Länsrätten i Örebro län

Kommundelsnämnden vidhöll det överklagade beslutet.

Domskäl

Länsrätten i Örebro län (1999-07-22, ordförande Magnusson) yttrade: Av handlingarna i målet framgår att A.H. tillhör personkretsen i 1 § 1 LSS. Han bor i en gruppbostad i Vivalla och har sin dagliga verksamhet inom ramen för LSS. Under den aktuella Danmarksresan har man bl.a. planerat att besöka Legoland. - I 7 § LSS föreskrivs att den som tillhör den personkrets som omfattas av lagen har rätt till insatser i form av särskild service enligt 9 § om han behöver sådan hjälp för sin livsföring och om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Av 9 § 3 LSS framgår att insats för särskilt stöd och service kan ges i form av ledsagarservice. - Vid bedömningen av om den enskilde har behov av hjälp i sin livsföring genom insats enligt den nu aktuella bestämmelsen i 9 § 3 LSS måste enligt lagens förarbeten (prop. 1992/93:159 s. 178) jämförelser göras med den livsföring som kan anses normal för personer i samma ålder. I fråga om ledsagarservice uttalas bl.a. följande (a. prop. s. 74 och 178). Ledsagarservice är en betydelsefull verksamhet som kan underlätta för personer med omfattande funktionshinder att delta i samhällslivet. Servicen lämnas som ett led i strävandena att underlätta för den enskilde att ha kontakt med andra. Avsikten är att den enskilde skall få hjälp att komma ut bland andra människor, exempelvis ledsagning för att besöka vänner, delta i kulturlivet eller för att bara promenera. Servicen syftar till att bryta den isolering som ofta blir följden av ett omfattande funktionshinder. - Länsrätten gör följande bedömning. - Ledsagarservice är en verksamhet som i första hand syftar till att underlätta för personer med omfattande funktionshinder att delta i samhällslivet. Härmed torde avses att funktionshindrade skall ges en möjlighet att få en gemenskap med andra människor och få tillgång till det mer närliggande utbudet av olika aktiviteter. En semesterresa av aktuellt slag kan emellertid inte annat än undantagsvis vara att hänföra till begreppet normal livsföring i den betydelse som begreppet får anses ha enligt LSS. Det har i målet inte framkommit omständigheter som talar för att A.H. är i behov av den sökta insatsen för att tillförsäkras goda levnadsvillkor. Överklagandet skall därför avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

Nämndemannen Arne Dahlström var av skiljaktig mening och fann på anförda skäl att A.H:s överklagande skulle bifallas.

A.H. fullföljde sin talan hos kammarrätten.

Kommundelsnämnden bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Jönköping (2000-09-25, Hessmark, Blänning, Andersson- Jarl, referent) yttrade: A.H. är beviljad insats i form av bostad med särskild service för vuxna enligt 9 § 9 LSS och bor i en gruppbostad i Vivalla. Han och ytterligare tre personer i gruppboendet hade tillsammans med Fritidsverksamheten planerat att göra en resa till Danmark under tre dagar i juli 1999. Eftersom de behövde en hel del personlig service för att kunna genomföra resan, skulle en person som kände dem väl medfölja som ledsagare. A.H. ansökte därför om ledsagarservice för att täcka personalkostnaden. - Frågan i målet är om insatsen ledsagarservice för resa till utlandet kan anses ingå i vad 9 § 3 LSS är avsett att täcka. - Den enskilde skall genom de olika insatser som kan utgå enligt LSS tillförsäkras goda levnadsvillkor. Om den enskilde bedöms ha behov av sådan insats skall denna medges, såvida behovet inte tillgodoses på annat sätt än genom LSS. I insatsen bostad med särskild service påtalas i förarbetena till LSS att det även bör ingå att den enskilde i samma utsträckning som andra människor ges möjlighet att delta i fritidsverksamheter och i kulturella aktiviteter. Det måste då beaktas vad detta innebär i det enskilda fallet (prop. 1992/93:159 s. 91 f.). Det är även möjligt att kombinera insatserna bostad med särskild service för vuxna och ledsagarservice, så att den enskildes samlade behov av personliga stödinsatser tillgodoses i skälig omfattning (jfr RÅ 1993 ref. 6 och RÅ 1995 ref. 47). - Av förarbetena till LSS (prop. 1992/93:159 s. 50 f., 70, 74, 172, 178) framgår bland annat följande om hur bedömningen av den funktionshindrades behov skall göras. Insatsen ledsagarservice bör erbjudas personer som tillhör lagens personkrets men inte har personlig assistans, för att t.ex. besöka vänner, delta i fritidsaktiviteter eller kulturlivet eller för att bara promenera. Insatsen bör ha karaktären av personlig service och anpassas efter de individuella behoven. Ledsagarservicen syftar till att bryta den isolering som ofta blir följden av ett omfattande funktionshinder. Det övergripande syftet bör vara att åstadkomma så jämlika villkor som möjligt mellan människor med omfattande funktionshinder och andra människor. Jämförelse måste då göras med den livsföring som kan anses normal för personer i samma ålder. Insatserna skall utformas så att de ökar den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Om ett tillfälligt behov uppstår av personlig assistans, exempelvis att en person behöver särskild hjälp under en semesterresa, bör utökad assistans prövas inom ramen för LSS. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Det framgår varken av lagtexten eller lagens förarbeten att insatsen ledsagarservice inte skulle kunna omfatta stöd och service vid resor utomlands. Inte heller Regeringsrätten har klart uttalat något i denna fråga. I praxis från kammarrätterna, vilken inte är enhetlig, har man bland annat ansett att en utlandsresa bör kunna få göras någon gång, i jämförelse med personer i samma ålder. Man har då även beaktat om den funktionshindrade tidigare - samma år eller åren innan - har beviljats ledsagarservice för resa och i vilken omfattning. Man har också ansett att en person som bor i gruppbostad måste vara medveten om att en prioritering måste göras när det gäller planerade gemensamma aktiviteter i förhållande till önskemål om egna resor (jfr t.ex. Kammarrättens i Jönköping dom i mål nr 5418-1995, Kammarrättens i Stockholm dom i mål nr 2315-1998, Kammarrättens i Göteborg domar i mål nr 6908-1994, 9242-1995, 4876-1996 och 2109-1997 samt Kammarrättens i Sundsvall dom i mål nr 686-1996). - Enligt kammarrättens mening är det rimligt att en person i A.H:s ålder någon gång ges möjlighet att göra en kortare resa till närliggande länder, exempelvis Danmark. Av utredningen framgår inte att A.H. tidigare har beviljats ledsagarservice för en resa. Inte heller har det framkommit att han har deltagit i andra liknande aktiviteter genom gruppbostaden, som gör att hans behov av fritidsaktiviteter redan skulle ha blivit tillgodosett vid aktuell tid. Kammarrätten finner därför att A.H. borde ha medgetts den sökta insatsen ledsagarservice för resan till Danmark. - Kammarrätten förklarar, med ändring av länsrättens dom, att A.H. är berättigad till ledsagarservice vid resan till Danmark under tiden den 27-30 juli 1999.

Kommundelsnämnden överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av kammarrättens dom, ogillade A.H:s talan om ledsagarservice vid resa till Danmark under tiden den 27-30 juli 1999. Till stöd för sitt yrkande anförde nämnden bl.a. följande. Av förarbetena till LSS - regeringens proposition 1992/93:159 - framgår att ledsagarservicen är "en betydelsefull verksamhet som kan underlätta för personer med omfattande funktionshinder att delta i samhällslivet". Vidare sägs att "(s)ervicen bör erbjudas personer som tillhör lagens personkrets men inte har personlig assistans, för att t.ex. besöka vänner, delta i fritidsaktiviteter eller i kulturlivet eller för att bara promenera". - Under de år som gått sedan lagen trädde i kraft den 1 januari 1994 har inom Örebro kommun utvecklats en praxis som innebär att ledsagarservice beviljas med utgångspunkt i nämnda skrivning i propositionen, således för att besöka släkt och vänner (vilket även kan innebära utlandsresa), delta i fritidsaktiviteter, i kulturlivet eller för att promenera. Exemplen som nämns i detta sammanhang har av nämnden tolkats som att det primärt är aktiviteter i närmiljön som avses, dvs. inom den egna kommunen. Vid specifika aktiviteter, såsom teaterbesök och konserter, kan även ledsagarservice utanför Örebro kommun erbjudas. - Nämnden anser även att utlandsresa inte annat än i undantagsfall är att hänföra under begreppet normal livsföring i den betydelse som begreppet får anses ha enligt LSS.

Prövningstillstånd meddelades.

A.H. bestred bifall till överklagandet.

Socialstyrelsen avgav på Regeringsrättens begäran yttrande i målet. Styrelsen anförde - efter att ha redogjort för innehållet i tillämpliga bestämmelser samt förarbetsuttalanden i prop. 1992/93:159 - följande. Vid bedömningen av om en person har behov av en insats för sin livsföring enligt LSS måste en jämförelse göras med den livsföring som kan anses normal för personer i samma ålder (a. prop. s. 172). Det måste enligt Socialstyrelsens mening anses ingå i normal livsföring att få åka på semesterresa utomlands. A.H. bekostar sin resa själv men kan inte genomföra resan på grund av sitt funktionshinder. I detta fall är det fråga om en resa till ett närliggande land i tre dagar och A.H. är i en aktiv ålder. Personer utan funktionshinder kan själva välja var de vill tillbringa sin semester och kan åka utomlands om de har ekonomiska förutsättningar för det. Socialstyrelsen vill understryka att stor vikt skall läggas vid personens egna önskemål i utformningen av insatser enligt 6 § LSS. A.H. har själv valt att spara pengar för att göra denna resa tillsammans med sina vänner. Det vore därför orimligt med hänsyn till målen med LSS om han inte skulle kunna genomföra en resa till Danmark. Om ledsagarservice inte kan beviljas för resa utomlands innebär det att personer med funktionshinder inte har samma möjligheter att leva som andra. - Att begränsa ledsagarservice till att enbart omfatta aktiviteter i närmiljön strider, enligt Socialstyrelsens mening, mot LSS mål att personer med omfattande funktionshinder skall ges möjlighet att leva som andra. Den uppräkning som görs i förarbetena (a. prop. s. 74 och 178) är exempel och är inte uttömmande. Detta stöds även av uttalandet att stödformen vid lagens införande var relativt outvecklad. Vid personlig assistans nämns semesterresa som ett exempel på när kommunen ansvarar för tillfällig utökning av personlig assistans (a. prop. s. 177). Att sådana insatser skall kunna ges förutsätts vidare av såväl Socialstyrelsen (Allmänna råd 1994:1 s. 51) som Riksförsäkringsverket (Allmänna råd 1998:6 s. 23). Detta bör även gälla ledsagarservice. - I insatsen bostad med särskild service enligt 9 § 9 LSS ingår omvårdnad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter, 9 c § LSS. Att åka på en semesterresa till Danmark ligger oftast utanför den ordinarie verksamheten. För att tillgodose den enskildes samlade behov av stödinsatser finns möjlighet att kombinera insatserna bostad med särskild service och ledsagarservice. - Med stöd av det sagda anser Socialstyrelsen att A.H. uppfyller förutsättningarna för att beviljas insatsen ledsagarservice för semesterresa till Danmark.

Svenska Kommunförbundet, som bereddes tillfälle att inkomma med yttrande i målet, avstod från att yttra sig.

Regeringsrätten (2003-09-15, Lavin, Nordborg, Wennerström, Dexe, Nord) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten gör samma bedömning som kammarrätten i frågan om A.H:s rätt till den sökta insatsen ledsagarservice för resan till Danmark. Överklagandet kan därför inte bifallas.

Kammarrätten i Stockholm

Socialnämnden överklagade och yrkade att kammarrätten med upphävande av länsrättens dom skulle fastställa nämndens beslut den

5 juli 2000 att avslå insats i form av bostad med särskild service för barn och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet enligt LSS. Till stöd för sin talan anförde socialnämnden bl.a. följande. De nationella programmen på Höghammarskolan i Bollnäs är desamma som i Stockholmsområdet med undantag för det trätekniska programmet. Det finns inte något idrottsprogram som utgör ett nationellt program, utan idrottsdelen ligger utanför de nationella programmen. Behovet av elevhemsboende och särskild skola styrs av vårdbehovet. Det finns inte någon utredning i målet som styrker påståendet att M.S. måste bo på ett elevhem för att kunna gå på ett nationellt program utanför Stockholmsområdet. Denna fråga anses vara central för målet. Som särskoleelev finns inte samma formella möjligheter till fritt val av gymnasieprogram som i den vanliga skolan. Då antalet särskoleelever i en kommun är färre till antalet än i den vanliga skolan kan inte ställas samma krav att tillhandahålla ett stort urval av nationella program. Med de program som finns i Stockholmsområdet är M.S:s rätt till att göra ett val av nationella program uppfyllt. Han behöver då inte ett elevhemsboende för att gå på ett nationellt program. Den omständigheten att han har ansökt till ett nationellt program vid skolan i Bollnäs som även finns vid skolan i Haninge visar än tydligare att det inte är valet av nationellt program som motiverar elevhemsboende, utan att det är

intressen vid sidan av skolan som han vill utveckla.

Socialnämnden anförde vidare att det numera har kommit till kommunens kännedom att det i Häggvik norr om Stockholm finns en gymnasiesärfriskola som skall starta ett specialutformat program med profilering mot idrott. Därmed skulle det även i Stockholmsområdet finnas möjlighet att med anknytning till skolverksamheten tillgodose M.S:s idrottsintresse. Förståndshandikappade i Stockholmsområdet har dessutom större möjligheter att utöva olika former av idrott utanför skolan än många som bor i andra delar av landet.

Socialnämnden gjorde även gällande att M.S. hade erbjudits olika former av korttidsvistelse utanför bostaden, men att familjen hade tackat nej till dessa erbjudanden. Inom kommunen fanns också möjlighet till professionella hjälpinsatser av psykologer och kuratorer. Det fanns därför stora möjligheter inom kommunen att hjälpa honom med insatser som var adekvata och anpassade till hans behov. Mot bakgrund av den lokaliseringsprincip som finns uttalad i LSS borde dessa insatser först prövas.

M.S. bestred bifall till överklagandet och anförde bl. a. följande. Han har sökt och antagits till att påbörja idrottsgymnasiet på Höghammarskolan i Bollnäs höstterminen 2001. På grund av sitt funktionshinder kan han inte bo ensam utan stöd. Han behöver hjälp med bl.a. tillsyn, hygien och måltider. Hans behov av hjälp styrks av läkarintyg och uppgifter från hans föräldrar. Behovet är inte tillgodosett. Skolan i Bollnäs skulle passa honom både utifrån hans stora idrottsintresse och hans behov av specialiserad pedagogik. Hans förmåga att leva ett självständigt liv skulle också stärkas. På grund av sitt funktionshinder är han mycket bunden till sina föräldrar. Skolan i Bollnäs har utvecklat en specialpedagogik för att med idrotten som medel utveckla självkänslan, perception, stresshantering m.m. Föräldrarna är övertygade om att denna skola är det bästa alternativet för honom eftersom den erbjuder ett samlat stöd där ungdomarna även utanför skoltid tränas och utvecklas med hjälp av personal. Varken i Haninge eller i Stockholms kommun finns någon skola som erbjuder motsvarande kombination av gymnasieutbildning med idrott och boendestöd.

M.S. anförde vidare att behovet av insatser skiftar från individ till individ och önskemålen är olika i olika skeden av livet. Enligt LSS skall verksamheten vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Frågan i målet är inte vilket stöd han skulle kunna få i Haninge kommun, utan huruvida han har behov av bostad med särskild service för att kunna gå på skolan i Bollnäs. Bestämmelsen i 6 kap. 6 a § skollagen ger honom rätt att söka nationellt program utanför Haninge kommun och få utbildningskostnaden betald av denna, även om hemkommunen skulle kunna erbjuda motsvarande utbildning. För elever som inte går i gymnasiesärskola finns en skyldighet för hemkommunen att betala inackorderingsbidrag om eleven är i behov av bostad på skolorten. För elever som går på gymnasiesärskola i annan kommun hänvisar skollagen i stället till LSS för att eleven skall kunna få bostad med särskilt stöd. Det finns inte någon rimlig anledning till att elever med funktionshinder skulle diskrimineras i förhållande till elever utan funktionshinder på så sätt att de nekas bostad när de har motsvarande rätt att välja utbildning utanför kommunen. Om så skulle vara fallet innebär det i princip att bestämmelsen i 6 kap. 6 a § skollagen sätts ur spel.

Socialnämnden anförde i genmäle bl.a. följande. Skollagen kan inte åberopas till stöd för någon rätt att på hemkommunens bekostnad välja en gymnasiesärskoleutbildning på annan ort, om sådan finns tillgänglig i hemkommunen eller annan kommun med vilken hemkommunen har avtal om samverkan. Inte heller LSS innefattar en ovillkorlig rätt till särskilt stöd och service vid elevens val av skola utanför hemkommunen, utan sådant stöd skall grundas på personens skolsituation eller ett omfattande omvårdnadsbehov. Något omvårdnadsbehov med krav på t.ex. vissa tekniska hjälpmedel har inte påvisats. M.S:s behov av bostad med särskild service uppges vara att stärka självkänslan och att frigöra sig från föräldrarna. Detta behov har alla tonåringar, även om det kan vara större hos handikappade barn.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (2001-08-17, Jansson, Willén, referent, Wittrock) yttrade: I målet är ostridigt att M.S. tillhör den personkrets som omfattas av LSS. Kammarrättens prövning avser frågan om han är berättigad till insats enligt nämnda lag i form av bostad med särskild service för barn och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet. Rätten till sådan insats förutsätter att han är i behov av sådan hjälp i sin livsföring och att behovet inte tillgodoses på annat sätt. - Utredningen i målet talar för att M.S:s behov av bostad med särskild service för barn och ungdomar är föranlett av att den gymnasieskola han önskar gå på inte är lokaliserad inom pendlingsavstånd från föräldrahemmet. Vad som upplysts om tillgången till motsvarande utbildning i Stockholmsområdet ger vid handen att hans behov av undervisning kombinerad med idrott kan tillgodoses i eller i anslutning till hemkommunen. Enligt förarbetena till LSS är det i första hand omvårdnadsbehovet som skall föranleda valet av denna boendeform (prop. 1992/93:159, bilaga 1, s. 179). De omständigheter som i detta hänseende har framkommit i målet - såsom behov av att frigöra sig från föräldrarna, utveckla sin självkänsla och erhålla miljöombyte - bedöms inte vara tillräckliga för att ett behov av den sökta insatsen skall anses föreligga i den mening som avses i LSS. Kammarrätten finner att han därmed inte är berättigad till bostad med särskild service för barn och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet enligt LSS. Socialnämndens överklagande skall därför bifallas. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer socialnämndens i Haninge kommun beslut den 5 juli 2000.

M.S. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle bevilja honom insatsen boende i bostad med särskild service för barn och ungdomar enligt 9 § 8 LSS.

Prövningstillstånd meddelades.

Socialnämnden i Haninge kommun bestred bifall till överklagandet.

Socialstyrelsen, Skolverket och Svenska Kommunförbundet avgav yttranden.

Socialstyrelsen anförde bl.a. följande. De allmänna bestämmelserna i LSS anger vad insatser enligt lagen syftar till. I dem anges sammantaget att insatserna avser att ge den enskilde möjligheter att leva ett liv som andra och att delta i samhällslivet på samma villkor som de som inte har ett eller flera funktionshinder. Verksamheten skall grundas på den enskildes självbestämmande och integritet. Den jämförelsenorm som därmed anges i lagen är således inte vilket behov en person med funktionshinder har av de alternativ han väljer att utnyttja, utan i stället om dessa alternativ är sådana som den utan funktionshinder är oförhindrad att välja. - Vad som är relevant i detta mål är därför endast att bedöma vad som i den givna situationen hade varit ett normalt alternativ för en icke funktionshindrad person i M.S:s situation i övrigt. Vad som då skall bedömas är huruvida en elev utan funktionshinder har möjlighet att välja önskad utbildning. Den bedömningen får då göras med utgångspunkt i de valmöjligheter som skollagen innehåller. Utifrån vad där sagts kan konstateras att skollagen inte lägger hinder i vägen för en gymnasieelev utan funktionshinder att välja även en utbildningsplats utanför den egna kommunen och dess närområde. Därav följer också med nödvändighet att även M.S. skall ha denna möjlighet. Först när detta är konstaterat inträder den särskilda bedömning som skall grundas på det specifika behov som M.S:s funktionshinder medför. M.S. tillhör LSS personkrets. Vidare följer av handlingarna i målet att M.S:s funktionshinder är sådant att han inte kan klara ett eget boende. Behovet av insatsen är inte heller tillgodosett på annat sätt. Vid sådant förhållande är han berättigad till den sökta insatsen.

Skolverket anförde bl.a. följande. Särskolan bildar en egen skolform inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Skolformen består av den obligatoriska särskolan och gymnasiesärskolan (1 kap. 1 § och 6 kap. 3 §skollagen). - Begreppet särskola används som överordnat begrepp för både den obligatoriska särskolan och gymnasiesärskolan. Kapitel 6 i skollagen utformades från början för enbart den obligatoriska särskolan, men reglerar numera både denna och gymnasiesärskolan. - I skollagen saknas bestämmelser om stöd till inackordering av särskoleelever som till följd av skolgången inte kan bo hemma. Skälet till detta är att eleverna anses garanterade tillräckligt stöd i detta avseende genom LSS (se prop. 1990/91:115 s. 78). Som jämförelse kan nämnas att elever i gymnasieskolan som behöver inackordering till följd av skolgången har rätt till ekonomiskt stöd av sin hemkommun enligt 5 kap. 33 § skollagen. - Enligt verkets mening skall frågan om mottagande till utbildning bedömas av behöriga skolmyndigheter, i detta fall ansvarig skolnämnd i Bollnäs respektive Haninge. I det aktuella fallet har eleven genom beslut av skolmyndigheten i Bollnäs tagits emot i gymnasiesärskolan där. Utgångspunkten för bedömning av elevens behov av insats enligt LSS bör därför vara att eleven skall kunna genomföra utbildningen i Bollnäs. Det vore olyckligt om dessa skolmyndigheters beslut skall kunna undanröjas genom att socialnämnden i hemkommunen använder en annan utgångspunkt för sin bedömning av elevens behov av insatser enligt LSS.

Svenska Kommunförbundet anförde sammanfattningsvis att omvårdnadsbehoven, snarare än utbildningsbehoven och önskemålen att genomgå utbildning på annan ort, skall vara avgörande för bedömningen av rätten till sökta insatser enligt LSS. Insatsen elevhem är enligt förarbetena också tänkt att tillgodose mer omfattande behov än dem som följer av M.S:s funktionshinder (lindrig utvecklingsstörning).

Regeringsrätten (2003-09-17, Lavin, Nordborg, Wennerström, Dexe, Nord) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. M.S., som ostridigt omfattas av 1 § LSS, har sökt och antagits till utbildning inom gymnasiesärskolan i annan kommun än sin hemkommun. Frågan i målet är om M.S. för att kunna påbörja och fullfölja denna utbildning har rätt till insats av socialnämnden i sin hemkommun enligt 9 § 8 LSS i form av boende i bostad med särskild service för barn eller ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet. Socialnämndens inställning är i första hand att sådan rätt saknas, eftersom det finns godtagbara skolalternativ i M.S:s närmiljö.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Enligt 6 kap. 6 a § skollagen har en kommun, efter önskemål av vårdnadshavare, rätt att i sin särskola ta emot en elev från annan kommun utan att kommunerna träffat någon överenskommelse härom.

För det fall det på grund av skolsituationen eller av annan anledning för en elev uppkommer behov av boende utanför föräldrahemmet finns i skollagen inte några regler om inackordering av särskoleelever. I stället hänvisas i lagen till LSS (6 kap. 6 § sista stycket skollagen).

Enligt LSS har enskilda som omfattas av lagen rätt till insatser bl.a. i form av bostad med särskild service för barn och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet, om det föreligger ett behov som inte tillgodoses på annat sätt (7 § och 9 § 8 LSS).

I förarbetena till lagstiftningen uttalades bl.a. att sådant boende kunde vara orsakat av den unges skolsituation och av omfattande omvårdnadsbehov (prop. 1992/93:159 s. 81). När M.S. efter eget val och önskemål av sina vårdnadshavare tagits emot i en särskola utanför sin hemkommun är det således hans behov av stöd och service för att kunna fullfölja denna skolgång som bestämmer om han är berättigad till den begärda insatsen. Utredningen i målet i detta avseende ger inte annat vid handen än att M.S. har ett sådant omvårdnadsbehov att han under sin utbildning utanför hemkommunen endast kan klara ett eget boende om han erhåller en insats enligt 9 § 8 LSS i form av boende i bostad med särskild service för barn och ungdomar. Överklagandet skall därför bifallas.

Länsrätten i Göteborg

A.W. överklagade beslutet och yrkade att han skulle beviljas korttidsvistelse för att deltaga i gruppresan och anförde bl.a. följande. Han deltar i en kamratgrupp som består av tio unga män. Kamratgruppens sommarvistelse äger i år rum i London och nio av de tio deltagarna skall följa med på resan. Han kan inte se någon anledning till att socialnämnden inte kan betrakta Londonvistelsen som ett läger. Den gemensamma nämnaren för Londonvistelsen är att deltagarna är unga, ensamma, har Aspergers syndrom, bor i Göteborg med omnejd och är medlemmar i kamratgruppen. En person som inte uppfyller gällande kriterier kan inte följa med gruppen till London.

Domskäl

Länsrätten i Göteborg (1999-09-30, ordförande Lundqvist) yttrade: Enligt 7 § LSS har den som tillhör lagens personkrets rätt till insatser i form av särskild service enligt 9 § första stycket 1-9, om han behöver sådan hjälp i sin livsföring och om hans behov inte tillgodoses på annat sätt. - Av 9 § första stycket 6 samma lag framgår att en sådan insats är korttidsvistelse utanför det egna hemmet. - I lagens förarbeten (prop. 1992/93:159 s. 77) anges att korttidsvistelsen dels skall kunna ge anhöriga möjlighet till avlösning och avkoppling, dels kan vara en möjlighet till miljöombyte, rekreation och personlig utveckling för den funktionshindrade. Korttidsvistelsen bör kunna arrangeras i olika former. Den bör kunna ges i särskilt anordnade korttidshem, genom stödfamiljer eller i form av t.ex. lägervistelse. Den enskildes eller en enskild familjs önskemål och behov bör så långt som möjligt vara avgörande vid val av utformningen av korttidsvistelsen. Av utredningen framgår att A.W. omfattas av personkretsen enligt 1 § 1 LSS då han har Aspergers syndrom, vilket medför att han bl.a. har svårt att förstå sociala situationer och sammanhang. A.W. bor tillsammans med sin mor och två yngre syskon. Under våren 1999 har A.W. deltagit i en kamratgrupp bestående av tio unga män med Aspergers syndrom. Verksamheten har anordnats som en studiecirkel i Vuxenskolans regi i samarbete med handikappförvaltningen i Västra Götaland bl.a. i syfte att skapa en meningsfull fritid för ungdomarna och underlätta för dem att hitta sin identitet tillsammans med andra med samma funktionsstörning. Gruppen har tidigare somrar haft lägerveckor tillsammans och årets resa har gått till London. Det belopp som A.W. ansöker om, 11 000 kr, avser kostnader för medföljande personal, flygresa, nattlogi och frukost. Socialnämnden har bedömt att resan till London är en gruppresa, jämförbar med en skolresa eller annan resa som gemensamt har planerats av deltagarna på resan. Med motiveringen att deltagarnas funktionshinder innebär att de inte kan delta i en liknande gruppresa utan personalstöd har socialnämnden beviljat A.W. ledsagarservice enligt 9 § 3 LSS motsvarande hans del, 5 600 kr, av kostnaden för medföljande personal. - Socialstyrelsens enhet för handikapp och frivilligt socialt arbete har yttrat sig i målet och anfört bl.a. följande. Syftet med A.W:s resa uppfyller båda rekvisiten för korttidsvistelse utanför hemmet, dvs. ger dels anhöriga möjlighet till avlösning och avkoppling, dels A.W. möjlighet till miljöombyte, rekreation och personlig utveckling. Av lagens förarbeten (prop. 1992/93:159 s. 77) framgår att de uppräknade formerna av korttidsvistelse är exempel, och att korttidsvistelse kan arrangeras också på andra sätt. Det är i sammanhanget viktigt att erinra om 6 § LSS, enligt vilken den enskilde i största möjliga utsträckning skall ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges. A.W:s resa ingår som en del i en verksamhet vars huvudsyfte är att finna former för fritidsaktiviteter och rekreationsmöjligheter. Enligt Socialstyrelsens bedömning är A.W:s resa till London tillsammans med kamratgruppen av sådan karaktär att den skall inrymmas i insatsen korttidsvistelse utanför det egna hemmet. I detta sammanhang bör även erinras om 5 § LSS, som reglerar mål för verksamhet enligt LSS. Enligt 5 § LSS skall verksamheten främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. A.W:s resa till London kan ses som ett led i att uppnå dessa mål. Det bör även påpekas att, enligt 8 § LSS, insatser skall ges till den enskilde endast om han begär det. A.W. har inte begärt insatsen ledsagarservice, utan ansökt om korttidsvistelse. - Länsrätten gör följande bedömning. - Såsom Socialstyrelsen anfört är de i lagens förarbeten uppräknade formerna för korttidsvistelse endast exempel. Av vad som framkommit om syftet med och formen för A.W:s resa till London finner länsrätten att denna uppfyller de rekvisit som uppställs för en korttidsvistelse utanför hemmet. A.W:s resa till London ger dels avlastning och avkoppling för hans anhöriga, dels en möjlighet till miljöombyte, rekreation och personlig utveckling för honom själv. A.W:s yrkande om att han skall beviljas korttidsvistelse utanför hemmet i form av en resa till London skall därför bifallas. - Länsrätten bifaller överklagandet och ålägger Partille socialnämnd att ersätta A.W. hans kostnader föranledda av korttidsvistelsen i London den 22-29 juli 1999.

Kammarrätten i Göteborg

Socialnämnden överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa nämndens beslut.

Domskäl

Kammarrätten i Göteborg (2000-03-07, Rispe, Nilsson, referent, Lemaire) yttrade: I målet är ostridigt att A.W. har rätt till korttidsvistelse utanför det egna hemmet i den mening som avses i 9 § 6 LSS. Vad kammarrätten har att ta ställning till är om den aktuella resan till London kan anses vara av den karaktär som lagen föreskriver som korttidsvistelse. - Av förarbetena till LSS (prop. 1992/93:159 s. 178) följer att syftet med korttidsvistelse utanför det egna hemmet är dels att den funktionshindrade personen skall erbjudas miljöombyte och rekreation, dels att anhöriga därigenom kan beredas avlösning i omvårdnadsarbetet. Korttidsvistelsen kan förläggas i korttidshem eller i annan familj - stödfamilj. Sommarläger och kortkurser kan också utgöra en form av korttidsvistelse. - Att resan till London medför avlösning i omvårdnadsarbetet för anhöriga får anses stå klart. Såvitt framkommit av utredningen är målsättningen med den kamratgrupp som A.W. ingår i och som anordnat resan till London att finna former för fritidsaktiviteter samt för att ungdomar med Aspergers syndrom skall kunna träffa andra ungdomar som befinner sig i en liknande situation. Med hänsyn till i vilken form resan ordnats och till dess syfte får resan till London, enligt kammarrättens mening, i högre grad anses ha karaktär av lägervistelse än en vanlig semesterresa. Vad socialnämnden anfört föranleder således inte någon annan bedömning än den som länsrätten gjort. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Vård- och omsorgsnämnden (tidigare socialnämnden) i Partille kommun överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva länsrättens och kammarrättens domar och att nämndens beslut därmed stod fast. Till stöd för sin talan anförde nämnden bl.a. följande. Nämnden vidhåller sitt ställningstagande att avslå A.W:s begäran om korttidsvistelse utanför det egna hemmet för att delta i en gruppresa till London. Nämnden står fast vid tidigare bedömning att denna typ av resa inte är en sådan aktivitet att den kan anses vara en korttidsvistelse enligt 9 § 6 LSS. Den aktuella resan får anses vara en semesterresa, jämförbar med skolresa eller annan gruppresa, vilket framgår av program för resan. Liksom tidigare gör nämnden den bedömningen att A.W., under en semesterresa till London, inte skall belastas med kostnader för den medföljande personal som krävs till följd av hans funktionshinder. Han har därför beviljats ledsagarservice motsvarande hans del av personalens kostnad. Konsekvensen av underinstansernas domar i detta ärende innebär att nämnden ålagts att ersätta kostnader föranledda av en resa till London för en då nittonårig yngling med egen inkomst (sjukbidrag).

Prövningstillstånd meddelades.

A.W. bestred vad som yrkades i målet och hänvisade till vad han anfört i länsrätten avseende bl.a. Londonresans karaktär av korttidsvistelse. Han framhöll vikten av god kännedom om funktionshindret Aspergers syndrom vid bedömningen av målet och ansåg att nämnden bortsett både från vilka möjligheter till korttidsvistelse som över huvud taget fanns tillgängliga för honom och från avlastningsaspekten.

Socialstyrelsen avgav yttrande i målet och anförde - efter att ha redogjort bl.a. för innehållet i tillämpliga bestämmelser samt förarbetsuttalanden i prop. 1992/93:159 - följande. Socialstyrelsen gör den bedömningen att den insats som avses är en vistelse som överensstämmer med det syfte som insatsen korttidsvistelse har. - Resan har planerats och utförts tillsammans med handikappförvaltningen i Västra Götalandsregionen som ett led för att finna former för fritidsaktiviteter/rekreationsmöjligheter för unga män med Aspergers syndrom. Personer med detta syndrom behöver förutom allmän social träning också träning i att planera, att kunna föreställa sig hur något i framtiden kan bli samt träning i att vistas i obekanta miljöer. Nya miljöer och situationer kan vara svåra att hantera för personer med Aspergers syndrom. Det är således inte fråga om en semesterresa utan resan ingår som ett led i träning för att personer med Aspergers syndrom skall kunna leva ett självständigt liv och för att skapa sociala kontakter. A.W. har planerat resan tillsammans med Kamratgruppen under lång tid. Det framgår av handlingarna att resan är en viktig del av gemenskapen för deltagarna. Resan ger samtidigt avlastning för övriga familjemedlemmar och den underlättar A.W:s frigörelse. Socialstyrelsen vill understryka att stor vikt skall läggas vid personernas egna önskemål i utformningen av insatser enligt 6 § LSS. - Vid bedömningen om en person har behov av en insats för sin livsföring enligt LSS måste en jämförelse göras med den livsföring som måste anses normal för personer i samma ålder (a. prop. s. 172). Socialstyrelsen menar att det måste anses ingå i normal livsföring att, som i det aktuella fallet, få åka på läger eller kurs utomlands. Enligt Socialstyrelsens mening strider det mot LSS mål - att personer med funktionshinder skall få möjlighet att leva som andra - om man begränsar insatsen korttidsvistelse till att enbart gälla verksamhet i Sverige. - Enligt Socialstyrelsens bedömning är den aktuella Londonresan för A.W. tillsammans med Kamratgruppen av sådan karaktär att den kan inrymmas i insatsen korttidsvistelse utanför det egna hemmet. - Med stöd av ovanstående anser Socialstyrelsen att A.W. uppfyller förutsättningarna för att beviljas insatsen korttidsvistelse utanför det egna hemmet i form av en gruppresa till London.

Svenska Kommunförbundet avgav yttrande i målet och anförde följande. Målet gäller en man, som år 1999 när ansökan om insatsen korttidsvistelse gjordes, var 19 år. Han har Aspergers syndrom och tillhör personkretsen i 1 § 1 LSS. Han bodde vid den tidpunkten tillsammans med sin mor och två yngre syskon och hade egen inkomst i form av sjukbidrag. Under sommaren 1999 beviljades han korttidsvistelse vid två tillfällen varav det ena beslutet på grund av platsbrist inte gick att verkställa medan det andra beslutet - två veckors prova-på-kurs på folkhögskola - verkställdes. - Mannen hade vid ansökningstillfället i flera år deltagit i en studiecirkel anordnad av Vuxenskolan i samarbete med handikappförvaltningen i regionen Västra Götaland. Studiecirkelns deltagare var tio unga män med Aspergers syndrom och syftet med verksamheten var att skapa en meningsfull fritid och underlätta för dem att hitta sin identitet tillsammans med andra med samma funktionsstörning. Under flera år hade gruppmedlemmarna tillbringat en sommarvecka tillsammans. Detta år bestämde de sig för att sommarveckan skulle tillbringas i London. - I Londonresan deltog nio av gruppens medlemmar åtföljda av tre personer med utbildning i och erfarenhet av Aspergers syndrom. Kostnaden för deltagarna var för var och en 17 000 kr varav 11 000 kr utgjordes av kostnader för personal, flygresa, nattlogi och frukost. Återstående 6 000 kr innefattade kostnader för transporter, måltider, inträden och fickpengar. Avsikten var att var och en av deltagarna själv skulle stå för 6 000 kr medan kommunen skulle svara för resterande 11 000 kr i form av insatsen korttidsvistelse. - Korttidsvistelse innebär enligt propositionen att en funktionshindrad person tillfälligt under kortare eller längre tid vistas på ett korttidshem, hos en familj eller deltar i en lägerverksamhet eller kortkurs. Syftet med insatsen korttidsvistelse är dels att den funktionshindrade skall erbjudas miljöombyte och rekreation, dels att anhöriga skall kunna beredas avlösning i omvårdnadsarbetet. Insatsen kan ses som en ersättning för insatsen avlösarservice i hemmet. Härmed avses sådana fasta arrangemang som korttidshem, stödfamiljer och de sommar- och lägervistelser samt kortkurser som anordnas av kommun och landsting, intresseorganisationer, folkhögskolor m.fl. Utlandsresor av det slag som nu är aktuellt kan inte jämställas med korttidsvistelser även om resan planeras inom ramen för en studiecirkel. - Vistelse utanför hemmet innebär en avlösning för övriga familjemedlemmar och ett miljöombyte för den funktionshindrade. Dessa effekter uppstår vid varje normal vistelse utanför hemmet. Att dessa effekter uppstår kan inte förvandla vistelsen till en korttidsvistelse i lagens mening. - LSS lägger stor vikt vid en enskilds inflytande men kan enligt förbundets uppfattning inte anses gå så långt att den enskilde kan bestämma att en viss aktivitet som han vill företa sig blir en insats enligt LSS. - Det övergripande syftet med insatser enligt LSS är att åstadkomma så jämlika villkor som möjligt mellan människor med omfattande funktionshinder och andra människors förhållanden. Den enskilde skall få möjlighet att leva som andra. För den åldersgrupp som sökanden tillhör är det tämligen vanligt att en del av semestern eller sommarlovet används för att göra en resa t.ex. till London. Den unge står då själv för kostnaderna för sin resa, sitt logi, sina matkostnader etc. - Även för en person som tillhör LSS personkrets och som vill göra en resa av detta slag måste det naturliga vara att stå för sådana kostnader själv. Om resan på grund av funktionshindret inte kan genomföras på sedvanligt sätt, dvs. på egen hand eller tillsammans med släkt eller vänner, kan insatsen ledsagarservice bli aktuell.

Regeringsrätten (2003-09-15, Nordborg, Wennerström, Dexe, Nord) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av utredningen i målet framgår att A.W., som är född 1979, har Aspergers syndrom. I maj 1999 ansökte han om insatsen korttidsvistelse utanför det egna hemmet för att delta i en gruppresa till London. Resan skulle företas tillsammans med andra medlemmar i Kamratgruppen, som är en studiecirkel för unga män med Aspergers syndrom och vars verksamhet bedrivs av studieförbundet Vuxenskolan i samarbete med handikappförvaltningen i Västra Götalandsregionen. Huvudsyftet med gruppens verksamhet är att finna former för meningsfyllda fritidsaktiviteter och att underlätta för medlemmarna att hitta sin identitet. Medlemmarna planerade Londonresan tillsammans inom ramen för studiecirkeln.

Det är ostridigt i målet att A.W. tillhör personkretsen enligt 1 § LSS. Han har därmed enligt 7 § första stycket LSS rätt till insatser enligt lagen om han har behov av sådan hjälp i sin livsföring och behovet inte tillgodoses på annat sätt. Enligt 7 § andra stycket LSS skall den enskilde genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Vidare skall insatserna vara varaktiga och samordnade och anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv. En form av insats är enligt 9 § 6 LSS korttidsvistelse utanför det egna hemmet. Enligt 9 c § ingår också omvårdnad i insatsen.

Frågan i målet är om A.W. hade rätt till insatsen korttidsvistelse utanför det egna hemmet i form av den i målet aktuella gruppresan till London.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

LSS innehåller i 9 § en uppräkning av insatser enligt lagen. Dessa insatser omfattar - förutom korttidsvistelse utanför det egna hemmet - personlig assistent, ledsagarservice och olika former av särskilt anordnat boende i servicebostäder m.m. Vad som är gemensamt för de insatser som räknas upp är att de samtliga är en del av det kvalificerade stöd som är lagens syfte, nämligen att ge en funktionshindrad person en rätt till ett individuellt utformat stöd med hänsyn till hans eller hennes personliga behov och förutsättningar med målet att tillförsäkra den funktionshindrade samma möjligheter att leva som icke funktionshindrade personer. I några fall tillkommer det uttalade syftet att insatserna också avser att avlasta anhöriga.

Begreppet korttidsvistelse är inte preciserat i lagtexten. Mot bakgrund av det sammanhang i vilket begreppet nämns i LSS måste det tolkas så att fråga skall vara om en insats av kvalificerat slag för vars planering, innehåll och genomförande kommunen som huvudman har det övergripande ansvaret. Denna tolkning av lagtexten vinner ytterligare stöd av de exempel på korttidsvistelse som anges i lagens förarbeten, nämligen särskilt anordnade korttidshem, stödfamiljer, sommarläger eller kortkurser där vistelserna bör kunna erbjudas både som regelbundna insatser och vid akuta behov (prop. 1992/93:159 s. 77 och 178).

Av det nu sagda följer att inte varje vistelse utanför det egna hemmet, om än med ett aldrig så vällovligt syfte, kan utgöra en korttidsvistelse i lagens mening. Genom nu aktuell Londonresa har A.W. i och för sig kunnat få miljöombyte och rekreation och hans anhöriga avlösning i omvårdnadsarbetet. Såvitt framgår har dock resan inte utformats i samarbete med kommunen eller förberetts på ett sådant sätt att kommunen haft möjlighet att bära sitt ansvar som huvudman för insatsen korttidsvistelse. Mot bakgrund av vad ovan anförts finner Regeringsrätten därför att resan inte kan anses ha utgjort en korttidsvistelse i den mening som avses i LSS. Nämnden har således haft fog för att avslå A.W:s i målet aktuella begäran om denna insats. Vård- och omsorgsnämndens överklagande skall därför bifallas.