RÅ 2003:86

Genom beslut den 1 februari 2000 avslog Patent- och registreringsverket (PRV) en ansökan från Y.J. om byte av efternamn. Y.J. överklagade beslutet hos Patentbesvärsrätten, som i dom den 9 augusti 2000 fann att hinder mot godkännande inte förelåg och återförvisade ansökan till PRV för fortsatt handläggning. PRV kungjorde ansökan enligt 41 § namnlagen (1982:670) varvid Språk- och folkminnesinstitutet framställde invändning mot denna. PRV biföll i beslut den 3 oktober 2000 ansökan trots invändningen. Språk- och folkminnesinstitutet överklagade beslutet hos Patentbesvärsrätten som genom dom den 31 maj 2001 efter prövning i sak avslog överklagandet.

Språk- och folkminnesinstitutet överklagade sistnämnda avgörande hos Regeringsrätten och yrkade att det sökta efternamnet inte skulle godkännas som nybildat efternamn.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (2003-12-19, Lavin, Nordborg, Eliason, Ersson, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. PRV skall under vissa förutsättningar kungöra en ansökan om tillstånd att byta efternamn (41 § namnlagen). När kungörandet skett, skall den som vill framställa invändning mot ansökningen göra detta skriftligen inom en månad från kungörelsedagen. Sedan denna tid gått ut, skall verket avgöra ärendet. Har en ansökan om namn bifallits, skall PRV enligt 44 § samma lag utfärda namnbevis till sökanden sedan beslutet vunnit laga kraft.

Enligt 42 § namnlagen får ett slutligt beslut av PRV överklagas av sökanden, om beslutet gått honom eller henne emot. Vidare föreskrivs att beslut, som innebär att en ansökan bifalls trots att en invändning framställts, får överklagas av den som gjort invändningen.

Den fråga som först inställer sig är om Språk- och folkminnesinstitutet kan anses behörigt att överklaga ett beslut av PRV i ett namnärende.

Enligt 2 § andra stycket förordningen (1993:654) med instruktion för Språk- och folkminnesinstitutet skall myndigheten avge yttranden i ärenden om fastställande av ortnamn, granska förslag till namn på allmänna kartor samt yttra sig i frågor som gäller personnamn.

Ansökan har kungjorts enligt 41 § namnlagen. Syftet med ett kungörande är att bereda den som vill framställa en invändning tillfälle att göra det, så att ärendet kan få en så långt möjligt fullständig belysning (prop. 1981/82:156 s. 75). En invändare behöver i och för sig inte ha något direkt personligt intresse i saken. Envar som vill lämna en upplysning i ett namnärende kan således uppträda som invändare.

Språk- och folkminnesinstitutet har framställt invändning mot ansökningen, vilket enligt 42 § namnlagen skulle kunna kvalificera institutet som klagoberättigad. Enligt allmänt antagen praxis saknar dock statlig myndighet rätt att utan särskild föreskrift överklaga en annan statlig myndighets beslut (se t.ex. RÅ 1974 ref. 98 och RÅ 1989 ref. 47). I den mån en myndighet inte uttryckligen i författning tillagts klagorätt för tillvaratagande av de allmänna intressen myndigheten representerar, har myndigheten sålunda i regel inte ansetts behörig att föra talan inför högre myndighet.

Inom ramen för sin beslutsfunktion företräder och tillvaratar PRV de allmänna intressena i namnärenden. Den omständigheten att Språk- och folkminnesinstitutet enligt sin förordning skall yttra sig i frågor som gäller personnamn innebär inte att institutet också, dvs. jämte PRV, skall bevaka de allmänna intressena i ett rättsligt förfarande.

Bestämmelsen i 42 § namnlagen om att ett beslut får överklagas av den som gjort invändningen motsvarar 35 § i 1963 års namnlag (1963:521). Vid införandet av denna bestämmelse angavs att rätt att föra talan mot namnmyndighetens beslut skulle tillkomma endast sökanden och den som i behörig ordning framställt invändning mot ansökningen (se prop. 1963:37 s. 145). Bestämmelsen avsåg sålunda att begränsa möjligheten för eventuellt berörda att föra talan i det fall de inte framfört invändning. Om avsikten hade varit att tillerkänna statliga myndigheter rätt att överklaga beslut av PRV måste en sådan ordning mot bakgrund av den praxis som tidigare omnämnts införas genom ett uttryckligt stadgande härom.

Varken nu berörda bestämmelse eller 2 § i den angivna förordningen med instruktion för Språk- och folkminnesinstitutet kan därför ges innebörden att den tillerkänner institutet rätt att överklaga det beslut som PRV meddelade med anledning av Y.J:s ansökan. Någon annan föreskrift som kan ge institutet en sådan rätt finns inte.

På grund av det anförda borde Patentbesvärsrätten ha avvisat Språk- och folkminnesinstitutets överklagande av PRV:s beslut. Institutets överklagande av Patentbesvärsrättens dom hos Regeringsrätten bör inte föranleda annan åtgärd än att överklagandet avvisas.