RÅ 2004:17

Finansinspektionen beslutade den 18 juni 1998 att C.O. skulle erlägga en särskild avgift om 61 610 kr för underlåtenhet att inom föreskriven tid göra anmälan enligt 9 § insiderlagen (1990:1342). Som skäl för beslutet angav inspektionen i huvudsak följande. I anmälan, som inkom till Finansinspektionen den 2 februari 1998, har C.O. anmält ändring av innehav i aktiemarknadsbolaget Försäkrings AB Skandia. Enligt anmälan har han sålt 1 600 aktier den 25 november 1997. Anmälan skulle ha gjorts senast den 9 december 1997. Av utredningen framgår bl.a. att C.O. insjuknade den 19 december 1997, alltså 10 dagar efter den dag då anmälan senast skulle ha skett. Sjukdomen utgör därför inte en sådan omständighet, som skulle kunna leda till att avgiften efterges. Med beaktande av förseningstidens längd och det antal aktier för vilka C.O. var anmälningsskyldig kan överträdelsen inte betraktas som ringa. C.O:s yttrande för vidare inte fram några omständigheter som han inte rimligen kunnat förutse eller råda över under den period han varit fri från sjukdom. Förseningen av anmälan anses därför inte vara ursäktlig. Några synnerliga skäl för att helt eller delvis efterge avgiften har ej påvisats.

C.O. överklagade beslutet hos Länsrätten i Stockholms län och yrkade i första hand att den särskilda avgiften skulle undanröjas, i andra hand att den skulle efterges helt och i tredje hand att den skulle sättas ned till 1 000 kr. Han yrkade vidare ersättning för rättegångskostnader med 158 400 kr. Till stöd för sin talan anförde C.O. bl.a. följande. - Bakgrund m.m. - Hur en anmälan om ändring av aktieinnehav skall gå till regleras inte i insiderlagen eller i någon annan författning, men Finansinspektionen har på den blankett inspektionen tagit fram för ändamålet, utan författningsstöd, föreskrivit att den särskilda blanketten skall användas vid anmälan. I lagtexten föreskrivs att anmälan skall göras inom fjorton dagar och inte att anmälan skall ha kommit Finansinspektionen tillhanda inom denna tid. Det senare är naturligt, eftersom det med hänsyn till postgången inte är säkert att en anmälan från den som befinner sig på avlägsen utrikes ort hinner fram till Finansinspektionen inom fjorton dagar. Hans arbete i Skandia AFS innebär att han mycket ofta är på tjänsteresor i utlandet. I slutet av november och början av december 1997 var han på tjänsteresor till Norge respektive London. Under denna tid blev det med kort varsel aktuellt att köpa en bostadsrätt till hans son, varför han beslutade att avyttra Skandiaaktier för att erhålla kontanter till köpeskillingen. Han missbrukade inte i något som helst avseende insiderinformation vid försäljningen av aktierna, vilket inte heller har ifrågasatts av inspektionen. Han tog även kontakt med den person inom Skandia som hade internt ansvar för insiderfrågor för att stämma av att någon insidersituation inte skulle uppkomma. I målet gäller alltså endast att han inte i tid anmälde aktieförsäljningen till Finansinspektionen. Om sådana anmälningar har lagstiftaren själv uttalat att de "är närmast att betrakta som förseelser av ordningskaraktär" (prop. 1995/96:215 s. 47). Han lämnade London den 3 december 1997 och begav sig direkt till USA. Han återkom till sin bostad i Stockholm lördagen den 6 december. Hans avsikt var då att omgående anmäla försäljningen. Han erinrade sig emellertid att detta måste ske på Finansinspektionens blankett, och då han inte hade tillgång till någon sådan beställde han måndagen den 8 december en sådan blankett från den insideransvarige hos Skandia. Eftersom han i veckan skulle återvända till London, skickades blanketten till hans kontor där. Postgången fungerade emellertid inte på normalt sätt och blanketten kom fram till hans kontor först efter den 14 december då han hade hunnit lämna London. Om postgången hade fungerat normalt skulle han ha kunnat skicka in sin anmälan så att den bort vara inspektionen tillhanda någon gång den 16-18 december. Efter ytterligare en tjänsteresa återkom han till Stockholm den 20 december. Vid denna tidpunkt hade han ådragit sig en mycket kraftig virusinfektion och blev sängliggande från hemkomsten och över hela jul- och nyårshelgen. Innan han hunnit bli frisk drabbades han av återfall med fortsatt sängliggande. Sjukdomstillståndet varade i över fyra veckor under vilken tid han var "helt utslagen". Först i vecka 4 år 1998 orkade han börja ta itu med privata göromål, bl.a. den aktuella anmälan. Eftersom den aktuella avräkningsnotan blivit kvar i London tog det ytterligare några dagar innan han fick fram alla uppgifter för att kunna fylla i blanketten. Det bör understrykas att han var mån om att snarast då han blev förmögen härtill självmant åtgärda den uteblivna anmälan och göra självrättelse. Det bör också understrykas att Finansinspektionen då anmälan väl inkom ännu inte uppmärksammat att anmälan uteblivit. Det är till yttermera visso så att inspektionens rutiner är sådana att det är mindre sannolikt att inspektionen själv skulle ha uppmärksammat den uteblivna anmälan innan underlåtenheten att inge denna hade preskriberats. I sitt beslut uttalade Finansinspektionen att det - trots att inspektionen på sina blanketter självt påstår motsatsen - inte föreligger något krav på att inspektionens särskilda blankett skall användas vid anmälan. - Förstahandsyrkandet. - I förevarande mål måste man först ta ställning till om påförande av särskild avgift enligt insiderlagen skall anses som "criminal charge", såsom detta begrepp är att förstå enligt artikel 6 i Europakonventionen. Om så inte är fallet omfattas inte de särskilda avgifterna av rättssäkerhetsgarantierna enligt artikel 6. Begreppet "anklagelse för brott" skall ges en autonom och självständig tolkning, där frågan hur ett visst förfarande klassificeras i en stats nationella rättsordning inte tillmäts någon avgörande betydelse. Europadomstolen har fastslagit att staterna är fria att kriminalisera vilka gärningar som helst, men inte fria att genom avkriminalisering utesluta tillämpningen av artikel 6. Gärningens klassificering enligt nationell rätt är enligt Europadomstolen bara en preliminär utgångspunkt för bedömningen enligt artikel 6. Sådant som inte anses som brott enligt nationell rätt anses av Europadomstolen ofta som brott enligt artikel 6. Vid sin bedömning av vad som skall anses som "criminal charge" beaktar Europadomstolen vidare följande (se bl.a. fallet Engel m.fl. mot Nederländerna samt Öztürkmålet): - 1. gärningens natur och art, - 2. om den norm som överträtts är generell eller utgör en föreskrift som riktar sig till en särskild grupp, samt - 3. påföljdens natur och stränghet. - Om endera av de uppräknade faktorerna entydigt visar att fråga är om "criminal charge", är det tillräckligt för att artikel 6 skall vara tillämplig. I de fall ingen av dessa faktorer ger en klar anvisning får svaret sökas i en sammanvägning av alla relevanta omständigheter. Europadomstolen har ansett att ett beslut om administrativa böter på 125 DEM för en trafikförseelse och att ett antal olika förseelser vilka enligt österrikisk rätt handläggs i förvaltningsrättslig ordning (underlåtenhet att använda bilbälte, vägran att medverka i trafiknykterhetskontroll, åsidosättande av bygglov och hastighetsöverträdelse) alla omfattas av artikel 6. Detsamma gäller skattetillägg som påförts i administrativ ordning enligt fransk skattelagstiftning, skattetillägg enligt nederländsk lagstiftning samt kvarhållningsavgift som påförts flygbolag av brittiska tullmyndigheter. - Flera statliga utredningar har uttalat att administrativa försenings- och andra liknande sanktionsavgifter omfattas av artikel 6. Det gäller också sådana avgifter som är väsentligt lägre och mindre ingripande än de särskilda avgifterna enligt insiderlagen. Att de särskilda avgifterna ersatte straff som tidigare utdömdes av allmän domstol är i sig tillräckligt för att bedöma avgifterna som straff enligt artikel 6. Detta gäller så mycket mer som de ekonomiska effekterna för den enskilde av de särskilda tilläggen är lika stora och i många fall större än de straff som tidigare utdömdes för förseelser mot anmälningsskyldigheten. Det är också uppenbart att den svenska lagstiftaren själv anser att det slag av administrativa sanktionsavgifter som de särskilda avgifterna enligt insiderlagen representerar reellt utgör en straffrättslig sanktion. I förarbetena till retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen (RF) uttalades sålunda att förbudet mot retroaktiv lagstiftning också träffar straffliknande administrativa påföljder som skattetillägg, restavgifter och förseningsavgifter. Redan den i målet aktuella gärningens art och natur gör således att artikel 6 är tillämplig. De särskilda avgifterna påförs enligt regler som är generellt tillämpliga på alla fysiska personer. Reglerna tar således inte bara sikte på någon särskild grupp anmälningsskyldiga med viss status och har således inte "interndisciplinär" karaktär. De särskilda avgifterna är en allvarlig påföljd som kan uppgå till mycket betydande belopp och därmed vara mycket ingripande för dem som drabbas. Avgiften i nu aktuellt fall är ett mycket större belopp än de som Europadomstolen i sin praxis ansett tillräckliga för att artikel 6 skall vara tillämplig. En särskild avgift enligt insiderlagen är ofta en mer ingripande påföljd för den enskilde än de ekonomiska påföljder som kan utdömas som straff av svenska domstolar i brottmål. Detta visas tydligt av att det högsta bötesstraff som över huvud taget får förekomma som straff vid allvarliga och uppsåtliga brott uppgår till 150 000 kr. Detta belopp skall jämföras med att en särskild avgift enligt insiderlagen kan uppgå till 350 000 kr. De särskilda avgifterna kännetecknas således av alla de omständigheter som Europadomstolen ansett avgörande för att artikel 6 skall vara tillämplig. Dessutom utgör de särskilda avgifterna inte skadestånd utan är i stället bestraffande och avskräckande. Sammanfattningsvis råder inte något som helst tvivel om att de särskilda avgifterna faller under artikel 6. En konsekvens av detta är att förfarandet för påförande av avgifterna måste vara av lika hög kvalitet som det "traditionella" straffprocessuella förfarandet och fullt ut anpassas till de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artikel 6. - De särskilda avgifterna strider på flera sätt mot den s.k. oskuldspresumtionen i artikel 6 punkt 2. Det gäller kraven på bevisbörda och bevisstyrka, samt vidare att de särskilda avgifterna påförs utifrån strikt ansvar utan krav på uppsåt eller vårdslöshet. Vidare utgår de särskilda avgifterna schablonmässigt och onyanserat, utan möjlighet för ens en domstol att utifrån omständigheterna i det enskilda fallet avvika från den fixerade procentsatsen. Det senare leder till att påföljden i vissa fall uppenbart blir för ingripande och sträng. Vidare strider de särskilda avgifterna mot reglerna om domstolsprövning och rätt att höra egna vittnen. Var och en av de uppräknade omständigheterna innebär en kränkning av artikel 6 som medför att den särskilda avgift som påförts honom är olaglig och därför skall undanröjas. Principen om in dubio pro reo innebär att den som anklagar har bevisbördan, att kraven på bevisning ställs högt samt att tvivel skall räknas den anklagade till godo, och har konsekvent upprätthållits av Europadomstolen. En följd av att påförande av särskild avgift faller under artikel 6 är att straffrättens mycket stränga krav på bevisningens styrka gäller. Artikel 6 godtar under vissa klart avgränsade förutsättningar att en sanktion påförs utifrån strikt ansvar, men Europadomstolen godtar emellertid inte att ansvar hur som helst ådöms utifrån strikt ansvar och har dessutom i Salabiaku mot Frankrike slagit fast att det strider mot Europakonventionen att medlemsstaterna skulle ha full frihet att själva bestämma innehållet i lagen och föreskriva strikt ansvar. Det skall enligt Europadomstolen vara möjligt för den enskilde att exculpera sig, vilket inte varit fallet i förevarande ärende. Den aktuella schablon- och slumpmässiga straffmätningen är oacceptabel i en rättsstat och står i uppenbar strid mot det allmänna rättsmedvetandet. Den är inte heller förenlig med artikel 6. En i lag fixerad procentsats är inte förenlig med regleringen i artikel 6 eftersom den i praktiken inskränker domstolens bestämmanderätt. En domstol som bara mekaniskt har att tillämpa en i lag fixerad procentsats och som därmed inte har någon reell beslutanderätt uppfyller inte kravet på oavhängighet. Möjligheten till eftergift när det gäller de särskilda avgifterna är i sammanhanget långt ifrån tillräcklig. För det första är eftergiftsinstitutet omgärdat med många restriktioner i lagtexten och tillämpas därtill i praxis mycket restriktivt. Schablonmässigheten innebär också att påföljden i vissa fall blir alltför ingripande och inte står i någon som helst rimlig proportion till den förseelse som den anmälningsskyldige gjort sig skyldig till. De särskilda avgifterna avviker också markant från alla andra förseningsavgifter som tas ut i administrativ ordning i Sverige. Exempel på förseningsavgifter från annan lagstiftning har mycket lägre belopp i avgiftsskalan. - Enligt Europadomstolens tidigare praxis gäller inte något absolut krav på att alla instanser skall uppfylla kravet på att vara en oavhängig och opartisk domstol. I senare praxis har emellertid Europadomstolen skärpt sin bedömning och understrukit att artikel 6 i princip tar sikte också på första instans och att denna, i vart fall när det gäller mål om mer ingripande sanktioner, måste uppfylla kraven på att vara en oavhängig och opartisk domstol. Ytterligare talar ordalydelsen av artikel 2 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen för att mål om mer ingripande sanktioner skall avgöras av en oavhängig och opartisk domstol redan i första instans. I föreliggande mål har Finansinspektionen, som ostridigt inte är en oavhängig och opartisk domstol, som första instans påfört en särskild avgift på drygt 60 000 kr. Detta är en synnerligen kännbar och ingripande påföljd. Påförandet har dessutom inte föregåtts av någon muntlig förhandling. Genom att den särskilda avgiften påförts av Finansinspektionen och inte av domstol, har han betagits rätten att innan avgiften beslutades förhöra vittnen under ed. - Andra- och tredjehandsyrkandena. - Finansinspektionen har accepterat att hans insjuknande den 19 december 1997 utgör en godtagbar ursäkt för eftergift för tiden därefter. Det är således förseningen under tiden den 10-18 december 1997 – dvs. en försening med 9 dagar - som i första hand skall bedömas. Han hade vidare ett mycket intensivt reseprogram under den aktuella tiden och befann sig i stor utsträckning utomlands med avsevärt längre tider för postgång från och till Sverige. Hans aktieförsäljning var inte helt obetydlig men ändå inte av mycket stor omfattning jämfört med den totala mängden omsatta Skandiaaktier den aktuella dagen. Hans anmälan var, då den inkom, korrekt och innefattade inte någon oriktig uppgift. Han gjorde självrättelse och anmälde självmant aktieförsäljningen innan Finansinspektionen uppmärksammat den uteblivna anmälan. Han missbrukade inte någon insiderinformation och han vilseleddes av den felaktiga informationen på Finansinspektionens anmälningsblankett. Förseelsen är både ringa och ursäktlig och det finns dessutom synnerliga skäl för att efterge avgiften som är helt orimlig i förhållande till vad som förevarit. Avgiften bör därför efterges helt. Även om det inte skulle finnas skäl för hel eftergift bör avgiften i vart fall nedsättas delvis till ett belopp som kan anses rimligt med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet. Nedsättning bör förslagsvis ske så att den särskilda avgiften fastställs till 1 000 kr. - Om han inte skulle få en korrekt, rättvis och förutsättningslös rättegång i nationell domstol när det gäller den påförda särskilda avgiftens förenlighet med artikel 6, skulle detta konstituera en självständig kränkning av artikel 13 i konventionen. Detta innebär att länsrätten enligt artikel 13 måste ta ställning till om hans rättigheter enligt artikel 6 kränkts, även för det fall att länsrätten finner skäl att bifalla hans andra- eller tredjehandsyrkande.

Finansinspektionen bestred bifall till C.O:s samtliga yrkanden och anförde bl.a. följande. C.O:s påstående att han aldrig lämnat någon registeranmälan för sent är felaktig, då han vid flera tillfällen tidigare inkommit för sent med anmälan om innehavsförändring av aktier och teckningsrätter. Finansinspektionen har i december 1996 och i september 1997 skickat ut meddelanden i vilka inspektionen bl.a. redovisat sanktionsavgiften och dess beräkning, samt hur anmälningsförfarandet går till. Eftersom C.O:s insjuknande skett långt efter den aktuella fristens utgång har det inte godtagits som ursäkt för förseningen som redan hade inträffat och pågått under icke oväsentlig tid när C.O. insjuknade. Något blankettvång föreligger inte vid anmälan enligt insiderlagen vilket Finansinspektionen har informerat om. Rätta förhållandet är att blankett kan användas, att det finns flera olika blanketter för skilda ändamål samt att, om blankett användes, det är blankett nummer 503 som skall användas vid aktuellt slag av anmälan. Enligt insiderlagen skall anmälan göras skriftligen till Finansinspektionen inom 14 dagar. Detta innebär att anmälan skall ha inkommit till Finansinspektionen inom den i lagen angivna tidsfristen. Om inte anmälan inkommit till Finansinspektionen är det svårt att förstå hur anmälan kan anses ha gjorts till Finansinspektionen. Finansinspektionen tillämpar självständigt eftergiftsgrunderna. Denna prövning sker enligt lag. C.O. synes vilja ha en förutsättningslös prövning i den meningen att prövningen skall bortse dels från vad lagstiftaren angivit i lagens förarbeten, dels från den praxis som är fastlagd i länsrätten. En sådan förutsättningslös tillämpning av lag står inte i överensstämmelse med svensk rätt. - Är Europakonventionen tillämplig? - Europakonventionen har i Sverige ställning som lag. Detsamma gäller insiderlagen. Det så kallade uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § RF är relevant i förevarande mål. Den särskilda avgiften kan således sättas åt sidan om densamma uppenbart strider mot Europakonventionen. Enligt svensk rätt är inte den särskilda avgiften en straffrättslig påföljd. Detta talar således för att artikel 6 inte är tillämplig, men utgör inte i sig ett avgörande skäl för att stanna vid denna slutsats. Det förhållandet att de särskilda avgifterna ersätter straff som tidigare utdömdes av allmän domstol räcker inte för att artikel 6 skall tillämpas. Vidare har påståtts att de särskilda avgifterna är lika stora och i många fall större än de straff som tidigare utdömdes. Oavsett hur det härmed förhåller sig var dock tidigare maximal påföljd, sex månaders fängelse, en strängare och allvarligare påföljd än nu lagstadgad maximal avgift. Det är vidare av intresse att fastslå om den överträdda normen är generell eller om den endast riktar sig till en särskild grupp. Här kan då noteras att den överträdda normen riktar sig till en mycket begränsad krets, nämligen de som för det första har insynsställning i aktiemarknadsbolag och för det andra förvärvar eller avyttrar aktier i aktiemarknadsbolag i vilket de har sådan insynsställning. Den överträdda normen är således inte generell. Detta talar för att konventionen inte är tillämplig. Den särskilda avgiften kan inte förvandlas till fängelse. En sådan avgift kan inte i sig motivera tillämpning av Europakonventionen. Fråga är då om påföljdens stränghet är sådan att tillämpning av konventionen är motiverad. En avgift motsvarande en tiondel av vederlaget för aktierna, dock högst 350 000 kr, kan inte motivera tillämpning av konventionen. Detta gäller inte minst mot bakgrund av att lagtexten ger utrymme för att frångå huvudregeln då överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om synnerliga skäl föreligger. Skattekontrollutredningen har i SOU 1996:116 gjort den bedömningen att det svenska skattetilläggsförfarandet inte omfattas av artikel 6. - Uppfylls kraven i Europakonventionen, artikel 6 punkt 1? - I den mån länsrätten finner att artikel 6 i konventionen skall tillämpas anser Finansinspektionen att i artikeln angivna krav är uppfyllda. Artikel 6 skall garantera en rättvis och offentlig process. Av artikel 6 framgår inte att de krav som där ställs måste uppfyllas i varje instans, vilket Europadomstolen uttryckligen har slagit fast. Det är tillräckligt om ursprungsbeslutet kan granskas och kontrolleras av en rättslig instans som har full jurisdiktion över fallet och som uppfyller i artikel 6 angivna krav. Länsrätten har att utan någon begränsning överpröva beslutet. Prövningen sker inom ramen för förvaltningsprocesslagen. Enligt Finansinspektionen är det uppenbart att prövningen enligt denna lag i länsrätt uppfyller de rättssäkerhetskrav som uppställs. - Strider den särskilda avgiften mot andra i artikel 6 angivna rättssäkerhetsgarantier? - Enligt Finansinspektionen är i artikel 6 punkt 2 angivet krav uppfyllt såväl vid handläggningen hos inspektionen som i domstolarna. Såvitt inspektionen förstått är det utrett och inte ens ifrågasatt att C.O. brutit mot den anmälningsskyldighet som lagligen åvilat honom. Vad länsrätten har att pröva är C.O:s talan. Såväl den s.k. oskuldspresumtionen som frågan om bevisbörda och bevisstyrka saknar intresse i detta mål. Det är riktigt att insiderlagen innebär ett strikt ansvar. Detta strider inte mot konventionen. Här skall också framhållas att lagtexten medger att sanktionsavgiften efterges helt eller delvis, i vissa fall. Detta förhållande skall medtagas i bedömningen av om det strikta ansvaret kan godtagas eller ej. Huvudregeln är dock att avgiften beräknas med användande av viss procentsats. Påföljden är inte en alltför sträng och ingripande påföljd. C.O. har både teoretisk och reel1 möjlighet att exculpera sig såväl hos inspektionen som i länsrätten genom att anföra skäl och åberopa omständigheter som eventuellt kunde ha lett till eller kan leda till hel eller delvis eftergift. Det förhållandet att lagstiftaren haft annan uppfattning om vad som må konstituera skäl för eftergift eller reduktion av avgiften innebär inte att möjlighet att exculpera sig saknats. Den särskilda avgiften bygger på en viss procentsats. Det finns dock en begränsningsregel och eftergiftsmöjligheter. Den särskilda avgiften är således inte i strid med Europakonventionen. - Reduktion av den särskilda avgiften. - Vad C.O. anfört motiverar inte att överträdelsen kan anses vara ringa eller ursäktlig. Det förhållandet att han inte missbrukat någon insiderinformation är ej ägnat att påverka bedömningen. Med hänsyn till gällande lag och praxis saknas stöd för att helt eller delvis reducera den särskilda avgiften.

Länsrätten höll muntlig förhandling i målet.

C.O. överklagade länsrättens dom hos Kammarrätten i Stockholm och vidhöll därvid samtliga sina yrkanden. Han yrkade därjämte ersättning för sina kostnader i kammarrätten med 70 000 kr. C.O. anförde bl.a. följande. Det är obegripligt att länsrätten kunnat komma till bedömningen att särskild avgift enligt insiderlagen faller utanför tillämplighetsområdet för artikel 6 i Europakonventionen, både med hänsyn till den särskilda avgiftens stränghet och till det förhållandet att den aktuella regleringen i insiderlagen gäller alla medborgare som från tid till annan har insynsställning i ett aktiemarknadsbolag och inte bara personer som tillhör någon viss yrkeskår eller profession. Det faktum att en sanktionsavgift inte kan omvandlas till frihetsstraff eller antecknas i kriminalregistret tillmäts inte någon betydelse vid bedömningen av om den principiellt omfattas av artikel 6 i Europakonventionen. Att den särskilda avgiften enligt insiderlagen har ett avskräckande och bestraffande syfte framgår redan av det förhållandet att den ersatte ett straffrättsligt sanktionssystem. Europadomstolen har vidare varit mycket restriktiv med att utesluta tillämpningen av artikel 6. Genom att länsrätten felaktigt ansett att den särskilda avgiften inte omfattas av regleringen i artikel 6 har länsrätten kunnat undandra sig att pröva om och i så fall i vilka avseenden avgiften är oförenlig med artikel 6.- Beträffande de faktiska omständigheterna kan det konstateras att det är ostridigt att hans anmälan inte inkom till Finansinspektionen senast den 11 december 1997, dvs. inom fjorton dagar efter aktuell likviddag. Det är däremot inte ostridigt att anmälningsskyldigheten skulle ha fullgjorts så att anmälan var Finansinspektionen tillhanda redan den 11 december 1997. Lagtexten är i detta avseende oklar och måste tolkas till den enskildes fördel. Till grund för bedömningen skall således läggas att han senast den 11 december 1997 skulle ha avsänt ändringsanmälan till Finansinspektionen. Det är ostridigt att han blev allvarligt sjuk den 19 december 1997 och att detta utgör skäl för att han inte ingav anmälan förrän den insändes till Finansinspektionen den 29 januari 1998. Målet gäller således en försenad anmälan under endast en vecka. I sammanhanget bör vidare framhållas att enligt anvisningarna på den utgåva av Finansinspektionens ändringsblankett som inspektionen tillhandahöll vid den aktuella tidpunkten så skulle denna blankett användas vid anmälan om ändrat aktieinnehav. Detta ställde till problem för honom som befann sig på utrikes ort och måste rekvirera blanketten från Sverige. Även detta måste beaktas vid bedömningen av tidsöverdraget. - Den påförda sanktionsavgiften, 61 610 kr, är uppenbart en alltför ingripande och sträng påföljd för den ringa förseelse av ordningskaraktär som det är fråga om. Han har till följd av omständigheter som han i stor utsträckning själv inte kunnat råda över och som delvis förorsakats av otydlig lagstiftning och oklara blanketter, lämnat in en registreringsblankett några dagar för sent. För denna obetydliga ordningsförseelse har han ådömts en ekonomisk sanktion som är fullkomligt orimlig. - Att underlåta att döma ut rättegångskostnader i målet för det fall att han vinner skulle konstituera en självständig kränkning av Europakonventionen eftersom en person som felaktigt anklagas för brott och frikänns alltid har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader.

Finansinspektionen bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Det är ostridigt att C.O. har brutit mot anmälningsplikten. Han skall därför påföras särskild avgift. Länsrätten har gjort en grundlig bedömning av huruvida den särskilda avgiften faller under artikel 6 i Europakonventionen och kommit till den korrekta slutsatsen att så inte är fallet. Avgiften klassas inte som brottslig enligt svensk rätt, den är inte i grunden att anse som brottslig och den särskilda avgiften är inte till sin stränghet och natur sådan att den kan anses vara en påföljd för brott. Detta särskilt som frihetsberövande inte är en möjlig påföljd och anteckning inte sker i kriminalregistret om avgift påförs. Bestämmelserna om särskild avgift kan knappast anses vara generellt tillämpliga eftersom endast personer som har insynsställning i aktiemarknadsbolag är skyldiga att anmäla vissa större innehav i sådana bolag för egen och för närståendes räkning. Denna krets torde inte kunna betraktas som allmänheten eller "gemene man". Hos Finansinspektionen fanns den 30 september 2000 endast 7 455 personer med insynsställning registrerade. Gärningens art kan inte anses vara av brottslig karaktär då den av lagstiftaren har karaktäriserats som en s.k. vinstbegränsande avgift. Syftet med avgiften är således inte att bestraffa överträdelser utan att neutralisera en potentiell vinst. Avgiften kan inte fylla sitt syfte om den inte står i proportion till transaktionsvärdet. Avgiftens nivå kan i ljuset av dess syfte inte anses vara oproportionell. - Det föreligger inte förutsättning för att efterge eller nedsätta den särskilda avgiften. Det bestrids inte att C.O. varit sjuk. Dock förflöt tre veckor mellan avstämningsdagen för försäljningen och sjukdomsfallet och såvitt Finansinspektionen förstår hävdar inte ens C.O. att hans sjukdom omöjliggjort en anmälan från tidpunkten för försäljningen av aktierna under hela tiden fram till dess att anmälan faktiskt gjordes. C.O:s sjukdomsfall har därmed inte hindrat att anmälan om förändrat aktieinnehav kunnat ske inom lagstadgad tid. Vad avser C.O:s påpekande om användandet av en viss blankett för anmälan av förändrat aktieinnehav och om anmälningsfristens bestämmande hänvisas till vad som tidigare anförts i länsrätten. - C.O:s yrkande om ersättning för sina kostnader i länsrätten och kammarrätten kan inte lagligen bifallas.