RÅ 2006 not 79

Not 79. Överklagande av O.M. ang. uteslutning av fastighet ur viltvårdsområde. - O.M. var ägare till fastigheten Keräsjoki 48:13 som omfattade sammanlagt 182 hektar. Av fastigheten ingick 105 hektar i Mattila viltvårdsområde. Detta bestod av två från varandra fristående markområden om totalt ca 7 500 hektar. O.M:s fastighet var belägen i ytterkanten av det ena området. Övrig del av fastigheten ingick i ett licensområde för älgjakt enligt 33 § jaktlagen (1987:259) och 3 § jaktförordningen (1987:905), licensområde 08-1120. I fråga om den del av fastigheten som ingick i viltvårdsområdet fanns ett avtal enligt vilket viltvårdsområdesföreningen upplåter jakträtten och den ingår i licensområdet. - Enligt 33 § första stycket lagen (2000:592) om viltvårdsområden får länsstyrelsen på ansökan av fastighetens ägare eller viltvårdsområdesföreningen besluta att ur viltvårdsområdet utesluta 1. en fastighet som på grund av ändrad användning eller annars saknar väsentlig betydelse för verksamheten inom området, 2. en fastighet eller flera fastigheter med samma ägare som kan utgöra en egen enhet för viltvård, om övriga fastigheter inom viltvårdsområdet kan bestå som ett lämpligt sådant område. - O.M. hade sedan ett antal år tillbaka försökt att få sin fastighet utesluten ur Mattila viltvårdsområde. O.M. och Länsstyrelsen i Norrbottens län hade tidigare prövat frågan om uteslutning den 18 november 1997 enligt den då gällande lagen om jaktvårdsområden (1980:894). Såväl länsstyrelsen som Länsrätten i Norrbottens län (dom 1998-01-29 mål nr 2892-97) som Kammarrätten i Sundsvall (dom 2000-01-17 mål nr 499-1998) fann att förutsättningar för uteslutning av fastigheten med stöd av 29 § i lagen om jaktvårdsområden inte förelåg. Länsrätten biföll dock O.M:s överklagande med hänvisning till den numer enligt svensk rätt gällande proportionalitetsprincipen, dvs. det gjordes en vägning mellan det allmänna intresset av en ändamålsenlig viltvård och O.M:s intresse av att själv få råda över sin fastighet. Kammarrätten hänvisade till att Europadomstolen anlagt ett, för den enskilde, synnerligen strängt synsätt när det gäller inskränkningar i rätten att använda egendom och funnit att även mycket betungande begränsningar av ägarens rättigheter kan accepteras i det allmänna intresset. En avvägning i detta enskilda fall ledde enligt kammarrätten till att det inte kunde anses strida mot proportionalitetsprincipen att O.M. vägras utträde ur jaktvårdsområdet. Kammarrätten undanröjde således länsrättens dom och fastställde länsstyrelsens beslut om vägrat utträde. - O.M. ansökte härefter ånyo om att fastigheten Keräsjoki 48:13 skulle uteslutas ur Mattila viltvårdsområde. - Länsstyrelsen fann i beslut den 13 oktober 2001 att uteslutning inte kunde ske med stöd av någon av punkterna i 33 § första stycket lagen om viltvårdsområden. - O.M. överklagade länsstyrelsens beslut och vidhöll sin talan. - Länsstyrelsen motsatte sig bifall till överklagandet och Mattila viltvårdsområde biträdde länsstyrelsens beslut. -Länsrätten i Norrbottens län (2002-02-01, ordf. Häggman) som höll muntlig förhandling i målet yttrade: Lagen om viltvårdsområden trädde i kraft den 1 januari 2001 då lagen om jaktvårdsområden upphörde att gälla. Fråga om uteslutning av en fastighet från ett viltvårdsområde reglerades i den gamla lagen i 29 §. En fastighet fick uteslutas om den på grund av ändrad användning eller annars väsentligen saknade betydelse för jaktvården. Om jaktvårdsföreningen och markägaren var oense i frågan skulle länsstyrelsen pröva denna. - Såväl länsstyrelsen, som länsrätten och kammarrätten har tidigare prövat frågan om Keräsjoki 48:13 saknar väsentlig betydelse för verksamheten inom Mattila viltvårdsområde och besvarat frågan nekande. Länsrätten finner inte att något i ärendet tillkommit som nu bör föranleda en annan bedömning. 33 § punkten 1 lagen om viltvårdsområden är därför inte tillämplig i målet. - Vad gäller 33 § punkten 2 finner länsrätten det uppenbart att Mattila viltvårdsområde kan bestå som ett lämpligt sådant område även om fastigheten Keräsjoki 48:13 utesluts. Fråga uppkommer därför om Keräsjoki 48:13 kan utgöra en egen enhet för viltvård. - 33 § punkten 2 i lagen om viltvårdsområden har tillkommit efter förslag från utredningen "Jaktens villkor" (SOU 1997:91). Utredningen anförde att enligt gällande lag kunde en fastighet uteslutas ur ett jaktvårdsområde endast om den saknar betydelse för jaktvården. Utredningen ansåg att det borde finnas möjlighet att i ytterligare fall kunna utesluta en fastighet. Det skulle alltid vara möjligt att utesluta en fastighet om det föreligger enighet mellan berörd fastighetsägare och viltvårdsområdesföreningen. Vidare skulle en fastighet eller fastigheter med samma ägare kunna uteslutas om fastigheten eller fastigheterna tillsammans lämpligen kan bestå som en egen enhet för sig för viltvård och kvarvarande fastigheter utgör ett lämpligt viltvårdsområde. - Regeringen anslöt sig (prop. 1999/2000:73 s. 50 f.) till utredningens förslag till den del det innebär att en fastighet skall kunna uteslutas om fastigheten kan utgöra en egen enhet för viltvård om kvarvarande fastigheter kan bestå som ett lämpligt viltvårdsområde. Varken propositionen eller utredningen innehåller någon närmare bestämning av vad som skall avses med en "egen enhet för viltvård". Lagtexten ger enligt länsrättens bedömning vid handen att tyngdpunkten i bedömningen skall läggas på att kvarvarande fastigheter efter uteslutningen kan kvarstå som ett viltvårdsområde och att detta skall vara "lämpligt". Motsvarande krav ställs inte på den uteslutna fastigheten. Detta stämmer även överens med syftet med lagen om viltvårdsområden nämligen att främja viltvården genom en samordning av jakten och åtgärder till skydd och stöd för viltet över större områden än enskilda fastigheter. Detta syfte störs inte av att det vid sidan av väl fungerande viltvårdsområden finns enstaka fastigheter som av olika anledningar inte ingår i den samordnade viltvården. Om en enskild fastighet "lämpligen" kan bestå som en egen enhet för viltvård (8 § andra stycket lagen om viltvårdsområden) får den över huvud taget inte anslutas till ett viltvårdsområde utan ägarens samtycke. Mot bakgrund av dessa regler finner länsrätten att det inom relativt vida ramar i det enskilda fallet kan göras en uteslutning av en fastighet där markägaren kan bedömas åstadkomma en godtagbar viltvård antingen på egen hand eller i samverkan med andra exempelvis inom ett licensområde för älgjakt. - Fastigheten Keräsjoki 48:13 ingår med 105 ha i Mattila viltvårdsområde. Resterande 77 ha ingår i ett licensområde med en tilldelning om två vuxna och fria kalvar. Fastigheten är belägen i ett hörn av viltvårdsområdet och så arronderad att den enligt länsrättens bedömning kan utgöra en enhet för viltvård mot bakgrund av den jaktsamverkan som föreligger med jaktlag 08-1120. Överklagandet skall därför bifallas. - Länsrätten bifaller överklagandet och förordnar att den del av fastigheten Keräsjoki 48:13 som ingår i Mattila viltvårdsområde skall uteslutas ur jaktvårdsområdet. - Mattila viltvårdsområdesförening överklagade och yrkade att kammarrätten med ändring av länsrättens dom skulle fastställa länsstyrelsens beslut att vägra uteslutning av fastigheten Keräsjoki 48:13. Till stöd för sin talan åberopade föreningen vad den tidigare anfört samt tillade i huvudsak följande. Av O.M. åberopat jaktlagssamarbete avser marker som är splittrade i flera delområden och dessa kan svårligen ses som egen enhet för viltvård. Vid bedömningen av vad som är att anse som lämplig enhet för viltvård bör utgångspunkten vara de krav som uppställdes i 8 § tidigare gällande lag om jaktvårdsområden (jfr prop. 1979/80:180 s. 31) vid bildande av jaktvårdsområde. Fråga är således om krav på ett område av betydande storlek. - O.M. bestred bifall till överklagandet. Till stöd för sin talan åberopade han i huvudsak följande. Vid den muntliga förhandlingen i länsrätten uttalade länsstyrelsens representant att viltvårdsområdet utan tvekan skulle kunna bestå som ett lämpligt område även efter en uteslutning av hans fastighet. På den del av fastigheten som inte ingår i viltvårdsområdet utövar han jakt i samverkan med jaktlag nr 08-1120. Han har ett berättigat intresse av att hela fastigheten ingår i en och samma jaktsamverkan. Intresset från viltvårdsområdet för jakt på hans fastighet har varit svagt och jakt förekommer inte där längre. Det bristande intresset har även visat sig på det sättet att jaktvårdsområdet är villigt att arrendera ut jakten på fastigheten villkorslöst i tio år. Jaktvårdsområdets vägran att utesluta fastigheten drar ner värdet på fastigheten och kan leda till att han tvingas avstycka det berörda området. - O.M. åberopade vidare ett yttrande från Jägarnas Riksförbund. I yttrandet anfördes bl.a. att det faktiska skälet för att kvarhålla O.M:s fastighet torde vara att jägarna vill kunna utöva jakt på området närmast gratis, att all tillgänglig statistik visar att viltvård och jakt fungerar lika bra inom områden som inte omfattas av tvångsvis bildade och kvarhållna viltvårdsområden, att vissa rapporter visar att viltskador varit lägre på områden där enskilda fastighetsägare själva reglerar viltstammens storlek, att en vägran att utesluta fastigheten måste anses strida mot 2 kap. 18 § Regeringsformen och proportionalitetsprincipen inom EG-rätten samt att av Svenska Jägarförbundet i tidigare mål avgivet utlåtande rörande samma fråga måste ses som en partsinlaga, eftersom jaktvårdsområden alltsedan begynnelsen regelmässigt anslutits till förbundet som lokalföreningar. - Länsstyrelsen vidhöll uppfattningen enligt sitt beslut i ärendet och anförde i huvudsak följande. Mattila viltvårdsområde är stort och en enda uteslutning av mark har kanske inte så stor betydelse för viltvården inom området. I förlängningen finns dock en risk, om länsrättens dom skulle bli mer regel än undantag, att allt fler fastighetsägare skulle undandra sig j aktsamverkan i viltvårdsområdets form, vilket skulle leda till små och inte längre sammanhängande viltvårdsområden utan möjligheter till effektiv viltvård. - I inhämtat yttrande från Naturvårdsverket anförde verket i huvudsak följande. Det förefaller av de handlingar som verket fått sig tillhanda, som om viltvårdsområdet kan bestå även om fastigheten utesluts ur området, med tanke på fastighetens storlek och läge. Samtidigt finns möjligheten att bedriva älgjakt inom s.k. "enkalvsområde" med en minsta areal av 20 hektar. Naturvårdsverket vill betona att det är viktigt att man inte underminerar tanken med viltvårdsområden genom att utesluta små enheter som i sig inte kan utgöra egna enheter för jaktvård. Samtidigt bör man se till lagstiftarens intentioner rörande ingrepp i den enskildes rådighet och uppfattningen att förutsättningen för ett väl fungerande samarbete måste bygga på en positiv inställning hos fastighetsägarna. I regeringens proposition 1999/2000:73, Jaktens villkor, betonas att det är av stor betydelse att det inom ett viltvårdsområde finns en näst intill enhällig vilja till samarbete. - Kammarrätten i Sundsvall (2003-09-12, Petterson, Larsson, Tärnvik) undanröjde länsrättens dom och fastställde länsstyrelsens beslut och angav som skäl för sitt beslut följande. Utredningen i målet ger vid handen att Mattila viltvårdsområde kan bestå som ett lämpligt sådant område även efter en uteslutning av Keräsjoki 48:13. - Som villkor för en uteslutning gäller emellertid också enligt 33 § p. 2 lagen om viltvårdsområden att fastigheten eller flera fastigheter med samma ägare kan utgöra en egen enhet för viltvård. Länsrätten har på närmare anförda skäl funnit att det inom relativt vida ramar i det enskilda fallet kan göras en uteslutning av en fastighet där markägaren kan bedömas åstadkomma en godtagbar viltvård antingen på egen hand eller i samverkan med andra, exempelvis inom ett licensområde för älgjakt. - Kammarrätten delar inte länsrättens uppfattning i detta avseende. Av såväl lagens ordalydelse som förarbetena framgår att endast om den aktuella fastigheten, eventuellt tillsammans med andra fastigheter i samma ägares hand, kan bilda en enhet för viltvård, är lagens krav uppfyllt. Lagstiftningen lämnar därmed inte utrymme för att på samma sätt som vid den allmänna lämplighetsbedömningen inför. bildande av ett område t. ex. beakta en existerande jaktsamverkan av den art länsrätten anger och som är aktuell i målet. - Med hänsyn till vad sålunda anförts och fastighetens i sammanhanget ringa storlek samt med beaktande av lagens syften finner kammarrätten att fastigheten inte kan uppfylla den angivna förutsättningen för uteslutning. - I målet skall vidare övervägas om en vägran att bifalla O.M:s begäran att fastigheten skall uteslutas ut viltvårdsområdet strider mot 2 kap. 18 § regeringsformen och Europakonventionen och närmare bestämt mot den proportionalitetsprincip som har vunnit hävd i svensk rätt och som i vart fall numera - sedan Europakonventionen upphöjts till lag i Sverige - måste beaktas av prövande myndigheter och domstolar. Här bör framhållas att när det gäller inskränkningar i rätten att använda egendom har Europadomstolen anlagt ett för den enskilde synnerligen strängt synsätt och funnit även mycket betungande begränsningar av ägarens rättigheter kunna accepteras i det allmänna intresset (jfr. Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 325). Bedömningen i vad mån proportionalitetsprincipen kränks måste dock ske efter de förhållanden som gäller i det enskilda fallet. Mot de omständigheter O.M. anför till stöd för sin ansökan om uteslutning skall således vägas det allmänna intresset av att ändamålsenlig viltvård även fortsättningsvis kan bedrivas genom viltvårdsområdesförvaltning på den del av O.M:s fastighet som ingår i området. En sammantagen bedömning leder enligt kammarrättens mening till att de begränsningar i rådigheten som föreligger för O.M. genom att del av hans fastighet ingår i Mattila viltvårdsområde måste anses stå i rimlig proportion till det angelägna allmänna intresset av att en ändamålsenlig viltvård sker på hans fastighet. Det kan därför inte anses strida mot proportionalitetsprincipen att O.M. vägras utträde ur viltvårdsområdet. Vid dessa förhållanden skall viltvårdsområdesföreningens överklagande bifallas. - O.M. överklagade och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av kammarrättens dom, medgav att hans fastighet uteslöts ur Mattila viltvårdsområde. Han begärde vidare att Regeringsrätten inhämtar förhandsavgörande från EG-domstolen i frågan om tvångsanslutningen av hans fastighet till området stred mot egendomsskyddet i Europakonventionen. Han anförde bl.a. följande. Det är en mycket stor inskränkning i hans rådighet över fastigheten att inte själv få bestämma i vilken jaktsamverkan den skall ingå. Viltvårdsområdesföreningen har ingått ett avtal med honom med innebörd att föreningen medger att jakträtten på den omtvistade marken upplåts till jaktlag 08-1120 på en tid av tio år. Avtalet visar att föreningen inte har något egentligt intresse av marken. - Mattila viltvårdsområdesförening ansåg att kammarrättens dom skulle fastställas och anförde bl.a. följande. Det avtal som O.M. hänvisar till upprättades på inrådan av en sakkunnig på länsstyrelsen med den bakomliggande tanken att avtalet skulle skapa arbetsro för båda parter under en övergångsperiod. Anslutningen till viltvårdsområdet innebär inte någon inskränkning i O.M:s skötsel av skogen. O.M. drar nytta av det arbete som bedrivs inom viltvårdsområdet för att åstadkomma en klövviltsstam i balans och därmed få så små skador som möjligt på skogen. Den aktuella marken var redan ansluten till viltvårdsområdet när O.M. köpte den år 1984. - Länsstyrelsen avstyrkte bifall till O.M:s talan. - Regeringsrätten (2006-05-04, Dexe, Stävberg, Brickman) yttrade, efter att inledningsvis ha redogjort för omständigheterna i målet: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten finner inte anledning att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen. - Länsstyrelsens beslut och länsrättens dom innefattar ställningstaganden till båda de rättsliga grunder för uteslutning ur ett viltvårdsområde som anges i 33 § första stycket lagen om viltvårdsområden. Kammarrätten har emellertid avgjort målet till O.M:s nackdel utan att i sin dom eller på något annat sätt pröva om förutsättningarna för uteslutning enligt 33 § första stycket 1 är uppfyllda. Det har ålegat kammarrätten att göra en sådan prövning. Kammarrättens dom bör därför upphävas och målet visas åter till kammarrätten för ny handläggning. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår yrkandet om inhämtande av förhandsavgörande från EG-domstolen. - Regeringsrätten upphäver den överklagade domen och visar målet åter till Kammarrätten i Sundsvall för ny handläggning. - (Regeringsråden Kindlund och Lundin hade skiljaktig mening och anförde följande. I 33 § första stycket lagen om viltvårdsområden föreskrivs två grunder för att utesluta en fastighet ur ett viltvårdsområde. Den ena är att fastigheten på grund av ändrad användning eller annars saknar väsentlig betydelse för verksamheten i området. Den andra är att fastigheten - eller flera fastigheter med samma ägare - kan utgöra en egen enhet för viltvård och övriga fastigheter inom viltvårdsområdet kan bestå som ett lämplig sådant område. - Kammarrätten har varit skyldig att pröva om någon av dessa grunder har förelegat. I sin dom diskuterar kammarrätten endast en av dem, den andra. - Det finns inget i utredningen som talar för att det finns förutsättningar för en uteslutning enligt den första grunden. Därför är det rimligt att tolka kammarrätten så att dess prövning innefattat även denna grund utan att detta uttryckligen angetts i domen. - Även om kammarrätten inte skulle ha gjort en sådan prövning behöver det inte innebära att målet måste återförvisas dit. Utredningen är sådan att Regeringsrätten kan göra en fullständig prövning av målet. En återförvisning av målet till kammarrätten är alltså inte motiverad av sakliga skäl. Vid bedömningen av om målet skall återförvisas till kammarrätten måste man även ta hänsyn till O.M:s berättigade krav att få till stånd en slutlig domstolsprövning inom rimlig tid. Han ansökte om uteslutning av fastigheten i mars 2001, dvs. för drygt fem år sedan. En återförvisning skulle fördröja avgörandet ytterligare utan att detta skulle medföra några fördelar som kan uppväga denna olägenhet för den enskilde. - Vi anser således att Regeringsrätten bör pröva målet i sak.). (fd II 2006-03-08, T. Lindvall)