RÅ 2001:62

J.K. överklagade beslutet. Han yrkade att länsrätten skulle förklara honom berättigad till livränta. Som skäl anförde han i huvudsak följande. Han har på grund av skadlig inverkan i arbetet varit tvungen att lämna sitt arbetsliv som bagare. Han arbetade sex år som bagare och var väletablerad i sitt yrke. Anledningen till att han fick sluta var att miljön på bageriet innehöll sådana ingredienser som var olämpliga för hans fysiska hälsa. Han fick under hösten 1994 akuta andningsbesvär till följd av mjöldammet på arbetsplatsen. Han var sjukskriven i några månader och kunde därefter inte gå tillbaka till arbetet. Han skulle inte ha slutat på bageriet om han inte hade blivit tvungen till det. Den 6 mars 1995 påbörjade han i stället en anställning som lagerarbetare och fick därmed en lägre lön än den han hade på bageriet. Ersättningsreglerna i LAF bygger på principen att den som skadats i sitt arbete ska försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Han har varit tvungen att lämna sitt arbete som bagare på grund av en arbetsskada och är därmed hänvisad till ett sämre betalt arbete. Trots rehabiliteringsåtgärder har han inte kunnat finna ett lämpligt arbete utan inkomstförlust. Den omständigheten att sjukdomstillståndet har karaktären av försämring utesluter inte rätt till ersättning eftersom det är uteslutet att han kan återgå till sitt tidigare arbete som bagare.

Länsrätten i Jönköpings län (1997-06-09, ordförande Robsahm), som hållit muntlig förhandling, yttrade: Av 4 kap. 1 § LAF framgår att den som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel har, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. - Av 4 kap. 3 § LAF framgår att den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall bedömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till arbetsskadan, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter. - Livränta enligt LAF grundar sig på ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp (prop. 1975/76:197 s. 73). Av praxis framgår bl.a. att det för rätt till livränta inte krävs en av arbetsskadan betingad kvarstående medicinsk effekt. Det är tillräckligt att de som arbetsskada godkända sjukdomsbesvären har lett till en kvarstående ekonomisk effekt (FÖD 1987:10). - Bedömningen av rätt till livränta skall vid arbetsbyte göras med hänsyn till den försäkrades faktiska möjligheter respektive svårigheter att erhålla ett annat arbete. Uppkommen inkomstförlust bör godtas såsom föranledd av arbetsskadan under förutsättning att den försäkrade mot bakgrund av det föreliggande medicinska underlaget har haft fog att anse att arbetsbytet varit nödvändigt på grund av hans arbetsskada samt under förutsättning att han inte avstått från ett bättre betalt arbete som han kunnat utföra utan risk för att förvärra skadan. - Länsrätten gör följande bedömning. - Av utredningen i målet framgår inte annat än att J.K. mot bakgrund av då föreliggande omständigheter hade fog att anse att arbetsbytet var nödvändigt. Det har inte framkommit att han avstått från ett bättre betalt arbete som han hade kunnat utföra utan risk för att förvärra sin skada. Länsrätten finner därför att J.K. är berättigad till ersättning i form av livränta enligt 4 kap. 1 § LAF för den inkomstförlust som han fått vidkännas på grund av arbetsbytet. - Med bifall till överklagandet undanröjer länsrätten försäkringskassans beslut och förklarar J.K. berättigad till livränta i enlighet med vad som anförts i föregående stycke. Målet visas åter till kassan för erforderlig handläggning.

Försäkringskassan överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom. Kassan anförde bl.a. följande. Av utredningen framgår att J.K. har en icke arbetsbetingad grundsjukdom i form av allergi/astma och att han i början av december 1994 sjukskrevs för en arbetsutlöst försämring av allergibesvären. Fråga är om J.K:s övergång i mars 1995 till annat lägre betalt arbete kan anses orsakad av grundsjukdomen eller av den arbetsutlösta försämringen. Genom lagen (1992:1698) om ändring i LAF skedde genomgripande förändringar i lagen och ett strängare skadebegrepp infördes från och med den 1 januari 1993. - I propositionen 1992/93:30 s. 37 framhålles i specialmotiveringen till 2 kap. 2 § LAF beträffande livränteprövning bl.a. följande: "Om livränteprövningen aktualiseras av omplacering eller arbetsbyte, föreligger rätt till livränta endast under den förutsättningen att det är försämringen i sig och inte förekomsten av grundsjukdomen som föranleder omplaceringen eller arbetsbytet. Det måste alltså vara fråga om en bestående försämring som omöjliggör att den försäkrade fortsätter i det tidigare arbetet. Ett fortsatt medicinskt samband med den skadliga inverkan i arbetet skall föreligga. Är det däremot den grundläggande icke arbetsrelaterade sjukdomen som föranleder arbetsbytet eller omplaceringen skall livränta inte utges. Om den försäkrade riskerar att försämra en icke arbetsrelaterad grundsjukdom genom att fortsätta i ett olämpligt arbete skall det förhållandet att han eller hon byter till ett lämpligare men sämre betalt arbete inte i sig utgöra grund för livränta." - Försäkringskassan gör den bedömningen att övervägande skäl talar för att det är J.K:s grundsjukdom och inte det arbetsutlösta försämringsskovet som orsakat arbetsbytet. Den inkomstförlust som J.K. fått vidkännas på grund av arbetsbytet kan då inte ersättas av arbetsskadeförsäkringen. Det förhållandet i och för sig att han bör avhålla sig från bagaryrket för att undvika arbetsutlösta försämringar kan inte föranleda annan bedömning. Sjukdomsbesvären i form av allergi/astma har således inte medfört någon bestående nedsättning av arbetsförmågan, varför J.K. inte är berättigad till livränta.

Prövningstillstånd meddelades.

J.K. bestred bifall till överklagandet.

Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens och länsrättens domar. Verket anförde bl.a. följande. J.K. har inte mjölallergi. Försäkringskassans försäkringsläkare har bedömt att han i grunden hade en pollenallergi och att han försämrats i sitt arbete som bagare, men att han inte fått någon bestående försämring. Det är alltså inte någon bestående försämring som har gjort det omöjligt för honom att fortsätta som bagare och som tvingar honom att byta arbete. Verket anser därför att övervägande skäl inte talar för att den sjukdom som gjort det nödvändigt för honom att byta arbete orsakats av den skadliga inverkan i arbetet. Han är därför inte berättigad till livränta.

Prövningstillstånd meddelades.

J.K. bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2001-12-03, Lindstam, Melin, Nord, Stävberg) yttrade: Skälen för regeringsrättens avgörande. Enligt 4 kap. 1 § LAF har försäkrad som till följd av arbetsskada fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete (förvärvsförmåga) nedsatt med minst en femtondel, sedan den sjukdom som förorsakats av skadan upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. I 4 kap. 2 § samma lag anges att livräntan beräknas på ett livränteunderlag som fastställs enligt särskilda regler och utgår med så stor del av underlaget som motsvarar graden av nedsättning av förvärvsförmågan.

Av utredningen i målet framgår att J.K. innan han började arbeta på bageri hade en inte arbetsbetingad allergi som medförde snuva och irritation av luftvägarna och att denna allergi påverkades också av ämnen som fanns i arbetsmiljön på bageriet. Han var under den tid han arbetade på bageriet sjukskriven med anledning av ett som arbetsskada godtaget försämringstillstånd av denna grundsjukdom. Försämringen avklingade och efter sjukskrivningens slut bytte han arbete.

Av det nu sagda och av den medicinska utredningen framgår att allergin (grundsjukdomen) såväl före som efter det övergående försämringstillståndet påverkat J.K:s förvärvsförmåga. Sedan den arbetsutlösta försämringen av allergin avklingat får J.K. anses ha återfått den förvärvsförmåga han dessförinnan hade. Han är därför inte berättigad till livränta för den inkomstförlust som uppkom i samband med arbetsbytet. Riksförsäkringsverkets överklagande skall således bifallas.