RÅ 2010:9

Kriminalvårdsanstalten Skänninge hade fattade beslut om att det från den 11 juni 2007 skulle råda en rökfri inomhusmiljö på anstalten. Det innebar att de intagna under dagtid hade möjlighet att röka utomhus och på av anstalten särskilt angivna platser. Rökning för de intagna i de egna bostadsrummen var enligt beslutet inte tillåten. - T.K. ansökte om att få röka på sitt bostadsrum. Anstalten avslog i beslut den 26 oktober 2007 T.K:s ansökan. T.K. begärde därefter omprövning av beslutet. Kriminalvården, Region Öst, ansåg i beslut den 14 december 2007 att förbudet inte stod i strid med gällande lag och ändrade inte Anstaltens Skänninge beslut.

T.K. överklagade omprövningsbeslutet hos länsrätten och yrkade att han skulle beviljas tillstånd att röka på sitt bostadsrum/cell. Han anförde bl.a. följande. Rökförbudet innebär att rökning endast tillåts på särskilt anvisade platser. Någon möjlighet för rökning saknas därmed under den tid som den intagne är inlåst på sitt rum för dygnsvilan, vilken äger rum mellan 20.00 - 08.00. Behovet att röka kan inte tillgodoses under denna tid, vilket kan leda till sömnsvårigheter, stress, aggressivitet m.m., vilket på sikt kan äventyra säkerheten i anstalten. Av förarbetena till tobakslagen (1993:581) framgår tydligt att de egna rummen för intagna i kriminalvårdsanstalt är undantagna från det annars gällande rökförbudet. Tobakslagen har en högre dignitet än Kriminalvårdens riktlinjer. Kriminalvårdens celler är att jämföra med den egna bostaden i det fria och man måste alltid få möjlighet att röka i det egna bostadsrummet. Det kan vidare ifrågasättas om de av Kriminalvården anförda arbetsmiljöskälen är av sådan art att det kan anses oproportionerligt att intagna genom ett generellt beslut hindras att röka på sina egna bostadsrum. Att ingripandet skall vara proportionerligt är synnerligen viktigt inom Europarätten, vilken Sverige är bunden att följa. JO har yttrat sig i ett ärende och anfört att det står helt klart att kriminalvårdsanstalterna inte omfattas av tobakslagens rökförbud, men att det inte föreligger hinder att inrätta ett rökförbud på andra grunder, vilket är ytterst motsägelsefullt.

Kriminalvården fann inte skäl för ändring av beslutet.

T.K. överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten med ändring av domen skulle medge honom tillstånd att röka i sitt bostadsrum. Han anförde i huvudsak följande. En prövning bör ske om Kriminalvården överhuvudtaget har befogenhet att fatta ett generellt beslut som förbjuder rökning i de intagnas egna bostadsrum. Rökförbudet innebär att all rökning måste ske på anvisade platser och inte får ske i det egna bostadsrummet. Alla som röker tvingas då bli rökare på halvtid, vilket är orimligt. Av förarbetena till tobakslagen framgår att de egna rummen för de intagna i kriminalvårdsanstalt är undantagna från det annars gällande rökförbudet. Genom att förbjuda rökning bemöts de intagna knappast med förståelse för de svårigheter som är förenade med vistelse i anstalt. Fängelsevistelsen är ofta stressande och krävande. Nikotinberoendet är för många intagna ett sätt att ”lugna sina nerver”. Det överklagade beslutet är felaktigt, eftersom Kriminalvårdens generella beslut om att inte tillåta intagna att röka i sina bostadsrum saknar uttryckligt lagstöd. Det bör anses vara mer proportionerligt att rökning tillåts i det egna bostadsrummet men förbjuds i de allmänna utrymmena. Kriminalvårdens syfte att förbättra arbetsmiljön för kriminalvårdspersonalen uppnås genom ett mindre drastiskt ingrepp som är bättre anpassat till de intagnas rättighet att få röka i den egna cellen. Kriminalvårdens riktlinjer strider mot tobakslagens syfte. Cellerna där den intagne bor kan jämföras med den egna bostaden, där man alltid måste få möjlighet att röka. Även om kammarrätten skulle finna att rökförbudet inte strider mot gällande lag, bör det fortfarande anses oproportionerligt att förbjuda rökning i de intagnas bostadsrum.

Kriminalvården bestred bifall till överklagandet och anförde huvudsakligen följande. Frågan i målet gäller tillåtligheten att röka. Om saken ska prövas måste det ske med utgångspunkt i 9 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, KvaL. Den bestämmelsen är så allmänt hållen att den inte torde kunna ligga till grund för ett överklagbart beslut. I stället finns bestämmelser i 49 § KvaL som blir tillämpliga om en intagen inte rättar sig efter de föreskrifter som gäller för anstaltsvistelsen. Beslutet att T.K. inte ska få röka i sitt bostadsrum kan således inte anses vara överklagbart. - Av Kriminalvårdens riktlinjer 2007:16 ”Rökfri kriminalvård” framgår bl.a. att syftet med Kriminalvårdens insatser mot rökningen är att förbättra arbetsmiljön, främja medarbetarnas och klienternas hälsa, minska brandriskerna och främja arbetet med behandling mot missbruk av narkotika. Rökningen ska ske på anvisad plats utomhus enligt lokalt utfärdade ordningsregler. Av Anstaltens Skänninge lokala handlingsplan för en rökfri inomhusmiljö framgår bl.a. att vissa platser utomhus anvisas för rökning och att de intagna placerade på normalavdelning får röka på promenadtid samt vid rökpauser morgon och kväll. - Det står klart att intagnas bostadsrum inte omfattas av tobakslagens uttryckliga rökförbud. När nu rökfrihet rått i häkten och anstalter under ett antal månader är det uppenbart hur tobaksröken från enskilda celler varit spridd till andra celler och gemensamma utrymmen och således gett ett kraftigt passivt rökpåslag för andra intagna och samtliga arbetstagare. Tobakslagens utformning hindrar inte Kriminalvården att införa ett rökförbud i de intagnas celler av andra anledningar. Skälen till rökförbudet framgår av Kriminalvårdens riktlinjer och är bl.a. att förbättra arbetsmiljön samt personalens och de intagnas hälsa, minska brandrisken och minska bruket av narkotika. - Samhällets ambition att förbättra folkhälsan genom minskad tobaksrökning är ett mycket angeläget intresse. För en icke-rökare är rökfri arbetsmiljö en väsentlig arbetsmiljöfråga. Inte heller intagna som är icke-rökare eller har allergiska besvär ska mot sin vilja behöva utsättas för tobaksrök. På grund av beläggningssituationen och av andra skäl är det varken möjligt eller lämpligt att som i hotellverksamhet tillhandahålla rökrum för boende i häkte eller anstalt. Dessutom skulle kravet på en god arbetsmiljö inte tillgodoses, eftersom röken i sådant fall skulle sprida sig till gemensamma utrymmen. Starkt nedrökta lokaler uppfyller inte arbetsmiljölagens (1977:1160) krav och genom rökförbudet har Kriminalvården ändrat förhållanden som riskerar att personal och intagna utsätts för sådant som kan leda till ohälsa. - En brand i en lokal där personer hålls inspärrade kan få förödande konsekvenser. Kriminalvården arbetar mycket aktivt med brandsäkerhetsfrågorna. Bränder och brandtillbud måste minimeras med kraftfulla brandskyddsåtgärder. Dit hör förbud mot rökning i låsta celler och förbud att inneha tänddon. Hänsynen till andra intagna är därvid ett mycket starkt skäl. Rökning i intagens bostadsrum är i detta sammanhang ingalunda en enskild angelägenhet. Rökning i intagnas bostadsrum motverkar Kriminalvårdens brandsäkerhetsarbete på ett mycket allvarligt sätt. Dels kan brand uppstå, uppsåtligen eller av våda, dels stör tobaksröken lokalernas rökdetektionsutrustning. - Merparten av de intagna i anstalt är rökare. Mellan 60 och 70 procent är missbrukare. De senaste årens beroendemedicinska forskning har funnit att nikotin understödjer missbrukskänslighet och förstärker effekten av andra droger. Rökning motverkar alltså Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete. - Rökning är inte totalförbjuden i anstalten utan rökförbudet gäller inomhus. Intagna har således fortfarande möjlighet att röka vid vistelse utomhus. Enligt rökpolicyn erbjuds intagna nikotinläkemedel när rökning inte är möjlig. Med hänsyn till detta och de starka skälen att minska rökningen samt skyldigheten att skapa en god arbetsmiljö är rökförbudet väl motiverat och utifrån en proportionalitetsavvägning mycket väl balanserat. Rökförbudet har medfört att inomhusmiljön har förbättrats markant för såväl intagna som personal.