, dess verksamhetsområde och uppgifter, sam­

mansättning och tjänstgöringstid, dess arbetssätt m. m. föreslås i syfte att

vinna anslutning till SochjL och kommunallagen (KL) en mindre omfat­

tande lagreglering än gällande lags. Samtidigt som förslaget i fråga om åt­

skilliga avsnitt eller särskilda stadganden kunnat göras enklare och mindre

omfattande än gällande lag, har strävandena till förbättrad barnavårdslag-

stiftning lett till ett ökat antal bestämmelser om åtgärder, som ankommer

på barnavårdsorganen, samt om behandling av barnavårdsärenden.

I förslaget saknas stadganden om åtgärder mot försumliga försörjare.

Kommittén, som i annat sammanhang yttrat sig över vad i socialvårdskom-

mitténs betänkande angående socialhjälp m. m. anförts och föreslagits be­

träffande sådana åtgärder, har därvid uttalat sin anslutning till socialvårds-

kommitténs mening, att erforderliga bestämmelser på området borde med­

delas i en särskild lag.

I fråga om länsstyrelsernas organisation för handhavandet av barna-

vårdsverksamheten inom länen har kommittén övervägt mera vittgående

åtgärder syftande till att länsstyrelsens beslutanderätt i betydelsefulla bar­

navårdsärenden, vilka rör enskilds personliga förhållanden, skulle utövas

av ett kollegium med starkt lekmannainslag. Samtidigt har framhållits, att

frågan om länsstyrelsens sammansättning vid handläggning av barnavårds­

ärenden äger samband med andra utredningsuppdrag, avseende dels det

administrativa besvärsinstitutet, dels frågan om ökade rättsliga garantier

vid administrativa frihetsberövande^ Kommittén inskränker sig därför

till att redovisa sin principiella inställning till förevarande spörsmål.

Vad angår socialvårdskonsulentorganisationen ansluter sig kommittén till

socialvårdskommitténs och 1948 års länsstyrelseutrednings förslag, att so-

cialvårdskonsulenterna knytes till länsstyrelserna såsom dessas tjänstemän,

och förutsätter därvid att det, kanske på något undantag när, behövs en

konsulent för varje län.

Genom brev den 5 november 1954 anbefallde Kungl. Maj :t kommittén

ävensom de sakkunniga för utredning av vissa frågor rörande enhetssko-

lans ledning och lokala organisation m. m. (1951 års skolstyrelseutredning)

att till närmare övervägande upptaga det i Kungl. Maj :ts proposition den

19 februari 1954, nr 156, angående anslag till främjande av ungdomens

föreningsliv och fritidsverksamhet m. m. berörda spörsmålet om den kom­

munala handläggningen av vissa ungdomsfrågor och att efter samråd fram­

lägga de förslag, vartill övervägandena kunde föranleda. Kommittén och

skolstyrelseutredningen har icke kunnat enas i denna fråga utan framläg­

ger vardera sitt förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

31

över kommitténs betänkande jämte därvid fogade lagförslag ävensom

över skolstyrelseutredningens nyss berörda förslag har efter remiss ytt­

randen avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hov­

rätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, fång­

vårdsstyrelsen, socialstyrelsen (med bifogande av yttranden från social-

vårdskonsulenter, ungdomsvårdsskolornas rektorsförening samt styrelser­

na för ungdomsvårdsskolorna), arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalsty­

relsen, statskontoret, kammarrätten, skolöverstyrelsen, överståthållaräm-

betet och samtliga länsstyrelser (med bifogande av yttranden från ca 200

kommunala organ, landsfogdar, förste provinsialläkare, barnavårdsassi-

stenter och föreningar), domkapitlet i Uppsala ärkestift, domkapitlet i

Lunds stift, domkapitlet i Göteborgs stift, besvärssakkunniga, utredningen

om administrativa frihetsberövande^ föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, förening­

en Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sve­

riges polismästare, Sveriges advokatsamfund, svenska socialvårdsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska lands­

tingsförbundet, svenska läkaresällskapet, svenska barnpsykiatriska för­

eningen, svenska psykologförbundet, högerns kvinnoförbund, folkpartiets

kvinnoförbund, socialdemokratiska kvinnoförbundet, Fredrika-Bremer-

förbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund, kooperativa kvinnogillesför-

bundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges förskollära­

res riksförbund, målsmännens riksförbund, riksförbundet för sexuell upp­

lysning, mentalsjukvårdsdelegationen, kyrkliga kvinnorådet, svenska barn­

psykologiska föreningen, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskol-

lärarinneförbund, Sveriges småskollärarförbund och publicistklubben. Där­

jämte har flertalet landstings förvaltningsutskott avgivit yttranden.

Förutom remissvaren har i ärendet inkommit skrivelser dels från riks­

dagens justitieombudsman angående inställelse av elev å skola tillhörande

barna- och ungdomsvården, dels från den sjunde ungdomsrådskonferensen

i Kvarnsveden angående den kommunala organisationen av allmänt före­

byggande barna- och ungdomsvård.

Kungl. Maj :t har därefter förordnat byråchefen Torsten Eriksson och

hovrättsassessorn Holger Romander att såsom sakkunniga inom socialde­

partementet biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag. Under

detta arbete har de sakkunniga, vilka biträtts av förbundssekreteraren i

svenska socialvårdsförbundet Bertil Grönlund och hovrättsassessorn Äke

Widding, i studiesyfte besökt vissa barnavårdsnämnder, bl. a. i de fem

största städerna, samt hållit överläggningar med chefstjänstemännen hos

barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsing­

borg, Gävle, Eskilstuna och Östersund. De sakkunniga har därjämte under

hand samrått med representanter för olika myndigheter, främst socialsly-

relsen.

Under ett senare skede av departementsarbetet med lagförslaget har under

min ledning överläggningar hållils dels med riksåklagaren samt företrädare

32

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1960

för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, svenska socialvårdsförbundet, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska landstings­

förbundet, dels med landshövdingarna Bergquist, Nyström och Eckerberg.

Såsom jag i ett senare sammanhang återkommer till har särskilda överlägg­

ningar därjämte ägt rum med svenska socialvårdsförbundet.

Slutligen har från utredningen om administrativa frihetsberövanden in­

kommit en promemoria med vissa synpunkter på ett som ett led i departe-

mentsarbetet upprättat utkast till ny barnavårdslag i de avseenden som be­

rör utredningens uppdrag.

Sedan överarbetningen av kommitténs lagförslag numera avslutats, får

jag för Kungl. Maj:t anmäla ett med biträde av nämnda sakkunniga inom

socialdepartementet utarbetat förslag till lag om samhällets vård av barn

och ungdom (barnavårdslag).

Jag skall nu tillåta mig att till en början lämna en översikt över den

nordiska barnavårdslagstiftningen. Därefter är det min avsikt att behand­

la vissa allmänna och betydelsefulla frågor, och slutligen kommer jag att

närmare gå in på de särskilda bestämmelserna.

Vad angår de av kommittén berörda organisatoriska spörsmålen beträf­

fande länsstyrelserna och socialvårdskonsulenterna vill jag erinra om att

de till en del aktualiserades redan i samband med tillkomsten av SochjL och

att chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen till 1955 års

riksdag (V ht p. 7) förklarade sig ha för avsikt att, sedan arbetet med över­

syn av barnavårdslagstiftningen avslutats, ta upp frågan om konsulentor­

ganisationen till omprövning. Då ifrågavarande spörsmål icke äger omedel­

bart samband med det nu framlagda lagförslaget, torde de få upptagas till

behandling i annat sammanhang.

II. Huvuddragen av den svenska barnavårdslagstiftningen

De äldsta bestämmelserna om beredande av vård och skydd åt barn ge­

nom samhällets försorg gavs i förordningar angående kommunernas fattig­

vård. I första hand inriktades samhällets hjälpverksamhet, såvitt rörde

barn, på de föräldralösa och dem som övergivits av sina föräldrar. När dyli­

ka barn icke av anhöriga eller andra bereddes vård, måste samhället ta hand

om dem. Det vanligaste sättet härför var utackordering i enskilda hem. Även

omhändertagande i fattigstugor och fattiggårdar förekom.

Genom lagar den 6 juni 1902 om fosterbarns vård samt den 13 juni sam­

ma år angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn fick samhällets barnavårdande verksamhet en betydligt vidgad ram.

1902 års fosterbarnslag innehöll bestämmelser om övervakning av den

vård, som bereddes sådana barn under 7 års ålder vilka mot ersättning fost­

rades hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar

eller förmyndare. Tillsynen skulle utövas av hälsovårdsnämnden eller, där

sådan ej fanns, av kommunalnämnden eller av särskilt tillsatt fosterbarns-

nämnd.

33

Lagen om uppfostran åt vanartade och försummade barn möjliggjorde

ingripande från samhällets sida beträffande sådana barn under 15 — i

vissa fall 16 — års ålder. Ingripandet skulle gå ut på att åvägabringa rät­

telse, i sista hand genom att barnet skildes från hemmet och bereddes vård

och uppfostran genom samhällets försorg i enskilt hem, barnhem eller

skyddshem. För tillämpning av lagen skulle i varje skoldistrikt finnas en

barnavårdsnämnd, särskilt tillsatt eller ock identisk med folkskolestyrelsen

eller skolrådet.

Genom lagen den 14 juni 1918 om fattigvården (FvL) vidgades samhällets

skyldigheter gentemot vårdbehövande och nödlidande barn. Fattigvård åt

minderårig, varmed förstods den som ej fyllt 16 år, skulle enligt lagen utgå i

samtliga de fall, där ett faktiskt nödläge förelåg, oavsett orsaken härtill, och

hjälpen skulle omfatta underhåll, vård och uppfostran. Hjälpen skulle gi­

vas genom understöd i hemmet eller vård utom detsamma. För vård utom

hemmet fick minderåriga över 2 års ålder endast under vissa betingelser in­

tagas i fattigvårdsanstalt. Utackordering av minderåriga fick endast ske

till därför lämpade personer och det skulle särskilt övervakas, att fostrarna

fullgjorde sina skyldigheter. Då omhändertagen minderårig hunnit den ål­

der samt nått den utveckling och stadga, att han kunde anses i stånd att

försörja sig, skulle såvitt möjligt åt honom beredas lämplig tjänst eller an­

ställning samt tillses, att han erhöll nödig utrustning. Verksamheten an­

kom på fattigvårdsstyrelsen i varje kommun (fattigvårdssamhälle).

Dessa tre lagar, vilkas innehåll nu i korthet berörts i vad det är av in­

tresse i detta sammanhang, reglerade i det väsentliga den samhälleliga verk­

samhet, som kunde betecknas som offentlig barnavård i trängre mening.

Det var alltså de egentliga barnavårdslagarna före tillkomsten den 6 juni

1924 av den ännu gällande lagen om samhällets barnavård, vars beteck­

ning sedermera ändrats till lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslag).

Genom 1902 års barnavårdslagar hade en i och för sig värdefull grund

lagts för en samhällelig barnavårdsverksamhet utanför fattigvårdens ram.

Nämnas må, att den 27 juni samma år sådana förändringar i strafflagen

vidtogs, att 15 år blev ovillkorlig straffmyndighetsålder, samt att minder­

årighet, varmed avsågs uppnådd ålder av 15 men ej 18 år, blev allmän straff-

minskningsgrund och, under vissa betingelser, kunde föranleda att straff

ersattes av tvångsuppfostran. Om sådan fostran samt om förfarandet i brott­

mål rörande minderåriga utfärdades samtidigt vissa lagbestämmelser.

I praktiken kom emellertid 1902 års barnavårdslagar att få tämligen be­

gränsad betydelse. Fattigvårdslagstiftningskommittén anför därom i sitt be­

tänkande av år 1921 med förslag till lag om den offentliga barnavården m. in.

(FvLK IV motiv s. 32 o. f.), att i det stora flertalet kommuner de ärenden,

som avsågs i lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, icke övertagits

av därför avsedd myndighet eller över huvud taget framkallat någon som

helst åtgärd, medan fosterbarnslagen, frånsett en del städer och större lands­

kommuner, icke blivit tillämpad i någon större utsträckning. I 1924 års pro-

15 Ililiang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

position med förslag till lag om samhällets barnavård m. m. (nr 150) heter

det, att den då gällande barnavårdslagstiftningen till stor del blivit en lag

på papperet (prop. s. 47). En av anledningarna till nu berörda förhållande

fann fattigvårdslagstiftningskommittén däri, att genom 1902 års lagar två

grenar av barnavårdsverksamheten anförtroddes åt skilda kommunala or­

gan, vilka ej heller hade befattning med den i fattigvårdslagen reglerade

hjälpverksamheten för nödställda barn, vilken senare verksamhet fått stor

omfattning.

Genom lagar den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap samt om äkten­

skaplig börd, om adoption, om införsel i avlöning, pension eller livränta samt

om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, ävensom lagar

den 11 juni 1920 om barn i äktenskap samt om makes underhållsskyldighet

mot andra makens barn, blev barnens rättsställning i förhållande till för­

äldrarna, adoptivföräldrarna och styvföräldrarna fixerad och barnens intres­

sen i olika hänseenden tryggade. Barnavårdsmannainstitutionen infördes

genom nämnda lag om barn utom äktenskap och betydande uppgifter till-

lades barnavårdsnämnderna. Detta ledde till att särskild barnavårdsnämnd

tillsattes i många kommuner, där sådan förut ej funnits, och denna utveck­

ling medförde en viss förbättring med avseende på verksamheten till skydd

för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

I 1924 års barnavårdslag sammanfördes bestämmelser om de förut i skilda

lagar reglerade tre barnavårdsuppgifterna, tillsyn av fosterbarnsvård, ingri­

pande beträffande vanartade barn och barn i fara att bli vanartade samt

hjälp åt nödställda och vårdbehövande barn genom vård utom hemmet. Fat-

tigvardsstyrelsernas befattning med nödställda och vårdbehövande barn in­

skränktes till att omfatta de fall, då enbart understöd i hemmet, ej omhän­

dertagande, behövdes. De till barnavården hörande kommunala uppgifterna

centraliserades till ett enda organ, barnavårdsnämnden. Lagen medförde vi­

dare, att den offentliga barnavården fick ett vidgat verksamhetsfält samt en

lastare och utförligare lagreglering. Till barnavårdsnämndens uppgifter lä­

des att ingripa även beträffande barn, som i föräldrahemmet utsattes för

misshandel, vanvård eller annan fara till liv eller hälsa. Nämndens uppgif­

ter vidgades vidare genom höjning av de med hänsyn till barnens ålder drag­

na gränserna för fosterbarnstillsyn och för åtgärder i anledning av missför­

hållanden. Nämnden anbefalldes att genom åtgärder av allmän art verka för

förbättrad barn- och ungdomsvård. I fråga om verksamhetens bedrivande,

omhändertagna barns behandling samt upphörande av befattningen med

omhändertagen lämnades utförliga föreskrifter, som ställde skärpta anspråk

på barnavårdsorganen. I lagen gavs vidare bestämmelser bl. a. om uppsikt

över samhällets barnavård, om barnhem och skyddshem samt, i viss anslut­

ning till fattigvårdslagen, om fördelning av det allmännas barnavårdskost-

nader och om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighel.

Barnavårdslagen har, utan att dess huvudinnehåll rubbats, undergått åt­

skilliga ändringar, vilka bl. a. inneburit att lagens tillämpningsområde

vidgats.

35

Särskilt betydelsefulla ändringar gjordes genom lagar den 31 maj 1934,

den 12 juni 1936 och den 22 juni 1945. Genom den förstnämnda av dessa tre

lagar tillädes barnavårdsnämnden uppgifter att ingripa även beträffande

personer i åldern 18—21 år med förebyggande åtgärder eller skyddsuppfost-

ran. Samtidigt erhöll lagens rubrik sin nuvarande lydelse. 1936 års lagänd­

ring gav uttryck för en omläggning av skyddshemsorganisationen. Lagänd­

ringen den 22 juni 1945 gällde barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Den

gick beträffande barnavårdsanstalterna i allmänhet ut på att åvägabringa

förbättrad tillsyn samt beträffande barnhemmen på att skapa en fastare or­

ganisation och trygga ekonomin. Fosterbarnsbegreppet utvidgades och fos-

terbarnskontrollen effektiviserades. Härjämte må nämnas, att i samband

med att socialhjälpslagen satts i fattigvårdslagens ställe väsentliga ändring­

ar genom lag den 4 januari 1956 vidtagits i barnavårdslagen, särskilt beträf­

fande ersättning för kommuns kostnader för omhändertagna. Ändringsla­

gen trädde liksom socialhjälpslagen i kraft den 1 januari 1957.

Till barnavårdslagen ansluter sig ett antal författningar, upptagande be­

stämmelser vilka kompletterar barnavårdslagens regler eller innefattar i la­

gen för vissa fall möjliggjorda undantag o. s. v. Av dessa författningar kan

särskilt nämnas kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter

i anledning av barnavårdslagen, stadgorna den 22 juni 1945 om barnavårds­

anstalter samt om fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll ävensom stadgan

den 28 juni 1946 för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

III.

Barnavårdslagstiftningen i de nordiska grannländerna

1. Danmark. Den samhälleliga barnavården regleras i lov om offentlig for­

sorg, given den 20 maj 1933.

För

den lokala administrationen av barnavården

skall i varje kommun

finnas en barnavårdsnämnd (bprnevaernsudvalg). Nämnden består av

minst 5 och högst 7 ledamöter och väljes av kommunalbestyrelsen. Av le­

damöterna skall minst en vara ledamot av den kommunala nämnd som i

övrigt har att tillämpa lagen om offentlig forsorg — »det sociale udvalg».

Vid valet skall iakttagas att ordföranden i sist angivna nämnd alltid skall

inväljas i barnavårdsnämnden och att barnavårdsnämnden alltid kommer

att bestå av både män och kvinnor. För Köpenhamn gäller särskilda be­

stämmelser.

För att barnavårdsnämnd skall få kännedom om fall, där dess åtgärd be­

hövs, föreligger anmälningsplikt ej blott för innehavare av allmän tjänst

eller förtroendeuppdrag utan även —- när det gäller missförhållande som

medför allvarlig fara för barns hälsa och utveckling — för envar som fått

kännedom om missförhållandet.

Ordföranden har att förbereda nämndens behandling av ärende. Till ut­

redning i ärende skall vid behov företagas hembesök och höras lärare, präst,

arbetsgivare och läkare. Nämnden kan f. ö. företaga vilken som helst nöd­

vändig eller lämplig utredningsåtgärd. Envar som bor i kommunen kan in­

kallas att höras inför nämnden; beträffande den som bor i annan kom­

mun kan förhör begäras hos nämnden därstädes. Vidare kan barnavårds­

36

Kungl. Maj:is proposition nr 10 år 1960

nämnd påkalla vittnesförhör inför domstol. Bistånd av polismyndighet kan

anlitas, om det är nödvändigt för att vinna erforderliga upplysningar.

Beslut om barns slutliga skiljande från hemmet får icke fattas med mind­

re barnet är undersökt av läkare.

Bårnets föräldrar skall beredas tillfälle att framföra sina synpunkter in-

t°i barnavårdsnämnden, innan denna beslutar om förebyggande åtgärder

eller omhändertar barnet eller tar ställning till gjord ansökan om samhälls-

vardens upphörande. De må därvid anlita biträde.

Barnavårdsnämnds ledamöter och dess medarbetare har tystnadsplikt.

För beslutförhet krävs att minst hälften av ledamöterna, bland dem ord­

föranden eller vice ordföranden, är tillstädes. För att barn skall kunna skil­

jas från hemmet eller ett fosterhem erfordras att minst 2/3 av ledamöterna

ar tillstädes och biträder beslutet. Vid dylika beslut fordras dessutom, att

kvalificerad jurist — i regel rättskretsens underrättsdomare — skall deltaga

i behandlingen av ärendet. Han skall lämna nämnden vägledning, leda un­

dersökningen i ärendet och deltaga i ärendets slutliga behandling, dock utan

rosträtt. Nu angiven jurist skall även, därest nämnden så önskar, biträda

nämnden då fråga är om att i vissa fall avslå en ansökan om upphörande

av samhällsvård eller om försöksutsläppning till hemmet.

När barnavårdsnämnden icke är samlad kan ordföranden eller, vid för­

fall för honom, vice ordföranden vidtaga preliminära åtgärder, som icke

kan uppskjutas utan fara för barnets välfärd. Vad sålunda åtgjorts skall

snarast möjligt underställas nämndens prövning. Därvid kan även nämn­

den, därest den finner ytterligare upplysningar erforderliga före slutligt ställ­

ningstagande till frågan om placering utanför hemmet, under enahanda

torutsättningar vidtaga preliminära åtgärder. Därest en preliminär åtgärd

innebär placering utanför hemmet, får den icke äga giltighet längre tid än

en manad.

°

ö

Nämnden verkställer vad som beslutats. Bistånd kan begäras av andra

kommuner och av polismyndighet.

Barnavårdsnämndens huvudsakliga uppgifter

är tillsyn av vissa grupper

av barn, förebyggande åtgärder, omhändertagande och vård av barn samt

tillsyn över vissa barnavårdsanstalter.

Följande barn skall obligatoriskt ställas under

tillsyn:

1. barn under 14 år som mot betalning vårdas i fosterhem eller familje­

daghem;

J

-• barn utom äktenskap till dess det fyller 7 år;

3. barn till vars försörjning utgår bidrag av det allmänna (bidragsför-

skott, bidrag till änkors och änklingars barn etc.).

,. ®*fter prövning i varje enskilt fall kan nämnden besluta om undantag

från har angiven tillsyn. Nämnden kan vidare, när hänsynen till ett barns

välfärd så kräver, besluta att öva tillsyn över

1. barn under 14 år som vårdas i fosterhem utan betalning;

2. adoptivbarn under 14 år, såvitt adoptivföräldrarna har mottagit eller

mottar vederlag för adoptionen (inbegripet underhållsbidrag) •

3. barn utom äktenskap till dess det fyllt 14 år;

4. barn

under

18 år

som utanför försörjningsinrättningar lever tillsam-

fatUghjselp^räldrar’ som uPPbär hjälp av visst slag (kommunalhjselp eller

Tillsynen kan utövas av särskilt utsedda tillsynsmän. Tillsynen för ett

bestämt barn eller grupper av barn kan också överlämnas till en godkänd

förening för barnavård. Tillsynsman skall regelbundet tillse barnet och

ager ratt besöka hemmet. Han skall bistå hemmet med råd och vägledning

och skall vidare tillse, att uppfostraren fullgör sina plikter mot barnet.

37

När det brister i barnets vård, uppfostran eller utbildning, kan nämn­

den ge uppfostraren föreläggande om rättelse. Leder icke föreläggandet till

godtagbart resultat och är vården av barnet i övrigt »uforsvarlig» kan nämn­

den meddela varning, tillsätta övervakare (tilsynsvserge) eller också häva

vårdförhållandet och tillse att barnet tillfälligtvis placeras på lämpligt sätt.

Sådan tillfällig placering får dock omfatta högst 3 månader. Från

eget

hem

får barn dock skiljas endast på vissa skäl, och efter prövning i den ordning,

som gäller för dylika fall.

Därest barnavårdsnämnden erhåller kännedom om att åtgärder vidta­

ges för att utan rimlig anledning från ett gott fosterhem söka skilja ett

barn som står eller enligt lagen kan stå under nämndens tillsyn, kan nämn­

den besluta att barnet icke får flyttas från fosterhemmet med mindre

nämnden lämnar sitt samtycke därtill.

Oavsett om ersättning för vården utgår eller ej, kräves tillstånd av barna­

vårdsnämnden för att mottaga fosterbarn under 14 år. Om ersättning för

vård i familjedaghem utgår, kräves på samma sätt förhandstillstånd av

nämnden. Tillståndet, som är skriftligt och gäller för ett bestämt barn, skall

som regel endast givas till sammanlevande äkta makar som har högst 3

egna barn under 14 år i hemmet. I allmänhet får icke förekomma mer än

ett fosterbarn eller daghemsbarn under 1 år i samma hem, och flera än två

fosterbarn (daghemsbarn) får som regel icke vårdas i samma hem, såvida

de icke är syskon. Ensamstående kvinnor kan få tillstånd att mottaga barn

(i regel flickor och undantagsvis pojkar, helst i späd ålder) medan där­

emot ensamstående män och personer över 55 år endast i undantagsfall

må erhålla dylikt tillstånd.

Det åligger den som placerar eller låter placera barn i fosterhem att för­

vissa sig om att hemmet har erhållit i lag stadgat tillstånd att mottaga barn.

Han är också skyldig att underrätta barnavårdsnämnden om placeringen.

Nu berörda bestämmelser om tillsyn över vissa grupper av barn m. m.

gäller icke barn, för vilka övervakare förordnats såsom förebyggande åt­

gärd eller vilka barnavårdsnämnd omhändertagit, ej heller barn, som pla­

cerats i vissa anstalter eller i institution för »sserforsorg» eller som av

godkänd sådan institution placerats i kontrollerat fosterhem.

Lagen innehåller vissa regler om

förebyggande åtgärder,

vilka barnavårds­

nämnd kan tillgripa beträffande barn, såväl när indikation för omhänder­

tagande föreligger som när ett barns välfärd i övrigt kräver det. I senare fal­

let kan förhållandet vara det, att en person på ett otillfredsställande sätt

sörjer för eller på olämpligt sätt behandlar barn, som uppehåller sig hos

honom, eller också kan det gälla ett barn som i övrigt är i behov av särskilt

stöd. De åtgärder, som kan komma i fråga såväl för barn som vårdas i sina

egna hem som för fosterbarn, är följande:

1. att tilldela barnet och dess föräldrar eller andra uppfostrare en var­

ning;

2. att utse en övervakare för barnet;

3. att giva anvisningar eller råd, eventuellt föreskrifter till barnets för­

äldrar eller annan fostrare om barnets vård, uppfostran, utbildning eller ar­

bete. Nämnden kan sålunda föreslå att barn över skolpliktig ålder skall be­

vista eu aftonskola e. d., att barn i skolåldern skall besöka ett fritidshem el­

ler annan liknande institution och alt barn under skolåldern skall inskrivas

vid en lekskola, daghem för späda barn eller liknande barnavårdsanstalt. Vi­

dare kan nämnden med föräldrarnas medgivande låta barnet undergå psy­

kiatrisk eller barnpsykiatrisk undersökning.

Nämnden kan också, särskilt om barnets skiljande från hemmet därige­

nom kan undgås, i nödfall såsom »sau-hjadp» lämna föräldrar eller upp­

K ungt. Mcij.ts proposition nr 10 år 1060

38

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1960

fostrare ekonomiskt bidrag till sådana utgifter, som uppstår då de givna an­

visningarna följes t. ex. avgift i skola, barnträdgård etc.

Om hänsyn till barnets välfärd kräver det och förebyggande åtgärder be-

finnes vara otillräckliga, kan nämnden — efter begäran av föräldrar, vård­

nadshavare eller annan uppfostrare eller med deras medgivande — under

vissa förutsättningar tillfälligtvis eller för längre tid taga hand om ett barn

och dra försorg om dess placering, uppfostran och utbildning. Nämnden kan

träffa avtal med föräldrarna om viss tidsfrist -— högst 3 månader — inom

vilken föräldrarna icke får kräva barnet tillbaka.

Finner nämnden förebyggande åtgärder vara otillräckliga och kan nyss

angivna befogenheter för nämnden icke användas, eller anser nämnden med

hänsyn till barnets bästa dessa befogenheter icke kunna giva tillfredsställan­

de resultat, skall nämnden besluta om placering utom hemmet av barn under

18 år, när barnet

1. på grund av »meget vanskelig karakter» eller betydande »adfserds-

vanskeligheder» icke har kunnat anpassa sig efter omgivningen, skolan el­

ler samhället och föräldrarna icke förmår uppfostra det;

2. på grund av allvarlig brist i familjelivet, föräldrars eller andra »forspr-

geres» olämplighet som uppfostrare, deras grova försumlighet eller brist på

vilja att försörja barnet eller bristande förmåga att uppfostra det, är utsatt

för vanvård eller »fordservelse» eller av föräldrar eller andra uppfostrare

misshandlas eller behandlas så, att dess själsliga eller kroppsliga sundhet el­

ler utveckling utsättes för allvarlig fara;

3. på grund av kroppslig eller själslig brist eller sjukdom såsom psykisk

efterblivenhet, epilepsi, dövstumhet, blindhet, vanförhet eller tuberkulos be­

höver speciell vård, som ej kan beredas i hemmet, och föräldrarna eller andra

fostrare icke sörjer för att det erhåller den erforderliga vården.

När barn omhändertages, övergår föräldramyndigheten över barnet till

nämnden, som kan bemyndiga en enskild person, institution eller erkänd

förening för barnavård att på nämndens vägnar utöva denna myndighet. Om

barnet är placerat i en barnavårdande institution, utövas föräldramyndighe­

ten av institutionens föreståndare.

Lagen innehåller utförliga bestämmelser om

hur nämnden skall placera

omhändertagna barn

och skiljer därvid dels mellan barn under och över 14

år, dels mellan friska och normala barn å ena samt övriga barn å andra sidan.

Som första åtgärd efter omhändertagande skall nämnden låta undersöka —

med bistånd av läkare och, då så är påkallat, av specialutbildad sådan — om

barnet är själsligt och kroppsligt normalt utvecklat. Befinnes barnet lida av

sådan andlig eller kroppslig sjukdom eller brist, som nödvändiggör anstalts-

vård av annat slag, än som anordnas inom barnavårdens ram, skall barnet

överföras till statens »saerforsorg» och intagas i en lämplig institution för

sådan vård. Saerforsorg beredes främst psykiskt efterblivna och sinnessjuka

barn, döva, blinda och epileptiska. Också vanföra och tuberkulösa barn samt

sådana som lider av talrubbningar skall hänvisas till sådan vård. Sent eller

bristfälligt utvecklade barn vårdas däremot i särskilda barnhem tillhörande

barnavården (sinkehjem).

Medan utredning sker om hur barn bör slutgiltigt placeras, kan det för

kortare tid intagas i upptagningshem (optagelses- eller iagttagelseshjem).

Vidare kan under vissa förutsättningar barnet intagas för observation eller

behandling på en psykiatrisk klinik eller på ett sinnessjukhus.

Den normala definitiva vårdformen för barn under 14 år är vård i foster­

hem. Kan fosterhem icke anskaffas eller är barnet icke lämpat att placeras i

fosterhem, kan barnet placeras i någon av »bprneforsorgens» godkända in­

stitutioner.

39

Elev över 14 år, som icke har visat betydande »adfserdsvanskeligheder»

och som icke är i behov av »sserforsorg», skall normalt sättas i lära eller i

tjänst e. d. för att få tillfälle till utbildning efter anlag, förmåga och Övriga

förhållanden. I övrigt kan elever i nämnda ålder allt efter förhållandena pla­

ceras i någon av »bprneforsorgens» godkända institutioner avsedda för det-

Iq klientel.

Har nämnden beslutat att placera barnet i fosterhem, i lära etc. skall

nämnden undersöka tilltänkt placering utifrån synpunkten om barnet kan

väntas få lämplig utbildning och över huvud taget lämplig miljö och om de

ekonomiska villkoren är rimliga. Nämnden träffar därefter avtal med den som

mottager barnet eller överlåter detta på erkänd förening.

För'alla barn, som barnavårdsnämnd har placerat i fosterhem, lära eller

tjänst, skall barnavårdsnämnden i orten utse en övervakare. Denne skall till-

varataga barnets bästa i förhållande till fosterföräldrar, arbetsgivare eller

andra. Tillsynen kan också överlåtas till en godkänd förening.

Omhändertagandet (forsorgen) skall upphöra,

när ändamålet uppnatts

eller sådana omständigheter föreligger, att det kan antas att syftet kan upp­

nås på annan väg. Har upphörande ej beslutats förr, skall omhändei tagan­

det som regel upphöra när barnet fyller 18 år. Barnavårdsnämnden kan

emellertid, i vissa fall — såsom avsaknad av föräldrarnas samtycke — efter

medgivande av landsnaevnet, bestämma, att omhändertagandet skall besta

viss tid efter barnets 18-årsdag, dock icke längre än till dess barnet fyller 21

år. För sådana elever över 14 år, som varit eller är intagna i någon av »b0r-

neforsorgens» godkända institutioner, består omhändertagandet utan säi-

skilt beslut till dess eleven fyllt 21 år.

Utskrivning, som icke är betingad av uppnådd åldersgräns, skall normalt

ske på prov, varvid övervakare förordnas och föreskrifter må meddelas. å i-

sar sig förhållandena tillfredsställande följer sedan slutlig utskrivning

(hjemgivelse).

..

.

När det gäller barn, intagna på någon av »bprneforsorgens» godkanda in­

stitutioner, beslutar barnavårdsnämnden icke ensam om omhändertagandets

^Barn skali, när omhändertagandet upphör, vid behov förses med kläder

och respengar. Därjämte skall nämnden såvitt möjligt draga försorg om att

barnet placeras under betryggande förhållanden.

.

I lagen föreskrives en viss

eftertillsgn

av barn, som utskrivits från opdra-

gelseshjem (varunder inbegripes barnhem, skolhem, etc). Är barnet efter ut­

skrivningen placerat i närheten av anstalten, utövas tillsynen av dess iöie-

ståndare, om han är villig därtill. Eljest anförtror barnavårdsnämnden i or­

ten, där barnet är placerat, tillsynen åt en övervakare.

Om barnhem och andra

anstalter för barns och ungas vård och fostran

”'aller i huvudsak följande. Endast i mycket begränsad omfattning bär det

allmänna ålagts att svara för att erforderliga anstaltsplatser finns tillgäng­

liga 1 allmänhet förutsättes, att föreningar och enskilda upprättar och dri­

ver barnavård sanstalter. I fråga om upptagningshem åligger det emellertid

varje stadskommun att tillse, att tillräckligt antal platser står till loitogan-

de för tillfällig placering av barn, som omhändertages av kommunens bar­

navårdsnämnd. Detta förutsättes ske antingen på så sätt, att avtal traftas

med ett privat, erkänt upptagningshem i eller utanför kommunen eller ge­

nom att kommunen själv uppför eller inrättar sådant barnhem.

Såväl institutioner för förebyggande barnavård (daghem, lekskolor, fri­

tidshem, ungdomsklubbar etc.) som opdragelseshjem av olika slag och kolo-

nier skall för sin verksamhet godkännas av socialdepartementet eller etter

vederbörligt bemyndigande av direktören för »bprne- og ungdomsforsor-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

40

gen». Lagen skiljer härvid mellan offentlig anerkendelse och tilladelse till

upprättande, resp. till fortsatt drift. Anerkendelse är obligatoriskt för insti­

tutioner som mottager barn på grund av barnavårdsnämnds föreskrift eller

placering. Med liänsyn härtill har betydligt strängare krav uppställts beträf­

fande dessa hems standard, ledning etc. Erkännande i denna form skall vara

'en garanti för att hemmet har en god standard. Med dylikt erkännande följer

också rätt till visst bidrag av det allmänna. Departementet fastställer all­

männa regler för hemmens inredning, ledning, läkarvård etc. samt bestäm­

mer om vårdavgiftens storlek. Med vissa undantag får opdragelseshjem endast

drivas och ägas av staten, kommun eller av erkänd förening för barnavård.

De institutioner, som nu drives på annat sätt, skall efter hand övergå till en

av de nämnda driftsformerna.

Godkännande (såväl anerkendelse som tilladelse) kan vid ändrade förhål­

landen tagas tillbaka. Det ges med eu bestämd person som föreståndare och

skall förnyas vid ledarskifte eller vid flyttning till ny lokal.

Barnavårdsnämnden har den lokala tillsynen över barnavårdande institu­

tioner inom kommunen, dock med undantag för barnhem som tillhör annan

kommun samt skol- och ungdomshem. Den centrala tillsynen över barna-

vardsanstalterna utövas av direktören för »bprne- og ungdomsforsorgen».

Socialdepartementet är

den högsta administrativa myndigheten beträffan­

de barnavården.

Departementet utfärdar generella bestämmelser om barna­

vårdens organisation. Utgående statsbidrag till olika institutioner fördelas av

departementet.

Två centrala institutioner har speciella uppgifter beträffande den offent­

liga barnavården, nämligen direktören för »bprne- og ungdomsforsorgen»

och »landsnsevnet for bprne- och ungdomsforsorg».

Direktören har den allmänna tillsynen över barnavården med bistånd av

ett flertal inspektörer och annan personal. Därjämte har han tillsyn över de

olika barnavårdsanstalterna samt fosterhemmen.

Direktörens verksamhet beträffande barnavårdsinstitutionerna är av väg­

ledande, rådgivande och kontrollerande art och omfattar såväl den materiella

sidan av hemmens verksamhet såsom kost, beklädnad etc. som ock barnens

uppfostran, undervisning och behandling. Stor vikt lägges vid att skapa per­

sonlig kontakt med hemmens ledning.

Landsnämnden

består av fem ledamöter: en av Konungen utsedd ordföran­

de, nyssnämnde direktör, två av riksdagen valda ledamöter samt en leda­

mot som utsetts av socialministern. Ordföranden skall ha domarekompetens.

Landsnämnden, som bär en betydande personal till sitt förfogande, är högsta

prövningsinstans i fråga om flertalet ärenden rörande omhändertagande av

barn och har åtskilliga uppgifter i fråga om upphörande av omhändertagan­

de. Förutom i samband med prövning av överklagade beslut kommer dylika

ärenden under granskning av nämnden därigenom att barnavårdsnämnder­

na har skyldighet att inom viss kort tid efter beslut om omhändertagande

tillställa nämnden en redogörelse härom. Landsnämnden kan vidare i barna­

vårdsnämnds ställe under vissa förutsättningar själv besluta om tvångsom-

händertagande av barn, varvid barnavårdsnämnden i visst fall äger full­

följa talan till socialdepartementet. Den som har eller faktiskt utövar för-

äldramyndighet över barnet eller den unge själv om han fyllt 18 år äger i

vissa fall få landsnämndens beslut prövat av domstol. Möjligheten härtill

avser avgörande angående förbud att flytta barn från fosterhem, barns skil­

jande från hemmet, barns intagning i psykiatrisk klinik eller på sinnes­

sjukhus, avslag på ansökan om utskrivning från anstalt och tvångsomhän-

dertagande i vissa fall. Behörig domstol är vederbörande landsret och vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

41

handläggning av sådana ärenden skall i landsretten ingå en »bprneforsorgs-

kyndig» domare eller en domare som är »kyndig» i barnpsykiatri. Därjämte

åligger det nämnden att lämna barnavårdsnämnderna vägledning och bi­

stånd vid deras tillämpning av lagen.

Också

amtsråden

har en del uppgifter inom den offentliga barnavården.

Sålunda kan vissa barnavårdsnämndsbeslut, främst i frågor om förebyggan­

de åtgärder och om vägrat tillstånd att mottaga fosterbarn, överklagas hos

amtsråden. Beslut att låta en förebyggande åtgärd bestå sedan barnet fyllt

18 år, skall godkännas av amtsrådet. över amtets avgörande kan klagan fö­

ras hos socialdepartementet.

2. Finland. Bestämmelser om den samhälleliga barnavården är intagna i

'agen den 17 januari 1936 om barnskydd, förordningen den 8 maj samma år

angående barnskydd, lagen den 20 januari 1950 om förvaltningen av social­

vården samt förordningen den 17 mars samma år angående förvaltningen av

socialvården.

För

den lokala socialvårdsförvaltningen

skall i regel i varje kommun fin­

nas en socialnämnd. Nämnden är indelad i två avdelningar, en allmän av­

delning och en vårdavdelning. Under den allmänna avdelningen hör barn­

skyddet och ungdomsvården, befolkningsfrågor, ärenden rörande understöd

till yrkesstudier, invalidvård etc. Vårdavdelningen handlägger ärenden rö­

rande fattigvård, alkoholist- och lösdrivarvård m. m. När särskild anledning

därtill föreligger, kan i reglemente, som skall underställas socialministeriet

för godkännande, bestämmas, att socialförvaltningen skall ordnas på annat

sält än här nämnts. Sålunda kan särskilda nämnder för speciella uppgifter,

l. ex. särskild barnskyddsnämnd, tillsättas. Praxis har blivit, att dylik nämnd

utses i större kommuner.

Socialnämnden består av minst sex ledamöter, män och kvinnor, och väl-

jes av kommunens fullmäktige för tre år. Av den allmänna avdelningens

ledamöter skall en vara förtrogen med hälsovården och en ha erfarenhet av

praktisk undervisning och fostran. Även kunskap i huslig ekonomi bör vara

företrädd.

I viss utsträckning kan utöver de ordinarie ledamöterna adjungerade le­

damöter inväljas i nämnden för behandling av ärende, som hör till visst be­

stämt område av socialvården. — Lagen innehåller vidare bestämmelser om

nämnds och avdelnings inbördes verksamhetsområde och kompetens.

I kommun, där folkmängden överstiger 4 000 och där socialnämnden gör

framställning därom, är fullmäktige pliktiga att inrätta socialdirektörs- eller

socialsekreterartjänst. För tjänsterna gäller vissa i författning fastställda

kompetenskrav. Tjänsteinnehavaren skall handha förberedande och verk­

ställande sysslor. Dessa skötes i annan kommun av ordföranden.

För socialvårdens bedrivande skall kommun, om undantag ej medges, in­

delas i distrikt, vart och ett under tillsyn av en eller flera av nämndens leda­

möter.

Socialministeriet har den allmänna ledningen och övervakningen av social­

vården.

I socialvårdshänseende är landet indelat i distrikt, som i regel sam­

manfaller med länen och som förestås av en av vederbörande statsråd utsedd

distriktsinspektör.

Även biträdande inspektörer och annan personal kan ut­

ses. Inspektören skall följa den allmänna utvecklingen inom socialvården,

övervaka att kommunerna handhar sina uppgifter i enlighet med gällande

bestämmelser samt leda och råda de kommunala myndigheterna i frågor som

rör socialvårdsförvaltningen. Inspektörerna skall också övervaka och leda av

enskilda bedriven lagstadgad socialvård och följa den frivilliga vårdverk­

samheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 ur 1960

Distriktsinspekförerna är underordnade socialdepartementets välfärds-

avdelning. Inom avdelningen finnes en särskild byrå för barnskydd.

Utöver den övervakning och kontroll, som har nämnts, åligger det

läns­

styrelse

att vaka över socialvården inom länet och att om försummelser

eller missförhållanden föreligger, vidtaga erforderliga åtgärder.

Socialnämndens verksamhet i fråga om barnavården

omfattar förebyggan­

de åtgärder, omhändertagande av barn, varmed förstås den som ej fyllt 16

år, samt unga personer, d. v. s. ungdom som fyllt 16 men ej 18 år, jämte

efterföljande skyddstillsyn samt kontroll över fosterbarnsvården och över

barnatillsynsmännens (barnavårdsmännens) verksamhet.

Bestämmelserna om

allmänt förebyggande åtgärder

— betecknade såsom

understödjande av barns hemuppfostran — är icke i detalj utformade och

har delvis karaktär endast av allmänna rekommendationer. Socialnämnden

bör lämna erforderlig rådgivning i barnavård och barnuppfostran samt vid

behov biträda barn och unga personer vid val av yrke och vid anskaffande

av lämplig yrkesundervisning eller förvärvsarbete. Nämnden bör också vid­

taga åtgärder för att förekomma och avhjälpa missförhållanden beträffan­

de barnuppfostran i allmänhet. För att kunna genomföra detta ålägges kom­

munen att i mån av behov antingen själv upprätta och underhålla anstalter,

som avser att understödja och komplettera hemmets vård och uppfostran,

eller också understödja av privata organisationer eller enskilda inrättade

anstalter eller av dem anordnad verksamhet, som anses motsvara sagda än­

damål.

Åtgärder av förebyggande eller omhändertagande art i individuella fall

sammanfattas i lagen under beteckningarna »skyddsåtgärder» och »sam-

hällsvård». Vissa dylika ingripanden kan företagas endast beträffande barn,

andra kan förekomma även beträffande ung person.

De barn, som kan bli föremål för förebyggande eller omhändertagande

verksamhet, är följande:

a) barn, vars föräldrar avlidit eller övergivit barnet;

b) barn, som på grund av kroppslig sjukdom, efterblivenhet, sinnessjuk­

dom, abnormitet, vanförhet eller annat lyte av liknande art är i behov av

särskild vård och uppfostran som det icke kan få genom föräldrarnas för­

sorg eller på annat sätt;

c) barn, vars föräldrar på grund av sjukdom, oförstånd, dryckenskap el­

ler på grund av andra sådana omständigheter icke ger barnet nödig vård

och uppfostran, om barnet icke på annat sätt ägnas erforderlig omvårdnad;

d) barn, som misshandlas i hemmet eller där är utsatt för annan fara till

liv, hälsa eller sedlighet; samt

e) barn, som genom eget eller föräldrarnas förvållande bryter mot be­

stämmelserna om barns skyddande mot olämplig förvärvsverksamhet eller

försummar skolgången eller genom sitt uppförande bryter mot skolans ord­

ningsregler och icke låter sig tillrättaföra genom skolans disciplinära an­

ordningar.

Utöver vad här nämnts skall nämnden vidtaga åtgärder gentemot barn el­

ler ung person, som har begått straffbar handling, varå åtal eller straff ej

följt på grund av barnets ålder eller av annan orsak. Vidare skall nämnden

taga sig an barn och ungdomar som bettlar eller i övrigt befinnes vara lös-

drivare eller som påträffas berusade, om det icke visar sig lämpligt att till-

lämpa lagen om alkoholister.

De åtgärder, som nämnden kan vidtaga gentemot barn eller ung person,

som tillhör någon av de grupper som här nämnts, är allt efter omständighe-

terna i det enskilda fallet följande:

1. när det gäller barn, vars föräldrar är döda eller som övergivits av

43

föräldrarna och vars vård och uppfostran äventyras av brist på medel, skall

nämnden omhändertaga barnet.

I andra fall kan nämnden välja mellan följande åtgärder:

2. handlägga ärendet som fattigvårdsärende, om orsaken till barnets el­

ler den unga personens otillfredsställande vård eller andra missförhållan­

den är hemmets medellöshet;

3. tilldela barnet eller den unga personen eller föräldrarna varning an­

tingen inför nämnden eller på annat sätt;

4. med samtycke av föräldrarna tills vidare omhändertaga barnet eller

den unga personen;

5. giva föreskrift om att barnet eller den unga personen skall hällas i

lämplig sysselsättning eller placeras i anstalt för förebyggande barna­

vård eller besluta om andra åtgärder, som är erforderliga med hänsyn till

barnets fysiska, andliga eller moraliska utveckling;

6. utse en skvddsövervakare för barnet eller den unga personen.

Befinnes vid 2.—6. avsedda åtgärder otillräckliga eller har skyddsuppsikt

icke lett till avsett resultat, skall nämnden söka att få till stånd ett skrift­

ligt avtal med föräldrarna eller förmyndaren för barnet om att barnet eller

den unga personen skall överlämnas i nämndens vård för att uppfostras

utom hemmet. Sådant avtal har samma verkan som tvångsomhändertagan-

de.

Är det icke möjligt att få ett sådant avtal till stånd, kan nämnden efter

prövning besluta att utan föräldrarnas samtycke omhändertaga barnet el­

ler den unga personen. Genom dylikt beslut fråntages föräldrarna sin rätt

att bestämma över den omhändertagnes vård och fostran och rätten härtill

övergår automatiskt till nämnden.

Beslut om omhändertagande underställes socialininisterict för godkän­

nande. Föräldrar, förmyndare eller god man är berättigade att till social­

ministeriet inlämna skriftlig anmärkning mot beslutet inom 30 dagar. Högs­

ta förvaltningsdomstolen är sista instans i ärenden angående tvångsomhän-

dertagande.

Lagen innehåller detaljerade bestämmelser om kommunalt organs

hand­

läggning

av ärenden angående tvångsomhändertagande av barn och ung­

dom. Föräldrarna ävensom annan fostrare skall i regel kallas till samman­

träde för att där höras eller också skall de beredas tillfälle att avge skrift­

lig förklaring. Även andra personer kan höras muntligen. För beslut om

omhändertagande av barn erfordras, att minst 2/3 av de när\arande leda­

möterna röstat för detsamma.

Beslut om omhändertagande av barn kan icke verkställas sedan barnet

fyllt 16 år, med mindre beslutet föranletts av att barnet gjort sig skyldigt

till straffbar handling eller bettleri eller befunnits vara lösdrivare eller an­

träffats berusat. Åldersgränsen är i dylika fall 18 år, liksom för verkstäl­

lighet av omhändertagandebeslut avseende ung person.

' Nämndens ordförande eller funktionär, som därtill av nämnden bemyndi­

gats, kan i brådskande fall provisoriskt meddela föreskrift som ovan vid 5.

sagts eller förordna, att barn eller ung person skall provisoriskt sättas un­

der vård och fostran utom hemmet. Beslutet skall, om det ej gäller omhän­

dertagande med föräldrarnas samtycke, ofördröj ligen underställas nämn­

den.

Som en allmän regel i fråga om

behandlingen av omhändertagen

gäller,

att denne bör beredas omsorgsfull vård och uppfostran samt skolundervis­

ning och yrkesutbildning efter fallenhet.

Den omhändertagne kan intagas i enskilt hem eller barnhem. Anlitas

enskilt hem, skall avtal träffas om vård- och uppfostringsskyldigheten in. m.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

44

och ledamot av nämnden eller annan av nämnden utsedd person skall minst

fyra gånger om året besöka hemmet för att övervaka vården. Vid utackorde-

ring i fosterhem bör det om möjligt ordnas så, att den omhändertagne kan

få kvarbliva i samma hem så länge omhändertagandet består. Utackorde-

i ing kan förmedlas genom sadan i barnskyddsarbete verksam förening,

som av socialministeriet godkänts såsom förmedlare.

De som lider av kroppslig sjukdom, sinnessjukdom, efterblivenhet, ab­

normitet, vanförhet eller annat lyte skall beredas lämplig vård i anstalt

eller annorstädes.

0m behov icke föreligger av specialvård som nyss sagts och nämnden

finner att uppfostran av barn eller ung person som omhändertagits på

grund av brottslig handling, bettleri, lösdriveri eller spritmissbruk icke kan

tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i enskilt hem eller barnhem, skall

nämnden ombesörja att vederbörande intages i uppfostringsanstalt. Om

statens uppfostringsanstalt anlitas, har socialdepartementet det slutliga av­

görandet i saken.

Omhändertagen står under nämndens förmynderskap, dock att före­

ståndare för uppfostringsanstalt utövar förmynderskapet över där intagen

frånsett egendoms förvaltning.

Lagen har särskilda bestämmelser om upphörande av förebyggande åt­

gärder, om slutligt upphörande av omhändertagande jämte efterföljande

skyddstillsyn samt om vissa lijälpåtgärder i samband med upphävande av

omhändertagandet.

I allmänhet

upphör förebyggande åtgärder

i form av föreskrift, övervak­

ning eller medgivet omhändertagande, vilka beslutats i fråga om barn, när

barnet fyller 16 år. Åtgärden upphör dock i intet fall förrän ett halvt år

efter beslutet om dess vidtagande. Har sådan förebyggande åtgärd föran­

letts av kriminalitet, bettleri, lösdriveri eller alkoholmissbruk, upphör åt­

gärdens giltighet ej vid 16-årsålderns inträde. Förebvggande åtgärd beträf­

fande ung person upphör senast då han fyller 21 år. ”

Omhändertagen skall befrias från nämndens omvårdnad

när behov där­

av icke längre föreligger. Beslut om befrielse fattas, när det gäller elev i

statens uppfostringsanstalt, av socialministeriet på föreståndarens hemstäl­

lan, eljest av nämnden.

Har barn omhändertagits av anledning, som angivits ovan vid a)—d),

skall nämndens omvårdnad upphöra senast när barnet fyller 16 år. Nämn-

den kan emellertid på särskilda skäl ställa barnet under skyddsuppsikt un-

der högst 3 år efter det omhändertagandet upphört, dock icke längre än

till dess bainet fyller 18 ar. Nämndens omvardnad om barn eller ung per­

son, som omhändertagits på grund av förhållanden som angivits vid e) eller

på giund a\ straffbar handling, bettleri, lösdriveri eller spritmissbruk, upp­

hör senast när den omhändertagne uppnår 21 års ålder, dock icke förrän

ett ar efter omhändertagandet.

När omhändertagen befrias från nämndens omvårdnad, skall nämnden

om skal därtill föreligger, draga försorg om att han får lämpligt arbete och

kläder samt i anledning av lyte erforderliga hjälpmedel.

Om

uppsikt över vården av fosterbarn

gäller i huvudsak följande. Med

fosterbarn a\ses enligt lagen barn som av annan än socialnämnden överläm­

nats för uppfostran i enskilt barnhem eller hos annan person än föräldrar­

na eller särskilt förordnad förmyndare. Nämnden kan förklara att barn,

som \istas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller förmyndaren men

icke enligt det anförda är att hänföra till fosterbarn, tills vidare skall anses

som sådant.

Det aligger fostrare att inom viss tid underrätta nämnden om mottagan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Mcij.ts proposition nr 10 år 1960

45

de av fosterbarn, om flyttning av fosterhem eller barnhem och om foster­

barns död eller avflyttning från fosterhemmet. Så snart nämnden fått veta

att barn mottagits i fosterhem eller enskilt barnhem, skall den ofördröjligen

låta verkställa inspektion av hemmet, såvida den ej redan har noggrann

kännedom om förhållandena. Nämnden skall övervaka, att fosterbarn er­

håller omsorgsfull vård och uppfostran. Ledamot av nämnden eller annan

av nämnden befullmäktigad person skall besöka fosterhemmet minst fyra

gånger om året.

Finner nämnden att ett fosterhem eller barnhem är olämpligt eller att

vården och uppfostran av barnet är otillfredsställande, bör nämnden med

lämpliga medel söka få rättelse till stånd. Om icke detta leder till önskat re­

sultat, äger nämnden ålägga fostraren (varmed avses även barnhemsförestån-

dare) att lämna barnet till den, som är skyldig att draga försorg om det.

Om barnet genom dylik åtgärd skulle komma i sådana förhållanden, som

påkallar i lagen angivna skyddsåtgärder, äger nämnden att ingripa med åt­

gärder som ovan vid 1.—6. sägs. Barnet kan också av nämndens ordfö­

rande eller av bemyndigad funktionär provisoriskt sättas under vård och

fostran.

Nämnden är berättigad att förbjuda person eller barnhem att mottaga

fosterbarn. Lagen om barnskydd upptar vissa bestämmelser som avser barns

skyddande mot olämplig förvärvsverksamhet.

Vidare gives

regler om barnskyddsanstalter.

Med barnskyddsanstalter

förstås statens uppfostringsanstalter samt sådana kommunala och privata

barnavårdsanstalter för sluten eller halvöppen vård, som är godkända av

socialministeriet.

Kommun bör upprätta eller deltaga i upprätthållandet av barnhem, därest

av socialvårdsnämnden omhändertagna barn ej kan beredas plats i lämpliga

fosterhem eller i enskilda barnhem och behov av barnhemsplatser sålunda

visat sig föreligga. Generellt åläggande för allmänt organ att upprätta och

driva barnhem föreligger icke.

Barnskyddsanstalterna står under tillsyn av socialministeriet. Barna-

vårdsanstalt får icke tagas i bruk förrän den godkänts av socialministeriet

för ändamålet. Anmälan bör göras till det kommunala barnavårdsorganet i

kommunen, innan privat barnhem, barnträdgård, barnkrubba eller annan

dylik anstalt öppnas. Val av föreståndare för kommunal barnskyddsanstalt

skall fastställas av vederbörande distriktsinspektör, vars beslut kan över­

klagas hos socialministeriet.

3. Norge. Den norska lagen om barnevern är av den 17 juli 1953 och trädde

i kraft den 1 juli 1954. Dessförinnan reglerades den samhälleliga barna­

vården av ett flertal lagar.

Även administrationen var splittrad såväl lokalt som, centralt. Därom gäl­

ler nu följande.

Enligt lagen skall i varje kommun finnas en barnavårdsnämnd (barne-

vernsnemnd), som väljes av kommunens styrelse.

Barnavårdsnämnden

skall hålla sig noga underrättad om de förhållanden,

som barn och ungdom lever under, och verka för en förbättring av barna­

vården inom kommunen.

Barnavårdsnämndens uppgift i enskilda fall är att genom förebyggande

åtgärder eller genom omhändertagande bistå barn under 18 år, som lever

under otillfredsställande förhållanden, är missanpassade, saknar försvar­

lig försörjning eller behöver bistånd för att komina i åtnjutande av vård

eller behandling på grund av sjukdom, lyte eller annan brist. Vidare skall

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1060

nämnden öva tillsyn över vården av fosterbarn och över olika barnavårds-

institutioner samt ha ansvaret för eftervården av barn och ungdom, som

varit omhändertagna.

Fylkesmannen

skall med biträde av en särskild tjänsteman öva tillsyn

över den offentliga barnavården inom fylket.

Socialdepartementet

utövar den centrala tillsynen över att samhällets

barnavård utformas i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Depar­

tementet biträdes av ett rådgivande organ,

statens barnevernsråd,

som be­

står av minst fem medlemmar och utses av Konungen. Rådet kan vidare göra

uttalanden i barnavårdsfrågor till varje statlig institution, som så begär.

Barnavårdsnämnden skall bestå av fem ledamöter — kvinnor och män —

som företrädesvis skall väljas bland personer med särskild insikt i och in­

tresse för barnavård. Personer som har fyllt 66 år bör icke väljas. Större

kommuner kan få tillstånd att tillsätta nämnd med flera ledamöter än nyss

sagts samt att dela upp nämnden i delegationer för lokalt och/eller sakligt

skilda arbetsområden.

Nämndens ledamöter och funktionärer är pliktiga att iakttaga tystnad i

fråga om det som de i anledning av sin ställning får veta om privata för­

hållanden. överträdelse av tystnadsplikten medför straff.

Domare i den domkrets kommunen utgör eller tillhör skall inträda som le­

damot av nämnden och leda förhandlingarna när fråga är om

1. att övertaga omsorgen om barn i de fall, där föräldrarna eller de, som

är i deras ställe, icke samtycker till åtgärden;

2. att fråntaga föräldrarna eller en av dem föräldramyndigheten över

barnet;

3. att besluta att ett barn, som av enskild person placerats i fosterhem

eller barnhem, icke får under viss tid flyttas därifrån;

4. att avslå framställning om utskrivning av omhändertaget barn.

Det åligger barnavårdsnämnds ordförande att tillse, att de ärenden, som

framläggs för nämnden, är noggrant undersökta. Bästa möjliga utredning

om barnet och dess miljö i hemmet, i skolan etc. bör införskaffas. För un­

dersökning av barnet skall såvitt möjligt sökas sakkunnigt bistånd.

Nämnden kan inhämta upplysningar från envar som är bosatt i kommu­

nen. När det är behövligt att erhålla förklaring från person i annan kom­

mun, skall barnavårdsnämnden därstädes på begäran biträda. — Barna­

vårdsnämnd äger också begära bevisupptagning vid domstol.

För att nämnden skall vara beslutför krävs, att minst 3 ledamöter, bland

dem ordföranden eller vice ordföranden, är tillstädes samt i fråga om

ärenden, som sägs i föregående stycke, även domaren. När det gäller sist­

nämnda ärenden uppställes vissa ytterligare villkor för giltigt beslut.

Barnets föräldrar, dess företrädare eller förmyndare skall lämnas till­

fälle till att förklara sig för nämnden, innan nämnden beslutar åtgärd. De

har rätt att vara närvarande under förhandlingarna i nämnden, dock icke

under överläggning och röstning til] beslut. De är berättigade använda sig

av biträde för att tillvarataga barnets rätt, om icke särskilda förhållanden

påkallar att nämnden motsätter sig anlitande av biträde.

Barnet skall givas tillfälle att uttala sig vid nämndens sammanträde. Del

skall sörjas för att barnet kan uttala sig fritt och otvunget. När barnets

bästa kräver det, bör förklaringen ske inför en av ledamöterna i nämnden.

Offentliga myndigheter och tjänstemän, som i sin verksamhet får kun­

skap om förhållanden, som kan föranleda ingripande av barnavårdsnämn­

den, skall medverka till att rättelse sker. Utan hinder av tystnadsplikt kan

uppgifter om förhållanden som nyss sagts lämnas till nämnden även av lä-

47

lcare, hälsosystrar, sjuksköterskor, barnmorskor, husmoders vikarier (hem­

vårdarinnor) och andra i liknande ställning.

Barnavårdsnämnden sörjer för verkställighet av träffade beslut. Verkstäl­

lighet kan, om annat ej beslutats, ske oavsett huruvida klagan föres.

Om dröjsmål är förbundet med fara eller om det är nödvändigt att för­

säkra sig om barnet, kan barnavårdsnämnd preliminärt placera barnet i

familj eller skola eller på annat ändamålsenligt sätt. Kan nämndens avgö­

rande icke avvaktas, kan sådan preliminär åtgärd vidtagas av nämndens

ordförande eller åklagarmyndigheten. Har preliminär åtgärd vidtagits, skall

saken snarast möjligt av nämnden upptagas till slutlig prövning.

Nämndens förebyggande och omhändertagande verksamhet

sammanfat­

tas i lagen under benämningen »sserlige vernetiltak». Ingripanden i denna

form skall ske beträffande barn under 18 år i följande fall:

a) när barnet blir så behandlat eller lever under sådana förhållanden att

dess fysiska eller psykiska hälsa eller utveckling utsättes för skada eller

allvarlig fara;

b) när barnet genom lagöverträdelser eller på annat sätt visar så dålig

anpassning till omgivningen eller samhället att särskilda åtgärder befinnes

påkallade;

c) när barnet är utan försörj are eller föräldrarna icke är i stånd att för­

sörja barnet på »forsvarlig måte» och det icke heller annorledes försvarligt

sörjes för barnet;

d) när barnet är sjukt eller lider av kroppsligt lyte, nedsatta själsför-

mögenheter eller andra brister och nödvändiga åtgärder icke har vidtagits

för att ge det den vård eller behandling som det har behov av och som är

möjlig.

Har nämnden erhållit kännedom om all omständigheterna är sådana, att

ett ingripande med avseende på barn, som ej fyllt 18 år, enligt lagen kan va­

ra påkallat, skall nämnden omedelbart företaga närmare undersökning. Vid

samtal med barn och föräldrar skall den söka klarlägga orsakerna till de

förhållanden som föreligger och söka att få barnet och föräldrarna att inse

vad som eventuellt är felaktigt och vad som kan göras för att få en rättelse

till stånd. (Dessa bestämmelser har ersatt tidigare gällande regler om var­

ning och förmaning till föräldrar och barn.) Nämnden bör därvid använda

sig av personer som har särskilda förutsättningar för detta arbete (social­

kuratorer o. d.).

När nämnden avgör vilka åtgärder som skall vidtagas, skall den ha bar­

nets bästa för ögonen. Nämnden bör emellertid också taga hänsyn till om det

kan skada andra barn att barnet blir kvar i hemmet. Förebyggande åtgärder

bör i första hand prövas för att om möjligt göra ett omhändertagande onö­

digt.

Allt efter förhållandena i det enskilda fallet kan nämnden vidtaga en eller

flera av följande förebyggande åtgärder:

a) anordna tillsyn av hemmet genom en »tilsynsf0rer»;

b) lämna ekonomiskt bistånd — kontant, in natura eller i form av tjäns­

ter —- till hemmet av medel som kommunen beviljar till förebyggande åt­

gärder;

c) sörja för att barnet placeras i lekskola, daghem, fritidshem eller lik­

nande inrättning;

d) tillse att barn över skolplikt^ ålder sättes i skola för fortsatt utbild­

ning eller att det sättes i lära eller annat arbete ulan att det tages från hem­

met;

e) sörja för att barn beträffande vilket ingripande skett i anledning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år W60

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1960

dess sjukdom, lyte etc. får erforderlig vård eller behandling och att behörig

myndighet underrättas, när det ankommer på sådan att taga befattning med

barnet.

Nämnden kan, om det är lämpligt, förelägga föräldrarna att verkställa åt­

gärd som nämnts under punkterna c)—e) ovan.

Om nämnden anser att förebyggande åtgärder är gagnlösa eller om dylika

åtgärder prövats men icke lett till resultat, kan nämnden omhändertaga

barnet för vård och fostran utanför hemmet. I beslutet härom skall föreskri­

vas på vilket sätt barnet skall placeras. Innan nämnden fattar dylikt beslut,

skall den söka få ett skriftligt samtycke till åtgärden från föräldrarna eller

person som är i deras ställe. Om sådant samtycke icke gives eller om lämnat

samtycke senare tages tillbaka, skall ärendet behandlas efter de regler som

tidigare nämnts (domare inträder som ledamot av nämnden).

Föräldramyndigheten över ett omhändertaget barn kan efter särskilt

beslut därom av nämnden fråntagas båda föräldrarna eller en av dem. Gäl­

ler åtgärden den av föräldrarna som är förmyndare för barnet, skall nämn­

den sörja för att annan förmyndare med det snaraste utses.

Som allmän regel beträffande

behandlingen av omhändertagen

gäller, att

barnet skall placeras på sådant sätt, som kan anses vara bäst för detsamma.

Det åligger nämnden alt tillse att barnet tillförsäkras vård, uppfostran och

utbildning. Innan placeringen av barnet sker, skall nämnden såvitt möjligt

rådgöra med sakkunniga.

Undersökning av läkare skall alltid föregå slutlig placering av barn. Fin­

nes anledning att antaga att barnet lider av psykiska brister eller beror in­

gripandet på barnets uppförande, skall det såvitt möjligt också undersökas

av specialutbildad läkare eller annan sakkunnig. Om del visar sig nödvän­

digt, kan barnet läggas in på sjukhus eller för kortare tid intagas i ett hem,

där det kan bli undersökt och observerat.

Omhändertaget barn, som anses lämpat därför, skall företrädesvis place­

ras i ett gott fosterhem. Innan överlämnande sker till fosterhemmet, skall

nämnden undersöka detsamma och inhämta upplysning från hälsovårds­

myndigheterna om de hygieniska förhållandena. Läkarutlåtande om hälso­

tillståndet hos uppfostraren och hans familj skall alltid anskaffas. Upp­

fostrarens plikter mot barnet och villkoren i övrigt skall fastställas i skrift­

ligt avtal.

barnet icke kan placeras i fosterhem, skall det i regel intagas i god-

känt barnhem. Barnhemsvard skall dock icke tillgripas för barn över 15 år.

Barn i nämnd ålder bör i stället placeras på så sätt, att det beredes yrkesut­

bildning eller fortsatt skolgång, vilket kan ske under inackordering i lämp-

ligt enskilt hem, i lärlings- eller ungdomshem eller genom beredande av

arbetsanstallning. Val av yrke eller skola skall om möjligt ske efter samråd

med yrkessakkunnig person.

i ®^r^®msyård bör icke heller förekomma för barn som har behov av sär­

skild behandling, yrkesutbildning eller vård. Dylika barn kan intagas i

specialskola, observationsskola eller annan institution för »sasromsors» Om

beslut fattas om placering i specialskola för barn och ungdom med anpass­

ningssvårighet skall ärendet genom vederbörande fylkesman sändas till de­

partementet för fastställelse.

Därest svårigheter föreligger att omedelbart placera barnet på det sätt

bestamts, kan nämnden tillfälligtvis intaga barnet i ett upptagnings-

hem eller valja en annan lämplig vårdform till dess slutlig placering kan

För att bistå barnavårdsnämnderna vid deras placering av barn i foster­

hem och barnhem bor for varje fylke upprättas en

förmedlingscentral.

Dy­

49

Kungl. Maj.ls proposition nr 10 år 1960

lik central anordnas genom samarbete kommunerna emellan samt even­

tuellt med bistånd av intresserade organisationer. Centralen bör ha över­

sikt över lediga platser i barnhemmen inom fylket och bör särskilt söka

få fram goda fosterhem. Plan för centralens verksamhet skall godkännas

av departementet.

Det är förbjudet för privatpersoner att driva förmedlingsverksamhet tor

placering av barn i fosterhem, vare sig adoption avses eller ej. överträdelse

av förbudet straffas med böter eller fängelse intill 3 månader. Organisa­

tioner må driva sådan förmedlingsverksamhet som här avses efter tillstånd

av departementet, som övar tillsyn.

En barnavårdsnämnd får icke ändra barnets placering med mindre det

sker av omsorg om barnets välfärd eller därför att barnet utövar dåligt in­

flytande på andra barn. Om barnet skall omplaceras, beslutar därom den

barnavårdsnämnd som har omhändertagit barnet, såvida icke barnet är in­

taget i specialskola. Nämnden i kommun, där barnet är placerat, kan dock

vidtaga nödiga preliminära åtgärder, varom underrättelse genast skall läm­

nas den nämnd, som har omsorgen om barnet.

Nämndomsorgen om omhändertagen skall upphöra

då han fyller 21 ar.

såvida icke omsorgen genom särskilt beslut av nämnden hävts dessförinnan

såsom obehövlig.

Omsorgen om barn, som är intaget i specialskola, avilar icke nämnden.

Vid slutlig utskrivning från sådan skola, står barnet åter under nämndens

omsorg, till dess nämnden finner skäl häva omsorgen eller barnet fyller

21 år. Utskrivs barn på prov från specialskolan, kan överenskommelse träf­

fas om att nämnden skall ha omsorgen om barnet under prövotiden.

När ett i specialskola eller institution för sseromsorg placerat barn ut-

skrives slutligt eller på prov, skall nämnden underrättas därom minst två

månader före utskrivningen.

När nämndomsorgen upphör, åligger det nämnden att, där så är erfor­

derligt, biträda med att skaffa barnet lämplig sysselsättning. När barnet

icke själv har medel och behov föreligger, skall nämnden dessutom sörja

för att det erhåller lämpliga kläder samt respengar. Innan nämnden beslu­

tar att omhändertagande skall upphöra, skall den förvissa sig om att den

utskrivne får tillfredsställande underhåll och utvecklingsmöjligheter.

Lagen ägnar stor uppmärksamhet åt

eftervården

av dem som varit om­

händertagna. Eftertillsyn är obligatorisk för barn, som utskrivs från spe­

cialskolor, observations skolor eller institutioner för sajromsorg. För barn,

som nämnden har placerat i fosterhem, barnhem, ungdoms- och lärlingshem

och liknande, skall efter utskrivningen eftertillsyn anordnas där så erford­

ras. Tillsynen utövas i regel av därtill utsedd särskild person (tilsynsverje).

Nämnden kan bestämma alt en person som varit omhändertagen skall stå

under tillsyn till dess han fyller 23 år. I samband med efterlillsynen kan

nämnden också lämna ekonomiskt bistånd — kontant, in natura eller i

form av tjänster — av medel, som kommunens styrelse beviljat. Eftertill-

synen kan efter departementets godkännande också ordnas genom intres­

serade organisationer eller på annat betryggande sätt.

Bestämmelserna om

tiltsgn över värden av fosterbarn

är i korthet föl­

jande.

Med fosterbarn avses i lagen barn som av en barnavårdsnämnd eller en­

skild person, med eller utan ersättning, har placerats för uppfostran i pri­

vat hem hos annan än sina föräldrar eller adoptivföräldrar. Ingen får taga

emot fosterbarn ulan samtycke på förhand av barnavårdsnämnden i den

kommun där han är bosatt. Ingen får heller placera barn i fosterhem utan

att ha förvissat sig om att fostraren har erhållit sådant samtycke. Den som

I Jlihnng till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 10

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

placerar barnet har skyldighet att senast inom 8 dagar efter placeringen un­

derratta barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet är beläget.

Har nämnd genom ansökan, anmälan eller annorledes fått kännedom om

att nagon vill mottaga eller redan mottagit fosterbarn, skall nämnden, om

den icke redan har tillräcklig kännedom om fosterhemmet, utan uppskov

narmare undersöka fosterhemmet och inhämta utlåtande från hälsovårds­

nämndens ordförande om de hygieniska förhållandena i hemmet och från

honom eller annan läkare om hälsotillståndet hos uppfostraren och hans fa-

milj.

Samtycke till att taga emot fosterbarn får icke lämnas i de fall där

nämnden finner att tara föreligger för att barnet icke kommer att få »för-

Va^ och uppfostran eller att vistelsen i fosterhemmet annars kan

hli till skada för barnet.

Fosterbarn står under barnavårdsnämnds tillsyn till dess det fyller 18 år.

(Barn som omhändertagits står dock under tillsyn så länge omhänderta-

gandet varar.) Tillsynen över icke omhändertagna fosterbarn kan förlängas

utöver barnets 18-årsdag, dock icke längre än till dess barnet fvller 21 år Ett

fosterhem kan i undantagsfall erhålla befrielse från tillsynen.

Barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet är beläget utövar

tillsynen. Departementet kan emellertid giva tillstånd till att en barnavårds­

nämnd far utova tillsyn över barn som nämnden har placerat i eu annan

kommun I så fall ar barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är pla­

cerat, befriad från tillsyn, men har viss underrättelseplikt gentemot till-

synsbarnavårdsnämnden.

För vart barn som står under tillsyn skall nämnden utse en »tilsynsfprer».

yl! ,®tta VPPdra§ b°r utses kommunal funktionär eller annan som är sär­

skilt lämplig och villig att taga emot uppdraget. I sin verksamhet skall en til-

synsfprer beträffande barn, som av enskild person placerats i fosterhem,

radgora med barnets föräldrar eller förmyndare eller den som betalar för

barnet. I fråga om barn, som placerats i fosterhem av barnavårdsnämnd

skall en tilsynsfprer göra sig underrättad om de förhållanden som ligger till

grund för nämndens åtgärd.

Tilsynsfprern skall med uppmärksamhet följa barnets utveckling och upp­

fostran och tillse, att barnet får tillfredsställande vård, fostran och utbild­

ning samt nodig läkarvård. Om det behövs skall han biträda fostraren med

råd och vagledning. Är förhållandena i fosterhemmet icke tillfredsställande,

bor han söka åstadkomma rättelse, eventuellt genom att giva fosterföräld-

^?raa ,erfarderligt föreläggande. Leder icke detta till resultat eller är miss­

förhållandena av allvarlig art, skall tilsynsfprern omedelbart underrätta

nämnden. Detsamma gäller om barnets hälsa eller beteende påkallar sär­

skilda åtgärder.

Tilsynsfprer har rätt att fa tillträde till fosterhem och att få nödiga upp­

lysningar av fostraren. Han skall besöka hemmet så ofta förhållandena i det

särskilda fallet kräver.

Det åligger nämnden att, då nämnden får kännedom om missförhållanden

i fosterhem eller om att barnets hälsa eller beteende påkallar uppmärksam­

het, gora undersökning och vidtaga erforderliga åtgärder. Nämnden skall

oni det visar sig nödvändigt, tillse att barnet förflyttas från fosterhemmet.

Barnavårdsnämnden kan bestämma att ett barn, som av enskild person

ar placerat i fosterhem eller barnhem, för viss tid icke får flyttas därifrån

nar det icke finns »rimelig grunn» till förflyttningen och denna skulle vara

till skada för barnet.

I ett särskilt kapitel har lagen

bestämmelser om barnhem och andra bar-

navardande institutioner

(lekskolor, daghem, barnkolonier etc.).

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

51

Departementet avgör i fall av tvekan, huruvida institution hör under

lagen.

Barnavårdsinstitution skall ha godkännande av departementet eller av

myndighet som departementet bestämmer. Nya institutioner får icke öppnas

förrän sådant godkännande lämnats. Godkännande som här sagts erfordras

också beträffande föreståndare för barnavårdsanstalt. Barnavårdsnämnds

yttrande skall inhämtas i ärenden av här nämnd art.

Det åligger kommun att upprätta eller understödja inrättandet av nödigt

antal barnhem antingen på egen hand eller i samarbete med andra kommu­

ner. Kommun bör också antingen själv upprätta eller också stödja inrättan­

de av daginstitutioner för barn, barnkolonier eller annan verksamhet som

har ett syfte motsvarande dessa institutioners.

Barnavårdsinstitution står under tillsyn av barnavårdsnämnden i den

kommun där institutionen är belägen. Kommunal institution står dock all­

tid under tillsyn av nämnden i den kommun som äger eller driver institutio­

nen. Föreligger missförhållande vid barnavårdsanstalt, skall nämnden för­

söka åstadkomma rättelse. Lyckas icke detta, skall departementet underrät­

tas om förhållandena. I avvaktan på departementets beslut, som kan inne­

bära en återkallelse av utfärdat godkännande för institutionen, kan nämn­

den besluta att stänga densamma intill dess departementets avgörande före­

ligger och skall då sörja för att barnen blir tagna om hand på »forsvarlig

måte».

Verksamheten vid institutioner, motsvarande de svenska ungdomsvårds­

skolorna, regleras ej i den norska barnavårdslagen. Regler om dylika an­

stalter är intagna i andra lagar.

Ett flertal av barnavårdsnämndens beslut, däribland mera ingripande före­

byggande åtgärder, kan av den beslutet rör

överklagas

hos fylkesmannen.

Hans beslut kan överklagas hos departementet. Om barnet fyllt 16 år, kan

det själv överklaga beslut om vägran att upphäva omhändertagandet. Oav­

sett klagan kan departementet ändra sådana beslut av barnavårdsnämnd,

över vilka klagan må föras, eller ålägga barnavårdsnämnd att taga upp ären­

de till förnyad prövning.

Om

barn som gjort sig skyldiga till lagöverträdelser

och om barnavårdens

befattning med sådana barn gäller enligt lagen om barnevern i huvudsak

följande. När ett barn, som icke fyllt 14 år, gjort sig skyldig till en lagöver­

trädelse, kan utredning ske antingen genom polis- och åklagarmyndighet

eller i annan ordning. Åklagare kan under vissa omständigheter eftergiva

åtal för straffbelagd handling av barn, som fyllt 14 men icke 18 år eller som

fyllt 14 år och är intaget i eller på prov utskrivet från specialskola eller an­

nat behandlingshem för barn med beteenderubbningar. När utredning på­

börjas om lagöverträdelse, som begåtts av barn under 14 år, eller i anled­

ning av ifrågasatt åtalseftergift, skall åklagare, därest ärendet icke är baga-

tellartat, omedelbart underrätta barnavårdsnämnden. Nämnden kan kräva

att en representant för densamma får vara närvarande under förhöret med

barnet. Efter beslut om åtalseftergift, avseende barn vilket icke är intaget

i specialskola eller behandlingshem som nyss sagts, översändes ärendet til!

barnavårdsnämnden, som avgör om och i så fall vilken åtgärd, som skall

vidtagas beträffande barnet.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

IV. Allmänna synpunkter på frågan om ny barnavårdslagstiftning

Barna vårdskommittén

Kommittén framhåller till en början, att 1924 års BvL utgjort en god

grund för samhällelig verksamhet till barns och ungas bästa och att sam­

hällets barna- och ungdomsvård med denna lag som ledning och rättesnöre

utvecklats på ett sunt och riktigt sätt.

Vid den totala översyn av barnavårdslagstiftningen, som det uppdragils åt

kommittén att — förutom särskild prövning av åtskilliga angivna problem

— företaga på grundval av de erfarenheter som vunnits i barnavårdsverk-

samheten1, har resultatet av kommitténs undersökningar och överväganden

blivit, att kommittén funnit samhällets barna- och ungdomsvård böra i

fortsättningen vara byggd på samma huvudprinciper som hittills i fråga

om ansvar och organisation, verksamhetens art och inriktning in. in.

Såsom inledningsvis framhållits har kommittén emellertid också funnit,

att ramen för samhällets barna- och ungdomsvård bör i viss män vidgas och

verksamheten på olika sätt effektiviseras, allt i ändamål att än bättre till­

godose de syften, som uppbär samhällets insatser på detta område.

Utvidgning av barnavårdslagens tillämpningsområde har ansetts böra

ske genom införande av rätt och plikt för barnavårdsnämnd att ingripa för

att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnadsförhållanden för un-

deråriga i åldern 16—18 år, även i fall, där de underårigas eget beteende

icke påkallar ingripande. I visst samband härmed står, att tillsynen över

tosterbarnsvården enligt kommittén skall utsträckas till att avse även vår­

den av fosterbarn, som fyllt 16 men ej 18 år. Tillämpningsområdet för

BvL har däremot inte utvidgats genom höjd åldersgräns för omhänderta­

gandet av unga personer med asocial livsföring.

I syfte att söka uppnå bättre resultat av samhällets insatser för att dels

bistå barn, som lever under eller hotas av otillfredsställande förhållanden,

dels vägleda och tillrättaföra barn och unga, vilka brister i anpassning till

samhällets normer, har kommittén föreslagit en ganska omfattande och

djupgående revision av bestämmelserna om individuella ingripanden i form

av förebyggande åtgärder samt omhändertaganden. En ledande synpunkt

har varit att möjliggöra ingripande med för ändamålet väl lämpade åtgär­

der på ett tidigt stadium, alltså innan missförhållandena blivit alltför ut­

präglade och svåra att komma till rätta med.

Beträffande de förebyggande åtgärderna innebär förslaget, att lindrigare

villkor för sådana ingripanden uppställes samt att ett rikhaltigare urval av

åtgärder ställes till barnavårdsorganens disposition. I viss omfattning möj-

liggöres också ingripande med förebyggande åtgärder för att avvärja att till­

fredsställande levnadsomständigheter för underårig förändras på ogynnsamt

sätt.

1 Beträffande kommitténs direktiv såvitt rör lagstiftningen om samhällets barnavård se be­

tänkandet s. 97—99.

53

Även möjligheterna att ingripa med omhändertagande vidgas enligt för­

slaget genom att lindrigare villkor för sådant ingripande i anledning av miss­

förhållanden uppställes samt bestämmelser meddelas om rätt och plikt att

i vissa fall besluta omhändertagande för att förebygga menlig förändring

i rådande förhållanden. De nuvarande skilda omhändertagandeinstituten

skyddsuppfostran och samhällsvård ersättes i förslaget av ett enda, benämnt

samhällsvård.

Vidare må nämnas, att möjlighet enligt förslaget införes för barnavårds-

organ alt i vissa fall preliminärt ingripa med förebyggande åtgärd eller med

omhändertagande. Preliminärt ingripande förutsätter sannolika skäl för att

definitivt sådant ingripande erfordras och gäller endast under viss tid.

Vid utformningen av lagförslaget har kommittén lagt väsentlig vikt vid

att söka stärka barnavårdsorganens möjligheter att vinna kännedom om och

tillförlitligen klarlägga fall, där barnavårdsingripande kan vara påkallat. I

detta syfte ävensom för att bereda enskilda ett så fullgott skydd som möj­

ligt mot otillräckligt grundade eller mindre väl valda åtgärder från barna-

vårdsorgans sida, har kommittén föreslagit åtskilliga ändringar och tillägg

till vad gällande lag innehåller angående barnavårdsärendens behandling,

fullföljdsrätt in. in.

De i det föregående endast delvis berörda ändringar i och tillägg till gäl­

lande BvL, som kommittén på olika skäl ansett erforderliga, har befunnits

beröra lagens alla avsnitt. Beträffande väsentliga delar av lagen har det av

kommittén önskade sakinnehållet nödvändiggjort helt ny text och ändrad

systematisk uppställning. Även i fråga om. övriga avsnitt har de önskade

sakliga ändringarna och tilläggen visat sig svårligen kunna företagas med

partiellt bibehållande av nuvarande uppställning och med anslutning till

skrivsättet i BvL. Trots anslutningen till de gällande huvudprinciperna har

därför eu helt ny gruppering och utformning av barnavårdslagens bestäm­

melser befunnits ofrånkomlig. Kommitténs arbete har sålunda, såsom redan

nämnts, lett till att kommittén framlagt förslag till en ny barnavårdslag.

I den föreslagna nya lagen har kommittén eftersträvat att — där icke sär­

skilda förhållanden, såsom önskvärd anslutning till SochjL, föranlett till

annat — ge varje paragraf ett måttligt omfång. I BvL är ett betydande an­

tal paragrafer synnerligen omfattande; texten är i de asyftade lagrummen

uppdelad på ett stort antal stycken, med eller utan fördelning på olika mo­

ment, i vissa fall ända till sju moment. Kommittén har ansett det vara för

det praktiska arbetet väsentligt, att de erforderliga stadgandena icke sam­

manföres till sådana tunga och oöverskådliga enheter utan fördelas på mind­

re omfattande paragrafer.

Kommittén framhåller, att genomförandet av den föreslagna lagen kom­

mer att ställa skärpta krav på de statliga och kommunala organens insatser

på barna- och ungdomsvårdens område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Remissyttrandena

Remissinstanserna instämmer i stort sett i kommitténs uttalande, att nu

gällande barnavårdslag utgjort en god grund för samhällelig verksamhet till

barns och ungas bästa och att samhällets barna- och ungdomsvård med den­

na lag som ledning och rättesnöre utvecklats på ett sunt och riktigt sätt. 1

allmänhet göres ej heller någon erinran mot kommitténs uppfattning, att

samhällets barna- och ungdomsvård i fortsättningen bör vara byggd på sam­

ma huvudprinciper som hittills.

Olika meningar har däremot gjorts gällande i fråga om nödvändigheten av

att för uppnående av de syften kommittén uppställt som mål för sitt arbete

skapa en helt ny lag. Frera remissinstanser framhåller, att det varit att före­

draga om man i stället beträtt de partiella reformernas väg inom ramen för

gällande barnavårdslag.

Socialstyrelsen,

som finner en reformering av barnavårdslagstiftningen

böra ske genom alt en ny barnavårdslag utfärdas, har vid denna bedömning

särskilt tagit hänsyn till att en sådan reformering icke helt bör grundas på

den senaste tidens tillämpning av barnavårdslagen. Den inriktning som den­

na tillämpning fått är enligt socialstyrelsens erfarenheter icke helt lycklig.

Enligt styrelsen innebär kommitténs målsättning för en kommande barna-

vårdslagstiftning ett klart framsteg ur barnavårdssynpunkt. Härom anföres.

Samhällets barnavård måste effektiviseras, så att denna genom förebyg­

gande åtgärder kan hindra eller åtminstone mildra olyckliga levnadsförhål­

landen för barn och ungdom. På grund av samhällsutvecklingen medför

nämligen underlåtenhet från barnavårdsmyndigheternas sida att ingripa i

tid för att förebygga att barns och ungdoms välfärd äventyras betydligt all­

varligare följder än tidigare. Detta sammanhänger bland annat med att en

försvagning av familjen såsom normbildande för det allmänna beteende­

mönstret hos barn och ungdom i märkbar utsträckning framträtt under den

senaste tiden. En tidsenlig barnavårdslagstiftning måste därför ge samhäl­

let större möjligheter att förebygga och undanröja eller åtminstone mildra

dåliga uppväxtförhållanden för barn och ungdom. Detta ter sig inte minst

angeläget mot bakgrunden av de vidgade befogenheter som strafflagbered­

ningen i. det nya förslaget till skyddslag avser att ge barnavårdsmyndig-

heterna i fråga om barna- och ungdomskriminaliteten. Det innebär fram-

tör allt att samhället högst väsentligt måste effektivisera sitt förebvggande

arbete.

Två reservanter inom socialstyrelsen

anser däremot förslaget ej alls böra

läggas till grund för en ny lagstiftning. En av dessa reservanter framhål­

ler, att man ej kan frigöra sig från det intrycket att kommittén bygger på

en föråldrad grundsyn i fråga om den önskvärda relationen mellan föräld­

rar och barn, liksom mellan familjen och samhället. Sålunda tilldelas sam­

hällets barnavårdsorgan en förmynderskapsinställning, och ansvaret för

misslyckanden lägges på föräldrarna. Med denna grundinställning från lag-

stiftai ens sida lär det bli omöjligt att uppnå det förtroendefulla samarbetet

mellan barnavårdsnämnderna och andra samhällsorgan å den ena och all-

Knngl. Maj. ts proposition nr 10 år 1060

55

mänheten-föräldrarna å den andra sidan, som kommittén säger sig sträva

efter.

Liknande synpunkter ger

mentalsjukvårdsdelegationen

uttryck åt. De­

legationen anser förslaget ytterligare accentuera samhällets förmyndarin-

ställning i stället för att följa utvecklingen inom andra vårdområden —- nyk­

terhets-, social- och sinnessjukvården — där den frivilliga sektorn gives

allt större utrymme.

Svenska barnpsykiatriska föreningen

framhåller, att en god praxis haft

möjlighet att utbilda sig inom barnavårdslagens ram och att denna praxis

utbildat sig i samklang med den utveckling som försiggått inom det barn­

psykiatriska och barnpsykologiska ämnesområdet. De ökade kunskaperna

om betydelsen av tidiga emotionella bindningar och riskerna att bryta dem

har medfört en stark respekt för familjeenheten. Den psykiska barna- och

ungdomsvården ser som sin huvuduppgift att om möjligt hjälpa föräldrarna

att komma till rätta med problemen inom familjens ram.

Likartade tankegångar kommer fram i

svenska barnpsykologiska förening­

ens

yttrande. Föreningen understryker vikten av de mentalhygieniska syn­

punkter och positivt psykologiska tankegångar som framförts i motivering­

arna i betänkandet men beklagar, att dessa icke funnit ett mera adekvat

uttryck i lagförslaget, vilket präglas av en auktoritär ton och en viss straff­

mentalitet som rimmar illa med ett mentalhygieniskt betraktelsesätt.

En del

barnavårdsnämnder

ifrågasätter om icke kommittén överskattat

samhällets möjligheter att fostra barn och underskattat föräldrarnas och en­

skildas möjligheter härutinnan.

En kritisk inställning till det framlagda betänkandet intar

överståthållar-

åmbetet,

som avstyrker att belänkandet lägges till grund för ny lagstiftning.

Ämbetet ifrågasätter om icke de nya bestämmelser, som anses böra åväga­

bringas, kan tillföras gällande lag genom ändringar i och tillägg till den­

samma.

Även

länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Kronobergs

och

Malmöhus län

ställer sig avvisande till att förslaget, åtminstone i förelig­

gande skick, lägges till grund för ny lagstiftning.

Länsstyrelsen i Blekinge län

framhåller, att länsstyrelsen vid sin tillämp­

ning av gällande barnavårdslag funnit denna i allt väsentligt fungera tillfreds­

ställande.

Även

länsstyrelsen i Skaraborgs län

anser den gällande barnavårdslagen i

huvudsak fortfarande vara väl ägnad att ligga till grund för det allmännas

tillsyn över vården av barn samt framhåller, att det varit önskvärt om vid

utarbetandet av den nya barnavårdslagen bestämmelserna i och uppställ­

ningen av gällande lag i möjligaste mån bibehållits.

Länsstyrelsen i Kronobergs län,

som anser sig i åtskilliga stycken kunna

acceptera de väsentliga principiella nyheterna i kommitténs förslag, utveck­

lar sin syn på utformningen av lagförslaget hl. a. på följande sätt.

En ny lag, som skall utformas efter samma grundprinciper som gällande

lag, hör icke utan tvingande skäl formellt och sakligt i allt för hög grad av­

56

vika från denna. Nackdelarna med att vid en lagrevision helt omgestalta gäl­

lande lag är särskilt framträdande när det gäller en lag som barnavårdsla­

gen. Denna lag skall i stor utsträckning tillämpas av lekmän. Omgestaltas

lagen radikalt såsom enligt förslaget måste det taga åtskillig tid innan dessa

bliva skickade att rätt tillämpa lagen. Vidare är det uppenbart, att det

måste dröja länge, innan en ny lag vinner stadga i tillämpningen. Den praxis,

som utbildas vid tillämpningen av lagar av social natur, är av största bety­

delse för dem, som ba att arbeta med denna lagstiftning. Har man redan en

väl utbildad praxis att bygga på, bör denna icke onödigtvis spolieras genom

eu helt ny lagtext, som medför en osäkerhet i tillämpningen, vilken kan kom­

ma att bestå under lång tid. Ur nu angivna synpunkter måste det enligt

länsstyrelsens mening anses föga välbetänkt att tillskapa en helt ny barna­

vårdslag, som till formen och i sak företer väsentliga avvikelser från gällan­

de lag.

Enligt

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har förslaget på åtskil­

liga väsentliga punkter fått ett allmänt, vagt och särskilt för lekmän svår­

tillgängligt innehåll, samtidigt som förslaget i andra delar uppvisar en långt

driven detaljreglering.

En positiv inställning till skapandet av en helt ny lag intar

länsstyrel­

serna i Kalmar, Kopparbergs

och

Gävleborgs län. Förstnämnda länsstyrelse

framhåller, att genom lagförslaget tillgodoses ett angeläget önskemål att bar­

navårdsnämnd skall ha laglig befogenhet att ingripa på ett tidigare stadium

än hittills och sålunda kunna vidtaga åtgärder, då det föreligger större ut­

sikter att avhjälpa missförhållanden. Även

länsstyrelsen i Kopparbergs län

noterar med tillfredsställelse de föreslagna utvidgningarna av barnavårds­

nämnds möjligheter att ingripa tidigare och effektivare för att skapa till­

fredsställande förhållanden för underåriga samt framhåller, att de brister

som därvidlag vidlåder gällande lag otvivelaktigt verkat allvarligt hämman­

de i barnavårdsnämndens verksamhet.

Göta hovrätt

understryker, att den av kommittén föreslagna utvidgningen

av samhällets möjligheter att genom frihetsberövande eller på annat sätt in­

gripa mot underåriga ställer stora krav på barnavårdsorganens samman­

sättning och på proceduren vid dessa samhälleliga ingripanden samt att det

därvidlag är av särskild betydelse att fullgoda garantier för rättssäkerheten

föreligger vid frihetsberövanden, som sker genom barnavårdsorganens för­

sorg. Hovrätten fortsätter därefter.

Frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden

och därmed sammanhängande spörsmål är föremål för utredning av särskilt

tillkallade sakkunniga. Utredningens huvuduppgift är att klarlägga och taga

ställning till dels frågan, hur det processuella förfarandet vid administrativa

frihetsberövanden skall ordnas, och dels spörsmålet om det vid sådana för­

faranden verksamma organet i första instans. Även besvärsinstitutet i admi­

nistrativa ärenden och därmed sammanhängande problem utredas för när­

varande av särskilda sakkunniga. Båda utredningarna äro av stor betydelse

för den enskildes rättssäkerhet vid barnavårdsärendens avgöranden i olika

instanser. Hovrätten vill därför betona angelägenheten av att den föreslagna

barnavårdslagen med dess utvidgade möjligheter till ingripande åtgärder i

fråga om enskildas levnadsförhållanden icke träder i kraft förrän slutlig

ställning tagits till de förslag inom berörda områden som nyssnämnda båda

utredningar kunna komma att framlägga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

57

Utredningen om administrativa frihetsberövanden,

som avser att fram­

lägga förslag till lag om handläggning av mål angående vissa frihetsberövan­

den, anser det i och för sig önskvärt att ställningstagande till kommitténs

förslag på detta område kunde anstå till dess statsmakterna hade möjlighet

att fatta ståndpunkt till utredningens förslag, men framhåller samtidigt, att

det är omöjligt att bedöma i vad mån en sådan samordning är möjlig och

att de skäl som talar för en samtidig bedömning av de båda förslagen bör

vägas mot önskvärdheten att ny barnavårdslagstiftning kommer till stånd

så skyndsamt som möjligt.

Föreningen Sveriges stadsdomare

anser, att regleringen av förfarandet in­

för barnavårdsorgan bör anstå i avvaktan på det förslag i berörda hänseende

utredningen om administrativa frihetsberövanden kan komma att fram­

lägga.

Sveriges advokatsamfund

anser förslaget icke böra läggas till grund för

lagstiftning, enär såvitt avser förutsättningarna för ingripanden från sam­

hällets sida samt proceduren vid sådana ärendens behandling allvarliga

brister vidlåder förslaget i fråga om nödiga garantier för den enskildes rätts­

säkerhet.

Beträffande den föreslagna lagstiftningens krav på ökade insatser från

samhällets sida har flera remissorgan betonat angelägenheten av en upp­

rustning i skilda avseenden inom barnavården och uttryckt farhågor för

möjligheten att genomföra en sådan upprustning före lagens ikraftträdande.

Statskontoret

framhåller, att krav på vidgade insatser inom barnavården

givetvis måste vägas mot aktuella anspråk på ökade resurser inom andra

vårdområden, men anser sig icke kunna göra något direkt uttalande beträf­

fande angelägenhetsgraden för en upprustning av tillsynsorgan, verksamma

inom olika sektorer av vårt samhällsliv. Ett ställningstagande till förelig­

gande lagförslag torde enligt statskontoret icke kunna ske utan att angivna

förhållande hålls i minnet.

Riksåklagarämbetet

instämmer i kommitténs uttalande att individuella in­

gripanden bör vidtagas utan dröjsmål och med erforderlig kraft. De brister

i fråga om möjligheter att vidtaga tidiga och snabba åtgärder inom detta om­

råde som ämbetet kunnat iakttaga under den gällande barnavårdslagens till-

lämpning torde dock i allmänhet mindre ha berott på bristfälligheter i lag­

stiftningen än på alltför knappa resurser. Den viktigaste förutsättningen för

att hittillsvarande brister skall kunna effektivt avhjälpas är därför enligt äm­

betets mening att tillräckliga resurser ställes till de socialvårdande myndig­

heternas förfogande. Ämbetet vill i detta sammanhang endast erinra om dels

platsbristen på ungdomsvårdsskolorna dels ock den betydelse för bekämpan­

det av den stigande ungdomsbrottsligheten som ett skyndsamt inrättande av

de av ämbetet första gången redan år 1951 föreslagna utredningshemmen

skulle ha haft. Sådana hem skulle vara av utomordentlig betydelse för att

åstadkomma ett snabbt omhändertagande av unga lagöverträdare och för alt

på ett tidigt stadium bryta deras brottsliga aktivitet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

är inne på samma tankegångar och

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

58

understryker, att eu utbyggnad av utredningshem och ungdomsvårdsskolor

samt av de barnpsykiatriska vårdresurserna måste ske innan den föreslag­

na lagen kan träda i kraft.

Frågan om tidpunkten för lagens ikraftträdande tages även upp av

läns­

styrelsen i Hallands län

som anser att följande frågor bör ha lösts före

ikraftträdandet. Utbyggnad av den psykiska barna- och ungdomsvården bör

ha ägt rum sa, att centraler för psykisk barna- och ungdomsvård finnes i

alla län; bristen på tillräckligt antal utbildade barnpsykiatrer bör ha undan­

röjts; tillräckligt antal platser på ungdomsvårdsskolor bör ha inrättats, så

att platser kan ställas till förfogande utan alltför lång väntetid; verksam­

heten för fosterbarnsförmedling och fosterbarnsanskaffning bör ha inten­

sifierats även i de län, som saknar barnavardsombud; vissa organisatoriska

frågor bör ha lösts, sasom frågor angående inrättande av ytterligare social­

sektioner vid länsstyrelserna och lekmannamedverkan vid*handläggning av

vissa ärenden inom länsstyrelserna; och förstärkning av socialvårdskonsu-

lentorganisationen bör vidare ha skett.

I åtskilliga yttranden från länsstyrelser och kommunala organ konstate­

ras, att ett genomförande helt eller delvis av kommitténs förslag med nöd­

vändighet förutsätter en väsentlig ökning av såväl barnavårdsnämndernas

som länsstyrelsernas nuvarande organisation. Man beklagar, att kommit­

tén icke närmare klargjort de ekonomiska konsekvenser dess förslag kom­

mer att medföra eller de möjligheter som finnes att anskaffa erforderlig

personal. En utredning efterlyses härutinnan och det betonas, att innan för­

slaget i omarbetat skick upphöjes till lag garantier skapas för att erforder-

liga resurser står till barnavårdens förfogande. Uttalanden i antydd riktning

göres av bl. a.

länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Göte­

borgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västerbottens

och

Norrbottens län.

Från kommunalt håll understrykes starkt, att det troligen blir svårt att

i landskommuner och i mindre städer rekrytera barnavårdsnämnderna med

härför lämpliga personer för de mängder av åligganden, som kommer att

åvila nämnderna. Belysande för kommunernas inställning härutinnan är ett

av

stadsfullmäktige i Lund

avgivet yttrande. Stadsfullmäktige anför bl. a.

I betänkandet har icke redovisats möjligheterna att med hänsyn till per­

sonal och ekonomiska resurser genomföra de föreslagna vidgade åtgärder­

na. Ett genomförande av förslaget överstiger barnavårdsnämndens nuva­

rande kapacitet och det finns ej möjlighet att inom rimlig tid öka densam­

ma med hänsyn till den begränsade tillgången på kvalificerad personal. Det

är viktigt att reformer icke genomföres som under lång tid kommer att

stanna på papperet därför att man i kommunerna icke förfogar över till­

räcklig personal och icke heller kan anskaffa personal på grund av brist

på utbildad sådan, övertygande skäl har ej förebragts för att nuvarande

barnavårdslagstiftning är behäftad med så allvarliga brister att städerna

skall nödgas taga på sig ökade utgifter för anställande av ytterligare per­

sonal.

1

Även

svenska stadsförbundet

understryker, att förslagets genomförande

kommer att innebära en ökad ekonomisk belastning för kommunerna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

59

Mot själva utformningen av kommitténs förslag frain-

föres i remissyttrandena åtskilliga principiella erinringar och flera remiss­

instanser — även sådana som är positivt inställda till förslaget — ger uttryck

för den uppfattningen, att förslaget icke utan genomgripande överarbetning

kan läggas till grund för lagstiftning. Kritiken riktar sig mot den brist på

koncentration, den oöverskådlighet och den detaljreglering som präglar lag­

förslaget. Man efterlyser en mera koncentrerad lagtext, som ger ett adekvat

uttryck för målsättningen i motiven. Lagförslaget tillfredsställer enligt kri­

tiken icke kraven på korthet, enkelhet och klarhet. De under senare år an­

tagna kommunal-, nykterhetsvårds- och socialhjälpslagarna borde i detta av­

seende ha tjänat som exempel för kommittén. Det lramhålles vidare i kri-

liken, att åtskilliga bestämmelser, som nu intagits i lagen, lämpligen borde

upptagas i tillämpningsföreskrifter eller i de anvisningar, som socialsty­

relsen enligt 16 § i förslaget har att utfärda. Sådana föreskrifter och an­

visningar kan givas en smidigare form och lättare anpassas efter utveck­

lingen än lagtext. Den mångfald av hänvisningar från en paragraf till en

annan, som finns i lagförslaget, fördömes med skärpa. Hänvisningssyste­

met har enligt kritiken fått sådan omfattning att lättillgängligheten ytter­

ligare minskas.

Denna kritiska inställning i fråga om lagförslagets utformning intages

av bl. a.

justitiekansler sämbetet, Göta hovrätt, fångvårdsstyrelsen, social­

styrelsen, medicinalstyrelsen, kammarrätten, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmö­

hus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands

och

Jämtlands län

samt

besvärssakkunniga.

Den av kommittén använda metoden med genomgående paragrafnumrering

vinner

socialstyrelsens

gillande, enär den trots det stora paragrafantalet ger

den bästa översikten över lagreglerna. Flera

socialvårdskonsulenter

och

kom­

munala organ

anser emellertid särskild paragrafnumrering inom varje ka­

pitel vara mera lätthanterlig och anställer därvidlag jämförelse med för-

äldrabalkens uppställning.

Föredragande statsrådet

Det är ett allmänt erkänt förhållande, alt samhällets barna- och ung­

domsvård på grundval av 1924 års lag utvecklats väl och att verksamhe­

ten i stort sett löper i goda hanor. Det råder dock knappast några dela­

de meningar om att ramen för den offentliga barna- och ungdomsvården

i viss mån bör vidgas och verksamheten på olika sätt effektiviseras för att

ännu bättre tillgodose de syften, som uppbär samhällets insatser på detta

område. Det av kommittén framlagda lagförslaget är byggt på samma hu­

vudprinciper som gällande lag i fråga om ansvar och organisation, verksam­

hetens art och inriktning in. in. Samtidigt innefattar emellertid förslaget

en tämligen långt gående omgestaltning av barnavårdslagstiftningen i rikt­

ning mot vidgade befogenheter för de barnavårdande organen att kontrol-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

iera och ingripa i de enskildas personliga förhållanden samt mot ökat an­

svarstagande från samhällets sida beträffande barns och ungdoms vård

och fostran. Vad kommittén sålunda föreslagit har ingalunda saknat stöd

vid remissbehandlingen. Åtskilliga remissinstanser har lämnat huvudgrun­

derna i förslaget utan erinran, och andra, bl. a. socialstyrelsens majoritet,

har givit dem sin positiva anslutning. Den alldeles övervägande inställ­

ningen till lagförslaget i vad det innefattar reformer i nyss angiven rikt­

ning är dock kritisk. Man anser sålunda förslaget vara präglat av över­

skattning av samhällets möjligheter att garantera, att barn och ungdom

får lämplig vård och fostran, samt av en häremot svarande brist på tilltro

till föräldrars och andra fostrares vilja och förmåga att med egna resurser

och på eget ansvar lösa uppkommande problem. Vidare framhålles att man

i förslaget saknar ett tillräckligt framhävande av den biologiska familjen

såsom den primära enhet, vilken det i främsta rummet gäller att stödja och

bygga på. Till dessa kritiska synpunkter kan jag i många stycken ansluta mig.

Såsom närmare utvecklas i senare avsnitt har jag sålunda funnit mig böra

förorda en väsentligt mindre genomgripande omgestaltning av gällande BvL

än som föreslagits av kommittén. De sakliga ändringar, som — huvudsakli­

gen i enlighet med kommitténs förslag — befunnits påkallade, har likväl

blivit av den omfattning, att de berör nära nog alla avsnitt av lagen. Här­

till kommer att en allmän formell revision av denna måste anses i hög

grad önskvärd. Ehuru jag hyser förståelse för de i vissa yttranden anförda

skäl, som talar för att man med bibehållande av gällande lag bör gå fram

med partiella reformer, har jag därför i likhet med kommittén funnit ofrån­

komligt att framlägga förslag till helt ny barnavårdslag.

Vid utformningen av en sådan lag måste beaktas, att den i stor utsträck­

ning kommer att tillämpas av lekmän, som saknar större förtrogenhet med

lagläsning och lagtolkning. Stora krav måste därför ställas på att lagen är

lättläst, lättbegriplig och överskådlig. Såsom framhållits i ett stort antal

yttranden företer kommitténs lagförslag i det la hänseende påtagliga brister.

Förslaget är sålunda präglat av en alltför långt gående detaljreglering till

följd av kommitténs strävan efter fullständighet. Vidare har den begagnade

metoden att dela upp sammanhörande bestämmelser på mindre omfattande

paragrafer lett till en avsevärd ökning av antalet paragrafer och till att

talrika hänvisningar måst göras från en paragraf till annan. Lika med kom­

mittén anser jag önskvärt, att paragraferna i ny barnavårdslag blir mindre

omfångsrika än vad förhållandet i BvL ofta är. Detta bör emellertid enligt

min mening åstadkommas genom att ur lagstiftningen utmönstras sådana

detalj föreskrifter, som lika gärna kan upptagas i tillämpningsföreskrifter

till lagen eller i anvisningar från socialstyrelsen. Till andra spörsmål, som

sammanhänger med lagens allmänna uppställning och utformning i övrigt,

återkommer jag i senare sammanhang.

Vid remissbehandlingen har man på sina håll — även där man i princip

ställer sig positiv till tanken på en helt ny barnavårdslag — velat ifråga­

sätta, huruvida en sådan lagstiftning bör genomföras i nuvarande läge. Det

61

är härvid två olika synpunkter som anförts. Sålunda liar hävdats, att resul­

tatet av vissa pågående utredningar — utredningen om administrativa fri-

hetsberövanden samt besvärssakkunnigas arbete på en allmän besvärslag

— borde avvaktas, innan en ny barnavårdslag antages. Vidare har framhål­

lits, att en upprustning av samhällets resurser på de områden som beröres

av lagen måste ske före lagens ikraftträdande.

Själva proceduren vid samhälleliga ingripanden beträffande barn och

ungdom är ett av de problem, som träder i förgrunden vid revision av bar-

navårdslagstiftningen. Såväl i fråga om det i första instans beslutande or­

ganet som beträffande rättsmedlen ansluter sig kommitténs förslag till rå­

dande ordning. Kommittén har emellertid vid utformningen av sitt förslag

lagt vikt vid att söka förbättra barnavårdsorganens möjligheter att vinna till­

förlitlig och allsidig utredning samt i detta syfte och för att stärka garan­

tierna för den enskildes rättssäkerhet föreslagit åtskilliga ändringar i och

tillägg till vad gällande lag innehåller om barnavårdsärendens behandling,

fullföljdsrätt m. in. Det gäller här spörsmål, som i hög grad äger samband

med de berörda utredningarna, varför det givetvis varit önskvärt, att re­

sultatet av deras arbete kunnat avvaktas. Emellertid torde det ännu dröja

avsevärd tid, innan de förslag, som är att vänta från dessa utredningar,

kan antagas leda till lagstiftning. Då vissa reformer — som inte direkt sam­

manhänger med procedurreglerna — på barnavårdslagstiftningens område

framstår som synnerligen angelägna, bör det enligt min uppfattning icke

ifrågakomma att hela lagstiftningsfrågan av nu berörda skäl skulle upp­

skjutas på obestämd tid. För att inte föregripa resultatet av det pågående

utredningsarbetet torde det emellertid vara nödvändigt att i större utsträck­

ning anknyta till gällande procedurregler än som föreslagits av kommittén.

Härvid kan inte undvikas, att lagförslaget i dessa delar kommer att fram­

stå som ett provisorium. Jag har emellertid varit angelägen om att rätts­

säkerhetens krav även under provisorietiden skall tillgodoses i så vid ut­

sträckning som av antytt skäl varit möjligt och lagförslaget har utformats

i enlighet härmed.

Barnavårdsnämnderna har att fullgöra eu samhällsuppgift som ställer

stora krav på det handlande organet. Nämnderna har att självständigt till-

lämpa en i viss mån komplicerad lagstiftning av betydande omfattning. Så­

som jag i ett senare sammanhang återkommer till föreslår jag, att det i

fortsättningen inte skall uppställas några speciella kvalifikationsvillkor

för valbarhet till ledamot av barnavårdsnämnd. Barnavårdsnämnderna

kommer alltså enligt förslaget att i ännu högre grad än för närvarande få

karaktär av rena lekmannaorgan. Det är med hänsyn härtill uppenbart att

nämnderna i inte ringa omfattning behöver bistånd utifrån. Nämnderna kan

för sådant ändamål anlita tjänstemän eller biträden med speciell utbild­

ning för barnavårdsarbete eller med ingående erfarenhet av dylikt. Med an­

ledning av vad i yttrandena anförts om behovet av förstärkning av barna­

vårdsnämndernas personella resurser vill jag framhålla, att den begränsade

reform jag avser alt föreslå knappast i och för sig bör medföra, att barna­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

62

vårdsnämnderna behöver öka sin personal. I detta hänseende råder dock på

sina håll redan nu mindre tillfredsställande förhållanden. Vad som härutin-

nan brister är dock inte av den beskaffenhet, att det rimligen bör föranleda

uppskov med ikraftträdandet av ny barnavårdslag.

Emellertid är det tydligt, att barnavårdsnämnderna — även bortsett från

att det kan brista i fråga om de personella resurserna — i stor utsträckning

står dåligt rustade att handlägga sådana ärenden av invecklad eller känslig

beskaffenhet, som kan förekomma i såväl små som stora kommuner. Som

exempel må nämnas ärenden angående åtgärder för att tillrättaföra och i

samhället återanpassa kriminell eller eljest asocial ungdom samt ärenden

om ingripande för att hindra en skadlig förflyttning av fosterbarn. Många

kommuner har ännu inte tillgång till erfarna socialutredare. Ofta saknas

den medicinska och psykologiska expertis, som erfordras i dylika ärenden.

Även behovet av juridiskt skolat biträde kan framhållas.

I viss mån kan barnavårdsnämnderna erhålla hjälp av de myndigheter

och befattningshavare, på vilka det ankommer att öva uppsikt över samhäl­

lets barnavård. Såsom redan tidigare berörts har kommittén föreslagit en

förstärkning av länsstyrelserna och konsulentorganisationen. Förslaget in-

nebäi i stort sett, att särskild socialsektion inrättas vid varje länsstyrelse

och att i varje län skall finnas en till länsstyrelsen knuten socialvårdskon-

sulent. Utan att ta ställning till detta förslag vill jag endast framhålla,

att den föreslagna förstärkningen blott i ringa mån skulle kunna avhjälpa det

behov av bistånd varom här är fråga. Kommittén har även diskuterat en

mer omvälvande nyhet, nämligen att införa länsbarnavårdsnämnder, men

själv avvisat tanken därpå. En annan tanke, som framförts reservationsvis

inom kommittén, är att kommunalförbund skulle bildas för att handha ut­

rednings-, rådgivnings-, förmedlings- och verkställighetsuppgifter på barna­

vårdens område samt på närstående arbetsfält. Inte något av dessa båda

reformförslag har vunnit anslutning vid remissbehandlingen, och för egen

del anser jag att väsentliga resultat bör kunna uppnås utan dylika organisa­

toriska nyskapelser.

Av vissa sammanslutningar göres redan nu en betydelsefull insats för att

stärka den enskilda kommunens och barnavårdsnämndens resurser. Jag

åsyftar här svenska social vårdsförbundet med dess länsförbund, svenska

landskommunernas förbund och dess länsavdelningar samt svenska stads­

förbundet. För mera kvalificerad kursverksamhet må erinras om Kommun­

skolan, i vars styrelse nämnda tre förbund är representerade. Riksförbun­

dens verksamhet är främst inriktad på direkt serviceverksamhet genom att

tillhandagå medlemmarna med råd och upplysningar, utge tidskrifter och

särskilda publikationer. Länsförbundens och länsavdelningarnas informa­

tionsverksamhet utövas däremot genom kursverksamhet. I detta samman­

hang är allmänna barnhusets bidragsgivning av stor betydelse.

Då den sålunda bedrivna serviceverksamheten allmänt erkännes vara av

stort värde för barnavården, har jag funnit anledning överväga, huruvida

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

63

det inte skulle vara möjligt att gå vidare på denna väg och genom en för­

medlingsverksamhet tillgodose barnavårdsnämndernas behov av sakkunnigt

bistånd. För uppgiften såsom förmedlingsorgan torde svenska socialvårds-

förbundet såsom kommunernas egen sammanslutning på det sociala om­

rådet i främsta rummet ifrågakomma. Jag har sålunda tänkt mig, att det­

ta föi'bund — centralt eller genom lokala kontakter t. ex. i varje län •—

skulle till barnavårdsnämnderna förmedla erforderlig assistens av läkare,

psykologer, socialutredare för komplicerade ärenden och jurister samt helst

också personer med sakkunskap rörande allmänt förebyggande åtgärder

och anordningar, såsom experter i fråga om inrättande av ungdomslo­

kaler och initiativmän för ungdomsledning. Sedan jag i denna angelägenhet

hänvänt mig till förbundet, har jag därifrån erhållit det beskedet, att för­

bundet är villigt att åtaga sig ifrågavarande verksamhet. Denna betydelse­

fulla verksamhet kan därför väntas komma att — till en början försöksvis

och i begränsad omfattning — igångsättas inom en nära framtid. Det är av­

sett att kostnaden för experternas arbete skall betalas av vederbörande kom­

mun. Då förmedlingen av expertisen förutsättes skola ingå i förbundets all­

männa serviceverksamhet, torde särskild förmedlingsavgift däremot enligt

vad som uppgivits knappast behöva komma i fråga.

När man yrkat på en upprustning av resurserna har man på vissa håll

även åsyftat de möjligheter, som står till buds för behandling av barn och

ungdom, särskilt sådana som omhändertagits av barnavårdsnämnd på grund

av kriminalitet eller annan asocialitet. Vad som här i främsta rummet

krävts, är en utökning av antalet platser vid ungdomsvårdsskolorna samt in­

rättande av sådana utredningshem, som föreslagits av kommittén i dess be­

tänkande I. Därjämte har bl. a. också framhållits bristerna på den psykiska

barna- och ungdomsvårdens område.

Vad angår ungdomsvårdsskolor och utredningshem må här allenast hän­

visas till proposition nr 88/1959 angående anslag för budgetåret 1959/60

till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m. I denna pro­

position redogöres för de åtgärder, som på grund av det starkt ökade plats­

behovet vid ungdomsvårdsskolorna vidtagits för att säkerställa ett maximalt

utnyttjande av skolorganisationens nuvarande resurser samt för att genom

provisoriska åtgärder öka platstillgången vid skolorna. Vidare redovisas i

propositionen av kommittén för ungdomsvårdsskolorna framlagda förslag

angående utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna samt föreslås förstärkning

av organisationen bl. a. genom inrättande av sex mottagningsavdelningar

och en specialavdelning vid olika skolor. Syftet med mottagningsavdelning-

arna är i första hand att möjliggöra ett effektivt omhändertagande av s. k.

utredningsfall, främst för brott misstänkta ungdomar under 18 år. På grund

av tidigare av riksdagen fattade beslut samt de genom ifrågavarande pro­

position föreslagna åtgärderna beräknas skolorganisationen komma att till­

föras ca 215 mer permanenta platser utöver de ca 750 platser, som var till-

gängliga den 1 mars 1959. Vid sidan av denna utbyggnad kommer inom den

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

närmaste tiden ca 70 platser att färdigställas vid provisoriska förläggningar.

Slutligen föreligger planer på att upprätta en ny ungdomsvårdsskola på

Gotland för psykiskt abnorma manliga elever. De i propositionen framlagda

förslagen har bifallits av riksdagen.

Den psykiska barna- och ungdomsvården har ännu inte tillnärmelsevis

nått fullständig utbyggnad. Organisationen utvecklas emellertid efter hand

så långt tillgängliga resurser förslår. I detta sammanhang må erinras om att

mentalsjukvårdsdelegationen i två betänkanden (SOU 1957: 40 och 1958: 20)

framlagt förslag till ny organisation för den psykiska barna- och ungdoms­

vården och därvid bl. a. föreslagit inrättandet av två olika typer av behand­

lingshem för barn och ungdomar. Detta förslag prövas för närvarande inom

inrikesdepartementet.

V. Allmänt förebyggande verksamhet

Gällande bestämmelser

Att kommunen har ansvar för allmänt stödjande och främjande anord­

ningar och åtgärder kommer i BvL till uttryck i 1 § första stycket jämfört

med 2 § 1 mom. första punkten och särskilt med 2 mom. I sistnämnda lag­

rum heter det, att »barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och

ungdomsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda,

söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom

andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd».

Såsom framgår av citatet har åt 2 § 2 mom. givits en icke tvingande ut­

formning, och i propositionen 150/1924 (s. 79) sägs, att barnavårdsnämn­

dens arbetsuppgifter enligt 2 mom. kan betecknas såsom fakultativa. Såväl

fattigvårdslagstiftningskommitténs uttalanden (se särskilt FvLK IV Avd. 2

s. 102—104) som propositionens innehåll (se särskilt s. 40) ger dock vid

handen, att samhällets barnavård ansetts självfallet omfatta en allmän

verksamhet för att befordra de ungas väl från födelsen och till vuxen ålder,

fastän man funnit överflödigt eller vanskligt att låta denna uppfattning

komma till klart och bjudande uttryck i lagbestämmelserna angående barna-

vårdsorganens uppgifter.

Kommunal organisation för ungdomsvård

Ändringsförslag m. m. Frågan om vilket kommunalt organ som skall eller

bör handlägga ungdomsvårdsfrågor har i olika sammanhang varit föremål

för undersökning och överväganden.

Ungdomsvårdskommittén

(SOU 1947:12) rekommenderade tillsättandet

av ett särskilt utskott för allmänna ungdomsfrågor i anslutning till barna-

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1000

G5

vårdsnämnden, i vart fall inom de större kommunerna, och där detta ej an­

sågs erforderligt en särskild föredragande i hithörande frågor.

En undersökning angående den kommunala organisationen i dessa hän­

seenden företogs av

1953 års utredning angående stöd åt ngkterhetsorganisa-

lioner och ungdomsvårdande sammanslutningar.

Undersökningen gav bl. a.

följande vid handen. I en mängd kommuner hade, enligt uppgifter från bar­

navårdsnämnderna, icke förekommit någon ungdomsvård av allmänt före­

byggande karaktär. I en del mindre städer och köpingar hade allt förekom­

mande ungdomsarbete handhafts av

ungdomsråden,

d. v. s. samarbetsorgan

för ungdomssammanslutningar på viss ort, stundom med representant för

barnavårdsnämnden. Anslag till främjande av ungdomsvård gavs i de flesta

släder för verksamhet i annan regi än barnavårdsnämndens. Att anslag för

ändamålet återfanns på barnavårdsnämndens specialstat var undantag sna­

rare än regel. På senare tid hade ett växande antal städer centraliserat det

samhälleliga ungdomsvårdsarbetet till en särskild kommunal myndighet kal­

lad

ungdomsstgrelse, ungdomsvårdsstgrelse, nämnd för ungdomsfrågor

eller

ungdomsdelegation.

Exempel på betydande insatser från barnavårdsnämn­

dernas sida för den allmänna ungdomsvården gav emellertid, enligt redo­

görelsen, särskilt Stockholm och Göteborg.

1953 års utredning tog icke ställning till frågan om kommunal organisa­

tion för befattning med ungdomsfrågorna. Utredningen hävdade emellertid,

att organ som folkskolestyrelsen och barnavårdsnämnden icke alltid kunde

förväntas ägna den tid och de krafter, som erfordrades, åt sådana sidor av

ungdomsarbetet, som visserligen tillhörde eller kunde tillhöra deras kom­

petensområde men som av flera skäl skulle komma att bli i någon mån se­

kundära. Enligt utredningens mening talade vissa skäl för att sådana frågor,

som rörde ungdomen i de åldrar, vilka låg ovanför dem som nu utgjorde bar­

navårdsnämndens och folkskoleslyrelsens mest betydelsefulla klientel, i fram­

liden samordnades och handlades av ett särskilt kommunalt organ. I tätorter

och städer syntes tillkomsten av särskilda ungdomsstyrelser vara en natur­

lig utveckling. Möjligheten att till barnavårdsnämnden, när den fungerade

som ungdomsnämnd, knyta eu särskild krets av för ungdomsfrågor i allmän­

het intresserade personer borde också närmare undersökas. Andra möjlighe­

ter torde enligt utredningen också stå till buds för att lösa frågan om den

kommunala handläggningen av sådana ungdomsfrågor, som låg vid sidan av

de ovan berörda kommunala organens centrala uppgifter.

I anledning av

proposition nr 156/195'r,

vari de förslag som framlagts av

1953 års utredning upptogs till behandling, beslöt riksdagen, att statsbidrag

skulle kunna utgå till utbildning av ungdomsledare och riksinstruktörer i

ungdomsarbetet, till fritidsverksamhet och till utrustning av föreningsloka­

ler. Därjämte förstärktes det statliga stödet till ungdomsidrotten, och bidra­

gen till hemgårdar och sludiehem ökades.

Det framhölls i samband därmed (prop. s. 12 o. f.) atl frågan om sam­

hällets ungdomsvårdande uppgifter fått skärpt aktualitet mot bakgrunden

av förberedelserna för omläggningen av nykterhetspolitiken men att åtgär-

.'i

J:i!i(tn<j till rilisrimjens protokoll ti)G0. t samt. Nr It!

66

derna syftade längre än till att vara rent nykterhetsfrämjande. Ungdomens

naturligt framvuxna gruppliv och det i vårt land rikt förgrenade förenings-

väsendet skulle utnyttjas i en samhällelig strävan att förbättra ungdomens

hela situation. Statsbidragsgivningen till ungdomsverksamheten fick inte

leda till att den blev byråkratiserad, men samtidigt måste fordran på rimlig

kontroll av bidragsgivningen tillgodoses. Kommunal medverkan vid för­

medlingen av det statliga stödet erfordrades i blott två hänseenden, nämli­

gen i fråga om utrustningsbidrag till föreningslokaler och beträffande viss

fritidsverksamhet. I propositionen togs icke ställning till vilket kommunalt

organ som skulle handha denna förmedlingsverksamhet utan tvärtom uttala­

des, att frågan om den kommunala handläggningen i allmänhet av ungdoms­

frågor borde hänskjutas till barnavårdskommittén och 1951 års skolstyrelse­

utredning för prövning.

De åligganden för kommunen, som aktualiserat sistberörda organisations­

fråga, är i och för sig av mycket begränsad omfattning.

Ansökan om bidrag till utrustning av föreningslokaler skall enligt kun­

görelsen den 14 september 1954 om statsbidrag till utrustning m. m. av vissa

föreningslokaler (nr 615) vara åtföljd bl. a. av ett yttrande av »det kom­

munala organ, som handlägger ungdomsfrågor på orten». Det kommunala

organets enda befattning med administrationen av statsbidrag till lokalut­

rustning består sålunda i att avge yttrande, då ansökan göres. Det kommu­

nala organet skall erhålla underrättelse om vad som i anledning av ansök­

ningen beslutas. Syftet är bl. a. att de kommunala myndigheterna skall få

»överblick över de lokaler på orten, som står till förfogande för ungdoms­

arbetet» (prop. s. 81).

En direkt förmedling av det statliga stödet genom kommunalt organ för­

utsätts i viss utsträckning bli behövligt beträffande statsbidrag till fritids­

verksamhet. Övervägande delen av de så kallade fritidsgrupperna väntas vis­

serligen uppstå inom föreningar med ungdomsarbete på sitt program, och

kontrollen av deras verksamhet och statsbidragsgivningen anses kunna ut­

övas genom de av skolöverstyrelsen godkända riksstudieförbunden. Man

räknar emellertid med att det också skall uppstå grupper, som organiseras

utanför föreningslivet och som inte kan anknytas till något studieförbund.

De tänkes växa fram som klubbverksamhet exempelvis på arbetsplatser

eller i anslutning till de fritidsrum, som utgör ett inslag i den moderna

stadsbebyggel sen.

Med de fritidsgrupper, som avses skola sortera under riksstudieförbunden,

har kommunens organ — utöver mottagande av anmälan om börjad verk­

samhet - icke något att bestyra, men för de ensamstående fritidsgrupper,

vilka såsom nyss berörts väntas uppstå, skall kommun vara huvudman, och

kommunalt organ skall öva tillsyn över dessa grupper. På kommun såsom

huvudman ankommer enligt kungörelsen den 30 juni 1954 angående stats­

bidrag till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet (nr 575) att god­

känna en för fritidsgruppens verksamhet ansvarig person, och statsbidrag

för gruppens anordnande utgår till kommunen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

67

Kungörelsen om utrustningsbidrag trädde i kraft den 15 oktober 1954

och kungörelsen angående bidrag till förenings- och fritidsverksamhet den

1 juli 1954.

Barnavårdskommittén. Frågan om

erforderliga och lämpliga organ för den

till samhällets barna- och ungdomsvård hörande, allmänt förebyggande verk­

samheten

ägnar kommittén ingående överväganden åt. Kommittén betonar,

att man vid ett ställningstagande naturligen måste lägga vikt vid den or­

ganisation som faktiskt vuxit fram ävensom beakta vad erfarenheten gi-

vit vid handen beträffande olika organisationsformers effektivitet och öv­

riga lämplighet, den förebyggande verksamhetens mest naturliga anknytning

samt dess betydelse för de organ, som bedriver densamma, och för dessas

arbete i övrigt. Det förhållandet, uttalar kommittén, att man i många kommu­

ner gått vid sidan av barnavårdsnämnden då det gällt att organisera ifrå­

gavarande verksamhet, är ingalunda något bevis för att det varit nödvändigt

eller lämpligt att förfara så. Ej heller bör enligt kommitténs uppfattning

det förhållandet, att det mångenstädes brustit i barnavårdsnämndernas in­

tresse för allmänt förebyggande verksamhet, föranleda att befattningen

med sådan verksamhet helt eller delvis fråntages barnavårdsnämnderna för

att i stället tilläggas annat kommunalt organ. Fastmera bör, hävdar kom­

mittén, genom olika åtgärder barnavårdsnämndernas intresse för nämnda

verksamhet stimuleras och deras insikt om betydelsen därav förbättras.

Kommittén fortsätter.

Ett väsentligt skäl för kommitténs inställning till denna fråga är det, att

det allmänt förebyggande arbetet för barns och ungas bästa är ett synnerli­

gen viktigt, för att ej säga nödvändigt komplement till nämndens indivi­

duellt inriktade verksamhet. Genom en betydande, väl planerad och av verk­

ligt intresse uppburen insats på det allmänna området vinner nämnden

vidgad och fördjupad kännedom om barns och ungas förhållanden, deras

synpunkter och strävanden samt uppnår kontakt och samarbete med ung­

domsorganisationer och andra, som verkar för barns och ungdomars bästa.

Samtidigt kan nämnden för egen del förvärva förtroende och inflytande.

Detta är fördelar av väsentlig betydelse vid nämndens fullgörande av dess

övriga uppgifter. Dessa får icke handhavas på det sättet, att nämnden nö­

jer sig med att avvakta att missförhållanden blir kända genom den för­

vissa fall obligatoriska tillsynen, eljest anmäles eller utvecklas till att bli

omedelbart iögonenfallande. Nämnden måste själv söka spåra upp och reda

ut vad som är otillfredsställande och har därvid den största nytta dels av

kontakt och samarbete som nyss sagts, dels ock av allmänhetens förtroende

och stöd.

Kommittén diskuterar möjligheten av att tillägga kommun rätt att tillsätta

särskild nämnd för förebyggande verksamhet, avseende barns och ungas fri­

tidsförhållanden, men avvisar detta. Barnavårdsnämnden blir alltså enligt

kommittén det enda självständiga förvaltnings- och verkställighetsorganet

för kommunernas barna- och ungdomsvård. Däremot finner kommittén det

i synnerhet i större kommuner behövligt eller i vart fall önskvärt, att barna­

vårdsnämnden i sin befattning med allmänna frågor om barns och ungdoms

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

68

intidsförhållanden biträdes av ett organ, vars verksamhet helt är inriktad på

dylika frågor och som kan givas en för ändamålet speciellt lämpad samman­

sättning. Kommittén föreslår därför en bestämmelse (26 § andra styckel

lagförslaget) av innebörd, att barnavårdsnämnden bör tillsätta ett

bered­

nings- och samarbetsorgan

för berörda allmänna frågor, i vilket skall inga

såväl ledamöter av nämnden eller suppleanter som ock andra i ungdoms­

arbete verksamma eller eljest för ungdomsfrågor särskilt intresserade per­

soner. Detta organ skall enligt kommittén endast i den omfattning nämnden

finner önskvärt biträda denna med beredning och verkställighet inom

en del av området för den allmänna ungdomsvården och därvid särskilt för­

medla kontakten med ungdomsföreningar och andra i ungdomsarbete verk­

samma krafter utom nämnden.

Vad angår tillämpningen av

1951 års kungörelser om statsbidrag titt ut­

rustning m. in. och till förenings- och fritidsverksamhet

anför kommittén

följande.

Vad i kungörelsen om statsbidrag till utrustning in. in. sägs om yttrande

over ansökan om dylikt bidrag av »det kommunala organ, som handlägger

ungdomsfrågor», bör anses syfta på barnavårdsnämnden, som i lag direkt

tillagts uppgiften att allmänt verka för förbättrad barna- och ungdomsvård

och vidta påkallade åtgärder för barns och ungdoms välfärd. Denna upp­

gift kan nämnden icke fråntagas annorledes än genom undantag, som Kungl.

Maj:t medger, ej heller avhända sig. Nämnden kan finna allt" vara väl be­

ställt, t. ex. i fråga om ungdomens förhållanden — till följd av annat kom­

munalt organs verksamhet eller därförutan — och att åtgöranden från

nämndens sida förty är överflödiga tills vidare, men nämndens supplerande

uppgift står ändock kvar.

Enligt kommitténs förslag hänföres kommunens allmänna ungdomsvård

genom klarare och mera tvingande lagregler till barnavårdsnämndens

verksamhetsfält. Nämnden torde därefter än tydligare framstå såsom kom­

munens speciella organ för handläggning av ungdomsfrågor, förutsatt att

annan ordning icke införts med stöd av Kungl. Majrts förordnande. Utan

sadant stöd synes kommunens styrelse, skolstyrelse, nykterhetsnämnd, so­

cialnämnd eller jämlikt 44 § andra stycket KL tillsatt särskild nämnd icke

■runna få en befattning med den allmänna ungdomsvården, som blir jäm­

förlig med vad som enligt förslaget tillkommer barnavårdsnämnden.

Till att företräda kommun, vilken åtagit sig att vara huvudman för verk­

samhet som avses i kungörelsen angående bidrag till förenings- och fritids­

verksamhet, synes kommun ha frihet att utse vilket kommunalt organ som

helst. Att sådan frihet är avsedd torde framgå av 13 § h) och uppenbart

synes också vara, att uppgiften i fråga icke ofrånkomligen tillhör visst kom­

munalt organs verksamhetsfält. Fritidsverksamhet av det slag, som — med

ledning av vissa bestämningar och villkor i kungörelsen samt den fylligare

utvecklingen i propositionen — får anses kunna komma i fråga för stöd i

form av statsbidrag, tillhör det som barna- och ungdomsvårdsorganen måste

agna säiskild uppmärksamhet; att ordna och främja sådan verksamhet

måste räknas till de betydelsefullaste uppgifterna inom den allmänt före­

byggande barna- och ungdomsvården. Många av de avsedda verksamhets­

formerna kommer å andra sidan nära yrkesutbildning eller studiecirkel-

verksamhet. Skolöverstyrelsen har ansetts mest lämpad att handha de över­

vakande och rådgivande uppgifterna, som det statliga stödet åt fritidsverk­

samheten aktualiserat.

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj:is proposition nr 10 är 1060

d9

Med hänsyn till det anförda torde knappast annat förekommande kom­

munalt organ än barnavårdsnämnd eller skolstyrelse kunna komma i fråga

såsom företrädare för kommun i dess egenskap av huvudman för fritids­

verksamhet. I betraktande av att förebyggande ungdomsvård, inbegripet

befattning med fritidsverksamhet, tillhör barnavårdsnämnds väsentliga upp­

gifter, bör enligt kommitténs uppfattning barnavårdsnämnden anlitas för

uppgiften. Självfallet bör nämnden därvid samråda med andra kommunala

organ, som kan vara berörda av frågan.

Skälen för kommitténs mening att barnavårdsnämnden bör anlitas för-

stärkes, därest i ny barnavårdslag på sätt kommittén föreslår starkare

framhäves vikten av den allmänt främjande och förebyggande barna- och

ungdomsvården — med särskilt betonande av fritidsfrågorna — samt re­

kommenderas, att nämnden vidgar sina förutsättningar att handlägga sådana

frågor genom tillsättande av ett speciellt berednings- och samarbetsotgan

för just det verksamhetsområdet.

En reservant inom kommittén (herr

Törnquist

) anser kommunen böra

ha möjlighet att på särskild nämnd — med barnavårdsnämndens befrielse

— överflytta befattningen med frågor om förebyggande barna- och ungdoms­

vård.

1951 års skolstyrelseutredning. Skolstyrelseutredningen diskuterar ingåen­

de vilket organ — barnavårdsnämnd eller skolstyrelse — som bör anför­

tros de i 1954 års kungörelser avsedda frågorna. Vad barnavårdsnämnderna

beträffar framhåller skolstyrelseutredningen, att det skulle vara synnerligen

olyckligt om det förenings- och fritidsstöd åt ungdomen, som riksdagen

beslöt år 1954, i det allmänna medvetandet blev betraktat som vårdnad och

omhändertagande och att barnavårdsnämndernas centrala uppgifter även i

fortsättningen torde komma att gälla omhändertagande av barn för sam-

hällsvård och skyddsuppfostran och vidtagande av åtgärder av familjesocial

natur. Enligt utredningens sätt att uppfatta innebörden av de statliga åt­

gärderna i förevarande hänseende kan dessa icke hänföras till vårduppgifter

eller familjesociala åtgärder. Typiskt är, understryker utredningen, att sam­

hället här i första hand satsat på de frivilliga, ideella ungdomsorganisatio­

nerna och icke på samhällets egna organ. Det synes skolstyrelseuhedningen

oegentligt att rubricera den verksamhet som avses med statsunderstödet som

barnavård och dra slutsatsen att den obligatoriskt skall ligga under barna­

vårdsnämnd i den mån samhället skall ha direkt med den att göra.

För alternativet skolstyrelsen — i det fall kommun icke bedömer behov ax­

särskild ungdomsstyrelse föreligga — talar enligt skolstyrelseutredningen be­

tydande skäl. Utredningen anför härom bl. a. följande.

Under de nya skolstyrelserna skall förutom den obligatoriska skolan också

sortera de högre skolorna upp l. o. in. gymnasiestudiet samt yrkesskolorna.

En enhetlig ledning av skolväsendet avses sålunda komma till stånd och

under styrelsens tillsyn kommer att stå ungdom upp i 20-årsåldern. Skol­

styrelsen kommer att under sig administrera personal, lokaler och materiel

av utomordentlig betydelse när det gäller att skapa möjligheter för värde­

fulla fritidssysselsättningar av de slag som kan tänkas komma i fråga. Att

just skolans resurser bör tillvaratagas i detta sammanhang framgår I. ex. av

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

följande uttalande av 1953 års utredning: »Fritidsgrupper, som lokalt orga­

niseras inom skolan och som fyller de på gruppen uppställda kraven bör

likaledes få del av det ifrågavarande statsbidraget. Detta bör således vidga

möjligheterna för kommunerna att stimulera ungdomens fritidsverksam­

het.»

Slutligen bör framhållas, att den verksamhet det här gäller, inte har det

begränsade syftet att för stunden sysselsätta ungdomsgrupper av olika slag.

Meningen är först och främst att försöka föra nya grupper av unga män­

niskor i kontakt med ideella strävanden av olika slag inom ungdomens egen

värld och ge dem förutsättningar att uppleva gemenskap och demokratiska

umgängesformer inom ungdomsorganisationer med olika målsättning. Rik­

tigt detsamma kan inte ernås inom grupper, som står utanför de ideella orga­

nisationerna. Men viktigt är, att det även i dessa fall finns ett mera långsik­

tigt program och en strävan efter att föra ungdomen vidare in i frivilligt

studiearbete eller över i yrkesutbildande verksamhet. Med sina resurser och

sin naturliga anknytning till dylik verksamhet har skolstyrelsen goda förut­

sättningar att lyckas i detta avseende.

Sammanfattningsvis uttalar skolstyrelseutredningen, att starka skäl före­

ligger för att även skolstyrelsen bör kunna anförtros den kommunala hand­

läggningen av de här aktuella ungdomsfrågorna, vilka på ett naturligt sätt

ansluter sig till skolstyrelsens övriga verksamhet, och att ifrågavarande

spörsmål bör betraktas som en lämplighetsfråga och överlämnas åt den

enskilda kommunens praktiska bedömande med hänsyn till omständigheter­

na i det enskilda fallet.

Remissyttrandena.

Spörsmålet om erforderliga och lämpliga

organ för den till samhällets barn a- och ungdoms­

vård hörande allmänt förebyggande verksamheten

och om det kommunala huvudmannaskapet för den

statsbidragsberättigade fritidsverksamheten har be­

handlats av ett stort antal remissinstanser. De angivna yttrandena präglas av

stora motsättningar i fråga om huruvida den av kommittén förordade lös­

ningen äger företräde framför andra tänkbara lösningar.

Till kommitténs förslag att den allmänt förebyggande barna- och ung­

domsvården anförtros åt barnavårdsnämnden som en obligatorisk uppgift,

att barnavårdsnämnden utses till företrädare för kommun i dess egenskap av

huvudman för fritidsverksamheten och att barnavårdsnämnd för befatt­

ning med frågor rörande barns och ungdoms fritidsförhållanden lämpligen

tillsätter ett berednings- och samarbetsorgan ansluter sig omkring 1/6 av

de instanser som uttalat sig i frågan. Bland dessa instanser märkes

social­

styrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Värmlands, Koppar­

bergs

och

Västerbottens län.

De flesta yttrandena i denna fråga — omkring 2/3 — ger uttryck för upp­

fattningen, att varje kommun själv bör bestämma vilken organisation som

är lämplig för ifrågavarande verksamhet, åtminstone när det gäller det av

skolstyrelseutredningen behandlade spörsmålet om det kommunala huvud­

mannaskapet för den statsbidragsberättigade fritidsverksamheten. Uttalan­

71

den i denna riktning göres av bl. a.

skolöverstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,

statskontoret, övcrsiåthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands

och

Norrbottens

län, svenska landstingsförbundet

och

målsmännens riksförbund.

Likartat uttalande gjordes på sjunde ungdomsrådskonferensen. Därut­

över framhölls på konferensen att uttrycket »förebyggande barnavård» icke

kan anses täcka syftet med ungdomens fritidsverksamhet i organiserad form,

som i stället bör avse att fostra ungdomen till »nyttiga och lyckliga ungdo-

mar».

En medlande ståndpunkt intager de instanser — omkring 1/6 av dem

som gjort uttalande i frågan — som förordar att i barnavårdslagen gives

föreskrift om att befattningen med barns och ungdoms fritidsförhållanden

ankommer på barnavårdsnämnden, därest kommun ej för ändamålet tillsatt

särskild styrelse eller uppdragit åt annat organ att handlägga dessa frågor.

Bland de myndigheter som givit uttryck åt sådana tankegångar märkes

me­

dicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Älvsborgs

och

Örebro län.

Belysande för inställningen hos de instanser som är positiva till kommit­

téns förslag är

socialstyrelsens

yttrande. I detta framhålles, att styrelsen

sedan början av 1950-talet sökt att genom upplysningsverksamhet, särskilt

i form av föredrag och artiklar, inrikta barnavårdsnämndernas intresse på

det förebyggande arbetet. Syftet med styrelsens upplysningsverksamhet har

varit att få varje nämnd att verka för eller stödja sådana anordningar, som

är ägnade att underlätta föräldrars och andra barnafostrares arbete. Denna

målsättning för verksamheten har enligt styrelsen haft till utgångspunkt,

att barnavårdsnämnd är den kommunala myndighet, som skall bära an­

svaret för det allmänt förebyggande arbetet för barns och ungdoms bästa.

Socialstyrelsen fortsätter därefter.

För denna inställning talar också de skäl som kommittén har framfört

för sitt ställningstagande. Socialstyrelsen finner det synnerligen angeläget,

att barnavårdsnämnden icke framstår för allmänheten som ett polisiärt organ

med huvudsaklig uppgift att vidtaga tillrättaförande åtgärder. I syfte att

motverka en sådan ur barnavårdens synpunkt olycklig uppfattning bär sty-

relsen alltid varit mån om att barnavårdsnämnderna även blivit anförtrodda

sådana uppgifter, som har inneburit positivt stöd åt barnfamiljerna, såsom

befattningen med ferieresor för barn och husmödrar och handhavande av de

allmänna barnbidragen, som numera utgör viktiga inslag i barnavårdsnämn­

dernas beröring med allmänheten. Om en nämnd uteslutande hade att om­

besörja omhändertaganden av olika slag, skulle den ha svårt att vinna de

enskildas förtroende och i stället lätt få namn om sig att vara en straffmyn­

dighet Därigenom skulle nämnden undandragas väsentliga förutsättningar

för sin förebyggande hjälp i enskilda fall. I synnerhet med hänsyn till den

dominerande betydelse, som barnavårdskommittén tillmäter förebyggande

hjälpåtgärder i samverkan med enskilda, skulle det dessutom ur rena vård­

synpunkter vara olyckligt, om barnavårdsnämnderna frånhändes sin nor­

mala befattning med det allmänt förebyggande arbetet för barns och ung­

doms bästa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

72

I valet mellan barnavårdsnämnden och skolstyrelsen som handhavai e av

fritidsverksamheten ansluter sig

socialstyrelsen

till kommitténs uppfattning,

att frågor rörande ungdomens förenings- och fritidsverksamhet otvivelak­

tigt är att anse som väsentliga uppgifter för barnavårdsnämnderna. Skolsty-

lelserna synes i än mindre grad än barnavårdsnämnderna ha dokumenterat

sig som initiativtagare till kommunala insatser på det allmänt förebyggande

området. Med sin till skolväsendet hörande ordinarie verksamhet synes skol­

styrelsen icke heller framdeles få förutsättningar att främja de många so­

ciala sidor av fritidsverksamheten som faller utanför den egentliga bild-

ningsverksamheten. Socialstyrelsen ansluter sig sålunda till den av kom­

mittén häidade uppfattningen, att kommunen icke bör äga befogenhet att

överlåta ansvaret för fritidsverksamheten till en särskild nämnd. Genom­

förandet av kommitténs förslag i detta stycke kommer visserligen att med­

föra omprövning av organisationen i de kommuner, där man inrättat ung­

domsstyrelse eller annan särskild nämnd för ungdomsfrågorna. Genom

ett smidigt förfarande vid prövningen av tillstånd till undantag från. den

lagstadgade organisationen torde dock goda lösningar kunna vinnas Vid

bifall till kommitténs förslag att hänföra fritidsverksamheten till barna­

vårdsnämndernas obligatoriska arbetsuppgifter torde enligt socialstyrelsen

handhavandet av den statliga bidragsgivningen till nämnda verksamhet böra

överföras på socialstyrelsen.

Lansstyrelsen i Kopparbergs län

anser det vara viktigt, att barns- och

ungdomsfrågorna samlas inom en nämnd, som därigenom får en samlad

överblick över alla hithörande frågor, och att detta fastslås i barnavårds­

lagen. I de fall där sådana förhållanden råder att en annan kommunal orga­

nisation anses lämplig finns det möjlighet att jämlikt 11 § i lagförslaget

hos Konungen begära undantag från gällande bestämmelser.

Barnavårdsnämnden i Stockholm

betecknar det som en självklar re^ef. att

barnavårdsnämnden skall ha ansvaret för den allmänna, förebyggande bar­

na- och ungdomsverksamheten inom varje kommun. I samband härmed

lramhåller nämnden den omfattande verksamhet av detta slag som barna­

vårdsnämnderna på flera håll — företrädesvis i de större städerna__ redan

UPP samt understryker vikten av att barnavårdsnämnderna i än större

utsträckning stimuleras till att på detta sätt bredda sitt register.

Enligt vad ovan nämnts anser

skolöverstyrelsen

i likhet med skolstyrelse­

utredningen att den kommunala handläggningen av de allmänna ungdoms­

frågorna bör betraktas som eu lämplighetsfråga och överlämnas till den en­

skilda kommunens praktiska bedömande med hänsyn till omständigheterna i

det enskilda fallet. Överstyrelsen framhåller särskilt, att den analys som

skolstyrelseutredningen gjort rörande artskillnaden mellan barnavårdsnämn­

dernas vårdande uppgifter och de fria och frivilliga ungdomsorganisationer­

nas mot ideella strävanden syftande och till folkbildningsarbetet nära knutna

ungdomsfostrande verksamhet på ett korrekt sätt belyser begränsningen hos

en till ungdomsvårdande barnavårdsnämnder knuten eller av dessa organise­

rad allmän ungdomsverksamhet, överstyrelsen ställer sig helt avvisande till

K ii n r/l. Maj: Is proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj:In proposition nr 10 är 1060

73

kommitténs förslag atl den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården

och därmed del kommunala huvudmannaskapet för den statsbidragsberätti-

gade fritidsverksamheten obligatoriskt — med uteslutande av andra kommu­

nala organ — tillägges barnavårdsnämnderna samt framhåller, alt kommit­

tén vid utarbetandet av förslaget bortsett från nämndernas hittills helt obe­

tydliga insatser på dessa områden, vilka kommit att framstå som särskilda

kommunala organs — ungdomsstyrelsers, fritidsstyrelsers, idrotts- och fri-

luftsstyrelsers — verksamhetsfält. Att barnavårdsnämnd genom handlägg­

ning av frågor rörande förebyggande barna- och ungdomsfrågor skulle för­

värva förtroende och inflytande kan, enligt överstyrelsens uppfattning, icke

vara tillräckligt motiv för att barnavårdsnämnderna obligatoriskt tillägges

en omfattande ungdomsverksamhet.

Fångvårdsstyrelsen

anser, att tills vidare, till dess ytterligare erfarenheter

vunnits, lagstiftningen bör utformas så atl det må ankomma på kommunen

att själv bestämma vilken organisationsform som skall väljas för handlägg­

ning av dessa frågor.

Skolstyrelseutredningens förslag utgör enligt

statskontoret

den lämpligaste

lösningen av föreliggande organisationsproblem. Genom att det överlåtes åt

kommunernas fria skön att bedöma formerna för den kommunala handlägg­

ningen av hithörande problem ernås det smidigaste handläggningsförfaran-

det. Att detta skulle leda till ett eftersättande av ungdomsfrågorna synes ute­

slutet.

Från kommunalt håll

har starka invändningar riktats mot att kommuner­

na skulle betagas rätt att ordna den allmänt förebyggande samhälleliga

verksamheten för barn och ungdom i de former som kommunerna finner va­

ra mest lämpliga. En avveckling av befintliga ungdomsstyrelser och liknande

organ eller ombildning av dessa till enbart berednings- och samarbetsorgan

synes — enligt dessa insatser — medföra större risk för en försvagad in­

sats från kommunernas sida på detta område än den försvagning som kom­

mittén förmenar skall uppstå genom beslutanderättens uppdelning på skilda

organ.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

samt

flera kommunala organ

understryker,

atl det föreslagna beredningsorganet, som icke anförtrotts någon beslutan­

derätt, icke heller torde erhålla någon möjlighet att få sina synpunkter och

förslag beaktade.

Några av de myndigheter som icke ställt sig helt avvisande till kommit­

téns förslag i denna del har dock framhållit lämpligheten av att i lagen in­

rymmes möjlighet för kommun att inrätta särskild nämnd för dylik verk­

samhet bland barn och ungdom.

En av företrädarna för den medlande ståndpunkten —

länsstyrelsen i

Örebro län

■— anser alt organisatorisk valfrihet för kommunerna i berörda

hänseende skulle innebära största garantin för alt nödiga initiativ tages på

detta betydelsefulla område.

74

Knngl. Ma j. ts proposition nr 10 ar 1960

Verksamhetens innebörd m. m.

Ändringsförslag m. m.

Ungdomsvårdskommittén

ägnade i sitt betänkande

år 1947 om ungdomens fritidsverksamhet mycken uppmärksamhet åt frågan

vad som kunde vara att göra för en förbättrad ungdomsvård i form av stöd­

jande och främjande åtgärder från samhällets sida.

Kommittén gick utförligt in på frågan om vad som borde ingå i samhällets

av barnavårdsnämnden utövade förebyggande ungdomsvård och framhöll,

till en början, att ett led i verksamheten borde vara, att nämnden satte sig

noga in i ungdomens förhållanden i allmänhet. Bland de särskilda arbets­

uppgifterna för nämnden riktades uppmärksamheten främst på verksamhet,

som berörde ungdomens fritidsförhållanden. Barnavårdsnämndens uppgif­

ter med avseende på ungdomens fritidsfrågor angavs genom uppräkning.

Även beträffande yrkesvägledning borde barnavårdsnämnden enligt kom­

mittén ha vissa angivna uppgifter. Barnavårdsnämnden skulle enligt kom­

mittén slutligen också göra insatser med avseende på ungdomens bostads­

fråga, utbildning, arbetsliv och ekonomi.

Ungdomsvårdskommitténs uppslag upptogs i viss omfattning till behand­

ling av

1953 års utredning angående stöd åt ngkterhetsorganisationer och

ungdomsvårdande sammanslutningar

samt i

propositionen nr 156/1954.

Ett spörsmål, som berör den allmänna tillsynen över barns förhållanden,

uppmärksammades i

motion 28/1949

av ledamöter av riksdagens andra

kammare. I motionen gjordes gällande, att skilsmässobarn och styvbarn

var »ställda utanför samhällets särskilda skydd i vad det gäller vården»

samt att förhållandena påkallade en ändring härvidlag. Motionärerna utta­

lade sig i första hand för ändrade regler i så måtto att barnavårdsman alltid

skulle förordnas för barn tillhörande nämnda kategorier. Även andra åtgär­

der till skydd för sådana barn torde emellertid kunna komma i fråga. Mo­

tionärerna hemställde, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t påkalla, att ut­

redning av frågan om lämpliga åtgärder till skydd för skilsmässo- och styv­

barn blev verkställd och de förslag framlagda, vartill utredningen kunde för­

anleda.

I

utlåtande 34/1949

över propositionen med förslag om införande av för-

äldrabalken fann

första lagutskottet

skäl tala för att bestämmelserna angå­

ende förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap ändrades i den

riktning motionärerna anvisat. Utskottet förklarade sig emellertid icke be­

rett att ta ställning till frågan, huruvida de i propositionen föreslagna be­

stämmelserna om förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap —

vilka överensstämde med den sedermera utfärdade lagens innehåll — var

till fyllest för barnens skydd, och föreslog riksdagen att begära utredning

därom. I

skrivelse den 24 maj 1949, nr 325,

begärde

riksdagen

hos Konung­

en utredning av frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman borde utses

för barn i äktenskap och adoptivbarn och därmed sammanhängande spörs­

mål. Barnavårdskommittén erhöll i uppdrag att verkställa den begärda ut­

redningen.

75

Barnavårdskommittén.

Kommittén har funnit, att den allmänt förebyg­

gande barna- och ungdomsvården måste bli föremål för väsentligt ökad

uppmärksamhet i ny barnavårdslagstiftning och att lagregler för verksam­

heten visserligen bör, liksom för närvarande, vara tämligen allmänt hållna

— för att möjliggöra önskvärd frihet i tillämpningen — men dock sådana

att de icke kan negligeras.

Både av systematiska skäl och för att betona verksamhetens betydelse

bär kommittén samlat ifrågavarande regler i ett särskilt kapitel — det femte

—- i den föreslagna nya barnavårdslagen. Ansvaret för den allmänt före­

byggande verksamheten har i förslaget lagts på primärkommunen som så­

dan. De föreskrifter, som närmare bestämmer verksamhetens innebörd och

syften, är däremot riktade till barnavårdsnämnden.

I det av kommittén utarbetade lagförslaget har —- i 59 § — till en början

intagits stadgande om skyldighet för varje kommun att vidtaga åtgärder till

stöd och hjälp åt föräldrar och andra fostrare ävensom åtgärder i övrigt,

som tjänar till förbättring av barns och ungas levnadsförhållanden inom

kommunen. Dylika åtgärder, som inte inriktas på någon viss individ, be­

tecknas i motiven såsom allmänna stödåtgärder.

Kommittén framhåller, att det är möjligt för barnavårdsnämnden att

uppdaga behov av allmänna stödåtgärder samt att välja lämpliga dylika en­

dast om den ägnar de ungas levnadsförhållanden en ingående uppmärk­

samhet, som inte är inriktad enbart på enskilda fall, där förhållandena är

påtagligt otillfredsställande. En sådan inträngande allmän tillsyn från nämn­

dens sida hör alltså enligt kommittén nära samman med den allmänt stöd­

jande verksamheten och har upptagits till behandling i anslutning till sagda

verksamhet.

Till bestämmelserna om allmänna stödåtgärder och allmän tillsyn har fo­

gats föreskrifter, som närmare preciserar och specificerar vad verksamheten

bör gå ut på samt vilka riktlinjer och utvägar, som bör eller må väljas.

Kommittén anför.

Vad först angår begreppet allmänna stödåtgärder kan man tydligen, om

begreppet tages i dess vidaste bemärkelse, därtill hänföra verksamheten vid

barna- och mödravårdscentraler, centraler för psykisk barna- och ungdoms­

vård, småbarnsinstitutioner av olika slag, inrättande^ och drivande av fri-

tidsinstitutioner såsom ungdomsgårdar, ungdomskaféer och idrottsanlägg­

ningar ävensom anordnande av studie- och hobbyverksamhet för ungdom

samt föredrag och kurser för föräldrar och andra fostrare. En positivt veik-

sam allmän tillsyn över barns och ungas levnadsförhållanden inom kommu­

nen kan jämväl anses stödjande. Att ställa ekonomiskt stöd till förfogande

kan också utgöra ett led i en allmänt förebyggande verksamhet.

Gemensamt för de allmänna stödåtgärderna är, att det är den enskildes

sak att utnyttja de möjligheter som bjuds och att välja mellan dem. Emel­

lertid kan uppenbarligen en barnavårdsnämnd, som har att ingripa i anled­

ning av otillfredsställande förhållanden i ett enskilt fall, tinna ändamålsen­

ligt alt som korrektiv tillråda eller föreskriva anlitande av institution ellei

anordning, som jämväl tjänar den allmänt förebyggande verksamheten.

Såsom berörts syftar bestämmelserna i 5 kap. bl. a. till att klarare och

i bestämdare form fastslå primärkommunernas ansvar även för den gren

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

76

av barna- och ungdomsvården, som är av allmänt förebyggande ar; samt

att närmare ange denna verksamhetsgrens mål och riktlinjer. Det måste

betonas, att den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården varken

av kommunerna och deras barnavårdsorgan eller av tillsynsmyndigheterna

får betraktas såsom en andraplansuppgift inom samhällets barnavård. Det

ar icke tillräckligt, att de mest trängande behoven njuggt tillgodoses. Så­

dana förbättringar i fråga om barns och ungdomars levnadsbetingelser, vil­

ka framstår som betydelsefulla, måste eftersträvas i en positiv och

upp­

byggande anda.

Ett huvudsakligt syfte måste vara att stödja och underlätta föräldrars

och andra fostrares bemödanden att sörja för de ungas bästa. Men själv­

fallet kan en allmän förebyggande ungdomsvård icke med fog begränsas

till sådana stödåtgärder, som riktar sig till fostrarna eller förutsätter deras

medverkan. De ungas levnadsvillkor bestäms av mycket annat än av hem­

mens beskaffenhet och fostrarnas insatser, och för de ungas bästa kan er­

fordras anordningar och verksamhet av helt annat slag än sådana stödåt­

gärder som nyss sagts. Barnavårdsnämnden bör följa med i samhällsverk­

samheten och samhällsutvecklingen över huvud taget samt söka göra en in­

sats för de intressen, nämnden har att bevaka, när helst tillfälle erbjuder

sig. Så t. ex. vid planering av områdes bebyggelse, vid utformning av fri­

tidsområden och liknande.

I motsats till vad som måste gälla i fråga om ingripanden, som avses i

7 kap. av lagförslaget, torde det ej finnas anledning att, när det gäller all­

männa stödåtgärder, genom åldersgränser fixera området för verksamhe­

ten. Tämligen givet är ändå, att intresset och ansträngningarna främst kom­

mer att inriktas på de underårigas förhållanden. Det kan anmärkas, att

statsbidragsgivningen till så kallade fritidsgrupper omfattar ungdom mel­

lan 12 och 25 år.

Kommittén framhåller vidare att barnavårdsnämnden skall göra sig väl

turtrogen med de förhållanden, under vilka barn och ungdom i kommunen

lever, och själv söka bilda sig en uppfattning om hur de unga utvecklas

under de rådande betingelserna. Stadgande härom har införts i 60 § första

stycket av lagförslaget. Till nämnda stadgande har kommittén fogat eu be­

stämmelse, som inskärper, att barnavårdsnämnd bör bedriva sin verksam­

het på sådant sätt att missförhållanden i fråga om underårigas behandling

och utveckling såvitt möjligt förebygges.

Enligt de för kommittén meddelade direktiven (jfr betänkandet s. 98;

borde prövas, huruvida inom barnavårdslagstiftningens ram åtgärder kun­

de vidtagas, som vore lämpliga för att åstadkomma förbättrat skydd för

skilsmässo- och styvbarn. Kommittén har upptagit denna fråga till ingående

behandling i förevarande sammanhang.

Vad först angår frågan om behov av det ifrågasatta skyddet förklarar sig

kommittén vara väl medveten om att skilsmässo- och styvbarn — kanske

särskilt de förstnämnda — ofta åtminstone temporärt utsättes för påfrest-

ningar, som kan innebära betydande fara för deras gynnsamma utveckling

och anpassning, samt ej sällan även i längden försättes i levnadsförhållan­

den, som icke kan anses tillfredsställande. Det måste emellertid enligt kom­

mittén fasthållas, att ett utpräglat behov av skydd, utöver vad gällande

Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1000

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1000

77

bestämmelser i FB och BvL bereder, ingalunda föreligger beträffande alla

eller praktiski taget alla skilsinässo- och styvbarn.

Beträffande möjligheten och lämpligheten av att bereda sldlsmässo- och

styvbarn ökat samhälleligt skydd framhåller kommittén till en början, att

det

i

huvudsak gäller sådant skydd för barn i äktenskap, vilka fostras i

föräldrahem. Kommittén berör därefter vissa av kommittén föreslagna änd­

ringar i fråga om förutsättningarna för ingripande i enskilda fall och de

åtgärder, som därvid skall stå till buds, samt uttalar, att om man »inom

barnavårdslagstiftningens ram» vill gå längre för att bereda nämnda barn-

kategorier skydd, det svårligen kan tänkas annan anordning än en obliga­

torisk tillsyn över varje sldlsmässo- och styvbarn, en tillsyn som alltså

skulle etableras oavsett vetskap eller misstanke om inträdda eller hotande

otillfredsställande förhållanden. Det skulle sålunda bli en motsvarighet till

fosterbarnstillsynen och dennas apparat borde rimligen utnyttjas för ända­

målet. Naturligtvis kunde möjligheter till dispens från tillsynen beredas.

Innan kommittén går in på frågan, om en sådan obligatorisk tillsyn över

sldlsmässo- och styvbarn bör införas, fäster kommittén uppmärksamheten

på att dessa barns särskilda skyddsbeliov ingalunda är förbisett i FB. Kom­

mittén erinrar i detta sammanhang om reglerna i 6 kap. FB om hur det

skal! förfaras med vårdnaden om barnen vid hem- eller äktenskapsskillnad

och de i 8 kap. 1 och 2 §§ FB givna bestämmelserna om förordnande av

barnavårdsman för barn i äktenskap samt adoptivbarn.

I anledning av förut berörda särskilda uppdrag (riksdagens skrivelse nr

325/1949) samt på grund av behov och önskemål med avseende på den

familjerätlsliga lagstiftningen, vilka klarlagts vid genomgång av barna-

vårdslagstiftningen och de i samhällets barnavård gjorda erfarenheterna,

har kommittén i sitt slutbetänkande framlagt förslag om vissa ändringar

i FB. Ändringsförslagen gäller främst bestämmelserna i balkens 6 kap. om

vårdnad och umgängesrätt och i dess 8 kap. om barnavårdsman.

Rörande ifrågavarande ändringsförslag må följande i korthet nämnas.

Kommittén föreslår vissa jämkningar i vårdnadsreglerna och umgänges-

bestämmelserna i syfte att barnets bästa skall tilläggas en än mer central

betydelse vid vårdnadsavgörandena och att de slitningar, påfrestningar och

vådor i övrigt, för vilka skilsinässobarnet är utsatt, avsevärt skall minskas.

1 fråga om förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap eller adop­

tivbarn föreslår kommittén, att barnavårdsman, oavsett yrkande, regelmäs­

sigt skall förordnas för sådant barn, som ej fyllt 18 år då mål eller ärende,

som gäller vårdnadshavares skiljande från vårdnaden om barnet eller an­

nan åtgärd med avseende på vårdnaden, anhängiggöres. Sådant förordnande

lörutsättes skola bestå så länge barnets intresse påkallar det men i allmän­

het kunna hävas, när förhållandena stabiliserat sig. I vidare mån än nu

sagts bör barnavårdsman enligt kommitténs uppfattning icke obligatoriskt

lörordnas för barn i äktenskap eller adoptivbarn, ej heller för viss kategori

av sådana barn. Kommittén anser emellertid att i FB 8: 1 nu stadgade för­

78

Kiingl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

utsättningar för att barnavårdsman skall i särskilt fall förordnas utan

framställt yrkande därom — vilka förutsättningar, enligt kommittén, av

barnavårdsnämnderna tolkas mycket restriktivt — bör ändras så att en

mindre snäv tolkning kan bli rådande. I detta syfte föreslår kommittén

alltså en viss jämkning av nämnda stadgande. — Slutligen må anmärkas,

att kommittén vill på lämpligt sätt söka få till stånd en sådan ordning, att

barnavårdsnämnds yttrande inhämtas i alla mål och ärenden, som rör

vårdnad och umgängesrätt, om sådant yttrande icke av särskild anledning

är uppenbart obehövligt, samt att nämnden får tillfälle att grunda sitt ytt­

rande bl. a. på vad i målet eller ärendet andrages och till bevisning åbe­

ropas.

Att genom bestämmelser i ny barnavårdslag bereda skilsmässo- och styv­

barn förstärkt skydd i form av obligatorisk tillsyn, överensstämmande med

och eventuellt samordnad med fosterbarnstillsynen, måste enligt kommit­

téns mening väcka allvarliga betänkligheter ur flera synpunkter. Kommit­

tén anser att tillräckliga skäl ej föreligger för att, trots berörda betänklig­

heter, vilka av kommittén redovisas, införa ett förstärkt skydd för skils­

mässo- och styvbarn i form av sådan tillsyn.

Kommittén föreslår emellertid, att i bamavårdslagen upptages en anvis­

ning för barnavårdsnämnden att, då nämnden gör sig förtrogen med ung­

domens levnadsförhållanden i kommunen och de underårigas utveckling,

ägna särskild uppmärksamhet åt sådana underåriga, vilka med hänsyn till

förhållandena kan befaras ej få fullgod vård och fostran eller vara speciellt

utsatta för risk för ogynnsam utveckling eller otillfredsställande samhälls-

anpassning. Ett stadgande av sådan innebörd har införts i 60 § andra styc­

ket av kommitténs lagförslag. Bedömningen, huruvida sådan fara föreligger,

skall enligt förslaget grundas på ett beaktande av alla väsentliga omstän­

digheter i det enskilda fallet, men särskilt framhålles att barnets själsliga

och kroppsliga utrustning och hälsa samt dess hem- och familjeförhållan­

den bör beaktas.

Nu berörda regel för nämndens verksamhet bör, enligt vad kommittén

framhåller i motiven, bl. a. leda till att nämnden ägnar hjälpklassbamen

särskild uppmärksamhet.

Till sådana hem- och familjeförhållanden, som bör påkalla nämndens

synnerliga uppmärksamhet, hör enligt motiven bl. a. de som föreligger,

när någon av barnets föräldrar eller annan hemmavarande är alkoholmiss­

brukare eller psykiskt abnorm eller då någondera av föräldrarna på grund

av sjukdom eller av annan anledning är olämplig eller oförmögen att bi­

träda med barnets vård och fostran, fastän förhållandena ännu ej lett till

behov av direkt ingripande från nämndens sida.

Kommittén uppehåller sig därefter vid frågan, huruvida det är erforder­

ligt eller i varje fall lämpligt att söka bereda garanti för att nämnden får

reda på de underåriga, som bör särskilt uppmärksammas, och diskuterar

därvid införandet av detaljerade bestämmelser om underrättelse till nämn­

den. Kommittén har emellertid funnit sig böra stanna vid allmänna samar-

79

betsregler. Åt de olika barnavårdsnämnderna överlåtes att genom överens­

kommelser med myndigheter och andra tillförsäkra nämnden sådana för

dess verksamhet önskvärda upplysningar, som kan tillhandahållas.

Kommittén anför, att barnavårdsnämnden svårligen kan ägna sig åt allt

som kan betecknas såsom allmänt förebyggande barna- och ungdomsvård.

Utan att sätta gränser för vad nämnden i sådant hänseende må företaga, synes

det kommittén lämpligt, att lagen ger anvisning på vissa allmänna stödåt­

gärder eller typer av sådana, som nämnden bör, i mån av behov och möjlig­

het, främst inrikta sig på. I lagförslaget — 61 § — ges sålunda anvisning

för nämnden att verka för förbättring av barns och ungas fritidsförhållan­

den ävensom främja anordnande av god familjevård samt inrättande av

barnavårdsanstalter och ungdomshem. Som exempel på andra — i lagtexten

icke angivna — insatser i allmänt förebyggande syfte, som nämnden kan

göra, nämner kommittén förbättring av ungdomens utbildningsmöjligheter,

bistånd åt yrkesvägledare samt medverkan till att barn och unga beredes

tillgång till medicinsk och psykologisk undersökning. Vidare framhåller

kommittén som önskvärt, att barnavårdsnämnd i mån av behov söker göra

insatser i fråga om ungdomens bostadsförhållanden, arbetsliv och ekonomi.

Såsom förut berörts är det enligt kommittén en förutsättning för ett fram­

gångsrikt arbete av barnavårdsnämnden, att denna lyckats tillvinna sig för­

troende och medverkan från allmänhetens sida. Ett viktigt led i en strä­

van att i sagda hänseende uppnå gynnsamma förhållanden utgöres enligt

kommitténs mening av upplysning beträffande barnavårdsnämndens verk­

samhet samt om samhällets åtgärder över huvud taget i syfte att stödja

fostrares arbete eller bereda ungdomen bistånd. Kommittén föreslår ett ut­

tryckligt stadgande — 62 § lagförslaget — om sådan upplysningsverksam­

het. Enligt det föreslagna stadgandet bör barnavårdsnämnden inom kom­

munen sprida kännedom om förekommande möjligheter att anlita rådgiv­

ning och undersökning samt att erhålla ekonomiskt stöd för undersöknings-

och vårdåtgärder ävensom för utbildning.

Remissyttrandena. Vad kommittén i förevarande hänseenden föreslagit har

i huvudsak godtagits eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden.

1 allmänhet anser emellertid remissorganen — såsom

länsstyrelsen i Kro­

nobergs län

— att ifrågavarande bestämmelser närmast hör till lagens all­

männa del.

Socialstyrelsen

anser kommitténs förslag om direkta ålägganden för bar­

navårdsnämnderna i ifrågavarande hänseende utgöra en välbehövlig revi­

sion av gällande lag. Icke minst kommer, enligt styrelsen, kommitténs mo­

tivering härvid att vara till god vägledning för barnavårdsnämndernas

framtida verksamhet av detta slag.

I fråga om skilsmässo- och styvbarn anser

socialstyrelsen

lagtexten böra

kompletteras så att nämnderna göres uppmärksamma på sina skyldigheter

mot dessa barn.

Andra remissorgan — såsom

länsstyrelserna i Kronobergs

och

Älvsborgs

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

lön, svenska socialvårdsförbnndet, en socialvårdskonsulent

och

ett tiotal

barnavårdsnämnder

— ställer sig avvisande till bestämmelsen om skyldig­

het för nämnd att ägna särskild uppmärksamhet åt vissa kategorier halm.

Belysande för dessa organs inställning är yttrandet av

länsstyrelsen i

Kronobergs län,

som anför.

Bestämmelsen om skyldighet för nämnd att ägna särskild uppmärksam­

het åt vissa kategorier barn (skilsmässo- och styvbarn, hjälpklassbarn, barn

till alkoholmissbrukare) synes av motiven att döma avse en individuell

och icke allmänt förebyggande verksamhet. Stadgandet synes därför icke

böra upptagas bland bestämmelser av allmän natur. För övrigt torde kunna

ifrågasättas om stadgandet i föreslagen lydelse överhuvudtaget bör uppta­

gas i lagen. Om därmed avses att införa en individuell tillsynsskyldighet

för barnavårdsnämnderna, lärer av stadgandet bliva en föreskrift, som fler­

talet barnavårdsnämnder icke ha möjlighet att efterleva.

Föredragande statsrådet

I den proposition, som ligger till grund för BvL, uttalas, att samhällets

barnavård i vidsträckt mening omfattar ett mycket stort socialt arbetsfält,

nämligen hela den samhälleliga verksamhet som har till syfte att befordra

de ungas väl från födelsen och till vuxen ålder. Denna definition torde allt­

jämt kunna betecknas som adekvat och uttömmande. Liksom inom social­

vården i övrigt har man på barna- och ungdomsvårdens område alltmer in­

sett betydelsen av mera generellt förebyggande åtgärder, d. v. s. sådana åt­

gärder till barns och ungdoms välfärd som siktar till att över huvud taget

förebygga uppkomsten av åtminstone vissa mera allmänt förekommande

missförhållanden. Det bör emellertid fasthållas, att i begreppet barna- och

ungdomsvård även ingår omsorgen om den normala, den friska ungdomen

eller vad som brukar gå under benämningen allmän ungdomsvård. Såsom

gemensam beteckning för de mera allmänt inriktade insatserna från sam­

hällets sida till barns och ungdoms bästa må här — i enlighet med den av

kommittén begagnade terminologien — användas uttrycket allmänt före-

byggande verksamhet, ehuru denna beteckning särskilt i fråga om ungdoms-

vårdsarbetet i och för sig kan anses mindre lämplig.

I stort sett torde numera inte råda några delade meningar om den all­

mänt förebyggande verksamhetens stora betydelse för samhället. I likhet

med kommittén anser jag därför, att i ny barnavårdslag bör upptagas be­

stämmelser av mera förpliktande karaktär än i gällande lag. Såsom kom­

mittén löreslagit torde det därvid vara lämpligt att lägga ansvaret för den

allmänt förebyggande verksamheten på primärkommunen, medan övriga

bestämmelser liksom i gällande lag bör vara riktade till barnavårdsnämnden.

Innan jag närmare går in på bestämmelserna om verksamhetens innebörd,

forde det vara lämpligt att till behandling uppta spörsmålet om den kom­

munala organisationen för allmän ungdomsvård.

Enligt min mening talar beaktansvärda skäl för kommitténs förslag att

81

ungdomsvårdsarbetet skall vara en obligatorisk uppgift lör barnavårds­

nämnden. Särskilt må framhållas, att barnavårdsnämnderna i Stockholm och

Göteborg nedlagt ett omfattande arbete på allmän förbättring av barns och

ungdoms villkor i samhället och att deras verksamhet på området nått en rik

utveckling. Betydande insatser har även gjorts av åtskilliga andra barna­

vårdsnämnder. Det synes med hänsyn härtill knappast kunna betvivlas, att

barnavårdsnämnderna i gemen äger förutsättningar att bedriva denna verk­

samhet på tillfredsställade sätt. Såsom kommittén särskilt betonat synes det

allmänt förebyggande arbetet för barns och ungas bästa också vara ett

värdefullt, delvis nödvändigt komplement till nämndens individuellt inrik­

tade verksamhet. När det gäller att ta ställning till ifrågavarande organisa­

toriska spörsmål, måste man emellertid även beakta, hur utvecklingen på

den allmänna ungdomsvårdens område hittills faktiskt gestaltat sig. Såsom

berörts i den föregående redogörelsen har det samhälleliga ungdomsvårds­

arbetet på senare tid i ett stort antal städer och andra kommuner — enligt

uppgift i mer än 300 — centraliserats till en kommunal myndighet kallad

ungdomsstyrelse, ungdomsvårdsstyrelse, nämnd för ungdomsvårdsfrågor eller

ungdomsdelegation. Som motivering för denna organisationsform, för vilken

gällande BvL inte lägger hinder i vägen, har anförts nödvändigheten att

sammanföra de olika verksamhetsgrenarna, att få en överblick över hela

fältet av stödåtgärder och kunna anpassa dessa till varandra och göra dem så

effektiva som möjligt. Även andra skäl torde stundom ha medverkat till att

sådant särskilt organ tillsatts för ungdomsvårdsarbetet. Hur önskvärt det i

och för sig än må vara, att de allmänt förebyggande uppgifterna läggs på

barnavårdsnämnderna, lär det inte kunna bestridas, att den berörda utveck­

lingen varit till fördel för ungdomsvården i stort sett. Den av kommittén för­

ordade anordningen med ett berednings- och samarbetsorgan, utan egen

beslutanderätt, synes inte innebära någon tillfredsställande ersättning för de

nuvarande särskilt tillsatta myndigheterna. Med hänsyn härtill anser jag i

likhet med ett stort antal remissinstanser att man inte bör bryta den hit­

tillsvarande utvecklingen. Det bör sålunda enligt min mening även fram­

deles stå varje kommun fritt att, om den så finner lämpligt, uppdra åt ett

särskilt organ att handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård. Beträf­

fande denna organisationsform torde några särskilda bestämmelser lika litet

som i gällande BvL behöva införas i ny barnavårdslag. Härav följer att

ifrågavarande organ i kommunalrättsligt hänseende blir att hänföra till s. k.

oreglerade nämnder. Barnavårdslagens bestämmelser om den allmänt före­

byggande verksamheten torde böra ges samma innebörd som för närvaran­

de. Barnavårdsnämnden bör sålunda åläggas att tillse att vad som bör göras

för ungdomen också blir gjort, antingen genom att stimulera andra kom­

munala organ att vidtaga åtgärder eller också genom att göra det själv. Om

ungdomsstyrelse eller motsvarande organ tillsättes i en kommun, medför

detta, att barnavårdsnämndens arbetsbörda lättas, men det innebär inte att

nämnden befrias från allt ansvar för den allmänna ungdomsvården inom

kommunen. Barnavårdsnämnden såsom det centrala organet för samhällets

ft Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

82

barna- och ungdomsvård har alltid ytterst ansvaret för att erforderliga åt­

gärder och anordningar inom kommunen vidtages till främjande av goda

uppväxtförhållanden för ungdomen.

En särskild fråga är vilket organ inom kommunen som bör utöva de upp­

gifter, som avses i 1954 års kungörelser angående statsbidrag till ungdo­

mens förenings- och fritidsverksamhet (nr 575) samt om statsbidrag till ut­

rustning m. m. av vissa föreningslokaler (nr 615). Såsom framgår av den

förut lämnade redogörelsen är ifrågavarande organisatoriska uppgifter för

kommunerna mycket begränsade. De inskränker sig sålunda till att mottaga

vissa anmälningar och avge vissa yttranden. Med hänsyn till det nära sam­

bandet mellan de olika statsbidragsformerna torde annat knappast kunna

ifrågasättas än att berörda uppgifter bör ankomma på ett och samma organ.

De organ som härvid kommer i fråga är — förutom ungdomsstyrelser eller

motsvarande, där sådana finnes — barnavårdsnämnder och skolstyrelser.

I denna fråga har kommittén och skolstyrelseutredningen stannat i olika

uppfattningar. Medan kommittén anser, att uppgiften bör tillkomma barna­

vårdsnämnderna, menar skolstyrelseutredningen, att det här gäller en lämp-

lighetsfråga, som bör överlämnas till varje kommuns praktiska bedömande

med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Ehuru jag hyser den

uppfattningen, att barnavårdsnämnden med hänsyn till dess verksamhets­

fält måste anses ligga närmast till för uppgiften, ansluter jag mig till skol­

styrelseutredningens berörda slutsats, att kommunerna bör ha frihet att

själva avgöra organisationsfrågan. Jag kan härvid stödja mig på en övervä­

gande opinion bland remissinstanserna.

Vad härefter beträffar den allmänt förebyggande verksamheten i vid­

sträckt bemärkelse utgör en allmän tillsyn från barnavårdsnämndens sida

självfallet en nödvändig förutsättning för att nämnden skall kunna upp­

daga behov av allmänna stödåtgärder och välja lämpliga dylika eller ta er­

forderliga initiativ. Liksom hittills bör det därför — i nära överensstäm­

melse med vad kommittén föreslagit — även enligt ny barnavårdslag åligga

barnavårdsnämnden att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms lev­

nadsförhållanden inom kommunen. Då det torde vara självklart, att barna­

vårdsnämnden alltid bör bedriva sin verksamhet på sådant sätt, att missför­

hållanden i fråga om barns och ungas behandling och utveckling såvitt möj­

ligt förebygges, synes någon uttrycklig föreskrift om att verksamheten skall

ha en sådan inriktning inte vara erforderlig.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hade kommittén enligt sina

direktiv att pröva, huruvida inom barnavårdslagstiftningens ram åtgärder

kan vidtagas, som är lämpliga för att åstadkomma ett förbättrat skydd för

skilsmässobarn och styvbarn, varjämte kommittén erhållit särskilt uppdrag

att utreda frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman bör utses för barn i

äktenskap och adoptivbarn samt därmed sammanhängande spörsmål. I an­

ledning av sistnämnda uppdrag har kommittén i sitt slutbetänkande fram­

lagt förslag till sådana ändringar i 8 kap. föräldrabalken, att barnavårds­

man i vidgad utsträckning skall utses för barn i äktenskap och adoptivbarn.

Kungl. Mnj:ls proposition nr 10 år 1960

83

Samtidigt har kommittén föreslagit även andra ändringar i föräldrabalken,

i synnerhet i balkens 6 kap. om vårdnad och umgängesrätt. Ifrågavarande

ändringsförslag, som bör prövas inom justitiedepartementet, skall här inte

upptagas till behandling. Vad angår spörsmålet, huruvida skilsmässo- och

styvbarn bör beredas förbättrat skydd inom barnavårdslagstiftningens ram,

bar kommittén funnit, att ett för dessa kategorier särskilt avsett skydd knap­

past kan anordnas på annat sätt än genom att en obligatorisk tillsyn av så­

dan art som fosterbarnstillsynen införes. Kommittén har själv ställt sig av­

visande till tanken på en sådan tillsyn, och införande därav har inte påyrkats

i något yttrande. Inte heller jag finner mig böra framlägga förslag till be­

stämmelser av denna innebörd.

I likhet med kommittén anser jag vidare, att stadgandet om allmän till­

syn från barnavårdsnämndernas sida över barns och ungdoms levnadsför­

hållanden bör kompletteras med en anvisning för nämnden att särskilt upp­

märksamma vissa grupper av underåriga. Kommittén har i detta samman­

hang framhållit bl. a. hjälpklassbarnen och barn i hem, där någon av för­

äldrarna eller annan är alkoholmissbrukare eller psykiskt abnorm. Härtill

kan läggas fall, där kriminalitet eller annan bristande samhällsanpassning

yppats i den underåriges miljö, ehuru sadana omständigheter inte förelig­

ger att direkt ingripande är påkallat. Genom att ägna särskild uppmärk­

samhet åt sådana underåriga bör barnavårdsnämnderna kunna göra betydan­

de insatser inom ramen för den allmänt förebyggande verksamheten. Upp­

giften kommer visserligen att ställa ökade krav pa barnavårdsnämnderna.

Om tillgängliga resurser utnyttjas på ett rationellt sätt, bör dock nämnderna

enligt min mening kunna gå i land därmed. De invändningar mot kommit­

téns förslag som framförts i vissa yttranden kan jag därför inte tillmäta av­

görande betydelse.

Såväl den föreslagna lagtexten som den anförda motiveringen ger vid

handen, att kommittén avsett att särskild uppmärksamhet skall ägnas åt

sådana underåriga, som kan befaras inte få god vård och fostran, även i

fall, där fara för deras gynnsamma utveckling eller samhällsanpassning inte

föreligger. Ett sådant stadgande måste anses vara alltför vittsyftande. En­

ligt min mening är det uppenbart, att många barnavårdsnämnder inte kom­

mer att vara tillräckligt rustade för att bemästra en så långt gående till­

synsplikt. Stadgandet är därjämte alltför vagt till sin innebörd. Jag före­

slår därför att anvisningen om särskild uppmärksamhet begränsas till så­

dana fall, där ogynnsam utveckling kan befaras. Härigenom framhäves ock­

så starkare barnavårdsnämndens skyldighet att genom allmänt inrikta­

de åtgärder verka till förebyggande av kriminalitet eller annan asocialilet

hos de unga.

Jag delar kommitténs uppfattning, att det bör överlåtas åt barnavårds­

nämnderna att själva på sätt som befinnes lämpligt — genom överens­

kommelser med myndigheter och andra eller annorledes — säkerställa att

de får reda på sådana underåriga, beträffande vilka särskild uppmärksam­

het från nämndens sida är påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

84

I viss anslutning till gällande BvL har kommittén föreslagit, att lagen

skall ge anvisning på vissa uppgifter, som barnavårdsnämnden i sin all­

mänt förebyggande verksamhet främst bör inrikta sig på. Dessa uppgifter

hänför sig enligt förslaget till ungdomens fritidsförhållanden, anordnande av

god familjevård samt inrättande av barnavårdsanstalter och ungdomshem.

Jag är ense med kommittén om att åtgärder för att förbättra barns och

ungdoms fritidsförhållanden är en så central uppgift för barnavårdsorganen,

att de särskilt bör framhållas i lagtexten. Vad angår de övriga i förslaget

angivna uppgifterna torde det inte råda några delade meningar om att barna­

vårdsnämnderna i dessa avseenden kan göra särskilt betydelsefulla insat­

ser. Andra uppgifter synes emellertid kunna vara väl så viktiga. Behoven

varierar på detta område starkt från kommun till kommun, och ändrade för­

hållanden kan också förmodas komma att medföra att man i denna verk­

samhet bör söka sig nya vägar. Då angivandet av exempel lätt kan komma

att binda verksamheten inom vissa utstakade gränser, anser jag att det är

lämpligast att i ny barnavårdslag inte upptaga någon motsvarighet till gäl­

lande lags exemplifiering. Erforderliga anvisningar för hur den allmänt före­

byggande verksamheten bör bedrivas får i stället lämnas i andra former

främst genom vägledning av tillsynsorganen.

Det kan i många fall vara önskvärt och värdefullt, att barnavårdsnämn­

den genom kurser, föredrag eller på annat sätt upplyser om de möjligheter

som finns till rådgivning och undersökning och ekonomiskt stöd härför samt

till utbildning. Då en upplysningsverksamhet av denna art emellertid

sy­

nes ingå som ett naturligt led i nämndens insatser för förbättring av kom­

munens barna- och ungdomsvård, torde någon uttrycklig anvisning därom

i lagen — i enlighet med vad jag nyss anfört — icke vara erforderlig eller

lämplig.

Däremot torde — efter förebild av bl. a. lagen om nykterhetsvård och

SochjL — i ny barnavårdslag böra införas ett stadgande om skyldighet för

barnavårdsnämnden att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i

frågor, som äger samband med nämndens verksamhet.

Slutligen må nämnas att jag — i enlighet med framställda yrkanden —

funnit bestämmelserna om allmänt förebyggande verksamhet liksom i gäl­

lande BvL böra upptagas bland lagens inledande stadganden i stället för

att sammanföras till ett särskilt kapitel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

VI. Juristmedverkan i barnavårdsnämnd

Barnavårdskommittén

Kommittén ägnar frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämndernas

arbete ingående behandling samt framhåller därvid till en början, att obli­

gatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete givetvis kan åväga­

Kurigl. Maj.ts proposition nr 10 är 1960

85

bringas på olika sätt och avse bistånd i olika hänseenden. Kommittén anser

emellertid klart, att föreskrift om jurists medverkan i barnavårdsnämnd en­

dast kan tänkas motiverad av behov att höja nämndens förmåga att utreda

och pröva ärenden, som är av stor vikt och kan erbjuda betydande svårig­

heter.

Med hänsyn till den huvuduppgift, som en i barnavårdsnämnd medver­

kande jurist enligt kommitténs mening skulle ha — nämligen att leda eller

vägleda utredningen och prövningen av ärenden, som ankommer på nämn­

den, eller vissa sådana ärenden — kan enligt kommittén för uppdraget en­

dast ifrågakomma en därför genom vunnen erfarenhet kvalificerad domare.

Kommittén erinrar om att den domarmedverkan, som är föreskriven i

dansk och norsk barnavårdslagstiftning, är begränsad till vissa ärenden av

särskild vikt men att det i övrigt mellan de båda ländernas bestämmelser

föreligger eu principiellt viktig olikhet i fråga om omfattningen och arten

av domarens medverkan. Enligt den danska lagen beslår domarens med­

verkan blott i att ge barnavårdsorganet vägledning, leda undersökningen i

saken och delta i den slutliga behandlingen utan rösträtt, enligt den norska

lagstiftningen inträder domaren såsom ledamot av nämnden och leder för­

handling och överläggning i ärenden av viss beskaffenhet. Kommittén anför

vidare, att det i andra länder — t. ex. England — förekommer en mycket

mer omfattande medverkan av domare i ärenden angående samhällsåtgärder

för barns och ungas vård, fostran och tillrättaförande, i det att viktigare av­

göranden därom ankommer på särskild barndomstol.

Vid bedömning, huruvida domarmedverkan i barnavårdsnämnd bör före­

skrivas, tar kommittén först upp frågan om hur sådan medverkan skulle

kunna och böra närmare regleras. Det gäller framför allt omfattningen av

domarens medverkan, hans ställning inom eller i förhållande till nämnden

samt de för hans del nödiga kvalifikationerna. Härom yttrar kommittén till

en början följande.

Av flera skäl — bland dem även det principiellt önskvärda i att icke binda

kommunerna när det gäller att söka få för barnavårdsarbetet lämpliga per­

soner i nämnden — torde det få anses uteslutet, att domare skulle ingå så­

som självskriven ledamot av barnavårdsnämnd och deltaga i dess hela verk­

samhet. Nämnden skulle geuom ett dylikt arrangemang få eu helt föränd­

rad karaktär. Den skulle komma att i allo framstå såsom ett slags barndom-

stol och detta även vid befattning med sådana ärenden, vilka icke brukar

ankomma på sådana domstolar. Om ledamotskap i alla barnavårdsnämnder

anförtroddes åt domarna i de allmänna domstolarna, skulle dessa domares

arbetsbörda ökas orimligt. Att i stället utse särskilda »socialdomare» för

uppgiften, skulle innebära eu omfattande och kostnadskrävande anordning.

Här må anmärkas, att man i Norge icke låtit den äldre ordningen, enligt

vilken underrättsdomaren skulle vara ledamot av verjerådet — vars vikti­

gaste uppgift ansågs vara barns omhändertagande — få motsvarighet i nya

lagen samt att som skäl härför bl. a. åberopats de nytillskapade barnavårds­

nämndernas vidare arbetsfält och den orimliga arbetsbelastning, som ett le­

damotskap utan begränsning till vissa ärenden skulle medföra för under­

rättsdomaren.

Av liknande skäl synes det icke kunna ifrågakomma att domare göres till

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

obligatorisk rådgivare och medhjälpare åt barnavårdsnämnden med avseen­

de å hela dess verksamhet. De fördelar som kunde vinnas därmed skulle

icke alls uppväga nackdelarna.

Domarens eventuella medverkan måste alltså enligt kommitténs uppfatt­

ning begränsas till vissa grupper av ärenden, vilkas utredning och prövning

med hänsyn till såväl avgörandenas betydelse som till ofta uppkommande

svårigheter får anses framför andra kräva sådan erfarenhet och kunnig­

het, som domaren besitter. Till sådana ärenden hänför kommittén dem som

avser omhändertagande för utredning eller för samhällsvård, där åtgärden

ej gäller övergivna eller föräldralösa barn eller är grundad på samtycke, vi­

dare ärenden angående fosterbarns skiljande från fosterhem utan omhänder­

tagande, förbud mot barns mottagande i enskilt hem samt förbud mot fos­

terbarns tagande från fosterhemmet. Det kan enligt kommittén ifrågasättas

att medtaga även andra ärenden, bl. a. sådana som gäller viktiga frihetsin-

skränkande anordningar och föreskrifter, anlitande av vissa vårdformer -

särskilt intagning och kvarblivande i utredningshem — upphörande eller

förlängning av samhällsvård eller av förbud som nyss nämnts.

Kommittén framhåller, att gränsdragningen kring området för domarens

medverkan ur flera synpunkter vållar svårigheter, samt fortsätter därefter.

Hur den än göres, torde uppdelningen komma att te sig diskutabel och i

viss mån godtycklig. Tillämpningen måste också vålla svårighet av den an­

ledningen, att det i stor utsträckning till en början är oklart, vad ett ärende

»gäller». Olika ingripanden eller andra åtgärder kan tänkas bli beslutade i

ett anhängiggjort ärende; först på ett relativt sent stadium kan det visa sig

att sådant beslut, som kräver domarens medverkan, måste ifrågasättas. Ett

domarinträde i efterhand vållar svårighet och olägenhet, även om man icke

uppställer krav på omgöring av hela handläggningen. Å andra sidan skulle

domarens inträde i alla fall, där ett beslut som förutsätter hans medverkan

synes kunna komma ifråga, bli mycket betungande både för nämnden och

domaren. Säkerligen måste man undvika denna senare lösning av problemet,

vilken skulle innebära, att man ganska mycket närmade sig systemet med

domarmedverkan i nämndens hela verksamhet.

Kommittén anser övervägande skäl tala för att — om domares medver­

kan skulle anses önskvärd — den ordningen väljes att domaren, såsom den

norska lagen stadgar, inträder som ledamot och tar del i ansvaret för beslu­

ten i de ärenden, i vilkas utredning och bedömning han medverkar. Enligt

kommittén torde domaren icke nödvändigtvis behöva formellt fungera så­

som ordförande.

Kommittén berör vidare frågan, åt vilken domare en eventuell medverkan

i barnavårdsnämnd borde anförtros. Enligt kommitténs mening finge detta

problem lösas på det sättet, att Kungl. Maj :t i ändamål att organisera do­

marmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete indelade riket i distrikt,

varje distrikt omfattande en eller flera kommuner, kanske hela län i vissa

fall, och utsåge en domare jämte ersättare att inom distriktet medverka i

ifrågavarande nämndarbete. Vid distriktsindelningen skulle enligt kom­

mittén otvivelaktigt diverse bedömningsproblem möta.

87

Sedan sålunda åtskilliga med den ifrågasatta nyskapelsen förbundna svå­

righeter redovisats, framhåller kommittén, att densamma också ur andra

organisatoriska synpunkter än de förut berörda samt av ekonomiska skäl

är" ägnad att väcka betänksamhet. Genom densamma skulle grunderna för

den svenska barnavårdsorganisationen i väsentlig mån rubbas. Domarnas

medverkan skulle draga betydande kostnader för det allmänna, till synes

utan att medföra jämförliga besparingsmöjligheter på annat håll. Kommittén

anför härom till en början följande.

Barnavårdsnämnd med domarledamot, som leder handläggningen och be­

dömningen av ärende, får otvivelaktigt temporärt barndomstolskaraktär. Do­

marförstärkningen torde böra utnyttjas på det sättet, att den förstärkta

nämnden jämställes med allmän domstol ifråga om bevisupptagningen och

därmed sammanhängande befogenheter. Därigenom blir emellertid förfaran­

det än mer domstolsbetonat.

.

En icke ringa risk torde föreligga för att domarens medverkan i en del

fall får den effekten, att övriga ledamöters initiativkraft och självständighet

försvagas till följd av en kraftfull insats från domarens sida. Detta kan

medföra, att den barnavårdsverksamhet, som ej faller inom ramen för do­

marens medverkan och som är minst lika betydelsefull, blir mindre väl till­

godosedd. Det kan t. o. in. bli så, att tvångsåtgärder och förbud och därmed

jämförliga åtgärder, för vilka domarmedverkan föreskrivits, fattas såsom

det centrala och ojämförligt viktigaste i barnavårdsarbetet.

Ett system med domarmedverkan som begränsas till vissa ärenden, gäl­

lande speciella åtgärder, kan tydligtvis även pa annat sätt ogynnsamt på-

verka samarbetet i nämnden och därmed nämndens insatser för barna- och

ungdomsvården. I många fall kan olika åtgärder väljas, och detta kan -

redan för undvikande av omgång och omständlighet, men särskilt natur­

ligtvis i nämnder, där samarbetet med domaren icke är det bästa eller i vart

fall kännes tyngande —- föranleda att sådan åtgärd med förkärlek \äljes,

som icke kräver domarmedverkan. Att en sådan benägenhet, vilken kan leda

till sakligt otillfredsställande val av åtgärd, är eu risk att räkna med, lär

erfarenheterna av den danska lagens tillämpning utvisa.

Även när det gäller allmänhetens inställning till barnavårdsnämnden samt

uppfattningen bland dem som nämnden i sin verksamhet vill nå eller söka

samarbete med, torde domarens obligatoriska, ehuru begränsade, medver­

kan och det drag av domstol, som sammanhänger därmed, föra med sig

betydande nackdelar.

De risker som vid obligatorisk domarmedverkan kan föreligga tor att

tyngdpunkten i barnavårdsnämndens verksamhet förskjutes, för att möj­

ligheterna för lekmännen i nämnden att göra en tillfredsställande insats

minskas samt för att nämndens arbete på åtskilliga områden försvaras, kan

i sin tur allvarligt försvaga det kommunala intresset för nämndens verk­

samhet och minska villigheten att ta emot ledamotsuppdrag och särskilt

ordförandeuppdrag i nämnden.

Kommittén uttalar därefter, att det kan invändas, att man både i Norge

och Danmark, på sätt förut berörts, har domarmedverkan i det kommunala

barnavårdsorganet. Kommittén tillägger, alt förutsättningarna emelleitid äi

andra i dessa våra grannländer. Förvaltningsapparaten är uppbyggd på an­

nat sätt än hos oss, dess arbetssätt och traditioner andra än i vart land och

dess »inre» rättsenlighetskontroller mindre utvecklade än våra. Skydd för

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1960

88

rättssäkerheten har därför bl. a. sökts i en av de allmänna domstolarna ut­

övad lagliglietskonlroll över förvaltningen. Det är under sådana förhållan­

den naturligt att låta domare från de allmänna domstolarna direkt med­

verka i vissa för de enskildas rätt särskilt väsentliga förvaltningsåtgärder.

Kommittén anför vidare bl. a. följande.

Obligatorisk domarmedverkan i barnavårdsnämnd, om ock i tämligen be­

gränsad omfattning, skulle i Sverige innebära en principiell nyhet, som

skulle bryta mot hittillsvarande uppfattning om lämpliga former för det

kommunala socialvårdsarbetets bedrivande. Att engagera domare från de

allmänna domstolarnas kår i barnavårdsnämndernas verksamhet är som

nämnts uppenbarligen en anordning, som drar avsevärda kostnader. De or­

ganisatoriska svårigheterna är betydande och verkningarna i olika hänse­

enden — i det föregående berörda — i mycket ej möjliga att helt överblicka.

Med hänsyn härtill anser kommittén, att det icke bör komma i fråga afl

intöra obligatorisk domarmedverkan, med mindre ett starkt framträdande

behov av att på det sättet förstärka barnavårdsnämnderna måste anses före­

ligga.

Enligt kommitténs uppfattning har barnavårdsnämndernas hittillsvaran­

de verksamhet icke visat brister, som skulle kunna anses kräva ett så radi­

kalt och generellt botemedel. Kommittén fortsätter därefter.

Genom den nya lagstiftning, som kommittén föreslår, får barnavårds­

nämnderna en del nya uppgifter och delvis nya riktlinjer att följa. Själv-

f,al e.t„?talles genom e.n tämligen omfattande ny lagstiftning ökade krav på

de tillämpande myndigheterna under en övergångstid. Även i det långa lop­

pet torde en tillfredsställande utveckling av barnavården i den nya lagens

anda kräva mera av barnavårdsnämnderna såväl med avseende å vaksamhet

initiativkraft och vilja att fullfölja sina strävanden som ock i fråga om för­

måga att klarlägga dunkla sammanhang, skilja mellan stridiga intressen

och dylikt. De skärpta anspråken på barnavårdsnämndernas insatser är

emellertid endast delvis av den innebörden, att domarmedverkan skulle öka

namndernas förmåga att uppfylla anspråken. I övrigt är dessa tvärtom av

sadan art, att de nackdelar, som domarmedverkan otvivelaktigt har med

sig, och de mindre lyckliga följder därav, som ytterligare är att räkna med,

skulle kunna äventyra nämndernas möjligheter att tiflgodose lagstiftningens

huvudsyften. Vad särskilt angår barnavårdsnämndernas ökade befattning

med unga lagöverträdare, synes därav icke vållas svårigheter, som nämn­

derna icke regelmässigt skulle kunna bemästra med anlitande, vid behov, av

små normala i det föregående avhandlade möjligheter att erhålla råd väg­

ledning och annat bistånd.

&

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att barnavårdsnämnden enligt

kommitténs mening i allo bör bibehållas vid sin karaktär av kommunal

nämnd, bildad av valda ledamöter, och inte vid handhavandet av vissa verk­

samhetsgrenar framträda såsom en domstolsmässig myndighet. Nämndka­

raktären är enligt kommittén nödvändig för att de väsentliga uppgifter på

barna- och ungdomsvårdens område, som endast en nämnd är lämpad att

handha, skall bli lösta på ett tillfredsställande sätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

89

Remissyttrandena

Kommitténs ståndpunkt i frågan om juristmedverkan har uttryckligen bi­

trätts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Socialstyrelsen

är av samma uppfattning som kommittén och uttalar, att

styrelsen särskilt tagit fasta på synpunkten, att man från början helt na­

turligt icke vet vad ett ärende kan komma att gälla, i all synnerhet inför

alla de möjligheter till förebyggande åtgärder, som nu föreslås tillkomma.

Justitiekanslersämbetet

är å sin sida ingalunda övertygat om de nack­

delar och olägenheter i skilda hänseenden som skulle följa av en domar-

medverkan, därest — såsom torde få förutsättas — en för uppgiften skickad

domare anlitas. Ämbetet ansluter sig dock till kommitténs ståndpunkt och

framhåller därvid, att det icke torde vara att räkna med att domare allmänt

skulle kunna ingå som ledamot av barnavårdsnämnd eller anlitas som råd­

givare ens för vissa grupper av ärenden. Ämbetet ifrågasätter i detta sam­

manhang om det icke är klokt att verka för att kommunerna vid utseende

av ledamöter i barnavårdsnämnd har i åtanke att välja en domare, om lämp­

lig sådan står till buds. Värdet i rättssäkerhetshänseende och för nämnden

själv av att nämnden vid ömtåligare och svårare avgöranden äger stöd av

en domare synes ämbetet obestridligt. Och värdet därav ökas, ju vagare de

materiella bestämmelserna är utformade. Fråga är emellertid — uttalar äm­

betet till sist -— om den medverkan det här gäller bör begränsas till do­

mare. En erfaren advokat eller en annan betrodd jurist kan säkerligen

mången gång väl fylla de uppgifter som avses.

Enligt

hovrätten för Västra Sverige

framstår det som tveksamt, huruvida

den av kommittén föreslagna organisationen av barnavårdsorganen i första

instans fyller de fordringar som med hänsyn till bl. a. rättssäkerhetskravet

måste ställas på densamma. Oaktat hovrätten funnit starka skäl kunna åbe­

ropas för att barnavårdsnämnd vid handläggningen av vissa mera krävande

åtgärder förstärkes genom medverkan av en erfaren domare, godtager hov­

rätten likväl kommitténs ståndpunkt. Hovrätten har därvidlag fäst stort

avseende vid de föreslagna utförliga bestämmelserna om handläggningen av

barnavårdsärende samt vid underställningsinstitutet och det reglerade för­

farandet hos länsstyrelsen i underställnings- och besvärsmål. Frågan om

en ändamålsenlig organisation av barnavårdsorganen måste enligt hovrät­

ten tagas under förnyat övervägande, om gränsdragningen mellan kriminal­

vårdens och barnavårdens befattning med unga brottslingar ändras så att

avancerat brottslingsklientel i större omfattning än nu kommer att över­

föras till barnavården. Huruvida man i ett sådant läge bör nöja sig med eu

förstärkning av barnavårdsnämnderna genom föreskrift om medverkan i

vissa fall av domare eller fast hellre bör inrätta någon form av ungdoins-

domstolar anser sig hovrätten för närvarande icke böra gå närmare in på.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden

anser det inte heller

böra ifrågasättas att införa domarmedverkan i barnavårdsnämnderna. De

rättasäkerhetsgarantier, som bör förknippas med handläggningen av harna-

90

Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

vårdsärenden, synes utredningen böra huvudsakligen knytas till handlägg­

ningen på länsstadiet av sådana ärenden, främst angående omhändertagan­

de, där verklig tvist föreligger rörande det berättigade i vidtagen åtgärd.

Utredningen anför.

Frågan om barnavårdsnämnds organisation vid omhändertagande av barn

och ungdom är av betydande intresse ur rättssäkerhetssynpunkt, och utred­

ningen har därför ägnat spörsmålet åtskillig uppmärksamhet. Utredningen

har därvid haft att utgå ifrån de ökade arbetsuppgifter, som under senare år

tillagts barnavårdsnämnderna, varibland kanske främst är nämnda omhän­

dertagande i allt större omfattning av unga lagöverträdare. Dessa arbetsupp­

gifter ställer större krav än tidigare på barnavårdsnämnds handläggning av

barnavårdsärenden och kan motivera förslag om förstärkning av nämnderna.

Därvid ligger tanken nära att förstärkningen — såsom är fallet i Danmark

och Norge — skulle kunna åvägabringas genom att kvalificerad domare del­

tog i nämndens handläggning av vissa ärenden. Främst borde detta vara fal­

let med sådana ärenden, som motsvarar omhändertagande för skyddsupp-

fostran enligt nuvarande barnavårdslag. Genom domares deltagande i hand­

läggningen av dylika ärenden skulle garaniier föreligga för en betryggande

utredning och prövning av ärendena. Det torde vara av betydelse ur rätts­

säkerhetssynpunkt, alt kontroll av juridisk sakkunskap kommer till stånd

även i ärenden, som på grund av medgivande till verkställigheten icke be­

höva underställas länsstyrelsens prövning. I vad gäller ärenden angående

omhändertagande av unga lagöverträdare skulle en sådan förstärkning också

kunna motiveras därav att det synes angeläget att åstadkomma en så enhet­

lig bedömning som möjligt av sådana ärenden, som handläggas av barna­

vårdsnämnd, och de mål angående unga lagöverträdare, som alltjämt komma

under domstols prövning.

Barnavårdskominittén anför att domarnas medverkan skulle draga bety­

dande kostnader för det allmänna, till synes utan att medföra jämförliga be­

sparingsmöjligheter på andra håll. Det må emellertid framhållas, att all ut­

redning saknas rörande dessa kostnader. Domarmedverkan kan organiseras

på flera olika sätt, och kostnaderna torde bli i väsentlig grad beroende av

hur den närmare utformningen skulle komma att ske. Kostnaderna torde

över huvud taget icke kunna bedömas utan att man närmare anger sättet för

medverkan. De torde kunna nedbringas, om domare tillkallas först på eif

tämligen sent stadium, en anordning som dock ur sakliga synpunkter mött

åtskillig kritik. Medverkan av domare i barnavårdsnämnden skulle vidare

kunna tänkas möjliggöra ett undvarande av underställning av beslut om

omhändertagande, som i så fall endast som besvärsmål skulle behöva bli fö­

remål för länsstyrelsens prövning.

Barnavårdskominittén anför vidare som en nackdel av domarmedverkan,

att denna temporärt skulle ge barnavårdsnämnd karaktär av domstol. Det

synes visserligen icke kunna bestridas, att hos allmänheten kan i viss om­

fattning återfinnas en rädsla för begreppen domare och domstol, sannolikt

grundad i den föreställningen att domstolarnas mest karakteristiska uppgift

är rannsakning av grövre brottslingar. Denna rädsla synes emellertid över­

driven. I själva verket är ju domstolarna samhällets organ för noggrann

prövning av medborgarnas förhållanden till varandra och till samhällsmak­

ten. De har sålunda, t. ex. i familjerättsliga mål av olika slag, att behandla

frågor av personlig art, som till sin karaktär kan stå barnavårdsärendena

ganska nära.

Trots att sålunda skäl finnas för domarmedverkan i barnavårdsnämnderna

och att kommittén synes i viss mån ha överbetonat de anförda skälen emot

91

en sådan anordning, har icke heller utredningen vid sina överväganden kom­

mit att stanna för en lösning av rättssäkerhetsproblemet efter dessa riktlin­

jer. Ett starkt skäl härför är, att åtminstone i nuvarande läge domarna san­

nolikt skulle komma att mötas av eif starkt misstroende från barnavårdshåll.

Vidare må framhållas att, särskilt efter ikraftträdandet av 1952 års lag med

vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, barnavårdsnämnderna

i ganska stor omfattning handlägger ärenden angående omhändertagande av

unga lagöverträdare. Även om i vissa avseenden kritik riktats mot barna­

vårdsnämndernas handläggning av barnavårdsärenden, torde dock, allmänt

sett, fog saknas för påståendet att barnavårdsnämnderna icke skulle ha på ett

tillfredsställande sätt fyllt sin uppgift att handlägga ärenden angående om­

händertagande av unga lagöverträdare. De flesta ärenden av denna art töre-

kornma i de största städerna, vilkas barnavårdsnämnder äga större resurser

än övriga alt åstadkomma en tillfredsställande utredning och behandling i

övrigt av ärendena. För de små kommunerna — vilkas antal genom stor-

kommunsreformen avsevärt minskat — kan givetvis handläggningen av

mera invecklade ärenden stundom te sig som en alltför svår uppgift, men

dels torde sådana ärenden vara mycket sällsynta hos nämnderna i dessa

kommuner och dels torde nämnderna för handläggningen av dylika ärenden

kunna erhålla råd och hjälp av tillsynsmyndigheternas tjänstemän.

En positiv inställning till tanken att barnavårdsnämnd åtminstone vid

handläggning av vissa ärenden bär förstärkas med domare eller annan jurisl

intager

riksåklagarämbetet, besvärssakkunniga, föreningen Sveriges lands­

fogdar

och

Sveriges advokatsamfund.

Riksåklagarämbetet,

som betonar att medverkan av domare icke torde

innebära eu alltför stor arbetsbelastning för domarkåren, utvecklar sina syn­

punkter på spörsmålet enligt följande.

Under senare år har i olika etapper vården av kriminell ungdom under 18

år alltmer anförtrotts åt socialvårdsmyndigheterna. Med undantag för de

fall, då böter anses böra komma i fråga, överlämnas för närvarande nästan

undantagslöst alla ungdomar i åldern 15—17 år, som begått brott, till dessa

myndigheter. Detta överlämnande sker på två vägar. Det vanligaste är att

den unge med tillämpning av 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa un­

derårig^ utan föregående åtal överlämnas till barnavårdsnämnden. Innan så

sker skall barnavårdsnämnden regelmässigt i yttrande till åklagaren ha an­

givit. huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd beträf­

fande den underårige samt huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd

kan anses vara till"fvllest för hans tillrättaförande. Barnavårdsnämnderna

kopplas alltså in på ett tidigt stadium och i praktiken sker detta i allmänhet

redan under utredningens gång. I de mera ovanliga fall, då åtal kommer till

stånd och reaktionen icke stannar vid böter, överlämnar domstolen i regel,

med tillämpning av 1952 års lag om påföljd för brott av underårig in. in., åt

barnavårdsnämnden att omhändertaga den unge för skyddsuppfostran. Även

i sådana fall inhämtas yttrande av barnavårdsnämnden. Endast i mycket be­

gränsad omfattning förekommer att kriminell ungdom i ifrågavarande ålder

do mes till frihetsstraff. Enligt 1952 års lag får nämligen den som ej fyllt DS

år icke dömas till sådant straff, om ej särskilda skäl är därtill. Barnavårds­

nämnd bestämmer sålunda i det alideles övervägande antalet fall såsom

första instans påföljden för brott som begåtts av ungdom under 18 år och

detta även då fråga är om allvarligare brottslighet. Nämnden fungerar med

andra ord i realiteten som en sorls barndomstol i dessa ärenden. I detta sam­

manhang må erinras om att enligt strafflagberedningens förslag till skydds­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

lag den som är under 18 år icke i något fall skall kunna dömas till tidsbestämt

frihetsstraff.

Enligt ämbetets mening har den ovan skisserade utvecklingen i stort sett

varit ändamålsenlig och tillfredsställande. Den har emellertid'varit behäftad

med vissa olägenheter. Dessa avse framför allt snabbheten i barnavårdsnämn­

dernas ingripanden, effektiviteten i nämndernas åtgärder och gränsdragning­

en mellan nämndernas och de judiciella organens befogenheter.

Det är ett självklart önskemål att erforderliga åtgärder mot den som har

begått brott insältes så snart som möjligt efter brottet. 1 alldeles särskilt hög

grad gäller detta i fråga om kriminell ungdom. Den nuvarande ordningen,

enligt vilken det bortsett från undantagsfall ankommer på barnavårdsorga-

nen att ingripa mot lagöverträdare under 18 år, bygger också på förutsätt­

ningen att de åtgärder som är indicerade enligt barnavårdslagstiftningen

tillgripes utan dröjsmål efter del att brottsligheten kommit till vederbörande

barnavårdsnämnds kännedom. Det synes emellertid i stor utsträckning ha

förekommit och torde alltjämt förekomma, att barnavårdsnämnderna av­

vaktar huruvida judiciellt förfarande kommer att inledas och, om så sker,

hurudan utgången av detta förfarande blir. Härigenom försenas åtgärderna

mot den unge och försvåras möjligheterna att komma till rätta med honom.

Barnavårdsorganens verksamhet kan sägas traditionellt ha varit och bör

enligt ämbetets mening även framdeles till väsentlig del vara individualpre­

ventivt inriktad. I den män ansvaret för behandlingen av kriminell ungdom

under 18 år kommit att till allt slörre del övervältras på dessa organ har

emellertid även en annan synpunkt trätt i förgrunden, nämligen intresset av

att tillgodose samhällsskyddet. Detta intresse, som det tidigare ankommit

på de judiciella myndigheterna att bevaka, måste med den nuvarande ord­

ningen iakttagas av barnavårdens organ. Det är enligt ämbetets åsikt skäl att

med all kraft understryka detta. Erfarenheten synes nämligen ge vid handen

alt barnavårdsnämnderna icke alltid haft klart för sig att'vid behandlingen

av unga lagöverträdare även samhällsskyddet måste tillgodoses.

Vad angår gränsdragningen mellan barnavårdsnämndernas och de judi­

ciella organens kompetensområde förutsätter det nuvarande systemet i viss

omfattning ett samarbete mellan dessa myndigheter. Detta samarbete svnes

i stort sett gå tillfredsställande. Framför allt vid tillämpningen av 1952 års

lag om påföljd för brott av underårig m. in. har dock vissa friktioner före­

kommit. Svårigheterna härvidlag torde visserligen huvudsakligen ha föran-

letts av att den offentliga barnavården och då främst ungdomsvårdsskole-

organisationen ännu icke har tillförts erforderliga resurser. Så länge befo­

genheterna i fråga om behandlingen av lagöverträdare under 18 år är upp­

delade på judiciella och barnavårdande organ, torde dock friktionsanledning-

arna icke helt kunna undvikas.

Det är ämbetets bestämda uppfattning, att medverkan av en kvalificerad

jurist såsom ordförande i barnavårdsnämnden vid handläggning av ärenden

rörande kriminell ungdom i åldern 15—17 år skulle bidraga till att undanröja

de olagenheter, som ovan bär antytts, och alltså även till att utjämna de

motsättningar mellan de rättsvårdande och de barnavårdande mvndigheter-

na, som är en oundviklig följd av det nuvarande dualistiska systemet. Häri­

genom skulle barnavårdsnämndernas effektivitet höjas till båtnad för kam­

pen mot ungdomsbrottsligheten.

Såsom ett ytterligare skäl för den av ämbetet föreslagna förstärkningen

av barnavårdsnämnderna må erinras om att nämnderna kan komma att

1 aggas en ny uppgift som enligt ämbetets mening kräver medverkan av

junst Som framgår av ämbetets yttrande den 27 december 1955 över bar-

navärdskommitténs betänkande angående utredningshem anser ämbetet i

92

Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

93

motsats till kommittén att beslut om intagning på sådant hem alltid skall

träffas av barnavårdsnämnd. De betänkligheter som kommittén anfört mot

att anförtro barnavårdsnämnd beslutanderätten i ifrågavarande fall torde

i allt väsentligt förlora sin tyngd om barnavårdsnämnderna förstärkes med

rättsbildade krafter.

Medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete skulle även vara till för­

del ur rättssäkerhetssynpunkt dels i sådana fall där ovisshet kan råda

huruvida den unge begått den brottsliga gärningen och dels som en garanti

för att barnavårdsnämndens personutredning blir fullständig och rättvi­

sande. Av särskild betydelse är rättssäkerhetssynpunkten då det gäller in­

tagning på utredningshem med hänsyn till att brottsutredningen eller per­

sonutredningen då ännu icke är fullständig.

Besvärssakkunniga

anför.

Mot bakgrunden av de ingripande utredningsbefogenheter, som föreslås

skola stå till nämndens förfogande ter det sig anmärkningsvärt att jurist­

inslag saknas i nämnden. Det föreligger otvivelaktigt behov av att låta i

nämnden ingå person med sådana utrednings- och handläggningstekniska

kvalifikationer, att garanti vinnes att ärendena hos nämnden blir objektivt

och allsidigt belysta, varav i regel torde följa att de även blir rätt bedömda.

Kvalificerade utredningsmedel kräver sakkunnigt handhavande ur både ef­

fektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt. Det bör därför närmare övervägas,

huruvida och i vilken utsträckning barnavårdsnämnden kan tillförsäkras

juristmedverkan. För detta ändamål erfordras icke nödvändigtvis att en do­

mare ingår i nämnden. Även advokater, åklagare och förvaltningsjurister

kan tänkas vara skickade för uppgiften.

Sveriges advokatsamfund,

som icke kan finna att den domstolsbetonade

karaktären hos en barnavårdsnämnd skulle vara till men för den enskildes

inställning till nämndens verksamhet, är medvetet om att man ur organisa­

toriska synpunkter och av kostnadsskäl måhända bör begränsa kravet på

juristinflytande till sådana ärenden, där fråga uppstår om mera långtgåen­

de ingripanden i den enskildes rättssfär. De betänkligheter mot en dylik

differentiering av ärendena hos nämnden, varåt kommittén givit uttryck,

delas icke av samfundet. Även argumenteringen för de svårigheter och olä­

genheter ett domarinträde i efterhand skulle vålla finner samfundet icke

övertygande samt fortsätter.

Tankegången vilar säkerligen på en underskattning av den genomsnitt­

liga förmågan hos domarkompetenta ledamöter att sätta sig in i ett ärende

av hithörande slag. Särskilt om de förebragta indikationerna för ett allvar­

ligare ingripande är klart redovisade i tidigare förda protokoll — och att

detta är ett generellt krav på handläggningen av barnavårdsärenden synes

samfundet uppenbart — bör de befarade olägenheterna av ett dylikt »efter-

inlräde» icke bliva av någon betydenhet.

Samfundet ifrågasätter för övrigt, om icke en differentiering med hänsyn

till lokala förhållanden även kunde tänkas, då det gäller kravet på jurist­

inflytande i barnavårdsnämnds verksamhet. Samfundet åsyftar härvidlag de

speciella problem som storstäderna erbjuda i fråga om tillrättaförande av

missanpassad ungdom. Såväl med hänsyn till frekvensen av indikationer för

mera långtgående ingripanden som av organisatoriska hänsyn kunde det

måhända övervägas att man för de större städernas vidkommande införde

kravet på kontinuerligt juristinflytande i dessa kommuners barnavårds­

nämnder.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet

Kraven på obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete

har framkommit i den allmänna diskussionen om rättssäkerhet vid s. k. ad­

ministrativa frihetsberövanden, och den synpunkt som här anlagts har varit

nödvändigheten att stärka rättssäkerhetsgarantierna för de enskilda, såväl

de unga själva som deras föräldrar. När det gäller barnavårdsnämndernas

befattning med unga lagöverträdare, har även en annan synpunkt trätt i

förgrunden. Man har nämligen hävdat, att barnavårdsnämnderna måste or­

ganiseras med domare eller annan jurist som ledamot för att bekämpandet

av ungdomsbrottsligheten skall bli tillräckligt effektivt och behovet av sam­

hällsskydd tillfredsställande tillgodosett.

Allmänt sett torde inte kunna göras gällande, att barnavårdsnämnderna

visat benägenhet att vidtaga obefogade eller otillräckligt grundade ingripan­

den. Enstaka fall av sådana ingripanden torde dock ha förekommit. Om­

ständigheterna kan också i undantagsfall vara särskilt ägnade att vilseleda

bedömningen, den allmänna meningen kan vara mycket bestämd och för ett

lokalt organ svår att helt frigöra sig från, personer utanför nämnden kan

engagera sig i strävanden att obehörigen påverka ett ärendes undersökning

och bedömning etc. Det torde vidare knappast kunna bestridas, att ingri­

panden mot unga lagöverträdare inte alltid skett med önskvärd effektivitet.

Den av riksåklagarämbetet i detta hänseende framförda kritiken kan sålun­

da inte anses obefogad. Med hänsyn till det nu anförda står det enligt min

mening fullt klart, att ett ökat utnyttjande av juridisk sakkunskap skulle

stärka rättssäkerheten och främja effektiviteten i barnavårdsnämndernas

arbete. Härigenom skulle nämndernas ställning allmänt sett också förbätt­

ras.

Om man skulle vilja föreskriva obligatorisk medverkan av jurist i barna­

vårdsnämndernas arbete, anser jag övervägande skäl tala för en sådan lös­

ning, som ifrågasatts av kommittén, d. v. s. att en kvalificerad domare skulle

inträda som ledamot av nämnden vid handläggning företrädesvis av ären­

den rörande omhändertagande. En sådan ordning, som i princip överens­

stämmer med den som gäller enligt den nya norska barnavårdslagen, är ur

flera synpunkter tilltalande. De praktiska erfarenheterna av denna organisa­

tionsform i Norge lär i stort sett vara goda. De organisatoriska och andra

olägenheter som framhållits av kommittén torde vidare vara betydligt över­

drivna. Emellertid skulle — såsom kommittén också framhållit — ett ge­

nomförande av den ifrågasatta reformen innebära en principiell nyhet, som

skulle bryta mot hittillsvarande uppfattning om lämpliga former för det

kommunala socialvårdsarbetets bedrivande. I likhet med kommittén, vars

ståndpunkt godtagits av flertalet remissinstanser, finner jag, att de skäl

som talar för obligatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete

inte är av den styrka, att de kan motivera att en så genomgripande reform

nu genomföres.

Det är vidare tydligt, att frågan om obligatorisk juristmedverkan inte bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

95

ses som ett isolerat problem utan sättas in i ett större sammanhang, näm­

ligen spörsmålet om det vid administrativa frihetsberövande!! verksamma

organet i första instans. Med ett slutligt ställningstagande till ifrågavarande

organisationsproblem torde därför under alla förhållanden böra anstå i av-

bidan på prövningen av de förslag, som är att vänta från utredningen om

administrativa frihetsberövanden.

Nämnda utredning — som biträtt kommitténs ståndpunkt i förevarande

fråga — har uttalat, att rättssäkerlietsgarantierna huvudsakligen bör knytas

till handläggningen på länsstadiet av sådana ärenden angående omhänder­

tagande, där verklig tvist föreligger rörande det berättigade i en viss åt­

gärd. Detta betraktelsesätt synes mig i stort sett vara realistiskt. Dock får

detta inte undanskymma, att det givetvis är angeläget att i möjligaste mån

även förbättra förfarandet hos barnavårdsnämnderna, bl. a. genom att till­

godose behovet av juridisk sakkunskap.

Enligt gällande BvL bör sådan sakkunskap, där så lämpligen kan ske,

vara företrädd inom nämnden. Eftersom övriga speciella kvalifikationsvill­

kor för ledamotskap i barnavårdsnämnd slopas, kan jag inte tillstyrka, att

denna föreskrift bibehålies i ny barnavårdslag. Även om inval av domare el­

ler annan jurist i barnavårdsnämnd i många fall kan vara ett lämpligt sätt

att tillgodose nämndens behov av juridisk sakkunskap, kan detta tillgodoses

också på andra vägar. I likhet med kommittén föreslår jag, att nämnden

skall få tillkalla särskilda sakkunniga att delta i sina överläggningar samt

anlita det biträde i övrigt som erfordras. Med stöd av denna befogenhet äger

nämnden tillförsäkra sig bl. a. erforderligt juridiskt biträde. Jag kan i detta

sammanhang nämna, att den engelska ungdomsdomstolen normalt består

av tre lekmän med en juridiskt utbildad sekreterare. Utan att i någon mån

förringa betydelsen för barnavårdsarbetet av annan sakkunskap kan emel­

lertid med fog sägas att behovet av juristmedverkan ligger på ett särskilt

plan. Juristens uppgift är att vaka över att de i lagen föreskrivna formerna

och anvisade utvägarna anlitas. Sålunda har han bl. a. att tillse, att speciell

sakkunskap, såsom medicinsk och psykologisk sådan, i erforderlig omfatt­

ning anlitas i nämndens arbete. Kraven på ökad rättssäkerhet talar också

för alt den juridiska sakkunskapen bör i viss mån inta en särställning. Jag

har med hänsyn härtill funnit mig böra föreslå, att i lagen införes en direkt

anmaning till barnavårdsnämnderna att — om behovet av juridisk sakkun­

skap inte är tillgodosett inom nämnden — anlita biträde av lagfaren person.

Närmare föreskrifter om på vilket sätt eller i vilken omfattning detta skall

ske synes inte vara nödvändiga eller ens önskvärda.

Åtminstone i de största städerna torde det vara mest naturligt att knyta

eu jurist till nämnden såsom heltidsanställd befattningshavare. För det

stora flertalet nämnder kan emellertid knappast ifrågakomma annat än att

vid uppkommande behov anlita jurist från fall till fall. Eu lämplig ordning

synes därvid vara, att avtal träffas med lämplig jurist om att denne skall stå

till nämndens förfogande i den omfattning, som påkallas. För uppgiften sy­

nes kunna ifrågakomma såväl domare och andra domstolsjurister som advo­

96

kater och förvaltningsjurister. Några svårigheter att finna en lämplig ju­

rist, vilken givetvis inte behöver vara bosatt inom kommunen, torde i all­

mänhet inte behöva uppstå. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört räk­

nar jag med att juridisk expertis vid behov skall kunna förmedlas till nämn­

derna av svenska socialvårdsförbundet.

Medverkan av jurist erfordras självfallet inte i alla slags ärenden. Behov

av juridisk sakkunskap föreligger främst i ärenden, som avser ingripande

i sådana fall som anges i 22 § BvL. Enligt föreliggande lagförslag skall bar­

navårdsnämnderna kunna hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar. Åven

i dessa fall måste juristmedverkan anses särskilt påkallad. Alla ärenden av

angiven art är emellertid inte invecklade eller svårbedömda, utan i många

fall är utgången mer eller mindre självklar. I dylika fall kan juristens med­

verkan göras mycket begränsad eller måhända helt avvaras. I allmänhet

torde juristen dock behöva följa handläggningen av ifrågavarande ärenden

mer kontinuerligt. Han bör därvid särskilt kontrollera, att utredningen blir

fullständig, lämna anvisningar om de kompletteringar som krävs, tillse att

bestämmelserna om rätt för den enskilde att yttra sig m. m. blir vederbör­

ligen iakttagna, på nämndens uppdrag leda förhör samt ge vägledning för

nämndens avgörande. Slutligen bör han också i erforderlig omfattning bi­

träda med beslutens avfattning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

VII. Förfarandet hos barnavårdsnämnd m. m.

Gällande bestämmelser

Regler om förfarandet hos barnavårdsnämnd är i BvL samlade främst i

18, 24, 25 och 75 §§. Även 52 § 1 mom. och 81 § 1 och 5 mom. BvL bör emel­

lertid beaktas i sammanhanget.

Ett »ingripande» av barnavårdsnämnd skall alltid föregås av en undersök­

ning rörande förhållandena. Då barnavårdsnämnden (eller dess ordförande)

genom anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som

ankommer på nämnden synes påkallad, skall ordföranden för ärendets be­

redande oförtövat söka inhämta noggrann kännedom om de omständigheter,

som kan inverka på bedömningen av fallet. (18 § första stycket BvL.)

För det särskilda fall, att barnavårdsnämnd genom ansökan eller anmä­

lan eller annorledes fått kännedom om att någon ämnar i sitt hem mottaga

eller redan mottagit fosterbarn — då ärendet alltså gäller prövning och even-''’

tuell åtgärd jämlikt bestämmelserna om fosterbarnsvård — är stadgat, att

nämnden ofördröj ligen skall låta verkställa undersökning av hemmets be­

skaffenhet, såframt nämnden icke redan äger noggrann kännedom om hem­

met (52 § 1 mom. BvL). Liknande undersökningsskyldighet föreligger för

barnavårdsnämnd, som fått kännedom om att barn under omständigheter,

som avses i 59 § BvL, utan att vara fosterbarn vistas i annat enskilt hem än

hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare (59 § 4 mom. BvL).

97

Under vissa betingelser skall eller bör barnavårdsnämnd i förekommande

ärenden anlita speciell sakkunskap eller bereda personer, som sitter inne med

särskild kännedom och erfarenhet, tillfälle att lämna upplysningar och an­

föra sin mening.

Sålunda skall (enligt 18 § andra stycket BvL) yttrande av läkare inhäm­

tas, om det finns anledning antaga, att vanart eller annat missförhållande

är heroende på eller förenat med sjukdom eller kroppslig eller andlig brist

eller svaghet hos barnet, och yttrandet skall tjäna till utrönande av behov

av ingripande och de lämpliga formerna därför. Central för psykisk barna-

och ungdomsvård må anlitas för ändamålet. Har yttrande inhämtats av lä­

kare, som inte är knuten till sådan central, skall om läkaren så finner erfor­

derligt hänvändelse ske till dylik central, som må vara upprättad av veder­

börande landsting. Nämnden skall vid behov medverka till att den, mot vilken

ingripande ifrågasättes, inställes å centralen för undersökning eller observa­

tion. Läkares yttrande skall vidare inhämtas, där missförhållande kan anta­

gas bero på sjukdom hos föräldrarna eller annan, som vistas i hemmet.

Om ingripande påkallas beträffande barn under 18 års ålder, som besöker

eller besökt skola, bör (enligt 18 § tredje stycket BvL) införskaffas upplys­

ning om barnets förhållande i skolan. Lärare som senast undervisat barnet

bör kallas att deltaga i nämndens överläggning rörande barnet; möter hin­

der för personlig inställelse, bör läraren skriftligen yttra sig till nämnden.

Vidare bör rektor eller förståndare för skola, i vilken barnet åtnjuter eller

åtnjutit undervisning, samt för kommunen anställd särskild folkskolin­

spektör eller överlärare beredas tillfälle att deltaga i överläggningarna.

Dessa bestämmelser om upplysning från skola, kallelse till deltagande i över­

läggning m. m. skall äga motsvarande tillämpning, om ingripande påkallas

mot någon, som fyllt 18 år, förutsatt att han besöker läroanstalt eller det

eljest kan antagas, att åtgärder jämlikt bestämmelserna skulle vara till gagn

för utredningen (18 § fjärde stycket).

Har i ärende, vari barnavårdsnämnds åtgärd påkallas, utredning verk­

ställts genom polismyndighets försorg, bör en representant för denna myn­

dighet beredas tillfälle att deltaga i nämndens överläggningar i ärendet (18 §

femte stycket).

Tillfälle att yttra sig i ärendet skall slutligen beredas inom kommunen bo­

satt föreståndare för församling av främmande trosbekännare, därest den,

mot vilken ingripande påkallas, tillhör församlingen (18 § sjätte stycket).

Rätt för dem saken angår att yttra sig i ärende, som barnavårdsnämnd fö­

rehar, är i BvL endast i så måtto erkänd, att nämnden -— enligt 24 § 2 mom.

första stycket -— icke må besluta omhändertagande för skyddsuppfostran

med mindre tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig berelts den un-

deråriges föräldrar, om de vistas på känd ort inom riket, samt honom själv,

om han fyllt 15 år.

Med avseende å inställelseplikt och beträffande barnavårdsnämndens be­

fogenhet att framtvinga pliktuppfyllelse ger BvL olika regler för olika fall

(24 § 2 mom. andra stycket ävensom 75 § 1 mom. första och andra styckena

samt 2 inom.).

7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

98

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1960

Gäller ärende underårigs omhändertagande för skyddsuppfostran, må

nämnden kalla honom och hans föräldrar att personligen inställa sig för att

höras inför nämnden eller särskilt utsett ombud. Om föräldrarna vistas på

annan ort, må förhör äga rum inför ombud därstädes. Uteblir föräldrarna

utan laga förfall, skall envar av dem bo ta 5 kronor, och nämnden äger att an­

tingen förelägga dem inställelse vid vite -—• som ej må uppgå till mer än

sammanlagt 100 kronor för envar av föräldrarna — eller begära polismyn­

dighets bistånd för deras hämtning. Vad angår den underårige må nämnden

ålägga den som har honom i sin vård att ombesörja hans inställande eller

förordna därom på annat lämpligt sätt. Om så erfordras kan nämnden även

när det gäller den underårige lita till hämtning genom polismyndighets för­

sorg.

Att barnavårdsnämnden må kalla till personlig inställelse även i ärende,

som icke rör underårigs omhändertagande för skyddsuppfostran, samt äger

att i ärende, som rör sådant omhändertagande, inkalla även annan än den

underårige och hans föräldrar förutsättes i BvL (75 § 2 mom). Förhör inför

ombud nämnes dock icke. I dessa andra fall skall de nyss nämnda bestäm­

melserna om böter, -våte, hämtning m. m., som avser den underåriges och

hans föräldrars inställelse i skyddsuppfostringsärende, äga motsvarande till-

lämpning endast om kallad person bor eller uppehåller sig inom kommunen

och erhållit del av kallelsen minst 4 dagar innan han skall komma tillstädes.

Barnavårdsnämnds beslut är i regel omedelbart verkställbara, även om de

ej vunnit laga kraft; har besvär anförts, där sådant är tillåtet, äger dock

länsstyrelsen förbjuda verkställighet (81 § 1 mom). En annan regel gäller

för beslut om att någon skall omhändertagas för skyddsuppfostran. För att

verkställighet skall ske, innan vederbörligt samtycke erhållits eller faststäl-

lelse meddelats, förutsättes, att nämnden -— med hänsyn till att uppskov

funnits förbundet med våda — förordnat om omedelbar verkställighet (25 §

3 inom.).

Protokollsutdrag skall utan avgift tillhandahållas den som är i behov där­

av för klagan över nämndens beslut (81 § 5 mom.). Delgivning är däremot

föreskriven endast i fråga om beslut om någons omhändertagande för skydds-

uppfostran. Sådant beslut skall ofördröjligen skriftligen delgivas föräldrarna

samt, där saken gäller person, som avses i 22 § d) BvL, jämväl denne. Avser

beslutet barn under 18 år, skall dessutom ofördröjligen skriftlig förklaring

avfordras föräldrarna, huruvida de samtycker till heslutets verkställande.

Delgivningsbevis och förklaring skall förvaras bland nämndens handlingar

och föredragas vid dess nästa sammanträde samt antecknas i protokollet

(25 § 1 mom.).

Lämnar föräldrarna inte sådant samtycke som nyss sagts eller kan de

inte anträffas, skall nämnden underställa beslutet länsstyrelsens prövning.

Avser beslutet person i åldern 18—21 år, skall förklaring som nyss sagts inte

avfordras hans föräldrar, utan beslutet skall alltid underställas länsstyrel­

sens prövning. (Vad här sagts om föräldrar gäller enligt 78 §, om vårdnaden

om underårig tillkommer allenast den ene av föräldrarna eller särskilt för­

99

ordnad förmyndare, den som har vårdnaden.) Underställning skall göras så

snart ske kan och senast två veckor efter det beslutet om omhändertagande

fattats. Vid underställning skall till länsstyrelsen överlämnas redogörelse för

vad i ärendet förekommit. (25 § 2 mom.)

Slutligen är att nämna, att barnavårdsnämnd och dess ordförande äger att

— även i andra fall än de förut angivna — där de så prövar nödigt för vid­

tagande av åtgärd, som enligt BvL ankommer på dem, utan kostnad för

nämnden erhålla handräckning av polismyndighet (77 §). Särskilda bestäm­

melser gäller för anlitande av polismyndighets bistånd i ärende angående

arbetsföreläggande (72 § BvL med hänvisning till SochjL).

Kungl. Maj.ts proposition nv 10 år 1960

Bamavårdskommittén

Enligt kommitténs mening är vad BvL innehåller om ärendes handlägg­

ning hos barnavårdsnämnd på det hela taget för knapphändigt och i alltför

hög grad begränsat till speciella ärenden. Det har synts kommittén påkallat

att i ny barnavårdslag, utan frångående av huvuddragen i gällande ordning,

meddela något fylligare allmänna regler för ärendes behandling hos barna­

vårdsnämnd. Samtidigt har vissa detaljerade bestämmelser i BvL ansetts

icke böra få motsvarighet i ny lagstiftning. Reglerna om ärendes behandling

hos barnavårdsnämnd har i förslaget sammanförts till ett särskilt kapitel

(4 kap.) i omedelbar anslutning till kapitlet med bestämmelserna om barna­

vårdsnämnd.

Till kapitlet om ärendes behandling har hänförts bestämmelser om barna­

vårdsnämnds rätt att anlita bistånd av polismyndighet. Enligt förslaget (43 §

lagförslaget) tillägges barnavårdsnämnd rätt att i viss omfattning erhålla

polismyndighets bistånd, när det gäller att verkställa utredning. Befogen­

heten att anlita polismyndighet får dock begagnas endast där erforderlig

utredning befinnes icke kunna vinnas på annat sätt och polismyndighets

biträde vid utredningen ej kan antagas medföra olägenhet. Det har icke synts

kommittén påkallat att söka till vissa slag av ärenden, med hänsyn till den

saken rör eller på annat sätt begränsa befogenheten att anlita polisutredning.

Ett undantag har dock gjorts i förslaget, avseende utredning om hem- och

familjeförhållanden. Att klarlägga sådana förhållanden bör enligt kommit­

tén i regel ankomma på dem som arbetar inom barnavården. Endast om

det inom ramen för en hos polismyndighet begärd utredning angående lag-

stridigt eller eljest samhällsskadligt handlande prövas nödigt att även un­

dersöka hem- och familjeförhållanden, får detta enligt förslaget överlåtas

på polisen.

Enligt förslaget införes vidare rätt till ersättning för den som efter kal­

lelse inställt sig för att höras eller undergå läkarundersökning i ärende, som

ankommer på barnavårdsnämnds prövning (49 § lagförslaget). Med den som

kallats har i fråga om ersättningsrätt jämställts den som eljest ställt sig

till förfogande för dylik utredningsåtgärd, vilken befunnits vara erforderlig.

100

Ratten till ersättning skall avse resekostnad, ökade utgifter för uppehälle

samt, när särskilda skäl påkallar det, gottgörelse för tidsspillan. De närmare

grunderna skall enligt förslaget fastställas av Kungl. Maj:t.

Såsom en annan nyhet föreslås lagfäst rätt att anlita biträde vid förhör,

som hålles inför barnavårdsnämnd eller för dess räkning (50 § lagförslaget).

Särskilda förutsättningar i fråga om biträdets sakkunskap, erfarenhet och

kvaliteter i övrigt har ansetts icke kunna krävas. Biträde som visar oskick­

lighet eller oförstånd eller som eljest prövas vara olämpligt skall emellertid

kunna avvisas av nämnden.

Till lagreglering har också upptagits spörsmålet, i vilken omfattning de

enskilda som barnavårdsärende närmast rör skall informeras om utredning­

ens innehåll, hur avvägning vid utredningen bör göras mellan nämnda per­

soners intresse av att kunna föra sin talan pa grundval av tillräckliga upp­

lysningar å ena samt behovet av att skydda personer, som lämnat upplys­

ningar, och bevara nämndens möjlighet att i fortsättningen få erforderliga

upplysningar å andra sidan samt hur den verkställda avvägningen bör in­

verka på ärendets bedömning (51 § lagförslaget).

Kommittén upptar först det fallet, att den som ärendet närmast rör eller

hans företrädare

vill

ta del av utredningsmaterialet. Härom anför kommit­

tén.

I den män detta utgöres av handlingar är det principiellt offentligt, och

andra inskränkningar i rätten att utfå eller ta del av handlingarna kan ej

göras än sådana, som tillstädjes i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. Av

lagens bestämmelser i 14 och 39 §§ framgår, att myndighet alltid är

berätti­

gad

att utlämna alla handlingar till part —- vartill i detta sammanhang torde

vara att hänföra den som barnvårdsärende rör — men

på synnerliga skäl

vägra att utlämna annan handling än dom eller beslut, därest handlingen rör

(även)

annans

personliga förhållanden

eller

gäller »någons intagning, vård

eller behandling i anstalt eller inrättning eller någons vård eller behand­

ling av läkare annorstädes än å anstalt» och utlämnandet kan mot­

verka ändamålet med vården eller behandlingen eller sätta någons per­

sonliga säkerhet i fara,

eller

utvisar vem som gjort anmälan eller lämnat

upplysning i bl. a. barnavårdsärende och kännedom därom kan antagas bli

till skada för annan person — missbrukad av den, om vilken anmälan

gjorts eller upplysning lämnats. Möjligen kan det sist berörda tolkas så, att

även handling, vars innehåll gör det möjligt för den initierade att förstå eller

utforska vem sagesmannen är, kan undantagas från utlämnande.

Berörda bestämmelser drar tämligen snäva gränser för myndighets möjlig­

heter att i barnavårdsärende undanhålla den saken rör eller hans ställföre­

trädare upplysningar, som de kan missbruka eller vilkas bekantgörande kan

allvarligt skada barnavårdsarbetet. Stor frihet medgives att lämna ut hand­

ling, med påföljd, bl. a., att olika instanser kan behandla samma utrednings­

material på olika sätt.

Kommittén har emellertid icke ansett sig böra ifrågasätta ändringar i se­

kretesslagen eller föreslå viss tillämpning av lagens bestämmelser såvitt rör

barnavårdsärenden.

De som vid utredning i barnavårdsärende anlitas såsom upplysningskällor

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

101

bör enligt kommittén, om det är påkallat med hänsyn till ärendets och upp­

lysningarnas art m. in., få besked om de begränsade möjligheterna att undan­

hålla dem saken rör tillgång till handlingarna samt framför allt om den fri­

het i bedömningen av sekretessfrågan, som råder och som omöjliggör all

garanti från utredarens sida, att sekretess kommer att iakttagas. En uttalad

önskan eller begäran av person, som höres vid utredningen, att hans namn

icke skall yppas för den eller dem saken rör, bör antecknas och utöva infly­

tande på bedömningen, huruvida namnet må hemlighållas. Kommittén anför

vidare.

Har sådan begäran skärpts till ett ovillkorligt förbehåll, synes det rikti­

gast att myndighet, som har alt ta befattning med ärendet, respekterar vilje­

yttringen; anser myndigheten att sekretesslagen icke ger stöd för att hem­

lighålla namnet, torde handling, som innehåller eller återger utsagan, kunna

och böra uteslutas ur materialet i ärendet och därmed undandragas såväl

från utlämnande som från beaktande vid ärendets prövning.

Enligt 51 § första stycket kommitténs lagförslag skall barnavårdsnämnd

såvitt möjligt och på det sätt nämnden finner lämpligt bereda den saken rör

och hans närmaste kännedom om förebragt utredning i den omfattning som

erfordras för att de skall kunna behörigen föra sin talan. Kännedom skall

enligt paragrafens andra stycke dock ej få förmedlas om sådan utredning

eller omständighet som, om den är intagen i eller framgår av handling, för­

anleder att handlingen jämlikt 14 § andra stycket samt 39 § andra stycket

sekretesslagen icke får utlämnas till part. Enligt paragrafens tredje stycke

skall vid prövning av vad som får anses utrett i ärendet beaktas den be­

gränsning i utredningens bevisvärde, som må följa av att utredningen icke

i alla väsentliga delar varit känd för den saken rör eller företrädare för

denne. Av enskild erhållen uppgift skall enligt samma stycke lämnas utan

avseende om dess innehåll eller ursprung hemlighållits och det ej kan anses

uteslutet, att uppgiften i annat fall kunnat vederläggas. Kommittén uttalar

i anslutning härtill, att det vid bedömningen av bevisningen saknar bety­

delse, huruvida det kan läggas någon som saken rör till last att han icke

tagit del av utredningen eller icke yttrat sig över den, samt tillägger.

Särskild hänsyn torde emellertid böra tagas till den enskildes rätt och till

risken för otillförlitliga uppgifter i sådana fall, där någon relevant uppgift

direkt hemlighållits för den saken rör. Här åsyftas ej blott på sekretesslagen

grundad vägran att på begäran lämna ut material utan även uteslutning

som gjorts, då vederbörande i övrigt informerats om utredningen. När det

gäller av enskild — icke av myndighet eller befattningshavare som sådan

— lämnad uppgift, vilken sålunda hemlighållits, synes man böra gå längre

än till att blott beakta betydelsen ur bevisningssynpunkt av att den saken

rör ej fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. Enär denna möjlighet direkt

berövats honom, synes uppgiften böra lämnas utan avseende vid ärendets

avgörande, om det icke — med hänsyn till vad han i övrigt vidgått, ett flertal

uppgifters inbördes överensstämmelse o. dyl. — kan anses uteslutet, att han

skulle ha kunnat vederlägga uppgiften. Med hemlighållande av lämnad upp­

gift bör jämställas hemlighållande av sagesmannen, om detta väsentligt in­

verkat på möjligheterna för den saken rör att vederlägga uppgiften.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

I detta sammanhang gör kommittén vidare följande uttalande.

Möjligen kan man vilja invända, att det ställer sig svårt att verkligen helt

bortse från uppgift, som dock influtit i utredningen, kanske också lämnats

vid förhör inför nämnden eller refererats för densamma. Detta problem möter

emellertid ofta vid fri bevisprövning. Att bortse från uppgift som blivit över­

tygande vederlagd, är lätt nog, men det är relativt svårt att icke låta sig på­

verkas t. ex. av uppgift, som i och för sig förefaller trovärdig men lämnats

av person, som visats icke vara tillförlitlig. Uppgiften att begränsa pröv­

ningen till relativt tillförlitligt material och att bortse från annat är en bland

dem som en prövande myndighet måste gå i land med.

Systemet med inhämtande av samtycke, respektive underställning som

regelmässig förutsättning för verkställighet av vissa beslut har ansetts böra

bibehållas med en del förändringar. Användningsområdet har också vidgats.

Inhämtande av samtycke samt underställning är åtgärder, som barnavårds­

nämnd har att självmant vidtaga för att förverkliga vad nämnden beslutat.

Reglerna om dessa åtgärder har därför ansetts höra hemma hland övriga

bestämmelser om barnavårdsnämnds förfarande.

De i 4 kap. av lagförslaget samlade bestämmelserna om barnavårds­

nämnds förfarande tar sikte på alla slags ärenden, som barnavårdsnämnd

får befattning med, dock att kommittén förutsätter att bestämmelser om

arbetsföreläggande, även i vad rör barnavårdsnämnds befattning med så­

dant ärende, meddelas i särskild lag. Alla stadganden i 4 kap. är icke till­

lämpliga på alla slags ärenden; en del stadganden är uttryckligen avsedda

endast för vissa grupper av ärenden, andra kan med hänsyn till sitt inne­

håll icke gälla vilka ärenden som helst.

Kommittén har övervägt, huruvida icke för barnavårdsnämnd borde öpp­

nas möjlighet att i undantagsfall hänskjuta ärende till länsstyrelsens ome­

delbara prövning. Dylik möjlighet skulle föreligga blott beträffande ären­

den som rörde förbud mot fosterbarns tagande från fosterhem, fosterbarns

skiljande från fosterhem — med eller utan omhändertagande — samt om­

händertagande i fall, motsvarande de i 22 § BvL avsedda. Endast den bar­

navårdsnämnd, som det enligt bestämmelserna i 7 kap. av kommitténs lag­

förslag ålåg att pröva ärendet, skulle äga besluta hänskjutande, och förut­

sättningen skulle vara, att nämnden funne utredningen eller bedömningen

av ärendet förbunden med svårighet, som nämnden icke ansåge sig kunna

bemästra, eller att eljest synnerliga skäl talade för att ärendet prövades

omedelbart av länsstyrelsen.

Enligt kommitténs uppfattning behövde det ej befaras, att en möjlighet

att hänskjuta ärende till länsstyrelsen kunde komma att anlitas utan bä­

rande skäl. Det kunde enligt kommittén säkerligen förutsättas, att beslut

om att överföra ärende till länsstyrelsen icke skulle fattas utan föregående

samråd med vederbörande sektionsschef i länsstyrelsen eller åtminstone

med socialvårdskonsulenten.

Rörande utformningen av det ifrågasatta nya institutet anför kommittén

följande.

103

Antalet hänskjutna ärenden kunde säkerligen väntas bli tämligen obetyd­

ligt Men ärendenas art torde mycket ofta komma att vara sådan, att ut­

redningen måste bli omfattande och förbunden med svårighet. I betraktande

härav — och då möjligheten att hänskjuta ärenden ingalunda skulle vara

avsedd att tjäna till avlastning av barnavårdsnämndernas arbetsborda —

måste det åläggas nämnd, som hänskjutit ärende till länsstyrelsen, att om

och i den mån länsstyrelsen det önskade medverka i ärendets utredning.

Hänskjutande finge ej heller leda till att ärendes utredning försummades

eller försenades eller till att omedelbart erforderliga barnavårdsingripanden

fördröjdes. Nämnd, som hänskjutit ärende, borde därför vara skyldig att

utan anmodan från länsstyrelsens sida vidta utredningsåtgarder, som ej

utan nackdel kunde uppskjutas, samt att meddela beslut om förberedande

föreskrift eller omhändertagande för utredning.

Utformad på sätt sålunda berörts skulle, fortsätter kommittén, en hän-

skjutningsrätt — utan att kunna föra med sig olägenheter — säkerligen

kunna vara till gagn för barnavårdsnämnderna i fall, där de ställes inför

exceptionella svårigheter. Kommittén har emellertid ansett verkligt behov av

ifrågavarande nyskapelse icke vara ådagalagt och har därför stannat för att

icke i lagförslaget upptaga stadgande om hänskjutningsrätt.

I särskilt yttrande uttalar fyra av kommitténs experter, att de skäl, som

i betänkandet anförts för en hänskjutningsrätt, är av sådan styrka, att vad

som kunnat andragas däremot väger tämligen lätt, samt att kommittén där­

för bort framlägga förslag i angivna avseende.

Kungl. Maj:ts proposition nv 10 år 1960

Remissyttrandena

Den av kommittén föreslagna regleringen av förfarandet i barnavårds-

ärenden tillstyrkes i sina huvuddrag eller lämnas utan erinran

i flertalet

yttranden. Förslaget tillstyrkes i denna del uttryckligen av bl. a.

riksåkla­

garämbetet, Göta hovrätt, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen

och

utredning­

en om administrativa frihetsberövanden.

Särskilt med tanke på ärenden a\

mindre vikt med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet framstår emellertid

reglerna om förfarandet för åtskilliga remissorgan — såsom

justitiekans-

lersämbetet, överståthållarämbetet länsstyrelserna i Södermanlands, Krono­

bergs, Älvsborgs, Västernorrlands, Jämtlands

och

Norrbottens län, svenska

socialvårdsförbundet, svenska landskommunernas förbund

samt ett

tjugotal

barnavårdsnämnder

— såsom alltför detaljerade och vidlyftiga. Åtskilligt av

regleringen, såsom bestämmelser av vägledande karaktär, hör hemma

framhålles det — i en handbok för barnavårdsnämnder, och lagens innehåll

bör koncentreras till nödvändiga bestämmelser. Det betonas även, att kapitlet

i sin helhet präglas av elt starkt framträdande judiciellt betraktelsesätt och

att förfarandet inför barnavårdsnämnden härigenom blir alltför domslols-

mässigt.

Belysande för denna mera negativa ståndpunkt till kommitténs förslag är

följande uttalanden av

justitiekanslersämbetet.

104

Det synes obestridligt, att fasta normer för handläggning av förvaltnings­

ärenden i och för sig äro av värde, vilken myndighet det än gäller Sådana

normer få anses ägnade att bidraga till ökad rättssäkerhet och till lika be­

handling av alla. De utgöra också ett stöd för myndigheten i dess handlande

Men värdet ar å andra sidan till icke liten del beroende av beskaffenheten

av den myndighet, som skall handha reglerna. Hos en myndighet, där de be­

slutande icke ha någon mer utvecklad formell utbildning och förfarenhet,

torde latt uppstå risk för att dylika regler icke bliva till innebörd och syfte

1 allo forstadda. Verkan härav kan bli, att reglerna icke vinna tillbörligt be­

aktande, leda till en mindre tilltalande formbundenhet eller verka hämman­

de pa handlandet. Barnavårdskommittén säger själv med rätta, att förfaran­

det i barnavårdsärende måste »självfallet vara avpassat efter nämndens

sammansättning, inre arbetsformer m. m„ och sådana krav på handlägg-

ningen får ej ställas, som i onödan skulle tynga nämnden och ogynnsamt

paverka dess förmåga till aktiva insatser». För närvarande torde ledamö-

terna i barnavårdsnämnderna i allmänhet utgöras av praktiskt inriktade

människor utan formell administrativ skolning, och det föreliggande försla-

get iarer harutinnan icke åsyfta någon ändring. I många, kanske flertalet

tall torde dessa nämnder ej heller ha tillgång till kvalificerat biträde. Utan

åt c vilja underskatta det värde, som fasta regler för ärendenas handläggning

kan ha ur rattsakerhetssynpunkt och eljest, får ämbetet därför ifrågasätta*

oni angivna forhållande beträffande nämndernas sammansättning beaktats

- tormmnSen av förfarandet och om således den nyss återgivna, av kom­

mittén uppställda grundsatsen iakttagits. Enligt ämbetets mening är regle­

ringen av förfarandet alltför vidlyftig och invecklad för att av nu berörda

"lanAnjI med framgång tillämpas. Och även i nämnder, där resurserna i här

asyttade avseende äro vida bättre, torde svårigheter vid tillämpningen möta.

et synes kunna ifrågasättas, om man icke för närvarande bör avstå ifrån

en mera utförlig författningsmässig reglering av förfarandet och åtnöias

n??f. . re> enkla regler samt i handboksform eller liknande lämna en fram-

stallnmg, nuru ärendena böra handläggas i barnavårdsnämnderna. Där kun-

rx™ de mån§a riktiga tankar och grundsatser som i denna del kom­

mit till uttryck i betänkandet.

Svenska landskommunernas förband,

som påpekar att de ärenden som

kräver ett mera komplicerat förfarande är sällsynta i landskommunerna,

anser att kommittén på en gång över- och underskattar de kommunala för­

troendemännen. Överskattningen gäller deras möjligheter att vid sidan av

sitt normala arbete tillägna sig en för exceptionella fall avpassad rutin. Un­

derskattningen åter avser det goda praktiska omdöme som de, oavsett hand-

läggningsformen, kan visa i barnavårdsärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Det av kommittén föreslagna stadgandet om rätt för barnavå r d s-

nämnd att påkalla bistånd av polismyndighet för verk­

ställande av utredning har av flertalet remissinstanser lämnats utan erin­

ran. I någia yttranden uttalas emellertid, att barnavårdsnämnderna enligt

förslaget erhåller alltför vittgående befogenhet att påkalla polismyndighets

bistånd.

Enligt

besvärssakkunnigas

mening synes det tveksamt om det verkligen

ar behövligt att i barnavårdsförfarandet anlita polisen i den utsträckning

som föreslagits. De sakkunniga anför härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

105

Den utomordentligt vidsträckta befogenhet att förfoga över polisen för ut­

redning, som nämnden föreslås skola erhålla, förefaller ur många synpunk­

ter betänklig. Med hänsyn till att nämnden bl. a. har att taga befattning med

ett kriminellt klientel torde det måhända möta svårigheter att beskära den­

na i ärenden rörande sådan ungdom. De sakkunniga vill emellertid under­

stryka, att dessa utredningsmedel bör användas med stor försiktighet. Vi­

dare vill de sakkunniga framhålla, alt förutsättningarna för anlitande av

polisen för utredning bör angivas på ett mera precist sätt än kommittén före­

slagit. Uttrycket »samhällsskadligt handlande» i 43 § synes alltför obe­

stämt till sin innebörd.

Även i andra yttranden efterlyses en starkare och mera preciserad be­

gränsning av barnavårdsnämnds rätt i förevarande avseende. Det under-

strykes vidare, att en rätt att anlita polismyndighet för utredning ej får

leda till missbruk. Belysande för den kritiska hållning en del remissorgan

sålunda intar gentemot förslaget är yttrandet från

föreningen Sveriges polis­

mästare.

Föreningen anför bl. a.

Det torde vara ett de socialvårdande myndigheternas och polismyndighe­

tens gemensamma intresse, att det upprätlhålles en klar gräns mellan respek­

tive myndigheters arbetsområden. Uppenbarligen finnas stora skillnader i

dessa myndigheters arbetssätt med hänsyn till såväl det författningsmässiga

underlaget för verksamheten som därå grundad målsättning och intresse­

inriktning. -------------Enligt föreningens mening bör biträde från polisens sida

lämnas endast om uppgiften icke rimligen

kan

utföras av barnavårdsnämn­

den själv. Så t. ex. bör hjälp lämnas med efterforskning. Bistånd med ut­

redning av lagstridig verksamhet av icke straffmyndiga bör ges i den mån

det kan tjäna polismyndighetens preventivt inriktade verksamhet. I sist­

nämnda hänseende, liksom naturligtvis beträffande asocialt beteende av

underåriga, måste det dock tillkomma polismyndigheten att bedöma om

hjälp kan lämnas eller icke.

För en sådan sträng gränsdragning talar även det kända förhållandet att

polismyndigheterna allmänt dragas med otillräckliga personalresurser i den

allt hårdare kampen mot brottsligheten. Det finns anledning förmoda, att

återkommande framställningar från barnavårdsnämnderna, även om åter­

hållsamhet härvid iakttages från nämndernas sida, ofta skulle komma att

framstå såsom mindre trängande från polismyndighetens synpunkt än dess

egna mera angelägna uppgifter. Samarbetet skulle troligen icke gagnas

härav.

Polismästaren i Stockholm

betonar — under hänvisning till rådande per­

sonalläge — att barnavårdsnämnd icke bör, i varje fall för närvarande, äga

påkalla polismyndighets medverkan i rena barnavårdsutredningar.

Liknande synpunkter framförcs av

föreningen Sveriges landsfiskaler.

Överståthållarämbetet

framhåller, att det ur skilda synpunkter synes

önskvärt med ett livligare samarbete mellan polisen och barnavårdsnämn­

dens befattningshavare. Enligt ämbetets erfarenhet föreligger hos den förra

stort intresse för hithörande frågor, och när det gäller ungdomsbrottslighe­

tens bekämpande skulle förvisso mycket vara att vinna om större utrymme

gavs polisen alt deltaga på ungdomsvårdens område. Ämbetet understryker,

att detta är en sak; en annan är de uppgifter, som enligt förslaget lägges

på polismyndigheten. Såvitt rör Stockholm betonar ämbetet den rådande po­

lisbristen, som utgör ett bestämt hinder mot att nya uppgifter ålägges polis­

myndighet.

En remissinstans —

länsstyrelsen i Örebro län

•—- är å andra sidan av

den åsikten att barnavårdsnämndernas befogenhet att begära biträde med

utredning blivit alltför snävt begränsad.

Kommitténs uppfattning att den som inställt sig till förhör skall äga rätt

till ersättning har i princip vunnit allmän anslutning. Så gott som

samtliga remissinstanser, vilka berört frågan, anser dock att denna rätt bli­

vit alltför vidsträckt enligt förslaget. Särskilt vänder man sig mot att den,

som genom sitt förhållande eller beteende föranlett barnavårdsnämndens in­

gripande, skall kunna få ersättning för sin inställelse. Uttalanden i denna

riktning göres sålunda av

länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs

och

Gävle­

borgs län, besvärssakkunniga

samt ett flertal

kommunala organ.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden

framhåller, att frågan

om ersättning för inställelse i barnavårdsärende är ett spörsmål, som utred­

ningen har att taga ställning till, i varje fall i vad avser ersättning för in­

ställelse inför länsstyrelse eller annat länsorgan, samt att utredningen kom­

mer att taga slutlig ställning till här föreliggande spörsmål i samband med

slutförande av sitt uppdrag.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån

anser, att frågan om ersättning för in­

ställelse bör lösas samtidigt för alla grenar av socialvården och icke blott

i fråga om barnavårdsärenden.

Den föreslagna bestämmelsen om rätt att anlita lämpligt bi­

träde tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Länsstyrelsen i Gotlands län

ställer sig emellertid ytterst tveksam till för­

slaget, och detta avstyrkes direkt av

sju barnavårdsnämnder.

Justitiekansler sämbetet

anför, att barnavårdsnämnden synes böra få en

något större frihet att avvisa anlitat biträde än som följer av förslaget.

Stads­

fullmäktige i Jönköping

uttalar sig för att bestämmelserna om biträde bör

utformas i analogi med vad som gäller om försvarare i brottmål.

Sveriges advokatsamfund

framför det önskemålet att sakägaren bör er­

hålla biträde på det allmännas bekostnad under principiellt samma förutsätt­

ningar som gäller beträffande för brott misstänkta.

Några barnavårdsnämnder

är inne på tanken att en lagstadgad rätt att an­

lita biträde naturligen bör få den konsekvensen att den fria rättshjälpen ut­

vidgas att gälla även i dessa fall.

De i 51 § kommitténs lagförslag intagna bestämmelserna om del­

givning av utredningsmaterial och om bevisprövning

m. m. har vid remissbehandlingen utsatts för stark kritik.

Justitiekansler sämbetet

anför bl. a.

I paragrafen fastslås vissa principer och riktlinjer i fråga om utrednings­

materialets utlämnande till eller bekantgörande för den eller dem som bär-

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

107

navårdsärende närmast rör. Kommittén synes värd erkännande för att kom­

mittén icke, lika litet här som på flera andra punkter, väjt för svårigheterna

att utforma regler i de nu förevarande ömtåliga men också viktiga hänseen­

dena. Ämbetet ställer sig dock tvekande till lämpligheten att i lagtexten fixera

förfarandet härutinnan. Ämbetet vill ifrågasätta, om man icke kommer läng­

re med att underlåta att i lagen binda handläggningen så pass som skett och i

stället på annat sätt verka för tillämpning av de grundsatser som böra gälla.

I de praktiska fallen kunna omständigheterna vara sådana, att en klok

ledare av handläggningen finner utvägar undvika att ställa vanskliga frågor

på sin spets och därför bör erhålla stor frihet i sitt handlande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

anser sig icke kunna godtaga vad som

föreslagits i paragrafens första stycke. Enligt hovrättens förmenande bör

man skilja mellan de fall, då förhör hålles med den saken gäller, och de fall,

då förhör ej äger rum. Vid förhör bör den saken gäller av barnavårdsnämnd

erhålla del av hela den utredning, varpå avgörandet må grundas, i den mån

hinder ej möter på grund av bestämmelserna i sekretesslagen. Därest förhör

ej äger rum, torde en bestämmelse av i huvudsak samma innehåll som första

stycket vara till fyllest, dock att den saken rör skall underrättas om den rätt

att taga del av handlingar som tillkommer honom.

Besvärssakkunnign

betonar, att sakägare i princip skall äga rätt att ta

del av utredning i ett ärende, och anser, att paragrafens andra stycke kan

utgå. De sakkunniga anför.

1 den mån sådan utredning, som icke fästs i skrift, åsyftas, bör regler

härom upptagas i samband med övriga regler om tystnadsplikt. Beträffande

utredning, som fästs i skrift, gäller sekretesslagens föreskrifter om hand-

lingssekretess. Det synes icke påkallat att intaga särskild erinran härom i

lagtexten. Det kan tilläggas, att sekretesslagens föreskrifter där återgivits

på ett vilseledande sätt. Lagtexten giver nämligen vid läsningen det intryc­

ket, att sekretesslagen innehåller bestämmelser om förbud mot utlämnande

av vissa handlingar till part. I själva verket ankommer det enligt 39 § sekre­

tesslagen på vederbörande myndighet att i varje särskilt fall avgöra, om

handlingen skall utlämnas eller ej. Nu ifrågavarande stycke har därför icke

någon självständig funktion att fylla.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden

framhåller, att ett hem­

lighållande givetvis innebär stora olägenheter för den enskilde men att, om

denne har biträde i ärendet, olägenheterna skulle kunna åtminstone delvis

undanröjas, därest biträdet beredes tillfälle att ta del av utredningen. En

förutsättning för en sådan anordning är givetvis att ej härigenom hemlig­

hållandet gentemot den enskilde äventyras.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

anser det synnerligen önskvärt, alt

barnavårdsnämnderna i lämplig form göres uppmärksamma på vikten av att

möjligheten att undanhålla utredningsmaterial begagnas med största för­

siktighet.

Vid genomgång av kommitténs motiv till ifrågavarande paragraf har

jus-

titiekanslersämbetet

fäst sig vid ett par uttalanden. Ämbetet anför härom.

Kommittén anför, att av 14 och 39 SS sekretesslagen framgår, att myn­

dighet alltid är

berättigad

alt utlämna alla handlingar till part men

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

108

synnerliga skäl vägra utlämna vissa närmare angivna handlingar. Man

töianledes härav tro, att en barnavårdsnämnd, som lämnar ut handling­

ar, vilka

utlämnas, förfar invändningsfritt, även om handlingarna i

fråga

bort

innehållas såsom hemliga. En dylik uppfattning torde emeller­

tid icke vara riktig. Kommittén anför nämligen längre fram, att man från

nämndens sida bör »göra klart för sig, om utredningsmaterialet innehåller

llPPf4ifter eller uttalanden av beskaffenhet att jämlikt sekretesslagen kunna

hemlighållas för 'part’ och om denna rätt bör utnyttjas. Finnes så vara

tallet, skall innehållet av ifrågavarande uppgifter och utlåtanden naturligt-

vis ej röjas,-------------- ». Vad kommittén sålunda uttalat torde också kunna

anses framgå av lagtexten. Kommitténs ståndpunkt biträder ämbetet. —

Kommittén uttalar vidare, att om cn vid utredningen hörd person ovillkor-

ligen förbehållit sig, att hans namn icke skall uppges för den eller dem saken

iöi, »synes det riktigast, att myndighet som har att ta befattning med ären­

det, respekterar viljeyttringen; anser myndigheten att sekretesslagen icke.

ger stöd för att hemlighålla namnet, torde handling, som innehåller eller

återger utsagan, kunna och höra uteslutas ur materialet i ärendet och där-

med undandragas såväl från utlämnande som från beaktande vid ärendets

Prövning». Till en början synes kunna sägas, att ett uteslutande av själva

namnet i vanliga fall sannolikt icke räcker för att skydda uppgiftslämnaren,

ty av honom meddelade uppgifter leda troligen ofta till att han kan identi­

fieras av den saken rör. Vidare torde det kunna ifrågasättas, om man icke

bör avstå från att över huvud taget höra den som uppställer ett sådant för­

behåll som förut sagts. Naturligtvis kan detta leda till att utredningen blir

lidande härpå genom att värdefull upplysning ej erhålles. Men man invecklar

sig lätt i svårigheter för att kunna iakttaga förbehållet. Ej sällan torde man

ej lyckas harmed, och då ser det ut, som om uppgiftslämnaren blivit svi­

ken. Härtill kommer, att det långt ifrån alltid är görligt att, såsom föreslås,

utesluta materialet och helt bortse därifrån vid prövningen. Ämbetet ställer

sig ganska frågande inför följande uttalande av kommittén: »Uppgiften att

begränsa prövningen till relativt tillförlitligt material och att bortse från

annat är eu. bland dem som en prövande myndighet måste gå i land med.»

Detta är ju lätt att säga men vilket värde har påpekandet, om det saknar

täckning? Men även om uttalandet skulle vara riktigt, är att märka, att det

material som man skall bortse från ingalunda behöver vara blott sådant som

är mindre tillförlitligt. Om en uppgift, som i och för sig förefaller trovärdig,

lamnats av en person som alla lita på och städse framstått som absolut rätt­

rådig och omdömesgill, huru skall det vara möjligt att vid prövningen totalt

bortse härifrån och på grund därav kanske vara nödsakad att komma till

ett resultat, som klart strider mot uppgiften? Det nu anförda synes leda till

att det är buttre att aldrig taga mot eu meddelande, som lämnas under förut

berörda förbehåll. Ur rättssäkerhetssynpunkt ter det sig också mindre till-

talande, att ett material mottagits, vars innehåll är okänt för den som saken

för, låt vara att materialet rätteligen skall lämnas utan avseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

framhåller, att om en person, vars hö-

lande ifrågasättes, uppställer som villkor härför hemlighållande av hans

namn, förhör med honom ej bör ske. Handling, som upprättas över förhö­

ret, kan nämligen enligt hovrätten icke uteslutas från materialet i ärendet.

Vad angår 51 § tredje stycket lagförslaget framhåller

justitiekanslcrsäm-

betet

vådan av generella regler i fråga om bevisprövningen samt uttalar, att

det i ett enskilt fall kan vara av icke oväsentlig betydelse, huruvida sakäga­

ren satts i tillfälle att ta del av utredningen eller ej.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

109

Riksåklagarämbetet,

som visserligen anser bestämmelserna ge uttryck åt

en riktig tanke och kunna vara av värde för en barnavårdsnämnd, som sak­

nar juridisk sakkunskap, ifrågasätter dock lämpligheten av att på föreslaget

sätt söka reglera den fria bevisprövningen.

Göta hovrätt

anför.

Barnavårdsnämnd har självfallet att efter samvetsgrann och noggrann

prövning av vad i ett ärende förekommit avgöra vad som kan anses vara

utrett och grunda sitt avgörande därå. Vid denna prövning måste erforderlig

hänsyn tagas till en mångfald faktorer, däribland givetvis även den om­

ständigheten, i vad mån den saken rör eller företrädare för denne erhållit

tillfälle att bemöta lämnade graverande uppgifter. Principen härom behö­

ver ej lagfästas och ej heller torde, såsom skett i 51 § tredje stycket lagför­

slaget, det vara lämpligt att reglera på barnavårdsnämnd ankommande be­

visvärdering i ett speciellt hänseende. Nämnda bestämmelse, som även synes

ha erhållit en olämplig avfattning och är dunkel till sin innebörd, bör där­

för utgå.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

påtalar svårigheten för en lek-

mannanämnd att ingå på ett sådant bedömande av utredningens bevisvärde

som i paragrafen förutsättes.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden

slutligen gör följande

uttalande i frågan.

Då man av särskilda skäl ansett sig böra föreslå möjlighet för barnavårds-

myndighet att hemlighålla utredning för enskild part, bär man varit nöd­

sakad att upptaga ett uttryckligt stadgande om sådan utrednings bevis­

värde. Vad här allmänt anföres om bevisvärdet måste dock anses framgå

av reglerna för domstols fria bevisprövning. I stadgandet göres skillnad mel­

lan av enskild erhållen uppgift och annan utredning. Emot en sådan upp­

delning kan invändas, att det i många fall kan föreligga svårigheter att

draga en gräns mellan uppgifter av enskilda och annan utredning. Det kan

även ifrågasättas om det är sakligt berättigat att alltid tillmäta av enskild

erhållen uppgift mindre bevisvärde än uppgifter av myndigheter och befatt­

ningshavare. Ett utlåtande av privatpraktiserande läkare torde bli att hän­

föra till den förra kategorien, medan ett utlåtande av tjänsteläkare tillhör

den senare. Det synes emellertid icke finnas anledning att tillmäta sådana

utlåtanden olika bevisvärde. Även i andra fall torde det kunna te sig främ­

mande att göra skillnad mellan uppgifter av enskilda, såsom t. ex. arbetsgi­

vare, samt av myndigheter och befattningshavare. Ofta torde även de sist­

nämndas utlåtanden gå tillbaka på av enskilda erhållna uppgifter, såsom

t. ex. beträffande en utredning verkställd av socialvårdstjänsteman. Därtill

kommer att om beträffande utredning från annan än enskild skulle gälla att

det icke kan uteslutas att utredningen kunnat vederläggas eller dess värde

förringas, om den ej hemlighållits, det ur rättssäkerhetssynpunkt torde böra

krävas, att även sådan utredning lämnas utan avseende.

Med hänsyn till det anförda synes i stället för det av kommittén före­

slagna stadgandet böra generellt föreskrivas, att därest viss utredning eller

dess ursprung hemlighållits för den enskilde och det ej kan uteslutas att,

om så ej s 1;ett, värdet av utredningen kunnat förringas, utredningens inne­

håll i denna del skall lämnas utan avseende. Har emellertid den enskildes

biträde fått taga del av utredningen, synes hemlighållandet ej böra medföra

lika stränga konsekvenser. För sådant fall torde det böra tillkomma barna­

vårdsnämnden (eller länsstyrelsen i mål som äro föremål för dess prövning)

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

att beakta den begränsning i utredningens bevisvärde, som må följa därav att

utredningen icke varit känd för den enskilde själv utan endast för hans

biträde.

Remissinstanserna synes allmänt utgå från att under ställning s-

institutet bör bibehållas. En remissinstans —

barnavårdsnämnden i Es­

kilstuna

— anser emellertid, att rättssäkerheten kan tillgodoses genom be-

svärsrätt och att underställningsinstitutet därför kan slopas.

Frågan om rätt för barnavårdsnämnd att hänskjuta ären­

de till länssty re Isens omedelbara prövning beröres i några

yttranden.

Socialstyrelsen

ansluter sig till experternas ståndpunkt i denna fråga men

föreslår, att länsstyrelsen till förhindrande av att barnavårdsnämnd begag­

nar befogenheten i oträngt mål skall äga att återförvisa ärendet till barna­

vårdsnämnden, om länsstyrelsen finner, att nämnden icke haft tillräckliga

skäl för att överlämna det till länsstyrelsen.

Samtliga länsstyrelser,

som berört frågan, och

besvärssakkunniga

avvisar

tanken på att införa hänskjutningsrätt. Skälen för den avvisande hållningen

är i huvudsak följande: Den ifrågasatta hänskjutningsrätten är ägnad att

väcka principiella betänkligheter utifrån vedertagna grunder för kompetens­

fördelningen mellan skilda instanser i den svenska förvaltningsapparaten.

En dylik rätt kan vidare leda till att en barnavårdsnämnd söker undandraga

sig det ansvar som i första hand bör åvila nämnden, och detta kan bli till

nackdel för utredningen och handläggningen över huvud taget hos den­

samma. Det behov av kvalificerad hjälp och rådgivning åt nämnden i svårare

ärenden, som föranlett experternas förslag, bör tillgodoses på andra vägar,

t. ex. genom socialvårdskonsulentorganisationen.

Föredragande statsrådet

Gällande BvL innehåller spridda föreskrifter om beredning av ärende hos

barnavårdsnämnd, om utredningsåtgärder, som nämnden må eller skall vid­

taga, samt om nämndens befogenheter, när det gäller att införskaffa utred­

ning. Vidare meddelas vissa bestämmelser om beslut, delgivning, verkstäl­

lighet och underställning. Kommittén har funnit lämpligt, att reglerna om

ärendes behandling hos barnavårdsnämnden samlas och systematiseras samt

kompletteras och ges mera allmän giltighet. Bestämmelserna om förfarandet

har upptagits i ett särskilt kapitel av lagförslaget.

Liksom flertalet remissinstanser anser jag, att de av kommittén föreslagna

bestämmelserna — i vilka givits uttryck för de viktiga och vedertagna prin­

ciperna om att utredning skall utföras objektivt, taktfullt och så att de be­

rörda personerna får sina önskemål i fråga om utredningen såvitt möjligt

beaktade och inte i onödan åsamkas olägenhet eller kostnad — innefattar en

i stort sett ändamålsenlig reglering av förfarandet. Jag förordar även, att

in

bestämmelserna om förfarandet samlas i ett särskilt kapitel, vilket princi­

piellt bör äga tillämpning på alla slags ärenden. Jag har sålunda inte ansett

det vara att anbefalla, att procedurreglerna — såsom ifrågasatts i vissa ytt­

randen — begränsas till att avse endast ärenden av särskild vikt ur rättssä­

kerhetssynpunkt. Även beträffande andra slags ärenden måste det anses

vara av inte ringa betydelse bl. a. för att säkerställa riktiga avgöranden, att

förfarandet är till sina huvuddrag reglerat i lagen. Inte minst utgör en regle­

rad procedur stöd och hjälp för barnavårdsnämnderna själva. Samtidigt mås­

te som kommittén framhållit förfarandet i barnavårdsärende självfallet vara

avpassat efter nämndens sammansättning, inre arbetsformer m. m. Sådana

krav på handläggningen får inte ställas, som i onödan skulle tynga nämn­

den och ogynnsamt påverka dess förmåga till aktiva insatser. Detta är enligt

min mening inte heller fallet med de regler som föreslagits.

Det är inte min avsikt att här gå in på alla frågor som rör förfarandet i

ärenden hos barnavårdsnämnd, utan jag kommer att begränsa mig till vissa

betydelsefulla spörsmål. Härvid avser jag att först något uppehålla mig vid

en del viktigare nyheter i kommitténs förslag. Vidare skall jag också beröra

underställningsinstitutet och en av kommittén diskuterad fråga om rätt för

barnavårdsnämnd att hänskjiita beslutanderätten i ett ärende till länssty­

relsen.

Barnavårdsnämnderna får i sin verksamhet en ganska omfattande utred-

ningshjälp från polismyndigheternas sida. Även när det inte gäller befatt­

ningen med unga lagöverträdare, som efter åtalseftergift eller beslut av

domstol överlämnas för barnavårdsåtgärd, kan barnavårdsnämnderna så­

lunda i inte ringa utsträckning bygga på rapporter och förhörsprotokoll

från polismyndighet. Sådan utredningshjälp kommer barnavårdsnämnder­

na självfallet att behöva också framdeles. Jag kan emellertid inte tillstyrka

kommitténs förslag, att barnavårdsnämnd skall få lita till polismyndighets

bistånd på det sättet att polismyndigheten har att bedriva utredningsverk­

samhet för nämndens räkning. De utredningar som skall ligga till grund för

avgöranden i barnavårdsärenden bör nämligen enligt min mening även i

fortsättningen i princip utföras med anlitande av barnavårdsnämndernas

egna resurser. Detta förutsätter dock givetvis, att ett intimt och fortlöpande

samarbete upprätthålles mellan barnavårdsnämnderna och polismyndighe­

terna. I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt torde barnavårds­

nämnd alltså enligt den nya barnavårdslagen endast böra få rätt att på­

kalla hjälp av polismyndighet med att efterforska underårig och göra det

möjligt för nämnden att vidtaga viss utredningsåtgärd, t. ex. hembesök.

Enligt min uppfattning måste det anses riktigt och skäligt, att personer

som höres för att lämna upplysningar i barnavårdsärende och fördenskull

får vidkännas utgifter eller går miste om inkomst bör kunna få ersättning

härför. Man kan i så fall med mindre betänklighet kalla personer till instäl­

lelse, och ersättningsrätten blir härigenom också till direkt fördel för barna­

vårdsarbetet. Inställelseersättning torde inte kunna medföra omkostnader

av större betydelse för kommunerna, och inte heller i övrigt synes några vä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

gande invändningar itunna göras mot rätt till sådan ersättning. Kommit­

téns förslag i denna del torde sålunda vara välmotiverat, och det har också

allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Frågan om ersättning för instäl­

lelse berör emellertid inte enbart barnavårdsnämnderna utan även andra

kommunala nämnder, och en lösning av frågan för barnavårdsnämndernas

del kan inte sägas vara särskilt angelägen. Att personer kallas för att höras

upplysningsvis inför barnavårdsnämnd eller företrädare för denna förekom­

mer inte i någon större utsträckning, och omständigheterna torde för övrigt

oftast vara sådana att den som inställt sig knappast har några befogade er­

sättningsanspråk. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med länsstyrelsen

i Kopparbergs län, att frågan inte bör lösas isolerat för barnavårdsnämnder­

nas del utan att den hör upptagas i ett större sammanhang. Härvid får man

även ta ställning till spörsmålet om i vilken utsträckning ersättning skall

kunna utgå till dem som ärendet närmast rör. I detta sammanhang må er­

inras om att det enligt gällande lag (18 § andra stycket BvL) åligger barna­

vårdsnämnd att vid behov medverka till att inställelse kommer till stånd,

när det gäller läkarundersökning, och att nämnden alltså kan få bestrida

olika utgifter som är förenade med sådan undersökning. Detsamma bör

uppenbarligen gälla även i fortsättningen. Någon uttrycklig bestämmelse

om skyldighet för nämnden att medverka till att inställelsen kommer till

stånd torde dock inte behöva upptagas i den nya lagen.

Innan jag lämnar frågan om inställelseersättning, vill jag något beröra

förfarandet i barnavårdsärenden på länsstadiet. Enligt gällande lag kan per­

soner som höres upplysningsvis i underställt mål angående skyddsuppfost-

ran få ersättning för inställelsen endast om förhöret på länsstyrelsens be­

gäran äger rum inför domstol. Däremot gäller enligt SO § lagen om nykter-

hetsvård, att sådan person får ersättning även för inställelse inför länssty­

relsen i ärende rörande tvångsintagning. De skäl som talar för att rätt till

ersättning skall föreligga gör sig självfallet gällande med en helt annan

styrka i fråga om förfarandet på länsstadiet än när det gäller utredningen

hos barnavårdsnämnderna. Frånvaron av en sådan rätt enligt gällande lag

torde inte sällan innebära en allvarlig olägenhet såväl för den som kallas

till förhör som med hänsyn till utredningen i dessa mål. Såsom framgår av

redogörelsen för remissyttrandena har utredningen om administrativa fri-

hetsberövanden att ta ställning till frågan om ersättning för inställelse, i

varje fall i vad avser ersättning för inställelse inför länsstyrelse eller annat

länsorgan. Trots detta har jag funnit mig böra föreslå, att den som höres

upplysningsvis inför länsstyrelsen i underställningsmål skall få ersättning

för inställelsen i överensstämmelse med vad som gäller enligt nämnda stad­

gande i lagen om nykterhetsvård.

Kommitténs förslag att de som ett barnavårdsärende rör skall få lagfäst

rätt att anlita biträde, när de höres av barnavårdsnämnden eller av företrä­

dare för denna, har godtagits i nära nog alla yttranden, och även jag delar

uppfattningen afl en sådan rätt bör införas. Som kommittén föreslagit måste

den som anlitas som biträde givetvis kunna avvisas, om han visar sig olämp­

113

lig. Justitiekanslersämbetet har förordat, att biträde skall kunna avvisas i

något större omfattning än som följer av förslaget. Biträdets närvaro vid för­

höret kan onekligen i vissa fall innebära en belastning för utredningsarbetet.

Trots detta anser jag mig inte kunna tillstyrka någon begränsning av rätten

att anlita biträde. Vid remissbehandlingen har framställts yrkanden om

komplettering av det föreslagna stadgandet också i andra avseenden. I ett

yttrande har sålunda uttalats, att bestämmelserna om biträde borde utfor­

mas i analogi med vad som gäller om försvarare i brottmål. Delta innebär

bl. a. att föreskrift skulle meddelas om att vederbörande skall underrättas om

sin rätt att anlita biträde och att biträde under vissa förutsättningar skulle

förordnas för honom. Vidare skulle regleras i vilken utsträckning biträde

skall kallas till och vara berättigad att närvara vid förhör även med annan

än den saken rör. I andra yttranden har särskilt efterlysts bestämmelser

om rätt att fa biträde på allmän bekostnad. Det gäller här genomgående frågor

av väsentlig betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Problemen kräver dock

uppenbarligen närmare överväganden. De är vidare inte speciella för barna-

vårdsärenden utan har aktualitet också på flera andra områden av sam­

hällsverksamheten. Det är därför inte möjligt eller lämpligt att ta ställning

till dem i detta sammanhang, utan prövningen torde böra anstå i avbidan på

de lagförslag som är att vänta från besvärssakkunniga och utredningen om

administrativa frihetsberövanden.

En grundläggande princip för handläggningen av barnavårdsärenden lik­

som för det administrativa förfarandet i övrigt måste vara, att den saken rör

regelmässigt skall ha rätt att yttra sig i ärendet. Denna regel kräver som ett

nödvändigt komplement, att den saken rör även skall få ta del av all utred­

ning av betydelse i ärendet. Om någon väsentlig del av utredningen hemlig-

hålles för honom, blir nämligen rätten att yttra sig mer eller mindre illuso­

risk. Att kommunikationsprincipen iakttages är därjämte av betydelse ur

den synpunkten, att det hos den enskilde lätt kan uppstå misstro mot nämn­

dens avgörande, om utredning undanhållits honom. Regeln om delgivning

av utredningsmaterial kan dock inte upprätthållas ulan undanlag. Kommit­

tén har ansett behov föreligga av fastare normer på detta område och före­

slagit, att vissa riktlinjer skall fastslås i lagen. För egen del har jag i likhet

med flera remissinstanser funnit lämpligast att man avstår från en sådan

lagreglering.

Om i lagen inle regleras under vilka förutsättningar utredningsmaterial

får hemlighållas för den ärendet gäller, bortfaller det viktigaste skälet för

det av kommittén föreslagna stadgandet om bedömningen av visst mate­

rial. Delta stadgande, som för övrigt ger anledning till kritik ur olika syn­

punkter, bör därför enligt min mening utgå ur förslaget.

I delta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid det av kommittén

berörda spörsmålet om hur man bör förfara, när den som kan lämna upp­

lysningar i ärendet begär att hans namn inte skall utlämnas till den sa­

ken rör. Såsom kommittén framhållit är möjligheterna att till skydd för sa­

gesmannen hemlighålla dennes namn enligt sekretesslagen mycket begrän-

8 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

114

sade. Någon bindande utfästelse att namnet inte skall utlämnas kan aldrig

lämnas vid förhöret. Kommittén har särskilt uppmärksammat det fall, att

den som skall höras förklarar att han inte är villig att lämna upplysningar

under annan förutsättning än att hans namn inte kommer att yppas för den

som upplysningarna rör. För sådant fall har kommittén rekommenderat,

att förhöret hålles men att uppteckningen över förhöret uteslutes ur mate­

rialet och därmed undandrages såväl från att utlämnas som från att beak­

tas vid ärendets prövning, om barnavårdsnämnden eller annan myndighet

som har att pröva ärendet finner sig inte kunna respektera viljevttringen.

Ett sådant förfaringssätt, som torde vara svårt att tillämpa på ett ur alla

synpunkter godtagbart sätt, kan jag inte förorda, utan jag anser liksom ju-

stitiekanslersämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge, att man hellre

bör avstå från att höra den som uppställer ett ovillkorligt förbehåll om att

hans namn inte skall utlämnas. Jag vill slutligen även framhålla, att om

anteckning göres om att en sagesman önskar få sitt namn hemlighållet en

sådan anteckning inte får tilläggas annan betydelse än som ett påpekande

om att namnet inte bör utlämnas utan att frågan därom övervägts i enlighet

med de grundsatser som gäller enligt sekretesslagen. En sådan anteckning

fåi däremot inte i och för sig inverka på själva bedömningen av om namnet

skall utlämnas eller inte.

Underställningsinstitutet var, när det infördes i barnavårdslagstiftning-

en, utan tvivel starkt motiverat ur rättssäkerhetssynpunkt. Förhållandena

har emellertid sedan dess pa olika sätt förändrats. Barnavårdsnämnderna

har sålunda på det hela taget blivit väl förtrogna med lagstiftningen, något

som visar sig däri att underställda beslut till övervägande del blir fastställ­

da, och vidare torde de enskilda nu på ett helt annat sätt än tidigare vara

medvetna om sina rättigheter och äga förmåga att bevaka sina intressen i

förhållande till samhällsorganen. Enligt min uppfattning kan det därför

ifrågasättas, om det inte skulle vara möjligt att ersätta underställningsin­

stitutet med regler om besvärsrätt. Då frågan om erforderliga rättssäker-

hetsgarantier beträffande omhändertaganden enligt barnavårdslagstiftning-

en är ett av de spörsmål som är föremål för prövning av utredningen om

administrativa frihetsberövanden har jag dock funnit, att en sådan reform

inte bör genomföras i nuvarande läge.

Det förhåller sig utan tvivel så, att barnavårdsnämnderna stundom stäl­

les inför uppgifter, som de har svårt att bemästra. Kommittén har med tan­

ke på sådana fall övervägt att föreslå, att möjlighet öppnas för barnavårds­

nämnd att i undantagsfall hänskjuta ärende till länsstyrelsens omedelbara

upptagande. Sådan möjlighet skulle endast gälla vissa ärenden av särskild

vikt och vara beroende av olika förutsättningar. Kommittén har emellertid

funnit tillräckliga skäl inte föreligga för alt föreslå, att denna nyhet införes

på bai navardslagstiftningens område. I likhet med de remissinstanser som

uttryckligen avvisat den ifrågasatta reformen anser jag, att denna väcker

betänkligheter ur såväl principiella som praktiska synpunkter. I stället bör

man enligt min mening inrikta sig på att förbättra barnavårdsnämndernas

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

115

möjligheter att komma till rätta med svårigheterna. I detta syfte kan olika

åtgärder vidtagas. Särskilt må framhållas den förmedling av olika slags

expertis genom svenska socialvårdsförbundet som jag tagit initiativ till

samt förslaget om ökad juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

VIII. Vissa åldersgränser i barnavårdslagen

Spörsmålet gäller främst åldersgränser för ingripande i sådana fall, där

åtgärd är påkallad för att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnads­

förhållanden för underårig, samt åldersgräns för fosterbarnstillsynen.

Gällande bestämmelser m. m.

Nuvarande åldersgränser för ifrågavarande barnavårdsåtgärder framgår av

22, 29, 46, 47, 49, 54 och 55 §§ BvL. Ingripande med förebyggande åtgär­

der eller omhändertagande i anledning enbart av otillfredsställande lev­

nadsförhållanden för underårig — alltså där missanpassning från den un-

deråriges sida icke ger anledning till åtgärden -— kan enligt nämnda stad-

ganden i BvL icke ske sedan den underårige fyllt 16 år.

Fosterbarnstillsynen gäller regelmässigt blott vården av fosterbarn under

16 års ålder. Barnavårdsnämnd kan dock — jämlikt 49 § 1 mom. andra

stycket BvL — på särskilda skäl beträffande fosterbarn besluta, att barnet

skall under viss tid, högst 2 år, efter uppnådd 16 års ålder stå under nämndens

tillsyn på sätt som gäller om fosterbarn. Barnet må dock enligt uttryckligt

stadgande icke (efter fyllda 16 år) omhändertagas jämlikt fosterbarnsbe-

stämmelserna i 55 § 1 mom. BvL; motsvarande förbehåll göres icke beträf­

fande föreställningar och föreskrifter jämlikt 54 § BvL eller i fråga om

barnets skiljande från fosterhemmet

utan

omhändertagande.

Barn som omhändertagits för skyddsuppfostran skall enligt BvL slutligt

utskrivas senast då barnet fyller 18 år eller — efter 1952 års ändringar i BvL

— då tre år förflutit efter det barn, som fyllt 15 år vid omhändertagandet,

blivit omhändertaget för skyddsuppfostran. Samhällsvård, som beslutats

jämlikt 29 eller 55 § BvL, skall enligt 47 § 3 mom. samma lag upphöra se­

nast när barnet fyller 16 år.

Att åldersgränsen i 22 § a) och b) samt 29 § BvL vid tillkomsten av la­

gen bestämdes till 16 år samt att fosterbarnstillsynen i princip begränsades

till barn, som ej fyllt 16 år, sammanhängde med minderårighetsbegreppets

bestämning i 1 § FvL och byggde vidare på överväganden rörande den för­

äldrarna enligt familjerätten åvilande underhållsskyldigheten gentemot barn,

barnets normala inträde i arbetslivet m. in. Minderårigbctsgränsen hade i

FvL satts till 16 år efter ingående överväganden och med avvikelse från tidi­

gare gällande 15-årsgräns. Hänsyn hade därvid bl. a. tagits till önskvärd­

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

heten av att den unge bereddes nödig yrkesutbildning såsom ett led i den

uppfostran, som skulle ingå i fattigvård åt minderårig, och därigenom finge

bättre möjlighet att komma i gynnsamma levnadsförhållanden och att sä­

kert bereda sig försörjning. Yrkanden om minderårighetsgränsens höjande

tili 18 år hade också framställts, vilka yrkanden bl. a. föranletts av önskan

att tillförsäkra fattigvårdsmyndigheterna befogenhet att i de ungas intresse

under längre tid öva tillsyn över dem och påverka deras utveckling i gynn­

sam riktning.

Vid tillkomsten av BvL sattes annat icke i fråga än att berörda minder-

årighetsgräns skulle stå fast och utan vidare gälla även för samhällsvård,

dvs. barnavårdens från fattigvården övertagna omsorg om nödställda barn.

Vad anginge ingripanden till skydd för barn, som i hemmet utsätts för

kroppslig vanvård, ansågs naturligast att uppställa samma åldersgräns.

Möjligheten att ingripa till skydd för barn, som i hemmet utsätts för fara

att bli vanartade, ansågs icke heller behöva utsträckas över 16-årsåldern.

Barnavårdskommittén

Inledningsvis framhåller kommittén följande.

Det är tydligt, att väsentliga förutsättningar, från vilka man utgick då 16-

årsgränsen drogs i 22 § a) och b) samt 29 §. 47 § 3 mom. och 49 § 1 mom.

första stycket BvL, icke längre föreligger. Då 1924 års lag antogs, hade ej

ens 7-årig skolplikt införts. Den nuvarande, avsevärt längre obligatoriska

skolgången — framför allt sedan den 9-åriga skolgången blivit fullt genom­

förd — och de skärpta krav på yrkesutbildning, som ställes i dagens sam­

hälle, medför att 16-åringen ofta icke kan anses rustad att på egen hand be­

reda sig tillfredsställande levnadsförhållanden. Dessa omständigheter, vil­

ka föranlett —- — (en) förskjutning uppåt av den tidpunkt, som i praxis

fastställes för upphörande av föräldrars ovillkorliga underhållsskyldighet

gentemot barn, bör också medföra att barn, som saknar erforderligt stöd

från föräldrars eller annans sida, genom samhällets försorg får motsvaran­

de bistånd.

Vad först angår samhällsvård i fall, som avses i 29 och 55 §§ BvL, finner

kommittén — med hänsyn även till de erfarenheter, som gjorts i barna­

vårdsarbetet, och de önskemål, som uttalats från barnavårdsorganens sida -—

det uppenbart, att den regeln icke kan bibehållas, att samhällsvården ovill­

korligen skall upphöra, då det omhändertagna barnet fyller 16 år. Kommittén

fortsätter därefter.

Möjlighet att i nämnda fall låta samhällsvården fortgå längre än gällande

lag medger är utan tvivel av betydelse främst för de barn, som behöver om­

händertagas redan före fyllda 16 år. Men anledning synes icke föreligga att

åt dem förbehålla förmånen av samhällsvård efter det 16-årsgränsen passe­

rats. Naturligtvis kan en underårig i 16- eller 17-årsåldern, som ännu ej fått

en avslutad utbildning, ägnad att sätta honom i stånd att tillfredsställande

försörja sig, bli berövad föräldrarnas stöd eller råka i en situation, där detta

stöd icke är tillfyllest. Förhållandet kan också vara det, att underårig, till

117

vilken socialhjälp utgått, vid eller efter fyllda 16 år behöver vård utom hem­

met. Att dylika fall kan väntas bli relativt sällsynta synes icke utgöra något

skäl för att icke ta hänsyn till dem.

Kommittén har på nu anförda skäl funnit den enligt 29 och 55 §§ BvL

gällande 16-årsgränsen för omhändertagande, som avser samhällsvård, böra

ersättas med en 18-årsgräns.

Kommittén har vidare icke ansett det betänkligt alt låta de enligt 1952 års

lagstiftning gällande reglerna om när icke missanpassade ungdomar senast

skall slutligt utskrivas från skyddsuppfostran bli gällande även för upphö­

rande av samhällsvård i fall motsvarande de i 29 och 55 §§ BvL avsedda.

Vad angår fosterbarnstillsynen föreslår kommittén sådana bestämmelser,

som bl. a. tar sikte på att göra denna tillsyn värdefull för de äldre fosterbar­

nen. Särskilt åsyftas, alt tillsynsverksamheten skall starkt stödja och främja

de äldre fosterbarnens utbildning, för vilket ändamål vederbörande barna­

vårdsnämnd förutsättes skola, där så befinnes påkallat, lämna bidrag av me­

del, som på grund av anslag därtill eller eljest står till nämndens förfogande

för ändamålet. Fosterbarnstillsynen avses skola vid behov bereda icke om­

händertagna fosterbarn ungefär motsvarande samhällsstöd som det, vilket

kommer de omhändertagna, i fosterhem placerade barnen till del. Kommit­

tén föreslår därför alt genom ändring av fosterbarnsbegreppet tillsynen

över fosterbarnsvården utsträckes till att generellt avse även underåriga i

åldern 16—18 år, vilka mottages och beredes vård och fostran hos fosterför­

äldrar. Med sistnämnda föreslagna ändring sammanhänger, att barnavårds­

nämnd får möjlighet att meddela förbud mot att barn, som fyllt 16 år, mot­

tages såsom fosterbarn.

Vad slutligen angår åldersgränsen för ingripande, oavsett föräldrarnas

vilja, för att bereda underårig hjälp och stöd i anledning av rådande eller

hotande otillfredsställande levnadsförhållanden — i fall ungefär motsva­

rande dem som avses i 22 § a) och b) BvL — råder, enligt vad som fram­

kommit vid en av kommittén gjord förfrågan till ett stort antal barnavårds­

nämnder samt till samtliga socialvårdskonsulenter, bland barnavårdsorga-

nen delade meningar om lämpligheten av en gränshöjning. Emellertid ger,

enligt kommittén, såväl svaren på nämnda rundfråga som ock andra, till kom­

mittén lämnade upplysningar vid handen, att underåriga, som fyllt 16 år

och vilkas eget beteende icke ger anledning till samhällsåtgärdcr, icke sällan

lever under förhållanden, som kräver hjälpande eller rättande ingripande.

Enligt kommitténs mening är det särskilt påtagligt, att det icke finns

anledning att genom eu lö-årsgräns avskära möjligheterna att med hjälp

och stöd eller andra förebyggade insatser bispringa 16- eller 17-åringar, vil­

kas levnadsförhållanden är eller hotar att bli otillfredsställande. Men möjlig­

het till omhändertagande bör enligt kommittén därför inte saknas.

Enligt kommitténs förslag bestämmes åldersgränsen till 18 år för om­

händertagande och vissa förebyggande åtgärder, som jämförelsevis kraftigt

ingriper i de enskildas förhållanden. Andra förebyggande åtgärder, främst

rena hjälpinsatser, skall enligt förslaget kunna vidtagas även i fall där un-

Kungl. Maj:ts proposition liv 10 år 1960

118

derårig, vars levnadsförhållanden är i fråga, fyllt 18 år. Den liöjda ålders­

gränsen för omhändertagande i förening med ntskrivningsregeln i 46 § 2

mom. BvL — vilken regel i sak bibehålies i kommitténs förslag — medför

förskjutning av det ovillkorliga slutliga upphörandet av den samhälleliga

omvårdnaden (som i BvL benämnes skyddsuppfostran) om omhändertagen.

Dock skall ifrågavarande omvårdnad senast upphöra när den omhändertag­

ne fyller 21 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr It) år 1960

Remissyttrandena

Den höjda åldersgränsen accepteras med få undantag av de remissinstan­

ser som behandlat spörsmålet — däribland

socialstyrelsen, övcrståthållar-

ämbctet, länsstyrelserna i Kronobergs, Gävleborgs

och

Västernorrlands län,

folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund

samt

målsmännens riksförbund.

Från

kommunalt håll

understrykes, att kommunernas kostnader helt na­

turligt kommer att ökas genom den föreslagna höjningen av åldersgränsen.

Vidare framliålles, att höjningen kan tänkas medföra svårigheter vid till-

lämpningen av ersättningsreglerna i 22 § SoclijL. Fn höjning av åldern en­

ligt barnavårdslagen måste enligt några remissinstanser ha till följd att

motsvarande höjning sker i SochjL.

Barnavårdsnämnderna i Malmö

och

Kristinehamn

framhåller, att del

bland barnavårdsmyndigheterna råder mycket delade meningar om lämp­

ligheten av den föreslagna höjningen av åldern. Den sistnämnda barnavårds­

nämnden ställer sig helt avvisande till höjning av ifrågavarande ålders­

gränser. Förstnämnda barnavårdsnämnd kan ej finna att några i verklig

mening kärande skäl förebragts för en höjning av åldersgränsen i fråga om

fosterbarnstillsynen. I övrigt anser barnavårdsnämnden att man bör vara yt­

terst restriktiv när det gäller samhällets rätt att ingripa med omhänderta­

gande mot föräldrarnas och kanske även den unges vilja. Speciellt med tan­

ke på att det här är fråga om allenast enstaka fall och att situationen i dy­

lika fall kan bemästras på annat sätt föreligger enligt barnavårdsnämnden

skäl för bibehållandet av 16-årsgränsen för ingripande. Emellertid — utta­

lar barnavårdsnämnden — måste nog de av kommittén redovisade skälen för

höjning av åldersgränsen för ingripande — speciellt den utsträckta skol­

plikten — anses väga så tungt att nämnden till sist förmenar sig icke vilja

motsätta sig en höjning.

Beträffande den föreslagna utvidgningen av fosterbarnstillsynen ställer

sig

fångvårdsstyrelsen

tveksam med hänsyn till barnavårdsnämndernas re­

surser att genomföra en ökad kontrollverksamhet. Förslaget i denna del av-

styrkes helt av

länsstyrelsen i Älvsborgs län

och ett

tiotal kommunala organ.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

119

Föredragande statsrådet

Enligt nu gällande lagstiftning är gränsen för barnavårdsnämnds rätt och

plikt att ingripa för att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnads­

förhållanden för underåriga — frånsett fall, där ingripande är föranlett av

den underåriges eget beteende — dragen vid 16 år. Kommitténs förslag

att denna åldersgräns höjes till 18 år har vunnit anslutning i nära nog

samtliga yttranden. Som skäl för reformen har främst anförts, att många

ungdomar i åldern mellan 16 och 18 år med hänsyn till den utökade

skolgången och strävan efter bättre yrkesutbildning inte kan försörja sig

själva samt att det blivit alltmera vanligt att underhållsbidrag i domar och

avtal bestämmes att utgå tills barnet fyllt 18 år. Vad särskilt angår ingri­

pande för att skydda barn och unga mot undermålig uppväxtmiljö har fram­

hållits bl. a., att fall i praktiken förekommit, där svaga, sent utvecklade eller

psykiskt särpräglade barn, som fyllt 16 år, blivit utsatta för misshandel eller

olämpliga inflytelser eller inte fått tillbörlig omvårdnad i föräldrahem­

met, att åldern mellan 16 och 18 år för många unga är en kritisk period

samt att ett ingripande under detta skede av de ungas uppväxttid inte säl­

lan torde kunna förebygga och onödiggöra senare ingripande i anledning av

deras eget beteende. Även enligt min uppfattning föreligger bärande skäl

för att vidga ramen för samhällets verksamhet till de ungas bästa genom

en höjning av ifrågavarande åldersgräns till 18 år. Framhållas må, att kom­

mitténs förslag i denna del nära ansluter sig till vad som gäller enligt såväl

dansk som norsk barnavårdslagstiftning.

Vad angår samhällsvård i fall, motsvarande de i 29 § BvL avsedda, må

understrykas, att fråga endast är om att höja den åldersgräns, som för när­

varande avskär möjligheten att ingripa med omhändertagande samt att låta

samhällsvård fortgå. För omhändertagande skall även i fortsättningen alltid

krävas ett vårdbehov, som inte avhjälpes på annat sätt, och samhällsvården

skall inte heller fortsätta längre än behovet verkligen påkallar.

I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid den i vissa yttranden

berörda frågan om förhållandet mellan åldersgränsen för samhällsvård och

socialhjälpslagens minderårighelsgräns. Under förarbetena till socialhjälps­

lagen diskuterades en höjning av sistnämnda gräns från 16 till 18 eller 20 års

ålder. Förslag om en höjning till 18 år hade framförts av bl. a. barnavårds-

kommittén. För en höjning av ifrågavarande åldersgräns talade enligt chefen

för socialdepartementet beaktansvärda skäl, men frågan därom syntes inte

lämpligen böra avgöras i då förevarande sammanhang. Som skäl för denna

ståndpunkt anfördes, att 16-årsåldcrn gällde som minderårighetsgräns en­

ligt en mängd olika författningar av social karaktär. Som exempel nämndes,

att 16 år utgjorde övre gräns för rätt till allmänt och särskilt barnbidrag och

undre gräns för rätt till folkpension och sjukpenning samt att 16-årsgränscn

hade stor betydelse vid tillämpningen av barnavårdslagen (prop. nr 177/

1955 s. 252). Sedermera har barnavårdskommittén i sitt slutbetänkande

återkommit med förslag om höjning av minderårighetsgränsen till 18 år.

120

Utan tvivel kan starka skäl anföras till stöd för att en enhetlig åldersgräns i

förevarande hänseende bör gälla enligt barnavårdslagen och socialhjälpsla­

gen. Frågan torde emellertid inte behöva definitivt avgöras nu utan få prö­

vas tillsammans med övriga av den nya barnavårdslagen påkallade ändring­

ar i socialhjälpslagen.

Kommitténs förslag innebär vidare att de enligt 1952 års lagstiftning gäl­

lande reglerna om när icke missanpassade ungdomar senast skall slutligt ut­

skrivas från skyddsuppfostran skall gälla även för upphörande av samhälls-

vård i fall motsvarande de i 29 och 55 §§ BvL avsedda. Då en sådan reform

inte utgör någon nödvändig konsekvens av att åldersgränsen för omhän­

dertagande höjes och inte heller i övrigt kan anses tillräckligt motiverad, har

jag funnit mig inte kunna biträda förslaget i denna del. Samhällsvården bör

alltså enligt min mening i dessa fall alltid upphöra senast då den omhänder­

tagne fyller 18 år.

Vad slutligen angår kommitténs förslag om höjning även av åldersgrän­

sen för fosterbarnsbegreppet kan det visserligen synas önskvärt, att nuva­

rande 16-årsgräns genomgående ersättes av en 18-årsgräns. De skäl, som an­

förts för höjning av gränsen när det gäller samhällsvård, talar onekligen i

viss mån för att 16-årsgränsen i nuvarande läge är för låg också beträffande

stödet till fosterbarnen. Emellertid förhåller det sig enligt min uppfattning

otvivelaktigt så, att flertalet fosterbarn knappast är i behov av fortsatt stöd

från samhällets sida, sedan de uppnått 16 års ålder. Vidare skulle ett genom­

förande av den föreslagna reformen komma att medföra ett avsevärt mer-

arbete för barnavårdsorganen till men för andra, mera angelägna uppgifter.

Vid övervägande av denna fråga har jag därför i likhet med ett antal re­

missinstanser kommit till den uppfattningen att de fördelar, som står att vin­

na genom eu högre åldersgräns, inte uppväger de med denna förenade olägen­

heterna. Jag föreslår alltså, att åldersgränsen för att någon skall kunna anses

som fosterbarn även i fortsättningen bestämmes till 16 år. De skäl, som

talar för en höjning av denna gräns, särskilt önskemålet att kunna stödja

fosterbarnens fortsatta utbildning efter avslutad obligatorisk skolgång, sy­

nes väsentligen kunna tillgodoses genom utnyttjande av möjligheten att i

särskilda fail besluta förlängning av tillsynen. En sådan möjlighet bör

nämligen stä till buds även framdeles. Då det synes vara av värde att kunna

stödja de unga under något längre tid än som är möjligt enligt gällande lag,

föreslår jag att maximitiden för den utsträckta tillsynen ökas från två till

tre år.

Kungl. Maj ds proposition nr 10 år 1960

IX. Barnavårdsnämnds ingripanden i enskilda fall

Gällande bestämmelser

Enligt 22 § BvL har barnavårdsnämnden att skrida till förebyggande åt­

gärder eller till omhändertagande för skyddsuppfostran beträffande

a) barn under 16 år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes

för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa:

Kungl. Maj:ts proposition av 10 år 1960

121

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårds­

löshet eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bli vanartat;

c) barn under 18 år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda upp-

fostringsåtgärder krävs för dess tillrättaförande; samt

d) person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes föra ett oordentligt,

lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vil­

ken särskilda åtgärder från samhällets sida krävs för hans tillrättaförande.

BvL utgår från att barnavårdsnämnden i första hand skall, om det icke

framstår som utsiktslöst, söka komma till rätta med sådana missförhållan­

den som sägs i 22 § genom att inskrida med en eller flera av de i 23 § an­

givna förebyggande åtgärderna.

När det gäller missförhållanden, som avses i 22 § a)—c), och det alltså

är fråga om underåriga, som ej fyllt 18 år, har nämnden enligt 23 § att lita

till följande förebyggande åtgärder, nämligen att antingen inför nämnden

eller genom utsett ombud tilldela föräldrarna en allvarlig förmaning att

bättre uppfylla sina förpliktelser mot barnet samt erinra dem om de på­

följder, som kan inträda om rättelse ej sker, att ge vanartat barn en all­

varlig varning, om så finnes lämpligt förenad med erinran om risken för

ytterligare påföljder, samt att föreskriva anlitande av lämplig anstalt, inrät­

tad till stöd för hemuppfostran (barnavårdscentral, lekskola, ungdomsgård

o. d.), eller att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig syssel­

sättning. Vidare kan beslutas övervakning.

Är det däremot fråga om underårig, som fyllt 18 år, skall barnavårdsnämn­

den tillhålla honom att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom

om de påföljder, som annars kan inträda. Där det kan vara till gagn för

den unges tillrättaförande, skall nämnden vara honom behjälplig med an­

skaffande av arbete eller vidtaga annan lämplig åtgärd. För ändamålet bör

nämnden vända sig till arbetsförmedling, myndighet som handhar ledningen

av allmänt arbetsföretag, annan offentlig eller enskild institution, hans an­

höriga eller andra, som kan finnas lämpliga och villiga att laga hand om

honom eller att eljest bereda tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig

och föra ett ordentligt liv. Nämnden må ock, när omständigheterna det på­

kallar, uppmana den unges föräldrar att tillse, att han för ett ordentligt liv.

Jämväl beträffande de unga, som fyllt 18 år, kan övervakning beslutas.

övervakning »av den, mot vilken åtgärden skall vidtagas», bör enligt BvL

läggas till, då annan förebyggande åtgärd beslutats, men nämnden kan också

förordna om övervakning såsom fristående förebyggande åtgärd, övervak­

ningen bör av nämnden uppdragas åt någon av nämndens ledamöter, åt bi­

träde eller tjänsteman hos nämnden, åt annan lämplig person eller åt

förening eller stiftelse. Närmare föreskrifter angående övervakares befogenhe­

ter och den övervakades skyldigheter skall enligt lagen meddelas av Kungl.

Maj :t. Så har skett genom kungörelsen den 30 november 1934 med vissa före­

skrifter i anledning av barnavårdslagen.

Lagen utsäger intet om giltighetstiden för föreskrift om anlitande av an­

stalt eller hållande till viss sysselsättning eller för sådan övervakning, som

avses i 23 §.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa

eller har sådana förgäves anlitats, bör nämnden enligt 24 § 1 mom. BvL om­

händertaga den underårige för att bereda åt honom en efter hans egenskaper

och utveckling lämpad behandling -— skyddsuppfostran —- enligt i 4 kap.

BvL meddelade bestämmelser.

Ingripande kan ej grundas på 22 § a) eller b), när det gäller fosterbarn.

Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med hänsyn till barnafostra-

rens personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt icke hos honom er­

håller tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga

föreställningar söka åstadkomma rättelse. Då omständigheterna i det sär­

skilda fallet ger anledning därtill, äger nämnden föreskriva, att barnafostra-

ren skall anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt

eller ock att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsätt­

ning. (54 §.)

Anser nämnden föreställningar eller föreskrifter gagnlösa eller har sådana

prövats utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga barnafostraren

att inom viss bestämd tid lämna barnet ifrån sig till den som är skyldig att

taga vård om detsamma. Befinnes detta ej lämpligt, eller kan barnet ej utan

allvarlig våda kvarbli i hemmet till dess det kan överlämnas till någon, som

är skyldig taga vård om det, har nämnden att omhändertaga barnet och

därmed förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård. Då

åtgärd vidtagits, som innebär att barnet skall skiljas från fosterhemmet,

skall den, som är skyldig att taga vård om barnet, ofördröjligen underrättas.

(55 §.)

Underlåter barnafostrare att söka tillstånd att mottaga fosterbarn under

ett år eller att göra förhandsanmälan om avsett mottagande av äldre foster­

barn, må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna föranleda

därtill, skilja barnet från fosterhemmet — med eller utan omhändertagan­

de. (56 §.)

Samhällsvård,

som regleras i 29 § BvL, är en hjälpform, avsedd för barn

under 16 års ålder, vilka

1) lider nöd i föräldrahemmet på grund av föräldrarnas sjukdom, liknöjd­

het eller oförmåga eller i anledning av förhållandena i övrigt i hemmet (1

mom.), eller

2) till följd av sjukdom, brist eller svaghet är i behov av särskild vård

utom hemmet, vilken ej kan beredas av föräldrarna (2 inom.), eller

3) behöver vård i anledning av att föräldrarna avlidit eller övergivit bar­

net (3 inom.).

Dessa barn skall, om behovet icke annorledes avhjälpes och -— beträffan­

de de i 1 och 2 mom. avsedda barnen — under den ytterligare förutsättning­

en, att föräldrarna lämnar sitt medgivande, omhändertagas av barnavårds­

nämnden för samhällsvård enligt i 4 kap. BvL meddelade behandlingsbe-

stämmelser. I syfte att draga en gräns mot skyddsuppfostringsfallen stadgas

i 29 § 1 och 2 mom. också, att för samhällsvård förutsattes, att fall som i

22 § avses icke föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1900

123

Barnavårdskommittén

Enligt kommitténs mening har de i lagen angivna indikationerna för före­

byggande åtgärd eller skyddsuppfostran, sådana de i praxis tolkats, snävt

kringskurit barnavårdsnämnds möjligheter att genom ingripande tillvarata

de underårigas, särskilt barnens, rätt och bästa.

Kommittén har funnit, att förebyggande åtgärder bör frigöras från nuva­

rande sammankoppling med skyddsuppfostran, såvitt rör indikationerna,

att olika förutsättningar bör uppställas för olika förebyggande åtgärder, be­

roende på ingripandets art in. in., samt att förutsättningarna beträffande så­

väl förebyggande åtgärder som omhändertagande bör utformas så att erfor­

derligt ingripande till underårigs bästa alltid kan komma till stånd innan

han lidit avsevärd skada fysiskt eller psykiskt. Till men för barna- och ung­

domsvården har enligt kommitténs uppfattning också varit, att gällande lag

så snävt begränsat rätten att ingripa

förebyggande

i den meningen, att up­

penbart skadlig eller farlig

förändring

i underårigs levnadsförhållanden

förhindras där så kan ske. Eu svaghet är enligt kommittén också, att de före­

byggande åtgärder som lagen — till synes med anspråk på fullständighet -—

anvisar är få och föga positiva, i det att tonvikten är lagd på tillrättavisning

och kontroll. Dessa brister har synts kommittén böra avhjälpas i ny barna­

vårdslag. På grundval av dessa överväganden har kommittén ansett regler­

na för barnavårdsnämnds ingripanden i anledning av underårigs levnadsför­

hållanden eller levnadssätt böra utformas på i huvudsak följande sätt (jfr

7 kap. lagförslaget).

Såsom allmänna förutsättningar för ingripande uppställes, att underårig

lever under sådana förhållanden, att hans hälsa, utveckling eller anpassning

i samhället äventyras eller att han avsevärt brister i fråga om sådan anpass­

ning. Om så är fallet eller sådana otillfredsställande levnadsförhållanden

som nyss sagts hotar att inträda, är barnavårdsnämnden skyldig att söka

undanröja, respektive förebygga missförhållandena. För ändamålet äger

nämnden anlita en eller flera i lagen angivna åtgärder, efter vad soin befinnes

verksammast främja den underåriges bästa samt med beaktande av ange­

lägenheten att icke göra längre gående ingripande än behovet påkallar. Av

åtgärderna upptages i lagens system först de som minst griper in i de en­

skildas frihet att ordna sina förhållanden, nämligen rena lijälpåtgärder, där­

efter längre gående förebyggande åtgärder och sist omhändertaganden.

Föreligger nyssberörda allmänna förutsättningar, angivna i 87 § lagförsla­

get, skall nämnden alltid äga biträda den underårige, hans föräldrar eller

fosterföräldrar med hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd. För att nämn­

dens stöd må bli verksamt, skall nämnden äga lämna ekonomiskt bistånd

för bestridande av vissa begränsade omkostnader.

För att andra förebyggande åtgärder skall komma i fråga, skall enligt

förslaget fordras ytterligare skäl. De åtgärder, som i BvL betecknas såsom

förmaning, varning och övervakning, har befunnits böra få motsvarigheter

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

i ny lag. övervakning lämpar sig emellertid enligt kommitténs mening icke

för fall, där uppsikt kräves icke blott över barnet självt utan även över dess

hem- och familjeförhållanden. Därför införes enligt förslaget möjlighet att

för sådana fall förordna om särskild tillsyn, avseende barn och dess hem.

Såsom särskild form av förebyggande ingripande upptages föreskrift an­

gående underårigs levnadsförhållanden, avsedd att riktas till den underårige

själv eller till föräldrarna eller andra, som har honom i sin vård. Vad före­

skriften må gå ut på exemplifieras, med ledning bl. a. av gällande barna-

vårdslagstiftning samt lagen om villkorlig dom. Föreskrift skall i regel vara

ägnad att vid behov kunna kombineras med särskild tillsyn eller övervak­

ning men bör också kunna meddelas utan sådan kombination. Föreskrift för-

utsättes ofta kunna ersätta ett omhändertagande, vartill fulla skäl i och för

sig föreligger.

En särskild bestämmelse meddelas angående föreskrift avseende barn,

som enligt barnavårdsnämnds prövning icke utan nämndens tillstånd bör

få tagas från fosterhem, dit det överlämnats. För dylik föreskrift har spe­

ciella förutsättningar ansetts böra gälla. Genom detta institut i förening

med föreslagen rätt för nämnden att omhändertaga barn i förebyggande

syfte samt att meddela preliminära beslut om föreskrifter eller omhänder­

tagande — varom mera nedan — synes det kommittén bli möjligt att på

lämpligt och effektivt sätt avstyra skadliga fosterbarnsförflyttningar.

Vad angår omhändertagande har kommittén ansett sådan åtgärd, i fort­

sättningen liksom hittills, böra få företagas på förhållandevis mindre starka

skäl, därest föräldrarna samtycker därtill eller om föräldrarna övergivit

barnet eller avlidit. Ramen för sådant, på samtycke grundat omhänderta­

gande har befunnits böra i viss mån vidgas. Omhändertagande skall enligt

förslaget kunna ske bl. a. även till förebyggande av att otillfredsställande

förhållanden inträder med avseende på barnets vård.

Det sistnämnda gäller även barns skiljande från fosterhem, ett ingri­

pande som kommittén funnit böra regleras i tämligen nära anslutning till

vad gällande lag innehåller. Liksom enligt BvL skall barn kunna skiljas

Irån fosterhemmet med eller utan omhändertagande för samhällsvård.

Förutsättningarna för att underåriga — som icke är föräldralösa, över­

givna eller fosterbarn — må omhändertagas, oavsett föräldrarnas samtycke.

bär kommittén ansett böra utformas på väsentligen annat sätt än i BvL,

i syfte att få fram de omständigheter och synpunkter, som enligt nutida

uppfattning skall vara de avgörande, samt att möjliggöra ingripande på

iidigare stadium.

Barn — varmed avses underårig som ej fyllt 18 år — skall oavsett för­

äldrarnas samtycke kunna omhändertagas, om sådant missförhållande fö-

religger i fråga om barnets vård, fostran eller levnadsomständigheter i öv­

rigt, att dess hälsa eller utveckling utsättes för skada eller fara. Omhänder­

tagande skall kunna ske även till förebyggande av sådana missförhållanden.

På grund av sitt eget beteende skall barn kunna omhändertagas, när

omständigheterna är sådana att barnet får anses allvarligt brista i social

125

anpassning eller äventyrar sin hälsa och utveckling. Motsvarande gäller

för omhändertagande av underårig som fyllt 18 år.

Vad angår underåriga i åldrarna under 18 år (barn) har kommittén fun­

nit böra lämnas fritt att grunda barnavårdsingripande på sådan lagöver­

trädelse från barnets sida, som — eventuellt i förening med annat — visar

allvarlig missanpassning. Såsom exempel på anledningar till varning eller

omhändertagande (oavsett samtycke) har lagöverträdelser av sådan art

ansetts böra särskilt nämnas. Det är barnavårdskommitténs mening, att

barnavårdens former för ingripande skall komma att stå till buds beträf­

fande alla sådana 15—'17-åriga lagöverträdare, som med stöd av gällande

lagbestämmelser och i enlighet med den rådande uppfattningen om lämp­

ligaste behandlingssätt överlämnas till barnavårdsmyndigheterna i stället

för att underkastas kriminalvård.

Uppgiften att bereda de underåriga lagbrytare, som fyllt 18 år, erforder­

lig behandling torde enligt kommittén regelmässigt icke böra ankomma på

barnavårdsorganen. Enligt kommittén gäller spörsmålet i huvudsak förut­

sättningarna för omhändertagande. Kommittén har ansett sig böra föreslå,

att sådan underårig, som fyllt 18 år och som gjort sig skyldig till brott, må

omhändertagas inom barna- och ungdomsvården endast om hans livsfö­

ring i övrigt utgör tillräcklig anledning till sådan åtgärd eller om det eljest

av särskild anledning måste anses lämpligast att anlita barna- och ung­

domsvårdens resurser för hans tillrättaförande.

Kommittén har funnit, att möjlighet bör införas att i fall, motsvarande

skyddsuppfostringsfallen i BvL, besluta omhändertagande med villkorligt

anstånd i fråga om verkställigheten. En sådan i lag reglerad anordning bör

enligt kommitténs mening ersätta för närvarande utan lagstöd förekomman­

de praxis med obestämda och varierande verkställighetsuppskov samt av­

stående från verkställighet.

För att barnavårdsnämnds ingripande med föreskrifter — bl. a. när det

gäller fosterbarn som ej bör få flyttas — eller omhändertagande i fall, mot­

svarande de i 22 § BvL angivna, skall bli verksamt och i stånd att före­

bygga för de unga själva eller andra personer menliga åtgärder, händelser

eller följder, har kommittén funnit erforderligt, att preliminärt ingripande

kan göras, då sannolika skäl föreligger för behov av föreskrift eller om­

händertagande.

Beträffande förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripanden är

kommittéförslaget inte enhälligt, utan reservationer har avgivits

dels

av

herr

Bursell,

fru

Ewerlöf

och herr

Lindegren, dels ock

av herr

Törnquist

med instämmande av herr

Bursell,

varjämte herr

Mehr

i särskilt uttalande

anslutit sig till den allmänna syn på dessa problem, som anförts i den först

berörda reservationen. Reservanterna är ense med majoriteten om alt före­

byggande åtgärder bör kunna vidtagas på ett tidigt stadium men vänder

sig mot majoritetens uppfattning afl även omhändertagande bör ske på ett

tidigt stadium samt kritiserar även utformningen av indikationerna.

Fru

Ewerlöf

samt herrar

Lindberg, Lindegren

och

Törnquist

finner det

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

vidare otillfredsställande, att samma indikationer enligt förslaget skall upp­

ställas för varning som för omhändertagande.

I reservation har slutligen herr

Lindegren

med instämmande av fyra ex­

perter avstyrkt införandet av institutet omhändertagande med villkorligt

anstånd.

Kommittén har funnit, att för fall, ungefärligen motsvarande de i 29 §

BvL avsedda, även i ny barnavårdslag bör uppställas särskilda förutsätt­

ningar för ingripande, av innebörd bl. a. att föräldrarnas samtycke har

grundläggande betydelse och att, därest sådant samtycke föreligger, omhän­

dertagande må ske när det är erforderligt för att barnet skall få tillfredsstäl­

lande vård. Dessa fall bör enligt kommittén även när det gäller upphörande

av samhällets omsorg om barnen i princip behålla sin nuvarande särställning.

Nu berörda omständigheter har emellertid synts kommittén icke utgöra

tillräckliga skäl för att bibehålla två till namnet åtskilda omhändertagande-

institut. Kommittén anför.

En sådan åtskillnad är icke erforderlig för att framhäva skillnaderna i

fråga om förutsättningar m. m. och får enligt kommitténs förslag lika litet

som i BvL täckning i reglerna för omhändertagnas behandling. Att det fin­

nes två skilda slag av samhällsomsorg om dem som omhändertages och att

detta förhållande kunnat betonas och på olika sätt utnyttjas har enligt kom­

mitténs mening övervägande varit till olägenhet för barnavårdsverksamhe-

ten i stort. Förhållandet har ökat svårigheterna för de enskilda att rätt för­

stå innebörden av omhändertagande, av olika vårdformer m. m. och har

utan tvivel bidragit till många vanföreställningar, särskilt beträffande inne­

börden av skyddsuppfostran.

Härtill har säkerligen också bidragit, att denna sistnämnda beteckning —

åtminstone numera och ej minst då den sättes i motsats mot samhällsvård

framstår såsom föga lycklig. Att för somliga barngrupper främst skulle

behövas vård, under det att för andra grupper behovet av skydd jämte upp­

fostran skulle vara särskilt tydligt framträdande, förefaller kommittén så­

som en konstruktion utan tillräcklig verklighetsgrund. Egentligen kan en­

dast de sjukvårdsbehövande barnen, vilka enligt kommitténs uppfattning

framdeles regelmässigt icke kommer att behöva för ändamålet omhänder

tagas, urskiljas såsom i huvudsak i behov av vård. övriga omhändertagna

barn torde alla vara i icke ringa grad i behov av både vård, skydd och fost­

ran. Man kan t. ex. knappast tänka sig några barn, som bättre skulle behöva

vård än de för skyddsuppfostran omhändertagna, misshandlade eller van­

vårdade barnen.

På grund av det anförda har kommittén stannat vid att i sitt förslag sätta

en och samma beteckning på samhällsomsorgen om barn och unga, vilka om­

händertagits av barnavårdsorgan genom beslut, som ej avsett blott utred­

ning.

Samhällsvård

har kommittén ansett vara den lämpligaste sammanfat­

tande benämningen. Att termen redan användes i BvL med mer begränsad

innebörd torde enligt kommittén icke behöva vålla svårigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

127

Remissyttrandena

I ett stort antal yttranden understrykes kommitténs uttalande om bety­

delsen av att förebyggande åtgärder sättes in, innan missförhållandena ännu

hunnit bli så allvarliga, att omhändertagande måste ske. Det framhålles

även, att den förebyggande verksamheten måste i betydligt högre grad än

för närvarande sätta sin prägel på barnavårdsarbetet i framtiden.

Under framhållande av att en av bristerna i samhällets barnavård är att

gällande lag ej medger ingripande i enskilda fall, förrän allvarliga miss­

förhållanden redan föreligger, anför

socialstyrelsen

bl. a.

I ett eller annat sammanhang kommer styrelsen dagligen i kontakt med

barnavårdsärenden, som väcker frågan, varför ingenting åtgjorts i före­

byggande syfte. För styrelsen är det därför ett klart önskemål, att man

snarast får lagbestämmelser, som ger barnavårdsmyndigheterna plikt att

ingripa på ett tidigt stadium.

Vad man nu står inför är att på den sociala barna- och ungdomsvårdens

område genom lagen ställa till barnavårdsmyndigheternas förfogande ett

brett upplagt register av förebyggande åtgärder. Därigenom skulle den fö­

rebyggande principen även på detta område få den centrala plats, som den

nyligen tillerkänts i den nya socialhjälpslagen.

Härvid måste förutsättningarna för de förebyggande åtgärderna göras

ganska vida. Åtgärder, som skall insättas i ett tidigt skede, kan ju icke

bygga på sådana grava förutsättningar, som kännetecknar ett långt fram­

skridet stadium. Å andra sidan kan åtgärder, som må vidtagas på grund

av tidigt framträdande och därför i regel tämligen vaga indikationer, icke

ha karaktären av djupgående ingripanden i individernas livsföring.

Kommittén har i lagförslaget utformat grundförutsättningarna för den

samhälleliga barnavårdens förebyggande åtgärder i enskilda fall på sådant

sätt, som enligt socialstyrelsens mening möjliggör tidigare ingripanden

i

önskvärd utsträckning.

Riksåklagarämbetet

framhåller, att kommittén ansett sig böra främja

sitt syfte att möjliggöra tidigare ingripanden än vad nu är fallet genom

att uppställa lindrigare villkor för förebyggande åtgärder och omhänder­

taganden. Fråga är emellertid om icke indikationerna kommit att hållas

i alltför allmänna ordalag och därför kan komma att ges en för vidsträckt

tolkning. Det kan även förefalla som de olika indikationerna korsar var­

andra. Förslaget innebär vidare, att ett rikhaltigare urval av åtgärder stäl­

les till barnavårdsorganisationens disposition, vilket i huvudsak torde vara

till fördel för arbetet på området. Det kan emellertid, enligt ämbetet, vara

föremål för viss tvekan huruvida icke urvalet blivit alltför rikligt och svår­

överskådligt. Ämbetet anser förslaget vinna på att förenklas och omdispo­

neras.

En genomgripande omarbetning av kapitlet förordas av

fångvårdsstyrel­

sen.

Ärenden rörande administrativa frihetsberövanden måste, enligt sty­

relsen, handläggas under former, som är betryggande ur rättssäkerhetssyn­

punkt och de lagbestämmelser som anger förutsättningarna för ingripande

måste utformas så tydligt och precist som möjligt. En jämförelse med nu

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

gällande barnavårdslag utfaller, framhåller styrelsen, i detta hänseende

till barnavårdslagens fördel, eftersom den föreslagna lagen genom mång­

ordighet, hänvisningar, svårförståeliga formuleringar och i vissa fall bris­

tande överensstämmelse mellan lagtext och motiv är svåröverskådlig och

i vissa fall behäftad med motsägelser.

Den i kapitlet gjorda differentieringen och graderingen mellan olika

former av ingripanden torde enligt

svenska landskommunernas förbund

i och för sig utgöra ett framsteg. Vinsten ur rättssäkerhetssynpunkt blir

dock ej stor om indikationer och rekvisit är otydliga eller helt eller delvis

sammanfaller.

Inför den starka oenighet som föreligger inom kommittén i denna del

torde det enligt

justitiekanslersämbetet

vara riktigast att i allt fall för när­

varande avstå från att ge regler som möjliggör ett tidigare omhändertagan­

de, detta såframt icke antingen reglerna kan få ett sådant innehåll, att fa­

ran för alltför tidiga omhändertaganden kan anses i huvudsak avlägsnad,

eller också garantier häremot uppställes genom sättet för dessa besluts fat­

tande. Ämbetet anför bl. a. följande.

Att i lagtext beskriva de villkor som skall vara uppfyllda för att ett in­

gripande skall få ske är synnerligen svårt. Bestämmelserna blir lätt anting­

en för snäva eller för vida. Med kommitténs syfte, att möjliggöra tidiga in­

gripanden, har faran för alltför vid formulering av bestämmelserna varit

särskilt stor. Då förhållandena i det praktiska livet är i hög grad skiftande

och det tydligen synts önskvärt att inom bestämmelserna rymma så många

fall som möjligt, har det knappast kunnat undvikas, att bestämmelserna

blivit obestämda.

Beskrivningen av huvudförutsättningen för ingripande lämnar rum för

starkt skiftande bedömning, i mycket beroende av envars uppfattning. Stad­

gandet kan alltså lätt leda till en subjektiv tillämpning, som kan framstå

såsom godtycklig. Olägenheten härav är emellertid mindre, när allenast

hjälpåtgärder vidtagas med stöd av stadgandet. Visserligen är det självfal­

let av vikt, att även hjälpåtgärder är grundade å fullgoda skäl, ty också de

innebär ju i någon mån intrång på ett område som så långt möjligt är bör

vara fredat mot ingripande av myndighet: familjelivet. Bätt utövade torde

hjälpåtgärder dock ej behöva kännas alltför besvärande. Men icke blott rena

hjälpåtgärder kunna vidtagas, då sådant förhållande, som avses med de all­

männa förutsättningarna för ingripande, är för handen. Föräldrar eller fos­

terföräldrar kan sålunda i angivna fall under vissa ytterligare förutsättning­

ar meddelas förmaning att bättre uppfylla sina plikter. Och en än längre

gående åtgärd kan föreskrivas, då nämnda förhållande föreligger. Barna­

vårdsnämnden kan nämligen förordna, att underårig under 18 år och hans

hem skall stå under nämndens särskilda tillsyn, ett ingripande som kan

vara nog så kännbart.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden

framhåller angelägen­

heten ur rättssäkerhetssynpunkt av att förutsättningarna för ingripande så

tydligt som möjligt preciseras i lagen.

Reservanternas kritik mot indikationerna för ingripanden, som avses i

kapitlet, bottnar enligt

länsstyrelsen i Stockholms län

väsentligen i de de­

lade meningar, som kommit till uttryck i fråga om lämpligheten av tidiga

129

omhändertaganden. I denna mening av betydande principiell räckvidd är

länsstyrelsen benägen att ansluta sig till kommittémajoritetens uppfattning,

att gällande barnavårdslag uppställer alltför stränga villkor för sådana in­

gripanden. Däremot finner länsstyrelsen i likhet med reservanterna anled­

ning påtala oklarheten i utformningen av indikationerna för tvångsomhän-

dertagande.

Göta hovrätt

har -— under förutsättning att det beaktas vad hovrätten an­

fört om att den föreslagna lagen icke träder i kraft förrän slutlig ställning

tagits till de förslag besvärssakkunniga och utredningen om administrativa

frihetsberövanden kan komma att framlägga — i princip icke någon er­

inran att göra mot i kapitlet upptagna bestämmelser men vill dock hem­

ställa att förutsättningarna för omhändertagande -— särskilt mot föräld­

rarnas vilja — bättre preciseras i syfte att få fram klara begreppsbestäm­

ningar, vilka förhindrar en godtycklig tolkning.

Mot utformningen av kommitténs — i förslagets 87 § — angivna allmänna

förutsättningar för ingripande har

hovrätten över Skåne och Blekinge

icke

någon principiell invändning.

Fångvårdsstyrelsen

däremot anser 87 § möjliggöra mycket skilda tolkning­

ar, beroende på den bedömandes allmänna åskådning i fråga om uppfost­

ran, hemförhållanden, s. k. anpassning i samhället in. m. Styrelsen anför

bl. a.

En ofta återkommande tanke i förslaget är att barnavårdsmyndigheterna

bör vara redo att ingripa icke blott när missförhållanden konstaterats utan

också när sådana kan vara att förutse. På så osäkra grunder lärer man väl

icke kunna bygga ett beslut om även långtgående samhällsingripanden.

Bristen på klar formulering återkommer, när det i samma paragraf sägs,

att det kan utgöra ett åliggande för nämnden att ingripa

om minderårig

brister i anpassning till samhället.

Det må vara att motiven innehåller ut­

förliga beskrivningar på sådan bristande anpassning, men enligt styrelsens

mening är det synnerligen otillfredsställande att lagtexten icke anger de

missförhållanden som här avses annat än genom ett så mångtydigt uttryck

som

brister i anpassningen i samhället.

Det må vidare framhållas att ord

som anpassning och missanpassning är av sent datum och för många eljest

erfarna och väl orienterade medborgare oklara till sin innebörd. Ännu svå­

rare lär det i många fall bli när barnavårdsnämnden skall fullgöra skyldig­

heten i samma paragraf att ingripa till

förebyggande av att bristande an­

passning uppstår.

Även

länsstyrelsen i Jämtlands län, Fredrika-Bremer-förbundet

och

bar­

navårdsnämnden i Stockholm

finner avfattningen av de allmänna förutsätt­

ningarna i 87 § vara vagt hållen och alltför omfattande.

Kommitténs förslag i fråga om förutsättningarna för tvångsomliänderta-

gande utsätles för stark kritik i remissyttrandena både ur formella och sak­

liga synpunkter. Åtskilliga remissinstanser — såsom

överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs, Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs, Västcr-

norrlands

och

Jämtlands län, svenska socialvårdsförbundet, svenska stads­

förbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska läkaresällskapet,

svenska barnpsykiatriska föreningen, Fredrika-Bremer-förbundet, målsmän-

!) liihang till riksdagens protokoll 11160. 1 samt. Nr 10

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

130

nens riksförbund

samt

barnavårdsnämnderna i Göteborg

och

Malmö

— in­

stämmer i de reservationer som på denna punkt avgivits inom kommittén

och framför som sin åsikt att bestämmelserna i 22 § gällande BvL i huvud­

sak är till fyllest för att reglera de fall då tvångsomhändertagande bör få

förekomma. Om skäl finnes för en något vidgad ram för dylikt ingripande,

torde detta, framhålles det, kunna ske genom en uppmjukning av lagtexten

i denna paragraf.

I ett flertal yttranden anföres, att ifrågavarande bestämmelser är alltför

obestämda och vittgående samt bereder barnavårdsorganen alltför stora möj­

ligheter till tvångsomhändertaganden ävensom att bestämmelserna icke står

i överensstämmelse med eljest i svensk lag gällande principer för utforman­

de av lagbestämmelser avseende frihetsberövande. Uttalanden i nu antydd

riktning göres av bl. a.

medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, länsstyrelser­

na i Kalmar, Hallands, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs

och

Väs-

ternorrlands län, Sveriges advokatsamfund, svenska läkaresällskapet, svens­

ka barnpsykiatriska föreningen

samt

ett antal barnavårdsnämnder.

Man

förordar i allmänhet en grundlig omarbetning av bestämmelserna.

De remissinstanser, som enligt vad nu angivits intar en negativ hållning

till förslaget anför i huvudsak följande.

Överståthållarämbetet

understryker, att man bär kommer in på det utom­

ordentligt viktiga spörsmålet om en rätt avvägning mellan å ena sidan det

naturliga önskemålet om ett ingripande, då så erfordras för att rätta eller

förebygga ett missförhållande, och å andra sidan rättssäkerhetens krav, samt

fortsätter därefter.

Att många gånger ett ingripande, som bort ske, ej företagits eller företa­

gits för sent lärer vara obestridligt. Ofta är väl dock här närmast en fråga

om tillgängliga resurser. Men det får icke förglömmas, att det här — i varje

fall såsom yttersta remedium — är fråga om ett frihetsberövande. Och det

kan enligt överståthållarämbetets mening ej nog kraftigt understrykas, att

varje sådant måste vara omgärdat av starka garantier. Ej minst lagtexten

måste — oavsett de förklarande motiv, varmed den må åtföljas __ vara så

klar och entydig som möjligt. Är så ej fallet, om den lämnar alltför stort

utrymme åt subjektiva omdömen, lärer praxis komma att förete en skif-

tände karta, och det torde då vara att befara, att högre instanser nödgas i

än större grad än enligt kommitténs mening nu är "fallet ändra de lägsta

instansernas beslut — låt vara i båda riktningarna.

I fråga om de förutsättningar, som bör stadgas för företagande av sådant

ingripande, som enligt gällande lag betecknas omhändertagande för skydds-

uppfostran, hyser överståthållarämbetet den uppfattningen att de grunder,

varpå nuvarande 22 § vilar, i princip är riktiga. Paragrafen ger ett fämligen

bestämt besked om vad som skall genom utredningen i ett skyddsuppfost-

nngsärende förebringas för att den ifrågasatta åtgärden skall få vidtagas.

Harmed ar icke sagt, att icke vissa justeringar i paragrafens nuvarande ly­

delse kan böra övervägas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

anför bl. a.

Vad förslagets formella utformning i denna del beträffar är bristerna på­

fallande. Bestämmelserna är vaga och oklara och kan därför ge upphov till

olika tolkningar. Faran för godtycke vid tillämpningen ökar därmed. Av

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

131

lagtext, som avser att reglera så allvarliga och för den enskilde inånga gånger

tragiska ingripanden som de förevarande, måste fordras, att den klart och

entydigt ger besked om de förutsättningar, under vilka ingripanden får ske.

Den bör icke få giva möjlighet till tolkningar, som kan vara menliga för

rättssäkerheten.

Liknande synpunkter framföres av

länsstyrelserna i Södermanlands, Ös­

tergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Gotlands, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs

och

Skaraborgs län

ävensom av

svenska landstingsförbun­

det, barnavårdsnämnden i Stockholm

och ett flertal

andra barnavårdsnämn­

der.

Två

reservanter inom socialstyrelsen

anser reglerna icke böra utformas

på sätt som föreslagits, varjämte en av dem särskilt understryker att gäl­

lande lag icke bör revideras i syfte att låta antalet omhändertaganden utan

samtycke bli större än för närvarande.

Riksåklagarämbetet

hälsar med tillfredsställelse, att bland indikationer­

na för varning och för omhändertagande uttryckligen nämnes lagöverträ­

delse. Att så icke tidigare varit fallet har enligt ämbetets mening föranlett

onödiga dröjsmål med omhändertagande även vid allvarligare brottslig­

het beroende på att vederbörande barnavårdsnämnd ansett sig skyldig under­

söka, huruvida brottsligheten i verkligheten varit uttryck för vanart.

Vad angår de föreslagna hjälpåtgärderna hälsar

socialstyrelsen

bestämmelsen om möjlighet för barnavårdsnämnd att lämna ekonomiskt bi­

stånd i särskilda fall även utan samband med omhändertagande och utan

egentlig behovsprövning med stor tillfredsställelse samt betonar, att den­

na befogenhet i framsynta barnavårdsnämnders hand kan lända till gagn

för många barn och ungdomar. I samma riktning uttalar sig även

läns­

styrelsen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Jämtlands län

understryker att

det ligger vikt uppå, att denna ekonomiska hjälpverksamhet, som förvis­

so kan vara av utomordentlig betydelse, noggrant regleras och att samråd

äger rum mellan barnavårdsnämnd och socialnämnd vid denna verksam­

hets bedrivande. Enligt

svenska stadsförbundets

åsikt kan man visserligen

ifrågasätta om det är lämpligt att på föreslaget sätt utöka den kommunala

hjälpverksamheten utanför socialhjälpens ram. Man har nyligen, uttalar

förbundet, fått en modern och tillfredsställande lagstiftning på detta om­

råde, vilket ansetts innebära att varje diskriminerande inslag i den gamla

fattigvården undanröjts. Den nu föreslagna hjälpverksamheten skulle må­

hända komma att i vissa fall ingripa på de verksamhetsområden som enligt

SochjL förbehållits socialnämnden. Det måste emellertid anses synnerligen

praktiskt att de angivna hjälpmöjligheterna ställs till barnavårdsnämndens

förfogande. Ehuru vissa principiella skäl möjligen talar mot den av kom­

mittén föreslagna lösningen har förbundet därför intet att erinra mot den.

_ En likartad inställning intar

svenska landskommunernas förbund.

I allmänhet göres av remissorganen ingen erinran mot barnavårdsnämn­

den tillagd möjlighet att — i likhet med vad som nu gäller — meddela

tillrättavisande åtgärder i form av förmaning och

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

132

varning. En helt avvisande hållning i denna del intages dock av

läns­

styrelserna i Västernorrlands

och

Norrbottens län, svenska läkaresällskapet,

barnavårdsnämnden i Stockholm

och

en socialvårdskonsulent. Förstnämn­

da länsstyrelse

framhåller, att båda instituten bör slopas såsom skett be­

träffande varning i NyktvL och att barnavårdsnämnden i stället får söka

tala vederbörande till rätta och om det ej hjälper tillgripa särskild tillsyn

eller övervakning. Enligt

länsstyrelsen i Norrbottens län

kan syftet med nu

avsedda åtgärder nås genom en på lämpligt sätt avpassad muntlig upplys­

ning om de ingripanden som från barnavårdsnämndens sida kan bli följ­

den i händelse av ohörsamhet.

Svenska läkaresällskapet

understryker, att

dessa åtgärder som isolerade ingripanden torde ha mycket liten effekt och

att de, om de är påkallade, kan göras med stöd av andra stadganden rö-

i. ande de möjligheter som står nämnden till buds. Enligt

barnavårdsnämn­

den i Stockholm

är förmaning och varning till sin natur negativa och torde

inom praktisk barnavård användas allt mindre som isolerade åtgärder. Be­

stämmelserna torde utan nackdel för barnavårdsarbetet kunna utgå. I det

praktiska arbetet är det, uttalar barnavårdsnämnden, naturligt att barna­

vårdsnämndens representant i sin kontakt med de enskilda fallen både för­

manar och varnar, men detta torde bäst ske formlöst i samband med ären­

des behandling eller i samband med beslut om annan åtgärd.

Kommitténs förslag att vid sidan av övervakning ställa institutet

särskild tillsyn finner

socialstyrelsen

vara lämpligt men ifrågasät­

ter, om det är välbetänkt att samla bestämmelser härom i en och samma

paragraf, särskilt som de båda formerna bygger på ganska vitt skilda förut­

sättningar.

En avvisande hållning till den föreslagna uppdelningen intar

barnavårds­

nämnden i Stockholm.

Något mera bärande skäl för en sådan uppdelning

av åtgärderna med avseende på benämningen synes, enligt barnavårds­

nämnden, icke föreligga. Det torde bidraga till enkelhet och klarhet med en

enhetlig benämning, som lämpligen bör vara tillsyn.

Gränsdragningen mellan socialvård och kriminal­

vård beröres i ett par yttranden.

Fångvårdsstyrelsen

biträder sålunda

kommitténs ståndpunkt.

Överståthållarämbetet

anför bl. a. följande.

Gemensamt för förslagen till skyddsbalk och till barnavårdslag lärer vara,

att i bada gränsen mellan kriminalvård och ungdomsvård i princip sökes

satt till 18-årsåldern, dvs. den då full straffmyndighet inträder. I nu före­

varande förslag upptages såsom orsak till ingripande av barnavårdsnämnd

aven lagöverträdelse. Det ligger då vikt uppå, att barnavårdsnämnd också

ingriper i fall, da ett brott begåtts av nagon, som är under 18 år — här avses

en mera allvarlig lagöverträdelse, ej enstaka bötesbelagda förseelser — även

om brottet ej kan anses tillika vara uttryck för en mera allmän bestämning

såsom oart, vanart, sedeslöst leverne etc. Detta spörsmål ■— som är att be­

akta jämväl vid den omredigering av ordalagen i nuvarande 22 §, som kan

befinnas påkallad — bör alltså lösas med sikte på, att den, som begått ett

brott av här avsedd beskaffenhet, blir föremål för åtgärd antingen inom

kriminalvårdens ram eller inom socialvårdens. Det vill synas överståthål­

larämbetet som om detta icke är kommitténs ståndpunkt; i vart fall torde

den ej ha fått ett tillfredsställande uttryck i betänkandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

133

Förslaget om införande av möjlighet att förbinda beslut angående omhän­

dertagande med villkorligt anstånd har fått ett blandat mottagan­

de bland remissinstanserna.

Länsstyrelserna i Gävleborgs, Jämtlands

och

Norrbottens län, åtta socialvårdskonsulenter

och

28 kommunala organ

stäl­

ler sig positiva till förslaget, medan

justitiekanslersämbetet, hovrätten för

Västra Sverige, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands

och

Kopparbergs

län, besvärssakkunniga, landsfogden i Norrbottens län, fyra socialvårdskon­

sulenter, tio barnavårdsnämnder

samt

Sveriges advokatsamfund

avstyrker

förslaget.

I de avstyrkande yttrandena framhålles i huvudsak följande synpunkter.

Socialstyrelsen

erinrar om att jämförelse med nuvarande praxis icke är

rättvisande, eftersom i lag givna regler om förebyggande åtgärder nu saknas

varför man som en förebyggande åtgärd använt sig av ett omhändertagande

med anstånd. Med kommitténs brett upplagda register av nya uppslag till

förebyggande åtgärder ställer sig saken helt annorlunda. Styrelsen fortsätter

därefter.

Ett omhändertagande bör icke betraktas som blott ett led i övrig förebyg­

gande verksamhet. Ett skäl härför är, att en nämnd, som beslutar sig för att

omhänderta ett barn eller en ungdom, bör genom noggrann prövning av alla

omständigheter ha kommit till den uppfattningen, att omhändertagande är

just i den situationen den lämpligaste åtgärden. Nämnden får icke låta ett

dylikt beslut bli vacklande genom att räkna med, att omhändertagande icke

skall verkställas. Uppskovsmöjlighet skulle därtill kunna innebära risk för

att beslutet om omhändertagande icke blir välgrundat. Det medför i sin tur

betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

Ytterligare ett motiv för att ej acceptera förslaget är, att omhändertagan­

det förlorar i betydelse, om vederbörande vet, att ett beslut av barnavårds­

nämnden i enlighet med 98 a, b eller 99 kan vara villkorligt. För den unge

kommer beslutet om omhändertagandet, när det förenas med anstånd, att

bli endast ett varningsmoment på vägen, och detta kan ju icke vara syftet

med en definitiv åtgärd av denna art.

Även

länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus

och

Värm­

lands län

samt

hovrätten för Västra Sverige

understryker, att något behov av

institutet icke torde föreligga, om förutsättningarna för ingripande med fö­

rebyggande åtgärder vidgas enligt förslaget. Enligt

länsstyrelsen i Göte­

borgs och Bohus län

blir ett omhändertagande med villkorligt anstånd, som

säkerligen kommer att tillämpas i stor utsträckning, i själva verket att be­

trakta som en sista allvarlig varning. Barnavårdsnämnden har emellertid

haft möjlighet att på tidigare stadium ingripa med ett flertal åtgärder i

stödjande, förebyggande och korrigerande syfte. Genom »villkorligt an­

stånd» motverkas dessutom, enligt länsstyrelsen, de strävanden alt möjlig­

göra ingripanden med omhändertagande på ett tidigare stadium, som kom­

mit till uttryck i förslaget.

Enligt

justitiekanslersämbetet

förefaller väl de av kommittén anförda skä­

len för förslaget värda beaktande, men det oaktat ifrågasätter ämbetet, om

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

icke ett i lagen ej reglerat institut på detta område är förenat med fler

fördelar än nackdelar.

Besvärssakkunniga

avstyrker bestämt införande av institutet »villkorlig

dom» i barnavårdsprocessen. Ett omhändertagande enligt barnavårdslagen

har karaktär av social hjälpåtgärd. En analogi med den villkorliga domen

i straffprocessen är principiellt felaktig, enär omhändertagande icke kan

likställas med frihetsberövande i anledning av brott. Härtill kommer, enligt

de sakkunniga, att man i barnavårdsprocessen för samma syfte som den vill­

korliga domen har förmaning och varning.

De föreslagna bestämmelserna om provisoriska ingripanden

hälsas i allmänhet med tillfredsställelse och förväntas komma att medföra

fördelar för barnavårdsnämndernas arbete.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

ifrågasätter dock behovet av att kunna meddela förberedande föreskrifter,

och

barnavårdsnämnden i Malmö

anser också bestämmelsen härom vara

skäligen meningslös.

Kommitténs förslag att sammanföra skyddsuppfostran

och samhällsvård till ett institut får ett blandat mottagan­

de, Enighet synes väl i stort sett råda om att uttrycket skyddsuppfostran ger

föreställningar om andra vårdformer än sådana, som vanligast tillämpas, och

möts av misstroende från allmänhetens sida samt att uttrycket därför bör ut­

mönstras ur lagen. Men ett stort antal remissinstanser — såsom

medicinal­

styrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Krono­

bergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Jämtlands

och

Västerbottens län,

svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskom­

munernas förbund, svenska barnpsykiatriska föreningen, högerns kvinno­

förbund

och

målsmännens riksförbund

samt

ett tjugotal barnavårdsnämn­

der

— finner ur olika synpunkter skäl föreligga för bibehållande såsom hit­

tills av två begrepp i fråga om nu avsedda omhändertaganden.

Överståthållarämbetet

anser fara eljest föreligga för att jämväl begreppet

samhällsvård i dess helhet kommer att mötas av den misstro, som enligt

kommittén vidhäftar beteckningen skyddsuppfostran. En vägande synpunkt

i denna fråga är för

länsstyrelsen i Kronobergs län

den att olika regler mås­

te finnas för vårdens upphörande i de båda fallen.

Medicinalstyrelsen

är

övertygad om att den förordade sammanslagningen kommer att ofta föran­

leda irritationsskapande missförstånd hos föräldrar och vårdnadshavare om

innebörden av lagbestämmelserna på detta område. Även för den som skall

handha bestämmelsernas tillämpning kommer ifrågavarande förslag säker­

ligen att medföra icke obetydliga olägenheter. Likartade synpunkter fram-

föres av

länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

som anser att det i ordet »skyddsuppfostran» i och för sig icke kan inläggas

någon infamerande betydelse, finner icke kommitténs åtgörande att, med

bibehållande i realiteten av institutet skyddsuppfostran, förändra dess namn

135

till »samhällsvård» vara ägnat att främja överskådligheten och underlätta

tillämpningen av de nya bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län

anser, att den nuvarande uppdelningen

på skyddsuppfostran och samhällsvård icke medfört någon uppenbar olä­

genhet. Därest strafflagen ersättes av en skyddslag, måste dock benämning­

en skyddsuppfostran ersättas med annan benämning.

Barnavårdsnämnden i Stockholm

uttalar, att uttrycket skyddsuppfostran

måhända icke särskilt väl täcker vad som åsyftas och onekligen har vållat

svårigheter på grund av missuppfattningar angående åtgärdens innehåll.

Ur den synpunkten hade det varit av värde att erhålla en annan benämning.

Motiven i övrigt för en sammanslagning av de nuvarande båda omhänder­

tagandeformerna till en är dock icke övertygande. I fråga om indikationer­

na för omhändertagande ävensom beträffande reglerna för vårdens upphö­

rande bibehålies den principiella gränslinjen mellan de nuvarande former­

na. Det torde bidraga till klarhet i lagen att då även behålla den termino­

logiska uppdelningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

anser, att ordet »uppfostran» är en tillgång

för klarläggande av i vilket hänseende samhället ser sig föranlåtet vidtaga

åtgärder. I detta sammanhang uttalar länsstyrelsen även sina betänkligheter

mot den tendens, som på det sociala området gör sig alltmer gällande, näm­

ligen angelägenheten att rubricera alla ingripanden mot missförhållanden

med någon form av »vård» eller »hjälp». Enligt länsstyrelsens mening kan

det befaras, att särskilt ungdomen alltmer kommer att betrakta samhällets

åtgärder uteslutande som omvårdnad, d. v. s. att den aktiva insatsen enbart

ankommer på samhället.

Däremot biträdes kommitténs förslag att samla olika former av omhän­

dertagande under en och samma benämning uttryckligen av

socialstyrelsen,

länsstyrelsen i Gävleborgs län, föreningen Sveriges häradshövdingar, fyra so-

cialvårdskonsulenter

och

sju barnavårdsnämnder. Socialstyrelsen

ifrågasät­

ter dock, om icke sammanförandet kan vålla barnavårdsnämnderna svårig­

heter i det dagliga arbetet. De som handlägger ärendena måste i det dagliga

arbetet hålla isär till sin art betydligt skilda former för omhändertagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet

Till grund för kommitténs förslag, såvitt avser förutsättningarna för barna­

vårdsnämnds ingripande i enskilda fall för att skydda barn och unga mot

olämplig uppväxtmiljö eller för att tillrätlaföra ungdomar, som visat beteen­

derubbningar, ligger den uppfattningen, att sådant ingripande bör komma

till stånd på ett tidigare stadium än vad som är medgivet enligt gällande BvL.

Den starka kritik, som förslaget mött såväl inom kommittén själv som i ett

stort antal yttranden, riktar sig huvudsakligen mot att kommittén avsett att

inte blott förebyggande åtgärder utan även omhändertagande skall tillgripas

i vidgad omfattning. Att ingripande med förebyggande åtgärder, åtminstone

136

sådana av rent hjälpande karaktär, bör ske på ett tidigt stadium, understry-

kes däremot både av reservanter inom kommittén och av flera mot kom­

mitténs förslag i övrigt kritiskt inställda remissinstanser.

Såsom kommittén funnit nödgas man konstatera, att barnavårdsnämnds

ingripande ofta sker pa ett alltför sent stadium, sedan den unge tillbringat

en stor del av sin uppväxttid i högst ogynnsamma förhållanden och själv bli­

vit märkt av dem. Det säger sig självt, att utsikterna att avhjälpa otillfreds­

ställande förhållanden i den unges miljö och att bota uppkommen skada är

gynnsammare ju tidigare samhället griper in. Den rätta vägen att lösa detta

pioblem är emellertid enligt min mening inte att vidga barnavårdsmyndig-

heternas befogenheter att ingripa tvångsvis. Det är av rättssäkerhetsskäl

nödvändigt att göra en noggrann avvägning mellan å ena sidan samhällets

intresse av att främja de ungas personliga och sociala utveckling samt å

andra sidan de enskildas anspråk på att få ordna sina personliga förhållan­

den utan inblandning från det allmännas sida. Den avvägning, som i detta

hänseende ligger till grund för gällande BvL, är enligt min mening i stort

sett riktig. Någon väsentlig utvidgning av indikationerna för ingripande kan

jag därför inte förorda.

Det nu anförda gäller i främsta rummet om tvångsomhändertagande. I

fråga om förebyggande åtgärder kan läget delvis sägas vara ett annat. Ju

mindre ingripande en åtgärd är, desto mindre träder självfallet rättssäker­

hetssynpunkten i förgrunden. Kommitténs förslag att i fråga om indikatio­

nerna frigöra de förebyggande åtgärderna från den nuvarande sammankopp­

lingen med skyddsuppfostran är därför i och för sig rimligt. Det kan erinras

om att förebyggande åtgärder enligt den danska barnavårdslagstiftningen må

vidtagas vid mindre allvarliga missförhållanden än dem som krävs för omhän­

dertagande. Även vissa förebyggande åtgärder kan dock vara mycket känn­

bara för den enskilde, vilket synes böra leda till att — såsom kommittén

föreslagit — olika förutsättningar skall gälla för olika förebyggande åt­

gärder, beroende på ingripandets art m. m. Emellertid är det förenat med

stora svårigheter att med en sådan konstruktion utforma indikationerna på

ett sätt som är förenligt med kravet på att lagtexten skall vara lättläst, lätt­

begriplig och överskådlig. Den kritik, som framförts mot kommitténs förslag

i formellt avseende, torde också främst vara riktad mot de bestämmelser,

som anger förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande med olika

åtgärder. Enligt min mening är det därför lämpligast att även i ny barna­

vårdslag uppställa samma förutsättningar för förebyggande åtgärder som

för omhändertagande. Liksom i gällande lag bör bestämmelserna därvid ut­

formas på sådant sätt, att omhändertagande närmast framstår som en nöd-

fallsåtgärd, vilken far tillgripas endast om förebyggande åtgärder prövats

utan verkan eller på förhand bedömes vara gagnlösa.

Önskemålet om tidigare ingripanden bör alltså enligt min mening inte

tillgodoses genom vidgade indikationer. Lösningen bör i stället sökas i effek-

tivisering av barnavårdsverksamheten och utbyggnad av de allmänt före­

byggande åtgärderna. Vad det i främsta rummet gäller är att barnavårdsmyn-

Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J960

137

digheterna söker att på ett tidigt stadium få kännedom om rådande missför­

hållanden. Intimt samarbete måste upprätthållas med andra sociala organ,

polismyndigheter, skolor in. fl. I olika former kan ett givande samarbete

också etableras med föräldrar. När något missförhållande kommer till barna­

vårdsnämndens kännedom, får nämnden inte tveka att ingripa. Målet måste

därvid vara att om möjligt vinna rättelse utan att skilja den unge från hans

miljö. Genom de olika familjesociala anordningar som står till buds i dagens

samhälle är förutsättningarna för att lyckas härmed numera väsentligt stör­

re än vid BvL:s tillkomst. Här må endast erinras om socialhjälpen, om den

psykiska barna- och ungdomsvården samt om daghems- och feriebarns-

verksamheten. Det är barnavårdsnämndens sak att vid behov medverka till

att sådana och andra sociala hjälpmöjligheter utnyttjas.

Vad angår de i barnavårdslagen reglerade förebyggande åtgärderna kom­

mer den av kommittén föreslagna befogenheten att lämna ekonomiskt stöd

för rådfrågning, undersökning och behandling m. in. att bli till stort värde

för barnavårdsverksamheten. Förslaget har i denna del genomgående fått ett

gott mottagande och tillstyrkes också av mig. Med hänsyn till det bestämda

syftet med ifrågavarande bidragsgivning och den begränsning både i fråga

om stödets karaktär och dess omfattning som ligger häri torde det i regel

inte bli så svårt att avgränsa denna stödjande verksamhet från socialhjälp.

Jag vill emellertid framhålla vikten av att ett intimt samarbete på detta om­

råde upprättliålles mellan barnavårdsnämnden och socialnämnden. I vad

förslaget eljest avser hjälpåtgärder samt föreskrifter rörande underårigs lev­

nadsförhållanden finner jag det även i huvudsak välbetänkt. Däremot anser

jag i likhet med barnavårdsnämnden i Stockholm, att några bärande skäl

inte föreligger för att såsom kommittén föreslagit uppdela övervakning på

två särskilda institut. Sagda barnavårdsnämnd har förordat, att beteckning­

en övervakning utbytes mot tillsyn. Då en sådan ändrad terminologi inte sy­

nes mig vara tillräckligt motiverad, har jag stannat vid att den hittills an­

vända beteckningen bör bibehållas. Angående värdet av sådana tillrättavi­

sande åtgärder som varning och förmaning råder delade meningar. Åtgärder

av denna art har kommit att få allt mindre betydelse i barnavårdsnämnder­

nas verksamhet. Självfallet kan det i det praktiska arbetet ofta vara lämp­

ligt, att barnavårdsnämndens representant under ärendets behandling utta­

lar förmaningar och varningar. Jag delar emellertid den uppfattning som

kommit till uttryck i vissa yttranden, att varning som ett särskilt institut

är tämligen verkningslöst. Det för dessutom med sig vissa formella olägen­

heter. Jag förordar därför, att detta institut slopas. Däremot kan det enligt

min mening vara lämpligt, att förmaningar skall kunna meddelas som en av

olika tänkbara hjälpåtgärder.

I likhet med kommittén anser jag, att barnavårdsmyndiglieterna bör få

befogenhet att ingripa för att hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar. Så­

som utvecklas i nästföljande avsnitt har jag emellertid funnit mig böra fö­

reslå, att denna fråga löses på ett annat sätt än enligt kommitténs förslag.

Vad angår frågan om ingripande vid missförhållanden i fosterhem innebär

138

Kungl. Maj ds proposition nr 10 år 1960

kommitténs förslag, att barnet skall kunna skiljas från fosterhemmet vid

mindre allvarliga missförhållanden än som krävs för att barnavårdsnämn­

den skall äga omhändertaga barn som vistas i föräldrahemmet. För egen

del har jag funnit mig böra föreslå art ingripanden vid missförhållanden i

fosterhem skall följa samma regler som gäller beträffande andra ingripan­

den för att skydda barn och unga mot en olämplig uppväxtmiljö.

Vid utformningen av ny barnavårdslag bör den tidigare berörda förskjut­

ningen av gränsen mellan kriminalvårdens och socialvårdens områden kom­

ma till uttryck. Den nuvarande gränsdragningen innebär, att behandlingen

av lagöverträdare under 18 år i många fall ankommer på barnavårdens

organ. I kommitténs förslag har som exempel på anledning till varning el­

ler omhändertagande uttryckligen nämnts sådan lagöverträdelse från den

unges sida som visar allvarlig missanpassning. Vidare innebär förslaget, att

sådan underårig, som fyllt 18 år och som gjort sig skyldig till brott, får om­

händertagas inom barna- och ungdomsvården endast om hans livsföring i

övrigt ger anledning härtill eller omhändertagandet eljest av något speciellt

skäl, såsom förut vidtagen barnavårdsåtgärd beträffande honom, är lämp­

ligast för hans tillrättaförande. Vad kommittén sålunda föreslagit synes mig

i huvudsak välbetänkt. Dock torde den angivna regeln böra gälla inte blott

omhändertagande utan varje form av ingripande. Det torde i detta samman­

hang böra understrykas, att den starkt stigande ungdomskriminaliteten

ställer krav på effektiva åtgärder från barnavårdsmyndigheternas sida. Så­

som tidigare berörts har barnavårdsnämnderna många gånger inte ingripit

tillräckligt snabbt mot kriminell ungdom. Orsaken härtill torde delvis vara,

att nämnderna är obenägna att handla så länge det är ovisst, om den unge

slutligen skall omhändertagas inom kriminalvården. Med hänsyn till vikten

av att reaktionen på brottet följer så snart som möjligt är det dock ange­

läget, att barnavårdsnämndens ingripande inte uppslcjutes i avvaktan på

eventuella judiciella åtgärder mot den unge. Dömes denne sedermera till fri­

hetsstraff eller ställes han under övervakning i samband med villkorlig dom,

torde nämnden böra taga sin åtgärd under omprövning. Jag har övervägt, hu­

ruvida i ny barnavårdslag bör införas bestämmelser för att förebygga, att

någon på grund av samma gärning drabbas av såväl brottspåföljd som bar­

navårdsåtgärd, men funnit att något behov av sådana bestämmelser knap­

past föreligger. I fråga om barnavårdsnämndernas befattning med krimi­

nell ungdom kan jag i övrigt ansluta mig till de synpunkter som framhållits

av första lagutskottet vid innevarande års riksdag (utlåtande nr 25: 1959).

Beträffande frågan, huruvida möjlighet bör införas att i fall, motsvarande

skyddsuppfostringsfallen i gällande BvL, besluta omhändertagande med vill­

korligt anstånd i fråga om verkställigheten, går meningarna starkt isär i

yttrandena. Institutet villkorligt omhändertagande är inte helt okänt inom

sociallagstiftningen; det förekommer enligt lagen om nykterhetsvård. Sä­

kerligen skulle en motsvarande ordning på barnavårdens område kunna

medföra vissa fördelar. Förhållandena är dock inte alldeles jämförliga, och

de antydda fördelarna torde knappast vara av den betydelse, att de förmår

uppväga de olägenheter, som måste antagas bli en följd av att förslaget ge­

139

nomföres. Såsom bl. a. socialstyrelsen framhållit föreligger sålunda risk för

att omhändertagande skulle komma att beslutas utan fullgiltiga skäl, därest

beslutet förbindes med villkorligt anstånd. Utvecklingen skulle också lätt

kunna gå i den riktningen, att ett villkorligt anstånd komme att av såväl

barnavårdsnämnder som allmänheten uppfattas som ett normalt led i den

förebyggande verksamheten. Härigenom skulle de egentliga förebyggande

åtgärderna kunna få minskad verkan, samtidigt som det skulle bli svårare

att omedelbart få till stånd ett omhändertagande, där sådant är påkallat.

Ett stadgande om villkorligt anstånd låter sig för övrigt svårligen förena med

förutsättningarna för beslut angående omhändertagande. Såsom framgår av

det nyss anförda skall för sådant beslut krävas, att rättelse inte kan vinnas

på annat sätt än genom att den underårige skiljes från sin vanliga miljö och

blir föremål för behandling i särskild ordning. Jag har på grund härav inte

velat föreslå, att institutet villkorligt anstånd med omhändertagande införes

i ny barnavårdslag.

Enligt BvL får i princip omhändertagande inte företagas provisoriskt med

verkan tills vidare på svagare skäl än som krävs för definitivt ingripan­

de. Visserligen äger barnavårdsnämndens ordförande, annan ledamot av

nämnden eller tjänsteman hos denna i vissa fall vid trängande behov be­

sluta omhändertagande tills vidare, men bestämmelserna härom avser endast

att möjliggöra snabbare handläggning. Den som beslutar måste stödja sig på

full bevisning om behov av slutgiltigt omhändertagande. Ofta är det emeller­

tid med hänsyn till ett barns hälsa eller utveckling önskvärt att kunna ord­

na för barnet under det att utredning pågår. Det kan också vara angeläget

att söka hindra, att underårig under utredningstiden fortsätter brottslig

eller annan skadlig verksamhet eller håller sig undan så att utredningen

försvåras eller vidare åtgärder från samhällets sida hindras. Även om utred­

ningen bedrives skyndsamt, kan det inte alltid undvikas, att missförhållande

uppstår eller förvärras under den tid, som åtgår för utredningen, om inte

tillfälliga ingripanden får vidtagas utan den utredning som krävs för defi­

nitivt beslut. I själva verket lär också dylika preliminära ingripanden före­

komma. Att sådana åtgärder, hur nödvändiga de än må vara, företages utan

stöd av lag är naturligtvis otillfredsställande. I enlighet med vad kommit­

tén föreslagit torde därför i ny barnavårdslag böra upptagas ett stadgande

angående omhändertagande för utredning.

Enligt kommitténs förslag skall möjlighet vidare finnas att ingripa pro­

visoriskt med bl. a. föreskrifter rörande underårigs levnadsförhållanden.

Förutsättning därför skall vara, att ingripandet prövas nödigt för att till­

varataga den underåriges bästa eller därför att senare meddelad föreskrift

skulle bli verkningslös. Något verkligt behov av att kunna ingripa med så­

dana provisoriska åtgärder har enligt min mening inte blivit ådagalagt. Jag

har därför inte funnit skäl tillstyrka förslaget i denna del.

Det har inte från något håll ifrågasatts annat än att möjlighet även i fort­

sättningen bör stå till buds att såsom en form av hjälp omhändertaga barn

och unga i fall, ungefärligen motsvarande dem som avses i 29 § BvL.

Vad beträffar spörsmålet, huruvida två till namnet åtskilda omhänder­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

140

tagandeinstitut bör bibehållas i ny barnavårdslag, hyser jag i likhet med

kommittén den uppfattningen, att den nuvarande åtskillnaden mellan

skyddsuppfostran och samhällsvård är förenad med övervägande olägen­

heter för barnavårdsverksamheten. De betänkligheter, som i ett flertal ytt-

i anden anförts mot kommitténs förslag att i terminologiskt avseende sam­

manföra de tva formerna av omhändertagande, finner jag å andra sidan

avsevärt överdrivna. Såsom kommittén framhållit är en terminologisk åt­

skillnad mellan de båda omhändertagandeinstituten inte erforderlig för att

framhäva skillnaden i fråga om förutsättningar m. m., och den får slutligen

enligt föreliggande förslag lika litet som i BvL täckning i reglerna för om­

händertagnas behandling. En tänkbar lösning av förevarande problem skulle

vara att slopa beteckningarna skyddsuppfostran och samhällsvård utan att

ersätta dem med någon annan benämning. Då det emellertid ur lagteknisk

synpunkt torde vara svårt att avvara en sådan benämning — med hänsyn

bl. a. till det nya institutet omhändertagande för utredning — har jag fun­

nit mig inte böra förorda en dylik lösning. Jag biträder därför kommitténs

förslag om en enhetlig beteckning för ifrågavarande åtgärd. Lika med kom­

mittén anser jag samhällsvård vara den lämpligaste sammanfattande be­

nämningen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

X. Skadliga fosterbarnsförflyttningar

Rådande förhållanden, ändringsförslag m. m.

I detta sammanhang är fråga endast om fosterbarn, vilka överlämnats till

fosterhem av föräldrarna eller annan vårdnadshavare och som icke därefter

omhändertagits och placerats i fosterhemmet. Med förflyttning åsyftas åt­

gärd, som innebär att barnet tages från fosterföräldrarna med verkan att

deras vård och fostran av barnet avslutas.

Vårdnadshavare — regelmässigt föräldrarna eller en av dem — måste

för att kunna bereda barnet uppehälle, uppfostran och utbildning samt vård

och skydd i övrigt äga rätt att bestämma över barnets person, således bl. a.

över dess vistelseort. Teoretiskt sträcker sig denna bestämmanderätt lika

långt som vårdnaden över huvud taget, d. v. s. till dess barnet fyllt 21 år

eller ingått äktenskap.

Rättsligt

sett föreligger blott den inskränkningen,

som följer av att barnet i viss mån efter fyllda 16 år och i högre grad efter

fyllda 18 år äger själv sluta arbetsavtal. Men

faktiskt

blir självfallet möjlig­

heterna att utöva bestämmanderätt över barnets person, oavsett eventuellt

arbetsavtal, allt svagare ju mer barnet närmar sig myndighetsåldern.

Att barnet vårdas och eventuellt även fostras hos annan än vårdnadsha-

varen, står icke i strid med vårdnadshavare^ plikter och inverkar i och för

sig ej på vårdnadshavare^ rätt. Han kan ej avhända sig sina befogenheter.

Har barn överlämnats till fosterhem, äger följaktligen vårdnadshavaren att,

oavsett avtal, när som helst återkräva barnet från fosterföräldrarna, om bar­

net ej omhändertagits av barnavårdsnämnd.

Vårdnadshavaren äger regelmässigt få annan person, som icke vill foga

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

141

sig i vad vårdnadshavare!! beslutat angående barnets vistelseort, förpliktad

att respektera detta. Har den fastställda förpliktelsen gått ut på barnets

överlämnande till vårdnadshavare^ kan fullgörande vid behov framtvingas

i exekutiv väg. Vårdnadshavaren äger för ändamålet vända sig till allmän

domstol med yrkande om åläggande för den andre att utlämna barnet. Vård­

nadshavaren har också i regel ansetts berättigad anlita handräckning en­

ligt 191 § utsökningslagen.

Beträffande rättspraxis och rådande förhållanden i övrigt på detta om­

råde må härutöver hänvisas till framställningen i betänkandet på s. 403—-

409.

Frågan om åtgärder från statsmakternas sida för att förhindra olämpliga

förflyttningar av fosterbarn har länge varit aktuell. I en

motion till 1931 års

riksdag

(II: 24) hemställde fru Nordgren om sådan ändring i BvL, att för

samhällsvård omhändertagna barn, som placerats i fosterhem, inte utan

barnavårdsnämndens tillstyrkan skulle få förflyttas till moderns hem i de

fall, där modern ingått äktenskap med annan än barnets fader. Andra lag­

utskottet avstyrkte emellertid (uti. nr 22) bifall till motionen, som därefter

avslogs av riksdagen. Samma motionär tog i

motion till 193i års riksdag

(II: 309) upp ett spörsmål om fosterbarnsförflyttning, i det att hon önskade

utredning bl. a. huruvida och på vad sätt barn, åt vilka understöd enligt

1 § fattigvårdslagen utginge, skulle kunna skyddas från förflyttningar en­

bart av ekonomiska skäl från goda och lämpliga fosterhem till moderns och

styvfaderns hem. Frågan föll emellertid till följd av kamrarnas skiljaktiga

beslut.

Socialvårdskommittén

upptog i sitt betänkande angående revision av lag­

stiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård (SOU 1944: 34)

frågan om förflyttning av barn från fosterhem på grund av vårdnadshava­

re^ bestämmande och anvisade för frågans lösning två vägar, antingen att

införa ändrade regler angående överflyttande av den rättsliga vårdnaden

eller att inskränka vårdnadshavare^ faktiska möjlighet att utöva vård-

nadsbefogenheterna genom en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.

Kommittén hade emellertid inhämtat, att ärvdabalkssakkunniga komme

att upptaga ifrågavarande spörsmål till övervägande, och ansåg sig böra

avvakta ärvdabalkssakkunnigas ståndpunktstagande i frågan.

Ärvdabalkssakkunniga

behandlade frågan om den rättsliga vårdnaden av

fosterbarn i sitt betänkande med förslag till föräldrabalk (SOU 1946: 49)

och fann — då barnavårdslagen redan erbjöd möjlighet att genom barna­

vårdsnämnds ingripande med skyddsuppfostran sätta den i vårdnaden in­

gående befogenheten att bestämma barnets vistelseort ur kraft — det na­

turligt, att lösningen av det föreliggande spörsmålet att hindra en olämplig

förflyttning av barn från fosterhem söktes genom en utvidgning av möjlig­

heterna i detta hänseende.

Vid 1.947 års

riksdag

upptogs spörsmålet om fosterbarnsförflyttningarna

på nytt. I

motion

(II: 43) yrkade fru Nordgren och herr Hedlund sådan

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ändring i lagstiftningen rörande vårdnadshavares befogenhet, att barnets

bästa kunde bli tillgodosett när fråga uppstod om barnets förflyttning från

fosterhem.

I anledning av motionen beslöt

riksdagen

(skrivelse 137/1947) på hem­

ställan av första lagutskottet (uti. nr 24) att hos Kungl. Maj :t anhålla om

förslag till lagstiftning i syfte att bereda barn skydd mot flyttning från

fosterhem till skada för barnet.

Genom beslut den 19 december 1947 uppdrog

Kungl. Maj:t

åt socialstyrel­

sen att utreda frågan, vilka lagändringar på barnavårdslagstiftningens områ­

de som — under förutsättning att nu gällande regler angående överflyttande

av den rättsliga vårdnaden om barn i och utom äktenskap bibehölls — fick

anses erforderliga för att bereda barn skydd mot förflyttning från foster­

hem till skada för barnet, ävensom inkomma med de förslag i ämnet, vartill

utredningen kunde föranleda.

I anledning av uppdraget verkställde

socialstyrelsen

viss undersökning

samt uttalade i skrivelse den 12 mars 1949 till Kungl. Maj :t att de verkställ­

da undersökningarna belyste behovet av en lagstiftning, som skyddade barn

mot att förflyttas från fosterhem, om förflyttningen skulle skada barnet. I

avvaktan på en revision av barnavårdslagen syntes det emellertid styrelsen

möjligt att någorlunda komma till rätta med problemet genom att påkalla

vårdnadens överflyttande, då olämplig förflyttning av fosterbarn ifrågasat­

tes från vårdnadshavare^ sida.

I samband med att förslag till föräldrabalk förelädes 1949 års riksdag för­

klarade

chefen för justitiedepartementet

(prop. 93/1949) att det var ett

spörsmål av stor social betydelse att få till stånd regler, som innebar skydd

mot olämpliga förflyttningar av fosterbarn. Att åtgärder i sådant syfte var

påkallade hade också enstämmigt vitsordats under ärendets behandling.

Departementschefen anförde vidare bl. a. följande, i sammandrag åter­

givet.

Skyddet mot olämplig förflyttning av fosterbarn kan vinnas på olika sätt,

och valet bör ske med beaktande främst av barnets intresse. Att skilja de

naturliga föräldrarna eller en av dem från vårdnaden är en djupt ingri­

pande åtgärd, ägnad att försvaga samhörighetskänslan mellan föräldrar och

barn. För en sådan åtgärd måste krävas vägande skäl, och gällande lag upp­

ställer också ganska stränga krav. Då man överväger att möjliggöra vård-

nadsöverflyttning för hindrande av barnets flyttning från fosterhem, måste

beaktas, att omständigheterna vid och skälen för barnets förflyttning kan

vara mycket olika. Vårdnadshavaren kan handla av omsorg om barnets

bästa men utan tillräckligt beaktande av påfrestningen för barnet. I sådant

fall kan det knappast vara riktigt att fråntaga honom vårdnaden för att

hindra barnets flyttning. Skälen mot en förflyttning kan också vara av över­

gående natur. Sammanfattningsvis kan sägas, att överflyttning av vårdna­

den i en del fall är en alltför vittsyftande åtgärd för att hindra barnets ta­

gande från fosterhem.

Problemet bör därför lösas genom att man riktar sig direkt emot den åt­

gärd man vill förhindra. Detta skulle innebära, att man öppnar möjlighet

för den offentliga barnavårdens organ ■— barnavårdsman eller barnavårds­

nämnd — att hindra en av vårdnadshavaren ifrågasatt olämplig förflyttning

143

av fosterbarn. På denna väg synes målet nås med erforderlig snabbhet och

smidighet. Lösningen innebär icke en utvidgning av institutet skyddsupp-

fostran. Förutsättningarna är olika.

Frågan om närmare utformning av erforderliga stadganden på barna-

vårdslagstiftningens område upptogs ej i sammanhang med antagandet av

föräldrabalken. I denna balk inflöt icke någon bestämmelse, avsedd att spe­

ciellt till förhindrande av fosterbarns förflyttning från fosterhemmet möj­

liggöra entledigande av barnets vårdnadshavare.

I samband med att frågan om olämpliga förflyttningar av barn upptogs vid

1954 års riksdags vårsession (se II kamm. prot. den 2 febr. nr 4 och den 4

maj nr 17) framlade

socialstyrelsen

i skrivelse den 8 mars till statsrådet

och chefen för socialdepartementet ett förslag om vissa ändringar i utsök-

ningslagen in. m., syftande till att inom utsökningsförfarandet skapa bättre

garantier för tillvaratagande av de barns bästa, för vilkas återförande hand­

räckning begäres hos överexekutor eller som på grund av överexekutors

handräckningsutslag eller domstols avgörande skall förflyttas under med­

verkan av exekutiv myndighet.

Sedan förslaget remissbehandlats, har Kungl. Maj :t i

cirkulär daterat den

15 april 1955

(SFS nr 128/1955) till de exekutiva myndigheterna lämnat

vissa anvisningar angående förfarandet vid verkställighet av beslut om

överlämnande av barn.

I infordrat utlåtande, avgivet den 30 september 1954, över socialstyrel­

sens nyssnämnda framställning upptog

barnavårdskommittén

till behand­

ling bl. a. frågan om behovet av möjlighet att påkalla domstols eller över­

exekutors prövning av frågor om överlämnande av barn, därest genom ny

lagstiftning barnavårdsmyndigheterna tillädes förstärkta befogenheter att,

även med tvångsåtgärder, ingripa såväl för undanröjande som ock till före­

byggande av otillfredsställande förhållanden för barn och ungdom.

Kommittén framhöll, att en befogenhetsutvidgning i nu antydd riktning

— i förening med förbättring av barnavårdsmyndigheternas möjligheter och

förmåga att vinna kännedom om fall, där ingripande kunde erfordras, att

utveckla nödig aktivitet samt att utreda och pröva upptagna ärenden —

måste i avsevärd mån minska behovet av domstols eller överexekutors pröv­

ning av yrkanden om åläggande att återlämna barn.

Beträffande vad kommittén vidare anförde härom må hänvisas till betän­

kandet s. 417—425.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Barnavårdskommittén

Kommittén föreslår, alt behovet av att kunna hindra föräldrar (vårdnads­

havare) från att till barnets skada taga det från fosterhem tillgodoses genom

utvidgade befogenheter för barnavårdsnämnd att ingripa. Enligt förslaget

har nämnden, därest försök att råda och övertala befinnes icke vara till fyllest

för att avstyra en fosterbarnsförflyttning, som bedömes vara menlig, i

144

första hand att lita till åtgärden att meddela barnets föräldrar

föreskrift att

barnet icke må tagas från fosterhemmet utan nämndens tillstånd

(93 §

lagförslaget). Finns anledning antaga, att föreskrift ej kommer att vara till

fyllest för att skydda barnet mot förflyttningen, skall nämnden, om förut­

sättningarna därför är uppfyllda, i stället — enligt 98 § a) lagförslaget —

direkt kunna besluta barnets omhändertagande till förebyggande av skada

eller fara.

Det må anmärkas, att kommittén — oavsett att annan väg anvisats för

att komma till rätta med olämpliga förflyttningar av fosterbarn — anser

sådana ändringar i föräldrabalkens bestämmelser om vårdnaden böra över­

vägas, att möjligheterna att skilja vårdnadshavaren från vårdnaden i viss

mån vidgas. Förslag till lagändring i sådant syfte har framlagts i kommitténs

slutbetänkande.

Kommittén framhåller, att den uppgift som enligt förslaget lägges på bar­

navårdsnämnden ingår som ett naturligt led i nämndens tillsyn över foster-

barnsvården.

För att barnavårdsnämnd skall kunna vid behov med erforderlig snabb­

het och kraft tillvarata fosterbarns intresse av att icke tagas från foster­

hem samt kunna åtminstone i viss mån avvärja slitningar och påtryckningar

eller skydda barnet därifrån, skall — såsom berörts i annat sammanhang

— enligt förslaget möjlighet att meddela förberedande föreskrift eller om­

händertagande för utredning stå nämnden till buds.

Kommittén framhåller, att då föreskrift när som helst kan hävas det kan

synas onödigt, att föräldrarna också skall kunna, såsom föreslagits, genom

nämndens tillstånd lösas från vad som föreskrivits. Denna utformning har

emellertid av kommittén valts för att göra föreskriften lättare acceptabel

för föräldrarna samt för att betona åtgärdens icke definitiva karaktär, något

som enligt kommittén särskilt kan vara påkallat, om föreskrift ges på ett

tidigt stadium för att skapa trygghet.

Att tillvarataga barnets bästa har kommittén ansett här som eljest böra

vara det ojämförligt viktigaste. I enlighet med denna grundsyn har som

huvudregel föreslagits att föreskrift, att barn icke må tagas från dess fos­

terhem, må meddelas, därest nämnden finner det för barnets hälsa och gynn­

samma utveckling vara av väsentlig betydelse, att det får växa upp i foster­

hemmet, eller om nämnden, i fall där barnet motsätter sig att lämna foster­

hemmet, anser barnet icke kunna skiljas därifrån utan fara för dess hälsa

och utveckling.

I vidare mån än nu angivits har kommittén icke ansett sig böra binda

nämndens bedömning. Inga gränsdragningar — med hänsyn till barnets

ålder eller den tid det vistats i fosterhemmet eller ur annan synpunkt — har

ansetts önskvärda. Men vid prövningen skall enligt förslaget särskilt be­

aktas vissa väsentliga förhållanden, som ansetts böra anges i lagen, näm­

ligen barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar, för­

hållandena i fosterhemmet och den tid barnet fostrats där, de förhållanden,

vartill barnet vid ifrågasatt skiljande från fosterhemmet skulle överföras,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

145

samt skälen för sådan förändring i barnets levnadsförhållanden, den tid bar­

net vårdats annorstädes än hos föräldrarna samt dessas befattning med

barnet under samma tid.

I motiveringen till förslaget framhåller kommittén, att det förhållandet,

att nämnden finner fosterhemmet på det hela taget erbjuda barnet bättre

levnadsbetingelser än föräldrahemmet, icke i och för sig utgör tillräckligt

skäl för att hindra barnets tagande från fosterhemmet. En noggrann utred­

ning och prövning måste göras, med beaktande av barnets behov och förut­

sättningar samt de båda hemmens förtjänster och brister ur olika, med hän­

syn till barnet betydelsefulla synpunkter. Om det därvid visar sig vara av

väsentlig vikt, att barnet får stanna i fosterhemmet, bör enligt kommittén

föreskrift därom meddelas, förutsatt att fosterföräldrarna vill och, såvitt

kan utrönas, har möjlighet att i längden behålla fosterbarnet. Kommittén

anför därefter följande.

Avgörandet är lätt, därest föräldrahemmet är så föga lämpligt för barnet,

att nämnden, om barnet fostrats där, skulle haft skäl att med omhänderta­

gande skilja barnet från hemmet. Men om sadana brister ieke vidlåder för­

äldrahemmet, bör dock det förhållandet att ett annat hem står till buds för

barnet, där barnet redan åtnjuter vård och där dess hälsa och utveckling kan

väsentligt bättre befrämjas, vara tillräckligt skäl för att avböja att barnet

överföres till föräldrahemmet. Vid prövningen måste uppenbarligen icke en­

dast beaktas vad hemmen för framtiden erbjuder och vårdnadshavarnas

ådagalagda avsikter i fråga om barnet utan också de händelser och förhål­

landen, som ligger i tiden före begäran att återfå barnet. Även om man bort­

ser från fosterföräldrarnas känslor och den förtjänstfulla gärning, de kan

ha utfört, är det tydligt, att man måste lägga stor vikt vid hur länge barnet

varit i deras hem, barnets behandling där och innan det kom dit, föräldrar­

nas befattning med barnet under samma tid med mera sådant, då man be­

dömer hemmens och fostrarnas förutsättningar att tillvarataga barnets sann­

skyldiga bästa. Regelmässigt bör barn, som länge fostrats i fosterhem och

kommit att betrakta det som sitt rätta hem, icke få flyttas till föräldrahem

med mindre föräldrarna — eller den av dem, om vars hem det är fråga —

visat intresse för barnet och i den mån förhållandena medgivit hållit kontakt

med barnet.

Vill föräldrarna flytta barnet till annat fosterhem eller till barnavårdsan-

stalt eller vill särskilt utsedd förmyndare, som har vårdnaden om barnet,

flytta barnet till sitt hem, bör uppenbarligen flyttningen, där den icke är

nödvändig, kunna avböjas på mindre starka skäl än om det gällt flyttning

till föräldrahem.

Att de förhållanden, föräldrarna (vårdnadshavaren) kan och vill erbjuda

barnet, är i och för sig goda, utesluter såsom redan antytts icke att det kan

vara påkallat att motsätta sig barnets flyttning från fosterhemmet. Stor vikt

måste läggas vid barnets reaktion inför överflyttning från fosterhemmet och

vid barnets beräkneliga förmåga att anpassa sig i ett nytt hem, tinna trygg­

het där och god känslomässig anknytning till nya fostrare. Detta innebär icke

något som principiellt är helt skilt från bedömningen, vilka uppväxtförhål­

landen som är bäst för barnet. Men den risk, som kan vara förbunden med

själva förflyttningen, barnets skiljande från dess miljö, måste tillmätas själv­

ständig betydelse, då det gäller att avgöra, om barnets flyttning bör förhind­

ras.

Vid bedömningen är att beakta — förutom barnets bestämda önskningar

II) liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr It)

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

146

och reaktion i övrigt inför överflyttningen — bl. a. barnets tidigare upplevel­

ser, den utvecklingsfas, vari barnet befinner sig, dess psykiska konstitution,

dess känslobindningar i fosterhemmet samt dess eventuella bekantskap med

och inställning till föräldrarna eller annan, till vilken överflyttning avses

skola ske.

...

Seller barn, som nått en ålder av ungefär 15 år eller en utveckling,

jämförlig med 15-åringens, får det — i anslutning till praxis i handräcknings-

och tvistemål om överföring av fosterbarn — anses klart att överflyttning

icke må ske i strid med barnets bestämda vilja. Kommittén anser emellertid,

att avgörande vikt i regel bör läggas vid barnets vilja redan då barnet nått

12-årsåldern eller motsvarande utveckling. Detta har icke ansetts böra kom­

ma till särskilt uttryck i det föreslagna stadgandet, enär en undantagslös

regel icke kan uppställas. Även när det är fråga om yngre barn, bör stor vikt

läggas vid barnets vilja, om barnet nått sådan utveckling och dess inställ­

ning är så bestämd, att barnet svårligen låter sig påverkas. Att i sådana fall

bryta barnets motstånd måste i regel innebära en chock för barnet, vars följ­

der kan vara mycket svåra att övervinna och som måste befaras ofta leda till

bestående skada.

Barnets reaktion kan ej sällan vara ägnad att missleda bedömningen. Bar­

net — kanske mer eller mindre »knäckt» av tidigare upplevelser — kan, da

det finner sig sviket i sina förhoppningar och sin tillit, förefalla likgiltigt

eller reagera tamt. Dess reaktion kan, om överflyttning dock sker, också före­

falla att fort gå över och ersättas av en foglighet — bakom vilken döljes,

att barnet sluter sig inom sig självt — eller en ytlig inställsamhet. Tydligare

tecken på att barnet lidit skada kan ofta visa sig först efter hand, kanske

i form av skygghet och misstänksamhet, nervösa rubbningar eller försenad

utveckling och skolsvårigheter.

Allmänt torde kunna sägas, att det beträffande barn, som överlämnats till

fosterhem i småbarnsåldern och därefter en längre tid varit i fosterhemmet,

nästan alltid är olämpligt att genomföra en omflyttning. De känner emotio­

nellt sett inga andra föräldrar än fosterföräldrarna, även om de fått upplys­

ning om sin egenskap av fosterbarn och vad det innebär.

Emellertid kan som berörts inga indelningar i åldrar eller kategorier göras

till ledning för avgörandet, huruvida fosterbarns förflyttning bör hindras.

Omständigheterna i det enskilda fallet måste bli bestämmande. Bl. a. kan

barnets känsloanknytning till fosterföräldrarna vara så stark, att överflytt­

ning skulle vara farlig, fastän barnet kanske inte varit många år i foster­

hemmet och ej synes reagera särskilt starkt mot överflyttningen. Det må

även erinras om att det i stor utsträckning är psykiskt ömtåliga "barn — psy­

kiskt »sköra», efterblivna eller miljöskadade — som lämnats såsom foster­

barn och att dessa uppenbarligen måste behandlas med större försiktighet

och tål mindre påfrestningar än andra. Barnavårdskommittén vill i detta

sammanhang framhålla vikten av att barn, vars förflyttning från fosterhem

ifrågasatts, såvitt möjligt blir föremål för undersökning och bedömning av

läkare med förståelse för barn och helst med specialutbildning för uppgifter

av detta slag.

Av det föreslagna lagstadgandet och de anförda grunderna framgår, att

enligt barnavårdskommitténs bestämda mening förflyttning av fosterbarn

bör hindras genom barnavårdsnämnds ingripande i betydligt vidare omfatt­

ning än som svarar mot de principer, vilka för närvarande följes vid avgöran­

det av handräcknings- eller tvistemål om förflyttning av fosterbarn. Förbud

mot förflyttning bör med andra ord

icke

begränsas till att avse dels foster­

barn i ungefär lo års åldern, vilka motsätter sig vårdnadshavare^ önskan,

dels — därutöver -— barn, som får anses som verkliga »särfall».

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

147

Vad särskilt angår förbud i anledning av fara, förbunden med själva för­

flyttningen, framhåller kommittén, att sådant förbud kan vara erforderligt,

fastän fosterföräldrarna icke kan i längden behålla barnet, samt att åtgärden

undantagsvis kan vara berättigad, fastän fosterhemmet icke kan betecknas

som helt lämpligt för barnet.

Kommittén anför avslutningsvis, att nämnden bör befrämja ett gott för­

hållande mellan föräldrar (vårdnadshavare) och fosterhem, antingen fråga

om förflyttning uppkommit eller ej, och oavsett huruvida förflyttningen för-

bjudes. Finner nämnden förflyttningen icke kunna eller böra förhindras,

har nämnden enligt kommittén att på allt sätt verka för att förflyttningen

så förberedes och genomföres, att barnet såvitt möjligt ej skadas.

Slutligen är även att nämna, att kommittén vidhåller sin i förut berörda

utlåtande den 30 september 1954 framlagda mening, att handräckning enligt

191 § utsökningslagen icke vidare bör komma i fråga för förflyttning av

fosterbarn, därest barnavårdsnämnd tillägges de föreslagna befogenheterna.

Kommittén utgår då från att nämnden vid behov lämnar sin medverkan till

förflyttning, som funnits icke kunna eller böra förhindras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att förhindra skadliga fosterbarnsförflyttningar genom

att tillägga barnavårdsnämnd befogenhet att meddela föreskrift att

barnet icke må tagas från fosterhemmet vinner i princip

anslutning hos det alldeles övervägande flertalet remissinstanser. Några av

dessa framför dock vissa erinringar mot den utformning bestämmelsen fått.

I elva remissyttranden avstyrkes förslaget helt.

De remissinstanser, som intar en positiv hållning till förslaget, anför i

huvudsak följande.

Socialstyrelsen

hyser förhoppning, att kommitténs förslag skall kunna

skapa förutsättningar för att ärenden angående förflyttning av fosterbarn

blir lösta på ett lyckligare sätt än som i allmänhet nu sker och att handräck­

ning enligt 191 § utsökningslagen icke vidare skall komma i fråga i sam­

band med dessa förflyttningar. Även

länsstyrelsen i Malmöhus län

anser,

att systemet med handräckning enligt sistnämnda paragraf bör avvecklas

såvitt avser förflyttning av fosterbarn.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

fram­

håller, att ett beslut om förbud för föräldrarna att taga barnet från foster­

hemmet utan barnavårdsnämndens tillstånd innebär ställningstagande till

frågor, som även för tillgänglig expertis måste framstå som synnerligen

svåra att avgöra. Det måste därför vara av väsentlig vikt att söka förebygga

sådana krissituationer, som kan aktualisera förflyttning. Beslut om nu av­

sedd föreskrift bör enligt länsstyrelsen självklart endast få komma till an­

vändning i undantagsfall, då ingen annan åtgärd står till buds. Enligt

läns­

styrelsen i Göteborgs och Bohus län

torde förslaget fylla ett behov och vara

ägnat att minska antalet processer inför domstol och överexekutor rörande

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

överlämnande av barn till vårdnadshavare.

Justitiekanslersämbetet

finner

den ömtåliga frågan om förflyttning av fosterbarn vara löst på ett godtag­

bart sätt, och enligt ämbetet förefaller de omständigheter som skall beaktas

vid prövningen vara på ett tillfredsställande sätt angivna. Sin tillfredsstäl­

lelse i princip med den föreslagna bestämmelsen uttalar vidare

länssty­

relserna i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Älvsborgs, Värmlands, Väst­

manlands, Västernorrlands, Jämtlands

och

Västerbottens län, föreningen

Sveriges häradshövdingar, svenska socialvårdsförbundet, Fredrika-Bremer-

förbundet, kooperativa kvinnogillesförbundet, målsmännens riksförbund,

kyrkliga kvinnorådet, åtta socialvårdskonsulenter

och

ett trettiotal kommu­

nala organ.

Det understrykes dock av åtskilliga remissorgan, att bestämmel­

sen endast får tillämpas i undantagsfall.

Under framhållande av att ifrågavarande stadgande syftar till att hindra

föräldrar från att till skada för barnet taga barn från fosterhem förklarar sig

länsstyrelsen i Örebro län

i princip godtaga föreskrifter i sagda syfte men

anser dessa böra få en delvis annan utformning än den föreslagna. Länssty­

relsen framhåller att enligt förslaget ett förbud att utan nämndens tillstånd

taga barn från fosterhem ej i och för sig skall innebära, att föräldrarna icke

tår taga barnet från fosterhemmet, utan att sagda fråga definitivt skall prö­

vas först efter särskild ansökan att återfå barnet. En dylik dubbel prövning

synes länsstyrelsen mindre lämplig, då den kommer att medföra risk för att

barnavårdsnämnderna meddelar föreskrift av ifrågavarande ingripande natur

utan tillräckligt ingående prövning. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huru­

vida ej nu ifrågavarande bestämmelser lämpligen bör ersättas av en före­

skrift, angivande att omhändertagande för samhällsvård, oavsett föräldrar­

nas samtycke, må ske även i de fall allvarlig risk föreligger för att barn, som

vårdas i fosterhem, kommer att skadas genom att tagas från fosterhemmet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

anser, att den lyckligaste lösningen

av förevarande spörsmål är, att sådan ändring vidtages i föräldrabalkens

vårdnadsregler, att möjligheten att fråntaga vårdnadshavaren vårdnaden vid­

gas. På detta sätt kommer frågan om förflyttning av fosterbarn under dom­

stols prövning. Detta är enligt hovrättens förmenande en odiskutabel fördel

bland annat på grund av de möjligheter att framlägga bättre material och

få problemen mera allsidigt belysta som domstolsförfarandet för med sig.

För att åstadkomma största möjliga snabbhet vid behandlingen av dessa mål

borde i så fall särskilda regler om skyndsamhet införas. Därest den sålun­

da förordade lösningen ej går att genomföra, måste frågan — fortsätter

hovrätten — lösas genom nya bestämmelser i barnavårdslagen. I administra­

tiv ordning bör då föreskrift kunna meddelas att barn icke får tagas från fos­

terhem. Det synes emellertid hovrätten som om det föreslagna stadgandet

och vad kommittén anfört till grund för detsamma alltför mycket inkräktar

på vårdnadshavare^ rätt. För dylik föreskrift bör krävas mycket starka skäl.

Stadgandet bör ej få sådan karaktär att det lämpar sig för mer eller mindre

generell användning.

Enligt

hovrätten för Västra Sverige

bör det icke ifrågakomma att genom

149

eu stadgande sådant som det föreslagna inskränka den vårdnadshavare för

närvarande tillkommande rätten att få förflyttningsfråga prövad av dom­

stol. Fastmera synes det hovrätten böra vara en förutsättning för ett god­

tagande av det föreslagna stadgandet att vårdnadshavaren bibehålies vid

sin rätt att gå till domstol.

Även

barnavårdsnämnden i Malmö

anser problemet med fosterbarnsför-

1'Iyttningar böra lösas genom ändrade regler om vårdnad i föräldrabalken.

Svenska landskommunernas förbund

anser stadgandet böra begränsas

långt utöver vad som skett i förslaget. Att tillämpa den även för sådana fall

av fosterhemsvård, som föranletts av sjukdom i föräldrahemmet eller svå­

righet att skaffa tillfredsställande bostad, synes förbundet olämpligt. Be­

träffande flertalet övriga fall måste man, fortsätter förbundet, erinra sig

att barnet dock som regel skall återförenas med sina naturliga föräldrar

efter uppnådda 18 år. Det måste då i de flesta fall bli mycket vanskligt att

avgöra om ett uppskjutande av återföreningen kan vara tillrådligt. Över

huvud synes kommitténs resonemang i anslutning till denna paragraf byg­

ga på en underskattning av barnets känslobindningar vid de naturliga för­

äldrarna och värdet av den föräldrakärlek och den önskan att göra sitt

bästa för barnet som besjälar alla normala föräldrar.

Från dessa i stort sett positivt inställda remissorgan kommer en del erin­

ringar ur mera formella synpunkter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

ifråga­

sätter sålunda, om det är lämpligt att i lagtext beskriva sådana omständig­

heter, som skall grunda rätt till viss åtgärd. En dylik uppräkning torde ald­

rig kunna göras fullständig och kan leda till att andra ej nämnda omstän­

digheter lämnas obeaktade.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

är inne på

samma tankegångar och finner den verksställda uppräkningen av de olika

omständigheter, som bör beaktas vid prövningen, närmast höra hemma i en

kommentar. Visserligen finner

länsstyrelsen i Älvsborgs län

välbetänkt, att

barnets egen önskan rörande vårdförhållandena tillmätes betydelse, men an­

ser denna synpunkt ha fått alltför framträdande plats i förslaget.

Länssty­

relsen i Västerbottens län

förordar en sådan formulering av stadgandet, att

det utsäges, att det är de objektiva förhållandena som är avgörande för be­

slutet.

Enligt

länsstyrelsen i Västernorrlands län

är den formulering, som kom­

mit till användning för angivande av förutsättningarna, alltför obestämd.

Länsstyrelsen föreslår därför att, i likhet med vad som gäller i Norge, ett

sådant beslut skall kunna meddelas allenast när man söker förflytta barnet

utan rimlig grund och förflyttningen blir till skada för barnet. Ä%en

läns­

styrelserna i Värmlands

och

Jämtlands län

anser de föreslagna indikatio­

nerna vara alltför vaga och obestämda. Sistnämnda länsstyrelse finner det

vidare allvarligt böra övervägas att införa bestämmelse om att förbud mot

barns återtagande från fosterhem över huvud taget får meddelas endast

under förutsättning, att barnet eu längre tid, förslagsvis två år, vistats i fos­

terhemmet.

En rent avvisande hållning till förslaget i denna del intar

övcrståthållar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

150

ämbetet, länsstyrelserna i Kalmar

och

Norrbottens län, Sveriges advokat­

samfund, svenska barnpsykiatriska föreningen, högerns

och

folkpartiets

kvinnoförbund

samt

fyra barnavårdsnämnder.

Enligt

överståthållarämbetet

är det ägnat att förvåna, att debatten om

förflyttning av barn huvudsakligen rört sig om förflyttning av ett omhän­

dertaget barn åter till föräldrarna eller det ena av dem, däremot föga om

det motsatta förhållandet: barns tagande från föräldrarna.

Länsstyrelserna

i Kalmar

och

Norrbottens län

understryker, att stadgandet kan få till följd

en icke önskvärd minskning av benägenheten att överlämna barn till foster­

hem, även i de fall då föräldrarna väl inser det olämpliga i att för tillfället

behålla sina barn. Bestämmelsen kan vidare enligt sistnämnda länsstyrelse

medföra kompetenskonflikter mellan domstolar och barnavårdsnämnder.

Som exempel härpå anför länsstyrelsen följande.

En domstol har genom laga kraftvunnen dom i skilsmässomål bestämt,

att hustrun skall ha vårdnaden om makarnas barn. Barnen har under hem-

skillnadstiden av någon anledning vårdats hos mannens föräldrar. Barna­

vårdsnämnden har i sitt yttrande i vårdnadsfrågan till domstolen icke fun­

nit anledning förklara någon av makarna olämplig att handhava vårdna­

den om barnen. Domstolen har vid sitt övervägande — kanske med hänsyn

till barnens ålder — funnit modern vara den av makarna som bör erhålla

vårdnaden. Då fråga sålunda på grund av domen uppkommer om barnens

överflyttande till modern, finner barnavårdsnämnden med hänsyn till ly­

delsen av den föreslagna bestämmelsen att det för barnen — utan att några

förändringar inträffat efter barnavårdsnämndens utlåtande i moderns eller

barnens förhållande —- mest lämpligt att de kvarbliver hos farföräldrarna

som fosterbarn och meddelar följaktligen förbud mot deras tagande från

fosterhemmet.

Sveriges advokatsamfund

anför.

Det nuvarande tillståndet är otvivelaktigt icke tillfredsställande. Vad angår

förflyttning av barn med anlitande av exekutiv myndighet bör uttryckligen

föreskrivas att handräckning icke må äga rum för förflyttning av barn i

andra fall än då barnet olovligen fråntagits vårdnadshavare, fosterföräldrar

eller annan som på laga grund omhänderhaft barnet. Vad åter angår för­

farandet hos domstolarna, har dessa under de senaste åren i alltmer ökad

omfattning träffat sina avgöranden ur sådana synpunkter, som kommittén

angivit i lagtexten och närmare utvecklat i motiven, och som bygger på vad

erfarenheten och den psykologiska forskningen givit vid handen. Att denna

praxis utbildats utan stöd i lag är visserligen en svaghet, och visserligen

bör, enligt kommitténs — och även samfundets — bestämda mening, för­

flyttning av fosterbarn hindras i betydligt vidare omfattning än nuvarande

praxis gör men, såsom en provisorisk lösning i avbidan på erforderliga de-

tinitiva ändringar i vårdnadsreglerna, är dock domstolarnas strävan att

komma till rätta med förhållandena att föredraga framför förslaget att låta

barnavårdsnämnd (resp. efter besvär länsstyrelsen eller regeringsrätten) ha

sista ordet i dessa ärenden. Förslaget måste såsom ledande till allvarlig

rättsosäkerhet avstyrkas. Önskvärt är emellertid att domstolarna i högre

grad än hittills beaktar de av kommittén i lagtexten och motiven framförda

synpunkterna.

Kiingl. Maj:ts proposition nr JO år 1960

151

Svenska barnpsijkiatriska föreningen

förklarar sig givetvis vara enig med

kommittén om önskvärdheten för samhället att kunna skydda barnet, då

det för all sakkunskap står klart, att en förflyttning måste innebära så svåra

emotionella påfrestningar och så otrygga framtidsutsikter för barnet att

dess psykiska hälsotillstånd även på lång sikt äventyras. Föreningen fram­

håller vidare bl. a.

Dessa bedömanden är emellertid ytterligt svåra och subtila. Någon fast

vetenskaplig grund att stå på erbjuder inte heller den barnpsykiatriska

disciplinen vid dessa bedömanden. Att, såsom skett i lagförslaget, på några

rader skissera vilka faktorer, som därvid främst bör beaktas och så över­

lämna frågans avgörande till vilken barnavårdsnämnd som helst i landet,

utan att föreskriva någon obligatorisk expertundersökning, förefaller för­

eningen direkt olyckligt. En följd av de diffusa indikationsställningarna till

ett så allvarligt ingrepp i de biologiska föräldrarnas rätt torde bli, att fos­

terföräldrarna i ett ökat antal fall kommer att vägra lämna åter barnet till

vårdnadsbavaren.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att det kanske skadligaste mo­

mentet vid många av dessa tragiska ärenden just är det upprörda osäker-

hetstillståndet och otryggheten som kan prägla barnets liv i åratal medan

striden om det förs vidare i allt högre instanser. Det är därför angeläget

att undvika varje bestämmelse, som kan komma att medföra en ökning av

dessa tragiska och uppslitande fall. Även ur rättssäkerhetsssynpunkter är

det viktigt att indikationerna för ingripandet blir så koncisa och fixerade

som möjligt.

Enligt

barnavårdsnämnden i Stockholm

ligger det i sakens natur att bar­

navårdsnämnderna vid prövningen av dessa ärenden kommer att ställas in­

för de allra svåraste av bedömanden. Ingripandena berör icke bara barnets

situation utan också föräldrarnas rätt utan att där bakom ligger påvisade

missförhållanden. Det ligger också nära till hands att de lokala nämnderna

vid bedömningen kommer att få svårt att värja sig mot en subjektiv på­

verkan genom den ensidiga kontakten med fosterhemmet. Effekten av be­

stämmelsen kan bl. a. mot den bakgrunden befaras bli, att antalet proces­

ser om rätten att handha vård och fostran av barn ökar i stället för, såsom

åsyftats med bestämmelsen, minskar. Den föreslagna bestämmelsen om fos­

terbarnen kan också väntas medföra en ogynnsam reaktion från de föräld­

rar, som till följd av olika tvångssituationer anser sig nödsakade att lämna

barnen till fosterhem. Det är uppenbart att de i ett sådant läge måste hysa

stor tveksamhet inför möjligheten att barnavårdsnämnden i den kommun,

där de har för avsikt att placera barn i fosterhem, sedermera skulle kunna

förhindra dem att återfå barnet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet

Frågan om åtgärder för att hindra skadliga förflyttningar av fosterbarn

har såsom framgår av den lämnade redogörelsen länge varit aktuell. I stort

sett torde enighet numera råda om att behov föreligger av en lagstiftning

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

till skydd för fosterbarnen mot sådana förflyttningar. Meningarna bryter

sig däremot beträffande det lämpligaste sättet att lösa detta lagstiftnings-

problem. Under den tidigare förda diskussionen har för frågans lösning an­

visats två olika vägar, antingen att införa ändrade regler angående över­

flyttande av den rättsliga vårdnaden eller att genom en utvidgning av

barnavårdsmyndigheternas befogenheter inskränka vårdnadshavare^ fak­

tiska möjlighet att utöva vårdnaden. Av skäl som förut redovisats har stats­

makterna i samband med antagandet av föräldrabalken avvisat alternativet

att lösa problemet genom en utvidgning av möjligheterna att entlediga vård­

nadshavare. Då det inte varit möjligt att finna någon lämplig form för att

överflytta prövningen till allmän domstol, anser jag i likhet med kommit­

tén ofrånkomligt att bereda ökat skydd för fosterbarnen genom en utvidg­

ning av barnavårdsmyndigheternas befogenheter. Denna ståndpunkt bar

även vunnit anslutning i det övervägande flertalet yttranden.

I tekniskt avseende kan den av kommittén föreslagna lösningen av före­

varande problem sägas innebära en utvidgning av institutet skyddsuppfost-

ran. Barnavårdsnämnden skall sålunda ha att välja mellan förebyggande åt­

gärder — i sista hand föreskrift att barnet inte må tagas från fosterhem­

met -— samt omhändertagande. Denna konstruktion äger samband med för­

slaget, att nämnden skall kunna ingripa på ett tidigare stadium än för när­

varande för att förebygga att ogynnsamma förhållanden uppstår. Då jag

såsom framgår av det tidigare anförda funnit, att ny barnavårdslag beträf­

fande förutsättningarna för ingripanden bör bygga på samma principer som

gällande lag, följer härav att skyddet mot skadliga förflyttningar av foster­

barn enligt min mening inte bör åstadkommas genom en utvidgning av in­

stitutet skyddsuppfostran. Problemet bör i stället lösas så att barnavårds­

nämnden får befogenhet att hindra en ifrågasatt skadlig förflyttning av fos­

terbarn genom ett till föräldrarna eller annan vårdnadshavare riktat förbud

däremot. Ur systematisk synpunkt måste det vidare anses riktigast, att

detta institut regleras i anslutning till övriga bestämmelser om vården av fos­

terbarn. Det må framhållas, att den sålunda förordade lösningen ganska nära

ansluter sig till vad som gäller enligt dansk och norsk barnavårdslagstiftning.

Såsom antytts i den förut lämnade redogörelsen har vårdnadshavare i åt­

skilliga fall frånkänts samhällets stöd — i form av handräckningsutslag el­

ler dom jämte verkställighet under exekutiv myndighets medverkan — för

att få barn tillbaka från fosterhem. Barn har dock i stor utsträckning vid

prövning i högsta instans befunnits böra återlämnas. De dominerande skälen

lör ett avgörande till vårdnadshavarens förmån i tveksamma fall torde vara

följande: Familjerätten och i mycket även andra delar av rättsordningen

bygger på de naturliga föräldrarnas rätt och plikt att utöva vårdnaden och

bestämma över barnet. Utövningen av föräldramyndigheten bör därför få

samhällets stöd mot utomstående, om ej mycket starka skäl talar för un­

dantag. Barnets framtid är mera oviss hos annan barnafostrare, som ej är

på jämförligt sätt förpliktad. Blodsbandet får anses ha stor betydelse. Det

153

finns särskilda förutsättningar för samförstånd och samhörighetskänsla

mellan nära befryndade. Barnet bör hållas samman med sina syskon. Barn

visar i regel —- även efter mycket kraftig reaktion mot ifrågasatt eller vid­

tagen förändring — stor förmåga att anpassa sig i nya förhållanden, förut­

satt att miljön är god.

Att avgöra, i vilka fall det är med barnets sanna bästa mest förenligt, att

det får bli kvar i fosterhemmet, är en utomordentligt svår och grannlaga

uppgift. Vid prövningen torde i allt väsentligt de nyss berörda synpunkter­

na böra vara vägledande. I likhet med ett flertal remissinstanser hyser jag

den uppfattningen, att ingripande till förhindrande av en ifrågasatt flytt­

ning av fosterbarn bör förekomma endast i undantagsfall. De i kommitténs

förslag angivna förutsättningarna för ingripande och särskilt den därför

anförda motiveringen synes ge vid handen, att kommittén åsyftat att stad­

gandet skulle komma att tillämpas i en omfattning, som måste anses gå

alltför långt. Endast om det föreligger risker för allvarlig skada på barnets

kroppsliga eller själsliga hälsa eller för dess utveckling, bör barnavårds­

nämnden kunna hindra förflyttningen. En mera måttlig risk för psykisk

skada bör sålunda exempelvis inte utgöra tillräckligt skäl för att meddela

förbud. Såsom förutsättning för att förbud mot barns skiljande från foster­

hem skall få meddelas bör därför enligt min mening krävas, att det skulle

vara till avsevärd skada för barnet att bli förflyttat från fosterhemmet.

Vid prövningen av ifrågavarande ärenden skall enligt kommitténs för­

slag särskilt beaktas barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslo­

bindningar, förhållandena i fosterhemmet och den tid barnet fostrats där,

de förhållanden, vartill barnet vid ifrågasatt skiljande från fosterhemmet

skulle överföras, samt skälen för sådan förändring i barnets levnadsför­

hållanden, den tid barnet vårdats annorstädes än hos föräldrarna samt des­

sas befattning med barnet under samma tid. Vad kommittén sålunda före­

slagit torde i och för sig inte ge anledning till erinran, även om värderingen

av de angivna omständigheterna på grund av kravet på avsevärd skada blir

en annan. I likhet med vissa remissinstanser anser jag dock mindre lämp­

ligt att upptaga anvisningar av denna beskaffenhet i lagtexten. Uppenbart

är att avgörandet — vilket måste grundas på allmänmänsklig erfarenhet

samt beprövad medicinsk och annan vetenskap -— skall träffas under be­

aktande av samtliga för prövningen betydelsefulla omständigheter, önskvärt

är att den psykiska barna- och ungdomsvårdens resurser kan utnyttjas som

ett väsentligt led i bedömningen.

Såsom kommittén berört är det praxis i handräcknings- och tvistemål om

överföring av fosterbarn, att överflyttning inte får ske i strid med barnets

bestämda vilja under förutsättning att barnet nått en ålder av ungefär 15

år eller en utveckling, jämförlig med 15-åringens. Enligt kommitténs åsikt

bör avgörande vikt i regel läggas vid barnets vilja redan då barnet nått 12-

årsåldcrn eller motsvarande utveckling. Vilken ålder eller grad av utveck­

ling barnet bör ha nått för att dess inställning till den ifrågasatta flytt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

154

ningen skall tillmätas betydelse torde vara en fråga, som bör överlämnas åt

den praktiska tillämpningen, varför någon rekommendation i ena eller and­

ra riktningen inte lämpligen synes böra lämnas. Det bör emellertid betonas,

att avgörande vid bedömningen endast skall vara, huruvida flyttningen

skulle lända barnet till avsevärd skada. Barnets egen inställning är givetvis

betydelsefull men utgör endast en bland olika omständigheter som skall be­

aktas vid prövningen. Till det nu anförda torde ytterligare böra fogas det

påpekandet, att största omsorg och försiktighet är på sin plats, när det gäl­

ler att fastställa vad som är ett barns verkliga viljeinriktning.

Om förut angivna förutsättning — avsevärd skada — är för handen, bör

barnavårdsnämnden äga meddela förbud, så snart anledning därtill före­

kommer. Härmed åsyftas i första hand, att en förflyttning över huvud taget

är att räkna med. Däri kan emellertid även anses ligga en anvisning för

nämnden att inte skrida till ett förbud, om en tillfredsställande lösning kan

åstadkommas utan att anlita maktmedel. Frågan om förbud torde i regel

uppkomma genom att fosterföräldrarna fäster nämndens uppmärksamhet

på att föräldrarna fordrar barnet åter. Det är emellertid önskvärt, att nämn­

den själv såvitt möjligt för att förebygga allvarliga konflikter håller sig

informerad om vårdnadshavare^ planer beträffande barnet.

Är det redan från början klart, att förflyttning av fosterbarnet bör hind­

ras endast under viss begränsad tid, såsom till dess visst förhållande inträf­

fat i föräldrahemmet eller till dess barnet hunnit avsluta pågående skolter­

min eller liknande, bör förbudet begränsas i enlighet härmed. I andra fall

bör förbudet gälla tills vidare. Oavsett förbudets innebörd måste det givet­

vis när som helst kunna upphävas, när anledning förekommer därtill.

När fråga uppkommit om meddelande av förbud mot barns skiljande från

fosterhem, torde det många gånger föreligga behov av ett provisoriskt in­

gripande, innan utredningen slutförts. Nämnden kan i annat fall riskera att

bli ställd inför fullbordad flyttning. I anslutning till kommitténs förslag

töreslår jag därför, att möjlighet skall finnas för nämnden att vid behov

meddela tillfälligt förbud under förutsättning att definitivt förbud är av

sannolika skäl påkallat.

Den rättsliga innebörden av ett förbud mot barns skiljande från foster­

hem är — liksom beträffande omhändertagande —- att den i vårdnaden in­

gående befogenheten att bestämma barnets vistelseort suspenderas. Om be­

fogenhet införes för barnavårdsnämnd att meddela dylika förbud, kommer

alltså behovet av överexekutors prövning av yrkande om fosterbarns åter­

lämnande att minska. Sådana fall kan dock tänkas inträffa, där fosterför­

äldrarna, fastän förbud inte ansetts motiverat, vägrar att återlämna barnet

till vardnadshavaren. I dylika fall måste denne tydligen även i fortsätt­

ningen kunna lita till de exekutiva myndigheternas bistånd. Utvägen att

erhålla handräckning enligt utsökningslagen kan därför inte, såsom kom­

mittén synes ha avsett, i nuvarande läge helt stängas. En sådan åtgärd torde

för övrigt, med hänsyn till rådande rättspraxis, inte kunna genomföras utan

lagändring. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att nuvarande ord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

155

ning i fråga om exekution för överflyttning av barn ur flera synpunkter är

otillfredsställande och i behov av revision. Införandet av befogenhet för bar-

navårdsmyndigheterna att förbjuda förflyttning av fosterbarn skapar också

samordningsproblem, som kräver närmare överväganden. Samtliga hithö­

rande spörsmål torde lämpligen böra upptagas till behandling under den

pågående översynen av utsökningslagstiftningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

XI. Vissa andra frågor rörande fosterbarnsvård m. m.

De frågor som här avses gäller främst fosterbarnsbegreppets omfattning,

införande av koncessionssystem beträffande fosterbarn samt anmälnings­

plikt och tillsyn i fråga om s. k. vistelsebarn.

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelser om fosterbarnsvård m. m. återfinnes i 7 kap. BvL.

Till fosterbarn hänföres enligt 49 § 1 mom. BvL barn under 16 år, som

fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad för­

myndare, vilken har vårdnaden om barnet. Den som i sitt hem mottagit fos­

terbarn kallas i lagen barnafostrare.

Tillämpningen av bestämmelserna i 7 kap. BvL samt därtill anknutna an-

svarsstadganden kan utsträckas till barn under 16 års ålder vilket, utan att

vara fosterbarn, vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller vårdnads-

havande förmyndare. Barnavårdsnämnden eller, i brådskande fall, dess ord­

förande äger nämligen, om särskilda skäl därtill föranleder, besluta att så­

dant barn skall tills vidare anses såsom fosterbarn (49 § 2 mom.).

Fosterbarn må ej mottagas av den, som lider av tuberkulos eller könssjuk­

dom i smittsamt skede eller i vars hem vistas någon med dylik sjukdom i

smittsamt skede (51 a §).

I övrigt gäller, att barnavårdsnämndens tillstånd fordras för mottagande

av barn under ett års ålder såsom fosterbarn. För dylikt mottagande av

barn, som är ett år eller äldre, kräves icke tillstånd men väl anmälan till bar­

navårdsnämnden inom en vecka före emottagandet, såvida ej nämnden med­

givit, att barnet får mottagas tidigare. (51 § 1 och 2 inom.).

Under särskilda förutsättningar äger barnavårdsnämnden meddela förbud

mot att fosterbarn mottages i visst hem (52, 55 och 56 §§).

Särskilda i 59 § upptagna bestämmelser gäller vissa barn, som utan att

vara att anse såsom fosterbarn vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna

eller särskilt förordnad förmyndare, som har vårdnaden om barnet. Enligt

dessa bestämmelser inträder anmälningsskyldighet dels om barnet ej fyllt

7 år och mot ersättning mottagits i hemmet samt vistats där en månad, dels

ock i annat fall — d. v. s. om barnet är äldre eller mottagits utan ersättning

— om barnet ej fyllt 16 år samt vistats i hemmet ett år. Anmälningsskyldig­

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

heten åvilar den som har barnet om hand och skall fullgöras gentemot ortens

barnavårdsnämnd inom en vecka efter månadens respektive årets utgång.

I fall, där anmälan enligt nämnda bestämmelser gjorts eller bort göras,

skall barnavårdsnämnden snarast möjligt låta undersöka hemmet, om nämn­

den ej redan har kännedom om detsamma (59 § 4 mom.). Såsom nyss be­

rörts kan nämnden enligt 49 § 2 mom. besluta att barn tills vidare skall an­

ses som fosterbarn. Den bestämmelsen kan komma till användning bl. a. i

fråga om barn, som enligt 59 § skall anmälas, därest nämnden vill ställa

hemmet under fosterbarnskontrollen.

Har förbud att mottaga fosterbarn meddelats, äger den, för vilken förbudet

gäller, ej heller i sitt hem mottaga barn som avses i 59 §, med mindre barna­

vårdsnämnden lämnat sitt medgivande därtill (59 § 5 inom.).

Gällande lydelse av 7 kap. BvL härrör i många och betydelsefulla delar

från

lag den 22 juni 1945.

Utformningen av kapitlet har särskilt påverkats

av att genom sistnämnda lag fosterbarnskontrollen dels begränsats till att

avse endast barn i enskilda hem — icke i barnhem — dels utvidgats till att

avse även barn, som

utan ersättning

fostras i enskilda hem, dels ock skärpts

genom att tillståndstvång införts beträffande barn under ett års ålder och

förhandsanmälan föreskrivits med avseende å mottagande av äldre foster­

barn, varjämte föreskrifter givits om kontroll i vissa fall å familjevård, som

ej innebär fosterbarnsvård (jfr det ovan anförda angående 59 §).

Socialvårdskommittén,

vars förslag (i betänkande IX, SOU 1944: 34) låg till

grund för 1945 års lagändring, ifrågasatte utvidgning av fosterbarnsbegrep-

pet till att avse även barn, som fyllt 16 år, samt övervägde ett mera allmänt

koncessionstvång. Kommittén föreslog bl. a., att till fosterbarn skulle räknas

även barn, som fostrades hos särskilt förordnad förmyndare, vilken hade

vårdnaden om barnet, samt att anmälningsskyldighet skulle åligga även den

som överlämnade barn till fosterhem.

I proposition 227/1945, där socialvårdskommitténs förslag i nyss angivna

särskilda hänseenden avböjdes, förklarades beträffande barn, som fostrades

hos särskild förmyndare-vårdnadshavare, att enär vårdnadsuppdraget direkt

eller indirekt byggde på ett av domstol meddelat avgörande det knappast

vore lämpligt, att barnavårdsnämnd skulle äga ingripa mot dylik förmyn­

dare under andra förutsättningar än dem som gällde för ingripande mot för­

äldrar. Nämnden kunde vid försummelse från förmyndarens sida hos dom­

stolen begära dennes entledigande.

Barnavårdskommittén

Bestämningen av begreppen fosterbarn, fosterföräldrar — vilken benäm­

ning fått ersätta »barnafostrare» — samt fosterhem har i kommitténs lagför-

slag upptagits i inledningskapitlet (2 §). Den föreslagna definitionen anger

det för fosterbarnsförhållandet karakteristiska på ett sätt som i viss mån av-

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

157

viker från den gällande lagen. Det är emellertid inte fråga om någon änd­

ring i sak.

Vad angår uppdelningen i fosterbarn och vistelsebarn föreslår kommittén

icke heller någon ändring i sak.

Med hänsyn till den relativt flytande gränsen mellan fosterbarnsvård å

ena samt familjevård i övrigt å andra sidan är det enligt kommittén uppen­

barligen av vikt, att familjevården över huvud taget ägnas viss uppmärksam­

het. Kommittén framhåller vidare angelägenheten av att familjevård, som

inte är — eller mot bestridande icke kan visas innebära — fosterbarnsvård

men med hänsyn till betydelsen och behovet av kontroll bör ägnas samma till­

syn som fosterbarnsvård, kan genom särskilt avgörande jämställas med fos-

ternbarnsvård.

Det förefaller kommittén onödigt och mindre lämpligt att utvidga foster-

barnsbegreppet till fall, där ett fosterbarnsförhållande måhända ej är avsett,

och att såsom fosterföräldrar beteckna personer, som inte vill vara det och

kanske, t. ex. på grund av åldersskäl, ej alls skulle kunna godkännas som

fosterföräldrar, men däremot mycket väl som vårdare för kortare tid. Man

riskerar alltid, anför kommittén, att en föreskrift, enligt vilken en del vis­

telsebarn är inordnade under fosterbarnstillsynen sasom till namnet foster­

barn, orsakar irritation och stridigheter vid tillämpningen. Kommittén före­

slår därför icke någon motsvarighet till stadgandet i 49 § 2 mom. BvL. Det

ur samhällets synpunkt viktiga är, anför kommittén, att barnet ställes under

betryggande tillsyn och att de bestämmelser angående råd och stöd åt foster­

föräldrar och fosterbarn, som kan vara av betydelse, blir tillämpliga. Detta

låter sig enligt kommittén göra utan att barnet förklaras vara eller skola an­

ses som fosterbarn. Kommittén har valt den lösningen, att vistelsebarn, som

ej fyllt 16 år, dels under vissa betingelser automatiskt skall ställas under fos-

terbarnskontrollen såsom om de vore fosterbarn, dels ock skall i andra fall

kunna av barnavårdsnämnden genom särskilt beslut sålunda jämställas.

Vad angår barn som fostras hos för barnet förordnad förmyndare, vilken

har vårdnaden om barnet, biträder kommittén socialvårdskommitténs år 1944

framlagda förslag.

Kommittén framhåller, att de år 1945 införda bestämmelserna om ordning­

en för mottagande av fosterbarn — enligt vilka barnavårdsnämndens till­

stånd krävs för mottagande av barn under ett års ålder såsom fosterbarn,

medan äldre barn som regel må mottagas en vecka efter gjord anmälan hos

nämnden, om nämnden ej meddelar förbud — icke visat sig effektiva samt

anför vidare bl. a. följande.

Det nuvarande, blandade systemet skiljer sig principiellt föga från ett all­

mänt koncessionssystem. Att ställa krav på tillståndsansökan i stället för tör-

handsanmälan innebär icke någon ökad belastning för de enskilda och torde

numera av allmänheten knappast fattas såsom en onödig hämsko på de en­

skildas disposition beträffande barnen. Då försöket med ett blandat system

icke slagit väl ut, synes det kommittén nödvändigt att övergå till ett enhet­

ligt koncessionssystem för de fall, där det är av väsentlig betydelse att vinna

förhandskännedom om fosterbarnsplacering och att få till stånd förhands-

prövning.

Tillståndstvånget bör enligt kommitténs mening omfatta barn som befin­

ner sig i sådan ålder, att de inte kan beräknas vara i stånd att själva ha eu

uppfattning om och eventuellt påkalla ändring i sin hemsituation. Det har

synts kunna begränsas till barn under 16 års ålder. Vill någon mottaga fos­

terbarn, som fyllt 16 men ej 18 år, bör det vara tillfyllest med anmälan

efter

mottagandet. Sådan anmälan skall enligt vad kommittén föreslår göras inom

en vecka efter mottagandet av barnet.

Två ledamöter av kommittén (fru

Ewerlöf

och herr

Lindegren

) har mot­

satt sig utsträckningen av koncessionstvånget.

Kommittén uttalar, att det för en effektiv fosterbarnstillsyn är erforder­

ligt, att barnavårdsnämnd även får reda på och kan ägna viss tillsyn åt barn

i familjevård, vilka icke är — eller förmenas icke vara — att anse som foster­

barn. Sådana

vistelsebarn

skall enligt förslaget under vissa förutsättningar

alltid vara föremål för viss tillsyn och i övrigt kunna genom särskilt beslut

ställas under dylik tillsyn.

Kommittén uttalar även, att de i BvL uppställda tämligen invecklade reg­

lerna om anmälan beträffande vistelsebarn icke fått praktisk betydelse.

Kommittén föreslår enklare regler, i avsikt att förenklingen skall leda till

att reglerna verkligen kommer att lända till efterrättelse. Kommittén har så­

lunda föreslagit, att anmälan, oavsett huruvida ersättning utgår eller icke,

skall göras av den som mottar barn under 16 år

för vistelse i sitt hem, utan

att barnet är att anse som fosterbarn, under förutsättning att vistelsen är

avsedd att räcka minst fyra månader. Helt undantaget från anmälningsplikt

skall vara sådant mottagande av barn, som avser vistelse allenast under

skolgång.

Har någon mottagit barn som nyss sagts i sitt hem utan att vistelsetiden

från början beräknats uppgå till den angivna tidsrymden, men har vistelsen

ändå kommit att utsträckas till sådan längd, inträder anmälningsplikt en­

ligt förslaget efter förloppet av fyra månader.

Anmälan skall enligt förslaget inges inom en vecka efter mottagandet av

barnet eller, i sistberörda fall, inom en vecka efter det anmälningsplikten

inträtt.

I avsikt att vinna förbättrad efterlevnad av bestämmelsen om tillstånds-

tvång föreslår kommittén, att vårdnadshavaren skall åläggas att inom en

vecka efter det han lämnat barnet till fosterhem anmäla förhållandet till

barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet är beläget.

Kommittén har ansett att legalt förbud, motsvarande det i 51 a § upptagna,

icke erfordras i ny barnavårdslag.

Barnavårdsnämnd skall enligt förslaget äga meddela viss person förbud

att mottaga fosterbarn som fyllt 16 år.

Vidare föreslås befogenhet att förbjuda mottagande av vistelsebarn.

Vistelsebarn, beträffande vilka anmälningsplikt enligt förut berörda reg­

ler föreligger, skall enligt förslaget inbegripas under fosterbarnstillsynen-

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

159

Även vissa av de övriga för fosterbarnsvården gällande bestämmelserna skall

tillämpas som om barnet vore fosterbarn.

I samma omfattning som för vistelsebarn, beträffande vilka anmälnings­

plikt inträtt, skall fosterbarnsbestämmelserna enligt förslaget kunna genom

särskilt beslut av barnavårdsnämnden göras tillämpliga i fråga om andra

barn under 16 år, vilka vistas i annat hem än föräldra- eller fosterhem. Till

grund för sådant beslut skall ligga särskilda omständigheter. Möjligheten

att fatta beslut av dylik innebörd kommer alltså, enligt kommitténs förslag,

att avlösa gällande lagbestämmelse om rätt för barnavårdsnämnd att beslu­

ta, att visst barn skall tills vidare anses som fosterbarn.

Kommittén föreslår, att barn under 16 års ålder, som mottagits i enskilt

hem för vistelse under skolgång, skall stå under barnavårdsnämndens fos-

terbarnstillsyn i så måtto, att barnets rätt och bästa tillgodoses och att råd

och bistånd lämnas dem, som mottagit barnet. Andra bestämmelser som

gäller fosterbarn eller vistelsebarn — t. ex. om anmälan — blir enligt för­

slaget icke tillämpliga.

Kommittén har vidare funnit sig böra föreslå, att den som i sitt hem re­

gelbundet mottager annans barn för vård under begränsad del av dygnet,

skall vara skyldig anmäla detta till ortens barnavårdsnämnd inom loppet

av en vecka efter det att barnet första gången mottagits. Barnavårdsnämn­

dens tillsyn över familjedaghem skall enligt förslaget vara densamma som

beträffande skolinackorderingar.

Barnavårdsnämnds föreslagna rätt att förbjuda, att barn mottages för

familjevård i visst hem inom kommunen, omfattar även dagvård.

Remissyttrandena

Frågan huruvida barn, som åtnjuter vård och fostran

hos vårdnads havande förmyndare, bör hänföras till foster­

barn, har berörts endast i ett fåtal yttranden.

Länsstyrelsen i Västerbottens

län, en socialvårdskonsulent

och

en barnavårdsnämnd

tillstyrker förslaget

under anförande att anledning saknas att undandra sådana barn det stöd

som fosterbarnskontrollen måste anses innebära. Däremot avstyrkes för­

slaget av

barnavårdsnämnden i Djursholm,

som finner det främmande att

en av domstol efter ingående prövning utsedd förmyndare och vårdnadsha­

vare skulle vara beroende av barnavårdsnämnds tillstånd att få vårda och

fostra barnet.

En överväldigande majoritet bland de remissinstanser, som yttrat sig rö­

rande frågan om utsträckt tillståndstvång —

fångvårds­

styrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, åtta länsstyrelser, svenska so-

cialvårdsförbundet, svenska läkaresällskapet, folkpartiets kvinnoförbund,

yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars riksför­

bund, nio socialvårdskonsulenter, fyra barnavårdsassistcnter

och

33 kommu­

nala organ

— tillstyrker kommitténs förslag härutinnan.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

En begränsning av tillståndstvånget till att i princip avse barn före upp­

nådd skolålder förordas av

en reservant inom socialstyrelsen, målsmännens

riksförbund

och

tio kommunala organ,

medan

tre länsstyrelser, socialdemo­

kratiska kvinnoförbundet, en socialvårdskonsulent

och

en barnavårdsnämnd

uttalar sig för tillståndstvång i fråga om barn, som ej fyllt 18 år.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands

och

Malmöhus län,

Sveriges advokatsamfund, högerns kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbun-

det, en barnavårdsassistent, eu förste provinsialläkare

samt

13 kommunala

organ

avstyrker helt en utvidgning av kravet på tillstånd.

De argument som är utslagsgivande för de avstyrkande remissinstanser­

nas hållning är i huvudsak följande. En utvidgning av koncessionstvånget

kommer av många att uppfattas som ett starkt intrång i de enskildas rätt att

själva ordna för barnen och kommer även att betraktas som ett oberättigat

samhälleligt förmynderskap. Det utökade kravet på tillstånd kommer utan

tvekan att verka stötande för många, som vill placera sina barn hos släk­

tingar för längre eller kortare tid. Med en negativ inställning till lagens be­

stämmelse torde följa en irritation, som kan bli i hög grad besvärande för

samarbetet mellan barnavårdsnämnd, föräldrar och fosterhem. Det före-

ligger även fara för att ett utvidgat koncessionstvång är ägnat att minska be­

nägenheten att mottaga fosterbarn. En lämplig lösning av problemet torde

ligga i en intensifierad kontroll av fosterhemmen och av den vård foster­

barnen erhåller.

Vad angår de föreslagna bestämmelserna om vistelsebarn ställer

sig

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

tvivlande till att en anmälnings­

skyldighet av den omfattning kommittén förordar — särskilt då den göres

betingad av flera förutsättningar — tjänar syftet med densamma. Det är

fara värt, anför länsstyrelsen, att allmänheten icke kan hålla reda på alla

anmälningsskyldigheter, som i olika sammanhang pålägges medborgaren.

Även från

kommunalt håll

uttryckes farhågor för att bl. a. bestämmelserna

om vistelsebarn kommer att höra till dem som väl finnes i lagtext men icke

vinner tillämpning i praktiken. Tillsynen blir för omfattande och ogenom­

förbar. Praktiska svårigheter kommer att uppstå, om ifrågavarande bestäm­

melser även avses omfatta barn under 16 år som beredes bostad i arbetsgi­

varens familj. En bättre lösning är, framhålles det, att ge barnavårdsnämnd

möjlighet att i mån av behov ställa nu avsedda »vistelsehem» under viss till­

syn. — En positiv inställning intar dock

barnavårdsnämnden i Örebro,

som

uttalar sin tillfredsställelse över att samhällets kontroll utsträckes till dessa

med fosterbarnsvården närbesläktade vårdformer.

Socialstyrelsen

finner skolbarnen icke böra undantagas från den anmäl­

ningsplikt och tillsyn som gäller för övriga vistelsebarn under 16 år. Enligt

styrelsen kommer denna grupp barn med hänsyn till utvecklingen inom skol­

organisationen att inom en snar framtid öka. Denna vårdform måste omgär­

das med lika goda garantier som annan familjevård. Skolbarnens föräldrar

är tvingade av samhället att under terminerna lämna ifrån sig sina barn till

andra. De måste acceptera de möjligheter till enskild tillsyn och omvårdnad,

161

som är tillgängliga i skolorten. Föräldrarna bör då, enligt socialstyrelsen,

kunna kräva, att samhället stöder dem i ansvaret för barnets vistelse i det

andra hemmet. Detta stöd bör lämnas dem av en kommunal myndighet och

då närmast av den myndighet, som har den sociala uppgiften att värna om

barnens bästa. Skolbarnens föräldrar bör uppfatta stödet som en värdefull

tjänst och känna, att barnavårdsnämnden har samma ansvar för deras barn

som för andra barn, som under kortare tid är utplacerade i enskilda hem.

Förslaget om tillsyn över skolinackorderingar avstyrkes däremot helt av

länsstyrelserna i Östergötlands

och

Västernorrlands län, målsmännens riks­

förbund

och några

kommunala organ.

Även

skolöverstyrelsen

ställer sig i viss mån avvisande till förslaget i den­

na del och förordar, att ifrågavarande tillsyn endast skall träda i funktion

i den mån skolstyrelsen i det särskilda fallet med hänsyn till föreliggande

omständigheter sådan påkallar och att en sådan bestämmelse även bör om­

fatta ensamboende skolbarn, vilka ofta lever under sämre förhållanden än

inackorderade elever. I yttrandet anföres vidare följande.

Även om överstyrelsen är medveten om att tillsyn i vissa fall vore önsk­

värd, får man icke underskatta flertalet föräldrars egen vilja, ansvarskänsla

och förmåga att genom kontakt med inackorderingsfamiljen tillse, »att bar­

nets rätt och bästa tillgodoses och att råd och bistånd lämnas dem, som mot­

tagit barnet». Skolsköterskornas verksamhet, tillkomsten av elevhem och

skolkuratorer har bidragit till att förbättra de inackorderade elevernas för­

hållanden. överstyrelsen ifrågasätter vidare om barnavårdsnämnderna på de

orter, som har många skolinackorderingar, skall kunna fullgöra ett dylikt

uppdrag på ett effektivt sätt.

Vad gäller tillsynen över de enskilda hem, som mottager barn genom skol­

distrikts försorg, gäller som regel enahanda förhållanden beträffande för­

äldrarnas kontakt med inackorderingsfamiljen. Därtill kommer den tillsyn,

som utövas av skolmyndigheten, av skolläkare och distriktssköterska (skol­

sköterska).

Emellertid kan fall tänkas förekomma, då skolstyrelsen finner tillsyn ge­

nom barnavårdsnämndens försorg vara av praktiska eller andra skäl erfor­

derlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet

Beträffande innebörden av begreppet fosterbarn innebär kommitténs för­

slag i förhållande till gällande lag, frånsett den i tidigare sammanhang be­

rörda höjningen av åldersgränsen från 16 till 18 år, endast den sakliga änd­

ringen, att till fosterbarn hänföres även sådant barn, som vårdas och fostras

hos särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Såsom

framgår av den förut lämnade redogörelsen övervägdes ett motsvarande re­

formförslag i samband med 1945 års ändringar i BvL. De skäl som föranled­

de att detta förslag avvisades äger i huvudsak alltjämt giltighet. Då vård-

nadsuppdraget direkt eller indirekt bygger på ett av domstol träffat avgö­

rande, kan det nämligen inte anses lämpligt, alt förmyndaren skall vara be­

roende av barnavårdsnämndens tillstånd för att få vårda och fostra barnet

It Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

162

i sitt hem. Av denna anledning finner jag mig inte kunna biträda kommit­

téns ifragavarande förslag. Med hänsyn härtill och då jag såsom förut nämnts

föreslår, att berörda åldersgräns bibehålies oförändrad, bör fosterbarnsbe-

greppet följaktligen enligt min uppfattning i ny barnavårdslag bestämmas

på i sak samma sätt som i gällande lag.

I samband med 1945 års lagstiftning behandlades även ett förslag om in­

förande av anmälningsplikt för vårdnadshavare, som överlämnar barnet till

fosterhem. Beträffande detta förslag anförde chefen för socialdepartementet,

att det visserligen är angeläget att barnavårdsnämnden äger känndom om

alla de fall, då fosterbarn mottages inom kommunen, men att det var tvivel

underkastat, huruvida de ökade garantier härför, som kunde vinnas genom

förslaget, övervägde den tunga, som den dubbla anmälningsplikten skulle

innebära för allmänheten. Inte heller i denna fråga föreligger enligt min

mening sådana omständigheter, att ett ändrat ställningstagande kan anses

motiverat. Jag avstyrker därför kommitténs förslag om införande av an­

mälningsplikt för vårdnadshavare.

Såsom kommittén framhållit nödgas man konstatera, att bestämmelserna

i BvL om ordningen för att mottaga fosterbarn — enligt vilka barnavårds­

nämndens tillstånd krävs för mottagande av barn under ett års ålder, me­

dan äldre barn som regel får mottagas en vecka efter gjord anmälan hos

nämnden, om nämnden inte meddelar förbud — inte har visat sig effek-

ti\a. I inte ringa utsträckning mottages sålunda barn såsom fosterbarn i

enskilda hem utan att tillstånd inhämtats eller föreskriven anmälan gjorts,

och det är inte heller ovanligt att förhandsgranskning av hemmet under-

låtes i fall, där anmälan om mottagande av barn över ett år skett i ve­

derbörlig ordning. En enhetlig regel om att barnavårdsnämndens tillstånd

alltid fordras för rätt att mottaga fosterbarn torde ha större utsikter än

det nu\ arande blandade systemet att tränga igenom i det allmänna medve­

tandet, och en sådan regel tvingar barnavårdsnämnderna att verkligen i för­

väg undersöka hemmen, när tillståndsansökan göres. Då en noggrann för­

handsgranskning utgör en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande

fosterbarnsvård, föreslår jag därför, att tillstånd alltid skall krävas för rätt

att mottaga fosterbarn. Härvid kan jag stödja mig på eu stark opinion bland

remissinstanserna. En sådan regel ställer såsom redan antytts större anspråk

på barnavårdsnämndernas insatser. Däremot innebär kravet på tillstånds­

ansökan inte någon ökad belastning för de enskilda, och ett koncessions-

tvång torde inte heller kunna betraktas som ett opåkallat ingrepp i de en­

skildas disposition beträffande barnen. Erinras må även att koncessions-

tvång är genomfört såväl i Danmark som i Norge.

Om koncessionstvång genomföres, saknas tydligen behov av befogenhet

för barnavårdsnämnden att förbjuda att barn mottages såsom fosterbarn i

visst hem, och inte heller erfordras något generellt förbud mot att mottaga

fosterbarn i hem, där smittsam sjukdom av visst slag förekommer. Gällande

lags bestämmelser om dylika förbud synes därför inte böra få motsvarighet

i ny barnavårdslag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

163

Vad nyss sagts om lagstiftningens bristande effektivitet, när det gäller

bestämmelserna om ordningen för att mottaga fosterbarn, äger i ännu högre

grad tillämpning i fråga om reglerna om anmälningsplikt och tillsyn beträf­

fande s. k. vistelsebarn. Det torde i själva verket förhålla sig så, att dessa

regler kommit att i det närmaste helt stanna på papperet. Enligt min me­

ning är de skäl, som ligger till grund för dessa bestämmelser, numera inte

särskilt starka. Det typiska för de situationer det här är fråga om är att

föräldrarna för någon tid behöver hjälp med den omedelbara vården av

barnet utan att avsikten är att den som mottager barnet helt skall övertaga

ansvaret för barnets vård och fostran. Den personliga kontakten mellan för­

äldrar och barn upprätthålles på eif helt annat sätt än vad som brukar vara

fallet, när föräldrarna överlämnat barnet till ett fosterhem. Det kan därför

inte utan fog hävdas, att det här gäller angelägenheter som de enskilda bör

få ordna utan inblandning från det allmännas sida. Även om det i och för

sig skulle vara önskvärt, att föräldrarna i dessa fall finge åtnjuta sam­

hällets bistånd med kontroll av barnens vård, förhåller det sig för övrigt

så, att barnavårdsnämndernas resurser inte tillnärmelsevis förslår för att

utöva en allmän tillsyn över vistelsebarnen. Splittringen av de tillgäng­

liga resurserna är också till men för fosterbarnsvården, där det allmännas

stöd verkligen är påkallat. Barn, som vistas i annat enskilt hem än föräld­

rarnas eller särskild förmyndares utan att dock vara fosterbarn i egentlig

mening, bör enligt min uppfattning framdeles liksom hittills på särskilda

skäl kunna förklaras vara att anse som fosterbarn. Vidare bör såsom kom­

mittén föreslagit i ny barnavårdslag föreskrivas befogenhet för barnavårds­

nämnd att meddela förbud mot att någon i sitt hem mottager annans barn

för vistelse annat än tillfälligt. Genom bestämmelser av nu angiven inne­

börd torde vistelsebarnens behov av skydd från samhällets sida tillgodoses

i erforderlig utsträckning. Jag har därför stannat vid att föreslå, att man i

ny barnavårdslag helt avstår från bestämmelser om anmälningsplikt och

generell tillsyn beträffande vistelsebarn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

XII. Barnavårdsanstalter in. ni.

Bestämmelserna i BvL om barnavårdsanstalter, m. m.

Bestämmelser om vad som menas med och hänföres till barnavårdsan-

sialt, om sådan anstalts inrättande och dess verksamhets bedrivande, om

tillsyn in. m. återfinnes i 5 kap. 39—42 b §§ BvL.

Begreppet barnavårdsanstalt bestämmes i BvL 39 § 1 mom. så, att därmed

avses för barns vård och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra

till sjukhus, sjukhem, anstalt för abnorma eller vanföra, skola tillhörande

barna- och ungdomsvården eller skoldistrikt tillhörigt skolhem.

Barnavårdsan stal terna indelas i tre huvudgrupper nämligen barnhem,

164

barnkolonier och anstalter för halvöppen barnavård. Begreppet barnhem har

i lagen icke bestämts på annat sätt än genom en uppräkning av vissa typer

av dylika hem med angivande av föremålet för deras verksamhet. Barnko­

lonier är enligt BvL barnavårdsanstalter för sluten vård och uppfostran av

barn under sommaren eller eljest under viss begränsad del av året. Anstalter

för halvöppen barnavård definieras som barnavårdsanstalter för vård och

uppfostran av barn under begränsad del av dygnet (39 § 2 mom.).

Fyra särskilda typer av barnhem anges i barnavårdslagen: a) spädbarns-

hem, för vård av späda barn, vilka icke åtföljes av sina mödrar, b) mödra-

hem, för vård huvudsakligen av späda barn med deras mödrar, c) upptag-

ningshem, för tillfällig vård och uppfostran samt observation av barn, som

fyllt ett år, samt d) barnhem för varaktig vård, för uppfostran och vård

under längre tid av barn, som fyllt ett år.

Det åligger varje landstingskommun att, i den mån annan icke drager

försorg därom, anordna och driva för landstingskommunens behov erfor­

derliga barnhem. Landstingskommunerna är också skyldiga att bestrida

kostnaderna för anordnande och drift av för ändamålet erforderligt, annan

tillhörigt barnhem under förutsättning, alt erforderliga medel icke på annat

sätt tillhandahålles och att hemmets vårdplatser är avsedda för landstings­

områdets gemensamma behov (40 § andra stycket).

Behovet av barnhem och hur detta behov skall tillgodoses prövas och be­

stämmes på särskilt i 40 § första stycket BvL angivet sätt. För varje lands­

tingskommun skall Kungl. Maj :t, efter förslag av landstinget, fastställa plan

för barnhemsvårdens ordnande. I planen skall upptagas barnhem till sådant

antal och av sådan art, att inom landstingskommunen förefintliga behov av

olika slag av barnhemsvård blir tillgodosedda på ett ändamålsenligt sätt.

Även ändring av planen fastställes av Kungl. Maj :t.

Bestämmelser om kontroll över inrättande av barnavårdsanstalt eller på­

börjande av dess verksamhet, så ock över större förändringar i fråga om så­

dan anstalt och dess verksamhet meddelas i 41 § BvL.

Vill kommun eller landsting upprätta barnhem, skall plan för hemmet

och dess verksamhet underställas Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts

bestämmande, socialstyrelsen för förhandsprövning. Som villkor för att

planen skall godkännas gäller, att hemmet med hänsyn till belägenhet, ut­

rymme, utrustning och övriga förhållanden skall vara så beskaffat, att där

intagna barn kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran (1 mom.).

Om annan än kommun eller landsting vill upprätta barnhem, kräves för-

handstillstånd av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, so­

cialstyrelsen. Tillstånd må ej lämnas med mindre hemmet med hänsyn till

belägenhet, utrustning och utrymme befinnes vara så beskaffat, att där

intagna barn kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, samt med

hänsyn till hemmets ledning, personal och ekonomiska förhållanden trygg­

het kan anses föreligga för hemmets ändamålsenliga skötsel. Skriftligt bevis

om lämnat tillstånd skall meddelas. I detta skall utsättas innehavarens namn,

barnhemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal barn, som må

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

165

samtidigt vårdas i hemmet, med angivande särskilt av antalet barn under

ett års ålder. Kungl. Maj:l eller socialstyrelsen skall även pröva, huruvida

för hemmet skall finnas reglemente, och i så fall fastställa sådant (2 mom.).

Underställning av plan, respektive ansökan om tillstånd erfordras även,

om den som driver barnhem vill flytta detta till annan lägenhet, utvidga

det eller vidtaga större förändring beträffande detsamma eller om ombyte av

innehavare skall ske (4 mom.).

Barnkolonier och anstalter för halvöppen barnavård får inrättas utan för-

handsprövning eller tillstånd; dock fordras anmälan, innan sådan anstalt

första gången träder i verksamhet, till socialstyrelsen samt till barnavårds­

nämnden i den kommun, där anstalten är avsedd att drivas. Vid flyttning,

utvidgning eller annan större förändring samt vid ombyte av innehavare skall

nya anmälningar göras (3 och 4 inom.).

Hur verksamheten vid barnavårdsanstalt skall bedrivas är föremål för

direkt reglering i BvL endast i så måtto att vissa bestämmelser ges om in­

tagning i barnhem samt om uppgiftsskyldighet rörande intagning och in­

tagna (41 a §). I övrigt framgår kraven på barnavårdsanstalts verksamhet

av stadgande om vad barnavårdsnämnden skall tillse beträffande anstalter

(42 §).

Beträffande intagning i barnhem föreskrives i 41 a § att medgivande till

intagning i varje särskilt fall lämnas av hemmets styrelse eller, om sådan

icke finnes, av hemmets innehavare eller av den, som därtill förordnats av

styrelsen eller innehavaren. Är hemmet helt eller till huvudsaklig del avsett

för landstingsområdes gemensamma behov, skall före intagningen, där så

kan ske, samråd äga rum med barnavårdsassistenten.

Angående beslut om intagning i barnhem för varaktig vård skall den

som meddelat beslutet ofördröjligen göra anmälan till barnavårdsassisten­

ten. Sådan anmälan är dock ej erforderlig, där barnavårdsassistenten vid

samråd som nyss sagts tillstyrkt intagningen.

Styrelse för barnhem eller, om sådan icke finnes, hemmets innehavare

skall före den 15 januari och den 15 juli varje år till barnavårdsassistenten

lämna skriftlig uppgift å de vid nästföregående halvårsskifte i barnhemmet

intagna barn, som åtnjutit barnhemsvård i sammanlagt över ett år (41 a §

2 mom.).

Länsstyrelsen äger jämlikt 41 a § 3 inom. BvL gripa in i harnhemsvården

och förordna, att barn, som intagits i barnhem, icke vidare må vårdas där.

Tillsynen över att förhållandena vid barnavårdsanstalt och anstaltens

verksamhet är tillfredsställande ankommer i första hand på barnavårds­

nämnden i den kommun, där anstalten finnes. Nämnden skall enligt 42 §

BvL tillse, att verksamheten vid anstalt bedrives med iakttagande av gällan­

de bestämmelser och att förhållandena vid anstalten är sådana, att där in­

tagna barn erhåller tillfredsställande vård och uppfostran samt, vad an­

går barnhem, erforderlig sjukvård. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt

vården av späda barn. I den mån så prövas påkallat har nämnden att låta

verkställa undersökning av förhållandena i barnavårdsanstalt.

166

Socialstyrelsen äger befria barnavårdsanstalt från tillsyn av ortens bar­

navårdsnämnd (42 § 2 mom.).

Finner barnavårdsnämnden — efter anmälan, undersökning eller eljest

— att barnavårdsanstalt inom kommunen icke lämnar tillfredsställande

vård eller uppfostran eller att för anstalten gällande bestämmelser åsido-

sättes eller att anledning eljest förekommer till anmärkning mot anstalten,

dess personal eller verksamhet, skall nämnden genom lämpliga föreställ­

ningar hos styrelsen eller innehavaren söka åstadkomma rättelse. Leder

dessa icke till åsyftad verkan eller drives icke-kommunalt barnhem utan till­

stånd, eller finner nämnden att meddelat tillstånd bör återkallas, skall

nämnden anmäla förhållandet till länsstyrelsen (42 a § 1 mom. första styc­

ket).

Råder i barnavårdsanstalt så allvarliga missförhållanden, att där intag­

na barn ej kan utan fara för liv eller hälsa kvarbli i anstalten, till dess läns­

styrelsen eller socialstyrelsen hinner besluta i ärendet, skall barnavårds­

nämnden tillse att barnen omedelbart skiljes från anstalten och att, där så

erfordras, lämplig vård beredes dem. För ändamålet må nämnden omhän­

dertaga barnen och förfara med dem såsom med barn, vilka omhändertagits

för samhällsvård. Ordföranden eller, om kommunen sådant medgivit, an­

nan ledamot eller tjänsteman hos nämnden må i brådskande fall besluta i

nämndens ställe.

Vid missförhållande i fråga om barnavårdsanstalt eller dess verksamhet

har länsstyrelsen i länet att söka komma till rätta med missförhållandet ge­

nom åläggande för anstaltens styrelse eller innehavare. Befinnes sådant

åläggande otjänligt eller utan verkan, må anstaltens verksamhet avbrytas

genom återkallande av meddelat tillstånd eller genom förbud mot barns mot­

tagande på anstalten. Sådan stängningsåtgärd ankommer på socialstyrelsen

(42 a g 2 mom.).

BvL innehöll ursprungligen vissa särskilda stadganden om barnhem och

skyddshem. Barnhemmen indelades i sådana för stadigvarande vård å ena

samt upptagningshem å andra sidan. Inrättandet av kommunala barnhem

ställdes under en viss kontroll. Tillsyn över verksamheten vid barnavårds-

anstalter vanns lagtekniskt på den vägen, att barn under 16 år, som intagits

ä barnhem, hänfördes till fosterbarn (med visst undantag). Barnhem jäm­

ställdes med fosterhem i fråga om barnavårdsnämndens tillsyn och under­

sökning, och barnhemsföreståndare jämställdes med fosterföräldrar i fråga

om anmälningsplikt. Bland stadganden om kontroll över fosterbarnsvården

upptogs särskilda bestämmelser om barnavårdsnämnds åtgärder mot miss­

förhållande i barnhem eller i annan anstalt, där fosterbarn intagits, vilka

bestämmelser hade i huvudsak samma innehåll som 42 a § 1 mom. BvL i

gällande lydelse. — Länsstyrelse ägde att, när förhållandena vid barnhem

vore sådana, att barn ej kunde tillfredsställande vårdas och fostras där,

förordna om erforderliga rättande åtgärder eller förbjuda, att barn vidare

vårdades i barnhemmet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

167

Bestämmelserna i BvL om barnhem och om kontroll över fosterbarns-

vården underkastades

år 1945, på grundval av ett förslag från socialvårds-

kommitténs sida, eu omfattande revision.

Därvid fastställdes den lydelse av

39—42 b §§ BvL som alltjämt gäller, frånsett en — huvudsakligen termino­

logisk -— senare ändring i 39 § 1 mom.

Beteckningen

barnavårdsanstalt

infördes genom 1945 års lagstiftning. Av

förarbetena framgår, att vad lagen innehåller om tre huvudformer av bar-

navårdsanstalter icke är avsett att uttömmande ange, vad som kan vara att

hänföra till barnavårdsanstalt (prop. 227/1945 s. 53).

Angående

begreppet barnhem

samt om

de olika barnhems former na

anför­

de föredragande departementschefen bl. a. följande, i sammandrag återgivet.

Det vore, såsom socialvårdskommittén också funnit, ej nödvändigt att i lagen

intaga en allmän definition å begreppet barnhem. Det torde icke heller vara

möjligt att i lagen angiva det minimiantal platser, som skulle stå till buds,

för att ett barnhem skulle anses vara för handen. Tillräcklig bestämning

finge anses ligga i att barnhemmet skulle vara en anstalt. Gränsfall kunde

visserligen uppkomma. Någon större olägenhet därav torde dock icke vara

att befara, helst som viss anmälningsplikt infördes för den, som i sitt hem

mot ersättning mottoge barn, även om barnet icke vore att anse såsom fos­

terbarn. De uppställda principerna för differentieringen av barnhemsverk-

samheten vore väl ägnade att tjäna som riktlinjer för det framtida ordnan­

det av denna verksamhet. Ett sammanförande av olika barnhemstyper i en

anstalt medförde lätt, att barnhemmens anstaltskaraktär alltför mycket be­

tonades och att deras egenskap av hem sköts åt sidan. Emellertid syntes

man vid omorganisationen av barnhemsverksamheten böra gå fram med

viss varsamhet. Några formella hinder mot kombinationer syntes därför

icke böra uppställas, utan det borde överlämnas åt de övervakande och bi-

dragsbeviljande myndigheterna att bedöma, i vad mån sådana kombinatio­

ner kunde tillåtas. Dock måste kombinationen upptagningshem-hem för var­

aktig vård anses vara av den art, att den i den mån så vore möjligt borde

undvikas.

1 betänkandet lämnas på s. 565—596 en ingående redogörelse för nuva­

rande förhållanden i fråga om olika institutioner för barns vård och fostran

samt ungdomshem ävensom för vissa reformförslag m. m. Till denna redo­

görelse torde här få hänvisas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Barnavårdskommittén

De bestämmelser, som BvL efter 1945 års lagändring meddelar angående

barnavårdsanstalter,

har enligt kommitténs uppfattning visat sig i huvud­

sak väl motsvara barnavårdens behov. Kommitténs förslag -—10 kap. (135—

153 §§) lagförslaget — innebär därför inte någon omdaning i väsentliga

hänseenden av vad i 5 kap. BvL sägs om barnavårdsanstalter.

168

Emellertid har kommittén funnit det erforderligt, att ny barnavårdslag

med barnavårdsanstalter i viss mån jämställer ett par andra former av in­

stitutioner för barns vård och fostran, nämligen

skolhem

samt

hem för barn

med kroppsfel.

Såsom samlingsbeteckning för barnavårdsanstalter, skolhem och hem för

barn med kroppsfel föreslår kommittén beteckningen

barnavårdsinstitutio-

ner.

Till barnavårdsanstalter hänföres enligt förslaget

barnhem, barnkolonier

och

barnstugor

(anstalter för halvöppen barnavård).

Kommittén har i sitt förslag —- 135 § — angivit tillämpningsområdet för

bestämmelserna om barnavårdsinstitutioner på principiellt samma sätt som

i 39 § BvL, alltså genom uteslutning av vissa vårdområden och vissa an-

staltsformer. Från tillämpningsområdet för bestämmelserna i 10 kap. lag­

förslaget har i 135 § till en början undantagits sjukvårdsinrättningar —

vartill kommittén hänför för epilepliker speciellt avsedda anstalter — samt

sådana institutioner för barns vård och fostran, som inrättats för psykiskt

efterblivna. Kommittén, som upptagit bestämmelser om ungdomsvårdssko­

lor i ett särskilt kapitel — 11 kap. — av lagförslaget, har vidare i anslut­

ning till gällande lag föreslagit, att dessa skolor uttryckligen skall vara un­

dantagna från tillämpningsområdet för bestämmelserna om barnavårdsin­

stitutioner.

Till hem för barn med kroppsfel hänför kommittén anstalter för blinda,

dövstumma eller vanföra barn.

Med skolhem avses i lagförslaget (138 §) för det första sådana till skolor

anknutna elevhem, vilkas verksamhet är begränsad med hänsyn till ända­

målet att underlätta skolgången för de på hemmen inackorderade barnen.

Undantag har gjorts för elevhem, avsedda för elever vid de allmänna läro­

verken. Vidare åsyftas med beteckningen skolhem internatskolor, både så­

dana som hör till det allmänna skolväsendet och sådana som eljest inrättas.

Undantag har dock gjorts för folkhögskolor, lantmanna- och lanthushålls­

skolor och därmed jämförliga skolor.

Beträffande skolhem och hem för barn med kroppsfel innebär komitténs

förslag — 153 § — allenast att barnavårdsnämnden i den kommun, där

hemmet är beläget, skall tillse att förhållandena i hemmet är ur barnavårds-

synpunkt tillfredsställande samt att länsstyrelsen i händelse av otillfreds­

ställande förhållande i sådant hem skall söka åstadkomma rättelse genom

hänvändelse till hemmets ledning eller central tillsynsmyndighet för hem­

met.

Kommittén erinrar om att vid sidan av de barnavårdsanstalter, som nam­

nes i BvL, en ny typ av institutioner för barn och ungdom nått en avse­

värd utveckling, nämligen s. k. ungdomshem eller inackorderingshem. Kom­

mittén har funnit det ofrånkomligt, att de ungdomshem, som mottager

underåriga, vilka icke fyllt 18 år, blir föremål för kontroll av barnavårds-

myndigheterna. Det är enligt kommitténs mening därvid icke till fyllest med

allenast lokal och regional tillsyn, såsom beträffande skolhem och hem för

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

169

barn med kroppsfel, utan ifrågavarande ungdomshem, för vilka nu icke

finnes någon form av tillsyn, bör enligt kommittén föras in under den cen­

trala barnavårdsmyndighetens — socialstyrelsen — tillsyn. Dock har kom­

mittén icke ansett lämpligt att helt jämställa dessa ungdomshem med bar-

navårdsanstalterna eller med andra barnavårdsinstitutioner, eftersom ung-

domshemmen i regel icke meddelar sådan vård och fostran, som är dessa

institutioners gemensamma uppgift. Ungdomshemmen har i stället i 135 §

lagförslaget upptagits såsom en särskild grupp vid sidan av barnavårdsin-

stitutionerna. Hemmen har i förslaget betecknats som institutioner med

huvudsakligt syfte att åt underåriga, vilka ej fyllt 18 år, bereda bostad samt

viss personlig omvårdnad.

Kommittén förordar, att benämningen ungdomshem förbehålles institu­

tion, vilken för ändamål som nyss sagts mottager underåriga under 18 år.

Institution för ungdom över 18 år bör enligt kommittén kallas inackorde-

ringshem.

Från tillämpningen av bestämmelserna om ungdomshem undantages en­

ligt förslaget de till ungdomsvårdsskoleorganisationen anknutna ungdoms-

och inackorderingshemmen (jfr betänkandet s. 586).

Enligt kommitténs förslag upptages

specialbarnhem

såsom en särskild

form av barnhem i 136 §, vilket innebär att de liksom andra barnhem blir

föremål för tillsyn av barnavårdsmyndigheterna.

Specialbarnhem skall enligt kommitténs mening i främsta rummet vara

avsedda för de psykiskt mest särpräglade barnen och alltså motsvara psy­

kopatbarnhemmen. De barn, som i något mindre grad avviker från det nor­

mala, torde enligt kommittén såsom hittills varit fallet få vårdas på barn­

hem för varaktig vård — barnhem för längre tids vård enligt kommitténs

terminologi — av sedvanlig typ, i den mån placering i fosterhem ej kan ske.

Behov av specialbarnhem kommer enligt kommittén sannolikt att finnas

också för andra grupper av barn än de psykopatiska och nervösa. Kommit­

tén avser här närmast de s. k. gomdefekta harnen samt spastiska barn.

Kommittén förutsätter, att såväl barnhem för längre tids vård som spe­

cialbarnhem skall bli föremål för kompletterande medicinsk och pedago­

gisk tillsyn enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

Vad som menas med barnhem definieras icke i kommitténs förslag lik­

som ej heller i BvL. I fråga om de olika slagen av barnhem innebär kom­

mitténs förslag följande.

Beträffande spädbarnshem och mödrahem överensstämmer förslaget med

BvL. Beträffande upptagningshem innebär förslaget i förhållande till BvL

den avvikelsen i fråga om bestämningen av dessa barnavårdsanstalters upp­

gift, att »tillfällig vård och uppfostran» ersatts med »kortare lids vistelse»,

en beskrivning som förefallit kommittén mera tillfredsställande i betrak­

tande av att vården kan behöva bli av sådan längd, alt den ej rimligen kan

kallas tillfällig. Såsom redan antytts har kommittén ansett benämningen

»barnhem för längre tids vård» vara att föredraga framför »barnhem för

varaktig vård», vilken senare benämning givit anledning till den missupp­

170

fattningen att hemmen vore avsedda för barns vård under mycket lång tid.

Specialbarnhemmen slutligen beskrives i förslaget såsom barnhem, avsedda

för barn med särskilt vårdbehov.

Barnkolonierna anges i kommitténs lagförslag liksom i BvL ha till ända­

mål att mottaga barn för vistelse under sommaren eller eljest för begränsad

del av året.

Vad slutligen beträffar lagförslagets grupp »barnstugor» motsvarar de

helt »anstalter för halvöppen barnavård» i BvL.

Kommittén har funnit lämpligt, att de tre huvudtyperna av barnstugor

angives i lagen och där benämnes lekskolor, daghem och eftermiddagshem.

Liksom i BvL icke gives någon fullständig bestämning av vad som me­

nas med barnavårdsanstalt bär kommittén avstått från att söka i lagen ange

förutsättningarna för att barnavårdsinstitution eller barnavårdsanstalt skall

föreligga. Detta innebär, att bedömningen enligt kommitténs mening i fort­

sättningen liksom hittills får göras efter grunder, som i den praktiska

verksamheten befinnes böra tillmätas betydelse.

Kommittén har emellertid funnit nödvändigt föreslå ett stadgande (139 §

lagförslaget) av innebörd, att det ankommer på socialstyrelsen att träffa av­

görande, huruvida i visst fall sådan institution föreligger, som avses med

bestämmelserna i 10 kap., samt i så fall till vilken av de i kapitlet angivna

anstaltsformerna institutionen är att hänföra. Klagan över sådant avgörande

skall enligt förslaget kunna föras hos Konungen.

Kommittén har i ovan berörda delar icke varit enig. Sålunda har fyra

ledamöter (fru

Ewerlöf,

herr

Lindegren,

fru

Sjöström-Bengtsson

och herr

Törnquist

) föreslagit, att bestämmelserna om tillsyn från barnavårdsmyn-

digheternas sida över skolhem och hem för barn med kroppsfel måtte utgå,

enär det redan är väl sörjt för att ifrågavarande hem blir föremål för er­

forderlig tillsyn av myndigheter, som förfogar över fullt tillräcklig sakkun­

skap för dessa uppgifter. Enligt fru

Ewerlöf,

fru

Sjöström-Bengtsson

och

herr

Törnquist

bör även bestämmelserna om tillsyn över ungdomshem ut­

gå ur förslaget.

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Remissyttrandena

Kommitténs förslag om tillsyn från barnavårdsmyndigheternas sida över

nya grupper av institutioner — skolhem, hem för barn med kroppsfel och

ungdomshem — tillstyrkes i princip av

socialstyrelsen, länsstyrelsen i Gäv­

leborgs län, några socialvårdskonsulenter

och

barnavårdsnämnden i Stock­

holm.

En överväldigande majoritet bland de remissinstanser, som behand­

lar dessa spörsmål, ansluter sig däremot i huvudsak till reservanternas upp­

fattning. Bland dessa remissinstanser märkes

skolöverstyrelsen, statskon­

toret, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Värm­

lands

och

Jämtlands län, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsför­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1(1 år W60

171

bundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,

högerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund, socialdemokratiska

kvinnoförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet, målsmännens riksförbund,

ett flertal landstings förvaltningsutskott

samt

en del barnavårdsnämnder.

Socialstyrelsen

understryker betydelsen av att all institutionsvård för

barn är ställd under betryggande och fortlöpande tillsyn med sakunnig råd­

givning. Enligt styrelsens förmenande bör ungdomshemmen, som står barn­

hemmen nära, i en kommande lag upptagas som en typ av barnavårdsan-

slalter och sålunda sidoordnas med barnhem, barnkolonier och barnstugor.

Därvid torde det enligt styrelsen kunna vara lämpligt att likställa ungdoms­

hem! med barnkolonier.

Skolöverstyrelsen

finner det olämpligt med en dubblerad lokal tillsyn i

fråga om folkskolans elevhem och föreslår, att överstyrelsen — i likhet med

vad som gäller beträffande skolhem för vanföra barn -— erhåller rätt att

hos länsstyrelsen påkalla biträde av barnavårdsassistenten för fullgörande

av den lokala inspektionen. Beträffande de enskilda elevhemmen framhål­

ler överstyrelsen med skärpa behovet av att rätt och skyldighet till tillsyn

fastställes och vidhåller ett i annat sammanhang avgivet förslag, att över­

styrelsen bör bli huvudtillsynsmyndighet med möjlighet till biträde av

barnavårdsassistent.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

understryker livligt behovet av att i

barnavårdslagen klarlägges gränsdragningen mellan skolmyndigheternas

och de barnavårdande organens kompetensområde vad gäller tillsynen över

internatskolor av mer eller mindre privat natur. En förbättrad tillsyn över

sådana institutioner är enligt de erfarenheter länsstyrelsen gjort ur barna-

vårdssynpunkt nödvändig.

Vad angår hemmen för vanföra barn kan

medicinalstyrelsen

icke finna,

att kommittén anfört några omständigheter, som bör föranleda ändring av

de regler angående tillsynen, som gäller eller är planerade (jfr prop. 135/

1955). Däremot anser styrelsen, att den ytterligare splittring av tillsynen,

som ett genomförande av kommittéförslaget på denna punkt kommer att

leda till, skulle medföra påtagliga olägenheter för vårdverksamheten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län,

som föreslår att frågan om vilka an­

stalter som skall ställas under tillsyn av barnavårdsmyndigheterna göres

till föremål för förnyade överväganden, anser att skolor för döva och blinda

barn fortfarande bör stå under tillsyn enbart av skolmyndigheter.

Förslaget att från tillämpningen av bestämmelserna i förevarande ka­

pitel undantaga sjukvårdsanstalter och institutioner för vård av psykiskt

efterblivna lämnas i allmänhet utan erinran.

Socialstyrelsen

ifrågasätter

emellertid lämpligheten av att göra undantag för sistnämnda typ av insti­

tutioner. Det förefaller styrelsen vara av vikt, att barnavårdsnämnderna,

länsstyrelserna och socialstyrelsen får möjlighet att utöva tillsyn över och

vara rådgivande för samtliga anstalter för barn — inklusive anstalter för

psykiskt efterblivna — i avseende på de intagnas personliga omvårdnad i

andra än rent medicinska hänseenden.

172

Kommitténs förslag att hem för psykopatiska och nervösa barn skall räk­

nas som barnhem och inordnas i barnhemsplanerna såsom en särskild form

av hem (specialbarnhem) hälsas med tillfredsställelse av

socialstyrelsen

och

länsstyrelsen i Västerbottens län

samt

några socialvårdskonsulenter.

Där­

emot avstyrkes förslaget i denna del av

medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i

Älvsborgs län, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet, sven­

ska landstingsförbundet, socialdemokratiska kvinnoförbundet

samt

en del

landstings förvaltningsutskott

och

några kommunala organ. Svenska läkare­

sällskapet

och

svenska barnpsykiatriska föreningen

anser att man i den­

na fråga bör avvakta resultatet av mentalsjukvårdsdelegationens utredning.

Vad angår hemmen för gomdefekta och spastiska barn framhåller

medi­

cinalstyrelsen,

att båda dessa typer av hem är att anse som sjukvårdsan-

stalter, och hävdar bestämt, att de bör vara undantagna från tillämpnings­

området för bestämmelserna i barnavårdslagen. Likartat uttalande göres av

svenska landstingsförbundet.

Beträffande frågan om klassificeringen av barnhemmen framhåller

barna­

vårdsnämnderna i Stockholm

och

Göteborg,

att vårdformen och icke vård­

tiden bör vara det avgörande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

uttalar beträffande den föreslagna benäm­

ningen »barnstugor» att det åtminstone för en äldre generation ligger nära

till hands att förbinda denna benämning med gamla tiders backstugor och

fattigstugor.

Den föreslagna bestämmelsen om rätt för socialstyrelsen att avgöra, huru­

vida i visst fall sådan institution föreligger som avses i 10 kap. lagförslaget,

kräver enligt

medicinalstyrelsen

ett förtydligande, enär det ej torde vara

meningen att ge socialstyrelsen befogenhet att med bindande verkan be­

stämma, huruvida en anstalt skall vara att anse såsom sjukvårdsanstalt eller

barnavårdsanstalt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet

Kommitténs förslag innebär inte någon omdaning i väsentliga hänseenden

av vad i 5 kap. BvL sägs om barnavårdsanstalter. Emellertid har kommittén

föreslagit, att med barnavårdsanstalter i viss mån skall jämställas vissa

andra institutioner för barns vård och fostran, nämligen hem för barn med

kroppsfel, d. v. s. blinda, döva och vanföra barn, samt vissa skolhem. Vidare

har kommittén föreslagit, att sådana ungdomshem, som mottager underåri-

ga, vilka inte fyllt 18 år, skall bli föremål för kontroll av barnavårdsmyndig-

heterna. Slutligen må nämnas, att förslaget också avser inrättandet av en nv

typ av barnhem, betecknade specialbarnhem, avsedda främst för psykopa­

tiska och nervösa samt gomdefekta och spastiska barn.

Det torde vara lämpligt att till behandling först upptaga frågan om ung-

domshemmen.

Med ungdomshem förstås allmänt sådana av kommuner eller enskilda

drivna institutioner, som har till syfte att bereda inackordering och viss till­

173

syn åt ungdom, företrädesvis i åldern 15—20 år. Utöver nämnda syfte tjä­

nar ungdomsheinmen i viss utsträckning också andra ändamål. Sålunda har

somliga ungdomshem inordnats i den samhälleliga ungdomsvården, främst

i den förebyggande och eftervårdande verksamheten. Ungdomshem har upp­

rättats i första hand i de större städerna men också i vissa andra tätorter,

huvudsakligen industriorter. De drives av barnavårdsnämnder samt av för­

eningar och stiftelser eller industrier. Vid samtliga hem gäller regeln, att

de inackorderade av sina arbetsförtjänster eller på annat sätt i större eller

mindre utsträckning bestrider kostnaderna för inackorderingen. Resterande

belopp tillskjutes av huvudmannen för hemmet. Ett flertal ungdomshem har

upprättats främst för ungdom med enbart bostadssvårigheter. Industriernas

ungdomshem t. ex. avser sålunda att bereda bostadslösa ungdomar eller and­

ra ungdomar med speciella bostadsproblem lämplig inackordering under

den tid, då de har arbetsanställning inom företaget. Andra ungdomshem har

däremot omedelbar betydelse såsom hjälpmedel i den av barnavårdsnämn­

der bedrivna ungdomsvårdande verksamhet, som tar sikte på att bistå

unffdomar, vilka lever i oordnade förhållanden eller redan visat beteende-

rubbningar i högre eller lägre grad. Ungdomsheinmen utnyttjas därjämte i

viss begränsad utsträckning också för den i högre grad missanpassade ung­

domen i de fall, där placering på ungdomsvårdsskola eller liknande inte an­

ses lämplig eller ännu inte kunnat komma till stånd. Ibland omhändertages

dylika ungdomar för skyddsuppfostran i samband med intagningen i ung-

domshemmet. Det förekommer också, att ungdomshemmen tas i anspråk för

omhändertagen ungdom i avvaktan på nämndens beslut om definitiv pla­

cering.

Såsom av det nu anförda framgår har ungdomshemmen visserligen det

gemensamt, att de främst syftar till att bereda bostad åt ungdomar, men

skiljer sig i övrigt med hänsyn till ändamålet väsentligt från varandra. In­

dustriernas och andra enskilda ungdomshem avviker endast så till vida

från hotell eller pensionat, att ungdomarna även får ett visst mått av per­

sonlig omvårdnad. Detta förhållande bör enligt min mening inte föranleda

att dessa ungdomshem ställes under en generell kontroll från barnavårds-

myndigheternas sida. Att införa bestämmelser om sådan kontroll beträf­

fande inrättningar för välartade ungdomar, som i allmänhet lämnat skolan

och befinner sig ute i förvärvslivet eller i vart fall på lärlingsstadiet, skulle

med fog kunna anses opåkallat inte blott för huvudmannen utan också för

den som moltages vid hemmet. Att förhallandena vid ifrågavai ande hem

skulle vara sådana, att något behov av den föreslagna kontrollen kan anses

föreligga, är inte heller ådagalagt. Härtill kommer — frånsett svårigheterna

att avgöra när ett ungdomshem skall anses föreligga — att kommitténs

förslag skulle kunna utgöra en frestelse för huvudmännen att upphöra med

den personliga omvårdnaden och lägga om verksamheten till ren hotell-

eller pensionatrörelse för alt därigenom undga kontrollen, en utveckling

som givetvis inte är önskvärd. Tillsyn från barnavårdsmyndigheternas sida

kan däremot väl anses befogad beträffande den kategori ungdomshem, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

174

liar till syfte att i större eller mindre utsträckning mottaga missanpassade

eller av missanpassning hotade ungdomar. Dessa ungdomshem, vanligen

kommunala, är emellertid inordnade i den samhälleliga barna- och ung­

domsvården och står redan under betryggande tillsyn av barnavårdsmyn-

digheterna, i första hand vederbörande barnavårdsnämnd. Några särskilda

föreskrifter i barnavårdslagen beträffande tillsynen av de nu avsedda ung-

domshemmen kan av detta skäl inte anses behövliga. I likhet med reservan­

ter inom kommittén har jag därför funnit mig inte kunna biträda kommit­

téns förslag till bestämmelser om kontroll över vissa ungdomshem. Härvid

kan jag även stödja mig på en stark opinion bland remissinstanserna.

Enligt BvL förstås med barnavårdsanstalter sådana anstalter, som är av­

sedda för vård och fostran av barn, utan att någon åldersgräns för klientelet

angives. Med hänsyn till den åldersgräns, som gäller beträffande omhänder­

tagande för samhällsvård, har det emellertid varit en utbredd uppfattning,

att barnavårdsanstalterna inte är avsedda för ungdomar över 16 år. På grund

av den innebörd begreppet barn har i kommitténs förslag innefattar detta,

att en bestämd åldersgräns vid 18 år införes i det hänseende, varom här är

fråga. Någon erinran häremot har inte framställts. Det torde också vara till

fördel, alt klarhet härutinnan skapas. Skäl kan visserligen anföras för att

gränsen bör sättas högre än vid 18 år, men med hänsyn till den betydelse

adertonårsgränsen i andra sammanhang har enligt lagförslaget och då en

höjning av gränsen över 18 år skulle kräva ytterligare överväganden, har

jag ansett mig böra åtminstone för närvarande godtaga kommitténs förslag.

Härvid bör betonas, att syftet med den föreslagna åldersgränsen är att klar-

lägga förutsättningarna för att de i kapitlet meddelade bestämmelserna skall

vara att tillämpa. Av stadgandet får alltså inte dragas den slutsatsen, att

den som uppnått 18 års ålder under inga omständigheter får vara intagen

på barnavård sanstalt. Avgörandet av sådana frågor bör träffas med beak­

tande av vad som i det enskilda fallet är ur vårdsynpunkt lämpligast för

den unge själv och för övriga intagna.

Då ifrågavarande anstalter sålunda skall vara avsedda även för ungdo­

mar över den egentliga barnaåldern, kan benämningen barnavårdsanstalt sä­

gas vara mindre adekvat. Det torde emellertid vara svårt att finna någon an­

nan benämning, som är helt lämplig. Någon praktisk olägenhet av att bibe­

hålla benämningen torde inte heller föreligga, i synnerhet som de anstalter,

vilka i detta hänseende är av största intresse, nämligen upptagningshem-

men, går under en benämning, som inte innehåller sammansättningsledet

barn. Såsom jag strax återkommer till föreslår jag, att motsvarande skall

gälla i fråga om de anstalter, vilka i BvL betecknas som barnhem för var­

aktig vård.

Från bestämmelserna om barnavårdsanstalter bör liksom hittills undanta­

gas sjukvårdsanstalter, i BvL betecknade såsom sjukhus och sjukhem. Så­

som kommittén funnit bör anstalterna för epileptiker — vilka enligt BvL:s

terminologi utgör anstalter för abnorma — hänföras till sjukvårdsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1900

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1000

175

Hit är emellertid också att hänföra vissa anstalter, som enligt kommitténs

förslag skulle vara att betrakta som barnhem.

De i kommitténs förslag angivna specialbarnhemmen skulle såsom redan

nämnts vara avsedda för bl. a. psykopatiska och nervösa barn. Frågan om

anstaltsorganisationen för dessa barnkategorier har, sedan kommitténs för­

slag avlämnats, kommit i ett annat läge genom det förslag om behandlings­

hem och mentalsjukhem för barn och ungdomar, vilket framlagts i men-

talsjukvårdsdelegationens betänkande II (SOU 1958:20). De i detta betän­

kande angivna behandlingshemmen av typ II är avsedda att i stort sett mot­

svara de nuvarande anstalterna för psykopatiska och nervösa barn. Enligt

förslaget skall behandlingshemmen betraktas såsom tillhörande sjukvården

och alltså organisatoriskt behandlas såsom sjukvårdsanstalter. Om detta

förslag godtages, förfaller följaktligen grunden för kommitténs förslag om

inrättande av anstalter för psykopatiska och nervösa barn inom ramen för

den sociala barnavården. Vad angår hemmen för gomdefekta och spastiska

barn är de såsom medicinalstyrelsen anmärkt att anse som sjukvårdsanstal­

ter och bör alltså också undantagas från tillämpningen av barnavårds­

lagens bestämmelser om harnavårdsanstalter.

Anstalter för psykiskt efterblivna barn faller under beteckningen anstalter

för abnorma i BvL och skall enligt kommitténs förslag även i fortsättningen

vara undantagna från barnavårdslagens tillämpningsområde. Lämpligheten

härav har ifrågasatts av socialstyrelsen, som ansett det vara av vikt, att bar-

navårdsmvndigheterna får möjlighet att utöva tillsyn med avseende på de

intagnas personliga omvårdnad i andra än rent medicinska hänseenden. An­

staltsorganisationen för de psykiskt efterblivna står emellertid under över­

inseende av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen, varför behovet av till­

syn torde vara väl tillgodosett. På grund härav och då frågan om tillsynen

varit föremål för statsmakternas ställningstagande så sent som i samband

med tillkomsten av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt

efterblivna, biträder jag kommitténs förslag.

Under beteckningen anstalter för abnorma faller — förutom anstalterna

för epileptiker och psykiskt efterblivna — även hem för blinda och döva

barn. Dessa hem liksom hemmen för vanföra — av kommittén sammanfatt­

ningsvis betecknade som hem för barn med kroppsfel — har lokala styrelser

och är därjämte knutna till centrala tillsynsmyndigheter. Hemmen för blinda

och döva barn står sålunda under tillsyn av skolöverstyrelsen, vilken som

biträde anlitar eu inspektör för vartdera vårdområdet. Ledamot i styrelsen

för varje hem skall vara en läkare, som tillägges viktiga uppgifter med av­

seende på tillsyn över elevernas vård. Medicinalstyrelsen var tidigare huvud-

tillsynsmyndighet för vanlörevården i dess helhet. Enligt en vid 1955 års

riksdag (prop. 135/1955) beslutad omorganisation av vanförevården har

emellertid tillsynen uppdelats på olika centrala myndigheter, så att de orto­

pediska klinikerna fortfarande står under medicinalstyrelsens tillsyn medan

arbetsvärd och yrkesutbildning ledes av de samhällsorgan, som finnes för

176

dessa områden, och skolhemsorganisationen har ställts under skolöverstyrel­

sens tillsyn. Vid behov äger skolöverstyrelsen att hos vederbörande läns­

styrelse påkalla biträde av barnavårdsassistent för fullgörande av den lokala

inspektionen. Det har också förutsatts, att med hänsyn till skolhemmens spe­

ciella karaktär ett intimt samarbete skall komma till stånd med såväl social­

styrelsen som medicinalstyrelsen. Det torde sålunda vara väl sörjt för tillsyn

över anstalter för blinda, döva eller vanföra barn. Det kan tilläggas, att skol­

överstyrelsen, sedan en byrådirektörsbefattning i skolsociala frågor inrättats

våren 1954, har tillgång till erforderlig sakkunskap på barnavårdsområdet

och att överstyrelsen även förfogar över nödig pedagogisk och medicinsk-

psykiatrisk expertis. Därest den nuvarande tillsynen likväl inte skulle an­

ses fullt tillfredsställande ur barnavårdssynpunkt, bör detta inte föranleda

att barnavårdsmyndigheterna i barnavårdslagen tillägges särskilda tillsyns-

uPPgifter, utan tillsynen bör utövas med gällande kompetensfördelning men

med utnyttjande i ökad omfattning av barnavårdsmyndigheternas sakkun­

skap. Särskild föreskrift härom bör inte upptagas i barnavårdslagen. Jag

biträder alltså i likhet med ett stort antal remissinstanser det av fyra re­

servanter inom kommittén framförda förslaget, att hemmen för blinda, döva

eller vanföra barn även i fortsättningen skall lämnas utanför regleringen i

barnavårdslagen.

Till barnavårdsanstalt är enligt BvL slutligen inte att hänföra skoldistrikt

tillhörigt skolhem. Andra skolhem eller elevhem omnämnes inte särskilt och

är alltså egentligen att anse som barnavårdsanstalter. I praktiken har dessa

hem dock inte ansetts vara underkastade bestämmelserna om barnavårds­

anstalter och deras verksamhet.

Folkskolans skolhem är underkastade tillsyn enligt stadgan den 8 juni

1928 angående statsunderstödda skolhem. Enligt denna stadga utövas den

lokala tillsynen av vederbörande skolstyrelse. Skolhem står därjämte under

tillsyn av skolöverstyrelsen. En ny stadga är för närvarande under utarbe­

tande inom ecklesiastikdeparetmentet. Även andra skolhem, som åtnjuter

statsbidrag till driften, står enligt särskilda föreskrifter under tillsyn av

lokala styrelser och är underkastade överinseende av statliga myndigheter,

skolöverstyrelsen resp. överstyrelsen för yrkesutbildning. För icke statsun­

derstödda skolhem — vissa privata internatskolor och elevhem i anslutning

till privata skolor — förekommer däremot inte någon form av statlig till­

syn. Enligt folkskolestadgan står dock enskild skola för barn i skolplikt^

ålder under vederbörande skolstyrelses tillsyn.

Kommitténs förslag innebär, att såväl de statsunderstödda som de icke

statsunderstödda skolhemmen skall ställas under tillsyn ur barnavårdssyn­

punkt av vederbörande barnavårdsnämnd och länsstyrelse, däremot inte av

socialstyrelsen.

Vad angår de statsunderstödda skolhemmen kan jag av motsvarande skäl,

som jag nyss anfört beträffande hemmen för blinda, döva eller vanföra barn,

inte godtaga kommittéförslaget. Något verkligt behov av den föreslagna

kompletterande tillsynen över dessa skolhem kan inte anses vara ådagalagt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

177

och förslaget skulle därjämte leda till en olycklig splittring av tillsynsupp-

gifteina. Erforderlig förbättring av tillsynen ur barnavårdssynpunkt bör i

stället åstadkommas genom att skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yr­

kesutbildning i ökad omfattning utnyttjar tillgänglig sakkunskap på detta

område. Självfallet bör överstyrelserna sålunda äga rätt att påkalla biträde

av vederbörande barnavårdsassistent, och jag förutsätter också, att ett in­

timt samarbete skall upprätthållas med socialstyrelsen. Ytterligare en om­

ständighet som med styrka talar emot kommitténs ifrågavarande förslag

utgör lillkomsten av länsskolnämnderna. Även i dessas uppgifter ingår att

utöva tillsyn över skolhemmen. I denna tillsynsverksamhet är det naturligt

att Junsskolnämnden utnyttjar den inom länsstyrelsen tillgängliga barna-

vårdsexpertisen.

När det gäller de icke statsunderstödda skolhemmen eller, såsom de hellre

bör betecknas, elevhemmen, har det i praktiken visat sig föreligga ett starkt

behov av kontroll över dem ur barnavårdssynpunkt. Härvid uppställer sig

först spörsmålet, på vilka myndigheter tillsynsuppgiften skall ankomma,

barnavårdsmyndigheterna eller skolmyndigheterna. Skolöverstyrelsen har

som sin mening uttalat, att tillsynen bör utövas av överstyrelsen i samarbete

med de socialvårdande organen. För en sådan ordning kan andragas, att

skolöverstyrelsen är tillsynsorgan för de statsunderstödda skolhemmen —

bortsett från dem som hör under överstyrelsen för yrkesutbildning — och

därför förvärvat förtrogenhet med denna speciella typ av anstalter. Å andra

sidan talar emellertid också starka skäl för att tillsynen bör ankomma på

barnavårdsmyndigheterna. För en lösning av frågan i denna riktning kan

särskilt åberopas, att den utan svårighet kan åstadkommas inom ramen för

barnavårdslagen och alltså inte kräver lagstiftning på ett nytt område. För

egen del anser jag det lämpligast att sådana elevhem, som enligt nu rådande

ordning inte är underkastade tillsyn av statlig myndighet, framdeles, åt­

minstone tills vidare, ställes under tillsyn av de barnavårdande organen.

Härvid kan en tillsyn av den begränsade innebörd som kommittén föreslagit

inte anses till fyllest. Jag finner det sålunda till en början uppenbart, att

även den centrala sakkunniga myndigheten — socialstyrelsen — bör vara en­

gagerad i denna tillsynsverksamhet på sätt nu gäller i fråga om barna-

vårdsanstalter. För en effektiv tillsyn torde det vidare vara eu nödvändig

förutsättning, att viss anmälningsplikt beträffande verksamheten vid elev­

hem införes samt att socialstyrelsen får befogenhet att såsom ett yttersta

medel i händelse av missförhållanden förbjuda fortsatt verksamhet. Detta

innebär, att ifrågavarande elevhem enligt min mening i fortsättningen bör

vara att anse som barnavårdsanstalter. Såsom av det förut anförda tram-

går överensstämmer detta tämligen nära med gällande lags avfattning. Från

tillämpningsområdet för bestämmelserna om barnavårdsanstalter bär dock i

ny barnavårdslag undantag stadgas inte blott för skoldistriktens skolhem

ulan för alla sådana elevhem, som är underkastade tillsyn av central skol­

myndighet, d. v. s. för närvarande skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för

yrkesutbildning.

1 o liihang till riksdagens

protokoll 1960. 1 saml. Nr 10

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Att BvL:s bestämmelser om barnavårdsanstalter i praktiken inte tilläm­

pats i fråga om elevhem torde till inte ringa del bero på att det ingalunda

är givet, till vilken form av barnavårdsanstalt elevhem skall hänföras.

Elevhem företer likheter med både barnhem och barnkoloni, för vilka myc­

ket olika regler gäller. Att elevhem inte varit i åtanke vid utformningen av

definitionen av barnkoloni är tydligt. Lika klart är det, att elevhemmen inte

heller uppmärksammats vid utformningen av de särskilda stadgandena om

barnhem. Enligt min mening synes det lämpligt, att elevhemmen i den nya

lagen upptages såsom en särskild form av barnavårdsanstalt vid sidan av

barnhem, barnkolonier och anstalterna för halvöppen barnavård. Framför

allt torde detta medverka till att bestämmelserna verkligen kommer att till-

lämpas. Såsom elevhem torde därvid böra betecknas sådana barnavårdsan­

stalter, som är knutna till skola och har till ändamål att underlätta elevernas

skolgång. Härmed åsyftas såsom förut nämnts såväl elevhem vid internat­

skolor som andra elevhem.

I övrigt torde några större nyheter i fråga om barnavårdsanstalternas

klassificering inte vara påkallade. De genom 1945 års lagstiftning införda

normerna har sålunda visat sig i allt väsenligt motsvara det praktiska livets

krav. I likhet med barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg anser jag

dock, att vårdformen och inte vårdtiden bör vara det principiellt avgörande

för differentieringen av barnhemmen. Det har sålunda förekommit, att de

nuvarande föreskrifterna framtvingat omplaceringar, vilka inte varit moti­

verade ur vårdsynpunkter. Mindre strikta regler i detta hänseende torde

därför vara att anbefalla. Emellertid anser jag, att bestämmelser av denna

innebörd inte bör inflyta i ny barnavårdslag utan upptagas i tillämpnings­

föreskrifter till lagen. Jag föreslår därför, att de olika slagen av barnhem

endast såsom eu vägledning anges genom en exemplifiering, som upptar de

nuvarande formerna av barnhem. Härvid bör benämningen barnhem för var­

aktig vård utbytas mot en beteckning, som inte pekar på vårdtiden. Såsom

jag förut nämnt bör vidare sammansättningsledet barn inte ingå i benäm­

ningen på dessa anstalter, vilka kommer att få mottaga ungdomar upp mot

18 års ålder. I det tidigare omnämnda betänkandet av mentalsjukvårdsde-

legationen har föreslagits inrättande av en ny typ av anstalter beteckna­

de specialhem, i vilka skall placeras dels de ojämnt mogna ungdomarna,

dels debila ungdomar, som ännu inte kan reda sig ensamma i förvärvsli­

vet, dels slutligen vissa skolbarn i tonåren, som av olika skäl inte kan vis­

tas i det egna föräldrahemmet men som inte heller lämpar sig för foster-

hemsplacering eller är i behov av vård i behandlingshem. Mot detta förslag

torde i och för sig inte finnas anledning till erinran. Då barnhemmen för

varaktig vård över huvud taget tillgodoser speciella vårdbehov till skillnad

från upptagningshemmen, vilka utgör så att säga de normala barnhemmen,

synes beteckningen specialhem emellertid vara väl lämpad även för den

förra gruppen av barnhem. Jag föreslår därför, att i ny barnavårdslag skall

upptagas en ny form av barnhem med beteckningen specialhem, avsedda

att ersätta barnhemmen för varaktig vård men också att tillgodose andra

speciella vårdbehov, främst dem som avses med mentalsjukvårdsdelegatio-

nens förslag.

I likhet med kommittén anser jag att anstalterna för halvöppen barna­

vård i den nya lagen bör benämnas barnstugor. De av kommittén använda

definitionerna av begreppen barnkoloni och barnstuga har inte heller givit

mig anledning till anmärkning. Det synes mig också vara lämpligt att i lag­

texten exemplifiera olika slag av barnstugor. Härvid bör enligt min mening

beteckningen eftermiddagshem, vilken förekommer i kommitténs förslag,

utbytas mot fritidshem.

Kommitténs förslag att det skall tillkomma socialstyrelsen att med bin­

dande verkan avgöra, huruvida i visst fall sådan institution föreligger, som

avses med bestämmelserna i 10 kap. av kommitténs lagförslag, samt i så fall

till vilken av de i kapitlet angivna anstaltsformerna institutionen är att hän­

föra, har i stort sett lämnats utan erinran. Emellertid begränsas behovet

av dylika auktoritativa förklaringar starkt genom de väsentliga förenkling­

ar av

ifrågavarande bestämmelser som jag nyss förordat. De avgöranden

som behöver träffas torde i huvudsak endast komma att gälla frågorna, hu­

ruvida i visst fall en anstalt för barns och ungdoms vård och fostran före­

ligger — ett spörsmål som liksom hittills får avgöras med hänsyn tagen till

olika förhandenvarande omständigheter — samt i så fall huruvida anstal­

ten är att hänföra till någon av de särskilt undantagna kategorierna. Att

träffa bindande avgöranden i frågor av denna innebörd bör enligt min me­

ning icke ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten själv. Däremot

skulle det väl kunna tänkas att, såsom socialvårdskommittén föreslog i sitt

år 1944 avgivna betänkande, socialstyrelsen skulle tilläggas befogenhet att

med bindande verkan fastslå, till vilken av de särskilt angivna formerna en

viss barnavårdsanstalt är att hänföra. Något större behov av en sådan be­

fogenhet torde dock inte föreligga. Det av kommittén föreslagna stadgandet

i 139 § har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

179

XIII. Landstingskommuns befattning med fosterbarnsvård

Inledning

Vissa landsting har bidragit till fosterlega för omhändertagna barns vård i

enskilt hem, ehuru BvL icke innehåller några bestämmelser om sådant bi­

drag. Frågan huruvida landsting äger befogenhet härtill var föremål för av­

görande av Kungl. Maj:t i regeringsrätten den 21 maj 1947. I det fall avgö­

randet gällde hade ett landsting bemyndigat sitt förvaltningsutskott att av

medel, som landstinget för ändamålet anvisade — 10 000 kronor — under

vissa förutsättningar bidraga till fosterlega på det sätt och i den utsträck­

ning utskottet kunde finna lämpligt. Efter det besvär anförts upphävde re­

geringsrätten heslutet med motivering, att detsamma icke kunde anses avse

sådan angelägenhet, varom landstinget jämlikt 4 § lagen om landsting agde

besluta, samt att landstinget således genom beslutet överskridit sin befo­

genhet.

180

f annan ordning och i mindre omfattning än som avsågs i det nämnda fal­

let har andra landsting under senare år lämnat bidrag till vård varom nu är

fråga. Som villkor har i regel gällt, att barnet, efter vistelse på upptagnings-

hem eller barnhem för varaktig vård, av barnhemmets föreståndare eller

läkare förklarats vara svårplacerat. I vissa fall ställes icke för bidrag vill­

kor om viss tids vistelse på barnhem utan krävs endast att barnet skall vara

svårplacerat. Ett landsting har beviljat bidrag till vårdavgift för spädbarn

som vårdas i tillfälliga fosterhem i avbidan på slutlig placering. Det har ock­

så i något fall förekommit, att landsting ställt ett belopp till länets social-

vårdsförbunds förfogande för en intensifiering av fosterbarnsvården över

huvud taget.

Vad angår frågan, huruvida landsting äger ekonomiskt stödja vården av

barn, som mottagits för ändamålet i enskilt hem, är att märka, att lands­

tingskommunens kompetens blivit genom landstingslagen den 14 maj 1954

bestämd på annat sätt än förut.

Enligt 1924 års landstingslag skulle landstinget dels äga besluta om lands­

tingsområdets gemensamma angelägenheter — vilka exemplifierades — så­

vitt dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhörde offent­

lig myndighets ämbetsåtgärd, dels ock handha de ärenden i övrigt, som en­

ligt beslut av Konung och riksdag skulle ankomma på landstinget.

Kommunallag skommittén

framhöll i betänkande med förslag till lands­

tingslag (SOU 1952: 48), att berörda exemplifiering vore föråldrad och icke

längre svarade mot vad som faktiskt blivit landstingens verksamhetsfält.

Kommittén återgav vissa inhämtade uppgifter m. m., enligt vilka lands­

tingens nettoutgifter år 1950 till 87

%

belöpte på hälso- och sjukvård, me­

dan 5,5

%

belöpte på undervisnings- och bildningsanstalter och 4,5

%

social verksamhet. På barnavårdens område bedrevs eller främjades bl. a.

barnhemsverksamhet och fosterbarnsvård. Även andra socialvårdsgrenar,

bland vilka nämndes barnkoloniverksamhet, åtnjöt anslag av landstingsme-

del. Kommunallagskommittén underströk, att de gränser som 1924 års lag

uppdrog för landstingens verksamhet, på det hela taget var tillräckligt vida.

Något starkare behov av lagändring förelåg icke, även om i något fall rätts­

praxis kommit till resultat i fråga om landstingets kompetensområde, som

syntes svårt att förena med en nutida mer fri syn på landstinget och dess

funktioner.

Enligt kommunallagskommitténs mening borde landstingskommunens

beslutanderätt omfatta sådana angelägenheter, vilkas vårdande genom

landstingets försorg framstod såsom berättigat ur

allmänna samhälleliga

synpunkter;

det avgörande borde alltså vara vad som ur dessa synpunkter

kunde anses rimligt och ändamålsenligt. Denna syn på landstingets kompe­

tens kunde anses ha kommit till uttryck redan i kompetensstadgandet i 1924

års lag. Ett annorlunda avfattat kompetensstadgande föreslogs dock av

kommittén, närmast för att undvika den mindre verklighetstrogna beskriv­

ningen av landstingets uppgifter i 1924 års lag samt för att närma bestäm­

melserna för landstingskommunerna till kommunallagstiftningen i övrigt.

Kungl. Maj:is proposition nr 10 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 År 1960

181

En följd av en anpassning till kompetensstadgandet för primärkomiuuner-

na syntes enligt kommitténs mening bli, att rättspraxis sknlle få möjlighel

til! en något friare bedömning av landstingskommunens kompetensområde.

Enligt kommitténs förslag skulle den i 1924 års lag givna bestämningen

»för landstingsområdet gemensamma angelägenhet» ersättas av »sina an­

gelägenheter» samt exemplifieringen utgå. I bestämningen »sina angelägen­

heter» låg enligt kommittén en gränsdragning i förhållande till såväl staten

som primärkommunerna. I förhållande till de senare innebar stadgandet,

att landstingskommunen icke fick främja intressen och behov, vilkas till­

godoseende ankom på primärkommunerna enligt den allmänna kompetens­

regeln i lagstiftningen för dessa kommuner eller enligt bestämmelser i sär­

skilda författningar. Härvid borde emellertid märkas att, såvida icke i sär­

skild författning annat angavs eller kunde anses vara förutsatt, landstings­

kommun torde vara oförhindrad att inom sitt område främja verksamhet

av samma art som den, vilken inom primärkommunernas områden ankom

på dessa. Skillnaden i kompetens avsåg sålunda verksamhetsområdena i

lokalt hänseende. Landstingskommuns åtgärder skulle tillgodose intressen

som kunde hänföras till denna. Detta hindrade emellertid icke, att ett be­

slut av landstinget att främja ett speciellt ändamål kunde avse viss eller

vissa delar av landstingskommunens område, blott förutsättningen var att

övriga delar av landstingskommunen under motsvarande betingelser skulle

erhålla samma förmån.

Förbehållet i 1924 års kompetensbcstämmelse därom att kompetensen

icke omfattade vad som tillhörde offentlig myndighets ämbetsåtgärd skulle

enligt förslaget ersättas med en något vidare formulering. Ett sådant för­

behåll kunde enligt kommittén måhända anses överflödigt att medtaga; det

skulle få sin huvudsakliga betydelse genom att tydliggöra att utanför kom­

petensen föll den verksamhet, som inom landstingskommunens område an­

kom på länsstyrelsen och andra offentliga myndigheter, såsom den statliga

vägförvaltningen, länsarbetsnämnden m. fl.

I

1954 års landstingslag

har emellertid kompetensbestämmelsen fått eu

annan utformning än den kommunallagskommittén föreslog. Enligt 4 §

landstingslagen äger landstingskommun att själv, efter vad i lagen närmare

bestämmes, vårda sina angelägenheter avseende hälso- och sjukvård, un­

dervisning, socialvård, jordbrukets och andra näringars utveckling med me­

ra dylikt, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar till­

kommer annan. Därjämte erinras om de angelägenheter som ankommer

på landstingskommun enligt särskilda sladganden.

Såsom skäl för denna utformning av kompetensstadgandet har av

chefen

för inrikesdepartementet

anförts bl. a. följande. En viss exemplifiering av

landstingskommunens uppgifter var möjlig och av värde. I intet avseende

var det fråga om att inskränka landstingskommunens befogenheter. Även

med den (i propositionen) föreslagna formuleringen av kompetensstadgan­

det torde rättspraxis få möjlighel till en något friare bedömning än dittills.

Del var särskilt alt märka, all ordet »gemensamma» borttogs ur bestäm­

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ningen av landstingskommunens uppgifter. I exemplifieringen upptogs även

socialvården. Socialvården i trängre bemärkelse reglerades genom special­

lagstiftning och den för primärkommunerna gällande grundsatsen om för­

bud mot att på detta område utan stöd av författning lämna understöd åt

enskilda personer borde äga tillämpning även för landstingskommunernas

del. Emellertid fanns det inom socialvården i mera vidsträckt mening ett

ganska omfattande fält, där landstingskommunerna — delvis utan särskilt

åläggande — gjort och även framdeles borde kunna göra väsentliga insat­

ser. Härom erinrades genom exemplifieringen »socialvård» utan att någon

ändring i gällande rätt åsyftades. Vad angick kompetensområdets avgräns-

ning i förhållande till staten och primärkommunerna kunde statsrådet i

stort sett biträda de synpunkter kommunallagskommittén anfört.

Barnavårdskommittén

Vad ovan berörts angående landstingskommunernas ekonomiska stöd åt

fosterbarnsvården ådagalägger enligt kommitténs mening, att rätten för

landstingskommun att lämna sådant stöd bör fastslås. Fosterbarnsvården

kan främjas ekonomiskt på olika sätt, genom bidrag till fosterlegor, allmänt

stöd åt länsförbunds fosterbarnsverksamhet, bidrag till avlöning åt barna-

vårdsombud eller annorledes. Kommittén anför vidare följande.

Det är uppenbart, att ett främjande av vård i enskilt hem av barn, som

av en eller annan anledning icke får växa upp i eget föräldrahem, har ett di­

rekt samband med barnhemsverksamheten, vilken avlastas genom främ­

jandet av annan vårdform. Såtillvida är en insats från landstingskommuns

sida för fosterbarnsvården av omedelbart värde för landstingskommunen

som sådan.

Därest den stödjande insatsen begränsas till svårplacerade barn eller el­

jest till barn, vilka kan sägas ha ett vårdbehov, som kräver speciella föran-

staltningar, kan insatsen sägas ligga i linje med den hälso- och sjukvårdan­

de verksamheten. Detta gäller vare sig bidrag utgår i varje enskilt fall, som

visas motsvara nämnda förutsättningar, eller den stödjande verksamheten

organiseras så, att ett antal utvalda hem engageras i vården av svårplacera­

de barn och erhåller ekonomiskt bidrag för ändamålet.

Trots detta synes frågan, huruvida landstingskommunen enligt lands­

tingslagen har rätt att lämna bistånd till fosterbarnsvårdens främjande, icke

kunna med säkerhet besvaras. Uppgift att bedriva förmedling av fosterbarn

och fosterhem har ej tillagts primärkommun; att landstingskommun främjar

eller bedriver sådan förmedling borde därför icke möta hinder. Annorlunda

synes det förhålla sig med bidrag till fosterlegor för omhändertagna barn

samt till barnavårdsnämnds befattning med fosterbarnsvården över huvud

taget. Där är det fråga om uppgifter, som genom barnavårdslagstiftningen

direkt uppdragits åt barnavårdsnämnden att sköta och åt primärkommu­

nen att bekosta, och det förefaller tvivelaktigt, om det allmänna samhälle­

liga intresset av fosterbarnsvårdens främjande gör denna vård till

jämväl

en landstingskommunens angelägenhet.

Utan intrång i annan kommunal enhets kompetensområde eller i myn­

dighet tillagd uppgift kunde landstingskommun direkt stödja fosterhem­

men. åtminstone i fråga om kostnaderna för vård av icke omhändertagna

183

barn. Åtgärdens innebörd av understöd åt enskilda vore däremot framträ­

dande, om också icke mer framträdande än då vård å barnhem eller sjukhus

tillhandahålles utan att sådan ersättning fordras, som svarar mot de verk­

liga omkostnaderna.

På grund av det anförda finner kommittén det påkallat, att i barnavårds-

lagstiftningen intages stadgande, som otvetydigt utvisar, att landstingskom­

mun äger rätt att ekonomiskt stödja fosterbarnsvården. Förpliktelse att be­

reda sådant stöd synes kommittén inte böra komma i fråga.

Kommittén anser det ur barnavårdssynpunkt icke vara önskvärt att från

landstingskommuns sida bedrives någon självständig verksamhet, som inne­

bär förmedling av fosterbarn och fosterhem eller stöd åt fosterhem. Kom­

mittén anför härom vidare.

Landstingskommunens insats bör endast innebära ekonomiskt stöd åt

förmedling, som bedrivs av länsförbund eller eljest med vederbörligt godkän­

nande. (Jämför angående dylikt godkännande 86 § lagförslaget.) Därut­

över bör landstingskommunens bistånd avse primärkommunernas och de­

ras barnavårdsorgans verksamhet för tillsyn och stöd åt fosterbarnsvården

i allmänhet samt vården i enskilda hem av barn och unga, som blivit om­

händertagna av barnavårdsnämnd. Därigenom vinnes bl. a. att landstings­

kommunens bidrag icke leder till understöd åt enskild i annat fall än där

sådan! är jämlikt barnavårdslagstiftningen berättigat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Remissyttrandena

Socialstyrelsen

framhåller, att landstingen under de senaste åren nedlagt

ett värdefullt arbete på barnhemsvårdens område samt dokumenterat in­

tresse för fosterbarnsvården. Detta intresse har främst tagit sig uttryck däri,

att flertalet landsting åtagit sig att bestrida hälften av kostnaderna för bar-

navårdsombuden och deras verksamhet. På några håll har landstingen därut­

över i en eller annan form lämnat ekonomiskt bidrag till placeringar i en­

skilda fosterhem. Tveksamhet har emellertid rått på sina håll om landsting­

ens formella rätt att anslå medel för sådant ändamål. Med hänsyn till den

stora betydelsen av sådana bidrag förordar socialstyrelsen, att särskilt stad­

gande införes i en ny barnavårdslag om landstings rätt härtill.

Det understrvkes av några remissinstanser — såsom

länsstyrelserna i

Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands

och

Gävleborgs län, svenska

socialvårdsförbundet

och

svenska landskommunernas förbund

— att det för

närvarande förekommer att vissa landsting driver eller understödjer annan

för barnavården betydelsefull verksamhet än den som beröres i stadgandet.

Med hänsyn härtill ifrågasättes, huruvida det är lämpligt att på föreslaget

sätt precisera och begränsa landstingens arbetsuppgifter. En vidare ram för

denna verksamhet med möjlighet till nya initiativ från landstingens sida an­

ses vara att föredraga.

Svenska landstingsförbundet

förordar på nedan angivna skäl ett stadgan­

de av innehåll, att landstingskommun äger rätt att självständigt bedriva

verksamhet, som innebär förmedling av fosterbarn och fosterhem eller stöd

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

åt fosterhem. Vad angår landstingens bidrag till fosterbarnsvården

i

övrigt

är förbundet däremot tveksamt, om landstingen bör erhålla rätt att lämna

bidrag till åligganden, som ankommer på primärkommunerna. Förbundet

anför bl. a.

Beträffande landstingens engagemang i fosterhemsförmcdlingen, vilket

tillkommit i fullt samförstånd med Konung och riksdag, kan det synas obe­

hövligt att tillföra lagstiftningen en bestämmelse härom. Förbundet vill

dock ej motsätta sig att så sker. Stadgandet har emellertid blivit för snävt

utformat. Kommittén utgår från att det ur barnavårdssynpunkt är önsk­

värt att från landstingskommuns sida icke bedrives någon självständig verk­

samhet, som innebär förmedling av fosterbarn och fosterhem, och vill där­

för inskränka landstingskommuns insats till enbart ekonomiskt stöd åt för­

medling, som bedrives av länsförbund eller eljest med vederbörligt sodkän-

nande.

Enligt förbundets mening saknas anledning att på föreslaget sätt inskrän­

ka landstingets befogenheter i detta hänseende. Landstingen och Allmänna

barnhuset bestrida för närvarande med hälften var löner m. fl. kostnader

för de hos barnavårdsförbunden anställda barnavårdsombuden. Det torde

vara eu tidsfråga, när Allmänna barnhuset vill komma ifrån detta ekono­

miska engagemang. Såvida icke staten i stället träder in som bidragsgivare,

kommer hela kostnaden då att åvila landstinget. Det vore orimligt om lands­

tinget icke under sådana förhållanden skulle kunna såväl formellt som re­

ellt stå som huvudman för verksamheten.

Det må i detta sammanhang framhållas, att några landsting uttryckt

önskemål att övertaga huvudmannaskapet för barnavårdsombuden men att

de funnit sig böra intaga en avvaktande hållning i frågan, bl. a. med hänsyn

till den gällande lagstiftningens oklarhet i fråga om landstingens behörighet

härutinnan.

De yttranden, som inkommit från olika

landstings förvaltningsutskott

går

i huvudsak i samma riktning.

Föredragande statsrådet

Enligt kommitténs förslag skall i ny barnavårdslag införas ett stadgande

om att landstingskommun må ekonomiskt stödja förmedling av fosterbarn

och fosterhem samt med bidrag främja fosterbarnsvården. Syftet med det

föreslagna stadgandet är i första hand att klarlägga, att landstingskommun

äger befogenhet att lämna bidrag till fosterbarnslegor beträffande såväl om­

händertagna som icke omhändertagna barn, vilka överlämnas för vård i en­

skilda hem. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen lär det inte

vara ovanligt att landstingen lämnar sådana bidrag. För egen del kan jag

inte finna annat än att denna praxis är förenlig med kompetensregeln i 4 §

av den nu gällande landstingslagen. Det finns sålunda enligt min mening

inte tillräckliga skäl för att i barnavårdslagen införa en bestämmelse av

föreslagen innebörd.

Med det föreslagna stadgandet har kommittén därjämte velat hindra, att

från landstingskommuns sida bedrives någon självständig verksamhet, som

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1060

185

innebär bl. a. förmedling av fosterbarn och fosterhem. Landstingskommun

lorde enligt gällande lagstiftning vara oförhindrad att bedriva sådan förmed­

lingsverksamhet, och jag finner i likhet med bl. a. svenska landstingsför­

bundet anledning inte föreligga att på föreslaget sätt begränsa landstings­

kommunernas befogenhet härutinnan.

Såsom berörts i åtskilliga yttranden skulle den föreslagna begränsningen

och preciseringen av landstingskommuns befogenheter också lägga hinder

i vägen för att landstingskommun driver eller understödjer annan för bar­

na- och ungdomsvården betydelsefull verksamhet än den i stadgandet direkt

angivna. För barna- och ungdomsvårdens utveckling är det utan tvivel av

stort värde att möjligheten hålles öppen för nya insatser från landstings­

kommunernas sida. Ramen för dessas verksamhet bör därför inte underkas­

tas annan begränsning än som följer av 4 § landstingslagen.

Av ovan anförda skäl har jag funnit mig inte kunna tillstyrka kommit­

téns ifrågavarande förslag.

XIV. Förslaget till lag om samhällets vård av barn och ungdom

(barnavårdslag)

Såsom framgår av den föregående framställningen har åtskilliga erinring­

ar framställts mot kommittéförslagets uppställning och avfattning. Dessa er­

inringar har, i den mån de befunnits berättigade, beaktats vid den över-

arbetning, som kommittéförslaget undergått. Sålunda har paragrafantalet

väsentligt nedbringats samt förändringar vidtagits med avseende på kapitel-

indelningen och en del lagbestämmelsers placering. Vidare har en förenkling

av lagtexten eftersträvats. Hänvisningar från en paragraf till en annan har

såvitt möjligt undvikits, och åtskilliga detaljbestämmelser har utmönstrats

ur lagtexten. Den föreslagna lagen har härigenom fått ett avsevärt mindre

omfång än såväl gällande BvL som kommitténs lagförslag.

Genomföres lagförslaget måste ändringar vidtagas i vissa andra lagar,

främst lagen om socialhjälp. Med hänsyn till att den nya barnavårdslagen

inte torde böra träda i kraft förrän den 1 januari 1961, synes det emeller­

tid kunna anstå med att vidtaga ifrågavarande följdändringar.

I det följande kommer jag att till behandling upptaga de särskilda be­

stämmelserna i det inom socialdepartementet utarbetade lagförslaget.

Beträffande kommitténs lagförslag torde få hänvisas till betänkandet.

Lagens rubrik och disposition

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit liar den i BvL före­

kommande benämningen ungdomsskydd utmönstrats såväl ur lagens rubrik

som ur lagtexten i övrigt. För alla former av barnavårdsorganens verksamhet.

ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

oavsett vilken grupp bland de unga som avses därmed, användes i stället

beteckningen vård.

Enligt kommitténs förslag bibehålies i lagrubriken den nuvarande beteck­

ningen barnavårdslag. Ehuru vissa skäl möjligen kan anses tala för att lagen

i stället borde benämnas ungdomsvårdslag, har en ändrad terminologi i detta

avseende inte ansetts tillräckligt motiverad. För ett bibehållande av benäm­

ningen barnavårdslag kan främst anföras, att det stora flertalet av

dem som

direkt beröres av den i lagen reglerade verksamheten ännu befinner sig i den

egentliga barnaåldern. Härtill kommer, att denna benämning är hävdvun­

nen i vårt land och överensstämmer med den terminologi som användes i

våra nordiska grannländer.

På sätt kommittén föreslagit (jfr 1 §) användes »barnavård» även i övrigt

i lagförslaget såsom sammanfattande beteckning för samhällets barnavård

och ungdomsvård.

I stället för den av kommittén använda rubriken »lag om samhällets barna-

och ungdomsvård (barnavårdslag)» har åt departementsförslaget givits be­

nämningen »lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)»,

vilken ansetts vara att föredraga ur språklig synpunkt.

Till sin allmänna uppbyggnad ansluter sig departementsförslaget när­

mare än kommitténs förslag till gällande BvL. Vissa ändringar i fråga om

BvL:s kapitelindelning och disposition i övrigt har dock genomförts. I ett

inledande kapitel har upptagits grundläggande bestämmelser om barna-

vårdsorganens uppgift samt om den offentliga barnavårdens allmänna orga­

nisation. Kapitlet innehåller bl. a. de stadganden rörande allmänt förebyg­

gande verksamhet, vilka ansetts böra upptagas i lagen. I 2 kap. har upptagits

närmare regler om barnavårdsnämnds inre organisation och arbetssätt m. m.

och i 3 kap. föreskrifter angående förfarandet i ärenden hos barnavårds­

nämnd. Framställningen i lagförslaget övergår därefter till den offentliga

barnavårdens olika arbetsområden, varvid först — i 4 kap. — upptages be­

stämmelser om de ingripanden — bland dem omhändertagande — som bar­

navårdsnämnd har att vid behov vidtaga i enskilda fall, medan behandlingen

av de omhändertagna regleras i 5 kap. och bestämmelser om samhällsvår-

dens upphörande — beträffande andra omhändertagna än elever vid ung­

domsvårdsskolorna — upptages i 6 kap. Nästföljande kapitel reglerar barna-

vårdsorganens särskilda befattning med vården av fosterbarn och äger till-

lämpning beträffande såväl omhändertagna som icke omhändertagna barn

och ungdomar. I detta kapitel har upptagits ett stadgande om skydd mot

skadliga förflyttningar av fosterbarn. I lagförslaget följer därefter bestäm­

melser om barnavårdsanstalter i 8 kap. och om ungdomsvårdsskolor i 9

kap. Kommuns rätt till ersättning av annan kommun eller staten samt av

enskilda regleras i 10 kap. Ill kap. har sammanförts föreskrifter om för­

farandet hos länsstyrelse i underställningsmål, varefter i 12 kap. bestäm­

melser upptages om besvär. 13 kap. — innehållande ansvarsbestämmel­

ser och vissa särskilda föreskrifter — är avsett att utgöra lagens slutkapitel.

Emellertid har BvL:s bestämmelser om arbetsföreläggande m. m. ansetts

187

böra såsom ett provisorium bli överförda till den nya lagen, och dessa be­

stämmelser har —- för att förebygga luckor i paragrafföljden vid en bli­

vande lagrevision — sammanförts till ett särskilt kapitel — 14 kap. - ■ sist

i lagförslaget, övergångsbestämmelserna har i departementsförslaget

till skillnad från den metod som kommit till användning i BvL och i kom­

mitténs förslag — utbrutits ur kapitelindelningen.

Vissa remissinstanser har såsom tidigare berörts förordat särskild para­

grafnumrering i varje kapitel, övervägande skäl har emellertid ansetts tala

för att även i ny barnavårdslag genomgående paragrafnumrering bibehålies.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

1 kap. Inledande bestämmelser

(1—6 §§ departementsförslaget)

I detta kapitel har upptagits de grundläggande bestämmelserna rörande

den offentliga barnavårdens syfte och allmänna organisation in. m., såsom

angående kommuns ansvar för barnavården, barnavårdsnämnd och dess

åligganden samt tillsyn över barnavården i riket m. m.

Innehållet i kapitlet ersätter 1, 2, 20, 21 och 79 §§ samt delvis 81 § 2 mom.

BvL och motsvarar närmast 1, 2 och 5 kap. kommitténs förslag. Vad i dessa

kapitel stadgas behandlas emellertid i departementsförslaget delvis i andra

sammanhang.

Begreppet

barn

användes i gällande lag utan någon bestämd åldersgräns

uppåt. Med barn menas nämligen — med visst undantag — alla som är

föremål för skydd enligt lagen (1 § andra stycket BvL).

Kommittén har föreslagit ändrad terminologi. I dess förslag (2 §) beteck­

nas såsom

underårig

envar som ej fyllt 21 ar och sasom

barn

underårig

som ej fyllt 18 år. Beteckningarna

ungdom

och

unga

användes däremot i

förslaget utan bestämd begränsning till vissa åldrar.

Mot den sålunda föreslagna bestämningen av begreppet barn invänder

länsstyrelsen i Malmöhus län,

att man som barn språkligt sett brukar be­

teckna den som icke fyllt 10 år och som ungdom den som fyllt 16 år. En

lösning av terminologifrågan synes länsstyrelsen vara att enbart upptaga be­

greppet underårig och att, där gränsdragning erfordras, använda beteckning­

en »underårig, som ej fyllt 16 år» eller »underårig, som ej fyllt 18 år» etc.

Även

länsstyrelsen i Älvsborgs län

framhåller, att den vedertagna åldersgrän­

sen för barn torde vara 16 år, och finner det bättre överensstämma med

gängse språkbruk alt med barn avse den som ej uppnått nämnda ålder samt

att sammanfatta övriga underåriga under beteckningen ungdom, varigenom

eu klar gränsdragning erhålles mellan de olika kategorierna med direkt an­

knytning till lagförslagets rubrik. Enligt

svenska barnpsykiatriska förening­

en är

en gränsdragning vid 18 års ålder ur medicinska och psykologiska syn­

punkter oriktig och bör med barn lämpligen förstås den som ej fyllt 15 år.

1 departementsförslaget användes liksom i kommitténs förslag termen

underårig såsom beteckning för den som ej fyllt 21 år. Någon särskild de-

188

fini tion av begreppet underårig har emellertid icke ansetts erforderlig med

hänsyn till att nämnda beteckning — som hämtats från 9 kap. 1 § föräldra-

balken — redan är inarbetad i annan lagstiftning. Den av kommittén före­

slagna bestämningen av begreppet barn möjliggör — med hänsvn till den

betydelse som enligt förslaget givits åt 18-årsgränsen — att denna gräns på

förekommande ställen i lagen kan anges på ett smidigt sätt. Såsom fram­

hållits vid remissbehandlingen kan det emellertid inte anses överensstäm­

ma med gängse språkbruk att såsom barn beteckna personer i åldern in­

emot 18 år. Med det innehåll, som departementsförslaget fått i fråga om

åldersgränser, skulle den föreslagna begreppsbestämningen för övrigt knap­

past medföra några lagstiftningstekniska fördelar. Någon definition av be­

greppet barn har därför inte upptagits i departementsförslaget, och beteck­

ningen barn användes sålunda i detta utan fixering till vissa åldrar. Mot­

svarande gäller beträffande beteckningarna ungdom och unga.

I kommitténs förslag utsäges i 8 §, att samhällets barnavård handhaves

av kommunerna, landstingskommunerna och staten, och i 15 §, att samhäl­

lets barnavård står under statliga myndigheters tillsyn. Dessa stadganden har

ansetts överflödiga och därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

Detsamma gäller vissa i 9 § andra stycket och 10 § tredje stycket kommitté­

förslaget intagna hänvisningar till senare kapitel i förslaget.

Under 14 § har kommittén upptagit hänvisning till vad som gäller om

statsbidrag till vissa barnavårdskostnader. Eu motsvarande hänvisning åter­

fanns tidigare i BvL (67 §) men upphävdes år 1958 i samband med en om-

!äggning av statsbidragsgivningen till kommunerna. Ifrågavarande stadgan­

de har därför också fått utgå ur förslaget.

Frågorna om den allmänt förebyggande verksamheten (5 kap. och 26 §

andra stycket kommitténs förslag) samt om landstingens befattning med

fosterbarnsvården (12 § andra stycket kommitténs förslag) har redan be­

handlats i det föregående.

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 ar WHO

1 §•

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit önskvärt, att i bamavårds-

lagens inledning kommer till uttryck, vad den i lagen reglerade verksamhe­

ten har till syfte och vad barnavårdsorganen alltså i sin verksamhet bör ha

till ledstjärna.

Verksamhetens syfte kan enligt kommittén anges vara att befrämja, att

barn och ungdom får bästa möjliga uppväxtförhållanden. Stadgande härom

har intagits såsom första stycke i lagförslagets 1 §.

När det gäller de underåriga får emellertid — framhåller kommittén —

barnavårdsorganens strävan anses ha ett bestämdare mål, nämligen att

\arje underårig såvitt möjligt skall komma i åtnjutande av den vård, fostran

och utbildning, som hans behov och förutsättningar påkallar. Vad kommit­

tén sålunda uttalat har kommit till uttryck i 1 § andra stycket lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1060

189

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att i ett inledande stadgande kort­

fattat ange verksamhetens syfte har i vissa yttranden hälsats med tillfreds­

ställelse samt i övrigt lämnats utan erinran.

Innehållet i det föreslagna andra stycket av 1 § har emellertid utsatts för

kritik.

Fångvårdsstyrelsen

erinrar om att det här rör sig om förhållanden som

är föremål för mycket subjektiva bedömningar och att det föreliggande lag­

förslaget knappast ger anvisningar om de resurser som kan stå till buds be­

träffande ingripande i det stora flertalet fall det skulle komma att gälla.

Vad som däremot enligt styrelsens mening på något sätt bör komma till

uttryck i lagen är att ansvaret för fostran av barn och ungdom i första hand

åvilar föräldrarna och familjen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län

anför följande.

Det stadgas, att barnavårdsmyndigheterna skola söka åvägabringa att

varje

underårig erhåller den vård, fostran och utbildning, som hans behov

och förutsättningar påkalla. Å andra sidan skall åtgärd vidtagas endast när

omständigheterna därtill föranleda och åtgärden skall vara »enligt denna

lag». Uttryckssätten synas stå i viss motsättning till varandra. Rent prin­

cipiellt åligger det väl barnavårdsnämnd att följa varje underårigs utveck­

ling (bo § i förslaget) men detta stadgande lär väl knappast kunna tagas

som intäkt för en barnavårdsnämnd att handla i så att säga oträngt mål. Även

om en underårig ej skulle erhålla den utbildning, som hans förutsättningar

påkalla, lär väl knappast, om förhållandena i hemmet äro goda, barnavårds­

nämnden vilja ingripa, ett ingripande som för övrigt endast skulle kunna

bestå i ett råd till vårdnadshavarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

uttalar, att de skyldigheter, som enligt det

föreslagna stadgandet lagts på barnavårdsnämnden, sträcker sig långt utöver

vad man rimligen kan ålägga en sådan nämnd, att stadgandet får anses in­

kräkta pa andra myndigheters befogenheter samt att motsvarande bestäm­

melse i gällande lag enligt länsstyrelsens mening är ändamålsenlig och till

fyllest. Liknande synpunkter framhålles även av

länsstyrelsen i Kronobergs

län

och

svenska socialvårdsförbundet.

Föredragande statsrådet. I det stadgande, som inleder föreliggande lag­

förslag. betecknas såsom förut berörts den i lagen reglerade verksamheten

såsom samhällets vård av barn och ungdom. I fortsättningen av lagen an­

vändes emellertid »barnavård» som sammanfattande beteckning. I övrigt

bär förevarande paragraf avfattats i nära överensstämmelse med 1 § första

stycket i kommitténs lagförslag. Barnavårdens syfte har sålunda angivits

vara att främja goda uppväxtförhållanden för de unga.

Vad angår 1 § andra stycket kommitténs lagförslag kan den däremot

framförda kritiken enligt min mening inte frånkännas berättigande. För

egen del har jag funnit mig böra förorda, att detta stycke får utgå ur för­

slaget. Vilka speciella uppgifter barnavårdsorganen har i fråga om de un­

derårig, framgår av lagens centrala delar, och det synes mig knappast va-

KO

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ra av något värde att i koncentrerad form erinra därom i inledningsstad-

gandet.

I anslutning till vissa remissuttalanden vill jag här ytterligare framhålla,

att barnavårdsorganens insats naturligtvis alltid är supplerande i förhållande

till föräldrars eller annan vårdnadshavares verksamhet, för vilken de grund­

läggande bestämmelserna återfinnes i föräldrabalken, och att den också kan

ersättas av andra vårdorgans ingripande. Detta förhållande, som torde vara

självklart, kommer för övrigt till uttryck på olika ställen i lagen.

2

§.

Enligt BvL ankommer det på varje kommun att i enlighet med bestäm­

melserna i lagen ordna sin barnavård och vidtaga åtgärder till skydd för

ungdom inom kommunen. I varje kommun skall finnas en barnavårds­

nämnd. Vid handläggning av ärenden rörande ungdomsskydd — varmed av­

ses befattningen med sådan ungdom över 18 år, beträffande vilken ingri­

pande vidtagits med stöd av det år 1934 till 22 § BvL fogade, med d) beteck­

nade stadgandet — må nämnden kallas ungdomsnämnd (1 § första stycket).

Mindre kommun kan av Konungen befrias från skyldigheten att ha sär­

skild barnavårdsnämnd; i sådant fall skall barnavårdsnämnden utgöras av

socialnämnden med viss förstärkning (7 §).

Barnavårdskommittén. Kommittén har såsom förut berörts inte funnit

anledning föreligga att föreslå någon genomgripande ändring vare sig i nu

gällande fördelning på kommunerna, landstingskommunerna och staten av

de uppgifter, som ingår i samhällets barnavård, eller av den organisation

BvL föreskriver för dessa uppgifters handhavande.

Det är alltså kommitténs uppfattning, att de till barnavården hörande

uppgifterna — vilka enligt kommitténs förslag också blir i det väsentliga

desamma som förut — i principiellt oförändrad omfattning skall åvila kom­

munerna på det sättet att varje kommun har att sörja för barnavården inom

kommunen (se 9 § lagförslaget).

Enligt kommitténs förslag skall i varje kommun finnas en särskild nämnd

för barnavårdens handhavande (10 § första stycket). Möjligheten att låta

socialnämnden med viss förstärkning utgöra barnavårdsnämnd är enligt

kommitténs uppfattning numera praktiskt betydelselös och måste anses

obehövlig. Motsvarighet har därför icke upptagits i lagförslaget.

Kommittén har övervägt, huruvida nämnden borde erhålla ändrad beteck­

ning, men stannat vid att bibehålla benämningen barnavårdsnämd. Även den

i BvL anvisade möjligheten för nämnden att kalla sig ungdomsnämnd be­

varas, dock med den ändringen, att sistberörda beteckning skall brukas, så

snart ärende gäller — uteslutande eller bland annat —■ underåriga som fyllt

18 år och vare sig ärendet rör vissa särskilda personer eller tillhör den all­

mänt förebyggande verksamheten.

Beträffande namnfrågan har en av kommitténs experter i särskilt yttran­

de uttalat avvikande mening och föreslagit beteckningen familjenämnd

191

Remissyttrandena.

Socialstyrelsen

samt

länsstyrelserna i Uppsala, Värm­

lands

och

Gotlands län

anser liksom kommittén benämningen barnavårds­

nämnd böra bibehållas.

Målsmännens riksförbund

och

nåyra kommunala organ

biträder däremot

förslaget att åt nämnden ge benämningen »familjenämnd».

Även andra namnförslag har framförts. Sålunda förordar

fyra barnavårds­

nämnder

benämningen »barna- och ungdomsnämnd» eller »ungdoms- och

barnavårdsnämnd».

En socialvårdskonsulent

— som i övrigt godtar kommitténs namnförslag

—- hävdar, att benämningen »ungdomsnämnd» alltjämt bör ha frivillig ka­

raktär.

Beträffande sistnämnda beteckning erinrar

Göta hovrätt

om att den också

förekommer i strafflagberedningens förslag till skyddslag såsom ersätt­

ning för benämningen ungdomsfängelsenämnden och ifrågasätter under hän­

visning härtill, om benämningen bör bibehållas i barnavårdslagen.

Hovrätten

för Västra Sverige

förordar av samma skäl att benämningen »ungdoms­

nämnd» utbytes mot »ungdomsvårdsnämnd».

Föredragande statsrådet. I första stycket av förevarande paragraf stadgas

till en början — i anslutning till gällande rätt och kommitténs förslag —

att varje kommun har att sörja för sin barnavård enligt föreskrifterna i

lagen. Därjämte har kommunens skyldigheter med avseende på den allmänt

förebyggande verksamheten uttryckligen fastslagits genom föreskrift att

kommunen även i övrigt har att verka för det i 1 § angivna syftet nämligen

att främja goda uppväxtförhållanden för de unga. De närmare skälen för

den föreslagna bestämmelsen, vilken innehållsmässigt motsvarar 59 § i

kommitténs lagförslag, har redan tidigare redovisats.

Möjligheten att låta socialnämnden med viss förstärkning utgöra barna­

vårdsnämnd — vilken möjlighet såsom kommittén framhållit numera torde

sakna praktisk betydelse -— är inte förenlig med de bestämmelser om barna­

vårdsnämndens sammansättning som föreslås i det följande. Denna möj­

lighet bör därför redan av detta skäl inte erhålla motsvarighet i ny lag. Jag

vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att om nyssnämnda bestämmel­

ser genomföres det kommer att bli möjligt att, där så befinnes lämpligt, låta

barnavårdsnämndens och socialnämndens sammansättning bli helt eller del­

vis identisk.

Den kommunala nämnden för barnavårdens handhavande får enligt de-

partementsförslaget väsentligen samma ställning och huvudsakliga upp­

gifter som enligt gällande lag. Redan detta förhållande talar starkt för att

det namn, som i BvL tillagts nämnden, inte utbytes. Den hävdvunna beteck­

ningen barnavårdsnämnd svarar också väl mot nämndens dominerande upp­

gift. Alternativet »familjenämnd» finner jag mindre lämpligt med hänsyn

till att betydelsefulla familjesociala uppgifter ankommer även på andra kom­

munala organ, främst socialnämnden. Beteckningen barnavårdsnämnd är

visserligen inte helt lycklig, då nämnden befattar sig med personer som läm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

nät den egentliga barnaåldern. För sådana fall vore det önskvärt, att begrep­

pet ungdom på ett eller annat sätt kunde ingå i nämndens beteckning. Den

ur denna synpunkt riktigaste lösningen skulle vara att införa en sådan be­

teckning som »barnavårds- och ungdomsnämnd» eller liknande. En dylik

sammansatt beteckning kan jag dock av praktiska och språkliga skäl inte

tillstyrka. Jag har därför i likhet med kommittén stannat vid att föreslå

bibehållande av benämningen barnavårdsnämnd i förening med möjlighet

att använda en särskild beteckning för nämnden, då denna handlägger ären­

den rörande annan ungdom än barn. Härvid har jag inte funnit anledning

föreligga att utbyta »ungdomsnämnd» mot annan beteckning. Den valda

lösningen med två olika beteckningar för nämnden är uppenbarligen inte

idealisk. Särskilt i mindre kommuner, där ärenden rörande äldre ungdom

måhända endast sparsamt förekommer, kan olägenheterna för nämnden av

att stundom behöva framträda under ett annat namn än det regelmässiga

vara så stora, att de kan anses överväga fördelarna. Med hänsyn härtill har

jag funnit det vara försiktigast att — såsom också påyrkats i ett yttrande —

låta det även framdeles få ankomma på nämnden att själv avgöra, om den

skall framträda under beteckningen ungdomsnämnd. Vad angår avgräns-

ningen av de ärenden i vilka denna benämning skall kunna nyttjas, ansluter

jag mig till kommitténs förslag utom såvitt avser åldersgränsen. I överens­

stämmelse med vad jag förut anfört beträffande begreppet barn anser jag,

att 18-årsgränsen i detta sammanhang är alltför hög. Jag har för egen del

funnit mig böra i stället föreslå, att gränsen sättes vid 15 år.

I enlighet med det nu anförda har i andra stycket av förevarande para­

graf stadgats, att en barnavårdsnämnd skall finnas i varje kommun samt att

nämnden vid befattning med ärenden rörande ungdom över 15 år må kalla

sig ungdomsnämnd.

3 §•

I denna paragraf, som ersätter 2 § BvL och delvis motsvarar 1(1 och 22 samt

60—62 §§ kommitténs förslag, anges i sammanträngd form barnavårdsnämn­

dens åligganden.

Gällande bestämmelser. Enligt 2 § 1 mom. första stycket BvL har barna­

vårdsnämnden att med uppmärksamhet följa de inom kommunen rådande

förhållandena i avseende på barns och ungdoms vård och uppfostran samt

noggrant tillse, att barn och ungdom, som vistas inom kommunen och är i

den belägenhet, att det enligt lagen ankommer på nämnden att ingripa, blir

töremål för dess åtgärder. I andra stycket av samma mom. anges genom

uppräkning huvudgrenarna av nämndens åligganden enligt de följande

kapitlena i lagen. Vidare anges här nämndens åligganden i egenskap av för­

valtnings- och verkställighetsorgan för allt som hör till kommunens barna­

vård.

Under det att 1 mom. sålunda behandlar nämndens obligatoriska ålig­

ganden, har i 2 mom., vilket redan berörts i avsnittet om den allmänt före-

193

byggande verksamheten, angivits vissa arbetsuppgifter, som skulle kunna

betecknas såsom fakultativa.

Slutligen har i 3 mom. intagits en hänvisning till de övriga författningar,

som innehåller stadganden om barnavårdsnämndens åligganden.

Föredragande statsrådet. I nära anslutning till gällande rätt har i denna

paragraf av departementsförslaget summariskt angivits barnavårdsnämn­

dens allmänna uppgifter. I de följande kapitlen upptages mera detaljerade

bestämmelser om arten av nämndens verksamhet i de delar, som kräver

reglering i lag.

Liksom enligt 2 § BvL ålägges det till en början barnavårdsnämnden att

göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom

kommunen. Som en nyhet föreslås — i anslutning till 60 § andra stycket

kommitténs lagförslag — att nämnden särskilt skall uppmärksamma så­

dana underåriga som med hänsyn till föreliggande omständigheter kan an­

ses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. Rörande skälen

till förslaget i denna del hänvisas till avsnittet om den allmänt förebyggan­

de verksamheten.

Därnäst har i paragrafen upptagits ett stadgande — närmast motsvaran­

de 61 § kommitténs förslag — enligt vilket barnavårdsnämnden har att

verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård, var­

vid anordningar för förbättring av barns och ungdoms fritidsförhållanden

särskilt framhålles. Vidare stadgas att nämnden skall tillhandagå allmän­

heten med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämn­

dens verksamhet. Beträffande skälen för dessa båda stadganden hänvisas

till avsnittet om den allmänt förebyggande verksamheten.

Vid avfattningen av de bestämmelser i paragrafen, vilka avser barna­

vårdsnämndens åligganden såsom förvaltnings- och verkställighetsorgan,

har beaktats, att uppgifter på det allmänt förebyggande området kan ha

uppdragits åt annat organ i kommunen. I övrigt torde dessa bestämmelser,

som utformats med 6 § SochjL såsom förebild, inte behöva närmare kom­

menteras.

Att nämnden har att fullgöra de uppgifter som ankommer på nämnden

enligt den föreslagna lagen och särskilda författningar, torde vara så själv­

klart, att något uttryckligt stadgande härom inte synes vara behövligt.

4 och 5 §§.

I 2 kap. BvL, som omfattar 20 och 21 §§, ges allmänna bestämmelser om

uppsikt över samhällets barnavård.

Enligt 20 § har länsstyrelserna att vaka över att den i BvL angivna verk­

samheten ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt så att de, som

är i behov därav, blir föremål för de åtgärder, som påkallas av omständig­

heterna. Vid sin befattning med kommunernas barnavård skall länsstyrel­

serna biträdas av socialvårdskonsulenterna och barnavårdsassistenterna.

Dessa befattningshavare har jämväl till uppgift att tillhandagå med upp-

13 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

194

lysningar och råd rörande barnavården. Vidare stadgas, att länsstyrelsen

må förordna vederbörande tjänsteläkare att verkställa undersökning röran­

de missförhållanden i avseende på barns och ungdoms vård.

I 21 § stadgas, att det ankommer på socialstyrelsen att med biträde av

statens inspektör för barnavård verka för barnavårdens ändamålsenliga

ordnande och främja dess utveckling. Enligt samma stadgande skall verk­

samheten vid barnavårdsanstalterna stå under socialstyrelsens tillsyn samt

närmare bestämmelser om styrelsens och inspektörens åligganden i fråga

om uppsikt meddelas av Konungen. Vidare hänvisas angående tillsyn över

verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna till vad Konungen därom för­

ordnar.

Ytterligare må i detta sammanhang erinras om att bland BvL:s besvärs-

bestämmelser under 81 § 2 mom. stadgas

dels

att länsstyrelsen, oavsett hu­

ruvida besvär anförts, skall, då missförhållande föreligger, vars avhjälpan­

de ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämn­

den eller styrelsen att vidtaga erforderlig åtgärd,

dels ock

att envar äger rätt

att om missförhållande som nu nämnts göra anmälan hos myndighet eller

befattningshavare, som avses i 2 kap.

Barnavårdskommittén. Kommittén anser att statens uppsikt över barna­

vården bör till såväl omfattning som karaktär förbli oförändrad. I lagför­

slaget har liksom i SochjL benämningen tillsyn brukats i stället för uppsikt

(se 15 § lagförslaget).

Socialstyrelsens tillsynsuppgifter har närmare angivits i 16 § lagförslaget.

Syftet med socialstyrelsens tillsyn anges i detta stadgande vara att tillse,

att det allmännas verksamhet för barns och ungdoms vård och skydd i en­

lighet med barnavårdslagen ändamålsenligt ordnas och handhaves. Enligt

uttrycklig föreskrift skall barnavårdsanstalter och ungdomshem stå under

socialstyrelsens tillsyn, även om de icke drives av det allmänna. I det före­

slagna stadgandet har vidare utsagts, att socialstyrelsen i erforderlig om­

fattning bör utfärda allmänna råd och anvisningar.

Därest socialstyrelsens tillsynsuppgift i lagen anges på sådant sätt som

kommittén föreslagit, bortfaller enligt kommittén anledning att bibehålla

bestämmelsen om biträde av statens inspektör för barnavården. Kommittén

har emellertid ansett lämpligt, att lagen erinrar om den särskilda ställning

såsom statens inspektör, vilken tillkommer chefen för socialstyrelsens bar-

navårdsbyrå. Sådan erinran har intagits i 16 § av lagförslaget.

Beträffande innebörden av länsstyrelsens tillsynsverksamhet gör kom­

mittén följande uttalande.

I

länsstyrelses tillsynsverksamhet

måste liksom hittills övervakningen av

lagens tillämpning vara ett framträdande drag. På länsstyrelsen bör det

ankomma att nära följa kommunernas och anstalternas verksamhet samt

att på ett tidigt stadium reagera mot icke önskvärda företeelser. Men läns­

styrelsens tillsyn bör likväl icke domineras av kontroll och av korrigerande

ingripanden. 1 överensstämmelse med länsstyrelsens allmänna uppgift med

avseende å länets förhållanden bör det ankomma på länsstyrelsen att söka

få till stånd en rikt utvecklad och facetterad, väl planlagd och skött barna-

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

198

vårdsverksamhet. För ändamålet krävs från länsstyrelsens sida initiativ,

samordning av olika krafter, utjämning av motsättningar, råd och vägled­

ning samt bistånd jämväl i andra hänseenden.

För att kunna bilda sig en uppfattning om hur lagen tillämpas av de olika

nämnderna och kunna i mån av behov lämna bistånd eller göra rättande

ingripande är det påkallat, att länsstyrelsen i viss omfattning följer barna­

vårdsnämnds handläggning av enskilda ärenden.

Kommittén framhåller vidare, att länsstyrelsen i sin tillsynsverksamhet

självfallet i fortsättningen liksom hittills behöver biträde av specialutbilda­

de befattningshavare. Dessas uppgifter inom tillsynen bör emellertid enligt

kommittén icke vara andra än länsstyrelsens egna. Med hänsyn härtill och

då konsulenterna enligt kommitténs mening bör bli tjänstemän hos länssty­

relserna torde, enligt kommittén, anledning icke föreligga att i ny barna­

vårdslag särskilt ange vilka befattningshavare som skall eller bör anlitas i

länsstyrelses tillsynsverksamhet.

Bestämmelser om länsstyrelses tillsynsverksamhet har i lagförslaget upp­

tagits under 18 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas, att länsstyrelse har att i sam­

verkan med socialstyrelsen noga följa tillämpningen av lagen, vaka över att

barnavårdsverksamheten i länet ändamålsenligt ordnas och handhaves samt

främja dess utveckling.

Enligt kommittén måste det i fortsättningen liksom hittills ingå i tillsyns-

uppgiften att med rättande åtgärder ingripa mot missförhållanden, som be-

finnes föreligga inom samhällets barnavård. Vad angår barnavårdsanstalter

och vissa andra institutioner ges bestämmelser om rättande ingripanden i

förslaget (liksom i BvL) i samband med stadganden i övrigt om anstalterna

och institutionerna, se 10 kap. lagförslaget. För ungdomsvårdsskolornas del

bör ämnet enligt kommitténs mening behandlas i den särskilda stadgan för

sådana skolor och erforderliga åtgärder ankomma på socialstyrelsen och

statens inspektör för skolorna. Återstår den kommunala barnavårdsverk­

samheten, i vad densamma ej innebär drivande av institutioner, som i 10

kap. lagförslaget avses. Att med rättande åtgärder ingripa mot otillfreds­

ställande förhållanden inom den kommunala barnavården (bortsett från

nyssnämnda institutionsverksamhet) bör enligt kommitténs mening förbli

en uppgift för länsstyrelsen ensam.

Kommittén framhåller, att den gällande, i 81 § 2 mom. BvL Upptagna be­

stämmelsen om rättande ingripande knappast är tillfredsställande, samt

fortsätter.

Den täcker inte de fall, där otillfredsställande förhållande icke beror av

barnavårdsnämnden och inte kan av densamma avhjälpas, i det att förhål­

landet är beroende av ställningstagande från kommunens fullmäktiges eller

styrelses sida. Bestämmelsen lämnar också öppet, vad länsstyrelsen kan och

bör göra, om åtgärd, som länsstyrelsen tillhållit barnavårdsnämnd att vid­

taga, inte kommer till stånd.

Enligt kommitténs förslag (18 § andra stycket) skall länsstyrelse ingripa

mot otillfredsställande förhållanden inom den kommunala barnavården ge­

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

nom att meddela vederbörande den föreskrift, som befinnes nödig för vin­

nande av rättelse. Barnavårdsnämnds försummelser i fråga om åtgärder av­

seende underåriga har särskilt framhållits i lagtexten. Förslaget innebär i

förhållande till bestämmelsen i 81 § 2 mom. BvL så till vida en inskränkning,

som den särskilda möjligheten att ingripa mot anstaltsstyrelse på förut an­

förda skäl uteslutits, men samtidigt en utvidgning, i det att även missför­

hållanden, som ej beror av eller kan rättas av barnavårdsnämnd, åsyftas.

Kommittén har övervägt, huruvida icke till länsstyrelses befogenhet och

plikt att såsom tillsynsmyndighet meddela rättande föreskrift borde fogas

behörighet för länsstyrelsen att i fall, där det uppenbarligen är av största

vikt, att åtgärd som ankommer på barnavårdsnämnd vidtages, men detta

underlåtes, träffa avgörande i nämndens ställe. En sådan ordning skulle,

framhåller kommittén, i princip stå nära den för nykterhetsvården gällande.

Behörigheten att besluta i barnavårdsnämnds ställe kunde enligt kommittén

lämpligen vara begränsad till att avse dels förbud mot barns mottagande i

enskilt hem, dels ock ingripanden jämlikt 7 kap. för att bereda underårig

tillfredsställande levnadsförhållanden. Förutsättning borde vara, att barna­

vårdsnämnd underlåtit vidtaga åtgärd, fastän sådan vore uppenbarligen

påkallad.

Kommittén har emellertid ansett alt det i praktiken icke visat sig före­

ligga något mera framträdande behov av att länsstyrelse tillägges rätt att

besluta i barnavårdsnämnds ställe. Med hänsyn härtill och då det enligt

kommitténs mening i och för sig får anses lyckligt, om sådan behörighet

kan avvaras, har kommittén avstått från att framlägga förslag till lagstad­

gande därom.

I särskilt yttrande av fyra experter framhålles, att kommitténs förslag,

enligt vilket länsstyrelsen såsom yttersta åtgärd äger förelägga försumlig

barnavårdsnämnd att vidtaga rättelse, är mindre lyckligt, då det gäller

tvångsomhändertagande, med hänsyn till att länsstyrelsen kan komma att

såsom underställningsmyndighet få pröva ett beslut, som barnavårdsnämnd

meddelat till åtlydnad av länsstyrelsens föreläggande. Det av kommittén

avvisade alternativet att låta länsstyrelsen i dylika fall inträda såsom första

instans och således övertaga ärendet från barnavårdsnämnden vore, anför

experterna, en ur rättssynpunkt bättre ordning än nu gällande. En annan

och likaledes bättre utväg att lösa denna fråga är enligt experternas mening

att tillerkänna socialvårdskonsulenten rätt att hos länsstyrelsen föra talan

om tvångsomhändertagande i fall där barnavårdsnämnd enligt konsulentens

förmenande försummat att fatta beslut angående omhändertagande.

Remissyttrandena. Några remissinstanser påtalar, att länsstyrelsernas till-

synsuppgifter i kommitténs förslag kommit att skjutas i bakgrunden.

Svenska socialvårdsförbundet

håller sålunda före att tillsynsbestämmel-

serna fått en avfattning som innebär en icke oviktig förskjutning av tillsy­

nen från lokalt till centralt håll, något som förbundet förklarar sig icke

kunna acceptera.

197

Länsstyrelsen i Norrbottens län

anför i anslutning till 16 § följande.

I likhet med vad som nu gäller synes avsikten vara att det är länsstyrel­

sen, som har att vidtaga rättande åtgärder, under det att socialstyrelsens

uppgifter mera bör ligga på det rådgivande planet. Att så skall vara förhål­

landet synes emellertid icke helt otvetydigt framgå av lagb