RÅ 2006:6

Kommunaltjänstemännens arbetslöshetskassa beslutade den 19 juli 2002 att avslå B.H:s ansökan om arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 5 september 2001. Motiveringen till beslutet var sammanfattningsvis att B.H. på egen begäran sänkt sitt arbetsutbud till halvtid och att det därför inte fanns någon arbetslös tid att ersätta. Vid omprövning den 22 juli 2002 fann kassan inte skäl att ändra beslutet.

B.H. överklagade omprövningsbeslutet.

B.H. överklagade domen och yrkade att kammarrätten skulle fastställa att han hade rätt till arbetslöshetsersättning. Han framhöll att han enligt bifogat meddelande var anmäld som arbetssökande fr.o.m. den 5 september 2001.

Arbetslöshetskassan ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet. Kassan anförde i huvudsak följande. B.H. har sagt upp sin heltidstjänst för att stanna kvar på sin tidigare arbetsplats för att arbeta i stort sett med samma frågor som tidigare men med en lägre sysselsättningsgrad. Han ansöker om arbetslöshetsersättning för den arbetslösa tid som då uppstår och är anmäld på arbetsförmedlingen som sökande av heltidsarbete. Han får därvid anses frivilligt ha sänkt sitt arbetsutbud då han väljer att stanna kvar på en arbetsplats där han haft möjlighet att fortsätta att arbeta heltid. Det är inte styrkt att han av hälsoskäl var tvungen att sluta sitt arbete vare sig på hel- eller deltid.

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom samt fastställa länsrättens dom och arbetslöshetskassans beslut. IAF anförde bl.a. följande. Frågan i målet gäller om en sökande som frivilligt har valt att lämna sitt heltidsarbete för ett deltidsarbete hos samma arbetsgivare skall anses vara arbetslös - ett grundvillkor för att vara ersättningsberättigad enligt 9 § ALF - eller om han skall anses frivilligt ha sänkt sitt arbetsutbud till ett utbud som motsvarar den sänkta sysselsättningsgraden, varför det inte finns någon arbetslös tid att ersätta. Försäkringsöverdomstolen (FÖD) har i en rad domar (se FÖD:s domar i mål nr 1185/87, 401/91, 2858/91, 802/92, 803/92, 2118/92, 205/93 och 1116/93) intagit den ståndpunkten att den som själv väljer eller accepterar att lämna ett arbete för ett arbete med kortare arbetstid hos samma arbetsgivare inte är att betrakta som arbetslös. Av handlingarna i målet framgår att B.H. vid en ålder av 59 år själv valt att - med sin fackförenings goda minne - träffa en överenskommelse med sin arbetsgivare, Sölvesborgs kommun. Överenskommelsen gick ut på att B.H. skulle säga upp sin heltidsanställning som va-tekniker och att kommunen i stället skulle göra en nyrekrytering till tjänsten. B.H. skulle få en tvåårig projektanställning på halvtid hos kommunen. Hans arbetsuppgifter skulle framför allt bestå i introduktion och kompetensöverföring till sin efterträdare. Kommunen skulle gottgöra honom ekonomiskt för det inkomstbortfall som följer av reglerna om karens- och avstängningsdagar i arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom åtog sig kommunen att därefter betala ut ett lönetillägg med 2 500 kr per månad. B.H. har som skäl till att han valde att förhandla sig fram till den aktuella överenskommelsen uppgivit en viss vantrivsel med arbetet samt missnöje med löneutvecklingen i tjänsten. Enligt IAF bygger överenskommelsen på ett felaktigt utnyttjande av arbetslöshetsförsäkringen. Om det i praxis godtas att den som frivilligt väljer eller accepterar att lämna ett arbete för ett arbete med kortare arbetstid hos samma arbetsgivare är att anse som arbetslös på deltid och därför ersättningsberättigad om övriga villkor är uppfyllda, så öppnar man för att försäkringen kan utnyttjas felaktigt. Detta gäller särskilt i fall där det inte finns något motsatsförhållande mellan arbetsgivaren, den anställde och hans fackförening som kan förhindra att försäkringen utnyttjas på detta sätt.

B.H. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Det är inte korrekt att påstå att hans arbetsuppgifter "framför allt" skulle bestå i introduktion och kunskapsöverföring. Han kom att arbeta med kunskapsöverföring under hälften av sin arbetstid och hade arbetsuppgifter av annat slag under den andra hälften. Av hälsoskäl var han tvungen att göra något nytt. Om han inte hade medverkat till denna förändring skulle han med största sannolikhet ha gått ned sig i sin depression, med långvarig sjukskrivning på grund av utmattningsdepression/utbrändhet som följd. Överenskommelsen syftade för hans del till att uppnå en annan arbetssituation, inte till att få till stånd en reducerad arbetstid. Hans förhoppning var i första hand att ett utomhusarbete på halvtid skulle hjälpa honom att komma ur depressionen, varför han omedelbart anmälde sig på arbetsförmedlingen som arbetssökande på heltid. Han stod därefter till förfogande för arbete som aktivt arbetssökande. Överenskommelsen var inte uteslutande föranledd av hans egna intressen utan också av en nödvändig generationsväxling på teknikavdelningen. Om han inte ingått överenskommelsen utan sagt upp sin anställning för att gå ut i hel arbetslöshet, skulle han efter en viss avstängningstid ha varit berättigad till full arbetslöshetsersättning. Genom överenskommelsen hamnar han med IAF:s synsätt alltså i ett väsentligt sämre läge än om han valt att helt befria sig från sin anställning. Det är svårt att se det rimliga i ett sådant rättsläge.

Regeringsrätten (2006-03-08, Dexe, Nord, Kindlund, Lundin, Brickman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av handlingarna framgår bl.a. följande. B.H., som skulle fylla 59 år, hade varit anställd hos Sölvesborgs kommun sedan år 1964. I juni 2001 träffade B.H. och kommunen en skriftlig överenskommelse om hans anställning med anledning av - som det angavs - B.H:s något sviktande hälsa och nödvändigheten av generationsväxling på kommunens teknikavdelning. B.H. skulle säga upp sig från sin ordinarie heltidsanställning för att bereda plats åt en nyanställd ingenjör. Han skulle i stället fr.o.m. den 1 september 2001, dock längst till den 30 juni 2003, ha en projektanställning på halvtid. I sin nya anställning skulle han bl.a. se till att en fullgod kunskapsöverföring skedde till den nye medarbetaren och dessutom utöver avtalad tjänstgöringstid stå till förfogande via mobiltelefon vid akuta behov. Under de första 50 dagarna av den nya anställningen - motsvarande s.k. kvalificeringsdagar för arbetslöshetsersättning - skulle hans lön vara oförändrad. Därefter skulle den på halvtidsanställningen beräknade lönen kompletteras med ett visst månatligt lönetillägg.

Frågan i målet är om B.H. har rätt till arbetslöshetsersättning med anledning av den till halvtid minskade sysselsättningen hos kommunen.

En grundförutsättning för rätt till ersättning enligt ALF är att det föreligger arbetslöshet. Någon definition av detta begrepp ges inte i fråga om anställda. Praxis hos Försäkringsöverdomstolen, som i och för sig avsett den äldre lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, har inneburit att det inte ansetts ha funnits någon arbetslös tid att ersätta när sökanden på egen begäran eller annars frivilligt minskat sitt arbetsutbud hos samma arbetsgivare (bl.a. dom den 30 december 1992 i mål nr 401/91 och dom den 27 december 1993 i mål nr 205/93). I det utredningsbetänkande som låg till grund för ALF (SOU 1996:150 s. 101) ansågs också att i de situationer då en anställd har accepterat att reducera sin arbetstid, skall han - till skillnad från fall där en heltidsarbetande av arbetsgivaren tvingas övergå till deltidsarbete - inte betraktas som arbetslös i arbetslöshetsförsäkringens mening. Vid den följande lagstiftningen (prop. 1996/97:107 och 150, bet. 1996/97:AU13) kommenterades inte Försäkringsöverdomstolens nämnda praxis.

Enligt Regeringsrättens uppfattning lämnar ALF utrymme för att vägra ersättning i fall där det framstår som klart att avsikten för den anställdes del med en förändring av anställningsvillkoren hos samma arbetsgivare i själva verket varit att i fortsättningen begränsa arbetsutbudet. Utredningen i detta mål - särskilt den beskrivna överenskommelsen mellan B.H. och kommunen - får anses ge vid handen att avsikten varit att B.H:s totala arbetsutbud skulle minska, varvid bortfallet i ersättning från arbetsgivaren delvis skulle kompenseras genom arbetslöshetsförsäkringen. B.H. har inte visat att övergången från heltid till halvtid i anställning hos kommunen skett av hälsoskäl eller av någon annan orsak som kan leda till en annan bedömning. Vid dessa förhållanden finner Regeringsrätten att B.H. inte kan anses ha varit arbetslös i den mening som avses i ALF. Han har därför inte rätt till arbetslöshetsersättning på grund av de ändrade anställningsförhållandena. IAF:s överklagande skall följaktligen bifallas.