RÅ 2006:36

R.R. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens beslut den 18 oktober 2005 och slå fast att svensk domsrätt inte föreligger i målet. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Hon och barnen flyttade till Finland den 10 november 2004 och de är mantalsskrivna i Uleåborg sedan den 1 mars 2005. När socialnämnden fattade sitt beslut om omedelbart omhändertagande den 23 februari 2005 vistades inte familjen i Sverige utan i Finland. Barnen är visserligen födda i Sverige och har bott här fram till dess de flyttade till Finland men de har för närvarande inte någon hemvist i Sverige.

Socialnämnden i Luleå kommun bestred bifall till överklagandet.

S.L. medgav bifall till överklagandet.

Barnens ställföreträdare bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2006-06-20, Nordborg, Eliason, Hamberg, Fernlund, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om svensk domstol är behörig att pröva en ansökan om beredande av vård enligt LVU när barnen vid den tidpunkt då domstolsprocessen inleds vistas i ett annat land.

Såsom kammarrätten funnit är frågan om svensk domsrätt inte uttryckligen reglerad i vare sig SoL eller LVU. När lagfästa domsrättsregler saknas får vägledning sökas i de svenska forumreglerna. Således anses inom civilprocessen att om en tvist har så nära anknytning till en viss svensk domstols domsaga att denna domstol är behörig enligt de interna forumreglerna, saken med all sannolikhet också har en så stark anknytning till Sverige att svensk domsrätt normalt kan anses föreligga (se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 u., s. 112 ff.). När det gäller frågan vid vilken tidpunkt behörigheten skall prövas och avgöras följer det av allmänna grundläggande processrättsliga principer att en myndighets behörighet att vidta åtgärder avgörs i processens inledningsskede (SOU 2005:111 s. 181).

Enligt 2 kap. 2 § SoL har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Det är den kommun, där den enskilde befinner sig när hjälpbehovet inträder, som har ansvaret för att den enskilde får erforderlig hjälp. Detta ansvar kvarstår så länge hjälpbehovet föreligger, oavsett om den hjälpbehövande finns kvar i kommunen eller inte, och upphör först om ärendet flyttas över till socialnämnden i en annan kommun i den ordning som föreskrivs i 16 kap. 1 § SoL. Eftersom ett omedelbart omhändertagande enligt LVU måste anses ingå i tillgodoseendet av ett hjälpbehov enligt SoL är den ansvariga kommunen även behörig att fatta ett beslut om sådant omhändertagande. (Se bl.a. prop. 1979/80:1 s. 523 f., SOSFS 1997:15 och RÅ 1989 ref. 50.)

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Frågan om det föreligger svensk domsrätt i detta mål bör avgöras med utgångspunkt i R.R:s och hennes barns anknytning till Sverige vid tiden för det underställda beslutet (jfr RÅ 1989 ref. 50). Om familjen bedöms ha en tillräckligt stark anknytning till Luleå kommun för att socialnämnden där skall anses ha varit behörig att tillgodose familjens behov av olika sociala insatser, talar det för att svensk domsrätt föreligger. I det sammanhanget bör en helhetsbedömning göras av sådana omständigheter som hur länge familjen har vistats i det ena respektive det andra landet, vilka sociala och andra bindningar som familjen har till respektive land och vad som orsakat flyttningen till det andra landet. Kriterier av mer formell natur, såsom medborgarskap och folkbokföring, bör däremot tillmätas en underordnad betydelse. Vidare bör vägas in att LVU är en skyddslagstiftning för barn och ungdomar varav följer att ett barn inte bör förlora rätten till skydd mot missförhållanden och till adekvata hjälpinsatser enbart genom att en förälder mer eller mindre tillfälligt lämnar landet med barnet.

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. R.R. har bott i Sverige i 27 år och i Luleå sedan 1981. Barnen A och B är födda i Sverige och har hela tiden bott här. R.R. och A är finska medborgare medan B är svensk medborgare. Den 10 november 2004 avhystes R.R. och barnen från sin bostad i Luleå och familjen begav sig då till R.R:s mor i Uleåborg i Finland. I januari 2005 återvände de till Sverige för att tillsammans med barnens far, S.L., bosätta sig i Sölvesborg. Den 4 februari 2005 förlorade familjen sin bostad i Sölvesborg varpå R.R. den 19 samma månad återigen reste med barnen till sin mor i Finland. Den 1 mars 2005 blev R.R. och barnen registrerade som inflyttade i Finland och folkbokfördes på R.R:s mors adress i Uleåborg varpå Skatteverket genom beslut den 14 mars samma år avregistrerade familjen från folkbokföringen.

R.R. och hennes barn vistades stadigvarande i Luleå kommun och inom domkretsen för Länsrätten i Norrbottens län när socialnämnden hösten 2004 inledde sin utredning enligt SoL. Den 10 november begav de sig till Finland och R.R. hävdar att de sedan den dagen skall anses bosatta i Finland. Regeringsrätten konstaterar emellertid att den aktuella resan till Finland närmast framstår som framtvingad till följd av att familjen blivit avhyst från sin bostad i Luleå. Någon planerad och genomtänkt flyttning till Finland förefaller det alltså inte ha varit fråga om. Denna slutsats stöds av dels det faktum att familjen inte hade någon egen bostad i Finland utan bosatte sig hos R.R:s mor, dels den omständigheten att de efter bara ett par månader återvände till Sverige för att bosätta sig tillsammans med barnens far i Sölvesborg. Den 19 februari 2005 begav de sig på nytt till R.R:s mor i Finland. Även denna gång synes resan närmast ha varit föranledd av att de saknade fast bostad i Sverige. Inte heller denna resa framstår som resultatet av några mer noggranna och genomtänkta överväganden i frågan om lämpligt bosättningsland. Det förhållandet att familjen registrerades som inflyttad i Finland den 1 mars samma år påverkar inte denna bedömning. Mot den angivna bakgrunden anser Regeringsrätten att R.R. och hennes barn vid tiden för det underställda beslutet hade sådan anknytning till Luleå kommun att socialnämnden där får anses ha varit behörig att tillgodose deras hjälpbehov och därmed även att fatta beslut om omedelbart omhändertagande av barnen. Denna anknytning kvarstod vid den tidpunkt då domstolsprocessen inleddes vid Länsrätten i Norrbottens län. På grund härav föreligger svensk domsrätt i förevarande mål och R.R:s överklagande skall därför avslås.

Advokaten S.M. har yrkat ersättning med 61 736 kr för arbete. Regeringsrätten anser att han med hänsyn till målets art och omfattning får anses tillgodosedd med skäliga 30 000 kr.