RÅ 2003:55

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (1998-11-17, ordförande Nylund) yttrade: I 7 § 7 mom. första stycket SIL anges att ägare av sådan fastighet som avses i 3 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152), FTL, frikallas från skattskyldighet för inkomst av fastigheten i den mån ägarens inkomst härrör från sådan användning som gör att byggnad enligt 2 kap. 2 § FTL skall indelas som specialbyggnad, dock ej kommunikationsbyggnad, distributionsbyggnad eller reningsanläggning. Motsvarande regel som i 7 § 7 mom. SIL finns i 54 § första stycket c) kommunalskattelagen (1928:370), KL, vad gäller kommunal inkomstskatt. I 2 kap. 2 § FTL anges att med specialbyggnad avses bl.a. bad-, sport- och idrottsanläggning. Vidare anges att med sådan anläggning avses byggnad som används för bad, sport, idrott och liknande, om allmänheten har tillträde till anläggningen. I 3 kap. 2 § samma lag anges att specialbyggnad undantas från skatteplikt. - Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Såvitt nu är aktuellt bedriver bolaget verksamhet i form av uthyrning av tennisbanor och en badmintonbana till allmänheten. Banorna är inrymda i av bolaget ägda hallar benämnda A- och D-hallarna. Vid fastighetstaxeringen har A- och D-hallarna indelats såsom specialbyggnader. Bolaget har hänfört hyresintäkterna från banorna till icke skattepliktiga inkomster, medan bolagets övriga inkomster har hänförts till skattepliktiga inkomster. - Fråga i målet är om de inkomster som bolaget erhållit för uthyrning av tennisbanorna och badmintonbanan skall anses härröra från sådan användning som medför skattefrihet vid fastighetstaxeringen, dvs. från sport- och idrottsverksamhet. - 1976 års fastighetskommitté anförde - mot bakgrund av sitt förslag att i stor utsträckning slopa kravet på viss ägare för att fastighet skall frikallas från skatteplikt vid fastighetstaxeringen - bl.a. följande i anslutning till förslaget om ändring i 54 § första stycket d) KL (nuvarande 54 § första stycket c) KL). "Även ägarkravets slopande bör föranleda en omprövning av inkomstskattereglerna. Det kan nämligen inte anses rimligt att den som äger en fastighet, som på grund av sin användning blir skattefri, enbart på den grunden blir frikallad från skattskyldighet för fastighetsinkomsten. Skattefriheten bör enligt kommittén endast gälla inkomst från en av ägaren själv bedriven allmännyttig verksamhet. I den mån det är annan som bedriver denna verksamhet bör alltså hela fastighetsinkomsten för ägaren vara skattepliktig. I en sådan situation är ägarens användning kommersiellt betonad och anledning saknas då att ge denne någon ytterligare skattefavör utöver garantiskatteeffekten. - Nästa fråga blir om alla ägarkategorier skall frikallas från skattskyldighet för "allmännyttiga" fastighetsinkomster eller om frikallelsen skall gälla t.ex. endast stat, kommun och vissa allmännyttiga institutioner. Det senare alternativet skulle innebära att det vid fastighetstaxeringen slopade ägarkravet i stället förs över till inkomsttaxeringen. Enligt kommitténs mening står en sådan åtgärd inte i överensstämmelse med det förenklingssyfte som legat bakom de nya skattepliktsreglerna i FTL. Såväl regeringen (prop. 1979/80:40 s. 70) som riksdag (SkU 1979/80:51 s. 6) synes också ha utgått från att skattefriheten vid fastighetstaxeringen skall slå igenom vid inkomsttaxeringen. Kommittén anser mot bakgrund härav att någon ägarbegränsning inte bör göras när det gäller möjligheten att frikallas från skattskyldighet." (Ds B 1980:8 s. 208-209). Departementschefen anslöt sig till kommitténs förslag (prop. 1980/81:61 s. 29). - I prop. 1979/80:40 s. 70 till vilken fastighetskommittén hänvisar i ovan nämnda betänkande anges bl.a. följande. "Jag anser liksom kommittén att det kan finnas skäl att inte lägga avgörande vikt vid vem som äger byggnaden i samma utsträckning som f.n. Enbart det syfte som byggnader används för kan vara av så stort värde för samhället att detta i och för sig bör medföra skattefrihet, oavsett vem som är ägare. Det bör också framhållas att det rör sig om en mycket begränsad och lätt avgränsad krets av fastigheter. Reglerna kan knappast heller missbrukas. - I de fall där en ekonomiskt lönande verksamhet måhända kan bedrivas - t.ex. i fråga om vissa idrottsanläggningar eller kulturbyggnader - talar andra skäl för skattefrihet oavsett vem som är ägare. Det kan här räcka med att nämna att ifrågavarande anläggningar och byggnader används för aktiviteter som är gynnade i andra skattesammanhang. Mot denna bakgrund är jag beredd att biträda förslaget." - Vad gäller nuvarande 7 § 7 mom. SIL anförde 1976 års fastighetskommitté bl.a. följande. "Kommitténs förslag bygger i stort på samma överväganden som redovisats vid 54 § d) KL. Detta innebär att ägarkravets slopande i princip bör slå igenom, att förvärvskällan inkomst bör proportioneras på allmännyttig resp. kommersiell del och att vissa fastighetsinkomster alltid bör tas till beskattning. Kommittén anser alltså att ägare till fastighet som avses i 3 kap. 2-3 §§ FTL skall frikallas från skattskyldighet för sådan fastighetsinkomst som uppkommit genom ägarens egen allmännyttiga verksamhet. Användning för kommersiellt ändamål - vartill även bör hänföras uthyrning till annan som bedriver allmännyttig verksamhet - föreslås föranleda beskattning." (Ds B 1980:8 s. 211). Departementschefen anslöt sig till kommitténs förslag (prop. 1980/81:61 s. 29). - I Regeringsrättens avgörande RÅ 1991 ref. 36, vilket åberopats av skattemyndigheten, hade en enskild ägare till en fastighet som vid fastighetstaxeringen indelats som specialbyggnad (skolbyggnad) hyrt ut fastigheten till en kommun för användning som skola. Fråga i målet var om den fastighetsinkomst som ägaren erhöll i form av hyra skulle anses härröra från sådan användning som medför skattefrihet vid fastighetstaxeringen. Regeringsrätten angav bl.a. följande. Av Ds B 1980:8 s. 208 framgår att ägarens inkomst av en fastighet, som används för undervisning vid skola, anses härröra från denna användning endast om ägaren själv bedrivit verksamheten. Eftersom ägaren själv inte bedrivit skolverksamheten är han inte enligt 54 § första stycket d) KL frikallad från skattskyldighet för inkomsten av fastigheten. - Länsrätten gör följande bedömning. - De i målet aktuella hallarna har vid fastighetstaxeringen indelats som specialbyggnader (idrotts- och sportanläggning). Enligt länsrätten måste de inkomster som bolaget erhållit från uthyrningen av tennisbanorna och badmintonbanan i hallarna anses härröra från den användning som föranlett att hallarna skall indelas som specialbyggnader, dvs. det allmännyttiga ändamålet i form av idrott och sport. Det är vidare - till skillnad från vad som var fallet i RÅ 1991 ref. 36 - ägaren själv (bolaget) som bedrivit verksamheten. Detta innebär att förutsättningarna för skattefrihet enligt 7 § 7 mom. första stycket SIL är uppfyllda. - Mot bakgrund härav finner länsrätten att bolaget skall frikallas från skattskyldighet för de inkomster som erhållits från uthyrningen av tennisbanorna och badmintonbanan. Överklagandena i denna del skall därför bifallas. - Länsrätten har funnit att bolagets överklagande vad gäller taxeringen 1996 skall bifallas, vilket innebär att bolagets taxering skall nedsättas med 2 235 472 kr. Ett underskott om 2 221 162 kr uppkommer till följd härav vid taxeringen 1996. Att något hinder skulle föreligga för bolaget att utnyttja detta underskott vid taxeringen 1997 har inte framkommit. Bolagets överklagande skall således bifallas även i denna del. - Länsrätten bifaller överklagandena i sin helhet.