Prop. 1960:10
('med förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårds\xad lag) m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr tO år 1960
1
Nr 10
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
samhällets vård av barn och ungdom (barnavårds lag) m. m.; given Stockholms slott den 11 december 1959.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag); sanU 2) lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.
GUSTAF ADOLF
Ulla Lindström
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att den nuvarande barnavårdslagen av år 1924 skall ersättas med en ny lag i ämnet.
Enligt förslaget skall barnavården liksom f. n. i första hand vara en kom munal angelägenhet. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd med i princip samma ställning som enligt gällande barnavårdslag.
Betydelsen av en allmänt förebyggande verksamhet understrykes starkt i förslaget. I enlighet med den utveckling som ägt rum på detta område av ses att särskilda kommunala organ även i fortsättningen skall kunna tillsät tas för att handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård.
I fråga om barnavårdsnämndens inre organisation föreslås regler som nära ansluter sig till socialhjälpslagens bestämmelser om socialnämnd. Särskilda föreskrifter ges i förslaget om utnyttjande av juridisk sakkunskap i barna vårdsarbetet samtidigt som nuvarande rekommendation om inval av jurist i barnavårdsnämnd bibehålies.
Proceduren i barnavårdsärenden har i förslaget blivit föremål för en fyl ligare och mer allmängiltig reglering än vad som är fallet i gällande barna-
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1960
vårdslag. Det främsta syftet med de föreslagna bestämmelserna är att skapa
bättre garantier för att utredningen i sådana ärenden blir fullständig och
tillförlitlig. Särskilt har eftersträvats att ytterligare tillgodose rättsskyddet
för de personer som beröres av barnavårdsnämndernas verksamhet.
Ramen för samhällets barnavård vidgas enligt förslaget genom att den nu
varande 16-årsgränsen i fråga om skyddsuppfostran och samhällsvård höjts
till 18 år. I övrigt ansluter sig förslaget såvitt gäller förutsättningarna för
ingripanden nära till gällande rätt. I terminologiskt avseende föreslås den
nyheten, att beteckningen skyddsuppfostran skall utbytas mot samhällsvård.
När det gäller ingripanden i de nuvarande skyddsuppfostringsfallen, effek
tiviseras verksamheten enligt förslaget genom att de förebyggande åtgärder-
na byggs ut och möjlighet öppnas till provisoriska omhändertaganden under
utredningstiden. Vidare föreslås, att polismyndigheterna skall få vidgade
befogenheter att ta kriminella eller eljest asociala ungdomar i tillfälligt
förvar.
Vad angår de omhändertagnas behandling innebär förslaget främst den
nyheten, att vård i enskilt hem skall ha principiellt företräde framför an-
staltsvård oavsett anledningen till omhändertagandet. I förslaget kommer till
uttryck vilka befogenheter barnavårdsorganen har att vid behov begränsa
de omhändertagnas rörelsefrihet. Bestämmelserna om de omhändertagnas
behandling har därjämte i hög grad förenklats.
Förslagets bestämmelser om upphörande av samhällsvård ansluter sig i
sak tämligen nära till gällande rätt. Även på detta område innebär förslaget
emellertid en stark förenkling av lagregleringen genom att åtskilliga före-
skriftei som ansetts praktiskt betydelselösa utmönstrats ur lagstiftningen.
I syfte att få till stånd en effektivare förhandsprövning av tilltänkta fos
terhem föreslås, att barnavårdsnämndens tillstånd alltid skall krävas för
rätt att mottaga fosterbarn. Frågan om att bereda fosterbarnen ökat skydd
mot skadliga förflyttningar skall enligt förslaget lösas på det sättet, att bar
navårdsnämnderna får befogenhet att förbjuda föräldrar att återtaga sitt
barn från fosterhem, om det skulle vara till avsevärd skada för barnet att
skiljas från fosterhemmet.
Enligt förslaget blir vissa elevhem att hänföra till barnavårdsanstalter
och alltså underkastade tillsyn av barnavårdsorganen. I övrigt föreslås inte
några större förändringar av de nuvarande bestämmelserna om barnavårds
anstalter.
Rätten att besluta om inskrivning av elever vid ungdomsvårdsskolorna
löieslås skola överflyttas till socialstyrelsen som centralmyndighet för sko
lorna. Reformen äger samband med att staten helt övertagit ansvaret för
skolorna. I fråga om elevernas behandling föreslås, att begreppen utackor-
dering och villkorlig utskrivning skall slopas samt de skilda vårdformerna
i stället betecknas som vård inom och vård utom skolan.
Beträffande kommuns rätt till ersättning av annan kommun eller staten
för vissa vårdkostnader ansluter sig förslaget nära till gällande rätt. Inte
heller i fråga om enskildas ersättningsskyldighet föreslås någon väsentlig
3
omdaning av gällande bestämmelser. Befogenheten för barnavårdsnämnd att omhändertaga underårigs egendom föreslås dock skola utbytas mot en begränsad ersättningsrätt.
I avbidan på resultatet av utredningen om administrativa frihetsberövan- den har de nuvarande reglerna om tvångsåtgärder mot försumliga försörj a- re som ett provisorium överflyttats till den föreslagna nya lagen utan några större ändringar.
Den nya barnavårdslagen föreslås skola träda i kraft den 1 januan 1961. Härjämte föreslås vissa ändringar i sooialhjälpslagen, vilka sammanhäng er med förslaget till ny barnavårdslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
Förslag
till
Lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
Härigenom förordnas som följer.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §•
Samhällets vård av barn och ungdom (barnavård) har till syfte att främ- ja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt for dem.
2 §-
Varje kommun skall sörja för sin barnavård enligt vad nedan stadgas samt aven i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder verka för det i 1 S angivna syftet.
I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som vid befattning med ärenden rörande ungdom över femton år må kalla sig ungdomsnämnd.
3 §■
Barnavårdsnämnden har att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kunna anses vara sär skilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt,
att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom,
att lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som äga samband med nämndens verksamhet,
att förvalta egendom som hör till kommunens barnavård, i den mån ej förvaltningen uppdragits åt annan nämnd eller åt särskild styrelse,
att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ären den som angå nämndens verksamhet samt
att även i övrigt ombesörja sådana angelägenheter som avse kommunens barnavård och äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.
4
§.
Varje länsstyrelse skall inom sitt län noga följa tillämpningen av denna lag samt tillse, att barnavården ordnas och handhaves ändamålsenligt.
Finner länsstyrelsen att barnavårdsnämnd i länet försummat att vidtaga erforderliga åtgärder beträffande underårig, skall länsstyrelsen ålägga nämnden att fullgöra sin skyldighet. Om eljest missförhållande yppas rö rande barnavård, för vilken kommun i länet är ansvarig, har länsstyrelsen att vidtaga den åtgärd som erfordras för att vinna rättelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1000
5
5 §•
Socialstyrelsen har att följa barnavårdsverksamheten i riket, att genom
råd och anvisningar verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt
samt att öva tillsyn över barnavårdsanstalter som avses i 8 kap.
6
§.
Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar av medicinsk na
tur rörande vård av barn och ungdom.
2 kap. Barnavårdsnämnd
7 §•
Ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd väljas av kommunens full
mäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke
vara under fem. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap vara
företrädd inom nämnden.
Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väl
jande som motsvara det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal de
las med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid så
dant proportionellt val är särskilt stadgat.
Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall den ordning bestämmas,
i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
8
§•
Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32— 42 §§ kommunallagen är
stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. I kommu
nens tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna
sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barna
vårdsnämnd. Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll
upptager, förutom vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annat
än förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslutet och
skälen därför.
9 §.
Barnavårdsnämnden skall hos kommunens fullmäktige och styrelse göra
erforderliga framställningar och äger att från kommunens styrelse och öv
riga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttran
den och upplysningar.
Nämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och
andra, vilkas verksamhet berör barnavården.
Finner nämnden att åtgärd bör vidtagas beträffande vårdnad eller för-
mynderskap för underårig, har den att göra anmälan eller ansökan där
om hos vederbörande domstol.
10 g.
Barnavårdsnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att
deltaga i nämndens överläggningar samt tillsätta befattning hos nämnden
och anlita det biträde i övrigt som erfordras.
Är behovet av juridisk sakkunskap icke tillgodosett inom nämnden, böl
den anlita biträde av lagfaren person.
Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam för
barnavårdsnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställig-
hetsorgan, må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen be
stämmer.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
H §•
Kan barnavårdsnämndens prövning icke avvaktas utan fara eller allvarlig
olägenhet, äger nämndens ordförande
1. vidtaga åtgärd som enligt 4 eller 5 kap. ankommer på nämnden,
2. meddela beslut enligt 43 § om att samhällsvård skall återupptagas efter
villkorligt upphörande,
3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i
47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 § samt
4. förordna barnavårdsman.
Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedel
bart till efterrättelse och gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning.
Det skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 § eller förbud enligt
50 §, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta
i ärendet. Nämndens sammanträde skall i sådant fall hållas utan dröjsmål
och senast inom tio dagar från dagen för ordförandens beslut.
12
§.
Om kommunens fullmäktige så bestämma, äger barnavårdsnämnden upp
draga åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot i nämn
den eller åt befattningshavare i kommunens tjänst att på nämndens vägnar
avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i full
mäktiges beslut. Nämnden må dock icke annorledes än genom samfällt be
slut
1. utdöma förelagt vite,
2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2., 3. eller 4. eller enligt 29 eller 30 § eller göra
framställning om intagning i ungdomsvårdsskola,
3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i
47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 §,
4. meddela föreläggande enligt 100 §,
5. fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken, enligt
4 § andra stycket eller 5 § lagen om allmänna barnbidrag eller enligt 11 §
1 eller 3 mom., 12 § 2 mom. eller 17 § andra stycket bidragsförskottslagen
eller
6. göra framställning eller avgiva yttrande till kommunens fullmäktige.
Beslut som fattats på grund av uppdrag enlfgt första stycket skall an
mälas vid nämndens nästa sammanträde.
13 §.
Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholms stad. I fråga om orga
nisationen av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmel
ser som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.
Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter vad
i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kommunens full
mäktige medgiva undantag.
3 kap. Förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd
14 §.
Åligger det barnavårdsnämnd enligt denna lag eller annan författning att
i anledning av ansökan eller eljest pröva viss fråga eller har nämnden ge
nom anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som an
kommer på nämnden kan antagas vara påkallad, skall erforderlig utred
ning inledas utan dröjsmål.
7
Utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som
äro av betydelse för ärendets bedömning. Den skall genomföras så skynd
samt som förhållandena betinga och bedrivas på sådant sätt, att obehag,
olägenhet eller kostnad icke i onödan vållas någon.
Vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet skall upp
tecknas i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.
15 §.
Envar som ärendet rör eller som antages kunna lämna upplysningar av
betydelse må böras under utredningen.
Den som skall höras må kallas att inställa sig inför barnavårdsnämnden
eller särskilt utsett ombud för nämnden.
Skall barn under femton år kallas, bör kallelse med föreläggande att in
ställa barnet delgivas föräldrarna eller annan som har barnet i sin vård.
16 §.
Om det erfordras för utredningen, bör yttrande inhämtas av läkare eller
annan sakkunnig.
Gäller ärendet ingripande med stöd av 25 § eller förbud som avses i 50 §,
äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande förordna att läkarintyg an
gående den underårige skall anskaffas. Sådant intyg skall, om ej särskilda
skäl föranleda annat, föreligga, innan nämnden beslutar att omhändertaga
underårig för samhällsvård enligt 29 § eller meddelar förbud som avses i
50 § första stycket.
1 fall som avses i andra stycket må den underårige kallas till undersök
ning hos anvisad läkare. Skall barn under femton år kallas, gäller vad som
är stadgat i 15 § tredje stycket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
17 §.
I kallelse enligt 15 eller 16 § må föreskrivas vite av högst etthundra kro
nor.
Har kallelse delgivits så tidigt att den kallade åtnjutit skäligt rådrum och
uteblir han utan anmält laga förfall, äger barnavårdsnämnden eller dess ord
förande förordna att han skall hämtas genom polismyndighets försorg. In-
ställes han icke samma dag genom hämtning, må nämnden i fall av tredska
utdöma det vite som kan ha föreskrivits i kallelsen.
Vad i denna paragraf stadgas skall dock icke gälla, då person som skall
höras upplysningsvis kallats att inställa sig på plats utanför den kommun,
där han bor eller eljest uppehåller sig.
18 §.
Utredning i ärende enligt 4 eller 7 kap. bör omfatta hembesök.
Är fråga om ingripande med stöd av 25 § och kan ärendet icke nöjaktigt
utredas utan besök i den underåriges hem, äger barnavårdsnämnden eller
dess ordförande vid behov påkalla polishandräckning för att vinna tillträde
till hemmet.
19 §.
Innan barnavårdsnämnden avgör ärende som rör enskild person, skall
tillfälle beredas honom att yttra sig, såvida icke sådant yttrande befinnes
uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande
icke kan avvaktas.
Begär den som är berättigad att yttra sig att bli muntligen hörd inför
nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att på
kalla sådant förhör.
Den ärendet rör äger att utveckla sin talan och förebringa bevisning.
Begär han att upplysning skall inhämtas eller att annan utredning skall
förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan antagas att åtgärden
skulle äga betydelse.
Är fråga om barn under femton år, skall vad i denna paragraf stadgas en
dast gälla föräldrarna.
20
§.
Den ärendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden
eller företrädare för denna.
Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara
olämplig, må han avvisas.
Är den ärendet rör under aderton år, böra hans föräldrar vara närvarande,
när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.
21
§.
Beslut som barnavårdsnämnden meddelar skall, i den mån så icke befin
nes obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.
Om talan mot beslutet må fullföljas enligt denna lag, skall det innehålla
fullföljdshänvisning.
22
§.
Av barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas
enligt denna lag, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite, lända till
efterrättelse utan hinder av att det ej äger laga kraft. Beslut enligt 30 § an
gående omhändertagande för utredning skall även lända till omedelbar efter
rättelse.
Nämnden äger förordna att beslut angående omhändertagande för sam-
hällsvård enligt 29 § skall gå i verkställighet utan hinder av att beslutet ej
vunnit laga kraft.
23 §.
När barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas
enligt denna lag, skall beslutet skyndsamt skriftligen delgivas den det rör.
Är fråga om barn under femton år, behöver beslutet såvitt barnet angår en
dast delgivas föräldrarna.
Tillkännagives beslut som avses i första stycket vid förhör inför nämn
den i närvaro av den som skall erhålla del av beslutet, må skriftlig delgiv
ning med honom underlåtas. Han skall då anses ha fått del av beslutet vid
förhöret. På begäran skall nämnden dock tillhandahålla utskrift av beslutet.
24 §.
Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall om
händertagas för samhällsvård eller utredning, skall beslutet ofördröj ligen på
sätt som stadgas i 23 § delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och
hans föräldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skrift
ligen förklara, huruvida han samtycker till att det verkställes.
Lämnas icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av be
slutet samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrelsens
prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i
ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet in
givas till länsstyrelsen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
9
4 kap. Barnavårdsnämnds ingripanden m. m.
25 §.
Barnavårdsnämnd har afl vidtaga åtgärder enligt 26—29 §§
a) om någon, som ej fyllt aderton år, misshandlas i hemmet eller eljest
där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsät-
tes för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas el
ler annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att
fostra honom samt
b) om någon, som ej fyllt tjugoett år, på grund av brottslig gärning, se
deslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig,
missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig an
ledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets
sida.
Har någon som avses i b) gjort sig skyldig till brottslig gärning, må in
gripande enligt denna lag dock ej ske efter det att han fyllt aderton år, så
vida icke hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning därtill eller så
dant ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt denna lag eller
av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande.
26 §.
Föreligger sådant förhållande som avses i 25 §, skall barnavårdsnämnden
söka att såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggan
de åtgärder, nämligen
1. hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd,
2. förmaning och varning,
3. föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt
4. övervakning.
Nämnden äger för genomförande av vad från dess sida tillråtts eller
föreskrivits bestrida kostnader för rådfrågning, undersökning, behandling,
utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrust
ning och omkostnader i övrigt.
27 §.
Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden må meddelas den un-
derårige, hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla an
litande av barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig
eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort
eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller för
bud att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande före
skrift må även meddelas.
På barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift ankommer att ändra eller
upphäva denna, när så är påkallat. Behörigheten att ändra eller upphäva
föreskrift må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna sam
tycker.
Föreskrift upphör att gälla senast då den underårige fyller tjugoett år.
28 §.
Förordnar barnavårdsnämnden om övervakning, skall nämnden till över
vakare utse lämplig person.
övervakaren har alt fortlöpande följa den underåriges utveckling och
uppmärksamma hans levnadsförhållanden samt att söka befordra vad som
kan vara till gagn för honom.
10
övervakning skall stå under tillsyn av den barnavårdsnämnd som beslu
tat därom. Tillsynen må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om
denna samtycker.
Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst
ett års mellanrum, övervakning upphör senast då den underårige fvller
tjugoett år.
° J
29 §•
Om förebyggande åtgärder bedömas vara gagnlösa eller om sådana åt
gärder vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhänder
tagas för samhällsvård.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
30 §•
Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat,
må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras om
händertaga^ den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på
grund av förefintliga risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller
för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hän
syn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vi
dare åtgärder hindras.
Omhändertagande för utredning må bestå högst fyra veckor.
Beslut om sådant omhändertagande förfaller, om den underårige häktas.
31 §•
O™ någon som ej fyllt aderton år behöver vård och fostran på grund av
att foraldrarna avlidit eller övergivit honom, skall barnavårdsnämnden om
behovet icke tillgodoses på annat sätt, omhändertaga honom för samhälls-
vard.
Är någon som ej fyllt aderton år, utan att fall som avses i 25 § föreligger,
i behov av specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund
av att foraldrarna icke kunna bereda honom sådan vård eller eljest under-
låta att tillfredsställande sörja för honom, skall nämnden, om behovet ej
tillgodoses på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras sam
tycke omhändertaga honom för samhällsvård.
Den som fyllt femton år må, om ej särskilda skäl föranleda annat, endast
etter eget samtycke omhändertagas enligt denna paragraf.
32 §.
Beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller, om beslutet
icke börjat verkställas inom sex månader från den dag då det vann la"a
kraft.
°
ö
Sådant beslut förfaller även, om det icke börjat verkställas innan den
underårige fyllt aderton år eller, i fall som avses i 25 § b), innan han fvlll
tjugoett ar.
33 §.
Jlnnebär underårigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning
ener säkerhet och föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av
25 § ar påkallat mot den underårige, äger polismyndighet på lämpligt sätt
taga honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.
Då underårig sålunda tagits i förvar, skall anmälan därom ofördröjligen
göras hos barnavårdsnämnden, som har att skvndsamt besluta, om han
*kaH omhandertagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han enligt nämn
dens bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller
annan fostrare.
34 §.
Ingripande enligt detta kapitel skall göras av barnavårdsnämnden i den
kommun, där den underårige vistas, om ej annat följer av andra stycket.
Lämnar han kommunen efter det att fråga om ingripande väckts, är nämn
den skyldig att fullfölja ärendet, såvida icke annan barnavårdsnämnd in
griper.
Då barn som vårdas på anstalt, där modern intagits, bör omhändertagas
för samhällsvård enligt 31 §, skall åtgärden vidtagas, om modern är om
händertagen för samhällsvård, av den barnavårdsnämnd som har befatt
ningen med henne samt i annat fall av barnavårdsnämnden i den kommun,
där barnet är mantalsskrivet eller, om det till följd av sin ålder ej blivit
mantalsskrivet, där det har sin födelsehemort.
Ärende som avses i denna paragraf må överflyttas till annan barnavårds
nämnd, om denna samtycker.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1960
11
5 kap. De omhändertagnas behandling
35 §.
Den som omhändertagits för samhällsvård skall erhålla god vård och fost
ran samt den utbildning som hans personliga förutsättningar och övriga om
ständigheter påkalla.
Den som omhändertagits för utredning skall, i den mån förhållandena
medgiva och med beaktande av skälen för ingripandet, erhålla sådan be
handling som avses i första stycket.
I detta kapitel angivna åtgärder som ankomma på barnavårdsnämnd sko
la vidtagas av den nämnd som beslutat omhändertagandet, om ej annat är
särskilt stadgat. Befattningen med den omhändertagne må dock överflyttas
till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.
36 §.
Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i
lämplig anstalt. Har han omhändertagits för samhällsvård eller utredning
av anledning som avses i 25 § b), må han intagas i ungdomsvårdsskola.
Den vårdform skall väljas som med hänsyn till den omhändertagnes ålder,
utveckling och egenskaper får anses bäst främja hans väl och tillgodose be
hovet av uppsikt över honom. Är han omhändertagen för samhällsvård, bör
vård i enskilt hem i första hand komma i fråga.
37 §.
Har barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkstäl
lighet, av anledning som avses i 25 § b) omhändertagit underårig för sam
hällsvård eller utredning, eller har sådant omhändertagande beslutats av
nämndens ordförande, ankommer det på polismyndighet att, om den omhän
dertagne på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för all
män ordning eller säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ord
förande på lämpligt sätt förvara den omhändertagne till dess länsstyrelsen
eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan placering ord
nats.
Den som sålunda tages i förvar må ej kvarhållas längre än eu vecka. Om
synnerliga skäl föreligga, må dock länsstyrelsen på framställning av nämn
den eller dess ordförande medgiva förlängning av tiden med ytterligare
högst en vecka.
38 §.
Lider den omhändertagne av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig
brist eller svaghet, skall barnavårdsnämnden bereda honom erforderlig
vård och behandling.
39 §.
Barnavårdsnämnden skall noggrant följa den omhändertagnes utveckling
och uppmärksamma, huruvida de krav som angivas i 35 § äro uppfyllda.
Om så erfordras, skall nämnden bereda den omhändertagne ny placering i
samma eller annan vårdform. Särskilt skall prövas, om det är möjligt att
utbyta anstaltsvård mot vård i enskilt hem.
Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende på elev vid ungdomsvårds
skola.
40 g.
Finner barnavårdsnämnd att sådan omhändertagen, som placerats inom
kommunen eller eljest vistas där och ej är elev vid ungdomsvårdsskola,
icke erhåller tillfredsställande vård, fostran och utbildning eller icke står
under erforderlig uppsikt, och tillkommer befattningen med den omhänder
tagne annan barnavårdsnämnd, skall denna nämnd ofördröjligen under
rättas. Leder underrättelsen ej till åsyftad verkan, skall förhållandet an
mälas hos länsstyrelsen.
Om åtgärd av den barnavårdsnämnd som har befattningen med den om
händertagne icke utan fara kan avvaktas, skall barnavårdsnämnden i den
kommun, där den omhändertagne finnes, tills vidare sörja för hans vård.
För sådant ändamål må han vid behov skiljas från hem, anstalt eller an
ställning, vari han placerats, och erhålla annan placering.
Föreligger beträffande elev vid ungdomsvårdsskola sådant förhållande
som avses i första stycket, skall skolans styrelse ofördröjligen underrättas.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
41 §.
Är den omhändertagne icke elev vid ungdomsvårdsskola, ankommer det
på barnavårdsnämnden att själv eller genom den åt vilken nämnden anför
trott vården öva uppsikt över honom samt att, i den mån behandlingen
så kräver, bestämma rörande hans person och personliga förhållanden.
Den omhändertagne må underkastas den begränsning i rörelsefriheten som
betingas av syftet med omhändertagandet.
Föräldrarna äro i fråga om rätt till umgänge med sådan omhändertagen
som avses i första stycket underkastade de bestämmelser som nämnden
med hänsyn till hans vård och fostran samt omständigheterna i övrigt fin
ner skäligt meddela. Föräldrar till den som omhändertagits enligt 31 § må
dock ej betagas tillfälle till umgänge med den omhändertagne, såvida icke
särskilda skäl föreligga.
6 kap. Samhällsvårdens upphörande
42 §.
Barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvården avslutad, så snart än
damålet med vården får anses uppnått. Beträffande den som omhänderta
gits enligt 31 § skall samhällsvården även förklaras avslutad, om föräld
13
rarna begära det, eller om den omhändertagne begär det efter det att han
fyllt femton år och särskilda skäl ej föranleda annat.
' Samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyller ader-
ton år eller, om han omhändertagits enligt 29 § efter det att han fyllt fem
ton år, senast tre år efter omhändertagandet.
Finner nämnden att samhällsvård enligt 31 § icke kan upphöra utan så
dan fara för den omhändertagne som avses i 25 § a), skall nämnden om
händertaga honom för fortsatt samhällsvård enligt 29 §. Fortsatt omhän
dertagande må även beslutas, om sådant fall föreligger som avses i 25 § b).
43 §.
Beträffande den som omhändertagits enligt 29 § må barnavårdsnämnden,
om så anses lämpligt, meddela beslut om villkorligt upphörande av sam
hällsvården. Sådant beslut innebär att samhällsvården försöksvis avslutas.
Efter beslutet må vården när som helst återupptagas, om så erfordras för
att uppnå dess syfte.
I samband med villkorligt upphörande av samhällsvård må nämnden
meddela en eller flera sådana föreskrifter som avses i 27 § samt förordna
om övervakning. Föreskrift eller förordnande varom här stadgas skall ej
gälla för längre tid än till dess samhällsvården slutligt upphör.
44 §.
Vid beslut om slutligt eller villkorligt upphörande av samhällsvård skall
barnavårdsnämnden tillse, att den omhändertagne kommer i tillfredsstäl
lande levnadsförhållanden. Nämnden bör vid behov föranstalta om att den
omhändertagne får lämpligt arbete och tillfälle till utbildning samt erhål
ler utrustning och erforderliga medel för resa och särskilda omkostnader.
45 §.
Bestämmelserna i detta kapitel ha icke avseende på elev vid ungdoms
vårdsskola. Om upphörande av samhällsvården beträffande sådan omhän
dertagen stadgas i 9 kap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
7 kap. Fosterbarnsvård m. m.
4(5 §.
I denna lag förstås med
fosterbarn barn under sexton år, som vårdas och fostras i annat enskilt
hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har
vårdnaden om barnet,
fosterföräldrar de som i sitt hem mottagit fosterbarn samt med
fosterhem hem vari fosterbarn mottagits.
Då särskilda skäl föreligga, äger barnavårdsnämnden besluta, att barn
under sexton år, som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller
särskilt förordnad förmyndare men ej är att hänföra till fosterbarn, tills
vidare skall anses såsom sådant.
Nämnden må, om särskilda skäl del påkalla, beträffande barn som avses
i första eller andra stycket besluta, att nämndens tillsyn enligt bestäm
melserna i detta kapitel skall fortsätta under viss tid, högst tre år, efter
det alt barnet fyllt sexton år.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1960
47 §.
Den som önskar mottaga fosterbarn har att inhämta tillstånd av barna
vårdsnämnden i den kommun, där han har sitt hem.
Sådant tillstånd må lämnas endast om nämnden finner, att barnet hos
sökanden kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma
levnadsförhållanden.
Vad i första stycket stadgas har icke avseende på barn som är omhänder
taget enligt denna lag och av barnavårdsnämnden placeras i fosterhem inom
kommunen. Vid sådan placering skall dock vad i andra stycket sägs om
förutsättningar för tillstånd äga motsvarande tillämpning.
48 §.
Fosterföräldrar äro skyldiga att till barnavårdsnämnden eller dess före
trädare lämna önskade upplysningar om barnet, dess vård och fostran samt
därmed sammanhängande förhållanden.
Om fosterföräldrarna flytta, skola de anmäla detta hos nämnden inom en
vecka. Sker flyttningen till annan kommun, har nämnden att, så snart den
erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta barnavårdsnämnden i den
na kommun.
Har fosterbarnet avlidit eller har fosterbarnsförhållandet eljest upphört
av annan anledning än att barnavårdsnämnden ingripit, skola fosterföräld
rarna anmäla detta hos nämnden inom en vecka.
49 §.
Barnavårdsnämnden har att öva noggrann tillsyn över alla fosterhem inom
kommunen i syfte att trygga, att varje fosterbarn erhåller god vård och
fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Nämnden skall även
verka för att fosterbarn får den utbildning som anses lämplig med hänsyn
till barnets anlag och övriga omständigheter.
Nämnden har att lämna råd åt fosterföräldrar som äro i behov därav.
50 §.
Om det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas från
fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet
finnes, för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som
har vårdnaden om barnet att taga det från fosterhemmet.
Är förbud som avses i första stycket av sannolika skäl påkallat men har
erforderlig utredning icke hunnit slutföras, må nämnden meddela förbud
att gälla i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra
veckor.
51 §.
Om det erfordras ur barnavårdssynpunkt, må barnavårdsnämnden för
bjuda person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens med
givande mottaga annans barn under sexton år för vistelse i hemmet annat
än tillfälligt.
Förbud som meddelats enligt första stycket äger giltighet även om den
det gäller flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd som medde
lat förbudet skall, så snart den erhåller kännedom om avflyttningen, un
derrätta barnavårdsnämnden i den kommun, dit flyttningen sker. Denna
nämnd skall på motsvarande sätt vidarebefordra underrättelsen vid ny
flyttning till annan kommun.
Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas. När den förbudet gäller
15
flyttat till annan kommun, ankommer det på barnavårdsnämnden i denna
kommun att besluta i frågan.
52 §.
Om barnavårdsnämnd prövas ha vidtagit fullt betryggande anordningar
för tillsyn över omhändertagna barn som av nämnden överlämnas till foster
hem i annan kommun, må Konungen medgiva befrielse tills vidare under
högst tio år från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§. Nämnden
är dock skyldig att, sedan omhändertaget barn överlämnats till fosterhem
i annan kommun, ofördröjligen anmäla förhållandet hos barnavårdsnämn
den i denna kommun.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
53 §.
Barnavårdsnämnd må på synnerliga skäl medgiva befrielse tills vidare
från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§ beträffande visst hem
inom kommunen. Sådant medgivande skall avse bestämd bostad och må
förbindas med erforderliga villkor. I medgivande skall föreskrivas, att an
mälan ofördröjligen skall göras hos nämnden, om fosterbarn mottages i
hemmet.
54 §.
Enskild person eller sammanslutning må ej utan tillstånd av socialstyrel
sen bedriva förmedlingsverksamhet beträffande fosterbarn.
8 kap. Barnavårdsanstalter
55 §.
Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag sådan för vård och fostran av
barn och ungdom under aderton år avsedd anstalt som ej är att hänföra till
sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt efterblivna, blinda, döva eller van
föra eller till sådant elevhem som står under tillsyn av central skolmyndig
het. Vad i lagen stadgas om barnavårdsanstalt äger ej tillämpning på ung
domsvårdsskola.
Särskilda former av barnavårdsanstalter äro
a) barnhem av olika slag, såsom spädbarnshem, mödrahem, upptagnings-
hem och specialhem,
b) barnkolonier, vilka mottaga barn för vistelse under begränsad del av
året,
c) barnstugor, vilka regelbundet mottaga barn för begränsad del av dyg
net, såsom lekskolor, daghem och fritidshem, samt
d) elevhem, vilka äro knutna till skolor och ha till ändamål att under
lätta elevernas skolgång.
56 §.
För varje landstingskommun skall Konungen, efter förslag av landstinget,
fastställa barnhemsplan, i vilken skola upptagas barnhem till sådant antal
och av sådan art, att behovet av olika slags barnhemsvård blir ändamålsen
ligt tillgodosett. Även ändring av planen fastställes av Konungen.
Landstingskommun har att inrätta och driva de barnhem som finnas
upptagna i barnhemsplanen, i den mån annan icke drager försorg därom. Det
åligger även landstingskommunen att, om erforderliga medel icke på annat
sätt tillhandahållas, bestrida kostnaderna för inrättande och drift av annan
tillhöriga barnhem som upptagits i planen, försåvitt deras vårdplatser äro
avsedda för landstingskommunens gemensamma behov.
16
Vad i denna paragraf stadgas om landstingskommun skall äga motsva
rande tillämpning på stad som ej tillhör landstingskommun.
57 §.
Om kommun eller landstingskommun ämnar inrätta barnhem, skall plan
för hemmet och dess verksamhet underställas Konungen eller, om Konungen
så bestämmer, socialstyrelsen. Önskar annan än kommun eller landstings
kommun inrätta barnhem, skall tillstånd sökas hos Konungen eller, om
Konungen så bestämmer, hos socialstyrelsen.
När verksamheten påbörjas vid annan barnavårdsanstalt än barnhem,
skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen eller, om Konungen så be
stämmer, hos vederbörande länsstyrelse.
Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämp
ning, när den som driver barnavårdsanstalt vill flytta eller utvidga anstalten
eller vidtaga större förändring beträffande dess anordningar, personal eller
verksamhet eller när ombyte av innehavare skall ske.
58 §.
Socialstyrelsen äger beträffande varje barnavårdsanstalt meddela före
skrift om det högsta antal barn och unga som samtidigt må vårdas där.
59 §.
Medgivande till intagning i barnhem lämnas av dess innehavare eller
ledning eller av den, till vilken beslutanderätten överlämnats. Är barnhem
met upptaget i barnhemsplan skall, om så kan ske, samråd om önskad in
tagning äga rum med länsstyrelsen. Befrielse från skyldighet att iakttaga
denna föreskrift må meddelas av Konungen.
Angående dem som vårdas i barnhem skola uppgifter lämnas till länssty
relsen enligt vad därom är särskilt stadgat.
Länsstyrelsen äger förordna, att den som intagits eller avses bli intagen
i visst barnhem icke må vårdas där.
60 §.
Barnavårdsnämnd har att öva tillsyn över varje barnavårdsanstalt inom
kommunen.
Finner nämnden att för barnavårdsanstalt gällande bestämmelser åsido
sättas eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten,
dess anordningar, personal, verksamhet eller förhållanden i övrigt, skall an
mälan ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.
61 §.
Finner länsstyrelsen att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt
inom länet, skall den ålägga anstaltens ledning eller innehavare att vidtaga
tjänliga åtgärder för att avhjälpa missförhållandet. Länsstyrelsen skall un
derrätta socialstyrelsen om dylikt åläggande.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
62 §.
Om åläggande som avses i 61 § bedömes vara gagnlöst eller om sådant
åläggande meddelats utan att medföra nöjaktig rättelse, ankommer det på
socialstyrelsen att återkalla lämnat tillstånd eller att meddela förbud mot
fortsatt verksamhet.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
63 §.
Myndighet som avses i 60, 61 eller 62 § äger att efter anfordran erhålla de
upplysningar som erfordras för sin tillsyn över barnavårdsanstalt.
Den som har att utöva tillsynen skall äga tillträde till anstalten samt rätt
att göra sig underrättad om förhållande som är av betydelse för tillämp
ningen av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Hand
räckning av polismyndighet må begäras, om tillträde vägras utan godtag
bart skäl.
9 kap. Ungdomsvårdsskolor
64 §.
Staten inrättar och driver ungdomsvårdsskolor, vilka ha till ändamål att
bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för sam-
hällsvård och inskrivits som elever vid skolorna.
Socialstyrelsen är centralmyndighet för skolorna och beslutar om inskriv
ning av elever vid dessa.
.
Om skolornas organisation, om grunder för elevernas fördelning på olika
skolor och avdelningar samt om verksamheten och ordningen vid skolorna
förordnar Konungen.
65 §.
vilken det
Ungdomsvårdsskola skall stå under ledning av en styrelse,
åligger
att över eleverna utöva den bestämmanderätt som enligt 41 § tillkommer
barnavårdsnämnd i fråga om andra omhändertagna,
att besluta om val av vårdform enligt 66 § samt
att besluta om utskrivning av elever.
Under styrelsen beslutar skolans rektor om vården av eleverna och förbe
reder deras utskrivning.
66
§.
Vården av de elever som äro inskrivna vid ungdomsvårdsskola äger rum
inom eller utom skolan.
.........
Vård inom skolan bör vara så anordnad att den skapar forutsåttningai
för att överföra eleven till friare vård. Om så befinnes lämpligt, må elev
beredas arbete eller utbildning annorstädes än i skolan.
Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sadan värd ma
eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt.
67 §.
Elev skall utskrivas, när
a) ändamålet med vården får anses uppnått,
...... ,
,
,
b) eleven behöver vård, fostran eller utbildning, som bättre kan beredas
på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas försorg, eller
c) eleven enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fång-
vårdsanstalt.
Utskrivning skall ske senast när eleven fyller tjugoett år eller, om han
omhändertagits för samhällsvård efter det att han fyllt aderton år, senast
tre år efter omhändertagandet.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 10
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
68
§.
Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården. Om hinder ej mö
ter på grund av vad som stadgas i 42 § andra stycket, må dock i sådant be
slut förordnas att samhällsvården skall bestå.
Meddelas ej förordnande om att samhällsvården skall bestå, skall skolans
styrelse tillse, att eleven vid utskrivningen kommer i tillfredsställande för
hållanden. Styrelsen bör vid behov föranstalta om att eleven får lämpligt
arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller utrustning och erforderliga
medel för resa och särskilda omkostnader.
69 §.
Misstänkes det att den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott
töre utskrivningen och hör brottet under allmänt åtal, ankommer det på
statsåklagaren att sedan han hört skolans styrelse avgöra, huruvida åtal
lämpligen bör ske.
70 §.
Om domstol eller annan myndighet begär att elev vid ungdomsvårdsskola
skall inställas inför myndigheten, har skolans rektor att föranstalta därom.
Finner skolans rektor att inställelsen skulle vara uppenbart olämplig ur
vårdsynpunkt eller att hinder eljest möter för inställelsen, skall han omedel
bart anmäla detta hos myndigheten.
10 kap. Kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader
71
§•
Vad i 22—24 §§ lagen om socialhjälp är stadgat om rätt för kommun att
av annan kommun eller av staten erhålla ersättning för socialhjälp, som
lämnats enligt 12 § nämnda lag, skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om kommuns rätt att erhålla ersättning för utgift, som föranletts av att
någon omhändertagits för samhällsvård.
Beträffande sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad som för
motsvarande fall är stadgat i 25—29, 31 och 32 §§ lagen om socialhjälp.
72 §.
När någon omhändertagits för samhällsvård, äger kommunen att som
ersättning för vårdkostnaden uppbära underhållsbidrag eller annan perio
diskt utgående förmån, som tillkommer honom och belöper på vårdtiden.
Kommun är även berättigad att utfå ersättning för sagda kostnad av egen
dom, som tillhör den underårige vid omhändertagandet eller som tillfaller
honom medan han är omhändertagen.
För kostnad, som kommun haft för någon som omhändertagits för sam
hällsvård och ej fyllt sexton år, äro föräldrarna ersättningsskyldiga. Beträf
fande omfattningen av ersättningsskyldigheten samt om undantag från
denna skall vad som är stadgat i 36 § andra, tredje och fjärde styckena
samt 38 § lagen om socialhjälp äga motsvarande tillämpning.
Ersättningsskyldighet enligt denna paragraf må eftergivas av barnavårds
nämnden. Om det högsta ersättningsbelopp som må uttagas förordnar
Konungen.
73 §.
Vill kommun erhålla ersättning enligt 72 § och sker betalning icke god
villigt, äger kommunen föra talan om ersättningen hos länsstyrelsen i det
län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål. I fråga om
IS
sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §
lagen om socialhjälp.
74 §.
Ersättning som avses i 72 § andra stycket bör, om ej omständigheterna
föranleda annat, bestämmas att utgå såsom bidrag på lämpliga tider, så
länge omhändertagandet består.
Bidragsskyldigheten må fastställas genom avtal, vilket skall upprättas
skriftligen och vara bevittnat av två personer. Kan avtal ej träffas, be
stämmes bidragsskyldigheten av länsstyrelsen på talan av kommunen. Angå
ende sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §
lagen om socialhjälp.
På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länsstyrel
sen, utan hinder av förut träffat avtal eller meddelat beslut, upptaga fråga
som här avses till ny prövning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål
75 §.
I fråga om förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål skolä bestäm
melserna i 14—16 §§, 17 § första och andra styckena samt 19—21 §§ i till
lämpliga delar lända till efterrättelse.
Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden
beredas tillfälle att närvara.
Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kralt,
åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet ma
verkställas innan målet slutligt avgöres.
76 §.
Finner länsstyrelsen erforderligt, att någon höres såsom vittne vid dom
stol, eller bor den som skall höras upplysningsvis så avlägset, att det är
förenat med oskälig omgång eller kostnad att höra honom vid länsstyrelsen,
äger denna förordna att förhör angående uppgivna omständigheter skall
äga rum vid den underrätt som prövas lämplig med hänsyn till tid och
plats för dess sammanträden. På framställning av länsstyrelsen skall rätten
låta inkalla dem som skola höras samt underrätta barnavårdsnämnden och
dem som enligt länsstyrelsens beprövande böra berättigas närvara vid för
höret.
Om det befinnes lämpligt, må rätten förordna att förhöret skall hallas
inom stängda dörrar.
77 §.
I fråga om ersättning till den, som enligt förordnande av länsstyrelse in
ställt sig inför länsstyrelsen eller domstol för att höras upplysningsvis eller
såsom vittne, skall vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna
medel till vittne äga motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock all
tid stanna på statsverket.
Om ersättning som avses i denna paragraf beslutar länsstyrelsen. Ersätt
ning till den som höres enligt 76 § bestämmes dock av rätten.
78 §.
Innan underställningsmål slutligt avgöres, bör länsstyrelsen infordra ytt
rande från barnavårdsnämnden, om utredningen föranleder det.
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
79 §.
Finner sig länsstyrelsen icke kunna fastställa underställt beslut, enligt
vilket någon omhändertagits för samhällsvård, äger länsstyrelsen i stället
förordna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdraga åt barna
vårdsnämnden att föranstalta därom.
12 kap. Besvär
80 §.
I barnavårdsnämnds beslut må den beslutet rör söka ändring hos läns
styrelsen, om nämnden
utdömt förelagt vite,
avvisat av enskild anlitat biträde,
med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhål
landen eller förordnat om övervakning,
avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller
övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,
träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,
meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med
någon som är omhändertagen,
träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller be
slutat att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,
meddelat beslut som avses i 46 § andra eller tredje stycket,
avslagit ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn eller
träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 §.
Ändring sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller av
bryta verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse
oberoende av laga kraft.
81 §.
I beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande
utskrivning från skolan ma den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen
genom besvär, vilka skola ingivas till denna.
Om talan mot beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i andra fall är
särskilt stadgat.
82 §.
Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende som avses
i denna lag skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje
enskild person och kommun som beröres därav.
83 §.
Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende angående
skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad
för omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget
barns vård må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföl
jas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.
Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera
länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade ut
slaget, må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som
dessförinnan meddelats i målet. Sådant utslag eller beslut skall ej hindra att
saken prövas i sin helhet.
21
Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
84 §.
I länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpningen av denna lag
än som angivas i 83 § må ändring sökas hos Konungen genom besvär.
Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—4) kap. länder till efterrät
telse utan hinder av förd klagan.
85 §.
Besvär över länsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om an
ledning ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytter
ligare utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga handlingar i
målet jämte eget utlåtande till kammarrätten eller, om besvären skola prö
vas av Konungen, till socialdepartementet.
86
§.
I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad som är stadgat
i 82 § äga motsvarande tillämpning.
Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.
87 §.
I beslut av socialstyrelsen må ändring sökas hos Konungen genom be
svär, vilka skola ingivas till socialdepartementet.
Av socialstyrelsen enligt 58 eller 62 § meddelat beslut länder till efter
rättelse utan hinder av förd klagan.
13 kap. Ansvarsbestämmelser och särskilda föreskrifter
88
§.
Försumma fosterföräldrar att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 48 §
andra eller tredje stycket eller underlåter annan än kommun eller lands
tingskommun att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives i 57 §
andra eller tredje stycket, straffes med dagsböter.
Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som
1. utan tillstånd, då sådant enligt 47 § kräves, i sitt hem mottager foster
barn,
2. överträder förbud som meddelats enligt 50 eller 51 §,
3. utan tillstånd, då sådant enligt 54 § kräves, bedriver förmedlingsverk
samhet beträffande fosterbarn,
4. utan tillstånd, då sådant enligt 57 § kräves, driver barnhem eller be
träffande sådant hem vidtager åtgärd som avses i tredje stycket av nämnda
paragraf eller
5. i strid mot förbud som meddelats enligt 62 § fortsätter verksamheten
vid barnavårdsanstalt.
89 §.
Har någon genom att bortföra eller dölja underårig eller genom att med
verka till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter hind
rat eller försvårat utredning i ärende som avses i 4 eller 7 kap.,
eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller försvårat verkstäl
lighet av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som om
händertagits, eller medverkat till att den omhändertagnes vård i hem eller
anstalt, dit han överlämnats, avbrytes eller efter avbrott icke återupp-
tages,
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärning
en eljest är i lag belagd med strängare straff.
Detsamma skall gälla, om någon lämnar alkoholhaltiga drycker åt sådan
omhändertagen, som är intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom ung
domsvårdsskola, eller eljest hjälper den omhändertagne att åtkomma dylika
drycker eller om någon förleder sådan omhändertagen till könsligt um
gänge.
90 §.
Den som överträder av barnavårdsnämnd eller av styrelse eller rektor
för ungdomsvårdsskola meddelat förbud mot att besöka någon som är om
händertagen straffes med dagsböter, om ej gärningen eljest är i lag be
lagd med strängare straff.
91 §.
Den som är eller varit verksam inom samhällets barnavård må ej obehö
rigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.
Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex må
nader.
Alla handlingar i förekommande mål och ärenden skola så förvaras, att
de icke äro tillgängliga för obehöriga.
92 §.
Gärning som är belagd med straff enligt 88, 89 eller 90 § må ej åtalas av
allmän åklagare, om ej gärningen anmäles till åtal av vederbörande barna
vårdsnämnd eller styrelse för ungdomsvårdsskola eller av tillsynsmyndig
het.
Brott som avses i 91 § första stycket må åtalas av allmän åklagare endast
efter angivelse av målsägande.
93 §.
Myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningsha
vare hos sådana myndigheter ävensom i allmän tjänst ej anställda läkare,
lärare, sjuksköterskor och barnmorskor ha att ofördröjligen till barnavårds
nämnd anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit kännedom om av
beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.
94 §.
Polismyndighet har att på begäran av barnavårdsnämnd eller dess ord
förande eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden
eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna handräckning för att
efterforska underårig som är föremål för utredning i ärende enligt 25 §, för
att verkställa beslut angående omhändertagande, för att efterforska och åter
hämta sådan omhändertagen som avvikit från hem eller anstalt, dit han
överlämnats, samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är
omhändertagen.
Handräckning skall även lämnas styrelse eller rektor för ungdomsvårds
skola för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för att om
besörja annan förflyttning av elev.
95 §.
Delgivning av kallelser, beslut eller andra meddelanden enligt denna lag
skall ske genom posten, såvida icke vederbörande myndighet finner den
böra verkställas på annat sätt. Om postdelgivning ej användes, må biträde
för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.
23
I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som fin
nes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.
96 §.
Handräckning eller annat biträde av polismyndighet lämnas kostnadsfritt.
97
§.
Vad i denna lag stadgas angående föräldrar skall i fråga om adoptivbarn
gälla adoptanten eller, om make adopterat andra makens barn, båda ma
karna.
Tillkommer vårdnaden om underårig endast den ena av föräldrarna eller
särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 4 och 6 kap. är stadgat med
avseende på föräldrarna gälla om den som har vårdnaden.
98 §.
Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om be
handlingen i barnavårdshänseende av dess undersåtar här i riket och om
gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.
99 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
14 kap. Åtgärder mot försumlig försörjare
100 §.
Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden efter sin förmåga
utföra arbete i arbetshem, som avses i lagen om socialhjälp, är
a) den som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försum
mar sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att samhälls-
vård måste beredas detta, och tillika undandrager sig att fullgöra honom
härför åliggande ersättningsskyldighet samt
b) den som enligt dom, vilken vunnit laga kraft, eller enligt skriftligt, av
två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad un
derhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton
år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och
härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfost
ran som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige
prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.
Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den
som ej fyllt tjugoett år.
Den som intagits i arbetshem må kvarhållas där till dess grundad anled
ning föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga fullgöra sina
skyldigheter mot barnet. Han må dock icke kvarhållas i oavbruten följd
under längre tid än ett år.
Vad i 42, 43, 48—51, 55—57, 61 och 62 §§ lagen om socialhjälp är stad
gat om delgivning av föreläggande, om handräckning, varning och tvångs
arbete samt om besvär skall äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.
Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
24
Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestäm
melsen i stället lända till efterrättelse.
2. Val av ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd skall med till-
lämpning av denna lag första gången äga rum i december månad 1960. Va
let skall avse tiden intill utgången av året näst efter det, då allmänna val
av kommunens fullmäktige första gången ägt rum efter lagens ikraftträ
dande.
3. Beträffande dem som vid ingången av år 1961 äro enligt äldre barna-
\årdslagen omhändertagna för skyddsuppfostran eller samhällsvård skola
efter ingången av år 1961 i denna lag meddelade bestämmelser om behand
lingen av dem som omhändertagits för samhällsvård samt om upphörande
av sådan vård tillämpas. Härvid skall anses, att den som omhändertagits
enligt 22 § a) eller b) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård
av anledning som avses i 25 § a) denna lag, att den som omhändertagits
enligt 22 § c) eller d) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhälls
vård av anledning som avses i 25 § b) denna lag samt att den som är om
händertagen för samhällsvård blivit föremål för sådan vård enligt 31 S den
na lag.
4. Beträffande ersättningsskyldighet för kostnad, vilken belöper på tid
före den 1 januari 1961, samt i fråga om underställning och överklagande
av beslut, som meddelats före sagda dag, skola bestämmelserna i äldre bar
navårdslagen äga tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
25
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp
Härigenom förordnas, att 7, 12, 23, 35, 41, 48, 52, 53, 55 och 64 §§ lagen
den 4 januari 1956 om socialhjälp skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne
dan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
7 §•
Socialnämnden bör-------------------- -------- berör nämndens.
I kommun, där särskild barna
vårdsnämnd är tillsatt, böra social
nämnden och barnavårdsnämnden
eller representanter för dem i den
mån så finnes påkallat sammankom
ma för rådplägning om angelägenhe
ter, som beröra båda nämnderna.
Då i kommun, som avses i andra
stycket, socialnämnden vid prövning
av fråga om socialhjälp finner skäl
till antagande att någon, som ej fyllt
21 år, bör bliva föremål för åtgärd av
barnavårdsnämnden, bör social
nämnden skyndsamt genom den le
damot, som är ledamot jämväl i bar
navårdsnämnden, inhämta dess upp
fattning i ärendet. Av socialnämnden
införskaffad utredning bör därvid
tillhandahållas barnavårdsnämnden
jämte förslag till den åtgärd, som so
cialnämnden finner lämpligen böra
vidtagas. Råda olika meningar mel
lan nämnderna, bör ärendet överläm
nas till en tremannanåmnd, beståen
de av den gemensamma ledamoten
jämte ytterligare en ledamot av so
cialnämnden, vald av denna för ett
år i sänder, och en ledamot av bar
navårdsnämnden, vald av denna för
motsvarande tid. Tremannanämnden
har att skyndsamt avgöra, huruvida
socialnämnden eller barnavårds
nämnden skall taga befattning med
ärendet. Finner socialnämnden tre-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
mannanämndens avgörande icke
kunna utan våda avvaktas, må so
cialnämnden tills vidare vidtaga
lämplig åtgärd.
12
§.
Minderårig ävensom —------- ------------------ jämväl uppfostran.
Med minderårig----------------—---------16 år.
Rörande omhändertagande av min-
Rörande omhändertagande för
derårig, som på grund av nöd eller samhällsvård
stadgas i barnavårdsla-
annan dylik anledning är i behov av
gen.
vård utom hemmet,
stadgas i barna
vårdslagen.
23
För socialhjälp, som enligt 12 §
lämnats åt svensk medborgare, vil
ken för det år hjälpen utgivits eller,
i fall varom sägs i 22 § andra stycket,
för det år, som där avses,
ej mantals
skrivits i riket eller vars mantals
skrivningsort för nämnda år ej kun
nat utrönas, är den kommun som
lämnat hjälpen berättigad att erhål
la ersättning av staten, i den mån
gottgörelse ej kunnat uttagas av en
skild person.
Rätt till----------------------------- svi
§•
För socialhjälp, som enligt 12 §
lämnats åt svensk medborgare, vil
ken för det år hjälpen utgivits ej
mantalsskrivits i riket eller vars
mantalsskrivningsort för nämnda år
ej kunnat utrönas, är den kommun
som lämnat hjälpen berättigad att
erhålla ersättning av staten i den
mån gottgörelse ej kunnat uttagas av
enskild person. Vad nu sagts skall
även gälla i fall som avses i 22 § and
ra stycket, där för det senaste år, för
vilket vistelse eller inackordering i
enskilt hem eller vårdhem under om
ständigheter, som i a)
—
c) sistnämn
da lagrum sägs, ej påverkat hjälp-
tagarens mantalsskrivning, hjälpta-
garen icke blivit mantalsskriven i ri
ket eller hans mantalsskrivningsort
ej kunnat utrönas.
c medborgare.
35 §.
Make är —-------------------- ------------
För socialhjälp, som utgått till ma
ke för tid, då andra maken varit häk
tad eller intagen i arbetshem, fång
vårds- eller tvångsarbetsanstalt, sko
la tillhörande barna- och ungdoms
vården
eller allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare och till följd
därav icke varit i stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot maken,
föreligger icke ersättningsskyldighet
enligt denna paragraf. Ersättnings-
— andra maken
För socialhjälp, som utgått till ma
ke för tid, då andra maken varit
häktad eller intagen i arbetshem,
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,
ungdomsvårdsskola
eller allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
och till följd därav icke varit i stånd
att fullgöra sin underhållsskyldighet
mot maken, föreligger icke ersätt
ningsskyldighet enligt denna para
graf. Ersättningsskyldighet förelig-
27
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
skyldighet föreligger ej heller för so- ger ej heller för socialhjälp, som ut-
cialhjälp, som utgått till make för gått till make för tid, då andra ma-
tid, då andra maken åtnjutit social- ken åtnjutit socialhjälp enligt 12 §.
hjälp enligt 12 §.
41 §.
Den som---------------- —• —------------- -i arbetshem.
Föreläggande att utföra arbete i ar- Föreläggande att utföra arbete i
betshem må dock icke meddelas den arbetshem må dock icke meddelas
som ej fyllt 18
år.
den som ej fyllt 21
år.
48 §.
Därest någon, som intagits i ar- Därest någon, som intagits i ar
betshem, undandrager sig att utföra betshem, undandrager sig att utföra
anvisat arbete eller visar tredska att anvisat arbete eller visar tredska att
efterkomma givna föreskrifter eller efterkomma givna föreskrifter eller
gör sig skyldig till uppförande som gör sig skyldig till uppförande som
strider mot sedlighet eller god ord- strider mot sedlighet eller god ord
ning eller utan tillstånd lämnar ar- ning eller utan tillstånd lämnar ar-
betshemmet, äger hemmets styrelse, betshemmet, äger hemmets styrelse
under förutsättning att han fyllt 21
tilldela honom varning med erinran
år,
tilldela honom varning med erin- om den påföljd, som kan inträda
rån om den påföljd, som kan inträda jämlikt 49 §.
jämlikt 49 §.
Över beslut------------------------------------- den felande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
52
Länsstyrelserna hava, var inom
sitt län, att med biträde av social
vår dskonsulenter
noga följa tillämp
ningen av denna lag samt därvid till
se, att socialhjälpsverksamheten ord
nas och handhaves på ett ändamåls
enligt sätt.
Underlåter kommun------- - —---------
Yppas eljest---------------- —-----------
Instruktion för socialvårdskonsu-
lenterna fastställes av Konungen.
Länsstyrelserna hava, var inom sitt
län, att noga följa tillämpningen av
denna lag samt därvid tillse, att so
cialhjälpsverksamheten ordnas och
handhaves på ett ändamålsenligt sätt.
------- skyldighet härutinnan.
dess avhjälpande.
53 §.
Socialstyrelsen har att med biträ
de av statens socialhjälpsinspektör
genom råd och upplysningar verka
för att socialhjälpsverksamheten
ordnas och utvecklas på ett ända
målsenligt sätt samt att öva uppsikt
över arbetshemmen.
Det ankommer på Konungen att
fastställa instruktion för social-
hjälpsinspektören.
Socialstyrelsen har att genom råd
och upplysningar verka för att so
cialhjälpsverksamheten ordnas och
utvecklas på ett ändamålsenligt sätt
samt att öva uppsikt över arbetshem
men.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
55
Är någon --------—----------------------
Besvär, varom-----------------------------
64
Vad hos socialnämnd förekommit
rörande enskilds personliga förhål
landen må ej yppas för obehörig.
Bryter någon häremot straffes med
dagsböter eller fängelse. Å brott som
nu sagts må allmän åklagare tala
allenast efter angivelse av målsägan-
den.
Alla handlingar i förekommande
ärenden skola så förvaras, att de ic
ke åtkommas av obehöriga.
§•
— hos länsstyrelsen.
------- viss tid.
Beslut av länsstyrelsen i fråga om
handräckning som nu avses länder
till efterrättelse utan hinder därav,
att beslutet ej äger laga kraft.
§•
Den som är eller varit verksam vid
behandlingen av frågor enligt denna
lag må ej obehörigen yppa vad han
därvid erfarit rörande enskilds per
sonliga förhållanden. Bryter någon
häremot straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. Å brott
som nu sagts må allmän åklagare ta
la allenast efter angivelse av måls-
äganden.
Alla handlingar i förekommande
ärenden skola så förvaras, att de,
icke äro tillgängliga för obehöriga.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1961.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
29
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.l
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 juni
1959.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena
U
ndén
,
statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
indell
, L
indström
, K
ling
, S
koglund
, E
denman
,
J ohansson , af G eijerstam .
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lindström fråga angående ny lag om samhällets vård av barn
och ungdom (barnavårdslag) samt anför därvid följande.
I. Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1950 tillkallade då
varande chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, särskilda sakkun
niga för att biträda med utredning rörande översyn av barnavårdslagstift-
ningen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga1, vilka antog
benämningen barnavårdskommittén, har avgivit tre betänkanden: betänkan
de I den 30 september 1955 med förslag angående utredningshem (SOU 1955:
37), betänkande II den 27 oktober 1956 med förslag till ny barnavårdslag
(SOU 1956:61) och betänkande III den 25 november 1957 med förslag till
följdförfattningar till ny barnavårdslag in. in. (SOU 1957:49). Med sist
nämnda betänkande avslutades de sakkunnigas arbete. I det följande är, om
ej annat anges, endast fråga om kommitténs betänkande II.
Kommitténs förslag bygger på samma huvudprinciper som gällande bar
navårdslag — BvL — i fråga om den samhälleliga barnavårdens organisa
tion, verksamhetens inriktning och utformning samt kostnadernas fördel
ning. Förslaget innebär emellertid att ramen för samhällets barna- och
ungdomsvård i viss mån vidgas samt att verksamheten, bl. a. genom öpp
nande av nya åtgärdsmöjligheter, på olika sätt effektiviseras. Rättsskyddet
för de personer, vilka beröres av barnavårdsorganens verksamhet, tillgodoses
ytterligare. De ändringar i gällande rätt, vilka kommittén funnit erforder
liga, är så många och vittgående, att desamma enligt kommittén icke kan
inarbetas i BvL med bibehållande av denna lags systematik och med be
varande av vissa avsnitt. Kommittén framlägger därför förslag till helt ny
1 Generaldirektören E. Bexelius, ordförande, socialläkaren A. Bursell, ledamoten av riksda
gens andra kammare E. Ewerlöf, advokaten H. Lindberg, filosofie licentiaten K. Lindegren,
borgarrådet Hj. Mehr, ledamoten av riksdagens andra kammare H. Sjöstrand, ledamoten av
riksdagens första kammare A. Sjöström-Bengtsson och rektorn H. Törnquist.
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
barnavårdslag. — Genom de ändringar i BvL, som vidtogs i samband med
tillblivelsen av lagen om socialhjälp (SochjL), har bestämmelserna om er
sättning av stat, landsting, kommun eller enskilda för barnavårdskostnad
ändrats på sätt, som bl. a. innebär viss förenkling samt minskning av an
talet föreskrifter. I fråga om sådan ersättning innebär förslaget ytterligare
förenkling och viss begränsning av antalet lagregler. Vad angår bestämmel
ser om barnavårdsnämnden, dess verksamhetsområde och uppgifter, sam
mansättning och tjänstgöringstid, dess arbetssätt m. m. föreslås i syfte att
vinna anslutning till SochjL och kommunallagen (KL) en mindre omfat
tande lagreglering än gällande lags. Samtidigt som förslaget i fråga om åt
skilliga avsnitt eller särskilda stadganden kunnat göras enklare och mindre
omfattande än gällande lag, har strävandena till förbättrad barnavårdslag-
stiftning lett till ett ökat antal bestämmelser om åtgärder, som ankommer
på barnavårdsorganen, samt om behandling av barnavårdsärenden.
I förslaget saknas stadganden om åtgärder mot försumliga försörjare.
Kommittén, som i annat sammanhang yttrat sig över vad i socialvårdskom-
mitténs betänkande angående socialhjälp m. m. anförts och föreslagits be
träffande sådana åtgärder, har därvid uttalat sin anslutning till socialvårds-
kommitténs mening, att erforderliga bestämmelser på området borde med
delas i en särskild lag.
I fråga om länsstyrelsernas organisation för handhavandet av barna-
vårdsverksamheten inom länen har kommittén övervägt mera vittgående
åtgärder syftande till att länsstyrelsens beslutanderätt i betydelsefulla bar
navårdsärenden, vilka rör enskilds personliga förhållanden, skulle utövas
av ett kollegium med starkt lekmannainslag. Samtidigt har framhållits, att
frågan om länsstyrelsens sammansättning vid handläggning av barnavårds
ärenden äger samband med andra utredningsuppdrag, avseende dels det
administrativa besvärsinstitutet, dels frågan om ökade rättsliga garantier
vid administrativa frihetsberövande^ Kommittén inskränker sig därför
till att redovisa sin principiella inställning till förevarande spörsmål.
Vad angår socialvårdskonsulentorganisationen ansluter sig kommittén till
socialvårdskommitténs och 1948 års länsstyrelseutrednings förslag, att so-
cialvårdskonsulenterna knytes till länsstyrelserna såsom dessas tjänstemän,
och förutsätter därvid att det, kanske på något undantag när, behövs en
konsulent för varje län.
Genom brev den 5 november 1954 anbefallde Kungl. Maj :t kommittén
ävensom de sakkunniga för utredning av vissa frågor rörande enhetssko-
lans ledning och lokala organisation m. m. (1951 års skolstyrelseutredning)
att till närmare övervägande upptaga det i Kungl. Maj :ts proposition den
19 februari 1954, nr 156, angående anslag till främjande av ungdomens
föreningsliv och fritidsverksamhet m. m. berörda spörsmålet om den kom
munala handläggningen av vissa ungdomsfrågor och att efter samråd fram
lägga de förslag, vartill övervägandena kunde föranleda. Kommittén och
skolstyrelseutredningen har icke kunnat enas i denna fråga utan framläg
ger vardera sitt förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
31
över kommitténs betänkande jämte därvid fogade lagförslag ävensom
över skolstyrelseutredningens nyss berörda förslag har efter remiss ytt
randen avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hov
rätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, fång
vårdsstyrelsen, socialstyrelsen (med bifogande av yttranden från social-
vårdskonsulenter, ungdomsvårdsskolornas rektorsförening samt styrelser
na för ungdomsvårdsskolorna), arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalsty
relsen, statskontoret, kammarrätten, skolöverstyrelsen, överståthållaräm-
betet och samtliga länsstyrelser (med bifogande av yttranden från ca 200
kommunala organ, landsfogdar, förste provinsialläkare, barnavårdsassi-
stenter och föreningar), domkapitlet i Uppsala ärkestift, domkapitlet i
Lunds stift, domkapitlet i Göteborgs stift, besvärssakkunniga, utredningen
om administrativa frihetsberövande^ föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, förening
en Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sve
riges polismästare, Sveriges advokatsamfund, svenska socialvårdsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska lands
tingsförbundet, svenska läkaresällskapet, svenska barnpsykiatriska för
eningen, svenska psykologförbundet, högerns kvinnoförbund, folkpartiets
kvinnoförbund, socialdemokratiska kvinnoförbundet, Fredrika-Bremer-
förbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund, kooperativa kvinnogillesför-
bundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges förskollära
res riksförbund, målsmännens riksförbund, riksförbundet för sexuell upp
lysning, mentalsjukvårdsdelegationen, kyrkliga kvinnorådet, svenska barn
psykologiska föreningen, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskol-
lärarinneförbund, Sveriges småskollärarförbund och publicistklubben. Där
jämte har flertalet landstings förvaltningsutskott avgivit yttranden.
Förutom remissvaren har i ärendet inkommit skrivelser dels från riks
dagens justitieombudsman angående inställelse av elev å skola tillhörande
barna- och ungdomsvården, dels från den sjunde ungdomsrådskonferensen
i Kvarnsveden angående den kommunala organisationen av allmänt före
byggande barna- och ungdomsvård.
Kungl. Maj :t har därefter förordnat byråchefen Torsten Eriksson och
hovrättsassessorn Holger Romander att såsom sakkunniga inom socialde
partementet biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag. Under
detta arbete har de sakkunniga, vilka biträtts av förbundssekreteraren i
svenska socialvårdsförbundet Bertil Grönlund och hovrättsassessorn Äke
Widding, i studiesyfte besökt vissa barnavårdsnämnder, bl. a. i de fem
största städerna, samt hållit överläggningar med chefstjänstemännen hos
barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsing
borg, Gävle, Eskilstuna och Östersund. De sakkunniga har därjämte under
hand samrått med representanter för olika myndigheter, främst socialsly-
relsen.
Under ett senare skede av departementsarbetet med lagförslaget har under
min ledning överläggningar hållils dels med riksåklagaren samt företrädare
32
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1960
för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, svenska socialvårdsförbundet, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska landstings
förbundet, dels med landshövdingarna Bergquist, Nyström och Eckerberg.
Såsom jag i ett senare sammanhang återkommer till har särskilda överlägg
ningar därjämte ägt rum med svenska socialvårdsförbundet.
Slutligen har från utredningen om administrativa frihetsberövanden in
kommit en promemoria med vissa synpunkter på ett som ett led i departe-
mentsarbetet upprättat utkast till ny barnavårdslag i de avseenden som be
rör utredningens uppdrag.
Sedan överarbetningen av kommitténs lagförslag numera avslutats, får
jag för Kungl. Maj:t anmäla ett med biträde av nämnda sakkunniga inom
socialdepartementet utarbetat förslag till lag om samhällets vård av barn
och ungdom (barnavårdslag).
Jag skall nu tillåta mig att till en början lämna en översikt över den
nordiska barnavårdslagstiftningen. Därefter är det min avsikt att behand
la vissa allmänna och betydelsefulla frågor, och slutligen kommer jag att
närmare gå in på de särskilda bestämmelserna.
Vad angår de av kommittén berörda organisatoriska spörsmålen beträf
fande länsstyrelserna och socialvårdskonsulenterna vill jag erinra om att
de till en del aktualiserades redan i samband med tillkomsten av SochjL och
att chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen till 1955 års
riksdag (V ht p. 7) förklarade sig ha för avsikt att, sedan arbetet med över
syn av barnavårdslagstiftningen avslutats, ta upp frågan om konsulentor
ganisationen till omprövning. Då ifrågavarande spörsmål icke äger omedel
bart samband med det nu framlagda lagförslaget, torde de få upptagas till
behandling i annat sammanhang.
II. Huvuddragen av den svenska barnavårdslagstiftningen
De äldsta bestämmelserna om beredande av vård och skydd åt barn ge
nom samhällets försorg gavs i förordningar angående kommunernas fattig
vård. I första hand inriktades samhällets hjälpverksamhet, såvitt rörde
barn, på de föräldralösa och dem som övergivits av sina föräldrar. När dyli
ka barn icke av anhöriga eller andra bereddes vård, måste samhället ta hand
om dem. Det vanligaste sättet härför var utackordering i enskilda hem. Även
omhändertagande i fattigstugor och fattiggårdar förekom.
Genom lagar den 6 juni 1902 om fosterbarns vård samt den 13 juni sam
ma år angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn fick samhällets barnavårdande verksamhet en betydligt vidgad ram.
1902 års fosterbarnslag innehöll bestämmelser om övervakning av den
vård, som bereddes sådana barn under 7 års ålder vilka mot ersättning fost
rades hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar
eller förmyndare. Tillsynen skulle utövas av hälsovårdsnämnden eller, där
sådan ej fanns, av kommunalnämnden eller av särskilt tillsatt fosterbarns-
nämnd.
33
Lagen om uppfostran åt vanartade och försummade barn möjliggjorde
ingripande från samhällets sida beträffande sådana barn under 15 — i
vissa fall 16 — års ålder. Ingripandet skulle gå ut på att åvägabringa rät
telse, i sista hand genom att barnet skildes från hemmet och bereddes vård
och uppfostran genom samhällets försorg i enskilt hem, barnhem eller
skyddshem. För tillämpning av lagen skulle i varje skoldistrikt finnas en
barnavårdsnämnd, särskilt tillsatt eller ock identisk med folkskolestyrelsen
eller skolrådet.
Genom lagen den 14 juni 1918 om fattigvården (FvL) vidgades samhällets
skyldigheter gentemot vårdbehövande och nödlidande barn. Fattigvård åt
minderårig, varmed förstods den som ej fyllt 16 år, skulle enligt lagen utgå i
samtliga de fall, där ett faktiskt nödläge förelåg, oavsett orsaken härtill, och
hjälpen skulle omfatta underhåll, vård och uppfostran. Hjälpen skulle gi
vas genom understöd i hemmet eller vård utom detsamma. För vård utom
hemmet fick minderåriga över 2 års ålder endast under vissa betingelser in
tagas i fattigvårdsanstalt. Utackordering av minderåriga fick endast ske
till därför lämpade personer och det skulle särskilt övervakas, att fostrarna
fullgjorde sina skyldigheter. Då omhändertagen minderårig hunnit den ål
der samt nått den utveckling och stadga, att han kunde anses i stånd att
försörja sig, skulle såvitt möjligt åt honom beredas lämplig tjänst eller an
ställning samt tillses, att han erhöll nödig utrustning. Verksamheten an
kom på fattigvårdsstyrelsen i varje kommun (fattigvårdssamhälle).
Dessa tre lagar, vilkas innehåll nu i korthet berörts i vad det är av in
tresse i detta sammanhang, reglerade i det väsentliga den samhälleliga verk
samhet, som kunde betecknas som offentlig barnavård i trängre mening.
Det var alltså de egentliga barnavårdslagarna före tillkomsten den 6 juni
1924 av den ännu gällande lagen om samhällets barnavård, vars beteck
ning sedermera ändrats till lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag).
Genom 1902 års barnavårdslagar hade en i och för sig värdefull grund
lagts för en samhällelig barnavårdsverksamhet utanför fattigvårdens ram.
Nämnas må, att den 27 juni samma år sådana förändringar i strafflagen
vidtogs, att 15 år blev ovillkorlig straffmyndighetsålder, samt att minder
årighet, varmed avsågs uppnådd ålder av 15 men ej 18 år, blev allmän straff-
minskningsgrund och, under vissa betingelser, kunde föranleda att straff
ersattes av tvångsuppfostran. Om sådan fostran samt om förfarandet i brott
mål rörande minderåriga utfärdades samtidigt vissa lagbestämmelser.
I praktiken kom emellertid 1902 års barnavårdslagar att få tämligen be
gränsad betydelse. Fattigvårdslagstiftningskommittén anför därom i sitt be
tänkande av år 1921 med förslag till lag om den offentliga barnavården m. in.
(FvLK IV motiv s. 32 o. f.), att i det stora flertalet kommuner de ärenden,
som avsågs i lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, icke övertagits
av därför avsedd myndighet eller över huvud taget framkallat någon som
helst åtgärd, medan fosterbarnslagen, frånsett en del städer och större lands
kommuner, icke blivit tillämpad i någon större utsträckning. I 1924 års pro-
15 Ililiang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
position med förslag till lag om samhällets barnavård m. m. (nr 150) heter
det, att den då gällande barnavårdslagstiftningen till stor del blivit en lag
på papperet (prop. s. 47). En av anledningarna till nu berörda förhållande
fann fattigvårdslagstiftningskommittén däri, att genom 1902 års lagar två
grenar av barnavårdsverksamheten anförtroddes åt skilda kommunala or
gan, vilka ej heller hade befattning med den i fattigvårdslagen reglerade
hjälpverksamheten för nödställda barn, vilken senare verksamhet fått stor
omfattning.
Genom lagar den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap samt om äkten
skaplig börd, om adoption, om införsel i avlöning, pension eller livränta samt
om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, ävensom lagar
den 11 juni 1920 om barn i äktenskap samt om makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn, blev barnens rättsställning i förhållande till för
äldrarna, adoptivföräldrarna och styvföräldrarna fixerad och barnens intres
sen i olika hänseenden tryggade. Barnavårdsmannainstitutionen infördes
genom nämnda lag om barn utom äktenskap och betydande uppgifter till-
lades barnavårdsnämnderna. Detta ledde till att särskild barnavårdsnämnd
tillsattes i många kommuner, där sådan förut ej funnits, och denna utveck
ling medförde en viss förbättring med avseende på verksamheten till skydd
för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.
I 1924 års barnavårdslag sammanfördes bestämmelser om de förut i skilda
lagar reglerade tre barnavårdsuppgifterna, tillsyn av fosterbarnsvård, ingri
pande beträffande vanartade barn och barn i fara att bli vanartade samt
hjälp åt nödställda och vårdbehövande barn genom vård utom hemmet. Fat-
tigvardsstyrelsernas befattning med nödställda och vårdbehövande barn in
skränktes till att omfatta de fall, då enbart understöd i hemmet, ej omhän
dertagande, behövdes. De till barnavården hörande kommunala uppgifterna
centraliserades till ett enda organ, barnavårdsnämnden. Lagen medförde vi
dare, att den offentliga barnavården fick ett vidgat verksamhetsfält samt en
lastare och utförligare lagreglering. Till barnavårdsnämndens uppgifter lä
des att ingripa även beträffande barn, som i föräldrahemmet utsattes för
misshandel, vanvård eller annan fara till liv eller hälsa. Nämndens uppgif
ter vidgades vidare genom höjning av de med hänsyn till barnens ålder drag
na gränserna för fosterbarnstillsyn och för åtgärder i anledning av missför
hållanden. Nämnden anbefalldes att genom åtgärder av allmän art verka för
förbättrad barn- och ungdomsvård. I fråga om verksamhetens bedrivande,
omhändertagna barns behandling samt upphörande av befattningen med
omhändertagen lämnades utförliga föreskrifter, som ställde skärpta anspråk
på barnavårdsorganen. I lagen gavs vidare bestämmelser bl. a. om uppsikt
över samhällets barnavård, om barnhem och skyddshem samt, i viss anslut
ning till fattigvårdslagen, om fördelning av det allmännas barnavårdskost-
nader och om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighel.
Barnavårdslagen har, utan att dess huvudinnehåll rubbats, undergått åt
skilliga ändringar, vilka bl. a. inneburit att lagens tillämpningsområde
vidgats.
35
Särskilt betydelsefulla ändringar gjordes genom lagar den 31 maj 1934,
den 12 juni 1936 och den 22 juni 1945. Genom den förstnämnda av dessa tre
lagar tillädes barnavårdsnämnden uppgifter att ingripa även beträffande
personer i åldern 18—21 år med förebyggande åtgärder eller skyddsuppfost-
ran. Samtidigt erhöll lagens rubrik sin nuvarande lydelse. 1936 års lagänd
ring gav uttryck för en omläggning av skyddshemsorganisationen. Lagänd
ringen den 22 juni 1945 gällde barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Den
gick beträffande barnavårdsanstalterna i allmänhet ut på att åvägabringa
förbättrad tillsyn samt beträffande barnhemmen på att skapa en fastare or
ganisation och trygga ekonomin. Fosterbarnsbegreppet utvidgades och fos-
terbarnskontrollen effektiviserades. Härjämte må nämnas, att i samband
med att socialhjälpslagen satts i fattigvårdslagens ställe väsentliga ändring
ar genom lag den 4 januari 1956 vidtagits i barnavårdslagen, särskilt beträf
fande ersättning för kommuns kostnader för omhändertagna. Ändringsla
gen trädde liksom socialhjälpslagen i kraft den 1 januari 1957.
Till barnavårdslagen ansluter sig ett antal författningar, upptagande be
stämmelser vilka kompletterar barnavårdslagens regler eller innefattar i la
gen för vissa fall möjliggjorda undantag o. s. v. Av dessa författningar kan
särskilt nämnas kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter
i anledning av barnavårdslagen, stadgorna den 22 juni 1945 om barnavårds
anstalter samt om fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll ävensom stadgan
den 28 juni 1946 för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060
III.
Barnavårdslagstiftningen i de nordiska grannländerna
1. Danmark. Den samhälleliga barnavården regleras i lov om offentlig for
sorg, given den 20 maj 1933.
För
den lokala administrationen av barnavården
skall i varje kommun
finnas en barnavårdsnämnd (bprnevaernsudvalg). Nämnden består av
minst 5 och högst 7 ledamöter och väljes av kommunalbestyrelsen. Av le
damöterna skall minst en vara ledamot av den kommunala nämnd som i
övrigt har att tillämpa lagen om offentlig forsorg — »det sociale udvalg».
Vid valet skall iakttagas att ordföranden i sist angivna nämnd alltid skall
inväljas i barnavårdsnämnden och att barnavårdsnämnden alltid kommer
att bestå av både män och kvinnor. För Köpenhamn gäller särskilda be
stämmelser.
För att barnavårdsnämnd skall få kännedom om fall, där dess åtgärd be
hövs, föreligger anmälningsplikt ej blott för innehavare av allmän tjänst
eller förtroendeuppdrag utan även —- när det gäller missförhållande som
medför allvarlig fara för barns hälsa och utveckling — för envar som fått
kännedom om missförhållandet.
Ordföranden har att förbereda nämndens behandling av ärende. Till ut
redning i ärende skall vid behov företagas hembesök och höras lärare, präst,
arbetsgivare och läkare. Nämnden kan f. ö. företaga vilken som helst nöd
vändig eller lämplig utredningsåtgärd. Envar som bor i kommunen kan in
kallas att höras inför nämnden; beträffande den som bor i annan kom
mun kan förhör begäras hos nämnden därstädes. Vidare kan barnavårds
36
Kungl. Maj:is proposition nr 10 år 1960
nämnd påkalla vittnesförhör inför domstol. Bistånd av polismyndighet kan
anlitas, om det är nödvändigt för att vinna erforderliga upplysningar.
Beslut om barns slutliga skiljande från hemmet får icke fattas med mind
re barnet är undersökt av läkare.
Bårnets föräldrar skall beredas tillfälle att framföra sina synpunkter in-
t°i barnavårdsnämnden, innan denna beslutar om förebyggande åtgärder
eller omhändertar barnet eller tar ställning till gjord ansökan om samhälls-
vardens upphörande. De må därvid anlita biträde.
Barnavårdsnämnds ledamöter och dess medarbetare har tystnadsplikt.
För beslutförhet krävs att minst hälften av ledamöterna, bland dem ord
föranden eller vice ordföranden, är tillstädes. För att barn skall kunna skil
jas från hemmet eller ett fosterhem erfordras att minst 2/3 av ledamöterna
ar tillstädes och biträder beslutet. Vid dylika beslut fordras dessutom, att
kvalificerad jurist — i regel rättskretsens underrättsdomare — skall deltaga
i behandlingen av ärendet. Han skall lämna nämnden vägledning, leda un
dersökningen i ärendet och deltaga i ärendets slutliga behandling, dock utan
rosträtt. Nu angiven jurist skall även, därest nämnden så önskar, biträda
nämnden då fråga är om att i vissa fall avslå en ansökan om upphörande
av samhällsvård eller om försöksutsläppning till hemmet.
När barnavårdsnämnden icke är samlad kan ordföranden eller, vid för
fall för honom, vice ordföranden vidtaga preliminära åtgärder, som icke
kan uppskjutas utan fara för barnets välfärd. Vad sålunda åtgjorts skall
snarast möjligt underställas nämndens prövning. Därvid kan även nämn
den, därest den finner ytterligare upplysningar erforderliga före slutligt ställ
ningstagande till frågan om placering utanför hemmet, under enahanda
torutsättningar vidtaga preliminära åtgärder. Därest en preliminär åtgärd
innebär placering utanför hemmet, får den icke äga giltighet längre tid än
en manad.
°
ö
Nämnden verkställer vad som beslutats. Bistånd kan begäras av andra
kommuner och av polismyndighet.
Barnavårdsnämndens huvudsakliga uppgifter
är tillsyn av vissa grupper
av barn, förebyggande åtgärder, omhändertagande och vård av barn samt
tillsyn över vissa barnavårdsanstalter.
Följande barn skall obligatoriskt ställas under
tillsyn:
1. barn under 14 år som mot betalning vårdas i fosterhem eller familje
daghem;
J
-• barn utom äktenskap till dess det fyller 7 år;
3. barn till vars försörjning utgår bidrag av det allmänna (bidragsför-
skott, bidrag till änkors och änklingars barn etc.).
,. ®*fter prövning i varje enskilt fall kan nämnden besluta om undantag
från har angiven tillsyn. Nämnden kan vidare, när hänsynen till ett barns
välfärd så kräver, besluta att öva tillsyn över
1. barn under 14 år som vårdas i fosterhem utan betalning;
2. adoptivbarn under 14 år, såvitt adoptivföräldrarna har mottagit eller
mottar vederlag för adoptionen (inbegripet underhållsbidrag) •
3. barn utom äktenskap till dess det fyllt 14 år;
4. barn
under
18 år
som utanför försörjningsinrättningar lever tillsam-
fatUghjselp^räldrar’ som uPPbär hjälp av visst slag (kommunalhjselp eller
Tillsynen kan utövas av särskilt utsedda tillsynsmän. Tillsynen för ett
bestämt barn eller grupper av barn kan också överlämnas till en godkänd
förening för barnavård. Tillsynsman skall regelbundet tillse barnet och
ager ratt besöka hemmet. Han skall bistå hemmet med råd och vägledning
och skall vidare tillse, att uppfostraren fullgör sina plikter mot barnet.
37
När det brister i barnets vård, uppfostran eller utbildning, kan nämn
den ge uppfostraren föreläggande om rättelse. Leder icke föreläggandet till
godtagbart resultat och är vården av barnet i övrigt »uforsvarlig» kan nämn
den meddela varning, tillsätta övervakare (tilsynsvserge) eller också häva
vårdförhållandet och tillse att barnet tillfälligtvis placeras på lämpligt sätt.
Sådan tillfällig placering får dock omfatta högst 3 månader. Från
eget
hem
får barn dock skiljas endast på vissa skäl, och efter prövning i den ordning,
som gäller för dylika fall.
Därest barnavårdsnämnden erhåller kännedom om att åtgärder vidta
ges för att utan rimlig anledning från ett gott fosterhem söka skilja ett
barn som står eller enligt lagen kan stå under nämndens tillsyn, kan nämn
den besluta att barnet icke får flyttas från fosterhemmet med mindre
nämnden lämnar sitt samtycke därtill.
Oavsett om ersättning för vården utgår eller ej, kräves tillstånd av barna
vårdsnämnden för att mottaga fosterbarn under 14 år. Om ersättning för
vård i familjedaghem utgår, kräves på samma sätt förhandstillstånd av
nämnden. Tillståndet, som är skriftligt och gäller för ett bestämt barn, skall
som regel endast givas till sammanlevande äkta makar som har högst 3
egna barn under 14 år i hemmet. I allmänhet får icke förekomma mer än
ett fosterbarn eller daghemsbarn under 1 år i samma hem, och flera än två
fosterbarn (daghemsbarn) får som regel icke vårdas i samma hem, såvida
de icke är syskon. Ensamstående kvinnor kan få tillstånd att mottaga barn
(i regel flickor och undantagsvis pojkar, helst i späd ålder) medan där
emot ensamstående män och personer över 55 år endast i undantagsfall
må erhålla dylikt tillstånd.
Det åligger den som placerar eller låter placera barn i fosterhem att för
vissa sig om att hemmet har erhållit i lag stadgat tillstånd att mottaga barn.
Han är också skyldig att underrätta barnavårdsnämnden om placeringen.
Nu berörda bestämmelser om tillsyn över vissa grupper av barn m. m.
gäller icke barn, för vilka övervakare förordnats såsom förebyggande åt
gärd eller vilka barnavårdsnämnd omhändertagit, ej heller barn, som pla
cerats i vissa anstalter eller i institution för »sserforsorg» eller som av
godkänd sådan institution placerats i kontrollerat fosterhem.
Lagen innehåller vissa regler om
förebyggande åtgärder,
vilka barnavårds
nämnd kan tillgripa beträffande barn, såväl när indikation för omhänder
tagande föreligger som när ett barns välfärd i övrigt kräver det. I senare fal
let kan förhållandet vara det, att en person på ett otillfredsställande sätt
sörjer för eller på olämpligt sätt behandlar barn, som uppehåller sig hos
honom, eller också kan det gälla ett barn som i övrigt är i behov av särskilt
stöd. De åtgärder, som kan komma i fråga såväl för barn som vårdas i sina
egna hem som för fosterbarn, är följande:
1. att tilldela barnet och dess föräldrar eller andra uppfostrare en var
ning;
2. att utse en övervakare för barnet;
3. att giva anvisningar eller råd, eventuellt föreskrifter till barnets för
äldrar eller annan fostrare om barnets vård, uppfostran, utbildning eller ar
bete. Nämnden kan sålunda föreslå att barn över skolpliktig ålder skall be
vista eu aftonskola e. d., att barn i skolåldern skall besöka ett fritidshem el
ler annan liknande institution och alt barn under skolåldern skall inskrivas
vid en lekskola, daghem för späda barn eller liknande barnavårdsanstalt. Vi
dare kan nämnden med föräldrarnas medgivande låta barnet undergå psy
kiatrisk eller barnpsykiatrisk undersökning.
Nämnden kan också, särskilt om barnets skiljande från hemmet därige
nom kan undgås, i nödfall såsom »sau-hjadp» lämna föräldrar eller upp
K ungt. Mcij.ts proposition nr 10 år 1060
38
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1960
fostrare ekonomiskt bidrag till sådana utgifter, som uppstår då de givna an
visningarna följes t. ex. avgift i skola, barnträdgård etc.
Om hänsyn till barnets välfärd kräver det och förebyggande åtgärder be-
finnes vara otillräckliga, kan nämnden — efter begäran av föräldrar, vård
nadshavare eller annan uppfostrare eller med deras medgivande — under
vissa förutsättningar tillfälligtvis eller för längre tid taga hand om ett barn
och dra försorg om dess placering, uppfostran och utbildning. Nämnden kan
träffa avtal med föräldrarna om viss tidsfrist -— högst 3 månader — inom
vilken föräldrarna icke får kräva barnet tillbaka.
Finner nämnden förebyggande åtgärder vara otillräckliga och kan nyss
angivna befogenheter för nämnden icke användas, eller anser nämnden med
hänsyn till barnets bästa dessa befogenheter icke kunna giva tillfredsställan
de resultat, skall nämnden besluta om placering utom hemmet av barn under
18 år, när barnet
1. på grund av »meget vanskelig karakter» eller betydande »adfserds-
vanskeligheder» icke har kunnat anpassa sig efter omgivningen, skolan el
ler samhället och föräldrarna icke förmår uppfostra det;
2. på grund av allvarlig brist i familjelivet, föräldrars eller andra »forspr-
geres» olämplighet som uppfostrare, deras grova försumlighet eller brist på
vilja att försörja barnet eller bristande förmåga att uppfostra det, är utsatt
för vanvård eller »fordservelse» eller av föräldrar eller andra uppfostrare
misshandlas eller behandlas så, att dess själsliga eller kroppsliga sundhet el
ler utveckling utsättes för allvarlig fara;
3. på grund av kroppslig eller själslig brist eller sjukdom såsom psykisk
efterblivenhet, epilepsi, dövstumhet, blindhet, vanförhet eller tuberkulos be
höver speciell vård, som ej kan beredas i hemmet, och föräldrarna eller andra
fostrare icke sörjer för att det erhåller den erforderliga vården.
När barn omhändertages, övergår föräldramyndigheten över barnet till
nämnden, som kan bemyndiga en enskild person, institution eller erkänd
förening för barnavård att på nämndens vägnar utöva denna myndighet. Om
barnet är placerat i en barnavårdande institution, utövas föräldramyndighe
ten av institutionens föreståndare.
Lagen innehåller utförliga bestämmelser om
hur nämnden skall placera
omhändertagna barn
och skiljer därvid dels mellan barn under och över 14
år, dels mellan friska och normala barn å ena samt övriga barn å andra sidan.
Som första åtgärd efter omhändertagande skall nämnden låta undersöka —
med bistånd av läkare och, då så är påkallat, av specialutbildad sådan — om
barnet är själsligt och kroppsligt normalt utvecklat. Befinnes barnet lida av
sådan andlig eller kroppslig sjukdom eller brist, som nödvändiggör anstalts-
vård av annat slag, än som anordnas inom barnavårdens ram, skall barnet
överföras till statens »saerforsorg» och intagas i en lämplig institution för
sådan vård. Saerforsorg beredes främst psykiskt efterblivna och sinnessjuka
barn, döva, blinda och epileptiska. Också vanföra och tuberkulösa barn samt
sådana som lider av talrubbningar skall hänvisas till sådan vård. Sent eller
bristfälligt utvecklade barn vårdas däremot i särskilda barnhem tillhörande
barnavården (sinkehjem).
Medan utredning sker om hur barn bör slutgiltigt placeras, kan det för
kortare tid intagas i upptagningshem (optagelses- eller iagttagelseshjem).
Vidare kan under vissa förutsättningar barnet intagas för observation eller
behandling på en psykiatrisk klinik eller på ett sinnessjukhus.
Den normala definitiva vårdformen för barn under 14 år är vård i foster
hem. Kan fosterhem icke anskaffas eller är barnet icke lämpat att placeras i
fosterhem, kan barnet placeras i någon av »bprneforsorgens» godkända in
stitutioner.
39
Elev över 14 år, som icke har visat betydande »adfserdsvanskeligheder»
och som icke är i behov av »sserforsorg», skall normalt sättas i lära eller i
tjänst e. d. för att få tillfälle till utbildning efter anlag, förmåga och Övriga
förhållanden. I övrigt kan elever i nämnda ålder allt efter förhållandena pla
ceras i någon av »bprneforsorgens» godkända institutioner avsedda för det-
Iq klientel.
Har nämnden beslutat att placera barnet i fosterhem, i lära etc. skall
nämnden undersöka tilltänkt placering utifrån synpunkten om barnet kan
väntas få lämplig utbildning och över huvud taget lämplig miljö och om de
ekonomiska villkoren är rimliga. Nämnden träffar därefter avtal med den som
mottager barnet eller överlåter detta på erkänd förening.
För'alla barn, som barnavårdsnämnd har placerat i fosterhem, lära eller
tjänst, skall barnavårdsnämnden i orten utse en övervakare. Denne skall till-
varataga barnets bästa i förhållande till fosterföräldrar, arbetsgivare eller
andra. Tillsynen kan också överlåtas till en godkänd förening.
Omhändertagandet (forsorgen) skall upphöra,
när ändamålet uppnatts
eller sådana omständigheter föreligger, att det kan antas att syftet kan upp
nås på annan väg. Har upphörande ej beslutats förr, skall omhändei tagan
det som regel upphöra när barnet fyller 18 år. Barnavårdsnämnden kan
emellertid, i vissa fall — såsom avsaknad av föräldrarnas samtycke — efter
medgivande av landsnaevnet, bestämma, att omhändertagandet skall besta
viss tid efter barnets 18-årsdag, dock icke längre än till dess barnet fyller 21
år. För sådana elever över 14 år, som varit eller är intagna i någon av »b0r-
neforsorgens» godkända institutioner, består omhändertagandet utan säi-
skilt beslut till dess eleven fyllt 21 år.
Utskrivning, som icke är betingad av uppnådd åldersgräns, skall normalt
ske på prov, varvid övervakare förordnas och föreskrifter må meddelas. å i-
sar sig förhållandena tillfredsställande följer sedan slutlig utskrivning
(hjemgivelse).
..
.
När det gäller barn, intagna på någon av »bprneforsorgens» godkanda in
stitutioner, beslutar barnavårdsnämnden icke ensam om omhändertagandets
^Barn skali, när omhändertagandet upphör, vid behov förses med kläder
och respengar. Därjämte skall nämnden såvitt möjligt draga försorg om att
barnet placeras under betryggande förhållanden.
.
I lagen föreskrives en viss
eftertillsgn
av barn, som utskrivits från opdra-
gelseshjem (varunder inbegripes barnhem, skolhem, etc). Är barnet efter ut
skrivningen placerat i närheten av anstalten, utövas tillsynen av dess iöie-
ståndare, om han är villig därtill. Eljest anförtror barnavårdsnämnden i or
ten, där barnet är placerat, tillsynen åt en övervakare.
Om barnhem och andra
anstalter för barns och ungas vård och fostran
”'aller i huvudsak följande. Endast i mycket begränsad omfattning bär det
allmänna ålagts att svara för att erforderliga anstaltsplatser finns tillgäng
liga 1 allmänhet förutsättes, att föreningar och enskilda upprättar och dri
ver barnavård sanstalter. I fråga om upptagningshem åligger det emellertid
varje stadskommun att tillse, att tillräckligt antal platser står till loitogan-
de för tillfällig placering av barn, som omhändertages av kommunens bar
navårdsnämnd. Detta förutsättes ske antingen på så sätt, att avtal traftas
med ett privat, erkänt upptagningshem i eller utanför kommunen eller ge
nom att kommunen själv uppför eller inrättar sådant barnhem.
Såväl institutioner för förebyggande barnavård (daghem, lekskolor, fri
tidshem, ungdomsklubbar etc.) som opdragelseshjem av olika slag och kolo-
nier skall för sin verksamhet godkännas av socialdepartementet eller etter
vederbörligt bemyndigande av direktören för »bprne- og ungdomsforsor-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
40
gen». Lagen skiljer härvid mellan offentlig anerkendelse och tilladelse till
upprättande, resp. till fortsatt drift. Anerkendelse är obligatoriskt för insti
tutioner som mottager barn på grund av barnavårdsnämnds föreskrift eller
placering. Med liänsyn härtill har betydligt strängare krav uppställts beträf
fande dessa hems standard, ledning etc. Erkännande i denna form skall vara
'en garanti för att hemmet har en god standard. Med dylikt erkännande följer
också rätt till visst bidrag av det allmänna. Departementet fastställer all
männa regler för hemmens inredning, ledning, läkarvård etc. samt bestäm
mer om vårdavgiftens storlek. Med vissa undantag får opdragelseshjem endast
drivas och ägas av staten, kommun eller av erkänd förening för barnavård.
De institutioner, som nu drives på annat sätt, skall efter hand övergå till en
av de nämnda driftsformerna.
Godkännande (såväl anerkendelse som tilladelse) kan vid ändrade förhål
landen tagas tillbaka. Det ges med eu bestämd person som föreståndare och
skall förnyas vid ledarskifte eller vid flyttning till ny lokal.
Barnavårdsnämnden har den lokala tillsynen över barnavårdande institu
tioner inom kommunen, dock med undantag för barnhem som tillhör annan
kommun samt skol- och ungdomshem. Den centrala tillsynen över barna-
vardsanstalterna utövas av direktören för »bprne- og ungdomsforsorgen».
Socialdepartementet är
den högsta administrativa myndigheten beträffan
de barnavården.
Departementet utfärdar generella bestämmelser om barna
vårdens organisation. Utgående statsbidrag till olika institutioner fördelas av
departementet.
Två centrala institutioner har speciella uppgifter beträffande den offent
liga barnavården, nämligen direktören för »bprne- og ungdomsforsorgen»
och »landsnsevnet for bprne- och ungdomsforsorg».
Direktören har den allmänna tillsynen över barnavården med bistånd av
ett flertal inspektörer och annan personal. Därjämte har han tillsyn över de
olika barnavårdsanstalterna samt fosterhemmen.
Direktörens verksamhet beträffande barnavårdsinstitutionerna är av väg
ledande, rådgivande och kontrollerande art och omfattar såväl den materiella
sidan av hemmens verksamhet såsom kost, beklädnad etc. som ock barnens
uppfostran, undervisning och behandling. Stor vikt lägges vid att skapa per
sonlig kontakt med hemmens ledning.
Landsnämnden
består av fem ledamöter: en av Konungen utsedd ordföran
de, nyssnämnde direktör, två av riksdagen valda ledamöter samt en leda
mot som utsetts av socialministern. Ordföranden skall ha domarekompetens.
Landsnämnden, som bär en betydande personal till sitt förfogande, är högsta
prövningsinstans i fråga om flertalet ärenden rörande omhändertagande av
barn och har åtskilliga uppgifter i fråga om upphörande av omhändertagan
de. Förutom i samband med prövning av överklagade beslut kommer dylika
ärenden under granskning av nämnden därigenom att barnavårdsnämnder
na har skyldighet att inom viss kort tid efter beslut om omhändertagande
tillställa nämnden en redogörelse härom. Landsnämnden kan vidare i barna
vårdsnämnds ställe under vissa förutsättningar själv besluta om tvångsom-
händertagande av barn, varvid barnavårdsnämnden i visst fall äger full
följa talan till socialdepartementet. Den som har eller faktiskt utövar för-
äldramyndighet över barnet eller den unge själv om han fyllt 18 år äger i
vissa fall få landsnämndens beslut prövat av domstol. Möjligheten härtill
avser avgörande angående förbud att flytta barn från fosterhem, barns skil
jande från hemmet, barns intagning i psykiatrisk klinik eller på sinnes
sjukhus, avslag på ansökan om utskrivning från anstalt och tvångsomhän-
dertagande i vissa fall. Behörig domstol är vederbörande landsret och vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060
41
handläggning av sådana ärenden skall i landsretten ingå en »bprneforsorgs-
kyndig» domare eller en domare som är »kyndig» i barnpsykiatri. Därjämte
åligger det nämnden att lämna barnavårdsnämnderna vägledning och bi
stånd vid deras tillämpning av lagen.
Också
amtsråden
har en del uppgifter inom den offentliga barnavården.
Sålunda kan vissa barnavårdsnämndsbeslut, främst i frågor om förebyggan
de åtgärder och om vägrat tillstånd att mottaga fosterbarn, överklagas hos
amtsråden. Beslut att låta en förebyggande åtgärd bestå sedan barnet fyllt
18 år, skall godkännas av amtsrådet. över amtets avgörande kan klagan fö
ras hos socialdepartementet.
2. Finland. Bestämmelser om den samhälleliga barnavården är intagna i
'agen den 17 januari 1936 om barnskydd, förordningen den 8 maj samma år
angående barnskydd, lagen den 20 januari 1950 om förvaltningen av social
vården samt förordningen den 17 mars samma år angående förvaltningen av
socialvården.
För
den lokala socialvårdsförvaltningen
skall i regel i varje kommun fin
nas en socialnämnd. Nämnden är indelad i två avdelningar, en allmän av
delning och en vårdavdelning. Under den allmänna avdelningen hör barn
skyddet och ungdomsvården, befolkningsfrågor, ärenden rörande understöd
till yrkesstudier, invalidvård etc. Vårdavdelningen handlägger ärenden rö
rande fattigvård, alkoholist- och lösdrivarvård m. m. När särskild anledning
därtill föreligger, kan i reglemente, som skall underställas socialministeriet
för godkännande, bestämmas, att socialförvaltningen skall ordnas på annat
sält än här nämnts. Sålunda kan särskilda nämnder för speciella uppgifter,
l. ex. särskild barnskyddsnämnd, tillsättas. Praxis har blivit, att dylik nämnd
utses i större kommuner.
Socialnämnden består av minst sex ledamöter, män och kvinnor, och väl-
jes av kommunens fullmäktige för tre år. Av den allmänna avdelningens
ledamöter skall en vara förtrogen med hälsovården och en ha erfarenhet av
praktisk undervisning och fostran. Även kunskap i huslig ekonomi bör vara
företrädd.
I viss utsträckning kan utöver de ordinarie ledamöterna adjungerade le
damöter inväljas i nämnden för behandling av ärende, som hör till visst be
stämt område av socialvården. — Lagen innehåller vidare bestämmelser om
nämnds och avdelnings inbördes verksamhetsområde och kompetens.
I kommun, där folkmängden överstiger 4 000 och där socialnämnden gör
framställning därom, är fullmäktige pliktiga att inrätta socialdirektörs- eller
socialsekreterartjänst. För tjänsterna gäller vissa i författning fastställda
kompetenskrav. Tjänsteinnehavaren skall handha förberedande och verk
ställande sysslor. Dessa skötes i annan kommun av ordföranden.
För socialvårdens bedrivande skall kommun, om undantag ej medges, in
delas i distrikt, vart och ett under tillsyn av en eller flera av nämndens leda
möter.
Socialministeriet har den allmänna ledningen och övervakningen av social
vården.
I socialvårdshänseende är landet indelat i distrikt, som i regel sam
manfaller med länen och som förestås av en av vederbörande statsråd utsedd
distriktsinspektör.
Även biträdande inspektörer och annan personal kan ut
ses. Inspektören skall följa den allmänna utvecklingen inom socialvården,
övervaka att kommunerna handhar sina uppgifter i enlighet med gällande
bestämmelser samt leda och råda de kommunala myndigheterna i frågor som
rör socialvårdsförvaltningen. Inspektörerna skall också övervaka och leda av
enskilda bedriven lagstadgad socialvård och följa den frivilliga vårdverk
samheten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 ur 1960
Distriktsinspekförerna är underordnade socialdepartementets välfärds-
avdelning. Inom avdelningen finnes en särskild byrå för barnskydd.
Utöver den övervakning och kontroll, som har nämnts, åligger det
läns
styrelse
att vaka över socialvården inom länet och att om försummelser
eller missförhållanden föreligger, vidtaga erforderliga åtgärder.
Socialnämndens verksamhet i fråga om barnavården
omfattar förebyggan
de åtgärder, omhändertagande av barn, varmed förstås den som ej fyllt 16
år, samt unga personer, d. v. s. ungdom som fyllt 16 men ej 18 år, jämte
efterföljande skyddstillsyn samt kontroll över fosterbarnsvården och över
barnatillsynsmännens (barnavårdsmännens) verksamhet.
Bestämmelserna om
allmänt förebyggande åtgärder
— betecknade såsom
understödjande av barns hemuppfostran — är icke i detalj utformade och
har delvis karaktär endast av allmänna rekommendationer. Socialnämnden
bör lämna erforderlig rådgivning i barnavård och barnuppfostran samt vid
behov biträda barn och unga personer vid val av yrke och vid anskaffande
av lämplig yrkesundervisning eller förvärvsarbete. Nämnden bör också vid
taga åtgärder för att förekomma och avhjälpa missförhållanden beträffan
de barnuppfostran i allmänhet. För att kunna genomföra detta ålägges kom
munen att i mån av behov antingen själv upprätta och underhålla anstalter,
som avser att understödja och komplettera hemmets vård och uppfostran,
eller också understödja av privata organisationer eller enskilda inrättade
anstalter eller av dem anordnad verksamhet, som anses motsvara sagda än
damål.
Åtgärder av förebyggande eller omhändertagande art i individuella fall
sammanfattas i lagen under beteckningarna »skyddsåtgärder» och »sam-
hällsvård». Vissa dylika ingripanden kan företagas endast beträffande barn,
andra kan förekomma även beträffande ung person.
De barn, som kan bli föremål för förebyggande eller omhändertagande
verksamhet, är följande:
a) barn, vars föräldrar avlidit eller övergivit barnet;
b) barn, som på grund av kroppslig sjukdom, efterblivenhet, sinnessjuk
dom, abnormitet, vanförhet eller annat lyte av liknande art är i behov av
särskild vård och uppfostran som det icke kan få genom föräldrarnas för
sorg eller på annat sätt;
c) barn, vars föräldrar på grund av sjukdom, oförstånd, dryckenskap el
ler på grund av andra sådana omständigheter icke ger barnet nödig vård
och uppfostran, om barnet icke på annat sätt ägnas erforderlig omvårdnad;
d) barn, som misshandlas i hemmet eller där är utsatt för annan fara till
liv, hälsa eller sedlighet; samt
e) barn, som genom eget eller föräldrarnas förvållande bryter mot be
stämmelserna om barns skyddande mot olämplig förvärvsverksamhet eller
försummar skolgången eller genom sitt uppförande bryter mot skolans ord
ningsregler och icke låter sig tillrättaföra genom skolans disciplinära an
ordningar.
Utöver vad här nämnts skall nämnden vidtaga åtgärder gentemot barn el
ler ung person, som har begått straffbar handling, varå åtal eller straff ej
följt på grund av barnets ålder eller av annan orsak. Vidare skall nämnden
taga sig an barn och ungdomar som bettlar eller i övrigt befinnes vara lös-
drivare eller som påträffas berusade, om det icke visar sig lämpligt att till-
lämpa lagen om alkoholister.
De åtgärder, som nämnden kan vidtaga gentemot barn eller ung person,
som tillhör någon av de grupper som här nämnts, är allt efter omständighe-
terna i det enskilda fallet följande:
1. när det gäller barn, vars föräldrar är döda eller som övergivits av
43
föräldrarna och vars vård och uppfostran äventyras av brist på medel, skall
nämnden omhändertaga barnet.
I andra fall kan nämnden välja mellan följande åtgärder:
2. handlägga ärendet som fattigvårdsärende, om orsaken till barnets el
ler den unga personens otillfredsställande vård eller andra missförhållan
den är hemmets medellöshet;
3. tilldela barnet eller den unga personen eller föräldrarna varning an
tingen inför nämnden eller på annat sätt;
4. med samtycke av föräldrarna tills vidare omhändertaga barnet eller
den unga personen;
5. giva föreskrift om att barnet eller den unga personen skall hällas i
lämplig sysselsättning eller placeras i anstalt för förebyggande barna
vård eller besluta om andra åtgärder, som är erforderliga med hänsyn till
barnets fysiska, andliga eller moraliska utveckling;
6. utse en skvddsövervakare för barnet eller den unga personen.
Befinnes vid 2.—6. avsedda åtgärder otillräckliga eller har skyddsuppsikt
icke lett till avsett resultat, skall nämnden söka att få till stånd ett skrift
ligt avtal med föräldrarna eller förmyndaren för barnet om att barnet eller
den unga personen skall överlämnas i nämndens vård för att uppfostras
utom hemmet. Sådant avtal har samma verkan som tvångsomhändertagan-
de.
Är det icke möjligt att få ett sådant avtal till stånd, kan nämnden efter
prövning besluta att utan föräldrarnas samtycke omhändertaga barnet el
ler den unga personen. Genom dylikt beslut fråntages föräldrarna sin rätt
att bestämma över den omhändertagnes vård och fostran och rätten härtill
övergår automatiskt till nämnden.
Beslut om omhändertagande underställes socialininisterict för godkän
nande. Föräldrar, förmyndare eller god man är berättigade att till social
ministeriet inlämna skriftlig anmärkning mot beslutet inom 30 dagar. Högs
ta förvaltningsdomstolen är sista instans i ärenden angående tvångsomhän-
dertagande.
Lagen innehåller detaljerade bestämmelser om kommunalt organs
hand
läggning
av ärenden angående tvångsomhändertagande av barn och ung
dom. Föräldrarna ävensom annan fostrare skall i regel kallas till samman
träde för att där höras eller också skall de beredas tillfälle att avge skrift
lig förklaring. Även andra personer kan höras muntligen. För beslut om
omhändertagande av barn erfordras, att minst 2/3 av de när\arande leda
möterna röstat för detsamma.
Beslut om omhändertagande av barn kan icke verkställas sedan barnet
fyllt 16 år, med mindre beslutet föranletts av att barnet gjort sig skyldigt
till straffbar handling eller bettleri eller befunnits vara lösdrivare eller an
träffats berusat. Åldersgränsen är i dylika fall 18 år, liksom för verkstäl
lighet av omhändertagandebeslut avseende ung person.
' Nämndens ordförande eller funktionär, som därtill av nämnden bemyndi
gats, kan i brådskande fall provisoriskt meddela föreskrift som ovan vid 5.
sagts eller förordna, att barn eller ung person skall provisoriskt sättas un
der vård och fostran utom hemmet. Beslutet skall, om det ej gäller omhän
dertagande med föräldrarnas samtycke, ofördröj ligen underställas nämn
den.
Som en allmän regel i fråga om
behandlingen av omhändertagen
gäller,
att denne bör beredas omsorgsfull vård och uppfostran samt skolundervis
ning och yrkesutbildning efter fallenhet.
Den omhändertagne kan intagas i enskilt hem eller barnhem. Anlitas
enskilt hem, skall avtal träffas om vård- och uppfostringsskyldigheten in. m.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
44
och ledamot av nämnden eller annan av nämnden utsedd person skall minst
fyra gånger om året besöka hemmet för att övervaka vården. Vid utackorde-
ring i fosterhem bör det om möjligt ordnas så, att den omhändertagne kan
få kvarbliva i samma hem så länge omhändertagandet består. Utackorde-
i ing kan förmedlas genom sadan i barnskyddsarbete verksam förening,
som av socialministeriet godkänts såsom förmedlare.
De som lider av kroppslig sjukdom, sinnessjukdom, efterblivenhet, ab
normitet, vanförhet eller annat lyte skall beredas lämplig vård i anstalt
eller annorstädes.
0m behov icke föreligger av specialvård som nyss sagts och nämnden
finner att uppfostran av barn eller ung person som omhändertagits på
grund av brottslig handling, bettleri, lösdriveri eller spritmissbruk icke kan
tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i enskilt hem eller barnhem, skall
nämnden ombesörja att vederbörande intages i uppfostringsanstalt. Om
statens uppfostringsanstalt anlitas, har socialdepartementet det slutliga av
görandet i saken.
Omhändertagen står under nämndens förmynderskap, dock att före
ståndare för uppfostringsanstalt utövar förmynderskapet över där intagen
frånsett egendoms förvaltning.
Lagen har särskilda bestämmelser om upphörande av förebyggande åt
gärder, om slutligt upphörande av omhändertagande jämte efterföljande
skyddstillsyn samt om vissa lijälpåtgärder i samband med upphävande av
omhändertagandet.
I allmänhet
upphör förebyggande åtgärder
i form av föreskrift, övervak
ning eller medgivet omhändertagande, vilka beslutats i fråga om barn, när
barnet fyller 16 år. Åtgärden upphör dock i intet fall förrän ett halvt år
efter beslutet om dess vidtagande. Har sådan förebyggande åtgärd föran
letts av kriminalitet, bettleri, lösdriveri eller alkoholmissbruk, upphör åt
gärdens giltighet ej vid 16-årsålderns inträde. Förebvggande åtgärd beträf
fande ung person upphör senast då han fyller 21 år. ”
Omhändertagen skall befrias från nämndens omvårdnad
när behov där
av icke längre föreligger. Beslut om befrielse fattas, när det gäller elev i
statens uppfostringsanstalt, av socialministeriet på föreståndarens hemstäl
lan, eljest av nämnden.
Har barn omhändertagits av anledning, som angivits ovan vid a)—d),
skall nämndens omvårdnad upphöra senast när barnet fyller 16 år. Nämn-
den kan emellertid på särskilda skäl ställa barnet under skyddsuppsikt un-
der högst 3 år efter det omhändertagandet upphört, dock icke längre än
till dess bainet fyller 18 ar. Nämndens omvardnad om barn eller ung per
son, som omhändertagits på grund av förhållanden som angivits vid e) eller
på giund a\ straffbar handling, bettleri, lösdriveri eller spritmissbruk, upp
hör senast när den omhändertagne uppnår 21 års ålder, dock icke förrän
ett ar efter omhändertagandet.
När omhändertagen befrias från nämndens omvårdnad, skall nämnden
om skal därtill föreligger, draga försorg om att han får lämpligt arbete och
kläder samt i anledning av lyte erforderliga hjälpmedel.
Om
uppsikt över vården av fosterbarn
gäller i huvudsak följande. Med
fosterbarn a\ses enligt lagen barn som av annan än socialnämnden överläm
nats för uppfostran i enskilt barnhem eller hos annan person än föräldrar
na eller särskilt förordnad förmyndare. Nämnden kan förklara att barn,
som \istas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller förmyndaren men
icke enligt det anförda är att hänföra till fosterbarn, tills vidare skall anses
som sådant.
Det aligger fostrare att inom viss tid underrätta nämnden om mottagan
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Mcij.ts proposition nr 10 år 1960
45
de av fosterbarn, om flyttning av fosterhem eller barnhem och om foster
barns död eller avflyttning från fosterhemmet. Så snart nämnden fått veta
att barn mottagits i fosterhem eller enskilt barnhem, skall den ofördröjligen
låta verkställa inspektion av hemmet, såvida den ej redan har noggrann
kännedom om förhållandena. Nämnden skall övervaka, att fosterbarn er
håller omsorgsfull vård och uppfostran. Ledamot av nämnden eller annan
av nämnden befullmäktigad person skall besöka fosterhemmet minst fyra
gånger om året.
Finner nämnden att ett fosterhem eller barnhem är olämpligt eller att
vården och uppfostran av barnet är otillfredsställande, bör nämnden med
lämpliga medel söka få rättelse till stånd. Om icke detta leder till önskat re
sultat, äger nämnden ålägga fostraren (varmed avses även barnhemsförestån-
dare) att lämna barnet till den, som är skyldig att draga försorg om det.
Om barnet genom dylik åtgärd skulle komma i sådana förhållanden, som
påkallar i lagen angivna skyddsåtgärder, äger nämnden att ingripa med åt
gärder som ovan vid 1.—6. sägs. Barnet kan också av nämndens ordfö
rande eller av bemyndigad funktionär provisoriskt sättas under vård och
fostran.
Nämnden är berättigad att förbjuda person eller barnhem att mottaga
fosterbarn. Lagen om barnskydd upptar vissa bestämmelser som avser barns
skyddande mot olämplig förvärvsverksamhet.
Vidare gives
regler om barnskyddsanstalter.
Med barnskyddsanstalter
förstås statens uppfostringsanstalter samt sådana kommunala och privata
barnavårdsanstalter för sluten eller halvöppen vård, som är godkända av
socialministeriet.
Kommun bör upprätta eller deltaga i upprätthållandet av barnhem, därest
av socialvårdsnämnden omhändertagna barn ej kan beredas plats i lämpliga
fosterhem eller i enskilda barnhem och behov av barnhemsplatser sålunda
visat sig föreligga. Generellt åläggande för allmänt organ att upprätta och
driva barnhem föreligger icke.
Barnskyddsanstalterna står under tillsyn av socialministeriet. Barna-
vårdsanstalt får icke tagas i bruk förrän den godkänts av socialministeriet
för ändamålet. Anmälan bör göras till det kommunala barnavårdsorganet i
kommunen, innan privat barnhem, barnträdgård, barnkrubba eller annan
dylik anstalt öppnas. Val av föreståndare för kommunal barnskyddsanstalt
skall fastställas av vederbörande distriktsinspektör, vars beslut kan över
klagas hos socialministeriet.
3. Norge. Den norska lagen om barnevern är av den 17 juli 1953 och trädde
i kraft den 1 juli 1954. Dessförinnan reglerades den samhälleliga barna
vården av ett flertal lagar.
Även administrationen var splittrad såväl lokalt som, centralt. Därom gäl
ler nu följande.
Enligt lagen skall i varje kommun finnas en barnavårdsnämnd (barne-
vernsnemnd), som väljes av kommunens styrelse.
Barnavårdsnämnden
skall hålla sig noga underrättad om de förhållanden,
som barn och ungdom lever under, och verka för en förbättring av barna
vården inom kommunen.
Barnavårdsnämndens uppgift i enskilda fall är att genom förebyggande
åtgärder eller genom omhändertagande bistå barn under 18 år, som lever
under otillfredsställande förhållanden, är missanpassade, saknar försvar
lig försörjning eller behöver bistånd för att komina i åtnjutande av vård
eller behandling på grund av sjukdom, lyte eller annan brist. Vidare skall
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1060
nämnden öva tillsyn över vården av fosterbarn och över olika barnavårds-
institutioner samt ha ansvaret för eftervården av barn och ungdom, som
varit omhändertagna.
Fylkesmannen
skall med biträde av en särskild tjänsteman öva tillsyn
över den offentliga barnavården inom fylket.
Socialdepartementet
utövar den centrala tillsynen över att samhällets
barnavård utformas i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Depar
tementet biträdes av ett rådgivande organ,
statens barnevernsråd,
som be
står av minst fem medlemmar och utses av Konungen. Rådet kan vidare göra
uttalanden i barnavårdsfrågor till varje statlig institution, som så begär.
Barnavårdsnämnden skall bestå av fem ledamöter — kvinnor och män —
som företrädesvis skall väljas bland personer med särskild insikt i och in
tresse för barnavård. Personer som har fyllt 66 år bör icke väljas. Större
kommuner kan få tillstånd att tillsätta nämnd med flera ledamöter än nyss
sagts samt att dela upp nämnden i delegationer för lokalt och/eller sakligt
skilda arbetsområden.
Nämndens ledamöter och funktionärer är pliktiga att iakttaga tystnad i
fråga om det som de i anledning av sin ställning får veta om privata för
hållanden. överträdelse av tystnadsplikten medför straff.
Domare i den domkrets kommunen utgör eller tillhör skall inträda som le
damot av nämnden och leda förhandlingarna när fråga är om
1. att övertaga omsorgen om barn i de fall, där föräldrarna eller de, som
är i deras ställe, icke samtycker till åtgärden;
2. att fråntaga föräldrarna eller en av dem föräldramyndigheten över
barnet;
3. att besluta att ett barn, som av enskild person placerats i fosterhem
eller barnhem, icke får under viss tid flyttas därifrån;
4. att avslå framställning om utskrivning av omhändertaget barn.
Det åligger barnavårdsnämnds ordförande att tillse, att de ärenden, som
framläggs för nämnden, är noggrant undersökta. Bästa möjliga utredning
om barnet och dess miljö i hemmet, i skolan etc. bör införskaffas. För un
dersökning av barnet skall såvitt möjligt sökas sakkunnigt bistånd.
Nämnden kan inhämta upplysningar från envar som är bosatt i kommu
nen. När det är behövligt att erhålla förklaring från person i annan kom
mun, skall barnavårdsnämnden därstädes på begäran biträda. — Barna
vårdsnämnd äger också begära bevisupptagning vid domstol.
För att nämnden skall vara beslutför krävs, att minst 3 ledamöter, bland
dem ordföranden eller vice ordföranden, är tillstädes samt i fråga om
ärenden, som sägs i föregående stycke, även domaren. När det gäller sist
nämnda ärenden uppställes vissa ytterligare villkor för giltigt beslut.
Barnets föräldrar, dess företrädare eller förmyndare skall lämnas till
fälle till att förklara sig för nämnden, innan nämnden beslutar åtgärd. De
har rätt att vara närvarande under förhandlingarna i nämnden, dock icke
under överläggning och röstning til] beslut. De är berättigade använda sig
av biträde för att tillvarataga barnets rätt, om icke särskilda förhållanden
påkallar att nämnden motsätter sig anlitande av biträde.
Barnet skall givas tillfälle att uttala sig vid nämndens sammanträde. Del
skall sörjas för att barnet kan uttala sig fritt och otvunget. När barnets
bästa kräver det, bör förklaringen ske inför en av ledamöterna i nämnden.
Offentliga myndigheter och tjänstemän, som i sin verksamhet får kun
skap om förhållanden, som kan föranleda ingripande av barnavårdsnämn
den, skall medverka till att rättelse sker. Utan hinder av tystnadsplikt kan
uppgifter om förhållanden som nyss sagts lämnas till nämnden även av lä-
47
lcare, hälsosystrar, sjuksköterskor, barnmorskor, husmoders vikarier (hem
vårdarinnor) och andra i liknande ställning.
Barnavårdsnämnden sörjer för verkställighet av träffade beslut. Verkstäl
lighet kan, om annat ej beslutats, ske oavsett huruvida klagan föres.
Om dröjsmål är förbundet med fara eller om det är nödvändigt att för
säkra sig om barnet, kan barnavårdsnämnd preliminärt placera barnet i
familj eller skola eller på annat ändamålsenligt sätt. Kan nämndens avgö
rande icke avvaktas, kan sådan preliminär åtgärd vidtagas av nämndens
ordförande eller åklagarmyndigheten. Har preliminär åtgärd vidtagits, skall
saken snarast möjligt av nämnden upptagas till slutlig prövning.
Nämndens förebyggande och omhändertagande verksamhet
sammanfat
tas i lagen under benämningen »sserlige vernetiltak». Ingripanden i denna
form skall ske beträffande barn under 18 år i följande fall:
a) när barnet blir så behandlat eller lever under sådana förhållanden att
dess fysiska eller psykiska hälsa eller utveckling utsättes för skada eller
allvarlig fara;
b) när barnet genom lagöverträdelser eller på annat sätt visar så dålig
anpassning till omgivningen eller samhället att särskilda åtgärder befinnes
påkallade;
c) när barnet är utan försörj are eller föräldrarna icke är i stånd att för
sörja barnet på »forsvarlig måte» och det icke heller annorledes försvarligt
sörjes för barnet;
d) när barnet är sjukt eller lider av kroppsligt lyte, nedsatta själsför-
mögenheter eller andra brister och nödvändiga åtgärder icke har vidtagits
för att ge det den vård eller behandling som det har behov av och som är
möjlig.
Har nämnden erhållit kännedom om all omständigheterna är sådana, att
ett ingripande med avseende på barn, som ej fyllt 18 år, enligt lagen kan va
ra påkallat, skall nämnden omedelbart företaga närmare undersökning. Vid
samtal med barn och föräldrar skall den söka klarlägga orsakerna till de
förhållanden som föreligger och söka att få barnet och föräldrarna att inse
vad som eventuellt är felaktigt och vad som kan göras för att få en rättelse
till stånd. (Dessa bestämmelser har ersatt tidigare gällande regler om var
ning och förmaning till föräldrar och barn.) Nämnden bör därvid använda
sig av personer som har särskilda förutsättningar för detta arbete (social
kuratorer o. d.).
När nämnden avgör vilka åtgärder som skall vidtagas, skall den ha bar
nets bästa för ögonen. Nämnden bör emellertid också taga hänsyn till om det
kan skada andra barn att barnet blir kvar i hemmet. Förebyggande åtgärder
bör i första hand prövas för att om möjligt göra ett omhändertagande onö
digt.
Allt efter förhållandena i det enskilda fallet kan nämnden vidtaga en eller
flera av följande förebyggande åtgärder:
a) anordna tillsyn av hemmet genom en »tilsynsf0rer»;
b) lämna ekonomiskt bistånd — kontant, in natura eller i form av tjäns
ter —- till hemmet av medel som kommunen beviljar till förebyggande åt
gärder;
c) sörja för att barnet placeras i lekskola, daghem, fritidshem eller lik
nande inrättning;
d) tillse att barn över skolplikt^ ålder sättes i skola för fortsatt utbild
ning eller att det sättes i lära eller annat arbete ulan att det tages från hem
met;
e) sörja för att barn beträffande vilket ingripande skett i anledning av
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år W60
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1960
dess sjukdom, lyte etc. får erforderlig vård eller behandling och att behörig
myndighet underrättas, när det ankommer på sådan att taga befattning med
barnet.
Nämnden kan, om det är lämpligt, förelägga föräldrarna att verkställa åt
gärd som nämnts under punkterna c)—e) ovan.
Om nämnden anser att förebyggande åtgärder är gagnlösa eller om dylika
åtgärder prövats men icke lett till resultat, kan nämnden omhändertaga
barnet för vård och fostran utanför hemmet. I beslutet härom skall föreskri
vas på vilket sätt barnet skall placeras. Innan nämnden fattar dylikt beslut,
skall den söka få ett skriftligt samtycke till åtgärden från föräldrarna eller
person som är i deras ställe. Om sådant samtycke icke gives eller om lämnat
samtycke senare tages tillbaka, skall ärendet behandlas efter de regler som
tidigare nämnts (domare inträder som ledamot av nämnden).
Föräldramyndigheten över ett omhändertaget barn kan efter särskilt
beslut därom av nämnden fråntagas båda föräldrarna eller en av dem. Gäl
ler åtgärden den av föräldrarna som är förmyndare för barnet, skall nämn
den sörja för att annan förmyndare med det snaraste utses.
Som allmän regel beträffande
behandlingen av omhändertagen
gäller, att
barnet skall placeras på sådant sätt, som kan anses vara bäst för detsamma.
Det åligger nämnden alt tillse att barnet tillförsäkras vård, uppfostran och
utbildning. Innan placeringen av barnet sker, skall nämnden såvitt möjligt
rådgöra med sakkunniga.
Undersökning av läkare skall alltid föregå slutlig placering av barn. Fin
nes anledning att antaga att barnet lider av psykiska brister eller beror in
gripandet på barnets uppförande, skall det såvitt möjligt också undersökas
av specialutbildad läkare eller annan sakkunnig. Om del visar sig nödvän
digt, kan barnet läggas in på sjukhus eller för kortare tid intagas i ett hem,
där det kan bli undersökt och observerat.
Omhändertaget barn, som anses lämpat därför, skall företrädesvis place
ras i ett gott fosterhem. Innan överlämnande sker till fosterhemmet, skall
nämnden undersöka detsamma och inhämta upplysning från hälsovårds
myndigheterna om de hygieniska förhållandena. Läkarutlåtande om hälso
tillståndet hos uppfostraren och hans familj skall alltid anskaffas. Upp
fostrarens plikter mot barnet och villkoren i övrigt skall fastställas i skrift
ligt avtal.
barnet icke kan placeras i fosterhem, skall det i regel intagas i god-
känt barnhem. Barnhemsvard skall dock icke tillgripas för barn över 15 år.
Barn i nämnd ålder bör i stället placeras på så sätt, att det beredes yrkesut
bildning eller fortsatt skolgång, vilket kan ske under inackordering i lämp-
ligt enskilt hem, i lärlings- eller ungdomshem eller genom beredande av
arbetsanstallning. Val av yrke eller skola skall om möjligt ske efter samråd
med yrkessakkunnig person.
i ®^r^®msyård bör icke heller förekomma för barn som har behov av sär
skild behandling, yrkesutbildning eller vård. Dylika barn kan intagas i
specialskola, observationsskola eller annan institution för »sasromsors» Om
beslut fattas om placering i specialskola för barn och ungdom med anpass
ningssvårighet skall ärendet genom vederbörande fylkesman sändas till de
partementet för fastställelse.
Därest svårigheter föreligger att omedelbart placera barnet på det sätt
bestamts, kan nämnden tillfälligtvis intaga barnet i ett upptagnings-
hem eller valja en annan lämplig vårdform till dess slutlig placering kan
För att bistå barnavårdsnämnderna vid deras placering av barn i foster
hem och barnhem bor for varje fylke upprättas en
förmedlingscentral.
Dy
49
Kungl. Maj.ls proposition nr 10 år 1960
lik central anordnas genom samarbete kommunerna emellan samt even
tuellt med bistånd av intresserade organisationer. Centralen bör ha över
sikt över lediga platser i barnhemmen inom fylket och bör särskilt söka
få fram goda fosterhem. Plan för centralens verksamhet skall godkännas
av departementet.
Det är förbjudet för privatpersoner att driva förmedlingsverksamhet tor
placering av barn i fosterhem, vare sig adoption avses eller ej. överträdelse
av förbudet straffas med böter eller fängelse intill 3 månader. Organisa
tioner må driva sådan förmedlingsverksamhet som här avses efter tillstånd
av departementet, som övar tillsyn.
En barnavårdsnämnd får icke ändra barnets placering med mindre det
sker av omsorg om barnets välfärd eller därför att barnet utövar dåligt in
flytande på andra barn. Om barnet skall omplaceras, beslutar därom den
barnavårdsnämnd som har omhändertagit barnet, såvida icke barnet är in
taget i specialskola. Nämnden i kommun, där barnet är placerat, kan dock
vidtaga nödiga preliminära åtgärder, varom underrättelse genast skall läm
nas den nämnd, som har omsorgen om barnet.
Nämndomsorgen om omhändertagen skall upphöra
då han fyller 21 ar.
såvida icke omsorgen genom särskilt beslut av nämnden hävts dessförinnan
såsom obehövlig.
Omsorgen om barn, som är intaget i specialskola, avilar icke nämnden.
Vid slutlig utskrivning från sådan skola, står barnet åter under nämndens
omsorg, till dess nämnden finner skäl häva omsorgen eller barnet fyller
21 år. Utskrivs barn på prov från specialskolan, kan överenskommelse träf
fas om att nämnden skall ha omsorgen om barnet under prövotiden.
När ett i specialskola eller institution för sseromsorg placerat barn ut-
skrives slutligt eller på prov, skall nämnden underrättas därom minst två
månader före utskrivningen.
När nämndomsorgen upphör, åligger det nämnden att, där så är erfor
derligt, biträda med att skaffa barnet lämplig sysselsättning. När barnet
icke själv har medel och behov föreligger, skall nämnden dessutom sörja
för att det erhåller lämpliga kläder samt respengar. Innan nämnden beslu
tar att omhändertagande skall upphöra, skall den förvissa sig om att den
utskrivne får tillfredsställande underhåll och utvecklingsmöjligheter.
Lagen ägnar stor uppmärksamhet åt
eftervården
av dem som varit om
händertagna. Eftertillsyn är obligatorisk för barn, som utskrivs från spe
cialskolor, observations skolor eller institutioner för sajromsorg. För barn,
som nämnden har placerat i fosterhem, barnhem, ungdoms- och lärlingshem
och liknande, skall efter utskrivningen eftertillsyn anordnas där så erford
ras. Tillsynen utövas i regel av därtill utsedd särskild person (tilsynsverje).
Nämnden kan bestämma alt en person som varit omhändertagen skall stå
under tillsyn till dess han fyller 23 år. I samband med efterlillsynen kan
nämnden också lämna ekonomiskt bistånd — kontant, in natura eller i
form av tjänster — av medel, som kommunens styrelse beviljat. Eftertill-
synen kan efter departementets godkännande också ordnas genom intres
serade organisationer eller på annat betryggande sätt.
Bestämmelserna om
tiltsgn över värden av fosterbarn
är i korthet föl
jande.
Med fosterbarn avses i lagen barn som av en barnavårdsnämnd eller en
skild person, med eller utan ersättning, har placerats för uppfostran i pri
vat hem hos annan än sina föräldrar eller adoptivföräldrar. Ingen får taga
emot fosterbarn ulan samtycke på förhand av barnavårdsnämnden i den
kommun där han är bosatt. Ingen får heller placera barn i fosterhem utan
att ha förvissat sig om att fostraren har erhållit sådant samtycke. Den som
I Jlihnng till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 10
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
placerar barnet har skyldighet att senast inom 8 dagar efter placeringen un
derratta barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet är beläget.
Har nämnd genom ansökan, anmälan eller annorledes fått kännedom om
att nagon vill mottaga eller redan mottagit fosterbarn, skall nämnden, om
den icke redan har tillräcklig kännedom om fosterhemmet, utan uppskov
narmare undersöka fosterhemmet och inhämta utlåtande från hälsovårds
nämndens ordförande om de hygieniska förhållandena i hemmet och från
honom eller annan läkare om hälsotillståndet hos uppfostraren och hans fa-
milj.
Samtycke till att taga emot fosterbarn får icke lämnas i de fall där
nämnden finner att tara föreligger för att barnet icke kommer att få »för-
Va^ och uppfostran eller att vistelsen i fosterhemmet annars kan
hli till skada för barnet.
Fosterbarn står under barnavårdsnämnds tillsyn till dess det fyller 18 år.
(Barn som omhändertagits står dock under tillsyn så länge omhänderta-
gandet varar.) Tillsynen över icke omhändertagna fosterbarn kan förlängas
utöver barnets 18-årsdag, dock icke längre än till dess barnet fvller 21 år Ett
fosterhem kan i undantagsfall erhålla befrielse från tillsynen.
Barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet är beläget utövar
tillsynen. Departementet kan emellertid giva tillstånd till att en barnavårds
nämnd far utova tillsyn över barn som nämnden har placerat i eu annan
kommun I så fall ar barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är pla
cerat, befriad från tillsyn, men har viss underrättelseplikt gentemot till-
synsbarnavårdsnämnden.
För vart barn som står under tillsyn skall nämnden utse en »tilsynsfprer».
yl! ,®tta VPPdra§ b°r utses kommunal funktionär eller annan som är sär
skilt lämplig och villig att taga emot uppdraget. I sin verksamhet skall en til-
synsfprer beträffande barn, som av enskild person placerats i fosterhem,
radgora med barnets föräldrar eller förmyndare eller den som betalar för
barnet. I fråga om barn, som placerats i fosterhem av barnavårdsnämnd
skall en tilsynsfprer göra sig underrättad om de förhållanden som ligger till
grund för nämndens åtgärd.
Tilsynsfprern skall med uppmärksamhet följa barnets utveckling och upp
fostran och tillse, att barnet får tillfredsställande vård, fostran och utbild
ning samt nodig läkarvård. Om det behövs skall han biträda fostraren med
råd och vagledning. Är förhållandena i fosterhemmet icke tillfredsställande,
bor han söka åstadkomma rättelse, eventuellt genom att giva fosterföräld-
^?raa ,erfarderligt föreläggande. Leder icke detta till resultat eller är miss
förhållandena av allvarlig art, skall tilsynsfprern omedelbart underrätta
nämnden. Detsamma gäller om barnets hälsa eller beteende påkallar sär
skilda åtgärder.
Tilsynsfprer har rätt att fa tillträde till fosterhem och att få nödiga upp
lysningar av fostraren. Han skall besöka hemmet så ofta förhållandena i det
särskilda fallet kräver.
Det åligger nämnden att, då nämnden får kännedom om missförhållanden
i fosterhem eller om att barnets hälsa eller beteende påkallar uppmärksam
het, gora undersökning och vidtaga erforderliga åtgärder. Nämnden skall
oni det visar sig nödvändigt, tillse att barnet förflyttas från fosterhemmet.
Barnavårdsnämnden kan bestämma att ett barn, som av enskild person
ar placerat i fosterhem eller barnhem, för viss tid icke får flyttas därifrån
nar det icke finns »rimelig grunn» till förflyttningen och denna skulle vara
till skada för barnet.
I ett särskilt kapitel har lagen
bestämmelser om barnhem och andra bar-
navardande institutioner
(lekskolor, daghem, barnkolonier etc.).
Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
51
Departementet avgör i fall av tvekan, huruvida institution hör under
lagen.
Barnavårdsinstitution skall ha godkännande av departementet eller av
myndighet som departementet bestämmer. Nya institutioner får icke öppnas
förrän sådant godkännande lämnats. Godkännande som här sagts erfordras
också beträffande föreståndare för barnavårdsanstalt. Barnavårdsnämnds
yttrande skall inhämtas i ärenden av här nämnd art.
Det åligger kommun att upprätta eller understödja inrättandet av nödigt
antal barnhem antingen på egen hand eller i samarbete med andra kommu
ner. Kommun bör också antingen själv upprätta eller också stödja inrättan
de av daginstitutioner för barn, barnkolonier eller annan verksamhet som
har ett syfte motsvarande dessa institutioners.
Barnavårdsinstitution står under tillsyn av barnavårdsnämnden i den
kommun där institutionen är belägen. Kommunal institution står dock all
tid under tillsyn av nämnden i den kommun som äger eller driver institutio
nen. Föreligger missförhållande vid barnavårdsanstalt, skall nämnden för
söka åstadkomma rättelse. Lyckas icke detta, skall departementet underrät
tas om förhållandena. I avvaktan på departementets beslut, som kan inne
bära en återkallelse av utfärdat godkännande för institutionen, kan nämn
den besluta att stänga densamma intill dess departementets avgörande före
ligger och skall då sörja för att barnen blir tagna om hand på »forsvarlig
måte».
Verksamheten vid institutioner, motsvarande de svenska ungdomsvårds
skolorna, regleras ej i den norska barnavårdslagen. Regler om dylika an
stalter är intagna i andra lagar.
Ett flertal av barnavårdsnämndens beslut, däribland mera ingripande före
byggande åtgärder, kan av den beslutet rör
överklagas
hos fylkesmannen.
Hans beslut kan överklagas hos departementet. Om barnet fyllt 16 år, kan
det själv överklaga beslut om vägran att upphäva omhändertagandet. Oav
sett klagan kan departementet ändra sådana beslut av barnavårdsnämnd,
över vilka klagan må föras, eller ålägga barnavårdsnämnd att taga upp ären
de till förnyad prövning.
Om
barn som gjort sig skyldiga till lagöverträdelser
och om barnavårdens
befattning med sådana barn gäller enligt lagen om barnevern i huvudsak
följande. När ett barn, som icke fyllt 14 år, gjort sig skyldig till en lagöver
trädelse, kan utredning ske antingen genom polis- och åklagarmyndighet
eller i annan ordning. Åklagare kan under vissa omständigheter eftergiva
åtal för straffbelagd handling av barn, som fyllt 14 men icke 18 år eller som
fyllt 14 år och är intaget i eller på prov utskrivet från specialskola eller an
nat behandlingshem för barn med beteenderubbningar. När utredning på
börjas om lagöverträdelse, som begåtts av barn under 14 år, eller i anled
ning av ifrågasatt åtalseftergift, skall åklagare, därest ärendet icke är baga-
tellartat, omedelbart underrätta barnavårdsnämnden. Nämnden kan kräva
att en representant för densamma får vara närvarande under förhöret med
barnet. Efter beslut om åtalseftergift, avseende barn vilket icke är intaget
i specialskola eller behandlingshem som nyss sagts, översändes ärendet til!
barnavårdsnämnden, som avgör om och i så fall vilken åtgärd, som skall
vidtagas beträffande barnet.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
IV. Allmänna synpunkter på frågan om ny barnavårdslagstiftning
Barna vårdskommittén
Kommittén framhåller till en början, att 1924 års BvL utgjort en god
grund för samhällelig verksamhet till barns och ungas bästa och att sam
hällets barna- och ungdomsvård med denna lag som ledning och rättesnöre
utvecklats på ett sunt och riktigt sätt.
Vid den totala översyn av barnavårdslagstiftningen, som det uppdragils åt
kommittén att — förutom särskild prövning av åtskilliga angivna problem
— företaga på grundval av de erfarenheter som vunnits i barnavårdsverk-
samheten1, har resultatet av kommitténs undersökningar och överväganden
blivit, att kommittén funnit samhällets barna- och ungdomsvård böra i
fortsättningen vara byggd på samma huvudprinciper som hittills i fråga
om ansvar och organisation, verksamhetens art och inriktning in. in.
Såsom inledningsvis framhållits har kommittén emellertid också funnit,
att ramen för samhällets barna- och ungdomsvård bör i viss män vidgas och
verksamheten på olika sätt effektiviseras, allt i ändamål att än bättre till
godose de syften, som uppbär samhällets insatser på detta område.
Utvidgning av barnavårdslagens tillämpningsområde har ansetts böra
ske genom införande av rätt och plikt för barnavårdsnämnd att ingripa för
att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnadsförhållanden för un-
deråriga i åldern 16—18 år, även i fall, där de underårigas eget beteende
icke påkallar ingripande. I visst samband härmed står, att tillsynen över
tosterbarnsvården enligt kommittén skall utsträckas till att avse även vår
den av fosterbarn, som fyllt 16 men ej 18 år. Tillämpningsområdet för
BvL har däremot inte utvidgats genom höjd åldersgräns för omhänderta
gandet av unga personer med asocial livsföring.
I syfte att söka uppnå bättre resultat av samhällets insatser för att dels
bistå barn, som lever under eller hotas av otillfredsställande förhållanden,
dels vägleda och tillrättaföra barn och unga, vilka brister i anpassning till
samhällets normer, har kommittén föreslagit en ganska omfattande och
djupgående revision av bestämmelserna om individuella ingripanden i form
av förebyggande åtgärder samt omhändertaganden. En ledande synpunkt
har varit att möjliggöra ingripande med för ändamålet väl lämpade åtgär
der på ett tidigt stadium, alltså innan missförhållandena blivit alltför ut
präglade och svåra att komma till rätta med.
Beträffande de förebyggande åtgärderna innebär förslaget, att lindrigare
villkor för sådana ingripanden uppställes samt att ett rikhaltigare urval av
åtgärder ställes till barnavårdsorganens disposition. I viss omfattning möj-
liggöres också ingripande med förebyggande åtgärder för att avvärja att till
fredsställande levnadsomständigheter för underårig förändras på ogynnsamt
sätt.
1 Beträffande kommitténs direktiv såvitt rör lagstiftningen om samhällets barnavård se be
tänkandet s. 97—99.
53
Även möjligheterna att ingripa med omhändertagande vidgas enligt för
slaget genom att lindrigare villkor för sådant ingripande i anledning av miss
förhållanden uppställes samt bestämmelser meddelas om rätt och plikt att
i vissa fall besluta omhändertagande för att förebygga menlig förändring
i rådande förhållanden. De nuvarande skilda omhändertagandeinstituten
skyddsuppfostran och samhällsvård ersättes i förslaget av ett enda, benämnt
samhällsvård.
Vidare må nämnas, att möjlighet enligt förslaget införes för barnavårds-
organ alt i vissa fall preliminärt ingripa med förebyggande åtgärd eller med
omhändertagande. Preliminärt ingripande förutsätter sannolika skäl för att
definitivt sådant ingripande erfordras och gäller endast under viss tid.
Vid utformningen av lagförslaget har kommittén lagt väsentlig vikt vid
att söka stärka barnavårdsorganens möjligheter att vinna kännedom om och
tillförlitligen klarlägga fall, där barnavårdsingripande kan vara påkallat. I
detta syfte ävensom för att bereda enskilda ett så fullgott skydd som möj
ligt mot otillräckligt grundade eller mindre väl valda åtgärder från barna-
vårdsorgans sida, har kommittén föreslagit åtskilliga ändringar och tillägg
till vad gällande lag innehåller angående barnavårdsärendens behandling,
fullföljdsrätt in. in.
De i det föregående endast delvis berörda ändringar i och tillägg till gäl
lande BvL, som kommittén på olika skäl ansett erforderliga, har befunnits
beröra lagens alla avsnitt. Beträffande väsentliga delar av lagen har det av
kommittén önskade sakinnehållet nödvändiggjort helt ny text och ändrad
systematisk uppställning. Även i fråga om. övriga avsnitt har de önskade
sakliga ändringarna och tilläggen visat sig svårligen kunna företagas med
partiellt bibehållande av nuvarande uppställning och med anslutning till
skrivsättet i BvL. Trots anslutningen till de gällande huvudprinciperna har
därför eu helt ny gruppering och utformning av barnavårdslagens bestäm
melser befunnits ofrånkomlig. Kommitténs arbete har sålunda, såsom redan
nämnts, lett till att kommittén framlagt förslag till en ny barnavårdslag.
I den föreslagna nya lagen har kommittén eftersträvat att — där icke sär
skilda förhållanden, såsom önskvärd anslutning till SochjL, föranlett till
annat — ge varje paragraf ett måttligt omfång. I BvL är ett betydande an
tal paragrafer synnerligen omfattande; texten är i de asyftade lagrummen
uppdelad på ett stort antal stycken, med eller utan fördelning på olika mo
ment, i vissa fall ända till sju moment. Kommittén har ansett det vara för
det praktiska arbetet väsentligt, att de erforderliga stadgandena icke sam
manföres till sådana tunga och oöverskådliga enheter utan fördelas på mind
re omfattande paragrafer.
Kommittén framhåller, att genomförandet av den föreslagna lagen kom
mer att ställa skärpta krav på de statliga och kommunala organens insatser
på barna- och ungdomsvårdens område.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
Remissyttrandena
Remissinstanserna instämmer i stort sett i kommitténs uttalande, att nu
gällande barnavårdslag utgjort en god grund för samhällelig verksamhet till
barns och ungas bästa och att samhällets barna- och ungdomsvård med den
na lag som ledning och rättesnöre utvecklats på ett sunt och riktigt sätt. 1
allmänhet göres ej heller någon erinran mot kommitténs uppfattning, att
samhällets barna- och ungdomsvård i fortsättningen bör vara byggd på sam
ma huvudprinciper som hittills.
Olika meningar har däremot gjorts gällande i fråga om nödvändigheten av
att för uppnående av de syften kommittén uppställt som mål för sitt arbete
skapa en helt ny lag. Frera remissinstanser framhåller, att det varit att före
draga om man i stället beträtt de partiella reformernas väg inom ramen för
gällande barnavårdslag.
Socialstyrelsen,
som finner en reformering av barnavårdslagstiftningen
böra ske genom alt en ny barnavårdslag utfärdas, har vid denna bedömning
särskilt tagit hänsyn till att en sådan reformering icke helt bör grundas på
den senaste tidens tillämpning av barnavårdslagen. Den inriktning som den
na tillämpning fått är enligt socialstyrelsens erfarenheter icke helt lycklig.
Enligt styrelsen innebär kommitténs målsättning för en kommande barna-
vårdslagstiftning ett klart framsteg ur barnavårdssynpunkt. Härom anföres.
Samhällets barnavård måste effektiviseras, så att denna genom förebyg
gande åtgärder kan hindra eller åtminstone mildra olyckliga levnadsförhål
landen för barn och ungdom. På grund av samhällsutvecklingen medför
nämligen underlåtenhet från barnavårdsmyndigheternas sida att ingripa i
tid för att förebygga att barns och ungdoms välfärd äventyras betydligt all
varligare följder än tidigare. Detta sammanhänger bland annat med att en
försvagning av familjen såsom normbildande för det allmänna beteende
mönstret hos barn och ungdom i märkbar utsträckning framträtt under den
senaste tiden. En tidsenlig barnavårdslagstiftning måste därför ge samhäl
let större möjligheter att förebygga och undanröja eller åtminstone mildra
dåliga uppväxtförhållanden för barn och ungdom. Detta ter sig inte minst
angeläget mot bakgrunden av de vidgade befogenheter som strafflagbered
ningen i. det nya förslaget till skyddslag avser att ge barnavårdsmyndig-
heterna i fråga om barna- och ungdomskriminaliteten. Det innebär fram-
tör allt att samhället högst väsentligt måste effektivisera sitt förebvggande
arbete.
Två reservanter inom socialstyrelsen
anser däremot förslaget ej alls böra
läggas till grund för en ny lagstiftning. En av dessa reservanter framhål
ler, att man ej kan frigöra sig från det intrycket att kommittén bygger på
en föråldrad grundsyn i fråga om den önskvärda relationen mellan föräld
rar och barn, liksom mellan familjen och samhället. Sålunda tilldelas sam
hällets barnavårdsorgan en förmynderskapsinställning, och ansvaret för
misslyckanden lägges på föräldrarna. Med denna grundinställning från lag-
stiftai ens sida lär det bli omöjligt att uppnå det förtroendefulla samarbetet
mellan barnavårdsnämnderna och andra samhällsorgan å den ena och all-
Knngl. Maj. ts proposition nr 10 år 1060
55
mänheten-föräldrarna å den andra sidan, som kommittén säger sig sträva
efter.
Liknande synpunkter ger
mentalsjukvårdsdelegationen
uttryck åt. De
legationen anser förslaget ytterligare accentuera samhällets förmyndarin-
ställning i stället för att följa utvecklingen inom andra vårdområden —- nyk
terhets-, social- och sinnessjukvården — där den frivilliga sektorn gives
allt större utrymme.
Svenska barnpsykiatriska föreningen
framhåller, att en god praxis haft
möjlighet att utbilda sig inom barnavårdslagens ram och att denna praxis
utbildat sig i samklang med den utveckling som försiggått inom det barn
psykiatriska och barnpsykologiska ämnesområdet. De ökade kunskaperna
om betydelsen av tidiga emotionella bindningar och riskerna att bryta dem
har medfört en stark respekt för familjeenheten. Den psykiska barna- och
ungdomsvården ser som sin huvuduppgift att om möjligt hjälpa föräldrarna
att komma till rätta med problemen inom familjens ram.
Likartade tankegångar kommer fram i
svenska barnpsykologiska förening
ens
yttrande. Föreningen understryker vikten av de mentalhygieniska syn
punkter och positivt psykologiska tankegångar som framförts i motivering
arna i betänkandet men beklagar, att dessa icke funnit ett mera adekvat
uttryck i lagförslaget, vilket präglas av en auktoritär ton och en viss straff
mentalitet som rimmar illa med ett mentalhygieniskt betraktelsesätt.
En del
barnavårdsnämnder
ifrågasätter om icke kommittén överskattat
samhällets möjligheter att fostra barn och underskattat föräldrarnas och en
skildas möjligheter härutinnan.
En kritisk inställning till det framlagda betänkandet intar
överståthållar-
åmbetet,
som avstyrker att belänkandet lägges till grund för ny lagstiftning.
Ämbetet ifrågasätter om icke de nya bestämmelser, som anses böra åväga
bringas, kan tillföras gällande lag genom ändringar i och tillägg till den
samma.
Även
länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Kronobergs
och
Malmöhus län
ställer sig avvisande till att förslaget, åtminstone i förelig
gande skick, lägges till grund för ny lagstiftning.
Länsstyrelsen i Blekinge län
framhåller, att länsstyrelsen vid sin tillämp
ning av gällande barnavårdslag funnit denna i allt väsentligt fungera tillfreds
ställande.
Även
länsstyrelsen i Skaraborgs län
anser den gällande barnavårdslagen i
huvudsak fortfarande vara väl ägnad att ligga till grund för det allmännas
tillsyn över vården av barn samt framhåller, att det varit önskvärt om vid
utarbetandet av den nya barnavårdslagen bestämmelserna i och uppställ
ningen av gällande lag i möjligaste mån bibehållits.
Länsstyrelsen i Kronobergs län,
som anser sig i åtskilliga stycken kunna
acceptera de väsentliga principiella nyheterna i kommitténs förslag, utveck
lar sin syn på utformningen av lagförslaget hl. a. på följande sätt.
En ny lag, som skall utformas efter samma grundprinciper som gällande
lag, hör icke utan tvingande skäl formellt och sakligt i allt för hög grad av
56
vika från denna. Nackdelarna med att vid en lagrevision helt omgestalta gäl
lande lag är särskilt framträdande när det gäller en lag som barnavårdsla
gen. Denna lag skall i stor utsträckning tillämpas av lekmän. Omgestaltas
lagen radikalt såsom enligt förslaget måste det taga åtskillig tid innan dessa
bliva skickade att rätt tillämpa lagen. Vidare är det uppenbart, att det
måste dröja länge, innan en ny lag vinner stadga i tillämpningen. Den praxis,
som utbildas vid tillämpningen av lagar av social natur, är av största bety
delse för dem, som ba att arbeta med denna lagstiftning. Har man redan en
väl utbildad praxis att bygga på, bör denna icke onödigtvis spolieras genom
eu helt ny lagtext, som medför en osäkerhet i tillämpningen, vilken kan kom
ma att bestå under lång tid. Ur nu angivna synpunkter måste det enligt
länsstyrelsens mening anses föga välbetänkt att tillskapa en helt ny barna
vårdslag, som till formen och i sak företer väsentliga avvikelser från gällan
de lag.
Enligt
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
har förslaget på åtskil
liga väsentliga punkter fått ett allmänt, vagt och särskilt för lekmän svår
tillgängligt innehåll, samtidigt som förslaget i andra delar uppvisar en långt
driven detaljreglering.
En positiv inställning till skapandet av en helt ny lag intar
länsstyrel
serna i Kalmar, Kopparbergs
och
Gävleborgs län. Förstnämnda länsstyrelse
framhåller, att genom lagförslaget tillgodoses ett angeläget önskemål att bar
navårdsnämnd skall ha laglig befogenhet att ingripa på ett tidigare stadium
än hittills och sålunda kunna vidtaga åtgärder, då det föreligger större ut
sikter att avhjälpa missförhållanden. Även
länsstyrelsen i Kopparbergs län
noterar med tillfredsställelse de föreslagna utvidgningarna av barnavårds
nämnds möjligheter att ingripa tidigare och effektivare för att skapa till
fredsställande förhållanden för underåriga samt framhåller, att de brister
som därvidlag vidlåder gällande lag otvivelaktigt verkat allvarligt hämman
de i barnavårdsnämndens verksamhet.
Göta hovrätt
understryker, att den av kommittén föreslagna utvidgningen
av samhällets möjligheter att genom frihetsberövande eller på annat sätt in
gripa mot underåriga ställer stora krav på barnavårdsorganens samman
sättning och på proceduren vid dessa samhälleliga ingripanden samt att det
därvidlag är av särskild betydelse att fullgoda garantier för rättssäkerheten
föreligger vid frihetsberövanden, som sker genom barnavårdsorganens för
sorg. Hovrätten fortsätter därefter.
Frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden
och därmed sammanhängande spörsmål är föremål för utredning av särskilt
tillkallade sakkunniga. Utredningens huvuduppgift är att klarlägga och taga
ställning till dels frågan, hur det processuella förfarandet vid administrativa
frihetsberövanden skall ordnas, och dels spörsmålet om det vid sådana för
faranden verksamma organet i första instans. Även besvärsinstitutet i admi
nistrativa ärenden och därmed sammanhängande problem utredas för när
varande av särskilda sakkunniga. Båda utredningarna äro av stor betydelse
för den enskildes rättssäkerhet vid barnavårdsärendens avgöranden i olika
instanser. Hovrätten vill därför betona angelägenheten av att den föreslagna
barnavårdslagen med dess utvidgade möjligheter till ingripande åtgärder i
fråga om enskildas levnadsförhållanden icke träder i kraft förrän slutlig
ställning tagits till de förslag inom berörda områden som nyssnämnda båda
utredningar kunna komma att framlägga.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
57
Utredningen om administrativa frihetsberövanden,
som avser att fram
lägga förslag till lag om handläggning av mål angående vissa frihetsberövan
den, anser det i och för sig önskvärt att ställningstagande till kommitténs
förslag på detta område kunde anstå till dess statsmakterna hade möjlighet
att fatta ståndpunkt till utredningens förslag, men framhåller samtidigt, att
det är omöjligt att bedöma i vad mån en sådan samordning är möjlig och
att de skäl som talar för en samtidig bedömning av de båda förslagen bör
vägas mot önskvärdheten att ny barnavårdslagstiftning kommer till stånd
så skyndsamt som möjligt.
Föreningen Sveriges stadsdomare
anser, att regleringen av förfarandet in
för barnavårdsorgan bör anstå i avvaktan på det förslag i berörda hänseende
utredningen om administrativa frihetsberövanden kan komma att fram
lägga.
Sveriges advokatsamfund
anser förslaget icke böra läggas till grund för
lagstiftning, enär såvitt avser förutsättningarna för ingripanden från sam
hällets sida samt proceduren vid sådana ärendens behandling allvarliga
brister vidlåder förslaget i fråga om nödiga garantier för den enskildes rätts
säkerhet.
Beträffande den föreslagna lagstiftningens krav på ökade insatser från
samhällets sida har flera remissorgan betonat angelägenheten av en upp
rustning i skilda avseenden inom barnavården och uttryckt farhågor för
möjligheten att genomföra en sådan upprustning före lagens ikraftträdande.
Statskontoret
framhåller, att krav på vidgade insatser inom barnavården
givetvis måste vägas mot aktuella anspråk på ökade resurser inom andra
vårdområden, men anser sig icke kunna göra något direkt uttalande beträf
fande angelägenhetsgraden för en upprustning av tillsynsorgan, verksamma
inom olika sektorer av vårt samhällsliv. Ett ställningstagande till förelig
gande lagförslag torde enligt statskontoret icke kunna ske utan att angivna
förhållande hålls i minnet.
Riksåklagarämbetet
instämmer i kommitténs uttalande att individuella in
gripanden bör vidtagas utan dröjsmål och med erforderlig kraft. De brister
i fråga om möjligheter att vidtaga tidiga och snabba åtgärder inom detta om
råde som ämbetet kunnat iakttaga under den gällande barnavårdslagens till-
lämpning torde dock i allmänhet mindre ha berott på bristfälligheter i lag
stiftningen än på alltför knappa resurser. Den viktigaste förutsättningen för
att hittillsvarande brister skall kunna effektivt avhjälpas är därför enligt äm
betets mening att tillräckliga resurser ställes till de socialvårdande myndig
heternas förfogande. Ämbetet vill i detta sammanhang endast erinra om dels
platsbristen på ungdomsvårdsskolorna dels ock den betydelse för bekämpan
det av den stigande ungdomsbrottsligheten som ett skyndsamt inrättande av
de av ämbetet första gången redan år 1951 föreslagna utredningshemmen
skulle ha haft. Sådana hem skulle vara av utomordentlig betydelse för att
åstadkomma ett snabbt omhändertagande av unga lagöverträdare och för alt
på ett tidigt stadium bryta deras brottsliga aktivitet.
Länsstyrelsen i Södermanlands län
är inne på samma tankegångar och
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
58
understryker, att eu utbyggnad av utredningshem och ungdomsvårdsskolor
samt av de barnpsykiatriska vårdresurserna måste ske innan den föreslag
na lagen kan träda i kraft.
Frågan om tidpunkten för lagens ikraftträdande tages även upp av
läns
styrelsen i Hallands län
som anser att följande frågor bör ha lösts före
ikraftträdandet. Utbyggnad av den psykiska barna- och ungdomsvården bör
ha ägt rum sa, att centraler för psykisk barna- och ungdomsvård finnes i
alla län; bristen på tillräckligt antal utbildade barnpsykiatrer bör ha undan
röjts; tillräckligt antal platser på ungdomsvårdsskolor bör ha inrättats, så
att platser kan ställas till förfogande utan alltför lång väntetid; verksam
heten för fosterbarnsförmedling och fosterbarnsanskaffning bör ha inten
sifierats även i de län, som saknar barnavardsombud; vissa organisatoriska
frågor bör ha lösts, sasom frågor angående inrättande av ytterligare social
sektioner vid länsstyrelserna och lekmannamedverkan vid*handläggning av
vissa ärenden inom länsstyrelserna; och förstärkning av socialvårdskonsu-
lentorganisationen bör vidare ha skett.
I åtskilliga yttranden från länsstyrelser och kommunala organ konstate
ras, att ett genomförande helt eller delvis av kommitténs förslag med nöd
vändighet förutsätter en väsentlig ökning av såväl barnavårdsnämndernas
som länsstyrelsernas nuvarande organisation. Man beklagar, att kommit
tén icke närmare klargjort de ekonomiska konsekvenser dess förslag kom
mer att medföra eller de möjligheter som finnes att anskaffa erforderlig
personal. En utredning efterlyses härutinnan och det betonas, att innan för
slaget i omarbetat skick upphöjes till lag garantier skapas för att erforder-
liga resurser står till barnavårdens förfogande. Uttalanden i antydd riktning
göres av bl. a.
länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Göte
borgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västerbottens
och
Norrbottens län.
Från kommunalt håll understrykes starkt, att det troligen blir svårt att
i landskommuner och i mindre städer rekrytera barnavårdsnämnderna med
härför lämpliga personer för de mängder av åligganden, som kommer att
åvila nämnderna. Belysande för kommunernas inställning härutinnan är ett
av
stadsfullmäktige i Lund
avgivet yttrande. Stadsfullmäktige anför bl. a.
I betänkandet har icke redovisats möjligheterna att med hänsyn till per
sonal och ekonomiska resurser genomföra de föreslagna vidgade åtgärder
na. Ett genomförande av förslaget överstiger barnavårdsnämndens nuva
rande kapacitet och det finns ej möjlighet att inom rimlig tid öka densam
ma med hänsyn till den begränsade tillgången på kvalificerad personal. Det
är viktigt att reformer icke genomföres som under lång tid kommer att
stanna på papperet därför att man i kommunerna icke förfogar över till
räcklig personal och icke heller kan anskaffa personal på grund av brist
på utbildad sådan, övertygande skäl har ej förebragts för att nuvarande
barnavårdslagstiftning är behäftad med så allvarliga brister att städerna
skall nödgas taga på sig ökade utgifter för anställande av ytterligare per
sonal.
1
Även
svenska stadsförbundet
understryker, att förslagets genomförande
kommer att innebära en ökad ekonomisk belastning för kommunerna.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
59
Mot själva utformningen av kommitténs förslag frain-
föres i remissyttrandena åtskilliga principiella erinringar och flera remiss
instanser — även sådana som är positivt inställda till förslaget — ger uttryck
för den uppfattningen, att förslaget icke utan genomgripande överarbetning
kan läggas till grund för lagstiftning. Kritiken riktar sig mot den brist på
koncentration, den oöverskådlighet och den detaljreglering som präglar lag
förslaget. Man efterlyser en mera koncentrerad lagtext, som ger ett adekvat
uttryck för målsättningen i motiven. Lagförslaget tillfredsställer enligt kri
tiken icke kraven på korthet, enkelhet och klarhet. De under senare år an
tagna kommunal-, nykterhetsvårds- och socialhjälpslagarna borde i detta av
seende ha tjänat som exempel för kommittén. Det lramhålles vidare i kri-
liken, att åtskilliga bestämmelser, som nu intagits i lagen, lämpligen borde
upptagas i tillämpningsföreskrifter eller i de anvisningar, som socialsty
relsen enligt 16 § i förslaget har att utfärda. Sådana föreskrifter och an
visningar kan givas en smidigare form och lättare anpassas efter utveck
lingen än lagtext. Den mångfald av hänvisningar från en paragraf till en
annan, som finns i lagförslaget, fördömes med skärpa. Hänvisningssyste
met har enligt kritiken fått sådan omfattning att lättillgängligheten ytter
ligare minskas.
Denna kritiska inställning i fråga om lagförslagets utformning intages
av bl. a.
justitiekansler sämbetet, Göta hovrätt, fångvårdsstyrelsen, social
styrelsen, medicinalstyrelsen, kammarrätten, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmö
hus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands
och
Jämtlands län
samt
besvärssakkunniga.
Den av kommittén använda metoden med genomgående paragrafnumrering
vinner
socialstyrelsens
gillande, enär den trots det stora paragrafantalet ger
den bästa översikten över lagreglerna. Flera
socialvårdskonsulenter
och
kom
munala organ
anser emellertid särskild paragrafnumrering inom varje ka
pitel vara mera lätthanterlig och anställer därvidlag jämförelse med för-
äldrabalkens uppställning.
Föredragande statsrådet
Det är ett allmänt erkänt förhållande, alt samhällets barna- och ung
domsvård på grundval av 1924 års lag utvecklats väl och att verksamhe
ten i stort sett löper i goda hanor. Det råder dock knappast några dela
de meningar om att ramen för den offentliga barna- och ungdomsvården
i viss mån bör vidgas och verksamheten på olika sätt effektiviseras för att
ännu bättre tillgodose de syften, som uppbär samhällets insatser på detta
område. Det av kommittén framlagda lagförslaget är byggt på samma hu
vudprinciper som gällande lag i fråga om ansvar och organisation, verksam
hetens art och inriktning in. in. Samtidigt innefattar emellertid förslaget
en tämligen långt gående omgestaltning av barnavårdslagstiftningen i rikt
ning mot vidgade befogenheter för de barnavårdande organen att kontrol-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
iera och ingripa i de enskildas personliga förhållanden samt mot ökat an
svarstagande från samhällets sida beträffande barns och ungdoms vård
och fostran. Vad kommittén sålunda föreslagit har ingalunda saknat stöd
vid remissbehandlingen. Åtskilliga remissinstanser har lämnat huvudgrun
derna i förslaget utan erinran, och andra, bl. a. socialstyrelsens majoritet,
har givit dem sin positiva anslutning. Den alldeles övervägande inställ
ningen till lagförslaget i vad det innefattar reformer i nyss angiven rikt
ning är dock kritisk. Man anser sålunda förslaget vara präglat av över
skattning av samhällets möjligheter att garantera, att barn och ungdom
får lämplig vård och fostran, samt av en häremot svarande brist på tilltro
till föräldrars och andra fostrares vilja och förmåga att med egna resurser
och på eget ansvar lösa uppkommande problem. Vidare framhålles att man
i förslaget saknar ett tillräckligt framhävande av den biologiska familjen
såsom den primära enhet, vilken det i främsta rummet gäller att stödja och
bygga på. Till dessa kritiska synpunkter kan jag i många stycken ansluta mig.
Såsom närmare utvecklas i senare avsnitt har jag sålunda funnit mig böra
förorda en väsentligt mindre genomgripande omgestaltning av gällande BvL
än som föreslagits av kommittén. De sakliga ändringar, som — huvudsakli
gen i enlighet med kommitténs förslag — befunnits påkallade, har likväl
blivit av den omfattning, att de berör nära nog alla avsnitt av lagen. Här
till kommer att en allmän formell revision av denna måste anses i hög
grad önskvärd. Ehuru jag hyser förståelse för de i vissa yttranden anförda
skäl, som talar för att man med bibehållande av gällande lag bör gå fram
med partiella reformer, har jag därför i likhet med kommittén funnit ofrån
komligt att framlägga förslag till helt ny barnavårdslag.
Vid utformningen av en sådan lag måste beaktas, att den i stor utsträck
ning kommer att tillämpas av lekmän, som saknar större förtrogenhet med
lagläsning och lagtolkning. Stora krav måste därför ställas på att lagen är
lättläst, lättbegriplig och överskådlig. Såsom framhållits i ett stort antal
yttranden företer kommitténs lagförslag i det la hänseende påtagliga brister.
Förslaget är sålunda präglat av en alltför långt gående detaljreglering till
följd av kommitténs strävan efter fullständighet. Vidare har den begagnade
metoden att dela upp sammanhörande bestämmelser på mindre omfattande
paragrafer lett till en avsevärd ökning av antalet paragrafer och till att
talrika hänvisningar måst göras från en paragraf till annan. Lika med kom
mittén anser jag önskvärt, att paragraferna i ny barnavårdslag blir mindre
omfångsrika än vad förhållandet i BvL ofta är. Detta bör emellertid enligt
min mening åstadkommas genom att ur lagstiftningen utmönstras sådana
detalj föreskrifter, som lika gärna kan upptagas i tillämpningsföreskrifter
till lagen eller i anvisningar från socialstyrelsen. Till andra spörsmål, som
sammanhänger med lagens allmänna uppställning och utformning i övrigt,
återkommer jag i senare sammanhang.
Vid remissbehandlingen har man på sina håll — även där man i princip
ställer sig positiv till tanken på en helt ny barnavårdslag — velat ifråga
sätta, huruvida en sådan lagstiftning bör genomföras i nuvarande läge. Det
61
är härvid två olika synpunkter som anförts. Sålunda liar hävdats, att resul
tatet av vissa pågående utredningar — utredningen om administrativa fri-
hetsberövanden samt besvärssakkunnigas arbete på en allmän besvärslag
— borde avvaktas, innan en ny barnavårdslag antages. Vidare har framhål
lits, att en upprustning av samhällets resurser på de områden som beröres
av lagen måste ske före lagens ikraftträdande.
Själva proceduren vid samhälleliga ingripanden beträffande barn och
ungdom är ett av de problem, som träder i förgrunden vid revision av bar-
navårdslagstiftningen. Såväl i fråga om det i första instans beslutande or
ganet som beträffande rättsmedlen ansluter sig kommitténs förslag till rå
dande ordning. Kommittén har emellertid vid utformningen av sitt förslag
lagt vikt vid att söka förbättra barnavårdsorganens möjligheter att vinna till
förlitlig och allsidig utredning samt i detta syfte och för att stärka garan
tierna för den enskildes rättssäkerhet föreslagit åtskilliga ändringar i och
tillägg till vad gällande lag innehåller om barnavårdsärendens behandling,
fullföljdsrätt m. in. Det gäller här spörsmål, som i hög grad äger samband
med de berörda utredningarna, varför det givetvis varit önskvärt, att re
sultatet av deras arbete kunnat avvaktas. Emellertid torde det ännu dröja
avsevärd tid, innan de förslag, som är att vänta från dessa utredningar,
kan antagas leda till lagstiftning. Då vissa reformer — som inte direkt sam
manhänger med procedurreglerna — på barnavårdslagstiftningens område
framstår som synnerligen angelägna, bör det enligt min uppfattning icke
ifrågakomma att hela lagstiftningsfrågan av nu berörda skäl skulle upp
skjutas på obestämd tid. För att inte föregripa resultatet av det pågående
utredningsarbetet torde det emellertid vara nödvändigt att i större utsträck
ning anknyta till gällande procedurregler än som föreslagits av kommittén.
Härvid kan inte undvikas, att lagförslaget i dessa delar kommer att fram
stå som ett provisorium. Jag har emellertid varit angelägen om att rätts
säkerhetens krav även under provisorietiden skall tillgodoses i så vid ut
sträckning som av antytt skäl varit möjligt och lagförslaget har utformats
i enlighet härmed.
Barnavårdsnämnderna har att fullgöra eu samhällsuppgift som ställer
stora krav på det handlande organet. Nämnderna har att självständigt till-
lämpa en i viss mån komplicerad lagstiftning av betydande omfattning. Så
som jag i ett senare sammanhang återkommer till föreslår jag, att det i
fortsättningen inte skall uppställas några speciella kvalifikationsvillkor
för valbarhet till ledamot av barnavårdsnämnd. Barnavårdsnämnderna
kommer alltså enligt förslaget att i ännu högre grad än för närvarande få
karaktär av rena lekmannaorgan. Det är med hänsyn härtill uppenbart att
nämnderna i inte ringa omfattning behöver bistånd utifrån. Nämnderna kan
för sådant ändamål anlita tjänstemän eller biträden med speciell utbild
ning för barnavårdsarbete eller med ingående erfarenhet av dylikt. Med an
ledning av vad i yttrandena anförts om behovet av förstärkning av barna
vårdsnämndernas personella resurser vill jag framhålla, att den begränsade
reform jag avser alt föreslå knappast i och för sig bör medföra, att barna
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
62
vårdsnämnderna behöver öka sin personal. I detta hänseende råder dock på
sina håll redan nu mindre tillfredsställande förhållanden. Vad som härutin-
nan brister är dock inte av den beskaffenhet, att det rimligen bör föranleda
uppskov med ikraftträdandet av ny barnavårdslag.
Emellertid är det tydligt, att barnavårdsnämnderna — även bortsett från
att det kan brista i fråga om de personella resurserna — i stor utsträckning
står dåligt rustade att handlägga sådana ärenden av invecklad eller känslig
beskaffenhet, som kan förekomma i såväl små som stora kommuner. Som
exempel må nämnas ärenden angående åtgärder för att tillrättaföra och i
samhället återanpassa kriminell eller eljest asocial ungdom samt ärenden
om ingripande för att hindra en skadlig förflyttning av fosterbarn. Många
kommuner har ännu inte tillgång till erfarna socialutredare. Ofta saknas
den medicinska och psykologiska expertis, som erfordras i dylika ärenden.
Även behovet av juridiskt skolat biträde kan framhållas.
I viss mån kan barnavårdsnämnderna erhålla hjälp av de myndigheter
och befattningshavare, på vilka det ankommer att öva uppsikt över samhäl
lets barnavård. Såsom redan tidigare berörts har kommittén föreslagit en
förstärkning av länsstyrelserna och konsulentorganisationen. Förslaget in-
nebäi i stort sett, att särskild socialsektion inrättas vid varje länsstyrelse
och att i varje län skall finnas en till länsstyrelsen knuten socialvårdskon-
sulent. Utan att ta ställning till detta förslag vill jag endast framhålla,
att den föreslagna förstärkningen blott i ringa mån skulle kunna avhjälpa det
behov av bistånd varom här är fråga. Kommittén har även diskuterat en
mer omvälvande nyhet, nämligen att införa länsbarnavårdsnämnder, men
själv avvisat tanken därpå. En annan tanke, som framförts reservationsvis
inom kommittén, är att kommunalförbund skulle bildas för att handha ut
rednings-, rådgivnings-, förmedlings- och verkställighetsuppgifter på barna
vårdens område samt på närstående arbetsfält. Inte något av dessa båda
reformförslag har vunnit anslutning vid remissbehandlingen, och för egen
del anser jag att väsentliga resultat bör kunna uppnås utan dylika organisa
toriska nyskapelser.
Av vissa sammanslutningar göres redan nu en betydelsefull insats för att
stärka den enskilda kommunens och barnavårdsnämndens resurser. Jag
åsyftar här svenska social vårdsförbundet med dess länsförbund, svenska
landskommunernas förbund och dess länsavdelningar samt svenska stads
förbundet. För mera kvalificerad kursverksamhet må erinras om Kommun
skolan, i vars styrelse nämnda tre förbund är representerade. Riksförbun
dens verksamhet är främst inriktad på direkt serviceverksamhet genom att
tillhandagå medlemmarna med råd och upplysningar, utge tidskrifter och
särskilda publikationer. Länsförbundens och länsavdelningarnas informa
tionsverksamhet utövas däremot genom kursverksamhet. I detta samman
hang är allmänna barnhusets bidragsgivning av stor betydelse.
Då den sålunda bedrivna serviceverksamheten allmänt erkännes vara av
stort värde för barnavården, har jag funnit anledning överväga, huruvida
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060
63
det inte skulle vara möjligt att gå vidare på denna väg och genom en för
medlingsverksamhet tillgodose barnavårdsnämndernas behov av sakkunnigt
bistånd. För uppgiften såsom förmedlingsorgan torde svenska socialvårds-
förbundet såsom kommunernas egen sammanslutning på det sociala om
rådet i främsta rummet ifrågakomma. Jag har sålunda tänkt mig, att det
ta föi'bund — centralt eller genom lokala kontakter t. ex. i varje län •—
skulle till barnavårdsnämnderna förmedla erforderlig assistens av läkare,
psykologer, socialutredare för komplicerade ärenden och jurister samt helst
också personer med sakkunskap rörande allmänt förebyggande åtgärder
och anordningar, såsom experter i fråga om inrättande av ungdomslo
kaler och initiativmän för ungdomsledning. Sedan jag i denna angelägenhet
hänvänt mig till förbundet, har jag därifrån erhållit det beskedet, att för
bundet är villigt att åtaga sig ifrågavarande verksamhet. Denna betydelse
fulla verksamhet kan därför väntas komma att — till en början försöksvis
och i begränsad omfattning — igångsättas inom en nära framtid. Det är av
sett att kostnaden för experternas arbete skall betalas av vederbörande kom
mun. Då förmedlingen av expertisen förutsättes skola ingå i förbundets all
männa serviceverksamhet, torde särskild förmedlingsavgift däremot enligt
vad som uppgivits knappast behöva komma i fråga.
När man yrkat på en upprustning av resurserna har man på vissa håll
även åsyftat de möjligheter, som står till buds för behandling av barn och
ungdom, särskilt sådana som omhändertagits av barnavårdsnämnd på grund
av kriminalitet eller annan asocialitet. Vad som här i främsta rummet
krävts, är en utökning av antalet platser vid ungdomsvårdsskolorna samt in
rättande av sådana utredningshem, som föreslagits av kommittén i dess be
tänkande I. Därjämte har bl. a. också framhållits bristerna på den psykiska
barna- och ungdomsvårdens område.
Vad angår ungdomsvårdsskolor och utredningshem må här allenast hän
visas till proposition nr 88/1959 angående anslag för budgetåret 1959/60
till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m. I denna pro
position redogöres för de åtgärder, som på grund av det starkt ökade plats
behovet vid ungdomsvårdsskolorna vidtagits för att säkerställa ett maximalt
utnyttjande av skolorganisationens nuvarande resurser samt för att genom
provisoriska åtgärder öka platstillgången vid skolorna. Vidare redovisas i
propositionen av kommittén för ungdomsvårdsskolorna framlagda förslag
angående utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna samt föreslås förstärkning
av organisationen bl. a. genom inrättande av sex mottagningsavdelningar
och en specialavdelning vid olika skolor. Syftet med mottagningsavdelning-
arna är i första hand att möjliggöra ett effektivt omhändertagande av s. k.
utredningsfall, främst för brott misstänkta ungdomar under 18 år. På grund
av tidigare av riksdagen fattade beslut samt de genom ifrågavarande pro
position föreslagna åtgärderna beräknas skolorganisationen komma att till
föras ca 215 mer permanenta platser utöver de ca 750 platser, som var till-
gängliga den 1 mars 1959. Vid sidan av denna utbyggnad kommer inom den
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
närmaste tiden ca 70 platser att färdigställas vid provisoriska förläggningar.
Slutligen föreligger planer på att upprätta en ny ungdomsvårdsskola på
Gotland för psykiskt abnorma manliga elever. De i propositionen framlagda
förslagen har bifallits av riksdagen.
Den psykiska barna- och ungdomsvården har ännu inte tillnärmelsevis
nått fullständig utbyggnad. Organisationen utvecklas emellertid efter hand
så långt tillgängliga resurser förslår. I detta sammanhang må erinras om att
mentalsjukvårdsdelegationen i två betänkanden (SOU 1957: 40 och 1958: 20)
framlagt förslag till ny organisation för den psykiska barna- och ungdoms
vården och därvid bl. a. föreslagit inrättandet av två olika typer av behand
lingshem för barn och ungdomar. Detta förslag prövas för närvarande inom
inrikesdepartementet.
V. Allmänt förebyggande verksamhet
Gällande bestämmelser
Att kommunen har ansvar för allmänt stödjande och främjande anord
ningar och åtgärder kommer i BvL till uttryck i 1 § första stycket jämfört
med 2 § 1 mom. första punkten och särskilt med 2 mom. I sistnämnda lag
rum heter det, att »barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och
ungdomsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda,
söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom
andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd».
Såsom framgår av citatet har åt 2 § 2 mom. givits en icke tvingande ut
formning, och i propositionen 150/1924 (s. 79) sägs, att barnavårdsnämn
dens arbetsuppgifter enligt 2 mom. kan betecknas såsom fakultativa. Såväl
fattigvårdslagstiftningskommitténs uttalanden (se särskilt FvLK IV Avd. 2
s. 102—104) som propositionens innehåll (se särskilt s. 40) ger dock vid
handen, att samhällets barnavård ansetts självfallet omfatta en allmän
verksamhet för att befordra de ungas väl från födelsen och till vuxen ålder,
fastän man funnit överflödigt eller vanskligt att låta denna uppfattning
komma till klart och bjudande uttryck i lagbestämmelserna angående barna-
vårdsorganens uppgifter.
Kommunal organisation för ungdomsvård
Ändringsförslag m. m. Frågan om vilket kommunalt organ som skall eller
bör handlägga ungdomsvårdsfrågor har i olika sammanhang varit föremål
för undersökning och överväganden.
Ungdomsvårdskommittén
(SOU 1947:12) rekommenderade tillsättandet
av ett särskilt utskott för allmänna ungdomsfrågor i anslutning till barna-
Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1000
G5
vårdsnämnden, i vart fall inom de större kommunerna, och där detta ej an
sågs erforderligt en särskild föredragande i hithörande frågor.
En undersökning angående den kommunala organisationen i dessa hän
seenden företogs av
1953 års utredning angående stöd åt ngkterhetsorganisa-
lioner och ungdomsvårdande sammanslutningar.
Undersökningen gav bl. a.
följande vid handen. I en mängd kommuner hade, enligt uppgifter från bar
navårdsnämnderna, icke förekommit någon ungdomsvård av allmänt före
byggande karaktär. I en del mindre städer och köpingar hade allt förekom
mande ungdomsarbete handhafts av
ungdomsråden,
d. v. s. samarbetsorgan
för ungdomssammanslutningar på viss ort, stundom med representant för
barnavårdsnämnden. Anslag till främjande av ungdomsvård gavs i de flesta
släder för verksamhet i annan regi än barnavårdsnämndens. Att anslag för
ändamålet återfanns på barnavårdsnämndens specialstat var undantag sna
rare än regel. På senare tid hade ett växande antal städer centraliserat det
samhälleliga ungdomsvårdsarbetet till en särskild kommunal myndighet kal
lad
ungdomsstgrelse, ungdomsvårdsstgrelse, nämnd för ungdomsfrågor
eller
ungdomsdelegation.
Exempel på betydande insatser från barnavårdsnämn
dernas sida för den allmänna ungdomsvården gav emellertid, enligt redo
görelsen, särskilt Stockholm och Göteborg.
1953 års utredning tog icke ställning till frågan om kommunal organisa
tion för befattning med ungdomsfrågorna. Utredningen hävdade emellertid,
att organ som folkskolestyrelsen och barnavårdsnämnden icke alltid kunde
förväntas ägna den tid och de krafter, som erfordrades, åt sådana sidor av
ungdomsarbetet, som visserligen tillhörde eller kunde tillhöra deras kom
petensområde men som av flera skäl skulle komma att bli i någon mån se
kundära. Enligt utredningens mening talade vissa skäl för att sådana frågor,
som rörde ungdomen i de åldrar, vilka låg ovanför dem som nu utgjorde bar
navårdsnämndens och folkskoleslyrelsens mest betydelsefulla klientel, i fram
liden samordnades och handlades av ett särskilt kommunalt organ. I tätorter
och städer syntes tillkomsten av särskilda ungdomsstyrelser vara en natur
lig utveckling. Möjligheten att till barnavårdsnämnden, när den fungerade
som ungdomsnämnd, knyta eu särskild krets av för ungdomsfrågor i allmän
het intresserade personer borde också närmare undersökas. Andra möjlighe
ter torde enligt utredningen också stå till buds för att lösa frågan om den
kommunala handläggningen av sådana ungdomsfrågor, som låg vid sidan av
de ovan berörda kommunala organens centrala uppgifter.
I anledning av
proposition nr 156/195'r,
vari de förslag som framlagts av
1953 års utredning upptogs till behandling, beslöt riksdagen, att statsbidrag
skulle kunna utgå till utbildning av ungdomsledare och riksinstruktörer i
ungdomsarbetet, till fritidsverksamhet och till utrustning av föreningsloka
ler. Därjämte förstärktes det statliga stödet till ungdomsidrotten, och bidra
gen till hemgårdar och sludiehem ökades.
Det framhölls i samband därmed (prop. s. 12 o. f.) atl frågan om sam
hällets ungdomsvårdande uppgifter fått skärpt aktualitet mot bakgrunden
av förberedelserna för omläggningen av nykterhetspolitiken men att åtgär-
.'i
J:i!i(tn<j till rilisrimjens protokoll ti)G0. t samt. Nr It!
66
derna syftade längre än till att vara rent nykterhetsfrämjande. Ungdomens
naturligt framvuxna gruppliv och det i vårt land rikt förgrenade förenings-
väsendet skulle utnyttjas i en samhällelig strävan att förbättra ungdomens
hela situation. Statsbidragsgivningen till ungdomsverksamheten fick inte
leda till att den blev byråkratiserad, men samtidigt måste fordran på rimlig
kontroll av bidragsgivningen tillgodoses. Kommunal medverkan vid för
medlingen av det statliga stödet erfordrades i blott två hänseenden, nämli
gen i fråga om utrustningsbidrag till föreningslokaler och beträffande viss
fritidsverksamhet. I propositionen togs icke ställning till vilket kommunalt
organ som skulle handha denna förmedlingsverksamhet utan tvärtom uttala
des, att frågan om den kommunala handläggningen i allmänhet av ungdoms
frågor borde hänskjutas till barnavårdskommittén och 1951 års skolstyrelse
utredning för prövning.
De åligganden för kommunen, som aktualiserat sistberörda organisations
fråga, är i och för sig av mycket begränsad omfattning.
Ansökan om bidrag till utrustning av föreningslokaler skall enligt kun
görelsen den 14 september 1954 om statsbidrag till utrustning m. m. av vissa
föreningslokaler (nr 615) vara åtföljd bl. a. av ett yttrande av »det kom
munala organ, som handlägger ungdomsfrågor på orten». Det kommunala
organets enda befattning med administrationen av statsbidrag till lokalut
rustning består sålunda i att avge yttrande, då ansökan göres. Det kommu
nala organet skall erhålla underrättelse om vad som i anledning av ansök
ningen beslutas. Syftet är bl. a. att de kommunala myndigheterna skall få
»överblick över de lokaler på orten, som står till förfogande för ungdoms
arbetet» (prop. s. 81).
En direkt förmedling av det statliga stödet genom kommunalt organ för
utsätts i viss utsträckning bli behövligt beträffande statsbidrag till fritids
verksamhet. Övervägande delen av de så kallade fritidsgrupperna väntas vis
serligen uppstå inom föreningar med ungdomsarbete på sitt program, och
kontrollen av deras verksamhet och statsbidragsgivningen anses kunna ut
övas genom de av skolöverstyrelsen godkända riksstudieförbunden. Man
räknar emellertid med att det också skall uppstå grupper, som organiseras
utanför föreningslivet och som inte kan anknytas till något studieförbund.
De tänkes växa fram som klubbverksamhet exempelvis på arbetsplatser
eller i anslutning till de fritidsrum, som utgör ett inslag i den moderna
stadsbebyggel sen.
Med de fritidsgrupper, som avses skola sortera under riksstudieförbunden,
har kommunens organ — utöver mottagande av anmälan om börjad verk
samhet - icke något att bestyra, men för de ensamstående fritidsgrupper,
vilka såsom nyss berörts väntas uppstå, skall kommun vara huvudman, och
kommunalt organ skall öva tillsyn över dessa grupper. På kommun såsom
huvudman ankommer enligt kungörelsen den 30 juni 1954 angående stats
bidrag till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet (nr 575) att god
känna en för fritidsgruppens verksamhet ansvarig person, och statsbidrag
för gruppens anordnande utgår till kommunen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
67
Kungörelsen om utrustningsbidrag trädde i kraft den 15 oktober 1954
och kungörelsen angående bidrag till förenings- och fritidsverksamhet den
1 juli 1954.
Barnavårdskommittén. Frågan om
erforderliga och lämpliga organ för den
till samhällets barna- och ungdomsvård hörande, allmänt förebyggande verk
samheten
ägnar kommittén ingående överväganden åt. Kommittén betonar,
att man vid ett ställningstagande naturligen måste lägga vikt vid den or
ganisation som faktiskt vuxit fram ävensom beakta vad erfarenheten gi-
vit vid handen beträffande olika organisationsformers effektivitet och öv
riga lämplighet, den förebyggande verksamhetens mest naturliga anknytning
samt dess betydelse för de organ, som bedriver densamma, och för dessas
arbete i övrigt. Det förhållandet, uttalar kommittén, att man i många kommu
ner gått vid sidan av barnavårdsnämnden då det gällt att organisera ifrå
gavarande verksamhet, är ingalunda något bevis för att det varit nödvändigt
eller lämpligt att förfara så. Ej heller bör enligt kommitténs uppfattning
det förhållandet, att det mångenstädes brustit i barnavårdsnämndernas in
tresse för allmänt förebyggande verksamhet, föranleda att befattningen
med sådan verksamhet helt eller delvis fråntages barnavårdsnämnderna för
att i stället tilläggas annat kommunalt organ. Fastmera bör, hävdar kom
mittén, genom olika åtgärder barnavårdsnämndernas intresse för nämnda
verksamhet stimuleras och deras insikt om betydelsen därav förbättras.
Kommittén fortsätter.
Ett väsentligt skäl för kommitténs inställning till denna fråga är det, att
det allmänt förebyggande arbetet för barns och ungas bästa är ett synnerli
gen viktigt, för att ej säga nödvändigt komplement till nämndens indivi
duellt inriktade verksamhet. Genom en betydande, väl planerad och av verk
ligt intresse uppburen insats på det allmänna området vinner nämnden
vidgad och fördjupad kännedom om barns och ungas förhållanden, deras
synpunkter och strävanden samt uppnår kontakt och samarbete med ung
domsorganisationer och andra, som verkar för barns och ungdomars bästa.
Samtidigt kan nämnden för egen del förvärva förtroende och inflytande.
Detta är fördelar av väsentlig betydelse vid nämndens fullgörande av dess
övriga uppgifter. Dessa får icke handhavas på det sättet, att nämnden nö
jer sig med att avvakta att missförhållanden blir kända genom den för
vissa fall obligatoriska tillsynen, eljest anmäles eller utvecklas till att bli
omedelbart iögonenfallande. Nämnden måste själv söka spåra upp och reda
ut vad som är otillfredsställande och har därvid den största nytta dels av
kontakt och samarbete som nyss sagts, dels ock av allmänhetens förtroende
och stöd.
Kommittén diskuterar möjligheten av att tillägga kommun rätt att tillsätta
särskild nämnd för förebyggande verksamhet, avseende barns och ungas fri
tidsförhållanden, men avvisar detta. Barnavårdsnämnden blir alltså enligt
kommittén det enda självständiga förvaltnings- och verkställighetsorganet
för kommunernas barna- och ungdomsvård. Däremot finner kommittén det
i synnerhet i större kommuner behövligt eller i vart fall önskvärt, att barna
vårdsnämnden i sin befattning med allmänna frågor om barns och ungdoms
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
68
intidsförhållanden biträdes av ett organ, vars verksamhet helt är inriktad på
dylika frågor och som kan givas en för ändamålet speciellt lämpad samman
sättning. Kommittén föreslår därför en bestämmelse (26 § andra styckel
lagförslaget) av innebörd, att barnavårdsnämnden bör tillsätta ett
bered
nings- och samarbetsorgan
för berörda allmänna frågor, i vilket skall inga
såväl ledamöter av nämnden eller suppleanter som ock andra i ungdoms
arbete verksamma eller eljest för ungdomsfrågor särskilt intresserade per
soner. Detta organ skall enligt kommittén endast i den omfattning nämnden
finner önskvärt biträda denna med beredning och verkställighet inom
en del av området för den allmänna ungdomsvården och därvid särskilt för
medla kontakten med ungdomsföreningar och andra i ungdomsarbete verk
samma krafter utom nämnden.
Vad angår tillämpningen av
1951 års kungörelser om statsbidrag titt ut
rustning m. in. och till förenings- och fritidsverksamhet
anför kommittén
följande.
Vad i kungörelsen om statsbidrag till utrustning in. in. sägs om yttrande
over ansökan om dylikt bidrag av »det kommunala organ, som handlägger
ungdomsfrågor», bör anses syfta på barnavårdsnämnden, som i lag direkt
tillagts uppgiften att allmänt verka för förbättrad barna- och ungdomsvård
och vidta påkallade åtgärder för barns och ungdoms välfärd. Denna upp
gift kan nämnden icke fråntagas annorledes än genom undantag, som Kungl.
Maj:t medger, ej heller avhända sig. Nämnden kan finna allt" vara väl be
ställt, t. ex. i fråga om ungdomens förhållanden — till följd av annat kom
munalt organs verksamhet eller därförutan — och att åtgöranden från
nämndens sida förty är överflödiga tills vidare, men nämndens supplerande
uppgift står ändock kvar.
Enligt kommitténs förslag hänföres kommunens allmänna ungdomsvård
genom klarare och mera tvingande lagregler till barnavårdsnämndens
verksamhetsfält. Nämnden torde därefter än tydligare framstå såsom kom
munens speciella organ för handläggning av ungdomsfrågor, förutsatt att
annan ordning icke införts med stöd av Kungl. Majrts förordnande. Utan
sadant stöd synes kommunens styrelse, skolstyrelse, nykterhetsnämnd, so
cialnämnd eller jämlikt 44 § andra stycket KL tillsatt särskild nämnd icke
■runna få en befattning med den allmänna ungdomsvården, som blir jäm
förlig med vad som enligt förslaget tillkommer barnavårdsnämnden.
Till att företräda kommun, vilken åtagit sig att vara huvudman för verk
samhet som avses i kungörelsen angående bidrag till förenings- och fritids
verksamhet, synes kommun ha frihet att utse vilket kommunalt organ som
helst. Att sådan frihet är avsedd torde framgå av 13 § h) och uppenbart
synes också vara, att uppgiften i fråga icke ofrånkomligen tillhör visst kom
munalt organs verksamhetsfält. Fritidsverksamhet av det slag, som — med
ledning av vissa bestämningar och villkor i kungörelsen samt den fylligare
utvecklingen i propositionen — får anses kunna komma i fråga för stöd i
form av statsbidrag, tillhör det som barna- och ungdomsvårdsorganen måste
agna säiskild uppmärksamhet; att ordna och främja sådan verksamhet
måste räknas till de betydelsefullaste uppgifterna inom den allmänt före
byggande barna- och ungdomsvården. Många av de avsedda verksamhets
formerna kommer å andra sidan nära yrkesutbildning eller studiecirkel-
verksamhet. Skolöverstyrelsen har ansetts mest lämpad att handha de över
vakande och rådgivande uppgifterna, som det statliga stödet åt fritidsverk
samheten aktualiserat.
Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj:is proposition nr 10 är 1060
d9
Med hänsyn till det anförda torde knappast annat förekommande kom
munalt organ än barnavårdsnämnd eller skolstyrelse kunna komma i fråga
såsom företrädare för kommun i dess egenskap av huvudman för fritids
verksamhet. I betraktande av att förebyggande ungdomsvård, inbegripet
befattning med fritidsverksamhet, tillhör barnavårdsnämnds väsentliga upp
gifter, bör enligt kommitténs uppfattning barnavårdsnämnden anlitas för
uppgiften. Självfallet bör nämnden därvid samråda med andra kommunala
organ, som kan vara berörda av frågan.
Skälen för kommitténs mening att barnavårdsnämnden bör anlitas för-
stärkes, därest i ny barnavårdslag på sätt kommittén föreslår starkare
framhäves vikten av den allmänt främjande och förebyggande barna- och
ungdomsvården — med särskilt betonande av fritidsfrågorna — samt re
kommenderas, att nämnden vidgar sina förutsättningar att handlägga sådana
frågor genom tillsättande av ett speciellt berednings- och samarbetsotgan
för just det verksamhetsområdet.
En reservant inom kommittén (herr
Törnquist
) anser kommunen böra
ha möjlighet att på särskild nämnd — med barnavårdsnämndens befrielse
— överflytta befattningen med frågor om förebyggande barna- och ungdoms
vård.
1951 års skolstyrelseutredning. Skolstyrelseutredningen diskuterar ingåen
de vilket organ — barnavårdsnämnd eller skolstyrelse — som bör anför
tros de i 1954 års kungörelser avsedda frågorna. Vad barnavårdsnämnderna
beträffar framhåller skolstyrelseutredningen, att det skulle vara synnerligen
olyckligt om det förenings- och fritidsstöd åt ungdomen, som riksdagen
beslöt år 1954, i det allmänna medvetandet blev betraktat som vårdnad och
omhändertagande och att barnavårdsnämndernas centrala uppgifter även i
fortsättningen torde komma att gälla omhändertagande av barn för sam-
hällsvård och skyddsuppfostran och vidtagande av åtgärder av familjesocial
natur. Enligt utredningens sätt att uppfatta innebörden av de statliga åt
gärderna i förevarande hänseende kan dessa icke hänföras till vårduppgifter
eller familjesociala åtgärder. Typiskt är, understryker utredningen, att sam
hället här i första hand satsat på de frivilliga, ideella ungdomsorganisatio
nerna och icke på samhällets egna organ. Det synes skolstyrelseuhedningen
oegentligt att rubricera den verksamhet som avses med statsunderstödet som
barnavård och dra slutsatsen att den obligatoriskt skall ligga under barna
vårdsnämnd i den mån samhället skall ha direkt med den att göra.
För alternativet skolstyrelsen — i det fall kommun icke bedömer behov ax
särskild ungdomsstyrelse föreligga — talar enligt skolstyrelseutredningen be
tydande skäl. Utredningen anför härom bl. a. följande.
Under de nya skolstyrelserna skall förutom den obligatoriska skolan också
sortera de högre skolorna upp l. o. in. gymnasiestudiet samt yrkesskolorna.
En enhetlig ledning av skolväsendet avses sålunda komma till stånd och
under styrelsens tillsyn kommer att stå ungdom upp i 20-årsåldern. Skol
styrelsen kommer att under sig administrera personal, lokaler och materiel
av utomordentlig betydelse när det gäller att skapa möjligheter för värde
fulla fritidssysselsättningar av de slag som kan tänkas komma i fråga. Att
just skolans resurser bör tillvaratagas i detta sammanhang framgår I. ex. av
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
följande uttalande av 1953 års utredning: »Fritidsgrupper, som lokalt orga
niseras inom skolan och som fyller de på gruppen uppställda kraven bör
likaledes få del av det ifrågavarande statsbidraget. Detta bör således vidga
möjligheterna för kommunerna att stimulera ungdomens fritidsverksam
het.»
Slutligen bör framhållas, att den verksamhet det här gäller, inte har det
begränsade syftet att för stunden sysselsätta ungdomsgrupper av olika slag.
Meningen är först och främst att försöka föra nya grupper av unga män
niskor i kontakt med ideella strävanden av olika slag inom ungdomens egen
värld och ge dem förutsättningar att uppleva gemenskap och demokratiska
umgängesformer inom ungdomsorganisationer med olika målsättning. Rik
tigt detsamma kan inte ernås inom grupper, som står utanför de ideella orga
nisationerna. Men viktigt är, att det även i dessa fall finns ett mera långsik
tigt program och en strävan efter att föra ungdomen vidare in i frivilligt
studiearbete eller över i yrkesutbildande verksamhet. Med sina resurser och
sin naturliga anknytning till dylik verksamhet har skolstyrelsen goda förut
sättningar att lyckas i detta avseende.
Sammanfattningsvis uttalar skolstyrelseutredningen, att starka skäl före
ligger för att även skolstyrelsen bör kunna anförtros den kommunala hand
läggningen av de här aktuella ungdomsfrågorna, vilka på ett naturligt sätt
ansluter sig till skolstyrelsens övriga verksamhet, och att ifrågavarande
spörsmål bör betraktas som en lämplighetsfråga och överlämnas åt den
enskilda kommunens praktiska bedömande med hänsyn till omständigheter
na i det enskilda fallet.
Remissyttrandena.
Spörsmålet om erforderliga och lämpliga
organ för den till samhällets barn a- och ungdoms
vård hörande allmänt förebyggande verksamheten
och om det kommunala huvudmannaskapet för den
statsbidragsberättigade fritidsverksamheten har be
handlats av ett stort antal remissinstanser. De angivna yttrandena präglas av
stora motsättningar i fråga om huruvida den av kommittén förordade lös
ningen äger företräde framför andra tänkbara lösningar.
Till kommitténs förslag att den allmänt förebyggande barna- och ung
domsvården anförtros åt barnavårdsnämnden som en obligatorisk uppgift,
att barnavårdsnämnden utses till företrädare för kommun i dess egenskap av
huvudman för fritidsverksamheten och att barnavårdsnämnd för befatt
ning med frågor rörande barns och ungdoms fritidsförhållanden lämpligen
tillsätter ett berednings- och samarbetsorgan ansluter sig omkring 1/6 av
de instanser som uttalat sig i frågan. Bland dessa instanser märkes
social
styrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Värmlands, Koppar
bergs
och
Västerbottens län.
De flesta yttrandena i denna fråga — omkring 2/3 — ger uttryck för upp
fattningen, att varje kommun själv bör bestämma vilken organisation som
är lämplig för ifrågavarande verksamhet, åtminstone när det gäller det av
skolstyrelseutredningen behandlade spörsmålet om det kommunala huvud
mannaskapet för den statsbidragsberättigade fritidsverksamheten. Uttalan
71
den i denna riktning göres av bl. a.
skolöverstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,
statskontoret, övcrsiåthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands
och
Norrbottens
län, svenska landstingsförbundet
och
målsmännens riksförbund.
Likartat uttalande gjordes på sjunde ungdomsrådskonferensen. Därut
över framhölls på konferensen att uttrycket »förebyggande barnavård» icke
kan anses täcka syftet med ungdomens fritidsverksamhet i organiserad form,
som i stället bör avse att fostra ungdomen till »nyttiga och lyckliga ungdo-
mar».
En medlande ståndpunkt intager de instanser — omkring 1/6 av dem
som gjort uttalande i frågan — som förordar att i barnavårdslagen gives
föreskrift om att befattningen med barns och ungdoms fritidsförhållanden
ankommer på barnavårdsnämnden, därest kommun ej för ändamålet tillsatt
särskild styrelse eller uppdragit åt annat organ att handlägga dessa frågor.
Bland de myndigheter som givit uttryck åt sådana tankegångar märkes
me
dicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Älvsborgs
och
Örebro län.
Belysande för inställningen hos de instanser som är positiva till kommit
téns förslag är
socialstyrelsens
yttrande. I detta framhålles, att styrelsen
sedan början av 1950-talet sökt att genom upplysningsverksamhet, särskilt
i form av föredrag och artiklar, inrikta barnavårdsnämndernas intresse på
det förebyggande arbetet. Syftet med styrelsens upplysningsverksamhet har
varit att få varje nämnd att verka för eller stödja sådana anordningar, som
är ägnade att underlätta föräldrars och andra barnafostrares arbete. Denna
målsättning för verksamheten har enligt styrelsen haft till utgångspunkt,
att barnavårdsnämnd är den kommunala myndighet, som skall bära an
svaret för det allmänt förebyggande arbetet för barns och ungdoms bästa.
Socialstyrelsen fortsätter därefter.
För denna inställning talar också de skäl som kommittén har framfört
för sitt ställningstagande. Socialstyrelsen finner det synnerligen angeläget,
att barnavårdsnämnden icke framstår för allmänheten som ett polisiärt organ
med huvudsaklig uppgift att vidtaga tillrättaförande åtgärder. I syfte att
motverka en sådan ur barnavårdens synpunkt olycklig uppfattning bär sty-
relsen alltid varit mån om att barnavårdsnämnderna även blivit anförtrodda
sådana uppgifter, som har inneburit positivt stöd åt barnfamiljerna, såsom
befattningen med ferieresor för barn och husmödrar och handhavande av de
allmänna barnbidragen, som numera utgör viktiga inslag i barnavårdsnämn
dernas beröring med allmänheten. Om en nämnd uteslutande hade att om
besörja omhändertaganden av olika slag, skulle den ha svårt att vinna de
enskildas förtroende och i stället lätt få namn om sig att vara en straffmyn
dighet Därigenom skulle nämnden undandragas väsentliga förutsättningar
för sin förebyggande hjälp i enskilda fall. I synnerhet med hänsyn till den
dominerande betydelse, som barnavårdskommittén tillmäter förebyggande
hjälpåtgärder i samverkan med enskilda, skulle det dessutom ur rena vård
synpunkter vara olyckligt, om barnavårdsnämnderna frånhändes sin nor
mala befattning med det allmänt förebyggande arbetet för barns och ung
doms bästa.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
72
I valet mellan barnavårdsnämnden och skolstyrelsen som handhavai e av
fritidsverksamheten ansluter sig
socialstyrelsen
till kommitténs uppfattning,
att frågor rörande ungdomens förenings- och fritidsverksamhet otvivelak
tigt är att anse som väsentliga uppgifter för barnavårdsnämnderna. Skolsty-
lelserna synes i än mindre grad än barnavårdsnämnderna ha dokumenterat
sig som initiativtagare till kommunala insatser på det allmänt förebyggande
området. Med sin till skolväsendet hörande ordinarie verksamhet synes skol
styrelsen icke heller framdeles få förutsättningar att främja de många so
ciala sidor av fritidsverksamheten som faller utanför den egentliga bild-
ningsverksamheten. Socialstyrelsen ansluter sig sålunda till den av kom
mittén häidade uppfattningen, att kommunen icke bör äga befogenhet att
överlåta ansvaret för fritidsverksamheten till en särskild nämnd. Genom
förandet av kommitténs förslag i detta stycke kommer visserligen att med
föra omprövning av organisationen i de kommuner, där man inrättat ung
domsstyrelse eller annan särskild nämnd för ungdomsfrågorna. Genom
ett smidigt förfarande vid prövningen av tillstånd till undantag från. den
lagstadgade organisationen torde dock goda lösningar kunna vinnas Vid
bifall till kommitténs förslag att hänföra fritidsverksamheten till barna
vårdsnämndernas obligatoriska arbetsuppgifter torde enligt socialstyrelsen
handhavandet av den statliga bidragsgivningen till nämnda verksamhet böra
överföras på socialstyrelsen.
Lansstyrelsen i Kopparbergs län
anser det vara viktigt, att barns- och
ungdomsfrågorna samlas inom en nämnd, som därigenom får en samlad
överblick över alla hithörande frågor, och att detta fastslås i barnavårds
lagen. I de fall där sådana förhållanden råder att en annan kommunal orga
nisation anses lämplig finns det möjlighet att jämlikt 11 § i lagförslaget
hos Konungen begära undantag från gällande bestämmelser.
Barnavårdsnämnden i Stockholm
betecknar det som en självklar re^ef. att
barnavårdsnämnden skall ha ansvaret för den allmänna, förebyggande bar
na- och ungdomsverksamheten inom varje kommun. I samband härmed
lramhåller nämnden den omfattande verksamhet av detta slag som barna
vårdsnämnderna på flera håll — företrädesvis i de större städerna__ redan
UPP samt understryker vikten av att barnavårdsnämnderna i än större
utsträckning stimuleras till att på detta sätt bredda sitt register.
Enligt vad ovan nämnts anser
skolöverstyrelsen
i likhet med skolstyrelse
utredningen att den kommunala handläggningen av de allmänna ungdoms
frågorna bör betraktas som eu lämplighetsfråga och överlämnas till den en
skilda kommunens praktiska bedömande med hänsyn till omständigheterna i
det enskilda fallet. Överstyrelsen framhåller särskilt, att den analys som
skolstyrelseutredningen gjort rörande artskillnaden mellan barnavårdsnämn
dernas vårdande uppgifter och de fria och frivilliga ungdomsorganisationer
nas mot ideella strävanden syftande och till folkbildningsarbetet nära knutna
ungdomsfostrande verksamhet på ett korrekt sätt belyser begränsningen hos
en till ungdomsvårdande barnavårdsnämnder knuten eller av dessa organise
rad allmän ungdomsverksamhet, överstyrelsen ställer sig helt avvisande till
K ii n r/l. Maj: Is proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj:In proposition nr 10 är 1060
73
kommitténs förslag atl den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården
och därmed del kommunala huvudmannaskapet för den statsbidragsberätti-
gade fritidsverksamheten obligatoriskt — med uteslutande av andra kommu
nala organ — tillägges barnavårdsnämnderna samt framhåller, alt kommit
tén vid utarbetandet av förslaget bortsett från nämndernas hittills helt obe
tydliga insatser på dessa områden, vilka kommit att framstå som särskilda
kommunala organs — ungdomsstyrelsers, fritidsstyrelsers, idrotts- och fri-
luftsstyrelsers — verksamhetsfält. Att barnavårdsnämnd genom handlägg
ning av frågor rörande förebyggande barna- och ungdomsfrågor skulle för
värva förtroende och inflytande kan, enligt överstyrelsens uppfattning, icke
vara tillräckligt motiv för att barnavårdsnämnderna obligatoriskt tillägges
en omfattande ungdomsverksamhet.
Fångvårdsstyrelsen
anser, att tills vidare, till dess ytterligare erfarenheter
vunnits, lagstiftningen bör utformas så atl det må ankomma på kommunen
att själv bestämma vilken organisationsform som skall väljas för handlägg
ning av dessa frågor.
Skolstyrelseutredningens förslag utgör enligt
statskontoret
den lämpligaste
lösningen av föreliggande organisationsproblem. Genom att det överlåtes åt
kommunernas fria skön att bedöma formerna för den kommunala handlägg
ningen av hithörande problem ernås det smidigaste handläggningsförfaran-
det. Att detta skulle leda till ett eftersättande av ungdomsfrågorna synes ute
slutet.
Från kommunalt håll
har starka invändningar riktats mot att kommuner
na skulle betagas rätt att ordna den allmänt förebyggande samhälleliga
verksamheten för barn och ungdom i de former som kommunerna finner va
ra mest lämpliga. En avveckling av befintliga ungdomsstyrelser och liknande
organ eller ombildning av dessa till enbart berednings- och samarbetsorgan
synes — enligt dessa insatser — medföra större risk för en försvagad in
sats från kommunernas sida på detta område än den försvagning som kom
mittén förmenar skall uppstå genom beslutanderättens uppdelning på skilda
organ.
Länsstyrelsen i Malmöhus län
samt
flera kommunala organ
understryker,
atl det föreslagna beredningsorganet, som icke anförtrotts någon beslutan
derätt, icke heller torde erhålla någon möjlighet att få sina synpunkter och
förslag beaktade.
Några av de myndigheter som icke ställt sig helt avvisande till kommit
téns förslag i denna del har dock framhållit lämpligheten av att i lagen in
rymmes möjlighet för kommun att inrätta särskild nämnd för dylik verk
samhet bland barn och ungdom.
En av företrädarna för den medlande ståndpunkten —
länsstyrelsen i
Örebro län
■— anser alt organisatorisk valfrihet för kommunerna i berörda
hänseende skulle innebära största garantin för alt nödiga initiativ tages på
detta betydelsefulla område.
74
Knngl. Ma j. ts proposition nr 10 ar 1960
Verksamhetens innebörd m. m.
Ändringsförslag m. m.
Ungdomsvårdskommittén
ägnade i sitt betänkande
år 1947 om ungdomens fritidsverksamhet mycken uppmärksamhet åt frågan
vad som kunde vara att göra för en förbättrad ungdomsvård i form av stöd
jande och främjande åtgärder från samhällets sida.
Kommittén gick utförligt in på frågan om vad som borde ingå i samhällets
av barnavårdsnämnden utövade förebyggande ungdomsvård och framhöll,
till en början, att ett led i verksamheten borde vara, att nämnden satte sig
noga in i ungdomens förhållanden i allmänhet. Bland de särskilda arbets
uppgifterna för nämnden riktades uppmärksamheten främst på verksamhet,
som berörde ungdomens fritidsförhållanden. Barnavårdsnämndens uppgif
ter med avseende på ungdomens fritidsfrågor angavs genom uppräkning.
Även beträffande yrkesvägledning borde barnavårdsnämnden enligt kom
mittén ha vissa angivna uppgifter. Barnavårdsnämnden skulle enligt kom
mittén slutligen också göra insatser med avseende på ungdomens bostads
fråga, utbildning, arbetsliv och ekonomi.
Ungdomsvårdskommitténs uppslag upptogs i viss omfattning till behand
ling av
1953 års utredning angående stöd åt ngkterhetsorganisationer och
ungdomsvårdande sammanslutningar
samt i
propositionen nr 156/1954.
Ett spörsmål, som berör den allmänna tillsynen över barns förhållanden,
uppmärksammades i
motion 28/1949
av ledamöter av riksdagens andra
kammare. I motionen gjordes gällande, att skilsmässobarn och styvbarn
var »ställda utanför samhällets särskilda skydd i vad det gäller vården»
samt att förhållandena påkallade en ändring härvidlag. Motionärerna utta
lade sig i första hand för ändrade regler i så måtto att barnavårdsman alltid
skulle förordnas för barn tillhörande nämnda kategorier. Även andra åtgär
der till skydd för sådana barn torde emellertid kunna komma i fråga. Mo
tionärerna hemställde, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t påkalla, att ut
redning av frågan om lämpliga åtgärder till skydd för skilsmässo- och styv
barn blev verkställd och de förslag framlagda, vartill utredningen kunde för
anleda.
I
utlåtande 34/1949
över propositionen med förslag om införande av för-
äldrabalken fann
första lagutskottet
skäl tala för att bestämmelserna angå
ende förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap ändrades i den
riktning motionärerna anvisat. Utskottet förklarade sig emellertid icke be
rett att ta ställning till frågan, huruvida de i propositionen föreslagna be
stämmelserna om förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap —
vilka överensstämde med den sedermera utfärdade lagens innehåll — var
till fyllest för barnens skydd, och föreslog riksdagen att begära utredning
därom. I
skrivelse den 24 maj 1949, nr 325,
begärde
riksdagen
hos Konung
en utredning av frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman borde utses
för barn i äktenskap och adoptivbarn och därmed sammanhängande spörs
mål. Barnavårdskommittén erhöll i uppdrag att verkställa den begärda ut
redningen.
75
Barnavårdskommittén.
Kommittén har funnit, att den allmänt förebyg
gande barna- och ungdomsvården måste bli föremål för väsentligt ökad
uppmärksamhet i ny barnavårdslagstiftning och att lagregler för verksam
heten visserligen bör, liksom för närvarande, vara tämligen allmänt hållna
— för att möjliggöra önskvärd frihet i tillämpningen — men dock sådana
att de icke kan negligeras.
Både av systematiska skäl och för att betona verksamhetens betydelse
bär kommittén samlat ifrågavarande regler i ett särskilt kapitel — det femte
—- i den föreslagna nya barnavårdslagen. Ansvaret för den allmänt före
byggande verksamheten har i förslaget lagts på primärkommunen som så
dan. De föreskrifter, som närmare bestämmer verksamhetens innebörd och
syften, är däremot riktade till barnavårdsnämnden.
I det av kommittén utarbetade lagförslaget har —- i 59 § — till en början
intagits stadgande om skyldighet för varje kommun att vidtaga åtgärder till
stöd och hjälp åt föräldrar och andra fostrare ävensom åtgärder i övrigt,
som tjänar till förbättring av barns och ungas levnadsförhållanden inom
kommunen. Dylika åtgärder, som inte inriktas på någon viss individ, be
tecknas i motiven såsom allmänna stödåtgärder.
Kommittén framhåller, att det är möjligt för barnavårdsnämnden att
uppdaga behov av allmänna stödåtgärder samt att välja lämpliga dylika en
dast om den ägnar de ungas levnadsförhållanden en ingående uppmärk
samhet, som inte är inriktad enbart på enskilda fall, där förhållandena är
påtagligt otillfredsställande. En sådan inträngande allmän tillsyn från nämn
dens sida hör alltså enligt kommittén nära samman med den allmänt stöd
jande verksamheten och har upptagits till behandling i anslutning till sagda
verksamhet.
Till bestämmelserna om allmänna stödåtgärder och allmän tillsyn har fo
gats föreskrifter, som närmare preciserar och specificerar vad verksamheten
bör gå ut på samt vilka riktlinjer och utvägar, som bör eller må väljas.
Kommittén anför.
Vad först angår begreppet allmänna stödåtgärder kan man tydligen, om
begreppet tages i dess vidaste bemärkelse, därtill hänföra verksamheten vid
barna- och mödravårdscentraler, centraler för psykisk barna- och ungdoms
vård, småbarnsinstitutioner av olika slag, inrättande^ och drivande av fri-
tidsinstitutioner såsom ungdomsgårdar, ungdomskaféer och idrottsanlägg
ningar ävensom anordnande av studie- och hobbyverksamhet för ungdom
samt föredrag och kurser för föräldrar och andra fostrare. En positivt veik-
sam allmän tillsyn över barns och ungas levnadsförhållanden inom kommu
nen kan jämväl anses stödjande. Att ställa ekonomiskt stöd till förfogande
kan också utgöra ett led i en allmänt förebyggande verksamhet.
Gemensamt för de allmänna stödåtgärderna är, att det är den enskildes
sak att utnyttja de möjligheter som bjuds och att välja mellan dem. Emel
lertid kan uppenbarligen en barnavårdsnämnd, som har att ingripa i anled
ning av otillfredsställande förhållanden i ett enskilt fall, tinna ändamålsen
ligt alt som korrektiv tillråda eller föreskriva anlitande av institution ellei
anordning, som jämväl tjänar den allmänt förebyggande verksamheten.
Såsom berörts syftar bestämmelserna i 5 kap. bl. a. till att klarare och
i bestämdare form fastslå primärkommunernas ansvar även för den gren
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
76
av barna- och ungdomsvården, som är av allmänt förebyggande ar; samt
att närmare ange denna verksamhetsgrens mål och riktlinjer. Det måste
betonas, att den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården varken
av kommunerna och deras barnavårdsorgan eller av tillsynsmyndigheterna
får betraktas såsom en andraplansuppgift inom samhällets barnavård. Det
ar icke tillräckligt, att de mest trängande behoven njuggt tillgodoses. Så
dana förbättringar i fråga om barns och ungdomars levnadsbetingelser, vil
ka framstår som betydelsefulla, måste eftersträvas i en positiv och
upp
byggande anda.
Ett huvudsakligt syfte måste vara att stödja och underlätta föräldrars
och andra fostrares bemödanden att sörja för de ungas bästa. Men själv
fallet kan en allmän förebyggande ungdomsvård icke med fog begränsas
till sådana stödåtgärder, som riktar sig till fostrarna eller förutsätter deras
medverkan. De ungas levnadsvillkor bestäms av mycket annat än av hem
mens beskaffenhet och fostrarnas insatser, och för de ungas bästa kan er
fordras anordningar och verksamhet av helt annat slag än sådana stödåt
gärder som nyss sagts. Barnavårdsnämnden bör följa med i samhällsverk
samheten och samhällsutvecklingen över huvud taget samt söka göra en in
sats för de intressen, nämnden har att bevaka, när helst tillfälle erbjuder
sig. Så t. ex. vid planering av områdes bebyggelse, vid utformning av fri
tidsområden och liknande.
I motsats till vad som måste gälla i fråga om ingripanden, som avses i
7 kap. av lagförslaget, torde det ej finnas anledning att, när det gäller all
männa stödåtgärder, genom åldersgränser fixera området för verksamhe
ten. Tämligen givet är ändå, att intresset och ansträngningarna främst kom
mer att inriktas på de underårigas förhållanden. Det kan anmärkas, att
statsbidragsgivningen till så kallade fritidsgrupper omfattar ungdom mel
lan 12 och 25 år.
Kommittén framhåller vidare att barnavårdsnämnden skall göra sig väl
turtrogen med de förhållanden, under vilka barn och ungdom i kommunen
lever, och själv söka bilda sig en uppfattning om hur de unga utvecklas
under de rådande betingelserna. Stadgande härom har införts i 60 § första
stycket av lagförslaget. Till nämnda stadgande har kommittén fogat eu be
stämmelse, som inskärper, att barnavårdsnämnd bör bedriva sin verksam
het på sådant sätt att missförhållanden i fråga om underårigas behandling
och utveckling såvitt möjligt förebygges.
Enligt de för kommittén meddelade direktiven (jfr betänkandet s. 98;
borde prövas, huruvida inom barnavårdslagstiftningens ram åtgärder kun
de vidtagas, som vore lämpliga för att åstadkomma förbättrat skydd för
skilsmässo- och styvbarn. Kommittén har upptagit denna fråga till ingående
behandling i förevarande sammanhang.
Vad först angår frågan om behov av det ifrågasatta skyddet förklarar sig
kommittén vara väl medveten om att skilsmässo- och styvbarn — kanske
särskilt de förstnämnda — ofta åtminstone temporärt utsättes för påfrest-
ningar, som kan innebära betydande fara för deras gynnsamma utveckling
och anpassning, samt ej sällan även i längden försättes i levnadsförhållan
den, som icke kan anses tillfredsställande. Det måste emellertid enligt kom
mittén fasthållas, att ett utpräglat behov av skydd, utöver vad gällande
Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1000
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1000
77
bestämmelser i FB och BvL bereder, ingalunda föreligger beträffande alla
eller praktiski taget alla skilsinässo- och styvbarn.
Beträffande möjligheten och lämpligheten av att bereda sldlsmässo- och
styvbarn ökat samhälleligt skydd framhåller kommittén till en början, att
det
i
huvudsak gäller sådant skydd för barn i äktenskap, vilka fostras i
föräldrahem. Kommittén berör därefter vissa av kommittén föreslagna änd
ringar i fråga om förutsättningarna för ingripande i enskilda fall och de
åtgärder, som därvid skall stå till buds, samt uttalar, att om man »inom
barnavårdslagstiftningens ram» vill gå längre för att bereda nämnda barn-
kategorier skydd, det svårligen kan tänkas annan anordning än en obliga
torisk tillsyn över varje sldlsmässo- och styvbarn, en tillsyn som alltså
skulle etableras oavsett vetskap eller misstanke om inträdda eller hotande
otillfredsställande förhållanden. Det skulle sålunda bli en motsvarighet till
fosterbarnstillsynen och dennas apparat borde rimligen utnyttjas för ända
målet. Naturligtvis kunde möjligheter till dispens från tillsynen beredas.
Innan kommittén går in på frågan, om en sådan obligatorisk tillsyn över
sldlsmässo- och styvbarn bör införas, fäster kommittén uppmärksamheten
på att dessa barns särskilda skyddsbeliov ingalunda är förbisett i FB. Kom
mittén erinrar i detta sammanhang om reglerna i 6 kap. FB om hur det
skal! förfaras med vårdnaden om barnen vid hem- eller äktenskapsskillnad
och de i 8 kap. 1 och 2 §§ FB givna bestämmelserna om förordnande av
barnavårdsman för barn i äktenskap samt adoptivbarn.
I anledning av förut berörda särskilda uppdrag (riksdagens skrivelse nr
325/1949) samt på grund av behov och önskemål med avseende på den
familjerätlsliga lagstiftningen, vilka klarlagts vid genomgång av barna-
vårdslagstiftningen och de i samhällets barnavård gjorda erfarenheterna,
har kommittén i sitt slutbetänkande framlagt förslag om vissa ändringar
i FB. Ändringsförslagen gäller främst bestämmelserna i balkens 6 kap. om
vårdnad och umgängesrätt och i dess 8 kap. om barnavårdsman.
Rörande ifrågavarande ändringsförslag må följande i korthet nämnas.
Kommittén föreslår vissa jämkningar i vårdnadsreglerna och umgänges-
bestämmelserna i syfte att barnets bästa skall tilläggas en än mer central
betydelse vid vårdnadsavgörandena och att de slitningar, påfrestningar och
vådor i övrigt, för vilka skilsinässobarnet är utsatt, avsevärt skall minskas.
1 fråga om förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap eller adop
tivbarn föreslår kommittén, att barnavårdsman, oavsett yrkande, regelmäs
sigt skall förordnas för sådant barn, som ej fyllt 18 år då mål eller ärende,
som gäller vårdnadshavares skiljande från vårdnaden om barnet eller an
nan åtgärd med avseende på vårdnaden, anhängiggöres. Sådant förordnande
lörutsättes skola bestå så länge barnets intresse påkallar det men i allmän
het kunna hävas, när förhållandena stabiliserat sig. I vidare mån än nu
sagts bör barnavårdsman enligt kommitténs uppfattning icke obligatoriskt
lörordnas för barn i äktenskap eller adoptivbarn, ej heller för viss kategori
av sådana barn. Kommittén anser emellertid att i FB 8: 1 nu stadgade för
78
Kiingl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
utsättningar för att barnavårdsman skall i särskilt fall förordnas utan
framställt yrkande därom — vilka förutsättningar, enligt kommittén, av
barnavårdsnämnderna tolkas mycket restriktivt — bör ändras så att en
mindre snäv tolkning kan bli rådande. I detta syfte föreslår kommittén
alltså en viss jämkning av nämnda stadgande. — Slutligen må anmärkas,
att kommittén vill på lämpligt sätt söka få till stånd en sådan ordning, att
barnavårdsnämnds yttrande inhämtas i alla mål och ärenden, som rör
vårdnad och umgängesrätt, om sådant yttrande icke av särskild anledning
är uppenbart obehövligt, samt att nämnden får tillfälle att grunda sitt ytt
rande bl. a. på vad i målet eller ärendet andrages och till bevisning åbe
ropas.
Att genom bestämmelser i ny barnavårdslag bereda skilsmässo- och styv
barn förstärkt skydd i form av obligatorisk tillsyn, överensstämmande med
och eventuellt samordnad med fosterbarnstillsynen, måste enligt kommit
téns mening väcka allvarliga betänkligheter ur flera synpunkter. Kommit
tén anser att tillräckliga skäl ej föreligger för att, trots berörda betänklig
heter, vilka av kommittén redovisas, införa ett förstärkt skydd för skils
mässo- och styvbarn i form av sådan tillsyn.
Kommittén föreslår emellertid, att i bamavårdslagen upptages en anvis
ning för barnavårdsnämnden att, då nämnden gör sig förtrogen med ung
domens levnadsförhållanden i kommunen och de underårigas utveckling,
ägna särskild uppmärksamhet åt sådana underåriga, vilka med hänsyn till
förhållandena kan befaras ej få fullgod vård och fostran eller vara speciellt
utsatta för risk för ogynnsam utveckling eller otillfredsställande samhälls-
anpassning. Ett stadgande av sådan innebörd har införts i 60 § andra styc
ket av kommitténs lagförslag. Bedömningen, huruvida sådan fara föreligger,
skall enligt förslaget grundas på ett beaktande av alla väsentliga omstän
digheter i det enskilda fallet, men särskilt framhålles att barnets själsliga
och kroppsliga utrustning och hälsa samt dess hem- och familjeförhållan
den bör beaktas.
Nu berörda regel för nämndens verksamhet bör, enligt vad kommittén
framhåller i motiven, bl. a. leda till att nämnden ägnar hjälpklassbamen
särskild uppmärksamhet.
Till sådana hem- och familjeförhållanden, som bör påkalla nämndens
synnerliga uppmärksamhet, hör enligt motiven bl. a. de som föreligger,
när någon av barnets föräldrar eller annan hemmavarande är alkoholmiss
brukare eller psykiskt abnorm eller då någondera av föräldrarna på grund
av sjukdom eller av annan anledning är olämplig eller oförmögen att bi
träda med barnets vård och fostran, fastän förhållandena ännu ej lett till
behov av direkt ingripande från nämndens sida.
Kommittén uppehåller sig därefter vid frågan, huruvida det är erforder
ligt eller i varje fall lämpligt att söka bereda garanti för att nämnden får
reda på de underåriga, som bör särskilt uppmärksammas, och diskuterar
därvid införandet av detaljerade bestämmelser om underrättelse till nämn
den. Kommittén har emellertid funnit sig böra stanna vid allmänna samar-
79
betsregler. Åt de olika barnavårdsnämnderna överlåtes att genom överens
kommelser med myndigheter och andra tillförsäkra nämnden sådana för
dess verksamhet önskvärda upplysningar, som kan tillhandahållas.
Kommittén anför, att barnavårdsnämnden svårligen kan ägna sig åt allt
som kan betecknas såsom allmänt förebyggande barna- och ungdomsvård.
Utan att sätta gränser för vad nämnden i sådant hänseende må företaga, synes
det kommittén lämpligt, att lagen ger anvisning på vissa allmänna stödåt
gärder eller typer av sådana, som nämnden bör, i mån av behov och möjlig
het, främst inrikta sig på. I lagförslaget — 61 § — ges sålunda anvisning
för nämnden att verka för förbättring av barns och ungas fritidsförhållan
den ävensom främja anordnande av god familjevård samt inrättande av
barnavårdsanstalter och ungdomshem. Som exempel på andra — i lagtexten
icke angivna — insatser i allmänt förebyggande syfte, som nämnden kan
göra, nämner kommittén förbättring av ungdomens utbildningsmöjligheter,
bistånd åt yrkesvägledare samt medverkan till att barn och unga beredes
tillgång till medicinsk och psykologisk undersökning. Vidare framhåller
kommittén som önskvärt, att barnavårdsnämnd i mån av behov söker göra
insatser i fråga om ungdomens bostadsförhållanden, arbetsliv och ekonomi.
Såsom förut berörts är det enligt kommittén en förutsättning för ett fram
gångsrikt arbete av barnavårdsnämnden, att denna lyckats tillvinna sig för
troende och medverkan från allmänhetens sida. Ett viktigt led i en strä
van att i sagda hänseende uppnå gynnsamma förhållanden utgöres enligt
kommitténs mening av upplysning beträffande barnavårdsnämndens verk
samhet samt om samhällets åtgärder över huvud taget i syfte att stödja
fostrares arbete eller bereda ungdomen bistånd. Kommittén föreslår ett ut
tryckligt stadgande — 62 § lagförslaget — om sådan upplysningsverksam
het. Enligt det föreslagna stadgandet bör barnavårdsnämnden inom kom
munen sprida kännedom om förekommande möjligheter att anlita rådgiv
ning och undersökning samt att erhålla ekonomiskt stöd för undersöknings-
och vårdåtgärder ävensom för utbildning.
Remissyttrandena. Vad kommittén i förevarande hänseenden föreslagit har
i huvudsak godtagits eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden.
1 allmänhet anser emellertid remissorganen — såsom
länsstyrelsen i Kro
nobergs län
— att ifrågavarande bestämmelser närmast hör till lagens all
männa del.
Socialstyrelsen
anser kommitténs förslag om direkta ålägganden för bar
navårdsnämnderna i ifrågavarande hänseende utgöra en välbehövlig revi
sion av gällande lag. Icke minst kommer, enligt styrelsen, kommitténs mo
tivering härvid att vara till god vägledning för barnavårdsnämndernas
framtida verksamhet av detta slag.
I fråga om skilsmässo- och styvbarn anser
socialstyrelsen
lagtexten böra
kompletteras så att nämnderna göres uppmärksamma på sina skyldigheter
mot dessa barn.
Andra remissorgan — såsom
länsstyrelserna i Kronobergs
och
Älvsborgs
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
lön, svenska socialvårdsförbnndet, en socialvårdskonsulent
och
ett tiotal
barnavårdsnämnder
— ställer sig avvisande till bestämmelsen om skyldig
het för nämnd att ägna särskild uppmärksamhet åt vissa kategorier halm.
Belysande för dessa organs inställning är yttrandet av
länsstyrelsen i
Kronobergs län,
som anför.
Bestämmelsen om skyldighet för nämnd att ägna särskild uppmärksam
het åt vissa kategorier barn (skilsmässo- och styvbarn, hjälpklassbarn, barn
till alkoholmissbrukare) synes av motiven att döma avse en individuell
och icke allmänt förebyggande verksamhet. Stadgandet synes därför icke
böra upptagas bland bestämmelser av allmän natur. För övrigt torde kunna
ifrågasättas om stadgandet i föreslagen lydelse överhuvudtaget bör uppta
gas i lagen. Om därmed avses att införa en individuell tillsynsskyldighet
för barnavårdsnämnderna, lärer av stadgandet bliva en föreskrift, som fler
talet barnavårdsnämnder icke ha möjlighet att efterleva.
Föredragande statsrådet
I den proposition, som ligger till grund för BvL, uttalas, att samhällets
barnavård i vidsträckt mening omfattar ett mycket stort socialt arbetsfält,
nämligen hela den samhälleliga verksamhet som har till syfte att befordra
de ungas väl från födelsen och till vuxen ålder. Denna definition torde allt
jämt kunna betecknas som adekvat och uttömmande. Liksom inom social
vården i övrigt har man på barna- och ungdomsvårdens område alltmer in
sett betydelsen av mera generellt förebyggande åtgärder, d. v. s. sådana åt
gärder till barns och ungdoms välfärd som siktar till att över huvud taget
förebygga uppkomsten av åtminstone vissa mera allmänt förekommande
missförhållanden. Det bör emellertid fasthållas, att i begreppet barna- och
ungdomsvård även ingår omsorgen om den normala, den friska ungdomen
eller vad som brukar gå under benämningen allmän ungdomsvård. Såsom
gemensam beteckning för de mera allmänt inriktade insatserna från sam
hällets sida till barns och ungdoms bästa må här — i enlighet med den av
kommittén begagnade terminologien — användas uttrycket allmänt före-
byggande verksamhet, ehuru denna beteckning särskilt i fråga om ungdoms-
vårdsarbetet i och för sig kan anses mindre lämplig.
I stort sett torde numera inte råda några delade meningar om den all
mänt förebyggande verksamhetens stora betydelse för samhället. I likhet
med kommittén anser jag därför, att i ny barnavårdslag bör upptagas be
stämmelser av mera förpliktande karaktär än i gällande lag. Såsom kom
mittén löreslagit torde det därvid vara lämpligt att lägga ansvaret för den
allmänt förebyggande verksamheten på primärkommunen, medan övriga
bestämmelser liksom i gällande lag bör vara riktade till barnavårdsnämnden.
Innan jag närmare går in på bestämmelserna om verksamhetens innebörd,
forde det vara lämpligt att till behandling uppta spörsmålet om den kom
munala organisationen för allmän ungdomsvård.
Enligt min mening talar beaktansvärda skäl för kommitténs förslag att
81
ungdomsvårdsarbetet skall vara en obligatorisk uppgift lör barnavårds
nämnden. Särskilt må framhållas, att barnavårdsnämnderna i Stockholm och
Göteborg nedlagt ett omfattande arbete på allmän förbättring av barns och
ungdoms villkor i samhället och att deras verksamhet på området nått en rik
utveckling. Betydande insatser har även gjorts av åtskilliga andra barna
vårdsnämnder. Det synes med hänsyn härtill knappast kunna betvivlas, att
barnavårdsnämnderna i gemen äger förutsättningar att bedriva denna verk
samhet på tillfredsställade sätt. Såsom kommittén särskilt betonat synes det
allmänt förebyggande arbetet för barns och ungas bästa också vara ett
värdefullt, delvis nödvändigt komplement till nämndens individuellt inrik
tade verksamhet. När det gäller att ta ställning till ifrågavarande organisa
toriska spörsmål, måste man emellertid även beakta, hur utvecklingen på
den allmänna ungdomsvårdens område hittills faktiskt gestaltat sig. Såsom
berörts i den föregående redogörelsen har det samhälleliga ungdomsvårds
arbetet på senare tid i ett stort antal städer och andra kommuner — enligt
uppgift i mer än 300 — centraliserats till en kommunal myndighet kallad
ungdomsstyrelse, ungdomsvårdsstyrelse, nämnd för ungdomsvårdsfrågor eller
ungdomsdelegation. Som motivering för denna organisationsform, för vilken
gällande BvL inte lägger hinder i vägen, har anförts nödvändigheten att
sammanföra de olika verksamhetsgrenarna, att få en överblick över hela
fältet av stödåtgärder och kunna anpassa dessa till varandra och göra dem så
effektiva som möjligt. Även andra skäl torde stundom ha medverkat till att
sådant särskilt organ tillsatts för ungdomsvårdsarbetet. Hur önskvärt det i
och för sig än må vara, att de allmänt förebyggande uppgifterna läggs på
barnavårdsnämnderna, lär det inte kunna bestridas, att den berörda utveck
lingen varit till fördel för ungdomsvården i stort sett. Den av kommittén för
ordade anordningen med ett berednings- och samarbetsorgan, utan egen
beslutanderätt, synes inte innebära någon tillfredsställande ersättning för de
nuvarande särskilt tillsatta myndigheterna. Med hänsyn härtill anser jag i
likhet med ett stort antal remissinstanser att man inte bör bryta den hit
tillsvarande utvecklingen. Det bör sålunda enligt min mening även fram
deles stå varje kommun fritt att, om den så finner lämpligt, uppdra åt ett
särskilt organ att handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård. Beträf
fande denna organisationsform torde några särskilda bestämmelser lika litet
som i gällande BvL behöva införas i ny barnavårdslag. Härav följer att
ifrågavarande organ i kommunalrättsligt hänseende blir att hänföra till s. k.
oreglerade nämnder. Barnavårdslagens bestämmelser om den allmänt före
byggande verksamheten torde böra ges samma innebörd som för närvaran
de. Barnavårdsnämnden bör sålunda åläggas att tillse att vad som bör göras
för ungdomen också blir gjort, antingen genom att stimulera andra kom
munala organ att vidtaga åtgärder eller också genom att göra det själv. Om
ungdomsstyrelse eller motsvarande organ tillsättes i en kommun, medför
detta, att barnavårdsnämndens arbetsbörda lättas, men det innebär inte att
nämnden befrias från allt ansvar för den allmänna ungdomsvården inom
kommunen. Barnavårdsnämnden såsom det centrala organet för samhällets
ft Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
82
barna- och ungdomsvård har alltid ytterst ansvaret för att erforderliga åt
gärder och anordningar inom kommunen vidtages till främjande av goda
uppväxtförhållanden för ungdomen.
En särskild fråga är vilket organ inom kommunen som bör utöva de upp
gifter, som avses i 1954 års kungörelser angående statsbidrag till ungdo
mens förenings- och fritidsverksamhet (nr 575) samt om statsbidrag till ut
rustning m. m. av vissa föreningslokaler (nr 615). Såsom framgår av den
förut lämnade redogörelsen är ifrågavarande organisatoriska uppgifter för
kommunerna mycket begränsade. De inskränker sig sålunda till att mottaga
vissa anmälningar och avge vissa yttranden. Med hänsyn till det nära sam
bandet mellan de olika statsbidragsformerna torde annat knappast kunna
ifrågasättas än att berörda uppgifter bör ankomma på ett och samma organ.
De organ som härvid kommer i fråga är — förutom ungdomsstyrelser eller
motsvarande, där sådana finnes — barnavårdsnämnder och skolstyrelser.
I denna fråga har kommittén och skolstyrelseutredningen stannat i olika
uppfattningar. Medan kommittén anser, att uppgiften bör tillkomma barna
vårdsnämnderna, menar skolstyrelseutredningen, att det här gäller en lämp-
lighetsfråga, som bör överlämnas till varje kommuns praktiska bedömande
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Ehuru jag hyser den
uppfattningen, att barnavårdsnämnden med hänsyn till dess verksamhets
fält måste anses ligga närmast till för uppgiften, ansluter jag mig till skol
styrelseutredningens berörda slutsats, att kommunerna bör ha frihet att
själva avgöra organisationsfrågan. Jag kan härvid stödja mig på en övervä
gande opinion bland remissinstanserna.
Vad härefter beträffar den allmänt förebyggande verksamheten i vid
sträckt bemärkelse utgör en allmän tillsyn från barnavårdsnämndens sida
självfallet en nödvändig förutsättning för att nämnden skall kunna upp
daga behov av allmänna stödåtgärder och välja lämpliga dylika eller ta er
forderliga initiativ. Liksom hittills bör det därför — i nära överensstäm
melse med vad kommittén föreslagit — även enligt ny barnavårdslag åligga
barnavårdsnämnden att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms lev
nadsförhållanden inom kommunen. Då det torde vara självklart, att barna
vårdsnämnden alltid bör bedriva sin verksamhet på sådant sätt, att missför
hållanden i fråga om barns och ungas behandling och utveckling såvitt möj
ligt förebygges, synes någon uttrycklig föreskrift om att verksamheten skall
ha en sådan inriktning inte vara erforderlig.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hade kommittén enligt sina
direktiv att pröva, huruvida inom barnavårdslagstiftningens ram åtgärder
kan vidtagas, som är lämpliga för att åstadkomma ett förbättrat skydd för
skilsmässobarn och styvbarn, varjämte kommittén erhållit särskilt uppdrag
att utreda frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman bör utses för barn i
äktenskap och adoptivbarn samt därmed sammanhängande spörsmål. I an
ledning av sistnämnda uppdrag har kommittén i sitt slutbetänkande fram
lagt förslag till sådana ändringar i 8 kap. föräldrabalken, att barnavårds
man i vidgad utsträckning skall utses för barn i äktenskap och adoptivbarn.
Kungl. Mnj:ls proposition nr 10 år 1960
83
Samtidigt har kommittén föreslagit även andra ändringar i föräldrabalken,
i synnerhet i balkens 6 kap. om vårdnad och umgängesrätt. Ifrågavarande
ändringsförslag, som bör prövas inom justitiedepartementet, skall här inte
upptagas till behandling. Vad angår spörsmålet, huruvida skilsmässo- och
styvbarn bör beredas förbättrat skydd inom barnavårdslagstiftningens ram,
bar kommittén funnit, att ett för dessa kategorier särskilt avsett skydd knap
past kan anordnas på annat sätt än genom att en obligatorisk tillsyn av så
dan art som fosterbarnstillsynen införes. Kommittén har själv ställt sig av
visande till tanken på en sådan tillsyn, och införande därav har inte påyrkats
i något yttrande. Inte heller jag finner mig böra framlägga förslag till be
stämmelser av denna innebörd.
I likhet med kommittén anser jag vidare, att stadgandet om allmän till
syn från barnavårdsnämndernas sida över barns och ungdoms levnadsför
hållanden bör kompletteras med en anvisning för nämnden att särskilt upp
märksamma vissa grupper av underåriga. Kommittén har i detta samman
hang framhållit bl. a. hjälpklassbarnen och barn i hem, där någon av för
äldrarna eller annan är alkoholmissbrukare eller psykiskt abnorm. Härtill
kan läggas fall, där kriminalitet eller annan bristande samhällsanpassning
yppats i den underåriges miljö, ehuru sadana omständigheter inte förelig
ger att direkt ingripande är påkallat. Genom att ägna särskild uppmärk
samhet åt sådana underåriga bör barnavårdsnämnderna kunna göra betydan
de insatser inom ramen för den allmänt förebyggande verksamheten. Upp
giften kommer visserligen att ställa ökade krav pa barnavårdsnämnderna.
Om tillgängliga resurser utnyttjas på ett rationellt sätt, bör dock nämnderna
enligt min mening kunna gå i land därmed. De invändningar mot kommit
téns förslag som framförts i vissa yttranden kan jag därför inte tillmäta av
görande betydelse.
Såväl den föreslagna lagtexten som den anförda motiveringen ger vid
handen, att kommittén avsett att särskild uppmärksamhet skall ägnas åt
sådana underåriga, som kan befaras inte få god vård och fostran, även i
fall, där fara för deras gynnsamma utveckling eller samhällsanpassning inte
föreligger. Ett sådant stadgande måste anses vara alltför vittsyftande. En
ligt min mening är det uppenbart, att många barnavårdsnämnder inte kom
mer att vara tillräckligt rustade för att bemästra en så långt gående till
synsplikt. Stadgandet är därjämte alltför vagt till sin innebörd. Jag före
slår därför att anvisningen om särskild uppmärksamhet begränsas till så
dana fall, där ogynnsam utveckling kan befaras. Härigenom framhäves ock
så starkare barnavårdsnämndens skyldighet att genom allmänt inrikta
de åtgärder verka till förebyggande av kriminalitet eller annan asocialilet
hos de unga.
Jag delar kommitténs uppfattning, att det bör överlåtas åt barnavårds
nämnderna att själva på sätt som befinnes lämpligt — genom överens
kommelser med myndigheter och andra eller annorledes — säkerställa att
de får reda på sådana underåriga, beträffande vilka särskild uppmärksam
het från nämndens sida är påkallad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
84
I viss anslutning till gällande BvL har kommittén föreslagit, att lagen
skall ge anvisning på vissa uppgifter, som barnavårdsnämnden i sin all
mänt förebyggande verksamhet främst bör inrikta sig på. Dessa uppgifter
hänför sig enligt förslaget till ungdomens fritidsförhållanden, anordnande av
god familjevård samt inrättande av barnavårdsanstalter och ungdomshem.
Jag är ense med kommittén om att åtgärder för att förbättra barns och
ungdoms fritidsförhållanden är en så central uppgift för barnavårdsorganen,
att de särskilt bör framhållas i lagtexten. Vad angår de övriga i förslaget
angivna uppgifterna torde det inte råda några delade meningar om att barna
vårdsnämnderna i dessa avseenden kan göra särskilt betydelsefulla insat
ser. Andra uppgifter synes emellertid kunna vara väl så viktiga. Behoven
varierar på detta område starkt från kommun till kommun, och ändrade för
hållanden kan också förmodas komma att medföra att man i denna verk
samhet bör söka sig nya vägar. Då angivandet av exempel lätt kan komma
att binda verksamheten inom vissa utstakade gränser, anser jag att det är
lämpligast att i ny barnavårdslag inte upptaga någon motsvarighet till gäl
lande lags exemplifiering. Erforderliga anvisningar för hur den allmänt före
byggande verksamheten bör bedrivas får i stället lämnas i andra former
främst genom vägledning av tillsynsorganen.
Det kan i många fall vara önskvärt och värdefullt, att barnavårdsnämn
den genom kurser, föredrag eller på annat sätt upplyser om de möjligheter
som finns till rådgivning och undersökning och ekonomiskt stöd härför samt
till utbildning. Då en upplysningsverksamhet av denna art emellertid
sy
nes ingå som ett naturligt led i nämndens insatser för förbättring av kom
munens barna- och ungdomsvård, torde någon uttrycklig anvisning därom
i lagen — i enlighet med vad jag nyss anfört — icke vara erforderlig eller
lämplig.
Däremot torde — efter förebild av bl. a. lagen om nykterhetsvård och
SochjL — i ny barnavårdslag böra införas ett stadgande om skyldighet för
barnavårdsnämnden att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i
frågor, som äger samband med nämndens verksamhet.
Slutligen må nämnas att jag — i enlighet med framställda yrkanden —
funnit bestämmelserna om allmänt förebyggande verksamhet liksom i gäl
lande BvL böra upptagas bland lagens inledande stadganden i stället för
att sammanföras till ett särskilt kapitel.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
VI. Juristmedverkan i barnavårdsnämnd
Barnavårdskommittén
Kommittén ägnar frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämndernas
arbete ingående behandling samt framhåller därvid till en början, att obli
gatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete givetvis kan åväga
Kurigl. Maj.ts proposition nr 10 är 1960
85
bringas på olika sätt och avse bistånd i olika hänseenden. Kommittén anser
emellertid klart, att föreskrift om jurists medverkan i barnavårdsnämnd en
dast kan tänkas motiverad av behov att höja nämndens förmåga att utreda
och pröva ärenden, som är av stor vikt och kan erbjuda betydande svårig
heter.
Med hänsyn till den huvuduppgift, som en i barnavårdsnämnd medver
kande jurist enligt kommitténs mening skulle ha — nämligen att leda eller
vägleda utredningen och prövningen av ärenden, som ankommer på nämn
den, eller vissa sådana ärenden — kan enligt kommittén för uppdraget en
dast ifrågakomma en därför genom vunnen erfarenhet kvalificerad domare.
Kommittén erinrar om att den domarmedverkan, som är föreskriven i
dansk och norsk barnavårdslagstiftning, är begränsad till vissa ärenden av
särskild vikt men att det i övrigt mellan de båda ländernas bestämmelser
föreligger eu principiellt viktig olikhet i fråga om omfattningen och arten
av domarens medverkan. Enligt den danska lagen beslår domarens med
verkan blott i att ge barnavårdsorganet vägledning, leda undersökningen i
saken och delta i den slutliga behandlingen utan rösträtt, enligt den norska
lagstiftningen inträder domaren såsom ledamot av nämnden och leder för
handling och överläggning i ärenden av viss beskaffenhet. Kommittén anför
vidare, att det i andra länder — t. ex. England — förekommer en mycket
mer omfattande medverkan av domare i ärenden angående samhällsåtgärder
för barns och ungas vård, fostran och tillrättaförande, i det att viktigare av
göranden därom ankommer på särskild barndomstol.
Vid bedömning, huruvida domarmedverkan i barnavårdsnämnd bör före
skrivas, tar kommittén först upp frågan om hur sådan medverkan skulle
kunna och böra närmare regleras. Det gäller framför allt omfattningen av
domarens medverkan, hans ställning inom eller i förhållande till nämnden
samt de för hans del nödiga kvalifikationerna. Härom yttrar kommittén till
en början följande.
Av flera skäl — bland dem även det principiellt önskvärda i att icke binda
kommunerna när det gäller att söka få för barnavårdsarbetet lämpliga per
soner i nämnden — torde det få anses uteslutet, att domare skulle ingå så
som självskriven ledamot av barnavårdsnämnd och deltaga i dess hela verk
samhet. Nämnden skulle geuom ett dylikt arrangemang få eu helt föränd
rad karaktär. Den skulle komma att i allo framstå såsom ett slags barndom-
stol och detta även vid befattning med sådana ärenden, vilka icke brukar
ankomma på sådana domstolar. Om ledamotskap i alla barnavårdsnämnder
anförtroddes åt domarna i de allmänna domstolarna, skulle dessa domares
arbetsbörda ökas orimligt. Att i stället utse särskilda »socialdomare» för
uppgiften, skulle innebära eu omfattande och kostnadskrävande anordning.
Här må anmärkas, att man i Norge icke låtit den äldre ordningen, enligt
vilken underrättsdomaren skulle vara ledamot av verjerådet — vars vikti
gaste uppgift ansågs vara barns omhändertagande — få motsvarighet i nya
lagen samt att som skäl härför bl. a. åberopats de nytillskapade barnavårds
nämndernas vidare arbetsfält och den orimliga arbetsbelastning, som ett le
damotskap utan begränsning till vissa ärenden skulle medföra för under
rättsdomaren.
Av liknande skäl synes det icke kunna ifrågakomma att domare göres till
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
obligatorisk rådgivare och medhjälpare åt barnavårdsnämnden med avseen
de å hela dess verksamhet. De fördelar som kunde vinnas därmed skulle
icke alls uppväga nackdelarna.
Domarens eventuella medverkan måste alltså enligt kommitténs uppfatt
ning begränsas till vissa grupper av ärenden, vilkas utredning och prövning
med hänsyn till såväl avgörandenas betydelse som till ofta uppkommande
svårigheter får anses framför andra kräva sådan erfarenhet och kunnig
het, som domaren besitter. Till sådana ärenden hänför kommittén dem som
avser omhändertagande för utredning eller för samhällsvård, där åtgärden
ej gäller övergivna eller föräldralösa barn eller är grundad på samtycke, vi
dare ärenden angående fosterbarns skiljande från fosterhem utan omhänder
tagande, förbud mot barns mottagande i enskilt hem samt förbud mot fos
terbarns tagande från fosterhemmet. Det kan enligt kommittén ifrågasättas
att medtaga även andra ärenden, bl. a. sådana som gäller viktiga frihetsin-
skränkande anordningar och föreskrifter, anlitande av vissa vårdformer -
särskilt intagning och kvarblivande i utredningshem — upphörande eller
förlängning av samhällsvård eller av förbud som nyss nämnts.
Kommittén framhåller, att gränsdragningen kring området för domarens
medverkan ur flera synpunkter vållar svårigheter, samt fortsätter därefter.
Hur den än göres, torde uppdelningen komma att te sig diskutabel och i
viss mån godtycklig. Tillämpningen måste också vålla svårighet av den an
ledningen, att det i stor utsträckning till en början är oklart, vad ett ärende
»gäller». Olika ingripanden eller andra åtgärder kan tänkas bli beslutade i
ett anhängiggjort ärende; först på ett relativt sent stadium kan det visa sig
att sådant beslut, som kräver domarens medverkan, måste ifrågasättas. Ett
domarinträde i efterhand vållar svårighet och olägenhet, även om man icke
uppställer krav på omgöring av hela handläggningen. Å andra sidan skulle
domarens inträde i alla fall, där ett beslut som förutsätter hans medverkan
synes kunna komma ifråga, bli mycket betungande både för nämnden och
domaren. Säkerligen måste man undvika denna senare lösning av problemet,
vilken skulle innebära, att man ganska mycket närmade sig systemet med
domarmedverkan i nämndens hela verksamhet.
Kommittén anser övervägande skäl tala för att — om domares medver
kan skulle anses önskvärd — den ordningen väljes att domaren, såsom den
norska lagen stadgar, inträder som ledamot och tar del i ansvaret för beslu
ten i de ärenden, i vilkas utredning och bedömning han medverkar. Enligt
kommittén torde domaren icke nödvändigtvis behöva formellt fungera så
som ordförande.
Kommittén berör vidare frågan, åt vilken domare en eventuell medverkan
i barnavårdsnämnd borde anförtros. Enligt kommitténs mening finge detta
problem lösas på det sättet, att Kungl. Maj :t i ändamål att organisera do
marmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete indelade riket i distrikt,
varje distrikt omfattande en eller flera kommuner, kanske hela län i vissa
fall, och utsåge en domare jämte ersättare att inom distriktet medverka i
ifrågavarande nämndarbete. Vid distriktsindelningen skulle enligt kom
mittén otvivelaktigt diverse bedömningsproblem möta.
87
Sedan sålunda åtskilliga med den ifrågasatta nyskapelsen förbundna svå
righeter redovisats, framhåller kommittén, att densamma också ur andra
organisatoriska synpunkter än de förut berörda samt av ekonomiska skäl
är" ägnad att väcka betänksamhet. Genom densamma skulle grunderna för
den svenska barnavårdsorganisationen i väsentlig mån rubbas. Domarnas
medverkan skulle draga betydande kostnader för det allmänna, till synes
utan att medföra jämförliga besparingsmöjligheter på annat håll. Kommittén
anför härom till en början följande.
Barnavårdsnämnd med domarledamot, som leder handläggningen och be
dömningen av ärende, får otvivelaktigt temporärt barndomstolskaraktär. Do
marförstärkningen torde böra utnyttjas på det sättet, att den förstärkta
nämnden jämställes med allmän domstol ifråga om bevisupptagningen och
därmed sammanhängande befogenheter. Därigenom blir emellertid förfaran
det än mer domstolsbetonat.
.
En icke ringa risk torde föreligga för att domarens medverkan i en del
fall får den effekten, att övriga ledamöters initiativkraft och självständighet
försvagas till följd av en kraftfull insats från domarens sida. Detta kan
medföra, att den barnavårdsverksamhet, som ej faller inom ramen för do
marens medverkan och som är minst lika betydelsefull, blir mindre väl till
godosedd. Det kan t. o. in. bli så, att tvångsåtgärder och förbud och därmed
jämförliga åtgärder, för vilka domarmedverkan föreskrivits, fattas såsom
det centrala och ojämförligt viktigaste i barnavårdsarbetet.
Ett system med domarmedverkan som begränsas till vissa ärenden, gäl
lande speciella åtgärder, kan tydligtvis även pa annat sätt ogynnsamt på-
verka samarbetet i nämnden och därmed nämndens insatser för barna- och
ungdomsvården. I många fall kan olika åtgärder väljas, och detta kan -
redan för undvikande av omgång och omständlighet, men särskilt natur
ligtvis i nämnder, där samarbetet med domaren icke är det bästa eller i vart
fall kännes tyngande —- föranleda att sådan åtgärd med förkärlek \äljes,
som icke kräver domarmedverkan. Att en sådan benägenhet, vilken kan leda
till sakligt otillfredsställande val av åtgärd, är eu risk att räkna med, lär
erfarenheterna av den danska lagens tillämpning utvisa.
Även när det gäller allmänhetens inställning till barnavårdsnämnden samt
uppfattningen bland dem som nämnden i sin verksamhet vill nå eller söka
samarbete med, torde domarens obligatoriska, ehuru begränsade, medver
kan och det drag av domstol, som sammanhänger därmed, föra med sig
betydande nackdelar.
De risker som vid obligatorisk domarmedverkan kan föreligga tor att
tyngdpunkten i barnavårdsnämndens verksamhet förskjutes, för att möj
ligheterna för lekmännen i nämnden att göra en tillfredsställande insats
minskas samt för att nämndens arbete på åtskilliga områden försvaras, kan
i sin tur allvarligt försvaga det kommunala intresset för nämndens verk
samhet och minska villigheten att ta emot ledamotsuppdrag och särskilt
ordförandeuppdrag i nämnden.
Kommittén uttalar därefter, att det kan invändas, att man både i Norge
och Danmark, på sätt förut berörts, har domarmedverkan i det kommunala
barnavårdsorganet. Kommittén tillägger, alt förutsättningarna emelleitid äi
andra i dessa våra grannländer. Förvaltningsapparaten är uppbyggd på an
nat sätt än hos oss, dess arbetssätt och traditioner andra än i vart land och
dess »inre» rättsenlighetskontroller mindre utvecklade än våra. Skydd för
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1960
88
rättssäkerheten har därför bl. a. sökts i en av de allmänna domstolarna ut
övad lagliglietskonlroll över förvaltningen. Det är under sådana förhållan
den naturligt att låta domare från de allmänna domstolarna direkt med
verka i vissa för de enskildas rätt särskilt väsentliga förvaltningsåtgärder.
Kommittén anför vidare bl. a. följande.
Obligatorisk domarmedverkan i barnavårdsnämnd, om ock i tämligen be
gränsad omfattning, skulle i Sverige innebära en principiell nyhet, som
skulle bryta mot hittillsvarande uppfattning om lämpliga former för det
kommunala socialvårdsarbetets bedrivande. Att engagera domare från de
allmänna domstolarnas kår i barnavårdsnämndernas verksamhet är som
nämnts uppenbarligen en anordning, som drar avsevärda kostnader. De or
ganisatoriska svårigheterna är betydande och verkningarna i olika hänse
enden — i det föregående berörda — i mycket ej möjliga att helt överblicka.
Med hänsyn härtill anser kommittén, att det icke bör komma i fråga afl
intöra obligatorisk domarmedverkan, med mindre ett starkt framträdande
behov av att på det sättet förstärka barnavårdsnämnderna måste anses före
ligga.
Enligt kommitténs uppfattning har barnavårdsnämndernas hittillsvaran
de verksamhet icke visat brister, som skulle kunna anses kräva ett så radi
kalt och generellt botemedel. Kommittén fortsätter därefter.
Genom den nya lagstiftning, som kommittén föreslår, får barnavårds
nämnderna en del nya uppgifter och delvis nya riktlinjer att följa. Själv-
f,al e.t„?talles genom e.n tämligen omfattande ny lagstiftning ökade krav på
de tillämpande myndigheterna under en övergångstid. Även i det långa lop
pet torde en tillfredsställande utveckling av barnavården i den nya lagens
anda kräva mera av barnavårdsnämnderna såväl med avseende å vaksamhet
initiativkraft och vilja att fullfölja sina strävanden som ock i fråga om för
måga att klarlägga dunkla sammanhang, skilja mellan stridiga intressen
och dylikt. De skärpta anspråken på barnavårdsnämndernas insatser är
emellertid endast delvis av den innebörden, att domarmedverkan skulle öka
namndernas förmåga att uppfylla anspråken. I övrigt är dessa tvärtom av
sadan art, att de nackdelar, som domarmedverkan otvivelaktigt har med
sig, och de mindre lyckliga följder därav, som ytterligare är att räkna med,
skulle kunna äventyra nämndernas möjligheter att tiflgodose lagstiftningens
huvudsyften. Vad särskilt angår barnavårdsnämndernas ökade befattning
med unga lagöverträdare, synes därav icke vållas svårigheter, som nämn
derna icke regelmässigt skulle kunna bemästra med anlitande, vid behov, av
små normala i det föregående avhandlade möjligheter att erhålla råd väg
ledning och annat bistånd.
&
Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att barnavårdsnämnden enligt
kommitténs mening i allo bör bibehållas vid sin karaktär av kommunal
nämnd, bildad av valda ledamöter, och inte vid handhavandet av vissa verk
samhetsgrenar framträda såsom en domstolsmässig myndighet. Nämndka
raktären är enligt kommittén nödvändig för att de väsentliga uppgifter på
barna- och ungdomsvårdens område, som endast en nämnd är lämpad att
handha, skall bli lösta på ett tillfredsställande sätt.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060
89
Remissyttrandena
Kommitténs ståndpunkt i frågan om juristmedverkan har uttryckligen bi
trätts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
Socialstyrelsen
är av samma uppfattning som kommittén och uttalar, att
styrelsen särskilt tagit fasta på synpunkten, att man från början helt na
turligt icke vet vad ett ärende kan komma att gälla, i all synnerhet inför
alla de möjligheter till förebyggande åtgärder, som nu föreslås tillkomma.
Justitiekanslersämbetet
är å sin sida ingalunda övertygat om de nack
delar och olägenheter i skilda hänseenden som skulle följa av en domar-
medverkan, därest — såsom torde få förutsättas — en för uppgiften skickad
domare anlitas. Ämbetet ansluter sig dock till kommitténs ståndpunkt och
framhåller därvid, att det icke torde vara att räkna med att domare allmänt
skulle kunna ingå som ledamot av barnavårdsnämnd eller anlitas som råd
givare ens för vissa grupper av ärenden. Ämbetet ifrågasätter i detta sam
manhang om det icke är klokt att verka för att kommunerna vid utseende
av ledamöter i barnavårdsnämnd har i åtanke att välja en domare, om lämp
lig sådan står till buds. Värdet i rättssäkerhetshänseende och för nämnden
själv av att nämnden vid ömtåligare och svårare avgöranden äger stöd av
en domare synes ämbetet obestridligt. Och värdet därav ökas, ju vagare de
materiella bestämmelserna är utformade. Fråga är emellertid — uttalar äm
betet till sist -— om den medverkan det här gäller bör begränsas till do
mare. En erfaren advokat eller en annan betrodd jurist kan säkerligen
mången gång väl fylla de uppgifter som avses.
Enligt
hovrätten för Västra Sverige
framstår det som tveksamt, huruvida
den av kommittén föreslagna organisationen av barnavårdsorganen i första
instans fyller de fordringar som med hänsyn till bl. a. rättssäkerhetskravet
måste ställas på densamma. Oaktat hovrätten funnit starka skäl kunna åbe
ropas för att barnavårdsnämnd vid handläggningen av vissa mera krävande
åtgärder förstärkes genom medverkan av en erfaren domare, godtager hov
rätten likväl kommitténs ståndpunkt. Hovrätten har därvidlag fäst stort
avseende vid de föreslagna utförliga bestämmelserna om handläggningen av
barnavårdsärende samt vid underställningsinstitutet och det reglerade för
farandet hos länsstyrelsen i underställnings- och besvärsmål. Frågan om
en ändamålsenlig organisation av barnavårdsorganen måste enligt hovrät
ten tagas under förnyat övervägande, om gränsdragningen mellan kriminal
vårdens och barnavårdens befattning med unga brottslingar ändras så att
avancerat brottslingsklientel i större omfattning än nu kommer att över
föras till barnavården. Huruvida man i ett sådant läge bör nöja sig med eu
förstärkning av barnavårdsnämnderna genom föreskrift om medverkan i
vissa fall av domare eller fast hellre bör inrätta någon form av ungdoins-
domstolar anser sig hovrätten för närvarande icke böra gå närmare in på.
Utredningen om administrativa frihetsberövanden
anser det inte heller
böra ifrågasättas att införa domarmedverkan i barnavårdsnämnderna. De
rättasäkerhetsgarantier, som bör förknippas med handläggningen av harna-
90
Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
vårdsärenden, synes utredningen böra huvudsakligen knytas till handlägg
ningen på länsstadiet av sådana ärenden, främst angående omhändertagan
de, där verklig tvist föreligger rörande det berättigade i vidtagen åtgärd.
Utredningen anför.
Frågan om barnavårdsnämnds organisation vid omhändertagande av barn
och ungdom är av betydande intresse ur rättssäkerhetssynpunkt, och utred
ningen har därför ägnat spörsmålet åtskillig uppmärksamhet. Utredningen
har därvid haft att utgå ifrån de ökade arbetsuppgifter, som under senare år
tillagts barnavårdsnämnderna, varibland kanske främst är nämnda omhän
dertagande i allt större omfattning av unga lagöverträdare. Dessa arbetsupp
gifter ställer större krav än tidigare på barnavårdsnämnds handläggning av
barnavårdsärenden och kan motivera förslag om förstärkning av nämnderna.
Därvid ligger tanken nära att förstärkningen — såsom är fallet i Danmark
och Norge — skulle kunna åvägabringas genom att kvalificerad domare del
tog i nämndens handläggning av vissa ärenden. Främst borde detta vara fal
let med sådana ärenden, som motsvarar omhändertagande för skyddsupp-
fostran enligt nuvarande barnavårdslag. Genom domares deltagande i hand
läggningen av dylika ärenden skulle garaniier föreligga för en betryggande
utredning och prövning av ärendena. Det torde vara av betydelse ur rätts
säkerhetssynpunkt, alt kontroll av juridisk sakkunskap kommer till stånd
även i ärenden, som på grund av medgivande till verkställigheten icke be
höva underställas länsstyrelsens prövning. I vad gäller ärenden angående
omhändertagande av unga lagöverträdare skulle en sådan förstärkning också
kunna motiveras därav att det synes angeläget att åstadkomma en så enhet
lig bedömning som möjligt av sådana ärenden, som handläggas av barna
vårdsnämnd, och de mål angående unga lagöverträdare, som alltjämt komma
under domstols prövning.
Barnavårdskominittén anför att domarnas medverkan skulle draga bety
dande kostnader för det allmänna, till synes utan att medföra jämförliga be
sparingsmöjligheter på andra håll. Det må emellertid framhållas, att all ut
redning saknas rörande dessa kostnader. Domarmedverkan kan organiseras
på flera olika sätt, och kostnaderna torde bli i väsentlig grad beroende av
hur den närmare utformningen skulle komma att ske. Kostnaderna torde
över huvud taget icke kunna bedömas utan att man närmare anger sättet för
medverkan. De torde kunna nedbringas, om domare tillkallas först på eif
tämligen sent stadium, en anordning som dock ur sakliga synpunkter mött
åtskillig kritik. Medverkan av domare i barnavårdsnämnden skulle vidare
kunna tänkas möjliggöra ett undvarande av underställning av beslut om
omhändertagande, som i så fall endast som besvärsmål skulle behöva bli fö
remål för länsstyrelsens prövning.
Barnavårdskominittén anför vidare som en nackdel av domarmedverkan,
att denna temporärt skulle ge barnavårdsnämnd karaktär av domstol. Det
synes visserligen icke kunna bestridas, att hos allmänheten kan i viss om
fattning återfinnas en rädsla för begreppen domare och domstol, sannolikt
grundad i den föreställningen att domstolarnas mest karakteristiska uppgift
är rannsakning av grövre brottslingar. Denna rädsla synes emellertid över
driven. I själva verket är ju domstolarna samhällets organ för noggrann
prövning av medborgarnas förhållanden till varandra och till samhällsmak
ten. De har sålunda, t. ex. i familjerättsliga mål av olika slag, att behandla
frågor av personlig art, som till sin karaktär kan stå barnavårdsärendena
ganska nära.
Trots att sålunda skäl finnas för domarmedverkan i barnavårdsnämnderna
och att kommittén synes i viss mån ha överbetonat de anförda skälen emot
91
en sådan anordning, har icke heller utredningen vid sina överväganden kom
mit att stanna för en lösning av rättssäkerhetsproblemet efter dessa riktlin
jer. Ett starkt skäl härför är, att åtminstone i nuvarande läge domarna san
nolikt skulle komma att mötas av eif starkt misstroende från barnavårdshåll.
Vidare må framhållas att, särskilt efter ikraftträdandet av 1952 års lag med
vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, barnavårdsnämnderna
i ganska stor omfattning handlägger ärenden angående omhändertagande av
unga lagöverträdare. Även om i vissa avseenden kritik riktats mot barna
vårdsnämndernas handläggning av barnavårdsärenden, torde dock, allmänt
sett, fog saknas för påståendet att barnavårdsnämnderna icke skulle ha på ett
tillfredsställande sätt fyllt sin uppgift att handlägga ärenden angående om
händertagande av unga lagöverträdare. De flesta ärenden av denna art töre-
kornma i de största städerna, vilkas barnavårdsnämnder äga större resurser
än övriga alt åstadkomma en tillfredsställande utredning och behandling i
övrigt av ärendena. För de små kommunerna — vilkas antal genom stor-
kommunsreformen avsevärt minskat — kan givetvis handläggningen av
mera invecklade ärenden stundom te sig som en alltför svår uppgift, men
dels torde sådana ärenden vara mycket sällsynta hos nämnderna i dessa
kommuner och dels torde nämnderna för handläggningen av dylika ärenden
kunna erhålla råd och hjälp av tillsynsmyndigheternas tjänstemän.
En positiv inställning till tanken att barnavårdsnämnd åtminstone vid
handläggning av vissa ärenden bär förstärkas med domare eller annan jurisl
intager
riksåklagarämbetet, besvärssakkunniga, föreningen Sveriges lands
fogdar
och
Sveriges advokatsamfund.
Riksåklagarämbetet,
som betonar att medverkan av domare icke torde
innebära eu alltför stor arbetsbelastning för domarkåren, utvecklar sina syn
punkter på spörsmålet enligt följande.
Under senare år har i olika etapper vården av kriminell ungdom under 18
år alltmer anförtrotts åt socialvårdsmyndigheterna. Med undantag för de
fall, då böter anses böra komma i fråga, överlämnas för närvarande nästan
undantagslöst alla ungdomar i åldern 15—17 år, som begått brott, till dessa
myndigheter. Detta överlämnande sker på två vägar. Det vanligaste är att
den unge med tillämpning av 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa un
derårig^ utan föregående åtal överlämnas till barnavårdsnämnden. Innan så
sker skall barnavårdsnämnden regelmässigt i yttrande till åklagaren ha an
givit. huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd beträf
fande den underårige samt huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd
kan anses vara till"fvllest för hans tillrättaförande. Barnavårdsnämnderna
kopplas alltså in på ett tidigt stadium och i praktiken sker detta i allmänhet
redan under utredningens gång. I de mera ovanliga fall, då åtal kommer till
stånd och reaktionen icke stannar vid böter, överlämnar domstolen i regel,
med tillämpning av 1952 års lag om påföljd för brott av underårig in. in., åt
barnavårdsnämnden att omhändertaga den unge för skyddsuppfostran. Även
i sådana fall inhämtas yttrande av barnavårdsnämnden. Endast i mycket be
gränsad omfattning förekommer att kriminell ungdom i ifrågavarande ålder
do mes till frihetsstraff. Enligt 1952 års lag får nämligen den som ej fyllt DS
år icke dömas till sådant straff, om ej särskilda skäl är därtill. Barnavårds
nämnd bestämmer sålunda i det alideles övervägande antalet fall såsom
första instans påföljden för brott som begåtts av ungdom under 18 år och
detta även då fråga är om allvarligare brottslighet. Nämnden fungerar med
andra ord i realiteten som en sorls barndomstol i dessa ärenden. I detta sam
manhang må erinras om att enligt strafflagberedningens förslag till skydds
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
lag den som är under 18 år icke i något fall skall kunna dömas till tidsbestämt
frihetsstraff.
Enligt ämbetets mening har den ovan skisserade utvecklingen i stort sett
varit ändamålsenlig och tillfredsställande. Den har emellertid'varit behäftad
med vissa olägenheter. Dessa avse framför allt snabbheten i barnavårdsnämn
dernas ingripanden, effektiviteten i nämndernas åtgärder och gränsdragning
en mellan nämndernas och de judiciella organens befogenheter.
Det är ett självklart önskemål att erforderliga åtgärder mot den som har
begått brott insältes så snart som möjligt efter brottet. 1 alldeles särskilt hög
grad gäller detta i fråga om kriminell ungdom. Den nuvarande ordningen,
enligt vilken det bortsett från undantagsfall ankommer på barnavårdsorga-
nen att ingripa mot lagöverträdare under 18 år, bygger också på förutsätt
ningen att de åtgärder som är indicerade enligt barnavårdslagstiftningen
tillgripes utan dröjsmål efter del att brottsligheten kommit till vederbörande
barnavårdsnämnds kännedom. Det synes emellertid i stor utsträckning ha
förekommit och torde alltjämt förekomma, att barnavårdsnämnderna av
vaktar huruvida judiciellt förfarande kommer att inledas och, om så sker,
hurudan utgången av detta förfarande blir. Härigenom försenas åtgärderna
mot den unge och försvåras möjligheterna att komma till rätta med honom.
Barnavårdsorganens verksamhet kan sägas traditionellt ha varit och bör
enligt ämbetets mening även framdeles till väsentlig del vara individualpre
ventivt inriktad. I den män ansvaret för behandlingen av kriminell ungdom
under 18 år kommit att till allt slörre del övervältras på dessa organ har
emellertid även en annan synpunkt trätt i förgrunden, nämligen intresset av
att tillgodose samhällsskyddet. Detta intresse, som det tidigare ankommit
på de judiciella myndigheterna att bevaka, måste med den nuvarande ord
ningen iakttagas av barnavårdens organ. Det är enligt ämbetets åsikt skäl att
med all kraft understryka detta. Erfarenheten synes nämligen ge vid handen
alt barnavårdsnämnderna icke alltid haft klart för sig att'vid behandlingen
av unga lagöverträdare även samhällsskyddet måste tillgodoses.
Vad angår gränsdragningen mellan barnavårdsnämndernas och de judi
ciella organens kompetensområde förutsätter det nuvarande systemet i viss
omfattning ett samarbete mellan dessa myndigheter. Detta samarbete svnes
i stort sett gå tillfredsställande. Framför allt vid tillämpningen av 1952 års
lag om påföljd för brott av underårig m. in. har dock vissa friktioner före
kommit. Svårigheterna härvidlag torde visserligen huvudsakligen ha föran-
letts av att den offentliga barnavården och då främst ungdomsvårdsskole-
organisationen ännu icke har tillförts erforderliga resurser. Så länge befo
genheterna i fråga om behandlingen av lagöverträdare under 18 år är upp
delade på judiciella och barnavårdande organ, torde dock friktionsanledning-
arna icke helt kunna undvikas.
Det är ämbetets bestämda uppfattning, att medverkan av en kvalificerad
jurist såsom ordförande i barnavårdsnämnden vid handläggning av ärenden
rörande kriminell ungdom i åldern 15—17 år skulle bidraga till att undanröja
de olagenheter, som ovan bär antytts, och alltså även till att utjämna de
motsättningar mellan de rättsvårdande och de barnavårdande mvndigheter-
na, som är en oundviklig följd av det nuvarande dualistiska systemet. Häri
genom skulle barnavårdsnämndernas effektivitet höjas till båtnad för kam
pen mot ungdomsbrottsligheten.
Såsom ett ytterligare skäl för den av ämbetet föreslagna förstärkningen
av barnavårdsnämnderna må erinras om att nämnderna kan komma att
1 aggas en ny uppgift som enligt ämbetets mening kräver medverkan av
junst Som framgår av ämbetets yttrande den 27 december 1955 över bar-
navärdskommitténs betänkande angående utredningshem anser ämbetet i
92
Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
93
motsats till kommittén att beslut om intagning på sådant hem alltid skall
träffas av barnavårdsnämnd. De betänkligheter som kommittén anfört mot
att anförtro barnavårdsnämnd beslutanderätten i ifrågavarande fall torde
i allt väsentligt förlora sin tyngd om barnavårdsnämnderna förstärkes med
rättsbildade krafter.
Medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete skulle även vara till för
del ur rättssäkerhetssynpunkt dels i sådana fall där ovisshet kan råda
huruvida den unge begått den brottsliga gärningen och dels som en garanti
för att barnavårdsnämndens personutredning blir fullständig och rättvi
sande. Av särskild betydelse är rättssäkerhetssynpunkten då det gäller in
tagning på utredningshem med hänsyn till att brottsutredningen eller per
sonutredningen då ännu icke är fullständig.
Besvärssakkunniga
anför.
Mot bakgrunden av de ingripande utredningsbefogenheter, som föreslås
skola stå till nämndens förfogande ter det sig anmärkningsvärt att jurist
inslag saknas i nämnden. Det föreligger otvivelaktigt behov av att låta i
nämnden ingå person med sådana utrednings- och handläggningstekniska
kvalifikationer, att garanti vinnes att ärendena hos nämnden blir objektivt
och allsidigt belysta, varav i regel torde följa att de även blir rätt bedömda.
Kvalificerade utredningsmedel kräver sakkunnigt handhavande ur både ef
fektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt. Det bör därför närmare övervägas,
huruvida och i vilken utsträckning barnavårdsnämnden kan tillförsäkras
juristmedverkan. För detta ändamål erfordras icke nödvändigtvis att en do
mare ingår i nämnden. Även advokater, åklagare och förvaltningsjurister
kan tänkas vara skickade för uppgiften.
Sveriges advokatsamfund,
som icke kan finna att den domstolsbetonade
karaktären hos en barnavårdsnämnd skulle vara till men för den enskildes
inställning till nämndens verksamhet, är medvetet om att man ur organisa
toriska synpunkter och av kostnadsskäl måhända bör begränsa kravet på
juristinflytande till sådana ärenden, där fråga uppstår om mera långtgåen
de ingripanden i den enskildes rättssfär. De betänkligheter mot en dylik
differentiering av ärendena hos nämnden, varåt kommittén givit uttryck,
delas icke av samfundet. Även argumenteringen för de svårigheter och olä
genheter ett domarinträde i efterhand skulle vålla finner samfundet icke
övertygande samt fortsätter.
Tankegången vilar säkerligen på en underskattning av den genomsnitt
liga förmågan hos domarkompetenta ledamöter att sätta sig in i ett ärende
av hithörande slag. Särskilt om de förebragta indikationerna för ett allvar
ligare ingripande är klart redovisade i tidigare förda protokoll — och att
detta är ett generellt krav på handläggningen av barnavårdsärenden synes
samfundet uppenbart — bör de befarade olägenheterna av ett dylikt »efter-
inlräde» icke bliva av någon betydenhet.
Samfundet ifrågasätter för övrigt, om icke en differentiering med hänsyn
till lokala förhållanden även kunde tänkas, då det gäller kravet på jurist
inflytande i barnavårdsnämnds verksamhet. Samfundet åsyftar härvidlag de
speciella problem som storstäderna erbjuda i fråga om tillrättaförande av
missanpassad ungdom. Såväl med hänsyn till frekvensen av indikationer för
mera långtgående ingripanden som av organisatoriska hänsyn kunde det
måhända övervägas att man för de större städernas vidkommande införde
kravet på kontinuerligt juristinflytande i dessa kommuners barnavårds
nämnder.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Föredragande statsrådet
Kraven på obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete
har framkommit i den allmänna diskussionen om rättssäkerhet vid s. k. ad
ministrativa frihetsberövanden, och den synpunkt som här anlagts har varit
nödvändigheten att stärka rättssäkerhetsgarantierna för de enskilda, såväl
de unga själva som deras föräldrar. När det gäller barnavårdsnämndernas
befattning med unga lagöverträdare, har även en annan synpunkt trätt i
förgrunden. Man har nämligen hävdat, att barnavårdsnämnderna måste or
ganiseras med domare eller annan jurist som ledamot för att bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten skall bli tillräckligt effektivt och behovet av sam
hällsskydd tillfredsställande tillgodosett.
Allmänt sett torde inte kunna göras gällande, att barnavårdsnämnderna
visat benägenhet att vidtaga obefogade eller otillräckligt grundade ingripan
den. Enstaka fall av sådana ingripanden torde dock ha förekommit. Om
ständigheterna kan också i undantagsfall vara särskilt ägnade att vilseleda
bedömningen, den allmänna meningen kan vara mycket bestämd och för ett
lokalt organ svår att helt frigöra sig från, personer utanför nämnden kan
engagera sig i strävanden att obehörigen påverka ett ärendes undersökning
och bedömning etc. Det torde vidare knappast kunna bestridas, att ingri
panden mot unga lagöverträdare inte alltid skett med önskvärd effektivitet.
Den av riksåklagarämbetet i detta hänseende framförda kritiken kan sålun
da inte anses obefogad. Med hänsyn till det nu anförda står det enligt min
mening fullt klart, att ett ökat utnyttjande av juridisk sakkunskap skulle
stärka rättssäkerheten och främja effektiviteten i barnavårdsnämndernas
arbete. Härigenom skulle nämndernas ställning allmänt sett också förbätt
ras.
Om man skulle vilja föreskriva obligatorisk medverkan av jurist i barna
vårdsnämndernas arbete, anser jag övervägande skäl tala för en sådan lös
ning, som ifrågasatts av kommittén, d. v. s. att en kvalificerad domare skulle
inträda som ledamot av nämnden vid handläggning företrädesvis av ären
den rörande omhändertagande. En sådan ordning, som i princip överens
stämmer med den som gäller enligt den nya norska barnavårdslagen, är ur
flera synpunkter tilltalande. De praktiska erfarenheterna av denna organisa
tionsform i Norge lär i stort sett vara goda. De organisatoriska och andra
olägenheter som framhållits av kommittén torde vidare vara betydligt över
drivna. Emellertid skulle — såsom kommittén också framhållit — ett ge
nomförande av den ifrågasatta reformen innebära en principiell nyhet, som
skulle bryta mot hittillsvarande uppfattning om lämpliga former för det
kommunala socialvårdsarbetets bedrivande. I likhet med kommittén, vars
ståndpunkt godtagits av flertalet remissinstanser, finner jag, att de skäl
som talar för obligatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete
inte är av den styrka, att de kan motivera att en så genomgripande reform
nu genomföres.
Det är vidare tydligt, att frågan om obligatorisk juristmedverkan inte bör
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060
95
ses som ett isolerat problem utan sättas in i ett större sammanhang, näm
ligen spörsmålet om det vid administrativa frihetsberövande!! verksamma
organet i första instans. Med ett slutligt ställningstagande till ifrågavarande
organisationsproblem torde därför under alla förhållanden böra anstå i av-
bidan på prövningen av de förslag, som är att vänta från utredningen om
administrativa frihetsberövanden.
Nämnda utredning — som biträtt kommitténs ståndpunkt i förevarande
fråga — har uttalat, att rättssäkerlietsgarantierna huvudsakligen bör knytas
till handläggningen på länsstadiet av sådana ärenden angående omhänder
tagande, där verklig tvist föreligger rörande det berättigade i en viss åt
gärd. Detta betraktelsesätt synes mig i stort sett vara realistiskt. Dock får
detta inte undanskymma, att det givetvis är angeläget att i möjligaste mån
även förbättra förfarandet hos barnavårdsnämnderna, bl. a. genom att till
godose behovet av juridisk sakkunskap.
Enligt gällande BvL bör sådan sakkunskap, där så lämpligen kan ske,
vara företrädd inom nämnden. Eftersom övriga speciella kvalifikationsvill
kor för ledamotskap i barnavårdsnämnd slopas, kan jag inte tillstyrka, att
denna föreskrift bibehålies i ny barnavårdslag. Även om inval av domare el
ler annan jurist i barnavårdsnämnd i många fall kan vara ett lämpligt sätt
att tillgodose nämndens behov av juridisk sakkunskap, kan detta tillgodoses
också på andra vägar. I likhet med kommittén föreslår jag, att nämnden
skall få tillkalla särskilda sakkunniga att delta i sina överläggningar samt
anlita det biträde i övrigt som erfordras. Med stöd av denna befogenhet äger
nämnden tillförsäkra sig bl. a. erforderligt juridiskt biträde. Jag kan i detta
sammanhang nämna, att den engelska ungdomsdomstolen normalt består
av tre lekmän med en juridiskt utbildad sekreterare. Utan att i någon mån
förringa betydelsen för barnavårdsarbetet av annan sakkunskap kan emel
lertid med fog sägas att behovet av juristmedverkan ligger på ett särskilt
plan. Juristens uppgift är att vaka över att de i lagen föreskrivna formerna
och anvisade utvägarna anlitas. Sålunda har han bl. a. att tillse, att speciell
sakkunskap, såsom medicinsk och psykologisk sådan, i erforderlig omfatt
ning anlitas i nämndens arbete. Kraven på ökad rättssäkerhet talar också
för alt den juridiska sakkunskapen bör i viss mån inta en särställning. Jag
har med hänsyn härtill funnit mig böra föreslå, att i lagen införes en direkt
anmaning till barnavårdsnämnderna att — om behovet av juridisk sakkun
skap inte är tillgodosett inom nämnden — anlita biträde av lagfaren person.
Närmare föreskrifter om på vilket sätt eller i vilken omfattning detta skall
ske synes inte vara nödvändiga eller ens önskvärda.
Åtminstone i de största städerna torde det vara mest naturligt att knyta
eu jurist till nämnden såsom heltidsanställd befattningshavare. För det
stora flertalet nämnder kan emellertid knappast ifrågakomma annat än att
vid uppkommande behov anlita jurist från fall till fall. Eu lämplig ordning
synes därvid vara, att avtal träffas med lämplig jurist om att denne skall stå
till nämndens förfogande i den omfattning, som påkallas. För uppgiften sy
nes kunna ifrågakomma såväl domare och andra domstolsjurister som advo
96
kater och förvaltningsjurister. Några svårigheter att finna en lämplig ju
rist, vilken givetvis inte behöver vara bosatt inom kommunen, torde i all
mänhet inte behöva uppstå. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört räk
nar jag med att juridisk expertis vid behov skall kunna förmedlas till nämn
derna av svenska socialvårdsförbundet.
Medverkan av jurist erfordras självfallet inte i alla slags ärenden. Behov
av juridisk sakkunskap föreligger främst i ärenden, som avser ingripande
i sådana fall som anges i 22 § BvL. Enligt föreliggande lagförslag skall bar
navårdsnämnderna kunna hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar. Åven
i dessa fall måste juristmedverkan anses särskilt påkallad. Alla ärenden av
angiven art är emellertid inte invecklade eller svårbedömda, utan i många
fall är utgången mer eller mindre självklar. I dylika fall kan juristens med
verkan göras mycket begränsad eller måhända helt avvaras. I allmänhet
torde juristen dock behöva följa handläggningen av ifrågavarande ärenden
mer kontinuerligt. Han bör därvid särskilt kontrollera, att utredningen blir
fullständig, lämna anvisningar om de kompletteringar som krävs, tillse att
bestämmelserna om rätt för den enskilde att yttra sig m. m. blir vederbör
ligen iakttagna, på nämndens uppdrag leda förhör samt ge vägledning för
nämndens avgörande. Slutligen bör han också i erforderlig omfattning bi
träda med beslutens avfattning.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
VII. Förfarandet hos barnavårdsnämnd m. m.
Gällande bestämmelser
Regler om förfarandet hos barnavårdsnämnd är i BvL samlade främst i
18, 24, 25 och 75 §§. Även 52 § 1 mom. och 81 § 1 och 5 mom. BvL bör emel
lertid beaktas i sammanhanget.
Ett »ingripande» av barnavårdsnämnd skall alltid föregås av en undersök
ning rörande förhållandena. Då barnavårdsnämnden (eller dess ordförande)
genom anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som
ankommer på nämnden synes påkallad, skall ordföranden för ärendets be
redande oförtövat söka inhämta noggrann kännedom om de omständigheter,
som kan inverka på bedömningen av fallet. (18 § första stycket BvL.)
För det särskilda fall, att barnavårdsnämnd genom ansökan eller anmä
lan eller annorledes fått kännedom om att någon ämnar i sitt hem mottaga
eller redan mottagit fosterbarn — då ärendet alltså gäller prövning och even-''’
tuell åtgärd jämlikt bestämmelserna om fosterbarnsvård — är stadgat, att
nämnden ofördröj ligen skall låta verkställa undersökning av hemmets be
skaffenhet, såframt nämnden icke redan äger noggrann kännedom om hem
met (52 § 1 mom. BvL). Liknande undersökningsskyldighet föreligger för
barnavårdsnämnd, som fått kännedom om att barn under omständigheter,
som avses i 59 § BvL, utan att vara fosterbarn vistas i annat enskilt hem än
hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare (59 § 4 mom. BvL).
97
Under vissa betingelser skall eller bör barnavårdsnämnd i förekommande
ärenden anlita speciell sakkunskap eller bereda personer, som sitter inne med
särskild kännedom och erfarenhet, tillfälle att lämna upplysningar och an
föra sin mening.
Sålunda skall (enligt 18 § andra stycket BvL) yttrande av läkare inhäm
tas, om det finns anledning antaga, att vanart eller annat missförhållande
är heroende på eller förenat med sjukdom eller kroppslig eller andlig brist
eller svaghet hos barnet, och yttrandet skall tjäna till utrönande av behov
av ingripande och de lämpliga formerna därför. Central för psykisk barna-
och ungdomsvård må anlitas för ändamålet. Har yttrande inhämtats av lä
kare, som inte är knuten till sådan central, skall om läkaren så finner erfor
derligt hänvändelse ske till dylik central, som må vara upprättad av veder
börande landsting. Nämnden skall vid behov medverka till att den, mot vilken
ingripande ifrågasättes, inställes å centralen för undersökning eller observa
tion. Läkares yttrande skall vidare inhämtas, där missförhållande kan anta
gas bero på sjukdom hos föräldrarna eller annan, som vistas i hemmet.
Om ingripande påkallas beträffande barn under 18 års ålder, som besöker
eller besökt skola, bör (enligt 18 § tredje stycket BvL) införskaffas upplys
ning om barnets förhållande i skolan. Lärare som senast undervisat barnet
bör kallas att deltaga i nämndens överläggning rörande barnet; möter hin
der för personlig inställelse, bör läraren skriftligen yttra sig till nämnden.
Vidare bör rektor eller förståndare för skola, i vilken barnet åtnjuter eller
åtnjutit undervisning, samt för kommunen anställd särskild folkskolin
spektör eller överlärare beredas tillfälle att deltaga i överläggningarna.
Dessa bestämmelser om upplysning från skola, kallelse till deltagande i över
läggning m. m. skall äga motsvarande tillämpning, om ingripande påkallas
mot någon, som fyllt 18 år, förutsatt att han besöker läroanstalt eller det
eljest kan antagas, att åtgärder jämlikt bestämmelserna skulle vara till gagn
för utredningen (18 § fjärde stycket).
Har i ärende, vari barnavårdsnämnds åtgärd påkallas, utredning verk
ställts genom polismyndighets försorg, bör en representant för denna myn
dighet beredas tillfälle att deltaga i nämndens överläggningar i ärendet (18 §
femte stycket).
Tillfälle att yttra sig i ärendet skall slutligen beredas inom kommunen bo
satt föreståndare för församling av främmande trosbekännare, därest den,
mot vilken ingripande påkallas, tillhör församlingen (18 § sjätte stycket).
Rätt för dem saken angår att yttra sig i ärende, som barnavårdsnämnd fö
rehar, är i BvL endast i så måtto erkänd, att nämnden -— enligt 24 § 2 mom.
första stycket -— icke må besluta omhändertagande för skyddsuppfostran
med mindre tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig berelts den un-
deråriges föräldrar, om de vistas på känd ort inom riket, samt honom själv,
om han fyllt 15 år.
Med avseende å inställelseplikt och beträffande barnavårdsnämndens be
fogenhet att framtvinga pliktuppfyllelse ger BvL olika regler för olika fall
(24 § 2 mom. andra stycket ävensom 75 § 1 mom. första och andra styckena
samt 2 inom.).
7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
98
Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1960
Gäller ärende underårigs omhändertagande för skyddsuppfostran, må
nämnden kalla honom och hans föräldrar att personligen inställa sig för att
höras inför nämnden eller särskilt utsett ombud. Om föräldrarna vistas på
annan ort, må förhör äga rum inför ombud därstädes. Uteblir föräldrarna
utan laga förfall, skall envar av dem bo ta 5 kronor, och nämnden äger att an
tingen förelägga dem inställelse vid vite -—• som ej må uppgå till mer än
sammanlagt 100 kronor för envar av föräldrarna — eller begära polismyn
dighets bistånd för deras hämtning. Vad angår den underårige må nämnden
ålägga den som har honom i sin vård att ombesörja hans inställande eller
förordna därom på annat lämpligt sätt. Om så erfordras kan nämnden även
när det gäller den underårige lita till hämtning genom polismyndighets för
sorg.
Att barnavårdsnämnden må kalla till personlig inställelse även i ärende,
som icke rör underårigs omhändertagande för skyddsuppfostran, samt äger
att i ärende, som rör sådant omhändertagande, inkalla även annan än den
underårige och hans föräldrar förutsättes i BvL (75 § 2 mom). Förhör inför
ombud nämnes dock icke. I dessa andra fall skall de nyss nämnda bestäm
melserna om böter, -våte, hämtning m. m., som avser den underåriges och
hans föräldrars inställelse i skyddsuppfostringsärende, äga motsvarande till-
lämpning endast om kallad person bor eller uppehåller sig inom kommunen
och erhållit del av kallelsen minst 4 dagar innan han skall komma tillstädes.
Barnavårdsnämnds beslut är i regel omedelbart verkställbara, även om de
ej vunnit laga kraft; har besvär anförts, där sådant är tillåtet, äger dock
länsstyrelsen förbjuda verkställighet (81 § 1 mom). En annan regel gäller
för beslut om att någon skall omhändertagas för skyddsuppfostran. För att
verkställighet skall ske, innan vederbörligt samtycke erhållits eller faststäl-
lelse meddelats, förutsättes, att nämnden -— med hänsyn till att uppskov
funnits förbundet med våda — förordnat om omedelbar verkställighet (25 §
3 inom.).
Protokollsutdrag skall utan avgift tillhandahållas den som är i behov där
av för klagan över nämndens beslut (81 § 5 mom.). Delgivning är däremot
föreskriven endast i fråga om beslut om någons omhändertagande för skydds-
uppfostran. Sådant beslut skall ofördröjligen skriftligen delgivas föräldrarna
samt, där saken gäller person, som avses i 22 § d) BvL, jämväl denne. Avser
beslutet barn under 18 år, skall dessutom ofördröjligen skriftlig förklaring
avfordras föräldrarna, huruvida de samtycker till heslutets verkställande.
Delgivningsbevis och förklaring skall förvaras bland nämndens handlingar
och föredragas vid dess nästa sammanträde samt antecknas i protokollet
(25 § 1 mom.).
Lämnar föräldrarna inte sådant samtycke som nyss sagts eller kan de
inte anträffas, skall nämnden underställa beslutet länsstyrelsens prövning.
Avser beslutet person i åldern 18—21 år, skall förklaring som nyss sagts inte
avfordras hans föräldrar, utan beslutet skall alltid underställas länsstyrel
sens prövning. (Vad här sagts om föräldrar gäller enligt 78 §, om vårdnaden
om underårig tillkommer allenast den ene av föräldrarna eller särskilt för
99
ordnad förmyndare, den som har vårdnaden.) Underställning skall göras så
snart ske kan och senast två veckor efter det beslutet om omhändertagande
fattats. Vid underställning skall till länsstyrelsen överlämnas redogörelse för
vad i ärendet förekommit. (25 § 2 mom.)
Slutligen är att nämna, att barnavårdsnämnd och dess ordförande äger att
— även i andra fall än de förut angivna — där de så prövar nödigt för vid
tagande av åtgärd, som enligt BvL ankommer på dem, utan kostnad för
nämnden erhålla handräckning av polismyndighet (77 §). Särskilda bestäm
melser gäller för anlitande av polismyndighets bistånd i ärende angående
arbetsföreläggande (72 § BvL med hänvisning till SochjL).
Kungl. Maj.ts proposition nv 10 år 1960
Bamavårdskommittén
Enligt kommitténs mening är vad BvL innehåller om ärendes handlägg
ning hos barnavårdsnämnd på det hela taget för knapphändigt och i alltför
hög grad begränsat till speciella ärenden. Det har synts kommittén påkallat
att i ny barnavårdslag, utan frångående av huvuddragen i gällande ordning,
meddela något fylligare allmänna regler för ärendes behandling hos barna
vårdsnämnd. Samtidigt har vissa detaljerade bestämmelser i BvL ansetts
icke böra få motsvarighet i ny lagstiftning. Reglerna om ärendes behandling
hos barnavårdsnämnd har i förslaget sammanförts till ett särskilt kapitel
(4 kap.) i omedelbar anslutning till kapitlet med bestämmelserna om barna
vårdsnämnd.
Till kapitlet om ärendes behandling har hänförts bestämmelser om barna
vårdsnämnds rätt att anlita bistånd av polismyndighet. Enligt förslaget (43 §
lagförslaget) tillägges barnavårdsnämnd rätt att i viss omfattning erhålla
polismyndighets bistånd, när det gäller att verkställa utredning. Befogen
heten att anlita polismyndighet får dock begagnas endast där erforderlig
utredning befinnes icke kunna vinnas på annat sätt och polismyndighets
biträde vid utredningen ej kan antagas medföra olägenhet. Det har icke synts
kommittén påkallat att söka till vissa slag av ärenden, med hänsyn till den
saken rör eller på annat sätt begränsa befogenheten att anlita polisutredning.
Ett undantag har dock gjorts i förslaget, avseende utredning om hem- och
familjeförhållanden. Att klarlägga sådana förhållanden bör enligt kommit
tén i regel ankomma på dem som arbetar inom barnavården. Endast om
det inom ramen för en hos polismyndighet begärd utredning angående lag-
stridigt eller eljest samhällsskadligt handlande prövas nödigt att även un
dersöka hem- och familjeförhållanden, får detta enligt förslaget överlåtas
på polisen.
Enligt förslaget införes vidare rätt till ersättning för den som efter kal
lelse inställt sig för att höras eller undergå läkarundersökning i ärende, som
ankommer på barnavårdsnämnds prövning (49 § lagförslaget). Med den som
kallats har i fråga om ersättningsrätt jämställts den som eljest ställt sig
till förfogande för dylik utredningsåtgärd, vilken befunnits vara erforderlig.
100
Ratten till ersättning skall avse resekostnad, ökade utgifter för uppehälle
samt, när särskilda skäl påkallar det, gottgörelse för tidsspillan. De närmare
grunderna skall enligt förslaget fastställas av Kungl. Maj:t.
Såsom en annan nyhet föreslås lagfäst rätt att anlita biträde vid förhör,
som hålles inför barnavårdsnämnd eller för dess räkning (50 § lagförslaget).
Särskilda förutsättningar i fråga om biträdets sakkunskap, erfarenhet och
kvaliteter i övrigt har ansetts icke kunna krävas. Biträde som visar oskick
lighet eller oförstånd eller som eljest prövas vara olämpligt skall emellertid
kunna avvisas av nämnden.
Till lagreglering har också upptagits spörsmålet, i vilken omfattning de
enskilda som barnavårdsärende närmast rör skall informeras om utredning
ens innehåll, hur avvägning vid utredningen bör göras mellan nämnda per
soners intresse av att kunna föra sin talan pa grundval av tillräckliga upp
lysningar å ena samt behovet av att skydda personer, som lämnat upplys
ningar, och bevara nämndens möjlighet att i fortsättningen få erforderliga
upplysningar å andra sidan samt hur den verkställda avvägningen bör in
verka på ärendets bedömning (51 § lagförslaget).
Kommittén upptar först det fallet, att den som ärendet närmast rör eller
hans företrädare
vill
ta del av utredningsmaterialet. Härom anför kommit
tén.
I den män detta utgöres av handlingar är det principiellt offentligt, och
andra inskränkningar i rätten att utfå eller ta del av handlingarna kan ej
göras än sådana, som tillstädjes i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. Av
lagens bestämmelser i 14 och 39 §§ framgår, att myndighet alltid är
berätti
gad
att utlämna alla handlingar till part —- vartill i detta sammanhang torde
vara att hänföra den som barnvårdsärende rör — men
må
på synnerliga skäl
vägra att utlämna annan handling än dom eller beslut, därest handlingen rör
(även)
annans
personliga förhållanden
eller
gäller »någons intagning, vård
eller behandling i anstalt eller inrättning eller någons vård eller behand
ling av läkare annorstädes än å anstalt» och utlämnandet kan mot
verka ändamålet med vården eller behandlingen eller sätta någons per
sonliga säkerhet i fara,
eller
utvisar vem som gjort anmälan eller lämnat
upplysning i bl. a. barnavårdsärende och kännedom därom kan antagas bli
till skada för annan person — missbrukad av den, om vilken anmälan
gjorts eller upplysning lämnats. Möjligen kan det sist berörda tolkas så, att
även handling, vars innehåll gör det möjligt för den initierade att förstå eller
utforska vem sagesmannen är, kan undantagas från utlämnande.
Berörda bestämmelser drar tämligen snäva gränser för myndighets möjlig
heter att i barnavårdsärende undanhålla den saken rör eller hans ställföre
trädare upplysningar, som de kan missbruka eller vilkas bekantgörande kan
allvarligt skada barnavårdsarbetet. Stor frihet medgives att lämna ut hand
ling, med påföljd, bl. a., att olika instanser kan behandla samma utrednings
material på olika sätt.
Kommittén har emellertid icke ansett sig böra ifrågasätta ändringar i se
kretesslagen eller föreslå viss tillämpning av lagens bestämmelser såvitt rör
barnavårdsärenden.
De som vid utredning i barnavårdsärende anlitas såsom upplysningskällor
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
101
bör enligt kommittén, om det är påkallat med hänsyn till ärendets och upp
lysningarnas art m. in., få besked om de begränsade möjligheterna att undan
hålla dem saken rör tillgång till handlingarna samt framför allt om den fri
het i bedömningen av sekretessfrågan, som råder och som omöjliggör all
garanti från utredarens sida, att sekretess kommer att iakttagas. En uttalad
önskan eller begäran av person, som höres vid utredningen, att hans namn
icke skall yppas för den eller dem saken rör, bör antecknas och utöva infly
tande på bedömningen, huruvida namnet må hemlighållas. Kommittén anför
vidare.
Har sådan begäran skärpts till ett ovillkorligt förbehåll, synes det rikti
gast att myndighet, som har alt ta befattning med ärendet, respekterar vilje
yttringen; anser myndigheten att sekretesslagen icke ger stöd för att hem
lighålla namnet, torde handling, som innehåller eller återger utsagan, kunna
och böra uteslutas ur materialet i ärendet och därmed undandragas såväl
från utlämnande som från beaktande vid ärendets prövning.
Enligt 51 § första stycket kommitténs lagförslag skall barnavårdsnämnd
såvitt möjligt och på det sätt nämnden finner lämpligt bereda den saken rör
och hans närmaste kännedom om förebragt utredning i den omfattning som
erfordras för att de skall kunna behörigen föra sin talan. Kännedom skall
enligt paragrafens andra stycke dock ej få förmedlas om sådan utredning
eller omständighet som, om den är intagen i eller framgår av handling, för
anleder att handlingen jämlikt 14 § andra stycket samt 39 § andra stycket
sekretesslagen icke får utlämnas till part. Enligt paragrafens tredje stycke
skall vid prövning av vad som får anses utrett i ärendet beaktas den be
gränsning i utredningens bevisvärde, som må följa av att utredningen icke
i alla väsentliga delar varit känd för den saken rör eller företrädare för
denne. Av enskild erhållen uppgift skall enligt samma stycke lämnas utan
avseende om dess innehåll eller ursprung hemlighållits och det ej kan anses
uteslutet, att uppgiften i annat fall kunnat vederläggas. Kommittén uttalar
i anslutning härtill, att det vid bedömningen av bevisningen saknar bety
delse, huruvida det kan läggas någon som saken rör till last att han icke
tagit del av utredningen eller icke yttrat sig över den, samt tillägger.
Särskild hänsyn torde emellertid böra tagas till den enskildes rätt och till
risken för otillförlitliga uppgifter i sådana fall, där någon relevant uppgift
direkt hemlighållits för den saken rör. Här åsyftas ej blott på sekretesslagen
grundad vägran att på begäran lämna ut material utan även uteslutning
som gjorts, då vederbörande i övrigt informerats om utredningen. När det
gäller av enskild — icke av myndighet eller befattningshavare som sådan
— lämnad uppgift, vilken sålunda hemlighållits, synes man böra gå längre
än till att blott beakta betydelsen ur bevisningssynpunkt av att den saken
rör ej fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. Enär denna möjlighet direkt
berövats honom, synes uppgiften böra lämnas utan avseende vid ärendets
avgörande, om det icke — med hänsyn till vad han i övrigt vidgått, ett flertal
uppgifters inbördes överensstämmelse o. dyl. — kan anses uteslutet, att han
skulle ha kunnat vederlägga uppgiften. Med hemlighållande av lämnad upp
gift bör jämställas hemlighållande av sagesmannen, om detta väsentligt in
verkat på möjligheterna för den saken rör att vederlägga uppgiften.
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
I detta sammanhang gör kommittén vidare följande uttalande.
Möjligen kan man vilja invända, att det ställer sig svårt att verkligen helt
bortse från uppgift, som dock influtit i utredningen, kanske också lämnats
vid förhör inför nämnden eller refererats för densamma. Detta problem möter
emellertid ofta vid fri bevisprövning. Att bortse från uppgift som blivit över
tygande vederlagd, är lätt nog, men det är relativt svårt att icke låta sig på
verkas t. ex. av uppgift, som i och för sig förefaller trovärdig men lämnats
av person, som visats icke vara tillförlitlig. Uppgiften att begränsa pröv
ningen till relativt tillförlitligt material och att bortse från annat är en bland
dem som en prövande myndighet måste gå i land med.
Systemet med inhämtande av samtycke, respektive underställning som
regelmässig förutsättning för verkställighet av vissa beslut har ansetts böra
bibehållas med en del förändringar. Användningsområdet har också vidgats.
Inhämtande av samtycke samt underställning är åtgärder, som barnavårds
nämnd har att självmant vidtaga för att förverkliga vad nämnden beslutat.
Reglerna om dessa åtgärder har därför ansetts höra hemma hland övriga
bestämmelser om barnavårdsnämnds förfarande.
De i 4 kap. av lagförslaget samlade bestämmelserna om barnavårds
nämnds förfarande tar sikte på alla slags ärenden, som barnavårdsnämnd
får befattning med, dock att kommittén förutsätter att bestämmelser om
arbetsföreläggande, även i vad rör barnavårdsnämnds befattning med så
dant ärende, meddelas i särskild lag. Alla stadganden i 4 kap. är icke till
lämpliga på alla slags ärenden; en del stadganden är uttryckligen avsedda
endast för vissa grupper av ärenden, andra kan med hänsyn till sitt inne
håll icke gälla vilka ärenden som helst.
Kommittén har övervägt, huruvida icke för barnavårdsnämnd borde öpp
nas möjlighet att i undantagsfall hänskjuta ärende till länsstyrelsens ome
delbara prövning. Dylik möjlighet skulle föreligga blott beträffande ären
den som rörde förbud mot fosterbarns tagande från fosterhem, fosterbarns
skiljande från fosterhem — med eller utan omhändertagande — samt om
händertagande i fall, motsvarande de i 22 § BvL avsedda. Endast den bar
navårdsnämnd, som det enligt bestämmelserna i 7 kap. av kommitténs lag
förslag ålåg att pröva ärendet, skulle äga besluta hänskjutande, och förut
sättningen skulle vara, att nämnden funne utredningen eller bedömningen
av ärendet förbunden med svårighet, som nämnden icke ansåge sig kunna
bemästra, eller att eljest synnerliga skäl talade för att ärendet prövades
omedelbart av länsstyrelsen.
Enligt kommitténs uppfattning behövde det ej befaras, att en möjlighet
att hänskjuta ärende till länsstyrelsen kunde komma att anlitas utan bä
rande skäl. Det kunde enligt kommittén säkerligen förutsättas, att beslut
om att överföra ärende till länsstyrelsen icke skulle fattas utan föregående
samråd med vederbörande sektionsschef i länsstyrelsen eller åtminstone
med socialvårdskonsulenten.
Rörande utformningen av det ifrågasatta nya institutet anför kommittén
följande.
103
Antalet hänskjutna ärenden kunde säkerligen väntas bli tämligen obetyd
ligt Men ärendenas art torde mycket ofta komma att vara sådan, att ut
redningen måste bli omfattande och förbunden med svårighet. I betraktande
härav — och då möjligheten att hänskjuta ärenden ingalunda skulle vara
avsedd att tjäna till avlastning av barnavårdsnämndernas arbetsborda —
måste det åläggas nämnd, som hänskjutit ärende till länsstyrelsen, att om
och i den mån länsstyrelsen det önskade medverka i ärendets utredning.
Hänskjutande finge ej heller leda till att ärendes utredning försummades
eller försenades eller till att omedelbart erforderliga barnavårdsingripanden
fördröjdes. Nämnd, som hänskjutit ärende, borde därför vara skyldig att
utan anmodan från länsstyrelsens sida vidta utredningsåtgarder, som ej
utan nackdel kunde uppskjutas, samt att meddela beslut om förberedande
föreskrift eller omhändertagande för utredning.
Utformad på sätt sålunda berörts skulle, fortsätter kommittén, en hän-
skjutningsrätt — utan att kunna föra med sig olägenheter — säkerligen
kunna vara till gagn för barnavårdsnämnderna i fall, där de ställes inför
exceptionella svårigheter. Kommittén har emellertid ansett verkligt behov av
ifrågavarande nyskapelse icke vara ådagalagt och har därför stannat för att
icke i lagförslaget upptaga stadgande om hänskjutningsrätt.
I särskilt yttrande uttalar fyra av kommitténs experter, att de skäl, som
i betänkandet anförts för en hänskjutningsrätt, är av sådan styrka, att vad
som kunnat andragas däremot väger tämligen lätt, samt att kommittén där
för bort framlägga förslag i angivna avseende.
Kungl. Maj:ts proposition nv 10 år 1960
Remissyttrandena
Den av kommittén föreslagna regleringen av förfarandet i barnavårds-
ärenden tillstyrkes i sina huvuddrag eller lämnas utan erinran
i flertalet
yttranden. Förslaget tillstyrkes i denna del uttryckligen av bl. a.
riksåkla
garämbetet, Göta hovrätt, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen
och
utredning
en om administrativa frihetsberövanden.
Särskilt med tanke på ärenden a\
mindre vikt med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet framstår emellertid
reglerna om förfarandet för åtskilliga remissorgan — såsom
justitiekans-
lersämbetet, överståthållarämbetet länsstyrelserna i Södermanlands, Krono
bergs, Älvsborgs, Västernorrlands, Jämtlands
och
Norrbottens län, svenska
socialvårdsförbundet, svenska landskommunernas förbund
samt ett
tjugotal
barnavårdsnämnder
— såsom alltför detaljerade och vidlyftiga. Åtskilligt av
regleringen, såsom bestämmelser av vägledande karaktär, hör hemma
framhålles det — i en handbok för barnavårdsnämnder, och lagens innehåll
bör koncentreras till nödvändiga bestämmelser. Det betonas även, att kapitlet
i sin helhet präglas av elt starkt framträdande judiciellt betraktelsesätt och
att förfarandet inför barnavårdsnämnden härigenom blir alltför domslols-
mässigt.
Belysande för denna mera negativa ståndpunkt till kommitténs förslag är
följande uttalanden av
justitiekanslersämbetet.
104
Det synes obestridligt, att fasta normer för handläggning av förvaltnings
ärenden i och för sig äro av värde, vilken myndighet det än gäller Sådana
normer få anses ägnade att bidraga till ökad rättssäkerhet och till lika be
handling av alla. De utgöra också ett stöd för myndigheten i dess handlande
Men värdet ar å andra sidan till icke liten del beroende av beskaffenheten
av den myndighet, som skall handha reglerna. Hos en myndighet, där de be
slutande icke ha någon mer utvecklad formell utbildning och förfarenhet,
torde latt uppstå risk för att dylika regler icke bliva till innebörd och syfte
1 allo forstadda. Verkan härav kan bli, att reglerna icke vinna tillbörligt be
aktande, leda till en mindre tilltalande formbundenhet eller verka hämman
de pa handlandet. Barnavårdskommittén säger själv med rätta, att förfaran
det i barnavårdsärende måste »självfallet vara avpassat efter nämndens
sammansättning, inre arbetsformer m. m„ och sådana krav på handlägg-
ningen får ej ställas, som i onödan skulle tynga nämnden och ogynnsamt
paverka dess förmåga till aktiva insatser». För närvarande torde ledamö-
terna i barnavårdsnämnderna i allmänhet utgöras av praktiskt inriktade
människor utan formell administrativ skolning, och det föreliggande försla-
get iarer harutinnan icke åsyfta någon ändring. I många, kanske flertalet
tall torde dessa nämnder ej heller ha tillgång till kvalificerat biträde. Utan
åt c vilja underskatta det värde, som fasta regler för ärendenas handläggning
kan ha ur rattsakerhetssynpunkt och eljest, får ämbetet därför ifrågasätta*
oni angivna forhållande beträffande nämndernas sammansättning beaktats
- tormmnSen av förfarandet och om således den nyss återgivna, av kom
mittén uppställda grundsatsen iakttagits. Enligt ämbetets mening är regle
ringen av förfarandet alltför vidlyftig och invecklad för att av nu berörda
"lanAnjI med framgång tillämpas. Och även i nämnder, där resurserna i här
asyttade avseende äro vida bättre, torde svårigheter vid tillämpningen möta.
et synes kunna ifrågasättas, om man icke för närvarande bör avstå ifrån
en mera utförlig författningsmässig reglering av förfarandet och åtnöias
n??f. . re> enkla regler samt i handboksform eller liknande lämna en fram-
stallnmg, nuru ärendena böra handläggas i barnavårdsnämnderna. Där kun-
rx™ de mån§a riktiga tankar och grundsatser som i denna del kom
mit till uttryck i betänkandet.
Svenska landskommunernas förband,
som påpekar att de ärenden som
kräver ett mera komplicerat förfarande är sällsynta i landskommunerna,
anser att kommittén på en gång över- och underskattar de kommunala för
troendemännen. Överskattningen gäller deras möjligheter att vid sidan av
sitt normala arbete tillägna sig en för exceptionella fall avpassad rutin. Un
derskattningen åter avser det goda praktiska omdöme som de, oavsett hand-
läggningsformen, kan visa i barnavårdsärenden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Det av kommittén föreslagna stadgandet om rätt för barnavå r d s-
nämnd att påkalla bistånd av polismyndighet för verk
ställande av utredning har av flertalet remissinstanser lämnats utan erin
ran. I någia yttranden uttalas emellertid, att barnavårdsnämnderna enligt
förslaget erhåller alltför vittgående befogenhet att påkalla polismyndighets
bistånd.
Enligt
besvärssakkunnigas
mening synes det tveksamt om det verkligen
ar behövligt att i barnavårdsförfarandet anlita polisen i den utsträckning
som föreslagits. De sakkunniga anför härom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
105
Den utomordentligt vidsträckta befogenhet att förfoga över polisen för ut
redning, som nämnden föreslås skola erhålla, förefaller ur många synpunk
ter betänklig. Med hänsyn till att nämnden bl. a. har att taga befattning med
ett kriminellt klientel torde det måhända möta svårigheter att beskära den
na i ärenden rörande sådan ungdom. De sakkunniga vill emellertid under
stryka, att dessa utredningsmedel bör användas med stor försiktighet. Vi
dare vill de sakkunniga framhålla, alt förutsättningarna för anlitande av
polisen för utredning bör angivas på ett mera precist sätt än kommittén före
slagit. Uttrycket »samhällsskadligt handlande» i 43 § synes alltför obe
stämt till sin innebörd.
Även i andra yttranden efterlyses en starkare och mera preciserad be
gränsning av barnavårdsnämnds rätt i förevarande avseende. Det under-
strykes vidare, att en rätt att anlita polismyndighet för utredning ej får
leda till missbruk. Belysande för den kritiska hållning en del remissorgan
sålunda intar gentemot förslaget är yttrandet från
föreningen Sveriges polis
mästare.
Föreningen anför bl. a.
Det torde vara ett de socialvårdande myndigheternas och polismyndighe
tens gemensamma intresse, att det upprätlhålles en klar gräns mellan respek
tive myndigheters arbetsområden. Uppenbarligen finnas stora skillnader i
dessa myndigheters arbetssätt med hänsyn till såväl det författningsmässiga
underlaget för verksamheten som därå grundad målsättning och intresse
inriktning. -------------Enligt föreningens mening bör biträde från polisens sida
lämnas endast om uppgiften icke rimligen
kan
utföras av barnavårdsnämn
den själv. Så t. ex. bör hjälp lämnas med efterforskning. Bistånd med ut
redning av lagstridig verksamhet av icke straffmyndiga bör ges i den mån
det kan tjäna polismyndighetens preventivt inriktade verksamhet. I sist
nämnda hänseende, liksom naturligtvis beträffande asocialt beteende av
underåriga, måste det dock tillkomma polismyndigheten att bedöma om
hjälp kan lämnas eller icke.
För en sådan sträng gränsdragning talar även det kända förhållandet att
polismyndigheterna allmänt dragas med otillräckliga personalresurser i den
allt hårdare kampen mot brottsligheten. Det finns anledning förmoda, att
återkommande framställningar från barnavårdsnämnderna, även om åter
hållsamhet härvid iakttages från nämndernas sida, ofta skulle komma att
framstå såsom mindre trängande från polismyndighetens synpunkt än dess
egna mera angelägna uppgifter. Samarbetet skulle troligen icke gagnas
härav.
Polismästaren i Stockholm
betonar — under hänvisning till rådande per
sonalläge — att barnavårdsnämnd icke bör, i varje fall för närvarande, äga
påkalla polismyndighets medverkan i rena barnavårdsutredningar.
Liknande synpunkter framförcs av
föreningen Sveriges landsfiskaler.
Överståthållarämbetet
framhåller, att det ur skilda synpunkter synes
önskvärt med ett livligare samarbete mellan polisen och barnavårdsnämn
dens befattningshavare. Enligt ämbetets erfarenhet föreligger hos den förra
stort intresse för hithörande frågor, och när det gäller ungdomsbrottslighe
tens bekämpande skulle förvisso mycket vara att vinna om större utrymme
gavs polisen alt deltaga på ungdomsvårdens område. Ämbetet understryker,
att detta är en sak; en annan är de uppgifter, som enligt förslaget lägges
på polismyndigheten. Såvitt rör Stockholm betonar ämbetet den rådande po
lisbristen, som utgör ett bestämt hinder mot att nya uppgifter ålägges polis
myndighet.
En remissinstans —
länsstyrelsen i Örebro län
•—- är å andra sidan av
den åsikten att barnavårdsnämndernas befogenhet att begära biträde med
utredning blivit alltför snävt begränsad.
Kommitténs uppfattning att den som inställt sig till förhör skall äga rätt
till ersättning har i princip vunnit allmän anslutning. Så gott som
samtliga remissinstanser, vilka berört frågan, anser dock att denna rätt bli
vit alltför vidsträckt enligt förslaget. Särskilt vänder man sig mot att den,
som genom sitt förhållande eller beteende föranlett barnavårdsnämndens in
gripande, skall kunna få ersättning för sin inställelse. Uttalanden i denna
riktning göres sålunda av
länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs
och
Gävle
borgs län, besvärssakkunniga
samt ett flertal
kommunala organ.
Utredningen om administrativa frihetsberövanden
framhåller, att frågan
om ersättning för inställelse i barnavårdsärende är ett spörsmål, som utred
ningen har att taga ställning till, i varje fall i vad avser ersättning för in
ställelse inför länsstyrelse eller annat länsorgan, samt att utredningen kom
mer att taga slutlig ställning till här föreliggande spörsmål i samband med
slutförande av sitt uppdrag.
Länsstyrelsen i Kopparbergs lån
anser, att frågan om ersättning för in
ställelse bör lösas samtidigt för alla grenar av socialvården och icke blott
i fråga om barnavårdsärenden.
Den föreslagna bestämmelsen om rätt att anlita lämpligt bi
träde tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Länsstyrelsen i Gotlands län
ställer sig emellertid ytterst tveksam till för
slaget, och detta avstyrkes direkt av
sju barnavårdsnämnder.
Justitiekansler sämbetet
anför, att barnavårdsnämnden synes böra få en
något större frihet att avvisa anlitat biträde än som följer av förslaget.
Stads
fullmäktige i Jönköping
uttalar sig för att bestämmelserna om biträde bör
utformas i analogi med vad som gäller om försvarare i brottmål.
Sveriges advokatsamfund
framför det önskemålet att sakägaren bör er
hålla biträde på det allmännas bekostnad under principiellt samma förutsätt
ningar som gäller beträffande för brott misstänkta.
Några barnavårdsnämnder
är inne på tanken att en lagstadgad rätt att an
lita biträde naturligen bör få den konsekvensen att den fria rättshjälpen ut
vidgas att gälla även i dessa fall.
De i 51 § kommitténs lagförslag intagna bestämmelserna om del
givning av utredningsmaterial och om bevisprövning
m. m. har vid remissbehandlingen utsatts för stark kritik.
Justitiekansler sämbetet
anför bl. a.
I paragrafen fastslås vissa principer och riktlinjer i fråga om utrednings
materialets utlämnande till eller bekantgörande för den eller dem som bär-
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
107
navårdsärende närmast rör. Kommittén synes värd erkännande för att kom
mittén icke, lika litet här som på flera andra punkter, väjt för svårigheterna
att utforma regler i de nu förevarande ömtåliga men också viktiga hänseen
dena. Ämbetet ställer sig dock tvekande till lämpligheten att i lagtexten fixera
förfarandet härutinnan. Ämbetet vill ifrågasätta, om man icke kommer läng
re med att underlåta att i lagen binda handläggningen så pass som skett och i
stället på annat sätt verka för tillämpning av de grundsatser som böra gälla.
I de praktiska fallen kunna omständigheterna vara sådana, att en klok
ledare av handläggningen finner utvägar undvika att ställa vanskliga frågor
på sin spets och därför bör erhålla stor frihet i sitt handlande.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser sig icke kunna godtaga vad som
föreslagits i paragrafens första stycke. Enligt hovrättens förmenande bör
man skilja mellan de fall, då förhör hålles med den saken gäller, och de fall,
då förhör ej äger rum. Vid förhör bör den saken gäller av barnavårdsnämnd
erhålla del av hela den utredning, varpå avgörandet må grundas, i den mån
hinder ej möter på grund av bestämmelserna i sekretesslagen. Därest förhör
ej äger rum, torde en bestämmelse av i huvudsak samma innehåll som första
stycket vara till fyllest, dock att den saken rör skall underrättas om den rätt
att taga del av handlingar som tillkommer honom.
Besvärssakkunnign
betonar, att sakägare i princip skall äga rätt att ta
del av utredning i ett ärende, och anser, att paragrafens andra stycke kan
utgå. De sakkunniga anför.
1 den mån sådan utredning, som icke fästs i skrift, åsyftas, bör regler
härom upptagas i samband med övriga regler om tystnadsplikt. Beträffande
utredning, som fästs i skrift, gäller sekretesslagens föreskrifter om hand-
lingssekretess. Det synes icke påkallat att intaga särskild erinran härom i
lagtexten. Det kan tilläggas, att sekretesslagens föreskrifter där återgivits
på ett vilseledande sätt. Lagtexten giver nämligen vid läsningen det intryc
ket, att sekretesslagen innehåller bestämmelser om förbud mot utlämnande
av vissa handlingar till part. I själva verket ankommer det enligt 39 § sekre
tesslagen på vederbörande myndighet att i varje särskilt fall avgöra, om
handlingen skall utlämnas eller ej. Nu ifrågavarande stycke har därför icke
någon självständig funktion att fylla.
Utredningen om administrativa frihetsberövanden
framhåller, att ett hem
lighållande givetvis innebär stora olägenheter för den enskilde men att, om
denne har biträde i ärendet, olägenheterna skulle kunna åtminstone delvis
undanröjas, därest biträdet beredes tillfälle att ta del av utredningen. En
förutsättning för en sådan anordning är givetvis att ej härigenom hemlig
hållandet gentemot den enskilde äventyras.
Föreningen Sveriges häradshövdingar
anser det synnerligen önskvärt, alt
barnavårdsnämnderna i lämplig form göres uppmärksamma på vikten av att
möjligheten att undanhålla utredningsmaterial begagnas med största för
siktighet.
Vid genomgång av kommitténs motiv till ifrågavarande paragraf har
jus-
titiekanslersämbetet
fäst sig vid ett par uttalanden. Ämbetet anför härom.
Kommittén anför, att av 14 och 39 SS sekretesslagen framgår, att myn
dighet alltid är
berättigad
alt utlämna alla handlingar till part men
må
på
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
108
synnerliga skäl vägra utlämna vissa närmare angivna handlingar. Man
töianledes härav tro, att en barnavårdsnämnd, som lämnar ut handling
ar, vilka
må
utlämnas, förfar invändningsfritt, även om handlingarna i
fråga
bort
innehållas såsom hemliga. En dylik uppfattning torde emeller
tid icke vara riktig. Kommittén anför nämligen längre fram, att man från
nämndens sida bör »göra klart för sig, om utredningsmaterialet innehåller
llPPf4ifter eller uttalanden av beskaffenhet att jämlikt sekretesslagen kunna
hemlighållas för 'part’ och om denna rätt bör utnyttjas. Finnes så vara
tallet, skall innehållet av ifrågavarande uppgifter och utlåtanden naturligt-
vis ej röjas,-------------- ». Vad kommittén sålunda uttalat torde också kunna
anses framgå av lagtexten. Kommitténs ståndpunkt biträder ämbetet. —
Kommittén uttalar vidare, att om cn vid utredningen hörd person ovillkor-
ligen förbehållit sig, att hans namn icke skall uppges för den eller dem saken
iöi, »synes det riktigast, att myndighet som har att ta befattning med ären
det, respekterar viljeyttringen; anser myndigheten att sekretesslagen icke.
ger stöd för att hemlighålla namnet, torde handling, som innehåller eller
återger utsagan, kunna och höra uteslutas ur materialet i ärendet och där-
med undandragas såväl från utlämnande som från beaktande vid ärendets
Prövning». Till en början synes kunna sägas, att ett uteslutande av själva
namnet i vanliga fall sannolikt icke räcker för att skydda uppgiftslämnaren,
ty av honom meddelade uppgifter leda troligen ofta till att han kan identi
fieras av den saken rör. Vidare torde det kunna ifrågasättas, om man icke
bör avstå från att över huvud taget höra den som uppställer ett sådant för
behåll som förut sagts. Naturligtvis kan detta leda till att utredningen blir
lidande härpå genom att värdefull upplysning ej erhålles. Men man invecklar
sig lätt i svårigheter för att kunna iakttaga förbehållet. Ej sällan torde man
ej lyckas harmed, och då ser det ut, som om uppgiftslämnaren blivit svi
ken. Härtill kommer, att det långt ifrån alltid är görligt att, såsom föreslås,
utesluta materialet och helt bortse därifrån vid prövningen. Ämbetet ställer
sig ganska frågande inför följande uttalande av kommittén: »Uppgiften att
begränsa prövningen till relativt tillförlitligt material och att bortse från
annat är eu. bland dem som en prövande myndighet måste gå i land med.»
Detta är ju lätt att säga men vilket värde har påpekandet, om det saknar
täckning? Men även om uttalandet skulle vara riktigt, är att märka, att det
material som man skall bortse från ingalunda behöver vara blott sådant som
är mindre tillförlitligt. Om en uppgift, som i och för sig förefaller trovärdig,
lamnats av en person som alla lita på och städse framstått som absolut rätt
rådig och omdömesgill, huru skall det vara möjligt att vid prövningen totalt
bortse härifrån och på grund därav kanske vara nödsakad att komma till
ett resultat, som klart strider mot uppgiften? Det nu anförda synes leda till
att det är buttre att aldrig taga mot eu meddelande, som lämnas under förut
berörda förbehåll. Ur rättssäkerhetssynpunkt ter det sig också mindre till-
talande, att ett material mottagits, vars innehåll är okänt för den som saken
för, låt vara att materialet rätteligen skall lämnas utan avseende.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
framhåller, att om en person, vars hö-
lande ifrågasättes, uppställer som villkor härför hemlighållande av hans
namn, förhör med honom ej bör ske. Handling, som upprättas över förhö
ret, kan nämligen enligt hovrätten icke uteslutas från materialet i ärendet.
Vad angår 51 § tredje stycket lagförslaget framhåller
justitiekanslcrsäm-
betet
vådan av generella regler i fråga om bevisprövningen samt uttalar, att
det i ett enskilt fall kan vara av icke oväsentlig betydelse, huruvida sakäga
ren satts i tillfälle att ta del av utredningen eller ej.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
109
Riksåklagarämbetet,
som visserligen anser bestämmelserna ge uttryck åt
en riktig tanke och kunna vara av värde för en barnavårdsnämnd, som sak
nar juridisk sakkunskap, ifrågasätter dock lämpligheten av att på föreslaget
sätt söka reglera den fria bevisprövningen.
Göta hovrätt
anför.
Barnavårdsnämnd har självfallet att efter samvetsgrann och noggrann
prövning av vad i ett ärende förekommit avgöra vad som kan anses vara
utrett och grunda sitt avgörande därå. Vid denna prövning måste erforderlig
hänsyn tagas till en mångfald faktorer, däribland givetvis även den om
ständigheten, i vad mån den saken rör eller företrädare för denne erhållit
tillfälle att bemöta lämnade graverande uppgifter. Principen härom behö
ver ej lagfästas och ej heller torde, såsom skett i 51 § tredje stycket lagför
slaget, det vara lämpligt att reglera på barnavårdsnämnd ankommande be
visvärdering i ett speciellt hänseende. Nämnda bestämmelse, som även synes
ha erhållit en olämplig avfattning och är dunkel till sin innebörd, bör där
för utgå.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
påtalar svårigheten för en lek-
mannanämnd att ingå på ett sådant bedömande av utredningens bevisvärde
som i paragrafen förutsättes.
Utredningen om administrativa frihetsberövanden
slutligen gör följande
uttalande i frågan.
Då man av särskilda skäl ansett sig böra föreslå möjlighet för barnavårds-
myndighet att hemlighålla utredning för enskild part, bär man varit nöd
sakad att upptaga ett uttryckligt stadgande om sådan utrednings bevis
värde. Vad här allmänt anföres om bevisvärdet måste dock anses framgå
av reglerna för domstols fria bevisprövning. I stadgandet göres skillnad mel
lan av enskild erhållen uppgift och annan utredning. Emot en sådan upp
delning kan invändas, att det i många fall kan föreligga svårigheter att
draga en gräns mellan uppgifter av enskilda och annan utredning. Det kan
även ifrågasättas om det är sakligt berättigat att alltid tillmäta av enskild
erhållen uppgift mindre bevisvärde än uppgifter av myndigheter och befatt
ningshavare. Ett utlåtande av privatpraktiserande läkare torde bli att hän
föra till den förra kategorien, medan ett utlåtande av tjänsteläkare tillhör
den senare. Det synes emellertid icke finnas anledning att tillmäta sådana
utlåtanden olika bevisvärde. Även i andra fall torde det kunna te sig främ
mande att göra skillnad mellan uppgifter av enskilda, såsom t. ex. arbetsgi
vare, samt av myndigheter och befattningshavare. Ofta torde även de sist
nämndas utlåtanden gå tillbaka på av enskilda erhållna uppgifter, såsom
t. ex. beträffande en utredning verkställd av socialvårdstjänsteman. Därtill
kommer att om beträffande utredning från annan än enskild skulle gälla att
det icke kan uteslutas att utredningen kunnat vederläggas eller dess värde
förringas, om den ej hemlighållits, det ur rättssäkerhetssynpunkt torde böra
krävas, att även sådan utredning lämnas utan avseende.
Med hänsyn till det anförda synes i stället för det av kommittén före
slagna stadgandet böra generellt föreskrivas, att därest viss utredning eller
dess ursprung hemlighållits för den enskilde och det ej kan uteslutas att,
om så ej s 1;ett, värdet av utredningen kunnat förringas, utredningens inne
håll i denna del skall lämnas utan avseende. Har emellertid den enskildes
biträde fått taga del av utredningen, synes hemlighållandet ej böra medföra
lika stränga konsekvenser. För sådant fall torde det böra tillkomma barna
vårdsnämnden (eller länsstyrelsen i mål som äro föremål för dess prövning)
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
att beakta den begränsning i utredningens bevisvärde, som må följa därav att
utredningen icke varit känd för den enskilde själv utan endast för hans
biträde.
Remissinstanserna synes allmänt utgå från att under ställning s-
institutet bör bibehållas. En remissinstans —
barnavårdsnämnden i Es
kilstuna
— anser emellertid, att rättssäkerheten kan tillgodoses genom be-
svärsrätt och att underställningsinstitutet därför kan slopas.
Frågan om rätt för barnavårdsnämnd att hänskjuta ären
de till länssty re Isens omedelbara prövning beröres i några
yttranden.
Socialstyrelsen
ansluter sig till experternas ståndpunkt i denna fråga men
föreslår, att länsstyrelsen till förhindrande av att barnavårdsnämnd begag
nar befogenheten i oträngt mål skall äga att återförvisa ärendet till barna
vårdsnämnden, om länsstyrelsen finner, att nämnden icke haft tillräckliga
skäl för att överlämna det till länsstyrelsen.
Samtliga länsstyrelser,
som berört frågan, och
besvärssakkunniga
avvisar
tanken på att införa hänskjutningsrätt. Skälen för den avvisande hållningen
är i huvudsak följande: Den ifrågasatta hänskjutningsrätten är ägnad att
väcka principiella betänkligheter utifrån vedertagna grunder för kompetens
fördelningen mellan skilda instanser i den svenska förvaltningsapparaten.
En dylik rätt kan vidare leda till att en barnavårdsnämnd söker undandraga
sig det ansvar som i första hand bör åvila nämnden, och detta kan bli till
nackdel för utredningen och handläggningen över huvud taget hos den
samma. Det behov av kvalificerad hjälp och rådgivning åt nämnden i svårare
ärenden, som föranlett experternas förslag, bör tillgodoses på andra vägar,
t. ex. genom socialvårdskonsulentorganisationen.
Föredragande statsrådet
Gällande BvL innehåller spridda föreskrifter om beredning av ärende hos
barnavårdsnämnd, om utredningsåtgärder, som nämnden må eller skall vid
taga, samt om nämndens befogenheter, när det gäller att införskaffa utred
ning. Vidare meddelas vissa bestämmelser om beslut, delgivning, verkstäl
lighet och underställning. Kommittén har funnit lämpligt, att reglerna om
ärendes behandling hos barnavårdsnämnden samlas och systematiseras samt
kompletteras och ges mera allmän giltighet. Bestämmelserna om förfarandet
har upptagits i ett särskilt kapitel av lagförslaget.
Liksom flertalet remissinstanser anser jag, att de av kommittén föreslagna
bestämmelserna — i vilka givits uttryck för de viktiga och vedertagna prin
ciperna om att utredning skall utföras objektivt, taktfullt och så att de be
rörda personerna får sina önskemål i fråga om utredningen såvitt möjligt
beaktade och inte i onödan åsamkas olägenhet eller kostnad — innefattar en
i stort sett ändamålsenlig reglering av förfarandet. Jag förordar även, att
in
bestämmelserna om förfarandet samlas i ett särskilt kapitel, vilket princi
piellt bör äga tillämpning på alla slags ärenden. Jag har sålunda inte ansett
det vara att anbefalla, att procedurreglerna — såsom ifrågasatts i vissa ytt
randen — begränsas till att avse endast ärenden av särskild vikt ur rättssä
kerhetssynpunkt. Även beträffande andra slags ärenden måste det anses
vara av inte ringa betydelse bl. a. för att säkerställa riktiga avgöranden, att
förfarandet är till sina huvuddrag reglerat i lagen. Inte minst utgör en regle
rad procedur stöd och hjälp för barnavårdsnämnderna själva. Samtidigt mås
te som kommittén framhållit förfarandet i barnavårdsärende självfallet vara
avpassat efter nämndens sammansättning, inre arbetsformer m. m. Sådana
krav på handläggningen får inte ställas, som i onödan skulle tynga nämn
den och ogynnsamt påverka dess förmåga till aktiva insatser. Detta är enligt
min mening inte heller fallet med de regler som föreslagits.
Det är inte min avsikt att här gå in på alla frågor som rör förfarandet i
ärenden hos barnavårdsnämnd, utan jag kommer att begränsa mig till vissa
betydelsefulla spörsmål. Härvid avser jag att först något uppehålla mig vid
en del viktigare nyheter i kommitténs förslag. Vidare skall jag också beröra
underställningsinstitutet och en av kommittén diskuterad fråga om rätt för
barnavårdsnämnd att hänskjiita beslutanderätten i ett ärende till länssty
relsen.
Barnavårdsnämnderna får i sin verksamhet en ganska omfattande utred-
ningshjälp från polismyndigheternas sida. Även när det inte gäller befatt
ningen med unga lagöverträdare, som efter åtalseftergift eller beslut av
domstol överlämnas för barnavårdsåtgärd, kan barnavårdsnämnderna så
lunda i inte ringa utsträckning bygga på rapporter och förhörsprotokoll
från polismyndighet. Sådan utredningshjälp kommer barnavårdsnämnder
na självfallet att behöva också framdeles. Jag kan emellertid inte tillstyrka
kommitténs förslag, att barnavårdsnämnd skall få lita till polismyndighets
bistånd på det sättet att polismyndigheten har att bedriva utredningsverk
samhet för nämndens räkning. De utredningar som skall ligga till grund för
avgöranden i barnavårdsärenden bör nämligen enligt min mening även i
fortsättningen i princip utföras med anlitande av barnavårdsnämndernas
egna resurser. Detta förutsätter dock givetvis, att ett intimt och fortlöpande
samarbete upprätthålles mellan barnavårdsnämnderna och polismyndighe
terna. I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt torde barnavårds
nämnd alltså enligt den nya barnavårdslagen endast böra få rätt att på
kalla hjälp av polismyndighet med att efterforska underårig och göra det
möjligt för nämnden att vidtaga viss utredningsåtgärd, t. ex. hembesök.
Enligt min uppfattning måste det anses riktigt och skäligt, att personer
som höres för att lämna upplysningar i barnavårdsärende och fördenskull
får vidkännas utgifter eller går miste om inkomst bör kunna få ersättning
härför. Man kan i så fall med mindre betänklighet kalla personer till instäl
lelse, och ersättningsrätten blir härigenom också till direkt fördel för barna
vårdsarbetet. Inställelseersättning torde inte kunna medföra omkostnader
av större betydelse för kommunerna, och inte heller i övrigt synes några vä
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
112
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
gande invändningar itunna göras mot rätt till sådan ersättning. Kommit
téns förslag i denna del torde sålunda vara välmotiverat, och det har också
allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Frågan om ersättning för instäl
lelse berör emellertid inte enbart barnavårdsnämnderna utan även andra
kommunala nämnder, och en lösning av frågan för barnavårdsnämndernas
del kan inte sägas vara särskilt angelägen. Att personer kallas för att höras
upplysningsvis inför barnavårdsnämnd eller företrädare för denna förekom
mer inte i någon större utsträckning, och omständigheterna torde för övrigt
oftast vara sådana att den som inställt sig knappast har några befogade er
sättningsanspråk. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med länsstyrelsen
i Kopparbergs län, att frågan inte bör lösas isolerat för barnavårdsnämnder
nas del utan att den hör upptagas i ett större sammanhang. Härvid får man
även ta ställning till spörsmålet om i vilken utsträckning ersättning skall
kunna utgå till dem som ärendet närmast rör. I detta sammanhang må er
inras om att det enligt gällande lag (18 § andra stycket BvL) åligger barna
vårdsnämnd att vid behov medverka till att inställelse kommer till stånd,
när det gäller läkarundersökning, och att nämnden alltså kan få bestrida
olika utgifter som är förenade med sådan undersökning. Detsamma bör
uppenbarligen gälla även i fortsättningen. Någon uttrycklig bestämmelse
om skyldighet för nämnden att medverka till att inställelsen kommer till
stånd torde dock inte behöva upptagas i den nya lagen.
Innan jag lämnar frågan om inställelseersättning, vill jag något beröra
förfarandet i barnavårdsärenden på länsstadiet. Enligt gällande lag kan per
soner som höres upplysningsvis i underställt mål angående skyddsuppfost-
ran få ersättning för inställelsen endast om förhöret på länsstyrelsens be
gäran äger rum inför domstol. Däremot gäller enligt SO § lagen om nykter-
hetsvård, att sådan person får ersättning även för inställelse inför länssty
relsen i ärende rörande tvångsintagning. De skäl som talar för att rätt till
ersättning skall föreligga gör sig självfallet gällande med en helt annan
styrka i fråga om förfarandet på länsstadiet än när det gäller utredningen
hos barnavårdsnämnderna. Frånvaron av en sådan rätt enligt gällande lag
torde inte sällan innebära en allvarlig olägenhet såväl för den som kallas
till förhör som med hänsyn till utredningen i dessa mål. Såsom framgår av
redogörelsen för remissyttrandena har utredningen om administrativa fri-
hetsberövanden att ta ställning till frågan om ersättning för inställelse, i
varje fall i vad avser ersättning för inställelse inför länsstyrelse eller annat
länsorgan. Trots detta har jag funnit mig böra föreslå, att den som höres
upplysningsvis inför länsstyrelsen i underställningsmål skall få ersättning
för inställelsen i överensstämmelse med vad som gäller enligt nämnda stad
gande i lagen om nykterhetsvård.
Kommitténs förslag att de som ett barnavårdsärende rör skall få lagfäst
rätt att anlita biträde, när de höres av barnavårdsnämnden eller av företrä
dare för denna, har godtagits i nära nog alla yttranden, och även jag delar
uppfattningen afl en sådan rätt bör införas. Som kommittén föreslagit måste
den som anlitas som biträde givetvis kunna avvisas, om han visar sig olämp
113
lig. Justitiekanslersämbetet har förordat, att biträde skall kunna avvisas i
något större omfattning än som följer av förslaget. Biträdets närvaro vid för
höret kan onekligen i vissa fall innebära en belastning för utredningsarbetet.
Trots detta anser jag mig inte kunna tillstyrka någon begränsning av rätten
att anlita biträde. Vid remissbehandlingen har framställts yrkanden om
komplettering av det föreslagna stadgandet också i andra avseenden. I ett
yttrande har sålunda uttalats, att bestämmelserna om biträde borde utfor
mas i analogi med vad som gäller om försvarare i brottmål. Delta innebär
bl. a. att föreskrift skulle meddelas om att vederbörande skall underrättas om
sin rätt att anlita biträde och att biträde under vissa förutsättningar skulle
förordnas för honom. Vidare skulle regleras i vilken utsträckning biträde
skall kallas till och vara berättigad att närvara vid förhör även med annan
än den saken rör. I andra yttranden har särskilt efterlysts bestämmelser
om rätt att fa biträde på allmän bekostnad. Det gäller här genomgående frågor
av väsentlig betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Problemen kräver dock
uppenbarligen närmare överväganden. De är vidare inte speciella för barna-
vårdsärenden utan har aktualitet också på flera andra områden av sam
hällsverksamheten. Det är därför inte möjligt eller lämpligt att ta ställning
till dem i detta sammanhang, utan prövningen torde böra anstå i avbidan på
de lagförslag som är att vänta från besvärssakkunniga och utredningen om
administrativa frihetsberövanden.
En grundläggande princip för handläggningen av barnavårdsärenden lik
som för det administrativa förfarandet i övrigt måste vara, att den saken rör
regelmässigt skall ha rätt att yttra sig i ärendet. Denna regel kräver som ett
nödvändigt komplement, att den saken rör även skall få ta del av all utred
ning av betydelse i ärendet. Om någon väsentlig del av utredningen hemlig-
hålles för honom, blir nämligen rätten att yttra sig mer eller mindre illuso
risk. Att kommunikationsprincipen iakttages är därjämte av betydelse ur
den synpunkten, att det hos den enskilde lätt kan uppstå misstro mot nämn
dens avgörande, om utredning undanhållits honom. Regeln om delgivning
av utredningsmaterial kan dock inte upprätthållas ulan undanlag. Kommit
tén har ansett behov föreligga av fastare normer på detta område och före
slagit, att vissa riktlinjer skall fastslås i lagen. För egen del har jag i likhet
med flera remissinstanser funnit lämpligast att man avstår från en sådan
lagreglering.
Om i lagen inle regleras under vilka förutsättningar utredningsmaterial
får hemlighållas för den ärendet gäller, bortfaller det viktigaste skälet för
det av kommittén föreslagna stadgandet om bedömningen av visst mate
rial. Delta stadgande, som för övrigt ger anledning till kritik ur olika syn
punkter, bör därför enligt min mening utgå ur förslaget.
I delta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid det av kommittén
berörda spörsmålet om hur man bör förfara, när den som kan lämna upp
lysningar i ärendet begär att hans namn inte skall utlämnas till den sa
ken rör. Såsom kommittén framhållit är möjligheterna att till skydd för sa
gesmannen hemlighålla dennes namn enligt sekretesslagen mycket begrän-
8 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10
Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
114
sade. Någon bindande utfästelse att namnet inte skall utlämnas kan aldrig
lämnas vid förhöret. Kommittén har särskilt uppmärksammat det fall, att
den som skall höras förklarar att han inte är villig att lämna upplysningar
under annan förutsättning än att hans namn inte kommer att yppas för den
som upplysningarna rör. För sådant fall har kommittén rekommenderat,
att förhöret hålles men att uppteckningen över förhöret uteslutes ur mate
rialet och därmed undandrages såväl från att utlämnas som från att beak
tas vid ärendets prövning, om barnavårdsnämnden eller annan myndighet
som har att pröva ärendet finner sig inte kunna respektera viljevttringen.
Ett sådant förfaringssätt, som torde vara svårt att tillämpa på ett ur alla
synpunkter godtagbart sätt, kan jag inte förorda, utan jag anser liksom ju-
stitiekanslersämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge, att man hellre
bör avstå från att höra den som uppställer ett ovillkorligt förbehåll om att
hans namn inte skall utlämnas. Jag vill slutligen även framhålla, att om
anteckning göres om att en sagesman önskar få sitt namn hemlighållet en
sådan anteckning inte får tilläggas annan betydelse än som ett påpekande
om att namnet inte bör utlämnas utan att frågan därom övervägts i enlighet
med de grundsatser som gäller enligt sekretesslagen. En sådan anteckning
fåi däremot inte i och för sig inverka på själva bedömningen av om namnet
skall utlämnas eller inte.
Underställningsinstitutet var, när det infördes i barnavårdslagstiftning-
en, utan tvivel starkt motiverat ur rättssäkerhetssynpunkt. Förhållandena
har emellertid sedan dess pa olika sätt förändrats. Barnavårdsnämnderna
har sålunda på det hela taget blivit väl förtrogna med lagstiftningen, något
som visar sig däri att underställda beslut till övervägande del blir fastställ
da, och vidare torde de enskilda nu på ett helt annat sätt än tidigare vara
medvetna om sina rättigheter och äga förmåga att bevaka sina intressen i
förhållande till samhällsorganen. Enligt min uppfattning kan det därför
ifrågasättas, om det inte skulle vara möjligt att ersätta underställningsin
stitutet med regler om besvärsrätt. Då frågan om erforderliga rättssäker-
hetsgarantier beträffande omhändertaganden enligt barnavårdslagstiftning-
en är ett av de spörsmål som är föremål för prövning av utredningen om
administrativa frihetsberövanden har jag dock funnit, att en sådan reform
inte bör genomföras i nuvarande läge.
Det förhåller sig utan tvivel så, att barnavårdsnämnderna stundom stäl
les inför uppgifter, som de har svårt att bemästra. Kommittén har med tan
ke på sådana fall övervägt att föreslå, att möjlighet öppnas för barnavårds
nämnd att i undantagsfall hänskjuta ärende till länsstyrelsens omedelbara
upptagande. Sådan möjlighet skulle endast gälla vissa ärenden av särskild
vikt och vara beroende av olika förutsättningar. Kommittén har emellertid
funnit tillräckliga skäl inte föreligga för alt föreslå, att denna nyhet införes
på bai navardslagstiftningens område. I likhet med de remissinstanser som
uttryckligen avvisat den ifrågasatta reformen anser jag, att denna väcker
betänkligheter ur såväl principiella som praktiska synpunkter. I stället bör
man enligt min mening inrikta sig på att förbättra barnavårdsnämndernas
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060
115
möjligheter att komma till rätta med svårigheterna. I detta syfte kan olika
åtgärder vidtagas. Särskilt må framhållas den förmedling av olika slags
expertis genom svenska socialvårdsförbundet som jag tagit initiativ till
samt förslaget om ökad juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
VIII. Vissa åldersgränser i barnavårdslagen
Spörsmålet gäller främst åldersgränser för ingripande i sådana fall, där
åtgärd är påkallad för att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnads
förhållanden för underårig, samt åldersgräns för fosterbarnstillsynen.
Gällande bestämmelser m. m.
Nuvarande åldersgränser för ifrågavarande barnavårdsåtgärder framgår av
22, 29, 46, 47, 49, 54 och 55 §§ BvL. Ingripande med förebyggande åtgär
der eller omhändertagande i anledning enbart av otillfredsställande lev
nadsförhållanden för underårig — alltså där missanpassning från den un-
deråriges sida icke ger anledning till åtgärden -— kan enligt nämnda stad-
ganden i BvL icke ske sedan den underårige fyllt 16 år.
Fosterbarnstillsynen gäller regelmässigt blott vården av fosterbarn under
16 års ålder. Barnavårdsnämnd kan dock — jämlikt 49 § 1 mom. andra
stycket BvL — på särskilda skäl beträffande fosterbarn besluta, att barnet
skall under viss tid, högst 2 år, efter uppnådd 16 års ålder stå under nämndens
tillsyn på sätt som gäller om fosterbarn. Barnet må dock enligt uttryckligt
stadgande icke (efter fyllda 16 år) omhändertagas jämlikt fosterbarnsbe-
stämmelserna i 55 § 1 mom. BvL; motsvarande förbehåll göres icke beträf
fande föreställningar och föreskrifter jämlikt 54 § BvL eller i fråga om
barnets skiljande från fosterhemmet
utan
omhändertagande.
Barn som omhändertagits för skyddsuppfostran skall enligt BvL slutligt
utskrivas senast då barnet fyller 18 år eller — efter 1952 års ändringar i BvL
— då tre år förflutit efter det barn, som fyllt 15 år vid omhändertagandet,
blivit omhändertaget för skyddsuppfostran. Samhällsvård, som beslutats
jämlikt 29 eller 55 § BvL, skall enligt 47 § 3 mom. samma lag upphöra se
nast när barnet fyller 16 år.
Att åldersgränsen i 22 § a) och b) samt 29 § BvL vid tillkomsten av la
gen bestämdes till 16 år samt att fosterbarnstillsynen i princip begränsades
till barn, som ej fyllt 16 år, sammanhängde med minderårighetsbegreppets
bestämning i 1 § FvL och byggde vidare på överväganden rörande den för
äldrarna enligt familjerätten åvilande underhållsskyldigheten gentemot barn,
barnets normala inträde i arbetslivet m. in. Minderårigbctsgränsen hade i
FvL satts till 16 år efter ingående överväganden och med avvikelse från tidi
gare gällande 15-årsgräns. Hänsyn hade därvid bl. a. tagits till önskvärd
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
heten av att den unge bereddes nödig yrkesutbildning såsom ett led i den
uppfostran, som skulle ingå i fattigvård åt minderårig, och därigenom finge
bättre möjlighet att komma i gynnsamma levnadsförhållanden och att sä
kert bereda sig försörjning. Yrkanden om minderårighetsgränsens höjande
tili 18 år hade också framställts, vilka yrkanden bl. a. föranletts av önskan
att tillförsäkra fattigvårdsmyndigheterna befogenhet att i de ungas intresse
under längre tid öva tillsyn över dem och påverka deras utveckling i gynn
sam riktning.
Vid tillkomsten av BvL sattes annat icke i fråga än att berörda minder-
årighetsgräns skulle stå fast och utan vidare gälla även för samhällsvård,
dvs. barnavårdens från fattigvården övertagna omsorg om nödställda barn.
Vad anginge ingripanden till skydd för barn, som i hemmet utsätts för
kroppslig vanvård, ansågs naturligast att uppställa samma åldersgräns.
Möjligheten att ingripa till skydd för barn, som i hemmet utsätts för fara
att bli vanartade, ansågs icke heller behöva utsträckas över 16-årsåldern.
Barnavårdskommittén
Inledningsvis framhåller kommittén följande.
Det är tydligt, att väsentliga förutsättningar, från vilka man utgick då 16-
årsgränsen drogs i 22 § a) och b) samt 29 §. 47 § 3 mom. och 49 § 1 mom.
första stycket BvL, icke längre föreligger. Då 1924 års lag antogs, hade ej
ens 7-årig skolplikt införts. Den nuvarande, avsevärt längre obligatoriska
skolgången — framför allt sedan den 9-åriga skolgången blivit fullt genom
förd — och de skärpta krav på yrkesutbildning, som ställes i dagens sam
hälle, medför att 16-åringen ofta icke kan anses rustad att på egen hand be
reda sig tillfredsställande levnadsförhållanden. Dessa omständigheter, vil
ka föranlett —- — (en) förskjutning uppåt av den tidpunkt, som i praxis
fastställes för upphörande av föräldrars ovillkorliga underhållsskyldighet
gentemot barn, bör också medföra att barn, som saknar erforderligt stöd
från föräldrars eller annans sida, genom samhällets försorg får motsvaran
de bistånd.
Vad först angår samhällsvård i fall, som avses i 29 och 55 §§ BvL, finner
kommittén — med hänsyn även till de erfarenheter, som gjorts i barna
vårdsarbetet, och de önskemål, som uttalats från barnavårdsorganens sida -—
det uppenbart, att den regeln icke kan bibehållas, att samhällsvården ovill
korligen skall upphöra, då det omhändertagna barnet fyller 16 år. Kommittén
fortsätter därefter.
Möjlighet att i nämnda fall låta samhällsvården fortgå längre än gällande
lag medger är utan tvivel av betydelse främst för de barn, som behöver om
händertagas redan före fyllda 16 år. Men anledning synes icke föreligga att
åt dem förbehålla förmånen av samhällsvård efter det 16-årsgränsen passe
rats. Naturligtvis kan en underårig i 16- eller 17-årsåldern, som ännu ej fått
en avslutad utbildning, ägnad att sätta honom i stånd att tillfredsställande
försörja sig, bli berövad föräldrarnas stöd eller råka i en situation, där detta
stöd icke är tillfyllest. Förhållandet kan också vara det, att underårig, till
117
vilken socialhjälp utgått, vid eller efter fyllda 16 år behöver vård utom hem
met. Att dylika fall kan väntas bli relativt sällsynta synes icke utgöra något
skäl för att icke ta hänsyn till dem.
Kommittén har på nu anförda skäl funnit den enligt 29 och 55 §§ BvL
gällande 16-årsgränsen för omhändertagande, som avser samhällsvård, böra
ersättas med en 18-årsgräns.
Kommittén har vidare icke ansett det betänkligt alt låta de enligt 1952 års
lagstiftning gällande reglerna om när icke missanpassade ungdomar senast
skall slutligt utskrivas från skyddsuppfostran bli gällande även för upphö
rande av samhällsvård i fall motsvarande de i 29 och 55 §§ BvL avsedda.
Vad angår fosterbarnstillsynen föreslår kommittén sådana bestämmelser,
som bl. a. tar sikte på att göra denna tillsyn värdefull för de äldre fosterbar
nen. Särskilt åsyftas, alt tillsynsverksamheten skall starkt stödja och främja
de äldre fosterbarnens utbildning, för vilket ändamål vederbörande barna
vårdsnämnd förutsättes skola, där så befinnes påkallat, lämna bidrag av me
del, som på grund av anslag därtill eller eljest står till nämndens förfogande
för ändamålet. Fosterbarnstillsynen avses skola vid behov bereda icke om
händertagna fosterbarn ungefär motsvarande samhällsstöd som det, vilket
kommer de omhändertagna, i fosterhem placerade barnen till del. Kommit
tén föreslår därför alt genom ändring av fosterbarnsbegreppet tillsynen
över fosterbarnsvården utsträckes till att generellt avse även underåriga i
åldern 16—18 år, vilka mottages och beredes vård och fostran hos fosterför
äldrar. Med sistnämnda föreslagna ändring sammanhänger, att barnavårds
nämnd får möjlighet att meddela förbud mot att barn, som fyllt 16 år, mot
tages såsom fosterbarn.
Vad slutligen angår åldersgränsen för ingripande, oavsett föräldrarnas
vilja, för att bereda underårig hjälp och stöd i anledning av rådande eller
hotande otillfredsställande levnadsförhållanden — i fall ungefär motsva
rande dem som avses i 22 § a) och b) BvL — råder, enligt vad som fram
kommit vid en av kommittén gjord förfrågan till ett stort antal barnavårds
nämnder samt till samtliga socialvårdskonsulenter, bland barnavårdsorga-
nen delade meningar om lämpligheten av en gränshöjning. Emellertid ger,
enligt kommittén, såväl svaren på nämnda rundfråga som ock andra, till kom
mittén lämnade upplysningar vid handen, att underåriga, som fyllt 16 år
och vilkas eget beteende icke ger anledning till samhällsåtgärdcr, icke sällan
lever under förhållanden, som kräver hjälpande eller rättande ingripande.
Enligt kommitténs mening är det särskilt påtagligt, att det icke finns
anledning att genom eu lö-årsgräns avskära möjligheterna att med hjälp
och stöd eller andra förebyggade insatser bispringa 16- eller 17-åringar, vil
kas levnadsförhållanden är eller hotar att bli otillfredsställande. Men möjlig
het till omhändertagande bör enligt kommittén därför inte saknas.
Enligt kommitténs förslag bestämmes åldersgränsen till 18 år för om
händertagande och vissa förebyggande åtgärder, som jämförelsevis kraftigt
ingriper i de enskildas förhållanden. Andra förebyggande åtgärder, främst
rena hjälpinsatser, skall enligt förslaget kunna vidtagas även i fall där un-
Kungl. Maj:ts proposition liv 10 år 1960
118
derårig, vars levnadsförhållanden är i fråga, fyllt 18 år. Den liöjda ålders
gränsen för omhändertagande i förening med ntskrivningsregeln i 46 § 2
mom. BvL — vilken regel i sak bibehålies i kommitténs förslag — medför
förskjutning av det ovillkorliga slutliga upphörandet av den samhälleliga
omvårdnaden (som i BvL benämnes skyddsuppfostran) om omhändertagen.
Dock skall ifrågavarande omvårdnad senast upphöra när den omhändertag
ne fyller 21 år.
Kungl. Maj:ts proposition nr It) år 1960
Remissyttrandena
Den höjda åldersgränsen accepteras med få undantag av de remissinstan
ser som behandlat spörsmålet — däribland
socialstyrelsen, övcrståthållar-
ämbctet, länsstyrelserna i Kronobergs, Gävleborgs
och
Västernorrlands län,
folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund
samt
målsmännens riksförbund.
Från
kommunalt håll
understrykes, att kommunernas kostnader helt na
turligt kommer att ökas genom den föreslagna höjningen av åldersgränsen.
Vidare framliålles, att höjningen kan tänkas medföra svårigheter vid till-
lämpningen av ersättningsreglerna i 22 § SoclijL. Fn höjning av åldern en
ligt barnavårdslagen måste enligt några remissinstanser ha till följd att
motsvarande höjning sker i SochjL.
Barnavårdsnämnderna i Malmö
och
Kristinehamn
framhåller, att del
bland barnavårdsmyndigheterna råder mycket delade meningar om lämp
ligheten av den föreslagna höjningen av åldern. Den sistnämnda barnavårds
nämnden ställer sig helt avvisande till höjning av ifrågavarande ålders
gränser. Förstnämnda barnavårdsnämnd kan ej finna att några i verklig
mening kärande skäl förebragts för en höjning av åldersgränsen i fråga om
fosterbarnstillsynen. I övrigt anser barnavårdsnämnden att man bör vara yt
terst restriktiv när det gäller samhällets rätt att ingripa med omhänderta
gande mot föräldrarnas och kanske även den unges vilja. Speciellt med tan
ke på att det här är fråga om allenast enstaka fall och att situationen i dy
lika fall kan bemästras på annat sätt föreligger enligt barnavårdsnämnden
skäl för bibehållandet av 16-årsgränsen för ingripande. Emellertid — utta
lar barnavårdsnämnden — måste nog de av kommittén redovisade skälen för
höjning av åldersgränsen för ingripande — speciellt den utsträckta skol
plikten — anses väga så tungt att nämnden till sist förmenar sig icke vilja
motsätta sig en höjning.
Beträffande den föreslagna utvidgningen av fosterbarnstillsynen ställer
sig
fångvårdsstyrelsen
tveksam med hänsyn till barnavårdsnämndernas re
surser att genomföra en ökad kontrollverksamhet. Förslaget i denna del av-
styrkes helt av
länsstyrelsen i Älvsborgs län
och ett
tiotal kommunala organ.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
119
Föredragande statsrådet
Enligt nu gällande lagstiftning är gränsen för barnavårdsnämnds rätt och
plikt att ingripa för att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnads
förhållanden för underåriga — frånsett fall, där ingripande är föranlett av
den underåriges eget beteende — dragen vid 16 år. Kommitténs förslag
att denna åldersgräns höjes till 18 år har vunnit anslutning i nära nog
samtliga yttranden. Som skäl för reformen har främst anförts, att många
ungdomar i åldern mellan 16 och 18 år med hänsyn till den utökade
skolgången och strävan efter bättre yrkesutbildning inte kan försörja sig
själva samt att det blivit alltmera vanligt att underhållsbidrag i domar och
avtal bestämmes att utgå tills barnet fyllt 18 år. Vad särskilt angår ingri
pande för att skydda barn och unga mot undermålig uppväxtmiljö har fram
hållits bl. a., att fall i praktiken förekommit, där svaga, sent utvecklade eller
psykiskt särpräglade barn, som fyllt 16 år, blivit utsatta för misshandel eller
olämpliga inflytelser eller inte fått tillbörlig omvårdnad i föräldrahem
met, att åldern mellan 16 och 18 år för många unga är en kritisk period
samt att ett ingripande under detta skede av de ungas uppväxttid inte säl
lan torde kunna förebygga och onödiggöra senare ingripande i anledning av
deras eget beteende. Även enligt min uppfattning föreligger bärande skäl
för att vidga ramen för samhällets verksamhet till de ungas bästa genom
en höjning av ifrågavarande åldersgräns till 18 år. Framhållas må, att kom
mitténs förslag i denna del nära ansluter sig till vad som gäller enligt såväl
dansk som norsk barnavårdslagstiftning.
Vad angår samhällsvård i fall, motsvarande de i 29 § BvL avsedda, må
understrykas, att fråga endast är om att höja den åldersgräns, som för när
varande avskär möjligheten att ingripa med omhändertagande samt att låta
samhällsvård fortgå. För omhändertagande skall även i fortsättningen alltid
krävas ett vårdbehov, som inte avhjälpes på annat sätt, och samhällsvården
skall inte heller fortsätta längre än behovet verkligen påkallar.
I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid den i vissa yttranden
berörda frågan om förhållandet mellan åldersgränsen för samhällsvård och
socialhjälpslagens minderårighelsgräns. Under förarbetena till socialhjälps
lagen diskuterades en höjning av sistnämnda gräns från 16 till 18 eller 20 års
ålder. Förslag om en höjning till 18 år hade framförts av bl. a. barnavårds-
kommittén. För en höjning av ifrågavarande åldersgräns talade enligt chefen
för socialdepartementet beaktansvärda skäl, men frågan därom syntes inte
lämpligen böra avgöras i då förevarande sammanhang. Som skäl för denna
ståndpunkt anfördes, att 16-årsåldcrn gällde som minderårighetsgräns en
ligt en mängd olika författningar av social karaktär. Som exempel nämndes,
att 16 år utgjorde övre gräns för rätt till allmänt och särskilt barnbidrag och
undre gräns för rätt till folkpension och sjukpenning samt att 16-årsgränscn
hade stor betydelse vid tillämpningen av barnavårdslagen (prop. nr 177/
1955 s. 252). Sedermera har barnavårdskommittén i sitt slutbetänkande
återkommit med förslag om höjning av minderårighetsgränsen till 18 år.
120
Utan tvivel kan starka skäl anföras till stöd för att en enhetlig åldersgräns i
förevarande hänseende bör gälla enligt barnavårdslagen och socialhjälpsla
gen. Frågan torde emellertid inte behöva definitivt avgöras nu utan få prö
vas tillsammans med övriga av den nya barnavårdslagen påkallade ändring
ar i socialhjälpslagen.
Kommitténs förslag innebär vidare att de enligt 1952 års lagstiftning gäl
lande reglerna om när icke missanpassade ungdomar senast skall slutligt ut
skrivas från skyddsuppfostran skall gälla även för upphörande av samhälls-
vård i fall motsvarande de i 29 och 55 §§ BvL avsedda. Då en sådan reform
inte utgör någon nödvändig konsekvens av att åldersgränsen för omhän
dertagande höjes och inte heller i övrigt kan anses tillräckligt motiverad, har
jag funnit mig inte kunna biträda förslaget i denna del. Samhällsvården bör
alltså enligt min mening i dessa fall alltid upphöra senast då den omhänder
tagne fyller 18 år.
Vad slutligen angår kommitténs förslag om höjning även av åldersgrän
sen för fosterbarnsbegreppet kan det visserligen synas önskvärt, att nuva
rande 16-årsgräns genomgående ersättes av en 18-årsgräns. De skäl, som an
förts för höjning av gränsen när det gäller samhällsvård, talar onekligen i
viss mån för att 16-årsgränsen i nuvarande läge är för låg också beträffande
stödet till fosterbarnen. Emellertid förhåller det sig enligt min uppfattning
otvivelaktigt så, att flertalet fosterbarn knappast är i behov av fortsatt stöd
från samhällets sida, sedan de uppnått 16 års ålder. Vidare skulle ett genom
förande av den föreslagna reformen komma att medföra ett avsevärt mer-
arbete för barnavårdsorganen till men för andra, mera angelägna uppgifter.
Vid övervägande av denna fråga har jag därför i likhet med ett antal re
missinstanser kommit till den uppfattningen att de fördelar, som står att vin
na genom eu högre åldersgräns, inte uppväger de med denna förenade olägen
heterna. Jag föreslår alltså, att åldersgränsen för att någon skall kunna anses
som fosterbarn även i fortsättningen bestämmes till 16 år. De skäl, som
talar för en höjning av denna gräns, särskilt önskemålet att kunna stödja
fosterbarnens fortsatta utbildning efter avslutad obligatorisk skolgång, sy
nes väsentligen kunna tillgodoses genom utnyttjande av möjligheten att i
särskilda fail besluta förlängning av tillsynen. En sådan möjlighet bör
nämligen stä till buds även framdeles. Då det synes vara av värde att kunna
stödja de unga under något längre tid än som är möjligt enligt gällande lag,
föreslår jag att maximitiden för den utsträckta tillsynen ökas från två till
tre år.
Kungl. Maj ds proposition nr 10 år 1960
IX. Barnavårdsnämnds ingripanden i enskilda fall
Gällande bestämmelser
Enligt 22 § BvL har barnavårdsnämnden att skrida till förebyggande åt
gärder eller till omhändertagande för skyddsuppfostran beträffande
a) barn under 16 år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes
för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa:
Kungl. Maj:ts proposition av 10 år 1960
121
b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårds
löshet eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bli vanartat;
c) barn under 18 år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda upp-
fostringsåtgärder krävs för dess tillrättaförande; samt
d) person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes föra ett oordentligt,
lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vil
ken särskilda åtgärder från samhällets sida krävs för hans tillrättaförande.
BvL utgår från att barnavårdsnämnden i första hand skall, om det icke
framstår som utsiktslöst, söka komma till rätta med sådana missförhållan
den som sägs i 22 § genom att inskrida med en eller flera av de i 23 § an
givna förebyggande åtgärderna.
När det gäller missförhållanden, som avses i 22 § a)—c), och det alltså
är fråga om underåriga, som ej fyllt 18 år, har nämnden enligt 23 § att lita
till följande förebyggande åtgärder, nämligen att antingen inför nämnden
eller genom utsett ombud tilldela föräldrarna en allvarlig förmaning att
bättre uppfylla sina förpliktelser mot barnet samt erinra dem om de på
följder, som kan inträda om rättelse ej sker, att ge vanartat barn en all
varlig varning, om så finnes lämpligt förenad med erinran om risken för
ytterligare påföljder, samt att föreskriva anlitande av lämplig anstalt, inrät
tad till stöd för hemuppfostran (barnavårdscentral, lekskola, ungdomsgård
o. d.), eller att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig syssel
sättning. Vidare kan beslutas övervakning.
Är det däremot fråga om underårig, som fyllt 18 år, skall barnavårdsnämn
den tillhålla honom att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom
om de påföljder, som annars kan inträda. Där det kan vara till gagn för
den unges tillrättaförande, skall nämnden vara honom behjälplig med an
skaffande av arbete eller vidtaga annan lämplig åtgärd. För ändamålet bör
nämnden vända sig till arbetsförmedling, myndighet som handhar ledningen
av allmänt arbetsföretag, annan offentlig eller enskild institution, hans an
höriga eller andra, som kan finnas lämpliga och villiga att laga hand om
honom eller att eljest bereda tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig
och föra ett ordentligt liv. Nämnden må ock, när omständigheterna det på
kallar, uppmana den unges föräldrar att tillse, att han för ett ordentligt liv.
Jämväl beträffande de unga, som fyllt 18 år, kan övervakning beslutas.
övervakning »av den, mot vilken åtgärden skall vidtagas», bör enligt BvL
läggas till, då annan förebyggande åtgärd beslutats, men nämnden kan också
förordna om övervakning såsom fristående förebyggande åtgärd, övervak
ningen bör av nämnden uppdragas åt någon av nämndens ledamöter, åt bi
träde eller tjänsteman hos nämnden, åt annan lämplig person eller åt
förening eller stiftelse. Närmare föreskrifter angående övervakares befogenhe
ter och den övervakades skyldigheter skall enligt lagen meddelas av Kungl.
Maj :t. Så har skett genom kungörelsen den 30 november 1934 med vissa före
skrifter i anledning av barnavårdslagen.
Lagen utsäger intet om giltighetstiden för föreskrift om anlitande av an
stalt eller hållande till viss sysselsättning eller för sådan övervakning, som
avses i 23 §.
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa
eller har sådana förgäves anlitats, bör nämnden enligt 24 § 1 mom. BvL om
händertaga den underårige för att bereda åt honom en efter hans egenskaper
och utveckling lämpad behandling -— skyddsuppfostran —- enligt i 4 kap.
BvL meddelade bestämmelser.
Ingripande kan ej grundas på 22 § a) eller b), när det gäller fosterbarn.
Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med hänsyn till barnafostra-
rens personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt icke hos honom er
håller tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga
föreställningar söka åstadkomma rättelse. Då omständigheterna i det sär
skilda fallet ger anledning därtill, äger nämnden föreskriva, att barnafostra-
ren skall anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt
eller ock att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsätt
ning. (54 §.)
Anser nämnden föreställningar eller föreskrifter gagnlösa eller har sådana
prövats utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga barnafostraren
att inom viss bestämd tid lämna barnet ifrån sig till den som är skyldig att
taga vård om detsamma. Befinnes detta ej lämpligt, eller kan barnet ej utan
allvarlig våda kvarbli i hemmet till dess det kan överlämnas till någon, som
är skyldig taga vård om det, har nämnden att omhändertaga barnet och
därmed förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård. Då
åtgärd vidtagits, som innebär att barnet skall skiljas från fosterhemmet,
skall den, som är skyldig att taga vård om barnet, ofördröjligen underrättas.
(55 §.)
Underlåter barnafostrare att söka tillstånd att mottaga fosterbarn under
ett år eller att göra förhandsanmälan om avsett mottagande av äldre foster
barn, må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna föranleda
därtill, skilja barnet från fosterhemmet — med eller utan omhändertagan
de. (56 §.)
Samhällsvård,
som regleras i 29 § BvL, är en hjälpform, avsedd för barn
under 16 års ålder, vilka
1) lider nöd i föräldrahemmet på grund av föräldrarnas sjukdom, liknöjd
het eller oförmåga eller i anledning av förhållandena i övrigt i hemmet (1
mom.), eller
2) till följd av sjukdom, brist eller svaghet är i behov av särskild vård
utom hemmet, vilken ej kan beredas av föräldrarna (2 inom.), eller
3) behöver vård i anledning av att föräldrarna avlidit eller övergivit bar
net (3 inom.).
Dessa barn skall, om behovet icke annorledes avhjälpes och -— beträffan
de de i 1 och 2 mom. avsedda barnen — under den ytterligare förutsättning
en, att föräldrarna lämnar sitt medgivande, omhändertagas av barnavårds
nämnden för samhällsvård enligt i 4 kap. BvL meddelade behandlingsbe-
stämmelser. I syfte att draga en gräns mot skyddsuppfostringsfallen stadgas
i 29 § 1 och 2 mom. också, att för samhällsvård förutsattes, att fall som i
22 § avses icke föreligger.
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1900
123
Barnavårdskommittén
Enligt kommitténs mening har de i lagen angivna indikationerna för före
byggande åtgärd eller skyddsuppfostran, sådana de i praxis tolkats, snävt
kringskurit barnavårdsnämnds möjligheter att genom ingripande tillvarata
de underårigas, särskilt barnens, rätt och bästa.
Kommittén har funnit, att förebyggande åtgärder bör frigöras från nuva
rande sammankoppling med skyddsuppfostran, såvitt rör indikationerna,
att olika förutsättningar bör uppställas för olika förebyggande åtgärder, be
roende på ingripandets art in. in., samt att förutsättningarna beträffande så
väl förebyggande åtgärder som omhändertagande bör utformas så att erfor
derligt ingripande till underårigs bästa alltid kan komma till stånd innan
han lidit avsevärd skada fysiskt eller psykiskt. Till men för barna- och ung
domsvården har enligt kommitténs uppfattning också varit, att gällande lag
så snävt begränsat rätten att ingripa
förebyggande
i den meningen, att up
penbart skadlig eller farlig
förändring
i underårigs levnadsförhållanden
förhindras där så kan ske. Eu svaghet är enligt kommittén också, att de före
byggande åtgärder som lagen — till synes med anspråk på fullständighet -—
anvisar är få och föga positiva, i det att tonvikten är lagd på tillrättavisning
och kontroll. Dessa brister har synts kommittén böra avhjälpas i ny barna
vårdslag. På grundval av dessa överväganden har kommittén ansett regler
na för barnavårdsnämnds ingripanden i anledning av underårigs levnadsför
hållanden eller levnadssätt böra utformas på i huvudsak följande sätt (jfr
7 kap. lagförslaget).
Såsom allmänna förutsättningar för ingripande uppställes, att underårig
lever under sådana förhållanden, att hans hälsa, utveckling eller anpassning
i samhället äventyras eller att han avsevärt brister i fråga om sådan anpass
ning. Om så är fallet eller sådana otillfredsställande levnadsförhållanden
som nyss sagts hotar att inträda, är barnavårdsnämnden skyldig att söka
undanröja, respektive förebygga missförhållandena. För ändamålet äger
nämnden anlita en eller flera i lagen angivna åtgärder, efter vad soin befinnes
verksammast främja den underåriges bästa samt med beaktande av ange
lägenheten att icke göra längre gående ingripande än behovet påkallar. Av
åtgärderna upptages i lagens system först de som minst griper in i de en
skildas frihet att ordna sina förhållanden, nämligen rena lijälpåtgärder, där
efter längre gående förebyggande åtgärder och sist omhändertaganden.
Föreligger nyssberörda allmänna förutsättningar, angivna i 87 § lagförsla
get, skall nämnden alltid äga biträda den underårige, hans föräldrar eller
fosterföräldrar med hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd. För att nämn
dens stöd må bli verksamt, skall nämnden äga lämna ekonomiskt bistånd
för bestridande av vissa begränsade omkostnader.
För att andra förebyggande åtgärder skall komma i fråga, skall enligt
förslaget fordras ytterligare skäl. De åtgärder, som i BvL betecknas såsom
förmaning, varning och övervakning, har befunnits böra få motsvarigheter
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
i ny lag. övervakning lämpar sig emellertid enligt kommitténs mening icke
för fall, där uppsikt kräves icke blott över barnet självt utan även över dess
hem- och familjeförhållanden. Därför införes enligt förslaget möjlighet att
för sådana fall förordna om särskild tillsyn, avseende barn och dess hem.
Såsom särskild form av förebyggande ingripande upptages föreskrift an
gående underårigs levnadsförhållanden, avsedd att riktas till den underårige
själv eller till föräldrarna eller andra, som har honom i sin vård. Vad före
skriften må gå ut på exemplifieras, med ledning bl. a. av gällande barna-
vårdslagstiftning samt lagen om villkorlig dom. Föreskrift skall i regel vara
ägnad att vid behov kunna kombineras med särskild tillsyn eller övervak
ning men bör också kunna meddelas utan sådan kombination. Föreskrift för-
utsättes ofta kunna ersätta ett omhändertagande, vartill fulla skäl i och för
sig föreligger.
En särskild bestämmelse meddelas angående föreskrift avseende barn,
som enligt barnavårdsnämnds prövning icke utan nämndens tillstånd bör
få tagas från fosterhem, dit det överlämnats. För dylik föreskrift har spe
ciella förutsättningar ansetts böra gälla. Genom detta institut i förening
med föreslagen rätt för nämnden att omhändertaga barn i förebyggande
syfte samt att meddela preliminära beslut om föreskrifter eller omhänder
tagande — varom mera nedan — synes det kommittén bli möjligt att på
lämpligt och effektivt sätt avstyra skadliga fosterbarnsförflyttningar.
Vad angår omhändertagande har kommittén ansett sådan åtgärd, i fort
sättningen liksom hittills, böra få företagas på förhållandevis mindre starka
skäl, därest föräldrarna samtycker därtill eller om föräldrarna övergivit
barnet eller avlidit. Ramen för sådant, på samtycke grundat omhänderta
gande har befunnits böra i viss mån vidgas. Omhändertagande skall enligt
förslaget kunna ske bl. a. även till förebyggande av att otillfredsställande
förhållanden inträder med avseende på barnets vård.
Det sistnämnda gäller även barns skiljande från fosterhem, ett ingri
pande som kommittén funnit böra regleras i tämligen nära anslutning till
vad gällande lag innehåller. Liksom enligt BvL skall barn kunna skiljas
Irån fosterhemmet med eller utan omhändertagande för samhällsvård.
Förutsättningarna för att underåriga — som icke är föräldralösa, över
givna eller fosterbarn — må omhändertagas, oavsett föräldrarnas samtycke.
bär kommittén ansett böra utformas på väsentligen annat sätt än i BvL,
i syfte att få fram de omständigheter och synpunkter, som enligt nutida
uppfattning skall vara de avgörande, samt att möjliggöra ingripande på
iidigare stadium.
Barn — varmed avses underårig som ej fyllt 18 år — skall oavsett för
äldrarnas samtycke kunna omhändertagas, om sådant missförhållande fö-
religger i fråga om barnets vård, fostran eller levnadsomständigheter i öv
rigt, att dess hälsa eller utveckling utsättes för skada eller fara. Omhänder
tagande skall kunna ske även till förebyggande av sådana missförhållanden.
På grund av sitt eget beteende skall barn kunna omhändertagas, när
omständigheterna är sådana att barnet får anses allvarligt brista i social
125
anpassning eller äventyrar sin hälsa och utveckling. Motsvarande gäller
för omhändertagande av underårig som fyllt 18 år.
Vad angår underåriga i åldrarna under 18 år (barn) har kommittén fun
nit böra lämnas fritt att grunda barnavårdsingripande på sådan lagöver
trädelse från barnets sida, som — eventuellt i förening med annat — visar
allvarlig missanpassning. Såsom exempel på anledningar till varning eller
omhändertagande (oavsett samtycke) har lagöverträdelser av sådan art
ansetts böra särskilt nämnas. Det är barnavårdskommitténs mening, att
barnavårdens former för ingripande skall komma att stå till buds beträf
fande alla sådana 15—'17-åriga lagöverträdare, som med stöd av gällande
lagbestämmelser och i enlighet med den rådande uppfattningen om lämp
ligaste behandlingssätt överlämnas till barnavårdsmyndigheterna i stället
för att underkastas kriminalvård.
Uppgiften att bereda de underåriga lagbrytare, som fyllt 18 år, erforder
lig behandling torde enligt kommittén regelmässigt icke böra ankomma på
barnavårdsorganen. Enligt kommittén gäller spörsmålet i huvudsak förut
sättningarna för omhändertagande. Kommittén har ansett sig böra föreslå,
att sådan underårig, som fyllt 18 år och som gjort sig skyldig till brott, må
omhändertagas inom barna- och ungdomsvården endast om hans livsfö
ring i övrigt utgör tillräcklig anledning till sådan åtgärd eller om det eljest
av särskild anledning måste anses lämpligast att anlita barna- och ung
domsvårdens resurser för hans tillrättaförande.
Kommittén har funnit, att möjlighet bör införas att i fall, motsvarande
skyddsuppfostringsfallen i BvL, besluta omhändertagande med villkorligt
anstånd i fråga om verkställigheten. En sådan i lag reglerad anordning bör
enligt kommitténs mening ersätta för närvarande utan lagstöd förekomman
de praxis med obestämda och varierande verkställighetsuppskov samt av
stående från verkställighet.
För att barnavårdsnämnds ingripande med föreskrifter — bl. a. när det
gäller fosterbarn som ej bör få flyttas — eller omhändertagande i fall, mot
svarande de i 22 § BvL angivna, skall bli verksamt och i stånd att före
bygga för de unga själva eller andra personer menliga åtgärder, händelser
eller följder, har kommittén funnit erforderligt, att preliminärt ingripande
kan göras, då sannolika skäl föreligger för behov av föreskrift eller om
händertagande.
Beträffande förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripanden är
kommittéförslaget inte enhälligt, utan reservationer har avgivits
dels
av
herr
Bursell,
fru
Ewerlöf
och herr
Lindegren, dels ock
av herr
Törnquist
med instämmande av herr
Bursell,
varjämte herr
Mehr
i särskilt uttalande
anslutit sig till den allmänna syn på dessa problem, som anförts i den först
berörda reservationen. Reservanterna är ense med majoriteten om alt före
byggande åtgärder bör kunna vidtagas på ett tidigt stadium men vänder
sig mot majoritetens uppfattning afl även omhändertagande bör ske på ett
tidigt stadium samt kritiserar även utformningen av indikationerna.
Fru
Ewerlöf
samt herrar
Lindberg, Lindegren
och
Törnquist
finner det
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
126
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
vidare otillfredsställande, att samma indikationer enligt förslaget skall upp
ställas för varning som för omhändertagande.
I reservation har slutligen herr
Lindegren
med instämmande av fyra ex
perter avstyrkt införandet av institutet omhändertagande med villkorligt
anstånd.
Kommittén har funnit, att för fall, ungefärligen motsvarande de i 29 §
BvL avsedda, även i ny barnavårdslag bör uppställas särskilda förutsätt
ningar för ingripande, av innebörd bl. a. att föräldrarnas samtycke har
grundläggande betydelse och att, därest sådant samtycke föreligger, omhän
dertagande må ske när det är erforderligt för att barnet skall få tillfredsstäl
lande vård. Dessa fall bör enligt kommittén även när det gäller upphörande
av samhällets omsorg om barnen i princip behålla sin nuvarande särställning.
Nu berörda omständigheter har emellertid synts kommittén icke utgöra
tillräckliga skäl för att bibehålla två till namnet åtskilda omhändertagande-
institut. Kommittén anför.
En sådan åtskillnad är icke erforderlig för att framhäva skillnaderna i
fråga om förutsättningar m. m. och får enligt kommitténs förslag lika litet
som i BvL täckning i reglerna för omhändertagnas behandling. Att det fin
nes två skilda slag av samhällsomsorg om dem som omhändertages och att
detta förhållande kunnat betonas och på olika sätt utnyttjas har enligt kom
mitténs mening övervägande varit till olägenhet för barnavårdsverksamhe-
ten i stort. Förhållandet har ökat svårigheterna för de enskilda att rätt för
stå innebörden av omhändertagande, av olika vårdformer m. m. och har
utan tvivel bidragit till många vanföreställningar, särskilt beträffande inne
börden av skyddsuppfostran.
Härtill har säkerligen också bidragit, att denna sistnämnda beteckning —
åtminstone numera och ej minst då den sättes i motsats mot samhällsvård
framstår såsom föga lycklig. Att för somliga barngrupper främst skulle
behövas vård, under det att för andra grupper behovet av skydd jämte upp
fostran skulle vara särskilt tydligt framträdande, förefaller kommittén så
som en konstruktion utan tillräcklig verklighetsgrund. Egentligen kan en
dast de sjukvårdsbehövande barnen, vilka enligt kommitténs uppfattning
framdeles regelmässigt icke kommer att behöva för ändamålet omhänder
tagas, urskiljas såsom i huvudsak i behov av vård. övriga omhändertagna
barn torde alla vara i icke ringa grad i behov av både vård, skydd och fost
ran. Man kan t. ex. knappast tänka sig några barn, som bättre skulle behöva
vård än de för skyddsuppfostran omhändertagna, misshandlade eller van
vårdade barnen.
På grund av det anförda har kommittén stannat vid att i sitt förslag sätta
en och samma beteckning på samhällsomsorgen om barn och unga, vilka om
händertagits av barnavårdsorgan genom beslut, som ej avsett blott utred
ning.
Samhällsvård
har kommittén ansett vara den lämpligaste sammanfat
tande benämningen. Att termen redan användes i BvL med mer begränsad
innebörd torde enligt kommittén icke behöva vålla svårigheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
127
Remissyttrandena
I ett stort antal yttranden understrykes kommitténs uttalande om bety
delsen av att förebyggande åtgärder sättes in, innan missförhållandena ännu
hunnit bli så allvarliga, att omhändertagande måste ske. Det framhålles
även, att den förebyggande verksamheten måste i betydligt högre grad än
för närvarande sätta sin prägel på barnavårdsarbetet i framtiden.
Under framhållande av att en av bristerna i samhällets barnavård är att
gällande lag ej medger ingripande i enskilda fall, förrän allvarliga miss
förhållanden redan föreligger, anför
socialstyrelsen
bl. a.
I ett eller annat sammanhang kommer styrelsen dagligen i kontakt med
barnavårdsärenden, som väcker frågan, varför ingenting åtgjorts i före
byggande syfte. För styrelsen är det därför ett klart önskemål, att man
snarast får lagbestämmelser, som ger barnavårdsmyndigheterna plikt att
ingripa på ett tidigt stadium.
Vad man nu står inför är att på den sociala barna- och ungdomsvårdens
område genom lagen ställa till barnavårdsmyndigheternas förfogande ett
brett upplagt register av förebyggande åtgärder. Därigenom skulle den fö
rebyggande principen även på detta område få den centrala plats, som den
nyligen tillerkänts i den nya socialhjälpslagen.
Härvid måste förutsättningarna för de förebyggande åtgärderna göras
ganska vida. Åtgärder, som skall insättas i ett tidigt skede, kan ju icke
bygga på sådana grava förutsättningar, som kännetecknar ett långt fram
skridet stadium. Å andra sidan kan åtgärder, som må vidtagas på grund
av tidigt framträdande och därför i regel tämligen vaga indikationer, icke
ha karaktären av djupgående ingripanden i individernas livsföring.
Kommittén har i lagförslaget utformat grundförutsättningarna för den
samhälleliga barnavårdens förebyggande åtgärder i enskilda fall på sådant
sätt, som enligt socialstyrelsens mening möjliggör tidigare ingripanden
i
önskvärd utsträckning.
Riksåklagarämbetet
framhåller, att kommittén ansett sig böra främja
sitt syfte att möjliggöra tidigare ingripanden än vad nu är fallet genom
att uppställa lindrigare villkor för förebyggande åtgärder och omhänder
taganden. Fråga är emellertid om icke indikationerna kommit att hållas
i alltför allmänna ordalag och därför kan komma att ges en för vidsträckt
tolkning. Det kan även förefalla som de olika indikationerna korsar var
andra. Förslaget innebär vidare, att ett rikhaltigare urval av åtgärder stäl
les till barnavårdsorganisationens disposition, vilket i huvudsak torde vara
till fördel för arbetet på området. Det kan emellertid, enligt ämbetet, vara
föremål för viss tvekan huruvida icke urvalet blivit alltför rikligt och svår
överskådligt. Ämbetet anser förslaget vinna på att förenklas och omdispo
neras.
En genomgripande omarbetning av kapitlet förordas av
fångvårdsstyrel
sen.
Ärenden rörande administrativa frihetsberövanden måste, enligt sty
relsen, handläggas under former, som är betryggande ur rättssäkerhetssyn
punkt och de lagbestämmelser som anger förutsättningarna för ingripande
måste utformas så tydligt och precist som möjligt. En jämförelse med nu
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960
gällande barnavårdslag utfaller, framhåller styrelsen, i detta hänseende
till barnavårdslagens fördel, eftersom den föreslagna lagen genom mång
ordighet, hänvisningar, svårförståeliga formuleringar och i vissa fall bris
tande överensstämmelse mellan lagtext och motiv är svåröverskådlig och
i vissa fall behäftad med motsägelser.
Den i kapitlet gjorda differentieringen och graderingen mellan olika
former av ingripanden torde enligt
svenska landskommunernas förbund
i och för sig utgöra ett framsteg. Vinsten ur rättssäkerhetssynpunkt blir
dock ej stor om indikationer och rekvisit är otydliga eller helt eller delvis
sammanfaller.
Inför den starka oenighet som föreligger inom kommittén i denna del
torde det enligt
justitiekanslersämbetet
vara riktigast att i allt fall för när
varande avstå från att ge regler som möjliggör ett tidigare omhändertagan
de, detta såframt icke antingen reglerna kan få ett sådant innehåll, att fa
ran för alltför tidiga omhändertaganden kan anses i huvudsak avlägsnad,
eller också garantier häremot uppställes genom sättet för dessa besluts fat
tande. Ämbetet anför bl. a. följande.
Att i lagtext beskriva de villkor som skall vara uppfyllda för att ett in
gripande skall få ske är synnerligen svårt. Bestämmelserna blir lätt anting
en för snäva eller för vida. Med kommitténs syfte, att möjliggöra tidiga in
gripanden, har faran för alltför vid formulering av bestämmelserna varit
särskilt stor. Då förhållandena i det praktiska livet är i hög grad skiftande
och det tydligen synts önskvärt att inom bestämmelserna rymma så många
fall som möjligt, har det knappast kunnat undvikas, att bestämmelserna
blivit obestämda.
Beskrivningen av huvudförutsättningen för ingripande lämnar rum för
starkt skiftande bedömning, i mycket beroende av envars uppfattning. Stad
gandet kan alltså lätt leda till en subjektiv tillämpning, som kan framstå
såsom godtycklig. Olägenheten härav är emellertid mindre, när allenast
hjälpåtgärder vidtagas med stöd av stadgandet. Visserligen är det självfal
let av vikt, att även hjälpåtgärder är grundade å fullgoda skäl, ty också de
innebär ju i någon mån intrång på ett område som så långt möjligt är bör
vara fredat mot ingripande av myndighet: familjelivet. Bätt utövade torde
hjälpåtgärder dock ej behöva kännas alltför besvärande. Men icke blott rena
hjälpåtgärder kunna vidtagas, då sådant förhållande, som avses med de all
männa förutsättningarna för ingripande, är för handen. Föräldrar eller fos
terföräldrar kan sålunda i angivna fall under vissa ytterligare förutsättning
ar meddelas förmaning att bättre uppfylla sina plikter. Och en än längre
gående åtgärd kan föreskrivas, då nämnda förhållande föreligger. Barna
vårdsnämnden kan nämligen förordna, att underårig under 18 år och hans
hem skall stå under nämndens särskilda tillsyn, ett ingripande som kan
vara nog så kännbart.
Utredningen om administrativa frihetsberövanden
framhåller angelägen
heten ur rättssäkerhetssynpunkt av att förutsättningarna för ingripande så
tydligt som möjligt preciseras i lagen.
Reservanternas kritik mot indikationerna för ingripanden, som avses i
kapitlet, bottnar enligt
länsstyrelsen i Stockholms län
väsentligen i de de
lade meningar, som kommit till uttryck i fråga om lämpligheten av tidiga
129
omhändertaganden. I denna mening av betydande principiell räckvidd är
länsstyrelsen benägen att ansluta sig till kommittémajoritetens uppfattning,
att gällande barnavårdslag uppställer alltför stränga villkor för sådana in
gripanden. Däremot finner länsstyrelsen i likhet med reservanterna anled
ning påtala oklarheten i utformningen av indikationerna för tvångsomhän-
dertagande.
Göta hovrätt
har -— under förutsättning att det beaktas vad hovrätten an
fört om att den föreslagna lagen icke träder i kraft förrän slutlig ställning
tagits till de förslag besvärssakkunniga och utredningen om administrativa
frihetsberövanden kan komma att framlägga — i princip icke någon er
inran att göra mot i kapitlet upptagna bestämmelser men vill dock hem
ställa att förutsättningarna för omhändertagande -— särskilt mot föräld
rarnas vilja — bättre preciseras i syfte att få fram klara begreppsbestäm
ningar, vilka förhindrar en godtycklig tolkning.
Mot utformningen av kommitténs — i förslagets 87 § — angivna allmänna
förutsättningar för ingripande har
hovrätten över Skåne och Blekinge
icke
någon principiell invändning.
Fångvårdsstyrelsen
däremot anser 87 § möjliggöra mycket skilda tolkning
ar, beroende på den bedömandes allmänna åskådning i fråga om uppfost
ran, hemförhållanden, s. k. anpassning i samhället in. m. Styrelsen anför
bl. a.
En ofta återkommande tanke i förslaget är att barnavårdsmyndigheterna
bör vara redo att ingripa icke blott när missförhållanden konstaterats utan
också när sådana kan vara att förutse. På så osäkra grunder lärer man väl
icke kunna bygga ett beslut om även långtgående samhällsingripanden.
Bristen på klar formulering återkommer, när det i samma paragraf sägs,
att det kan utgöra ett åliggande för nämnden att ingripa
om minderårig
brister i anpassning till samhället.
Det må vara att motiven innehåller ut
förliga beskrivningar på sådan bristande anpassning, men enligt styrelsens
mening är det synnerligen otillfredsställande att lagtexten icke anger de
missförhållanden som här avses annat än genom ett så mångtydigt uttryck
som
brister i anpassningen i samhället.
Det må vidare framhållas att ord
som anpassning och missanpassning är av sent datum och för många eljest
erfarna och väl orienterade medborgare oklara till sin innebörd. Ännu svå
rare lär det i många fall bli när barnavårdsnämnden skall fullgöra skyldig
heten i samma paragraf att ingripa till
förebyggande av att bristande an
passning uppstår.
Även
länsstyrelsen i Jämtlands län, Fredrika-Bremer-förbundet
och
bar
navårdsnämnden i Stockholm
finner avfattningen av de allmänna förutsätt
ningarna i 87 § vara vagt hållen och alltför omfattande.
Kommitténs förslag i fråga om förutsättningarna för tvångsomliänderta-
gande utsätles för stark kritik i remissyttrandena både ur formella och sak
liga synpunkter. Åtskilliga remissinstanser — såsom
överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs, Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs, Västcr-
norrlands
och
Jämtlands län, svenska socialvårdsförbundet, svenska stads
förbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska läkaresällskapet,
svenska barnpsykiatriska föreningen, Fredrika-Bremer-förbundet, målsmän-
!) liihang till riksdagens protokoll 11160. 1 samt. Nr 10
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
130
nens riksförbund
samt
barnavårdsnämnderna i Göteborg
och
Malmö
— in
stämmer i de reservationer som på denna punkt avgivits inom kommittén
och framför som sin åsikt att bestämmelserna i 22 § gällande BvL i huvud
sak är till fyllest för att reglera de fall då tvångsomhändertagande bör få
förekomma. Om skäl finnes för en något vidgad ram för dylikt ingripande,
torde detta, framhålles det, kunna ske genom en uppmjukning av lagtexten
i denna paragraf.
I ett flertal yttranden anföres, att ifrågavarande bestämmelser är alltför
obestämda och vittgående samt bereder barnavårdsorganen alltför stora möj
ligheter till tvångsomhändertaganden ävensom att bestämmelserna icke står
i överensstämmelse med eljest i svensk lag gällande principer för utforman
de av lagbestämmelser avseende frihetsberövande. Uttalanden i nu antydd
riktning göres av bl. a.
medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, länsstyrelser
na i Kalmar, Hallands, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs
och
Väs-
ternorrlands län, Sveriges advokatsamfund, svenska läkaresällskapet, svens
ka barnpsykiatriska föreningen
samt
ett antal barnavårdsnämnder.
Man
förordar i allmänhet en grundlig omarbetning av bestämmelserna.
De remissinstanser, som enligt vad nu angivits intar en negativ hållning
till förslaget anför i huvudsak följande.
Överståthållarämbetet
understryker, att man bär kommer in på det utom
ordentligt viktiga spörsmålet om en rätt avvägning mellan å ena sidan det
naturliga önskemålet om ett ingripande, då så erfordras för att rätta eller
förebygga ett missförhållande, och å andra sidan rättssäkerhetens krav, samt
fortsätter därefter.
Att många gånger ett ingripande, som bort ske, ej företagits eller företa
gits för sent lärer vara obestridligt. Ofta är väl dock här närmast en fråga
om tillgängliga resurser. Men det får icke förglömmas, att det här — i varje
fall såsom yttersta remedium — är fråga om ett frihetsberövande. Och det
kan enligt överståthållarämbetets mening ej nog kraftigt understrykas, att
varje sådant måste vara omgärdat av starka garantier. Ej minst lagtexten
måste — oavsett de förklarande motiv, varmed den må åtföljas __ vara så
klar och entydig som möjligt. Är så ej fallet, om den lämnar alltför stort
utrymme åt subjektiva omdömen, lärer praxis komma att förete en skif-
tände karta, och det torde då vara att befara, att högre instanser nödgas i
än större grad än enligt kommitténs mening nu är "fallet ändra de lägsta
instansernas beslut — låt vara i båda riktningarna.
I fråga om de förutsättningar, som bör stadgas för företagande av sådant
ingripande, som enligt gällande lag betecknas omhändertagande för skydds-
uppfostran, hyser överståthållarämbetet den uppfattningen att de grunder,
varpå nuvarande 22 § vilar, i princip är riktiga. Paragrafen ger ett fämligen
bestämt besked om vad som skall genom utredningen i ett skyddsuppfost-
nngsärende förebringas för att den ifrågasatta åtgärden skall få vidtagas.
Harmed ar icke sagt, att icke vissa justeringar i paragrafens nuvarande ly
delse kan böra övervägas.
Länsstyrelsen i Kronobergs län
anför bl. a.
Vad förslagets formella utformning i denna del beträffar är bristerna på
fallande. Bestämmelserna är vaga och oklara och kan därför ge upphov till
olika tolkningar. Faran för godtycke vid tillämpningen ökar därmed. Av
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
131
lagtext, som avser att reglera så allvarliga och för den enskilde inånga gånger
tragiska ingripanden som de förevarande, måste fordras, att den klart och
entydigt ger besked om de förutsättningar, under vilka ingripanden får ske.
Den bör icke få giva möjlighet till tolkningar, som kan vara menliga för
rättssäkerheten.
Liknande synpunkter framföres av
länsstyrelserna i Södermanlands, Ös
tergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Gotlands, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs
och
Skaraborgs län
ävensom av
svenska landstingsförbun
det, barnavårdsnämnden i Stockholm
och ett flertal
andra barnavårdsnämn
der.
Två
reservanter inom socialstyrelsen
anser reglerna icke böra utformas
på sätt som föreslagits, varjämte en av dem särskilt understryker att gäl
lande lag icke bör revideras i syfte att låta antalet omhändertaganden utan
samtycke bli större än för närvarande.
Riksåklagarämbetet
hälsar med tillfredsställelse, att bland indikationer
na för varning och för omhändertagande uttryckligen nämnes lagöverträ
delse. Att så icke tidigare varit fallet har enligt ämbetets mening föranlett
onödiga dröjsmål med omhändertagande även vid allvarligare brottslig
het beroende på att vederbörande barnavårdsnämnd ansett sig skyldig under
söka, huruvida brottsligheten i verkligheten varit uttryck för vanart.
Vad angår de föreslagna hjälpåtgärderna hälsar
socialstyrelsen
bestämmelsen om möjlighet för barnavårdsnämnd att lämna ekonomiskt bi
stånd i särskilda fall även utan samband med omhändertagande och utan
egentlig behovsprövning med stor tillfredsställelse samt betonar, att den
na befogenhet i framsynta barnavårdsnämnders hand kan lända till gagn
för många barn och ungdomar. I samma riktning uttalar sig även
läns
styrelsen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Jämtlands län
understryker att
det ligger vikt uppå, att denna ekonomiska hjälpverksamhet, som förvis
so kan vara av utomordentlig betydelse, noggrant regleras och att samråd
äger rum mellan barnavårdsnämnd och socialnämnd vid denna verksam
hets bedrivande. Enligt
svenska stadsförbundets
åsikt kan man visserligen
ifrågasätta om det är lämpligt att på föreslaget sätt utöka den kommunala
hjälpverksamheten utanför socialhjälpens ram. Man har nyligen, uttalar
förbundet, fått en modern och tillfredsställande lagstiftning på detta om
råde, vilket ansetts innebära att varje diskriminerande inslag i den gamla
fattigvården undanröjts. Den nu föreslagna hjälpverksamheten skulle må
hända komma att i vissa fall ingripa på de verksamhetsområden som enligt
SochjL förbehållits socialnämnden. Det måste emellertid anses synnerligen
praktiskt att de angivna hjälpmöjligheterna ställs till barnavårdsnämndens
förfogande. Ehuru vissa principiella skäl möjligen talar mot den av kom
mittén föreslagna lösningen har förbundet därför intet att erinra mot den.
_ En likartad inställning intar
svenska landskommunernas förbund.
I allmänhet göres av remissorganen ingen erinran mot barnavårdsnämn
den tillagd möjlighet att — i likhet med vad som nu gäller — meddela
tillrättavisande åtgärder i form av förmaning och
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
132
varning. En helt avvisande hållning i denna del intages dock av
läns
styrelserna i Västernorrlands
och
Norrbottens län, svenska läkaresällskapet,
barnavårdsnämnden i Stockholm
och
en socialvårdskonsulent. Förstnämn
da länsstyrelse
framhåller, att båda instituten bör slopas såsom skett be
träffande varning i NyktvL och att barnavårdsnämnden i stället får söka
tala vederbörande till rätta och om det ej hjälper tillgripa särskild tillsyn
eller övervakning. Enligt
länsstyrelsen i Norrbottens län
kan syftet med nu
avsedda åtgärder nås genom en på lämpligt sätt avpassad muntlig upplys
ning om de ingripanden som från barnavårdsnämndens sida kan bli följ
den i händelse av ohörsamhet.
Svenska läkaresällskapet
understryker, att
dessa åtgärder som isolerade ingripanden torde ha mycket liten effekt och
att de, om de är påkallade, kan göras med stöd av andra stadganden rö-
i. ande de möjligheter som står nämnden till buds. Enligt
barnavårdsnämn
den i Stockholm
är förmaning och varning till sin natur negativa och torde
inom praktisk barnavård användas allt mindre som isolerade åtgärder. Be
stämmelserna torde utan nackdel för barnavårdsarbetet kunna utgå. I det
praktiska arbetet är det, uttalar barnavårdsnämnden, naturligt att barna
vårdsnämndens representant i sin kontakt med de enskilda fallen både för
manar och varnar, men detta torde bäst ske formlöst i samband med ären
des behandling eller i samband med beslut om annan åtgärd.
Kommitténs förslag att vid sidan av övervakning ställa institutet
särskild tillsyn finner
socialstyrelsen
vara lämpligt men ifrågasät
ter, om det är välbetänkt att samla bestämmelser härom i en och samma
paragraf, särskilt som de båda formerna bygger på ganska vitt skilda förut
sättningar.
En avvisande hållning till den föreslagna uppdelningen intar
barnavårds
nämnden i Stockholm.
Något mera bärande skäl för en sådan uppdelning
av åtgärderna med avseende på benämningen synes, enligt barnavårds
nämnden, icke föreligga. Det torde bidraga till enkelhet och klarhet med en
enhetlig benämning, som lämpligen bör vara tillsyn.
Gränsdragningen mellan socialvård och kriminal
vård beröres i ett par yttranden.
Fångvårdsstyrelsen
biträder sålunda
kommitténs ståndpunkt.
Överståthållarämbetet
anför bl. a. följande.
Gemensamt för förslagen till skyddsbalk och till barnavårdslag lärer vara,
att i bada gränsen mellan kriminalvård och ungdomsvård i princip sökes
satt till 18-årsåldern, dvs. den då full straffmyndighet inträder. I nu före
varande förslag upptages såsom orsak till ingripande av barnavårdsnämnd
aven lagöverträdelse. Det ligger då vikt uppå, att barnavårdsnämnd också
ingriper i fall, da ett brott begåtts av nagon, som är under 18 år — här avses
en mera allvarlig lagöverträdelse, ej enstaka bötesbelagda förseelser — även
om brottet ej kan anses tillika vara uttryck för en mera allmän bestämning
såsom oart, vanart, sedeslöst leverne etc. Detta spörsmål ■— som är att be
akta jämväl vid den omredigering av ordalagen i nuvarande 22 §, som kan
befinnas påkallad — bör alltså lösas med sikte på, att den, som begått ett
brott av här avsedd beskaffenhet, blir föremål för åtgärd antingen inom
kriminalvårdens ram eller inom socialvårdens. Det vill synas överståthål
larämbetet som om detta icke är kommitténs ståndpunkt; i vart fall torde
den ej ha fått ett tillfredsställande uttryck i betänkandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
133
Förslaget om införande av möjlighet att förbinda beslut angående omhän
dertagande med villkorligt anstånd har fått ett blandat mottagan
de bland remissinstanserna.
Länsstyrelserna i Gävleborgs, Jämtlands
och
Norrbottens län, åtta socialvårdskonsulenter
och
28 kommunala organ
stäl
ler sig positiva till förslaget, medan
justitiekanslersämbetet, hovrätten för
Västra Sverige, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands
och
Kopparbergs
län, besvärssakkunniga, landsfogden i Norrbottens län, fyra socialvårdskon
sulenter, tio barnavårdsnämnder
samt
Sveriges advokatsamfund
avstyrker
förslaget.
I de avstyrkande yttrandena framhålles i huvudsak följande synpunkter.
Socialstyrelsen
erinrar om att jämförelse med nuvarande praxis icke är
rättvisande, eftersom i lag givna regler om förebyggande åtgärder nu saknas
varför man som en förebyggande åtgärd använt sig av ett omhändertagande
med anstånd. Med kommitténs brett upplagda register av nya uppslag till
förebyggande åtgärder ställer sig saken helt annorlunda. Styrelsen fortsätter
därefter.
Ett omhändertagande bör icke betraktas som blott ett led i övrig förebyg
gande verksamhet. Ett skäl härför är, att en nämnd, som beslutar sig för att
omhänderta ett barn eller en ungdom, bör genom noggrann prövning av alla
omständigheter ha kommit till den uppfattningen, att omhändertagande är
just i den situationen den lämpligaste åtgärden. Nämnden får icke låta ett
dylikt beslut bli vacklande genom att räkna med, att omhändertagande icke
skall verkställas. Uppskovsmöjlighet skulle därtill kunna innebära risk för
att beslutet om omhändertagande icke blir välgrundat. Det medför i sin tur
betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.
Ytterligare ett motiv för att ej acceptera förslaget är, att omhändertagan
det förlorar i betydelse, om vederbörande vet, att ett beslut av barnavårds
nämnden i enlighet med 98 a, b eller 99 kan vara villkorligt. För den unge
kommer beslutet om omhändertagandet, när det förenas med anstånd, att
bli endast ett varningsmoment på vägen, och detta kan ju icke vara syftet
med en definitiv åtgärd av denna art.
Även
länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus
och
Värm
lands län
samt
hovrätten för Västra Sverige
understryker, att något behov av
institutet icke torde föreligga, om förutsättningarna för ingripande med fö
rebyggande åtgärder vidgas enligt förslaget. Enligt
länsstyrelsen i Göte
borgs och Bohus län
blir ett omhändertagande med villkorligt anstånd, som
säkerligen kommer att tillämpas i stor utsträckning, i själva verket att be
trakta som en sista allvarlig varning. Barnavårdsnämnden har emellertid
haft möjlighet att på tidigare stadium ingripa med ett flertal åtgärder i
stödjande, förebyggande och korrigerande syfte. Genom »villkorligt an
stånd» motverkas dessutom, enligt länsstyrelsen, de strävanden alt möjlig
göra ingripanden med omhändertagande på ett tidigare stadium, som kom
mit till uttryck i förslaget.
Enligt
justitiekanslersämbetet
förefaller väl de av kommittén anförda skä
len för förslaget värda beaktande, men det oaktat ifrågasätter ämbetet, om
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
icke ett i lagen ej reglerat institut på detta område är förenat med fler
fördelar än nackdelar.
Besvärssakkunniga
avstyrker bestämt införande av institutet »villkorlig
dom» i barnavårdsprocessen. Ett omhändertagande enligt barnavårdslagen
har karaktär av social hjälpåtgärd. En analogi med den villkorliga domen
i straffprocessen är principiellt felaktig, enär omhändertagande icke kan
likställas med frihetsberövande i anledning av brott. Härtill kommer, enligt
de sakkunniga, att man i barnavårdsprocessen för samma syfte som den vill
korliga domen har förmaning och varning.
De föreslagna bestämmelserna om provisoriska ingripanden
hälsas i allmänhet med tillfredsställelse och förväntas komma att medföra
fördelar för barnavårdsnämndernas arbete.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län
ifrågasätter dock behovet av att kunna meddela förberedande föreskrifter,
och
barnavårdsnämnden i Malmö
anser också bestämmelsen härom vara
skäligen meningslös.
Kommitténs förslag att sammanföra skyddsuppfostran
och samhällsvård till ett institut får ett blandat mottagan
de, Enighet synes väl i stort sett råda om att uttrycket skyddsuppfostran ger
föreställningar om andra vårdformer än sådana, som vanligast tillämpas, och
möts av misstroende från allmänhetens sida samt att uttrycket därför bör ut
mönstras ur lagen. Men ett stort antal remissinstanser — såsom
medicinal
styrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Krono
bergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Jämtlands
och
Västerbottens län,
svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskom
munernas förbund, svenska barnpsykiatriska föreningen, högerns kvinno
förbund
och
målsmännens riksförbund
samt
ett tjugotal barnavårdsnämn
der
— finner ur olika synpunkter skäl föreligga för bibehållande såsom hit
tills av två begrepp i fråga om nu avsedda omhändertaganden.
Överståthållarämbetet
anser fara eljest föreligga för att jämväl begreppet
samhällsvård i dess helhet kommer att mötas av den misstro, som enligt
kommittén vidhäftar beteckningen skyddsuppfostran. En vägande synpunkt
i denna fråga är för
länsstyrelsen i Kronobergs län
den att olika regler mås
te finnas för vårdens upphörande i de båda fallen.
Medicinalstyrelsen
är
övertygad om att den förordade sammanslagningen kommer att ofta föran
leda irritationsskapande missförstånd hos föräldrar och vårdnadshavare om
innebörden av lagbestämmelserna på detta område. Även för den som skall
handha bestämmelsernas tillämpning kommer ifrågavarande förslag säker
ligen att medföra icke obetydliga olägenheter. Likartade synpunkter fram-
föres av
länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
som anser att det i ordet »skyddsuppfostran» i och för sig icke kan inläggas
någon infamerande betydelse, finner icke kommitténs åtgörande att, med
bibehållande i realiteten av institutet skyddsuppfostran, förändra dess namn
135
till »samhällsvård» vara ägnat att främja överskådligheten och underlätta
tillämpningen av de nya bestämmelserna.
Länsstyrelsen i Västerbottens län
anser, att den nuvarande uppdelningen
på skyddsuppfostran och samhällsvård icke medfört någon uppenbar olä
genhet. Därest strafflagen ersättes av en skyddslag, måste dock benämning
en skyddsuppfostran ersättas med annan benämning.
Barnavårdsnämnden i Stockholm
uttalar, att uttrycket skyddsuppfostran
måhända icke särskilt väl täcker vad som åsyftas och onekligen har vållat
svårigheter på grund av missuppfattningar angående åtgärdens innehåll.
Ur den synpunkten hade det varit av värde att erhålla en annan benämning.
Motiven i övrigt för en sammanslagning av de nuvarande båda omhänder
tagandeformerna till en är dock icke övertygande. I fråga om indikationer
na för omhändertagande ävensom beträffande reglerna för vårdens upphö
rande bibehålies den principiella gränslinjen mellan de nuvarande former
na. Det torde bidraga till klarhet i lagen att då även behålla den termino
logiska uppdelningen.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län
anser, att ordet »uppfostran» är en tillgång
för klarläggande av i vilket hänseende samhället ser sig föranlåtet vidtaga
åtgärder. I detta sammanhang uttalar länsstyrelsen även sina betänkligheter
mot den tendens, som på det sociala området gör sig alltmer gällande, näm
ligen angelägenheten att rubricera alla ingripanden mot missförhållanden
med någon form av »vård» eller »hjälp». Enligt länsstyrelsens mening kan
det befaras, att särskilt ungdomen alltmer kommer att betrakta samhällets
åtgärder uteslutande som omvårdnad, d. v. s. att den aktiva insatsen enbart
ankommer på samhället.
Däremot biträdes kommitténs förslag att samla olika former av omhän
dertagande under en och samma benämning uttryckligen av
socialstyrelsen,
länsstyrelsen i Gävleborgs län, föreningen Sveriges häradshövdingar, fyra so-
cialvårdskonsulenter
och
sju barnavårdsnämnder. Socialstyrelsen
ifrågasät
ter dock, om icke sammanförandet kan vålla barnavårdsnämnderna svårig
heter i det dagliga arbetet. De som handlägger ärendena måste i det dagliga
arbetet hålla isär till sin art betydligt skilda former för omhändertagande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Föredragande statsrådet
Till grund för kommitténs förslag, såvitt avser förutsättningarna för barna
vårdsnämnds ingripande i enskilda fall för att skydda barn och unga mot
olämplig uppväxtmiljö eller för att tillrätlaföra ungdomar, som visat beteen
derubbningar, ligger den uppfattningen, att sådant ingripande bör komma
till stånd på ett tidigare stadium än vad som är medgivet enligt gällande BvL.
Den starka kritik, som förslaget mött såväl inom kommittén själv som i ett
stort antal yttranden, riktar sig huvudsakligen mot att kommittén avsett att
inte blott förebyggande åtgärder utan även omhändertagande skall tillgripas
i vidgad omfattning. Att ingripande med förebyggande åtgärder, åtminstone
136
sådana av rent hjälpande karaktär, bör ske på ett tidigt stadium, understry-
kes däremot både av reservanter inom kommittén och av flera mot kom
mitténs förslag i övrigt kritiskt inställda remissinstanser.
Såsom kommittén funnit nödgas man konstatera, att barnavårdsnämnds
ingripande ofta sker pa ett alltför sent stadium, sedan den unge tillbringat
en stor del av sin uppväxttid i högst ogynnsamma förhållanden och själv bli
vit märkt av dem. Det säger sig självt, att utsikterna att avhjälpa otillfreds
ställande förhållanden i den unges miljö och att bota uppkommen skada är
gynnsammare ju tidigare samhället griper in. Den rätta vägen att lösa detta
pioblem är emellertid enligt min mening inte att vidga barnavårdsmyndig-
heternas befogenheter att ingripa tvångsvis. Det är av rättssäkerhetsskäl
nödvändigt att göra en noggrann avvägning mellan å ena sidan samhällets
intresse av att främja de ungas personliga och sociala utveckling samt å
andra sidan de enskildas anspråk på att få ordna sina personliga förhållan
den utan inblandning från det allmännas sida. Den avvägning, som i detta
hänseende ligger till grund för gällande BvL, är enligt min mening i stort
sett riktig. Någon väsentlig utvidgning av indikationerna för ingripande kan
jag därför inte förorda.
Det nu anförda gäller i främsta rummet om tvångsomhändertagande. I
fråga om förebyggande åtgärder kan läget delvis sägas vara ett annat. Ju
mindre ingripande en åtgärd är, desto mindre träder självfallet rättssäker
hetssynpunkten i förgrunden. Kommitténs förslag att i fråga om indikatio
nerna frigöra de förebyggande åtgärderna från den nuvarande sammankopp
lingen med skyddsuppfostran är därför i och för sig rimligt. Det kan erinras
om att förebyggande åtgärder enligt den danska barnavårdslagstiftningen må
vidtagas vid mindre allvarliga missförhållanden än dem som krävs för omhän
dertagande. Även vissa förebyggande åtgärder kan dock vara mycket känn
bara för den enskilde, vilket synes böra leda till att — såsom kommittén
föreslagit — olika förutsättningar skall gälla för olika förebyggande åt
gärder, beroende på ingripandets art m. m. Emellertid är det förenat med
stora svårigheter att med en sådan konstruktion utforma indikationerna på
ett sätt som är förenligt med kravet på att lagtexten skall vara lättläst, lätt
begriplig och överskådlig. Den kritik, som framförts mot kommitténs förslag
i formellt avseende, torde också främst vara riktad mot de bestämmelser,
som anger förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande med olika
åtgärder. Enligt min mening är det därför lämpligast att även i ny barna
vårdslag uppställa samma förutsättningar för förebyggande åtgärder som
för omhändertagande. Liksom i gällande lag bör bestämmelserna därvid ut
formas på sådant sätt, att omhändertagande närmast framstår som en nöd-
fallsåtgärd, vilken far tillgripas endast om förebyggande åtgärder prövats
utan verkan eller på förhand bedömes vara gagnlösa.
Önskemålet om tidigare ingripanden bör alltså enligt min mening inte
tillgodoses genom vidgade indikationer. Lösningen bör i stället sökas i effek-
tivisering av barnavårdsverksamheten och utbyggnad av de allmänt före
byggande åtgärderna. Vad det i främsta rummet gäller är att barnavårdsmyn-
Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J960
137
digheterna söker att på ett tidigt stadium få kännedom om rådande missför
hållanden. Intimt samarbete måste upprätthållas med andra sociala organ,
polismyndigheter, skolor in. fl. I olika former kan ett givande samarbete
också etableras med föräldrar. När något missförhållande kommer till barna
vårdsnämndens kännedom, får nämnden inte tveka att ingripa. Målet måste
därvid vara att om möjligt vinna rättelse utan att skilja den unge från hans
miljö. Genom de olika familjesociala anordningar som står till buds i dagens
samhälle är förutsättningarna för att lyckas härmed numera väsentligt stör
re än vid BvL:s tillkomst. Här må endast erinras om socialhjälpen, om den
psykiska barna- och ungdomsvården samt om daghems- och feriebarns-
verksamheten. Det är barnavårdsnämndens sak att vid behov medverka till
att sådana och andra sociala hjälpmöjligheter utnyttjas.
Vad angår de i barnavårdslagen reglerade förebyggande åtgärderna kom
mer den av kommittén föreslagna befogenheten att lämna ekonomiskt stöd
för rådfrågning, undersökning och behandling m. in. att bli till stort värde
för barnavårdsverksamheten. Förslaget har i denna del genomgående fått ett
gott mottagande och tillstyrkes också av mig. Med hänsyn till det bestämda
syftet med ifrågavarande bidragsgivning och den begränsning både i fråga
om stödets karaktär och dess omfattning som ligger häri torde det i regel
inte bli så svårt att avgränsa denna stödjande verksamhet från socialhjälp.
Jag vill emellertid framhålla vikten av att ett intimt samarbete på detta om
råde upprättliålles mellan barnavårdsnämnden och socialnämnden. I vad
förslaget eljest avser hjälpåtgärder samt föreskrifter rörande underårigs lev
nadsförhållanden finner jag det även i huvudsak välbetänkt. Däremot anser
jag i likhet med barnavårdsnämnden i Stockholm, att några bärande skäl
inte föreligger för att såsom kommittén föreslagit uppdela övervakning på
två särskilda institut. Sagda barnavårdsnämnd har förordat, att beteckning
en övervakning utbytes mot tillsyn. Då en sådan ändrad terminologi inte sy
nes mig vara tillräckligt motiverad, har jag stannat vid att den hittills an
vända beteckningen bör bibehållas. Angående värdet av sådana tillrättavi
sande åtgärder som varning och förmaning råder delade meningar. Åtgärder
av denna art har kommit att få allt mindre betydelse i barnavårdsnämnder
nas verksamhet. Självfallet kan det i det praktiska arbetet ofta vara lämp
ligt, att barnavårdsnämndens representant under ärendets behandling utta
lar förmaningar och varningar. Jag delar emellertid den uppfattning som
kommit till uttryck i vissa yttranden, att varning som ett särskilt institut
är tämligen verkningslöst. Det för dessutom med sig vissa formella olägen
heter. Jag förordar därför, att detta institut slopas. Däremot kan det enligt
min mening vara lämpligt, att förmaningar skall kunna meddelas som en av
olika tänkbara hjälpåtgärder.
I likhet med kommittén anser jag, att barnavårdsmyndiglieterna bör få
befogenhet att ingripa för att hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar. Så
som utvecklas i nästföljande avsnitt har jag emellertid funnit mig böra fö
reslå, att denna fråga löses på ett annat sätt än enligt kommitténs förslag.
Vad angår frågan om ingripande vid missförhållanden i fosterhem innebär
138
Kungl. Maj ds proposition nr 10 år 1960
kommitténs förslag, att barnet skall kunna skiljas från fosterhemmet vid
mindre allvarliga missförhållanden än som krävs för att barnavårdsnämn
den skall äga omhändertaga barn som vistas i föräldrahemmet. För egen
del har jag funnit mig böra föreslå art ingripanden vid missförhållanden i
fosterhem skall följa samma regler som gäller beträffande andra ingripan
den för att skydda barn och unga mot en olämplig uppväxtmiljö.
Vid utformningen av ny barnavårdslag bör den tidigare berörda förskjut
ningen av gränsen mellan kriminalvårdens och socialvårdens områden kom
ma till uttryck. Den nuvarande gränsdragningen innebär, att behandlingen
av lagöverträdare under 18 år i många fall ankommer på barnavårdens
organ. I kommitténs förslag har som exempel på anledning till varning el
ler omhändertagande uttryckligen nämnts sådan lagöverträdelse från den
unges sida som visar allvarlig missanpassning. Vidare innebär förslaget, att
sådan underårig, som fyllt 18 år och som gjort sig skyldig till brott, får om
händertagas inom barna- och ungdomsvården endast om hans livsföring i
övrigt ger anledning härtill eller omhändertagandet eljest av något speciellt
skäl, såsom förut vidtagen barnavårdsåtgärd beträffande honom, är lämp
ligast för hans tillrättaförande. Vad kommittén sålunda föreslagit synes mig
i huvudsak välbetänkt. Dock torde den angivna regeln böra gälla inte blott
omhändertagande utan varje form av ingripande. Det torde i detta samman
hang böra understrykas, att den starkt stigande ungdomskriminaliteten
ställer krav på effektiva åtgärder från barnavårdsmyndigheternas sida. Så
som tidigare berörts har barnavårdsnämnderna många gånger inte ingripit
tillräckligt snabbt mot kriminell ungdom. Orsaken härtill torde delvis vara,
att nämnderna är obenägna att handla så länge det är ovisst, om den unge
slutligen skall omhändertagas inom kriminalvården. Med hänsyn till vikten
av att reaktionen på brottet följer så snart som möjligt är det dock ange
läget, att barnavårdsnämndens ingripande inte uppslcjutes i avvaktan på
eventuella judiciella åtgärder mot den unge. Dömes denne sedermera till fri
hetsstraff eller ställes han under övervakning i samband med villkorlig dom,
torde nämnden böra taga sin åtgärd under omprövning. Jag har övervägt, hu
ruvida i ny barnavårdslag bör införas bestämmelser för att förebygga, att
någon på grund av samma gärning drabbas av såväl brottspåföljd som bar
navårdsåtgärd, men funnit att något behov av sådana bestämmelser knap
past föreligger. I fråga om barnavårdsnämndernas befattning med krimi
nell ungdom kan jag i övrigt ansluta mig till de synpunkter som framhållits
av första lagutskottet vid innevarande års riksdag (utlåtande nr 25: 1959).
Beträffande frågan, huruvida möjlighet bör införas att i fall, motsvarande
skyddsuppfostringsfallen i gällande BvL, besluta omhändertagande med vill
korligt anstånd i fråga om verkställigheten, går meningarna starkt isär i
yttrandena. Institutet villkorligt omhändertagande är inte helt okänt inom
sociallagstiftningen; det förekommer enligt lagen om nykterhetsvård. Sä
kerligen skulle en motsvarande ordning på barnavårdens område kunna
medföra vissa fördelar. Förhållandena är dock inte alldeles jämförliga, och
de antydda fördelarna torde knappast vara av den betydelse, att de förmår
uppväga de olägenheter, som måste antagas bli en följd av att förslaget ge
139
nomföres. Såsom bl. a. socialstyrelsen framhållit föreligger sålunda risk för
att omhändertagande skulle komma att beslutas utan fullgiltiga skäl, därest
beslutet förbindes med villkorligt anstånd. Utvecklingen skulle också lätt
kunna gå i den riktningen, att ett villkorligt anstånd komme att av såväl
barnavårdsnämnder som allmänheten uppfattas som ett normalt led i den
förebyggande verksamheten. Härigenom skulle de egentliga förebyggande
åtgärderna kunna få minskad verkan, samtidigt som det skulle bli svårare
att omedelbart få till stånd ett omhändertagande, där sådant är påkallat.
Ett stadgande om villkorligt anstånd låter sig för övrigt svårligen förena med
förutsättningarna för beslut angående omhändertagande. Såsom framgår av
det nyss anförda skall för sådant beslut krävas, att rättelse inte kan vinnas
på annat sätt än genom att den underårige skiljes från sin vanliga miljö och
blir föremål för behandling i särskild ordning. Jag har på grund härav inte
velat föreslå, att institutet villkorligt anstånd med omhändertagande införes
i ny barnavårdslag.
Enligt BvL får i princip omhändertagande inte företagas provisoriskt med
verkan tills vidare på svagare skäl än som krävs för definitivt ingripan
de. Visserligen äger barnavårdsnämndens ordförande, annan ledamot av
nämnden eller tjänsteman hos denna i vissa fall vid trängande behov be
sluta omhändertagande tills vidare, men bestämmelserna härom avser endast
att möjliggöra snabbare handläggning. Den som beslutar måste stödja sig på
full bevisning om behov av slutgiltigt omhändertagande. Ofta är det emeller
tid med hänsyn till ett barns hälsa eller utveckling önskvärt att kunna ord
na för barnet under det att utredning pågår. Det kan också vara angeläget
att söka hindra, att underårig under utredningstiden fortsätter brottslig
eller annan skadlig verksamhet eller håller sig undan så att utredningen
försvåras eller vidare åtgärder från samhällets sida hindras. Även om utred
ningen bedrives skyndsamt, kan det inte alltid undvikas, att missförhållande
uppstår eller förvärras under den tid, som åtgår för utredningen, om inte
tillfälliga ingripanden får vidtagas utan den utredning som krävs för defi
nitivt beslut. I själva verket lär också dylika preliminära ingripanden före
komma. Att sådana åtgärder, hur nödvändiga de än må vara, företages utan
stöd av lag är naturligtvis otillfredsställande. I enlighet med vad kommit
tén föreslagit torde därför i ny barnavårdslag böra upptagas ett stadgande
angående omhändertagande för utredning.
Enligt kommitténs förslag skall möjlighet vidare finnas att ingripa pro
visoriskt med bl. a. föreskrifter rörande underårigs levnadsförhållanden.
Förutsättning därför skall vara, att ingripandet prövas nödigt för att till
varataga den underåriges bästa eller därför att senare meddelad föreskrift
skulle bli verkningslös. Något verkligt behov av att kunna ingripa med så
dana provisoriska åtgärder har enligt min mening inte blivit ådagalagt. Jag
har därför inte funnit skäl tillstyrka förslaget i denna del.
Det har inte från något håll ifrågasatts annat än att möjlighet även i fort
sättningen bör stå till buds att såsom en form av hjälp omhändertaga barn
och unga i fall, ungefärligen motsvarande dem som avses i 29 § BvL.
Vad beträffar spörsmålet, huruvida två till namnet åtskilda omhänder
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
140
tagandeinstitut bör bibehållas i ny barnavårdslag, hyser jag i likhet med
kommittén den uppfattningen, att den nuvarande åtskillnaden mellan
skyddsuppfostran och samhällsvård är förenad med övervägande olägen
heter för barnavårdsverksamheten. De betänkligheter, som i ett flertal ytt-
i anden anförts mot kommitténs förslag att i terminologiskt avseende sam
manföra de tva formerna av omhändertagande, finner jag å andra sidan
avsevärt överdrivna. Såsom kommittén framhållit är en terminologisk åt
skillnad mellan de båda omhändertagandeinstituten inte erforderlig för att
framhäva skillnaden i fråga om förutsättningar m. m., och den får slutligen
enligt föreliggande förslag lika litet som i BvL täckning i reglerna för om
händertagnas behandling. En tänkbar lösning av förevarande problem skulle
vara att slopa beteckningarna skyddsuppfostran och samhällsvård utan att
ersätta dem med någon annan benämning. Då det emellertid ur lagteknisk
synpunkt torde vara svårt att avvara en sådan benämning — med hänsyn
bl. a. till det nya institutet omhändertagande för utredning — har jag fun
nit mig inte böra förorda en dylik lösning. Jag biträder därför kommitténs
förslag om en enhetlig beteckning för ifrågavarande åtgärd. Lika med kom
mittén anser jag samhällsvård vara den lämpligaste sammanfattande be
nämningen.
Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
X. Skadliga fosterbarnsförflyttningar
Rådande förhållanden, ändringsförslag m. m.
I detta sammanhang är fråga endast om fosterbarn, vilka överlämnats till
fosterhem av föräldrarna eller annan vårdnadshavare och som icke därefter
omhändertagits och placerats i fosterhemmet. Med förflyttning åsyftas åt
gärd, som innebär att barnet tages från fosterföräldrarna med verkan att
deras vård och fostran av barnet avslutas.
Vårdnadshavare — regelmässigt föräldrarna eller en av dem — måste
för att kunna bereda barnet uppehälle, uppfostran och utbildning samt vård
och skydd i övrigt äga rätt att bestämma över barnets person, således bl. a.
över dess vistelseort. Teoretiskt sträcker sig denna bestämmanderätt lika
långt som vårdnaden över huvud taget, d. v. s. till dess barnet fyllt 21 år
eller ingått äktenskap.
Rättsligt
sett föreligger blott den inskränkningen,
som följer av att barnet i viss mån efter fyllda 16 år och i högre grad efter
fyllda 18 år äger själv sluta arbetsavtal. Men
faktiskt
blir självfallet möjlig
heterna att utöva bestämmanderätt över barnets person, oavsett eventuellt
arbetsavtal, allt svagare ju mer barnet närmar sig myndighetsåldern.
Att barnet vårdas och eventuellt även fostras hos annan än vårdnadsha-
varen, står icke i strid med vårdnadshavare^ plikter och inverkar i och för
sig ej på vårdnadshavare^ rätt. Han kan ej avhända sig sina befogenheter.
Har barn överlämnats till fosterhem, äger följaktligen vårdnadshavaren att,
oavsett avtal, när som helst återkräva barnet från fosterföräldrarna, om bar
net ej omhändertagits av barnavårdsnämnd.
Vårdnadshavaren äger regelmässigt få annan person, som icke vill foga
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
141
sig i vad vårdnadshavare!! beslutat angående barnets vistelseort, förpliktad
att respektera detta. Har den fastställda förpliktelsen gått ut på barnets
överlämnande till vårdnadshavare^ kan fullgörande vid behov framtvingas
i exekutiv väg. Vårdnadshavaren äger för ändamålet vända sig till allmän
domstol med yrkande om åläggande för den andre att utlämna barnet. Vård
nadshavaren har också i regel ansetts berättigad anlita handräckning en
ligt 191 § utsökningslagen.
Beträffande rättspraxis och rådande förhållanden i övrigt på detta om
råde må härutöver hänvisas till framställningen i betänkandet på s. 403—-
409.
Frågan om åtgärder från statsmakternas sida för att förhindra olämpliga
förflyttningar av fosterbarn har länge varit aktuell. I en
motion till 1931 års
riksdag
(II: 24) hemställde fru Nordgren om sådan ändring i BvL, att för
samhällsvård omhändertagna barn, som placerats i fosterhem, inte utan
barnavårdsnämndens tillstyrkan skulle få förflyttas till moderns hem i de
fall, där modern ingått äktenskap med annan än barnets fader. Andra lag
utskottet avstyrkte emellertid (uti. nr 22) bifall till motionen, som därefter
avslogs av riksdagen. Samma motionär tog i
motion till 193i års riksdag
(II: 309) upp ett spörsmål om fosterbarnsförflyttning, i det att hon önskade
utredning bl. a. huruvida och på vad sätt barn, åt vilka understöd enligt
1 § fattigvårdslagen utginge, skulle kunna skyddas från förflyttningar en
bart av ekonomiska skäl från goda och lämpliga fosterhem till moderns och
styvfaderns hem. Frågan föll emellertid till följd av kamrarnas skiljaktiga
beslut.
Socialvårdskommittén
upptog i sitt betänkande angående revision av lag
stiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård (SOU 1944: 34)
frågan om förflyttning av barn från fosterhem på grund av vårdnadshava
re^ bestämmande och anvisade för frågans lösning två vägar, antingen att
införa ändrade regler angående överflyttande av den rättsliga vårdnaden
eller att inskränka vårdnadshavare^ faktiska möjlighet att utöva vård-
nadsbefogenheterna genom en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.
Kommittén hade emellertid inhämtat, att ärvdabalkssakkunniga komme
att upptaga ifrågavarande spörsmål till övervägande, och ansåg sig böra
avvakta ärvdabalkssakkunnigas ståndpunktstagande i frågan.
Ärvdabalkssakkunniga
behandlade frågan om den rättsliga vårdnaden av
fosterbarn i sitt betänkande med förslag till föräldrabalk (SOU 1946: 49)
och fann — då barnavårdslagen redan erbjöd möjlighet att genom barna
vårdsnämnds ingripande med skyddsuppfostran sätta den i vårdnaden in
gående befogenheten att bestämma barnets vistelseort ur kraft — det na
turligt, att lösningen av det föreliggande spörsmålet att hindra en olämplig
förflyttning av barn från fosterhem söktes genom en utvidgning av möjlig
heterna i detta hänseende.
Vid 1.947 års
riksdag
upptogs spörsmålet om fosterbarnsförflyttningarna
på nytt. I
motion
(II: 43) yrkade fru Nordgren och herr Hedlund sådan
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
ändring i lagstiftningen rörande vårdnadshavares befogenhet, att barnets
bästa kunde bli tillgodosett när fråga uppstod om barnets förflyttning från
fosterhem.
I anledning av motionen beslöt
riksdagen
(skrivelse 137/1947) på hem
ställan av första lagutskottet (uti. nr 24) att hos Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till lagstiftning i syfte att bereda barn skydd mot flyttning från
fosterhem till skada för barnet.
Genom beslut den 19 december 1947 uppdrog
Kungl. Maj:t
åt socialstyrel
sen att utreda frågan, vilka lagändringar på barnavårdslagstiftningens områ
de som — under förutsättning att nu gällande regler angående överflyttande
av den rättsliga vårdnaden om barn i och utom äktenskap bibehölls — fick
anses erforderliga för att bereda barn skydd mot förflyttning från foster
hem till skada för barnet, ävensom inkomma med de förslag i ämnet, vartill
utredningen kunde föranleda.
I anledning av uppdraget verkställde
socialstyrelsen
viss undersökning
samt uttalade i skrivelse den 12 mars 1949 till Kungl. Maj :t att de verkställ
da undersökningarna belyste behovet av en lagstiftning, som skyddade barn
mot att förflyttas från fosterhem, om förflyttningen skulle skada barnet. I
avvaktan på en revision av barnavårdslagen syntes det emellertid styrelsen
möjligt att någorlunda komma till rätta med problemet genom att påkalla
vårdnadens överflyttande, då olämplig förflyttning av fosterbarn ifrågasat
tes från vårdnadshavare^ sida.
I samband med att förslag till föräldrabalk förelädes 1949 års riksdag för
klarade
chefen för justitiedepartementet
(prop. 93/1949) att det var ett
spörsmål av stor social betydelse att få till stånd regler, som innebar skydd
mot olämpliga förflyttningar av fosterbarn. Att åtgärder i sådant syfte var
påkallade hade också enstämmigt vitsordats under ärendets behandling.
Departementschefen anförde vidare bl. a. följande, i sammandrag åter
givet.
Skyddet mot olämplig förflyttning av fosterbarn kan vinnas på olika sätt,
och valet bör ske med beaktande främst av barnets intresse. Att skilja de
naturliga föräldrarna eller en av dem från vårdnaden är en djupt ingri
pande åtgärd, ägnad att försvaga samhörighetskänslan mellan föräldrar och
barn. För en sådan åtgärd måste krävas vägande skäl, och gällande lag upp
ställer också ganska stränga krav. Då man överväger att möjliggöra vård-
nadsöverflyttning för hindrande av barnets flyttning från fosterhem, måste
beaktas, att omständigheterna vid och skälen för barnets förflyttning kan
vara mycket olika. Vårdnadshavaren kan handla av omsorg om barnets
bästa men utan tillräckligt beaktande av påfrestningen för barnet. I sådant
fall kan det knappast vara riktigt att fråntaga honom vårdnaden för att
hindra barnets flyttning. Skälen mot en förflyttning kan också vara av över
gående natur. Sammanfattningsvis kan sägas, att överflyttning av vårdna
den i en del fall är en alltför vittsyftande åtgärd för att hindra barnets ta
gande från fosterhem.
Problemet bör därför lösas genom att man riktar sig direkt emot den åt
gärd man vill förhindra. Detta skulle innebära, att man öppnar möjlighet
för den offentliga barnavårdens organ ■— barnavårdsman eller barnavårds
nämnd — att hindra en av vårdnadshavaren ifrågasatt olämplig förflyttning
143
av fosterbarn. På denna väg synes målet nås med erforderlig snabbhet och
smidighet. Lösningen innebär icke en utvidgning av institutet skyddsupp-
fostran. Förutsättningarna är olika.
Frågan om närmare utformning av erforderliga stadganden på barna-
vårdslagstiftningens område upptogs ej i sammanhang med antagandet av
föräldrabalken. I denna balk inflöt icke någon bestämmelse, avsedd att spe
ciellt till förhindrande av fosterbarns förflyttning från fosterhemmet möj
liggöra entledigande av barnets vårdnadshavare.
I samband med att frågan om olämpliga förflyttningar av barn upptogs vid
1954 års riksdags vårsession (se II kamm. prot. den 2 febr. nr 4 och den 4
maj nr 17) framlade
socialstyrelsen
i skrivelse den 8 mars till statsrådet
och chefen för socialdepartementet ett förslag om vissa ändringar i utsök-
ningslagen in. m., syftande till att inom utsökningsförfarandet skapa bättre
garantier för tillvaratagande av de barns bästa, för vilkas återförande hand
räckning begäres hos överexekutor eller som på grund av överexekutors
handräckningsutslag eller domstols avgörande skall förflyttas under med
verkan av exekutiv myndighet.
Sedan förslaget remissbehandlats, har Kungl. Maj :t i
cirkulär daterat den
15 april 1955
(SFS nr 128/1955) till de exekutiva myndigheterna lämnat
vissa anvisningar angående förfarandet vid verkställighet av beslut om
överlämnande av barn.
I infordrat utlåtande, avgivet den 30 september 1954, över socialstyrel
sens nyssnämnda framställning upptog
barnavårdskommittén
till behand
ling bl. a. frågan om behovet av möjlighet att påkalla domstols eller över
exekutors prövning av frågor om överlämnande av barn, därest genom ny
lagstiftning barnavårdsmyndigheterna tillädes förstärkta befogenheter att,
även med tvångsåtgärder, ingripa såväl för undanröjande som ock till före
byggande av otillfredsställande förhållanden för barn och ungdom.
Kommittén framhöll, att en befogenhetsutvidgning i nu antydd riktning
— i förening med förbättring av barnavårdsmyndigheternas möjligheter och
förmåga att vinna kännedom om fall, där ingripande kunde erfordras, att
utveckla nödig aktivitet samt att utreda och pröva upptagna ärenden —
måste i avsevärd mån minska behovet av domstols eller överexekutors pröv
ning av yrkanden om åläggande att återlämna barn.
Beträffande vad kommittén vidare anförde härom må hänvisas till betän
kandet s. 417—425.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Barnavårdskommittén
Kommittén föreslår, alt behovet av att kunna hindra föräldrar (vårdnads
havare) från att till barnets skada taga det från fosterhem tillgodoses genom
utvidgade befogenheter för barnavårdsnämnd att ingripa. Enligt förslaget
har nämnden, därest försök att råda och övertala befinnes icke vara till fyllest
för att avstyra en fosterbarnsförflyttning, som bedömes vara menlig, i
144
första hand att lita till åtgärden att meddela barnets föräldrar
föreskrift att
barnet icke må tagas från fosterhemmet utan nämndens tillstånd
(93 §
lagförslaget). Finns anledning antaga, att föreskrift ej kommer att vara till
fyllest för att skydda barnet mot förflyttningen, skall nämnden, om förut
sättningarna därför är uppfyllda, i stället — enligt 98 § a) lagförslaget —
direkt kunna besluta barnets omhändertagande till förebyggande av skada
eller fara.
Det må anmärkas, att kommittén — oavsett att annan väg anvisats för
att komma till rätta med olämpliga förflyttningar av fosterbarn — anser
sådana ändringar i föräldrabalkens bestämmelser om vårdnaden böra över
vägas, att möjligheterna att skilja vårdnadshavaren från vårdnaden i viss
mån vidgas. Förslag till lagändring i sådant syfte har framlagts i kommitténs
slutbetänkande.
Kommittén framhåller, att den uppgift som enligt förslaget lägges på bar
navårdsnämnden ingår som ett naturligt led i nämndens tillsyn över foster-
barnsvården.
För att barnavårdsnämnd skall kunna vid behov med erforderlig snabb
het och kraft tillvarata fosterbarns intresse av att icke tagas från foster
hem samt kunna åtminstone i viss mån avvärja slitningar och påtryckningar
eller skydda barnet därifrån, skall — såsom berörts i annat sammanhang
— enligt förslaget möjlighet att meddela förberedande föreskrift eller om
händertagande för utredning stå nämnden till buds.
Kommittén framhåller, att då föreskrift när som helst kan hävas det kan
synas onödigt, att föräldrarna också skall kunna, såsom föreslagits, genom
nämndens tillstånd lösas från vad som föreskrivits. Denna utformning har
emellertid av kommittén valts för att göra föreskriften lättare acceptabel
för föräldrarna samt för att betona åtgärdens icke definitiva karaktär, något
som enligt kommittén särskilt kan vara påkallat, om föreskrift ges på ett
tidigt stadium för att skapa trygghet.
Att tillvarataga barnets bästa har kommittén ansett här som eljest böra
vara det ojämförligt viktigaste. I enlighet med denna grundsyn har som
huvudregel föreslagits att föreskrift, att barn icke må tagas från dess fos
terhem, må meddelas, därest nämnden finner det för barnets hälsa och gynn
samma utveckling vara av väsentlig betydelse, att det får växa upp i foster
hemmet, eller om nämnden, i fall där barnet motsätter sig att lämna foster
hemmet, anser barnet icke kunna skiljas därifrån utan fara för dess hälsa
och utveckling.
I vidare mån än nu angivits har kommittén icke ansett sig böra binda
nämndens bedömning. Inga gränsdragningar — med hänsyn till barnets
ålder eller den tid det vistats i fosterhemmet eller ur annan synpunkt — har
ansetts önskvärda. Men vid prövningen skall enligt förslaget särskilt be
aktas vissa väsentliga förhållanden, som ansetts böra anges i lagen, näm
ligen barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar, för
hållandena i fosterhemmet och den tid barnet fostrats där, de förhållanden,
vartill barnet vid ifrågasatt skiljande från fosterhemmet skulle överföras,
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
145
samt skälen för sådan förändring i barnets levnadsförhållanden, den tid bar
net vårdats annorstädes än hos föräldrarna samt dessas befattning med
barnet under samma tid.
I motiveringen till förslaget framhåller kommittén, att det förhållandet,
att nämnden finner fosterhemmet på det hela taget erbjuda barnet bättre
levnadsbetingelser än föräldrahemmet, icke i och för sig utgör tillräckligt
skäl för att hindra barnets tagande från fosterhemmet. En noggrann utred
ning och prövning måste göras, med beaktande av barnets behov och förut
sättningar samt de båda hemmens förtjänster och brister ur olika, med hän
syn till barnet betydelsefulla synpunkter. Om det därvid visar sig vara av
väsentlig vikt, att barnet får stanna i fosterhemmet, bör enligt kommittén
föreskrift därom meddelas, förutsatt att fosterföräldrarna vill och, såvitt
kan utrönas, har möjlighet att i längden behålla fosterbarnet. Kommittén
anför därefter följande.
Avgörandet är lätt, därest föräldrahemmet är så föga lämpligt för barnet,
att nämnden, om barnet fostrats där, skulle haft skäl att med omhänderta
gande skilja barnet från hemmet. Men om sadana brister ieke vidlåder för
äldrahemmet, bör dock det förhållandet att ett annat hem står till buds för
barnet, där barnet redan åtnjuter vård och där dess hälsa och utveckling kan
väsentligt bättre befrämjas, vara tillräckligt skäl för att avböja att barnet
överföres till föräldrahemmet. Vid prövningen måste uppenbarligen icke en
dast beaktas vad hemmen för framtiden erbjuder och vårdnadshavarnas
ådagalagda avsikter i fråga om barnet utan också de händelser och förhål
landen, som ligger i tiden före begäran att återfå barnet. Även om man bort
ser från fosterföräldrarnas känslor och den förtjänstfulla gärning, de kan
ha utfört, är det tydligt, att man måste lägga stor vikt vid hur länge barnet
varit i deras hem, barnets behandling där och innan det kom dit, föräldrar
nas befattning med barnet under samma tid med mera sådant, då man be
dömer hemmens och fostrarnas förutsättningar att tillvarataga barnets sann
skyldiga bästa. Regelmässigt bör barn, som länge fostrats i fosterhem och
kommit att betrakta det som sitt rätta hem, icke få flyttas till föräldrahem
med mindre föräldrarna — eller den av dem, om vars hem det är fråga —
visat intresse för barnet och i den mån förhållandena medgivit hållit kontakt
med barnet.
Vill föräldrarna flytta barnet till annat fosterhem eller till barnavårdsan-
stalt eller vill särskilt utsedd förmyndare, som har vårdnaden om barnet,
flytta barnet till sitt hem, bör uppenbarligen flyttningen, där den icke är
nödvändig, kunna avböjas på mindre starka skäl än om det gällt flyttning
till föräldrahem.
Att de förhållanden, föräldrarna (vårdnadshavaren) kan och vill erbjuda
barnet, är i och för sig goda, utesluter såsom redan antytts icke att det kan
vara påkallat att motsätta sig barnets flyttning från fosterhemmet. Stor vikt
måste läggas vid barnets reaktion inför överflyttning från fosterhemmet och
vid barnets beräkneliga förmåga att anpassa sig i ett nytt hem, tinna trygg
het där och god känslomässig anknytning till nya fostrare. Detta innebär icke
något som principiellt är helt skilt från bedömningen, vilka uppväxtförhål
landen som är bäst för barnet. Men den risk, som kan vara förbunden med
själva förflyttningen, barnets skiljande från dess miljö, måste tillmätas själv
ständig betydelse, då det gäller att avgöra, om barnets flyttning bör förhind
ras.
Vid bedömningen är att beakta — förutom barnets bestämda önskningar
II) liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr It)
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
146
och reaktion i övrigt inför överflyttningen — bl. a. barnets tidigare upplevel
ser, den utvecklingsfas, vari barnet befinner sig, dess psykiska konstitution,
dess känslobindningar i fosterhemmet samt dess eventuella bekantskap med
och inställning till föräldrarna eller annan, till vilken överflyttning avses
skola ske.
...
Seller barn, som nått en ålder av ungefär 15 år eller en utveckling,
jämförlig med 15-åringens, får det — i anslutning till praxis i handräcknings-
och tvistemål om överföring av fosterbarn — anses klart att överflyttning
icke må ske i strid med barnets bestämda vilja. Kommittén anser emellertid,
att avgörande vikt i regel bör läggas vid barnets vilja redan då barnet nått
12-årsåldern eller motsvarande utveckling. Detta har icke ansetts böra kom
ma till särskilt uttryck i det föreslagna stadgandet, enär en undantagslös
regel icke kan uppställas. Även när det är fråga om yngre barn, bör stor vikt
läggas vid barnets vilja, om barnet nått sådan utveckling och dess inställ
ning är så bestämd, att barnet svårligen låter sig påverkas. Att i sådana fall
bryta barnets motstånd måste i regel innebära en chock för barnet, vars följ
der kan vara mycket svåra att övervinna och som måste befaras ofta leda till
bestående skada.
Barnets reaktion kan ej sällan vara ägnad att missleda bedömningen. Bar
net — kanske mer eller mindre »knäckt» av tidigare upplevelser — kan, da
det finner sig sviket i sina förhoppningar och sin tillit, förefalla likgiltigt
eller reagera tamt. Dess reaktion kan, om överflyttning dock sker, också före
falla att fort gå över och ersättas av en foglighet — bakom vilken döljes,
att barnet sluter sig inom sig självt — eller en ytlig inställsamhet. Tydligare
tecken på att barnet lidit skada kan ofta visa sig först efter hand, kanske
i form av skygghet och misstänksamhet, nervösa rubbningar eller försenad
utveckling och skolsvårigheter.
Allmänt torde kunna sägas, att det beträffande barn, som överlämnats till
fosterhem i småbarnsåldern och därefter en längre tid varit i fosterhemmet,
nästan alltid är olämpligt att genomföra en omflyttning. De känner emotio
nellt sett inga andra föräldrar än fosterföräldrarna, även om de fått upplys
ning om sin egenskap av fosterbarn och vad det innebär.
Emellertid kan som berörts inga indelningar i åldrar eller kategorier göras
till ledning för avgörandet, huruvida fosterbarns förflyttning bör hindras.
Omständigheterna i det enskilda fallet måste bli bestämmande. Bl. a. kan
barnets känsloanknytning till fosterföräldrarna vara så stark, att överflytt
ning skulle vara farlig, fastän barnet kanske inte varit många år i foster
hemmet och ej synes reagera särskilt starkt mot överflyttningen. Det må
även erinras om att det i stor utsträckning är psykiskt ömtåliga "barn — psy
kiskt »sköra», efterblivna eller miljöskadade — som lämnats såsom foster
barn och att dessa uppenbarligen måste behandlas med större försiktighet
och tål mindre påfrestningar än andra. Barnavårdskommittén vill i detta
sammanhang framhålla vikten av att barn, vars förflyttning från fosterhem
ifrågasatts, såvitt möjligt blir föremål för undersökning och bedömning av
läkare med förståelse för barn och helst med specialutbildning för uppgifter
av detta slag.
Av det föreslagna lagstadgandet och de anförda grunderna framgår, att
enligt barnavårdskommitténs bestämda mening förflyttning av fosterbarn
bör hindras genom barnavårdsnämnds ingripande i betydligt vidare omfatt
ning än som svarar mot de principer, vilka för närvarande följes vid avgöran
det av handräcknings- eller tvistemål om förflyttning av fosterbarn. Förbud
mot förflyttning bör med andra ord
icke
begränsas till att avse dels foster
barn i ungefär lo års åldern, vilka motsätter sig vårdnadshavare^ önskan,
dels — därutöver -— barn, som får anses som verkliga »särfall».
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
147
Vad särskilt angår förbud i anledning av fara, förbunden med själva för
flyttningen, framhåller kommittén, att sådant förbud kan vara erforderligt,
fastän fosterföräldrarna icke kan i längden behålla barnet, samt att åtgärden
undantagsvis kan vara berättigad, fastän fosterhemmet icke kan betecknas
som helt lämpligt för barnet.
Kommittén anför avslutningsvis, att nämnden bör befrämja ett gott för
hållande mellan föräldrar (vårdnadshavare) och fosterhem, antingen fråga
om förflyttning uppkommit eller ej, och oavsett huruvida förflyttningen för-
bjudes. Finner nämnden förflyttningen icke kunna eller böra förhindras,
har nämnden enligt kommittén att på allt sätt verka för att förflyttningen
så förberedes och genomföres, att barnet såvitt möjligt ej skadas.
Slutligen är även att nämna, att kommittén vidhåller sin i förut berörda
utlåtande den 30 september 1954 framlagda mening, att handräckning enligt
191 § utsökningslagen icke vidare bör komma i fråga för förflyttning av
fosterbarn, därest barnavårdsnämnd tillägges de föreslagna befogenheterna.
Kommittén utgår då från att nämnden vid behov lämnar sin medverkan till
förflyttning, som funnits icke kunna eller böra förhindras.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060
Remissyttrandena
Kommitténs förslag att förhindra skadliga fosterbarnsförflyttningar genom
att tillägga barnavårdsnämnd befogenhet att meddela föreskrift att
barnet icke må tagas från fosterhemmet vinner i princip
anslutning hos det alldeles övervägande flertalet remissinstanser. Några av
dessa framför dock vissa erinringar mot den utformning bestämmelsen fått.
I elva remissyttranden avstyrkes förslaget helt.
De remissinstanser, som intar en positiv hållning till förslaget, anför i
huvudsak följande.
Socialstyrelsen
hyser förhoppning, att kommitténs förslag skall kunna
skapa förutsättningar för att ärenden angående förflyttning av fosterbarn
blir lösta på ett lyckligare sätt än som i allmänhet nu sker och att handräck
ning enligt 191 § utsökningslagen icke vidare skall komma i fråga i sam
band med dessa förflyttningar. Även
länsstyrelsen i Malmöhus län
anser,
att systemet med handräckning enligt sistnämnda paragraf bör avvecklas
såvitt avser förflyttning av fosterbarn.
Länsstyrelsen i Kronobergs län
fram
håller, att ett beslut om förbud för föräldrarna att taga barnet från foster
hemmet utan barnavårdsnämndens tillstånd innebär ställningstagande till
frågor, som även för tillgänglig expertis måste framstå som synnerligen
svåra att avgöra. Det måste därför vara av väsentlig vikt att söka förebygga
sådana krissituationer, som kan aktualisera förflyttning. Beslut om nu av
sedd föreskrift bör enligt länsstyrelsen självklart endast få komma till an
vändning i undantagsfall, då ingen annan åtgärd står till buds. Enligt
läns
styrelsen i Göteborgs och Bohus län
torde förslaget fylla ett behov och vara
ägnat att minska antalet processer inför domstol och överexekutor rörande
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
överlämnande av barn till vårdnadshavare.
Justitiekanslersämbetet
finner
den ömtåliga frågan om förflyttning av fosterbarn vara löst på ett godtag
bart sätt, och enligt ämbetet förefaller de omständigheter som skall beaktas
vid prövningen vara på ett tillfredsställande sätt angivna. Sin tillfredsstäl
lelse i princip med den föreslagna bestämmelsen uttalar vidare
länssty
relserna i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Älvsborgs, Värmlands, Väst
manlands, Västernorrlands, Jämtlands
och
Västerbottens län, föreningen
Sveriges häradshövdingar, svenska socialvårdsförbundet, Fredrika-Bremer-
förbundet, kooperativa kvinnogillesförbundet, målsmännens riksförbund,
kyrkliga kvinnorådet, åtta socialvårdskonsulenter
och
ett trettiotal kommu
nala organ.
Det understrykes dock av åtskilliga remissorgan, att bestämmel
sen endast får tillämpas i undantagsfall.
Under framhållande av att ifrågavarande stadgande syftar till att hindra
föräldrar från att till skada för barnet taga barn från fosterhem förklarar sig
länsstyrelsen i Örebro län
i princip godtaga föreskrifter i sagda syfte men
anser dessa böra få en delvis annan utformning än den föreslagna. Länssty
relsen framhåller att enligt förslaget ett förbud att utan nämndens tillstånd
taga barn från fosterhem ej i och för sig skall innebära, att föräldrarna icke
tår taga barnet från fosterhemmet, utan att sagda fråga definitivt skall prö
vas först efter särskild ansökan att återfå barnet. En dylik dubbel prövning
synes länsstyrelsen mindre lämplig, då den kommer att medföra risk för att
barnavårdsnämnderna meddelar föreskrift av ifrågavarande ingripande natur
utan tillräckligt ingående prövning. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huru
vida ej nu ifrågavarande bestämmelser lämpligen bör ersättas av en före
skrift, angivande att omhändertagande för samhällsvård, oavsett föräldrar
nas samtycke, må ske även i de fall allvarlig risk föreligger för att barn, som
vårdas i fosterhem, kommer att skadas genom att tagas från fosterhemmet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser, att den lyckligaste lösningen
av förevarande spörsmål är, att sådan ändring vidtages i föräldrabalkens
vårdnadsregler, att möjligheten att fråntaga vårdnadshavaren vårdnaden vid
gas. På detta sätt kommer frågan om förflyttning av fosterbarn under dom
stols prövning. Detta är enligt hovrättens förmenande en odiskutabel fördel
bland annat på grund av de möjligheter att framlägga bättre material och
få problemen mera allsidigt belysta som domstolsförfarandet för med sig.
För att åstadkomma största möjliga snabbhet vid behandlingen av dessa mål
borde i så fall särskilda regler om skyndsamhet införas. Därest den sålun
da förordade lösningen ej går att genomföra, måste frågan — fortsätter
hovrätten — lösas genom nya bestämmelser i barnavårdslagen. I administra
tiv ordning bör då föreskrift kunna meddelas att barn icke får tagas från fos
terhem. Det synes emellertid hovrätten som om det föreslagna stadgandet
och vad kommittén anfört till grund för detsamma alltför mycket inkräktar
på vårdnadshavare^ rätt. För dylik föreskrift bör krävas mycket starka skäl.
Stadgandet bör ej få sådan karaktär att det lämpar sig för mer eller mindre
generell användning.
Enligt
hovrätten för Västra Sverige
bör det icke ifrågakomma att genom
149
eu stadgande sådant som det föreslagna inskränka den vårdnadshavare för
närvarande tillkommande rätten att få förflyttningsfråga prövad av dom
stol. Fastmera synes det hovrätten böra vara en förutsättning för ett god
tagande av det föreslagna stadgandet att vårdnadshavaren bibehålies vid
sin rätt att gå till domstol.
Även
barnavårdsnämnden i Malmö
anser problemet med fosterbarnsför-
1'Iyttningar böra lösas genom ändrade regler om vårdnad i föräldrabalken.
Svenska landskommunernas förbund
anser stadgandet böra begränsas
långt utöver vad som skett i förslaget. Att tillämpa den även för sådana fall
av fosterhemsvård, som föranletts av sjukdom i föräldrahemmet eller svå
righet att skaffa tillfredsställande bostad, synes förbundet olämpligt. Be
träffande flertalet övriga fall måste man, fortsätter förbundet, erinra sig
att barnet dock som regel skall återförenas med sina naturliga föräldrar
efter uppnådda 18 år. Det måste då i de flesta fall bli mycket vanskligt att
avgöra om ett uppskjutande av återföreningen kan vara tillrådligt. Över
huvud synes kommitténs resonemang i anslutning till denna paragraf byg
ga på en underskattning av barnets känslobindningar vid de naturliga för
äldrarna och värdet av den föräldrakärlek och den önskan att göra sitt
bästa för barnet som besjälar alla normala föräldrar.
Från dessa i stort sett positivt inställda remissorgan kommer en del erin
ringar ur mera formella synpunkter.
Länsstyrelsen i Kronobergs län
ifråga
sätter sålunda, om det är lämpligt att i lagtext beskriva sådana omständig
heter, som skall grunda rätt till viss åtgärd. En dylik uppräkning torde ald
rig kunna göras fullständig och kan leda till att andra ej nämnda omstän
digheter lämnas obeaktade.
Länsstyrelsen i Södermanlands län
är inne på
samma tankegångar och finner den verksställda uppräkningen av de olika
omständigheter, som bör beaktas vid prövningen, närmast höra hemma i en
kommentar. Visserligen finner
länsstyrelsen i Älvsborgs län
välbetänkt, att
barnets egen önskan rörande vårdförhållandena tillmätes betydelse, men an
ser denna synpunkt ha fått alltför framträdande plats i förslaget.
Länssty
relsen i Västerbottens län
förordar en sådan formulering av stadgandet, att
det utsäges, att det är de objektiva förhållandena som är avgörande för be
slutet.
Enligt
länsstyrelsen i Västernorrlands län
är den formulering, som kom
mit till användning för angivande av förutsättningarna, alltför obestämd.
Länsstyrelsen föreslår därför att, i likhet med vad som gäller i Norge, ett
sådant beslut skall kunna meddelas allenast när man söker förflytta barnet
utan rimlig grund och förflyttningen blir till skada för barnet. Ä%en
läns
styrelserna i Värmlands
och
Jämtlands län
anser de föreslagna indikatio
nerna vara alltför vaga och obestämda. Sistnämnda länsstyrelse finner det
vidare allvarligt böra övervägas att införa bestämmelse om att förbud mot
barns återtagande från fosterhem över huvud taget får meddelas endast
under förutsättning, att barnet eu längre tid, förslagsvis två år, vistats i fos
terhemmet.
En rent avvisande hållning till förslaget i denna del intar
övcrståthållar-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
150
ämbetet, länsstyrelserna i Kalmar
och
Norrbottens län, Sveriges advokat
samfund, svenska barnpsykiatriska föreningen, högerns
och
folkpartiets
kvinnoförbund
samt
fyra barnavårdsnämnder.
Enligt
överståthållarämbetet
är det ägnat att förvåna, att debatten om
förflyttning av barn huvudsakligen rört sig om förflyttning av ett omhän
dertaget barn åter till föräldrarna eller det ena av dem, däremot föga om
det motsatta förhållandet: barns tagande från föräldrarna.
Länsstyrelserna
i Kalmar
och
Norrbottens län
understryker, att stadgandet kan få till följd
en icke önskvärd minskning av benägenheten att överlämna barn till foster
hem, även i de fall då föräldrarna väl inser det olämpliga i att för tillfället
behålla sina barn. Bestämmelsen kan vidare enligt sistnämnda länsstyrelse
medföra kompetenskonflikter mellan domstolar och barnavårdsnämnder.
Som exempel härpå anför länsstyrelsen följande.
En domstol har genom laga kraftvunnen dom i skilsmässomål bestämt,
att hustrun skall ha vårdnaden om makarnas barn. Barnen har under hem-
skillnadstiden av någon anledning vårdats hos mannens föräldrar. Barna
vårdsnämnden har i sitt yttrande i vårdnadsfrågan till domstolen icke fun
nit anledning förklara någon av makarna olämplig att handhava vårdna
den om barnen. Domstolen har vid sitt övervägande — kanske med hänsyn
till barnens ålder — funnit modern vara den av makarna som bör erhålla
vårdnaden. Då fråga sålunda på grund av domen uppkommer om barnens
överflyttande till modern, finner barnavårdsnämnden med hänsyn till ly
delsen av den föreslagna bestämmelsen att det för barnen — utan att några
förändringar inträffat efter barnavårdsnämndens utlåtande i moderns eller
barnens förhållande —- mest lämpligt att de kvarbliver hos farföräldrarna
som fosterbarn och meddelar följaktligen förbud mot deras tagande från
fosterhemmet.
Sveriges advokatsamfund
anför.
Det nuvarande tillståndet är otvivelaktigt icke tillfredsställande. Vad angår
förflyttning av barn med anlitande av exekutiv myndighet bör uttryckligen
föreskrivas att handräckning icke må äga rum för förflyttning av barn i
andra fall än då barnet olovligen fråntagits vårdnadshavare, fosterföräldrar
eller annan som på laga grund omhänderhaft barnet. Vad åter angår för
farandet hos domstolarna, har dessa under de senaste åren i alltmer ökad
omfattning träffat sina avgöranden ur sådana synpunkter, som kommittén
angivit i lagtexten och närmare utvecklat i motiven, och som bygger på vad
erfarenheten och den psykologiska forskningen givit vid handen. Att denna
praxis utbildats utan stöd i lag är visserligen en svaghet, och visserligen
bör, enligt kommitténs — och även samfundets — bestämda mening, för
flyttning av fosterbarn hindras i betydligt vidare omfattning än nuvarande
praxis gör men, såsom en provisorisk lösning i avbidan på erforderliga de-
tinitiva ändringar i vårdnadsreglerna, är dock domstolarnas strävan att
komma till rätta med förhållandena att föredraga framför förslaget att låta
barnavårdsnämnd (resp. efter besvär länsstyrelsen eller regeringsrätten) ha
sista ordet i dessa ärenden. Förslaget måste såsom ledande till allvarlig
rättsosäkerhet avstyrkas. Önskvärt är emellertid att domstolarna i högre
grad än hittills beaktar de av kommittén i lagtexten och motiven framförda
synpunkterna.
Kiingl. Maj:ts proposition nr JO år 1960
151
Svenska barnpsijkiatriska föreningen
förklarar sig givetvis vara enig med
kommittén om önskvärdheten för samhället att kunna skydda barnet, då
det för all sakkunskap står klart, att en förflyttning måste innebära så svåra
emotionella påfrestningar och så otrygga framtidsutsikter för barnet att
dess psykiska hälsotillstånd även på lång sikt äventyras. Föreningen fram
håller vidare bl. a.
Dessa bedömanden är emellertid ytterligt svåra och subtila. Någon fast
vetenskaplig grund att stå på erbjuder inte heller den barnpsykiatriska
disciplinen vid dessa bedömanden. Att, såsom skett i lagförslaget, på några
rader skissera vilka faktorer, som därvid främst bör beaktas och så över
lämna frågans avgörande till vilken barnavårdsnämnd som helst i landet,
utan att föreskriva någon obligatorisk expertundersökning, förefaller för
eningen direkt olyckligt. En följd av de diffusa indikationsställningarna till
ett så allvarligt ingrepp i de biologiska föräldrarnas rätt torde bli, att fos
terföräldrarna i ett ökat antal fall kommer att vägra lämna åter barnet till
vårdnadsbavaren.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att det kanske skadligaste mo
mentet vid många av dessa tragiska ärenden just är det upprörda osäker-
hetstillståndet och otryggheten som kan prägla barnets liv i åratal medan
striden om det förs vidare i allt högre instanser. Det är därför angeläget
att undvika varje bestämmelse, som kan komma att medföra en ökning av
dessa tragiska och uppslitande fall. Även ur rättssäkerhetsssynpunkter är
det viktigt att indikationerna för ingripandet blir så koncisa och fixerade
som möjligt.
Enligt
barnavårdsnämnden i Stockholm
ligger det i sakens natur att bar
navårdsnämnderna vid prövningen av dessa ärenden kommer att ställas in
för de allra svåraste av bedömanden. Ingripandena berör icke bara barnets
situation utan också föräldrarnas rätt utan att där bakom ligger påvisade
missförhållanden. Det ligger också nära till hands att de lokala nämnderna
vid bedömningen kommer att få svårt att värja sig mot en subjektiv på
verkan genom den ensidiga kontakten med fosterhemmet. Effekten av be
stämmelsen kan bl. a. mot den bakgrunden befaras bli, att antalet proces
ser om rätten att handha vård och fostran av barn ökar i stället för, såsom
åsyftats med bestämmelsen, minskar. Den föreslagna bestämmelsen om fos
terbarnen kan också väntas medföra en ogynnsam reaktion från de föräld
rar, som till följd av olika tvångssituationer anser sig nödsakade att lämna
barnen till fosterhem. Det är uppenbart att de i ett sådant läge måste hysa
stor tveksamhet inför möjligheten att barnavårdsnämnden i den kommun,
där de har för avsikt att placera barn i fosterhem, sedermera skulle kunna
förhindra dem att återfå barnet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
Föredragande statsrådet
Frågan om åtgärder för att hindra skadliga förflyttningar av fosterbarn
har såsom framgår av den lämnade redogörelsen länge varit aktuell. I stort
sett torde enighet numera råda om att behov föreligger av en lagstiftning
152
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
till skydd för fosterbarnen mot sådana förflyttningar. Meningarna bryter
sig däremot beträffande det lämpligaste sättet att lösa detta lagstiftnings-
problem. Under den tidigare förda diskussionen har för frågans lösning an
visats två olika vägar, antingen att införa ändrade regler angående över
flyttande av den rättsliga vårdnaden eller att genom en utvidgning av
barnavårdsmyndigheternas befogenheter inskränka vårdnadshavare^ fak
tiska möjlighet att utöva vårdnaden. Av skäl som förut redovisats har stats
makterna i samband med antagandet av föräldrabalken avvisat alternativet
att lösa problemet genom en utvidgning av möjligheterna att entlediga vård
nadshavare. Då det inte varit möjligt att finna någon lämplig form för att
överflytta prövningen till allmän domstol, anser jag i likhet med kommit
tén ofrånkomligt att bereda ökat skydd för fosterbarnen genom en utvidg
ning av barnavårdsmyndigheternas befogenheter. Denna ståndpunkt bar
även vunnit anslutning i det övervägande flertalet yttranden.
I tekniskt avseende kan den av kommittén föreslagna lösningen av före
varande problem sägas innebära en utvidgning av institutet skyddsuppfost-
ran. Barnavårdsnämnden skall sålunda ha att välja mellan förebyggande åt
gärder — i sista hand föreskrift att barnet inte må tagas från fosterhem
met -— samt omhändertagande. Denna konstruktion äger samband med för
slaget, att nämnden skall kunna ingripa på ett tidigare stadium än för när
varande för att förebygga att ogynnsamma förhållanden uppstår. Då jag
såsom framgår av det tidigare anförda funnit, att ny barnavårdslag beträf
fande förutsättningarna för ingripanden bör bygga på samma principer som
gällande lag, följer härav att skyddet mot skadliga förflyttningar av foster
barn enligt min mening inte bör åstadkommas genom en utvidgning av in
stitutet skyddsuppfostran. Problemet bör i stället lösas så att barnavårds
nämnden får befogenhet att hindra en ifrågasatt skadlig förflyttning av fos
terbarn genom ett till föräldrarna eller annan vårdnadshavare riktat förbud
däremot. Ur systematisk synpunkt måste det vidare anses riktigast, att
detta institut regleras i anslutning till övriga bestämmelser om vården av fos
terbarn. Det må framhållas, att den sålunda förordade lösningen ganska nära
ansluter sig till vad som gäller enligt dansk och norsk barnavårdslagstiftning.
Såsom antytts i den förut lämnade redogörelsen har vårdnadshavare i åt
skilliga fall frånkänts samhällets stöd — i form av handräckningsutslag el
ler dom jämte verkställighet under exekutiv myndighets medverkan — för
att få barn tillbaka från fosterhem. Barn har dock i stor utsträckning vid
prövning i högsta instans befunnits böra återlämnas. De dominerande skälen
lör ett avgörande till vårdnadshavarens förmån i tveksamma fall torde vara
följande: Familjerätten och i mycket även andra delar av rättsordningen
bygger på de naturliga föräldrarnas rätt och plikt att utöva vårdnaden och
bestämma över barnet. Utövningen av föräldramyndigheten bör därför få
samhällets stöd mot utomstående, om ej mycket starka skäl talar för un
dantag. Barnets framtid är mera oviss hos annan barnafostrare, som ej är
på jämförligt sätt förpliktad. Blodsbandet får anses ha stor betydelse. Det
153
finns särskilda förutsättningar för samförstånd och samhörighetskänsla
mellan nära befryndade. Barnet bör hållas samman med sina syskon. Barn
visar i regel —- även efter mycket kraftig reaktion mot ifrågasatt eller vid
tagen förändring — stor förmåga att anpassa sig i nya förhållanden, förut
satt att miljön är god.
Att avgöra, i vilka fall det är med barnets sanna bästa mest förenligt, att
det får bli kvar i fosterhemmet, är en utomordentligt svår och grannlaga
uppgift. Vid prövningen torde i allt väsentligt de nyss berörda synpunkter
na böra vara vägledande. I likhet med ett flertal remissinstanser hyser jag
den uppfattningen, att ingripande till förhindrande av en ifrågasatt flytt
ning av fosterbarn bör förekomma endast i undantagsfall. De i kommitténs
förslag angivna förutsättningarna för ingripande och särskilt den därför
anförda motiveringen synes ge vid handen, att kommittén åsyftat att stad
gandet skulle komma att tillämpas i en omfattning, som måste anses gå
alltför långt. Endast om det föreligger risker för allvarlig skada på barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa eller för dess utveckling, bör barnavårds
nämnden kunna hindra förflyttningen. En mera måttlig risk för psykisk
skada bör sålunda exempelvis inte utgöra tillräckligt skäl för att meddela
förbud. Såsom förutsättning för att förbud mot barns skiljande från foster
hem skall få meddelas bör därför enligt min mening krävas, att det skulle
vara till avsevärd skada för barnet att bli förflyttat från fosterhemmet.
Vid prövningen av ifrågavarande ärenden skall enligt kommitténs för
slag särskilt beaktas barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslo
bindningar, förhållandena i fosterhemmet och den tid barnet fostrats där,
de förhållanden, vartill barnet vid ifrågasatt skiljande från fosterhemmet
skulle överföras, samt skälen för sådan förändring i barnets levnadsför
hållanden, den tid barnet vårdats annorstädes än hos föräldrarna samt des
sas befattning med barnet under samma tid. Vad kommittén sålunda före
slagit torde i och för sig inte ge anledning till erinran, även om värderingen
av de angivna omständigheterna på grund av kravet på avsevärd skada blir
en annan. I likhet med vissa remissinstanser anser jag dock mindre lämp
ligt att upptaga anvisningar av denna beskaffenhet i lagtexten. Uppenbart
är att avgörandet — vilket måste grundas på allmänmänsklig erfarenhet
samt beprövad medicinsk och annan vetenskap -— skall träffas under be
aktande av samtliga för prövningen betydelsefulla omständigheter, önskvärt
är att den psykiska barna- och ungdomsvårdens resurser kan utnyttjas som
ett väsentligt led i bedömningen.
Såsom kommittén berört är det praxis i handräcknings- och tvistemål om
överföring av fosterbarn, att överflyttning inte får ske i strid med barnets
bestämda vilja under förutsättning att barnet nått en ålder av ungefär 15
år eller en utveckling, jämförlig med 15-åringens. Enligt kommitténs åsikt
bör avgörande vikt i regel läggas vid barnets vilja redan då barnet nått 12-
årsåldcrn eller motsvarande utveckling. Vilken ålder eller grad av utveck
ling barnet bör ha nått för att dess inställning till den ifrågasatta flytt
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
154
ningen skall tillmätas betydelse torde vara en fråga, som bör överlämnas åt
den praktiska tillämpningen, varför någon rekommendation i ena eller and
ra riktningen inte lämpligen synes böra lämnas. Det bör emellertid betonas,
att avgörande vid bedömningen endast skall vara, huruvida flyttningen
skulle lända barnet till avsevärd skada. Barnets egen inställning är givetvis
betydelsefull men utgör endast en bland olika omständigheter som skall be
aktas vid prövningen. Till det nu anförda torde ytterligare böra fogas det
påpekandet, att största omsorg och försiktighet är på sin plats, när det gäl
ler att fastställa vad som är ett barns verkliga viljeinriktning.
Om förut angivna förutsättning — avsevärd skada — är för handen, bör
barnavårdsnämnden äga meddela förbud, så snart anledning därtill före
kommer. Härmed åsyftas i första hand, att en förflyttning över huvud taget
är att räkna med. Däri kan emellertid även anses ligga en anvisning för
nämnden att inte skrida till ett förbud, om en tillfredsställande lösning kan
åstadkommas utan att anlita maktmedel. Frågan om förbud torde i regel
uppkomma genom att fosterföräldrarna fäster nämndens uppmärksamhet
på att föräldrarna fordrar barnet åter. Det är emellertid önskvärt, att nämn
den själv såvitt möjligt för att förebygga allvarliga konflikter håller sig
informerad om vårdnadshavare^ planer beträffande barnet.
Är det redan från början klart, att förflyttning av fosterbarnet bör hind
ras endast under viss begränsad tid, såsom till dess visst förhållande inträf
fat i föräldrahemmet eller till dess barnet hunnit avsluta pågående skolter
min eller liknande, bör förbudet begränsas i enlighet härmed. I andra fall
bör förbudet gälla tills vidare. Oavsett förbudets innebörd måste det givet
vis när som helst kunna upphävas, när anledning förekommer därtill.
När fråga uppkommit om meddelande av förbud mot barns skiljande från
fosterhem, torde det många gånger föreligga behov av ett provisoriskt in
gripande, innan utredningen slutförts. Nämnden kan i annat fall riskera att
bli ställd inför fullbordad flyttning. I anslutning till kommitténs förslag
töreslår jag därför, att möjlighet skall finnas för nämnden att vid behov
meddela tillfälligt förbud under förutsättning att definitivt förbud är av
sannolika skäl påkallat.
Den rättsliga innebörden av ett förbud mot barns skiljande från foster
hem är — liksom beträffande omhändertagande —- att den i vårdnaden in
gående befogenheten att bestämma barnets vistelseort suspenderas. Om be
fogenhet införes för barnavårdsnämnd att meddela dylika förbud, kommer
alltså behovet av överexekutors prövning av yrkande om fosterbarns åter
lämnande att minska. Sådana fall kan dock tänkas inträffa, där fosterför
äldrarna, fastän förbud inte ansetts motiverat, vägrar att återlämna barnet
till vardnadshavaren. I dylika fall måste denne tydligen även i fortsätt
ningen kunna lita till de exekutiva myndigheternas bistånd. Utvägen att
erhålla handräckning enligt utsökningslagen kan därför inte, såsom kom
mittén synes ha avsett, i nuvarande läge helt stängas. En sådan åtgärd torde
för övrigt, med hänsyn till rådande rättspraxis, inte kunna genomföras utan
lagändring. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att nuvarande ord
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
155
ning i fråga om exekution för överflyttning av barn ur flera synpunkter är
otillfredsställande och i behov av revision. Införandet av befogenhet för bar-
navårdsmyndigheterna att förbjuda förflyttning av fosterbarn skapar också
samordningsproblem, som kräver närmare överväganden. Samtliga hithö
rande spörsmål torde lämpligen böra upptagas till behandling under den
pågående översynen av utsökningslagstiftningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
XI. Vissa andra frågor rörande fosterbarnsvård m. m.
De frågor som här avses gäller främst fosterbarnsbegreppets omfattning,
införande av koncessionssystem beträffande fosterbarn samt anmälnings
plikt och tillsyn i fråga om s. k. vistelsebarn.
Gällande bestämmelser m. m.
Bestämmelser om fosterbarnsvård m. m. återfinnes i 7 kap. BvL.
Till fosterbarn hänföres enligt 49 § 1 mom. BvL barn under 16 år, som
fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad för
myndare, vilken har vårdnaden om barnet. Den som i sitt hem mottagit fos
terbarn kallas i lagen barnafostrare.
Tillämpningen av bestämmelserna i 7 kap. BvL samt därtill anknutna an-
svarsstadganden kan utsträckas till barn under 16 års ålder vilket, utan att
vara fosterbarn, vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller vårdnads-
havande förmyndare. Barnavårdsnämnden eller, i brådskande fall, dess ord
förande äger nämligen, om särskilda skäl därtill föranleder, besluta att så
dant barn skall tills vidare anses såsom fosterbarn (49 § 2 mom.).
Fosterbarn må ej mottagas av den, som lider av tuberkulos eller könssjuk
dom i smittsamt skede eller i vars hem vistas någon med dylik sjukdom i
smittsamt skede (51 a §).
I övrigt gäller, att barnavårdsnämndens tillstånd fordras för mottagande
av barn under ett års ålder såsom fosterbarn. För dylikt mottagande av
barn, som är ett år eller äldre, kräves icke tillstånd men väl anmälan till bar
navårdsnämnden inom en vecka före emottagandet, såvida ej nämnden med
givit, att barnet får mottagas tidigare. (51 § 1 och 2 inom.).
Under särskilda förutsättningar äger barnavårdsnämnden meddela förbud
mot att fosterbarn mottages i visst hem (52, 55 och 56 §§).
Särskilda i 59 § upptagna bestämmelser gäller vissa barn, som utan att
vara att anse såsom fosterbarn vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna
eller särskilt förordnad förmyndare, som har vårdnaden om barnet. Enligt
dessa bestämmelser inträder anmälningsskyldighet dels om barnet ej fyllt
7 år och mot ersättning mottagits i hemmet samt vistats där en månad, dels
ock i annat fall — d. v. s. om barnet är äldre eller mottagits utan ersättning
— om barnet ej fyllt 16 år samt vistats i hemmet ett år. Anmälningsskyldig
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
heten åvilar den som har barnet om hand och skall fullgöras gentemot ortens
barnavårdsnämnd inom en vecka efter månadens respektive årets utgång.
I fall, där anmälan enligt nämnda bestämmelser gjorts eller bort göras,
skall barnavårdsnämnden snarast möjligt låta undersöka hemmet, om nämn
den ej redan har kännedom om detsamma (59 § 4 mom.). Såsom nyss be
rörts kan nämnden enligt 49 § 2 mom. besluta att barn tills vidare skall an
ses som fosterbarn. Den bestämmelsen kan komma till användning bl. a. i
fråga om barn, som enligt 59 § skall anmälas, därest nämnden vill ställa
hemmet under fosterbarnskontrollen.
Har förbud att mottaga fosterbarn meddelats, äger den, för vilken förbudet
gäller, ej heller i sitt hem mottaga barn som avses i 59 §, med mindre barna
vårdsnämnden lämnat sitt medgivande därtill (59 § 5 inom.).
Gällande lydelse av 7 kap. BvL härrör i många och betydelsefulla delar
från
lag den 22 juni 1945.
Utformningen av kapitlet har särskilt påverkats
av att genom sistnämnda lag fosterbarnskontrollen dels begränsats till att
avse endast barn i enskilda hem — icke i barnhem — dels utvidgats till att
avse även barn, som
utan ersättning
fostras i enskilda hem, dels ock skärpts
genom att tillståndstvång införts beträffande barn under ett års ålder och
förhandsanmälan föreskrivits med avseende å mottagande av äldre foster
barn, varjämte föreskrifter givits om kontroll i vissa fall å familjevård, som
ej innebär fosterbarnsvård (jfr det ovan anförda angående 59 §).
Socialvårdskommittén,
vars förslag (i betänkande IX, SOU 1944: 34) låg till
grund för 1945 års lagändring, ifrågasatte utvidgning av fosterbarnsbegrep-
pet till att avse även barn, som fyllt 16 år, samt övervägde ett mera allmänt
koncessionstvång. Kommittén föreslog bl. a., att till fosterbarn skulle räknas
även barn, som fostrades hos särskilt förordnad förmyndare, vilken hade
vårdnaden om barnet, samt att anmälningsskyldighet skulle åligga även den
som överlämnade barn till fosterhem.
I proposition 227/1945, där socialvårdskommitténs förslag i nyss angivna
särskilda hänseenden avböjdes, förklarades beträffande barn, som fostrades
hos särskild förmyndare-vårdnadshavare, att enär vårdnadsuppdraget direkt
eller indirekt byggde på ett av domstol meddelat avgörande det knappast
vore lämpligt, att barnavårdsnämnd skulle äga ingripa mot dylik förmyn
dare under andra förutsättningar än dem som gällde för ingripande mot för
äldrar. Nämnden kunde vid försummelse från förmyndarens sida hos dom
stolen begära dennes entledigande.
Barnavårdskommittén
Bestämningen av begreppen fosterbarn, fosterföräldrar — vilken benäm
ning fått ersätta »barnafostrare» — samt fosterhem har i kommitténs lagför-
slag upptagits i inledningskapitlet (2 §). Den föreslagna definitionen anger
det för fosterbarnsförhållandet karakteristiska på ett sätt som i viss mån av-
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
157
viker från den gällande lagen. Det är emellertid inte fråga om någon änd
ring i sak.
Vad angår uppdelningen i fosterbarn och vistelsebarn föreslår kommittén
icke heller någon ändring i sak.
Med hänsyn till den relativt flytande gränsen mellan fosterbarnsvård å
ena samt familjevård i övrigt å andra sidan är det enligt kommittén uppen
barligen av vikt, att familjevården över huvud taget ägnas viss uppmärksam
het. Kommittén framhåller vidare angelägenheten av att familjevård, som
inte är — eller mot bestridande icke kan visas innebära — fosterbarnsvård
men med hänsyn till betydelsen och behovet av kontroll bör ägnas samma till
syn som fosterbarnsvård, kan genom särskilt avgörande jämställas med fos-
ternbarnsvård.
Det förefaller kommittén onödigt och mindre lämpligt att utvidga foster-
barnsbegreppet till fall, där ett fosterbarnsförhållande måhända ej är avsett,
och att såsom fosterföräldrar beteckna personer, som inte vill vara det och
kanske, t. ex. på grund av åldersskäl, ej alls skulle kunna godkännas som
fosterföräldrar, men däremot mycket väl som vårdare för kortare tid. Man
riskerar alltid, anför kommittén, att en föreskrift, enligt vilken en del vis
telsebarn är inordnade under fosterbarnstillsynen sasom till namnet foster
barn, orsakar irritation och stridigheter vid tillämpningen. Kommittén före
slår därför icke någon motsvarighet till stadgandet i 49 § 2 mom. BvL. Det
ur samhällets synpunkt viktiga är, anför kommittén, att barnet ställes under
betryggande tillsyn och att de bestämmelser angående råd och stöd åt foster
föräldrar och fosterbarn, som kan vara av betydelse, blir tillämpliga. Detta
låter sig enligt kommittén göra utan att barnet förklaras vara eller skola an
ses som fosterbarn. Kommittén har valt den lösningen, att vistelsebarn, som
ej fyllt 16 år, dels under vissa betingelser automatiskt skall ställas under fos-
terbarnskontrollen såsom om de vore fosterbarn, dels ock skall i andra fall
kunna av barnavårdsnämnden genom särskilt beslut sålunda jämställas.
Vad angår barn som fostras hos för barnet förordnad förmyndare, vilken
har vårdnaden om barnet, biträder kommittén socialvårdskommitténs år 1944
framlagda förslag.
Kommittén framhåller, att de år 1945 införda bestämmelserna om ordning
en för mottagande av fosterbarn — enligt vilka barnavårdsnämndens till
stånd krävs för mottagande av barn under ett års ålder såsom fosterbarn,
medan äldre barn som regel må mottagas en vecka efter gjord anmälan hos
nämnden, om nämnden ej meddelar förbud — icke visat sig effektiva samt
anför vidare bl. a. följande.
Det nuvarande, blandade systemet skiljer sig principiellt föga från ett all
mänt koncessionssystem. Att ställa krav på tillståndsansökan i stället för tör-
handsanmälan innebär icke någon ökad belastning för de enskilda och torde
numera av allmänheten knappast fattas såsom en onödig hämsko på de en
skildas disposition beträffande barnen. Då försöket med ett blandat system
icke slagit väl ut, synes det kommittén nödvändigt att övergå till ett enhet
ligt koncessionssystem för de fall, där det är av väsentlig betydelse att vinna
förhandskännedom om fosterbarnsplacering och att få till stånd förhands-
prövning.
Tillståndstvånget bör enligt kommitténs mening omfatta barn som befin
ner sig i sådan ålder, att de inte kan beräknas vara i stånd att själva ha eu
uppfattning om och eventuellt påkalla ändring i sin hemsituation. Det har
synts kunna begränsas till barn under 16 års ålder. Vill någon mottaga fos
terbarn, som fyllt 16 men ej 18 år, bör det vara tillfyllest med anmälan
efter
mottagandet. Sådan anmälan skall enligt vad kommittén föreslår göras inom
en vecka efter mottagandet av barnet.
Två ledamöter av kommittén (fru
Ewerlöf
och herr
Lindegren
) har mot
satt sig utsträckningen av koncessionstvånget.
Kommittén uttalar, att det för en effektiv fosterbarnstillsyn är erforder
ligt, att barnavårdsnämnd även får reda på och kan ägna viss tillsyn åt barn
i familjevård, vilka icke är — eller förmenas icke vara — att anse som foster
barn. Sådana
vistelsebarn
skall enligt förslaget under vissa förutsättningar
alltid vara föremål för viss tillsyn och i övrigt kunna genom särskilt beslut
ställas under dylik tillsyn.
Kommittén uttalar även, att de i BvL uppställda tämligen invecklade reg
lerna om anmälan beträffande vistelsebarn icke fått praktisk betydelse.
Kommittén föreslår enklare regler, i avsikt att förenklingen skall leda till
att reglerna verkligen kommer att lända till efterrättelse. Kommittén har så
lunda föreslagit, att anmälan, oavsett huruvida ersättning utgår eller icke,
skall göras av den som mottar barn under 16 år
för vistelse i sitt hem, utan
att barnet är att anse som fosterbarn, under förutsättning att vistelsen är
avsedd att räcka minst fyra månader. Helt undantaget från anmälningsplikt
skall vara sådant mottagande av barn, som avser vistelse allenast under
skolgång.
Har någon mottagit barn som nyss sagts i sitt hem utan att vistelsetiden
från början beräknats uppgå till den angivna tidsrymden, men har vistelsen
ändå kommit att utsträckas till sådan längd, inträder anmälningsplikt en
ligt förslaget efter förloppet av fyra månader.
Anmälan skall enligt förslaget inges inom en vecka efter mottagandet av
barnet eller, i sistberörda fall, inom en vecka efter det anmälningsplikten
inträtt.
I avsikt att vinna förbättrad efterlevnad av bestämmelsen om tillstånds-
tvång föreslår kommittén, att vårdnadshavaren skall åläggas att inom en
vecka efter det han lämnat barnet till fosterhem anmäla förhållandet till
barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet är beläget.
Kommittén har ansett att legalt förbud, motsvarande det i 51 a § upptagna,
icke erfordras i ny barnavårdslag.
Barnavårdsnämnd skall enligt förslaget äga meddela viss person förbud
att mottaga fosterbarn som fyllt 16 år.
Vidare föreslås befogenhet att förbjuda mottagande av vistelsebarn.
Vistelsebarn, beträffande vilka anmälningsplikt enligt förut berörda reg
ler föreligger, skall enligt förslaget inbegripas under fosterbarnstillsynen-
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
159
Även vissa av de övriga för fosterbarnsvården gällande bestämmelserna skall
tillämpas som om barnet vore fosterbarn.
I samma omfattning som för vistelsebarn, beträffande vilka anmälnings
plikt inträtt, skall fosterbarnsbestämmelserna enligt förslaget kunna genom
särskilt beslut av barnavårdsnämnden göras tillämpliga i fråga om andra
barn under 16 år, vilka vistas i annat hem än föräldra- eller fosterhem. Till
grund för sådant beslut skall ligga särskilda omständigheter. Möjligheten
att fatta beslut av dylik innebörd kommer alltså, enligt kommitténs förslag,
att avlösa gällande lagbestämmelse om rätt för barnavårdsnämnd att beslu
ta, att visst barn skall tills vidare anses som fosterbarn.
Kommittén föreslår, att barn under 16 års ålder, som mottagits i enskilt
hem för vistelse under skolgång, skall stå under barnavårdsnämndens fos-
terbarnstillsyn i så måtto, att barnets rätt och bästa tillgodoses och att råd
och bistånd lämnas dem, som mottagit barnet. Andra bestämmelser som
gäller fosterbarn eller vistelsebarn — t. ex. om anmälan — blir enligt för
slaget icke tillämpliga.
Kommittén har vidare funnit sig böra föreslå, att den som i sitt hem re
gelbundet mottager annans barn för vård under begränsad del av dygnet,
skall vara skyldig anmäla detta till ortens barnavårdsnämnd inom loppet
av en vecka efter det att barnet första gången mottagits. Barnavårdsnämn
dens tillsyn över familjedaghem skall enligt förslaget vara densamma som
beträffande skolinackorderingar.
Barnavårdsnämnds föreslagna rätt att förbjuda, att barn mottages för
familjevård i visst hem inom kommunen, omfattar även dagvård.
Remissyttrandena
Frågan huruvida barn, som åtnjuter vård och fostran
hos vårdnads havande förmyndare, bör hänföras till foster
barn, har berörts endast i ett fåtal yttranden.
Länsstyrelsen i Västerbottens
län, en socialvårdskonsulent
och
en barnavårdsnämnd
tillstyrker förslaget
under anförande att anledning saknas att undandra sådana barn det stöd
som fosterbarnskontrollen måste anses innebära. Däremot avstyrkes för
slaget av
barnavårdsnämnden i Djursholm,
som finner det främmande att
en av domstol efter ingående prövning utsedd förmyndare och vårdnadsha
vare skulle vara beroende av barnavårdsnämnds tillstånd att få vårda och
fostra barnet.
En överväldigande majoritet bland de remissinstanser, som yttrat sig rö
rande frågan om utsträckt tillståndstvång —
fångvårds
styrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, åtta länsstyrelser, svenska so-
cialvårdsförbundet, svenska läkaresällskapet, folkpartiets kvinnoförbund,
yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars riksför
bund, nio socialvårdskonsulenter, fyra barnavårdsassistcnter
och
33 kommu
nala organ
— tillstyrker kommitténs förslag härutinnan.
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
En begränsning av tillståndstvånget till att i princip avse barn före upp
nådd skolålder förordas av
en reservant inom socialstyrelsen, målsmännens
riksförbund
och
tio kommunala organ,
medan
tre länsstyrelser, socialdemo
kratiska kvinnoförbundet, en socialvårdskonsulent
och
en barnavårdsnämnd
uttalar sig för tillståndstvång i fråga om barn, som ej fyllt 18 år.
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands
och
Malmöhus län,
Sveriges advokatsamfund, högerns kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbun-
det, en barnavårdsassistent, eu förste provinsialläkare
samt
13 kommunala
organ
avstyrker helt en utvidgning av kravet på tillstånd.
De argument som är utslagsgivande för de avstyrkande remissinstanser
nas hållning är i huvudsak följande. En utvidgning av koncessionstvånget
kommer av många att uppfattas som ett starkt intrång i de enskildas rätt att
själva ordna för barnen och kommer även att betraktas som ett oberättigat
samhälleligt förmynderskap. Det utökade kravet på tillstånd kommer utan
tvekan att verka stötande för många, som vill placera sina barn hos släk
tingar för längre eller kortare tid. Med en negativ inställning till lagens be
stämmelse torde följa en irritation, som kan bli i hög grad besvärande för
samarbetet mellan barnavårdsnämnd, föräldrar och fosterhem. Det före-
ligger även fara för att ett utvidgat koncessionstvång är ägnat att minska be
nägenheten att mottaga fosterbarn. En lämplig lösning av problemet torde
ligga i en intensifierad kontroll av fosterhemmen och av den vård foster
barnen erhåller.
Vad angår de föreslagna bestämmelserna om vistelsebarn ställer
sig
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
tvivlande till att en anmälnings
skyldighet av den omfattning kommittén förordar — särskilt då den göres
betingad av flera förutsättningar — tjänar syftet med densamma. Det är
fara värt, anför länsstyrelsen, att allmänheten icke kan hålla reda på alla
anmälningsskyldigheter, som i olika sammanhang pålägges medborgaren.
Även från
kommunalt håll
uttryckes farhågor för att bl. a. bestämmelserna
om vistelsebarn kommer att höra till dem som väl finnes i lagtext men icke
vinner tillämpning i praktiken. Tillsynen blir för omfattande och ogenom
förbar. Praktiska svårigheter kommer att uppstå, om ifrågavarande bestäm
melser även avses omfatta barn under 16 år som beredes bostad i arbetsgi
varens familj. En bättre lösning är, framhålles det, att ge barnavårdsnämnd
möjlighet att i mån av behov ställa nu avsedda »vistelsehem» under viss till
syn. — En positiv inställning intar dock
barnavårdsnämnden i Örebro,
som
uttalar sin tillfredsställelse över att samhällets kontroll utsträckes till dessa
med fosterbarnsvården närbesläktade vårdformer.
Socialstyrelsen
finner skolbarnen icke böra undantagas från den anmäl
ningsplikt och tillsyn som gäller för övriga vistelsebarn under 16 år. Enligt
styrelsen kommer denna grupp barn med hänsyn till utvecklingen inom skol
organisationen att inom en snar framtid öka. Denna vårdform måste omgär
das med lika goda garantier som annan familjevård. Skolbarnens föräldrar
är tvingade av samhället att under terminerna lämna ifrån sig sina barn till
andra. De måste acceptera de möjligheter till enskild tillsyn och omvårdnad,
161
som är tillgängliga i skolorten. Föräldrarna bör då, enligt socialstyrelsen,
kunna kräva, att samhället stöder dem i ansvaret för barnets vistelse i det
andra hemmet. Detta stöd bör lämnas dem av en kommunal myndighet och
då närmast av den myndighet, som har den sociala uppgiften att värna om
barnens bästa. Skolbarnens föräldrar bör uppfatta stödet som en värdefull
tjänst och känna, att barnavårdsnämnden har samma ansvar för deras barn
som för andra barn, som under kortare tid är utplacerade i enskilda hem.
Förslaget om tillsyn över skolinackorderingar avstyrkes däremot helt av
länsstyrelserna i Östergötlands
och
Västernorrlands län, målsmännens riks
förbund
och några
kommunala organ.
Även
skolöverstyrelsen
ställer sig i viss mån avvisande till förslaget i den
na del och förordar, att ifrågavarande tillsyn endast skall träda i funktion
i den mån skolstyrelsen i det särskilda fallet med hänsyn till föreliggande
omständigheter sådan påkallar och att en sådan bestämmelse även bör om
fatta ensamboende skolbarn, vilka ofta lever under sämre förhållanden än
inackorderade elever. I yttrandet anföres vidare följande.
Även om överstyrelsen är medveten om att tillsyn i vissa fall vore önsk
värd, får man icke underskatta flertalet föräldrars egen vilja, ansvarskänsla
och förmåga att genom kontakt med inackorderingsfamiljen tillse, »att bar
nets rätt och bästa tillgodoses och att råd och bistånd lämnas dem, som mot
tagit barnet». Skolsköterskornas verksamhet, tillkomsten av elevhem och
skolkuratorer har bidragit till att förbättra de inackorderade elevernas för
hållanden. överstyrelsen ifrågasätter vidare om barnavårdsnämnderna på de
orter, som har många skolinackorderingar, skall kunna fullgöra ett dylikt
uppdrag på ett effektivt sätt.
Vad gäller tillsynen över de enskilda hem, som mottager barn genom skol
distrikts försorg, gäller som regel enahanda förhållanden beträffande för
äldrarnas kontakt med inackorderingsfamiljen. Därtill kommer den tillsyn,
som utövas av skolmyndigheten, av skolläkare och distriktssköterska (skol
sköterska).
Emellertid kan fall tänkas förekomma, då skolstyrelsen finner tillsyn ge
nom barnavårdsnämndens försorg vara av praktiska eller andra skäl erfor
derlig.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
Föredragande statsrådet
Beträffande innebörden av begreppet fosterbarn innebär kommitténs för
slag i förhållande till gällande lag, frånsett den i tidigare sammanhang be
rörda höjningen av åldersgränsen från 16 till 18 år, endast den sakliga änd
ringen, att till fosterbarn hänföres även sådant barn, som vårdas och fostras
hos särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Såsom
framgår av den förut lämnade redogörelsen övervägdes ett motsvarande re
formförslag i samband med 1945 års ändringar i BvL. De skäl som föranled
de att detta förslag avvisades äger i huvudsak alltjämt giltighet. Då vård-
nadsuppdraget direkt eller indirekt bygger på ett av domstol träffat avgö
rande, kan det nämligen inte anses lämpligt, alt förmyndaren skall vara be
roende av barnavårdsnämndens tillstånd för att få vårda och fostra barnet
It Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10
162
i sitt hem. Av denna anledning finner jag mig inte kunna biträda kommit
téns ifragavarande förslag. Med hänsyn härtill och då jag såsom förut nämnts
föreslår, att berörda åldersgräns bibehålies oförändrad, bör fosterbarnsbe-
greppet följaktligen enligt min uppfattning i ny barnavårdslag bestämmas
på i sak samma sätt som i gällande lag.
I samband med 1945 års lagstiftning behandlades även ett förslag om in
förande av anmälningsplikt för vårdnadshavare, som överlämnar barnet till
fosterhem. Beträffande detta förslag anförde chefen för socialdepartementet,
att det visserligen är angeläget att barnavårdsnämnden äger känndom om
alla de fall, då fosterbarn mottages inom kommunen, men att det var tvivel
underkastat, huruvida de ökade garantier härför, som kunde vinnas genom
förslaget, övervägde den tunga, som den dubbla anmälningsplikten skulle
innebära för allmänheten. Inte heller i denna fråga föreligger enligt min
mening sådana omständigheter, att ett ändrat ställningstagande kan anses
motiverat. Jag avstyrker därför kommitténs förslag om införande av an
mälningsplikt för vårdnadshavare.
Såsom kommittén framhållit nödgas man konstatera, att bestämmelserna
i BvL om ordningen för att mottaga fosterbarn — enligt vilka barnavårds
nämndens tillstånd krävs för mottagande av barn under ett års ålder, me
dan äldre barn som regel får mottagas en vecka efter gjord anmälan hos
nämnden, om nämnden inte meddelar förbud — inte har visat sig effek-
ti\a. I inte ringa utsträckning mottages sålunda barn såsom fosterbarn i
enskilda hem utan att tillstånd inhämtats eller föreskriven anmälan gjorts,
och det är inte heller ovanligt att förhandsgranskning av hemmet under-
låtes i fall, där anmälan om mottagande av barn över ett år skett i ve
derbörlig ordning. En enhetlig regel om att barnavårdsnämndens tillstånd
alltid fordras för rätt att mottaga fosterbarn torde ha större utsikter än
det nu\ arande blandade systemet att tränga igenom i det allmänna medve
tandet, och en sådan regel tvingar barnavårdsnämnderna att verkligen i för
väg undersöka hemmen, när tillståndsansökan göres. Då en noggrann för
handsgranskning utgör en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande
fosterbarnsvård, föreslår jag därför, att tillstånd alltid skall krävas för rätt
att mottaga fosterbarn. Härvid kan jag stödja mig på eu stark opinion bland
remissinstanserna. En sådan regel ställer såsom redan antytts större anspråk
på barnavårdsnämndernas insatser. Däremot innebär kravet på tillstånds
ansökan inte någon ökad belastning för de enskilda, och ett koncessions-
tvång torde inte heller kunna betraktas som ett opåkallat ingrepp i de en
skildas disposition beträffande barnen. Erinras må även att koncessions-
tvång är genomfört såväl i Danmark som i Norge.
Om koncessionstvång genomföres, saknas tydligen behov av befogenhet
för barnavårdsnämnden att förbjuda att barn mottages såsom fosterbarn i
visst hem, och inte heller erfordras något generellt förbud mot att mottaga
fosterbarn i hem, där smittsam sjukdom av visst slag förekommer. Gällande
lags bestämmelser om dylika förbud synes därför inte böra få motsvarighet
i ny barnavårdslag.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
163
Vad nyss sagts om lagstiftningens bristande effektivitet, när det gäller
bestämmelserna om ordningen för att mottaga fosterbarn, äger i ännu högre
grad tillämpning i fråga om reglerna om anmälningsplikt och tillsyn beträf
fande s. k. vistelsebarn. Det torde i själva verket förhålla sig så, att dessa
regler kommit att i det närmaste helt stanna på papperet. Enligt min me
ning är de skäl, som ligger till grund för dessa bestämmelser, numera inte
särskilt starka. Det typiska för de situationer det här är fråga om är att
föräldrarna för någon tid behöver hjälp med den omedelbara vården av
barnet utan att avsikten är att den som mottager barnet helt skall övertaga
ansvaret för barnets vård och fostran. Den personliga kontakten mellan för
äldrar och barn upprätthålles på eif helt annat sätt än vad som brukar vara
fallet, när föräldrarna överlämnat barnet till ett fosterhem. Det kan därför
inte utan fog hävdas, att det här gäller angelägenheter som de enskilda bör
få ordna utan inblandning från det allmännas sida. Även om det i och för
sig skulle vara önskvärt, att föräldrarna i dessa fall finge åtnjuta sam
hällets bistånd med kontroll av barnens vård, förhåller det sig för övrigt
så, att barnavårdsnämndernas resurser inte tillnärmelsevis förslår för att
utöva en allmän tillsyn över vistelsebarnen. Splittringen av de tillgäng
liga resurserna är också till men för fosterbarnsvården, där det allmännas
stöd verkligen är påkallat. Barn, som vistas i annat enskilt hem än föräld
rarnas eller särskild förmyndares utan att dock vara fosterbarn i egentlig
mening, bör enligt min uppfattning framdeles liksom hittills på särskilda
skäl kunna förklaras vara att anse som fosterbarn. Vidare bör såsom kom
mittén föreslagit i ny barnavårdslag föreskrivas befogenhet för barnavårds
nämnd att meddela förbud mot att någon i sitt hem mottager annans barn
för vistelse annat än tillfälligt. Genom bestämmelser av nu angiven inne
börd torde vistelsebarnens behov av skydd från samhällets sida tillgodoses
i erforderlig utsträckning. Jag har därför stannat vid att föreslå, att man i
ny barnavårdslag helt avstår från bestämmelser om anmälningsplikt och
generell tillsyn beträffande vistelsebarn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
XII. Barnavårdsanstalter in. ni.
Bestämmelserna i BvL om barnavårdsanstalter, m. m.
Bestämmelser om vad som menas med och hänföres till barnavårdsan-
sialt, om sådan anstalts inrättande och dess verksamhets bedrivande, om
tillsyn in. m. återfinnes i 5 kap. 39—42 b §§ BvL.
Begreppet barnavårdsanstalt bestämmes i BvL 39 § 1 mom. så, att därmed
avses för barns vård och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra
till sjukhus, sjukhem, anstalt för abnorma eller vanföra, skola tillhörande
barna- och ungdomsvården eller skoldistrikt tillhörigt skolhem.
Barnavårdsan stal terna indelas i tre huvudgrupper nämligen barnhem,
164
barnkolonier och anstalter för halvöppen barnavård. Begreppet barnhem har
i lagen icke bestämts på annat sätt än genom en uppräkning av vissa typer
av dylika hem med angivande av föremålet för deras verksamhet. Barnko
lonier är enligt BvL barnavårdsanstalter för sluten vård och uppfostran av
barn under sommaren eller eljest under viss begränsad del av året. Anstalter
för halvöppen barnavård definieras som barnavårdsanstalter för vård och
uppfostran av barn under begränsad del av dygnet (39 § 2 mom.).
Fyra särskilda typer av barnhem anges i barnavårdslagen: a) spädbarns-
hem, för vård av späda barn, vilka icke åtföljes av sina mödrar, b) mödra-
hem, för vård huvudsakligen av späda barn med deras mödrar, c) upptag-
ningshem, för tillfällig vård och uppfostran samt observation av barn, som
fyllt ett år, samt d) barnhem för varaktig vård, för uppfostran och vård
under längre tid av barn, som fyllt ett år.
Det åligger varje landstingskommun att, i den mån annan icke drager
försorg därom, anordna och driva för landstingskommunens behov erfor
derliga barnhem. Landstingskommunerna är också skyldiga att bestrida
kostnaderna för anordnande och drift av för ändamålet erforderligt, annan
tillhörigt barnhem under förutsättning, alt erforderliga medel icke på annat
sätt tillhandahålles och att hemmets vårdplatser är avsedda för landstings
områdets gemensamma behov (40 § andra stycket).
Behovet av barnhem och hur detta behov skall tillgodoses prövas och be
stämmes på särskilt i 40 § första stycket BvL angivet sätt. För varje lands
tingskommun skall Kungl. Maj :t, efter förslag av landstinget, fastställa plan
för barnhemsvårdens ordnande. I planen skall upptagas barnhem till sådant
antal och av sådan art, att inom landstingskommunen förefintliga behov av
olika slag av barnhemsvård blir tillgodosedda på ett ändamålsenligt sätt.
Även ändring av planen fastställes av Kungl. Maj :t.
Bestämmelser om kontroll över inrättande av barnavårdsanstalt eller på
börjande av dess verksamhet, så ock över större förändringar i fråga om så
dan anstalt och dess verksamhet meddelas i 41 § BvL.
Vill kommun eller landsting upprätta barnhem, skall plan för hemmet
och dess verksamhet underställas Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bestämmande, socialstyrelsen för förhandsprövning. Som villkor för att
planen skall godkännas gäller, att hemmet med hänsyn till belägenhet, ut
rymme, utrustning och övriga förhållanden skall vara så beskaffat, att där
intagna barn kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran (1 mom.).
Om annan än kommun eller landsting vill upprätta barnhem, kräves för-
handstillstånd av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, so
cialstyrelsen. Tillstånd må ej lämnas med mindre hemmet med hänsyn till
belägenhet, utrustning och utrymme befinnes vara så beskaffat, att där
intagna barn kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, samt med
hänsyn till hemmets ledning, personal och ekonomiska förhållanden trygg
het kan anses föreligga för hemmets ändamålsenliga skötsel. Skriftligt bevis
om lämnat tillstånd skall meddelas. I detta skall utsättas innehavarens namn,
barnhemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal barn, som må
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
165
samtidigt vårdas i hemmet, med angivande särskilt av antalet barn under
ett års ålder. Kungl. Maj:l eller socialstyrelsen skall även pröva, huruvida
för hemmet skall finnas reglemente, och i så fall fastställa sådant (2 mom.).
Underställning av plan, respektive ansökan om tillstånd erfordras även,
om den som driver barnhem vill flytta detta till annan lägenhet, utvidga
det eller vidtaga större förändring beträffande detsamma eller om ombyte av
innehavare skall ske (4 mom.).
Barnkolonier och anstalter för halvöppen barnavård får inrättas utan för-
handsprövning eller tillstånd; dock fordras anmälan, innan sådan anstalt
första gången träder i verksamhet, till socialstyrelsen samt till barnavårds
nämnden i den kommun, där anstalten är avsedd att drivas. Vid flyttning,
utvidgning eller annan större förändring samt vid ombyte av innehavare skall
nya anmälningar göras (3 och 4 inom.).
Hur verksamheten vid barnavårdsanstalt skall bedrivas är föremål för
direkt reglering i BvL endast i så måtto att vissa bestämmelser ges om in
tagning i barnhem samt om uppgiftsskyldighet rörande intagning och in
tagna (41 a §). I övrigt framgår kraven på barnavårdsanstalts verksamhet
av stadgande om vad barnavårdsnämnden skall tillse beträffande anstalter
(42 §).
Beträffande intagning i barnhem föreskrives i 41 a § att medgivande till
intagning i varje särskilt fall lämnas av hemmets styrelse eller, om sådan
icke finnes, av hemmets innehavare eller av den, som därtill förordnats av
styrelsen eller innehavaren. Är hemmet helt eller till huvudsaklig del avsett
för landstingsområdes gemensamma behov, skall före intagningen, där så
kan ske, samråd äga rum med barnavårdsassistenten.
Angående beslut om intagning i barnhem för varaktig vård skall den
som meddelat beslutet ofördröjligen göra anmälan till barnavårdsassisten
ten. Sådan anmälan är dock ej erforderlig, där barnavårdsassistenten vid
samråd som nyss sagts tillstyrkt intagningen.
Styrelse för barnhem eller, om sådan icke finnes, hemmets innehavare
skall före den 15 januari och den 15 juli varje år till barnavårdsassistenten
lämna skriftlig uppgift å de vid nästföregående halvårsskifte i barnhemmet
intagna barn, som åtnjutit barnhemsvård i sammanlagt över ett år (41 a §
2 mom.).
Länsstyrelsen äger jämlikt 41 a § 3 inom. BvL gripa in i harnhemsvården
och förordna, att barn, som intagits i barnhem, icke vidare må vårdas där.
Tillsynen över att förhållandena vid barnavårdsanstalt och anstaltens
verksamhet är tillfredsställande ankommer i första hand på barnavårds
nämnden i den kommun, där anstalten finnes. Nämnden skall enligt 42 §
BvL tillse, att verksamheten vid anstalt bedrives med iakttagande av gällan
de bestämmelser och att förhållandena vid anstalten är sådana, att där in
tagna barn erhåller tillfredsställande vård och uppfostran samt, vad an
går barnhem, erforderlig sjukvård. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt
vården av späda barn. I den mån så prövas påkallat har nämnden att låta
verkställa undersökning av förhållandena i barnavårdsanstalt.
166
Socialstyrelsen äger befria barnavårdsanstalt från tillsyn av ortens bar
navårdsnämnd (42 § 2 mom.).
Finner barnavårdsnämnden — efter anmälan, undersökning eller eljest
— att barnavårdsanstalt inom kommunen icke lämnar tillfredsställande
vård eller uppfostran eller att för anstalten gällande bestämmelser åsido-
sättes eller att anledning eljest förekommer till anmärkning mot anstalten,
dess personal eller verksamhet, skall nämnden genom lämpliga föreställ
ningar hos styrelsen eller innehavaren söka åstadkomma rättelse. Leder
dessa icke till åsyftad verkan eller drives icke-kommunalt barnhem utan till
stånd, eller finner nämnden att meddelat tillstånd bör återkallas, skall
nämnden anmäla förhållandet till länsstyrelsen (42 a § 1 mom. första styc
ket).
Råder i barnavårdsanstalt så allvarliga missförhållanden, att där intag
na barn ej kan utan fara för liv eller hälsa kvarbli i anstalten, till dess läns
styrelsen eller socialstyrelsen hinner besluta i ärendet, skall barnavårds
nämnden tillse att barnen omedelbart skiljes från anstalten och att, där så
erfordras, lämplig vård beredes dem. För ändamålet må nämnden omhän
dertaga barnen och förfara med dem såsom med barn, vilka omhändertagits
för samhällsvård. Ordföranden eller, om kommunen sådant medgivit, an
nan ledamot eller tjänsteman hos nämnden må i brådskande fall besluta i
nämndens ställe.
Vid missförhållande i fråga om barnavårdsanstalt eller dess verksamhet
har länsstyrelsen i länet att söka komma till rätta med missförhållandet ge
nom åläggande för anstaltens styrelse eller innehavare. Befinnes sådant
åläggande otjänligt eller utan verkan, må anstaltens verksamhet avbrytas
genom återkallande av meddelat tillstånd eller genom förbud mot barns mot
tagande på anstalten. Sådan stängningsåtgärd ankommer på socialstyrelsen
(42 a g 2 mom.).
BvL innehöll ursprungligen vissa särskilda stadganden om barnhem och
skyddshem. Barnhemmen indelades i sådana för stadigvarande vård å ena
samt upptagningshem å andra sidan. Inrättandet av kommunala barnhem
ställdes under en viss kontroll. Tillsyn över verksamheten vid barnavårds-
anstalter vanns lagtekniskt på den vägen, att barn under 16 år, som intagits
ä barnhem, hänfördes till fosterbarn (med visst undantag). Barnhem jäm
ställdes med fosterhem i fråga om barnavårdsnämndens tillsyn och under
sökning, och barnhemsföreståndare jämställdes med fosterföräldrar i fråga
om anmälningsplikt. Bland stadganden om kontroll över fosterbarnsvården
upptogs särskilda bestämmelser om barnavårdsnämnds åtgärder mot miss
förhållande i barnhem eller i annan anstalt, där fosterbarn intagits, vilka
bestämmelser hade i huvudsak samma innehåll som 42 a § 1 mom. BvL i
gällande lydelse. — Länsstyrelse ägde att, när förhållandena vid barnhem
vore sådana, att barn ej kunde tillfredsställande vårdas och fostras där,
förordna om erforderliga rättande åtgärder eller förbjuda, att barn vidare
vårdades i barnhemmet.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
167
Bestämmelserna i BvL om barnhem och om kontroll över fosterbarns-
vården underkastades
år 1945, på grundval av ett förslag från socialvårds-
kommitténs sida, eu omfattande revision.
Därvid fastställdes den lydelse av
39—42 b §§ BvL som alltjämt gäller, frånsett en — huvudsakligen termino
logisk -— senare ändring i 39 § 1 mom.
Beteckningen
barnavårdsanstalt
infördes genom 1945 års lagstiftning. Av
förarbetena framgår, att vad lagen innehåller om tre huvudformer av bar-
navårdsanstalter icke är avsett att uttömmande ange, vad som kan vara att
hänföra till barnavårdsanstalt (prop. 227/1945 s. 53).
Angående
begreppet barnhem
samt om
de olika barnhems former na
anför
de föredragande departementschefen bl. a. följande, i sammandrag återgivet.
Det vore, såsom socialvårdskommittén också funnit, ej nödvändigt att i lagen
intaga en allmän definition å begreppet barnhem. Det torde icke heller vara
möjligt att i lagen angiva det minimiantal platser, som skulle stå till buds,
för att ett barnhem skulle anses vara för handen. Tillräcklig bestämning
finge anses ligga i att barnhemmet skulle vara en anstalt. Gränsfall kunde
visserligen uppkomma. Någon större olägenhet därav torde dock icke vara
att befara, helst som viss anmälningsplikt infördes för den, som i sitt hem
mot ersättning mottoge barn, även om barnet icke vore att anse såsom fos
terbarn. De uppställda principerna för differentieringen av barnhemsverk-
samheten vore väl ägnade att tjäna som riktlinjer för det framtida ordnan
det av denna verksamhet. Ett sammanförande av olika barnhemstyper i en
anstalt medförde lätt, att barnhemmens anstaltskaraktär alltför mycket be
tonades och att deras egenskap av hem sköts åt sidan. Emellertid syntes
man vid omorganisationen av barnhemsverksamheten böra gå fram med
viss varsamhet. Några formella hinder mot kombinationer syntes därför
icke böra uppställas, utan det borde överlämnas åt de övervakande och bi-
dragsbeviljande myndigheterna att bedöma, i vad mån sådana kombinatio
ner kunde tillåtas. Dock måste kombinationen upptagningshem-hem för var
aktig vård anses vara av den art, att den i den mån så vore möjligt borde
undvikas.
1 betänkandet lämnas på s. 565—596 en ingående redogörelse för nuva
rande förhållanden i fråga om olika institutioner för barns vård och fostran
samt ungdomshem ävensom för vissa reformförslag m. m. Till denna redo
görelse torde här få hänvisas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Barnavårdskommittén
De bestämmelser, som BvL efter 1945 års lagändring meddelar angående
barnavårdsanstalter,
har enligt kommitténs uppfattning visat sig i huvud
sak väl motsvara barnavårdens behov. Kommitténs förslag -—10 kap. (135—
153 §§) lagförslaget — innebär därför inte någon omdaning i väsentliga
hänseenden av vad i 5 kap. BvL sägs om barnavårdsanstalter.
168
Emellertid har kommittén funnit det erforderligt, att ny barnavårdslag
med barnavårdsanstalter i viss mån jämställer ett par andra former av in
stitutioner för barns vård och fostran, nämligen
skolhem
samt
hem för barn
med kroppsfel.
Såsom samlingsbeteckning för barnavårdsanstalter, skolhem och hem för
barn med kroppsfel föreslår kommittén beteckningen
barnavårdsinstitutio-
ner.
Till barnavårdsanstalter hänföres enligt förslaget
barnhem, barnkolonier
och
barnstugor
(anstalter för halvöppen barnavård).
Kommittén har i sitt förslag —- 135 § — angivit tillämpningsområdet för
bestämmelserna om barnavårdsinstitutioner på principiellt samma sätt som
i 39 § BvL, alltså genom uteslutning av vissa vårdområden och vissa an-
staltsformer. Från tillämpningsområdet för bestämmelserna i 10 kap. lag
förslaget har i 135 § till en början undantagits sjukvårdsinrättningar —
vartill kommittén hänför för epilepliker speciellt avsedda anstalter — samt
sådana institutioner för barns vård och fostran, som inrättats för psykiskt
efterblivna. Kommittén, som upptagit bestämmelser om ungdomsvårdssko
lor i ett särskilt kapitel — 11 kap. — av lagförslaget, har vidare i anslut
ning till gällande lag föreslagit, att dessa skolor uttryckligen skall vara un
dantagna från tillämpningsområdet för bestämmelserna om barnavårdsin
stitutioner.
Till hem för barn med kroppsfel hänför kommittén anstalter för blinda,
dövstumma eller vanföra barn.
Med skolhem avses i lagförslaget (138 §) för det första sådana till skolor
anknutna elevhem, vilkas verksamhet är begränsad med hänsyn till ända
målet att underlätta skolgången för de på hemmen inackorderade barnen.
Undantag har gjorts för elevhem, avsedda för elever vid de allmänna läro
verken. Vidare åsyftas med beteckningen skolhem internatskolor, både så
dana som hör till det allmänna skolväsendet och sådana som eljest inrättas.
Undantag har dock gjorts för folkhögskolor, lantmanna- och lanthushålls
skolor och därmed jämförliga skolor.
Beträffande skolhem och hem för barn med kroppsfel innebär komitténs
förslag — 153 § — allenast att barnavårdsnämnden i den kommun, där
hemmet är beläget, skall tillse att förhållandena i hemmet är ur barnavårds-
synpunkt tillfredsställande samt att länsstyrelsen i händelse av otillfreds
ställande förhållande i sådant hem skall söka åstadkomma rättelse genom
hänvändelse till hemmets ledning eller central tillsynsmyndighet för hem
met.
Kommittén erinrar om att vid sidan av de barnavårdsanstalter, som nam
nes i BvL, en ny typ av institutioner för barn och ungdom nått en avse
värd utveckling, nämligen s. k. ungdomshem eller inackorderingshem. Kom
mittén har funnit det ofrånkomligt, att de ungdomshem, som mottager
underåriga, vilka icke fyllt 18 år, blir föremål för kontroll av barnavårds-
myndigheterna. Det är enligt kommitténs mening därvid icke till fyllest med
allenast lokal och regional tillsyn, såsom beträffande skolhem och hem för
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
169
barn med kroppsfel, utan ifrågavarande ungdomshem, för vilka nu icke
finnes någon form av tillsyn, bör enligt kommittén föras in under den cen
trala barnavårdsmyndighetens — socialstyrelsen — tillsyn. Dock har kom
mittén icke ansett lämpligt att helt jämställa dessa ungdomshem med bar-
navårdsanstalterna eller med andra barnavårdsinstitutioner, eftersom ung-
domshemmen i regel icke meddelar sådan vård och fostran, som är dessa
institutioners gemensamma uppgift. Ungdomshemmen har i stället i 135 §
lagförslaget upptagits såsom en särskild grupp vid sidan av barnavårdsin-
stitutionerna. Hemmen har i förslaget betecknats som institutioner med
huvudsakligt syfte att åt underåriga, vilka ej fyllt 18 år, bereda bostad samt
viss personlig omvårdnad.
Kommittén förordar, att benämningen ungdomshem förbehålles institu
tion, vilken för ändamål som nyss sagts mottager underåriga under 18 år.
Institution för ungdom över 18 år bör enligt kommittén kallas inackorde-
ringshem.
Från tillämpningen av bestämmelserna om ungdomshem undantages en
ligt förslaget de till ungdomsvårdsskoleorganisationen anknutna ungdoms-
och inackorderingshemmen (jfr betänkandet s. 586).
Enligt kommitténs förslag upptages
specialbarnhem
såsom en särskild
form av barnhem i 136 §, vilket innebär att de liksom andra barnhem blir
föremål för tillsyn av barnavårdsmyndigheterna.
Specialbarnhem skall enligt kommitténs mening i främsta rummet vara
avsedda för de psykiskt mest särpräglade barnen och alltså motsvara psy
kopatbarnhemmen. De barn, som i något mindre grad avviker från det nor
mala, torde enligt kommittén såsom hittills varit fallet få vårdas på barn
hem för varaktig vård — barnhem för längre tids vård enligt kommitténs
terminologi — av sedvanlig typ, i den mån placering i fosterhem ej kan ske.
Behov av specialbarnhem kommer enligt kommittén sannolikt att finnas
också för andra grupper av barn än de psykopatiska och nervösa. Kommit
tén avser här närmast de s. k. gomdefekta harnen samt spastiska barn.
Kommittén förutsätter, att såväl barnhem för längre tids vård som spe
cialbarnhem skall bli föremål för kompletterande medicinsk och pedago
gisk tillsyn enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.
Vad som menas med barnhem definieras icke i kommitténs förslag lik
som ej heller i BvL. I fråga om de olika slagen av barnhem innebär kom
mitténs förslag följande.
Beträffande spädbarnshem och mödrahem överensstämmer förslaget med
BvL. Beträffande upptagningshem innebär förslaget i förhållande till BvL
den avvikelsen i fråga om bestämningen av dessa barnavårdsanstalters upp
gift, att »tillfällig vård och uppfostran» ersatts med »kortare lids vistelse»,
en beskrivning som förefallit kommittén mera tillfredsställande i betrak
tande av att vården kan behöva bli av sådan längd, alt den ej rimligen kan
kallas tillfällig. Såsom redan antytts har kommittén ansett benämningen
»barnhem för längre tids vård» vara att föredraga framför »barnhem för
varaktig vård», vilken senare benämning givit anledning till den missupp
170
fattningen att hemmen vore avsedda för barns vård under mycket lång tid.
Specialbarnhemmen slutligen beskrives i förslaget såsom barnhem, avsedda
för barn med särskilt vårdbehov.
Barnkolonierna anges i kommitténs lagförslag liksom i BvL ha till ända
mål att mottaga barn för vistelse under sommaren eller eljest för begränsad
del av året.
Vad slutligen beträffar lagförslagets grupp »barnstugor» motsvarar de
helt »anstalter för halvöppen barnavård» i BvL.
Kommittén har funnit lämpligt, att de tre huvudtyperna av barnstugor
angives i lagen och där benämnes lekskolor, daghem och eftermiddagshem.
Liksom i BvL icke gives någon fullständig bestämning av vad som me
nas med barnavårdsanstalt bär kommittén avstått från att söka i lagen ange
förutsättningarna för att barnavårdsinstitution eller barnavårdsanstalt skall
föreligga. Detta innebär, att bedömningen enligt kommitténs mening i fort
sättningen liksom hittills får göras efter grunder, som i den praktiska
verksamheten befinnes böra tillmätas betydelse.
Kommittén har emellertid funnit nödvändigt föreslå ett stadgande (139 §
lagförslaget) av innebörd, att det ankommer på socialstyrelsen att träffa av
görande, huruvida i visst fall sådan institution föreligger, som avses med
bestämmelserna i 10 kap., samt i så fall till vilken av de i kapitlet angivna
anstaltsformerna institutionen är att hänföra. Klagan över sådant avgörande
skall enligt förslaget kunna föras hos Konungen.
Kommittén har i ovan berörda delar icke varit enig. Sålunda har fyra
ledamöter (fru
Ewerlöf,
herr
Lindegren,
fru
Sjöström-Bengtsson
och herr
Törnquist
) föreslagit, att bestämmelserna om tillsyn från barnavårdsmyn-
digheternas sida över skolhem och hem för barn med kroppsfel måtte utgå,
enär det redan är väl sörjt för att ifrågavarande hem blir föremål för er
forderlig tillsyn av myndigheter, som förfogar över fullt tillräcklig sakkun
skap för dessa uppgifter. Enligt fru
Ewerlöf,
fru
Sjöström-Bengtsson
och
herr
Törnquist
bör även bestämmelserna om tillsyn över ungdomshem ut
gå ur förslaget.
Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Remissyttrandena
Kommitténs förslag om tillsyn från barnavårdsmyndigheternas sida över
nya grupper av institutioner — skolhem, hem för barn med kroppsfel och
ungdomshem — tillstyrkes i princip av
socialstyrelsen, länsstyrelsen i Gäv
leborgs län, några socialvårdskonsulenter
och
barnavårdsnämnden i Stock
holm.
En överväldigande majoritet bland de remissinstanser, som behand
lar dessa spörsmål, ansluter sig däremot i huvudsak till reservanternas upp
fattning. Bland dessa remissinstanser märkes
skolöverstyrelsen, statskon
toret, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Värm
lands
och
Jämtlands län, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsför
Kungl. Maj.ts proposition nr 1(1 år W60
171
bundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,
högerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund, socialdemokratiska
kvinnoförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet, målsmännens riksförbund,
ett flertal landstings förvaltningsutskott
samt
en del barnavårdsnämnder.
Socialstyrelsen
understryker betydelsen av att all institutionsvård för
barn är ställd under betryggande och fortlöpande tillsyn med sakunnig råd
givning. Enligt styrelsens förmenande bör ungdomshemmen, som står barn
hemmen nära, i en kommande lag upptagas som en typ av barnavårdsan-
slalter och sålunda sidoordnas med barnhem, barnkolonier och barnstugor.
Därvid torde det enligt styrelsen kunna vara lämpligt att likställa ungdoms
hem! med barnkolonier.
Skolöverstyrelsen
finner det olämpligt med en dubblerad lokal tillsyn i
fråga om folkskolans elevhem och föreslår, att överstyrelsen — i likhet med
vad som gäller beträffande skolhem för vanföra barn -— erhåller rätt att
hos länsstyrelsen påkalla biträde av barnavårdsassistenten för fullgörande
av den lokala inspektionen. Beträffande de enskilda elevhemmen framhål
ler överstyrelsen med skärpa behovet av att rätt och skyldighet till tillsyn
fastställes och vidhåller ett i annat sammanhang avgivet förslag, att över
styrelsen bör bli huvudtillsynsmyndighet med möjlighet till biträde av
barnavårdsassistent.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län
understryker livligt behovet av att i
barnavårdslagen klarlägges gränsdragningen mellan skolmyndigheternas
och de barnavårdande organens kompetensområde vad gäller tillsynen över
internatskolor av mer eller mindre privat natur. En förbättrad tillsyn över
sådana institutioner är enligt de erfarenheter länsstyrelsen gjort ur barna-
vårdssynpunkt nödvändig.
Vad angår hemmen för vanföra barn kan
medicinalstyrelsen
icke finna,
att kommittén anfört några omständigheter, som bör föranleda ändring av
de regler angående tillsynen, som gäller eller är planerade (jfr prop. 135/
1955). Däremot anser styrelsen, att den ytterligare splittring av tillsynen,
som ett genomförande av kommittéförslaget på denna punkt kommer att
leda till, skulle medföra påtagliga olägenheter för vårdverksamheten.
Länsstyrelsen i Södermanlands län,
som föreslår att frågan om vilka an
stalter som skall ställas under tillsyn av barnavårdsmyndigheterna göres
till föremål för förnyade överväganden, anser att skolor för döva och blinda
barn fortfarande bör stå under tillsyn enbart av skolmyndigheter.
Förslaget att från tillämpningen av bestämmelserna i förevarande ka
pitel undantaga sjukvårdsanstalter och institutioner för vård av psykiskt
efterblivna lämnas i allmänhet utan erinran.
Socialstyrelsen
ifrågasätter
emellertid lämpligheten av att göra undantag för sistnämnda typ av insti
tutioner. Det förefaller styrelsen vara av vikt, att barnavårdsnämnderna,
länsstyrelserna och socialstyrelsen får möjlighet att utöva tillsyn över och
vara rådgivande för samtliga anstalter för barn — inklusive anstalter för
psykiskt efterblivna — i avseende på de intagnas personliga omvårdnad i
andra än rent medicinska hänseenden.
172
Kommitténs förslag att hem för psykopatiska och nervösa barn skall räk
nas som barnhem och inordnas i barnhemsplanerna såsom en särskild form
av hem (specialbarnhem) hälsas med tillfredsställelse av
socialstyrelsen
och
länsstyrelsen i Västerbottens län
samt
några socialvårdskonsulenter.
Där
emot avstyrkes förslaget i denna del av
medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i
Älvsborgs län, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet, sven
ska landstingsförbundet, socialdemokratiska kvinnoförbundet
samt
en del
landstings förvaltningsutskott
och
några kommunala organ. Svenska läkare
sällskapet
och
svenska barnpsykiatriska föreningen
anser att man i den
na fråga bör avvakta resultatet av mentalsjukvårdsdelegationens utredning.
Vad angår hemmen för gomdefekta och spastiska barn framhåller
medi
cinalstyrelsen,
att båda dessa typer av hem är att anse som sjukvårdsan-
stalter, och hävdar bestämt, att de bör vara undantagna från tillämpnings
området för bestämmelserna i barnavårdslagen. Likartat uttalande göres av
svenska landstingsförbundet.
Beträffande frågan om klassificeringen av barnhemmen framhåller
barna
vårdsnämnderna i Stockholm
och
Göteborg,
att vårdformen och icke vård
tiden bör vara det avgörande.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län
uttalar beträffande den föreslagna benäm
ningen »barnstugor» att det åtminstone för en äldre generation ligger nära
till hands att förbinda denna benämning med gamla tiders backstugor och
fattigstugor.
Den föreslagna bestämmelsen om rätt för socialstyrelsen att avgöra, huru
vida i visst fall sådan institution föreligger som avses i 10 kap. lagförslaget,
kräver enligt
medicinalstyrelsen
ett förtydligande, enär det ej torde vara
meningen att ge socialstyrelsen befogenhet att med bindande verkan be
stämma, huruvida en anstalt skall vara att anse såsom sjukvårdsanstalt eller
barnavårdsanstalt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
Föredragande statsrådet
Kommitténs förslag innebär inte någon omdaning i väsentliga hänseenden
av vad i 5 kap. BvL sägs om barnavårdsanstalter. Emellertid har kommittén
föreslagit, att med barnavårdsanstalter i viss mån skall jämställas vissa
andra institutioner för barns vård och fostran, nämligen hem för barn med
kroppsfel, d. v. s. blinda, döva och vanföra barn, samt vissa skolhem. Vidare
har kommittén föreslagit, att sådana ungdomshem, som mottager underåri-
ga, vilka inte fyllt 18 år, skall bli föremål för kontroll av barnavårdsmyndig-
heterna. Slutligen må nämnas, att förslaget också avser inrättandet av en nv
typ av barnhem, betecknade specialbarnhem, avsedda främst för psykopa
tiska och nervösa samt gomdefekta och spastiska barn.
Det torde vara lämpligt att till behandling först upptaga frågan om ung-
domshemmen.
Med ungdomshem förstås allmänt sådana av kommuner eller enskilda
drivna institutioner, som har till syfte att bereda inackordering och viss till
173
syn åt ungdom, företrädesvis i åldern 15—20 år. Utöver nämnda syfte tjä
nar ungdomsheinmen i viss utsträckning också andra ändamål. Sålunda har
somliga ungdomshem inordnats i den samhälleliga ungdomsvården, främst
i den förebyggande och eftervårdande verksamheten. Ungdomshem har upp
rättats i första hand i de större städerna men också i vissa andra tätorter,
huvudsakligen industriorter. De drives av barnavårdsnämnder samt av för
eningar och stiftelser eller industrier. Vid samtliga hem gäller regeln, att
de inackorderade av sina arbetsförtjänster eller på annat sätt i större eller
mindre utsträckning bestrider kostnaderna för inackorderingen. Resterande
belopp tillskjutes av huvudmannen för hemmet. Ett flertal ungdomshem har
upprättats främst för ungdom med enbart bostadssvårigheter. Industriernas
ungdomshem t. ex. avser sålunda att bereda bostadslösa ungdomar eller and
ra ungdomar med speciella bostadsproblem lämplig inackordering under
den tid, då de har arbetsanställning inom företaget. Andra ungdomshem har
däremot omedelbar betydelse såsom hjälpmedel i den av barnavårdsnämn
der bedrivna ungdomsvårdande verksamhet, som tar sikte på att bistå
unffdomar, vilka lever i oordnade förhållanden eller redan visat beteende-
rubbningar i högre eller lägre grad. Ungdomsheinmen utnyttjas därjämte i
viss begränsad utsträckning också för den i högre grad missanpassade ung
domen i de fall, där placering på ungdomsvårdsskola eller liknande inte an
ses lämplig eller ännu inte kunnat komma till stånd. Ibland omhändertages
dylika ungdomar för skyddsuppfostran i samband med intagningen i ung-
domshemmet. Det förekommer också, att ungdomshemmen tas i anspråk för
omhändertagen ungdom i avvaktan på nämndens beslut om definitiv pla
cering.
Såsom av det nu anförda framgår har ungdomshemmen visserligen det
gemensamt, att de främst syftar till att bereda bostad åt ungdomar, men
skiljer sig i övrigt med hänsyn till ändamålet väsentligt från varandra. In
dustriernas och andra enskilda ungdomshem avviker endast så till vida
från hotell eller pensionat, att ungdomarna även får ett visst mått av per
sonlig omvårdnad. Detta förhållande bör enligt min mening inte föranleda
att dessa ungdomshem ställes under en generell kontroll från barnavårds-
myndigheternas sida. Att införa bestämmelser om sådan kontroll beträf
fande inrättningar för välartade ungdomar, som i allmänhet lämnat skolan
och befinner sig ute i förvärvslivet eller i vart fall på lärlingsstadiet, skulle
med fog kunna anses opåkallat inte blott för huvudmannen utan också för
den som moltages vid hemmet. Att förhallandena vid ifrågavai ande hem
skulle vara sådana, att något behov av den föreslagna kontrollen kan anses
föreligga, är inte heller ådagalagt. Härtill kommer — frånsett svårigheterna
att avgöra när ett ungdomshem skall anses föreligga — att kommitténs
förslag skulle kunna utgöra en frestelse för huvudmännen att upphöra med
den personliga omvårdnaden och lägga om verksamheten till ren hotell-
eller pensionatrörelse för alt därigenom undga kontrollen, en utveckling
som givetvis inte är önskvärd. Tillsyn från barnavårdsmyndigheternas sida
kan däremot väl anses befogad beträffande den kategori ungdomshem, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
174
liar till syfte att i större eller mindre utsträckning mottaga missanpassade
eller av missanpassning hotade ungdomar. Dessa ungdomshem, vanligen
kommunala, är emellertid inordnade i den samhälleliga barna- och ung
domsvården och står redan under betryggande tillsyn av barnavårdsmyn-
digheterna, i första hand vederbörande barnavårdsnämnd. Några särskilda
föreskrifter i barnavårdslagen beträffande tillsynen av de nu avsedda ung-
domshemmen kan av detta skäl inte anses behövliga. I likhet med reservan
ter inom kommittén har jag därför funnit mig inte kunna biträda kommit
téns förslag till bestämmelser om kontroll över vissa ungdomshem. Härvid
kan jag även stödja mig på en stark opinion bland remissinstanserna.
Enligt BvL förstås med barnavårdsanstalter sådana anstalter, som är av
sedda för vård och fostran av barn, utan att någon åldersgräns för klientelet
angives. Med hänsyn till den åldersgräns, som gäller beträffande omhänder
tagande för samhällsvård, har det emellertid varit en utbredd uppfattning,
att barnavårdsanstalterna inte är avsedda för ungdomar över 16 år. På grund
av den innebörd begreppet barn har i kommitténs förslag innefattar detta,
att en bestämd åldersgräns vid 18 år införes i det hänseende, varom här är
fråga. Någon erinran häremot har inte framställts. Det torde också vara till
fördel, alt klarhet härutinnan skapas. Skäl kan visserligen anföras för att
gränsen bör sättas högre än vid 18 år, men med hänsyn till den betydelse
adertonårsgränsen i andra sammanhang har enligt lagförslaget och då en
höjning av gränsen över 18 år skulle kräva ytterligare överväganden, har
jag ansett mig böra åtminstone för närvarande godtaga kommitténs förslag.
Härvid bör betonas, att syftet med den föreslagna åldersgränsen är att klar-
lägga förutsättningarna för att de i kapitlet meddelade bestämmelserna skall
vara att tillämpa. Av stadgandet får alltså inte dragas den slutsatsen, att
den som uppnått 18 års ålder under inga omständigheter får vara intagen
på barnavård sanstalt. Avgörandet av sådana frågor bör träffas med beak
tande av vad som i det enskilda fallet är ur vårdsynpunkt lämpligast för
den unge själv och för övriga intagna.
Då ifrågavarande anstalter sålunda skall vara avsedda även för ungdo
mar över den egentliga barnaåldern, kan benämningen barnavårdsanstalt sä
gas vara mindre adekvat. Det torde emellertid vara svårt att finna någon an
nan benämning, som är helt lämplig. Någon praktisk olägenhet av att bibe
hålla benämningen torde inte heller föreligga, i synnerhet som de anstalter,
vilka i detta hänseende är av största intresse, nämligen upptagningshem-
men, går under en benämning, som inte innehåller sammansättningsledet
barn. Såsom jag strax återkommer till föreslår jag, att motsvarande skall
gälla i fråga om de anstalter, vilka i BvL betecknas som barnhem för var
aktig vård.
Från bestämmelserna om barnavårdsanstalter bör liksom hittills undanta
gas sjukvårdsanstalter, i BvL betecknade såsom sjukhus och sjukhem. Så
som kommittén funnit bör anstalterna för epileptiker — vilka enligt BvL:s
terminologi utgör anstalter för abnorma — hänföras till sjukvårdsanstalt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1900
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1000
175
Hit är emellertid också att hänföra vissa anstalter, som enligt kommitténs
förslag skulle vara att betrakta som barnhem.
De i kommitténs förslag angivna specialbarnhemmen skulle såsom redan
nämnts vara avsedda för bl. a. psykopatiska och nervösa barn. Frågan om
anstaltsorganisationen för dessa barnkategorier har, sedan kommitténs för
slag avlämnats, kommit i ett annat läge genom det förslag om behandlings
hem och mentalsjukhem för barn och ungdomar, vilket framlagts i men-
talsjukvårdsdelegationens betänkande II (SOU 1958:20). De i detta betän
kande angivna behandlingshemmen av typ II är avsedda att i stort sett mot
svara de nuvarande anstalterna för psykopatiska och nervösa barn. Enligt
förslaget skall behandlingshemmen betraktas såsom tillhörande sjukvården
och alltså organisatoriskt behandlas såsom sjukvårdsanstalter. Om detta
förslag godtages, förfaller följaktligen grunden för kommitténs förslag om
inrättande av anstalter för psykopatiska och nervösa barn inom ramen för
den sociala barnavården. Vad angår hemmen för gomdefekta och spastiska
barn är de såsom medicinalstyrelsen anmärkt att anse som sjukvårdsanstal
ter och bör alltså också undantagas från tillämpningen av barnavårds
lagens bestämmelser om harnavårdsanstalter.
Anstalter för psykiskt efterblivna barn faller under beteckningen anstalter
för abnorma i BvL och skall enligt kommitténs förslag även i fortsättningen
vara undantagna från barnavårdslagens tillämpningsområde. Lämpligheten
härav har ifrågasatts av socialstyrelsen, som ansett det vara av vikt, att bar-
navårdsmvndigheterna får möjlighet att utöva tillsyn med avseende på de
intagnas personliga omvårdnad i andra än rent medicinska hänseenden. An
staltsorganisationen för de psykiskt efterblivna står emellertid under över
inseende av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen, varför behovet av till
syn torde vara väl tillgodosett. På grund härav och då frågan om tillsynen
varit föremål för statsmakternas ställningstagande så sent som i samband
med tillkomsten av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna, biträder jag kommitténs förslag.
Under beteckningen anstalter för abnorma faller — förutom anstalterna
för epileptiker och psykiskt efterblivna — även hem för blinda och döva
barn. Dessa hem liksom hemmen för vanföra — av kommittén sammanfatt
ningsvis betecknade som hem för barn med kroppsfel — har lokala styrelser
och är därjämte knutna till centrala tillsynsmyndigheter. Hemmen för blinda
och döva barn står sålunda under tillsyn av skolöverstyrelsen, vilken som
biträde anlitar eu inspektör för vartdera vårdområdet. Ledamot i styrelsen
för varje hem skall vara en läkare, som tillägges viktiga uppgifter med av
seende på tillsyn över elevernas vård. Medicinalstyrelsen var tidigare huvud-
tillsynsmyndighet för vanlörevården i dess helhet. Enligt en vid 1955 års
riksdag (prop. 135/1955) beslutad omorganisation av vanförevården har
emellertid tillsynen uppdelats på olika centrala myndigheter, så att de orto
pediska klinikerna fortfarande står under medicinalstyrelsens tillsyn medan
arbetsvärd och yrkesutbildning ledes av de samhällsorgan, som finnes för
176
dessa områden, och skolhemsorganisationen har ställts under skolöverstyrel
sens tillsyn. Vid behov äger skolöverstyrelsen att hos vederbörande läns
styrelse påkalla biträde av barnavårdsassistent för fullgörande av den lokala
inspektionen. Det har också förutsatts, att med hänsyn till skolhemmens spe
ciella karaktär ett intimt samarbete skall komma till stånd med såväl social
styrelsen som medicinalstyrelsen. Det torde sålunda vara väl sörjt för tillsyn
över anstalter för blinda, döva eller vanföra barn. Det kan tilläggas, att skol
överstyrelsen, sedan en byrådirektörsbefattning i skolsociala frågor inrättats
våren 1954, har tillgång till erforderlig sakkunskap på barnavårdsområdet
och att överstyrelsen även förfogar över nödig pedagogisk och medicinsk-
psykiatrisk expertis. Därest den nuvarande tillsynen likväl inte skulle an
ses fullt tillfredsställande ur barnavårdssynpunkt, bör detta inte föranleda
att barnavårdsmyndigheterna i barnavårdslagen tillägges särskilda tillsyns-
uPPgifter, utan tillsynen bör utövas med gällande kompetensfördelning men
med utnyttjande i ökad omfattning av barnavårdsmyndigheternas sakkun
skap. Särskild föreskrift härom bör inte upptagas i barnavårdslagen. Jag
biträder alltså i likhet med ett stort antal remissinstanser det av fyra re
servanter inom kommittén framförda förslaget, att hemmen för blinda, döva
eller vanföra barn även i fortsättningen skall lämnas utanför regleringen i
barnavårdslagen.
Till barnavårdsanstalt är enligt BvL slutligen inte att hänföra skoldistrikt
tillhörigt skolhem. Andra skolhem eller elevhem omnämnes inte särskilt och
är alltså egentligen att anse som barnavårdsanstalter. I praktiken har dessa
hem dock inte ansetts vara underkastade bestämmelserna om barnavårds
anstalter och deras verksamhet.
Folkskolans skolhem är underkastade tillsyn enligt stadgan den 8 juni
1928 angående statsunderstödda skolhem. Enligt denna stadga utövas den
lokala tillsynen av vederbörande skolstyrelse. Skolhem står därjämte under
tillsyn av skolöverstyrelsen. En ny stadga är för närvarande under utarbe
tande inom ecklesiastikdeparetmentet. Även andra skolhem, som åtnjuter
statsbidrag till driften, står enligt särskilda föreskrifter under tillsyn av
lokala styrelser och är underkastade överinseende av statliga myndigheter,
skolöverstyrelsen resp. överstyrelsen för yrkesutbildning. För icke statsun
derstödda skolhem — vissa privata internatskolor och elevhem i anslutning
till privata skolor — förekommer däremot inte någon form av statlig till
syn. Enligt folkskolestadgan står dock enskild skola för barn i skolplikt^
ålder under vederbörande skolstyrelses tillsyn.
Kommitténs förslag innebär, att såväl de statsunderstödda som de icke
statsunderstödda skolhemmen skall ställas under tillsyn ur barnavårdssyn
punkt av vederbörande barnavårdsnämnd och länsstyrelse, däremot inte av
socialstyrelsen.
Vad angår de statsunderstödda skolhemmen kan jag av motsvarande skäl,
som jag nyss anfört beträffande hemmen för blinda, döva eller vanföra barn,
inte godtaga kommittéförslaget. Något verkligt behov av den föreslagna
kompletterande tillsynen över dessa skolhem kan inte anses vara ådagalagt,
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
177
och förslaget skulle därjämte leda till en olycklig splittring av tillsynsupp-
gifteina. Erforderlig förbättring av tillsynen ur barnavårdssynpunkt bör i
stället åstadkommas genom att skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yr
kesutbildning i ökad omfattning utnyttjar tillgänglig sakkunskap på detta
område. Självfallet bör överstyrelserna sålunda äga rätt att påkalla biträde
av vederbörande barnavårdsassistent, och jag förutsätter också, att ett in
timt samarbete skall upprätthållas med socialstyrelsen. Ytterligare en om
ständighet som med styrka talar emot kommitténs ifrågavarande förslag
utgör lillkomsten av länsskolnämnderna. Även i dessas uppgifter ingår att
utöva tillsyn över skolhemmen. I denna tillsynsverksamhet är det naturligt
att Junsskolnämnden utnyttjar den inom länsstyrelsen tillgängliga barna-
vårdsexpertisen.
När det gäller de icke statsunderstödda skolhemmen eller, såsom de hellre
bör betecknas, elevhemmen, har det i praktiken visat sig föreligga ett starkt
behov av kontroll över dem ur barnavårdssynpunkt. Härvid uppställer sig
först spörsmålet, på vilka myndigheter tillsynsuppgiften skall ankomma,
barnavårdsmyndigheterna eller skolmyndigheterna. Skolöverstyrelsen har
som sin mening uttalat, att tillsynen bör utövas av överstyrelsen i samarbete
med de socialvårdande organen. För en sådan ordning kan andragas, att
skolöverstyrelsen är tillsynsorgan för de statsunderstödda skolhemmen —
bortsett från dem som hör under överstyrelsen för yrkesutbildning — och
därför förvärvat förtrogenhet med denna speciella typ av anstalter. Å andra
sidan talar emellertid också starka skäl för att tillsynen bör ankomma på
barnavårdsmyndigheterna. För en lösning av frågan i denna riktning kan
särskilt åberopas, att den utan svårighet kan åstadkommas inom ramen för
barnavårdslagen och alltså inte kräver lagstiftning på ett nytt område. För
egen del anser jag det lämpligast att sådana elevhem, som enligt nu rådande
ordning inte är underkastade tillsyn av statlig myndighet, framdeles, åt
minstone tills vidare, ställes under tillsyn av de barnavårdande organen.
Härvid kan en tillsyn av den begränsade innebörd som kommittén föreslagit
inte anses till fyllest. Jag finner det sålunda till en början uppenbart, att
även den centrala sakkunniga myndigheten — socialstyrelsen — bör vara en
gagerad i denna tillsynsverksamhet på sätt nu gäller i fråga om barna-
vårdsanstalter. För en effektiv tillsyn torde det vidare vara eu nödvändig
förutsättning, att viss anmälningsplikt beträffande verksamheten vid elev
hem införes samt att socialstyrelsen får befogenhet att såsom ett yttersta
medel i händelse av missförhållanden förbjuda fortsatt verksamhet. Detta
innebär, att ifrågavarande elevhem enligt min mening i fortsättningen bör
vara att anse som barnavårdsanstalter. Såsom av det förut anförda tram-
går överensstämmer detta tämligen nära med gällande lags avfattning. Från
tillämpningsområdet för bestämmelserna om barnavårdsanstalter bär dock i
ny barnavårdslag undantag stadgas inte blott för skoldistriktens skolhem
ulan för alla sådana elevhem, som är underkastade tillsyn av central skol
myndighet, d. v. s. för närvarande skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för
yrkesutbildning.
1 o liihang till riksdagens
protokoll 1960. 1 saml. Nr 10
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060
178
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
Att BvL:s bestämmelser om barnavårdsanstalter i praktiken inte tilläm
pats i fråga om elevhem torde till inte ringa del bero på att det ingalunda
är givet, till vilken form av barnavårdsanstalt elevhem skall hänföras.
Elevhem företer likheter med både barnhem och barnkoloni, för vilka myc
ket olika regler gäller. Att elevhem inte varit i åtanke vid utformningen av
definitionen av barnkoloni är tydligt. Lika klart är det, att elevhemmen inte
heller uppmärksammats vid utformningen av de särskilda stadgandena om
barnhem. Enligt min mening synes det lämpligt, att elevhemmen i den nya
lagen upptages såsom en särskild form av barnavårdsanstalt vid sidan av
barnhem, barnkolonier och anstalterna för halvöppen barnavård. Framför
allt torde detta medverka till att bestämmelserna verkligen kommer att till-
lämpas. Såsom elevhem torde därvid böra betecknas sådana barnavårdsan
stalter, som är knutna till skola och har till ändamål att underlätta elevernas
skolgång. Härmed åsyftas såsom förut nämnts såväl elevhem vid internat
skolor som andra elevhem.
I övrigt torde några större nyheter i fråga om barnavårdsanstalternas
klassificering inte vara påkallade. De genom 1945 års lagstiftning införda
normerna har sålunda visat sig i allt väsenligt motsvara det praktiska livets
krav. I likhet med barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg anser jag
dock, att vårdformen och inte vårdtiden bör vara det principiellt avgörande
för differentieringen av barnhemmen. Det har sålunda förekommit, att de
nuvarande föreskrifterna framtvingat omplaceringar, vilka inte varit moti
verade ur vårdsynpunkter. Mindre strikta regler i detta hänseende torde
därför vara att anbefalla. Emellertid anser jag, att bestämmelser av denna
innebörd inte bör inflyta i ny barnavårdslag utan upptagas i tillämpnings
föreskrifter till lagen. Jag föreslår därför, att de olika slagen av barnhem
endast såsom eu vägledning anges genom en exemplifiering, som upptar de
nuvarande formerna av barnhem. Härvid bör benämningen barnhem för var
aktig vård utbytas mot en beteckning, som inte pekar på vårdtiden. Såsom
jag förut nämnt bör vidare sammansättningsledet barn inte ingå i benäm
ningen på dessa anstalter, vilka kommer att få mottaga ungdomar upp mot
18 års ålder. I det tidigare omnämnda betänkandet av mentalsjukvårdsde-
legationen har föreslagits inrättande av en ny typ av anstalter beteckna
de specialhem, i vilka skall placeras dels de ojämnt mogna ungdomarna,
dels debila ungdomar, som ännu inte kan reda sig ensamma i förvärvsli
vet, dels slutligen vissa skolbarn i tonåren, som av olika skäl inte kan vis
tas i det egna föräldrahemmet men som inte heller lämpar sig för foster-
hemsplacering eller är i behov av vård i behandlingshem. Mot detta förslag
torde i och för sig inte finnas anledning till erinran. Då barnhemmen för
varaktig vård över huvud taget tillgodoser speciella vårdbehov till skillnad
från upptagningshemmen, vilka utgör så att säga de normala barnhemmen,
synes beteckningen specialhem emellertid vara väl lämpad även för den
förra gruppen av barnhem. Jag föreslår därför, att i ny barnavårdslag skall
upptagas en ny form av barnhem med beteckningen specialhem, avsedda
att ersätta barnhemmen för varaktig vård men också att tillgodose andra
speciella vårdbehov, främst dem som avses med mentalsjukvårdsdelegatio-
nens förslag.
I likhet med kommittén anser jag att anstalterna för halvöppen barna
vård i den nya lagen bör benämnas barnstugor. De av kommittén använda
definitionerna av begreppen barnkoloni och barnstuga har inte heller givit
mig anledning till anmärkning. Det synes mig också vara lämpligt att i lag
texten exemplifiera olika slag av barnstugor. Härvid bör enligt min mening
beteckningen eftermiddagshem, vilken förekommer i kommitténs förslag,
utbytas mot fritidshem.
Kommitténs förslag att det skall tillkomma socialstyrelsen att med bin
dande verkan avgöra, huruvida i visst fall sådan institution föreligger, som
avses med bestämmelserna i 10 kap. av kommitténs lagförslag, samt i så fall
till vilken av de i kapitlet angivna anstaltsformerna institutionen är att hän
föra, har i stort sett lämnats utan erinran. Emellertid begränsas behovet
av dylika auktoritativa förklaringar starkt genom de väsentliga förenkling
ar av
ifrågavarande bestämmelser som jag nyss förordat. De avgöranden
som behöver träffas torde i huvudsak endast komma att gälla frågorna, hu
ruvida i visst fall en anstalt för barns och ungdoms vård och fostran före
ligger — ett spörsmål som liksom hittills får avgöras med hänsyn tagen till
olika förhandenvarande omständigheter — samt i så fall huruvida anstal
ten är att hänföra till någon av de särskilt undantagna kategorierna. Att
träffa bindande avgöranden i frågor av denna innebörd bör enligt min me
ning icke ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten själv. Däremot
skulle det väl kunna tänkas att, såsom socialvårdskommittén föreslog i sitt
år 1944 avgivna betänkande, socialstyrelsen skulle tilläggas befogenhet att
med bindande verkan fastslå, till vilken av de särskilt angivna formerna en
viss barnavårdsanstalt är att hänföra. Något större behov av en sådan be
fogenhet torde dock inte föreligga. Det av kommittén föreslagna stadgandet
i 139 § har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
179
XIII. Landstingskommuns befattning med fosterbarnsvård
Inledning
Vissa landsting har bidragit till fosterlega för omhändertagna barns vård i
enskilt hem, ehuru BvL icke innehåller några bestämmelser om sådant bi
drag. Frågan huruvida landsting äger befogenhet härtill var föremål för av
görande av Kungl. Maj:t i regeringsrätten den 21 maj 1947. I det fall avgö
randet gällde hade ett landsting bemyndigat sitt förvaltningsutskott att av
medel, som landstinget för ändamålet anvisade — 10 000 kronor — under
vissa förutsättningar bidraga till fosterlega på det sätt och i den utsträck
ning utskottet kunde finna lämpligt. Efter det besvär anförts upphävde re
geringsrätten heslutet med motivering, att detsamma icke kunde anses avse
sådan angelägenhet, varom landstinget jämlikt 4 § lagen om landsting agde
besluta, samt att landstinget således genom beslutet överskridit sin befo
genhet.
180
f annan ordning och i mindre omfattning än som avsågs i det nämnda fal
let har andra landsting under senare år lämnat bidrag till vård varom nu är
fråga. Som villkor har i regel gällt, att barnet, efter vistelse på upptagnings-
hem eller barnhem för varaktig vård, av barnhemmets föreståndare eller
läkare förklarats vara svårplacerat. I vissa fall ställes icke för bidrag vill
kor om viss tids vistelse på barnhem utan krävs endast att barnet skall vara
svårplacerat. Ett landsting har beviljat bidrag till vårdavgift för spädbarn
som vårdas i tillfälliga fosterhem i avbidan på slutlig placering. Det har ock
så i något fall förekommit, att landsting ställt ett belopp till länets social-
vårdsförbunds förfogande för en intensifiering av fosterbarnsvården över
huvud taget.
Vad angår frågan, huruvida landsting äger ekonomiskt stödja vården av
barn, som mottagits för ändamålet i enskilt hem, är att märka, att lands
tingskommunens kompetens blivit genom landstingslagen den 14 maj 1954
bestämd på annat sätt än förut.
Enligt 1924 års landstingslag skulle landstinget dels äga besluta om lands
tingsområdets gemensamma angelägenheter — vilka exemplifierades — så
vitt dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhörde offent
lig myndighets ämbetsåtgärd, dels ock handha de ärenden i övrigt, som en
ligt beslut av Konung och riksdag skulle ankomma på landstinget.
Kommunallag skommittén
framhöll i betänkande med förslag till lands
tingslag (SOU 1952: 48), att berörda exemplifiering vore föråldrad och icke
längre svarade mot vad som faktiskt blivit landstingens verksamhetsfält.
Kommittén återgav vissa inhämtade uppgifter m. m., enligt vilka lands
tingens nettoutgifter år 1950 till 87
%
belöpte på hälso- och sjukvård, me
dan 5,5
%
belöpte på undervisnings- och bildningsanstalter och 4,5
%
på
social verksamhet. På barnavårdens område bedrevs eller främjades bl. a.
barnhemsverksamhet och fosterbarnsvård. Även andra socialvårdsgrenar,
bland vilka nämndes barnkoloniverksamhet, åtnjöt anslag av landstingsme-
del. Kommunallagskommittén underströk, att de gränser som 1924 års lag
uppdrog för landstingens verksamhet, på det hela taget var tillräckligt vida.
Något starkare behov av lagändring förelåg icke, även om i något fall rätts
praxis kommit till resultat i fråga om landstingets kompetensområde, som
syntes svårt att förena med en nutida mer fri syn på landstinget och dess
funktioner.
Enligt kommunallagskommitténs mening borde landstingskommunens
beslutanderätt omfatta sådana angelägenheter, vilkas vårdande genom
landstingets försorg framstod såsom berättigat ur
allmänna samhälleliga
synpunkter;
det avgörande borde alltså vara vad som ur dessa synpunkter
kunde anses rimligt och ändamålsenligt. Denna syn på landstingets kompe
tens kunde anses ha kommit till uttryck redan i kompetensstadgandet i 1924
års lag. Ett annorlunda avfattat kompetensstadgande föreslogs dock av
kommittén, närmast för att undvika den mindre verklighetstrogna beskriv
ningen av landstingets uppgifter i 1924 års lag samt för att närma bestäm
melserna för landstingskommunerna till kommunallagstiftningen i övrigt.
Kungl. Maj:is proposition nr 10 år 1960
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 År 1960
181
En följd av en anpassning till kompetensstadgandet för primärkomiuuner-
na syntes enligt kommitténs mening bli, att rättspraxis sknlle få möjlighel
til! en något friare bedömning av landstingskommunens kompetensområde.
Enligt kommitténs förslag skulle den i 1924 års lag givna bestämningen
»för landstingsområdet gemensamma angelägenhet» ersättas av »sina an
gelägenheter» samt exemplifieringen utgå. I bestämningen »sina angelägen
heter» låg enligt kommittén en gränsdragning i förhållande till såväl staten
som primärkommunerna. I förhållande till de senare innebar stadgandet,
att landstingskommunen icke fick främja intressen och behov, vilkas till
godoseende ankom på primärkommunerna enligt den allmänna kompetens
regeln i lagstiftningen för dessa kommuner eller enligt bestämmelser i sär
skilda författningar. Härvid borde emellertid märkas att, såvida icke i sär
skild författning annat angavs eller kunde anses vara förutsatt, landstings
kommun torde vara oförhindrad att inom sitt område främja verksamhet
av samma art som den, vilken inom primärkommunernas områden ankom
på dessa. Skillnaden i kompetens avsåg sålunda verksamhetsområdena i
lokalt hänseende. Landstingskommuns åtgärder skulle tillgodose intressen
som kunde hänföras till denna. Detta hindrade emellertid icke, att ett be
slut av landstinget att främja ett speciellt ändamål kunde avse viss eller
vissa delar av landstingskommunens område, blott förutsättningen var att
övriga delar av landstingskommunen under motsvarande betingelser skulle
erhålla samma förmån.
Förbehållet i 1924 års kompetensbcstämmelse därom att kompetensen
icke omfattade vad som tillhörde offentlig myndighets ämbetsåtgärd skulle
enligt förslaget ersättas med en något vidare formulering. Ett sådant för
behåll kunde enligt kommittén måhända anses överflödigt att medtaga; det
skulle få sin huvudsakliga betydelse genom att tydliggöra att utanför kom
petensen föll den verksamhet, som inom landstingskommunens område an
kom på länsstyrelsen och andra offentliga myndigheter, såsom den statliga
vägförvaltningen, länsarbetsnämnden m. fl.
I
1954 års landstingslag
har emellertid kompetensbestämmelsen fått eu
annan utformning än den kommunallagskommittén föreslog. Enligt 4 §
landstingslagen äger landstingskommun att själv, efter vad i lagen närmare
bestämmes, vårda sina angelägenheter avseende hälso- och sjukvård, un
dervisning, socialvård, jordbrukets och andra näringars utveckling med me
ra dylikt, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar till
kommer annan. Därjämte erinras om de angelägenheter som ankommer
på landstingskommun enligt särskilda sladganden.
Såsom skäl för denna utformning av kompetensstadgandet har av
chefen
för inrikesdepartementet
anförts bl. a. följande. En viss exemplifiering av
landstingskommunens uppgifter var möjlig och av värde. I intet avseende
var det fråga om att inskränka landstingskommunens befogenheter. Även
med den (i propositionen) föreslagna formuleringen av kompetensstadgan
det torde rättspraxis få möjlighel till en något friare bedömning än dittills.
Del var särskilt alt märka, all ordet »gemensamma» borttogs ur bestäm
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
ningen av landstingskommunens uppgifter. I exemplifieringen upptogs även
socialvården. Socialvården i trängre bemärkelse reglerades genom special
lagstiftning och den för primärkommunerna gällande grundsatsen om för
bud mot att på detta område utan stöd av författning lämna understöd åt
enskilda personer borde äga tillämpning även för landstingskommunernas
del. Emellertid fanns det inom socialvården i mera vidsträckt mening ett
ganska omfattande fält, där landstingskommunerna — delvis utan särskilt
åläggande — gjort och även framdeles borde kunna göra väsentliga insat
ser. Härom erinrades genom exemplifieringen »socialvård» utan att någon
ändring i gällande rätt åsyftades. Vad angick kompetensområdets avgräns-
ning i förhållande till staten och primärkommunerna kunde statsrådet i
stort sett biträda de synpunkter kommunallagskommittén anfört.
Barnavårdskommittén
Vad ovan berörts angående landstingskommunernas ekonomiska stöd åt
fosterbarnsvården ådagalägger enligt kommitténs mening, att rätten för
landstingskommun att lämna sådant stöd bör fastslås. Fosterbarnsvården
kan främjas ekonomiskt på olika sätt, genom bidrag till fosterlegor, allmänt
stöd åt länsförbunds fosterbarnsverksamhet, bidrag till avlöning åt barna-
vårdsombud eller annorledes. Kommittén anför vidare följande.
Det är uppenbart, att ett främjande av vård i enskilt hem av barn, som
av en eller annan anledning icke får växa upp i eget föräldrahem, har ett di
rekt samband med barnhemsverksamheten, vilken avlastas genom främ
jandet av annan vårdform. Såtillvida är en insats från landstingskommuns
sida för fosterbarnsvården av omedelbart värde för landstingskommunen
som sådan.
Därest den stödjande insatsen begränsas till svårplacerade barn eller el
jest till barn, vilka kan sägas ha ett vårdbehov, som kräver speciella föran-
staltningar, kan insatsen sägas ligga i linje med den hälso- och sjukvårdan
de verksamheten. Detta gäller vare sig bidrag utgår i varje enskilt fall, som
visas motsvara nämnda förutsättningar, eller den stödjande verksamheten
organiseras så, att ett antal utvalda hem engageras i vården av svårplacera
de barn och erhåller ekonomiskt bidrag för ändamålet.
Trots detta synes frågan, huruvida landstingskommunen enligt lands
tingslagen har rätt att lämna bistånd till fosterbarnsvårdens främjande, icke
kunna med säkerhet besvaras. Uppgift att bedriva förmedling av fosterbarn
och fosterhem har ej tillagts primärkommun; att landstingskommun främjar
eller bedriver sådan förmedling borde därför icke möta hinder. Annorlunda
synes det förhålla sig med bidrag till fosterlegor för omhändertagna barn
samt till barnavårdsnämnds befattning med fosterbarnsvården över huvud
taget. Där är det fråga om uppgifter, som genom barnavårdslagstiftningen
direkt uppdragits åt barnavårdsnämnden att sköta och åt primärkommu
nen att bekosta, och det förefaller tvivelaktigt, om det allmänna samhälle
liga intresset av fosterbarnsvårdens främjande gör denna vård till
jämväl
en landstingskommunens angelägenhet.
Utan intrång i annan kommunal enhets kompetensområde eller i myn
dighet tillagd uppgift kunde landstingskommun direkt stödja fosterhem
men. åtminstone i fråga om kostnaderna för vård av icke omhändertagna
183
barn. Åtgärdens innebörd av understöd åt enskilda vore däremot framträ
dande, om också icke mer framträdande än då vård å barnhem eller sjukhus
tillhandahålles utan att sådan ersättning fordras, som svarar mot de verk
liga omkostnaderna.
På grund av det anförda finner kommittén det påkallat, att i barnavårds-
lagstiftningen intages stadgande, som otvetydigt utvisar, att landstingskom
mun äger rätt att ekonomiskt stödja fosterbarnsvården. Förpliktelse att be
reda sådant stöd synes kommittén inte böra komma i fråga.
Kommittén anser det ur barnavårdssynpunkt icke vara önskvärt att från
landstingskommuns sida bedrives någon självständig verksamhet, som inne
bär förmedling av fosterbarn och fosterhem eller stöd åt fosterhem. Kom
mittén anför härom vidare.
Landstingskommunens insats bör endast innebära ekonomiskt stöd åt
förmedling, som bedrivs av länsförbund eller eljest med vederbörligt godkän
nande. (Jämför angående dylikt godkännande 86 § lagförslaget.) Därut
över bör landstingskommunens bistånd avse primärkommunernas och de
ras barnavårdsorgans verksamhet för tillsyn och stöd åt fosterbarnsvården
i allmänhet samt vården i enskilda hem av barn och unga, som blivit om
händertagna av barnavårdsnämnd. Därigenom vinnes bl. a. att landstings
kommunens bidrag icke leder till understöd åt enskild i annat fall än där
sådan! är jämlikt barnavårdslagstiftningen berättigat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
Remissyttrandena
Socialstyrelsen
framhåller, att landstingen under de senaste åren nedlagt
ett värdefullt arbete på barnhemsvårdens område samt dokumenterat in
tresse för fosterbarnsvården. Detta intresse har främst tagit sig uttryck däri,
att flertalet landsting åtagit sig att bestrida hälften av kostnaderna för bar-
navårdsombuden och deras verksamhet. På några håll har landstingen därut
över i en eller annan form lämnat ekonomiskt bidrag till placeringar i en
skilda fosterhem. Tveksamhet har emellertid rått på sina håll om landsting
ens formella rätt att anslå medel för sådant ändamål. Med hänsyn till den
stora betydelsen av sådana bidrag förordar socialstyrelsen, att särskilt stad
gande införes i en ny barnavårdslag om landstings rätt härtill.
Det understrvkes av några remissinstanser — såsom
länsstyrelserna i
Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands
och
Gävleborgs län, svenska
socialvårdsförbundet
och
svenska landskommunernas förbund
— att det för
närvarande förekommer att vissa landsting driver eller understödjer annan
för barnavården betydelsefull verksamhet än den som beröres i stadgandet.
Med hänsyn härtill ifrågasättes, huruvida det är lämpligt att på föreslaget
sätt precisera och begränsa landstingens arbetsuppgifter. En vidare ram för
denna verksamhet med möjlighet till nya initiativ från landstingens sida an
ses vara att föredraga.
Svenska landstingsförbundet
förordar på nedan angivna skäl ett stadgan
de av innehåll, att landstingskommun äger rätt att självständigt bedriva
verksamhet, som innebär förmedling av fosterbarn och fosterhem eller stöd
184
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
åt fosterhem. Vad angår landstingens bidrag till fosterbarnsvården
i
övrigt
är förbundet däremot tveksamt, om landstingen bör erhålla rätt att lämna
bidrag till åligganden, som ankommer på primärkommunerna. Förbundet
anför bl. a.
Beträffande landstingens engagemang i fosterhemsförmcdlingen, vilket
tillkommit i fullt samförstånd med Konung och riksdag, kan det synas obe
hövligt att tillföra lagstiftningen en bestämmelse härom. Förbundet vill
dock ej motsätta sig att så sker. Stadgandet har emellertid blivit för snävt
utformat. Kommittén utgår från att det ur barnavårdssynpunkt är önsk
värt att från landstingskommuns sida icke bedrives någon självständig verk
samhet, som innebär förmedling av fosterbarn och fosterhem, och vill där
för inskränka landstingskommuns insats till enbart ekonomiskt stöd åt för
medling, som bedrives av länsförbund eller eljest med vederbörligt sodkän-
nande.
Enligt förbundets mening saknas anledning att på föreslaget sätt inskrän
ka landstingets befogenheter i detta hänseende. Landstingen och Allmänna
barnhuset bestrida för närvarande med hälften var löner m. fl. kostnader
för de hos barnavårdsförbunden anställda barnavårdsombuden. Det torde
vara eu tidsfråga, när Allmänna barnhuset vill komma ifrån detta ekono
miska engagemang. Såvida icke staten i stället träder in som bidragsgivare,
kommer hela kostnaden då att åvila landstinget. Det vore orimligt om lands
tinget icke under sådana förhållanden skulle kunna såväl formellt som re
ellt stå som huvudman för verksamheten.
Det må i detta sammanhang framhållas, att några landsting uttryckt
önskemål att övertaga huvudmannaskapet för barnavårdsombuden men att
de funnit sig böra intaga en avvaktande hållning i frågan, bl. a. med hänsyn
till den gällande lagstiftningens oklarhet i fråga om landstingens behörighet
härutinnan.
De yttranden, som inkommit från olika
landstings förvaltningsutskott
går
i huvudsak i samma riktning.
Föredragande statsrådet
Enligt kommitténs förslag skall i ny barnavårdslag införas ett stadgande
om att landstingskommun må ekonomiskt stödja förmedling av fosterbarn
och fosterhem samt med bidrag främja fosterbarnsvården. Syftet med det
föreslagna stadgandet är i första hand att klarlägga, att landstingskommun
äger befogenhet att lämna bidrag till fosterbarnslegor beträffande såväl om
händertagna som icke omhändertagna barn, vilka överlämnas för vård i en
skilda hem. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen lär det inte
vara ovanligt att landstingen lämnar sådana bidrag. För egen del kan jag
inte finna annat än att denna praxis är förenlig med kompetensregeln i 4 §
av den nu gällande landstingslagen. Det finns sålunda enligt min mening
inte tillräckliga skäl för att i barnavårdslagen införa en bestämmelse av
föreslagen innebörd.
Med det föreslagna stadgandet har kommittén därjämte velat hindra, att
från landstingskommuns sida bedrives någon självständig verksamhet, som
Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1060
185
innebär bl. a. förmedling av fosterbarn och fosterhem. Landstingskommun
lorde enligt gällande lagstiftning vara oförhindrad att bedriva sådan förmed
lingsverksamhet, och jag finner i likhet med bl. a. svenska landstingsför
bundet anledning inte föreligga att på föreslaget sätt begränsa landstings
kommunernas befogenhet härutinnan.
Såsom berörts i åtskilliga yttranden skulle den föreslagna begränsningen
och preciseringen av landstingskommuns befogenheter också lägga hinder
i vägen för att landstingskommun driver eller understödjer annan för bar
na- och ungdomsvården betydelsefull verksamhet än den i stadgandet direkt
angivna. För barna- och ungdomsvårdens utveckling är det utan tvivel av
stort värde att möjligheten hålles öppen för nya insatser från landstings
kommunernas sida. Ramen för dessas verksamhet bör därför inte underkas
tas annan begränsning än som följer av 4 § landstingslagen.
Av ovan anförda skäl har jag funnit mig inte kunna tillstyrka kommit
téns ifrågavarande förslag.
XIV. Förslaget till lag om samhällets vård av barn och ungdom
(barnavårdslag)
Såsom framgår av den föregående framställningen har åtskilliga erinring
ar framställts mot kommittéförslagets uppställning och avfattning. Dessa er
inringar har, i den mån de befunnits berättigade, beaktats vid den över-
arbetning, som kommittéförslaget undergått. Sålunda har paragrafantalet
väsentligt nedbringats samt förändringar vidtagits med avseende på kapitel-
indelningen och en del lagbestämmelsers placering. Vidare har en förenkling
av lagtexten eftersträvats. Hänvisningar från en paragraf till en annan har
såvitt möjligt undvikits, och åtskilliga detaljbestämmelser har utmönstrats
ur lagtexten. Den föreslagna lagen har härigenom fått ett avsevärt mindre
omfång än såväl gällande BvL som kommitténs lagförslag.
Genomföres lagförslaget måste ändringar vidtagas i vissa andra lagar,
främst lagen om socialhjälp. Med hänsyn till att den nya barnavårdslagen
inte torde böra träda i kraft förrän den 1 januari 1961, synes det emeller
tid kunna anstå med att vidtaga ifrågavarande följdändringar.
I det följande kommer jag att till behandling upptaga de särskilda be
stämmelserna i det inom socialdepartementet utarbetade lagförslaget.
Beträffande kommitténs lagförslag torde få hänvisas till betänkandet.
Lagens rubrik och disposition
I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit liar den i BvL före
kommande benämningen ungdomsskydd utmönstrats såväl ur lagens rubrik
som ur lagtexten i övrigt. För alla former av barnavårdsorganens verksamhet.
ISO
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060
oavsett vilken grupp bland de unga som avses därmed, användes i stället
beteckningen vård.
Enligt kommitténs förslag bibehålies i lagrubriken den nuvarande beteck
ningen barnavårdslag. Ehuru vissa skäl möjligen kan anses tala för att lagen
i stället borde benämnas ungdomsvårdslag, har en ändrad terminologi i detta
avseende inte ansetts tillräckligt motiverad. För ett bibehållande av benäm
ningen barnavårdslag kan främst anföras, att det stora flertalet av
dem som
direkt beröres av den i lagen reglerade verksamheten ännu befinner sig i den
egentliga barnaåldern. Härtill kommer, att denna benämning är hävdvun
nen i vårt land och överensstämmer med den terminologi som användes i
våra nordiska grannländer.
På sätt kommittén föreslagit (jfr 1 §) användes »barnavård» även i övrigt
i lagförslaget såsom sammanfattande beteckning för samhällets barnavård
och ungdomsvård.
I stället för den av kommittén använda rubriken »lag om samhällets barna-
och ungdomsvård (barnavårdslag)» har åt departementsförslaget givits be
nämningen »lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)»,
vilken ansetts vara att föredraga ur språklig synpunkt.
Till sin allmänna uppbyggnad ansluter sig departementsförslaget när
mare än kommitténs förslag till gällande BvL. Vissa ändringar i fråga om
BvL:s kapitelindelning och disposition i övrigt har dock genomförts. I ett
inledande kapitel har upptagits grundläggande bestämmelser om barna-
vårdsorganens uppgift samt om den offentliga barnavårdens allmänna orga
nisation. Kapitlet innehåller bl. a. de stadganden rörande allmänt förebyg
gande verksamhet, vilka ansetts böra upptagas i lagen. I 2 kap. har upptagits
närmare regler om barnavårdsnämnds inre organisation och arbetssätt m. m.
och i 3 kap. föreskrifter angående förfarandet i ärenden hos barnavårds
nämnd. Framställningen i lagförslaget övergår därefter till den offentliga
barnavårdens olika arbetsområden, varvid först — i 4 kap. — upptages be
stämmelser om de ingripanden — bland dem omhändertagande — som bar
navårdsnämnd har att vid behov vidtaga i enskilda fall, medan behandlingen
av de omhändertagna regleras i 5 kap. och bestämmelser om samhällsvår-
dens upphörande — beträffande andra omhändertagna än elever vid ung
domsvårdsskolorna — upptages i 6 kap. Nästföljande kapitel reglerar barna-
vårdsorganens särskilda befattning med vården av fosterbarn och äger till-
lämpning beträffande såväl omhändertagna som icke omhändertagna barn
och ungdomar. I detta kapitel har upptagits ett stadgande om skydd mot
skadliga förflyttningar av fosterbarn. I lagförslaget följer därefter bestäm
melser om barnavårdsanstalter i 8 kap. och om ungdomsvårdsskolor i 9
kap. Kommuns rätt till ersättning av annan kommun eller staten samt av
enskilda regleras i 10 kap. Ill kap. har sammanförts föreskrifter om för
farandet hos länsstyrelse i underställningsmål, varefter i 12 kap. bestäm
melser upptages om besvär. 13 kap. — innehållande ansvarsbestämmel
ser och vissa särskilda föreskrifter — är avsett att utgöra lagens slutkapitel.
Emellertid har BvL:s bestämmelser om arbetsföreläggande m. m. ansetts
187
böra såsom ett provisorium bli överförda till den nya lagen, och dessa be
stämmelser har —- för att förebygga luckor i paragrafföljden vid en bli
vande lagrevision — sammanförts till ett särskilt kapitel — 14 kap. - ■ sist
i lagförslaget, övergångsbestämmelserna har i departementsförslaget
till skillnad från den metod som kommit till användning i BvL och i kom
mitténs förslag — utbrutits ur kapitelindelningen.
Vissa remissinstanser har såsom tidigare berörts förordat särskild para
grafnumrering i varje kapitel, övervägande skäl har emellertid ansetts tala
för att även i ny barnavårdslag genomgående paragrafnumrering bibehålies.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060
1 kap. Inledande bestämmelser
(1—6 §§ departementsförslaget)
I detta kapitel har upptagits de grundläggande bestämmelserna rörande
den offentliga barnavårdens syfte och allmänna organisation in. m., såsom
angående kommuns ansvar för barnavården, barnavårdsnämnd och dess
åligganden samt tillsyn över barnavården i riket m. m.
Innehållet i kapitlet ersätter 1, 2, 20, 21 och 79 §§ samt delvis 81 § 2 mom.
BvL och motsvarar närmast 1, 2 och 5 kap. kommitténs förslag. Vad i dessa
kapitel stadgas behandlas emellertid i departementsförslaget delvis i andra
sammanhang.
Begreppet
barn
användes i gällande lag utan någon bestämd åldersgräns
uppåt. Med barn menas nämligen — med visst undantag — alla som är
föremål för skydd enligt lagen (1 § andra stycket BvL).
Kommittén har föreslagit ändrad terminologi. I dess förslag (2 §) beteck
nas såsom
underårig
envar som ej fyllt 21 ar och sasom
barn
underårig
som ej fyllt 18 år. Beteckningarna
ungdom
och
unga
användes däremot i
förslaget utan bestämd begränsning till vissa åldrar.
Mot den sålunda föreslagna bestämningen av begreppet barn invänder
länsstyrelsen i Malmöhus län,
att man som barn språkligt sett brukar be
teckna den som icke fyllt 10 år och som ungdom den som fyllt 16 år. En
lösning av terminologifrågan synes länsstyrelsen vara att enbart upptaga be
greppet underårig och att, där gränsdragning erfordras, använda beteckning
en »underårig, som ej fyllt 16 år» eller »underårig, som ej fyllt 18 år» etc.
Även
länsstyrelsen i Älvsborgs län
framhåller, att den vedertagna åldersgrän
sen för barn torde vara 16 år, och finner det bättre överensstämma med
gängse språkbruk alt med barn avse den som ej uppnått nämnda ålder samt
att sammanfatta övriga underåriga under beteckningen ungdom, varigenom
eu klar gränsdragning erhålles mellan de olika kategorierna med direkt an
knytning till lagförslagets rubrik. Enligt
svenska barnpsykiatriska förening
en är
en gränsdragning vid 18 års ålder ur medicinska och psykologiska syn
punkter oriktig och bör med barn lämpligen förstås den som ej fyllt 15 år.
1 departementsförslaget användes liksom i kommitténs förslag termen
underårig såsom beteckning för den som ej fyllt 21 år. Någon särskild de-
188
fini tion av begreppet underårig har emellertid icke ansetts erforderlig med
hänsyn till att nämnda beteckning — som hämtats från 9 kap. 1 § föräldra-
balken — redan är inarbetad i annan lagstiftning. Den av kommittén före
slagna bestämningen av begreppet barn möjliggör — med hänsvn till den
betydelse som enligt förslaget givits åt 18-årsgränsen — att denna gräns på
förekommande ställen i lagen kan anges på ett smidigt sätt. Såsom fram
hållits vid remissbehandlingen kan det emellertid inte anses överensstäm
ma med gängse språkbruk att såsom barn beteckna personer i åldern in
emot 18 år. Med det innehåll, som departementsförslaget fått i fråga om
åldersgränser, skulle den föreslagna begreppsbestämningen för övrigt knap
past medföra några lagstiftningstekniska fördelar. Någon definition av be
greppet barn har därför inte upptagits i departementsförslaget, och beteck
ningen barn användes sålunda i detta utan fixering till vissa åldrar. Mot
svarande gäller beträffande beteckningarna ungdom och unga.
I kommitténs förslag utsäges i 8 §, att samhällets barnavård handhaves
av kommunerna, landstingskommunerna och staten, och i 15 §, att samhäl
lets barnavård står under statliga myndigheters tillsyn. Dessa stadganden har
ansetts överflödiga och därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.
Detsamma gäller vissa i 9 § andra stycket och 10 § tredje stycket kommitté
förslaget intagna hänvisningar till senare kapitel i förslaget.
Under 14 § har kommittén upptagit hänvisning till vad som gäller om
statsbidrag till vissa barnavårdskostnader. Eu motsvarande hänvisning åter
fanns tidigare i BvL (67 §) men upphävdes år 1958 i samband med en om-
!äggning av statsbidragsgivningen till kommunerna. Ifrågavarande stadgan
de har därför också fått utgå ur förslaget.
Frågorna om den allmänt förebyggande verksamheten (5 kap. och 26 §
andra stycket kommitténs förslag) samt om landstingens befattning med
fosterbarnsvården (12 § andra stycket kommitténs förslag) har redan be
handlats i det föregående.
Kungl. Maj:Is proposition nr 10 ar WHO
1 §•
Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit önskvärt, att i bamavårds-
lagens inledning kommer till uttryck, vad den i lagen reglerade verksamhe
ten har till syfte och vad barnavårdsorganen alltså i sin verksamhet bör ha
till ledstjärna.
Verksamhetens syfte kan enligt kommittén anges vara att befrämja, att
barn och ungdom får bästa möjliga uppväxtförhållanden. Stadgande härom
har intagits såsom första stycke i lagförslagets 1 §.
När det gäller de underåriga får emellertid — framhåller kommittén —
barnavårdsorganens strävan anses ha ett bestämdare mål, nämligen att
\arje underårig såvitt möjligt skall komma i åtnjutande av den vård, fostran
och utbildning, som hans behov och förutsättningar påkallar. Vad kommit
tén sålunda uttalat har kommit till uttryck i 1 § andra stycket lagförslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1060
189
Remissyttrandena. Kommitténs förslag att i ett inledande stadgande kort
fattat ange verksamhetens syfte har i vissa yttranden hälsats med tillfreds
ställelse samt i övrigt lämnats utan erinran.
Innehållet i det föreslagna andra stycket av 1 § har emellertid utsatts för
kritik.
Fångvårdsstyrelsen
erinrar om att det här rör sig om förhållanden som
är föremål för mycket subjektiva bedömningar och att det föreliggande lag
förslaget knappast ger anvisningar om de resurser som kan stå till buds be
träffande ingripande i det stora flertalet fall det skulle komma att gälla.
Vad som däremot enligt styrelsens mening på något sätt bör komma till
uttryck i lagen är att ansvaret för fostran av barn och ungdom i första hand
åvilar föräldrarna och familjen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län
anför följande.
Det stadgas, att barnavårdsmyndigheterna skola söka åvägabringa att
varje
underårig erhåller den vård, fostran och utbildning, som hans behov
och förutsättningar påkalla. Å andra sidan skall åtgärd vidtagas endast när
omständigheterna därtill föranleda och åtgärden skall vara »enligt denna
lag». Uttryckssätten synas stå i viss motsättning till varandra. Rent prin
cipiellt åligger det väl barnavårdsnämnd att följa varje underårigs utveck
ling (bo § i förslaget) men detta stadgande lär väl knappast kunna tagas
som intäkt för en barnavårdsnämnd att handla i så att säga oträngt mål. Även
om en underårig ej skulle erhålla den utbildning, som hans förutsättningar
påkalla, lär väl knappast, om förhållandena i hemmet äro goda, barnavårds
nämnden vilja ingripa, ett ingripande som för övrigt endast skulle kunna
bestå i ett råd till vårdnadshavarna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län
uttalar, att de skyldigheter, som enligt det
föreslagna stadgandet lagts på barnavårdsnämnden, sträcker sig långt utöver
vad man rimligen kan ålägga en sådan nämnd, att stadgandet får anses in
kräkta pa andra myndigheters befogenheter samt att motsvarande bestäm
melse i gällande lag enligt länsstyrelsens mening är ändamålsenlig och till
fyllest. Liknande synpunkter framhålles även av
länsstyrelsen i Kronobergs
län
och
svenska socialvårdsförbundet.
Föredragande statsrådet. I det stadgande, som inleder föreliggande lag
förslag. betecknas såsom förut berörts den i lagen reglerade verksamheten
såsom samhällets vård av barn och ungdom. I fortsättningen av lagen an
vändes emellertid »barnavård» som sammanfattande beteckning. I övrigt
bär förevarande paragraf avfattats i nära överensstämmelse med 1 § första
stycket i kommitténs lagförslag. Barnavårdens syfte har sålunda angivits
vara att främja goda uppväxtförhållanden för de unga.
Vad angår 1 § andra stycket kommitténs lagförslag kan den däremot
framförda kritiken enligt min mening inte frånkännas berättigande. För
egen del har jag funnit mig böra förorda, att detta stycke får utgå ur för
slaget. Vilka speciella uppgifter barnavårdsorganen har i fråga om de un
derårig, framgår av lagens centrala delar, och det synes mig knappast va-
KO
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
ra av något värde att i koncentrerad form erinra därom i inledningsstad-
gandet.
I anslutning till vissa remissuttalanden vill jag här ytterligare framhålla,
att barnavårdsorganens insats naturligtvis alltid är supplerande i förhållande
till föräldrars eller annan vårdnadshavares verksamhet, för vilken de grund
läggande bestämmelserna återfinnes i föräldrabalken, och att den också kan
ersättas av andra vårdorgans ingripande. Detta förhållande, som torde vara
självklart, kommer för övrigt till uttryck på olika ställen i lagen.
2
§.
Enligt BvL ankommer det på varje kommun att i enlighet med bestäm
melserna i lagen ordna sin barnavård och vidtaga åtgärder till skydd för
ungdom inom kommunen. I varje kommun skall finnas en barnavårds
nämnd. Vid handläggning av ärenden rörande ungdomsskydd — varmed av
ses befattningen med sådan ungdom över 18 år, beträffande vilken ingri
pande vidtagits med stöd av det år 1934 till 22 § BvL fogade, med d) beteck
nade stadgandet — må nämnden kallas ungdomsnämnd (1 § första stycket).
Mindre kommun kan av Konungen befrias från skyldigheten att ha sär
skild barnavårdsnämnd; i sådant fall skall barnavårdsnämnden utgöras av
socialnämnden med viss förstärkning (7 §).
Barnavårdskommittén. Kommittén har såsom förut berörts inte funnit
anledning föreligga att föreslå någon genomgripande ändring vare sig i nu
gällande fördelning på kommunerna, landstingskommunerna och staten av
de uppgifter, som ingår i samhällets barnavård, eller av den organisation
BvL föreskriver för dessa uppgifters handhavande.
Det är alltså kommitténs uppfattning, att de till barnavården hörande
uppgifterna — vilka enligt kommitténs förslag också blir i det väsentliga
desamma som förut — i principiellt oförändrad omfattning skall åvila kom
munerna på det sättet att varje kommun har att sörja för barnavården inom
kommunen (se 9 § lagförslaget).
Enligt kommitténs förslag skall i varje kommun finnas en särskild nämnd
för barnavårdens handhavande (10 § första stycket). Möjligheten att låta
socialnämnden med viss förstärkning utgöra barnavårdsnämnd är enligt
kommitténs uppfattning numera praktiskt betydelselös och måste anses
obehövlig. Motsvarighet har därför icke upptagits i lagförslaget.
Kommittén har övervägt, huruvida nämnden borde erhålla ändrad beteck
ning, men stannat vid att bibehålla benämningen barnavårdsnämd. Även den
i BvL anvisade möjligheten för nämnden att kalla sig ungdomsnämnd be
varas, dock med den ändringen, att sistberörda beteckning skall brukas, så
snart ärende gäller — uteslutande eller bland annat —■ underåriga som fyllt
18 år och vare sig ärendet rör vissa särskilda personer eller tillhör den all
mänt förebyggande verksamheten.
Beträffande namnfrågan har en av kommitténs experter i särskilt yttran
de uttalat avvikande mening och föreslagit beteckningen familjenämnd
191
Remissyttrandena.
Socialstyrelsen
samt
länsstyrelserna i Uppsala, Värm
lands
och
Gotlands län
anser liksom kommittén benämningen barnavårds
nämnd böra bibehållas.
Målsmännens riksförbund
och
nåyra kommunala organ
biträder däremot
förslaget att åt nämnden ge benämningen »familjenämnd».
Även andra namnförslag har framförts. Sålunda förordar
fyra barnavårds
nämnder
benämningen »barna- och ungdomsnämnd» eller »ungdoms- och
barnavårdsnämnd».
En socialvårdskonsulent
— som i övrigt godtar kommitténs namnförslag
—- hävdar, att benämningen »ungdomsnämnd» alltjämt bör ha frivillig ka
raktär.
Beträffande sistnämnda beteckning erinrar
Göta hovrätt
om att den också
förekommer i strafflagberedningens förslag till skyddslag såsom ersätt
ning för benämningen ungdomsfängelsenämnden och ifrågasätter under hän
visning härtill, om benämningen bör bibehållas i barnavårdslagen.
Hovrätten
för Västra Sverige
förordar av samma skäl att benämningen »ungdoms
nämnd» utbytes mot »ungdomsvårdsnämnd».
Föredragande statsrådet. I första stycket av förevarande paragraf stadgas
till en början — i anslutning till gällande rätt och kommitténs förslag —
att varje kommun har att sörja för sin barnavård enligt föreskrifterna i
lagen. Därjämte har kommunens skyldigheter med avseende på den allmänt
förebyggande verksamheten uttryckligen fastslagits genom föreskrift att
kommunen även i övrigt har att verka för det i 1 § angivna syftet nämligen
att främja goda uppväxtförhållanden för de unga. De närmare skälen för
den föreslagna bestämmelsen, vilken innehållsmässigt motsvarar 59 § i
kommitténs lagförslag, har redan tidigare redovisats.
Möjligheten att låta socialnämnden med viss förstärkning utgöra barna
vårdsnämnd — vilken möjlighet såsom kommittén framhållit numera torde
sakna praktisk betydelse -— är inte förenlig med de bestämmelser om barna
vårdsnämndens sammansättning som föreslås i det följande. Denna möj
lighet bör därför redan av detta skäl inte erhålla motsvarighet i ny lag. Jag
vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att om nyssnämnda bestämmel
ser genomföres det kommer att bli möjligt att, där så befinnes lämpligt, låta
barnavårdsnämndens och socialnämndens sammansättning bli helt eller del
vis identisk.
Den kommunala nämnden för barnavårdens handhavande får enligt de-
partementsförslaget väsentligen samma ställning och huvudsakliga upp
gifter som enligt gällande lag. Redan detta förhållande talar starkt för att
det namn, som i BvL tillagts nämnden, inte utbytes. Den hävdvunna beteck
ningen barnavårdsnämnd svarar också väl mot nämndens dominerande upp
gift. Alternativet »familjenämnd» finner jag mindre lämpligt med hänsyn
till att betydelsefulla familjesociala uppgifter ankommer även på andra kom
munala organ, främst socialnämnden. Beteckningen barnavårdsnämnd är
visserligen inte helt lycklig, då nämnden befattar sig med personer som läm-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
192
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
nät den egentliga barnaåldern. För sådana fall vore det önskvärt, att begrep
pet ungdom på ett eller annat sätt kunde ingå i nämndens beteckning. Den
ur denna synpunkt riktigaste lösningen skulle vara att införa en sådan be
teckning som »barnavårds- och ungdomsnämnd» eller liknande. En dylik
sammansatt beteckning kan jag dock av praktiska och språkliga skäl inte
tillstyrka. Jag har därför i likhet med kommittén stannat vid att föreslå
bibehållande av benämningen barnavårdsnämnd i förening med möjlighet
att använda en särskild beteckning för nämnden, då denna handlägger ären
den rörande annan ungdom än barn. Härvid har jag inte funnit anledning
föreligga att utbyta »ungdomsnämnd» mot annan beteckning. Den valda
lösningen med två olika beteckningar för nämnden är uppenbarligen inte
idealisk. Särskilt i mindre kommuner, där ärenden rörande äldre ungdom
måhända endast sparsamt förekommer, kan olägenheterna för nämnden av
att stundom behöva framträda under ett annat namn än det regelmässiga
vara så stora, att de kan anses överväga fördelarna. Med hänsyn härtill har
jag funnit det vara försiktigast att — såsom också påyrkats i ett yttrande —
låta det även framdeles få ankomma på nämnden att själv avgöra, om den
skall framträda under beteckningen ungdomsnämnd. Vad angår avgräns-
ningen av de ärenden i vilka denna benämning skall kunna nyttjas, ansluter
jag mig till kommitténs förslag utom såvitt avser åldersgränsen. I överens
stämmelse med vad jag förut anfört beträffande begreppet barn anser jag,
att 18-årsgränsen i detta sammanhang är alltför hög. Jag har för egen del
funnit mig böra i stället föreslå, att gränsen sättes vid 15 år.
I enlighet med det nu anförda har i andra stycket av förevarande para
graf stadgats, att en barnavårdsnämnd skall finnas i varje kommun samt att
nämnden vid befattning med ärenden rörande ungdom över 15 år må kalla
sig ungdomsnämnd.
3 §•
I denna paragraf, som ersätter 2 § BvL och delvis motsvarar 1(1 och 22 samt
60—62 §§ kommitténs förslag, anges i sammanträngd form barnavårdsnämn
dens åligganden.
Gällande bestämmelser. Enligt 2 § 1 mom. första stycket BvL har barna
vårdsnämnden att med uppmärksamhet följa de inom kommunen rådande
förhållandena i avseende på barns och ungdoms vård och uppfostran samt
noggrant tillse, att barn och ungdom, som vistas inom kommunen och är i
den belägenhet, att det enligt lagen ankommer på nämnden att ingripa, blir
töremål för dess åtgärder. I andra stycket av samma mom. anges genom
uppräkning huvudgrenarna av nämndens åligganden enligt de följande
kapitlena i lagen. Vidare anges här nämndens åligganden i egenskap av för
valtnings- och verkställighetsorgan för allt som hör till kommunens barna
vård.
Under det att 1 mom. sålunda behandlar nämndens obligatoriska ålig
ganden, har i 2 mom., vilket redan berörts i avsnittet om den allmänt före-
193
byggande verksamheten, angivits vissa arbetsuppgifter, som skulle kunna
betecknas såsom fakultativa.
Slutligen har i 3 mom. intagits en hänvisning till de övriga författningar,
som innehåller stadganden om barnavårdsnämndens åligganden.
Föredragande statsrådet. I nära anslutning till gällande rätt har i denna
paragraf av departementsförslaget summariskt angivits barnavårdsnämn
dens allmänna uppgifter. I de följande kapitlen upptages mera detaljerade
bestämmelser om arten av nämndens verksamhet i de delar, som kräver
reglering i lag.
Liksom enligt 2 § BvL ålägges det till en början barnavårdsnämnden att
göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom
kommunen. Som en nyhet föreslås — i anslutning till 60 § andra stycket
kommitténs lagförslag — att nämnden särskilt skall uppmärksamma så
dana underåriga som med hänsyn till föreliggande omständigheter kan an
ses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. Rörande skälen
till förslaget i denna del hänvisas till avsnittet om den allmänt förebyggan
de verksamheten.
Därnäst har i paragrafen upptagits ett stadgande — närmast motsvaran
de 61 § kommitténs förslag — enligt vilket barnavårdsnämnden har att
verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård, var
vid anordningar för förbättring av barns och ungdoms fritidsförhållanden
särskilt framhålles. Vidare stadgas att nämnden skall tillhandagå allmän
heten med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämn
dens verksamhet. Beträffande skälen för dessa båda stadganden hänvisas
till avsnittet om den allmänt förebyggande verksamheten.
Vid avfattningen av de bestämmelser i paragrafen, vilka avser barna
vårdsnämndens åligganden såsom förvaltnings- och verkställighetsorgan,
har beaktats, att uppgifter på det allmänt förebyggande området kan ha
uppdragits åt annat organ i kommunen. I övrigt torde dessa bestämmelser,
som utformats med 6 § SochjL såsom förebild, inte behöva närmare kom
menteras.
Att nämnden har att fullgöra de uppgifter som ankommer på nämnden
enligt den föreslagna lagen och särskilda författningar, torde vara så själv
klart, att något uttryckligt stadgande härom inte synes vara behövligt.
4 och 5 §§.
I 2 kap. BvL, som omfattar 20 och 21 §§, ges allmänna bestämmelser om
uppsikt över samhällets barnavård.
Enligt 20 § har länsstyrelserna att vaka över att den i BvL angivna verk
samheten ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt så att de, som
är i behov därav, blir föremål för de åtgärder, som påkallas av omständig
heterna. Vid sin befattning med kommunernas barnavård skall länsstyrel
serna biträdas av socialvårdskonsulenterna och barnavårdsassistenterna.
Dessa befattningshavare har jämväl till uppgift att tillhandagå med upp-
13 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
194
lysningar och råd rörande barnavården. Vidare stadgas, att länsstyrelsen
må förordna vederbörande tjänsteläkare att verkställa undersökning röran
de missförhållanden i avseende på barns och ungdoms vård.
I 21 § stadgas, att det ankommer på socialstyrelsen att med biträde av
statens inspektör för barnavård verka för barnavårdens ändamålsenliga
ordnande och främja dess utveckling. Enligt samma stadgande skall verk
samheten vid barnavårdsanstalterna stå under socialstyrelsens tillsyn samt
närmare bestämmelser om styrelsens och inspektörens åligganden i fråga
om uppsikt meddelas av Konungen. Vidare hänvisas angående tillsyn över
verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna till vad Konungen därom för
ordnar.
Ytterligare må i detta sammanhang erinras om att bland BvL:s besvärs-
bestämmelser under 81 § 2 mom. stadgas
dels
att länsstyrelsen, oavsett hu
ruvida besvär anförts, skall, då missförhållande föreligger, vars avhjälpan
de ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämn
den eller styrelsen att vidtaga erforderlig åtgärd,
dels ock
att envar äger rätt
att om missförhållande som nu nämnts göra anmälan hos myndighet eller
befattningshavare, som avses i 2 kap.
Barnavårdskommittén. Kommittén anser att statens uppsikt över barna
vården bör till såväl omfattning som karaktär förbli oförändrad. I lagför
slaget har liksom i SochjL benämningen tillsyn brukats i stället för uppsikt
(se 15 § lagförslaget).
Socialstyrelsens tillsynsuppgifter har närmare angivits i 16 § lagförslaget.
Syftet med socialstyrelsens tillsyn anges i detta stadgande vara att tillse,
att det allmännas verksamhet för barns och ungdoms vård och skydd i en
lighet med barnavårdslagen ändamålsenligt ordnas och handhaves. Enligt
uttrycklig föreskrift skall barnavårdsanstalter och ungdomshem stå under
socialstyrelsens tillsyn, även om de icke drives av det allmänna. I det före
slagna stadgandet har vidare utsagts, att socialstyrelsen i erforderlig om
fattning bör utfärda allmänna råd och anvisningar.
Därest socialstyrelsens tillsynsuppgift i lagen anges på sådant sätt som
kommittén föreslagit, bortfaller enligt kommittén anledning att bibehålla
bestämmelsen om biträde av statens inspektör för barnavården. Kommittén
har emellertid ansett lämpligt, att lagen erinrar om den särskilda ställning
såsom statens inspektör, vilken tillkommer chefen för socialstyrelsens bar-
navårdsbyrå. Sådan erinran har intagits i 16 § av lagförslaget.
Beträffande innebörden av länsstyrelsens tillsynsverksamhet gör kom
mittén följande uttalande.
I
länsstyrelses tillsynsverksamhet
måste liksom hittills övervakningen av
lagens tillämpning vara ett framträdande drag. På länsstyrelsen bör det
ankomma att nära följa kommunernas och anstalternas verksamhet samt
att på ett tidigt stadium reagera mot icke önskvärda företeelser. Men läns
styrelsens tillsyn bör likväl icke domineras av kontroll och av korrigerande
ingripanden. 1 överensstämmelse med länsstyrelsens allmänna uppgift med
avseende å länets förhållanden bör det ankomma på länsstyrelsen att söka
få till stånd en rikt utvecklad och facetterad, väl planlagd och skött barna-
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
198
vårdsverksamhet. För ändamålet krävs från länsstyrelsens sida initiativ,
samordning av olika krafter, utjämning av motsättningar, råd och vägled
ning samt bistånd jämväl i andra hänseenden.
För att kunna bilda sig en uppfattning om hur lagen tillämpas av de olika
nämnderna och kunna i mån av behov lämna bistånd eller göra rättande
ingripande är det påkallat, att länsstyrelsen i viss omfattning följer barna
vårdsnämnds handläggning av enskilda ärenden.
Kommittén framhåller vidare, att länsstyrelsen i sin tillsynsverksamhet
självfallet i fortsättningen liksom hittills behöver biträde av specialutbilda
de befattningshavare. Dessas uppgifter inom tillsynen bör emellertid enligt
kommittén icke vara andra än länsstyrelsens egna. Med hänsyn härtill och
då konsulenterna enligt kommitténs mening bör bli tjänstemän hos länssty
relserna torde, enligt kommittén, anledning icke föreligga att i ny barna
vårdslag särskilt ange vilka befattningshavare som skall eller bör anlitas i
länsstyrelses tillsynsverksamhet.
Bestämmelser om länsstyrelses tillsynsverksamhet har i lagförslaget upp
tagits under 18 §.
I första stycket av denna paragraf stadgas, att länsstyrelse har att i sam
verkan med socialstyrelsen noga följa tillämpningen av lagen, vaka över att
barnavårdsverksamheten i länet ändamålsenligt ordnas och handhaves samt
främja dess utveckling.
Enligt kommittén måste det i fortsättningen liksom hittills ingå i tillsyns-
uppgiften att med rättande åtgärder ingripa mot missförhållanden, som be-
finnes föreligga inom samhällets barnavård. Vad angår barnavårdsanstalter
och vissa andra institutioner ges bestämmelser om rättande ingripanden i
förslaget (liksom i BvL) i samband med stadganden i övrigt om anstalterna
och institutionerna, se 10 kap. lagförslaget. För ungdomsvårdsskolornas del
bör ämnet enligt kommitténs mening behandlas i den särskilda stadgan för
sådana skolor och erforderliga åtgärder ankomma på socialstyrelsen och
statens inspektör för skolorna. Återstår den kommunala barnavårdsverk
samheten, i vad densamma ej innebär drivande av institutioner, som i 10
kap. lagförslaget avses. Att med rättande åtgärder ingripa mot otillfreds
ställande förhållanden inom den kommunala barnavården (bortsett från
nyssnämnda institutionsverksamhet) bör enligt kommitténs mening förbli
en uppgift för länsstyrelsen ensam.
Kommittén framhåller, att den gällande, i 81 § 2 mom. BvL Upptagna be
stämmelsen om rättande ingripande knappast är tillfredsställande, samt
fortsätter.
Den täcker inte de fall, där otillfredsställande förhållande icke beror av
barnavårdsnämnden och inte kan av densamma avhjälpas, i det att förhål
landet är beroende av ställningstagande från kommunens fullmäktiges eller
styrelses sida. Bestämmelsen lämnar också öppet, vad länsstyrelsen kan och
bör göra, om åtgärd, som länsstyrelsen tillhållit barnavårdsnämnd att vid
taga, inte kommer till stånd.
Enligt kommitténs förslag (18 § andra stycket) skall länsstyrelse ingripa
mot otillfredsställande förhållanden inom den kommunala barnavården ge
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
nom att meddela vederbörande den föreskrift, som befinnes nödig för vin
nande av rättelse. Barnavårdsnämnds försummelser i fråga om åtgärder av
seende underåriga har särskilt framhållits i lagtexten. Förslaget innebär i
förhållande till bestämmelsen i 81 § 2 mom. BvL så till vida en inskränkning,
som den särskilda möjligheten att ingripa mot anstaltsstyrelse på förut an
förda skäl uteslutits, men samtidigt en utvidgning, i det att även missför
hållanden, som ej beror av eller kan rättas av barnavårdsnämnd, åsyftas.
Kommittén har övervägt, huruvida icke till länsstyrelses befogenhet och
plikt att såsom tillsynsmyndighet meddela rättande föreskrift borde fogas
behörighet fö