RÅ 2006:10

Domskäl

Kammarrätten i Sundsvall (2005-12-23, Sjödin, Eberstein, Lènberg Karlsson, referent) yttrade: Kammarrätten tar upp målet till slutligt avgörande. - Frågan i målet är om barnens talerätt innebär en rätt för dem att överklaga ett avgörande och yrka att de ställs under vård. - Enligt 4 § LVU skall beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Socialnämnden får enligt 6 § LVU i vissa fall besluta om omedelbart omhändertagande. Beslutet skall underställas länsrätten. - I 41 § LVU finns bestämmelser om överklagande av socialnämndens beslut hos länsrätten. Enligt första stycket andra punkten får nämndens beslut överklagas hos länsrätten när nämnden har beslutat i fråga om fortsatt vård enligt LVU. - I förarbetena till motsvarande äldre bestämmelser (prop. 1979/80:1 s. 605) uttalas bl.a. följande. Det står den unge och hans föräldrar fritt att när som helst begära att vården skall upphöra. Lämnas en sådan begäran utan bifall, får beslutet överklagas enligt punkt 2. Klagorätten avser även det fall att nämnden mot föräldrarnas vilja förklarar vården avslutad. Det har ansetts att föräldrarna även i sådant fall bör kunna överklaga beslutet. Detsamma gäller om nämnden finner att vård med stöd av lagen skall fortsätta. - Av 36 § LVU framgår att om den unge har fyllt 15 år har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål eller ärenden enligt LVU. Den som är förordnad som offentligt biträde för den som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren, är utan särskilt förordnande den unges ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Yngre barns möjlighet att genom det offentliga biträdet och tillika ställföreträdaren föra talan medför ingen ändring vad beträffar talerätten i sig. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Ett barn saknar initiativrätt och kan inte väcka talan om att bli ställd under vård. Uppräkningen i 41 § LVU av vilka beslut av socialnämnden som får överklagas hos länsrätten är avsedd att var uttömmande. Vare sig den unge eller dennes föräldrar kan överklaga ett beslut av nämnden att inte ansöka om vård. Det är således enbart socialnämnden som kan ta initiativet till att barn bereds vård eller omedelbart skall omhändertas. Eftersom AA och BB inte kan ansöka om tvångsvård beträffande sig själva kan de inte heller, via sin ställföreträdare, genom överklagande föra talan med yrkande om att sådan vård skall ges. Överklagandet skall därför avvisas. - Kammarrätten avvisar överklagandet.

Bo Karlsson har yrkat ersättning för sitt arbete som offentligt biträde i kammarrätten med 2 520 kr. Mot bakgrund av utgången i målet finner kammarrätten att Bo Karlsson inte skall tillerkännas någon ersättning. - Kammarrätten avslår Bo Karlssons begäran om ersättning.

Advokaten Bo Karlsson överklagade, i egenskap av ställföreträdare för AA och BB, kammarrättens beslut och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva beslutet och återförvisa målet till kammarrätten för fortsatt handläggning. Till stöd för barnens talan anförde han följande. I egenskap av barnens ställföreträdare och offentliga biträde tillstyrkte han bifall till socialnämndens ansökan om vård enligt LVU. Länsrätten lämnade emellertid ansökan om vård utan bifall. Domen kom härigenom att gå barnen emot. I 41 § LVU anges vilka av socialnämndens beslut som får överklagas. I målet är emellertid inte fråga om överklagande av ett nämndbeslut utan av en dom. Lagrummet reglerar således inte denna situation. I 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, föreskrivs att beslut får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot.

Vårdnadshavarna bestred bifall till överklagandet.

Socialnämnden medgav vad som yrkades i målet. Nämnden anförde bl.a. följande. Nämnden och barnens ställföreträdare intar enahanda inställning. Det kan dock föreligga skilda uppfattningar om på vilket sätt talan skall föras. Av det skälet är det angeläget att barnen har talerätt i målet. - I målet är det av särskild vikt att barnens talan förs av företrädaren. Motsättningarna mellan föräldrarnas uppfattning och barnens genom ställföreträdaren är uppenbara, vilket bl.a. framgår av den omständigheten att föräldrarna begärt advokaten Bo Karlssons entledigande. Vidare har föräldrarna helt i strid mot vad som är för barnens bästa i samband med ett umgängestillfälle tagit barnen i sin bil och försvunnit. Trots begäran om polishandräckning har barnen ännu inte återfunnits.

Regeringsrätten (2006-04-27, Lavin, Eliason, Fernlund, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om barn, som är under 15 år, genom sin ställföreträdare får föra talan mot länsrätts dom att avslå socialnämnds ansökan om att barnen skall beredas vård enligt 2 § LVU (dvs. på grund av brister i hemmiljön).

Enligt 36 § andra stycket LVU är den som är förordnad som offentligt biträde enligt 39 § för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren, utan särskilt förordnande den unges ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Bestämmelsen medför bl.a. att, om klagorätt skulle föreligga, barnet genom sin ställföreträdare kan överklaga domstols avgöranden (jfr prop. 1994/95:224 s. 57). Under vilka förutsättningar klagorätt är för handen regleras i den allmänna bestämmelsen i 33 § andra stycket FPL. Där föreskrivs att ett beslut får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot.

Huruvida ett avgörande gått någon emot får bedömas från fall till fall med beaktande av det intresse som den av beslutet berörde kan anses ha i saken. I ett mål av det aktuella slaget kan barnet antingen motsätta sig eller önska sig ett omhändertagande. Alltefter beslutets innebörd kan barnet med hänsyn till sin egen inställning bli klagoberättigad. I det aktuella målet har barnen genom sin ställföreträdare tillstyrkt bifall till nämndens ansökningar om att de skulle beredas vård med stöd av 2 § LVU, vilket medför att länsrättens dom varigenom ansökningarna avslagits kommit att gå dem emot. Till följd härav är förutsättningarna i 33 § andra stycket FPL uppfyllda och barnen således i princip klagoberättigade.

En socialnämnd anses ha exklusiv rätt att hos länsrätt ansöka om beredande av vård av barn med stöd av LVU. Detta hänger samman med att nämnden har en omfattande utredningsskyldighet enligt både socialtjänstlagen (2001:453), t.ex. 5 kap. 1 § och 11 kap. 1 §, och LVU, 4 § andra stycket, vad gäller barns och ungdomars förhållanden och att en ansökan hos länsrätt skall baseras på vad som framkommit i nämndens utredning. Vad nu sagts kan inte utgöra stöd för åsikten att ett barn endast skulle ha rätt att överklaga länsrättens dom i det fall att denna innebär bifall till nämndens ansökan. Det finns skäl för att ett barn också skall kunna överklaga en dom som innebär avslag på nämndens ansökan. En ställföreträdare, som anser att barnet löper en påtaglig risk att skadas i hemmet, kan med hänsyn till vad länsrätten fäst avseende vid i sin domsmotivering se sig nödsakad att påtala eventuella missförstånd, betona vissa omständigheter eller tillföra ytterligare information. På så sätt kan ställföreträdaren komma att utforma barnens talan som ett viktigt komplement till nämndens. För ett barn kan det dessutom vara av vikt att ha egen talerätt, om nämnden skulle avstå från att fullfölja talan eller om nämndens talan skulle avvisas på grund av för sent anfört överklagande.

Av det anförda framgår att det finns såväl stöd i lag som praktiska skäl för att tillerkänna barnen AA och BB klagorätt i fråga om länsrättens dom. Deras överklagande hos Regeringsrätten skall därför bifallas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Med bifall till överklagandet upphäver Regeringsrätten kammarrättens beslut och återförvisar målet till kammarrätten för prövning i sak av AA:s och BB:s talan.

Regeringsrätten bestämmer att ersättning skall betalas till advokaten Bo Karlsson som offentligt biträde med 3 215 kr 50 öre (inklusive mervärdesskatt) för arbete.

Föredraget 2006-04-05, föredragande Holmstedt, målnummer 197-06