RÅ 2010 not 49

Not 49. Ansökan av S.P. och E.S. om prövningstillstånd i mål ang. vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. - Ordföranden i Socialnämnden i Linköpings kommun beslutade i maj 2009 att tre barn, födda 2002, 2003 och 2007, skulle omhändertas enligt 6 § LVU. Länsrätten i Östergötlands län förordnade därefter att barnen skulle beredas vård med stöd av 1 och 2 §§ LVU. Kammarrätten i Jönköping avslog i dom den 11 december 2009 S.P:s och E.S:s överklagande av länsrättens dom. - Kammarrätten prövade bl.a. invändningar om domstolens behörighet. Kammarrätten konstaterade att familjen under de två åren före omhändertagandet i maj 2009 vistats i Iran och Norge och anförde bl.a. följande. Varken LVU eller socialtjänstlagen (2001:453) innehåller någon uttrycklig reglering av frågan om svensk domstols behörighet. Inom civilprocessen gäller allmänt principen att om en domstol är behörig enligt de interna domsreglerna så har saken en sådan stark anknytning till Sverige att svensk domsrätt normalt föreligger. En kommun har enligt 2 kap. 2 § socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommun får det stöd och den hjälp de behöver. Det är den kommun där den enskilde befinner sig när hjälpbehovet inträder som har ansvaret för att den enskilde får erforderlig hjälp. - - - Av allmänna grundläggande processrättsliga principer följer att en myndighets behörighet att vidta åtgärder avgörs i processens inledningsskede. När det gäller frågan om en familjs lokala anknytning bör det göras en helhetsbedömning av sådana omständigheter som hur länge familjen vistats i det ena respektive det andra landet, vilka sociala och andra bindningar som familjen har till respektive land och vad som orsakat flyttningen till det andra landet (jfr RÅ 2006 ref. 36). - - - Med hänsyn till vad som i målet framkommit om orsaken till familjens kringflyttande sedan år 2007 och med beaktande av att LVU är en skyddslagstiftning för barn och unga, finner kammarrätten att familjen fortfarande hade sådan anknytning till Sverige och Linköping att socialnämnden där var behörig att fatta beslut om åtgärder enligt LVU. - - - S.P. och E.S. överklagade och ansökte om prövningstillstånd. - Regeringsrätten (2010-05-19, Heckscher, Brickman) meddelade inte prövningstillstånd. - Regeringsrådet Billum var av skiljaktig mening och anförde följande: Jag anser att prövningstillstånd bort meddelas i frågan om svensk domstols behörighet att pröva målet om vård enligt LVU (jfr 36 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen [1971:291]). - Det står numera klart att tillämpningsområdet för den s.k. Bryssel II-förordningen (rådets förordning /EG/ nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning /EG/ nr 1347/2000) omfattar även mål enligt LVU (se EG-domstolens dom den 27 november 2007 i mål nr C-435/06, särskilt p. 41-53). - Förordningens utgångspunkt när det gäller mål om föräldraansvar är att domstolarna i en medlemsstat är behöriga när barnet har hemvist i den medlemsstaten när talan väcks (artikel 8.1). Om barnets hemvist inte kan fastställas är domstolarna i den medlemsstat där barnet befinner sig behöriga (artikel 13.1). Om ingen medlemsstat är behörig enligt tidigare artiklar ska behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag (artikel 14). Den prövning som ska göras enligt förordningen av domstolens behörighet i ett mål enligt LVU sammanfaller därmed inte helt med den prövning som förordas i rättsfallet RÅ 2006 ref. 36, vilket avgjordes före EG-domstolens ovan nämnda dom. Enligt min mening är det av vikt för ledning av rättstillämpningen att Regeringsrätten belyser den förändring som skett och även vilka omständigheter som är relevanta för bestämmande av barnets hemvist (jfr EG-domstolens dom den 2 april 2009 i mål nr C-523/07, p. 33-44). - Bryssel II-förordningen gäller vidare med vissa undantag i förhållandet mellan EU:s medlemsstater. Den gäller dock inte i Norge, som är aktuellt i målet, och inte heller i Danmark. Mycket talar visserligen för att Sverige, som är bundet av förordningen, har att tillämpa principerna i denna oavsett om det andra landet är ett medlemsland eller inte. Hur detta ska gå till om det andra landet tillämpar andra regler får dock anses oklart. Då LVU-mål med anknytning till Norge eller Danmark kan antas vara inte helt ovanliga är det även av detta skäl av vikt för ledning av rättstillämpningen att Regeringsrätten klargör förutsättningarna för svensk domstols behörighet. (mål nr 46-10, fd 2010-04-15, Borgstedt)