RÅ 2003 not 55

Socialförsäkringsnämnd hade inte rätt att ändra ett beslut till den enskildes nackdel efter det att protokollet från nämndens sammanträde justerats

Not 55. Överklagande av K.B. ang. livränta. - Enligt protokoll den 10 april 1996 från sammanträde med Socialförsäkringsnämnd 1 vid Norrbottens läns allmänna försäkringskassa beslutade nämnden att bevilja K.B. livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) för tiden den 1 januari 1996 - den 31 december 1997. Inkomsten före skadan beräknades därvid till 228 300 kr och inkomsten efter skadan till 146 640 kr. Ordföranden i nämnden justerade protokollet den 17 april 1996. Vid sammanträde den 24 april 1996 ändrade sedan nämnden sitt tidigare beslut, som inte expedierats, på så sätt att vid beräkning av livräntan inkomsten efter skadan beräknades till 178 604 kr. - K.B. överklagade försäkringskassans beslut och yrkade att inkomst efter skada skulle bestämmas till lägre belopp. -Länsrätten i Norrbottens län (1998-04-17, ordf. Höijertz) yttrade: K.B. har tidigare arbetat som plåtslagare men har till följd av en sedermera godkänd arbetsskada inte kunnat fortsätta inom detta yrke. Han har erhållit sjukpenning augusti 1988 - juni 1991 under tid för studier inom teknisk sektor av kommunal vuxenutbildning och augusti 1991 - december 1992 under tid för praktisk yrkesorientering. S.k. utfyllnadslivränta har utgått för 1993-1995 och genom provisoriskt beslut för januari - mars 1996. - Överklagat beslut innebär att K.B. skall kompenseras för livränta med belopp motsvarande skillnaden mellan inkomst för plåtslagare och inkomst som instruktör/tekniker och har motiverats med att han genom arbetsskadeförsäkringen erhållit utbildning till instruktör och bedöms klara ett sådant arbete. - I sina besvär anför K.B. att det är helt orimligt att han skulle kunna arbeta som något slag av instruktör och till stöd för sitt påstående åberopar han att det på arbetsmarknaden över huvud taget inte finns någon tjänst som instruktör och att han saknar formell utbildning till instruktör eller liknande. Han anför att han visserligen en gång haft en projektanställning som instruktör men att hans anställning upphört på den grund att en behörig i stället anställts och att det måste vara felaktigt att beräkna inkomsten efter skada med utgångspunkt i en visstidsanställning som han aldrig fått utbildning för. - I kassans protokoll har angetts att det innefattar ändring av ett tidigare fattat men ej expedierat beslut. Av detta beslut som härrör från ett sammanträde den 10 april 1996 framgår att kassan i en viss - och i jämförelse med vid sammanträdet den 24 april 1996 delvis annan - sammansättning beslutat att livränta skulle beräknas med utgångspunkt i en inkomst om 146 640 kr efter skada men att föredraganden reserverat sig mot förslaget och vidhållit ett sitt förslag om att inkomsten skulle bestämmas till 178 604 kr. Inget i handlingarna ger så stöd för att alla ledamöter i den sammansättning som kassan haft vid sammanträdet medverkat till att frågan om livränta prövades på nytt för att få en utgång som stämde överens med föredragandens uppfattning. Kassan har därför haft att expediera sitt beslut i överensstämmelse med vad som beslutats vid sammanträdet den 10 april 1996. Redan av denna anledning skall kassans nu överklagade beslut inte stå fast. - Kassans beslut vid sammanträdet den 10 april 1996 bygger på den bedömningen att K.B. skall kompenseras med livränta för skillnaden mellan tidigare inkomst som plåtslagare och "nuvarande faktiska inkomst som är arbetslöshetsersättning" Vad K.B. åberopat utgör vidare inte skäl för att bestämma inkomst efter skada till lägre belopp än det om 146 640 kr. - Länsrätten ändrar överklagat beslut i den del det avser inkomst efter skada och bestämmer denna till 146 640 kr. - Riksförsäkringsverket (RFV) överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle undanröja länsrättens dom och fastställa försäkringskassans beslut daterat den 6 maj 1996. - K.B. bestred bifall till överklagandet. - Kammarrätten meddelade den 27 maj 1998 prövningstillstånd och förordnade att länsrättens dom tills vidare inte skulle gälla. - Kammarrätten i Sundsvall (1999-06-22, Berg, Nihlén, Bjurmanoch nämndemännenEdwallochLundgren) beslutade härefter i dom följande. RFV har till stöd för sin talan i kammarrätten anfört väsentligen följande. RFV anser med stöd av FÖD 1993:1 att hinder inte förelegat för försäkringskassans socialförsäkringsnämnd att den 24 april 1996 ändra sitt beslut om livränta enligt LAF från sammanträdet den 10 april 1996 eftersom detta inte hade expedierats. Länsrättens uppfattning att kassan hade haft att expediera sitt första beslut i överensstämmelse med vad som beslutats vid sammanträdet den 10 april 1996 är därför felaktigt. I sak åberopar RFV den motivering till beslut som antecknats i socialförsäkringsnämndens protokoll den 24 april 1996. - KB har till stöd för sitt bestridande i huvudsak anfört följande. Han anser att den aktuella FÖD-domen (FÖD 1993:1) inte kan ha betydelse i hans fall och åberopar två beslut från JO daterade den 11 juni 1998 som också ingivits i målet. Det beror inte på arbetsmarknadsläget att han inte skulle kunna få något arbete som instruktör. I stället är det så att han inte fått någon utbildning till instruktör. Till sådant arbete krävs en helt annan utbildning. Den svåra knäskada som han råkat ut för medför att han inte kunde ha kvar sitt gamla arbete. I enlighet med intentionerna till livräntebegreppet i arbetsskadeförsäkringslagen bör han därför vara berättigad till livränta för den faktiska inkomstförlust han gör tills vidare. Han åberopar ett intyg från sin tidigare arbetsgivare, utfärdat den 29 juni 1998. Av intyget framgår att han skulle haft kvar sin anställning i företaget om han inte drabbats av arbetsskadan. Vidare åberopar han ett beslut från Högsta domstolen meddelat den 11 juni 1998 i ett ärende som gäller rätt till ersättning för inkomstförlust på skadeståndsrättslig grund. - RFV har i genmäle anfört i huvudsak följande. RFV anser att avgörandet FÖD 1993:1 fortfarande vägledande för försäkringskassorna. Enligt avgörandet är socialförsäkringsnämnd oförhindrad att formlöst ändra sitt beslut så länge försäkringskassans underrättelse om beslutet inte är expedierat. Att JO har en annan uppfattning i denna fråga föranleder inte någon annan bedömning. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Frågan i målet är huruvida socialförsäkringsnämnden har kunnat ändra sitt beslut den 24 april 1996 på det sätt som skett eller om beslutet kunnat ändras endast enligt reglerna i 20 kap. 10 a § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) samt vilken inkomst K.B. trots sin arbetsskada kan beräknas uppnå i ett för honom lämpligt arbete. - Försäkringsöverdomstolen har i det av Riksförsäkringsverket åberopade avgörandet (FÖD 1993:1) uttalat bl.a. följande. - Av 21 § förvaltningslagen (1986:223) följer att försäkringskassa är skyldig att underrätta en försäkrad om innehållet i ett beslut som gäller den försäkrades rätt till en socialförsäkringsförmån. Sådan underrättelse kan ske muntligen eller skriftligen. I ärenden som gäller rätt till livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring sker underrättelsen - oberoende av om beslutet gått den försäkrade emot eller ej - regelmässigt skriftligen. Statliga myndigheter anses normalt ha möjlighet att ändra sina beslut innan underrättelse om beslutet gått ut till en sökande, klagande eller annan part. Vidare anses den som har deltagit i beslutet ha möjlighet att fram till expedieringen eller motsvarande tidpunkt ändra sin röst och därmed fortfarande kunna påverka utgången av myndighetens beslut. Vid tillkomsten av de nu gällande förvaltningslagen ansågs dessa ändringsmöjligheter ändamålsenliga och de lades också till grund för lagstiftningen (prop. 1985/86:80 s. 35 och 39). Genom 27 § förvaltningslagen tillskapades en för samtliga myndigheter gällande omprövningsskyldighet som i princip motsvarade den skyldighet att ompröva beslut som redan gällde för försäkringskassorna. De nya omprövningsreglerna skall ses som ett komplement till de befogenheter att ompröva beslut som myndigheterna hade enligt praxis (prop. 1985/86:80 s. 76 f. För att omprövningsreglerna i 27 § skall vara tillämpliga krävs att beslutet har meddelats, dvs. att det har expedierats. Frågan om ändring av beslutet före expedieringstidpunkten regleras däremot inte i förvaltningslagen. Avsikten har i stället varit att den tidigare föreliggande möjligheten för myndigheten att ändra sinn beslut i dessa fall utan särskilt stöd av en uttrycklig bestämmelse skall finnas även i fortsättningen. Enligt Försäkringsöverdomstolens mening finns det ingen anledning att anta att någon annan ordning skall gälla i fråga om försäkringskassornas möjligheter att ändra beslut än vad som gäller för samtliga myndigheter i allmänhet (jfr SOU 1976:53 s. 137 ff. och prop. 1977/78:20 s. 82 ff.). Så länge kassans beslut inte är meddelat, dvs. expedierat, har kassan befogenhet att formlöst ändra det. När kassan väl expedierat beslutet kan det däremot, då kassans beslut fattats av socialförsäkringsnämnd, ändras endast med stöd av bestämmelserna i 20 kap. 10 a § lagen om allmän försäkring. Ett beslut kan som framgått av det föregående inte anses expedierat förrän underrättelse om beslutet lämnats till den försäkrade. Det räcker således inte med att socialförsäkringsnämnden vid sammanträde har fattat ett slutligt beslut i ärendet. Inte heller är det tillräckligt att protokollet från nämndens sammanträde blivit justerat. - I förevarande fall framgår av utredningen att försäkringskassans socialförsäkringsnämnd vid sammanträde den 10 april 1996 fastställde att K.B. var berättigad till livränta enligt LAF under perioden januari 1996 - december 1997, att inkomsten före skadan skulle uppgå till 228 300 kr och inkomsten efter skadan till 146 640 kr. Vidare framgår att protokollet för sammanträdet justerades av nämndens ordförande den 17 april samma år. Socialförsäkringsnämndens ifrågavarande ställningstagande har innefattar ett sådant beslut om vars innehåll K.B. enligt 21 § förvaltningslagen skulle underrättas. Då underrättelse eller tillkännagivande på annat sätt inte har ägt rum har beslutet inte blivit expedierat. Under dessa omständigheter har hinder inte förelegat för socialförsäkringsnämnden att på det sätt som skett ändra sitt beslut utan att tillämpa bestämmelserna i 20 kap. 10 a § lagen om allmän försäkring. Vad JO anfört i sina beslut av den 11 juni 1998 föranleder ingen annan bedömning. - Enligt 4 kap. 2 § LAF beräknas livränta på den försäkrades livränteunderlag och utgår med så stor andel av detta som motsvarar graden av nedsättning av hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete. I 4 kap. 3 § samma lag anges att den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall bedömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till arbetsskalan, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter. - Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. K.B. har tidigare arbetat som plåtslagare. Den 15 april 1980 råkade han ut för ett olycksfall i arbetet och ådrog sig därvid en knäskada vilken godkänts som arbetsskada. Till följd av arbetsskadan kunde K.B. inte fortsätta i sitt arbete som plåtslagare. Sjukpenning enligt LAF har betalats under K.B:s studier vid Komvux, teknisk sektor, för tiden augusti 1988 - juni 1991 och därefter under hans praktik som instruktör vid Midskogsskolan i Luleå för tiden augusti 1991 - december 1992. Under perioden den 7 januari - den 11 juni 1993 hade K.B. en tidsbegränsad anställning vid Luleå kommun som instruktör. Enligt arbetsgivaren uppgick årsinkomsten härför till 161 805 kr. Därefter har han uppburit ersättning från arbetslöshetskassan. Från och med läsåret 1993/94 ersattes instruktörstjänsterna inom plåtslageriet av lärartjänster. För att erhålla anställning som instruktör krävdes således formell behörighet som lärare, vilket K.B. inte har. - Regeringsrätten har i RÅ 1996 ref. 58 konstaterat att livränta enligt LAF skall bestämmas med hänsyn till bl.a. den försäkrades förmåga att trots arbetsskadan skaffa sig inkomst genom arbete och därvid slagit fast att förvärvsförmåga skall bestämmas utan hänsyn till det allmänna läget på arbetsmarknaden. I avgörandet uttalade Regeringsrätten bl.a. följande. Avfattningen av bestämmelserna i 4 kap. 1-3 §§ pekar på att det avgörande för rätten till livränta och livräntans storlek är den försäkrades förmåga - bedömd med hänsyn till de omständigheter som angetts i 4 kap. 3 § - att utöva ett visst, för honom lämpat arbete och inte hans möjligheter att med hänsyn till det rådande läget på arbetsmarknaden få ett sådant arbete. Avfattningen och uppbyggnaden av de aktuella lagbestämmelserna talar således för att utgångspunkten vid bestämmande av livränta bör vara att den försäkrades förvärvsförmåga efter arbetsskadan skall bestämmas utan hänsyn till det allmänna läget på arbetsmarknaden. - Fråga är då hur K.B:s förvärvsförmåga skall bedömas. Av den utredning som föreligger i målet framgår att K.B. efter arbetsskadan och genomgående utbildning fått ett tillfälligt arbete som instruktör. Årsinkomsten under 1993 för den tidsbegränsade anställningen uppgick till 161 805 kr. Årsinkomsten i en tillsvidareanställning som instruktör har av försäkringskassan beräknats till 178 604 kr avseende 1996. Det finns inte på grundval av utredningen i målet skäl att anta annat än att K.B. även under åren 1996 och 1997 haft förmåga att klara ett motsvarande arbete. I målet har dock framkommit att tjänsten som instruktör omvandlades till en tjänst som för fast anställning krävde formell behörighet som lärare, vilket - såvitt framgår - K.B. saknar. Mot bakgrund härav är det kammarrättens bedömning att den utbildning K.B. förvärvat inte kan anses tillräcklig, även med utgångspunkt i ett arbetsmarknadsläge med god tillgång på arbeten av ifrågavarande slag, för att han skall anses ha förmåga att skaffa en tillsvidareanställning av sådant slag. Med hänsyn härtill anser kammarrätten att utgångspunkten för att bestämma den inkomst som K.B. trots arbetsskadan kunnat skaffa mot bakgrund av den utbildning han förvärvat, hans tidigare verksamhet och ålder skall vara den faktiska inkomst han haft i det tidsbegränsade arbetet som instruktör. Hur stor inkomsten skulle vara om K.B. haft ett tidsbegränsat arbete som instruktör även under 1996 och 1997 framgår inte av utredningen. Det bör ankomma på försäkringskassan att göra denna beräkning. Överklagandet skall bifallas i enlighet härmed. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom och ändrar försäkringskassans beslut endast på så sätt att K.B:s inkomstförmåga efter skadan fr.o.m. januari 1996 t.o.m. december 1997 skall bestämmas utifrån den faktiska inkomst K.B. uppburit i sin tidsbegränsade anställning som instruktör under perioden den 7 januari - 11 juni 1993. Handlingarna i målet överlämnas till försäkringskassan för vidare handläggning. - K.B. överklagade kammarrättens dom och yrkade livränta enligt LAF för den faktiska inkomstförlust som uppkommit för honom. - Riksförsäkringsverket medgav bifall till överklagandet på så sätt att inkomsten efter skadan beräknades till 146 640 kr. Med hänvisning till Regeringsrättens avgöranden i RÅ 1999 ref. 75 I och II ansåg RFV numera att socialförsäkringsnämnden inte haft rätt att ändra sitt beslut den 10 april 1996 på det sätt som gjorts. - Regeringsrätten (2003-03-28, Nordborg, Wennerström, Ersson, Dexe, Nord): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om socialförsäkringsnämnden ägt ändra sitt beslut enligt protokoll den 10 april 1996 till nackdel för K.B. efter det att protokollet justerats. - Regeringsrätten gör följande bedömning. - Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 1999 ref. 75 II slagit fast att en socialförsäkringsnämnd, efter det att protokollet justerats, inte till nackdel för den enskilde kan ändra ett beslut annat än inom ramen för bestämmelserna i 20 kap. 10 a § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Då utredningen inte visar att förutsättningarna för att tillämpa dessa bestämmelser varit för handen har socialförsäkringsnämnden således inte ägt ändra sitt livräntebeslut enligt protokollet den 10 april 1996. Detta beslut skall därför stå fast. Det innebär att K.B:s talan skall bifallas på så sätt att länsrättens domslut, med ändring av kammarrättens dom, skall fastställas. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer, med ändring av kammarrättens dom, länsrättens domslut. - Handlingarna i målet överlämnas till Norrbottens läns allmänna försäkringskassa för erforderliga åtgärder. (fd I 2003-03-05, Hedlund)

*REGI

*INST