RÅ 2004 not 4

Skäl för eftergift ansågs inte föreligga då skönstaxering skett och deklaration lämnats efter den i 5 kap. 3 § första stycket taxeringslagen angivna tiden

Not 4. Överklagande av U.L. ang. skattetillägg vid inkomsttaxering 1995. - Sedan U.L. trots föreläggande inte lämnat någon självdeklaration för taxeringsåret 1995 beslutade Skattemyndigheten i Stockholms län den 31 oktober 1995 att skönstaxera honom enligt inkomna kontrolluppgifter. Samtidigt påförde skattemyndigheten honom förseningsavgift med 2 000 kr samt skattetillägg med 40 procent av den skatt som debiterats på grund av skönstaxeringen. Den 24 april 1997 inkom U.L. med en självdeklaration och yrkade att bli taxerad enligt denna samt att skattetillägget skulle tas bort. Han redovisade inga andra inkomster än dem skattemyndigheten redan kände till genom erhållna kontrolluppgifter men yrkade avdrag för kostnader för resor till och från arbetet. Skattemyndigheten beslutade den 28 augusti 1997 att sänka den taxerade förvärvsinkomsten och med anledning därav sätta ned skattetillägget med ca 3 000 kr till 48 281 kr. U.L. överklagade skattemyndighetens beslut och yrkade att skattetillägget skulle efterges eftersom ett skattetillägg av denna storlek inte kunde anses stå i rimlig proportion till försummelsen utan måste anses uppenbart oskäligt. - U.L. överklagade och yrkade att det påförda skattetillägget skulle efterges. Han yrkade också ersättning för kostnader. -Länsrätten i Stockholms län (1998-05-06, ordf. Nylund: I målet är ostridigt att U.L:s deklaration har kommit in efter utgången av året efter taxeringsåret. U.L. har inte gjort gällande att han inte fått kännedom om beslutet om skattetillägg senare än två månader före den 24 april 1997. Förutsättningar för undanröjande av skattetillägget enligt 5 kap. 3 § taxeringslagen (1990:324), TL, föreligger således inte. - Vad så gäller frågan om det kan anses uppenbart oskäligt att ta ut skattetillägget gör länsrätten följande bedömning. U.L. har dels försummat att deklarera i tid och dels försummat att inom viss tid efter att han påförts skattetillägg ge in en deklaration. På grund av dessa förseelser har U.L. dels påförts förseningsavgift om 2 000 kr, vilket beslut inte överklagats, och dels påförts skattetillägg om 48 281 kr. Han anför att denna "påföljd" inte står i rimlig proportion till förseelsen. - Med hänsyn till att kontrolluppgifter fanns beträffande U.L:s inkomster har risken för skatteundandragande på grund av den uteblivna självdeklarationen varit obefintlig om han inte haft andra, odeklarerade inkomster. Sedan deklaration inkommit där han på heder och samvete försäkrar att inga andra inkomster kommit honom till godo kan det framstå som om påföljden inte står i rimlig proportion till den förseelse U.L. gjort sig skyldig till. - Emellertid syftar skattetillägget vid skönstaxering i avsaknad av självdeklaration, i likhet med vitesföreläggande, till att utöva sådan påtryckning på den skattskyldige att han lämnar självdeklaration (prop. 1989/90:74 s. 329). Skattetillägget skall enligt 3 § undanröjas endast om deklaration kommer in inom viss tid. Enligt motsvarande bestämmelse i gamla taxeringslagen (1956:623), 116 d § skulle skattetillägget undanröjas om deklaration kom in inom två månader från det han fått del av beslutet om skattetillägg, något som medförde att skattetillägg i praktiken ofta undanröjdes närhelst en deklaration gavs in eftersom bevis om delgivning av beslutet om skattetillägg saknades (RÅ. 1990 ref. 94). I nu gällande bestämmelse är det i stället så att den skattskyldige skall göra sannolikt att han inte fått del av beslutet om skattetillägg. - Som framgår av ovanstående har lagstiftaren avsett att skattetillägg skall kvarstå om den skattskyldige inte "efterkommer vitesföreläggandet" och detta oavsett om kontrolluppgifter lämnats beträffande skattepliktiga inkomster eller ej. Eftergiftsgrunden "uppenbart obilligt" avser fall där avgiften på grund av omständigheter i det enskilda fallet framstår som orimlig (prop. 1991/92:43) men ger inte utrymme för tillämpande instanser att generellt bortse från lagstiftning även om de skulle anse den uppenbart obillig. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall. - - - Länsrätten avslår överklagandet. - Länsrätten avslår yrkandet om ersättning för kostnader. - U.L. överklagade hos kammarrätten och yrkade också ersättning för kostnader där. - Kammarrätten i Stockholm (2000-11-02, Hallberg, Olsson, Classon, referent) gjorde samma bedömning som länsrätten och avslog yrkandet om ersättning för kostnader. - U.L. fullföljde sin talan hos Regeringsrätten. - Skatteverket bestred bifall till överklagandet. - Regeringsrätten (2004-01-20, Lindstam, Sandström, Wennerström, Kindlund): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 5 kap. 2 § andra stycket TL i den lydelse av lagen som skall tillämpas i målet, påförs en skattskyldig skattetillägg om skönstaxering har skett på grund av utebliven självdeklaration och självdeklaration inte kommit in trots att föreläggande sänts ut till den skattskyldige. Tillägget beräknas på den skatt som till följd av skönstaxeringen påförs den skattskyldige utöver den skatt som skulle ha påförts enligt de uppgifter som den skattskyldige på annat sätt än muntligen kan ha lämnat till ledning för taxeringen. Skattetillägg som påförts enligt dessa bestämmelser skall enligt 5 kap. 3 § TL undanröjas om en självdeklaration har kommit in till skattemyndighet eller allmän förvaltningsdomstol före utgången av året efter det då beslutet fattades. - Vidare gäller enligt 5 kap. 6 § första stycket TL att skattetillägg skall efterges helt, om underlåtenheten att lämna deklaration kan antas ha ett sådant samband med den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller liknande förhållande att den framstår som ursäktlig. Detsamma gäller om underlåtenheten framstår som ursäktlig med hänsyn till någon särskild omständighet eller om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut skattetillägget. - Skattetillägg får också enligt andra stycket samma paragraf efterges helt när det belopp som kunde ha undandragits genom underlåtenheten är ringa. - Regeringsrätten gör följande bedömning. - Som underinstanserna funnit har det funnits grund för att påföra U.L. skattetillägg enligt 5 kap. 2 § andra stycket TL. Eftersom han inte kommit in med självdeklaration före utgången av året efter det då beslutet fattades kan skattetillägget inte undanröjas med stöd av 5 kap. 3 § TL. Någon omständighet som innebär att hans underlåtenhet att lämna deklaration i rätt tid framstår som ursäktlig föreligger inte. Det belopp som kunde ha undandragits genom U.L:s underlåtenhet att lämna självdeklaration är inte ringa. Den återstående fråga som skall besvaras är därför om skattetillägget skall efterges på den grunden att det varit uppenbart oskäligt att ta ut det. - Enbart det förhållandet att beslut om skattetillägg, som meddelats med stöd av 5 kap. 2 § andra stycket TL, undanröjs om deklaration lämnas inom viss tid innebär inte att det är uppenbart oskäligt att låta skattetillägget stå kvar i det fall deklaration visserligen lämnas men efter utgången av denna tid. Skattetilläggets storlek kan inte i och för sig medföra att det framstår som uppenbart oskäligt (jfr RÅ 1995 ref. 5). Den samtidiga förekomsten av dessa båda omständigheter samt det förhållandet att U.L. - enligt den i målet tillämpliga lydelsen av TL - vid skönstaxering i avsaknad av deklaration inte tillgodoräknades förekomsten av kontrolluppgifter som varit tillgängliga vid taxeringen leder inte till annan bedömning. Då inte heller några andra omständigheter föreligger som medför att skattetillägget får bedömas som uppenbart oskäligt skall U.L:s överklagande i denna del avslås. - Vad gäller frågan om de i underinstanserna framställda kostnadsyrkandena gör Regeringsrätten samma bedömning som kammarrätten. Även U.L:s överklagande i vad det avser ersättning för kostnader skall därför avslås. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet. (fd 2003-12-10, Östman Johansson)

*REGI

*INST